Muslimska brödraskapets svenska gren har i fyra decennier styrt tolkningen av islam i Sverige. I sina svenska skrifter, många översatta från Muslimska brödraskapets verkliga höjdare av Vänsterpartiets nämndeman i Göteborg Mostafa Malaekah, skriver de att det är kvinnans plikt att bära hijab, att hijab kan likställas med nunnedoket. I Kvinnan i Islam, ett litet häfte som ständigt ges ut på nytt, skriver Malaekah om beslöjningen: ”Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör också det” (s. 6).

Därför kallar jag plagget shariadoket. I Indien och Pakistan är motsvarigheten till hijab purdah. Därav namnet på min blogg. Purdah var kopplad till social status och gällde samma för hinduer, judar, kristna och muslimer, ju högre social status desto mer inspärrade var kvinnorna. Människors klädsel är kulturellt kodad, men just shariadoket är antidemokratiska Muslimska brödraskapets uniformspersedel, som sedan mängder med andra grupperingar har apat efter och kallar islamiskt, ett plagg som tack vare internet har standardiserats

och absolut inte kan likställas med det neutrala plagget sjal eller sjalett. Utbredningen av shariadoket markerar hur långt islamiseringen av ett land har avancerat.

Under hela min uppväxt och ända fram till Muslimska brödraskapets genomslag i Sverige användes ordet slöja om den tunna huvudbonad en brud bär på bröllopsdagen.

Programledare Magnus Thorén inleder med följande ord:

”Slöjan, en symbol för kvinnoförtryck som samhället måste markera emot och kanske i vissa fall förbjuda? Eller ett plagg som varje ung tjej måste få välja om hon vill använda eller inte? Slöjan, eller hijaben, ska det handla om i kväll.”

Om Magnus Thorén hade sagt:

Shariadoket, det separatistiska plagget som markerar att sharia står över svensk lag, att flickor som vägrar ta på sig shariadoket förtjänar att bli misshandlade och till och med dödade, att homosexuella förtjänar döden, att avfällingar från islam förtjänar döden, att nioåriga flickor är giftasvuxna, att flickor kan bli bortgifta i moskén utan att själva behöva vara närvarande, shariadoket som markerar att våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt av barn är legitimt, är det ett plagg samhället måste markera emot och kanske i vissa fall förbjuda? Eller ett plagg som varje ung tjej måste få välja om hon vill använda eller inte? Shariadoket ska det handla om i kväll.

Shariadok. Shariadok. Shariadok. Oskuldskontroll. Oskuldskontroll. Oskuldskontroll. Tvångsäktenskap. Tvångsäktenskap. Tvångsäktenskap. Våldtäkt på barn. Våldtäkt på barn. Våldtäkt på barn. Om programmet hade handlat om shariadoket, oskuldskontroller, tvångsäktenskap och våldtäkt på barn, om SVT:s alla medarbetare hade shariadok, tvångsäktenskap, oskuldskontroll och våldtäkt på barn som en självklar ryggradsreflex, vilka hade då bjudits in att tala?

Seher Yilmaz, (f. 1986), tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen där hon introducerade kategorin ras och deklarerade för medierna att hon ville ”jobba mot den vithetsnorm som råder i Sverige” och på nyhter24 den 29 januari 2014 skrev: ”så länge män och vithet är norm, kommer jag att arbeta för att utmana dessa normer” är som verksam på SVT:s HR-avdelning med ansvar för Sverigespegling en katastrof.

Hon har ett extremt snävt, antidemokratiskt perspektiv på Sverige, präglat av ökända hederskulturförnekaren Masoud Kamali

och Muslimska brödraskapets/Antirasistiska akademins (ArA:s) (Diana Mulinari och Vänsterpartiets Anders Neergaard till höger är sambos) hederskulturförnekande postkoloniala,

det vill säga uttalat västfientliga, ”forskare”, testuggare är ett mer korrekt ord, vilket framkommer inte minst i Yilmaz testuggande bok Vad jag pratar om när jag pratar om rasism (2021). En bok jag återkommer till, för övrigt en bok där hon tackar Barakat Ghebrehawariat,

styrelseledamot i Rättviseförmedlingen när Yilmaz var ordförande, en man med tidigare kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Anders Neergaard och Irene Molina innehade ArA:s första ordförandeskap skriver Adrián Groglopo i antologin Vardagens antirasism. Om rörelsens villkor och framväxt i Sverige (s. 22), en antologi som lika gärna kunde heta Hur vi jagade bort de ”vita” från universitetet och kallade dem rasister, eller Hur vi kommunister tog över universiteten. I Groglopos kapitel kan man till exempel läsa att år 1998 ”kommer etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg med sin bok Svenskar och zigenare (1998) i vilken han på ett rasistiskt sätt angriper romernas självorganisering” (s. 16). I dag över tjugo år senare rapporteras i medierna om denna ”självorganiserings” egna domstolar och de ödesdigra konsekvenserna för flickor/kvinnor, inklusive hedersmord.

Ansvarig utgivare för SVT-programmet ”Slöjförbud i skolan?” är Sofia Dahlström, projektledare Jorun Collin. Programmet gjorde fullkomligt klart att SVT kommer att behandla Fadimedagen 21 januari 2023 lika likgiltigt och nonchalant som i år, vilket jag skriver om här, då det var 20 år sedan Fadime Sahindal hedersmördades av sin far med skott i huvudet. Hon var kurd från Turkiet. Pela Atroshi hedersmördades 1999 av sin familj. Hon var kurd från Irak. Seher Yilmaz föräldrar är invandrade kurder från Turkiet. Hon är född i Sverige. Hon anställdes 2019 som ansvarig för SVT:s Sverigespegling. Hon har haft otroligt många dagar på sig att titta på Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal i Striptease 6 maj 1998 för att lära sig om Sverige. Yilmaz var 12 år när programmet sändes.

Varken Fadime Sahindal eller Pela Atroshi dolde håret. Fadimes familj var inte religiös, Pela och hennes familj var troende muslimer. Att ingen av de två unga kvinnorna var beslöjad innebär inte att shariadoket inte skulle ha en stark koppling till hedersförtryck. År 1999 när Pela Atroshi hedersmördades hade inte heller den världsomfattande massiva propagandan, finansierad av Saudiarabien och andra oljerika länder, inte minst via islamistiska prästers ”budskap” på internet och sociala medier, att det är ”Allahs vilja”, eller ”en islamisk plikt” att flickor/kvinnor ska vara beslöjade, slagit igenom.

Det är just hedersförtryck den inbjudna forskaren Devin Rexvid

har forskat om i många år. SVT behandlade honom lika nonchalant som SVT de senaste två decennierna har behandlat hedersförtryck genom att ställa honom mot beslöjade individer som fick ge en personlig förklaring till varför de valt att bära shariadoket. Och mot Socialdemokraternas opinionsbildare, Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg.

En seriös forskare mot en politisk opinionsbildare. Det är den intellektuella nivån på Sverige möts och programledaren Magnus Thorén.

Intellektuellt högtstående programledare kontra gyttjebrottningen i Sverige möts
I SVT-programmen Ekonomibyrån och Utrikesbyrån bjuds seriösa forskare, journalister och experter in för att under sansade former i en halvtimme föra ett allmänbildande samtal. Programledarna Carolina Neurath och Prescilia Haddad leder intellektuellt högtstående program. Politikbyrån urartade däremot till flams och partiskvaller om partiledarna.

Det finns ingen intellektuellt högtstående ”SVT-byrå” som seriöst och allvarligt och kontinuerligt diskuterar problemen i dagens Sverige. De problemen är många. I synnerhet de antidemokratiska problemen, exempelvis Muslimska brödraskapets utbredning och skattefinansiering, särskilt studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief, det uttalat Sverigefientliga akademiska nätverket ArA och dess symbiotiska relation till Muslimska brödraskapet, de uttalat Sverigefientliga korankravallerna och stenkastningen mot polisen under påskhelgen, de lika uttalat Sverigefientliga attackerna mot blåljuspersonal, de Sverigefientliga attackerna mot socialtjänsten, för att bara nämna några. Och viktigast: parallella rättssystem, hedersförtryck och hedersvåld, shariadok på barn, oskuldskontroller, tvångsäktenskap, legaliserade våldtäkter på barn, utländsk finansiering av moskéer och islamiska kulturföreningar och medföljande påverkansoperationer.

Programledaren Evin Rubar visste på sin tid hur man gjorde intellektuellt högtstående och allmänbildande SVT-program som speglade Sverige: programmen I skolans våld 2003 och 2004, Könskriget 2005, Det svenska sveket 2007 om det svenska samhällets ovilja att tala om barnaga i invandrafamiljer (barnombudsmannen socialdemokraten Lena Nyman som nämns i programmet är i dag generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, som frikostigt finansierar antidemokratisk verksamhet, inklusive ArA:s ordförande Adrián Groglopos videointervjuer).

Och inte minst Slaget om muslimerna 2009, om islamisterna i kretsen kring stora moskén i Stockholm, en moské det nu genom religionsforskaren Sameh Egyptsons grävande i arkiven, är fastställt styrs av Muslimska brödraskapets svenska gren. Förutom forskare som förklarade begreppen islamism, politisk islam, intervjuade Evin Rubar tre höjdare inom Muslimska brödraskapets svenska gren, islamisterna Abdirizak Waberi, som då var ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och rektor för Römosseskolan i Göteborg, Ahmed Al-Mofty, Göteborg, då ordförande för Islamiska informationsföreningen samt ledamot i Sveriges muslimska råd (SMR) och den som ordnade så att Saudiarabien finansierade bygget av moskén vid Ramberget på Hisingen, samt Mohamed Amin Kharraki, ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund (son till en av grundarna, Mostafa Kharraki, ständig vice ordförande för SMR).

Abdirizak Waberi är nu även dömd av Hovrätten till fyra och ett halvt års fängelse för grov förskingring av medel som skulle ha gått till Römosseskolans elever men som han använde till att bland annat bygga upp ett islamistiskt parti i Somalia.

År 2009, säger Evin Rubar i programmet, var frågan om kvinnors beslöjning som debatterats länge känslig, att i dag, det vill säga 2009, är en representant från Islamiska förbundet noga med att ingen ska tvingas eller pressas att vara beslöjad. ”För att få ett tydligt svar måste frågan ställas på sin spets”, säger hon, och frågar Abdirizak Waberi: ”Om jag kommer till dig och säger att jag är muslim men jag vill inte bära slöja. Är det rätt eller fel? Då säger du att det är fel?” Waberi svarar: ”Självklart. Det är som om du säger ’Jag är muslim, men jag tror inte på Muhammed. Är det okej? Nej.”

Evin Rubar tar i programmet upp två av Muslimska brödraskapets kvinnofientliga skrifter, bland annat den ovan nämnda Kvinnan i Islam. Det är ett lysande program som Seher Yilmaz, eller Magnus Thorén och redaktionen bakom Sverige möts uppenbarligen inte har orkat ta sig igenom, trots att programmet borde vara obligatoriskt för alla inom SVT som har till uppgift att spegla Sverige.

I dag år 2022, drygt tio år senare, säger en ung representant för Muslimska brödraskapets svenska gren öppet att det är obligatoriskt för kvinnor att vara beslöjade. Mustafa Issa (f. 1987), ordförande för Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), en MB-organisation, liksom även Sveriges unga muslimer som han, likt Kharraki junior ovan, varit ordförande för, säger på Instagram som svar på frågan om det är en stor synd att man tar av sig slöjan:

Hijab, eller slöja, är en del av den muslimska kvinnans resa mot Allah, swt. Det är ett av de tecken som visar på att man prioriterar Allah, swt, Gud alltså, framför något annat! Det är något som är obligatoriskt inom islam och det är självklart en synd att gå ifrån det!

Från fritt val till öppen deklaration att det är obligatoriskt inom islam. Det var det inte för femtio år sedan, alltså innan Mustafa Issa var född. Hans konto på Instagram heter Koranläsaren, han kallar sig ”folkbildare om islam och dess värden”. Han bör kallas ”propagandamakare för Muslimska brödraskapets politiska och kvinnofientliga tolkning av islam”.

Gyttjebrottningen
Ta en blick på följande bild på den socialdemokratiska politikern Saida Hussein Moge, Abdirizak Waberi och Anders Lindberg och gissa kopplingen. Saida Moge var inbjuden till Sverige möts för att förklara varför hon anser att shariadok på barn inte ska förbjudas. Hon ombads inte förklara var hon hämtat informationen att hennes eller barns beslöjning är islamisk och därmed en viktig identitetsmarkör. Inte heller Anders Lindberg behövde redovisa någon kunskap över huvud taget.

Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet har i många år haft ett nära samarbete med antidemokratiska Muslimska brödraskapets svenska gren. Att Abdirizak Waberi var riksdagsledamot för Moderaterna 2010–2014 är irrelevant i sammanhanget. Att infiltrera politiska partier är Muslimska brödraskapets strategi för att tillskansa sig makt och förändra Sverige inifrån. Waberis efterträdare som ordförande för IFiS, Omar Mustafa, var socialdemokrat och valdes in som suppleant i partistyrelsen, men tvingades efter massiv kritik avgå efter en vecka. Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, slängdes ut från Centerpartiet. Den ovan nämnda kvinnofientliga Mostafa Malaekah utsågs av Vänsterpartiet i Göteborg till nämndeman. Även Mahmoud Aldebes fru Ebtisam Aldebe utnämndes av Centerpartiet till nämndeman. Representanter för Muslimska brödraskapets ideologi att sharia står över svensk lag har av politiska partier utsetts till att verka som nämndemän i våra domstolar.

Vad för slags kunskap var det tänkt att Saida Moge skulle förmedla till tittarna i förhållande till forskaren Devin Rexvid, Faw Azzat, ambassadören för föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), Rashid Farivar, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna med erfarenhet av att leva under mullornas diktatur i Iran?

Vad för slags kunskap var det tänkt att opinionsbildaren Anders Lindberg skulle förmedla till tittarna i förhållande till Devin Rexvid, Faw Azzat, Rashid Farivar och Liberalernas riksdagsledamot Robert Hannah? Programmet skulle handla om shariadok på barn. Anders Lindbergs oförskämda bemötande av Rashid Farivars pedagogiska inslag där han visade bild på sin fru som femårigt barn iförd den iranska obligatoriska beslöjningen och använde orden ”hijab, eller värdestyrd slöja” och berättade om det förtryck kvinnorna i hans familj levt under, och fick svaret av Anders Lindberg att han försöker virka en offerkofta har cirkulerat på sociala medier. Än en gång: programmet skulle handla om shariadok på barn. Anders Lindberg talade genomgående om kvinnors och mäns klädsel. Var han inte upplyst om vad programmet skulle handla om?

Eller var det inte meningen att Saida Moge eller Anders Lindberg skulle förmedla kunskap, bara framföra åsikter? Varför bjöds i så fall forskaren Devin Rexvid in? Var det meningen att en forskare förväntades leverera åsikter?

Vad var det för kunskap journalisten Sarah Delshad, grundare av kanalen Muslimska feminister, skulle förmedla? Hennes kanal handlar om vuxna kvinnor, inte om barn. Hon säger: ”Huvudbonader har genom historien, i olika traditioner och kulturer symboliserat tillhörighet bland människor”, vilket är helt korrekt. Men sedan: ”Långt in på 1900-talet i Sverige i den svenska landsbygden så bar gifta kvinnor slöja.” Det var en nyhet för mig. Kvinnor bar sjal i Sverige ända fram till dess att Muslimska brödraskapet, mycket tack vare deras svensktalande finländska konvertit Helena Benaouda Hummastens

idoga påverkansarbete gjorde beslöjning till en islamisk markör. Delshad igen: ”Kvinnor klär sig på många olika sätt, det har man gjort genom historien. Slöjan är ju inte bara muslimsk. Det finns kristna kvinnor. . . Varför gör man slöjan till en fråga som bara är kopplad till islam? Huvudbonader har genom historien i många traditioner och kontexter visat olika typer av tillhörighet. Det är en form av historielöshet. Kolla hur kvinnor klädde sig i Sverige för bara 60, 70 år sedan.”

Eftersom jag var med på den tiden och Delshad är född 1990, kan jag garantera att ingen kvinna eller liten flicka bar shariadok i Sverige för 60, 70 år sedan, eftersom shariadoket inte var uppfunnet då. Kvinnor, inklusive jag själv, bar sjal när det blåste, regnade eller snöade.

Delshad förvirrade resonemang visar att vi kommer att stå och stampa på samma fläck åratal framöver så länge ordet slöja används i stället för shariadok, med påföljd att flickor som inte vill bära shariadoket fortfarande kommer att misshandlas och till och med dödas, eller tvingas bryta helt med sin familj för att bevara livet.

Vad var det tänkt att Sarah Delshad skulle tillföra programmet? Att en drygt 30-årig kvinna, född i Kurdistan, uppväxt i Sverige, skulle berätta för tittarna hur kvinnor i Sverige klädde sig för 60, 70 år sedan? Redaktionen bakom Sverige möts måste ju ha haft riktlinjer av något slag för vilka personer som skulle bjudas in för att tala om ett religiöst plagg på barn. Redaktionen måste ju också, med tanke på Sverigespeglingen, ha koll på hur många kvinnor och män det fortfarande finns i Sverige som var med för 60, 70 år sedan och vet vilka huvudbonader kvinnor bar på den tiden. Så vad var det tänkt att Sarah Delshad skulle tillföra? Gyttjebrottningen blev ännu mer grotesk då Magnus Thorén lät Delshad käfta emot Faw Azzat, som i egenskap av ambassadör för GAPF har kunskap om den terror flickor i hederskulturer lever under.

Varför gjorde redaktionen ingen koppling till SVT-programmen om flickor som placerats på SIS-hem för att undkomma släktens hedersförtryck? Har redaktionen sett de programmen. Har Magnus Thorén sett de programmen?

Varför gjorde redaktionen ingen koppling till SVT-programmen om oskuldskontroller och oskuldsoperationer?

Hanna Stjärne: Har du förstått att flickorna placeras på SIS-hem och att oskuldskontroller och oskuldsoperationer förekommer i Sverige för att SVT i två decennier sopat hedersförtryck under mattan? Politikerna har inte behövt ta hedersförtryck på allvar eftersom de i över två decennier år efter år efter år inte har grillats och grillats och grillats.

Seher Yilmaz, Barakat Ghebrehawariat och Rättviseförmedlingen
Seher Yilmaz har gjort spikrak karriär genom att utmåla svenskarna som rasister och Sverige som genomsyrat av strukturell rasism enligt Masoud Kamalis och ArA-aktivisternas postkoloniala mall. I ett inlägg på SVT Opinion 13 maj 2015 skriver minister Helene Hellmark Knutsson (S) att Seher Yilmaz, Rättviseförmedlingens ordförande, ingår i expertgruppen för jämställdhet som ska råda bot på den låga andelen kvinnliga professorer och öka jämställdheten inom universitetsvärlden. Ministern skriver också att regeringen har jämställdhetsintegrering som mål. ”Jämställdhetsintegrering innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska införlivas och beaktas i alla led i beslutsprocesserna och att de aktörer som normalt sett deltar i beslutsprocesser ansvarar för att så sker.”

På Rättviseförmedlingen hade Yilmaz Barakat Ghebrehawariat som kollega. I Författarförbundets medlemstidning Författaren nr 2 2015 intervjuas han av Sara Abdollahi i ett reportage om Revolution Poetry. Han säger att han på ett universitet i USA har läst ”kommunikationsvetenskap på masternivå med utgångspunkt i postkoloniala teorier” (s. 13). Han återvänder till Sverige och överför de västfientliga postkoloniala teserna på Sverige och delar upp befolkningen i ”rasifierade” som bor i miljonprogrammen och ”vit medelklass”. Han ”tycker att det är kul att prata och lära andra om vithetsnormen, ett ämne som förekommer ofta i hans föreläsningar” (ibid.).

Sverige är inte USA. Varken Seher Yilmaz eller Barakat Ghebrehawariat är slavättlingar med generationer förfäder bosatta i Sverige.

Barakat Ghebrehawariat har förutom att vara styrelseledamot i Rättviseförmedlingen också varit kommunikatör för Forix – förorternas riksdag, vars huvudmän var Muslimska brödraskapets ungdomsförbund, som nämns ovan, Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och kulturorganisationen New Moon, medlem i Ibn Rushd. På Rättviseförmedlingens hemsida 2015 kunde man läsa rubriken ”Prisa Herren – här är religionsexperterna!” En organisation ville ha hjälp att bredda sitt nätverk med personer med goda kunskaper om olika trosuppfattningar och världsreligioner och Rättviseförmedlingen står till tjänst med ”ett gäng stjärnor med koll på ämnet”.

Rättviseförmedlingen startade utifrån insikten att kvinnor och män inte var rättvist representerade i olika sammanhang. Om det är några organisationer som har en reaktionär kvinnosyn så är det bokstavstrogna religiösa organisationer, liksom också att de har en negativ syn på homosexuella relationer. Men någon kontroll av hur ”rättvisa” personerna Rättviseförmedlingen listade var tycks inte ha gjorts. Bland ”stjärnorna” fanns en av initiativtagarna till Muslimska brödraskapets Forix, Abdulkader Habib. Han skrev på protestlistan mot att Nyamko Sabuni (FP) utnämndes till jämställdhets- och integrationsminister 2006, hon var ”islamofob”. Kollegan från Muslimska brödraskapet, den ovan nämnda Ahmed Al-Mofty, fanns också med bland Rättviseförmedlingens ”stjärnor”. Även Mofty skrev på protestlistan mot Nyamko Sabuni. Andra ”stjärnor” var den ovan nämnda Omar Mustafa, samt Rashid Musa, som då var ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund SUM. Han fanns även med på en annan lista om ny chef på SVT, publicerad 22 maj 2014: ”Här är listan på personer som kan bossa över tv-bolaget med högst förtroende hos svenska folket”. Den andra listan, uppdaterad 24 oktober 2016 gällde skribenter för ledarsidor, kolumner och krönikor. Det står att Musa har ”stor kunskap inom exempelvis rasism, islamofobi, fotboll”. Efter flera rättegångsturer förlorade SUM, då Musa var ordförande, rätten till statsbidrag från Lena Nybergs myndighet MUCF på grund av att SUM:s verksamhet inte levde upp till myndighetens demokratikrav.

Seher Yilmaz och SVT:s Sverigespegling
Seher Yilmaz har en kandidatexamen. Hon marknadsför sig som statsvetare och kommunikatör. Har man läst statskunskap bör man ha goda kunskaper både om samhället och om totalitära ideologier. I hennes postkolonialt testuggande bok Vad jag talar om när jag pratar om rasism förekommer inte Muslimska brödraskapets svenska gren eller klankulturers hedersförtryck någonstans. Inte någonstans. Inte heller tycks hon vara medveten om att det postkoloniala teoribygget är västfientligt och att SVT har ett demokratiuppdrag. Eller att Masoud Kamali och hans integrationspolitiska utredningar 2006, där Adrián Groglopo var sekreterare, underkändes av dåvarande integrationsminister Jens Orback (S). Inte heller finns några kommentarer om hackordningen och fördomar och diskriminering invandrargrupper emellan eller om fientligheten inom olika invandrargrupper från samma land. Enkelt uttryckt: Det nya Sverige. Det är bara ”vita” som kan vara rasister, enligt det postkoloniala teoribygget. Boken är späckad med hänvisningar till ”ras”, ”kön”, ”hudfärg”, ”rasism”. ”Jag skriver om rasism baserad på hudfärg” (s. 22). ”Rasism och klass hänger i allra högsta grad ihop. Det har det alltid gjort” (s. 49). Eftersom hon inte hittar ”språket som förklarar rasism i Sverige” har hon ”ofta blickat utanför vår nationsgräns” och rabblar flera namn, bland annat amerikanskan Robin DiAngelo och hennes bok Vit skörhet. Därför är det så svårt för vita att prata om rasism (s. 15), en bok jag återkommer till i slutet av mitt inlägg när jag redovisar kritiken av den enormt lukrativa antirasismindustrin i USA och som gjort DiAngelo till dollarmiljonär.

Uppriktigt sagt är det en sanslöst navelpillande och självömkande bok Yilmaz skrivit med tanke på att hon är ansvarig för SVT:s Sverigespegling. Det är svårt att veta vad som svider mest, hennes ”hudfärg” eller att hon växt upp i en arbetarklassfamilj och inte har med sig den ”vita” bildade medelklassens kulturella kapital. Hon inser visserligen att även ”vita” högutbildade från arbetarklass kan ha liknande kommunikationsproblem med familjen som hon har, men hon är mer utsatt på grund av sin ”hudfärg”.

Mitt omdöme är hårt. Men Yilmaz har en maktposition som hon inte låtsas om, en maktposition att osynliggöra de allra svagaste i Sverige, de som inte kan göra sin röst hörd utan att riskera att dödas eller stötas ut ur familjen. Ändå är det makt Yilmaz hela tiden pratar om i sin bok. Det som tycks göra henne otroligt upprörd är att svenskar inte kan uttala hennes namn. Omkring 200 språk talas och skrivs i Sverige. Ändå förväntar hon sig att svenskarna ska veta hur namn uttalas på de 200 olika språken. För att ”få se sig själv i någon form” åker hon till Turkiet varje år, trots att hon är kurd och Turkiet inte riktigt är hennes hemland eftersom kurder inte har något land, men i Turkiet slipper hon ”vara på helspänn”, skriver hon.

Och jag får mitt namn rätt uttalat. Mitt namn är en del av mig, en del som inte hamnar rätt i Sverige. I Turkiet slipper jag få mitt namn misshandlat till den grad att jag inte själv längre vet hur det ska uttalas. Där slipper jag förklara för Ulf, Maria eller Bengt att det inte är samma sak att få sitt namn uttalat på fel sätt när man är på charter, som att aldrig få höra det sägas rätt i det land man är född i. Jag slipper höra mig själv skrika ’JAG ÄR INTE PÅ SEMESTER I SVERIGE’ i mitt huvud, samtidigt som jag utåt tvingar fram ett leende som bekräftar att vi nog ändå har något gemensamt. Jag slipper ta ansvar för den dåliga stämningen som uppstår när jag framhåller att jag behandlas på ett annat sätt bara på grund av hur jag ser ut (s. 113, 114).

Och jag säger: Shariadok. Oskuldskontroller och oskuldsoperationer. Tvångsäktenskap. Våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt på barn. Barn som blir gravida. Flickor som placeras på SIS-hem för att undkomma familjen. Hedersmisshandel. Hedersmord. Ungdomar som skjuter ihjäl varandra på löpande band. Barn och vuxna som dödas av skjutningar avsedda för andra. Det nya Sverige. Det som SVT har i uppdrag att spegla.

”Vithet är en maktstruktur”, skriver Yilmaz (s. 104). Hon skriver också att Alice Bah Kuhnke tillsammans med Nyamko Sabuni och Amelia Adamo tillhör de ”(få) ’lyckade invandrarna’”, utan att nämna att Alice Bah Kuhnkes mamma är småländska med djupa rötter i bygden (s. 75). Eller att hennes, alltså Yilmaz, guru Masoud Kamali påstod att Nyamko Sabuni fick sin ministerpost ”som tack för sitt fjäsk för vita”, att Sabuni måste spela rollen ”som vithetens försvarare”, annars skulle hon inte kunna ”dela på vithetens privilegier och komma in i de fina salongerna”. I samma text skriver han också om den ”mediala propagandan om hedersmord” (Newsmill 1/12 2010). Det var Nyamko Sabuni som fick upp hedersförtryck på högsta politiska nivå som minister i Alliansen efter valet 2006, efter det att Kamali och hans postkoloniala team på bilderna ovan påstått att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism och att hedersförtryck inte existerar utan är en rasistisk tankefigur.

Nyamko Sabuni kallar sig inte feminist. Det gör däremot Seher Yilmaz. Yilmaz efterlyser solidaritet. Men hon visar inte tillstymmelse till solidaritet med de hedersutsatta flickorna. Hon skriver om vikten av representation, men inget, absolut inget om hedersutsatta flickors representation. När Yilmaz nu anser att representation är så viktigt varför sänds då inte varje år Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal där Fadime förklarar vad det innebär att leva under hedersförtryck och hot om att bli dödad för att hon inte följer släktens normer och gifter sig med en kusin släkten valt, utan själv väljer sin livskamrat?

När Yilmaz bok kom ut intervjuades hon på ABF av forna kollegan Barakat Ghebrehawariat på Rättviseförmedlingen.

De pratar om hur det är att växa upp och verka i det rasistiska Sverige. Ghebrehawariat nämner att hon refererar till många forskare i boken. Ja, säger Yilmaz, och de flesta är svenska. Ingen av dem låtsas om att teserna ursprungligen kommer från USA och att man numera inte kan hänvisa till forskning och låta som om det rör sig om sakliga framställningar när vissa forskare är stolta över att vara politiska aktivister och kallar sig forskare/aktivister och har en politisk agenda.

De nämner inte heller antirasismindustrins och hudfärgsretorikens destruktiva följder som de två själva med sitt testuggande är en del av, det som kallas cancel-kulturen, kränkthetskulturen, utfrysningskulturen. Kända personer som drabbats är psykologen Johan Grant som sparkades från jobbet som lektor på psykologprogrammet, Lunds universitet, efter det att testuggande kränkta elever anmält honom, professor Sara Kristoffersson på Konstfack i Stockholm och uppståndelsen kring utställningshallen Vita havet, ett namn ett testuggande studentkollektiv uppfattade som rasistiskt, docent Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap, Uppsala universitet, som svarade neger på en  fråga om sökord i gamla register eftersom begreppet n-ordet inte fanns då. Några studenter anmälde henne eftersom hon varken var svart eller ”rasifierad” och därför inte hade någon rättighet att använda ordet.

Den testuggande antirasismindustrin och hudfärgsretoriken har nått vägs ände. De kritiseras alltmer, inte minst i USA där de har sina rötter. Den ovan nämnda Robin DiAngelo vars bok på svenska fått namnet Vit skörhet. Därför är det så svårt för vita att prata om rasism tjänar stora pengar på sitt antirasistiska budskap skriver en amerikansk tidning 25 juli 2020. Magnus Dunder Forslin skriver i Kvartal 9 februari 2021 om hur kritisk rasteori förvärrar rasismen och Magnus Fiskesjö skriver i Kvartal 11 augusti 2022 under rubriken ”Varnar för antirasismen som infantiliserar svarta” om den amerikanska lingvisten John McWhorters bok Woke racism: How a new religion has betrayed Black America.

Det är inte synd om invandrare i Sverige. Invandrare är inte offer. Det är destruktivt för utlandsättade ungdomars självbild att växa upp och ständigt matas med att de är offer och oönskade i Sverige, att de inte har samma möjligheter som svenskättade.

Hanna Stjärne: Seher Yilmaz är en katastrof som ansvarig för SVT:s Sverigespegling. Det visar inte minst programmet Sverige möts 14/12 om ”Slöjförbud i skolan?”. Att anställa Seher Yilmaz som ansvarig för Sverigespeglingen är detsamma som att placera Masoud Kamali och det västfientliga ArA-nätverket, tillika Muslimska brödraskapets parhäst, på SVT:s HR-avdelning. Universitetet köpte ut Masoud Kamali. Köp ut Seher Yilmaz. Eller omplacera henne där hon kan sitta i en skrubb och gräma sig över att hon kommer från arbetarklass och skrika ut sin ilska över hur kränkande det är att svenskarna inte kan uttala hennes namn, en skrubb där hon inte skadar Sverige.

Det är barmhärtigare att köpa ut henne än att omplacera henne. Hon är ung. Köp ut henne och uppmana henne att söka hjälp att hitta en framtida verksamhet där hon själv och hennes känsloliv inte är referenspunkten.

Och anställ ett dussin arabiskspråkiga individer som får i uppdrag att dammsuga arabiskspråkiga sociala medier efter uttalat Sverigefientliga åsikter. För att spegla dagens Sverige och försöka förstå bakgrunden till korankravallerna under påskhelgen och drevet mot den svenska socialtjänsten. Plus individer som behärskar mängder med andra språk och dammsuger sociala medier för att få ett begrepp om den hackordning inom olika etniska invandrargrupper som vädras i sociala medier.

Sverigespeglingen handlar om otroligt mycket mer än hudfärg och vilka ord svenskarna får och inte får använda.

19 december 2022

Mona Lagerström fil dr