Liksom i föregående inlägg markerar Nalin Baksi sin klanmentalitet även i denna debattartikel i Expressen 7 september 2018, ”Jag förstår dig mycket väl, du som röstar på SD”, en kampanjartikel inför valet. Hon skriver: ”Sverigedemokraterna har kommit att framstå som ett tänkbart alternativ för de som är besvikna. De har varit framgångsrika i sin strävan att framstå som ett normalt svenskt parti med allmänna välfärdsambitioner, trots att alla vet att främlingsfientligheten är den verkliga politiska drivkraften.”
Hon har förstås statistik på alla som vet?
”I dag utmålar Sverigedemokraterna muslimerna som det största hotet mot svenska värderingar.”
Det skulle alltså vara jag och mina släktingar som hotar svenska värderingar. Men vad är egentligen det svenska i värderingarna? Ta jämställdheten som exempel. Min farfar som var imam tog i slutet av 1950-talet strid för sina döttrars utbildning. På fotona från 1970-talet ser jag mina utbildade fastrar i kort-korta kjolar dansa med männen. När jag var barn i Kurdistan fick jag följa med mina fastrar till politiska möten där både kvinnor och män deltog i diskussionerna. De flesta var klädda i jeans och ingen kvinna hade huvudet täckt. Det är möjligt i ett muslimskt land. Jag är glad att min farfar, imamen Melle Zeki, inte behövde uppleva att ett kvinnofientligt parti som SD tog plats i parlamentet i hans drömland Sverige.
Det är många i dag som med fasa och gråten i halsen ser hur det drömland Sverige en gång var har vänts upp och ner av invandrare, så upp och ner att barndomstrakterna omvandlats till oigenkännlighet och de själva bespottas och behandlas med förakt av nykomlingarna.
Baksis fastrar var marxister. Varför skulle de via klädseln signalera religiös tillhörighet? Farbrodern Mahmut Baksi, den första i klanen Baksi som fick asyl i Sverige på 1970-talet, skriver i Minnen i exil
att en av systrarna som var med i ett kurdiskt parti och gift sig med partiets ledare mördades 1980 av turkisk militär som angrep huset hon och partikamraterna bodde i på andra sidan gränsen i Syrien, hon var 22 år gammal. En annan syster gick med i PKK och avrättades av PKK någon gång under 1987, familjen meddelades långt senare. Systern ska ha skällt ut Nalin Baksis farfar och sagt att ”du är inte min pappa utan en djävla kapitalistaga som krossar bybor” och att så snart hon blev klar med sin läkarexamen skulle hon åka till bergen i Kurdistan, förena sig med PKK-gerillan och ta hämnd för systerns död (s. 167).
Nalin Baksi var 19 år då farfadern dog 1986. Farbrodern Mahmut Baksi skriver i Minnen i exil: ”När pappa gjorde sin militärtjänst på fyrtiotalet och kom hem till morfars byar, där mamma bodde med oss bröder, hade han förstått att feodalismens tid var över. Feodalväldet i Kurdistan skulle försvinna och han ville inte att hans barn skulle växa upp på landet. Vi skulle gå i skolan och lära oss läsa och skriva. Genom att sätta sina söner i skolan protesterade han mot agor, sheiker, feodalism och islam” (s. 155, min kursiv). Nalin Baksi betonar gång på gång att farfar var imam. Mahmut Baksi framställer inte fadern som om imam var hans yrke, han beskriver sin farfars inackorderingsskola där blivande imamer utbildades, men fadern ville inte gå i släktens fotspår utan tog dels hand om hustruns mäktiga fars byar, dels öppnade han olika butiker, en karamellaffär och en mattaffär, när familjen flyttade till olika städer.
Jag ska utifrån farbrodern Mahmut Baksis beskrivning av släktens familjetragedi säga vad som inte är svenska värderingar. Blodsfejd. Tvångsäktenskap. Kusingifte.”Trots att man visste att det inte var bra för barnen giftes ändå släktingar bort med varandra för att bevara jord och makt inom familjen, eller också giftes söner och döttrar bort med andra mäktiga stammar” (s. 155). I Mahmut Baksis familj handlade tvångsäktenskapet unga nära släktingar emellan om att förhindra fortsatt blodshämnd.
Barnet Mahmut Baksi, som 1952 är hemma i byn under sommarlovet, vaknar av skottlossning mellan hans morbröder och morfaderns bror och tre söner. Morbröderna dödar morfaderns bror och äldsta son. Mahmut Baksi skriver att morden på morfaderns bror och hans son var en frukansvärd händelse och påverkade familjen mycket. ”Vi hade lekt med barnen, som förlorat sin far och sin äldste bror. Nu hade de blivit våra fiender. Vi var rädda för deras hämnd” (s. 75, 76). Morbröderna flyr till släktingar i Syrien och är borta i många år. Många år senare hämnas de två morden. Nalin Baksis idealiserade farfar bestämmer sig, trots farmoderns invändningar, för att tvångsgifta ett av barnen med en från släktens ”fiendesida” för att få slut på blodsfejden. Farmodern hatar den som gifts in.
Man tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, men blodsfejder finns inte med i deras partiprogram. Inte tvångsäktenskap, inte klansedvänja, inte kusingifte. Klansedvänja är att mörda döttrar som skymfat klanens heder. Om homosexuella skriver Mahmut Baksi: ”I Mellanöstern är man mycket hatisk mot homosexuella. För föräldrarna är det en skam om ett barn är homosexuellt. Det barnet löper risken att bli mördat av sin familj” (s. 119).
23 januari 2024
Mona Lagerström fil dr
