Erik Lidström: Förväntar du dig att bli tagen på allvar som en seriös skribent som värnar om demokratin efter din spya ”Den intoleranta svenska familjepolitiken”? Jag har vänner utomlands vars söner och döttrar, när de fått barn, längtansfullt blickar mot Sverige och den svenska familjepolitiken. Paradiset på jorden för nyblivna föräldrar. Men det var inte just vännernas kommentarer som slog mig när jag läste din artikel, utan din brist på kunskap om svensk kvinnohistoria och den långa, långa vägen till dagens jämställdhetslagstiftning. Du vräker ur dig påståenden. Och du hänvisar till en amerikansk författare när du uttalar dig om vad ”västerländska kvinnor” vill i fråga om att arbeta eller vara hemma på heltid när barnen är små.

Lever du i ett rotsvenskt reservat? Vilka menar du är ”västerländska kvinnor” i dagens Sverige? Hela Sveriges kvinnliga befolkning?

Du ondgör dig över att ”staten tar över hälften av våra inkomster” samtidigt som du prisar att KD valet 2018 föreslog ett vårdnadsbidrag. Och var ska pengarna till en sådan reform komma ifrån? Manna regnande från himlen? Eller att staten tar ännu mer av ”våra inkomster”?

Du skriver att män av ”biologiska orsaker” inte är mentalt ”särskilt väl anpassade att ta hand om små barn”. Vilken forskning stöder du det påståendet på? Ställer världens miljarder män upp på det? Finns det inga manliga barnskötare i Sverige?

Är män som tar ut föräldraledighet en fara för små barn? Är homosexuella män som skaffar barn mentalt inte lämpliga att ta hand om sina små barn?

Du skriver: ”Kvinnor har mängder av psykologiska mekanismer som vi män saknar.” Vilken forskning stöder du det påståendet på? Förklara för mig vilka ”psykologiska mekanismer” jag och jordens miljarder kvinnor har. För du skriver ju att kvinnor är klonade, att män är klonade.

Du skriver att ett hemmafruideal ”påstås ha rått i Sverige från omkring 1920 till 1970”.

Påstås?

”Fanns ett sådant ideal ens?” frågar du. ”Annat i huvudet på dem som avskyr tanken att en kvinna ska kunna tänkas ta hand om sina egna barn.”

Jag gjorde slut med mer än en kille på 1960-talet för att han krävde en hemmafru.

Du koncentrerar dig på barnen. Men det finns en annan aspekt på hemmafruidealet och vårdnadsbidrag: ”vård av frisk man i hemmen”, som dr Anita Nyberg utryckte det i en artikel i Dagens Nyheter 2 juni 1993.

Hon kunde ha preciserat vård av heterosexuell frisk man i hemmen.

Du tycker inte att du kunde ha ägnat dig åt lite research och läst in dig på svensk kvinnohistoria innan du vräkte ur dig din spya? Du kunde till exempel ha läst författaren och dramatikern Eva Mobergs artikel i Unga liberaler 1961, ”Kvinnans villkorliga frigivning”, för att ta ett exempel från en välutbildad kvinna som förväntades nöja sig med att vara hemmafru. Hon kritiserar äktenskapet som försörjningsinrättning.

Jag kan meddela att hemmafruidealet är långt äldre än från 1920-talet, det går tillbaka ända till 1800-talet i och med industrialiseringen och familjekonstellationens förändring från produktionsenhet i jordbruks- och hantverkarsamhället till industrisamhällets konsumtionsenhet.

Du kunde till exempel ha läst vad Gunnar Qvist, Sveriges första kvinnohistoriker skriver om 1800-talet i Konsten att blifva en god flicka: kvinnohistoriska uppsatser (1978) och Kvinnofrågan i Sverige 1809–1846 (1960). Du kunde också ha läst Ellen Keys Kvinnorörelsen (1909). Hon var influerad av Herbert Spencers teori om att man ärver egenskaper som tidigare förfäder har förvärvat, det rör sig alltså inte om biologiska egenskaper. Hon menade att eftersom kvinnor i årtusenden tagit hand om barnen hade kvinnor ärvt tidigare generationers förvärvade egenskaper och var därför bäst lämpade att vara Moder och när barnen växt upp ägna sig åt verksamheter där hennes moderliga egenskaper kom till sin rätt.

Ellen Key (1849–1926) hade ett enormt inflytande på Socialdemokraterna, vars herrar välkomnade med öppna armar att de slapp konkurrens från kvinnor. Ellen Key var ogift, hade själv inga egna barn, levde som en hel karl, skrev böcker, deltog i diskussioner, hade en piga som tog hand om marktjänsten och skötte allt det praktiska så att hon kunde ägna sig åt sin intellektuella verksamhet utan att behöva störas av ”kvinnliga” sysslor. Hennes inflytande var så stort att fabriksarbetande kvinnor borde gå med i fackföreningsrörelsen inte för att höja sina egna löner utan för att kämpa för männens högre löner så att de fick råd att försörja en hemmafru, vilket jag lärde mig när jag skrev en uppsats om de tidiga numren av Socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning Morgonbris, som gavs ut av Kvinnornas fackförbund. Första numret har en bild på Ellen Key.

Jag skrev min doktorsavhandling i litteraturhistoria om det sena 1800-talets svenska kvinnliga dramatiker och hur rollgestalterna i deras dramer förhöll sig till den könsdiskriminerande lagstiftningen i verkligheten utanför dramerna. Dramatikerna riktade kritik mot kvinnors lagstadgade underordnade ställning, mot att förväntas vara ”familjens ängel” med allt vad det innebar att utplåna sin egen personlighet, att strypa egna ambitioner, att enbart leva genom andra, att vara underkastade en man.

Jag vet inte vad det är för åsiktskorridor du ondgör dig över. Men det är uppenbart att du inte har hängt med i Sveriges utveckling bakåt. Läser du exempelvis inte Luai Ahmeds eller Per Brinkemos artiklar i din egen tidning? De skriver om det nya Sverige, om invandrade klaner och extrema tolkningar av islam.

I dessa extrema tolkningar av islam finns hemmafruidealet, ”familjens ängel”, för att använda en förskönande omskrivning av flickors/kvinnors situation som lever i shariatowns i Sverige och som förväntas vårda heterosexuell frisk man i hemmen. Extrema tolkningar av islam kallar jag omväxlande för shariapolitiska extremhögern, islamofascism, fascism. I åtskilliga blogginlägg och i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige visar jag hur de som definierar sig som vänster gått ihop med denna shariapolitiska extremhöger och försvarar den med näbbar och klor. Exempelvis i det här inlägget från 27 april om Vänsterpartiets och fascistiska Muslimska brödraskapets samarbete. Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige och har en vidrig kvinnosyn som strider mot svensk lagstiftning.

Ett annat exempel är journalisten Alexandra Pascalidou. Jag skrev två blogginlägg om hennes kontrovers med journalisten Sofie Löwenmark.

Här är det första inlägget 2 april 2019 i kontroversen: Alexandra Pascalidou – shariapolitiska extremhögerns nyttiga idiot.

Erik: Du kan lära dig en hel del om svensk kvinnohistoria och hemmafruidealet i det här blogginlägget 3 april 2019 om Alexandra Pascalidou – bakåtsträvare av gigantiska mått, där jag jämför shariapolitiska extremhögerns kvinnosyn med det svenska 1800-talets kvinnosyn.

För att återgå till ditt påstående att män mentalt inte är särskilt väl anpassade till att ta hand om små barn. Hanif Bali är nybliven småbarnspappa. Är han mentalt inte anpassad att ta hand om sin nyfödda? Är homosexuella män inte mentalt anpassade att ta hand om sina små? Det vore förnämligt om Bulletin kunde öppna sina sidor för en debatt från småbarnspappor, inte minst homosexuella småbarnspappor, och forskare om hur det står till med mäns mentala förmåga att ta hand om småttingarna.

”Låt var och bli salig på sin fason”, skriver du. Ska vi alltså acceptera att flickor/kvinnor i vissa invandrarenklaver i Sverige lever under samma förhållanden som flickorna/kvinnorna i Iran och talibanernas Afghanistan? Att lagen inte gäller lika för alla i Sverige? Ska Luai Ahmed och Per Brinkemo sluta skriva om den delen av Sverige som du i ditt rotsvenska reservat inte vill kännas vid? Ska vi följa ditt exempel och osynliggöra dessa flickor/kvinnor? Ska vi acceptera extremvänsterns och extremhögerns samverkan? Allt i syfte att värna vården av frisk heterosexuell man i hemmen?

Ska vi osynliggöra homosexuella män och deras barn? Så som du resonerar finns det uppenbarligen inte heller några homosexuella män med småbarn i ditt reservat.

7 maj 2023

Mona Lagerström fil dr

 

.