Ann Heberleins krönika har som rubrik: ”Carl-Oskar Bohlins retorik ger mig kalla kårar”. Hon inleder krönikan med: ”Jag är ledsen att behöva skriva det, men det är faktiskt precis så här det började på trettiotalet. Ja, inte bara då – det var också så här kriget på Balkan började, folkmordet i Rwanda, apartheidregimen i Sydafrika liksom de fruktansvärda övergreppen på civilbefolkningen under Vietnamkriget.”

Heberleins krönika ger mig inte kalla kårar. Den åstadkommer bara en trött suck över svenska opinionsbildares oförmåga att tänka ur andra perspektiv än det västerländska. Som stöd för sina kalla kårar anger hon den tyska socialpsykologen Harald Welzer och den brittiska filosofen Jonathan Glover. Ingen av dem har ett utomvästerländskt perspektiv på sin forskning. Än mer beklämmande är det att Heberlein lyfter fram att det var i ett tal under chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm Carl-Oskar Bohlin nämner att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”.

Det är uppenbarligen en attityd som Bohlin nu kastar överbord. I nästa mening slår han nämligen fast att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.

Återigen: De senaste hundra åren har invånarna i islamiska länder marinerats i ett hat mot judar och glorifiering av martyrdöden. Carl-Oskar Bohlin har fullkomligt rätt när han säger att det faktiskt finns dom som älskar döden mer än livet, vilket inte minst visas av att Expressen just i dag skriver att den 19-årige man som i IS namn planerat att spränga sig själv till döds under Kulturfestivalen i Stockholm döms till över sju års fängelse.

Heberlein ondgör sig också över att Bohlin betonade vikten av ett ”vi och dom” under Folk och försvar i Sälen, som om det skulle vara självklart att inte kalla dem som eventuellt börjar kriga mot Sverige för ”dom”. Sedan rabblar hon upp etiska skäl att inte använda sig av ”vi och dom”.

Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen successivt förlorar sina rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor. Idén om ”vi och dom” är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i ”Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007).

Och om nu den 19-årige mannen lyckats spränga sig själv och mängder med besökare till döds under Kulturfestivalen i Kungsträdgården? Vilka berövades sitt värde som människor? Vilka avhumaniserades redan på planeringsstadiet av terrordådet?

Här är Heberleins nästa försvar för sina kalla kårar:

Filosofen Jonathan Glover menar i ”Humanity: a moral history of the twentieth century” (2000) att de flesta människor föds med ett grundläggande tabu mot att skada och döda andra människor. För att förmå vanliga människor att döda och acceptera dödande av människor krävs att något i förutsättningarna ändras: Genom att inte längre tala om den andre som ”människa” utan som ”fiende”, ”terrorist”, ”ond”, som ”dom”, helt enkelt. När den andre upphör att vara människa äger hon inte längre några rättigheter, inte ens den allra mest grundläggande rättigheten, nämligen rätten till sitt liv.

Sedan Hamas terrorattack 7 oktober 2023 och explosionen av judehat i Sverige är det uppenbart att den grupp i Sverige som avhumaniserats och mist rätten till sitt liv är judarna.

Förutsättningarna i de islamiska länderna ändrades i samma ögonblick som egyptiern Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928, all världens islamisters urcell, och olja hittades i arabländer och Iran. I snart hundra år har skrifter publicerats i land efter land som avhumaniserar inte bara judar utan också västerlänningar i stort och glorifierar martyrdöden, skrifter som enkelt går att beställa.

Att Ann Heberlein med sin ”etik” har missat det är en sak. Men att det inte tycks finnas en enda person på Expressens redaktion som uppsnappat Heberleins inskränkta världsbild utan gett fritt fram att publicera krönikan ger mig verkligen kalla kårar.

21 januari 2026

Mona Lagerström fil dr