Jan Björklund: Varför gav du Muslimska brödraskapet politisk legitimitet efter valet 2010?

Med anledning av debatten efter Arbetsdomstolens beslut om handskakning, ett ärende DO drev.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och partiledare Jan Björklund bytte efter valet 2010 ut Nyamko Sabuni som integrationsminister och utnämnde i stället Erik Ullenhag. Det är det ministerbytet vi i dag ser konsekvenserna av både vad gäller DO:s agerande i religiösa ärenden och Muslimska brödraskapets starka ställning inom den nuvarande regeringen Löfven.

Erik Ullenhag gjorde Muslimska brödraskapets extremister till samtalspartner med hänvisning till ”islamofobi” och gav dem därmed politisk legitimitet. Mer om Ullenhags definition av islamofobi strax. Först lite om DO (se också tidigare blogginlägg om DO).

Det var under Alliansens regeringsperiod 2010–2014, då Erik Ullenhag var integrationsminister, som DO fick uppgiften att bygga nätverk och bland annat anlita frivilligorganisationer enligt förslag i Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012: 74), s. 324. Enligt förslaget skulle DO tilldelas 5 miljoner kronor per år för att anordna konferenser för kunskapsspridning, kunskapssammanställningar med mera (s. 329). En sådan konferens var ”Kunskapskonferens om diskrimineringen av muslimer” 11 november 2016 där Rashid Musa, ordförande Sveriges unga muslimer (SUM), och Aya Zemzem Mohammed från Yasri Khans organisation Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), deltog. SUM nekas numera organisationsbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) bland annat på grund av kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Arbetsdomstolens beslut i handskakningsärendet
Det har de senaste dagarna pågått en debatt på sociala medier om Arbetsdomstolens beslut att ge Farah Alhajeh 40 000 kronor i skadestånd för att hon nekade ta en man i hand under en anställningsintervju och för att DO samarbetar med islamister, det vill säga med personer som ser islam och politik som oupplösligt förenade, alltså samarbete med politiska aktivister som har en agenda på tvärs med den svenska demokratin. Aktivisterna ingår i den andra generationen i Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige som vill att sharia, Allahs lag, ska vara offentlig ordning. Enligt Europadomstolen strider sharia mot Europakonventionen.

Förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) publicerade 16 augusti på Twitter en namnlista på DO:s referensgrupp där kända aktivister, bland annat Rashid Musa, förekommer vilket fick DO att publicera ett pressmeddelande där de hävdar att DO inte tar hjälp av extern referensgrupp vid bedömning av diskrimineringsärenden.

Dock tog DO hjälp av Yasri Khans SMFR när det gällde ärendet med löstagbara engångsärmar, se här. SMFR skryter till och med om det på sin hemsida. I SMFR:s religiösa råd sitter shariajuristen Salahuddin Barakat, handplockad av Yasri Khan. Båda två är handskakningsvägrare, alltså shariaförespråkare.

Med anledning av Arbetsdomstolens beslut har det framförts krav på att DO ska läggas ner. Jag instämmer inte i det. Däremot anser jag att lagen om diskriminering ska skrivas om och religion tas bort. Religiös tro är inget man föds med i likhet med hudfärg, blindhet, dövhet med mera. Muslimska brödraskapet har erövrat DO i syfte att göra deras tolkning av sharia till offentlig ordning. DO:s handläggare som driver religiösa ärenden är marionetter i händerna på Muslimska brödraskapets extremister och det avknoppade SMFR:s extremister.

Diskriminering är allvarligt. Diskriminering förekommer i Sverige. DO behövs. Men varje gång DO driver ett ärende för islamisters räkning blossar en debatt upp som får oproportionerligt stort utrymme i medierna, vilket drabbar alla islams trosfränder i Sverige. Och ger DO dåligt rykte. Islamisterna utnyttjar DO i syfte att införa ett pluralistiskt rättsväsende i Sverige. Därför måste diskrimineringslagen skrivas om och religion tas bort.

Det har i debatten framförts att även ortodoxa judar vägrar skaka hand med det motsatta könet. Mig veterligen har ingen ortodox judisk person anmält till DO att de nekats anställning för att de vägrat ta en person i hand och att DO drivit ärendet antingen i tingsrätten eller Arbetsdomstolen.

Erik Ullenhags lögn om att islamofobi ska likställas med antisemitism
Världens mest vidriga konspirationsteori är tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905), ett plagiat av den franska samhällskritikern Maurice Jolys (d. 1878) verk Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu eller Machiavellis politik på 1800-talet beskriven av en samtida (1864, på svenska 1994, översättning Viveka Heyman). Joly riktar kritiken mot kejsar Napoleon III och andra kejsardömet (1852–1870) i Frankrike.

Sions vises protokoll hävdar att rika judar i hemlighet konspirerar i syfte att tillskansa sig världsherraväldet. Skriften säljs öppet i hela arabvärlden. Plagiatet betraktas som ett autentiskt historiskt verk och används som undervisningsmaterial i Saudiarabiens skolor. Det läses av antisemiter med samma blinda bokstavstro som religiösa fanatiker läser Bibeln, Koranen och andra heliga texter.

Islamofobi är ingen konspirationsteori som syftar till att svartmåla islams trosfränder. Det ovetenskapliga begreppet islamofobi utnyttjas av islamister i syfte att svartmåla religionskritiker och kritiker av islamisters politiska verksamhet.

Inför valet 2006 skrev en representant för den första generationen i Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, Mahmoud Aldebe, brev till alla riksdagspartier och krävde införandet av ett pluralistiskt rättsväsende, att Sverige ska acceptera sharia (islamisk rätt) inom familjelagstiftningen. Det är ingen konspirationsteori. Det är verklighet.

Verklighet är också Hizb ut-Tahrir som uppmanar islams trosfränder att inte rösta i valet. Skillnaden mellan Hizb ut-Tahrir och Muslimska brödraskapet är att Hizb är öppna med att ”demokrati är hyckleri”, medan Brödraskapet ljuger och utåt säger att de respekterar demokratin trots att även andra generationen omfattar Mahmoud Aldebes dogmer.

Den kunniga reportern på SVT Evin Rubar skriver på Twitter här om att Muslimska brödraskapet i Sverige inte är en fantasi.

Redan 1 oktober 2003 satte Erik Ullenhag i riksdagsmotionen 2003/04:Kr281 likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi. Samma sak gör han i den nästan identiska motionen 2004/05:Kr261. Han skriver ingenting om religionen judendom utan talar genomgående om folkgruppen judar. Men när det gäller islamofobi blandar han den organiserade religionen islam och anhängare av islam som det faller honom in och får det att framstå som om ”muslimer” är en folkgrupp.

Nazisterna brydde sig inte om huruvida judar var religiösa eller ej. Det var inte graden av religiositet som avgjorde vilka som skulle förintas utan graden av judiskt blod. I den inledande sammanfattningen till motionen 2004/05 skriver Ullenhag: ”Såväl antisemitismen som islamofobin är på frammarsch i Sverige. Dessa läror av hat har många beröringspunkter och föds ur likartade fördomar. Det demokratiska samhället måste intensifiera kampen mot dessa irrläror.” Han definierar antisemitism och islamofobi som ”fientlighet gentemot judar och muslimer” (s. 1).

Ullenhag skriver om två tusen år av antisemitism, att den tidiga antisemitismen vilade på kristen grund, att den under 1800-talet artikulerades i vetenskapliga termer, att antisemitismen genom åren har ideologiserats, skrifter har producerats, lagar har stiftats med mera och att antisemitismen var huvudingrediens i nazisternas ideologi. ”När vanföreställningar organiseras och ideologiseras överlever de längre, går i arv och blir allt svårare att bryta ned med kunskap, fakta och argument” (s. 2).

Det finns inget att invända mot den historieskrivningen. Den bygger på konkreta fakta.

Värre blir det när Ullenhag hävdar att även islamofobin ideologiseras. Han använder sig av svepande generaliseringar i stället för faktabaserad kunskap och blandar in religionen islam. ”Islamofobin, fördomar och hat gentemot muslimer, är ett nyare fenomen”, skriver han. ”Den finner dels uttryck i form av allmänna fördomar om islam [min kursiv] och muslimer, där bilden av den skäggige fundamentalistiska terroristen projiceras på alla muslimer oavsett vilka de är” (s. 2).

Allmänna fördomar? Projicering? Dra alla ”muslimer” över en kam? Hur vet man vem som är muslim bland dem som inte bär religiösa kläder eller symboler?

Ullenhag fortsätter med att nämna att islamofobin växer inom invandrarfientliga grupper. ”Konspirationsteorier sprids om att islam [min kursiv] och muslimer söker ockupera Europa – att det finns en dold agenda hos muslimer att genom invandring på längre sikt ta över västerlandet och skapa det globala kalifatet. Just de senare konspirationerna frodas friskt i en tid som denna, när oro och konflikter satt världen i en tryckkokare. Islamofobin är inne i en fas där den håller på att ideologiseras på samma sätt som antisemitismen en gång gjorde” (ibid.).

Detta är verkligen att reducera två tusen års judefientlighet skapad av den mäktiga kyrkan, legitimerad av vetenskapsmän med pogromer och industrialiserad utrotning av människor som följd.

Ullenhag fortsätter med sina generaliseringar och privata tyckande: ”När totalitära diktaturregimer i arabvärlden sponsrar internationell terrorism och uppmanar till självmordsterror blir konsekvensen att många ser den enskilde muslimen som terrorist” (ibid.).

Vilka många? Var finns faktaunderlaget?

Ullenhag har över ett stycke rubriken ”Antisemitism och islamofobi grundas ur samma fördomar” och skriver om att rasister drivit omfattande hatkampanjer mot islam!

Här blir religionskritik detsamma som rasism. Kritik av religionen detsamma som kritik av utövaren. Det är som om professorn i filosofi Ingemar Hedenius (d. 1982) religionskritik aldrig hade existerat.

I näst sista stycket skriver Ullenhag om terrorister, att de ”använder en vantolkning av islam som argument för våld och terror” (s. 3). Ullenhag låter påskina att det finns en ”rätt” och en ”fel” tolkning av islam och att ”fel” tolkning, om den inte motarbetas, leder till att ”alla muslimer dras över samma kam i ännu högre utsträckning än vad som redan sker i dag”. Han fortsätter: ”Det svenska samhället måste stödja den majoritet av muslimer som kämpar mot terror och fundamentalism [min kursiv], och vara vaksamt om grupper som lierar sig med terrornätverk försöker etablera sig i Sverige” (ibid.).

I sista stycket skriver Ullenhag: ”Det öppna demokratiska samhället har kapacitet att hantera sina fiender. Men för detta krävs kunskap, insikt och politiskt civilkurage. I en tid som denna får varken politiken eller vi som individer svika i grundläggande värderingsfrågor som kampen mot rasism, antisemitism och islamofobi” (ibid.).

I riksdagsmotionen betonar Ullenhag vikten av att stödja majoriteten bland islams trosfränder som kämpar mot fundamentalism och för det öppna demokratiska samhället. Det var det man ville med Tensta Träff 2009 och seminarierna om ”Islam och Europa”. Men det är inte Nalin Pekgul och Kadafi Hussein eller andra (exempelvis Carina Hägg) som tog seminarierna på allvar Erik Ullenhag bjuder in till dialogsamtal och skriver debattartiklar tillsammans med när han är integrationsminister.

Efter självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs dåd mitt i julhandeln i december 2010 bjuder Erik Ullenhag in till dialogsamtal den 13 januari 2011 om att motverka diskriminering och islamofobi. Över hälften av de inbjudna tillhör Muslimska brödraskapets föreningar i Sverige, alltså fundamentalister: Helena Benaouda, Mahmoud Khalfi, Mostafa Kharraki, Othman Tawalbeh, Omar Mustafa, Abdirizak Waberi, Abdulkader Habib, Yasri Khan.

Det är som om justitieminister Morgan Johansson efter årets Almedalsvecka skulle bjuda in anhängare av Nordiska motståndsrörelsen till dialogsamtal om att förhindra att nynazister svartmålas.

Inför valet 2014 lovade Erik Ullenhag att de närmaste fyra åren satsa 60 miljoner kronor mot ”islamofobi”.

Erik Ullenhag och Alliansen banade väg för regeringen Löfvens, demokratiminister Alice Bah Kuhnkes och DO:s nära samarbete med Muslimska brödraskapets extremister.

Inför valet 2018 borde alla partiledare lova att avbryta samarbetet med Muslimska brödraskapets extremister och ta Carina Häggs mångåriga kritik av islamisterna i Sverige på allvar.

19 augusti 2018

Mona Lagerström fil dr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *