Utnyttja karantänen och rör på dig – inomhus. Här är några tips från en hemmagympare, och ännu en efterlysning av en patientRÄTTIGHETSlag

Jag tillhör riskgruppen 70+. Uppmaningen att stanna inomhus påverkar inte min vardag nämnvärt, eftersom jag i stort sett tillbringar dagarna med att sitta vid datorn, läsa böcker och gympa framför TV:n till VHS-band jag köpte på 1990-talet då Jane Fonda, Cher och den inte lika kända Kathy Smith spelade in det ena aerobics-bandet efter det andra. Jag har upptäckt att banden numera finns på Youtube. Ni som har en dator och lite plats på golvet framför datorn kommer strax att få några tips på mina favoriter. Tipsen gäller inte bara kvinnor. Även män finns med i flera av banden, några dansar till och med cancan.

Jag har några kroniska sjukdomar, att träna är ett måste för att kunna leva så normalt som möjligt. Jag gör allt för att slippa bli opererad i Sverige. Därför inleder jag med en liten repetition av min efterlysning av patientperspektiv och patienträttighetslag. Den som vill hoppa över inledningen kan scrolla ner till rubriken ”Aerobics framför datorn”.

Skådespelaren Stefan Sauk har upptäckt att patientperspektivet saknas i den svenska sjukvården. Han är förbannad. Han skriver debattartiklar. Han uttalar sig i TV. Det uppskattar jag. Svenska ortopeder försöker näpsa honom. Han ger sig inte utan går i svaromål. Det uppskattar jag också. Men inget händer. Politikerna reagerar inte. Medierna behandlar hans fall som ett enskilt fall, inte som ett gigantiskt strukturfel i uppbyggnaden av hela det svenska sjukvårdssystemet. Patienten har ingenstans att vända sig! Patienten har inga utkrävbara rättigheter! Det går inte att utkräva ansvar! Patienten står ensam!

Vi behöver en nationell Patientombudsman som är oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantörerna, det vill säga det som tidigare hette landstingen och numera regionerna. Och en patienträttighetslag.

Jag är sjukvårdsskadad sedan gynekologisk operation i februari 1997 på Södersjukhuset i Stockholm, som jag skrivit om i flera blogginlägg, och gör allt jag kan för att slippa hamna på sjukhus igen. Jag tränar alltså, trots att det sliter och drar i buken där den gynekologiska kirurgen snörpte ihop vävnaderna, en symetod som anses vara enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det är bara i Sverige. Eller kanske bara i Stockholm.

Jag opererades nämligen 1961 i USA via så kallat bikinisnitt för att ta bort ena äggstocken och fick då bara ett litet hudärr strax ovanför pubishåret. Efter operationen i Stockholm då livmodern togs bort fick jag två ärr, ett hudärr i det gamla snittet och ett fruktansvärt smärtfyllt vanprydande ärr flera centimeter ovanför hudärret tvärs över hela buken från insnörpta Vicrylstygn sydda under huden. Plus förkortade ljumskar. Ingen lyssnade på min konkreta beskrivning. Jag fick höra att smärtorna berodde på min reumatiska sjukdom, inte på operationen. Teckning av op.ärr finns i blogginlägget ”Socialstyrelsens svågerpolitik” i den blå rutan till höger.

Miljoner och miljoner kvinnor i USA och Sydamerika opererar bort livmodern via bikinisnitt. Bikinisnitt används även vid kejsarsnitt. Jag har aldrig hört talas om att alla dessa miljontals kvinnor får smärtsamma vanprydande ärr horisontellt mitt på magen och förkortade ljumskar. Jag har aldrig lyckats få reda på vilken gynekolog i Stockholm det är som uppfann den invalidiserande svenska symetoden som anses vara vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag är luttrad när det gäller sjukvårdens, rättsväsendets och patientförsäkringen LÖF:s arroganta behandling av sjukvårdsskadade patienter. I flera blogginlägg har jag skrivit om föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten. Jag har efterlyst en patienträttighetslag, jag har skrivit att det nuvarande klagomålssystemet är en katastrof för patienten. Jag har skrivit att det som kallas patientsäkerhet inte handlar om patienten utan om vårdpersonalens arbetsförhållanden, alltså en arbetsmiljöfråga. Jag har skrivit att patientperspektivet saknas inom den svenska sjukvården, att Sverige till skillnad från våra nordiska grannländer, inte har en patienträttighetslag.

Jag tror att det enda som skulle kunna rucka på politikernas och mediernas likgiltighet är vass satir. Riktigt vass satir. Men landets komiker tycks vara nöjda med att Sverige är ett så efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter.

Här kommer ett tips. Svenska politiker och Regeringskansliet vet inte ens skillnaden mellan den nuvarande patientlagen och en patienträttighetslag.

För att förtydliga: Patientlagen handlar om vårdgivarens skyldigheter och utgår från vårdgivarens perspektiv, det som kallas skyldighetslagstiftning, vilket den svenska sjukvården är baserad på.

En patienträttighetslag är en rättighetslagstiftning som utgår från patientens perspektiv och ger patienten möjlighet att utkräva sin lagstadgade rätt i domstol. Det är för dyrt, förklarade Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors (SOU 2013:2, s. 52).

Men det tycks inte vara för dyrt i våra nordiska grannländer.

Jag skrev ett mejl till sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) och ställde följande frågor och bifogade denna länk till mitt blogginlägg om juridiskt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag:

Hej
Jag heter Mona Lagerström. Jag har skrivit ett blogginlägg om klagomålssystemets katastrofala utveckling. Mina frågor är:
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att förbättra klagomålssystemet för patienter och anhöriga?
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att förstärka patientperspektivet och inrätta en patienträttighetslag?
Som framgår av mitt inlägg har patientsäkerhetsforskare helt och hållet eliminerat patientperspektivet och patienters rättigheter.

Regeringskansliet svarade med en länk till den patientlag jag kritiserar i blogginlägget och det klagomålssystem jag också kritiserar! Svaret är goddag yxskaft.

Hej Mona
Tack för ditt brev.
När det gäller åtgärder för att förbättra klagomålssystemet kan jag berätta att regeringen ganska nyligen genom en klagomålsreform försökt att förbättra klagomålssystemet. För mer information hänvisar jag till regeringens proposition med nr 2016/17:122.
När det gäller din fråga om patientperspektiv och patienträttighetslag kan jag berätta att det finns en patientlag som ska främja patientens rättigheter. Du kan läsa mer om detta via länken nedan.
https://patientsakerhet.socialstyrelsen.se/om-patientsakerhet/centrala-lagar-och-foreskrifter/patientlagen
Med vänlig hälsning

Byråkraten förutsätter alltså att jag inte vet vad jag ber om svar på. Det är en gigantisk skillnad mellan den svenska patientlagen och en patienträttighetslag. Det vet våra grannländer, men inte det svenska Regeringskansliet. Jag har skrivit ett nytt mejl och frågat om Lena Hallengren vet skillnaden. Detta var före corona och jag lär väl inte få ett svar inom den närmaste framtiden.

Jag fick ett liknande goddag yxskaft-svar av Kristdemokraterna, som går ut stort med att de värnar speciellt om patienterna.

Politikerna vet vad en vårdkö är. Där slutar i princip kunskapen.

Varför jag tränar så plikttroget
Det här berättar jag för att visa att man kan ha både en reumatisk sjukdom och en balanssjukdom och ändå göra aerobics-pass fast man är över 70. År 1971 drabbades jag av shigelladysenteri i Göteborg och hamnade på Östra sjukhusets infektionsklinik. Vi var flera som blev sjuka samtidigt, men smittkällan hittades inte. Jag hade oturen att ha blodtypen HLA-B27, som 90 procent av Bechterewpatienterna tycks ha. Medan jag låg på sjukhuset svullnade knäna, armbågarna, knogarna, några fingrar och några tår. Läkarna stod rådvilla. Till slut hittade avdelningssköterskan i en bok ett avsnitt om att shigelladysenteri kunde ge upphov till svullna leder. Jag låg på infektionskliniken i sex veckor. Det var andra tider då. Och jag var ung, inte ens fyllda trettio.

Först andra halvan av 1980-talet fick jag av en reumatolog diagnosen Bechterew, som numera även kallas ankyloserande spondylit, pelvospondylit. Jag remitterades till en sjukgymnast specialiserad på Bechterew och fick ett specialprogram hur jag skulle stretcha. Musklerna krymper när man har Bechterew. Det är en smärtsam reumatisk sjukdom. Den bästa medicinen är träning och stretching, långkalsonger och knävärmare. Med träning menar jag även långa promenader. Men utevistelse ska ju 70-plussare helst inte ägna sig åt just nu.

Det andra skälet till att jag tränar så plikttroget är att balanssjukdomen Ménière debuterade andra halvan av 1980-talet. Det är en vedervärdig sjukdom. Man är sjösjuk på torra land. Ögonen går i otakt (nystagmus), allt snurrar, hela världen vänds upp och ner. Benen viker sig, man ramlar ihop på golvet som en hög skelettben och hud utan muskler, måste krypa till toaletten, ligga blundande och kräkas och kräkas. I timmar.

Engagerade yrsel- och balansläkare har skapat en fantastisk klinik på Karolinska sjukhuset i Solna. Där har jag fått hjälp. Läkarna har slagit ut det sjuka balansorganet i ena örat, som jag numera tappat hörseln i. Det gäller att hålla hjärnan alert så att den uppfattar omvärldsformationen som om jag hade två friska balansorgan. Därför tränar jag. Helst borde jag också vistas utomhus varje dag så att hjärnan tränas i att uppfatta alla rörelser från trafik och fotgängare. Anfallen har inte försvunnit, men jag faller inte ihop som en hög på golvet, eller utomhus, när ett anfall sätter in. Och jag vet hur viktig träningen är för balansen. Det märker jag ju.

Aerobics framför datorn
Jag är inne på min fjärde VHS-bandspelare sedan 1980-talet. Den jag har nu hittade jag på Tradera för två år sedan efter det att den tredje säckat ihop. Det som fick mig att upptäcka att mina favoritprogram finns på Youtube var när jag blev smått stressad av att mitt favoritband, Kathy Smiths Fatburning Workout, började bli utslitet och jag googlade för att se om man kunde köpa ett nytt, som jag lyckades för cirka tio år sedan, men inte hittade något till försäljning den här gången, dock hela passet på Youtube. Plus mängder med andra aerobics-program. Alltså en ganska ny upptäckt, vilket innebär att det inte är någon katastrof om den fjärde bandspelaren också skulle säcka ihop.

Aerobics-banden lägger ofta tonvikten vid kroppsvikt och utseende. Jag ser dem som medicin. Jag gör inte alla rörelser. Exempelvis snurrar jag inte runt i cirklar utan håller mig kvar i utgångsläget. Mitt favoritband är som nämnts Kathy Smiths Fatburning Workout. Men det kanske inte är så lämpligt att börja med om man är ovan vid gympapass. Så jag inleder med Jane Fonda Walking Cardio Workout nivå 1. Det är ett 20-minuters promenadpass kan man säga, med lite armviftande och några benlyft. Man behöver inte ens ha träningskläder på sig. Det ser ut som om hon befinner sig i ett vardagsrum, alltså inte på ett gym. Hon avslutar med stretching och säger att man bör stretcha en muskel i 30 sekunder minst.

Här är en fortsättning Walking Cardio Workout nivå 2. Det står att videofilmerna är gratis fram till 30 april 2020. De kom ut 2010, när Jane Fonda var 73 år.

Här är ett lite mer ansträngande program på cirka 60 minuter, också med Jane Fonda, kallat Lean Routine från 1990. Det kör jag ofta. Hälften av gruppen håller ett lite lägre tempo (gruppen till höger, lilla kvinnan i svart baddräkt) och hälften ett lite snabbare (Fonda och kvinnan i avklippta jeans).

Fonda har också delat upp passet så att den som bara vill köra 20 minuter vet när det är dags att lägga av och den som vill köra 40 minuter vet när den ska hoppa in. Tips för den som är intresserad av udda detaljer: kolla in Jane Fondas guldhalsband.

Mitt favoritprogram Fat Burning Workout av Kathy Smith är från 1988. Det ser man om inte annat på gympakläderna.

Det första bandet som jag köpte i Stockholm på 90-talet höll i över femton år. Till slut var det i princip bara ljudet kvar och mängder med det jag tror kallas pixlar. Vid den tiden hade DVD trängt ut videobandspelare men jag hade tur och hittade på amazon.com ett band som gick att spela i Sverige. Videobandspelarnas standard skilde sig i USA och Europa. Att bandet är ämnat för Sverige ser man på omslaget där Kathy Smith är klädd i blått och gult, vilket hon inte är på originalbandet. Efter tio år börjar det bandet nu också bli utslitet.

Skälet till att jag är så förtjust i detta pass är att Kathy Smith metodiskt går igenom hela kroppen. När jag köpte bandet på 90-talet sades det att det var det bästa programmet för ryggen. Det är utmärkt för den som sitter framför datorn dagarna i ända.

Nästa program som jag också ofta kör är Cher Fitness A New Attitude från 1991, men bara det som gäller Rumpa och lår (Hips Buns & Thighs) ca 53 minuter in i programmet. Passet är ca 25 minuter långt.

Det är suveränt för att stärka benmusklerna. Det inleds med några stretchövningar för ryggmusklerna. I programmet finns också ett step up aerobics-pass som var så inne en period, men det är alldeles för ansträngande för mina knän så det kör jag inte.

För den som vill ha lite tuffare program och hoppa upp och ner rekommenderar jag Jane Fondas Complete Workout från 1989, ca 20 minuter in i programmet.

De tre främre kvinnorna är samma som i Lean Routine. Kvinnan till höger i rött kör det lägre tempot utan hopp och Jane Fonda och den blonda kvinnan till vänster kör det snabbare tempot. Passet är ca 30 minuter långt. Där ingår bland annat en skotsk  jig. Förr i tiden klarade jag den rätt bra men numera följer jag oftast den rödklädda kvinnans grupp när det är dags för jig.

Ett ännu tuffare pass är Jane Fondas Challenge, där hon och två män hoppar omkring. Det är här de dansar lite cancan.

Hoppandet börjar ca 15 minuter in i programmet och håller på ca 20 minuter. Innan hoppandet börjar gör Jane Fonda flera övningar där hon viftar ordentligt med huvudet, vilket jag försöker låta bli, annars bra övningar för benen och särskilt armarna innan de två männen dyker upp.

Kathy Smith har också hon ett tuffare program i Ultimate Video Workout. Ca 10 minuter in i programmet börjar hoppandet och håller på knappt 20 minuter. De första 10 minuterna är uppvärmning med en del viftande på huvudet som jag undviker.

För den som vill köra hela programmen, som innebär en hel del övningar liggande på golvet, föreslår jag att man kollar igenom alla rörelser innan man sätter i gång. Det är svårt att ligga på golvet och samtidigt försöka hänga med på datorn.

Att lära sig aerobics-pass och koordinera armar och ben är som att lära sig cykla. Rörelserna präglas in i hjärnan och kommer efter ett tag av sig självt, om man är uthållig. Jag har en väninna som när hon var på besök i Stockholm någon gång på 90-talet försökte följa något av passen, jag minns inte vilket, men hon blev så frustrerad av att inte få ihop arm- och benrörelserna att hon gav upp efter några minuter.

Jag gör mina aerobics-pass på en tjock gummimatta, Airex, som jag köpte för omkring 20 år sedan. Den var enormt dyr men den håller än.

För den som tänker hoppa och bor i lägenhet rekommenderar jag ett samtal med grannen i våningen under om aerobics-planerna. God grannsämja är viktigt.

Och, som sagt, det finns många andra aerobics-pass på Youtube. Det är bara att försöka hitta ett eller flera som passar det egna lynnet.

Man kan skaffa sig en riktigt bra kondition trots karantän.

Lycka till!

21 mars 2020

Mona Lagerström fil dr, drabbad av en undvikbar sjukvårdsskada

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *