Socialdemokraternas tidigare partiledare och statsministerkandidat Mona Sahlin frågar sig i sin artikel i Aftonbladet om statsministerkandidaten Kristersson skulle klara av att göra ”en analys av vad den farliga och förrädiska mansrollen lägger för krav på de unga killarna i våldets uppväxt”.
Vad är ”den farliga och förrädiska mansrollen” för något?
Mona Sahlin lyfter fram kvinnorna med invandrarbakgrund som tar steget in på universitet och högskolor och frågar om nu de unga männens våldsutövande är ett bevis på den misslyckade integrationen är då kvinnor som läser vidare ett bevis på ”den lyckade integrationens effekt”.
Eftersom Mona Sahlin är kvinna ger jag här några exempel på den farliga och förrädiska kvinnorollen och nämner några av de kvinnor med invandrarbakgrund som tagit steget in på universitet och högskolor och överlåter åt läsaren att bedöma om de är exempel på ”den lyckade integrationens effekt” eller en belastning.
Jag börjar med Mona Sahlin och hennes kommentar 2002 i tidningen Euroturk om att svenskar till skillnad från invandrare inte har en kultur eller identitet som binder ihop oss, bara töntiga traditioner som midsommarfirande.
Här är exempel på invandrarkvinnor som följer i Mona Sahlins spår och ser ner på Sverige, svenskheten som norm och, inte minst, den ”vita” svenska huden.
Paulina de los Reyes från Chile, välkomnad med öppna famnen efter general Pinochets militärkupp,
gick efter hedersmordet 1996 på Sara Abed Ali till storms mot Sveriges kvinno- och genushistoriker när dessa ville forska om kulturella traditioner och normer bakom mordet.
Paulina de los Reyes sätter likhetstecken mellan ”svenskhet” och ”vithet”. Hon är lika fixerad vid ras som Hitler. ”Vita” är för henne vad judar var för Hitler.
De svenska kvinno- och genusforskarna var ”vita” och ”medelklass” och därför fel personer att forska om bakgrunden till hedersmord på flickor/kvinnor. Dessutom var det rasism att över huvud taget tala om kulturella faktorer. Ur hennes tal: ”Diskursens betydelse för att etablera vedertagna verklighetsbeskrivningar är en insikt förmedlad av den kvinno- och genushistoriska forskningen. Men när SKOGH (Sveriges kvinno- och genushistoriker) väljer att problematisera etnicitet utifrån det tragiska mordet på en iransk flicka kan jag inte låta bli att se detta som ytterligare ett exempel på en institutionaliserad bild av invandrare och deras kultur’ som ett problem” (s. 40, kapitel 2 i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, redaktörer Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari, första utgåvan 2002, senaste 2012).
Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes placerade sig 1997 som den massiva bromskloss för det viktiga arbetet mot hedersrelaterat förtryck och våld vi ser effekterna av än i dag.
Jämför hennes ”institutionaliserad bild av invandrare och deras kultur” med Eduardo Grutzkys beskrivning av tvångsäktenskap som ”permanenta våldtäktsinstitutioner”.
Det hedersrelaterade förtrycket och våldet ligger oftast bakom normen att döttrarna ska gifta sig med en kusin släkten har valt ut, en norm döttrarna gör uppror mot. Och straffas.
Mona Sahlin, då invandrarminister, och Margareta Winberg (S), då jämställdhetsminister, svalde med hull och hår Paulina de los Reyes och kompanis tal om hedersförtryck som rasism. De skriver: ”Begreppet kultur får inte användas som en synonym till ordet ras. Ord såsom ’kulturella bakgrunden’ och ’kulturella skillnader’ ligger farligt nära begreppet ’ras’ i dessa sammanhang” (DN 8 december 2002).
Paulina de los Reyes inställning genomsyrar Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet. Det var på Sekretariatets hemsida de båda ministrarnas artikel först publicerades.
Paulina de los Reyes fortsatte sitt korståg mot forskning om kulturella skillnader, som alltså är rasism, när hon tillsammans med den ökände sociologen och hederskulturförnekaren Masoud Kamali år 2003 via en debattartikel i DN sprängde den integrationspolitiska utredningen som leddes av statsvetaren Anders Westholm. Mona Sahlin gav frikostigt de två hederskulturförnekarna och Sverigehatarna en egen utredning. Och där står vi i dag.
Statsvetaren professor Bo Rothstein skriver i den här artikeln ”Bristen på integration vilar tungt på Sahlin” i Göteborgs-Posten 5 oktober 2010, om effekterna av Mona Sahlins beslut att avfärda Anders Westholms integrationsutredning. Artikeln är skriven efter det att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Bo Rothstein talar om en havererad integrationspolitik. Och vem som bär ansvaret är glasklart. Mona Sahlin.
Här är de los Reyes svar, ”Rothstein fel ute om integrationspolitiken” och här är Bo Rothsteins svar, ”Paulina de los Reyes löper omedvetet SD:s ärenden”. Han skriver:
Argumentet hon för fram nu är lika bisarrt nu som det var då, nämligen att forskarna inte ska få studera skillnader mellan de som är invandrare och de som inte är invandrare när de söker efter förklaringar till brister i integrationen. Det skulle vara som om man i forskningen om fattigdomen i världen inte skulle få undersöka skillnaden mellan fattiga och rika länder eftersom detta kunde stigmatisera folket i de fattiga länderna.
Mona Sahlin valde att backa upp Paulina de los Reyes och hennes ”bisarra” idéer som i över två decennier fått prägla synen att svenskarna är ”rasister” och Sverige dominerat av ”strukturell rasism”. När Sverige i stället enligt World Values Survey är ett av världens mest toleranta länder.
Paulina de los Reyes ingår i Antirasistiska akademin (ArA) tillsammans med de här kvinnorna från katolska Sydamerika.
Det var ArA som skrev brev till regeringen att de är bäst på forskning om rasism och som tack fick lägga grunden till nationella plan mot rasism där måltavlan är svenskarnas ”rasism”. Ingenting finns med om hackordningen mellan olika etniska grupper, om hur etniska grupper driver ut andra etniska grupper från ”sina” territorier. Det är ju ”rasism” och ”stigmatisering” att forska om invandrares normer i förhållande till svenska normer.
Som tack avsatte regeringen också miljontals skattekronor till forskning om rasism som Vetenskapsrådet delar ut och som la grunden till Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Teologiska institutionen, Uppsala universitet, som i första vändan gick till ARA-aktivisterna och Mattias Gardell. Det är inte utlänningars hat mot svenskar och svenska normer som grund för den havererade integrationen som CEMFOR forskar om.
Här är ytterligare två kvinnor med invandrarbakgrund som läst vidare på universitetet och som man kan ställa frågan om huruvida de är exempel på en lyckade integration eller en belastning: antidemokratiska Muslimska brödraskapets två aktivister Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi,
som har polisanmält Mona Sahlins partikollega Ann-Sofie Hermansson för förtal eftersom Hermansson i en blogg kallat dem extremister. Båda insvepta i Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab som de gör massiv reklam för. Jag har skrivit åtskilliga inlägg om att det inte står någonting om hår i Koranen. Här är en text, ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen”, från Västerås moské som jag hänvisar till i min artikel 2013 i Bright Magasin, ”Shariadoket och manligheten”. Täck era bröst, står det.
Mona Sahlin skriver att Ulf Kristersson fegt lutar sig mot Jimmie Åkessons skuldra. Hennes artikel är ett svar på Ulf Kristerssons tal om ”belastning”. Det finns skäl att använda ordet belastning i relation till Mona Sahlin. Efter kontokortsskandalen 1995 då hon använt statens kontokort för privata inköp för över 50 000 kronor tvingades hon ta time out. Göran Persson tog tillbaka henne i regeringen 1998.
Hur hade den svenska integrationspolitiken sett ut om Mona Sahlin aldrig på nytt hade utnämnts till statsråd utan att hennes time out från politiken 1995 hade varit för gott? Hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen?
13 juli 2021
Mona Lagerström fil dr