Inte heller Nalin Baksi visar prov på medborgaranda och respekt för rättsstaten då hon i egenskap av riksdagsledamot aktivt deltog i ett parallellt rättssystem som inbegrep hot om att bli dödad i samma ögonblick Fadime Sahindal sätter sin fot i Uppsala.

De franska upplysningsfilosoferna och franska revolutionen 1789 banade väg för den västerländska civilisationen och inställningen att religion är en privatsak och yttrandefriheten en grundbult. Att svenskar har förpassat det tidigare statliga prästerskapets allomfattande makt till innanför kyrkans port och väggar och inte uppskattar att få en invandrad religion och dess främmande dogmer nerkörda i halsen bekommer inte Nalin Baksi. Hon låter inte svenskarna glömma en sekund att hon är religiös, att hon utnämnt sig till talesperson för det diffusa ”vi muslimer”, att svenskarna ska anpassa sig till henne, inte hon till Sverige. Religionsfriheten innebär att hon får tillbe vilket övernaturligt väsen hon vill. Men inte att andra måste tro på eller ens respektera det hon tror på.

Likt sin bror tålde inte heller hon Lars Vilks. En debatt om rondellhunden blossade upp på nytt 2010 då en mordkomplott på Irland hade avslöjats och kvinnan kallad Jihad Jane blev känd. I Nalin Baksis bok skriven tillsammans med maken Cheko Pekgul Jag är ju svensk kallas Lars Vilks för ”islamofobisk pajas”. Vidare: ”Flera debattörer har försvarat Lars Vilks yttrandefrihet och vägrat se hans dolda agenda” (s. 144).

Redan den 22 augusti 2007 skrev DN:s konstkritiker Dan Jönsson en spalt om att konstvärlden var måltavlan för Lars Vilks rondellhund, avsikten var ”att avslöja konstvärldens hyckleri.” Detta låtsas klanledarna Nalin och Kurdo Baksi inte om.

Nalin Baksi, som då hette Pekgul, deltog i debatter och skrev flera artiklar 2010. Hon deltog i TV4-programmet ”Malou efter tio”, som återges i SvD 10 mars 2010. Lars Vilks sparkar neråt, påstår hon. Hon påstår också att muslimer är en svag grupp, ”som redan ligger”, och gör sig till talesperson för denna högljudda grupp som kräver att Sverige ska anpassa sig. Hon säger också: ”I den muslimska världen är hunden oren, den får inte ens komma in i huset. Att avbilda Muhammed som hund, det är obeskrivligt sårande.”

Det är inte vad som framkommer i farbrodern Mahmut Baksis bok Minnen i exil.

I Sverige säger man att ”hunden är människans bästa vän”. Så låter det även när Mahmut Baksi berättar om morfaderns kärlek till sin hund Doge, som fick en närmast statsbegravning med tal och allt, och morfar som grät och grät. Enligt Mahmut Baksi älskade morfadern hunden mer än någon av alla fruar han haft, han hade haft elva (aldrig mer än fyra åt gången). Morfadern var en rik och mäktig man, ensam ägare till tre byar, inklusive byborna och djuren.

Dagen efter ”Vilks sparkar nedåt” skriver Nalin Pekgul en artikel i SvD, 11 mars, ”Varför kränka vanliga muslimer?” där hon upprepar hur kränkt hon är av att profeten Muhammed avbildas som hund och drar in sina landsmäns ”kamp för yttrandefriheten och mot religiös trångsyn”. Hon skriver att yttrandefriheten inte är ovillkorlig. Hon tar sig rätten att staka ut gränserna för yttrandefriheten och nämner hets mot folkgrupp. ”Kritik av tron får inte gå över i kränkning av dem som tror. Det är inte självklart att det i ord och bild är tillåtet att utpeka muslimer i gemen som terrorister. Gyckel och hån kan överträda en gräns där det övergår till hets mot folkgrupp. Yttrandefriheten kan inte heller begränsas med hänvisning till yttrandefriheten. Även konstnärliga uttryck får ställas under debatt. Kritiker ska inte avfärdas med att de är emot yttrandefrihet.”

Hon har varit ledamot i vår lagstiftande församling!

Hon skriver: ”Jag tycker att Lars Vilks skisser är avskyvärda. För muslimer är hunden oren. Att framställa profeten Mohammed som en hund är därför mycket sårande. Karikatyrer som driver med makten eller förlöjligar våldsverkare kan man begripa, men detta? Varför kränka vanliga muslimer?” ”Muslimer i gemen är sårade.”

Vilka ”vanliga” muslimer och ”muslimer i gemen” gör hon sig till talesperson för? Jag har läst den brittiske militären T.E. Lawrences bok Vishetens sju pelare. En triumf, om hans deltagande i arabupproret under första världskriget i Hijaz, landsdelen där islams heliga städer Mekka och Medina ligger. I två år levde han tillsammans med de arabiska beduinstammarna och nämner hundarnas skall i oaserna och beduinlägren.

Vad gäller makt finns det ingen inom religionen islam som kan mäta sig med profeten Muhammeds makt. Enligt den islamiska historieskrivningen, alltså inte den källkritiska forskningen, var Muhammed krigsherre. Han ska ha lett 27 fälttåg och organiserat 38 andra, skriver Barnaby Rogerson i Profeten Muhammed. Hans liv och samtid, en bok som följer den islamiska historieskrivningen.

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om vad källkritiska islamhistoriker säger om bristen på tillförlitliga källor om islams tidiga historia och den historiska Muhammed.

Allt skrevs för hand på den tiden. Det finns inga tillförlitliga källor om Muhammeds liv och leverne, alltså utomislamiska källor eller arkeologiska fynd som stödjer den islamiska historieskrivningen. Muhammed ska ha dött 632. Den första biografin skrevs inte förrän nästa århundrade, av Ibn Ishaq (d. 767). Ju längre tidsavstånd från Muhammed desto utförligare blir biografierna. Inga krigsrapportörer som var med på de krig Muhammed ska ha utkämpat, inga reliefer i sten som berättar om striderna finns, inga utomislamiska källor som beskriver Mekka och det heliga templet Kaba, inga utomislamiska källor som vittnar om att Muhammed ingick äktenskap med en nioårig flicka, inga utomislamiska källor som beskriver de tre judiska stammarna i Medina som Muhammed ska ha fördrivit eller utplånat. Skillnaden mellan tro och källkritiskt vetande är viktig att hålla i minnet.

Enligt Barnaby Rogerson ska Muhammed när han intog Mekka ha krossat 360 gudabilder som stod uppställda på tempelområdet och röjt upp i det heliga Kaba där folket samlat kultföremål. Ett helgerån. Man kan ju jämföra det helgerånet och känslorna de fromma Mekkaborna fylldes av, med en teckning, eller skiss som Nalin Baksi kallar rondellhunden. Lars Vilks teckningar hindrar inte henne, eller någon annan för den delen, att utöva sin religion. Miljontals människor vill leva som Muhammed och hans följeslagare på 600-talet ska ha levt med allt vad det innebär av militär expansion. Muhammed ska ha accepterat att omkring 700 män i en judisk stam halshöggs och kvinnorna togs som slavar, Muhammed ska ha tagit en av dem som konkubin, efter det att hon konverterat till islam. För att inte tala om den makt profeten Muhammed, som enligt den islamiska historieskrivningen trolovades med en sexårig flicka och fullbordade äktenskapet med henne då hon var nio år, fortfarande har över småflickors giftasålder.

Företrädarna i Sverige för Nalin Baksis religion har skapat en avgrund mellan den frihet inhemska flickor/kvinnor i dag har och flickor/kvinnor som lyder under Nalin Baksis religion. En avgrund jag aldrig hade kunnat föreställa mig då kvinnokampen tog fart på 1970-talet. Lars Vilks, som tillhörde min generation, kunde följa den utvecklingen och se hur svenska kvinnor hade det före p-pillrens och den fria abortens tid och svenska kvinnors ställning i dag och avgrunden som bara blir djupare och djupare och bredare och bredare med hänvisning till Nalin Baksis religion, vars företrädare kräver större och större plats, respekt för det de tror på och krav på inskränkningar av yttrandefriheten. Profeten Muhammed är en maktsymbol. Men det var konstvärldens hyckleri Lars Vilks ville åt.

I boken Jag är ju svensk, skriven tillsammans med maken Cheko Pekgul, är kritiken mot Vilks yttrandefrihet nertonad. På s. 143 skriver de: ”När han sade att muslimer bör [min kursiv] behandlas som små barn och behöver uppfostras i demokrati gick han över en gräns.” Enligt min anteckning använde Lars Vilks i SR Studio Ett den 10 mars 2010 inte ordet bör. Jag skriver: ”Vilks säger att muslimer behandlas som barn, som en svag grupp i dagens samhälle och målet är inte att de ska fortsätta vara det utan så småningom få likaberättigande och vara demokratiskt likställda. Nalin Pekgul drar upp sin mamma.”

Det är ju sant att det fortfarande tassas på tå för att inte ”kränka” det diffusa kollektivet ”muslimer”. Att muslimer behandlas som små barn och behöver uppfostras i demokrati får Nalin Baksi att se rött. Och som vanligt blandar hon in sin mamma och hela tjocka släkten i debattartikeln i Aftonbladet 11 mars 2010 ”Vi muslimer kämpar också för yttrandefrihet”.

Hon har förstås statistik på vilka ”vi muslimer” är?

Hon accepterar att bli intervjuad av den danske journalisten Mikael Jalving för en bok han håller på med. I april 2011 skriver hon ett inlägg på Newsmill om sin medverkan, och drar in sin familj igen. Aftonbladet refererar 4 april 2011 till hennes inlägg. Även Lars Vilks kommenterar inlägget på sin hemsida 5 april 2011.

Igår fick hon ur sig detta (Newsmill) när hon, sent omsider, kritiserar den danske journalisten Mikael Jalving:
”Han [Jalving] påstår att han är förvånad över att en person som låtsas vara så modern och har kommit så högt upp i det socialdemokratiska partiet ändå kan bli så kränkt av en teckning att hon inte respekterar yttrandefriheten. Hur än jag försöker förklara att det inte är teckningarna i sig som upprörde mig utan Lars Vilks rasistiska synsätt när han i programmet säger att han ska uppfostra muslimer i demokrati och yttrandefrihet. Vem är Lars Vilks att uppfostra mina föräldrar som riskerade sina liv för demokrati och yttrandefrihet? Men Jalving visar inte något som helst intresse för Lars Vilks rasism och det går äntligen upp för mig att hela syftet med intervjun har varit att ge ytterligare ett bidrag till karikatyrerna av muslimen som en galning som inte klarar av att leva í demokratiska samhällen med yttrandefrihet”.

Det är inte hennes föräldrar Jalving talar om, han talar om politikern Nalin Baksi/Pekgul.

16 januari 2024

Mona Lagerström fil dr