Löstagbara engångsärmar och Muslimska brödraskapet
Enligt Muslimska brödraskapet syftar beslöjningen bland annat till att skydda män från att bli sexuellt upphetsade av flickors/kvinnors hår och bara hud. Redaktör Johan Westerholm Ledarsidorna.se beskriver i två artiklar här och här hur DO driver beslöjningsärenden i domstol gällande en tandläkarstudent som studerade på Karolinska Institutet och en tandläkare inom Folktandvården i Järfälla som båda vägrat följa Socialstyrelsens regler om basal hygien inom hälso- och sjukvården med hänvisning till att det strider mot deras religion att bära kortärmade kläder och därmed visa sina bara armar. De föredrog löstagbara engångsärmar. I det första fallet gick tingsrätten på DO:s linje och utdömde 5 000 kronor i skadestånd från Karolinska Institutet till tandläkarstudenten.

I det andra fallet kräver DO 100 000 kronor i skadestånd. Folktandvården valde i februari att följa Socialstyrelsens föreskrifter och införde förbud att använda löstagbara engångsärmar. Tandläkaren hade att välja mellan att följa föreskrifterna eller säga upp sig. Hon sa upp sig.

Handskakningsvägraren Yasri Khans lobbyverksamhet
Muslimska brödraskapets organisation Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) skriver på sin hemsida att de ”aktivt bistått DO med råd och stöd och genom våra underlag” samt att de hjälpt tandläkarstudenten att driva ärendet mot Karolinska Institutet. Det Yasri Khan på hemsidan skriver i klartext är att Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, vilket innebär att kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna, går före svensk lag (Jamal Badawis skrifter i översättning av Mostafa Malaekah under titeln Kvinnan i Islam). När Yasri Khan hävdar att hans intensiva lobbyverksamhet gäller muslimska kvinnors rättigheter avser han Muslimska brödraskapets kvinnor.

I domen i mål T 3905-15 den 16 november 2016 om tandläkarstudenten gick Stockholms Tingsrätt på Muslimska brödraskapets linje. Och också på Turkiets linje, mer om Turkiets beslöjningskampanj i Europa och det svenska bidraget författat av religionsprofessorerna Göran Larsson och Åke Sander nedan.

Häftet Kvinnan i Islam beskriver kvinnans juridiska ställning enligt Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, alltså lagtexter om bland annat ekonomi och arvsfrågor som säger att sharia står över svensk lag när det gäller kvinnors ställning. I häftet används genomgående Muslimska brödraskapets metod att låtsas att islam bara har en tolkning genom påståenden som ”det islamiska perspektivet”, ”islam införde”, ”islam ser”, ”islam lyfter fram”, ”islam förbjöd inte”, ”islam rekommenderade”, ”islam prioriterar”, ”islam betonar” och att denna enda tolkning är autentisk islam och står över kulturella varianter av islam. Jamal Badawi påstår också att kvinnor och män är emotionellt olika och kompletterar varandra, mannen är förståndet, kvinnan är känslan, en kvinnosyn som är identisk med romantikernas och den schweizisk-franska filosofen Jean-Jaques Rousseaus (1712–1778) komplementaritetsideologi, men som Badawi kallar ”islams normativa lära”.

Det som Stockholms tingsrätt borde ha uppmärksammat är formuleringen som i domen står under rubriken ”Utveckling av talan” då DO skriver: ”Uppfattningen att Islam föreskriver [min kursiv] att en muslimsk kvinna ska täcka hela kroppen utom när hon vistas enbart med den närmaste familjen” osv. Islam föreskriver ingenting. Människor föreskriver. I det här fallet Jamal Badawi, Yasri Khan och sannolikt shariajuristen Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, som är ledamot i SMFR:s religiösa råd. Salahuddin Barakat hävdar att shariajurister (”rättslärda”) ska döma i fall som gäller islam, inte en professor i juridik. I sin nedsabling av professor emeritus Reinhold Fahlbeck, som stöder sina uttalanden om handskakning och beslöjning på Europakonventionen och Europadomstolens praxis, nämner Salahuddin Barakat över huvud taget inte Europakonventionen, bara det han kallar islamisk rättslära, som han säger sig vara specialist på. Det är uppenbarligen den ”rättsläran” Stockholms tingsrätt har dömt efter.

Finns det en enda dom i Sverige där det står kristendomen föreskriver? Vilken kristendom i så fall?

Stockholms Tingsrätt borde studera den assyriska krigarkungen Tiglatpilesers över tre tusen år gamla Medelassyrisk Lagsamling och vad § 40 säger om beslöjningen av kvinnor. Paragrafen är kristallklar. Beslöjningen är politisk och signalerar att en man äger kvinnans fortplantningsorgan. Kvinnor har ända sedan MAL § 40 fått sin sociala status utifrån sina sexuella aktiviteter. Så var det i Sverige ända fram till p-pillren på 1960-talet och de fria aborterna i mitten av 1970-talet. Varken judendomen, kristendomen eller islam var uppfunna när lagen om beslöjning kodifierades och kan därför inte hänvisas till profeten Muhammed (570–632). Mer om Tiglatpileser och hans lagar om kvinnan strax.

Yasri Khan skriver på hemsidan att SMFR i många år bedrivit opinion mot Socialstyrelsens föreskrifter och att det är ett stort svek från regeringens sida att inte ta itu med det han kallar diskrimineringen mot muslimska kvinnor, alltså diskrimineringen av Muslimska brödraskapets kvinnor. Det är något sinnesrubbat över män som bedriver beslöjningskampanjer och hävdar kvinnors rättigheter när beslöjningen handlar om mäns överhöghet och att skydda män från att bli sexuellt upphetsade.

Muslimska brödraskapet styr DO
Diskrimineringsombudsmannen lyder under Arbetsmarknadsdepartementet. Tvärtemot vad Yasri Khan hävdar så är det ett svek från arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons sida att inte ta itu med Muslimska brödraskapets styrning av DO, se tidigare blogginlägg om DO:s samarbete med Muslimska brödraskapets väl tränade aktivister. Min kritik gällde att DO bjudit in företrädare för Sveriges unga muslimer (SUM) och SMFR till konferensen 11 november om diskriminering av muslimer. DO Agneta Broberg skriver i sitt svar till mig att urvalet av de organisationer DO samarbetar med bland annat är baserat på att de är statsbidragsberättigade hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Nyligen meddelade MUCF att de inte ger SUM organisationsbidrag för 2017 bland annat med motiveringen att SUM har kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är önskvärt att MUCF även vägrar SMFR organisationsbidrag med samma motivering. Dessutom bör en genomgripande granskning av Yasri Khans och det statsunderstödda SMFR:s samarbete med västfientliga organisationer i Malaysia i missionsverksamheten dawa, som syftar till att islamisera Sverige enligt malaysisk modell, omgående initieras, se tidigare blogginlägg.

Tiglatpileser I (regent 1114–1076 fvt) och tyska Orientsällskapets utgrävningar 1902–1914 i forntida Assyriens huvudstad Assur
Muslimska brödraskapets ideologi är baserad på gudomliga uppenbarelser (Koranen, haditerna). Det är önskvärt att landets politiker och myndigheter en gång för alla klargör för Sveriges befolkning att en över tre tusen år gammal assyrisk lag inristad med kilskrift på en bränd lertavla från Mesopotamien (Irak) inte kan vara en gudomlig uppenbarelse från Allah förmedlad av ängeln Gabriel på arabiska till Muhammed på Arabiska halvön på 600-talet. Dels fanns det mängder med arabiska dialekter på Arabiska halvön, dels sägs uppenbarelserna i Koranen ha skrivits ner på vad som fanns till hands, skrivartavlor, palmträdgrenar, läderbitar, djurs skulderbladsben, dels sammanställdes inte Koranen så som vi i dag känner till den förrän långt efter Muhammeds död, dels står det över huvud taget inget i Koranen om kvinnors beslöjning, dels har den historiska Muhammed och hans gärningar av sagoberättarna, qussas, suddats ut. Inte förrän flera generationer efter Muhammeds död började man sammanställa berättelserna om honom och hans verksamhet. Att hänvisa till Muhammed och vad som var ”rätt” islam på hans tid håller inte för en källkritisk granskning.

När Muslimska brödraskapets aktivist Abdirizak Waberi (M), då han var ordförande för Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), svarar att det är fel av en obeslöjad kvinna att säga att hon är muslim på Evin Rubars fråga i SVT-reportaget Slaget om muslimerna far han med osanning: ”Det är som om du säger ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Nej.” Han borde ha sagt: ”Nej, enligt Muslimska brödraskapets tolkning är det inte okej att en obeslöjad kvinna säger att hon är muslim.” Abdirizak Waberi far även med osanning när han hävdar att islam bara har en tolkning.

Den assyriska krigarkungen kodifierade för över tre tusen år sedan den första kända lagen om kvinnors ansiktsbeslöjning i det som kallas Middle Assyrian Laws (MAL) § 40, i syfte att via klädseln i offentligheten markera kvinnors sexuella aktiviteter och skilja på beslöjade ”ärbara” kvinnor (en man äger kvinnans sexualitet) som det därför inte var fritt fram att antasta eftersom det var ett brott mot mannen (fadern, äkta maken), och obeslöjade ”icke-ärbara” kvinnor som själva kontrollerade sin sexualitet.

Det tyska Orientsällskapet fann vid utgrävningarna 1902–1914 i forntida Assyriens huvudstad Assur tre brända lertavlor med kilskrift som gäller lagar, lertavlan kallad A innehåller lagar som rör kvinnor. Den finns på Vorderasiatiches Museum i Berlin. Lagsamlingen finns översatt till engelska tillsammans med den bevarade originaltexten i Martha T. Roth Law collections from Mesopotamia and Asia Minor (1995). Fotografier av lertavlans båda sidor finns här i ett kapitel ur den nederländska assyriologen Marten Stols bok Women in the ancient Near East (2015, på engelska 2016). Lagsamlingen existerar alltså i sinnevärlden.

Den finländska assyriologen Simo Parpola skriver om Tiglatpileser I och hans lagar om kvinnan i ”Mesopotamien. Tvåflodslandet”, Bonniers världshistoria, del 2 Flodrikena (1982). Den babyloniska kungen Hammurabis (ca 1792–1750 fvt) lag ska ha varit förebilden men Tiglatpilesers lagsamling är mer än ett komplement, den är betydligt strängare. Domstolsutslag som helt saknas i de babyloniska lagarna finns bevarade som vittnar om lemlästning, prygel och tvångsarbete. Tiglatpileser kom genom sina erövringar i kontakt med flera främmande länder, biblioteket i hans palats var välfyllt och utökades ständigt av flitiga skrivare vars namn och dateringar under Tiglatpilesers tid finns bevarade.

Kvinnohistorikern Gerda Lerner tolkar lagen om beslöjning i The creation of patriarchy (1986).

För den källkritiskt lagda finns således gott om material. Sveriges domstolar bör i sina domar inte utgå från påståenden om vad ett osynligt väsen påbjuder om kvinnors klädsel, tolkat av Muslimska brödraskapets jordiska män Jamal Badawi och Yasri Khan.

Tiglatpileserskynket
Det den beslöjade kvinnan signalerar under Tiglatpilesers tid är: En man äger mina könsorgan. Jag är en mans annonspelare. Jag har inget egenvärde. Jag är inte född fri.

Shariadoket
Beslöjningen är Muslimska brödraskapets absoluta profilfråga. Målsättningen är att deras tolkning av islam ska segra över hela världen och därmed återupprättandet av kalifatet som inte erkänner några nationalstatsgränser. Egyptiern Yusuf al-Qaradawi är Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog, verksam i Qatar. Han har fällt flera judefientliga uttalanden. Han hävdar att homosexuella ska stenas. Han hävdar att det är kvinnors plikt att vara beslöjade. Muslimska brödraskapet har gjort beslöjningen till en herrefolksmarkör. Män står över kvinnor. Islam står över judendomen och kristendomen. Beslöjningen framhävs av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och talibanernas läromästare indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi, som grundade Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami.

Det 1900-talets shariaideologer har lagt till tiglatpileserskynket är: Sharia står över svensk lag. Död åt homosexuella. Död åt avfällingar från islam. Död åt alla som hädar Allah och profeten Muhammed.

Den turkiska regeringstrogna tankesmedjan SETA om beslöjningen
Förutom Muslimska brödraskapet sprider Saudiarabien, Qatar och Turkiets nuvarande regim propaganda i Sverige om att beslöjningen är ett påbud från Allah. Turkiets nuvarande regeringsparti AKP kallas för Muslimska brödraskapets systerorganisation.

Yasri Khan, vars föräldrar är flyktingar från Thailand och vars far är en högt uppsatt ledare i en rebellrörelse i Thailands södra islamdominerade delar, Pattani som gränsar till Malaysia, berömmer i en artikel på SVT Opinion 15 juni 2013 Recep Tayyip Erdogan.

I maj 2016 publicerade den turkiska konservativa regeringstrogna tankesmedjan SETA rapporten European Islamophobia Report 2015, som syftar till att stärka Turkiets makt över tolkningen av islam i Europa, en rapport presenterad för EU-parlamentet där beslöjningen får stort utrymme.

Den ena av rapportens två redaktörer är professor Enes Bayrakli som uttalar sig i SR P1 den 14 september 2016 i en intervju gjord av Johan-Mathias Sommarström och där Bayrakli presenteras som tillhörande regeringstrogna SETA ”som ger den officiella turkiska versionen” av Turkiets besvikelse över EU:s svaga stöd efter kuppförsöket. Enes Bayrakli var tidigare verksam inom Yunus Emre Foundation, etablerad genom ett dekret av Recep Tayyip Erdogan 2007 och som lyder under turkiska UD. Bayrakli var deputy director vid Yunus Emre Turkish Cultural Center i London 2011–2013 och var också med och etablerade Yunus Emre Cultural Centers i Rumäniens två städer Constanta och Bukarest 2012.

I rapporten kräver Turkiet bland annat att ”islamofobi” ska betraktas som ett brott, att de europeiska regeringarna måste se till att islams trosfränder kan utöva sin religion i skolan och på arbetsplatser, att det inte ska vara en fråga upp till varje enskild inrättning att besluta om, Turkiet kräver att politiker och lagstiftare garanterar kvinnors rätt att vara beslöjade på arbetsplatser. Turkiet dikterar alltså vilka lagar europeiska länder ska stifta för att stärka Turkiets politiska tolkning av islam i Europa.

De två religionsprofessorerna vid Göteborgs universitet Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi medverkar i rapporten med det synnerligen ovetenskapliga kapitlet ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”. Det krävs inga akademiska meriter för att sammanställa det de tre rapportförfattarna listar som ”islamofobi” i Sverige. De tre samarbetar i rapporten med den ökända Amanj Aziz och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd (Mustafa Tümtürk), som båda arbetar för att återupprätta kalifatet!

Förutom Amanj Aziz och Ibn Rushd accepterade en representant för stiftelsen Expo att medverka i rapporten. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter.

Amanj Aziz bjöd, då han var representant för organisationen Troende unga framtida förebilder, TUFF, till en könsuppdelad konferens i Göteborg i april 2011 in den ökända hatpredikanten Bilal Philips som bland annat sagt att homosexuella bör straffas med döden. TUFF hade fått drygt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen för att motverka islamofobi och öka kunskapen om islam, med hjälp av könssegregering! Ledarskribenten Per Gudmundson uppmärksammade konferensen och det slutade med att TUFF tvingades betala tillbaka en stor summa till Ungdomsstyrelsen.

I boken Min Jihad. Jakten på liberal islam (2015) kartlägger debattören Hanna Gadban islamister i Sverige knutna till dawaorganisationen, alltså väckelseorganisationen, iERA, Islamic Education and Research Academy, grundad 2009 i Storbritannien av islamister med en uttalad västfientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig retorik. En av organisationens ursprungliga rådgivare var den av Amanj Aziz inbjudna Bilal Philips. Enligt Hanna Gadban säger sig iERA vilja motverka islamofobi genom att sprida kunskap om islam (s. 35), mantrat för att inkassera miljoner kronor från svenska myndigheter. Amanj Aziz ansvarade för introduktionen av iERA i Sverige 2012 (s. 57). Han höll den första dawakursen på svenska i Bellevuemoskén i Göteborg i november 2012 (s. 51). Gadban skriver också att iERA:s mål är att via dawakurser utbilda missionärer som kallar till islam med målet att ”’islam ska inträda i varje hushåll i Sverige’” (s. 43).

Vidare skriver hon att det finns klara beröringspunkter mellan iERA:s dawarörelse och den våldsbejakande extremismen (s. 53) och ger i boken flera exempel.

Torbjörn Jerlerup skriver på sin blogg 8 juni 2015 i inlägget om en av iERA:s centralgestalter Abdur Raheem Green, ”Brittisk hatpredikant bakom islamistisk mission i Sverige, Bilaga 2”, att han i februari 2015 skrivit två artiklar om kvinnor som dras till IS och att han ville veta vad Amanj Aziz hade för synpunkter på artiklarna. Jerlerup återger korrespondensen. ”Hej Amanj! Har du haft tid att kolla på mina artiklar om IS och jihadisternas sympatisörer i Sverige. Skickar den senaste. Det finns fler länkar i slutet av artikeln. Vill gärna ha input. ha en bra helg/T.” Jerlerup fortsätter: ”Så här svarade han. Titta på innehållet i artiklarna diskussionen handlade om, med alla bilder på IS, och ställ frågan varför han ansåg att det var islamofobiskt att kritisera IS.”

Amanj Aziz visar med sitt svar att han tänker i rasbiologiska termer: ”Idag hände detta: 1. Vit antirasist har skrivit om IS och eventuella sympatisörer i Sverige. Texter som är minst sagt katastrofalt skrivna och där rasistiska fördomar är överallt i texten. Frågeställningar saknas och slutsatserna är premisserna samtidigt. Han frågar mig privat om jag ’kan ge input’ på texterna. 2. Eftersom jag inte vet på vilka av mina meriter han vände sig till mig och frågan blir helt absurd då en ’antirasist’ skrivit rasistiska texter som jag ska ge ’input’ på, sa jag att jag kan rätta hans texter för 4000 kr/text för att påvisa hur bissart [sic] det var att han kände sig ha rätt till min kunskap när han kontaktar mig och på hans villkor. 3. Vit ’antirasist’ säger att jag är inkonsekvent i min antirasism. Sådan är antirasismen uppenbarligen. Håller du inte med vitas premisser och problemformuleringar, och inte heller ställer upp på deras villkor och med din tid och kraft är du ’inkonsekvent’.”

Torbjörn Jerlerup svarar: ”Tack då vet jag att du jämställer varningar om IS och radikal jihadism med rasism. Det är allt jag behöver veta. (Ska du inte publicera länken också, till artikeln med alla kvinnor som flaggar IS flagg, drömmer om Al Shams och älskar häftiga vapen?)”

Hanna Gadban skriver i Min Jihad att iERA:s mål är att återupprätta kalifatet och att det är mot den bakgrunden man ska se Amanj Aziz engagemang mot islamofobi (s. 93). Det är också mot den bakgrunden, alltså återupprättandet av kalifatet, man måste se Muslimska brödraskapets engagemang mot islamofobi och för kvinnors beslöjning.

De tre rapportförfattarna Göran Larsson, Åke Sander, Aroma Abrashi skriver att de skickade en förfrågan om medverkan i rapporten via e-post till 20 olika organisationer och aktiva personer inom civilsamhället. Bara 3 accepterade, 2 avstod, 15 svarade inte. Rapportförfattarna kontaktade med andra ord representanter för politisk islam i Sverige. Detta gör de efter det att Hanna Gadban publicerat sin bok om politisk islam i Sverige och kritik av begreppet islamofobi och miljonrullningen till det hon kallar ”islamofobiprojekt”, en bok där hon flera gånger namnger Amanj Aziz och hans koppling till iERA, och efter det att Magnus Norell publicerat sin bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser där han beskriver Muslimska brödraskapet och också kritiserar begreppet islamofobi och alla statsbidrag till islamistiska grupperingar.

Hanna Gadban visar i boken Min Jihad att Göran Larsson sedan tidigare kände till vad Amanj Aziz och Ibn Rushd står för. Hon skriver att Amanj Aziz under 2014 medverkade i ett projekt kallat ”Göteborg mot islamofobi” finansierat med 591 000 kronor från Ungdomsstyrelsen. Projektet organiserades av Göteborgs rättighetscenter, Ibn Rushd och den somaliska organisationen Puntland Community Organisation. Hanna Gadban nämner en debatt i Göteborg 6 september 2014 anordnad inom ramen för projektet där bland andra Göran Larsson deltog tillsammans med kända namn inom ”islamofobiindustrin” som Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Edda Manga och där en representant från Ibn Rushd, Maimuna Abdullahi, var moderator. Hanna Gadbans kommentar: ”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas” (s. 56).

Samtidigt som Göran Larsson samarbetar med en tankesmedja som står president Recep Tayyip Erdogan nära skriver han tillsammans med en doktorand en rapport till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, publicerad i november 2015, Globala konflikter med lokala konsekvenser. Översikt om utresandeproblematiken, där han än en gång sprider desinformation om islamism och framställer islamism som något ofarligt. Göran Larsson är knuten till Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, vars uppdrag enligt hemsidan är att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer. Göran Larson mörklägger att islamism är en västfientlig ideologi som kan leda till våld.

Göran Larsson har föreslagits till prodekan, Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, perioden 2017–2022, statsvetaren professor Marie Demker, kompromisslös försvarare av Omar Mustafa med den höga graden inom Muslimska brödraskapet, är vald till dekan för samma period, se tidigare blogginlägg. I kravprofilen listades bland annat hög integritet. Göteborgs universitet har ett trovärdighetsproblem.

Det är allvarligt att ett skattefinansierat svenskt universitet samarbetar med den turkiska regimen i syfte att förmå europeiska regeringar att stifta lagar som förbjuder enskilda arbetsgivare att själva bestämma vilka klädregler som ska gälla. Lika allvarligt är det att DO samarbetar med Muslimska brödraskapet i syfte att sätta Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien inom hälso- och sjukvården ur spel.

Muslimska brödraskapet och Turkiet ska inte diktera villkoren för Sveriges arbetsgivare.

Beslöjningen hör inte hemma hos DO. Diskrimineringslagen bör ändras och religion lyftas ut. Muslimska brödraskapets makt över DO visar hur lätt det är för väl tränade aktivister att i religionens namn manipulera en myndighet. Religion är inget man föds med som hudfärg eller funktionsnedsättning.

Filosofie doktorn i socialt arbete Devin Rexvid skriver två kritiska artiklar i Dagens samhälle här och här med anledning av DO:s beslut om könssegregerade badtider och sexualiseringen av flickors och kvinnors kroppar och hur viktigt det är att flickor och kvinnor skyddar män från skammen att andra män än den närmaste familjen ser deras obeslöjade flickor och kvinnor.

Devin Rexvid har också tillsammans med docenten i rättssociologi Astrid Schlytter skrivit boken Mäns heder. Att vara både offer och förövare (2016), en bok där de diskuterar flera rättsfall och som bör finnas hos varenda domstol i Sverige, inklusive hos DO. En rapport de efter flera fruktlösa försök att få forskningsbidrag till bestämde sig för att skriva ändå. Detta ska jämföras med Vetenskapsrådets beslut att ge miljoner i forskningsbidrag till postkolonialisterna som anser att det är rasism både att studera maktstrukturerna i inflyttade klanvälden och att använda begreppet hedersvåld.

Beslöjningen är ett förtryckarinstrument
Beslöjningen är ett över tre tusen år gammalt förtryckarinstrument och ska behandlas som ett förtryckarinstrument avsett att till omvärlden signalera att bärarens sociala status är kopplad till hennes sexuella aktiviteter. Alla asylsökande och flyktingar som kommer till Sverige ska informeras om beslöjningens ursprung och vad den står för och hur den förhåller sig till svensk lagstiftning som inte skiljer på ”ärbara” och ”icke-ärbara” kvinnor utan låter kvinnans sexuella aktiviteter vara kvinnans ensak.

Beslöjningen är regnbågsflaggans motsats
Enligt 1900-talets shariaideologer signalerar beslöjningen att homosexuella ska dö. Lärare kan inte i klassrummen tala om allas lika människovärde och allas rätt till sin sexualitet när flickors beslöjning säger något helt annat.

Flyktingar från länder där homosexualitet är förenat med dödsstraff ska inte vid kontakter med den svenska sjukvården och offentliga inrättningar behöva konfronteras med symboler som stöder det förtryck de flytt från.

Beslöjningen är religionsfrihetens motsats
Lärare kan inte i klassrummen tala om religionsfrihet när flickors beslöjning säger att den beslöjade flickan ska dö om hon inte tror på domedagen, uppståndelsen, ett evigt liv och att profeten Muhammed är Allahs sändebud.

Flyktingar från länder där hädelse och avfall från islam, exempelvis genom konvertering till kristendomen, är förenat med dödsstraff ska inte vid kontakter med den svenska sjukvården och offentliga inrättningar behöva konfronteras med symboler som stöder det förtryck de flytt från.

Beslöjningen säger att sharia står över svensk lag
Enligt Muslimska brödraskapet är roten till allt ont lagar stiftade av människan. Ändå använder Yasri Khan sig av det svenska rättsväsendet för att driva igenom Muslimska brödraskapets tolkning av sharia att det är kvinnans plikt att täcka sig och bara visa ansikte och händer för män utanför den närmaste familjen.          

Lägg ner MUCF och SST
Kalla saker och ting vid sitt rätta namn. Imamer, religiösa ledare, aktivister, religiösa poliser i landets ytterstadsområden med mera som i Sverige påstår att beslöjningen är Allahs befallning och en religiös plikt nedsänt till jorden på arabiska är bedragare, lögnare, verklighetsförfalskare. Visa dem Tiglatpilesers assyriska lertavla präntad med kilskrift.

Lägg ner MUCF och Nämnden för statligt stöd till trossamfund och använd de miljonerna till upplysningskampanjer om demokratiska principers och individuella fri- och rättigheters fördelar framför totalitära ideologier.

Mona Lagerström fil dr

 

 

Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, meddelar att professor Marie Demker har föreslagits till dekan för Humanistiska fakulteten 2017–2022. Marie Demker är missionär.

Se det föregående inlägget om Vetenskapsrådet, Ulf Bjereld och det den franska islamkännaren Gilles Kepel säger om islamovänstern, att de är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, agerar, i likhet med sin make Ulf Bjereld, som missionär och inte som professor i statsvetenskap med kunskap om totalitära politiska ideologier när hon försvarar Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse då han var Islamiska förbundets (IFiS) ordförande. Hon ger prov på sin missionärsverksamhet när hon jämför kritiken mot IFiS kvinnosyn med Dreyfusaffären i Frankrike och påstår att det finns många paralleller. Hon skriver att Omar Mustafa tvingades avgå som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse ”efter ett exempellöst mediedrev” och osynliggör den hårda kritiken från partiets egna medlemmar som vet vad IFiS står för, exempelvis Nalin Pekgul och Carina Hägg. Demker utnyttjar dessutom public service för att bedriva sin missionärsverksamhet. Sitt försvar för Omar Mustafa publicerar hon på SVT Opinion 15 april 2013, ”Mustafa-affären är en moralisk kollaps för S”, och undertecknar med sin professorstitel för att ge sin osakliga artikel vetenskaplig legitimitet. Forskaren Magnus Norell ger en helt annan bild av Omar Mustafa-affären.

Mustafa-affären varade en vecka, från 7 april då Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen till 13 april 2013 då han tvingades avgå. Dreyfusaffären varade i tolv år, mellan 15 oktober 1894 och 12 juli 1906. Mustafaaffären handlar om att Omar Mustafa inte kunde vara ordförande i en fascistisk rörelse som opererar i islams namn och samtidigt sitta i Socialdemokraternas partistyrelse. Omar Mustafa tillhör en västfientlig, demokratifientlig, homofientlig, kvinnofientlig och judefientlig global rörelse uppbackad av oljemiljarder och är, mycket tack vare stödet från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, i full färd med att inifrån montera ner den svenska demokratin enligt Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering med det långsiktiga målet att skapa ett globalt kalifat styrt av Allah.

Dreyfusaffären handlar om ett justitiemord. Den franska kaptenen Alfred Dreyfus (1859–1935) av judisk börd var felaktigt anklagad och dömd av en militärdomstol till deportation på livstid för spioneri och högförräderi. I drygt fyra av de tolv åren satt han fängslad på Djävulsön utanför franska Guyana i Sydamerika. Nils-Olof Franzén har skrivit boken Dreyfusaffären (1983) om hela händelseförloppet. Det är därför enkelt att kontrollera Marie Demkers påstående om de många parallellerna mellan de två affärerna. Det finns faktiskt en parallell, men inte den Marie Demker låter påskina, utan parallellen om inflytelserika personers mörkläggning (läs: två svenska professorer i statsvetenskap) av verkligheten som får till följd att oskyldiga människor blir lidande (läs: flickor och kvinnor i reaktionära islamdominerade bostadskvarter), med andra ord en avhumanisering av de oskyldigt drabbade i ett högre syfte än demokratiska principer (läs: vördnaden för den osynliga, den allsmäktiga, den levande, den påstått eviga guden).

Alfred Dreyfus
Krigsministrar i olika franska ministärer och högdjur inom armén ville till varje pris inte att den felaktiga livstidsdomen 22 december 1894 skulle omprövas, både på grund av egna karriärmässiga skäl och för att förtroendet för det militära inte skulle solkas, eller annorlunda uttryckt, arméns ära stod på spel, ansåg de. Därför förhalades en omprövning och fabricerades förfalskade bevis om Dreyfus skuld. Två krigsrätter dömde Alfred Dreyfus 1894 och 1899. Två civilrätter, 1899 och 1906, förklarade de militära domarna ogiltiga. Franska medier gjorde affären till en gigantisk antisemitisk smutskampanj som delade landet i två läger, för och emot Dreyfus. Några få ärliga, rakryggade människor riskerade sin karriär för att ge Alfred Dreyfus upprättelse. Dreyfusaffären är en affär om en samling rötägg och några människor med rättskänsla och integritet.

En fransk städerska på den tyska beskickningen i Paris arbetade för det franska krigsdepartementets underrättelsetjänst. Hon tömde papperskorgarna och levererade skräpet, bland annat halvt förkolnade eller sönderrivna brev, i en påse till underrättelsetjänstens starke man, major Hubert-Joseph Henry, som gick igenom skräpet, klistrade ihop sönderrivna bitar, tolkade. Överlämnandet skedde vanligtvis i en kyrka eller en park. Henry var i princip underrättelsetjänstens chef eftersom högste chefen var sjuklig. Sommaren 1894 kontaktades den tyska militärattachén i Paris av en starkt skuldsatt fransk officer som ville sälja franska militärhemligheter till Tyskland. Militärattachén tackade nej och kontaktade sina chefer. Dagen därpå återkommer den franska officeren och erbjuder sig att regelbundet leverera information mot en fast månadsavgift. Militärattachén försöker förmå honom att sköta affärerna med beskickningens överordnade vilket fransmannen inte accepterar, för många inblandade. Militärattachén får direktiv av sina överordnade att värdera tjänsterna från fall till fall. Den första tjänsten innehöll vissa informationer om franska artilleriets mobiliseringsplan och den 1 september 1894 får den tyska militärattachén ett antal dokument samt en förteckning över dokumenten. Det är denna förteckning som i slutet av september hamnar hos Hubert-Joseph Henry och som gör att den välbärgade Alfred Dreyfus felaktigt pekas ut som den franska spionen eftersom hans handstil påstods vara lik förteckningens handstil.

Hubert-Joseph Henry visar förteckningen för tre andra män på underrättelsetjänsten, alla är överens om att en artilleriofficer måste ha skrivit den. Han kontaktar en överordnad inom krigsdepartementet. Fortfarande är man förvissade om att en artillerist skrivit förteckningen, vilket de inte borde ha varit, säger Nils-Olof Franzén, eftersom ordvändningar använts som ingen artillerist skulle ha godkänt (s. 13). Författaren till förteckningen hade dessutom skrivit att han skulle resa på manöver. En spion inom krigsdepartementets organisation innebar en katastrof, inte minst för krigsministern. Två män, varav en sägs ha varit antisemit, fick därför i uppdrag att gå igenom förteckningen över unga artillerister som under de senare åren gjort aspiranttjänstgöring på generalstabens alla avdelningar. Namnet föll på Alfred Dreyfus. Han skulle inte resa på manöver och här borde hans namn ha strukits, säger Franzén, men han arresteras (s. 15). De högsta cheferna tvekade. Bevisningen var usel. Dessutom visste man inte hur Tyskland skulle reagera, när allt kom omkring hade ju ett dokument stulits från den tyska beskickningen. En judefientlig tidning, som inte publicerar Dreyfus namn, har fått ett tips och kräver besked av militärmyndigheterna om det stämmer att en spion anhållits. Hubert-Joseph Henry anses vara läckan i syfte att få till stånd en rättegång, arméns ära stod ju på spel. En annan tidning nämner Dreyfus namn. ”Den antisemitiska kanonaden satte in så snart den anhållnes namn hade publicerats”, säger Nils-Olof Franzén (s. 33). Krigsministern måste visa handlingskraft, det fanns ingen återvändo. Regeringen beslutar att väcka åtal. Den tyska ambassadören dementerar i Le Figaro att de haft kontakt med Alfred Dreyfus.

Rättegången förs bakom stängda dörrar eftersom det rör sig om militärhemligheter. Domarna är alla officerare. Major Hubert-Joseph Henry pekar ut Dreyfus som skyldig, säger att han har fått höra av en hedervärd person att han är spion (s. 46). Livstidsdomen är enhällig. Dreyfus degraderas, ett förödmjukande skådespel inför de militära kollegerna då hans sabel bröts itu och banden, knapparna och guldgalonerna på hans uniform slets av. Nils-Olof Franzén skriver att Dreyfus öde avgjordes av en handfull män. Fängelsedirektören där Dreyfus suttit fängslad var dock övertygad om att han var oskyldig och hjälper Dreyfus bror i den mångåriga kampen att rentvå Dreyfus. Den 20 februari 1895 förs Dreyfus ombord på båten som ska föra honom till tropikerna. En appellationsdomstol hade fastslagit domen.

Dramats hjälte, som sätter rättvisan högre än kårandan, är en major, sedermera överstelöjtnant, vid namn Marie-Georges Piquart. Chefen för underrättelsetjänsten dog och Piquart efterträdde honom 1 juli 1895. Hubert-Joseph Henry var underställd Piquart, men över sig hade Piquart krigsministern och officerare i generalstaben. Piquart gör efterforskningar i Dreyfusärendet och kommer över en handling som visar att en major inom generalstaben vid namn Ferdinand Walsin-Esterházy är den verklige spionen. Han rapporterar för sina chefer att Dreyfus är oskyldig. Cheferna vill inte ha en omprövning av domen. Hubert-Joseph Henry, som begått mened under rättegången, går bakom ryggen på Piquart och ger felaktig informationer till de höga cheferna och förfalskar ”bevis” på Dreyfus skuld.

Den franska publicisten Bernard Lazare publicerade i november 1896 i Bryssel, för att undkomma den franska censuren, en skrift om att domen mot Dreyfus var ett juridiskt misstag. Via Dreyfus bror och fängelsedirektören som trodde på Dreyfus oskuld kunde Lazare publicera den tidigare opublicerade förteckningen och skrev bland annat att handstilsexperterna som uttalat sig om Dreyfus handstil varit oeniga och att det inte fanns något motiv för brottet (s. 99, 100). Skriften väckte inget större uppseende. Men Piquart ansågs utgöra en fara för de höga cheferna och stationeras i Tunisien så långt bort från Paris som möjligt. Man skickar förfalskade brev till honom i syfte att varna honom för fortsatta efterforskningar. Hubert-Joseph Henry är chef när Piquart är borta. Piquart råkar ut för en ridolycka i Tunisien och skriver ner vad han vet om Dreyfus och Esterházy i form av ett tillägg till sitt testamente. Han inser att Hubert-Joseph Henry är hans fiende.

Under en permission i Paris kontaktar Piquart en vän som är advokat och får rådet att revoltera mot cheferna men Piquart kan inte bryta mot officersreglerna, ger dock advokaten de förfalskade brev han fått som inte innehåller några militärhemligheter. Han vill få domen omprövad. Advokaten inser vilken prestigeförlust för armén en omprövning skulle innebära och kontaktar en senator. Hubert-Joseph Henry har låtit skugga både Piquart och advokaten. Krigsråd hålls och de höga cheferna försöker oskadliggöra Piquart. Dreyfus bror låter trycka upp förteckningen i faksimil tillsammans med brev skrivna av Dreyfus för att visa skillnaderna i handstil. En bankir råkar läsa faksimilen och känner igen Esterhazys handstil. Den 14 november 1897 skriver Le Figaro om fallet Esterházy utan att nämna hans namn. En judefientlig tidning skriver en svarsartikel, enligt Nils-Olof Franzén antagligen författad av Esterházy i samarbete med Hubert-Joseph Henry (s. 128). Mängder med brev skrivs, regeringen hamnar i korseld och försöker skuldbelägga Piquart. Författaren Emile Zola skriver artiklar, Le Figaro publicerar brev Esterházy skrivit till en tidigare älskarinna där han kritiserar franska armén. Krigsministern bestämmer att Esterházy ska ställas inför krigsrätt så att han kan rentvå sig. Krigsrätten hålls bakom stängda dörrar, den inleds 10 januari och den 11 januari 1898 frikänns Esterházy, som flyr till England. Piquart döms till 60 dagars arrest i avvaktan på rättegång, anklagad för att ha förfalskat brev.

Den 13 januari 1898 publiceras Emile Zolas berömda brev till Frankrikes president ”Jag anklagar” i tidningen L’Aurore. Zola anklagar den ena namngivna officeren efter den andra, kritiserar den falska kårandan, hemlighetsmakeriet, det hemliga bevismaterialet som skulle vara så förödande men visade sig vara en lögn, rättegången mot Esterházy med mera. Han är väl insatt i fallet. Zola döms för förtal till fängelse och att betala skadestånd. Han flyr till England. I och med processen mot Zola första halvåret 1898 blir fallet Dreyfus på allvar Dreyfusaffären, skriver Franzén (s. 193). Den 13 juni 1899 släpps Piquart, målet mot honom har lagts ner.

Dreyfus skriver från fängelseön själv mängder med brev till olika instanser, hans bror, hustru och vänner arbetar oförtröttlig på att rentvå honom. En kassationsdomstol beslutar att gå igenom domen 1894. En kassationsdomstols uppgift är att pröva om rättstillämpningen varit riktig. Den kan kassera en dom och återföra målet till lägre instanser och kan också i brottmål frikänna en dömd. Den 3 juni 1899 kommer den enhälliga domen. Krigsrättens dom 1894 förklaras ogiltig. Alfred Dreyfus hämtas hem från Djävulsön, kraftigt medtagen av åren i tropikerna.

Den 7 augusti 1899 ställs Dreyfus inför en ny krigsrätt i Rennes bestående av sju domare, alla juridiskt obevandrade officerare. Journalister från hela Europa och Amerika är samlade. Den 9 september faller domen. Fem av de sju domarna anser att Dreyfus är skyldig. Livstidsstraffet förvandlas till tio års fängelse. Nils-Olof Franzén skriver att den första domen var ett juridiskt misstag, att den berodde på en blandning av nonchalans, oskicklighet, rädsla och antisemitism men att domen i Rennes knappast kan betecknas som annat än en fullt medvetet brottslig handling, att fem män satte solidariteten med kåren och kollegerna högre än omsorgen om rättvisan (s. 246).

Dreyfus bror är övertygad om att Dreyfus bara överlever ett halvår om han är kvar i fängelset och förmår honom att skriva under en ansökan om nåd i stället för att överklaga domen. Den 19 september 1899 benådas Dreyfus av regeringen. Dreyfus har hela tiden bedyrat att han är oskyldig och vill ha upprättelse. En ny kassationsdomstol går igenom den andra militärrättegången och upphäver den 12 juli 1906 domen och förklarar degraderingen ogiltig. Dagen efter utses Dreyfus till skvadronchef. Samma dag utses Marie-Georges Piquart till brigadgeneral. Major Hubert-Joseph Henry har fängslats. Han tar livet av sig i fängelset.

Omar Mustafa och Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS
Denna för Alfred Dreyfus, hans hustru och två små barn och övriga familj så tragiska historia banaliserar professor Marie Demker när hon påstår att det finns många paralleller med hur Omar Mustafa behandlades av medierna, mannen som med hjälp av bland annat det statligt finansierade studieförbundet Ibn Rushd och anklagelser om ”islamofobi” och ”islamofobiska konspirationsteorier” målmedvetet arbetar på att upprätta ett världsomspännande kalifat. Liksom Ulf Bjereld bygger Marie Demkers slutsats enbart på lite googlande och på vad Omar Mustafa själv har bedyrat om sitt demokratiska sinnelag, inte på den totalitära ideologi rörelsen han tillhör vilar på.

Marie Demker skriver: ”Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredags kväll visade mig snabbt att den ’familjestadga’ som länkats upp på Islamiska förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället.” Därefter följer några mästrande ord om en ”tafflig översättning” av det engelska ordet charter och hur pinsamt det är att ingen journalist uppmärksammade skillnaden mellan stadga och stadgar. Hon skriver att IFiS ingår i FIOE, men visar inte prov på tillstymmelse till källkritik när hon länkar till det fördrag FIOE vill att Europas ledare ska köpa, ett fördrag hon kallar ett ”visionsdokument” om islams roll i de europeiska samhällena, ”en roll som man uppfattar som inkluderande, integrerande och konstruktiv”. Läser man fördraget känner man genast igen Muslimska brödraskapets terminologi om ”islams autentiska källor” och att Brödraskapet utger sig för att tala för alla islams trosfränder i Europa och uttryck som islam kan, islam kräver, islam anser, islam respekterar, islam uppmanar, islam ålägger. Vem säger sig tala för alla kristenhetens trosfränder i Europa och använder uttryck som kristendomen kan, kristendomen kräver, kristendomen anser, kristendomen respekterar, kristendomen uppmanar, kristendomen ålägger?

Marie Demker skriver vidare: ”Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som går emot den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar.”

Är lagverket sharia socialdemokratins politiska vision?

Vidare skriver Marie Demker: ”I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att den som inte ’var som vi’. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ’främlingen’ är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som våren 2013 även fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa.”

Vem förråder egentligen ”våra goda värden”? Nalin Pekgul? Carina Hägg? Omar Mustafa?

Likt Ulf Bjereld nämner inte heller Marie Demker Nalin Pekguls kritik att Omar Mustafa inte representerar Sveriges islamiska troskollektiv.

Vidare skriver Marie Demker: ”Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.”

Vilken politisk mognad ger Marie Demker själv prov på? Ska vi vänja oss vid tanken på kalifatet, styrt i enlighet med Muslimska brödraskapets tolkning av lagverket sharia? Marie Demker skriver att hon inte är särskilt rädd för att landets främlingsfientliga krafter ska hota demokratin, ”de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata”. Muslimska brödraskapet är en global rörelse, otroligt väl finansierad i Europa via the Europe Trust, otroligt väl organiserad i Europa tack vare FIOE och FEMYSO, som har direktkontakt med Europaparlamentet, och styr via Europeiska fatwarådet tolkningen av islam i Europa. Rörelsen har ett uttalat långsiktigt mål och otroligt målmedvetna aktivister, som i Sverige är statligt finansierade. Marie Demker drar sig inte ens för att i sammanhanget citera den amerikanska medborgarrättsledaren Martin Luther King. ”Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin, vem skall då göra det?” Vidare: ”För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps”, skriver hon.

Det är inte demokratin Marie Demker försvarar med sitt inlägg. Och vem som står för den moraliska kollapsen är uppenbart.

Missionärerna Ulf Bjereld och Marie Demker
Ulf Bjereld och Marie Demker utnyttjar sin universitetstitel till att driva en privat agenda som står i strid med de grundläggande värderingar den svenska demokratin vilar på. När man försvarar en islamofascistisk rörelse med så hårda ord som att rörelsens kritiker drabbats av moralisk kollaps förutsätter det att man har omfattande kunskap om denna rörelses ideologi, mål och medel att nå målet. Muslimska brödraskapets ideologi är att religionen islam och politik är oupplösligt förenade, att gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) ska styra världen, att islam är detsamma som deras tolkning av lagverket sharia. Ulf Bjereld och Marie Demker är båda förespråkare av att religion och politik är oupplösligt förenade, Bjereld via sitt mångåriga engagemang i Socialdemokraternas Tro och Solidaritet. I deras programförklaring står det att en av orsakerna till att sidoorganisationen bildades var följande: ”Som kristen och socialdemokrat ville man inte behöva dela upp sitt tänkande i en del som hade med tron att göra och en som hade med politiken att göra. Samma sak gäller också idag, men gäller också personer med annan tro.”

Marie Demker demonstrerar sin inställning i bland annat artikeln ”Aldrig bara personligt” i antologin Tro – en politisk kraft (2014). Hon skriver: ”Ett sekulärt samhälle [min kursiv] är en omöjlighet så länge vi inte förbjuder medborgarna att ge uttryck för sin religion. Ingen seriös samhällsdebattör ser heller det sekulära samhället som någon realistisk vision” (s. 13).

Det är en avsevärd skillnad mellan stat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och ett rättsväsende baserat på sharialagar som reglerar individens liv in i minsta detalj, inte minst relationen mellan könen. Sverige är en sekulär rättsstat. Det avser Muslimska brödraskapet att ändra på. De talar inte om samhälle, de talar om stat. Demker skriver vidare: ”Hätskheten mot den organiserade religionen när den tar plats i den politiska diskussionen är ofta häpnadsväckande stark” (ibid.).

Ska vi stillatigande acceptera att teokratiska diktaturer som Saudiarabien och Qatar exporterar sin ultrareaktionära tolkning av islam till Sverige? Att barn via koranskolor i Sverige indoktrineras och skräms med helvetet? Ska vi stillatigande acceptera att Muslimska brödraskapet, vars slutmål är kalifatet, tack vare missionärer som Ulf Bjereld och Marie Demker stärker sin makt i Sverige, en makt finansierad med svenska skattepengar? Demker skriver att en ny teologi för vår samtid behövs, hon förespråkar tolerans, ”att acceptera och lära sig leva med sådant man inte tycker om” och frågar samtidigt om det finns en gräns för toleransen och svarar ja och hänvisar till att vi i våra västerländska samhällen har ”en konsensus kring de mänskliga rättigheterna, rättigheter som är individuella och oförytterliga” (s. 16). Nu råder det inte konsensus i Sverige om vilka mänskliga rättigheter som ska gälla här. Det är bara att läsa Muslimska brödraskapets skrifter Att förstå Islam och Kvinnan i Islam samt ta del av vad shariajuristen Salahuddin Barakat skriver på Islamakademins hemsida.

Marie Demker skriver: ”På samma sätt som religionsfriheten och åsiktsfriheten är centrala delar av våra rättigheter så är också möjligheten att forma sitt eget liv i frihet en förutsättning för ett gott samhälle. Religiösa grupperingar och kyrkor måste därför acceptera att verka inom ramen för de mänskliga och individuella rättigheter som de europeiska samhällena kodifierat genom såväl FN-stadgan som Europakonventionen. På samma sätt förbinder sig därmed också staterna då att upprätthålla och skydda rätten till fritt religionsutövande inom dessa ramar. En sådan kompromiss vore i alla fall en tänkbar lösning mot vilken utvecklandet av en ny teologisk grund kunde ta spjärn” (s. 23, 24). Varför då kalla kritik av Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS, som inte accepterar Europakonventionen, för moralisk kollaps? Svagheten med antologin Tro – en politisk kraft är att bidragen enbart är skrivna av kristna. Man kan undra varför inte representanter för politisk islam fick ge sin syn på tron som en politisk kraft, Salahuddin Barakat exempelvis.

Det var ett misstag att utse Ulf Bjereld till att leda översynen av det statliga stödet till trossamfund och i vilken grad trossamfunden bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på. En sådan utredning måste ledas av en person som själv omfattar dessa demokratiska värderingar. Om Ulf Bjereld hade omfattat dem skulle han inte enbart ha lyssnat på vad Omar Mustafa försäkrat utan gått på djupet med de värderingar och den ideologi Muslimska brödraskapet och dess svenska gren IFiS omfattar. Materialet är lättillgängligt, för den som söker. Ulf Bjereld har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att han inte heller är lämplig som ledamot i Vetenskapsrådet. Där bör källkritik vara ett honnörsord.

Marie Demker har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att hon inte är lämplig som Humanistiska fakultetens dekan. Även för en dekan bör källkritik vara ett honnörsord.

Mona Lagerström fil dr