Del 1 av 6. Katia Wagner och Jessica MacDowall: Gör en dokumentärserie i SVT om det kompakta motståndet i över ett kvarts sekel mot belysning av hederskultur i Sverige från universitetets hederskulturförnekare, från Vetenskapsrådet och andra finansiärer av forskningsanslag, från politiska partier, från medierna, från SVT. Intervjua Hanna Stjärne, VD, SVT, om SVT:s nonchalanta inställning till förtryck i hederns namn och förtryck i islams namn och islamiseringskampanjer att minst flera gånger i veckan i nyhetsprogrammen markera att sharia står över svensk lag genom att lyfta fram kvinnor och barn i shariadok, Muslimska brödraskapets uniformspersedel, Hamas tvångsuniform

Jag har ett förslag på dokumentärseriens namn: Det svenska kvinnoförtryckets moderna historia – skammens historia.

Detta är det första inlägget av 6. Religion, importerade kommunistiska teorier och klantänkande har huvudrollen.

Där religiösa ledare och grupper ges en maktposition krymper flickors, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. Det är bara att glädja sig åt att Skolinspektionen drar in tillståndet för ytterligare en antidemokratisk religiös friskola, Cordobaskolan, där flickor i religionens namn behandlats som andra klassens medborgare. Också glädjande är att Europadomstolen nyligen beslutat att det är tillåtet att förbjuda offentliganställda att bära religiösa symboler.

Det borde därför inte krävas någon utredning för att regeringen ska kunna fatta beslut om att staten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor och förbjuda religiösa symboler i all offentligt finansierad verksamhet, inklusive SVT:s nyhetsprogram.

Katia Wagner har för Uppdrag granskning nyligen gjort programmen ”Bortförd” och ”Uppfostringsresan” om hur hederskultur i Sverige drabbar unga flickor och pojkar. Jessica MacDowalls serie ”En våldsam heder” visas just nu på SVT om tre olika hederskulturella fall: könsstympning, hedersmord och tvångsgifte. Det är välkommet. Det är mer än välkommet. Men: Jessica MacDowall säger i Aftonbladets TV-bilaga inför det första programmet i serien: ”Det finns en stor okunskap kring hedersrelaterat våld och förtryck i det svenska samhället.”

Det finns en oerhört stor kunskap om hedersförtryck i Sverige, inom forskningen, inom förvaltningen, hos tjej- och kvinnojourer, stödverksamheter, ideella föreningar. Det är inte kunskapen som saknas. Det är det kompakta motståndet mot granskning av hederskultur i Sverige och anklagelserna om ”rasism” och ”islamofobi” som är det stora problemet och som jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg och också i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Sara Abed Ali, 15 år, mördades 1996 av sin bror och kusin. Teologie doktor Eva Lundgren, professor i sociologi, och doktorand Åsa Eldén skrev ett långt inlägg på SvD Brännpunkt 21 januari 1997, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, där de framför tesen om den kolonialistiska världsbilden och att det är fel att lyfta fram kulturell bakgrund i fråga om mord på flickor/kvinnor, det handlar om strukturellt förtryck av kvinnor i hela världen, det är en förenkling att tala om hedersmord, ”det handlar alltid om våld mot kvinnor – det är en bättre beteckning”.

Lundgren och Eldén fick många efterföljare, bland andra integrationsminister Mona Sahlin (S), jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) och Gudrun Schyman, Vänsterpartiets ledare, grundare av och talesperson för Feministiskt initiativ.

Arne Ruth var då chef för DN:s kulturredaktion. Juristen Jesús Alcalá skrev i samband med rättegången två långa artiklar 7 och 10 februari 1997, här och här. I ingressen till artikeln 10 februari får Lundgren/Eldén och alla som vägrar se kulturen bakom hedersmord mothugg: ”Om vi av hänsyn till spirande främlingsfientlighet förtiger att mordet på Sara varit kulturellt betingat får vi snart också hålla tyst om förtrycket i Kina, Iran och på Kuba. Vilken rätt har vi då kvar att tala om rättvisa här hemma och i världen? Det är inte kulturimperialism att hävda att västvärldens föreställningar om individuella rättigheter står högre än fundamentalistiskt kvinnoförtryck.”

Det är lysande.

Arne Ruth slutade 1998 som chefredaktör, DN slog in på en annan linje med hjälp av hederskulturförnekaren Stefan Jonsson, som jag återkommer till och som 2008 i DN prisade de här hederskulturförnekarna

i det kommunistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som jag har skrivit mängder med blogginlägg om, de förekommer även i min bok om MB. De anammade helt Eva Lundgrens teser, våldet mot kvinnor är problemet. Hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes, se exempelvis det här blogginlägget 26 oktober 2023 där jag skriver om henne, utsågs att utreda hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal. En hederskulturförnekare! Här är ett utdrag ur hennes rapport, s. 33.

Gayatri Spivak, som Reyes hänvisar till, är född i Indien i den högsta kasten, hon är kommunist, verksam i USA, en av upphovspersonerna till den kommunistiska extremt västfientliga postkoloniala teoribildningen som betonar hudfärg. Det är inte kvinnorna som i Indien bränns till döds när deras make avlidit, som den brittiska kolonialmakten på 1800-talet värnar om när de förbjuder änkebränning, utan sin egen överlägsenhet, säger Spivak. Reyes överför detta till Sveriges arbete mot hedersförtryck. ”Berättelsen om ’vita män som räddar mörka kvinnor från mörka män’ är en effektiv täckmantel för såväl kvinnoförtryck (av alla kvinnor) som kolonial dominans (över en bekönad andra)”.

Kolonial dominans. Sveriges ”vita” koloniala dominans över ”mörka” invandrare. På s. 40 hänvisar hon till hederskulturförnekaren Masoud Kamali som expert.

ArA-aktivisterna verkar i symbios med Muslimska brödraskapets aktivister, exempelvis Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Rashid Musa. Islamisten Maimuna Abdullahi har i många år suttit i ArA:s styrelse, hon är doktorand på Groglopos institution, Göteborgs universitet. Det var hon som tillsammans med islamisten Fatima Doubakil

drev en förtalsprocess mot Ann-Sofie Hermansson (S).

Stefan Jonsson har som journalist på DN varit en centralgestalt när det gäller introduceringen av den kommunistiska extremt västfientliga postkoloniala teoribildningen i Sverige. Han presenterar bland andra Gayatri Spivak i en lång artikel i DN 28 januari 1995 i en serie om postkolonialisterna.

Spivak är mer än extremt teoretisk och skriver fruktansvärt knöligt, vilken Jonsson förtjänstfullt kommenterar.

Men Sverige hade hunnit otroligt mycket längre i arbetet mot hedersförtryck om den postkoloniala teoribildningen aldrig hade importerats från USA med sitt kommunistiska svammel om strukturell rasism i Sverige och ”intersektionalitet”, ett ord som ju bara är en omskrivning av klasskamp upphöjd till tre: kön, ras, religion. Stefan Jonsson skriver en lång hyllningsartikel 27 maj 2008 till Masoud Kamali, ”Problemet är inte rasism” säger han,

utan att politiker och andra beslutsfattare inte vill ta till sig ”vetenskapens rön”, den utredning som integrationsminister Jens Orback 2006 ansåg inte höll måttet. ”Vi ville att den strukturella diskrimineringen skulle identifieras och beläggas för att se dess omfattning. På den punkten är vi inte tillfredsställda, säger Jens Orback.”

Stefan Jonsson påstår att Kamali utsatts för ett drev. Kamali och de ovan nämnda kommunistiska ArA-aktivisterna är ”landets främsta experter på etniska relationer och integrationsfrågor”. Jonsson skriver om ”kunskapsinhämtning på hög vetenskaplig nivå”. ArA:s Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Irene Molina medverkade i utredningen. ArA:s Adrián Groglopo var sekreterare. I artikeln nämner Jonsson även Paul Lappalainens betänkande ”Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige”, som jag strimlar i min bok om MB. Stefan Jonsson är numera professor. Och ger sig 2013 ut för att vara expert på hederskultur, eller avsaknaden av hederskultur i Sverige snarare, vilket jag återkommer till.

Masoud Kamalis och ArA-aktivisternas postkoloniala integrationspolitiska maktutredning spolades alltså av dåvarande integrationsminister Jens Orback för att den inte tillfredsställande kunde belägga den så kallade strukturella rasismen i Sverige, en ovetenskaplig utredning som skrämmande nog fortfarande lever och frodas inom universitetet och myndighetssvängen, vilket Anna-Karin Wyndhamn kommenterar i en ledare i Göteborgs-Posten 11 oktober 2023, ”Skjutningar och sprängningar – men Göteborg utbildar om mikroaggressioner”. En anställd inom Göteborg hade kontaktat Wyndhamn och berättat om ett digitalt möte.

I september deltog hen på en digital kompetensutveckling som anordnats av arbetsgivaren. Över 150 medarbetare bestående av bland annat socialsekreterare, fritidsledare, enhetschefer och metodhandledare lyssnade på föreläsningar av tre forskare vid Göteborgs universitet. Temat var strukturell rasism.

Fortsättning följer.

30 november 2023

Mona Lagerström fil dr

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *