Ann-Sofie Hermansson (S), Stefan Löfven (S), doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och de religionsvetenskapliga institutionernas hårdvinklade och förljugna utbildning om islam

OBS. När det gäller Ann-Sofie Hermansson handlar det här inlägget enbart om hennes beundransvärda kamp mot all offentlig finansiering av extremism och mot hedersförtryck i Göteborg. Jag har ingen kunskap om Socialdemokraternas inre liv i Göteborg.

Uppmaning till universiteten: Gör en gång för alla upp med religionsprofessor Mattias Gardells desinformation om Muslimska brödraskapet som islamdemokrater inspirerade av den skandinaviska socialdemokratin! Muslimska brödraskapets aktivister är högerextremister, för att inte säga islamofascister. Köp ut Mattias Gardell på samma sätt som hederskulturförnekaren professor Masoud Kamali äntligen åkte ut från universitetet.

Det finns en tydlig koppling mellan bråket inom Socialdemokraterna i Göteborg och universitetens vinklade utbildning om islam. Kopplingen till universitetens utbildning om islam gäller Hermanssons kamp mot offentlig finansiering av extremister, vilket har sin upprinnelse i hennes vägran att finansiera Muslimska brödraskapets extremister de hijabklädda Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis demokratifientliga verksamhet i Göteborg. Båda är kompisar med Mattias Gardell har jag visat i tidigare blogginlägg.

OBS igen: Ann-Sofie Hermanssons kamp mot hedersförtryck ska inte kopplas ihop med universitetens utbildning om islam. Hedersförtryck är klanrelaterat. Hedersförtryck kan kopplas till alla religioner, det är inte religionen i sig som är avgörande för hedersförtrycket utan klaner baserade på hedersnormer, alltså även klaner som är sekulära. Det är viktigt att komma ihåg att Fadime Sahindal inte bar hijab.

Det är också viktigt att komma ihåg att Muslimska brödraskapets aktivister kopplar kamp mot hedersförtryck till kritik av islam i syfte att utmåla kollektivet ”muslimer” som förtryckta och utsatta för ”islamofobi”, därför är de motståndare till Sveriges arbete mot hedersförtryck.

Det är också viktigt att komma ihåg att sjal och hijab inte är samma sak (googla queen Elizabeth scarf, för bilder på hur en sjal ser ut). En sjal är religiöst neutral. Förr i tiden kunde man utifrån en kvinnas sjal inte bedöma vilken religion hon tillhörde eller om hon var oreligiös och bar sjal på grund av vädret. Hijab däremot signalerar islam.

Debatten som förts på senare tid här och här och här att hijab är detsamma som hedersförtryck missar att hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel som spridits till andra tolkningar av islam, att hijab är en politisk markör som signalerar att sharia står över svensk lag. Hijab betyder, liksom purdah, förhänge, en uppdelning av världen i en offentlig värld för män och en inlåst värld för kvinnor, en västfientlig islamisk värld och det förhatliga väst, alltså Sverige.

Mawdudi (d. 1979), grundaren av Muslimska brödraskapets tvillingorganisation i Indien/Pakistan, kallar sin könsapartheidbok om ”islams” kvinnosyn Al-Hijab/Purdah. Det borde räcka för att hijabklädda småflickor och kvinnor inte ska göra reklam för svenska kommuner eller annan offentligt finansierad svensk verksamhet.

Mawdudis bok publicerades första gången 1939 på urdu. Mellan 1939 och den första engelska översättningen 1972 kom boken ut i tretton utgåvor och har spelat en avgörande roll för relationen ”enligt Allahs befallning” mellan kvinnor och män i Pakistan och Bangladesh, för att inte tala om Afghanistan. Mawdudi är talibanernas läromästare. I början av 1960-talet publicerades en arabisk översättning Al-Hijab/Purdah i Damaskus, Syrien, en braksuccé som gradvis förvandlade hela arabvärlden till ett fängelse för kvinnor och hijab till Muslimska brödraskapets varumärke framför andra.

Notera att syriska Muslimska brödraskapet var i kraftig opposition till det sekulära Baath-partiet när islamologen Eli Göndör skriver att Baath-partiets patruller runt om i Damaskus slet av kvinnors huvuddukar. År 1980 blev det i Syrien förenat med dödsstraff att tillhöra Muslimska brödraskapet. Rubriken på Göndörs artikel är ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser”. Syriska Muslimska brödraskapet var inga duvungar. De gjorde uppror och försökte störta diktatorn Hafez al-Assads regim i slutet av 1970-talet, ett uppror med ett veritabelt blodbad som följd då tiotusentals dödades av syriska trupper 1982 och syriska Muslimska brödraskapet slogs i spillror. I Syrien.

Muslimska brödraskapet är en trojansk häst i vartenda land de slagit rot i. Det går inte att enbart skylla våld och förtryck på sekulära regimer och utmåla Muslimska brödraskapets anhängare som oskyldiga offer som enbart ägnar sig åt böner och välgörenhet. Muslimska brödraskapet har en plan för sin verksamhet, oberoende av i vilket land de befinner sig och den planen innebär Allahs allmakt. Och de drar sig inte för att använda våld. De har ända från början haft en hemlig väpnad gren. Mängder med pengar som offentligt påstås gå till välgörenhet slussas vidare till militanta grupper.

Och låt mig göra det fullkomligt klart att mäns försvar av småflickors och kvinnors beslöjning är sinnesrubbat, totalt sinnesrubbat! Beslöjningen har över hela världen blivit patriarkatets symbol framför alla andra symboler.

Utöver att vara en politisk markör kränker hijab både bärarens och andras integritet: hijab signalerar extrem judefientlighet, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö, att den lilla beslöjade flickan med andra ord riskerar livet om hon som vuxen vill konvertera till en annan religion, inte tro på någon gudom eller bara vägrar bära hijab. Hijab på småflickor signalerar också att flickan kan tvångsgiftas i en moské utan varken sin närvaro eller sitt medgivande. När ayatolla Khomeini tog makten i Iran sänktes giftasåldern för flickor till nio år.

Beslöjningen av småflickor är ingen småsak. Debatten hör hemma i Sveriges riksdag. Även universitetens utbildning om islam bör hamna på riksdagens bord.

Stefan Löfven och shariapolitiska extremhögern
Jag har som framgår av tidigare blogginlägg valt beteckningen shariapolitiska extremhögern om Muslimska brödraskapets (Ikhwan) aktivister, alternativt islamofascister.

Shariapolitiska extremhögern är separatister, de hyllar den amerikanska hudfärgsrasisten och hatpredikanten Malcolm X (d. 1965) och arbetar för ett separat Nation of Islam i Sverige (det svenska muslimska civilsamhället där alla flickor och kvinnor bär hijab). De ifrågasätter det demokratiska samhällets legitimitet, lagar stiftade av människan som strider mot islam, jämställdhet mellan könen (kvinnor och män är lika inför Allah men har tilldelats olika roller på jorden) och förespråkar en rättsordning baserad på Allahs gudomliga budskap som är eviga och oåterkalleliga och som ska styra den enskilda islamtroende individens och det svenska Nation of Islam in i minsta detalj. Detta framgår av deras skrifter Att förstå Islam (1988, 1991, 2002), projektledare Mahmoud Aldebe, och Kvinnan i Islam (på svenska 2003, 2007), Jamal Badawi (1971, till svenska av Mostafa Malaekah). Två skrifter både Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson bör kunna utantill, särskilt vad det står om sharia, Allahs eviga och oföränderliga lag och kvinnors beslöjning. Även intervjun ”Med koranen i klassrummet” i tidningen Ottar där Abdirizak Waberi (M) år 2006 lägger ut texten om Muslimska brödraskapets kvinnosyn bör Johansson och Löfven kunna utantill. Liksom att Waberi i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna säger att islam bara har en tolkning och att en kvinna utan hijab är detsamma som att säga jag tror på islam men inte på profeten Muhammed.

Stefan Löfven framställer sig som Sveriges främsta hycklare när han med darr på rösten under Socialdemokraternas valkonferens inför EU-valet deklamerar att högerextrema aldrig ska lyckas igen, att kampen mot högerextremismen och nationalismen i Europa ska vara EU-valets viktigaste fråga samtidigt som partiet i decennier samarbetat med Muslimska brödraskapets högerextremister och under hans regeringsperiod gett dessa högerextremister och deras nationalistiska verksamhet hundratals miljoner i statsbidrag.

Redan i september 2005 slog frilansjournalisten Salam Karam larm om Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet och att de styr stora moskén i Stockholm.

Han får 30 september 2005 svar på tal av Mahmoud Aldebe som bland annat skriver att ”Stockholmsmoskén har ingen politisk färg och har aldrig varit filial vare sig till Muslimska brödraskapet i Egypten eller andra internationella islamiska politiska rörelser i världen”. Åtta år senare, den 1 maj 2013, efter en schism med Brödraskapet i Sverige, då Islamiska förbundet använder sig av samma förnekande taktik, skriver Aldebe: ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Han skriver också att alla som har förtroendeuppdrag i Islamiska förbundet, som driver Stockholmsmoskén, måste vara trogna Muslimska brödraskapet.

Stefan Löfven har kört ner sig i dyn och fastnat där. Han kan inte ta sig framåt utan slirar i hjulspåret och upprepar samma mantra år efter år utan att kasta en blick på verkligheten utanför förarhytten. Han klarar bara av att se en fiende samtidigt. Och han har valt ut SD. En sann ledargestalt har koll på alla fiender. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse och är lika inspirerad av Hitler och nazismen som nynazistiska grupper.

Det är mer korrekt att jämföra Muslimska brödraskapet med Nordiska motståndsrörelsen och andra nazisminfluerade rörelser än med Jehovas vittne, Plymouthbröderna, Maranata, Livets Ord, mormoner med mera.

Ann-Sofie Hermansson pressas från två håll
Ann-Sofie Hermansson är i Göteborg trängd från två håll: dels från shariapolitiska extremhögern, representerad av Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, vilket jag beskriver i det här blogginlägget, dels av Anna Johansson, distriktsförbundets ordförande.

Doubakil och Abdullahi polisanmälde utan resultat Ann-Sofie Hermansson för förtal och har nu stämt henne i en civilrättslig process. De menar att det är förtal att kalla dem extremister. De använder samma lömska metod som när Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd vände sig till Socialdemokraternas ledning för att tvinga bort dåvarande riksdagsledamoten Carina Hägg.

Alltså: Muslimska brödraskapets aktivister agerar för att få bort politiker som är kritiska till att deras verksamhet finansieras med offentliga medel. Det är pengar det handlar om. Hundratals miljoner kronor i offentliga medel står på spel. Det var den offentliga finansieringen Carina Hägg kritiserade.

Den 7 januari 2019 skickade jag till talman Andreas Norlén (M) och riksdagsdirektör Ingvar Mattson var sitt exemplar av min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter, som ju är ett öppet brev till Sveriges riksdag, och efterlyste att Sveriges riksdag tillsätter en oberoende utredning som granskar Muslimska brödraskapets eventuella inblandning i petningen av förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) inför riksdagsvalet 2014.

Det är allvarligt, utomordentligt allvarligt, att demokratifientliga aktivister ens försöker tysta en riksdagsledamot. Jag har inget hört om en eventuell utredning och vet inte om mitt brev och min bok har nått talmannen och riksdagsdirektören.

Socialdemokraternas distriktsordförande Anna Johansson, som vill få bort Ann-Sofie Hermansson, har band till Ibn Rushds förbundsstyrelseordförande Zana Muhammad, som i sin tur är kompis med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, tidigare verksamhetsutvecklare Ibn Rushd Västra, se exempelvis Magnus Ranstorps Twitter och Carina Häggs Twitter. Zana Muhammad är verksamhetsledare vid Interreligiösa centret i Göteborg där bland andra Ibn Rushd, Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) samt Othman Tawalbehs Tillsammans för Sverige / Fryshuset (TFS) är samarbetspartners. Othman Tawalbeh är numera studiekonsulent på Ibn Rushd Södra och en av grundarna av Ibn Rushd.

Hermansson fick ett ultimatum av partiets distriktsstyrelse att avgå frivilligt eller få förtroendet prövat på en extrainsatt distriktskongress. Hon vägrade avgå. Hon avsattes som gruppledare för partiets fullmäktigegrupp i Göteborg. Här är en länk till distriktsordförande Anna Johanssons kritik av Ann-Sofie Hermansson. Och här är Ann-Sofie Hermanssons svar. Distriktskongressen håller ett extra möte 3 mars då Ann-Sofie Hermanssons framtid avgörs.

Hermansson hävdar att hennes arbete mot extremism och hedersförtryck ligger bakom kravet på hennes avgång. Detta tillbakavisas av Anna Johansson och flera socialdemokrater i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Notera att de enbart nämner hedersförtryck i artikeln och inte ett ord om shariapolitiska extremhögern, alltså de två extremisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som är upphovet till hela konflikten.

Konflikten i Göteborg är Stefan Löfvens ansvar. Han har valt att blunda, täppa till öronen och tiga. Han har inte satt ner foten mot shariapolitiska extremhögern i Sverige utan tillåtit denna extremhöger att infiltrera skolor, universitet, myndigheter och Socialdemokraterna (via den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritets fanatiska missionärer Peter Weiderud, Ulf Bjereld, Anna Ardin).

Stefan Löfven demonstrerar ett kunskapsförakt när han till forskningsminister utnämner personer som saknar forskarbakgrund. Varken förra forskningsministern Helene Hellmark Knutsson (S) eller nuvarande forskningsminister Matilda Ernkrans (S) har forskarbakgrund. Inte heller Ernkrans statssekreterare Malin Cederfeldt Östberg har forskarbakgrund. För en utomstående framstår det som om Stefan Löfven tycker att det räcker med att Ulf Bjereld, Tro och Solidaritets förbundsstyrelseordförande, har forskarbakgrund. Bjereld fick förtroendet att vara ordförande för Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhälle. Ingen kan ha missat att Ulf Bjereld och Mattias Gardell är kompisar och att Gardells Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, kom till tack vare pengar från Vetenskapsrådet.

Utred universitetens utbildning om islam
Krisen inom Socialdemokraterna i Göteborg är intimt förbunden med universitetens hårdvinklade och förljugna utbildning i islamologi som leds av missionärer som utbildar missionärer i stället för att problematisera politiska och juridiska tolkningar av islam, inklusive globala islamisk finans väckelsearbete och satsning på ”anständig klädsel” för kvinnor, och ställa dessa, i synnerhet synen på kvinnans plats och uniformspersedeln hijab, mot svensk lagstiftning.

Som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här understreckaren ”Kan islams kvinnosyn förändras” i Svenska Dagbladet 2002, en recension av konvertiten professor Anne Sofie Roalds bok Women in Islam. The western experience (2001), att ”bokens innehåll är ett fängelse av regler och föreskrifter som den muslimska kvinnan snärjts i från födelsen, av manliga laguttolkare, under loppet av fjortonhundra år”. Roald har gjort en enkätundersökning. Kahle skriver: ”Det visade sig att 80 procent av de intervjuade tänker i samma banor som Muslimska brödraskapet (ikwaner). Resten är salafister (fundamentalister) eller tillhör det revolutionära Islamiska befrielsepartiet, eller är postikwaner en modernare upplaga av ikwanerna. Allt som allt en liten, orepresentativ grupp av världens en miljard muslimer får här stå som modell.”

Vidare: ”teologin, förutom mystiken [har aldrig] fått samma betydelse i islam som juridiken. I våra dagar är lagen och dess i trängre mening juridiska innehåll ett viktigt element i den strid som under intryck av västerländska idéer utkämpas mellan traditionalism och modernism. Juridiken är det islamiska tänkandets högsta uttryck, den mest typiska manifestationen av det islamiska levnadssättet, den inre kärnan av islam själv, säger den rättslärde. Den är kunskapen par excellence.”

Roald hoppas att nytolkning av moderna laguttolkare är en väg att få islams lag att förenas med kvinnors ställning i den moderna världen. ”Men”, skriver Kahle, ”hur skall detta kunna ske när utgångspunkten för nytolkningen av lagen inte är samhället som det är?” Och: ”Är det inte bättre att vi tolkar våra heliga skrifter i ljuset av våra moderna ideal om demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, än att bända och vrida dessa ideal så att de passar in i det förgångnas stenkorsett?” Hon skriver också: ”Lagstiftning för kvinnor är något som måste utarbetas i världsliga sammanhang i varje nytt samhälle av varje ny generation.”

Det är detta kritiska förhållningssätt som saknas i den kurslitteratur som behandlar islam i Sverige inom Stockholms universitet jag tittat lite närmare på efter Frédéric Brusis kritik av Sameh Egyptsons bok Holy white lies (se detta blogginlägg) och som förklarar varför politikerna har tillåtit att ett islamiskt prästvälde använder sig av en parallell rättsordning för ”muslimer”, i synnerhet för flickor och kvinnor i islamdominerade miljöer, trots att parallella rättsordningar enligt EU-domstolen stridet mot Europakonventionen enligt domen, ärende nr 41340/98 och 41342–41344/98, som finns i ett svenskt sammandrag i Nytt från Europadomstolen nr 3 2003. ”Upplösning av parti som bl.a. ville införa sharia kränkte inte artikel 11.”

En rättsordning baserad på sharia innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse. Därmed fråntas staten rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna. Individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört.

Det går inte att hävda att man respekterar demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som man hänvisar till sharia, som klart skiljer sig från Europakonventionen, inte minst vad gäller kvinnors juridiska status och intrånget både i privatlivet och det offentliga livet.

Den främsta garanten för flickors, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter är en sekulär lagstiftning. Överallt där lagstiftningen, i synnerhet familjelagstiftningen, är baserad på en religion drabbas flickor och kvinnor hårt. Därför är det helt avgörande i en demokrati att religion och politik är åtskilda, att religionen är en privatsak. Dessvärre står det i Regeringsformen kap. 1 2 § ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408)”. Det är den paragrafen om att religiösa minoriteters samfundsliv ska främjas som ligger till grund för Muslimska brödraskapets framgångar i Sverige, trots att aktivisterna ska betraktas som politiska aktivister med en samhällsomstörtande agenda.

Islam och politik (2011), red. Göran Larsson och Susanne Olsson med Förord av Marie Demker
I Förordet skriver Marie Demker: ”Religion och politik kan inte åtskiljas och religion är aldrig en privatsak” (s. 8). Doktorand Frédéric Brusi undervisar enligt presentationen, Stockholms universitet, i bland annat islamologi och politik och religion. I kursen islamologi ingår Christer Hedins Islams historia (2010) som jag kommenterat i mitt tidigare inlägg om Frédéric Brusi. Antologin Islam och politik ingår i avsnitt III, men jag inleder med den.

Marie Demker, professor i statsvetenskap, är dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet. Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, är prodekan. Båda är missionärer. Se detta blogginlägg om Marie Demker.

Här är några inledande ord om Göran Larssons missionärsverksamhet tillsammans med Simon Sorgenfrei, som när de skrev den mästrande artikeln ”Onyanserad kritik av läget i Hjällbo” i Göteborgs-Posten 24 juni 2012, var doktorand. Jag ger en bakgrundsteckning av Simon Sorgenfrei här eftersom jag senare skriver om hans bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018) som ingår som kurslitteratur i Stockholm.

Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för katolska Caritas Frivilligcentraler i stadsdelarna Hjällbo/Bergsjön i Göteborg, tillika nämndeman (V) Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten 18 juni 2012, ”Islamismen får allt större fäste i Hjällbo”. Gun Holmertz artikel rör wahhabismens utbredning i Göteborg, en utbredning Göran Larsson och Simon Sorgenfrei förnekar och i stället kritiserar Gun Holmertz. De uppträder som papejgojforskare. I stället för att diskutera sakfrågan, wahhabismens utbredning, upprepar de samma fraser som andra forskare redan levererat.

Gun Holmertz hade vid tidpunkten för sin debattartikel arbetat i hjälporganisationen i Hjällbo i arton år. Inget i Larssons och Sorgenfreis artikel tyder på att de två akademikerna varit i Hjällbo och tagit aktiv del av verksamheten och därför skriver utifrån egna erfarenheter av situationen i Hjällbo. Allt i artikeln tyder däremot på att den är ett reflexmässigt svar mot kritik av religionen islam.

Bakgrunden till Holmertz debattartikel är Moderaternas och Miljöpartiets uppgörelse tidigare samma år om att öka anhöriginvandringen. Hon kritiserar politikernas bristfälliga planering, att mottagandet är dåligt förberett och att resurserna inte räcker för att ta hand om de beräknade 1 000 somalier som förväntas komma till Göteborg, att det i Göteborg bor cirka 5 000 personer med ursprung i Somalia och att denna grupps integration i det svenska samhället redan är i princip obefintlig. Hon inleder artikeln med en faktabakgrund. ”Caritas Frivilligcentral stödjer personer som söker asyl eller fått permanent uppehållstillstånd i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s språkprogram.” Hjälporganisationen delar lokaler med den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas Horn, en förening som Holmertz dagligen ser ”hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam).”

Gun Holmertz beskriver förändringarna i Hjällbo under de år hon varit verksam och hon säger tydligt att vissa av männen för ett år sedan uteslutits ur ultrareaktionära Bellevuemoskén. Hon skriver: ”Att bristande integration och påföljande utanförskap är en grogrund för politisk och religiös extremism är välkänt. Under senare år har jag med stor oro i Hjällbo med omnejd sett hur allt fler muslimska kvinnor skyler sig, alltifrån ansiktet till hela kroppen. Denna förändring stämmer väl överens med männens tilltagande sätt att klä sig extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.”

Gun Holmertz är pedagogisk. Hon förklarar både vad islamism och wahhabism är. Hon skriver att syftet med Caritas arbete är ”att hjälpa asylsökande, skyddsbehövande och flyktingar till ett värdigt liv i Sverige” och att det hon ser hända med barn- och kulturföreningen är en skakande upplevelse både för henne och många av hennes medarbetare. Cirka 90 procent av deltagarna i Caritas verksamhet är islamtroende, skriver Holmertz, liksom en del av personalen, ”så vi vet att samma religion kan utövas på olika sätt”. Men personalen förstår inte på vad sätt moskéverksamheten har med barn och kultur att göra. Ansvariga politiker både i stadsdelsnämnden och kommunen liksom ansvarig för lokalerna ”vägrar att ta i saken”, skriver hon. ”Antagligen vill de inte ta risken att bli beskyllda för rasism.”

Gun Holmertz, med sina arton års erfarenheter i Hjällbo, säger: ”Detta är ett alltför typiskt exempel på det svenska majoritetssamhällets undfallenhet och oförmåga i denna och liknande situationer. Flatheten är ett mycket illavarslande tecken för hur de somaliska män och kvinnor som rör sig alltmer mot en religiös slutenhet, ska kunna anpassa sig här.” Hon lyfter fram vad den somaliskfödda före detta nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali skriver om klankulturen i Somalia och somaliernas dilemma i väst: ”Ingen av oss hade varit samhällsmedborgare i modern mening förut. Vi hade aldrig känt något deltagande i och lojalitet mot en stat. Vi fortsatte att vara lojala endast mot klanen.” [Nomad 2011, s. 236, översättning Manne Svensson.]

Holmertz avslutar artikeln med: ”Lojaliteten mot en klan eller en religiös grupp istället för mot samhället är ett destruktivt koncept för integration, vilket utvecklingen i Hjällbo visar på. Därför måste svenska myndigheter, organisationer och företag sluta att stoppa huvudet i sanden. Det är oacceptabelt att skattepengar, eller vilka medel som helst, tillåts att gå till någon form av sluten, religiös extremism.”

Gun Holmertz kritiserar politikerna. Hon lyfter fram klanmentaliteten som hinder för integrationen.

Varför professor Göran Larsson och doktorand Simon Sorgenfrei då känner sig manade att mästra henne är obegripligt. De dribblar bort den seriösa diskussion om klanmentaliteten och wahhabismens utbredning i Hjällbo som Gun Holmertz efterlyste och avfärdar i stället hennes beskrivning av verkligheten i Hjällbo. Larssons och Sorgenfreis artikel är ett typexempel på det Ayaan Hirsi Ali i boken Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld kallar ”den socioekonomiska infallsvinkeln” (2006, s. 64, 65). Den bristfälliga integrationen har inget med extrema tolkningar av islam och somalisk klankultur att göra utan är Sveriges fel.

Larsson och Sorgenfrei skriver det i sammanhanget fullkomligt ovidkommande: ”Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar.” Än mer ovidkommande är kritiken mot Gun Holmertz som person: ”Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner.” Gun Holmertz förklarade i sin artikel vad islamism står för, lyfte fram wahhabismen, förklarade att wahhabismen är en saudiarabisk fundamentalistisk tolkning av islam. Hon skrev: ”vi vet att samma religion kan utövas på olika sätt”.

Ändå påstår Larsson och Sorgenfrei att Gun Holmertz beskrivning av situationen ”är korrekt men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras [min kursiv] problemet i artikeln till en fråga om islamism.”

Wahhabismen är islamism. Utöver islamism betonar Gun Holmertz klankulturen som skäl till somaliernas bristfälliga integrering i det svenska samhället. Genom att negligera vad Holmertz faktiskt skriver om den somaliska klankulturens hämmande inverkan på anpassning till ett demokratiskt statsskick avfärdar Larsson och Sorgenfrei samtidigt Ayaan Hirsi Alis kamp för kvinnors egenvärde och allas likhet inför lagen.

Hirsi Ali skriver att den socioekonomiska infallsvinkeln i Nederländerna är kopplad till nederländsk socialhistoria, där marginaliserade invandrargrupper likställs med forna tiders marginaliserade arbetarklass, att svagheten med den infallsvinkeln är att den, i Joakim Sundströms översättning, ”leder till en offermentalitet där alla problem tillskrivs externa faktorer (myndigheterna, det nederländska samhället). Samtidigt uppstår också en negativ gruppidentitet där alla utanför den egna gruppen misstros. Det leder i sin tur till nya spänningar och förebråelser. Dessutom lindrar välfärdsstatens sociala förmåner följderna av att man inte kan finna sig tillrätta i samhället” (s. 65). Hirsi Ali menar att moderniseringsprocessen för stora grupper i islamiska miljöer därmed riskerar att inte påbörjas, att de kan hamna i en bidragssituation som gör att de fortsätter att vara marginaliserade och klamrar sig fast vid utvecklingshämmande normer och värderingar.

Larsson och Sorgenfrei låter exakt som de nederländska forskare Hirsi Ali kommenterar. Därför menar jag att de i sin mästrande artikel låter som papegojforskare.

Det finns mycket mer att tillägga om Göran Larssons missionsverksamhet. Jag nöjer mig med att här länka till detta blogginlägg.

Larssons och Sorgenfreis artikel publicerades ett år efter det att Islam och politik gavs ut. Antologin är alltså åtta år gammal och publicerad innan det som kallas arabiska våren tog slut, särskilt Muslimska brödraskapets korta tid vid makten. Fyra kapitel handlar om just Muslimska brödraskapet, Mattias Gardells kapitel, ett om Muslimska brödraskapet i Egypten ett om Muslimska brödraskapet i Jordanien och ett om Muslimska brödraskapet i Sverige, författat av Jonatan Bäckelie och Göran Larsson, fast de nämner inte att det är Muslimska brödraskapets ungdomsförening de skriver om.

Det står att hela antologin Islam och politik (240 s.) ska läsas, alltså inte exempelvis enbart det än i dag mycket angelägna kapitlet av Philip Halldén, ”al-Zarqawis anti-shiitiska retorik”.

Mattias Gardells kapitel heter ”Folkhemsislamism”. Han inleder med följande, vilket studenterna alltså ska lära sig och förmodligen, för doktorand Frédéric Brusi? tentera på: ”I en studie av förändringsprocesser i islams politiska landskap (Gardell 2005) [Bin Ladin i våra hjärtan, där Gardell hyllar Yusuf al-Qaradawi] myntade jag begreppet ’folkhemsislamism’ som benämning på den islamdemokratiska mittfåra (wasatiya) som under de senaste decennierna växt fram som en viktig oppositionell kraft runt om i den arabiska regionen, bland annat i Egypten, det land som var min hemort under åren 2004–2006.” (s. 173).

Det vill säga de ”islamdemokrater” som i slutet av 1970-talet, början av 1980-talet försökte störta Syriens diktator och hans sekulära regim. Många syriska ”islamdemokrater” flydde till Sverige och exempelvis medlemmar i klanen Issa är i dag verksamma inom åtskilliga av Muslimska brödraskapets svenska föreningar.

Gardell menar att begreppet folkhemsislamism stundtals har feltolkats. Vad som över huvud taget inte kan feltolkas är hans ordval ”islamdemokrater”.

Studenterna får lära sig: ”Som beskrivande benämning fungerade termen utmärkt enligt många läsare och recensenter som sade sig därigenom ha blivit bättre rustade att förstå den islamdemokratiska mittfårans vision om det goda samhället, vilket också underlättade att sätta andra uttryck för politisk islam i perspektiv. Andra bedömare – inte minst bland dem som inte läst min studie utan endast hört begreppet – uppfattade emellertid folkhemsislamism som en idealiserande term, som på ett otillbörligt sätt förskönade en gren av politisk islam som de var vana vid att tala om i termer som markerade avstånd från ’västerländsk’ politisk filosofi. I den islamofobiska malström som under senare år virvlat runt i det offentliga samtalet om islam och muslimer fanns det till och med de som stötte sig så mycket på benämningen att de slöt sig till att jag förmodligen var islamist eller agerade den vederstyggliga muslimska fundamentalismens apologet” (s. 173, 174).

Bland dessa ”islamofober” nämns statsvetaren verksam i Tyskland Lisbeth Lindeborg som i samband med demonstrationerna mot Jyllands-Posten 2006 skrev artikeln ”Islamister vill ha världsmakt” (notera att hon även nämner Göran Larsson) och Fredrik Malm, ordförande Liberala ungdomsförbundet, som i Aftonbladet skrev artikeln ”Gardell måste vara en islamistisk följeslagare”. Dessa två artiklar är betydligt väsentligare för studenter att ta del av än Mattias Gardells förljugna kapitel. I källförteckningen tar Gardell upp inte mindre än fem verk av den franska filosofen Michel Foucault för att ge sken av att kapitlet vilar på vetenskaplig grund.

Jonatan Bäckelies och Göran Larssons kapitel heter ”Unga muslimer och politik” och redogör för en enkätundersökning som gjordes under Sveriges unga muslimers (SUM) ungdomskonferens 10–13 april 2009 i Stockholm, då Mehmet Kaplan (MP) och Ardalan Shekarabi (S) deltog i en paneldebatt ”Det muslimska perspektivet i den politiska debatten”. Författarna skriver: ”Både Kaplan och Shekarabi framhöll att de som ’hatar muslimer’ inte gör skillnad på praktiserande, sekulära eller antireligiösa muslimer. I stället reduceras frågan till att bli en ’muslimfråga’ likt 1930-talets ’judefråga’” (s. 146).

På 1930-talet fanns inga judiska västfientliga terroristorganisationer som utförde terroristattacker i väst.

Författarna skriver att konferensens huvudsponsorer var studieförbundet Ibn Rushd, Islamic Relief, Sveriges Islamiska Skolor (SIS) och Tele2 Comviq utan att nämna att tre av huvudsponsorerna tillhör Muslimska brödraskapet (s. 147). En av föreläsarna var biträdande rektorn för Al-Azharskolan i Stockholm, som ingår i SIS. Inte heller detta kommenteras av författarna. Slutligen kommenterar inte författarna att SUM är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund i Sverige, styrt av Islamiska förbundet.

Mads Damgaards kapitel ”Domen över huvudduken” förklarar varför det är omöjligt att föra en sansad debatt om beslöjningen av småflickor i Sverige när studenter tvingas läsa en så hårdvinklad text till försvar för kvinnors beslöjning. De båda redaktörerna Göran Larsson och Susanne Olsson bör förklara varför de valde just den texten att ha med i en antologi om politik och islam och inte en text som problematiserar hijab. Jag upprepar: Antalet hijabbärare i ett land signalerar graden av landets islamisering. Hijab signalerar att sharia står över svensk lag, i kapitlet gäller det dansk lag, men det är inte det författaren skriver om. Författaren är full av harm över att politiker lagt ett lagförslag om att domare ska vara neutralt klädda och inte via klädseln demonstrera sin religiösa eller politiska tillhörighet.

Flera år tidigare, som ett resultat av debatten om Jyllands-Postens Muhammedteckningar, som ansågs vara för testosteronstinn, publicerades Maskeret tvang – en antologi (2006), redaktör Vibeke Manniche, som problematiserar beslöjningen. Bland annat skriver Vibeke Manniche, som är läkare, ett kapitel om att beslöjning av småflickor strider mot Barnkonventionen.

Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015), redaktörer Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei
Omslagsbild – en ung kvinna i burkini. Antologin ingår som kurslitteratur både i Islamologi I, Islamologi II och Islamologi III. Om omslagsbilden skriver de båda redaktörerna: ”Ett exempel på den komplexitet ämnet innehåller finner vi i omslagsbilden till denna bok, som visar en kvinnlig muslimsk badvakt iklädd plagget burkini. Ordet är en lek med orden burqa, vilket är ett klädesplagg för kvinnor som täcker hela kroppen, och bikini. Medan burqa för många representerar en total underkastelse under patriarkala muslimska traditioner, fungerar bikinin som en symbol för kvinnlig frigörelse och västerländska liberala värden. Den kvinnliga badvakten i burkini blir ett exempel på hur tradition och förändring liksom olika normsystem kan relatera till varandra i människors vardag. Genom att delvis underkasta sig en tradition, möjliggör denna eftergift tillträde till nya arenor och nya förståelser av muslimska genusroller” (s. 6).

En så ytlig jämförelse serveras alltså landets universitetsstudenter. Denna tröttsamma jämförelse mellan den fritt valda bikinin och fanatikerna Hassan al-Bannas och Sayyid Mawdudis Al-Hijab/Purdah. Det är ljusår mellan Susanne Olssons/Simon Sorgenfreis och Ayaan Hirsi Alis kunskap om det fängelse beslöjningen innebär för kvinnor och som hon beskriver i boken Kräv er rätt!  Om kvinnor, islam och en bättre värld (på svenska 2006).

Tänk om badvakten är en politisk aktivist i stil med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi? Tänk om badvakten tillhör Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami eller någon av alla hundratals islamistiska rörelser och aktivt verkar för att sharia ska tränga längre och längre in i samhället hon bor i? Det framgår inte i vilket land bilden är tagen, bara det engelska ordet rescue syns.

Jag vill här påminna om att islamisten Mehmet Kaplan (MP) när han var riksdagsledamot i Dagens Nyheter 11 juli 2008 i artikeln ”Handeln tror inte på burkinin” gjorde reklam för plagget i Sverige. ”Tidigare har muslimska kvinnor ofta hyrt simhallar och bassänger och badat åtskilt från männen, men det behöver de inte längre med dräkten. Det finns 100 000 praktiserande muslimer i Sverige så det borde finnas en marknad för den”, säger Kaplan.

Samma reklambild på fyra kvinnor i burkini som åtföljer artikeln publicerades även i Socialdemokraternas Islam & politik, bilaga till Tidningen Broderskap inför valet 2010, med, förstås, en kvinna i hijab på omslaget.

Och så klart finns Mattias Gardell med även i Islam – en religionsvetenskaplig introduktion. På s. 329 lägger han ut texten om islamofobi. Nu är islamofobi inte ett vetenskapligt begrepp och hör inte hemma i en antologi som gör anspråk på att vara vetenskaplig. Mattias Gardell påstår ”Islamofobi är en benämning på socialt, kulturellt och politiskt reproducerade fördomar om, aversion mot och diskriminering av människor på basis av att de är eller anses vara muslimer.”

Mattias Gardell påstår att islamofobi är besläktat med rasism. Han påstår att islamofobi ”utgår från ett essentialistiskt skillnadstänkande”. Han påstår väldigt många saker som han är ensam om att påstå.

Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt (2012), Klas Borell
Även Klas Borells kunskapsöversikt, som ingår i Islamologi IV, bör vara överspelad som kurslitteratur. Han skriver ju redan 2012 att forskare inte kan komma överens om en gemensam definition av islamofobi. Det kan de fortfarande inte.

Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), Simon Sorgenfrei
Hela boken ingår i Islamologi IV. Boken har många förtjänster. Men den hör inte hemma på universitetet. Boken är ett beställningsverk av Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST), vars generaldirektör Åke Göransson och tjänsteman Max Stockman har ett nära samarbete med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, vilket märks i Sorgenfreis bok. Jag tar här bara upp det Sorgenfrei skriver, och inte skriver, om Muslimska brödraskapet, avsnittet om islamofobi och valet av bilder på flickor i hijab.

Alice Bah Kuhnke hade ett sakråd om islamofobi där personer som ingår i Muslimska brödraskapets olika föreningar bjudits in, exempelvis Omar Mustafa (Ibn Rushd, Islamic Relief), Mohamed Temsamani (FIFS, Ibn Rushd, SMR, Islamic Relief, talesperson för Södermalmsmoskén), Aya Zemzem Mohammed (SMFR, Ibn Rushd). I det här blogginlägget länkar jag till ett avsnitt i min bok om Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi.

Kulturdepartementet gav SST i uppdrag att ta fram en digital kunskapsplattform om islamofobi. SST gav uppdraget till Ibn Rushd som anlitade hederskulturförnekare som ”experter”. Se detta blogginlägg. Valet av ”experter” kritiserades från flera håll. Här är Åke Göranssons och Max Stockmans arroganta svar. Här är min kommentar till deras svar. De två ämbetsmännen är politiska aktivister. Deras nära samarbete med Ibn Rushd och Mattias Gardell beskrivs här och här av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Och här är mejlkonversationen Johan Westerholm begärde ut.

Simon Sorgenfrei har en lång utläggning om huruvida svenska organisationer som Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM), Ibn Rushd är kopplade till Muslimska brödraskapet eller ej. Hans slutsats är att det finns ideologiska kopplingar till IFiS ”och med dem förknippade personer och förbund, och ideologer inom Muslimska Brödraskapet. Och medan företrädare för de svenska föreningarna också säger sig vara inspirerade av (delar av) dessa ideologers texter, menar de samtidigt att de inte formellt lyder under Muslimska Brödraskapet” (s. 152).

Jag inleder med några tvivelaktiga påståenden. På s. 145 skriver Sorgenfrei: ”Debatt och diskussion om islamism i Sverige och islamisters försök att skapa ett muslimskt parallellsamhälle har fortsatt, och vanligen har kritiken riktas mot just IFiS eller SMR och dem närliggande organisationer och förbund. Sommaren 2016 uteslöts exempelvis Yasri Khan, som varit engagerad i SUM, Ibn Rushd och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), och Mehmet Kaplan, som haft tunga uppdrag i både SUM och SMR, ur miljöpartiet efter kontroverser.”

Sanningen är att Miljöpartiet aldrig har gjort upp med islamisterna inom partiet. Mehmet Kaplan förnyade inte sitt medlemskap 2019 efter det att han hade hyllats av nuvarande demokratiminister Amanda Lind (MP) och den kritik som följde. Yasri Khan hoppade av alla uppdrag inom partiet efter uppståndelsen då han vägrade skaka hand med TV4:s reporter. Huruvida han fortfarande är medlem i partiet eller inte har inte ventilerats offentligt. Mohamed Temsamani, som har uppdrag i praktiskt taget varenda förening kopplad till Muslimska brödraskapet, har inte uteslutits.

Ett annat tvivelaktigt påstående är detta om Mahmoud Aldebe: ”Aldebe hamnade senare i konflikt med Islamiska förbundet, en konflikt som blev ett rättsärende. Efter att han lämnat sina uppdrag har Aldebe blivit en av förbundets skarpaste kritiker och i en intervju med Dagens Nyheter knyter han dem till Muslimska Brödraskapet. ’Alla som finns i Islamiska förbundets styrelse är del av Muslimska brödraskapet.’ Detta är också anklagelser vilka han formulerat i en text på arabiska, vilken i svensk översättning cirkulerar på nätet. Aldebe motsägs dock av forskning som menar att det är vilseledande att säga att Muslimska Brödraskapet bedriver verksamhet i Sverige” (s. 144, 145).

Ett sådant påstående hör inte hemma på universitetet. Aldebe vet vad han talar om. Det som saknas i Sorgenfreis bok är en uppräkning av namn, representanter för Muslimska brödraskapets innersta kärna i Sverige, som Aldebe tillhörde, namn som jag har nämnt i åtskilliga blogginlägg och som finns i min bok och som Sameh Egyptson också nämner i sin bok Holy white lies.

Mustafa Kharraki är ett sådant namn. Men det får man ingen upplysning om i Sorgenfreis bok. Kharraki presenteras som vilken ”neutral” muslim som helst. Det står att han kom från Marocko i slutet av 1970-talet. ”Kharraki engagerade sig lokalt i föreningen Islamiska Förbundet i Stockholm, men blev tidigt verksam i FIFS, vilket han i någon mån varit sedan dess” (s. 112). Inget om att FIFS är Muslimska brödraskapet och att Kharraki cirkulerar på ledande poster inom Muslimska brödraskapets olika föreningar, inklusive Ibn Rushd och Islamic Relief, och fått sin försörjning via generösa statliga bidrag. Här är ett annat citat: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm, tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna landet och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213). Det står inget om att Mustafas son Mohammed Amin Kharraki i många år var SUM:s ordförande och ständigt i SVT fick representera landets ”unga muslimer”. Inte heller kommenterar Sorgenfrei att Mahmoud Aldebe i texten som ”cirkulerar på nätet” skriver att både Mustafa och Mohammed Amin Kharraki har höga grader inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Liksom för övrigt Omar Mustafa.

Det är också Kharraki som får berätta om Södermalmsmoskéns tillkomst utan att Mahmoud Aldebe nämns i sammanhanget. Eller Chakib Benmakhlouf. Eller Ahmed Ghanem. Inget om att det var Kharraki, Aldebe och Ghanem som skrev under rapporten om samarbete med Socialdemokraterna, Rapport 4/99. Inget om att tunisiska Muslimska brödraskapets Rached Ghannouchi bjöds in till Socialdemokraternas Brunnsvik i juni 1996, eller att FIOE:s ordförande Ahmed Al-Rawi bjöds in till Bommersvik i mars 1997, vilket man kan läsa i Rapport 4/99.

I slutet av boken lyfts några imamer fram, bland andra Iman Baroudi, född i Kuwait av föräldrar från Syrien, kom till Sverige 1993, utbildat sig till lärare ”och även drivit affärsverksamhet inriktad mot muslimska kvinnor, i Göteborgsförorten Hjällbo. Idag är Iman Baroudi i Angereds moské i Göteborg en av få kvinnor i Sverige som kallar sig imam, även om det finns flera kvinnor som leder bön” (s. 275). Det låter ju jämställt och fint. Men sedan kommer nästa mening. ”Hon har en tvåårig imamutbildning från L’Institute Europeen des Sciences Humaines, i Frankrike” (ibid.). Det är Muslimska brödraskapets institut, men det får läsaren inte veta.

Inte heller får läsaren veta att imam Hussein Halawa tillhör Muslimska brödraskapet i berättelsen om hur man 2014 i Kiruna vände sig till Europeiska fatwarådet för att få råd om när man skulle fasta i norra Sverige då solen inte går ner. En bild på Halawa visas och han presenteras som Fatwarådets generalsekreterare (s. 257). Hussein Halawa besökte Sverige två år tidigare i samband med Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage ”Imamernas råd” som sändes 16 maj 2012. I Södermalmsmoskén anordnades Tredje imamkonferensen 29–30 september 2012 i samarbete med IFiS, FIFS och Ibn Rushd. Södermalmsmoskéns VD Mahmoud Khalfi är ordförande i Sveriges imamråd. Föreläsningar hölls av Hussein Halawa, Fatwarådets generalsekreterare, Abdallah Been Mansour, styrelseledamot, Union des organisations islamiques de France (UOIF), presenteras också som en av grundarna av Federation of Islamic Organisations of Europe (FIOE), Muhammad Ayash al-Kubaisi, professor i sharia (islams lag), Qatar University, samt Muhammed El-Hawari, styrelseledamot Fatwarådet. Idel ädel Brödraskapsadel.

Yusuf al-Qaradawi har sedan starten varit Fatwarådets ordförande. Simon Sorgenfrei skriver att Qaradawi i samband med sitt TV-program Sharia och livet på Al-Jazeera under 1990-talet fick ”epitetet som ’Muslimska brödraskapets andliga ledare’ även om hans relation till Brödraskapet idag inte är klarlagd” (s. 140). Relationen är klarlagd många gånger om. Här är ett exempel från 2017. Sorgenfrei refererar i en not till Ian Johnsons bok A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010, s. 195). Det står inget på den sidan att Qaradawis koppling till Brödraskapet är ifrågasatt. Tvärtom står det om Qaradawis koppling till egyptiska Brödraskapets tidning al-Da’wa som jag i det här blogginlägget visar hade en extremt judefientlig inställning.

Det mest anmärkningsvärda är att Sorgenfrei, trots att han har med Ian Johnsons bok i notapparaten och källförteckningen inget nämner om att Ian Johnson deltog i ett av Fatwarådets möten i London då Muhammed El-Hawari citerade ur Sions vises protokoll utan att deltagarna reagerade. Med största sannolikhet var generalsekreterare Halawa närvarande. Johnson skriver att av rådets 35 medlemmar är två tredjedelar Muslimska brödraskapsaktivister från Mellanöstern och Afrika. Han skriver också att Qaradawi hjälpte Brödraskapet att bygga upp organisationen under 1970-talet (s. 206–210).

Notera hur Tredje imamkonferensen skriver att franska UOIF var med och grundade FIOE, vilket IFiS också var enligt IFiS stadgar.

Muslimska brödraskapet i Europa
Sameh Egyptson är inte den enda person av egyptiskt ursprung som skriver om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa och kopplingen till Brödraskapets Internationella organisation. Här följer några utdrag ur den egyptiska analytikern Tarek Dahrougs artikel i Al-Ahram Weekly augusti 2016 ”The Muslim Brotherhood in Europe”, som Conny C. Lindström länkat till på Twitter. Tarek Dahroug är utbildad i International Affaires vid Sorbonne i Paris. Dahroug skriver att Brödraskapet under första fasen använde Europa framför allt Frankrike, Tyskland och Storbritannien, som plattform för sina attacker mot arabiska regimer. De byggde upp nätverk, bland annat utnyttjade de de turkiska invandrarna i Tyskland liksom nordafrikanska grupperingar i Frankrike som ett sätt att ta sig in i Nordafrika.

De drog nytta av att åtskilliga nordafrikanska islamiströrelser lojala mot eller nära knutna till Brödraskapet hade öppnat egna kontor i Frankrike och Belgien, inklusive tunisiska Ennahda och marockanska Adl Wal-Ihsane. Brödraskapets närvaro i de tre europeiska länderna gjorde att de kunde etablera sig i mindre länder som Belgien från Frankrike, Irland från Storbritannien och Schweiz från Tyskland.

Said Ramadan grundade Brödraskapets första organisation i Schweiz 1961, skriver Dahroug, medan hans kompanjon Mohamed Hamidullah grundade Brödraskapets första organisation i Frankrike 1963 The Muslim Students’ Association i Paris. I denna församling verkade Hassan Al-Turabi, Abolhasan Bani-Sadr (som senare blev republiken Irans första president), Rached Ghannouchi, ledare för tunisiska Ennahda (han som bjöds in till Socialdemokraternas Brunnsvik 1996), och Faisal Mawlawi, libanesiska Muslimska brödraskapets ledande man. Även åtskilliga medlemmar av syriska Muslimska brödraskapet ingick. Några av dem etablerade sig senare i Aachen i Västtyskland som blev centrum för syriska Muslimska brödraskapet i Europa.

År 1979 lämnade en grupp politiska flyktingar och Brödraskapets studentledare den franska studentorganisationen och grundade en egen förening som 1983 blev UOIF i Frankrike, Ghannouchi utarbetade organisationens struktur, politiska strategi och ideologi och gjorde UOIF till Brödraskapets institutionella pelare i Frankrike. Över 250 moskéer i Frankrike samlas under UOIF. Brödraskapet driver också flera lärosäten i Frankrike, bland dem den som Iman Baroudi, Angereds moské i Göteborg utbildade sig till imam på. Enligt Dahroug utbildar det lärosätet 200 imamer om året.

Brödraskapet fördjupade också sitt samarbete med turkiska Millî Görüş, som gjort Tyskland till sin bas, och som har nära band till Turkiets president Erdogan. Brödraskapet fördjupade också samarbetet med pakistanska islamister i Storbritannien.

Dahroug skriver att under 1980- och 1990-talet såg en andra generation Muslimska brödraskapsinstitutioner dagens ljus via en horisontell utvidgning i Europa. Paraplyorganisationen FIOE grundades som en fasad för Internationella Muslimska brödraskapet och som ett medel att samla alla Brödraskapsföreningar och islamitiska grupper i Europa, inklusive 500 organisationer inom och utanför EU:s medlemsstater samt inofficiella enheter som verkade i samma anda.

Dahroug skriver också att det numera även finns ett inofficiellt parallellt nätverk bestående av individer som tillhör Brödraskapet men verkar utanför det officiella ramverket. Deras uppgift är att göra européerna mer sympatiskt inställda till Brödraskapets ideologi genom att marknadsföra den i sekulär förpackning som ett försvar för demokratin och mänskliga rättigheter. Här ingår medier i Storbritannien som verkar inom utbildning, kultur och ungdomsfrågor och fokuserar på integration av islams trosfränder i Europa.

Dahroug skriver om Qaradawi. Det står mycket matnyttigt i artikeln som gör Omar Mustafas kommentar till Simon Sorgenfrei fullständigt irrelevant: ”Jag inspireras av Muslimska Brödraskapet och några av deras ideologer, men det innebär inte att jag får direktiv från fängelset i Egypten. Det är befängt” (s. 146).

Åtskilliga av Brödraskapets ledare må sitta i fängelse i Egypten där de numera är terroriststämplade men det finns också ledare som bosatt sig i Turkiet. Och man ska inte glömma Erdogan och hans planer på att utvidga sin makt i Europa. I samlingsverket som den franska tidningen Le Figaro gav ut i januari 2019, L’islamisme un défi pour notre civilisation, och som Chris Forsne recenserade på Ledarsidorna.se ingår en artikel av Pierre Vermeren om att Brödraskapet ställt in sig på Europa efter det att de förbjöds i Egypten och att Erdogan bedriver intensiv aktivism i Frankrike, ”La priorité des Frères, le Vieux Continent”.

Islamofobi
Simon Sorgenfrei har ett helt kapitel om islamofobi i Sverige vilket gör att boken inte hör hemma på universitetet. Ordet är förbrukat. Det är Omar Mustafas favoritord och visar bokens nära koppling till Ibn Rushd. Varje gång jag hör ordet islamofobi kommer jag osökt att tänka på Ingemar Hedenius kritik av den kristna läran. Ordet islamofobi används för att censurera kritik av religionen islam. Sorgenfrei hänvisar till Mattias Gardell definition ”att islamofobi, liksom rasism, utgår från vad han kallar ett essentialistiskt skillnadstänkande” (s. 206). Det är mer korrekt att använda ordet muslimfientlighet.

Bruket av ordet islamofobi är nära knutet till kritik av hijab på småflickor. Det är ytterligare ett skäl till att det inte hör hemma inom universitetet. Det för mig över till nästa punkt.

Bilder på flickor i hijab
Enligt Simon Sorgenfrei har Max Stockman varit bildredaktör. Boken avslutas med en samling fotografier. På det första fotografiet syns Shiraf Sebaie i hijab. Den 14 oktober 2007 hade DN Söndag ett stort reportage om ”Friskolorna skilda världar” där Lasse Granestrand besökte Al-Azharskolan i Stockholm. I artikeln står om hur Shiraf Sebaie lär skolbarn om helvetet! Hon beskrivs som imam i moskén på Södermalm i Stockholm, förutom att hon är lärare. Under en viss speciell natt under fastemånaden ramadans sista tio nätter ”befriar Allah den som dyrkat honom extra flitigt från helvetets alla plågor”, säger hon till femteklassare. Man kan då bli förlåten sina synder. ”Det var natten då den absolut viktigaste händelsen i mänsklighetens historia inträffade, menar hon, ögonblicket då Koranen sändes ner till jorden. Det kan vara klokt att passa på att anstränga sig, säger fröken. Vi vet aldrig om vi får någon mer chans, om vi befinner oss bland de levande nästa år. Shiraf Sebaie säger att det är lyckat att pricka in rätt natt. Bön under allmaktens natt är värd lika mycket som trettio tusen vanliga nätter av dyrkan. Bönen kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet.”

Hon ingår tillsammans med Salahuddin Barakat och två män från Malaysia i SMFR:s religiösa råd.

Det är mest män på fotografierna men på s. 284 och 285 bär flickor och kvinnor hijab. Sorgenfrei skriver genomgående sjal när han kommenterar beslöjningen, vilket är fel ord. En flicka eller kvinna som inte vill bära en sjal riskerar inte att dödas. Det är därför de här bilderna är så problematiska i en bok som används på universitetet. Studenterna lär sig inte problematisera beslöjningen och vad den står för. De lär sig inte vilket fängelse hijab är för småflickor, att flickornas hela liv är utstakat, att flickorna riskerar att uteslutas ur familjen och hela sitt sociala nätverk och till med riskerar att dö om de vill sluta bära hijab.

Universitetens kurs i islamologi borde göra studenterna rustade att sakligt föra en debatt om olika tolkningar av islam och sätta tolkningarna i relation till dagens Sverige, så som Sigrid Kahle efterlyste redan år 2002. Och därmed hjälpa politiker och myndigheter att fatta beslut som befriar småflickor från fängelset hijab innebär. Hijab signalerar extremism. Men i Sorgenfreis bok framställs hijab som det ”normala” för en muslimsk kvinna.

Ann-Sofie Hermanssons kritik av offentlig finansiering av extremism har gjort att hon har hamnat i konflikt med både sitt parti och de andra partierna i Göteborg. Inom Socialdemokraterna har en falang startat en rebellrörelse kallad Reformisterna för att pressa Stefan Löfven. Det märkliga är att ingen rebellrörelse startats mot Socialdemokraternas frikostiga bidrag till Muslimska brödraskapets högerextremister. Det är som om alla inom Socialdemokraterna är lika blinda och döva som Stefan Löfven som bara ser en fiende, SD. Det tycks exempelvis inte föresväva LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson att medlemmarnas fackföreningsavgifter går direkt till shariapolitiska extremhögern. Har Thorwaldsson över huvud taget en aning om hur många hundratals miljoner som slussats till Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige? För att inte tala om alla de miljoner som gått via SST.

2 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken  Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018), ett öppet brev till Sveriges riksdag

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

En reaktion på “Ann-Sofie Hermansson (S), Stefan Löfven (S), doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och de religionsvetenskapliga institutionernas hårdvinklade och förljugna utbildning om islam”

  1. Detta är fruktansvärt hur vilseledda vi väljare blir att muslimska brödraskapet hade en dold agenda det kunde man förstå men att socialdemokraterna kunde gå så långt för att värva röster trodde jag inte tack för en upplysande artikel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *