Om Stefan Löfven menar allvar bakom Socialdemokraternas plötsliga intresse för det viktiga arbetet mot hedersförtryck så är inrättandet av en MYNDIGHET det enda sättet han kan bevisa det på. Inrättas ingen myndighet är hans tal bara tomt prat.

Läggs inte Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, ner med omedelbar verkan är hans tal också bara tomt prat.

Arbetet mot hedersförtryck och utbredningen av vissa klaners demokratifientliga rättssystem måste vara långsiktigt. Därför behövs en myndighet. Arbetet måste skötas av professionella personer med erfarenhet, inte av personer med åsikter de fått lära sig på universitetet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

Det måste bli ett slut en gång för alla på den groteska polariseringen i Sverige med fanatiska marxister på ena sidan som utgår från ideologiskt färgade skrivbordsformler och påstår att det är rasism att skilja på kulturer och kulturer och på den andra sidan alla engagerade och hängivna människor som i över två decennier försökt få politikerna att ta hedersförtrycket i Sverige på allvar.

I Sverige finns massiv kunskap om hedersförtryck. Den kunskapen bör samlas inom en och samma myndighet. För att undvika att ett inbördeskrig utbryter inom myndigheten mellan skrivbordsfanatiker och verklighetsförankrade bör den nya myndighetens rekryteringsansvariga sålla bort skrivbordsfanatikerna, även kallade kulturrelativister, och satsa på verklighetsförankrade.

Paulina de los Reyes
En enda person, en kvinna, Paulina de los Reyes, född i Chile, professor i ekonomisk historia, Stockholms universitet, har ett gigantiskt ansvar för uppkomsten av den groteska polariseringen som härskat i Sverige ända sedan tonårsflickan Sara Abed Ali den 15 december 1996 mördades av sin bror och kusin, det första hedersmordet i Sverige som fick genomslag i medierna.

Paulina de los Reyes är ett exempel på den ofantliga skada en enda fanatiker kan ställa till med. Hon har tillåtits att härska obehindrat i över två decennier vilket inneburit att mängder med tvångsgifta unga människor i Sverige fått se sina framtidsförhoppningar om ett självständigt liv och eget val av livspartner krossade.

När det brutala mordet på Sara Abed Ali blev känt stod både vanligt folk och politikerna handfallna. Sveriges kvinno- och genushistoriker (SKOGH) ville försöka förstå vad som låg bakom mordet genom att forska om kulturer. Paulina de los Reyes gick i taket och skrek rasism.

SKOGH publicerade i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997 en inbjudan till konferensen ”Genus och identitet” 21–22 november. De inledande orden anspelar på mordet på Sara Abed Ali: ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Vidare: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.”

Att konferensen skulle handla om kulturella skillnader fick Paulina de los Reyes att inleda ArA-aktivisternas frontalangrepp på den svenska jämställdheten (att kvinnor förväntas försörja sig själva, ”att lönearbete är normen”) och svenska kvinno- och genushistoriker (vit medelklass, därför överordnade). På konferensen föreläste hon om ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”. Föreläsningen publicerades i i Historisk tidskrift nr 3/1998 och finns även med i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002).

Paulina de los Reyes föreläsning blev en vattendelare inom kvinno- och genusforskningen i Sverige. Från vetenskap till Sverigefientlig ideologiproduktion och hudfärgsrasism. Från att synliggöra kvinnor till att osynliggöra flickor och kvinnor.

Hederskulturförnekande Paulina de los Reyes utsågs efter mordet på Fadime Sahindal att utreda hedersförtryck!

Om landets kvinno- och genushistoriker hade getts möjligheter att utföra den forskning de föreslog om förståelsen för kulturella skillnader hade vi förmodligen inte haft denna inflammerade polarisering för och emot slaveriet som pågått i två decennier. Inte någonstans i alla teoretiska skrifter som ArA-aktivisterna publicerat om hur rasistiskt det är att forska om hedersförtryck nämns klaner eller klaners rättssystem.

Tillsammans med Masoud Kamali sprängde Paulina de los Reyes den sittande integrationsutredningen och beskyllde den för att vara rasistisk. Mona Sahlin avpolletterade utredarna och utnämnde Kamali och de los Reyes till nya utredare. Jens Orback kastade deras ideologiskt färgade utredningar i papperskorgen. Men inom universitetet, inte minst inom Nationella sekretariatet för genusforskning, och inom Socialdemokraterna stärkte Paulina de los Reyes sin och de andra ArA-aktivisternas ställning, år efter år efter år.

Stefan Löfven: Inrätta en MYNDIGHET nu! Gör upp med hederskulturförnekarna i ditt parti. Köp ut ArA-aktivisterna från universitetet!

Jag skriver om ArA-aktivisterna och deras samarbete med Muslimska brödraskapets aktivister i min bok, om hur de förenas i hatet mot den vita huden, hatet mot Sverige.

24 mars 2019

Mona Lagerström fil dr författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018).

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets tolkning av islam.

Enbart genom att bära Muslimska brödraskapets uniformspersedel HIJAB demonstrerar riksdagsledamoten Leila Ali Elmi att hon sympatiserar med shariapolitiska extremhögern i Sverige. I detta blogginlägg skriver jag om att Ali Elmis hijab inte hör hemma i riksdagen och i detta blogginlägg skriver jag om hijab och islam.

Nätverket Antirasistiska akademin (ArA) verkar i symbios med Muslimska brödraskapet. Se detta och detta blogginlägg om att ArA:s ”strukturell rasism”, ”strukturell diskriminering” är hämtat från USA:s Black Power-rörelse (1960-talet).

I samma ögonblick som ArA:s fanatiska marxister från Sydamerika, Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga satte sin fot i Sverige utnämnde de den ”vita” svenskättade befolkningen till fienden (kolonialmakten) och de utlandsättade till de ”förtryckta” (de koloniserade) och bedriver sedan dess ett statligt finansierat inbördeskrig mot de ”vita”, se exempelvis här och här. Här är innehållsförteckningen i den sistnämnda boken.

Leila Ali Elmi säger i artikeln ”MP-ledamoten: Kartlägg människor efter deras ras” till Expressen att kampen mot ”strukturell rasism” är en hjärtefråga och att hon är positiv till att människor registreras efter deras ras, utan att hon definierar vad hon menar med ras.

Religionsprofessor Mattias Gardells PÅSTÅENDE att den biologiska benämningen ras förvandlats till ”rasism utan raser”
Mattias Gardell samarbetar med de hederskulturförnekande hudfärgsrasistiska sydamerikanskorna i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR). Irene Molina är vetenskaplig ledare för Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Mattias Gardell är vetenskaplig ledare för Edda Manga.

I boken Islamofobi (2010) skriver Mattias Gardell under rubriken ”Rasism utan raser”: ”Biologisk rasism har idag detroniserats som vetenskaplig sanning och legitim politisk utgångspunkt för hantering av skillnad” (s. 78). Men därefter påstår han att följande är vetenskaplig sanning: ”Skillnad kan därför inte uttryckas i termer av ’ras’ utan talas istället om i termer av ’kultur’, ’religion’ och ’värde’, vilket lagts till grund för uppdaterade administrativa system för utestängning och upptagning [den franska filosofen Michel Foucaults påstående] – en rasism utan raser, vilket forskare försökt fånga in med termer som ’nyrasism’, ’kulturrasism’, ’institutionell rasism’, ’strukturell rasism’, ’systemimmanent rasism’ och ’etnotism’ (ibid.).

Det är denna rappakalja, även kallad postkoloniala ”teorier”, CEMFOR vilar på. Sydamerikanskorna PÅSTÅR att Sveriges arbete mot hedersförtryck är ”kulturrasism”. De har i två decennier satt krokben för arbetet mot hedersförtryck, uppbackade av Mona Sahlin (S) och Margareta Winberg (S). Artikeln, ”Kulturen ingen ursäkt för mäns våld mot kvinnor”, som är låst på DN, gick tidigare att läsa i sin helhet på Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

Leila Ali Elmi säger till Expressen att politik måste baseras på fakta. Men det är inte fakta att som postkolonialisterna påstå att arbetet mot hedersförtryck är rasism. Ali Elmi bör förtydliga vad hon menar med rasism. Hon bör också förklara varför hon bär Muslimska brödraskapets uniformspersedel som ju signalerar att sharia står över svensk lag, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö.

Inför valet 2018 sammanställde Soheila Fors ”En lathund för att hitta islamister” (scrolla neråt). Det är uppenbart att Miljöpartiet inte brydde sig om att ställa de av Soheila Fors föreslagna frågorna till Leila Ali Elmi före valet. Inget hindrar dock partiledningen från att ställa frågorna nu. Eller också öppet deklarera att vi samarbetar gärna med Muslimska brödraskapets sympatisörer och samarbetar lika gärna med Den ökända hästen från Troja.

16 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Se föregående blogginlägg om att kurslitteraturen i Islamologi behandlar hijab som en religiös praktik. I det blogginlägget visar jag att kvinnors beslöjning över huvud taget inte problematiseras utan slentrianmässigt behandlas som ett religiöst plagg.

En sjal är en sjal. Den kan användas både mot vädret och vid besök i en religiös lokal. Hijab är en POLITISK markör och signalerar för islamisterna graden av ett lands islamisering.

Islamforskarna uppträder som missionärer. De saboterar tilliten till universitetet. De är lojala mot en religion, inte mot den demokratiska staten.

Ministrar: Bjud in religionsprofessorerna Mohammad Fazlhashemi, Mattias Gardell, Göran Larsson, Susanne Olsson, docent Simon Sorgenfrei, filosofie doktor Eli Göndör, doktorand Frédéric Brusi och filosofie doktorn i statsvetenskap Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, och begär att religionsvetarna redovisar vetenskapliga belägg för att hijab är en religiös praktik så att vi äntligen får ett slut på den infekterade frågan om småflickors beslöjning och fackföreningar (Unionen) och kommuner (Gävle) som använder kvinnor i hijab för att markera hur ”toleranta” och ”inkluderande” de är.

Mötet på Utbildningsdepartementet bör sändas online så att medborgarna kan ta del av islamforskarnas förklaringar. Det är inte mer än rätt. Medborgarna betalar via skattsedeln islamforskarnas löner och finansierar deras verksamhet.

Efter Macchiariniskandalen har nu politikerna insett vikten av god forskningssed och föreslagit att en oberoende nämnd ska utreda forskningsfusk vid universitet och högskolor. Det är på tiden. Det första som bör utredas är vetenskapligheten i postkolonialisternas hudfärgsrasistiska texter och vad kurslitteraturen i islamologi lär studenterna om hijab.

Universitetetens postkolonialister och islamforskare har förstört hela Sverige och förvandlat universiteten till ideologifabriker.

De fanatiska marxistiska hudfärgsrasistiska hederskulturförnekande Sverigefientliga postkolonialisterna har i över två decennier saboterat arbetet mot hedersrelaterat förtryck (nätverket Antirasistiska akademin, ArA, som samarbetar med Muslimska brödraskapets aktivister, ett samarbete finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF). ArA samlas i Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitets Teologiska institution, det jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, som finansieras av Vetenskapsrådet.

I senaste numret av tidskriften Respons (nr 1 mars 2019) skriver professorn i statsvetenskap Sten Widmalm, Uppsala universitet, i debattartikeln ”På normstyrningens bakgård” om ”styrdokumentet ’Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019 som i detalj reglerar ’innehåll och utformning i utbildningar’. Där anges målsättningen ’att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv” (s. 16).

”Intersektionellt perspektiv” är inte vetenskap utan marxistisk ideologi importerad från USA och marknadsförd i Sverige av ArA:s aktivister. Ett kotteri fanatiska sydamerikaner har satt skräck i landets universitet, myndigheter och politiker och stämplar alla som andas ett ord om kulturella skillnader och kritik av islam som rasister. Köp ut Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga. De är lika ovetenskapliga och omdömeslösa som Sverigehatande Masoud Kamali som nyligen köpts ut. Det är för mig obegripligt hur hudfärgsrasism kan kallas antirasism. Universiteten ska ägna sig åt vetenskap, inte åt ideologiproduktion.

Sten Widmalm skriver om kollektiv skuldbeläggning som gör att debatten tystnar.

Här [Uppsala universitet] ges föreläsningar om härskartekniker och om vardagsrasism som absolut kan vara välmotiverade. Emellertid är det svårt att begripa vad som kan motivera att ledande forskare som ägnat sitt liv åt att blottlägga rasismens mekanismer ska genomgå obligatorisk kursutbildning, för vilken ett konsultföretag hyrs in för att undervisa om rasism. Återigen är det svårt för kritiska röster att göra sig hörda. Hur ska någon orka och ta mod till sig att kritisera dessa mycket kostsamma lektioner och gruppövningar mot rasism när det så lätt skulle kunna kategoriseras som ett uttryck för medveten rasism eller det som kallas ”unconscious bias” – de ojämlika värderingar som individen omedvetet kan besitta. Det är uppenbart att de som kommenderat sina kolleger att gå på kurs om rasism ansett det som helt nödvändigt och välmotiverat. Men eftersom det i detta fall inte finns någon individ bland de anställda som egentligen uppfattas som rasist ter sig den obligatoriska fortbildningskursen som en överreaktion på utmaningar som skulle kunna ha hanterats med mycket lägre kostnader och utan att skapa intrycket att det handlar om ett slags kollektivt skuldbeläggande och bestraffning (ibid.).

Heter månne konsultföretaget som undervisar om rasism Get educated och konsulterna Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil?

Den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt)
Diskussionen på Utbildningsdepartementet bör inledas med den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I och hans Medelassyrisk lag § 40, den första kända lagen som för tre tusen år sedan via klädseln delar in kvinnor i ”anständiga” respektive ”icke-anständiga”. Lertavlan grävdes fram av tyska Orientsällskapet i början av 1900-talet och finns att beskåda på Vorderasiatisches Museum i Berlin. När lagen kodifierades existerade varken judendomen, kristendomen eller islam. Lagen är världslig.

Se lertavlan här.

Bilderna på lertavlan finns i den här texten. Jag skriver om Tiglatpileser i bland annat det här blogginlägget om engångsärmar, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och DO.

Muslimska brödraskapet om kvinnors och småflickors beslöjning
Nästa diskussionsämne bör vara Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen” som ställs mot Hizb ut-Tahrirs Kvinnan i Islam och Muslimska brödraskapets text med samma namn, Kvinnan i Islam, en sammanställning gjord av Mostafa Malaekah av Muslimska brödraskapets Jamal Badawis texter. Malaekah skriver i 2007 års version:

Människor i Väst har under senare år blivit som besatta av den muslimska kvinnans kläder. Vad som är korrekt och anständigt (när det gäller klädsel och uppförande) för män och kvinnor baseras på uppenbarade källor, Koranen och autentisk Sunnah. De ses av troende män och kvinnor som gudomligt baserade befallningar och riktlinjer [min kursiv] med legitima mål och med gudomlig visdom bakom. De är varken restriktioner påtvingade av män eller av samhället (se K 24:30-31, 33:59, 33:32 och många uttalanden av Profeten Muhammad i det här ämnet). Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utom ansiktet och händerna (enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med på grund av: (1) släktskap21, (2) relation p g a giftermål, eller (3) amningsrelation. Detta är en plikt [min kursiv] för kvinnor från pubertetsåldern. Muslimska kvinnors klädsel är ett uttryck för religiös hängivenhet och kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Hans påbud. Det är en del av kvinnornas utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dem en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka sig och skydda sig. Inga undantag görs förutom en viss lättnad för äldre kvinnor (se K 24:60). Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör också det (s. 17, 18).

I en not står det: ”T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern” (s. 18). Detta kan förklara den alltmer vanliga synen i Sverige att småflickor är beslöjade. Noten finns inte med i versionen från 2003.

Abdirizak Waberi, tidigare Islamiska förbundets (IFiS) ordförande, riksdagsledamot (M) 2010–2014, numera vice ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009 på Rubars fråga om han anser att det är fel av en kvinna som inte vill bära huvudduk att kalla sig muslim: ”Självklart. Absolut. Det är som om du säger: ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Jag säger nej” (ca 27 minuter in i programmet).

Hizb ut-Tahrir om kvinnors beslöjning
Hizb ut-Tahrir, som, till skillnad från Muslimska brödraskapet, är öppna med att de anser att demokrati är hyckleri, har också en text kallad Kvinnan i Islam. Hizb ut-Tahrirs ledare var innan han grundade rörelsen medlem i Muslimska brödraskapet. Hizb skriver under rubriken ”Attacker mot Hijab”:

Som muslimer måste vi förstå att de ständiga attackerna mot hijab från väst inte handlar om frigörelse eller förtryck av kvinnor, utan de är snarare ideologiskt och kulturellt motiverade från väst, med följande mål:
1. Att svartmåla uppfattningen om hijab och att framställa den som omodern.
2. Att trakassera de som har valt att bära hijab som bakåtsträvande och radikala, och att de inte kan anpassas till det moderna fredliga samhället.
Resultaten av denna attack är att:
1. En del muslimska kvinnor tar avstånd från den rätta förståelsen av hijab som innebär att det är en islamisk skyldighet [min kursiv].
2. En del muslimska kvinnor tog kampen för hijab utifrån ett felaktigt perspektiv att man inte tar hijab som en islamisk skyldighet [min kursiv] utan som en demokratisk rättighet.

Västeråsmoskén om kvinnors beslöjning
Det står något helt annat i Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen”. Moskén skriver att hijab nämns sju gånger i Koranen. ”Ingen av dessa ’Hijab’ används i Koranen med referens till vad traditionella Muslimer idag kallar (Hijab) – en klädesnorm för Muslimska kvinnor”, skriver man. ”Gud visste att Muslimerna generationer efter Muhammads död skulle använda ordet ’Hijab’ för att hitta på en klädesnorm som Han aldrig auktoriserat. Gud använde ordet ’Hijab’ före dem, precis som han använde ordet ’Hadith’ före dem. Hijab i Koranen har ingenting att göra med de Muslimska kvinnornas klädesnorm” (s. 1 av 6).

I april 2009 laddade jag ner Västeråsmoskéns text. Texten har således i minst tio år kunnat laddas ner, vilket inte märks i kurslitteraturen i ämnet Islamologi på Stockholms universitet i antologier redigerade av Göran Larsson, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei. De följer Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir. Det gör Eli Göndör också.

Västeråsmoskén skriver vidare:

Medan många Muslimer kallar ”Hijab” en Islamisk klädesnorm, ignorerar de fullständigt det faktum att Hijab som klädesnorm inte har någonting med Islam eller Koranen att göra.

I själva verket är ”Hijab” bara en gammal Judisk tradition som infiltrerat böckerna som kallas Hadith, precis som så många andra påhitt som förorenat Islam genom de falska Hadith och Sunna. Den som studerar de Judiska traditionerna eller religiösa böcker, kommer att se att huvudbonaden för de Judiska kvinnorna är någonting som Rabbinerna och de religiösa ledarna uppmuntrar (s. 1 av 6).

Västeråsmoskén skriver om att seden att judiska kvinnor täcker huvudet är kulturellt betingad även om religiösa ledare uppmuntrar den. ”Täckning av håret var något som iakttogs av kvinnorna tillhörande den civilisation som kom före Judarna, och fördes därefter vidare till den Judiska kulturen”, skriver man (s. 2 av 6).

Civilisationen före judenheten var Mesopotamiens (dagens Iraks) kulturer Sumer, Assyrien, Babylonien. Den babyloniska kungen Nebukadnessar II (d. 562 fvt) förstörde Jerusalem och förde bort en del av befolkningen i Juda rike i det som kallas den babyloniska fångenskapen (587–537 fvt). I Babylonien fördes kunskapen om judarnas heliga texter vidare i religiösa läroanstalter, yeshivor. Det finns till och med en textsamling som heter den babyloniska Talmud.

När Nebukadnessar var i farten hade kvinnor sedan Tiglatpilesers dagar i Mesopotamien varit beslöjade. Det är inte konstigt att judiska ledare i Babylonien förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för judenhetens kvinnor, liksom tusen år efter den babyloniska fångenskapen islamiska uttolkare verksamma i Bagdad, Irak, förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för islams kvinnor (profeten Muhammed dog 632). I högkulturen Egypten var exempelvis kvinnor inte beslöjade av alla avbildningar att döma.

Västeråsmoskén skriver vidare om ordet khimar som betyder sjal att i Koranen står det att khimar ska användas för att täcka brösten (djupa urringningar var tydligen vanligt på Arabiska halvön):

I 24:31 ber Gud kvinnorna att de ska använda deras täckning (khimar) (vare sig det är en klänning, en rock, en sjal, en skjorta, en blus, en scarf…o.s.v) för att täcka sitt bröst, inte sina huvuden eller hår. Om Gud ville beordra kvinnorna att täcka sina huvuden eller sina hår, skulle ingenting kunnat hindra Honom från att göra det. Men faktum kvarstår att Han aldrig gjorde det. Gud väntar heller inte på en ”lärd” person att rätta till orden för Honom!

Det Arabiska ordet för BRÖST (GHAYB) står i denna vers (24:31), men de Arabiska orden för HUVUD (RAAS) och HÅR (Shaar) står INTE i denna vers. Budordet i denna vers är tydligt – TÄCK ERA BRÖST. Således blir påhittet av de ”lärda” och de flesta översättare tydligt när de påstår – täck era huvud och ert hår (s. 3 av 6).

Khimar betecknade i äldre arabisk poesi en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen, se det här blogginlägget. Googlar man khimar så visas kläder för kvinnor ännu mer täckande än hijab. Det är ett resultat av väckelserörelsen islamisk finans, initierad av en medlem i Muslimska brödraskapet under diktatorn Nassers tid, som upptäcktes och stängdes ner men återuppstod finansierad av en stenrik prins i Saudiarabien, och nu är global, samt globala islamisk finans hårdsatsning på kvinnors ”anständiga klädsel” som ett led i islamiseringen av världen, eftersom kvinnors kläder för islamister har blivit vad flaggan är för nationalstater.

Vidare skriver Västeråsmoskén:

Att acceptera order från någon annan än Gud innebär idoldyrkan. Detta är hur allvarlig frågan om Hijab/khimar är. Kvinnor som bär Hijab på grund av sin tradition eller för att de tycker om det av personliga skäl begår inget fel, så länge de vet att det INTE är en del av denna perfekta religion. De som bär det eftersom de tror att Gud beordrat det begår idoldyrkan, eftersom Gud aldrig beordrat det, det var de ”lärda” som gjorde det.

Dessa kvinnor har hittat för sig själva en annan gud vid sidan av Den som uppenbarade denna Koran komplett, perfekt och FULLT detaljerad, som säger till dem att de måste täcka sina huvuden för att vara Muslimer.

Idoldyrkan är den enda oförlåtliga synden, om bibehållen tills döden (4:48) (s. 4 av 6).

Muslimska brödraskapet och kravet att respektera de ”lärda”
I Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna som sändes i SVT 6 december 2009 nämns inte Muslimska brödraskapet. I programmet talas om ett nätverk islamister med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm som gör anspråk på att representera alla i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen, kallade ”muslimer”. Organisationerna som ingår i detta islamistiska nätverk är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges muslimska förbund (SMF), Sveriges muslimska råd (SMR), Sveriges unga muslimer (SUM). De tre män i detta nätverk som intervjuas är Abdirizak Waberi (IFiS), Ahmed Al-Mofty (SMR) och Mohammed Amin Kharraki (SUM).

En ”lärd” som förordar att kvinnor täcker håret är Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi, som hade en hög post inom islamisk finans när verksamheten under saudiskt inflytande expanderade. Han presenteras i dokumentären som ”andlig ledare för det som kallas moderat islamism”. Abdirizak Waberi säger att inom islam har vi ingen kyrka ”men vi har lärda som vi måste respektera. De är kunniga. Jag kan aldrig säga ’ni har fel’”, när Evin Rubar frågar om Qaradawis inställning att det ibland kan vara på sin plats att slå sin fru. Waberi säger: ”Jag respekterar Qaradawi. Han är en stor lärd person. Han är mycket kunnigare i islam än jag och andra i Islamiska förbundet” (ca 43 minuter in i programmet).

Ahmed Al-Mofty säger några minuter tidigare i programmet att vem som helst inte får tolka Koranen. Evin Rubar frågar: ”Skulle det vara en diskussion inom islam där vanliga människor säger att det där och det där i Koranen tar jag avstånd från?” Mofty svarar: ”Nej! Ingen människa kan. . . Och Koranen är bevarad [originalet finns i himlen] och Gud har bevarat Koranen och det går inte att ta bort en enda bokstav. Absolut inte.” Vidare: ”Den som tolkar måste kunna flytande arabiska, måste kunna hela Koranen, måste kunna hela Sunna eller Islams profettraditioner och profetens tal. Det är dessa människor som kan tolka, eller översätta eller förklara Koranen.”

Abdirizak Waberi säger att det bara finns en tolkning av islam. Både han och Mofty tar avstånd från att en man ska slå sin fru.

Även om Muslimska brödraskapet inte diskuteras i programmet talar man om dem offentligt i andra sammanhang. Den 14 mars 2013 skriver Ida Dzanovic på Newsmill artikeln ”IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) bör byta namn”. Artikeln finns inte längre på nätet men går att läsa här. I ingressen står det: ”Den 25 december 2012 samordnade IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) en konferens i Stockholm och 12 föreläsare har man radat upp på sin lista – alla araber/arabisktalande personer. Dr Mahmoud Ezzat, vice ordförande för Muslimska Brödraskapet i Egypten, och Dr Sheikh Abdullah Basfar, från Saudiarabien toppar listan. Är detta en adekvat bild som kan representera en variationsfull minoritetsgrupp i Sverige – Muslimer?”

Se talarlistan här.

Ida Dzanovic har ett budskap till IFiS. Under punkt 3 står det: ”Ett religiöst förbund ska synas utan inblandning av politik (Muslimska brödraskapet) och utan inblandning av den saudiska wahhabi-sekten”. Hon skriver vidare: ”Majoriteten av Sveriges muslimer stödjer inte Muslimska brödraskapet, wahhabismen eller en trångsynt tolkning av islam.” Vidare: ”Om IFiS inte ändrar sitt ledarskap och sin inriktning bör IFiS identifiera sig med rätt namn, nämligen som en politisk & religiös organisation.” Ida Dzanovic skriver också: ”Det är upp till oss, muslimer, att antingen fortsätta vara passiva åskådare medan en del av ledningen håller på att förvandla Sveriges näst största religion till en politisk sekt.”

Inga islamforskare gick i taket.

Omar Mustafa är när Ida Dzanovics artikel publcerades IFiS ordförande, han som i Simon Sorgenfreis bok 2018 Islam i Sverige – de första 1300 åren säger att det är befängt att han skulle få ”direktiv från fängelset i Egypten”, där egyptiska Muslimska brödraskapets ledare sitter fängslade (s. 146). Men Mahmoud Ezzat hamnade inte i fängelse utan utsågs till vikarierande ledare för Brödraskapet enligt den här artikeln från 2013. Här är en artikel från 2018 som tecknar en bakgrundsbild av Ezzat som håller sig gömd någonstans. Artikeln beskriver också hur Ezzat manövrerade ut reforminriktade medlemmar och hur han i sin tur utmanas av mer stridslystna medlemmar. Muslimska brödraskapet är numera kraftigt vingklippt i arabländer. Faktum kvarstår: Omar Mustafa bjöd in Ezzat till Stockholm när Mohammed Mursi var president och Muslimska brödraskapet styrde Egypten. I tidigare blogginlägg skriver jag om hur Muslimska brödraskapet satsar på Europa, hur det finns både ett globalt nätverk och den mer strukturerade Internationella organisationen. Här är länk till egyptiska Muslimska brödraskapets allt annat än demokratiska kvinnosyn under Mursi, en kvinnosyn de försökte pådyvla FN och som inte hör hemma i Europa.

En månad efter Ida Dzanovics artikel publicerar SvD den 15 april 2013 ledarskribenten Sanna Raymans ledare ”Att förolämpa alla och imponera på ingen” som handlar om Omar Mustafa i samband med det som kallas Omar Mustafa-affären då han valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men tvingades avgå efter en vecka. Rayman inleder med följande:

Det Islamiska förbundet (IFiS) är inte hemlighetsfullt. De driver skolor, förskolor och har en fyllig webbsida. I organisationens artikelarkiv (nu bortplockat) återfanns tidigare dokument med tolkningar av islam. Dokumenten, innehållande religiösa anvisningar, är besvärande ofta skrivna av centralfigurer inom Muslimska brödraskapet. Via en historisk sökning hittar man dokumenten ändå.

Här fanns tex ”Den muslimska familjestadgan” av Dr Yousef Al-Qaradawi, en av brödraskapets främsta intellektuella. (Innehåller de omdiskuterade styckena om olika legal status för kvinnor och män.) Här återfanns också brödraskapets grundare Hassan al-Banna samt den redan mycket omdiskuterade Salah Sultan. Urvalet påminner om valen av föreläsare och även här saknas diskussion eller alternativa lästips. Mångfald och debatt är syftet har det sagts, men varför syns då aldrig texter eller föreläsare som tänjer tanken och de religiösa tolkningarna i motsatt riktning? Varför inte en homosexuell och troende bland de homofoba, tex?

Sanna Rayman skriver att Omar Mustafa på Newsmill 31 mars 2011 avfärdade kritik mot val av föreläsare och kallade personer som arbetar mot hedersförtryck för islamofober utan att Socialdemokraterna då reagerade. I artikeln nämner hon också Abdirizak Waberi. Utan högljudda protester från landets islamforskare.

Men när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerar Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, och där Omar Mustafa och Abdirizak Waberi nämns vid namn, går islamforskarna i spinn och anklagar Norell på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer för ”konspiratoriskt språkbruk” och uttalar sig i SVT. Den främsta kritiken tycks vara att namngivna personer och representanter för namngivna organisationer förnekat samröre med Muslimska brödraskapet.

Doktorand Frédéric Brusi finns med bland undertecknarna. Brusi går även till storms mot Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case – Sweden”. Sameh Egyptson är inte tillräckligt ”teoretisk”. Jag kommenterar Brusis kritik i det här blogginlägget. Brusis högdragna kritik kan jämföras med egyptiern Mohamed Salmawys recension i Al-Ahram Weekly november 2018. Muslimska brödraskapet är terroriststämplade i Egypten. I landet finns en nittio år lång kunskap om Brödraskapets aktiviteter. I Sverige har de verkat i tre decennier, med islamforskarnas goda minne.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg om att beslöjningen är politisk och att Muslimska brödraskapet representerar en totalitär politisk ideologi
Lisbeth Lindeborg står fri från de svenska universiteten och dess islamforskare. Hon har i åtskilliga artiklar i svensk press kritiserat den svenska tystnaden kring politisk islam. Här är ett axplock av hennes artiklar som avslöjar de svenska islamforskarnas verklighetsfrämmande undervisning. ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” i DN 4 januari 2004, ”Det islamistiska judehatet har gamla anor” i SvD 8 september 2004, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’” i DN 13 augusti 2005, ”’Tolerans dödar muslimska kvinnor’” i SvD 7 mars 2007, ”’I Sverige skräms kritiker av islam till tystnad’” i DN 3 juni 2007, ”Hamas är arvtagare till Hitlers arabiska vänner” i Expressen 25 juni 2007 (en förkortad version av artikeln 2004 om det islamistiska judehatet).

Det vore förnämligt och dessutom utomordentligt upplysande för Sveriges medborgare att få höra Lisbeth Lindeborg diskutera beslöjningen och Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och förgreningar i Europa med svenska islamforskare under ett internetsänt möte på Utbildningsdepartementet.

I artikeln ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” skriver hon om standardversionen av Koranen, att den bygger på Tabaris Korankommentarer från 900-talet (Muhammed dog som nämnts 632), att Tabari huvudsakligen utgick från muntliga traditioner, att Tabari påpekade att cirka en fjärdedel av Koranen inte kunde uttolkas ”på grund av det diffusa uttryckssättet”. Lindeborg skriver: ”Följden av standardversionen som ofullständig har lämnat fältet fritt för ideologiska tolkningar.”

Därefter skriver hon om ursprungsversionen på syro-arameiska att en tysk filolog, under pseudonymen Christoph Luxenberg, gett sig i kast med att tolka de dunkla passagerna i Koranen. Det fanns ingen klassisk arabiska på Muhammeds tid, bara arabiska dialekter. Bildade människor läste och skrev på arameiska. Om den ”arabiska” som förekommer i Koranen skriver Lindeborg: ”Enligt Luxenberg och några forskare före honom var det ett språk som till 70 procent hade syro-arameiskt ursprung, 5 procent etiopiskt, 10 procent hebreiskt, 10 procent grekisk-latinskt och 5 procent persiskt.”

Ahmed Al-Moftys påstående att den som tolkar Koranen måste kunna arabiska flytande faller därmed. Det är Muslimska brödraskapets uppfattning Mofty ger uttryck för. Mofty säger till islams trosfränder: Tänk inte själva. Förlita er på de ”lärda”.

Lisbeth Lindeborg lyfter fram att det som översatts med 72 jungfrur i paradiset som väntar martyrer i själva verket betyder vindruvor. Hon skriver också: ”Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.”

Mohammad Fazlhashemi
Två år efter Lisbeth Lindeborgs artikel placerade Mohammad Fazlhashemi, då verksam vid Umeå universitet, småflickor i hijabfånglägret när han till DO anmälde att en sjuårig flicka inte fick vara beslöjad i Minervaskolan eftersom skolan hade en regel om inga huvudbonader inomhus. Som tack fick han en plats i DO:s råd. Jag skriver om Mohammad Fazlhashemis slöjkampanjer i det här blogginlägget och i inlägget till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick på Fazlhashemis linje i stället för att ta till sig vad Lisbeth Lindeborg skrev och placerade ett barn i hijabfånglägret. De frångick den lagstadgade likabehandlingsprincipen. En liten hijabklädd flickas hela liv är utstakat för henne. Läs exempelvis vad Abdirizak Waberi har att säga.

Mohammad Fazlhashemi bör förklara för ministrarna vilka källor han åberopar när han hävdar att småflickor ska vara beslöjade.

Mattias Gardell
Även Mattias Gardell bör förklara för ministrarna varför han försvarar en politisk beslöjning av flickor. I boken Islamofobi (2010) har han ett helt kapitel som heter ”Slöjor, slöjor, slöjor”. Hela kapitlet, liksom hela boken för övrigt, är ideologidrivet. Han ger bara en generell bakgrund: ”Aversionen mot slöjan sammanhänger med att den kommit att uppfattas som något specifikt muslimskt. Det är en historiskt sett relativt ny idé, vilket inte endast nunnornas klädsel vittnar om. Slöjans historia föregår islams uppkomst. Den användes av kvinnor i antikens Grekland, i romarriket, det persiska riket och det östromerska riket, vanligen som statusmarkör för gifta kvinnor i finare familjer. Slöja brukades genom den judiska historien och lever ännu kvar bland vissa ortodoxa grupper, där kvinnor också kan använda peruk. För kristna är kanske Jungfru Maria den mest uppmärksammade beslöjade kvinnan och i det kristna Europa levde bruket kvar på landsbygden långt in på 1900-talet. Så också i Sverige, vilket avspeglar sig i folkdräkternas hättor, dok och huvuddukar. Drottning Silvia visar sig ännu ofta i huvudduk och det passar sig att gifta sig i brudslöja och att bära sorgflor vid begravning” (s. 167).

Mattias Gardell placerar småflickor i hijabfånglägret när han mästrar Nyamko Sabuni (L) för att hon inför valet 2006 ville förbjuda att flickor under femton år beslöjades. ”Inte burka eller niqab”, skriver Gardell, ”utan vanlig slöja” (s. 176).

I boken Islamofobi ger Gardell sig även på Lisbeth Lindeborg. Han anklagar henne för att sprida konspirationsteorier om att Muslimska brödraskapet vill ta över hela världen. Han förlöjligar Lindeborg och koncentrerar sig på en enda av hennes artiklar, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’”, 13 augusti 2005 i DN, där Lindeborg skriver om Ibrahim El-Zayat, som Gardell genomgående kallar vid förnamn. Han skriver: ”En av doktrinens [Eurabiendoktrinens] fanbärare som nu och då bjuds tillfälle att utveckla sina teser i Axess Magasin, TV8 [inte dagens TV 8], Expressen och Dagens Nyheter [alla ”höger”], är Lisbeth Lindeborg som oförtröttligt varnar för Den stora konspirationen där Det muslimska brödraskapet som Hitlers arvtagare i det fördolda arbetar för att ’med alla medel ta över västvärlden och införa ett världskalifat’” (s. 209).

Det är inga konspirationsteorier Lindeborg skriver om. Zayat var Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, FIOE. Lindeborg räknar upp mängder med organisationer kopplade till Muslimska brödraskapet, inklusive Islamic Relief, som Zayat företräder. Hon skriver: ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse.”

Zayats samarbetar med den turkiska islamistiska rörelsen Millî Görüş. Lorenzo Vidino beskriver i The new Muslim Brotherhood in the West Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning, att de har cirka en kvarts miljon medlemmar och sympatisörer runt om i Europa, att de till skillnad från Muslimska brödraskapet i väst lyckats skapa en massrörelse, men att cirka 80–95 procent av de turkättade i Tyskland inte tillhör någon officiellt erkänd religiös organisation. Den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa, skriver Lorenzo Vidino. Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Han är för övrigt gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare och syster till Sabri Erbakan i många år Millî Görüş generalsekreterare och i några år ordförande (2010, s. 150–154).

Den egyptiska specialisten på International affairs Tarek Dahroug kallar i artikeln ”The Muslim Brotherhood in Europe” (augusti 2016) Zayat för ”Egyptian Brotherhood figure” och skriver att han leder tyska IGD som kontrollerar 60 islamiska centra i Tyskland, att Zayat är svåger till Millî Görüş ledare Sabri Erbakan. Dahroug skriver vidare att Millî Görüş har nära kontakt med Turkiets president Erbakan och att en ny organisation etablerats i Tyskland, the Central Council of Muslims in Germany (Zentralrat der Muslime in Deutchland, ZMD) och att den representerar en union mellan Millî Görüş och Muslimska brödraskapet.

Dahroug skriver också att Zayat dessutom är verksam i Storbritannien, att ledare inom Brödraskapet enbart i London kontrollerar 13 organisationer via tre egyptiska ledare där Zayat är en av dem, Essam Al-Haddad, grundaren av Islamic Relief en annan och den tredje Ibrahim Mounir, enligt Wikipedia Internationella organisationens Secretary General och Muslimska brödraskapets talesperson i väst. Också enligt Wikipedia är Muslimska brödraskapets kontor i London huvudkontor för egyptiska Brödraskapet utanför Egypten med Mounir som chef. Dahroug skriver att organisationerna har fört över pengar från länder utanför Storbritannien och investerat dem i kommersiella verksamheter, särskilt fastighetsföretag och textilfabriker och att Muslimska brödraskapets ledare äger åtskilliga företag baserade i brittiska Virgin Islands som finansierar gruppens verksamheter.

Tarek Dahroug skriver i en tidigare artikel även den kallad ”The Muslim Brotherhood in Europe” (mars 2016) att Brödraskapet med Europa som bas planerade att störta de arabiska regimer som var fientligt inställda till Brödraskapet genom att sedan början av 1960-talet skapa myriader organisationer i olika europeiska länder och utbildningar i Brödraskapets ideologi och samarbeta med europeiska regimer och politiska grupper för att få arabiska regimer på fall och den vägen skapa islamistiskt styrda arabländer. För att nå det målet måste de skapa anhängare bland invandrare och senare invandrarättlingar från länder där islam är den dominerande religionen genom att politisera religionen. Vilket inte har varit så lätt i Europa där religionen betraktas som en privatsak. Muslimska brödraskapets slogan ”islam är lösningen” har helt enkelt inte gått hem hos socioekonomiskt svaga grupper, inte heller Bannas, Sayyid Qutbs och Qaradawis rigida tolkning av islam har gått hem hos det stora flertalet.

Dahroug skriver att det inom Brödraskapet i Europa det senaste decenniet pågått en kamp på två nivåer vad gäller de institutionella strukturerna. Den ena kampen står mellan de rigida som flydde undan arabländers förföljelser, ett block som kontrollerar de ledande positionerna, och de nya generationerna födda och uppvuxna i Europa. Det gamla gardet vill bevara status quo vilket fått negativa konsekvenser för Brödraskapets förmåga att förmedla sitt budskap på ett sätt som speglar de nya europeiska generationernas verklighet. Den andra kampen handlar om en strid mellan reformister och konservativa. Reformisterna vill bryta med den traditionella Brödraskapskulturen som reducerat stödet för Brödraskapet hos islams trosfränder i Europa och etablera nya organisationsformer.

Dahroug menar att det senaste decenniet visat på Brödraskapets begränsningar i Europa, både vad gäller att mobilisera ungdomar och att främja projektet att islamisera ungdomar i Europa, vilket alltid varit Brödraskapets främsta mål med den europeiska verksamheten. Det är ett gap mellan Brödraskapets närvaro i de europeiska medierna och Brödraskapets faktiska inflytande på marken, skriver han, särskilt med tanke på att de utsätts för tuff konkurrens från andra islamistiska grupperingar.

Detta är något Sveriges riksdag bör ta till sig med tanke på de hundratals miljoner kronor som går till just Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige, hundratals miljoner som borde gå till välfärden.

Göran Larsson
Om Göran Larsson finns det mycket att säga. Jag skriver om hans samarbete med den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA och ”islamofobi” i det här blogginlägget. Göran Larsson har konsekvent spridit desinformation om politisk islam och varit minst lika flitig som Mattias Gardell när det gäller bruket av ordet islamofobi som han aldrig lyckats definiera. Jag vill gärna höra honom förklara för ministrarna varför han i antologin Politisk islam (2011) tog med en artikel kritisk till ett lagförslag om att danska domare ska vara neutralt klädda och inte demonstrera politisk eller religiös tillhörighet. I en bok om politisk islam bör beslöjningen behandlas som en politisk markör. I stället normaliseras beslöjningen som en religiös praktik.

Susanne Olsson
Samma kritik kan riktas till Susanne Olsson som var redaktör för Politisk islam tillsammans med Göran Larsson. Jag vill gärna höra Susanne Olsson förklara för ministrarna varför hon och Simon Sorgenfrei ger en så ytlig beskrivning av omslagsbilden till Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015) som visar en badvakt klädd i burkini. De normaliserar beslöjningen som en religiös praktik.

Simon Sorgenfrei
Jag har i föregående blogginlägg skrivit om Sorgenfreis bok Islam – de första 1300 åren (2018). Jag gör här bara några tillägg. En person som är frånvarande i boken men som ändå är högst närvarande är Helena Hummasten, tidigare Benaouda, tidigare Ibn Rushds styrelseordförande. Hon var i många år ledamot när SST hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Hon har både som ledamot av SST:s nämnd och som aktiv i Ibn Rushd i åratal samarbetat med SST:s generaldirektör, som beställt Sorgenfreis bok, och i över tre decennier samarbetat med Mustafa Kharraki, mannen som tillhör Muslimska brödraskapets innersta kärna och som intervjuas i Sorgenfreis bok och presenteras som vilken vanlig islamtroende som helst.

Sorgenfrei gör den hisnande jämförelsen mellan diskussionen om kvinnliga imamer och diskussionen om kvinnliga präster. Han skriver: ”Andra olikheter till trots finns också likheter mellan argumenten mot kvinnliga präster i Svenska kyrkan vilka pågick i närmare ett halvt århundrade innan de första kvinnorna prästvigdes 1960” (s. 244). Svenska kyrkan var då en statskyrka och prästerna var statligt anställda och tvungna att följa lagen. Det borde en docent i religionsvetenskap känna till.

Sorgenfrei använder genomgående den förskönande omskrivningen ”islamiska normer” när det borde stå sharia. Det handlar ju om lagar, arvslagar exempelvis.

Sorgenfrei bör förklara för ministrarna varför han bidar till normaliseringen av hijab på småflickor och vilka källor han stödjer sig på.

Eli Göndör
Eli Göndör bör förklara för ministrarna var han hämtat uppgiften att hijab är en religiös praktik och inte politisk. Han talar i artikeln om ”religiösa uttryck”. Han bör gärna också lägga ut texten om vad han menar med att människor flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Han skriver: ”Men det glöms ofta bort att människor också har flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Just sekulärt förtryck är en central del av många länders historia varifrån människor kommit till Sverige.”

Sverige hamnar i undersökningar på topp bland länder som är mest sekulära. Folk skulle fly till Sverige från sekulärt förtryck?

Göndör lyfter fram en ung kvinna som är beslöjad och som vägrar ta män i hand. Men han gör inte minsta ansträngning att förklara för läsaren vilken tolkningsgren kvinnan är anhängare av. Sympatiserar hon med Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami? Någon salafistisk gren?

Frédéric Brusi
Frédéric Brusi slutligen bör förklara för ministrarna varför han är lämplig att undervisa i islamologi och politik och religion och varför det är viktigare att recensera formen och inte en boks innehåll.

Anna Ekström och Matilda Ernkrans: Befria småflickorna från hijabfånglägret! Lägg en proposition som förbjuder beslöjning av flickor och som förbjuder iögonfallande religiösa och politiska symboler i alla offentligt finansierade skolor.

Hijab är POLITISK. Hijab är för islamister vad flaggan är för nationalstater. Det snabbaste sättet att underminera islamisternas framfart, få ett slut på rabiata ”lärdas” utläggningar om att den som inte är beslöjad hamnar i helvetet och få ett slut på slöjpolisernas attacker på obeslöjade flickor och kvinnor är att förbjuda iögonfallande religiösa och politiska symboler i skolan och i all offentlig verksamhet.

Det gick utmärkt att förbjuda hakkors.

10 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

OBS. När det gäller Ann-Sofie Hermansson handlar det här inlägget enbart om hennes beundransvärda kamp mot all offentlig finansiering av extremism och mot hedersförtryck i Göteborg. Jag har ingen kunskap om Socialdemokraternas inre liv i Göteborg.

Uppmaning till universiteten: Gör en gång för alla upp med religionsprofessor Mattias Gardells desinformation om Muslimska brödraskapet som islamdemokrater inspirerade av den skandinaviska socialdemokratin! Muslimska brödraskapets aktivister är högerextremister, för att inte säga islamofascister. Köp ut Mattias Gardell på samma sätt som hederskulturförnekaren professor Masoud Kamali äntligen åkte ut från universitetet.

Det finns en tydlig koppling mellan bråket inom Socialdemokraterna i Göteborg och universitetens vinklade utbildning om islam. Kopplingen till universitetens utbildning om islam gäller Hermanssons kamp mot offentlig finansiering av extremister, vilket har sin upprinnelse i hennes vägran att finansiera Muslimska brödraskapets extremister de hijabklädda Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis demokratifientliga verksamhet i Göteborg. Båda är kompisar med Mattias Gardell har jag visat i tidigare blogginlägg.

OBS igen: Ann-Sofie Hermanssons kamp mot hedersförtryck ska inte kopplas ihop med universitetens utbildning om islam. Hedersförtryck är klanrelaterat. Hedersförtryck kan kopplas till alla religioner, det är inte religionen i sig som är avgörande för hedersförtrycket utan klaner baserade på hedersnormer, alltså även klaner som är sekulära. Det är viktigt att komma ihåg att Fadime Sahindal inte bar hijab.

Det är också viktigt att komma ihåg att Muslimska brödraskapets aktivister kopplar kamp mot hedersförtryck till kritik av islam i syfte att utmåla kollektivet ”muslimer” som förtryckta och utsatta för ”islamofobi”, därför är de motståndare till Sveriges arbete mot hedersförtryck.

Det är också viktigt att komma ihåg att sjal och hijab inte är samma sak (googla queen Elizabeth scarf, för bilder på hur en sjal ser ut). En sjal är religiöst neutral. Förr i tiden kunde man utifrån en kvinnas sjal inte bedöma vilken religion hon tillhörde eller om hon var oreligiös och bar sjal på grund av vädret. Hijab däremot signalerar islam.

Debatten som förts på senare tid här och här och här att hijab är detsamma som hedersförtryck missar att hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel som spridits till andra tolkningar av islam, att hijab är en politisk markör som signalerar att sharia står över svensk lag. Hijab betyder, liksom purdah, förhänge, en uppdelning av världen i en offentlig värld för män och en inlåst värld för kvinnor, en västfientlig islamisk värld och det förhatliga väst, alltså Sverige.

Mawdudi (d. 1979), grundaren av Muslimska brödraskapets tvillingorganisation i Indien/Pakistan, kallar sin könsapartheidbok om ”islams” kvinnosyn Al-Hijab/Purdah. Det borde räcka för att hijabklädda småflickor och kvinnor inte ska göra reklam för svenska kommuner eller annan offentligt finansierad svensk verksamhet.

Mawdudis bok publicerades första gången 1939 på urdu. Mellan 1939 och den första engelska översättningen 1972 kom boken ut i tretton utgåvor och har spelat en avgörande roll för relationen ”enligt Allahs befallning” mellan kvinnor och män i Pakistan och Bangladesh, för att inte tala om Afghanistan. Mawdudi är talibanernas läromästare. I början av 1960-talet publicerades en arabisk översättning Al-Hijab/Purdah i Damaskus, Syrien, en braksuccé som gradvis förvandlade hela arabvärlden till ett fängelse för kvinnor och hijab till Muslimska brödraskapets varumärke framför andra.

Notera att syriska Muslimska brödraskapet var i kraftig opposition till det sekulära Baath-partiet när islamologen Eli Göndör skriver att Baath-partiets patruller runt om i Damaskus slet av kvinnors huvuddukar. År 1980 blev det i Syrien förenat med dödsstraff att tillhöra Muslimska brödraskapet. Rubriken på Göndörs artikel är ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser”. Syriska Muslimska brödraskapet var inga duvungar. De gjorde uppror och försökte störta diktatorn Hafez al-Assads regim i slutet av 1970-talet, ett uppror med ett veritabelt blodbad som följd då tiotusentals dödades av syriska trupper 1982 och syriska Muslimska brödraskapet slogs i spillror. I Syrien.

Muslimska brödraskapet är en trojansk häst i vartenda land de slagit rot i. Det går inte att enbart skylla våld och förtryck på sekulära regimer och utmåla Muslimska brödraskapets anhängare som oskyldiga offer som enbart ägnar sig åt böner och välgörenhet. Muslimska brödraskapet har en plan för sin verksamhet, oberoende av i vilket land de befinner sig och den planen innebär Allahs allmakt. Och de drar sig inte för att använda våld. De har ända från början haft en hemlig väpnad gren. Mängder med pengar som offentligt påstås gå till välgörenhet slussas vidare till militanta grupper.

Och låt mig göra det fullkomligt klart att mäns försvar av småflickors och kvinnors beslöjning är sinnesrubbat, totalt sinnesrubbat! Beslöjningen har över hela världen blivit patriarkatets symbol framför alla andra symboler.

Utöver att vara en politisk markör kränker hijab både bärarens och andras integritet: hijab signalerar extrem judefientlighet, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö, att den lilla beslöjade flickan med andra ord riskerar livet om hon som vuxen vill konvertera till en annan religion, inte tro på någon gudom eller bara vägrar bära hijab. Hijab på småflickor signalerar också att flickan kan tvångsgiftas i en moské utan varken sin närvaro eller sitt medgivande. När ayatolla Khomeini tog makten i Iran sänktes giftasåldern för flickor till nio år.

Beslöjningen av småflickor är ingen småsak. Debatten hör hemma i Sveriges riksdag. Även universitetens utbildning om islam bör hamna på riksdagens bord.

Stefan Löfven och shariapolitiska extremhögern
Jag har som framgår av tidigare blogginlägg valt beteckningen shariapolitiska extremhögern om Muslimska brödraskapets (Ikhwan) aktivister, alternativt islamofascister.

Shariapolitiska extremhögern är separatister, de hyllar den amerikanska hudfärgsrasisten och hatpredikanten Malcolm X (d. 1965) och arbetar för ett separat Nation of Islam i Sverige (det svenska muslimska civilsamhället där alla flickor och kvinnor bär hijab). De ifrågasätter det demokratiska samhällets legitimitet, lagar stiftade av människan som strider mot islam, jämställdhet mellan könen (kvinnor och män är lika inför Allah men har tilldelats olika roller på jorden) och förespråkar en rättsordning baserad på Allahs gudomliga budskap som är eviga och oåterkalleliga och som ska styra den enskilda islamtroende individens och det svenska Nation of Islam in i minsta detalj. Detta framgår av deras skrifter Att förstå Islam (1988, 1991, 2002), projektledare Mahmoud Aldebe, och Kvinnan i Islam (på svenska 2003, 2007), Jamal Badawi (1971, till svenska av Mostafa Malaekah). Två skrifter både Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson bör kunna utantill, särskilt vad det står om sharia, Allahs eviga och oföränderliga lag och kvinnors beslöjning. Även intervjun ”Med koranen i klassrummet” i tidningen Ottar där Abdirizak Waberi (M) år 2006 lägger ut texten om Muslimska brödraskapets kvinnosyn bör Johansson och Löfven kunna utantill. Liksom att Waberi i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna säger att islam bara har en tolkning och att en kvinna utan hijab är detsamma som att säga jag tror på islam men inte på profeten Muhammed.

Stefan Löfven framställer sig som Sveriges främsta hycklare när han med darr på rösten under Socialdemokraternas valkonferens inför EU-valet deklamerar att högerextrema aldrig ska lyckas igen, att kampen mot högerextremismen och nationalismen i Europa ska vara EU-valets viktigaste fråga samtidigt som partiet i decennier samarbetat med Muslimska brödraskapets högerextremister och under hans regeringsperiod gett dessa högerextremister och deras nationalistiska verksamhet hundratals miljoner i statsbidrag.

Redan i september 2005 slog frilansjournalisten Salam Karam larm om Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet och att de styr stora moskén i Stockholm.

Han får 30 september 2005 svar på tal av Mahmoud Aldebe som bland annat skriver att ”Stockholmsmoskén har ingen politisk färg och har aldrig varit filial vare sig till Muslimska brödraskapet i Egypten eller andra internationella islamiska politiska rörelser i världen”. Åtta år senare, den 1 maj 2013, efter en schism med Brödraskapet i Sverige, då Islamiska förbundet använder sig av samma förnekande taktik, skriver Aldebe: ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Han skriver också att alla som har förtroendeuppdrag i Islamiska förbundet, som driver Stockholmsmoskén, måste vara trogna Muslimska brödraskapet.

Stefan Löfven har kört ner sig i dyn och fastnat där. Han kan inte ta sig framåt utan slirar i hjulspåret och upprepar samma mantra år efter år utan att kasta en blick på verkligheten utanför förarhytten. Han klarar bara av att se en fiende samtidigt. Och han har valt ut SD. En sann ledargestalt har koll på alla fiender. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse och är lika inspirerad av Hitler och nazismen som nynazistiska grupper.

Det är mer korrekt att jämföra Muslimska brödraskapet med Nordiska motståndsrörelsen och andra nazisminfluerade rörelser än med Jehovas vittne, Plymouthbröderna, Maranata, Livets Ord, mormoner med mera.

Ann-Sofie Hermansson pressas från två håll
Ann-Sofie Hermansson är i Göteborg trängd från två håll: dels från shariapolitiska extremhögern, representerad av Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, vilket jag beskriver i det här blogginlägget, dels av Anna Johansson, distriktsförbundets ordförande.

Doubakil och Abdullahi polisanmälde utan resultat Ann-Sofie Hermansson för förtal och har nu stämt henne i en civilrättslig process. De menar att det är förtal att kalla dem extremister. De använder samma lömska metod som när Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd vände sig till Socialdemokraternas ledning för att tvinga bort dåvarande riksdagsledamoten Carina Hägg.

Alltså: Muslimska brödraskapets aktivister agerar för att få bort politiker som är kritiska till att deras verksamhet finansieras med offentliga medel. Det är pengar det handlar om. Hundratals miljoner kronor i offentliga medel står på spel. Det var den offentliga finansieringen Carina Hägg kritiserade.

Den 7 januari 2019 skickade jag till talman Andreas Norlén (M) och riksdagsdirektör Ingvar Mattson var sitt exemplar av min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter, som ju är ett öppet brev till Sveriges riksdag, och efterlyste att Sveriges riksdag tillsätter en oberoende utredning som granskar Muslimska brödraskapets eventuella inblandning i petningen av förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) inför riksdagsvalet 2014.

Det är allvarligt, utomordentligt allvarligt, att demokratifientliga aktivister ens försöker tysta en riksdagsledamot. Jag har inget hört om en eventuell utredning och vet inte om mitt brev och min bok har nått talmannen och riksdagsdirektören.

Socialdemokraternas distriktsordförande Anna Johansson, som vill få bort Ann-Sofie Hermansson, har band till Ibn Rushds förbundsstyrelseordförande Zana Muhammad, som i sin tur är kompis med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, tidigare verksamhetsutvecklare Ibn Rushd Västra, se exempelvis Magnus Ranstorps Twitter och Carina Häggs Twitter. Zana Muhammad är verksamhetsledare vid Interreligiösa centret i Göteborg där bland andra Ibn Rushd, Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) samt Othman Tawalbehs Tillsammans för Sverige / Fryshuset (TFS) är samarbetspartners. Othman Tawalbeh är numera studiekonsulent på Ibn Rushd Södra och en av grundarna av Ibn Rushd.

Hermansson fick ett ultimatum av partiets distriktsstyrelse att avgå frivilligt eller få förtroendet prövat på en extrainsatt distriktskongress. Hon vägrade avgå. Hon avsattes som gruppledare för partiets fullmäktigegrupp i Göteborg. Här är en länk till distriktsordförande Anna Johanssons kritik av Ann-Sofie Hermansson. Och här är Ann-Sofie Hermanssons svar. Distriktskongressen håller ett extra möte 3 mars då Ann-Sofie Hermanssons framtid avgörs.

Hermansson hävdar att hennes arbete mot extremism och hedersförtryck ligger bakom kravet på hennes avgång. Detta tillbakavisas av Anna Johansson och flera socialdemokrater i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Notera att de enbart nämner hedersförtryck i artikeln och inte ett ord om shariapolitiska extremhögern, alltså de två extremisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som är upphovet till hela konflikten.

Konflikten i Göteborg är Stefan Löfvens ansvar. Han har valt att blunda, täppa till öronen och tiga. Han har inte satt ner foten mot shariapolitiska extremhögern i Sverige utan tillåtit denna extremhöger att infiltrera skolor, universitet, myndigheter och Socialdemokraterna (via den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritets fanatiska missionärer Peter Weiderud, Ulf Bjereld, Anna Ardin).

Stefan Löfven demonstrerar ett kunskapsförakt när han till forskningsminister utnämner personer som saknar forskarbakgrund. Varken förra forskningsministern Helene Hellmark Knutsson (S) eller nuvarande forskningsminister Matilda Ernkrans (S) har forskarbakgrund. Inte heller Ernkrans statssekreterare Malin Cederfeldt Östberg har forskarbakgrund. För en utomstående framstår det som om Stefan Löfven tycker att det räcker med att Ulf Bjereld, Tro och Solidaritets förbundsstyrelseordförande, har forskarbakgrund. Bjereld fick förtroendet att vara ordförande för Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhälle. Ingen kan ha missat att Ulf Bjereld och Mattias Gardell är kompisar och att Gardells Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, kom till tack vare pengar från Vetenskapsrådet.

Utred universitetens utbildning om islam
Krisen inom Socialdemokraterna i Göteborg är intimt förbunden med universitetens hårdvinklade och förljugna utbildning i islamologi som leds av missionärer som utbildar missionärer i stället för att problematisera politiska och juridiska tolkningar av islam, inklusive globala islamisk finans väckelsearbete och satsning på ”anständig klädsel” för kvinnor, och ställa dessa, i synnerhet synen på kvinnans plats och uniformspersedeln hijab, mot svensk lagstiftning.

Som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här understreckaren ”Kan islams kvinnosyn förändras” i Svenska Dagbladet 2002, en recension av konvertiten professor Anne Sofie Roalds bok Women in Islam. The western experience (2001), att ”bokens innehåll är ett fängelse av regler och föreskrifter som den muslimska kvinnan snärjts i från födelsen, av manliga laguttolkare, under loppet av fjortonhundra år”. Roald har gjort en enkätundersökning. Kahle skriver: ”Det visade sig att 80 procent av de intervjuade tänker i samma banor som Muslimska brödraskapet (ikwaner). Resten är salafister (fundamentalister) eller tillhör det revolutionära Islamiska befrielsepartiet, eller är postikwaner en modernare upplaga av ikwanerna. Allt som allt en liten, orepresentativ grupp av världens en miljard muslimer får här stå som modell.”

Vidare: ”teologin, förutom mystiken [har aldrig] fått samma betydelse i islam som juridiken. I våra dagar är lagen och dess i trängre mening juridiska innehåll ett viktigt element i den strid som under intryck av västerländska idéer utkämpas mellan traditionalism och modernism. Juridiken är det islamiska tänkandets högsta uttryck, den mest typiska manifestationen av det islamiska levnadssättet, den inre kärnan av islam själv, säger den rättslärde. Den är kunskapen par excellence.”

Roald hoppas att nytolkning av moderna laguttolkare är en väg att få islams lag att förenas med kvinnors ställning i den moderna världen. ”Men”, skriver Kahle, ”hur skall detta kunna ske när utgångspunkten för nytolkningen av lagen inte är samhället som det är?” Och: ”Är det inte bättre att vi tolkar våra heliga skrifter i ljuset av våra moderna ideal om demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, än att bända och vrida dessa ideal så att de passar in i det förgångnas stenkorsett?” Hon skriver också: ”Lagstiftning för kvinnor är något som måste utarbetas i världsliga sammanhang i varje nytt samhälle av varje ny generation.”

Det är detta kritiska förhållningssätt som saknas i den kurslitteratur som behandlar islam i Sverige inom Stockholms universitet jag tittat lite närmare på efter Frédéric Brusis kritik av Sameh Egyptsons bok Holy white lies (se detta blogginlägg) och som förklarar varför politikerna har tillåtit att ett islamiskt prästvälde använder sig av en parallell rättsordning för ”muslimer”, i synnerhet för flickor och kvinnor i islamdominerade miljöer, trots att parallella rättsordningar enligt EU-domstolen stridet mot Europakonventionen enligt domen, ärende nr 41340/98 och 41342–41344/98, som finns i ett svenskt sammandrag i Nytt från Europadomstolen nr 3 2003. ”Upplösning av parti som bl.a. ville införa sharia kränkte inte artikel 11.”

En rättsordning baserad på sharia innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse. Därmed fråntas staten rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna. Individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört.

Det går inte att hävda att man respekterar demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som man hänvisar till sharia, som klart skiljer sig från Europakonventionen, inte minst vad gäller kvinnors juridiska status och intrånget både i privatlivet och det offentliga livet.

Den främsta garanten för flickors, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter är en sekulär lagstiftning. Överallt där lagstiftningen, i synnerhet familjelagstiftningen, är baserad på en religion drabbas flickor och kvinnor hårt. Därför är det helt avgörande i en demokrati att religion och politik är åtskilda, att religionen är en privatsak. Dessvärre står det i Regeringsformen kap. 1 2 § ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408)”. Det är den paragrafen om att religiösa minoriteters samfundsliv ska främjas som ligger till grund för Muslimska brödraskapets framgångar i Sverige, trots att aktivisterna ska betraktas som politiska aktivister med en samhällsomstörtande agenda.

Islam och politik (2011), red. Göran Larsson och Susanne Olsson med Förord av Marie Demker
I Förordet skriver Marie Demker: ”Religion och politik kan inte åtskiljas och religion är aldrig en privatsak” (s. 8). Doktorand Frédéric Brusi undervisar enligt presentationen, Stockholms universitet, i bland annat islamologi och politik och religion. I kursen islamologi ingår Christer Hedins Islams historia (2010) som jag kommenterat i mitt tidigare inlägg om Frédéric Brusi. Antologin Islam och politik ingår i avsnitt III, men jag inleder med den.

Marie Demker, professor i statsvetenskap, är dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet. Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, är prodekan. Båda är missionärer. Se detta blogginlägg om Marie Demker.

Här är några inledande ord om Göran Larssons missionärsverksamhet tillsammans med Simon Sorgenfrei, som när de skrev den mästrande artikeln ”Onyanserad kritik av läget i Hjällbo” i Göteborgs-Posten 24 juni 2012, var doktorand. Jag ger en bakgrundsteckning av Simon Sorgenfrei här eftersom jag senare skriver om hans bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018) som ingår som kurslitteratur i Stockholm.

Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för katolska Caritas Frivilligcentraler i stadsdelarna Hjällbo/Bergsjön i Göteborg, tillika nämndeman (V) Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten 18 juni 2012, ”Islamismen får allt större fäste i Hjällbo”. Gun Holmertz artikel rör wahhabismens utbredning i Göteborg, en utbredning Göran Larsson och Simon Sorgenfrei förnekar och i stället kritiserar Gun Holmertz. De uppträder som papejgojforskare. I stället för att diskutera sakfrågan, wahhabismens utbredning, upprepar de samma fraser som andra forskare redan levererat.

Gun Holmertz hade vid tidpunkten för sin debattartikel arbetat i hjälporganisationen i Hjällbo i arton år. Inget i Larssons och Sorgenfreis artikel tyder på att de två akademikerna varit i Hjällbo och tagit aktiv del av verksamheten och därför skriver utifrån egna erfarenheter av situationen i Hjällbo. Allt i artikeln tyder däremot på att den är ett reflexmässigt svar mot kritik av religionen islam.

Bakgrunden till Holmertz debattartikel är Moderaternas och Miljöpartiets uppgörelse tidigare samma år om att öka anhöriginvandringen. Hon kritiserar politikernas bristfälliga planering, att mottagandet är dåligt förberett och att resurserna inte räcker för att ta hand om de beräknade 1 000 somalier som förväntas komma till Göteborg, att det i Göteborg bor cirka 5 000 personer med ursprung i Somalia och att denna grupps integration i det svenska samhället redan är i princip obefintlig. Hon inleder artikeln med en faktabakgrund. ”Caritas Frivilligcentral stödjer personer som söker asyl eller fått permanent uppehållstillstånd i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s språkprogram.” Hjälporganisationen delar lokaler med den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas Horn, en förening som Holmertz dagligen ser ”hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam).”

Gun Holmertz beskriver förändringarna i Hjällbo under de år hon varit verksam och hon säger tydligt att vissa av männen för ett år sedan uteslutits ur ultrareaktionära Bellevuemoskén. Hon skriver: ”Att bristande integration och påföljande utanförskap är en grogrund för politisk och religiös extremism är välkänt. Under senare år har jag med stor oro i Hjällbo med omnejd sett hur allt fler muslimska kvinnor skyler sig, alltifrån ansiktet till hela kroppen. Denna förändring stämmer väl överens med männens tilltagande sätt att klä sig extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.”

Gun Holmertz är pedagogisk. Hon förklarar både vad islamism och wahhabism är. Hon skriver att syftet med Caritas arbete är ”att hjälpa asylsökande, skyddsbehövande och flyktingar till ett värdigt liv i Sverige” och att det hon ser hända med barn- och kulturföreningen är en skakande upplevelse både för henne och många av hennes medarbetare. Cirka 90 procent av deltagarna i Caritas verksamhet är islamtroende, skriver Holmertz, liksom en del av personalen, ”så vi vet att samma religion kan utövas på olika sätt”. Men personalen förstår inte på vad sätt moskéverksamheten har med barn och kultur att göra. Ansvariga politiker både i stadsdelsnämnden och kommunen liksom ansvarig för lokalerna ”vägrar att ta i saken”, skriver hon. ”Antagligen vill de inte ta risken att bli beskyllda för rasism.”

Gun Holmertz, med sina arton års erfarenheter i Hjällbo, säger: ”Detta är ett alltför typiskt exempel på det svenska majoritetssamhällets undfallenhet och oförmåga i denna och liknande situationer. Flatheten är ett mycket illavarslande tecken för hur de somaliska män och kvinnor som rör sig alltmer mot en religiös slutenhet, ska kunna anpassa sig här.” Hon lyfter fram vad den somaliskfödda före detta nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali skriver om klankulturen i Somalia och somaliernas dilemma i väst: ”Ingen av oss hade varit samhällsmedborgare i modern mening förut. Vi hade aldrig känt något deltagande i och lojalitet mot en stat. Vi fortsatte att vara lojala endast mot klanen.” [Nomad 2011, s. 236, översättning Manne Svensson.]

Holmertz avslutar artikeln med: ”Lojaliteten mot en klan eller en religiös grupp istället för mot samhället är ett destruktivt koncept för integration, vilket utvecklingen i Hjällbo visar på. Därför måste svenska myndigheter, organisationer och företag sluta att stoppa huvudet i sanden. Det är oacceptabelt att skattepengar, eller vilka medel som helst, tillåts att gå till någon form av sluten, religiös extremism.”

Gun Holmertz kritiserar politikerna. Hon lyfter fram klanmentaliteten som hinder för integrationen.

Varför professor Göran Larsson och doktorand Simon Sorgenfrei då känner sig manade att mästra henne är obegripligt. De dribblar bort den seriösa diskussion om klanmentaliteten och wahhabismens utbredning i Hjällbo som Gun Holmertz efterlyste och avfärdar i stället hennes beskrivning av verkligheten i Hjällbo. Larssons och Sorgenfreis artikel är ett typexempel på det Ayaan Hirsi Ali i boken Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld kallar ”den socioekonomiska infallsvinkeln” (2006, s. 64, 65). Den bristfälliga integrationen har inget med extrema tolkningar av islam och somalisk klankultur att göra utan är Sveriges fel.

Larsson och Sorgenfrei skriver det i sammanhanget fullkomligt ovidkommande: ”Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar.” Än mer ovidkommande är kritiken mot Gun Holmertz som person: ”Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner.” Gun Holmertz förklarade i sin artikel vad islamism står för, lyfte fram wahhabismen, förklarade att wahhabismen är en saudiarabisk fundamentalistisk tolkning av islam. Hon skrev: ”vi vet att samma religion kan utövas på olika sätt”.

Ändå påstår Larsson och Sorgenfrei att Gun Holmertz beskrivning av situationen ”är korrekt men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras [min kursiv] problemet i artikeln till en fråga om islamism.”

Wahhabismen är islamism. Utöver islamism betonar Gun Holmertz klankulturen som skäl till somaliernas bristfälliga integrering i det svenska samhället. Genom att negligera vad Holmertz faktiskt skriver om den somaliska klankulturens hämmande inverkan på anpassning till ett demokratiskt statsskick avfärdar Larsson och Sorgenfrei samtidigt Ayaan Hirsi Alis kamp för kvinnors egenvärde och allas likhet inför lagen.

Hirsi Ali skriver att den socioekonomiska infallsvinkeln i Nederländerna är kopplad till nederländsk socialhistoria, där marginaliserade invandrargrupper likställs med forna tiders marginaliserade arbetarklass, att svagheten med den infallsvinkeln är att den, i Joakim Sundströms översättning, ”leder till en offermentalitet där alla problem tillskrivs externa faktorer (myndigheterna, det nederländska samhället). Samtidigt uppstår också en negativ gruppidentitet där alla utanför den egna gruppen misstros. Det leder i sin tur till nya spänningar och förebråelser. Dessutom lindrar välfärdsstatens sociala förmåner följderna av att man inte kan finna sig tillrätta i samhället” (s. 65). Hirsi Ali menar att moderniseringsprocessen för stora grupper i islamiska miljöer därmed riskerar att inte påbörjas, att de kan hamna i en bidragssituation som gör att de fortsätter att vara marginaliserade och klamrar sig fast vid utvecklingshämmande normer och värderingar.

Larsson och Sorgenfrei låter exakt som de nederländska forskare Hirsi Ali kommenterar. Därför menar jag att de i sin mästrande artikel låter som papegojforskare.

Det finns mycket mer att tillägga om Göran Larssons missionsverksamhet. Jag nöjer mig med att här länka till detta blogginlägg.

Larssons och Sorgenfreis artikel publicerades ett år efter det att Islam och politik gavs ut. Antologin är alltså åtta år gammal och publicerad innan det som kallas arabiska våren tog slut, särskilt Muslimska brödraskapets korta tid vid makten. Fyra kapitel handlar om just Muslimska brödraskapet, Mattias Gardells kapitel, ett om Muslimska brödraskapet i Egypten ett om Muslimska brödraskapet i Jordanien och ett om Muslimska brödraskapet i Sverige, författat av Jonatan Bäckelie och Göran Larsson, fast de nämner inte att det är Muslimska brödraskapets ungdomsförening de skriver om.

Det står att hela antologin Islam och politik (240 s.) ska läsas, alltså inte exempelvis enbart det än i dag mycket angelägna kapitlet av Philip Halldén, ”al-Zarqawis anti-shiitiska retorik”.

Mattias Gardells kapitel heter ”Folkhemsislamism”. Han inleder med följande, vilket studenterna alltså ska lära sig och förmodligen, för doktorand Frédéric Brusi? tentera på: ”I en studie av förändringsprocesser i islams politiska landskap (Gardell 2005) [Bin Ladin i våra hjärtan, där Gardell hyllar Yusuf al-Qaradawi] myntade jag begreppet ’folkhemsislamism’ som benämning på den islamdemokratiska mittfåra (wasatiya) som under de senaste decennierna växt fram som en viktig oppositionell kraft runt om i den arabiska regionen, bland annat i Egypten, det land som var min hemort under åren 2004–2006.” (s. 173).

Det vill säga de ”islamdemokrater” som i slutet av 1970-talet, början av 1980-talet försökte störta Syriens diktator och hans sekulära regim. Många syriska ”islamdemokrater” flydde till Sverige och exempelvis medlemmar i klanen Issa är i dag verksamma inom åtskilliga av Muslimska brödraskapets svenska föreningar.

Gardell menar att begreppet folkhemsislamism stundtals har feltolkats. Vad som över huvud taget inte kan feltolkas är hans ordval ”islamdemokrater”.

Studenterna får lära sig: ”Som beskrivande benämning fungerade termen utmärkt enligt många läsare och recensenter som sade sig därigenom ha blivit bättre rustade att förstå den islamdemokratiska mittfårans vision om det goda samhället, vilket också underlättade att sätta andra uttryck för politisk islam i perspektiv. Andra bedömare – inte minst bland dem som inte läst min studie utan endast hört begreppet – uppfattade emellertid folkhemsislamism som en idealiserande term, som på ett otillbörligt sätt förskönade en gren av politisk islam som de var vana vid att tala om i termer som markerade avstånd från ’västerländsk’ politisk filosofi. I den islamofobiska malström som under senare år virvlat runt i det offentliga samtalet om islam och muslimer fanns det till och med de som stötte sig så mycket på benämningen att de slöt sig till att jag förmodligen var islamist eller agerade den vederstyggliga muslimska fundamentalismens apologet” (s. 173, 174).

Bland dessa ”islamofober” nämns statsvetaren verksam i Tyskland Lisbeth Lindeborg som i samband med demonstrationerna mot Jyllands-Posten 2006 skrev artikeln ”Islamister vill ha världsmakt” (notera att hon även nämner Göran Larsson) och Fredrik Malm, ordförande Liberala ungdomsförbundet, som i Aftonbladet skrev artikeln ”Gardell måste vara en islamistisk följeslagare”. Dessa två artiklar är betydligt väsentligare för studenter att ta del av än Mattias Gardells förljugna kapitel. I källförteckningen tar Gardell upp inte mindre än fem verk av den franska filosofen Michel Foucault för att ge sken av att kapitlet vilar på vetenskaplig grund.

Jonatan Bäckelies och Göran Larssons kapitel heter ”Unga muslimer och politik” och redogör för en enkätundersökning som gjordes under Sveriges unga muslimers (SUM) ungdomskonferens 10–13 april 2009 i Stockholm, då Mehmet Kaplan (MP) och Ardalan Shekarabi (S) deltog i en paneldebatt ”Det muslimska perspektivet i den politiska debatten”. Författarna skriver: ”Både Kaplan och Shekarabi framhöll att de som ’hatar muslimer’ inte gör skillnad på praktiserande, sekulära eller antireligiösa muslimer. I stället reduceras frågan till att bli en ’muslimfråga’ likt 1930-talets ’judefråga’” (s. 146).

På 1930-talet fanns inga judiska västfientliga terroristorganisationer som utförde terroristattacker i väst.

Författarna skriver att konferensens huvudsponsorer var studieförbundet Ibn Rushd, Islamic Relief, Sveriges Islamiska Skolor (SIS) och Tele2 Comviq utan att nämna att tre av huvudsponsorerna tillhör Muslimska brödraskapet (s. 147). En av föreläsarna var biträdande rektorn för Al-Azharskolan i Stockholm, som ingår i SIS. Inte heller detta kommenteras av författarna. Slutligen kommenterar inte författarna att SUM är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund i Sverige, styrt av Islamiska förbundet.

Mads Damgaards kapitel ”Domen över huvudduken” förklarar varför det är omöjligt att föra en sansad debatt om beslöjningen av småflickor i Sverige när studenter tvingas läsa en så hårdvinklad text till försvar för kvinnors beslöjning. De båda redaktörerna Göran Larsson och Susanne Olsson bör förklara varför de valde just den texten att ha med i en antologi om politik och islam och inte en text som problematiserar hijab. Jag upprepar: Antalet hijabbärare i ett land signalerar graden av landets islamisering. Hijab signalerar att sharia står över svensk lag, i kapitlet gäller det dansk lag, men det är inte det författaren skriver om. Författaren är full av harm över att politiker lagt ett lagförslag om att domare ska vara neutralt klädda och inte via klädseln demonstrera sin religiösa eller politiska tillhörighet.

Flera år tidigare, som ett resultat av debatten om Jyllands-Postens Muhammedteckningar, som ansågs vara för testosteronstinn, publicerades Maskeret tvang – en antologi (2006), redaktör Vibeke Manniche, som problematiserar beslöjningen. Bland annat skriver Vibeke Manniche, som är läkare, ett kapitel om att beslöjning av småflickor strider mot Barnkonventionen.

Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015), redaktörer Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei
Omslagsbild – en ung kvinna i burkini. Antologin ingår som kurslitteratur både i Islamologi I, Islamologi II och Islamologi III. Om omslagsbilden skriver de båda redaktörerna: ”Ett exempel på den komplexitet ämnet innehåller finner vi i omslagsbilden till denna bok, som visar en kvinnlig muslimsk badvakt iklädd plagget burkini. Ordet är en lek med orden burqa, vilket är ett klädesplagg för kvinnor som täcker hela kroppen, och bikini. Medan burqa för många representerar en total underkastelse under patriarkala muslimska traditioner, fungerar bikinin som en symbol för kvinnlig frigörelse och västerländska liberala värden. Den kvinnliga badvakten i burkini blir ett exempel på hur tradition och förändring liksom olika normsystem kan relatera till varandra i människors vardag. Genom att delvis underkasta sig en tradition, möjliggör denna eftergift tillträde till nya arenor och nya förståelser av muslimska genusroller” (s. 6).

En så ytlig jämförelse serveras alltså landets universitetsstudenter. Denna tröttsamma jämförelse mellan den fritt valda bikinin och fanatikerna Hassan al-Bannas och Sayyid Mawdudis Al-Hijab/Purdah. Det är ljusår mellan Susanne Olssons/Simon Sorgenfreis och Ayaan Hirsi Alis kunskap om det fängelse beslöjningen innebär för kvinnor och som hon beskriver i boken Kräv er rätt!  Om kvinnor, islam och en bättre värld (på svenska 2006).

Tänk om badvakten är en politisk aktivist i stil med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi? Tänk om badvakten tillhör Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami eller någon av alla hundratals islamistiska rörelser och aktivt verkar för att sharia ska tränga längre och längre in i samhället hon bor i? Det framgår inte i vilket land bilden är tagen, bara det engelska ordet rescue syns.

Jag vill här påminna om att islamisten Mehmet Kaplan (MP) när han var riksdagsledamot i Dagens Nyheter 11 juli 2008 i artikeln ”Handeln tror inte på burkinin” gjorde reklam för plagget i Sverige. ”Tidigare har muslimska kvinnor ofta hyrt simhallar och bassänger och badat åtskilt från männen, men det behöver de inte längre med dräkten. Det finns 100 000 praktiserande muslimer i Sverige så det borde finnas en marknad för den”, säger Kaplan.

Samma reklambild på fyra kvinnor i burkini som åtföljer artikeln publicerades även i Socialdemokraternas Islam & politik, bilaga till Tidningen Broderskap inför valet 2010, med, förstås, en kvinna i hijab på omslaget.

Och så klart finns Mattias Gardell med även i Islam – en religionsvetenskaplig introduktion. På s. 329 lägger han ut texten om islamofobi. Nu är islamofobi inte ett vetenskapligt begrepp och hör inte hemma i en antologi som gör anspråk på att vara vetenskaplig. Mattias Gardell påstår ”Islamofobi är en benämning på socialt, kulturellt och politiskt reproducerade fördomar om, aversion mot och diskriminering av människor på basis av att de är eller anses vara muslimer.”

Mattias Gardell påstår att islamofobi är besläktat med rasism. Han påstår att islamofobi ”utgår från ett essentialistiskt skillnadstänkande”. Han påstår väldigt många saker som han är ensam om att påstå.

Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt (2012), Klas Borell
Även Klas Borells kunskapsöversikt, som ingår i Islamologi IV, bör vara överspelad som kurslitteratur. Han skriver ju redan 2012 att forskare inte kan komma överens om en gemensam definition av islamofobi. Det kan de fortfarande inte.

Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), Simon Sorgenfrei
Hela boken ingår i Islamologi IV. Boken har många förtjänster. Men den hör inte hemma på universitetet. Boken är ett beställningsverk av Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST), vars generaldirektör Åke Göransson och tjänsteman Max Stockman har ett nära samarbete med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, vilket märks i Sorgenfreis bok. Jag tar här bara upp det Sorgenfrei skriver, och inte skriver, om Muslimska brödraskapet, avsnittet om islamofobi och valet av bilder på flickor i hijab.

Alice Bah Kuhnke hade ett sakråd om islamofobi där personer som ingår i Muslimska brödraskapets olika föreningar bjudits in, exempelvis Omar Mustafa (Ibn Rushd, Islamic Relief), Mohamed Temsamani (FIFS, Ibn Rushd, SMR, Islamic Relief, talesperson för Södermalmsmoskén), Aya Zemzem Mohammed (SMFR, Ibn Rushd). I det här blogginlägget länkar jag till ett avsnitt i min bok om Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi.

Kulturdepartementet gav SST i uppdrag att ta fram en digital kunskapsplattform om islamofobi. SST gav uppdraget till Ibn Rushd som anlitade hederskulturförnekare som ”experter”. Se detta blogginlägg. Valet av ”experter” kritiserades från flera håll. Här är Åke Göranssons och Max Stockmans arroganta svar. Här är min kommentar till deras svar. De två ämbetsmännen är politiska aktivister. Deras nära samarbete med Ibn Rushd och Mattias Gardell beskrivs här och här av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Och här är mejlkonversationen Johan Westerholm begärde ut.

Simon Sorgenfrei har en lång utläggning om huruvida svenska organisationer som Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM), Ibn Rushd är kopplade till Muslimska brödraskapet eller ej. Hans slutsats är att det finns ideologiska kopplingar till IFiS ”och med dem förknippade personer och förbund, och ideologer inom Muslimska Brödraskapet. Och medan företrädare för de svenska föreningarna också säger sig vara inspirerade av (delar av) dessa ideologers texter, menar de samtidigt att de inte formellt lyder under Muslimska Brödraskapet” (s. 152).

Jag inleder med några tvivelaktiga påståenden. På s. 145 skriver Sorgenfrei: ”Debatt och diskussion om islamism i Sverige och islamisters försök att skapa ett muslimskt parallellsamhälle har fortsatt, och vanligen har kritiken riktas mot just IFiS eller SMR och dem närliggande organisationer och förbund. Sommaren 2016 uteslöts exempelvis Yasri Khan, som varit engagerad i SUM, Ibn Rushd och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), och Mehmet Kaplan, som haft tunga uppdrag i både SUM och SMR, ur miljöpartiet efter kontroverser.”

Sanningen är att Miljöpartiet aldrig har gjort upp med islamisterna inom partiet. Mehmet Kaplan förnyade inte sitt medlemskap 2019 efter det att han hade hyllats av nuvarande demokratiminister Amanda Lind (MP) och den kritik som följde. Yasri Khan hoppade av alla uppdrag inom partiet efter uppståndelsen då han vägrade skaka hand med TV4:s reporter. Huruvida han fortfarande är medlem i partiet eller inte har inte ventilerats offentligt. Mohamed Temsamani, som har uppdrag i praktiskt taget varenda förening kopplad till Muslimska brödraskapet, har inte uteslutits.

Ett annat tvivelaktigt påstående är detta om Mahmoud Aldebe: ”Aldebe hamnade senare i konflikt med Islamiska förbundet, en konflikt som blev ett rättsärende. Efter att han lämnat sina uppdrag har Aldebe blivit en av förbundets skarpaste kritiker och i en intervju med Dagens Nyheter knyter han dem till Muslimska Brödraskapet. ’Alla som finns i Islamiska förbundets styrelse är del av Muslimska brödraskapet.’ Detta är också anklagelser vilka han formulerat i en text på arabiska, vilken i svensk översättning cirkulerar på nätet. Aldebe motsägs dock av forskning som menar att det är vilseledande att säga att Muslimska Brödraskapet bedriver verksamhet i Sverige” (s. 144, 145).

Ett sådant påstående hör inte hemma på universitetet. Aldebe vet vad han talar om. Det som saknas i Sorgenfreis bok är en uppräkning av namn, representanter för Muslimska brödraskapets innersta kärna i Sverige, som Aldebe tillhörde, namn som jag har nämnt i åtskilliga blogginlägg och som finns i min bok och som Sameh Egyptson också nämner i sin bok Holy white lies.

Mustafa Kharraki är ett sådant namn. Men det får man ingen upplysning om i Sorgenfreis bok. Kharraki presenteras som vilken ”neutral” muslim som helst. Det står att han kom från Marocko i slutet av 1970-talet. ”Kharraki engagerade sig lokalt i föreningen Islamiska Förbundet i Stockholm, men blev tidigt verksam i FIFS, vilket han i någon mån varit sedan dess” (s. 112). Inget om att FIFS är Muslimska brödraskapet och att Kharraki cirkulerar på ledande poster inom Muslimska brödraskapets olika föreningar, inklusive Ibn Rushd och Islamic Relief, och fått sin försörjning via generösa statliga bidrag. Här är ett annat citat: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm, tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna landet och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213). Det står inget om att Mustafas son Mohammed Amin Kharraki i många år var SUM:s ordförande och ständigt i SVT fick representera landets ”unga muslimer”. Inte heller kommenterar Sorgenfrei att Mahmoud Aldebe i texten som ”cirkulerar på nätet” skriver att både Mustafa och Mohammed Amin Kharraki har höga grader inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Liksom för övrigt Omar Mustafa.

Det är också Kharraki som får berätta om Södermalmsmoskéns tillkomst utan att Mahmoud Aldebe nämns i sammanhanget. Eller Chakib Benmakhlouf. Eller Ahmed Ghanem. Inget om att det var Kharraki, Aldebe och Ghanem som skrev under rapporten om samarbete med Socialdemokraterna, Rapport 4/99. Inget om att tunisiska Muslimska brödraskapets Rached Ghannouchi bjöds in till Socialdemokraternas Brunnsvik i juni 1996, eller att FIOE:s ordförande Ahmed Al-Rawi bjöds in till Bommersvik i mars 1997, vilket man kan läsa i Rapport 4/99.

I slutet av boken lyfts några imamer fram, bland andra Iman Baroudi, född i Kuwait av föräldrar från Syrien, kom till Sverige 1993, utbildat sig till lärare ”och även drivit affärsverksamhet inriktad mot muslimska kvinnor, i Göteborgsförorten Hjällbo. Idag är Iman Baroudi i Angereds moské i Göteborg en av få kvinnor i Sverige som kallar sig imam, även om det finns flera kvinnor som leder bön” (s. 275). Det låter ju jämställt och fint. Men sedan kommer nästa mening. ”Hon har en tvåårig imamutbildning från L’Institute Europeen des Sciences Humaines, i Frankrike” (ibid.). Det är Muslimska brödraskapets institut, men det får läsaren inte veta.

Inte heller får läsaren veta att imam Hussein Halawa tillhör Muslimska brödraskapet i berättelsen om hur man 2014 i Kiruna vände sig till Europeiska fatwarådet för att få råd om när man skulle fasta i norra Sverige då solen inte går ner. En bild på Halawa visas och han presenteras som Fatwarådets generalsekreterare (s. 257). Hussein Halawa besökte Sverige två år tidigare i samband med Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage ”Imamernas råd” som sändes 16 maj 2012. I Södermalmsmoskén anordnades Tredje imamkonferensen 29–30 september 2012 i samarbete med IFiS, FIFS och Ibn Rushd. Södermalmsmoskéns VD Mahmoud Khalfi är ordförande i Sveriges imamråd. Föreläsningar hölls av Hussein Halawa, Fatwarådets generalsekreterare, Abdallah Been Mansour, styrelseledamot, Union des organisations islamiques de France (UOIF), presenteras också som en av grundarna av Federation of Islamic Organisations of Europe (FIOE), Muhammad Ayash al-Kubaisi, professor i sharia (islams lag), Qatar University, samt Muhammed El-Hawari, styrelseledamot Fatwarådet. Idel ädel Brödraskapsadel.

Yusuf al-Qaradawi har sedan starten varit Fatwarådets ordförande. Simon Sorgenfrei skriver att Qaradawi i samband med sitt TV-program Sharia och livet på Al-Jazeera under 1990-talet fick ”epitetet som ’Muslimska brödraskapets andliga ledare’ även om hans relation till Brödraskapet idag inte är klarlagd” (s. 140). Relationen är klarlagd många gånger om. Här är ett exempel från 2017. Sorgenfrei refererar i en not till Ian Johnsons bok A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010, s. 195). Det står inget på den sidan att Qaradawis koppling till Brödraskapet är ifrågasatt. Tvärtom står det om Qaradawis koppling till egyptiska Brödraskapets tidning al-Da’wa som jag i det här blogginlägget visar hade en extremt judefientlig inställning.

Det mest anmärkningsvärda är att Sorgenfrei, trots att han har med Ian Johnsons bok i notapparaten och källförteckningen inget nämner om att Ian Johnson deltog i ett av Fatwarådets möten i London då Muhammed El-Hawari citerade ur Sions vises protokoll utan att deltagarna reagerade. Med största sannolikhet var generalsekreterare Halawa närvarande. Johnson skriver att av rådets 35 medlemmar är två tredjedelar Muslimska brödraskapsaktivister från Mellanöstern och Afrika. Han skriver också att Qaradawi hjälpte Brödraskapet att bygga upp organisationen under 1970-talet (s. 206–210).

Notera hur Tredje imamkonferensen skriver att franska UOIF var med och grundade FIOE, vilket IFiS också var enligt IFiS stadgar.

Muslimska brödraskapet i Europa
Sameh Egyptson är inte den enda person av egyptiskt ursprung som skriver om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa och kopplingen till Brödraskapets Internationella organisation. Här följer några utdrag ur den egyptiska analytikern Tarek Dahrougs artikel i Al-Ahram Weekly augusti 2016 ”The Muslim Brotherhood in Europe”, som Conny C. Lindström länkat till på Twitter. Tarek Dahroug är utbildad i International Affaires vid Sorbonne i Paris. Dahroug skriver att Brödraskapet under första fasen använde Europa framför allt Frankrike, Tyskland och Storbritannien, som plattform för sina attacker mot arabiska regimer. De byggde upp nätverk, bland annat utnyttjade de de turkiska invandrarna i Tyskland liksom nordafrikanska grupperingar i Frankrike som ett sätt att ta sig in i Nordafrika.

De drog nytta av att åtskilliga nordafrikanska islamiströrelser lojala mot eller nära knutna till Brödraskapet hade öppnat egna kontor i Frankrike och Belgien, inklusive tunisiska Ennahda och marockanska Adl Wal-Ihsane. Brödraskapets närvaro i de tre europeiska länderna gjorde att de kunde etablera sig i mindre länder som Belgien från Frankrike, Irland från Storbritannien och Schweiz från Tyskland.

Said Ramadan grundade Brödraskapets första organisation i Schweiz 1961, skriver Dahroug, medan hans kompanjon Mohamed Hamidullah grundade Brödraskapets första organisation i Frankrike 1963 The Muslim Students’ Association i Paris. I denna församling verkade Hassan Al-Turabi, Abolhasan Bani-Sadr (som senare blev republiken Irans första president), Rached Ghannouchi, ledare för tunisiska Ennahda (han som bjöds in till Socialdemokraternas Brunnsvik 1996), och Faisal Mawlawi, libanesiska Muslimska brödraskapets ledande man. Även åtskilliga medlemmar av syriska Muslimska brödraskapet ingick. Några av dem etablerade sig senare i Aachen i Västtyskland som blev centrum för syriska Muslimska brödraskapet i Europa.

År 1979 lämnade en grupp politiska flyktingar och Brödraskapets studentledare den franska studentorganisationen och grundade en egen förening som 1983 blev UOIF i Frankrike, Ghannouchi utarbetade organisationens struktur, politiska strategi och ideologi och gjorde UOIF till Brödraskapets institutionella pelare i Frankrike. Över 250 moskéer i Frankrike samlas under UOIF. Brödraskapet driver också flera lärosäten i Frankrike, bland dem den som Iman Baroudi, Angereds moské i Göteborg utbildade sig till imam på. Enligt Dahroug utbildar det lärosätet 200 imamer om året.

Brödraskapet fördjupade också sitt samarbete med turkiska Millî Görüş, som gjort Tyskland till sin bas, och som har nära band till Turkiets president Erdogan. Brödraskapet fördjupade också samarbetet med pakistanska islamister i Storbritannien.

Dahroug skriver att under 1980- och 1990-talet såg en andra generation Muslimska brödraskapsinstitutioner dagens ljus via en horisontell utvidgning i Europa. Paraplyorganisationen FIOE grundades som en fasad för Internationella Muslimska brödraskapet och som ett medel att samla alla Brödraskapsföreningar och islamitiska grupper i Europa, inklusive 500 organisationer inom och utanför EU:s medlemsstater samt inofficiella enheter som verkade i samma anda.

Dahroug skriver också att det numera även finns ett inofficiellt parallellt nätverk bestående av individer som tillhör Brödraskapet men verkar utanför det officiella ramverket. Deras uppgift är att göra européerna mer sympatiskt inställda till Brödraskapets ideologi genom att marknadsföra den i sekulär förpackning som ett försvar för demokratin och mänskliga rättigheter. Här ingår medier i Storbritannien som verkar inom utbildning, kultur och ungdomsfrågor och fokuserar på integration av islams trosfränder i Europa.

Dahroug skriver om Qaradawi. Det står mycket matnyttigt i artikeln som gör Omar Mustafas kommentar till Simon Sorgenfrei fullständigt irrelevant: ”Jag inspireras av Muslimska Brödraskapet och några av deras ideologer, men det innebär inte att jag får direktiv från fängelset i Egypten. Det är befängt” (s. 146).

Åtskilliga av Brödraskapets ledare må sitta i fängelse i Egypten där de numera är terroriststämplade men det finns också ledare som bosatt sig i Turkiet. Och man ska inte glömma Erdogan och hans planer på att utvidga sin makt i Europa. I samlingsverket som den franska tidningen Le Figaro gav ut i januari 2019, L’islamisme un défi pour notre civilisation, och som Chris Forsne recenserade på Ledarsidorna.se ingår en artikel av Pierre Vermeren om att Brödraskapet ställt in sig på Europa efter det att de förbjöds i Egypten och att Erdogan bedriver intensiv aktivism i Frankrike, ”La priorité des Frères, le Vieux Continent”.

Islamofobi
Simon Sorgenfrei har ett helt kapitel om islamofobi i Sverige vilket gör att boken inte hör hemma på universitetet. Ordet är förbrukat. Det är Omar Mustafas favoritord och visar bokens nära koppling till Ibn Rushd. Varje gång jag hör ordet islamofobi kommer jag osökt att tänka på Ingemar Hedenius kritik av den kristna läran. Ordet islamofobi används för att censurera kritik av religionen islam. Sorgenfrei hänvisar till Mattias Gardell definition ”att islamofobi, liksom rasism, utgår från vad han kallar ett essentialistiskt skillnadstänkande” (s. 206). Det är mer korrekt att använda ordet muslimfientlighet.

Bruket av ordet islamofobi är nära knutet till kritik av hijab på småflickor. Det är ytterligare ett skäl till att det inte hör hemma inom universitetet. Det för mig över till nästa punkt.

Bilder på flickor i hijab
Enligt Simon Sorgenfrei har Max Stockman varit bildredaktör. Boken avslutas med en samling fotografier. På det första fotografiet syns Shiraf Sebaie i hijab. Den 14 oktober 2007 hade DN Söndag ett stort reportage om ”Friskolorna skilda världar” där Lasse Granestrand besökte Al-Azharskolan i Stockholm. I artikeln står om hur Shiraf Sebaie lär skolbarn om helvetet! Hon beskrivs som imam i moskén på Södermalm i Stockholm, förutom att hon är lärare. Under en viss speciell natt under fastemånaden ramadans sista tio nätter ”befriar Allah den som dyrkat honom extra flitigt från helvetets alla plågor”, säger hon till femteklassare. Man kan då bli förlåten sina synder. ”Det var natten då den absolut viktigaste händelsen i mänsklighetens historia inträffade, menar hon, ögonblicket då Koranen sändes ner till jorden. Det kan vara klokt att passa på att anstränga sig, säger fröken. Vi vet aldrig om vi får någon mer chans, om vi befinner oss bland de levande nästa år. Shiraf Sebaie säger att det är lyckat att pricka in rätt natt. Bön under allmaktens natt är värd lika mycket som trettio tusen vanliga nätter av dyrkan. Bönen kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet.”

Hon ingår tillsammans med Salahuddin Barakat och två män från Malaysia i SMFR:s religiösa råd.

Det är mest män på fotografierna men på s. 284 och 285 bär flickor och kvinnor hijab. Sorgenfrei skriver genomgående sjal när han kommenterar beslöjningen, vilket är fel ord. En flicka eller kvinna som inte vill bära en sjal riskerar inte att dödas. Det är därför de här bilderna är så problematiska i en bok som används på universitetet. Studenterna lär sig inte problematisera beslöjningen och vad den står för. De lär sig inte vilket fängelse hijab är för småflickor, att flickornas hela liv är utstakat, att flickorna riskerar att uteslutas ur familjen och hela sitt sociala nätverk och till med riskerar att dö om de vill sluta bära hijab.

Universitetens kurs i islamologi borde göra studenterna rustade att sakligt föra en debatt om olika tolkningar av islam och sätta tolkningarna i relation till dagens Sverige, så som Sigrid Kahle efterlyste redan år 2002. Och därmed hjälpa politiker och myndigheter att fatta beslut som befriar småflickor från fängelset hijab innebär. Hijab signalerar extremism. Men i Sorgenfreis bok framställs hijab som det ”normala” för en muslimsk kvinna.

Ann-Sofie Hermanssons kritik av offentlig finansiering av extremism har gjort att hon har hamnat i konflikt med både sitt parti och de andra partierna i Göteborg. Inom Socialdemokraterna har en falang startat en rebellrörelse kallad Reformisterna för att pressa Stefan Löfven. Det märkliga är att ingen rebellrörelse startats mot Socialdemokraternas frikostiga bidrag till Muslimska brödraskapets högerextremister. Det är som om alla inom Socialdemokraterna är lika blinda och döva som Stefan Löfven som bara ser en fiende, SD. Det tycks exempelvis inte föresväva LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson att medlemmarnas fackföreningsavgifter går direkt till shariapolitiska extremhögern. Har Thorwaldsson över huvud taget en aning om hur många hundratals miljoner som slussats till Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige? För att inte tala om alla de miljoner som gått via SST.

2 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken  Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018), ett öppet brev till Sveriges riksdag

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Frédéric Brusi var en av undertecknarna av kritiken mot MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell (red.), Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017). Brusi uttalade sig dessutom i SR om kunskapsöversikten. Nu skriver han en kritisk recension av Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) med rubriken ”I de blindas rike är den enögde kung”.

Enligt presentationen på Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet, ligger Brusis forskning inom forskningsfältet ”levd islam”, alltså mottagarperspektivet. Sameh Egyptson utgår från sändarperspektivet – Muslimska brödraskapets ideologi. Brusi intresserar sig främst för religiöst icke-organiserade, Sameh Egyptson för politiskt organiserade. Brusis forskning gäller helgongravar i norra Sudan, Sameh Egyptson skriver om Sverige.

Brusi undervisar i bland annat politik & religion. Av presentationen att döma har han inte publicerat någon egen skrift om Muslimska brödraskapet eller politisk islam över huvud taget.

Jag delar upp det här inlägget i två delar, Brusis recension och institutionens kurslitteratur i ämnet islamologi.

Frédéric Brusis recension
Recensionen visar alla tecken på att vara skriven av en doktorand som vill imponera på professorer och briljera med sin kunskap om det egna forskningsfältet inte om innehållet i Sameh Egyptsons bok.

Det första stycket är insinuant: ”Egyptson lyckas väl med sin kartläggning främst genom att påminna om redan kända fakta som att organisationerna exempelvis får orimligt mycket mediautrymme: 70% av all representation i etermedia trots att man endast representerar en liten del av Sveriges samtliga muslimer. Sveriges radio uppmärksammade denna snedvridning redan 2014.”

Sameh Egyptson lyfter fram att Muslimska brödraskapets olika organisationer får orimligt mycket statsbidrag, hundratals miljoner skattemedel, trots att de bara representerar sig själva, det vill säga ett litet kotteri extremister som påstår att de är talespersoner för landets islamtroende.

I nästa stycke påstår Brusi att Egyptson driver ”en tes” om att aktivisterna ljuger om sin koppling till Muslimska brödraskapet.

I nästa stycke kallas tesen för ”Egyptsons idé”, att den inte skulle ha uppstått i ett vacuum och sedan följer totalt irrelevant information som enbart syftar till att visa Brusis beläsenhet om hur islam uppfattades i det kristna väst ända från medeltiden. Här sätter Brusi sig själv främst.

I följande stycke kallar Brusi ”tesen” för ”hjälphypotes” och drar in Martin Luther för att bevisa hur fel ”hjälphypotesen” är. ”Egyptson menar naturligtvis inte att alla muslimer ljuger”, skriver Brusi, ”bara islamisterna i MB. Men en sådan hjälphypotes löser inte det grundläggande logiska felslutet. Att Martin Luther hyste antisemitiska föreställningar om judar leder inte till att alla lutheraner gör det.” Därför är det, enligt Brusi, lika ovetenskapligt att utgår från vad Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi säger om vikten av att ljuga.

I stället för att lyfta fram vad personer som lämnat Muslimska brödraskapet säger om vikten av att ljuga, alltså förstahandskällor, för Brusi ett långt teoretiskt resonemang.

I Sverige finns Mahmoud Aldebes vittnesmål publicerat i Aftonbladet 1 maj 2013, i samband med att Omar Mustafa då ordförande i Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) först valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter den massiva kritiken tvingades avgå, som går att läsa här. Dels skriver Aldebe att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var känd före terrordådet 11 september 2001 men att man efter det valde att ligga lågt med kopplingen, dels skriver Aldebe att alla som har förtroendeuppdrag inom IFiS måste vara trogna Muslimska brödraskapet, dels skriver han att IFiS kör med dubbla budskap och säger utåt att de är för demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet men internt något helt annat.

Det finns inget intresse hos Brusi att diskutera innehållet i Sameh Egyptsons bok, bara formen. Formen blir i Brusis ögon alltings mått. Men det är inte formen, varken i Magnus Norells kunskapsöversikt eller Sameh Egyptson bok, som påverkar politiker och myndigheter och håller på att slita sönder Sverige.

Brusi avslutar med ännu ett irrelevant folkloristiskt stycke som enbart syftar till att lyfta fram honom själv och hans teoretiska kunskaper.

Muslimska brödraskapet är ingen teori. Det finns inte en enda kommentar i recensionen som demonstrerar Brusis kunskap om Muslimska brödraskapet. Brusi kör med det vanliga knepet när recensenten inte behärskar innehållet: recensenten koncentrerar sig på formen.

Kurslitteratur i ämnet islamologi höstterminen 2018 och vårterminen 2019, Stockholms universitet
Fakultetsnämnden bör se över kurslitteraturen och måna om att kursen innehåller källkritiska studier av islams urkunder och inte som nu utbilda missionärer. Eller med ett annat ord: apologeter. Frédéric Brusi är apologet.

Tre texter på svenska bör vara obligatoriska när det gäller avsnittet om islam i Sverige: Muslimska brödraskapets programförklaring Att förstå Islam,
Muslimska brödraskapets könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam, Mostafa Malaekahs översättning och sammanställning av Jamal Badawis skrifter, som jag skriver om i bland annat det här blogginlägget.
Den tredje skriften som bör vara obligatorisk är MSB-rapporten om salafism i Sverige, Mellan salafism och salafistisk jihadism: Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, författare Försvarshögskolans Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren och Magnus Normark. Skriften presenterades sommaren 2018 och information om den borde ha nått Fakultetsnämnden i god tid inför vårterminen 2019.

Fakultetsnämnden kunde ju konsultera Magnus Ranstorp och be om tips på material om Muslimska brödraskapet.

Det är utmärkt att islamforskaren Michael Cooks bok The Koran. A very short introduction (2000) finns med. Michael Cook är gigant när det gäller källkritisk forskning om islam. Därför borde hans lilla skrift Muhammad (1996) i serien Past Masters finnas med. Michael Cook redogör för avsaknaden av källor när det gäller den historiska Muhammed och islams framväxt eftersom tillförlitliga samtida källor saknas. Michael Cook är vetenskapsman.

Christer Hedin däremot är apologet. Hans bok som finns på kurslistan, Islams historia. Tro och traditioner genom tiderna (2010), är ett apologetiskt verk om islam och sprider desinformation om Muhammed. Christer Hedin reproducerar Montgomery Watts förlegade historieskrivning. Islamforskaren Patricia Crone, även hon gigant när det gäller källkritik, strimlade redan 1987 Montgomerys historieskrivning i Meccan trade and the rise of Islam.

Christer Hedin hävdar, tvärtemot de källkritiska historikerna och utan att nämna något om att det bland islamhistoriker eventuellt skulle råda oenighet om kunskapen om islams tidiga historia, följande: ”Muhammeds liv är till stora delar känt även om årtalen kan diskuteras” (2010, s. 15).

Patricia Crone förklarar varför man inte, som Montgomery Watts gör i sina inflytelserika verk från 1950-talet om Muhammeds liv i Mekka och Medina, kan utgå från förhållandena i Mekka för att försöka förklara varför islam fick en sådan spridning utan att man måste se till hela Arabien och dess stamsamhällen och stamtraditioner.

Christer Hedin plankar Montgomery Watts. Kapitel 1 inleder Hedin med att beskriva samhället Muhammed föddes in i. ”Det gamla stamsamhället tycks vid denna period ha påverkats starkt av nya näringsgrenar, främst handel med dyrbara varor som fraktades av kamelkaravaner från Jemen och andra sydligare landskap till Syrien och Medelhavet. Folket hade tidigare livnärt sig främst på boskapsskötsel, och stammen hade då utgjort en enhet. Boskapen var stammens egendom, och avkastningen av boskapsskötseln fördelades mellan dess medlemmar” (ibid).

Enligt Patricia Crone upphörde karavantransporterna till förmån för sjötransporter flera hundra år innan Muhammed föddes. Vidare skriver Hedin: ”Handeln [som alltså inte existerade] tycks ha medfört en ny syn på individen. Varje medlem av stammen kunde utmärka sig genom hårt arbete, djärva kameltransporter och lyckade affärsuppgörelser. Kanske var det så man började värdera varje individ för sig och anse att alla skulle belönas efter förtjänst. Gjorde man en större insats förtjänade man också en större belöning” (ibid.).

Vidare skriver Hedin: ”Detta kan ha bidragit till att den gamla stamgemenskapen började urholkas. Enskilda individer kom på kant med sin stam och blev isolerade. En del av dem samlades i ’storstaden’ Mecka. Denna omvandling av samhället ledde också till att de moraliska riktlinjerna förändrades och att nya former av solidaritet och gemenskap etablerades. Människor började bedömas efter personlig rikedom i stället för stammens ära” (ibid.).

Här är fler citat: ”Muhammeds förkunnelse väckte ont blod i Mecka. De förmögna kände sig hotade eftersom inkomsterna från stadens tempel kunde minska. Kravet på medkänsla och givmildhet provocerade dem. [. . .] De ledande affärsmännen i Mecka tyckte att Muhammed var förmäten som började predika i Guds namn. Han var trots allt bara en enkel karavanförare, även om hans äktenskap gett honom en plats bland de mer förmögna” (s. 18).

Den som läser kursen islamologi har rätt att förvänta sig att den som sammanställer kurslitteraturen håller sig uppdaterad om forskningsfältet. Samma år, 2010, som Christer Hedin enligt baksidestexten skriver den första översikten på svenska över islams historia publicerades The new Cambridge history of Islam i 6 volymer, vardera på cirka 800 sidor. Michael Cook är huvudredaktör.

Den förra The Cambridge history of Islam, som Christer Hedin tar upp i sin litteraturförteckning, kom fyrtio år tidigare, 1970, i två volymer. Mycket har hänt under de fyrtio åren när det gäller forskningen om islams tidiga historia, skriver Chase Robinson i Inledningen till volym 1 år 2010. I Christer Hedins bok finns inte en skymt av denna forskning när han skriver om Muhammeds liv, haditerna och Koranen.

Det som framför allt har hänt de senaste fyra decennierna är att kunskapen om islams tidiga historia är mindre säker än man trodde tidigare, att forskarna återigen har satt källkritiken i centrum i stället för att ta för givet att den islamiska traditionen, som bygger på en folklig berättartradition och historieberättare, qussas, är historiskt sann, att det krävs mer sofistikerade, uppfinningsrikare och bredare angreppssätt än när den förra The Cambridge history of Islam (1970) gavs ut.

Chase Robinson skriver om Montgomery Watt i kapitel 5 i The new Cambridge history of Islam, volym 1, ”The rise of Islam 600–705”, att Watts biografier om Muhammed i Mekka (1953) och Medina (1956) fortfarande är standardverken vad gäller detaljer om perioden men att historieskrivningen i båda är förlegad (”Both are historiographically obsolete”, s. 187, not 35).

Christer Hedin ger, likt Watt, en förklaring baserad på de ekonomiska förhållandena i Mekka till islams snabba utbredning. Han skriver att de nya normerna där människor började bedömas efter personlig rikedom i stället för stammens ära inte var oomtvistade: ”Svaga grupper kom i kläm. För samhällets gemensamma bästa behövdes ett ideal som respekterade individens värde oberoende av ekonomiska prestationer. Allt detta kan ha bidragit till ett motstånd mot Muhammeds förkunnelse, men också till det gensvar som gjorde att den första skaran av anhängare växte till en världsomspännande religion” (s. 13, min kursiv).

Patricia Crone hävdar att man måste se till förhållandena i hela Arabien och inte enbart i Mekka. Och förhållandena var stamtraditionernas räder som Muhammed gav Allahs välsignelse till, efter det att han emigrerat till Medina. Chase Robinson skriver att erövringskrigen inte var ett exklusivt arabiskt fenomen utan att 600-talet var de heliga krigens tid.

Frédéric Bruse har ingen anledning att slå sig för bröstet och klaga på Sameh Egyptsons brist på teoretiska perspektiv. Han borde ägna tiden åt att granska institutionens kurslitteratur och vad institutionen lär ut om profeten Muhammed, islams tidiga historia och islam i dagens Sverige.

10 februari 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1  (2018), ett öppet brev till Sveriges riksdag

Innehåll 

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Domen är skandalös av två skäl: Dels för att MUCF inte har skaffat sig tillräckliga kunskaper om Muslimska brödraskapet för att kunna argumentera för att SUM ingår i denna globala demokratifientliga rörelse, dels för att domstolen än en gång demonstrerar sin brist på kunskap om politisk islam (islamism). Politisk islam hör inte hemma i en sekulär rättsstat. Svensk lagstiftning är inte baserad på Bibeln. Koranen ska inte godkännas som en parallell rättsordning i Sverige.

Bakgrund: Den 16 december 2016 beslutade MUCF att avslå SUM:s ansökan om statligt organisationsbidrag för 2017. SUM överklagade till Förvaltningsrätten som i dom 14 november 2017 upphävde MUCF:s beslut och återförvisade ärendet till MUCF, som överklagade och som nu 1 februari 2019 återigen fått tillbaka ärendet på sitt bord.

Utöver de två rapporter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har publicerat om Muslimska brödraskapet i Sverige, författade av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017) och av Aje Carlbom (2018) samt Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) finns nu också religionsvetaren Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) som ger en bild av Muslimska brödraskapets olika svenska föreningar och kopplingar till Muslimska brödraskapets Internationella organisation samt min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018). I detta blogginlägg beskriver jag Muslimska brödraskapets Internationella organisation.

”Demokratins idéer”
Villkoret för att en verksamhet ska få statsbidrag är att verksamheten i sin helhet uppfyller kravet på att respektera demokratins idéer inklusive principerna om jämställdhet och förbud mot diskriminering.

Domstolen skriver: ”Det saknas överrättspraxis kring hur uttrycket ’demokratiska idéer’ ska tolkas” (s. 4).

Här kommer jag enbart att ta upp SUM:s ordförande Rashid Musa och i vilken grad han lever upp till demokratikravet samt SUM:s kvinnosyn så som den kommer till uttryck i Jamal Badawis Kvinnan i Islam som i åratal gick att ladda ner från SUM:s tidigare hemsida, en skrift om kvinnans ställning och ”rättigheter” i Sverige enligt islamisk rätt, sharia. Skriften handlar inte om trossatser utan om ett lagverk.

Vad som i fallet med SUM bör prövas av en överrätt är huruvida förekomsten av ett parallellt rättssystem baserat på religiös grupptillhörighet är förenligt med ”demokratins idéer” (Europadomstolen säger nej, se nedan), i vad mån Muslimska brödraskapets tolkning av sharia överensstämmer med svensk jämställdhetslagstiftning, huruvida hudfärgsrasism ryms inom ”demokratins idéer”, huruvida propagerandet för separatism baserad på hudfärg/och eller religion, alltså motsatsen till integration, ryms inom ”demokratins idéer”.

Justitieministern och Justitiedepartementet
Justitieminister Morgan Johansson (S) bör avkrävas en förklaring om varför parallella rättssystem har tillåtits växa fram i Sverige.

Morgan Johansson bör omgående få till stånd en kurs i politisk islam (islamism) obligatorisk för personalen inom landets domstolar. Ska Sverige kunna kallas för rättsstat måste domstolarna ha kunskap om vad organisationerna som ägnar sig åt politisk islam heter, hur sammankopplade organisationerna är, nyckelpersonernas namn, huvuddragen i deras totalitära ideologi och deras metoder att nå ut med sitt totalitära budskap. Det räcker inte med att läsa tillrättalagda stadgar och verksamhetsberättelser.

Politisk islam är en totalitär ideologi baserad på Koranen och haditerna (korta utsagor om profeten Muhammeds liv och leverne på Arabiska halvön 570–632), en ideologi som ska styra den enskilda individens liv och samhället in i minsta detalj.

Kortfattat går ideologin ut på att Allah är en (till skillnad från den kristna treenighet som kallas avgudadyrkan), att Allah är den enda laggivaren (tolkad av jordiska män), att representativ demokrati är avgudadyrkan, att Allahs lag är oföränderlig och giltig i alla tider och därför står över västerländsk lagstiftning och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eftersom demokratier låter lagstiftningen påverkas av utvecklingen i det omgivande samhället.

Just inställningen att sharia är oföränderlig och därmed statisk anför Europadomstolen som skäl för att sharia inte hör hemma i demokratier. Se detta kapitel ur min bok som jag i tidigare blogginlägg länkat till.

Imam Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, är ett bra exempel på mentaliteten bakom kravet att ”muslimer” ska särbehandlas i Sverige i frågor som faller under ”islamisk rättslära”. Notera att han inte talar i egenskap av församlingsledare eller sektledare för en avgränsad grupp människor under hans ledarskap utan för ett odefinierat kollektiv kallat ”muslimer”. År 2013 la Salahuddin Barakat ut på Islamakademins hemsida flera artiklar som beskriver hans inställning till olika frågor, artiklar nu borttagna. I artikeln ”Den islamiska kvinnosynen” 4 augusti 2013, som går att läsa här, skiljer han på islamisk ”objektiv måttstock” och ”godtyckligt svenskt förhållningssätt. ”Normer och värderingar som inte tar avstamp i någon objektiv måttstock har en tendens att vara i ständig förändring”, skriver han, vilket är negativt. ”Det finns mot bakgrund av detta godtyckliga förhållningssätt till normer och värderingar inget som objektivt fastställer att den moderna västerländska kvinnosynen är bättre än den islamiska. Det finns många starka argument som visar att det snarare är tvärtom.”

Salahuddin Barakat kom till Sverige som barn och gick i skola i Malmö och valde att utbilda sig till ”rättslärd” i bland annat Jemen och Pakistan och återvände till Sverige och tar för givet att han i kraft av sin utländska utbildning är mer lämpad att avgöra vad som gäller för ”muslimer” i Sverige än en professor specialist på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (som är lag i Sverige sedan 1 januari 1995) och Europadomstolens praxis i frågor som rör religionsfriheten.

Salahuddin Barakats artikel daterad 11 november 2013 har rubriken ”Resultatet av akademisk och journalistisk ohederlighet” och går att läsa här. Artikeln är en polemik mot professor emeritus Reinhold Fahlbeck som anses okunnig och saknar kompetens om ”islamisk rättslära” och därför inte bör uttala sig om kvinnors beslöjning eller handskakning. Salahuddin Barakat skriver att slöjan i Koranen ”är omnämnd specifikt och förbud mot handskakning generellt” och att han i en senare artikel ska redogöra mer utförligt om detta, vilket han inte gjort.

Salahuddin Barakat ingår sedan 2012 i Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR:s, religiösa råd. Religiösa rådet bistår SMFR i förtroendevaldas kunskap om och utbildning i islamisk juridik.

MUCF beviljar SMFR statliga medel till verksamheten. Enbart SMFR:s religiösa råd borde få MUCF att dra in beviljade anslag till SMFR och justitieminister Morgan Johansson att uttala sig om förekomsten av islamisk juridik i offentligt finansierade ungdomsorganisationer i Sverige och på vad sätt denna islamiska juridik är förenlig med grundlagen och de ”demokratiska idéerna”.

Förra demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) lovade högt och ljudligt 2015 att hon skulle ge Sverige ett kunskapslyft om islam. Enligt Aftonbladet sätter hon likhetstecken mellan kunskap om islam och ”nationell strategi mot islamofobi”. Tidningen skriver: ”Långsiktigt handlar det om att öka kunskapen om islam, enligt ministern. Den 2 februari ska hon möta ledare för olika svenska muslimska samfund. Det är första steget i en nationell strategi mot islamofobi. – Regeringen går från vackra ord till handling, sa hon.”

I stället för att se till att Sverige blev en ledande nation i fråga om politikers, rättsväsendets och myndigheters kunskap om politisk islam öste Alice Bah Kuhnke via Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST) hundratusentals kronor över Muslimska brödraskapets lilla kotteri islamister som lurat politiker och myndigheter att tro att de är talespersoner för invånarna i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och som getts samlingsbeteckningen ”muslimer” oberoende av om de är islamtroende eller inte. ”Vi representerar 400 000 till 500 000 muslimer”, ljuger Abdirizak Waberi (M), då Islamiska förbundets (IFiS) ordförande i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009.

Den västfientliga egyptiern Hassan al-Banna (d. 1949) och den lika västfientliga indiern/pakistaniern Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979), talibanernas läromästare, har förstört hela världen. Båda är upphovet till varenda existerande terroristorganisation som opererar i islams namn
Banna (Muslimska brödraskapet) och Mawdudi (tvillingorganisationen Jamaat-e-Islami) står för den fjärde totalitära ideologin i Europa, islamofascismen, influerad av fascismens, kommunismens och nazismens organisationer. Det är på tiden att det offentliga Sverige, inklusive rättsväsendet, placerar dessa två män i samma ökända kategori som Mussolini, Lenin, Stalin, Hitler.

Det minsta man kan begära av det svenska rättsväsendet är att alla personer som ingår i detta rättsväsende har kunskap om de demokratifientliga politiska krafter som verkar i det svenska samhället och, via domstol, kräver att offentliga medel ska finansiera deras verksamhet. Muslimska brödraskapet har varit verksamt i Sverige i över tre decennier och finansierats med offentliga medel, se exempelvis Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering (2000, s. 122–130, 179) och Aje Carlboms avhandling The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003, s. 63, 64, 90, 108–110).

Muslimska brödraskapets aktivister är politiker. De har en politisk agenda. Detta faktum finns inte med i Förvaltningsrättens dom.

SUM:s ordförande Rashid Musa och Muslimska brödraskapets nordamerikanska organisation CAIR
Rashid Musa deltog, i egenskap av SUM:s ordförande, 10 maj 2018 i en konferens i Minnesota, USA, anordnad av Council on American Islamic Relations (CAIR). Alltså inte som privatperson. Rashid Musa kan inte påstå att han inte kände till CAIR:s koppling till Muslimska brödraskapet och Hamas. Det finns gott om artiklar på internet om CAIR som jag visar i det här blogginlägget.

CAIR grundades av Hamas män inom Muslimska brödraskapets palestinska filial som ville sätta krokben för Osloavtalet 1993, som var resultatet av förhandlingar mellan israeliska politiker och representanter för palestinierna, ett avtal PLO:s ledare Yassir Arrafat undertecknade. Hamas terroriststämplades i USA 1994 och det blev förbjudet att slussa pengar till Hamas. CAIR omnämns i den stora rättegången 2007 i Texas mot välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation som i lönndom skickade merparten av de insamlade pengarna till Hamas. CAIR har i USA framgångsrikt, men felaktigt, marknadsfört sig hos landets politiker som representanter för islams trosfränder i USA. Officiellt tar CAIR avstånd från terrorism och framställer sig som ”moderata” men stöttar aktivt extremister, vilket framgår av de länkade artiklarna. CAIR representerar Hamas i USA.

Rashid Musas organisation SUM anordnar tillsammans med Islamiska förbundet och Ibn Rushd Muslimska familjedagarna som gång på gång, trots återkommande kritik, bjuder in talare med en judefientlig retorik. Här talar Rashid Musa på Muslimska familjedagarna 2018. Både Islamiska förbundet och Ibn Rushd är Muslimska brödraskapets organisationer. Det är självklart att de vet vilka som är ”bröder” och ”systrar” när de bjuder in talare, lika självklart som att CAIR Minnesota visste att Rashid Musa var en ”broder” och inte kritiker av Muslimska brödraskapet och att han representerar en organisation som är en del av Muslimska brödraskapet och inte en del av motståndet mot Muslimska brödraskapet.

Rashid Musas hudfärgsrasism
Rashid Musa är aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. År 2017, samtidigt som han var SUM:s ordförande, stod han på Ibn Rushds hemsida som Presskontakt, med titeln kommunikatör. I Ibn Rushds medlemstidning Kupolen skrev han en krönika sommaren 2017 med rubriken: ”Malcolm X öppnade våra ögon”. Han skriver att Malcolm X ”satte ord på våra känslor och framför allt kunde han identifiera fienden. Den vita mannen”.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om separatisten, hatpredikanten och hudfärgsrasisten Malcolm X (d. 1965) och den amerikanska sekten Nation of Islam.

Rashid Musa är förtroendevald. Vilka åtgärder har SUM vidtagit mot Rashid Musas hudfärgsrasism? Mot hans separatistiska agenda à la Malcolm X? Är hans agerande förenligt med SUM:s värdegrund? Är det förenligt med demokratins idéer inklusive principen om förbud mot diskriminering?

SUM och Jamal Badawis häfte Kvinnan i Islam (1971, på svenska 2003 och 2007 i översättning av Mostafa Malaekah)
SUM skriver på Facebook 14 mars 2011 att årets alla föreläsare är klara, bland annat ”den välkända professorn Dr Jamal Badawi (Kanada)”. Självklart vet SUM att Jamal Badawi är en ”broder”. I en intervju i tidningen emel – the muslim lifestyle magazine 2004 säger Badawi att av alla författare han läst har Hassan al-Banna, Muslimska brödraskapets grundare, inspirerat honom mest.

MUCF och Förvaltningsrätten uppehåller sig enbart vid vad Jamal Badawi sagt om självmordsbombare. Men i vad mån Badawis kvinnosyn ryms inom demokratins idéer inklusive principen om jämställdhet bör också granskas av MUCF vid bedömningen av SUM:s rätt till statsbidrag.

Kvinnan i Islam är, som nämnts, inte en utläggning om islams trossatser utan om ett lagverk. Häftet redogör för Muslimska brödraskapets inställning att deras tolkning av sharia står över svensk lagstiftning. ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shari’ah” står det (2007, s. 6 av 6). ”Ingen” betyder här Sveriges riksdag. Alltså: Sveriges riksdag kan inte upphäva, förneka eller förvränga det som står i häftet om kvinnans ställning i Sverige.

Pensionerade professorn och imamen Jamal Badawi född i Egypten, utexaminerad från bland annat universitetet i Medina i Saudiarabien (där Mawdudi, talibanernas läromästare, från begynnelsen 1961 var styrelseledamot), bosatt i Kanada och verksam även i USA, är en ledande person inom Muslimska brödraskapets globala nätverk. Han har bland annat varit ledamot i Europeiska fatwarådet. Förutom att författa skrifter om att islams kvinnor har en särskild ”natur” skapad av Allah och att Allah har bestämt hur kvinnor ska klä sig avfärdar Badawi lagar stiftade av människor och hävdar att Allahs gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) är överlägsna och oföränderliga, att islam är ett komplett samhällssystem, vilket innebär att religion och politik är oupplösligt förenade. Jamal Badawi säger sig inte tolka islam. Han använder uttrycket ”islams normativa lära” [the normative teachings of Islam] och varnar för tolkningar och det han kallar kulturella sedvänjor som strider mot hans normativa version av islam.

Mawdudi nämns vid namn i Kvinnan i Islam (s. 6 av 6), som ju var styrelseledamot i universitetet i Medina där Jamal Badawi studerade.

SUM säger att de ”arbetar mot extremism i alla dess former”. Samtidigt bjuder de in Jamal Badawi och har på sin tidigare hemsida för nedladdning haft texten Kvinnan i Islam, ett häfte ”sammanställt av Mostafa Malaekah” (f. 1954) där Malaekah står som copyrightinnehavare 2007. Malaekah står i en tidigare utgåva som copyrightinnehavare 2003. På Kungliga biblioteket finns Malaekahs häfte listad som nyutgåva utgiven 2007 av Märsta moské och Göteborgs moské.

Varför Mostafa Malaekah inte står som översättare och Jamal Badawi som författare till Kvinnan i Islam är märkligt, eftersom Badawis skrifter om kvinnors kollektiva ”natur” är spridda över hela världen under hans namn.

Häftet Kvinnan i Islam är en direktöversättning och sammanslagning av Jamal Badawis två skrifter om kvinnans ”naturliga” plats i hemmet, The status of woman in Islam (1971) och Gender equity in Islam. Basic principles (1995) samt en tredje text som inte anges i Malaekahs sammanställning: The Muslim woman’s dress (1980). I den texten beskrivs även klädregler för män enligt Allahs befallning.

The status of woman in Islam publicerades först i den amerikanska studentföreningen Muslim Students’ Associations (MSA) kvartalstidskrift 1971, enligt en kommentar från 1980 på MSA:s tidigare hemsida. I kommentaren står det att skriften sedan dess varit den mest efterfrågade publikationen. MSA:s version 1983 finns att köpa i bokform på bland andra Amazon och version 1997 på Goodreads. MSA ingår i Muslimska brödraskapet, se denna artikel.

Jamal Badawis första upplaga av Gender equity in Islam. Basic principles (1995) vänder sig till deltagarna i FN:s Kvinnokonferens i Beijing 1995 och varnar för internationella organs och kvinnorättsorganisationers övertro på dokument och resolutioner skrivna i samband med konferenser. Det står att häftet inte är till försäljning, att det enbart får delas ut gratis i samband med konferensen. Skriften finns numera publicerad i olika tappningar både på engelska och arabiska. Mostafa Malaekah anger utgåvan 1999 som källa. Att Badawi anser det nödvändigt att författa en skrift riktad till FN:s Kvinnokonferens och att den översatts till svenska visar Muslimska brödraskapets världsomfattande ambitioner.

Inför FN-kommissionens deklaration i mars 2013 om kvinnors rättigheter protesterade egyptiska Brödraskapet och författade en skrivelse där de i detalj ger sin diskriminerande syn på kvinnans plats i familjen och samhället, se här.

Brödraskapets reaktionära kvinnosyn har inga likheter med svensk jämställdhetslagstiftning.

Ett avsnitt i Kvinnan i Islam heter ”Den ekonomiska aspekten” och handlar om arvslagar och om de ekonomiska fördelar islams kvinnor har, bland annat garanteras kvinnor ekonomisk trygghet. ”Generellt är en muslimsk kvinna garanterad försörjning i alla stadier av sitt liv, som dotter, fru, mor eller syster”. ”Shari’ah (islamisk lag) erkänner kvinnors fulla äganderätt före och efter giftermål. De kan köpa, sälja eller arrendera ut vilka som helst eller alla sina tillgångar som de vill.” ”Ingen gift kvinna behöver använda någon del av sina tillgångar eller sin inkomst till hushållet. Kvinnan är också berättigad till full ekonomisk försörjning under äktenskapet och under ’väntetiden’ (’iddah) vid skilsmässa eller om hon blir änka. Därefter är hennes närmaste manliga släkting ansvarig för hennes försörjning tills hon gifter om sig” (s. 2 av 6).

Äktenskapet framställs som en försörjningsinrättning och mannen som en försörjarmaskin. Det är därför mannen ärver mer än kvinnan. ”I de bestämmelser som Koranen fastställer i arvslagarna [min kursiv], ärver män mer, men slutligen är de enligt lag [min kursiv] ekonomiskt ansvariga för många av sina släktingar: fruar, barn, föräldrar om de behöver, unga bröder och systrar om de inte har någon inkomst och ingen annan som kan försörja dem, och i vissa fall andra behövande manliga och kvinnliga släktingar. Kvinnor ärver mindre men kan behålla hela sina andelar för investering och ekonomisk trygghet, utan någon laglig [min kursiv] skyldighet att använda något av dem till sitt eller någon annans uppehälle såvida de inte gör det frivilligt” (s. 3 av 6).

Bara det faktum att SUM använder Badawi, via Mostafa Malaekah, som språkrör för sin beskrivning av kvinnans plats inom islam med formuleringar som om svensk lagstiftning är ovidkommande borde räcka för att bevisa att SUM:s kvinnosyn inte ryms inom ”demokratins idéer”.

Med uttrycket lagliga rättigheter markerar SUM att de är separatister och tar avstånd från den svenska sekulära rättsstaten och verkar för en svensk pluralistisk rättsordning baserad på religiös tillhörighet. Det är politik SUM bedriver, enligt Muslimska brödraskapets totalitära ideologi.

SUM har således i åtskilliga år varit i full färd med att i Sverige införa en helt ny rättsordning baserad på sharia och religiös grupptillhörighet.

Ingen justitieminister har reagerat eller agerat. Sveriges riksdag har inte reagerat eller agerat.

MUCF har inte tagit med den här aspekten när de nekat SUM statsbidrag.

Det är bara att hoppas att MUCF överklagar domen och lämnar in ett betydligt gedignare underlag den här gången.

Under tiden bör justitieminister Morgan Johansson se till att landets domstolar får ett kunskapslyft om politisk islam.

6 februari 2019

Mona Lagerström fil dr

Council on American-Islamic Relations (CAIR) är en av Muslimska brödraskapets organisationer i Nordamerika se här och här och här och här och här.

I maj 2018 deltog Rashid Musa, Sveriges unga muslimers ordförande, på en konferens arrangerad av CAIR Minnesota.

CAIR och kvinnors beslöjning
Den 21 december 2015 skrev Asra Q. Nomani (född i Indien, författare och tidigare journalist på Wall Street Journal) och Hala Arafa (född i Egypten, pensionerad journalist) en artikel i The Washington Post där de uppmanar kvinnor att inte bära hijab i ett slags interreligiös solidaritetsgest, ”As Muslim women, we actually ask you not to wear the ’hijab’ in the name of interfaith solidarity”.

De skriver att CAIR driver juridiska processer och kampanjer mot företag i USA som förbjuder anställda att bära hijab på arbetet och att medarbetare inom CAIR till och med kallat sin organisation för ”hijabrättshjälpen” (”the hijab legal defense fund”). Legal defense fund är benämningen i USA på ett konto som upprättas i syfte att finansiera de kostnader en rättegång medför.

Upprinnelsen till artikeln var att tre kvinnliga religiösa ledare (en rabbin och två kristna pastorer) samt en manlig imam tillsammans trätt in i en moské i delstaten Utah och att de tre kvinnorna var beslöjade för att stödja ”Bär en hijabdagen”. En tidning publicerade ett foto som visade beslöjade icke-islambekännande tonårsflickor bland moskéns åhörare. En TV-kanal rapporterade att ”Hijab – eller sjal – är en symbol för anständighet och värdighet”, ett påstående de två artikelförfattarna vänder sig emot. Hijab (förhänge) betyder avskildhet, isolering.

De skriver att för dem, födda i Indien och Egypten, var tillställningen i moskén en smärtsam påminnelse om hur islams konservativa trosfränder gör allt de kan för att dominera moderna islamiska samhällen och sprida politisk islam (islamism) genom att engagera välmenande interreligiösa blåögda idealister och medierna i syfte att lansera idén att hijab är islams sjätte pelare efter de fem pelarna trosbekännelsen, tidebönen, allmosan, fastan under ramadan och vallfärden till Mekka.

De två kallar islamiströrelsen för ett sentida fenomen och säger att länder som Saudiarabien, Iran, och talibanerna i Afghanistan och IS felaktigt har gjort det arabiska ordet hijab synonymt med det sekulära ordet sjal. De skriver att ordet hijab i Koranen aldrig kopplas till fromhet eller nämns i betydelsen sjal, att på arabiska säger man tarha om sjal, att när Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser i ett tal i början av 1960-talet berättade att Muslimska brödraskapets ledare krävde att alla egyptiska kvinnor skulle bära hijab visste åhörarna inte vad ordet hijab betydde. Då Nasser förklarade att det betydde sjal började åhörarna skratta.

De två artikelförfattarna skriver att de båda växte upp i konservativa familjer men aldrig ombads att täcka håret. Det var först på 1980-talet efter den islamiska revolutionen i Iran och Saudiarabiens världsomspännande missionsverksamhet i syfte att sprida den ultrareaktionära tolkningen wahhabismen som kvinnor beordrades att dölja håret för män och pojkar och trakasserades och överöstes med glåpord och nedsättande kommentarer om de inte var beslöjade eller beslöjade på fel sätt, till exempel ihop med tajta jeans.

Asra Nomani och Hala Arafa vägrar acceptera uppfattningen att kvinnor gör män sexuellt upphetsade och att det därför åligger kvinnorna att skydda männen, som anses vara den svaga parten. En sådan ideologi, hävdar de, gynnar mentaliteten att män som trakasserar kvinnor slipper ta ansvar för sina handlingar, skuldbördan läggs i stället på kvinnorna som inte anses ha klätt sig korrekt.

De förklarar att de koranverser som nämner kvinnors klädsel handlar om plagg som var vanliga på profeten Muhammeds tid, jilbab (löst sittande långkappa) och khimar (sjal) och inte om några nymodigheter för islams kvinnliga trosfränder i syfte att skilja ut dem från den övriga befolkningen, att khimar i äldre arabisk poesi betecknade en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen.

Asra Nomani och Hala Arafa skriver att en kvinna vid namn Nazma Khan, ursprungligen från Bangladesh och ägare till en sjalfabrik i Brooklyn, år 2013 lanserade 1 februari som ”World Hijab Day” i syfte att uppmuntra både islambekännande och icke-islambekännande kvinnor att bära hijab för en dag. De skriver att det råder en febril aktivitet bland mängder med ultrareaktionära islamiska organisationer, intressegrupper och hemsidor som syftar till att sprida tolkningen att kvinnor måste vara beslöjade. Artikelförfattarna nämner oroade att en konservativ islamisk studentförening en vecka tidigare sponsrat ett evenemang för flickor i en high school utanför Chicago att ta en promenad beslöjade, ”Walk a mile in her hijab”.

De skriver att godtrogna människor i namn av interreligiös dialog duperas av islamister som påstår att en kvinnas heder ligger i hennes ”kyskhet” och därmed omedvetet bidrar till att befrämja en agenda att klä varenda kvinna i hijab. Därför ber de kvinnor att inte beslöja sig av ”solidaritet” med en politisk ideologi som syftar till att underordna, tysta och isolera kvinnor från offentligheten och sätta likhetstecken mellan en kvinnas kropp och hennes heder. Stöd oss i stället, ber de, mot islamisterna som kräver att vi täcker håret.

Det är samma vädjan Zeliha Dagli framförde i en debattartikel i Aftonbladet 1 juni 2015, ”Jag kan inte längre vara mig själv här”. Hon skriver att hon efter trettio år i Sverige på nytt vill söka asyl här i landet därför att religiösa fundamentalister dominerar stadsdelen hon är bosatt i och förvägrar henne och andra kvinnor rätten att tala fritt, röra sig fritt i offentligheten, klä sig som de vill. ”En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägen och göra sig ’osynliga’”, skriver Zeliha Dagli. Hon vädjar om hjälp att finna en fristad från religiöst förtryck i Sverige. Hon och många kvinnor i hennes stadsdel är oroade över utvecklingen och hotet mot jämställdheten.

Det är en oro Sveriges politiker bör dela och samtidigt i grunden se över vilka organisationer som får offentliga bidrag. Fryshuset i Stockholm exempelvis har tagit ställning för Muslimska brödraskapets islamofascister vars ideologi gör kvinnor livegna, se här.

Den 30 januari 2015 skriver Fryshuset på sin hemsida att det treåriga projektet Tillsammans för Sverige (TFS) uppmärksammar World Hijab Day. TFS utbildar unga i interreligiös vägledning och vill visa hur religionen kan vara en väg till integration. ”På söndag den 1 februari är det World Hijab Day. En dag som startats för att främja religiös tolerans och förståelse genom att bjuda in kvinnor som inte bär slöja att uppleva hur det är för en dag. För många människor är hijab en symbol för förtryck och segregation. Kvinnor som väljer att bära slöja känner en allt större utsatthet. Islamofobi och hatbrotten ökar både i Sverige och utomlands och ofta drabbar detta just kvinnor. Ungdomar från verksamheten Tillsammans för Sverige väljer att uppmärksamma dagen genom att dela ut rosor till de kvinnor de ser på stan som bär sjal.”

Fryshuset uppmanar ungdomarna att ta en selfie när de är beslöjade för att visa sitt stöd.

I debattartikeln ”Vi tar självfallet avstånd från IS grymheter” i Göteborgs-Posten 5 september 2014 skriver den förre fredsagenten och rektorn på Ibn Rushd Othman al-Tawalbeh att han är en av TFS grundare, imam och projektledare i TFS, Fryshuset Malmö. På Ibn Rushds hemsida för kontakt Ibn Rushd, Södra, i januari 2016 står Othman al-Tawalbeh som studiekonsulent. Studieförbundet Ibn Rushd ingår i Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Likt andra föreningar i detta nätverk säger sig TFS utgå från de mänskliga rättigheterna. Muslimska brödraskapet verkar för en inskränkning av flickors och kvinnors mänskliga fri- och rättigheter och i förlängningen att mänskliga rättigheter ska vara underställda deras tolkning av sharia.

För mer om Othman al-Tawalbeh och hans koppling till Muslimska brödraskapet se forskaren Sameh Egyptsons upplysande artikel i Kyrkans tidning.

Beslöjningen är en herrefolksmarkör och kränker andras fri- och rättigheter. Beslöjningen är politisk och markerar hur långt islamiseringen av ett land har kommit. Det är ingen tillfällighet att talibanerna och IS terrorister det första de gör kräver att kvinnor är beslöjade.

World Hijab Day hör inte hemma i Sverige.

31 januari 2019

Mona Lagerström fil dr

 

Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz, företrädare för Terrafem, demonstrerar i sitt debattinlägg 25 januari den groteska polariseringen i Sverige som vi har levt med ända sedan professor Eva Lundgren och doktorand Åsa Eldén inledde det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, med debattinlägget på SvD Brännpunkt 21/1 1997 ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, en åsikt baserad på litteraturvetaren Edward Saids bok Orientalist från 1970-talet. På ena sidan akademiska hederskulturförnekare som påstår att talet om hedersförtryck är ”den klassiska kolonialistiska världsbilden: bilden av vår egen västerländska kultur som civiliserad, upplyst och jämlik” medan ”andras kulturer blir ociviliserade, bestialiska och kvinnoförtryckande”, uppdelningen i ett ”vi” och ett ”de”.

Och på den andra sidan verklighetsförankrade ideella organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime, Varken hora eller kuvad, Bred Feministisk Plattform som upplyser om och verkar för att motarbeta hedersförtryck i Sverige på samma sätt som kvinnorättsorganisationer i Indien, Egypten, Jordanien, Pakistan, Irak, Israel/Palestina med mera verkar för lagstiftning mot hedersförtryck och att hedersmord ska ha samma straffskala som andra mord, inte som i en del länder bedömas lindrigare.

De hedersulturförnekande akademikernas starka ställning i Sverige är resultatet av tidigare jämställdhetsminister Margareta Winbergs (S) okritiska anammande av Eva Lundgrens åsikt samt dåvarande integrationsminister Mona Sahlins (S) avpollettering av den sittande integrationsutredningen och utnämningen 2004 av hederskulturförnekarna professorerna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. Redan i artikeln ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning” i Historisk tidskrift nr 3 1998 efter mordet på 15-åriga Sara Abed Ali ger Paulina de los Reyes uttryck för åsikten att det är rasism att skilja på kultur och kultur. Artikeln återpubliceras i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002), en bok genomsyrad av hudfärgsrasism och där påståenden framställs som vetenskap. Medförfattare är bland andra Irene Molina och Diana Mulinari. De tre professorerna de los Reyes, Molina och Mulinari ingår i nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som utgör kärnan i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, finansierat av Vetenskapsrådet.

Efter mordet på Fadime Sahindal fick hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes i uppdrag att utreda hedersbrott! I utredningen citerar hon Masoud Kamali (s. 40).

I Expos vidriga antologi Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004), redaktörer Stieg Larsson och Cecilia Englund, har Expo samlat en grupp hederskulturförnekare som lyfter fram Eva Lundgrens och Åsa Eldéns åsikter. I antologin medverkar bland andra Masoud Kamali, Diana Mulinari och Terrafems grundare Bernardita Núñez. Inte någonstans i antologin nämns klaner och klaners normer. Inte heller Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz nämner klaners normer som förklaringsgrund till det som kallas hedersförtryck.

Den 4 februari 1998 publicerade Aftonbladet kvinna artikeln, signerad Cecilia Gustavsson, ”’Min familj ska döda mig’”, om en ung kurdisk kvinna som kallas Rana för att skydda hennes identitet och som är Fadime Sahindal. Hon säger om sin familj, det vill säga klan på flera hundra medlemmar: ”De utövar inte sin religion islam aktivt. Men kulturen styr deras liv – en kultur där mannen har all makt.” Vidare: ”Det är som en sekt – alla ska tycka lika och hålla ihop.” ”Villkoren för familjens kärlek är att man lyder.” Hon vägrade gifta sig med en kusin som släkten valt. Männen i hennes familj hotar att strimla henne. Hon polisanmälde sin far, bror och en annan släkting för olaga hot. Brodern är det största hotet. ”Jag vet att det kliar i händerna på min bror att få tag i mig – det skulle höja hans status i släkten att döda mig.”

I Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal sänd i SVT Striptease 6 maj 1998 säger hon ”Jag har trampat på deras heder. Jag har tagit ifrån dem allt. Hedern är det enda de har och den har jag tagit ifrån dem. Jag har tagit ifrån dem allt. De kommer aldrig att förlåta mig. . [. . .] Jag har skadat hela släktens liv. Det påverkar tjejerna i min släkt för nu vill ingen gifta sig med dem. Tack vare mig tror alla att släktens tjejer är horor.”

Om regeringen menar allvar med att öka insatserna mot hedersförtryck måste det bli ett slut på den vansinniga svenska polariseringen och det sker snabbast och enklast genom att alla offentliga medel till hederskulturförnekare både inom och utanför universiteten omedelbart dras in.

Mona Lagerström fil dr författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter

Kapitel 4. Det var väl det jag visste att det inte var operationen!

Nästa dag, som var lördag och fjärde dagen efter operationen, började hon komma till sans igen efter migränen och Ménièreanfallet. När hon i morgonrock från sovrummet med den nerdragna mörka rullgardinen kom ut i köket strilade solen in genom persiennerna och bildade inbjudande ljusstrålar på bordet och golvet och över det lila krulliga håret på dockfiguren Kunigunda som satt i kökssoffan i uppkavlade jeans och svart polotröja. Hon drog upp persiennerna. Iskristallerna på fönsterbleckets centimeterhöga snö gnistrade och skimrade som juveler när solstrålarna träffade dem. Hon stod kvar vid fönstret och njöt. Solen hade en förunderlig förmåga att lyfta henne, fylla henne med glädje, kraft och verksamhetslust.

Hon tänkte nu liksom ofta när solen sken från en klarblå himmel att det kanske inte var så underligt att den fornegyptiska faraon Akhenaton, som regerade för över 3 300 år sedan och var gift med den undersköna Nefertiti, upphöjde solen till den enda guden i ett land med tusentals gudar och gudinnor, om solen fyllde honom med samma känslor som den fyllde henne där hon stod i fönstret, trots att hon var nyopererad. Hon hade för vana att tala högt till sina dockfigurer, ett sätt att inte låta stämbanden rosta igen, och sa till Kunigunda: Om han bara hade nöjt sig med att själv dyrka solen och tron på dess kraft, men han gjorde som så många andra religiösa fanatiker och krävde blind lydnad av sin omgivning, som i det här fallet också var hans undersåtar.

Hon bestämde sig för att nu när hon var ledig passa på att ur bokhyllan plocka fram den finländska författaren Mika Waltaris färgsprakande roman Sinuhe egyptiern som hon slukat för så många år sedan och fortfarande hade pregnanta minnesbilder av om hans skildring av den tidens Egypten och de fasansfullt blodiga konsekvenser för folket som faraons krav att bara en enda gud skulle dyrkas fick. Gudar och gudinnor är ett känsligt kapitel hon aldrig skulle lyckas förstå, hennes hjärna saknade de rätta förutsättningarna för den sortens hängivenhet men hon hade inga svårigheter att se den skada de organiserade religionernas prästerskap åstadkom, dessa makthungriga jordiska mellanhänder, dessa bondfångare som påstod sig ha direktkontakt med himmelska varelser, som lismade och intrigerade i härskarens kretsar och satte skräck i vanligt folk. Vad hon mindes lyckades Mika Waltari skildra såväl hängivenheten som fromleriet med samma inlevelseförmåga. Ja, den är absolut väl värd att läsa om nu när jag tvingas vara konvalescent i en månad.

Så mycket fredligare världshistorien kunde ha varit de senaste två årtusendena om prästsläktet hade dött ut och folk hade hållit sig till kristallkulor och horoskop och kaffesump när kokkaffet kom i stället för den blinda tron på Bibelns och Koranens enda gudom, kravet på underkastelse, kravet att sluta tänka fritt och förbudet att beblanda sig, i synnerhet gifta sig, med någon som tillhörde en annan tro än den egna varianten, en religionsapartheidpolitik de flesta tycktes acceptera som fullt normal, tänkte hon medan hon njöt av snöns regnbågsskimrande iskristaller på fönsterblecket.

– Vilken härlig vinterdag! Jag måste ta en promenad! sa hon till Kunigunda som tycktes nicka instämmande där hon satt i kökssoffan.

Solen i all ära men allra mest njöt hon av att vara hemma igen, även om en oro gnagde. Nu när hon var klar i huvudet och i sin invanda miljö hade hon en instinktiv känsla av att något inte var som det skulle under det stora förbandet som satt som ett jättelikt vitt plåster över buken. Det gjorde för ont.

Hon skakade av sig oron, fyllde en mugg med vatten och mjölk, ställde in den i mikron och tog fram glasburken med pulverkaffe. Äntligen kunde hon dricka riktigt kaffe och slippa sjukhuskaffet som smakade plåt. Och äntligen kunde hon äta sina egna hembakade grahamsbullar som hon fyllt frysen med. Vanligtvis åt hon frukost halvsittande i sängen där kudden värmde ryggen och täcket knäna men nu var det bekvämare att stå vid diskbänken och äta. Efter frukosten stökade hon lite innan hon duschade försiktigt och gjorde sig klar för en liten promenad.

Hon tog en kort promenad runt bostadskvarteret med alla de udda butikerna som gjorde Södermalm så charmigt att bo på och känslan av att något var fel stärktes. Det var inte bara den knaggliga isen på trottoaren som fick henne att ta små små steg och gå långsamt och försiktigt. Hon kunde inte gå ordentligt. Fortfarande. Det stramade infernaliskt i ljumskarna, rev och slet i buken så fort hon rörde på benen.

Så här kändes det inte alls efter operationen i Los Angeles, tänkte hon när hon var tillbaka vid sin port och gick in i trappuppgången och fram till hissen. Okej, jag låg till sängs en hel vecka då. Men jag var ju uppe och gick på toaletten. Det hon kände igen var att buken var uppsvälld och att det gjorde ont i hela buken ända upp till midjan, trots att ärret låg nere vid pubeshåret. Det hon inte visste var att hudärret bara var kosmetiskt, att doktor Lusk när han väl snittat upp huden öppnade bukhinnan lodrätt mellan de långa magmusklerna och gick in i buken, att det var därför det gjorde ont ända upp till midjan. Men i ljumskarna, nedanför hudärret, hade hon inte känt av någonting.

Resten av dagen halvlåg hon i soffan i vardagsrummet och lyssnade på Evelyn Waughs pratiga roman A Handful of Dust när hon inte talade i telefon. Flera gånger stängde hon av kassettbandspelaren och låg en stund och blundade och funderade på om hon skulle strunta i att höra boken till slut. Hela romanen verkade bestå av dialog, societetsfolk som pratade och pratade, som träffades på lunch, träffades på middagar, åkte bort över veckosluten, samma människor, prat, prat, prat i 1930-talets London och på ett ärvt adelsgods eller vad det nu var. Hon kunde inte hålla isär de olika romanfigurerna för allt pratet och insåg att talböcker inte var i hennes smak. Hon behövde se texten i tryck, ville själv tolka dialogernas innebörd, för de måste ju ha en innebörd, det var ju Evelyn Waugh som skrev, ville kunna bläddra, kunna se när det var nya stycken, blankrader, nya kapitel, se hur långt det var kvar.

Just som hon var beredd att ge upp tog romanen en ny vändning. Den manliga huvudpersonen befann sig plötsligt till sjöss. Han hade bestämt sig för att bli upptäcktsresande och tillsammans med en läkare leta efter en stad från 1400-talet gömd någonstans i Brasiliens djungler. Det var mer i hennes smak än societetsskvaller. Under en färd längs ett vattendrag med forsar omkom läkaren. Huvudpersonen drabbades av en febersjukdom. När han efter hårda strapatser och fortfarande febersjuk stapplade in hos en mr Todd bosatt mitt inne i djungeln som visade sig vara analfabet och hade ärvt Charles Dickens alla romaner, väl insvepta för att inte ätas upp av fukten och djungelns maskar och insekter, romaner som fadern brukade läsa högt för honom och som mr Todd plockade fram när huvudpersonen kryat på sig tillräckligt, bad honom sätta sig ner, vecklade upp skyddsomslaget, tog fram en bok och med ett hotfullt gevär liggande framför sig bad gästen läsa högt för honom då var hon på helspänn och märkte inte att det var dags att äta middag för länge sedan.

Nästa dag stärktes hon ännu mer i att något var fel. Okej, sa hon när hon gjorde i ordning frukostkaffet och tog ut en grahamsbulle ur frysen. Det har inte gått en vecka sedan operationen än, men jag känner ju ingen förbättring alls. Hon stod kvar vid diskbänken och åt frukosten och småpratade med Kunigunda som fortfarande satt i kökssoffan.

Hennes överlevnadsinstinkt sa henne att hon skulle ta kontakt med sjukhuset. Men hennes sociala instinkt, det vill säga hennes inlärda ”stör inte ett sjukhus i onödan”, sa henne att det var bäst att vänta. På onsdag skulle hon ta stygnen. Hon kunde säga till distriktssköterskan att det var något som inte stämde, att hon var alldeles för kort i ljumskarna, att det kändes som om vävnaderna var uppdragna ända upp till midjan. Kanske syntes det något när omplåstringen togs bort.

Hon gjorde så många misstag, så förfärligt många misstag som hon fick betala dyrt för, misstag som hade kunnat undvikas om den svenska sjukvården hade varit uppbyggd utifrån patientens behov och Sverige i stället för hälso- och sjukvårdens skyldighetslagstiftning hade haft en patienträttighetslag och en Patientombudsman på nationell nivå som är självständig i förhållande till sjukvårdsleverantörerna, det vill säga landstingen (efter 1 januari 2019 regionerna) och som likt DO drev patientens fall. Dagens patientnämnder och patientombudsmän är knutna till sjukvådsleverantörerna och får inte driva patienternas ärenden. Men det här hade Hellvig förstås inte en aning om.

På onsdagen veckan efter operationen promenerade hon den korta vägen till vårdkliniken på Hornsgatspuckeln och var så övertygad hon kunde bli om att något var fel och trodde att distriktssköterskan skulle se att något var galet. När det blev hennes tur la hon sig med möda på britsen i undersökningsrummet. Distriktssköterskan rev loss omplåstringen och började ta bort stygnen.

– Det är något som inte stämmer, sa Hellvig och försökte kika neråt magen.

– Det ser så fint ut, sa distriktssköterskan och menade hudärret.

Hon visste inte hur hon skulle formulera sig. Det var ju inte hudärret som gjorde ont utan inne i buken. Distriktssköterskan behövde inte bry sig om annat än operationstråden i hudärret. Det är ingen idé att tjata på henne. Jag väntar tills jag ska träffa Ewa Måre. Då kanske det är bättre.

När hon kom hem och tagit av sig kappan och skorna ställde hon sig framför den stora spegeln i hallen och drog ner jeansen och trosorna för att se på hudärret och fick en så häftig chock att hon satte handen för munnen och kände tårarna brinna bakom de slutna ögonlocken.

– Herregud, magen ser ju alldeles vanskapt ut!

– Vad har de gjort? Det ska inte se ut så! Jag ska inte ha två ärr!

Under huden, flera centimeter ovanför hudärret, mitt på magen, löpte ett stort vanprydande horisontellt ärr tvärs över hela buken. Hon hade aldrig i sitt liv tidigare sett stygn under huden. Ovanför ärr nummer två samlade sig en utbuktning, som en avlång korv tvärs över magen. Och mitt på ärret syntes en uppåtböj med extra stygn så att en oval bildades just där.

Hon kände försiktigt på magen. Korven var hyperöm.

– Vad har de gjort?

Hon ville sjunka ner på golvet, men tog sig samman och drog upp byxorna. Hon visste ju att alla operationer innebar en risk, men då hade hon tänkt på syrebrist under operationen och inflammation i såret. Inte detta.

– Vad har de gjort? Kirurgen kan ju inte sy! Ingen sömmerska eller skräddare med självaktning skulle lämna ifrån sig ett så hopsnört arbete.

Åtta år senare, den 8 april 2005, begärde hon via Södersjukhusets patientombudsman Pål Björkman svar på flera frågor, bland annat ”Dokumentation, alltså datum, årtal samt var de [Annika Valentin Sääf och operatören] lärdes upp till kirurger och vem/vilka som var deras handledare vid allmän kirurgi och samt gynekologisk kirurgi.” Hon ville veta vem som var upphovet till den invalidiserande sytekniken. Kvinnoklinikens verksamhetschef Margareta Hammarström svarade den 30 maj 2005: ”Uppgifter kan ej lämnas.”

Patienterna har med andra ord inte rätt att ta del av läkarnas CV.

Men detta kände Hellvig inte till när hon drog upp byxorna 1997 och gick ut i köket för att koka en kopp kaffe och talade högt utan att fästa blicken på Kunigunda. Ewa Måre måste se att något är fel. Ewa Måre måste kontakta Södersjukhusets Kvinnoklinik och säga att jag har blivit för hårt hopsydd, att jag har fått två ärr, att stygnen i ärr nummer två med ovalen i mitten måste bort, att det måste vara de stygnen som gör att ljumskarna är för korta. De stygnen måste bort med en gång så att den hyperömma korven också försvinner. Hon kan förklara på läkarspråk vad som är fel, sa Hellvig, som fortfarande levde i tron att läkare alltid vill patientens bästa, att läkare följer Hippokrates ed och alltid föreslår den behandling som är gagnerikast för patienten, inte det som är gagnerikast för kollegerna.

En vacker marsdag tre veckor senare när hon långsamt promenerade förbi de förtöjda båtarna vid Skeppsbron till Ewa Måres mottagning och njöt av vårsolen och lyssnade på vattnets kluckande mot kajen kunde hon fortfarande inte ta ut stegen ordentligt. Buken sprängvärkte nästan lika mycket som direkt efter operationen. Det stramade och spände i ljumskarna. Och det var som om läkningen från midjan och neråt hade stannat upp just vid ärr nummer två, som om det ärret utgjorde en spärr och att hon inte skulle bli bättre än så här nedanför den spärren. Så var det inte efter operationen i Los Angeles. Då klingade smärtorna av successivt i hela buken.

Trots det vackra vädret kunde hon inte njuta fullt ut av sin promenad. Hon oroade sig både för sin hälsa och sina inkomster. Hon hade sagt till sina kunder att hon skulle börja arbeta igen efter en månad, men det var omöjligt att arbeta med de stramande smärtorna.

Hon tänkte också på patientjournalen hon hade fått hemskickad från Södersjukhuset och som hon skulle lämna till Ewa Måre. Så olikt jämfört med USA. Det fanns inte minsta anteckning om hennes kräkningar, hur dåligt hon hade mått. Och ingen dokumentation om vilka smärtmediciner hon hade ordinerats under sjukhusvistelsen, vad det var för tabletter hon hade stoppat i munnen, vad det var för sprutor hon hade fått. Det var ju en hel del sprutor. Inte ens vilken operationstråd som hade använts för det vanprydande ärret under huden står omnämnd, bara ”Buken slutes i etager”. Om vaginaltoppen står det att den ”sutureras med enstaka Vicryl. Ligamenta rotunda sys ned mot vaginaltoppen. Peritonealiserar” och ”Intrakutan sutur med Prolene”. Kanske var det meningen att medicinskt kunniga skulle förstå att ärr nummer två var sytt med Vicryl.

I mottagningsrummets hall bytte hon om till de tunna asiatiska sidentofflorna. När det var hennes tur trippade hon långsamt med små steg över det stora rummet bort till stolen vid skrivbordet.

– Jag har jätteont. Det gör för ont.

– Du måste ge dig till tåls, sa Ewa Måre lugnande och läste Södersjukhusets journal. Det är en stor operation. Det är många muskelgrupper inblandade.

– Men jag har ju opererat underlivet tidigare. Det har gått fyra veckor. Det ska inte kännas så här. Smärtorna ska klinga av. Jag kan ju inte gå ordentligt.

– Nej, jag såg det, sa Ewa Måre på sitt långsamma, lite eftertänksamma vis.

– Det känns som om kirurgen har dragit vävnaderna ända upp till midjan och sedan sytt jättehårt inne i buken. Jag sa att jag har Bechterew, att jag måste träna mycket. Kirurgen var kanske rädd att såret skulle gå upp och tog i lite extra.

– Du måste ge dig till tåls, upprepade Ewa Måre lugnande. Det är en stor operation.

Jag vet, tänkte hon. De tog bort livmodern den här gången. Men i alla fall.

Hon skulle nödvändigtvis ligga ner när Ewa Måre undersökte henne, då syntes inte korven, som om gynekologer är förprogrammerade att enbart undersöka patienter i liggande ställning.

– Det läker så fint så fint, sa Ewa Måre och klämde på buken så att hon höll på att hoppa högt.

– Det är något fel med stygnen under huden, insisterade hon. Det stramar för mycket. Jag är för kort i ljumskarna. Det ska inte se ut så här. Jag ska inte ha två ärr.

Ewa Måre kommenterade inte hennes påstående att hon inte skulle ha två ärr.

– Om det var operationen skulle hela du vara sjuk, sa hon på sitt långsamma, lite eftertänksamma vis. Du skulle ha feber. Det är svårt med smärtor i buken. Det kan komma från ryggen. Det kan vara din reumatiska sjukdom.

Min reumatiska sjukdom? Det syns ju att något är fel.

– Och hur som helst så gör man inget förrän efter ett år, fortsatte Ewa Måre. Det är en stor operation. Du måste ge dig till tåls.

Gynekologen gick till sitt skrivbord. Hellvig klädde på sig, förvirrad, handfallen. Hon hade varit så övertygad om att Ewa Måre så fort hon såg ärr nummer två flera centimeter ovanför hudärret, med korven och den konstiga ovalen i mitten, genast skulle kontakta Södersjukhuset att hon inte hade föreställt sig någon annan utgång av efterkontrollen. Hon kom sig inte för med att be gynekologen titta på ärret när hon stod upp.

– Men jag kan inte börja arbeta, sa hon och satte sig försiktigt i besöksstolen. Det är omöjligt.

Ewa Måre förlängde hennes sjukskrivning.

I patientjournalen 4 mars 1997 nämner Ewa Måre ingenting om Hellvigs konkreta smärtbeskrivning, för hårt hopsydd, smärtsamma stygn horisontellt under huden långt ovanför hudärret, ljumskarna för korta, kan inte gå ordentligt. Hon skriver bara: ”post-op smärtor”. Detta läste inte Hellvig förrän tretton år senare.

Hon stod förvirrad ute på gatan med receptet på den nya östrogenmedicinen utan gulkroppshormon eftersom livmodern var bortopererad och stirrade på bilarna som rusade förbi. Smärtorna som exploderade i buken i samband med operationen skulle vara reumatiska? Stramande smärtor? I ett mycket synligt operationsärr horisontellt tvärs över hela magen? Med en hyperöm korv ovanför?

Fortfarande förvirrad började hon långsamt promenera mot Norrmalmstorg utan att se vare sig människorna eller skyltfönstren runt omkring. Hennes överlevnadsinstinkt sa henne att hon skulle ringa Södersjukhuset så fort hon kom hem.

Men, sa hon sig, om de nu ändå inte gör något förrän efter ett år är det ju ingen idé att ringa. Det är väl lika bra att bita ihop och ge sig till tåls då.

När hon var hos distriktssköterskan och tog stygnen hade hon passat på att beställa tid hos sin husläkare som hon gick hos en gång om året. Då besöksdagen var inne hade smärtorna i buken börjat differentieras och hon urskilde tydligt de horisontella smärtorna i ärret mitt på magen med den hyperömma korven ovanför och dessutom en punkt på vänster sida en bit nedanför naveln som gav upphov till en fruktansvärt stramande smärta lodrätt neråt ända till blygdbenet. Hon hade fortfarande svårt att gå.

– Jag är för hårt hopsydd under huden, sa hon. Jag kan inte arbeta. Mitt liv är förstört.

– Det kan inte vara stygnen, sa hennes husläkare tvärsäkert. Stygnen löses upp av sig självt. De kan inte strama.

Inlärda fraser.

Invånare i Sverige, inse detta: Sjukvården ska vara baserad på vetenskap. Det är den inte. Sjukvården är baserad på myter, revirbevakning, slentrian och dogmer, dogmer, dogmer.

Inse detta, det gäller ditt liv, dina barns liv, dina föräldrars liv: Sjukvården är lika styrd av dogmer som de organiserade religionerna.

Se framför dig den italienska vetenskapsmannen Galileo Galilei då han i början av 1600-talet hävdade att jorden rör sig runt solen. Kätteri, sa den romersk-katolska kyrkan, som på den tiden hävdade att jorden, inte solen, var universums medelpunkt. För sitt ”kätteri” kallades Galilei till Rom där påven Urban VIII härskade som vilken storhetsvansinnig världslig diktator som helst som tror att han är en gudom i mänsklig gestalt med rätt att bestämma över individens tankevärld och fjättra den i ett en gång för alla givet åsiktspaket och slänga den individ som ville tänka fritt i fängelse eller döma den till döden. Fritänkaren Galilei ställdes inför inkvisitionsdomstolen, den fasansfulla romersk-katolska domstolen med egna tortyrkammare och rätt att bränna på bål den som inte anammade kyrkans färdigstöpta åsiktspaket utan handlade i strid med den enda rätta läran. Fritänkaren Galileo Galilei dömdes till livstids fängelse och satt i husarrest ända fram till sin död.

Invånare i Sverige: Här får du ett spektakulärt nutida exempel på att dogmerna inom sjukvården inte har tillstymmelse till likhet med vetenskap. De båda australiensarna och fritänkarna Barry Marshall och Robin Warren publicerade år 1982 i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet sin upptäckt att magsår orsakas av bakterien Helicobacter pylori och inte av stress, kryddstark mat eller ärftliga faktorer och att det är antibiotikabehandling som gäller. År 2005 fick de nobelpriset i medicin. De två fritänkarna har gjort livet oändligt mycket lättare för mängder med människor världen över.

Men det tog tio år innan deras upptäckt blev allmänt accepterad till gagn för patienterna därför att de stötte på motstånd från läkarkolleger som ”visste bäst”. Tio år då patienter plågades i onödan, tio år då patienter dog på grund av storhetsvansinniga läkares diktatoriska revirbevakning.

Alla som var med på den tiden vet att det ända till långt in på nittiotalet var en dogm att magsår orsakades av stress: ”Det är så att man kan få magsår på kuppen”, var en standardfras.

När hon fick vetskap om att magsår orsakas av en bakterie kom nyheten som en total överraskning, och trots alla senare konflikter med fadern önskade hon att den nyheten hade briserat redan under fyrtiotalet. Hela hennes barndom var präglad av faderns sår i tolvfingertarmen, hans sjukskrivningar, hans plågor där han låg och vred sig i sängen, hans dieter. Hon mindes inte detaljerna i dieten, men det var något som kallades ”skonsam kost”, som skulle vara mycket finfördelad. Läkarna beordrade ro och avkoppling. Och det var förstås hennes mamma som fick ta på sig ansvaret att skära maten i små bitar, se till att fadern fick lugn och ro från fyra stojande barn, liksom att ta på sig ansvaret att som sömmerska försörja familjen med de fyra barnen.

Även om hon inte mindes detaljerna i dieten hade hon inga svårigheter att minnas den oro hon fylldes av som barn när radion och dagstidningarna rapporterade om patienter med blödande magsår som åkte i ambulans med tjutande sirener till sjukhusen för akutoperationer, rapporterna om kända människor som dog av blödande magsår.

Första gången hon såg en artikel om Helicobacter pylori, flera år innan hon opererades på Södersjukhuset, slängde hon ifrån sig tidningen hon läste i sängen medan hon åt frukost och skyndade ut i vardagsrummet och tog ur bokhyllan fram Svalans läkarbok från början av sjuttiotalet och slog upp magsår. Hon skakade på huvudet medan hon på sidan 65 läste: ”Magsår hör till de s. k. ’psykosomatiska sjukdomarna’. Hit räknas också de allergiska sjukdomarna med astma och eksem, nervöst betingad diarré respektive förstoppning, ’stresshuvudvärk’ m. m. Med andra ord: vissa påtagligt organiska sjukdomar förvärras vid nervösa spänningstillstånd.” Som bevis för att magsår orsakades av stress står det: ”Från England vet man t. ex. att de perforerande magsårens frekvens ökade påtagligt under andra världskrigets bombhot och bombanfall.” Ett brustet magsår innebär att maginnehållet töms ut i bukhålan med svåra smärtor som följd. Ett brustet magsår, liksom blödande magsår krävde akut operation.

Hon vände blad: ”Det viktigaste är ro och avkoppling. En vanlig erfarenhet är, att intagandet på sjukhus i många fall ger snabb besvärsfrihet just på grund av avkopplingen. F. ö. beror åstadkommandet av den avstressning som behövs i hög grad på orsaken: den i arbetet överansträngde ofta överambitiöse perfektionisten kan må väl av och bli besvärsfri genom en lagom avmätt sjukskrivningsperiod och den som råkar leva under trycket av disharmonisk miljö, kan återhämta sig genom lämpligt miljöombyte. Tyvärr är det inte alltid säkert att sådana åtgärder är möjliga att genomföra. Återstår att använda lämpliga nervlugnande medel [. . .].”

Hon slog ihop boken och ställde tillbaka den i bokhyllan och kröp ner i sängen igen, la täcket över knäna och fortsatte med sin frukost utan att bry sig om att värma kaffet som kallnat. Den som hade behövt miljöombyte och avstressning var hennes mamma. Medan hon åt smörgåsarna på brickan funderade hon över fadern och den sanslösa mängd artiklar både i dagspress och populärpress som i decennier utmålade patienternas ”nerver” och livsstil som upphovet, och därmed boven, till magsår, att ”kropp och själ” inte var i balans.

Och så var boven en bakterie och behandlingen en antibiotikakur.

Om det var ett enda ord som borde rensas ut ur det svenska språket var det ordet själ, tänkte hon, detta vedervärdiga, skriande ovetenskapliga uttryck med religiösa övertoner.

Dagen efter det att de båda fritänkarna år 2005 tog emot nobelpriset när hon som vanligt läste tidningen och åt sin frukost i sängen kallnade kaffet än en gång i muggen på sängbordet och den sista smörgåsen låg halväten på brickan medan hon med både skadeglad förtjusning och brinnande raseri läste Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs intervju med Barry Marshall, den obstinata läkaren, kättaren, mannen som svor i den medicinska helgedomen så att det ekade. Vid det laget hade hon själv fått mängder med personlig erfarenhet av revirpedantiska läkare.

I intervjun söndagen den 11 december 2005 säger Barry Marshall: ”En massa människor kunde ha blivit behandlade på åttiotalet. Jag kan förlåta de forskare som var skeptiska av vetenskapliga skäl, för att de väntade på data. Men jag kan inte förlåta dem som behandlade enskilda patienter: folk som led svårt av magsår, som blödde och ibland dog. Att inte de läkarna berättade för patienterna om antibiotika och skickade dem till [vetenskapliga] studier [som kunde bidra till datainsamlandet]!”

Barry Marshall är ett strålande exempel på läkaren som följer Hippokrates ed och värnar om den behandling som är gagnerikast för patienten. Men det kompakta motståndet mot hans och patologen (patologi är läran om sjukdomars orsak och utveckling) Robin Warrens upptäckt är också ett bestickande exempel på läkares självförhärligande herrefolksideologi och revirbevakning, tänkte hon och nickade med det bittra igenkännandets leende där hon i sängen läste om magspecialisternas reaktion på upptäckten av Helicobacter pylori.

Barry Marshall var bara trettiotvå år när artikeln om bakterien och antibiotikabehandling publicerades i The Lancet år 1982. Varken han eller Robin Warren var magspecialister. Revirbevakarna tog till det tunga artilleriet. Hon undslapp sig ett förtjust kluckande när Barry Marshall i intervjun gjorde kopplingen till religion och religiösa dogmer: Allmänläkarna, säger han, visade större beredskap att ta till sig de nya rönen, men magspecialisterna ”var så uppfyllda av alla dogmer de hade fått lära sig om att magsår orsakas av stress och dålig diet och ärftliga faktorer” att deras syn på medicin snarare liknade religion än vetenskap när de påstod att det fanns hundratals fakta som de som specialister satt inne med. ”Fakta” som alltså inte hade någon vetenskaplig grund över huvud taget.

Och hon var nära att klappa händerna av förtjusning när Barry Marshall gjorde liknelsen med Galileo Galilei och romersk-katolska kyrkans anklagelse om kätteri. ”Det är som när Galileo försökte förklara för påven: ’Ers helighet, planeterna går runt solen, jag har sett det.’ Men påven sa: ’Nähä, det är inte vad vi har lärt oss.’”

Frustrerad över motståndet använde fritänkaren Barry Marshall sig själv som försöksdjur och svalde ett par klunkar odlade Helicobacter pylori för att se om det gick att bevisa att bakterien faktiskt infekterade magsäcken på människor. Och det gjorde den, med besked.

Inte förrän år 1993, tio år efter artikeln i The Lancet, blev antibiotika standard vid behandling av magsår i Sverige. Då var hennes pappa redan död.

Hellvigs husläkare sa tvärsäkert: Det kan inte vara stygnen som orsakar smärtan. Stygnen löses upp i kroppen. Då, år 1997, visste hon inte att hennes husläkare bara upprepade inlärda fraser, att han utan att tveka uttalade en dogm lika rigid och ovetenskaplig som romersk-katolska kyrkans uppfattning att solen och planeterna rör sig runt jorden. Operationstrådar och syteknik är inga bagateller som löses av sig självt.

Patienten kan dö av kirurgens syteknik.

Patientens buk kan spricka av kirurgens syteknik och inälvorna ramla ut.

Inse detta: Kunskapen om operationstrådar och syteknik härrör från djurförsök. Det finns en uppsjö sytekniker och operationstrådar men ytterst lite forskning på människor. Först på 1970-talet, då catgut gjord av djurtarmar och inte syntetmaterial var standard, bestämde sig några forskare för att ta reda på vad som faktiskt hände i människokroppen med suturmaterialet efter en operation och tog prover vid obduktioner och vid en andra operation. De hittade fall där catgut var mer eller mindre intakt så lång tid som åtta och till och med elva år efter operationen.

Men det här visste Hellvig inget om när hon var hos husläkaren då han tvärsäkert avfärdade hennes påstående att hon var för hårt hopsydd. Han lyssnade på tarmrörelserna och fann inget ovanligt. Hennes trosor var bara en smula nerdragna och dolde det stramande ärret under huden. Gynekologiska operationer var ju inte hans specialistområde.

Han skrev remiss till de vanliga blodproven och också ett extra blodprov för att se om sköldkörteln fungerade som den skulle.

– Du är lite tjock runt halsen, sa han och klämde.

Blodprovet visade att hon hade underproduktion av sköldkörtelhormonet. Nu fick hon äntligen förklaringen till varför hon hade haft så lätt för att bli gråtfärdig på senare tid och varför hon hade fått leverfläckar i ansiktet trots att hon inte var så gammal. Och varför hon hade gått upp i vikt och fått en synlig dubbelhaka.

Hon fick gå på flera besök hos husläkaren för att prova ut lämplig dos Levaxin och han var därför den läkare hon såg oftast och det var han som fortsatte att sjukskriva henne på deltid.

Den 15 september 1997, ett halvår efter besöket hos Ewa Måre, var hon på nytt besök. Eftersom hennes husläkare sjukskrev henne bad hon inte Ewa Måre göra det. Men hon berättade att operationssmärtorna inte gav med sig, även om hon nu kunde ta ut stegen som vanligt och inte behövde trippa fram var det något fel på ljumskarna. Hon insisterade på nytt att hon var för hårt hopsydd mitt på magen långt ovanför hudärret och beskrev också den vänstersidiga lodräta stramande smärtan, som vid en omoperation 2002 visade sig komma från en sammanväxning av tjocktarm bukvägg. Det enda Ewa Måre skrev i patientjournalen var: ”värk post-op. – bättre med tiden. Ileoing.neuralgi?”, det vill säga bukväggsneuralgi. Inget om suturer, suturmaterial eller sammanväxningar.

Det blev inte alls bättre med tiden, som Ewa Måre skrev i journalen. Till sin förtvivlan tvingades hon skära ner på sina kunder och bara åta sig enklare göromål. Hon höll på att förgås av smärtorna i buken.

Hennes smärtor var så invalidiserande att hon inte kunde sitta längre stunder. Efter bara några minuter flög hon upp som skjuten ur en kanon och kände sig förpassad till barndomens Liseberg då en man i vit overall till alla barnens storögda förundran sköts ur en kanon från ena sidan av estraden, gjorde en båge i luften och landade på den andra sidan.

När hon satt i soffan och försökte sy på en dockfigur till sketcherna hon och Rigmor och Letty roade bekantskapskretsen med slängde hon svärande den halvfärdiga dockfiguren ifrån sig, flög upp och började vandra i lägenheten. När hon satt och försökte läsa en stund slängde hon i väg boken eller tidningen, flög upp från soffan och vandrade runt, runt, framåtlutad med händerna i sidorna och försökte trycka fram ett hålrum i buken. När hon tittade på TV flög hon upp från soffan efter några minuter och vandrade runt, runt. När hon la sig på kvällen drog hon upp benen och låg i fosterställning med händerna mot Vicrylärret som spände och drog, i ett försök att lindra smärtorna.

I timmar vandrade hon runt i lägenheten med händerna vid höfterna och försökte trycka ut huden och vävnaderna för att skapa ett hålrum i buken så att det inte stramade så fruktansvärt. Hon kunde inte ha på sig kläder som skavde mot buken. Hon tvingades köpa trosor med resåren uppe vid midjan, två storlekar större än normalt. Alla de gamla trosorna med låg midja och vackra spetsinfällningar åkte ner i källaren.

Ett år gick. Den 24 februari 1998 var hon tillbaka hos Ewa Måre, lika säker som vid första efterkontrollen att Ewa Måre skulle kontakta Södersjukhuset och begära en utredning. Nu hade det ju gått ett år och det var Ewa Måre som ansvarade för efterkontrollen.

Än en gång skulle hon ligga ner vid undersökningen.

– Det har läkt så fint så fint, sa Ewa Måre när hon undersökte kroppens innandöme.

– Smärtorna skulle vara borta vid det här laget, insisterade Hellvig. Ett helt år har ju gått. Smärtorna skulle ha klingat av ordentligt. Läkningen har stannat upp vid ärret under huden. Jag är för kort i buken, det stramar fruktansvärt i ljumskarna. Och det stramar på vänster sida lodrätt neråt.

– Men det har läkt så fint, sa Ewa Måre och tog av sig gummihandskarna.

Hur kan hon säga så när jag har två ärr på buken? Hur kan hon säga så när jag har ett hopsnörpt ärr tvärs över hela magen flera centimeter ovanför hudärret?

Vad ska jag göra? tänkte hon panikslagen när hon klädde på sig. Varför tror hon inte på mig? Varför tittar hon inte på magen när jag står upp? Varför tittar hon inte utanpå? Varför är det bara det inre hon bryr sig om?

– Vi ska börja med att utesluta att det är operationen, sa Ewa Måre när båda två satt vid skrivbordet igen. Du ska gå till din reumatolog och så ska du undersöka tarmarna.

Utesluta? Börja med att utesluta operationen?

Hjärtat rusade. Okej, tänkte hon när hon hade lugnat sig. Jag gör som hon säger. Jag vill inte vara besvärlig och hamna i en konflikt med henne. Hon är ju ingen osympatisk läkare.

I journalen skrev Ewa Måre inget om sin uteslutningsmetod. Hon skrev: ”Ont vä. sida. Se kopia.” Kanske syftar hon på Södersjukhusets journal där det stod om smärtorna på vänster sida före operationen, där den apelsinstora cystan fanns. Men Hellvig visste inte vad hon skrev förrän tolv år senare.

Hon beställde tid hos reumatolog Lili Rosenthal i Vasastan som hon varit hos tidigare och hittade en mag- och tarmspecialist i katalogen över Stockholms läkare som hon också beställde tid hos, trots att hon tyckte att det var slöseri både med hennes tid och hennes pengar och med skattemedel.

Hos reumatologen, specialist på Bechterew, berättade hon att hennes gynekolog hade skickat henne, att hon var opererad, att det var i operationsområdet hon hade stramande smärtor. Lili Rosenthal närmade sig nog också pensionsåldern, bortsett från det var hon Ewa Måres raka motsats. Inte heller hon var osympatisk, men hon var som en maskin, en dator inprogrammerad att skriva ut medicin, ge cortisonsprutor i svullna leder, skriva remiss till blodprov, röntgen. Allt strikt efter läroboken. I väntrummet fanns kulturtidskrifter men Lili Rosenthal själv gav intryck av att bara läsa tekniska ritningar och aldrig blicka upp från ritningen.

Letty läste också tekniska ritningar, över bilar. Men bilarna var klenoder, hon vårdade bilarna som kom in för service eller reparation lika ömt som om de var nyfödda spädbarn. Och hon var samhällsengagerad, engagerad på riktigt, inte bara läpparnas bekännelse utan aktivt. Hon ville förändra samhället, ville att alla skulle ha samma rättigheter och skyldigheter, samma framtidsmöjligheter.

– Det är symfysit, sa Lily Rosenthal tvärsäkert där hon satt vid skrivbordet och inte gjorde någon min av att vilja undersöka operationsområdet. Det hör ihop med din Bechterew.

Lili Rosenthals tvärsäkra ord studsade som ett eko i hennes öron. Symfys betyder sammanväxning. Lily Rosenthal syftade på broskfogen mellan de två blygdbenen i bäckenet. Symfysit betyder inflammation i den broskfogen. Hellvig visste inte om symfysit innebar inflammation i själva broskfogen eller inflammation i senfästen och benhinnor just där. För enkelhetens skull brukade hon säga vävnaderna som fäster i symfysen.

Hon såg på Lili Rosenthal och skakade på huvudet. Hon hade flera gånger haft symfysit, en otroligt smärtsam inflammation som gjorde att hon gick spattigt och inte kunde gå uppför trappor eftersom hon inte kunde lyfta benen tillräckligt högt. Men den inflammationen försvann rätt snabbt, eftersom det bästa botemedlet är träning och så fort hon förflyttade sig var det som att smörja broskfogen.

– Jag vet vad symfysit är, sa hon. Det är inte alls de smärtorna.

– Först ska du röntga symfysen innan vi vet säkert.

Lili Rosenthal skrev en remiss och så var besöket över, det visste Lili Rosenthal precis hur hon skulle markera.

Hon stod snopen på gatan och såg bilarna rusa förbi.

– Hon undersökte inte ens ärret tvärs över magen. Hon bara satt där bakom skrivbordet och ställde sin diagnos.

I remissen skrev Lili Rosenthal inte att Hellvig var opererad, hon skrev bara om hennes reumatiska sjukdom.

Under ”Önskad undersökning” skriver hon: ”Rtg S I leder [sakro-iliakalederna] + Symphys. Hon beställer med andra ord röntgen av skelettdelar.

Under ”Diagnosfråga” skriver hon: ”Symphysit? Progress [oläsligt]. Under ”Anamnes, status” skriver hon: ”Patienten har smärtor fr a i nedre delen av buken ovanför pubis med ordentlig palp ömhet [palpation är här lika med ömhet vid beröring] över pubis utstrålning över bäckenbenet. HLA-B 27 pos.” Att vara HLA-B 27 positiv innebär att man har en vävnadstyp som gör att man är disponerad att få Bechterews sjukdom.

Bechterews sjukdom kallas även pelvospondylit (pelvis = bäcken och spondylit = inflammation i ryggraden). Om du har sett Elvis Presley i aktion och hört uttrycket ”Elvis the Pelvis” så inser du att han knappast led av Bechterews sjukdom.

Ett tredje namn är ankyloserande spondylit. Ankylos betyder förbening.

Det var inte för att undersöka skelettet som hon besökte Lili Rosenthal men hon var desperat och gick till röntgen på Odenplans Läkarhus.

– Det är symfysit eller förlossningsskada, sa Lili Rosenthal när hon var tillbaka hos henne och de satt på var sida om skrivbordet. Lili Rosenthal visade henne röntgenutlåtandet från 13 mars 1998 där det stod ”BÄCKEN: Symfysspalten är oregelbunden och omgiven av sklerosering [förhårdnad, förtätning] på bägge sidor. Status post förlossning? Morbus Bechterew kan dock ej helt uteslutas.”

– Jag har inte fött några barn.

– Då är det symfysit, sa Lili Rosenthal och skrev på röntgenutlåtandet: ”Pat har ej haft barn.” Hon tog en fotostatkopia och gav Hellvig och så var det besöket också över.

Hellvig försökte protestera.

– Det är inte symfysit. Jag vet hur det känns. Jag har ont där jag är opererad.

Vad fan ska jag här och göra hos en reumatolog, tänkte hon samtidigt. Hur ska en reumatolog veta vad som händer i buken efter en gynekologisk operation? Vilken idioti att skicka mig hit.

Lili Rosenthal satt stelt vid skrivbordet, hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk accepterade inga invändningar. ”Det är jag som är läkare. Det är jag som är specialisten. Besökstiden är ute.”

Hon stod lika snopen på gatan som förra gången.

– Två besök och hon undersökte mig inte någon gång. Bara läste innantill från ett papper. Herregud, jag har ju sklerosering i sacro-iliacalederna också. Men det är inte i de lederna jag har blivit opererad.

Hos den vänliga tarmläkaren var hon dum nog att säga att hon antagligen redan visste vad som var felet, men att eftersom hennes gynekolog ville att hon skulle undersöka tarmarna så lydde hon. Tarmläkaren lyssnade och klämde lite på magen, men inte så långt nedanför naveln där det stramande ärret låg. Långbyxorna dolde det. Tarmarna var det inget fel på och jo, det var nog symfysit. Det lät så på Hellvigs beskrivning, sa den vänliga magdoktorn.

Den 20 april 1998 var hon tillbaka hos Ewa Måre, gick i de tunna asiatiska sidentofflorna bort till skrivbordet och räckte över röntgenutlåtandet.

– Lili Rosenthal säger att det är symfysit.

– Det var väl det jag visste att det inte var operationen! Ewa Måre lät nästan triumferande. Hon sa det inte med någon arrogant ton, hon sa det på sitt långsamma sätt, med sin vänliga röst. Men hon lät nästan triumferande.

– Du förstår, sa hon där hon satt med Södersjukhusets journal framför sig, här skriver läkaren om undersökningen före operationen: ”Pat uppger att hon av och till haft smärtor på vänster sida. Sista månaden har hon ibland känt dragningar ända ned mot blygdläpparna på vänster sida. Igår hade hon ordentlig smärta. Idag känner hon ingenting.”

– Men det här går inte att jämföra med de smärtorna, protesterade hon. De var som en liten viskning jämfört med det här. De var inte konstanta. Och det var ju där cystan låg. Det var väl inte konstigt att det gjorde ont ibland om tarmarna var uppsvällda och tryckte på. Det här är ihållande smärtor. De upphör aldrig. Jag får inte en minuts vila från dem.

– Din reumatolog säger att det är din reumatiska sjukdom.

I journalen skrev Ewa Måre: ”Pat mår bra nu.” ”Fått diagnos enl. rtg-besked.” Men det här läste inte Hellvig förrän tolv år senare.

Hon stod på trottoaren mitt i värsta rusningstrafiken.

– Hur ska jag nu kunna kontakta Södersjukhuset när tre specialister påstår att smärtorna kommer från min reumatiska sjukdom? Vem ska jag nu vända mig till?

Är det mig det är fel på?

Och nu gick hon mot sin egen natur och började tvivla på sig själv. Under promenaden hem till Söder tänkte hon att det kanske var reumatiska smärtor i alla fall, hur långsökt det än var. Hon kunde ta normala steg nu. Men den hopsnörpta spärren under huden kändes som om hon hade fått en taggtråd inopererad tvärs över hela magen. Att sitta ner var en plåga, taggtråden var fullkomligt oelastisk, spände och drog och liknade inte reumatiska smärtor. Och den lodräta smärtan på vänster sida som gick ända ner till blygdbenet, som hon fyra år senare fick veta var en sammanväxning av tjocktarmen och bukväggen spände och drog den också. Och även om hon kunde gå med normala steg var det fortfarande något fel med ljumskarna.

Kanske hade hon haft fel hela tiden?

Invånare i Sverige: Gör inte om Hellvigs misstag. Du själv kan avläsa din kropps signaler bäst. Lita till ditt kritiska förnuft. Sjukvården styrs inte av kritiskt förnuft. Den svenska sjukvården styrs av dogmer, myter, revirbevakning, slentrian, personliga preferenser.  Det är därför du måste lita till ditt eget kritiska förnuft.

© Mona Lagerström 2019

 

 

OBS: Detta är en skönlitterär text. Resultatet av Hellvigs operation, läkarna och tjänstemännen är autentiska. Övriga gestalter är fiktiva.

Kapitel 3. Ett eget rum!

Hon kräktes och kräktes och trodde att buken skulle spricka och tänkte på värdighet. Så idiotiskt att tänka på värdighet när kräkreflexerna sätter in och den redan söndertrasade buken känns som om den ska slitas i ännu fler blodiga slamsor av kramperna. Men just ordet värdighet hade fastnat i hennes medvetande, dock inte ihop med kräkningar utan sammanvävt med förälskelse. I vilken roman eller novell hade hon läst ”There is no dignity in being in love”? En fras som i över trettio år likt en efterhängsen melodislinga surrade och snurrade runt där inne i hjärnan, levde ett alldeles eget liv bortkopplat från hennes medvetande, och poppade upp just nu.

Det finns ingen värdighet i att ligga och kräkas i en säng, nyopererad, halvt uppvaknad från narkosen med en venkateter med plastslangen till droppet instucken i högerhandens ovansida som högg till så fort hon vickade på handen, vilket hon tvingades göra ofta, eftersom det var på höger arm hon låg och med högerhanden försökte dämpa kramperna i buken när hon kräktes och kräktes. Vänstra handen höll hon om den ormlånga kräkpåsens hårda plastring längst upp. Högerarmen höll på att domna, men hon vågade inte lägga sig på rygg av rädsla att svälja kräkningarna som aldrig ville ta slut. Så fort hon trodde att de upphört och bad den snälla vårdpersonalen att ta bort kräkpåsen hann de knappt torka henne om munnen förrän hon måste be om en ny och på nytt försöka måtta spyorna i den lilla runda öppningen. Hon var som ett vårdpaket och hade ingen hand fri att sträcka sig efter ett glas vatten och skölja munnen eller att själv torka av spyorna som hamnade på hakan i stället för i kräkpåsen. Vårdpersonalen var ett under av tålamod och omtanke.

Hon var den första att opereras på morgonen. Inte förrän fram emot kvällen, mitt under besökstiden då Tyras så formellt klädda anhöriga redan var där, rullades hon in på sitt rum, totalt utmattad efter alla kräkattacker och med en buk som sprängvärkte. Det enda hon kunde tänka på var att få ligga ensam i ett mörkt och tyst rum och sova för att slippa ifrån buksmärtorna. Men just då kom Petras man och dotter, båda med lika breda midjemått som Petra, gungande in i gympadojor och sportiga täckjackor.

Tyras anhöriga talade högt och med tydlig artikulation och försökte för hundrade gången förklara för henne var hon befann sig och varför.

– MAMMA ÄR PÅ SJUKHUS. MAMMA SKA UNDERSÖKAS.

Och jag är nyopererad och behöver lugn och ro! ville hon skrika lika högt. När sköterskan kom för att kontrollera blodtrycket och omplåstringen och ge henne en spruta sa hon vädjande:

– Finns det ingenstans där jag kan få sova ensam? Ett linnerum eller något? Jag är helt slut. Jag kan inte sova med främmande människor omkring mig. Jag fick inte en blund i ögonen i går natt.

– Jag ska säga till att de rullar in dig i TV-rummet när alla har gått och lagt sig, sa sköterskan. Det ordnar sig.

Hellvig hade kunnat omfamna henne. Till hennes lättnad var den anonyma kvinnan som legat i sängen mitt emot hennes borta, en enorm lättnad med tanke på att vårdpersonalen med jämna mellanrum kom in i rummet och kontrollerade hennes bandage om magen och hon inte ville ha insyn från någon sänggranne mitt emot.

När de sista patienterna lämnade TV-rummet på kvällen rullade nattpersonalen in hennes säng dit och hon fick äntligen lugn och ro.

Nästa dag, som var onsdag, mådde hon efter omständigheterna hyfsat och både maten och värktabletterna stannade kvar i magen. Hon fick sprutor utan att fråga vad de innehöll och utan att personalen talade om innehållet för henne. Efter telefonsamtal till släkt och vänner lyckades hon krångla sig ur sängen och stappla ut i korridoren och ta en liten promenad för att få fart på blodcirkulationen, vilket var nödvändigt antingen hon ville eller ej, eftersom toaletten låg så långt bort från rummet. Ett par opererade kvinnor till var uppe och rörde på sig, långsamt, framåtböjda, med ett lidande uttryck i sina osminkade ansikten och händerna över buken.

Också hon gick framåtlutad. Till hennes förvåning kunde hon bara ta korta, trippande steg. Smärtorna var djävulska så fort hon rörde benen, det rev och slet i buken. Det är väl för att de har tagit bort livmodern också, tänkte hon. Den enda trösten var att hon visste att smärtorna gradvis skulle klinga av. Med små steg trippade hon tillbaka. När hon kom in i rummet trodde Tyra att hon tillhörde personalen och ropade att hon var törstig.

– Jag är så torr i mun. Var är Erik? Varför är inte Erik här? Vi är ju gifta. Han dog för tjugo år sedan.

Hon ringde på assistans åt Tyra, fick upp huvudändan på sin säng och satte sig försiktigt på sängkanten och vilade en stund innan hon med några knyckiga rörelser lyckades vrida på kroppen och få upp benen så att hon kunde luta sig bakåt. En lång stund halvlåg hon och blundade innan hon tog sats och med nya knyckiga rörelser fick ner kassettbandspelaren från sängbordet. Hon kontrollerade kassetten och satte hörlurarna på plats. Ett genidrag, tänkte hon om talböckerna. Hon lyssnade, stängde av emellanåt och slumrade till. Det måste vara medicinerna, trodde hon, eftersom hon aldrig brukade kunna sova mitt på dagen då det var ljust.

Petra åkte hem. Sängen rullades ut för desinficering. En steril, nybäddad säng rullades in avsedd för virvelvinden som svepte in i rummet, en pratglad, barnslig, enormt charmig ung kvinna som hette Emilia. Hellvig var tvungen att lyfta av hörlurarna när Emilia hoppade upp och ner bredvid hennes säng.

– Vad ska jag göra? De säger att jag måste ta blodprov. Jag ska göra abort. Jag är livrädd för sprutor. Jag vågar inte! Jag vågar inte! ropade hon och viftade med armarna, trots att ingen spruta var i närheten. Vad ska jag göra?

– Va? ropade Tyra. Vad säger hon? Är det hon som är doktorn?

Emilia flög bort till Tyra och presenterade sig, och sedan tillbaka till Hellvigs säng igen.

– Vad ska jag göra?

– Det är bra om du hjälper Tyra att ringa när hon behöver assistans, sa Hellvig och försökte med knyckiga rörelser sätta sig lite mer bekvämt. Hon är lite förvirrad.

– Det gör jag så gärna så, svarade Emilia och flög bort till Tyras säng och tillbaka till Hellvig igen och pratade med henne som om de hade känt varandra i hela Emilias liv.

På kvällen kom Rigmor. Tyras anhöriga anlände punktligt, och runt Emilias säng fylkades en klunga ungdomar som det inte fanns besöksstolar till. Hellvig var tacksam över att sängen mitt emot hennes fortfarande var tom.

Rigmor drog finkänsligt för draperiet mellan Hellvigs och Emilias sängar, satte sig på besöksstolen på sidan närmast tvättstället och dörren, öppnade sin exklusiva handväska köpt i Milano och fiskade upp en liten NK-plastpåse och tog ut tre stora Valrhona chokladkakor som hon la på sängen. Plastpåsen slängde hon i papperskorgen under tvättstället. Hellvig kunde inte låta bli att le åt Rigmor, chokladmonstret.

– Vill du ha en bit?

Rigmor skakade förnärmat på huvudet.

– Du ser fasligt urlakad ut. Nästan som om du hade sprungit maraton. Och med nöd och näppe tagit dig över mållinjen. Du behöver verkligen något uppiggande. Nu när sjukhusmaten inte ens skulle platsa i ett gristråg, om jag fattade dig rätt på telefon. Men skurgumman lilla, du vaknade i alla fall upp ur narkosen med hjärnan intakt. Rigmor klappade henne på armen med sin välmanikurerade hand. Jag slipper besöka vårdpaketet Hellvig på hemmet. Det är en tröst. Rigmor lät tungan dingla utanför munnen och skelade med ögonen.

– Lite allvarligare om jag får be, stönade Hellvig.

– Man kan väl inte bli mer allvarlig.

– Tack för chokladen.

– Jag tänkte att det inte var värt att ta med blommor. Folk är ju så allergiska nu för tiden. Och vindruvor! Vindruvor är så standard! Rigmor himlade med ögonen och spelade upp en liten scen där varenda besökare hade med sig vindruvor till sjuklingarna som redan hade sängborden fulla med vindruvor och höll på att storkna vid blotta anblicken av ännu mer klasar men som ansträngde sig att le och tacka artigt.

– Håll dig till allvarligare ämnen är du snäll. Jag kan inte skratta, det gör för ont.

– Förlåt. Men i alla fall. Kommer du ihåg när vi var små och vindruvorna låg i tunnor fyllda med kork? I gottaffären? Det var väl bara i gottaffären man kunde köpa vindruvor på den tiden? Eller fruktaffären, som var det officiella namnet på gottaffären.

Hellvig nickade. Jo, visst mindes hon korkbitarna som omgärdade vindruvsklasarna för att inte krossa de sköra druvorna under den skakiga färden ända upp till Norden.

– Då var vindruvor lyx, sa Rigmor. Det var väl därför det blev en standardpresent till sjuklingarna. Det där lilla extra man inte unnade sig till vardags, Lutherfanskapet som viskade i örat.

Så talar en person som aldrig behövt vända på örena, tänkte Hellvig och mindes sin barndoms gata där man snarare skulle ha sagt ”det där lilla extra man absolut inte hade råd med” och hållit Luther utanför.

– Tack för omtanken.

Besökstiden var över och Emilia smet ut tillsammans med kamraterna för att gömma sig i TV-rummet.

– Säg inte var jag är, bönade hon när hon svepte förbi Hellvigs säng. Jag vågar inte ta några sprutor!

När det inte gick att dröja längre med blodproven hittade sköterskan henne i TV-rummet utan att ha behövt fråga var Emilia befann sig.

– Jag vågar inte! Jag är livrädd för sprutor! ropade Emilia och viftade med armarna på väg bort till sin säng med sköterskan i hälarna.

Tyras ögon följde oroligt sköterskan med sprutan och alla provrören.

– Nu är det ute med mig! ropade hon.

– Det är mig det är ute med! skrek Emilia.

– Tycker du om choklad? frågade Hellvig.

– Jag älskar choklad.

– Mörk choklad också?

– Jag älskar all choklad, sa Emilia och försökte vifta bort stasbandet som sköterskan ville knyta runt hennes arm för att lättare hitta en ven att sticka i.

Hellvig tog sig mödosamt ur sängen och trippade bort till Emilia samtidigt som hon rev av stanniolen runt halva chokladen.

– Gapa, sa hon och stack en stor bit av chokladkakan i Emilias mun. Bit till när du känner sticket.

Emilias käkar bet genast ihop, trots att sköterskan inte var färdig med nålen, Hellvig tryckte in ett stycke till, Emilia bet av igen och fick sådant sjå med att tugga sönder all choklad för att inte sätta i halsen att hon glömde bort både nålen och sköterskan och såg förvånad ut när sköterskan började plocka ihop sina saker.

– Är det över? Jag kände ingenting, sa hon med utspända kinder och munnen full av choklad. Tack snälla. Mmm, vilken god choklad.

Sköterskan log och gjorde sig beredd att lämna rummet med sina provrör. Tyra följde oroligt hennes rörelser.

– Nu är det ute med mig! ropade hon.

Nästa dag vaknade Hellvig med migrän som höll på att spränga sönder huvudet.

– Kan jag inte få ligga kvar här? stönade hon när sköterskan kom in i TV-rummet tidigt på morgonen och tog temperaturen i örat. Jag har en fruktansvärd migrän.

– Det går tyvärr inte att ligga här på dagtid, sa sköterskan deltagande.

Hon blundade och drog täcket över huvudet när hennes säng rullades ut i korridoren och in på salen för fyra.

– Nu är det ute med mig! ropade Tyra borta i sin säng och det var ungefär så Hellvig också kände sig.

Hon lyckades få i sig lite frukost, men några kassettband var det inte tal om att lyssna på. Inte att få besök heller. Stönande ringde hon runt och sa att hon inte mådde bra. Tyra var orolig och ropade hela tiden osammanhängande fraser rakt ut i luften. Emilia ville tala förtroligheter.

– Jag mår inte bra, viskade Hellvig.

– Stackars dig. Är det något jag kan göra?

Hellvig lyfte avvärjande handen.

– Finns det ingenting jag kan göra? Ska jag åka ner till Pressbyrån och köpa något åt dig? Jag ska ändå dit tänkte jag. Är det inget du vill ha?

– Tack, viskade Hellvig och viftade matt med handen.

– Om jag ändå kunde hjälpa dig.

– Åk ner du, viskade Hellvig blundande.

– Då gör jag väl det. Vill du att jag ska be sköterskan komma in?

Hellvig gjorde en ny nej-gest med handen.

– Ja, hej då på ett tag.

– Hej.

Ett eget rum! tänkte hon. Om jag bara hade ett eget rum!

Just då kom en fjärde patient in i rummet tillsammans med en sköterska och la sina väskor på sängen mitt emot hennes. Tyra vaknade till liv.

– Är det doktorn? Nu är det ute med mig!

Sköterskan gick bort till Tyras säng och försökte lugna henne.

Med yttersta möda lyckades Hellvig hälsa på den unga kvinnan och växla några artiga ord med henne. Alice hette hon, också hon skulle göra abort.

Också Alice delade med sig av sitt mest privata, denna märkliga intimitet som uppstod bland främlingar i en sjukhussal. Som om skyddsmurarna runt det allra innersta lämnades kvar utanför sjukhusportarna likt urklivna ytterkläder som låg där och väntade på att tas i bruk igen när sjukhusvistelsen var över. Alice var en ung kvinna med framtidsplaner. Hon hade redan ett barn med mannen, hon ville absolut inte ha ett barn till med honom, inte med honom.

Emilia kom tillbaka från Pressbyrån med en påse godis och ett par veckotidningar.

– Hej, sa hon så fort hon fick syn på Alice och var genast framme och hälsade och bjöd ur godispåsen och var lika snabbt framme hos Hellvig och frågade om också hon ville smaka.

– Nej, viskade Hellvig.

Nu var det lilla rummets alla sängar upptagna. Hon hade så ont i huvudet att hon bara uppfattade brottstycken av vad som pågick runt omkring henne. Emilia och Alice pratade och bytte förtroenden, ringde i telefon, gick in och ut ur rummet. Och Tyra ropade de mest osammanhängande fraser, var borta i en ännu större dimma än Hellvigs.

Lunchen anlände ute i korridoren. Emilia stack in huvudet i rummet.

– Hellvig, vill du att jag hämtar lunchen åt dig?

– Tack. Tack gärna, viskade hon. Ta mycket bröd är du snäll.

Brödet borde hon åtminstone kunna få i sig ifall köttet var lika segt som första dagen. Hon visste inte hur länge lunchbrickan stått kvar på sängbordet när plötsligt den unga sköterskan stod vid hennes säng, hon som tagit emot henne i måndags när hon kom till avdelningen och sedan av och till varit inne i rummet.

– Jag ville bara säga adjö, sa hon, och önska dig lycka till. Jag går av mitt pass nu och kommer att vara ledig några dagar, så vi träffas inte mer. Ja, adjö då. Och lycka till.

– Tack, sa Hellvig som blev så överraskad att hon inte kom sig för med att visa sin uppskattning utan låg matt och avslagen i sängen och uppförde sig som om hon inte förstod någonting. Vilken rar och omtänksam person! tänkte hon. Men då var sköterskan redan borta. Så vänligt av henne att göra sig besväret att komma in och önska lycka till.

En stund senare tappade hon balansen där hon låg i sängen. Ögonen dansade i otakt. Rummets väggar och tak snurrade som en karusell och magen vändes ut och in. Med handen för munnen lyckades hon blundande böka sig ur sängen och stappla fram till tvättfatet några steg bort. Det var sämsta tänkbara tidpunkt för en yrselattack. Flera år tidigare hade hon av en öronläkare fått diagnosen Ménière på yrselanfallen som emellanåt golvade henne och som hade sitt upphov i balansorganet i höger öra.

– Jag orkar inte mer, for det genom huvudet när frukosten och lunchen vällde ur henne. Det får vara nog nu. Hon famlade efter den lilla ljusblå tvättlappen av frotté som hon tagit med sig hemifrån och höll den för ögonen, tog sig stegvis och knyckigt upp i sängen och ringde på hjälp.

– Kan jag, kan jag få en kräkpåse? mumlade hon blundande som svar på sköterskans fråga och snart höll hon en kräkpåse i vänsterhanden. Så fort hon öppnade de dansande ögonen böljade tak och väggar. Hon tryckte tvättlappen hårdare över ögonen för att stabilisera rummet men kräktes i alla fall. Att ligga ner och kräkas med en buk som kändes som om en slåttermaskin farit fram över inälvorna var helvetet på jorden.

– Jag orkar inte, tänkte hon utmattad. Jag orkar inte mer.

Hon låg på höger sida, tvättfatssidan, för att inte svälja uppkastningarna och med tvättlappen över ögonen för att få lite mörker. Hon låg på högerarmen och liksom efter narkosen försökte hon med högerhanden dämpa kramperna i den uppskurna buken när spyattackerna satte in.

Mellan kräkattackerna vände hon sig blundande mot sängbordet på andra sidan och tog en bit bröd och försökte tugga och svälja lite för att ha något mer än beskt slem att kräkas upp. Tuggorna växte i munnen som var torr som fnöske, men hon måste ha något att kräkas upp. Att kräkas utan att ha något att kräkas upp var oändligt mycket svårare än när en hel magsäck töms. Då flyter det på och kommer ut av bara farten. När hennes mage var tom låste sig bröstkorgen och halsen i kramp. Ut kom bara illasmakande galla eller vad det nu var som fastnade som en slempropp i halsen så att hon själv måste framkalla kräkreflexen för att inte kvävas av slemmet i halsen, som sedan inte kom längre än till munnen, hur mycket sats hon än tog. Hon spottade och spottade för att få ur sig det beska sega slemmet. Och sedan fastnade det ändå bara på hakan.

Nej, det finns ingen värdighet i att ligga och kräkas i en sjukhussäng inför öppen ridå.

Någon, hon visste inte om det var Emilia eller Alice, tog ljudlöst bort lunchbrickan och kom in med middagsbrickan och mer bröd och ett glas vatten.

Och plötsligt var det becksvart vinterkväll ute och besökstid igen. Dörren stod öppen ut mot korridoren och besöksljuden därifrån trängde in, fötter klapprade, röster talade. Hon kunde inte stänga om sig, inte ens dra ett draperi runt hela sängen som man gjorde i engelska TV-program som utspelade sig på sjukhus. Hon låg närmast dörren, det var full insyn rakt mot hennes säng för alla som steg in i rummet.

– Jag orkar inte mer. Jag måste hem, tänkte hon lipfärdig då Tyras, Emilias och Alices besökare vällde in i rummet och spred en doft av frisk kall svensk vinter i den dävna salen med de genomträngande lamporna. Utmattad och generad när hon hörde besökarna passera hennes sängända kräktes hon och fick bara upp segt syraindränkt slem som inte ville lämna munnen, låg där på höger sida med frottélappen över ansiktet som skydd mot det vassa ljuset och försökte skydda sin blodslamsiga buk med högerhanden när en ny kräkattack kom och hon tvingades krysta raspigt och äckligt, krysta och krysta och spotta och spotta i kräkpåsen hon höll i vänster hand, segt slem som när det väl kom upp i munnen klistrade sig fast på hakan. Hon ville skrika: Jag behöver lugn och ro! Jag behöver tystnad och mörker! Jag behöver ett eget rum! Eller söv ner mig så att jag slipper helvetet!

Just som hon ville skrika högt störtade Alices son in i rummet tjutande som indianer och cowboys i ett och dränkte momentant alla ljud tills fadern som följde hack i häl röt åt honom att hålla tyst. Det var uppenbart att beslutet om abort var ett gemensamt beslut. Borta vid Alices säng mitt emot Hellvigs hördes även äldre röster, mer dämpade. Kanske Alices föräldrar, kanske barnafaderns föräldrar. De hade utblick rakt mot henne, hon kunde inte hejda kräkreflexerna som låste fast bröstkorgen och halsen hur gärna hon än ville och tvingade henne att framkalla de äckligaste kräk- och spottljud för att få upp det beska sega slemmet som kroppen inte orkade trycka ut ur halsen och som höll på att kväva henne.

Den lille sonens upptäckarlusta tog ideligen överhanden och trots faderns förmaningar att hålla sig inne i rummet smet han i väg ut i korridoren så fort han fick en chans.

– Kom genast tillbaka! röt fadern och jagade pojken och förde honom bryskt tillbaka.

Fadern hann inte säga två ord till Alice förrän små fotsteg trummade ut genom den öppna dörren igen.

Fadern röt till och jagade ut i korridoren. Han var ännu mer upprörd nu och höll ett stadigt tag om den sprattlande och skrikande sonen.

– Du stannar här! röt han. Det får vara nog med en pina. Inte en pina till, hörde hon hans uppretade röst försäkra Alice. Inte en till!

Jag orkar inte mer nu. Ljuset stack i ögonen trots tvättlappen. Huvudet sprängvärkte, buken sprängvärkte, armen domnade, kräkningarna ville aldrig ta slut. Inte ljuden runt omkring henne heller. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte. Jag måste hem. Jag måste hem så jag får lugn och ro.

Vid tiotiden kom den sista kräkattacken. Lättad kände hon att nu är sjösjukan över, nu kan jag äntligen slappna av, ögonen har lugnat sig. Hur hon skulle förklara den känslan visste hon inte, men taket och väggarna virvlade inte längre runt.

– Jag måste åka hem, viskade hon fullständigt utmattad till sköterskan som kom nästa morgon som var fredag och tog tempen i örat. Jag måste hem i dag. Jag kan inte vara här längre.

– Har tarmarna kommit i gång?

– Ja. I går morse.

– Då ska jag säga till doktorn.

Hon var fortfarande matt och darrig i hela kroppen när det plötsligt stod en grupp vitklädda människor vid hennes fotända och en av dem frågade hur hon mådde. Det måste vara ronden, tänkte hon, men var fortfarande så medtagen av gårdagens sjösjukeanfall att hon inte kom sig för med att fråga om det var någon av dem som opererat henne. Det var första gången hon såg skymten av en läkare sedan operationen på tisdagen, då hon vid närmare eftertanke inte heller hade sett någon läkare, eftersom hon snabbt sövdes ner. Herregud, jag har inte sett en enda läkare sedan undersökningen före operationen for det genom hennes huvud.

Och där i klungan måste det ha funnits både en och två läkare som visste att hon hade utsetts till träningsobjekt. Ingen trädde fram och presenterade sig och sa att det är jag som har opererat dig. Det är jag som har tränat på att avlägsna en apelsinstor cysta och det som var kvar av äggstocken och din livmoder via ditt gamla Pfannenstielsnitt i stället för att öppna din buk enligt standardmetoden här på Södersjukhuset. Det var en fullkomlig självklarhet för klungan att låtsas att operationen som avvek från standardsnittet hade utförts av osynliga händer.

Invånare i Sverige: Här ser du de svenska läkarnas suveräna förakt för patienten som ska leva med resultatet av operationen.

– Det känns som dagen efter, sa hon matt, i tron att det var inskrivet i journalen att hon hade kräkts och kräkts och att den vitklädda gruppen förstod vad hon syftade på.

Alla de anonyma ansiktena log utan att veta vad de log åt, eftersom det sedan skulle visa sig att det inte stod ett ord i journalen om den pärs hon genomlidit. På Lutheran Hospital i Los Angeles skulle varenda kräkpåse hon sölat ner ha stått uppskriven på notan.

– Jag vill åka hem i dag, sa hon.

– Har tarmarna kommit i gång? frågade en man i gruppen.

– Ja.

– Då så, sa han och hela gruppen fortsatte till Emilias säng.

I flera timmar försökte hon sedan förgäves få veta hur dags hon skulle lämna sjukhuset så att hon kunde meddela Letty. Varenda gång fick hon samma svar:

– När läkaren får tid att skriva ut dig.

– Jaha.

Som i en dimma såg hon Emilias och Alices sängar rullas ut till operationssalen. Hon ville hem. Allt hon ville var att komma hem. Bort från alla ljud. Hem till sin egen säng trots att den var lägre och inte gick att fälla upp så att hon kunde halvsitta i den och trots att den skulle bli mycket svårare att ta sig upp ur än sjukhussängen. Huvudet var omtöcknat. Hon var för medtagen för att orka lyssna på någon talbok. Buken sprängvärkte. Värktabletterna gjorde ingen nytta. Bara jag kommer hem så blir allting bra intalade hon sig där hon dåsade på sängen fullt påklädd. Väskan var packad. Letty stod beredd att lämna sitt garage och komma och hämta henne så fort hon fick telefonsamtalet. Bara kirurgen skriver ut mig någon gång så jag kan ringa, tänkte hon. Hon var så darrig och medtagen att hon knappt orkade trippa ut i korridoren och hämta lunchen.

Det var en man som hade frågat om hennes tarmar kommit i gång. Hon var övertygad om att det var kirurgen som opererat henne som skulle skriva ut henne och stirrade förvånad när Annika Valentin Sääf kallade på henne. Då var det alltså inte meningen att hon skulle få träffa kirurgen som skurit upp henne. Framåtlutad och på darriga ben trippade hon med små små steg bort till undersökningsrummet och placerade sig med knyckiga rörelser på britsen. Hon ville säga att det kändes som om något inte stämde men hon visste inte hur hon skulle förklara det. Men det kändes inte alls som efter operationen i Los Angeles. Å andra sidan hade de tagit bort livmodern nu, det var en större operation. Det var lika bra att vara tyst.

Annika Valentin Sääf tittade på omplåstringen.

– Det här ser ju fint ut, sa hon. En vecka efter operationen ska du gå till distriktssköterskan och ta stygnen. Och om fyra veckor ska du gå på efterkontroll hos Ewa Måre.

– Hos Ewa Måre? utbrast Hellvig, förvånad över att hon var så klartänkt att hon reagerade trots att hon kände sig så omtöcknad. I blixtbelysning såg hon framför sig de två efterkontrollerna hos doktor Lusk i Los Angeles för så många år sedan. Han var mycket angelägen om att se resultatet av operationen. Han var ju beroende av goda rekommendationer från nöjda patienter för att hans praktik skulle gå runt.

– Ja, hos Ewa Måre, sa Annika Valentin Sääf med ett leende som om Hellvig hade sagt något roligt.

– Jaha.

– Och nästa vecka ska du ta stygnen hos distriktssköterskan.

– När kan jag börja träna bukmusklerna? Det är ju viktigt att träna när man har Bechterew. Ryggen måste ha ordentligt stöd.

– Inte förrän efter sex veckor.

– Träning om sex veckor. Och om fyra veckor. . .

– Om fyra veckor ska du se Ewa Måre.

Här, precis här, avslöjar Annika Valentin Sääf den skandalösa skillnaden mellan USA:s övervakning av läkarna och det svenska sjukvårdssystemets inhumana låt-gå-mentalitet när hon inte visade något intresse för resultatet av operationen som hon ansvarade för men inte utförde själv, utan skickade Hellvig till privatläkare Ewa Måre på efterkontroll.

Tretton år senare, i juni 2010, fick Hellvig brev från handläggare Linda Pärn på Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag, LÖF, som meddelade att patientförsäkringen inte gäller vård utförd av privatläkare. Det var Annika Valentin Sääf som bestämde att hon skulle se Ewa Måre, men det räknas inte. Så enkelt är det för en landstingsanställd kirurg att låta någon annan ansvara för konsekvenserna, eller snarare strunta i konsekvenserna, av en operation. Så enkelt är det för en landstingsanställd kirurg att slänga ut patienten ur patientförsäkringen.

Men det visste hon inte då, hon hade just då heller ingen anledning att tro att operationen skulle få ödesdigra konsekvenser för henne. Hon var bara glad över att hon äntligen kunde ringa till Letty och säga att nu fick hon åka hem.

Hon var fortfarande matt och darrig efter gårdagens yrselattack när hon följde Letty som bar hennes väskor ut till sjukhusets parkeringsplats och tryckte händerna hårt mot buken som stöd när hon gapskrattande såg Lettys knallröda tvåsitsiga MG sportbil tillverkad långt innan hon och Letty var födda. Inte världens mest lämpliga fordon att sätta sig i efter en bukoperation. Hon kunde inte undvika smärtgrimaser då hon trängde sig in i den låga bilen.

Letty slog handen för pannan så hästsvansen virvlade.

– Himmel, vilken kortslutning. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag ville hedra dig med verkstadens pärla. Jag inser att jag borde ha valt något mer prosaiskt.

– Ingen fara, stönade Hellvig.

© Mona Lagerström 2019