Ulrika Carlsson skriver: ”Hijab-förbudet har hyllats av både liberaler och konservativa, men egentligen hör det hemma inom kommunismen, där kultur och tradition är ’ideologi’ och som sådan förtrycker människan.”
Även mängder med benhårda marxister som flytt från islamiskt styrda länder har ända sedan ayatolla Khomeini tog makten i Iran 1979 och krävde att alla kvinnor måste vara beslöjade hyllat förbud av hijab, niqab, burka.
Hijab representerar en totalitär ideologi, politisk islam, som innebär att islam och politik är oupplösligt förenade och att islam ska styra individens och hela samhällets liv in i minsta detalj, det som kallas islamism.
Hijab ska likställas med hakkorset. Hijab är en politisk markör. Hijab är ett viktigt instrument som signalerar graden av ett lands islamisering, precis som hakkorset signalerade Tysklands nazifiering. Det vet franska politiker mycket väl. De vet också mycket väl att hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel.
Ulrika Carlsson skriver om den franska lagskärpningen 2004 som förbjöd iögonfallande religiös klädsel i skolan att ”debatten presenterade konflikten som en mellan, å ena sidan, den franska laicité-principen – alltså statens religiösa neutralitet – och religionsfriheten å andra sidan. Samtidigt stack man inte under stol med att det som egentligen motiverade denna specifika lagtolkning inte var att skolor skulle vara en religiöst neutral zon, utan hade att göra med att huvuddukar ansågs förtrycka kvinnor. Förbudet var alltså allt annat än principfast – det var ad hoc.”
Det är en märklig kommentar. Debatten hade inget att göra med lagskärpningen. Däremot hade Muslimska brödraskapets franska gren, som då hette Union des Organisations Islamiques de France (UOIF), allt att göra med lagskärpningen. Den internationellt erkända islamforskaren Gilles Kepel ingick i Stasikommissionen som utredde frågan. I tidskriften Le Nouvel Observateur nr 2547, 29 augusti till 4 september 2013, säger han att hijab i Frankrike mellan 1980 och 2000 blev en militant politisk markör som UOIF använde sig av för att locka till sig ungdomar med rötter i Nordafrika genom att göra hijab i skolan till sin profilfråga. Det var därför Stasikommissionen tillsattes och lagen infördes.
I den här intervjun säger den franska filosofen Élisabeth Badinter, som är emot religiösa symboler i skolan och offentligheten, till den amerikanska tidskriften The New Yorker att förbudet 2004 i teorin bara var en förlängning av en hundra år gammal nationell skollag som från början var avsedd att skapa ett neutralt rum fritt från religiösa symboler där barn skulle slippa utsättas för sina protestantiska och katolska föräldrars strider.
Ulrika Carlsson lägger ut texten om språkfilosofi, som inte har någonting med hijab att göra. Det finns mängder med källor som redovisar att överallt där Muslimska brödraskapet etablerar sig är kvinnors beslöjning deras främsta prioritering.
Ulrika Carlsson påstår också att hon har kunskap om profeten Muhammeds hushåll. Hon skriver: ”Det stämmer att den muslimska hijaben ursprungligen hade en symbolisk funktion: Muhammeds hustrur täckte sitt hår för att visa att de var just hans hustrur.”
Ingen seriös islamforskare påstår sig veta hur profeten Muhammeds hustrur klädde sig. Det finns inte en enda tillförlitlig källa om Muhammeds liv och leverne. Bara myter baserade på muntliga berättelser som sammanställdes ett par hundra år efter Muhammeds död 632.
Ulrika Carlsson jämför i sitt ”filosofiska” resonemang hijab med jeans och bikinitopp.
Hon använder ord som ”grumlad” och ”plattfotad” om den franska laicitén. ”Den radikala tillämpningen av den franska laïcitén grundar sig på en grumlad uppfattning om vad dessa religiösa uttryck verkligen är. Den utgår överhuvudtaget från en plattfotad föreställning om religionens väsen, och hur den är förknippad med kultur och levnadssätt mer allmänt.”
Sedan för hon ett resonemang om protestantismen och att Frankrike 230 år efter revolutionen inte verkar ha kommit förbi ”tonårsrevolten”.
Frankrike ligger långt före Sverige i kampen mot islamister. Just för att de har denna långa religionskritiska tradition.
Hijab är ett politiskt plagg. Hijab signalerar att sharia står över svensk lag, att nioåriga flickor är giftasvuxna, att den flicka/kvinna som vägrar bära hijab riskerar att förlora sin familj och hela sitt sociala liv och till och med straffas med döden. Hijab signalerar att avfällingar från islam förtjänar döden, att sexuella minoriteter förtjänar döden, att judar förtjänar döden.
Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse.
Inte bara Muslimska brödraskapet förordar hijab, det visar mina tidigare inlägg om Hylte där en 26-årig somalisk socialdemokrat tar sig rätten att bestämma att kvinnor bara får visa ögonen när de vistas utomhus. Han hänvisar till en arabisk/engelsk version av Koranen som Saudiarabien årligen distribuerar miljontals exemplar av världen över, en Koran som är en saudisk propagandaskrift med mängder av tillägg inom parentes som inte finns i den standardiserade versionen.
Sverige är i ett trängande behov av ett vuxet samtal om islam, om Saudiarabiens, Qatars, Irans och Turkiets inflytande i Sverige via moskéer, skolor, kulturföreningar, parabol-TV och YouTube.
Ett första steg för alla politiska partier borde vara att följa Frankrikes exempel och förbjuda iögonfallande religiösa symboler i skolan och inom alla offentliga inrättningar och förbud för flickor under 18 år att vara beslöjade.
Att döma av Ulrika Carlssons ”filosofiska” utläggning om en i allra högsta grad politisk fråga var det uppenbarligen inte mycket bevänt med Per Gudmundsons efterlysning av ett vuxet samtal om islam.
29 juni 2021
Mona Lagerström fil dr