Svenska Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) har brustit i kravet att respektera demokratins idéer. Därför rätt av MUCF att återkräva bidrag av SUM. Kammarrättens dom 31 oktober 2019 står fast eftersom Högsta förvaltningsdomstolen inte tar upp ärendet till prövning

Detta glädjande besked från MUCF kan vi tacka Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige, beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, samt Magnus Sandelins rapport om SUM beställd av MUCF.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om SUM och rättsprocessen mot MUCF, bland annat det här 12 april 2018 om förvaltningsrättens totala avsaknad av kunskap om Muslimska brödraskapet där jag skriver ”MUCF har nu med hjälp av frilansjournalisten Magnus Sandelin gjort en kartläggning av SUM, Organisationen Sveriges Unga Muslimer – ideologi och koppling till antidemokratiska miljöer, som ligger till grund för MUCF:s nya beslut att avslå SUM:s begäran.”

Här skriver jag 6 februari 2019 om skandaldomen.

I det här blogginlägget skriver jag 9 oktober 2019 om professor Erik Amnås rapport till Folkbildningsrådet om Ibn Rushd. Jag citerar hans nedlåtande syn på Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport.

De anklagelser som riktats mot Ibn Rushds koppling till Muslimska brödraskapet har fått näring av Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige (2017) som gavs ut av MSB. Författarna hävdar att Ibn Rushds ledning är ”helt styrd av MB” (Muslimska brödraskapet). Vidare hävdar de att Sverige unga muslimer (SUM) ska vara grundad på initiativ från MB samt att även den organisationen är ”helt styrda av MB”. Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) förklaras i rapporten som ”MBs organisatoriska front”, och Islamic Relief är enligt författarna ”en central organisation för att ge MB trovärdighet”. Dessa påståenden ges inga empiriska vetenskapliga belägg. Inte heller redovisas någon omfattande förklaring till vad författaren grundar dessa antaganden på. Rapporten har mött stor kritik från ett flertal islam- och religionsforskare i Sverige för att vara konspiratorisk och ovetenskaplig. (s. 35, 36).

Samma kommentar står på s. 118. ”I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår [min kursiv] huvudförfattaren Norell [ensam?] att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ’ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB’. Andra föreningar som anklagas [min kursiv] vara ’helt styrda av MB’ eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana.”

Det fanns inga ”forskare inom fältet”, eftersom det ju betraktades som islamofobi att forska om islamistisk verksamhet i Sverige, vilket också står i kunskapsöversikten. Erik Amnå är otroligt slarvig.

Amnå fortsätter sin kritik av kunskapsöversikten.

Till skillnad från de andra studieförbunden har myndigheterna som vi träffat haft ett mer ambivalent förhållningssätt till Ibn Rush. Idag saknar de en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. (s. 165)

Det handlar alltså om att de svenska organisationernas stadgar inte redovisades. Amnå har läst Aje Carlboms rapport ett år senare, ändå klänger han sig fast vid MSB:s första rapport, som ju är den första redovisningen av islamism och islamistiska aktivister i Sverige och MB:s demokratifientliga ideologi. Inte konstigt att den väckte uppmärksamhet bland landets myndigheter, och bland MB-aktivisterna. Aktivisterna blev ju helt avklädda. Amnå skriver:

När myndigheten [MSB] publicerade den första rapporten om Muslimska brödraskapet fick den på kort tid ett stort genomslag i såväl medier som bidragsgivande myndigheter på olika nivåer. Den pekade bland annat ut Ibn Rushd samt några av dess medlemsföreningar som direkt eller indirekt organisatoriskt kopplade till Muslimska brödraskapet. Det var slutsatser byggda på bristande eller obefintliga källor, och rapporten kritiserades av en rad sakkunniga inom området. Det hindrade dock inte rapporten från att frekvent användas som referens, inte bara av kritiker mot Ibn Rushd, utan även av andra myndigheter. Vid vår intervju med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar företrädarna att de kände sig tryggare i sitt beslut gällande avslaget av Sveriges Unga Muslimers bidrag när MSB hade dragit liknande slutsatser.
Rapporten kan även tänkas ha haft en större inverkan än så. Vid en sökning av Ibn Rushd på internet hittar man snabbt kritik mot studieförbundet med referenser till rapporten. Ibn Rushd har själva nämnt att de haft svårigheter att inleda samarbeten med några kommuner, där rapporten tycks ha bidragit till en obefogad [min kursiv] negativ bild av studieförbundet. Att kommunala och statliga tjänstemän förlitar sig på uppgifter publicerade av MSB ses ju som självklart. Det är märkligt att myndigheten än idag inte tagit avstånd från rapporten och att den fortfarande finns tillgänglig på deras hemsida. Det blir även problematiskt när MSB skriver på sin hemsida att rapporten inte ska ses som vetenskapligt skriven utan att den snarare ska ge en kunskapsöversikt. Det blir svårt att se nyttan av just en kunskapsöversikt som har bristfälliga eller obefintliga källor [stadgarna!] och som dessutom svartmålar svenska organisationer utan belägg. Trots detta har myndighetens rapport gett en dominoeffekt. Den har påverkat andra myndigheter och gett kritiker en ”tung” källa i deras kritik mot studieförbundet. Kritik har framförts i debatten inom offentliga forum och i sociala medier, som i sin tur har påverkat kommuners förhållningssätt till Ibn Rushd. Att de följande två rapporterna steg för steg tonade ned kritiken med allt försiktigare slutsatser (genom en tydligare utformad forskningsprägel) har däremot inte avspeglats lika mycket i opinionsbildningen. Av alla relevanta myndigheter har MUCF intagit den mest kritiska rollen, särskilt men inte bara mot SUM. Man drog in statsbidraget och senare har man också överklagat den dom i Förvaltningsrätten som upphävde myndighetens beslut. (s. 179, 180)

Detta är grovt. Erik Amnå är professor i statskunskap men är totalt ointresserad av Ibn Rushds politiska verksamhet.

Slut på citat.

TACK Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani och Magnus Sandelin för att ni värnar om demokratins idéer. Utan era insatser hade MUCF inte kunnat driva sin sak i rätten.

16 juni 2020

Mona Lagerström fil dr

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *