OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets totalitära tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget handlar om Muslimska brödraskapets islamism, ideologin att sharia ska styra individens liv in i minsta detalj och på sikt statens verksamhet in i minsta detalj. Ibn Rushd är en del av Muslimska brödraskapet (MB), både i fråga om ideologi och organisatorisk koppling. Se föregående blogginlägg.
För två veckor sedan skrev jag ett långt kritiskt blogginlägg om professor Erik Amnås rapport När tilliten prövas: En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Hans rapport har fortsatt att uppröra mig. Den är ansvarslös. Den prövar tilliten till universitetens professorer! Det är så uppenbart att rapporten är ett försvarstal för Ibn Rushd och religioners ställning i samhället, inte en kritisk granskning av Ibn Rushds separatistiska verksamhet i linje med Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och vad verksamheten har för negativa effekter på den sociala sammanhållningen i Sverige.
Separatism är motsatsen till integration. Ibn Rushds samhällsbidrag existerar inte.
Erik Amnå skriver att de kritiker har rätt som hävdar att det finns en ideologisk anknytning till Muslimska brödraskapet. Ändå godkänner han att Ibn Rushd ska få fortsatt statsbidrag. I stället för att i grunden sätta sig in i Muslimska brödraskapets demokratifientliga, kvinnofientliga, homofientliga och judefientliga ideologi läxar han upp de myndigheter som har insett att Muslimska brödraskapet inte ska finansieras med skattemedel. Det är fullkomligt sanslöst. Muslimska brödraskapet står för den fjärde totalitära ideologin i Europa! De står för en lika extrem judefientlighet som nazisterna. Det är väl belagt. Ibn Rushd ska inte förlåtas för att de begått ”misstag” och bjudit in demokratifientliga talare. Det är hutlöst.
Det är på tiden att alla instanser som delar ut skattemedel slutar använda kollektivordet ”muslimer” och kallar islamister för islamister och skiljer ut islamister från islams trosfränder på samma sätt som nazister skiljs ut från majoritetsbefolkningen. Muslimska brödraskapets aktivister är politiska aktivister. De strävar efter makt.
Amnå citerar riksdagens mål med folkbildningen: ”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället” (s. 13). Men själv struntar han i att öka sin kunskap och bildning.
Inte heller Catharina Håkansson Boman (C), ordförande Folkbildningsrådet och Maria Graner, generalsekreterare Folkbildningsrådet, ägnar sig åt att öka sin kunskap och bilda sig själva i fråga om ett kraftigt kritiserat studieförbund och den integrationsfientliga verksamhet detta studieförbund står för när de i DN 12 september skriver den så okunniga artikeln ”’Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor’”.
Det är MB:s aktivister, med sin offerretorik och krav på skattefinansierad särbehandling, som har gett islam ett dåligt rykte. Den finländska konvertiten Helena Hummasten (Benaouda) har spelat en avgörande roll för flödet av skattemedel till MB och MB-aktivisternas roll som ”muslimernas” talespersoner både inom rikspolitiken och lokalpolitiken. Hon har, tack vare detta flöde, i flera decennier varit i princip statsanställd samhällsomstörtare. Hon är Ibn Rushds tidigare förbundsordförande. Hon har suttit i ledande positioner i MB:s alla svenska organisationer. Hon fick sin maktposition för att hon var den enda, bland de arabisktalande MB-grundarna av Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som behärskade svenska språket. Hon syntes och hördes överallt under 1990- och 2000-talen. Överallt. Hon har bidragit till att islamisera Sverige, där hatet mot väst och västliga demokratier och ”försvenskning” är ett viktigt inslag. Hon nämns inte alls i Erik Amnås rapport, trots att han mycket väl känner till både henne och hennes nyckelroll inom MB:s organisationer i Sverige.
I egenskap av Ibn Rushds förbundsordförande har Helena Hummasten en lång bakgrund inom Folkbildningsrådet, liksom Erik Amnå, tidigare förbundsordförande i det religiösa studieförbundet Bilda (2008–2015). Hon var i många år ledamot i Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST, som övergått från nämnd till myndighet), så sent som 2012–2013, vilket kan ses här (s. 35) och alltså varit med och fördelat skattemedel till sin egen försörjning! År 2006–2007 var hon ledamot i både SST:s nämnd och råd med Mahmoud Aldebe som ersättare, vilket kan ses här (s. 45, 47). Erik Amnå finns också med i SST:s årsbok 2012–2013 då han under en konferens talade om civilsamhället (s. 12).
Erik Amnå skriver i den vinklade rapporten om Ibn Rushd: ”Det finns till att börja med två som står Ibn Rushd bi även när det blåser; Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Folkbildningsrådet” (s. 179). Kulturminister Alice Bah Kuhnke gjorde SST till MB:s privata PR-byrå, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg.
Erik Amnås trosförklaring präglar hela hans rapport. Trosförklaringen är en känga mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som nekat Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag, och mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som inte avlägsnar kunskapsöversikten (2017) om Muslimska brödraskapet i Sverige, under redaktion av terrorismforskaren Magnus Norell i samarbete med docent Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i MB. Jag återkommer till Amnås sågning av kunskapsöversikten, som i källförteckningen har ett inslag av SVT 3 mars 2017 som enda källa!
Erik Amnå blundar för att Ibn Rushd är en islamistisk organisation, alltså demokratifientlig
Inte ens den erkända specialisten på MB i väst, Lorenzo Vidino, som samma dag intervjuas av SVT och bekräftar att MB finns i Sverige, tar Erik Amnå med i sin rapport. Vidino säger: ”De skulle aldrig kalla sig själva för Muslimska brödraskapet öppet. Men de har helt klart operativa, organisatoriska, finansiella, personliga och ideologiska kopplingar till Muslimska brödraskapet. De finns närvarande i varje land, i stort sett, i vissa länder finns det fler av dem.” Vidino säger också att det är viktigt att vara uppmärksam på de idéer om kvinnors rättigheter, sexuella minoriteters rättigheter och religionsfrihet MB sprider. ”De är väldigt oense med de mainstream-värderingar som råder i Västvärlden. Det faktum att de spridit dessa åsikter till muslimska kretsar är problematiska ur perspektiv av social sammanhållning och integration.”
Det räcker för att Ibn Rushd faller utom ramen för folkbildningens villkor. De motarbetar integration.
I hela Amnås rapport ser man inte skymten av professorn i statskunskap, bara representanten för Equmeniakyrkan, det religiösa studieförbundet Bilda och Folkbildningsrådet.
I sina slutsatser och i DN-debattartikeln ”’Studieförbundet Ibn Rushd har idémässiga svagheter’” nämner Amnå inte denna viktiga svaghet: att Ibn Rushd motarbetar integration. Det är just Ibn Rushd och frågan om integration de kritiker Amnå och utredarteamet har intervjuat lyfter fram. Men ingenting av denna kritik finns i rapportens slutsatser. Jag återkommer till dessa kritiker och nämner endast här att riksdagsledamoten Hanif Bali (M) uttryckligen säger att Ibn Rushd är en islamistisk organisation: ”[Hanif Bali] menar att det är en liten skara individer som styr Ibn Rushd och medlemsorganisationerna som ofta kopplas till Stockholmsmoskén. Denna grupp av individer anser Bali också har en agenda att upprätthålla och sprida sin ideologi, en islamistisk [min kursiv], salafistisk, egyptisk tolkning av sunniislam” (s. 115).
Men islamism finns över huvud taget inte med i Amnås rapport. Han gör exakt det MB-aktivisterna är ökända för: så snart kritik riktas mot islamister påstår de att ”muslimer” attackeras. Ett belysande exempel är professor Mattias Gardell, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget. Mattias Gardell är en professor som verkligen prövar tilliten till universitetens professorer.
Amnå skriver: ”Studiens empiriska data har samlats in genom flera kompletterande metoder. Vår strävan har varit att pröva alla [min kursiv] de argument som från olika håll anförts beträffande Ibn Rushds verksamheter” (s. 18).
Men de har inte prövat anklagelserna om att Ibn Rushd är en islamistisk organisation.
Amnå skriver vidare: ”Vi ställer oss kritiska till de fördomsdrivna, polariserande, faktaresistenta, vantolkande, ja generellt antifolkbildande debatter som präglar de sociala medier vi överblickat. På exempelvis Twitter finns debattörer med ett stort antal följare som för fram anklagelser mot Ibn Rushd och dess medlemsorganisationer, ibland med bristande eller obefintliga källor” (s. 164).
Jag kräver att Erik Amnå redovisar exakt vad av det jag har skrivit på Purdahbloggen om Ibn Rushd som han och utredarteamet ”har överblickat” och vilka källkritiska brister han har funnit. Jag har i flera år skrivit mängder med blogginlägg om Muslimska brödraskapets islamism. På vad sätt är mina blogginlägg ”antifolkbildande”? ”Vantolkande”? ”Fördomsdrivna”? ”Faktaresistenta”?
Jag kräver ett klart och tydligt svar av Erik Amnå huruvida han har läst mina blogginlägg eller inte. Om han inte har läst dem, begär jag en förklaring varför han valt bort dem.
Erik Amnås ovetenskapliga kritik av MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, redaktör Magnus Norell
Jag kräver också att Erik Amnå förklarar varför han blint upprepar MB-aktivisternas kritik av MSB-studien i stället för att bilda sig en egen uppfattning. Han är professor! I statskunskap dessutom! Kunskapsöversikten är en utmärkt källa på drygt 30 sidor för den som vill sätta sig in i vad islamism är och vad MB:s politiska ideologi och verksamhet går ut på och på vad sätt deras verksamhet strider mot västerländsk demokrati. Kunskapsöversikten lyfter dessutom fram MB:s antisemitism, som Erik Amnå tar så lätt på och låter påskina att Ibn Rushds inbjudna judefientliga talare är olycksfall i arbetet, och inte medvetna val av ”bröder” i det globala nätverket.
Jag har skrivit flera blogginlägg om MB-aktivisternas kritik av kunskapsöversikten och tar också upp den i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. MSB:s kunskapsöversikt är en sammanställning av utländska akademikers forskning om MB i Europa. Eftersom det inte fanns någon forskning om MB:s verksamhet i Sverige, på grund av islamologernas inställning att det är islamofobi att forska om islamism, finns av naturliga skäl ingen empiri eller några forskningsreferenser om just de partierna, förutom Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000). Bristen är att de tre författarna när de listar de organisationer som ingår i MB:s svenska nätverk inte refererar till de olika organisationernas stadgar. Denna miss räcker inte för att avfärda hela kunskapsöversikten, som bygger på mängder med forskning. De missade stadgarna är ett halmstrå MB-aktivisterna klamrat sig fast vid och som Amnå okritiskt svalt som ”undermålig forskning”, i stället för att själv gräva lite och läsa in sig på stadgarna och se de organisatoriska kopplingarna. Amnå skriver:
De anklagelser som riktats mot Ibn Rushds koppling till Muslimska brödraskapet har fått näring av Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige (2017) som gavs ut av MSB. Författarna hävdar att Ibn Rushds ledning är ”helt styrd av MB” (Muslimska brödraskapet). Vidare hävdar de att Sverige unga muslimer (SUM) ska vara grundad på initiativ från MB samt att även den organisationen är ”helt styrda av MB”. Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) förklaras i rapporten som ”MBs organisatoriska front”, och Islamic Relief är enligt författarna ”en central organisation för att ge MB trovärdighet”. Dessa påståenden ges inga empiriska vetenskapliga belägg. Inte heller redovisas någon omfattande förklaring till vad författaren grundar dessa antaganden på. Rapporten har mött stor kritik från ett flertal islam- och religionsforskare i Sverige för att vara konspiratorisk och ovetenskaplig. (s. 35, 36)
Samma kommentar står på s. 118. ”I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår [min kursiv] huvudförfattaren Norell [ensam?] att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ’ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB’. Andra föreningar som anklagas [min kursiv] vara ’helt styrda av MB’ eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana.”
Det fanns inga ”forskare inom fältet”, eftersom det ju betraktades som islamofobi att forska om islamistisk verksamhet i Sverige, vilket också står i kunskapsöversikten. Erik Amnå är otroligt slarvig.
På sidan 118 skriver Amnå också: ”En andra rapport på uppdrag av MSB, Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext, skrevs av Aje Carlbom. Denna gång [2018] karaktäriserades samma svenska muslimska organisationer ha kopplingar till Muslimska brödraskapet, men dessa kopplingar värderades snarare som ideologiska än organisatoriska.”
Aje Carlbom skriver bland annat om den organisatoriska kopplingen:
Den svenska medlemsorganisationen i FIOE är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) vars huvudkontor finns i Stockholmsmoskén vid Medborgarplatsen. Uppgiften om medlemskap är inte tagen ur luften utan är hämtad från IFiS egna förbundsstadgar som, i den version jag har, antogs i juni 2012 på förbundets kongress. Under rubriken ”Status”, punkt c, säger IFiS att ”förbundet är en grundande medlem i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), och följer dess allmänna riktlinjer” (sid 1)
– – –
Det framgår också av citaten att IFiS inte är en medlem vilken-som-helst i FIOE utan att det är en av organisationerna som varit med och etablerat paraplyorganisationen. Vad det betyder är inte helt klart, men någonting som bör kunna sägas är att aktörer som är med och grundar en organisation med stor sannolikhet också är medvetna om vilka andra personer och organisationer som deltar i grundandet och vad de har för ideologisk inriktning på sitt tänkande. Motsatsen, att IFiS aktivister saknar kunskap om vilka andra som deltagit i grundandet, förefaller orimlig när etableringen av islamiska organisationer till stor del handlar om att skaffa sig inflytande i Europa kring frågor som har att göra med islam och muslimer: ett område där flera individer och politiska aktivister strider om att mobilisera nya anhängare, pengar och tolkningsföreträde i förhållande till både muslimer och icke-muslimer (Kepel 2004). Det förefaller orimligt att aktivisterna i IFiS skulle agera så oprofessionellt att de är med och bygger upp en europeisk paraplyorganisation utan att veta vilka de samarbetar med. (s. 27, 28)
Erik Amnå skriver: ”Vid vår intervju frågade vi Carlbom om han verkligen ser något farligt i att svenska muslimska organisationer har en ideologisk koppling till Muslimska brödraskapet, vilket han hävdar i sin rapport.” Aje Carlbom svarar: ”Jag tror inte det är farligt i betydelsen direkta hot om jihadistiskt våld. Däremot uppfattar jag det som negativt på lång sikt. Deras politik bygger på en separation mellan muslimer och andra grupper, det är själva idén, och jag tror inte det är bra” (s. 119). Amnå fortsätter sin kritik av kunskapsöversikten.
Till skillnad från de andra studieförbunden har myndigheterna som vi träffat haft ett mer ambivalent förhållningssätt till Ibn Rush. Idag saknar de en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. (s. 165)
Det handlar alltså om att de svenska organisationernas stadgar inte redovisades. Amnå har läst Aje Carlboms rapport ett år senare, ändå klänger han sig fast vid MSB:s första rapport, som ju är den första redovisningen av islamism och islamistiska aktivister i Sverige och MB:s demokratifientliga ideologi. Inte konstigt att den väckte uppmärksamhet bland landets myndigheter, och bland MB-aktivisterna. Aktivisterna blev ju helt avklädda. Amnå skriver:
När myndigheten [MSB] publicerade den första rapporten om Muslimska brödraskapet fick den på kort tid ett stort genomslag i såväl medier som bidragsgivande myndigheter på olika nivåer. Den pekade bland annat ut Ibn Rushd samt några av dess medlemsföreningar som direkt eller indirekt organisatoriskt kopplade till Muslimska brödraskapet. Det var slutsatser byggda på bristande eller obefintliga källor, och rapporten kritiserades av en rad sakkunniga inom området. Det hindrade dock inte rapporten från att frekvent användas som referens, inte bara av kritiker mot Ibn Rushd, utan även av andra myndigheter. Vid vår intervju med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar företrädarna att de kände sig tryggare i sitt beslut gällande avslaget av Sveriges Unga Muslimers bidrag när MSB hade dragit liknande slutsatser.
Rapporten kan även tänkas ha haft en större inverkan än så. Vid en sökning av Ibn Rushd på internet hittar man snabbt kritik mot studieförbundet med referenser till rapporten. Ibn Rushd har själva nämnt att de haft svårigheter att inleda samarbeten med några kommuner, där rapporten tycks ha bidragit till en obefogad [min kursiv] negativ bild av studieförbundet. Att kommunala och statliga tjänstemän förlitar sig på uppgifter publicerade av MSB ses ju som självklart. Det är märkligt att myndigheten än idag inte tagit avstånd från rapporten och att den fortfarande finns tillgänglig på deras hemsida. Det blir även problematiskt när MSB skriver på sin hemsida att rapporten inte ska ses som vetenskapligt skriven utan att den snarare ska ge en kunskapsöversikt. Det blir svårt att se nyttan av just en kunskapsöversikt som har bristfälliga eller obefintliga källor [stadgarna!] och som dessutom svartmålar svenska organisationer utan belägg. Trots detta har myndighetens rapport gett en dominoeffekt. Den har påverkat andra myndigheter och gett kritiker en ”tung” källa i deras kritik mot studieförbundet. Kritik har framförts i debatten inom offentliga forum och i sociala medier, som i sin tur har påverkat kommuners förhållningssätt till Ibn Rushd. Att de följande två rapporterna steg för steg tonade ned kritiken med allt försiktigare slutsatser (genom en tydligare utformad forskningsprägel) har däremot inte avspeglats lika mycket i opinionsbildningen. Av alla relevanta myndigheter har MUCF intagit den mest kritiska rollen, särskilt men inte bara mot SUM. Man drog in statsbidraget och senare har man också överklagat den dom i Förvaltningsrätten som upphävde myndighetens beslut. (s. 179, 180)
Detta är grovt. Erik Amnå är professor i statskunskap men är totalt ointresserad av Ibn Rushds politiska verksamhet.
Några citat ur MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, redaktör Magnus Norell
Den första meningen: ”Innehållet i rapporten bygger på delar av den internationella forskning som bedrivits om Muslimska brödraskapet i Egypten och de studier som genomförts om den europeiska grenen under senare år (Johnson 2010, Kandil 2015, Larise 2012, Maréchal 2008, Meijer et al 2012, Quilliam 2016, Schuck 2013).”
I samma stycke står vidare: ”Rapporten bygger också på en analys av den traditionella islamiska policy som styrt MB; en policy som kopplats till de policydokument europeiska MB har formulerat för sitt arbete i den nya politiska kontext rörelsens aktivister befinner sig i samband med etableringen i Europa (se Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE), Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) förbundsstadgar” (s. 2).
Här nämns den organisatoriska kopplingen, som Erik Amnå inte vill kännas vid.
I nästa stycke står det: ”Till detta ska läggas de olika former av empiriska och teoretiska erfarenheter om islamism [min kursiv] som rapportens författare har tillägnat sig i olika sammanhang. Magnus Norell har lång erfarenhet av studier kring islamismens [min kursiv] olika uttryckssätt i Mellanöstern och Europa. Aje Carlbom har i många år intervjuat islamister [min kursiv] i Malmö som tillhör eller har tillhört Muslimska brödraskapets ideologiska tendens. Pierre Durrani är före detta medlem i Muslimska brödraskapet med stor ’inifrån’ förståelse av hur rörelsens medlemmar tänker organisatoriskt och taktiskt i olika frågor” (s. 2).
De avslutar med: ”Givetvis är innehållet i rapporten summariskt och generaliserat för att passa formatet. Det återstår att fördjupa studiet empiriskt och teoretiskt [min kursiv] om olika frågor kring det europeiska brödraskapets ideologiska nätverk. Innehållet i rapporten bör därför betraktas som ett första försök att formulera en sammanhållen kunskapsöversikt av rörelsens europeiska och svenska aktiviteter” (s. 2, 3).
Detta är en tydlig programförklaring Erik Amnå borde förstå innebörden av.
Här följer kunskapsöversiktens presentation av islamism (med noter som står i rapporten):
Islamism är inte någon egen typ av muslimsk tro. Det är en politisk ideologi baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet. De många islamistiska partier och rörelser som finns har många olikheter och bör studeras i den kontext de befinner sig i. Det gemensamma finns i den betoning på en ideologisk-religiös bas som ledande för hur samhället och dess medborgare ska styras och där individen underordnas staten. Detta till skillnad mot en demokratisk stat där individens integritet, skydd och fria val (både de personliga ”livsvalen” och de allmänna) är vägledande och där statens demokratiska uppbyggnad står till individens förfogande.
Vad dessa många olika former av islamism har gemensamt är också en förmåga att kombinera fientlighet gentemot Väst och ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna projektets avigsidor, som man ser det från MB:s horisont. (s. 3)
Vidare:
Eftersom aktivisterna i Europa befinner sig på en plats där majoriteten är sekulär och därför har en svag förståelse för betydelsen av att följa en uppenbarad religion så har de europeiska bröderna tonat ner sin islamistiska ideologi. Rörelsens aktivister är sällan ute på gator och torg under den klassiska parollen ”Islam är lösningen” utan har istället valt att undvika att ge sig in i diskussioner och debatt som rör deras islamistiska ideologi. Politiskt-religiöst håller de låg profil gentemot det sekulära majoritetssamhället utifrån vetskapen att deras idéer om kvinnans position i islam eller betydelsen av att följa sharia väcker starka protester hos majoriteten av svenska medborgare. Den ”låga profilen” ska inte tolkas som att aktivisterna i Europa har gett upp drömmen om kalifatet utan profilen ligger inom ramen för den generella policy MB har för sina olika grenar. Det är väl känt (inte minst inom forskningen) att det finns stor frihet för MB:s aktivister att utforma lokalt förankrade strategier. (s. 17)
Om att MB tagit på sig rollen som gatekeeper, vilket ger dem möjlighet att framställa sin tolkning av islam i så positiva ord som möjligt:
Givet att mainstream tolkningar av islam innehåller en mängd idéer som strider mot västerländska ideal och normer så ligger det i sakens natur att aktivisterna måste tona ner de delar av sin religiösa ideologi som skulle kunna uppfattas som kontroversiella. Den tyske statsvetaren Christoph Schuck (2013) påpekar att detta är typiskt för islamister som befinner sig i MB:s position där både sekulära makthavare och muslimer/islamister utgör målgrupp för de politiska ansträngningarna. Muslimska ledare verkar överlag investera en hel del kraft i olika försök att ”normalisera” och konstruera en positiv ”image” kring islam (se Sohrabi & Farquharson 2015). Rollen som ”gatekeeper” är alltså viktig som en del i det generella försvarsarbete av islam som europeiska MB tagit på sig. (s. 21)
Den här kommentaren är viktig. Efter den följer citat ut Erik Amnås rapport som visar att det förhåller sig exakt så i Sverige:
När det gäller möjligheten att [. . .] konstruera svårigheter (alla) ’muslimer står inför har MB:s aktivister utvecklat en strategi där problemet par exellence står att finna i majoritetssamhällets attityd till religionen och dess anhängare. Handlingsmönstret som utvecklats under senare år är att aktivisterna i rörelsen avfärdar alla former av kritiska synpunkter av islam eller av aktivisternas praktik med termen ”islamofobi”. [. . .] Med hjälp av termen kan de sprida den felaktiga uppfattningen att de är vanliga muslimer [min kursiv] som är utsatta för ”islamofobi” snarare än att de omfattar en samhällsförändrande ideologi (Readings et al 2016). [. . .] Genom att misstänkliggöra motståndarens psykologiska och moraliska intentioner är det möjligt att undvika att ta ansvar för egna tillkortakommanden eller etiskt tvivelaktiga ställningstaganden. (s. 21, 22)
Så här säger aktivister inom Ibn Rushd i Erik Amnås rapport: ”Inom Ibn Rushd tycks det råda konsensus om att det är på grund av ett hårdare samhällsklimat mot muslimer [min kursiv] som Ibn Rushd har blivit så granskade och kritiserade. Några konstaterar att synen på muslimer [min kursiv] har förändrats drastiskt sedan 1990-talet och att det idag råder islamofobi i mycket större utsträckning” (s. 155).
Ibn Rushds aktivister är inga ”vanliga muslimer”. De är handplockade och indoktrinerade MB-islamister.
Filip Ahlin från Försvarshögskolan säger att när det framförts kritik av salafister och salafistisk jihadism har Ibn Rushd-aktivister genast kommit med anklagelser om att muslimer kollektiviseras: ”De har försökt att kväva varenda försök till en konstruktiv debatt med att anklaga personer att kollektivisera” (s. 117).
Det är nödvändigt att sortera bort kollektivordet ”muslimer” hos alla instanser som fördelar pengar. Det har missbrukats tillräckligt länge av demokratifientliga krafter.
Ibn Rushds offerretorik och anklagelser om islamofobi, inget unikt för Ibn Rushd, standard överallt där MB etablerat sig i väst
Erik Amnå intervjuar Aje Carlbom som säger: ”Jag tror att det är jätteviktigt för islamister att hålla liv i offernarrativet även om de i många sammanhang i objektiv mening inte kan ses som offer. Det är det som motiverar och legitimerar vissa saker. Alla som säger något kritiskt uppfattas av islamister som kritiker av islam, därför avfärdas de som islamofobiska. Jag tror att det är mycket svårt för ett samhälle att kombinera diskursen om islamofobi med demokratiska värderingar om yttrandefrihet” (s. 117).
Ändå är det just ”diskursen om islamofobi” Erik Amnå har anammat när han inte någonstans i rapporten ifrågasätter begreppet islamofobi och frikostigt strör begreppet omkring sig. Bland annat hävdar han att kritiken mot Ibn Rushd i sociala medier ”haft en otvivelaktig islamofobisk karaktär”, märk väl, utan att ge några belägg för det han kallar ”klappjakt” (s. 185).
Ibn Rushds aktivister är politiska aktivister. De har ett klar och tydligt mål med allt de säger. Att framställa sig själva som offer, få massor av skattemedel, öka sitt inflytande hos politiker och därmed sin tolkning av islam som den ”rätta”. Kort sagt att vidga sin maktbas. Det är makt de är ute efter. De är inte lojala mot Sverige. De är motståndare till sekularism. De är för sharia. Det är bara att läsa innantill om IFiS ”värdegrund” på deras sida Frågor och svar. ”Värdegrunden” är i strid med svensk lagstiftning. Den strider inte minst mot religionsfriheten. Inget utrymme ges den enskilda individen att tolka sin religion. Kvinnor och män är lika inför Gud men har tilldelats olika roller på jorden, och därmed olika rättigheter. ”Värdegrunden” i sig räcker för att inte en skattekrona ska betalas ut till detta nätverk.
En tidigare medlem i en medlemsorganisation säger följande: ”Man har verkligen gjort islamofobin till en verklighet. Man har satsat på det tills det blev någonting som man lever med” (ibid.).
Erik Amnå ser två risker med offerrollen. Men han kopplar inte bruket av begreppet islamofobi till en viktig ingrediens i Muslimska brödraskapets metoder att skaffa sig inflytande i väst. Han framställer det som om det enbart rör Ibn Rushd. Men det är ju ett genomtänkt drag, inte minst i syfte att håva in pengar i ”kampen mot islamofobi”. MB har insett att anklagelser om islamofobi ger omedelbar effekt och är en mycket lukrativ inkomstkälla. Offerollen förekommer inte bara i Sverige. Den finns i FIOE:s alla europeiska länder. Det handlar inte om omvärlden. Det handlar om MB:s metoder att skaffa sig makt och pengar. Det hade Amnå vetat om han läst MSB:s första studie om Muslimska brödraskapet i Sverige i stället för att avfärda den som undermålig. Då hade han kunnat undvika följande pinsamma passus:
Till de bedömningarna vi gjort vill vi också lägga de två risker vi ser i Ibn Rushds nuvarande utveckling. Den ena är att man låter sig fångas in och färgas av den islamofobiska omvärldsbilden [min kursiv]. Den har förvisso sina starka belägg. Hatbrott med islamofobiska drivkrafter ökar, enligt muslimska församlingar, Brå och SÄPO. Men den kan ha en paralyserande verkan. Kritik kan enkelt avfärdas som ondskefull istället för att motivera undersökning och stämma till självkritik. Den kan också leda till att man passiviserar och förminskar muslimer till kraftlösa offer.
Den andra risken handlar om mediers och myndigheters generella brist på tillit till Ibn Rushd och närstående muslimska organisationer. Den kan få, ja den kan redan ha fått, till effekt att riskbenägenheten avtagit. Ingen vill iscensätta den folkbildning som den svenska demokratin skulle behöva i ett mycket viktigt samhällsskede av populism, religionsfientlighet, islamofobi, antisemitism, hedersvåld, faktaresistens, terrorism och demokratiska bakslag. Man vågar inte folkbilda i sådana och andra kontroversiella ämnen i dialog och respekt för den som förfäktar en motsatt uppfattning. När man på detta vis väljer att ställa sig vid sidan av den idédebatt som pågår också inom islam i dessa frågor riskerar man att göra sig ointressanta och irrelevanta för presumtiva, mindre konservativa deltagargrupper. (s. 181)
Folkbilda om ”islamofobi”? Fortsätta att folkbilda om MB:s paradgren? MB:s aktivister bjöds in till kulturminister Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi och framförde önskemål om ”folkbildning” om islamofobi. Uppdraget gick till SST som la det på Ibn Rushd som kallade in extremt kontroversiella ”experter”. Kritiken var massiv. Men Erik Amnå avfärdar kritikerna, inte SST och ”experterna”.
Om Erik Amnå hade gjort lite bakgrundsarbete skulle han ha insett att ”omvärldens islamofobi” sedan åratal tillbaka har varit MB:s kassako framför allt annat. Ibn Rushd kommer inte att sluta med offerretoriken förrän kassaflödet från stat och kommuner upphör.
Och det bör upphöra nu, omedelbart. Begreppet islamofobi är ett medel att nå en maktposition i väst. Det är MB-s medel. Och har inget med omvärldens ”fobi” att göra.
Den 7 oktober 2007 var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på ett seminarium om islamofobi. Mehmet Kaplan var då MP:s riksdagsledamot och han presenterade sig med att han satt i justitieutskottet och berättade att han drivit igenom att islamofobi ska vara ett hatbrott. Det är väl känt att Mehmet Kaplan i många år var en ledande gestalt inom MB:s svenska gren.
Det är alltså det extremt judefientliga MB som drivit igenom att ”islamofobi” ska vara ett hatbrott och ingå i Brå:s statistik.
Det har också medfört att andra drivit på att religionskritik ska registreras som hatbrott hos Brå. Det är en skrämmande utveckling att religionskritik stryps.
Erik Amnå går inte på djupet när det gäller Ibn Rushds anklagelser om islamofobi. Han ställer inte Brå:s statistik om ”islamofobi” i relation till exempelvis ”kristofobiska och andra antireligiösa motiv” eller andra hatbrott.
Begreppet islamofobi har blivit den nya hädelselagen. Erik Amnå måste veta vem professor Ingemar Hedenius var och att han inte anklagades för ”kristofobi” när han satte tänderna i den kristna läran och kallade teologi för humbug. Ingemar Hedenius anklagades aldrig för hatbrott.
Jag skriver om kassakon islamofobi i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige.
Även docenten och kulturdebattören Johan Lundberg skriver om Ibn Rushds satsning på islamofobi i boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2013). Där skriver han även om Forix, som Omar Mustafa, enligt Erik Amnå, påstår handlar om att motarbeta segregation (Amnås rapport s. 121). Lundberg skriver om Rashid Musa och Helena Benaouda och också om Irene Molina, för att inte tala om Mattias Gardell. För Ibn Rushd och Forix se exempelvis sidorna 385–392 (2019). Lundbergs bok har Erik Amnå uppenbarligen inte heller läst.
En annan minister som likt Alice Bah Kuhnke skänkte MB miljoner skattekronor för att motarbeta ”omvärldens islamofobi” var Erik Ullenhag (L), integrationsminister 2010–2014. I det här blogginlägget kritiserar jag att han likställer ”islamofobi” med antisemitism.
Om Amnå menar att individer som definierar sig som muslimer utsätts för diskriminering borde han använda begreppet muslimfientlighet och ta bort religionen. Inte minst med tanke på hur Turkiets president, vars parti AKP är systerparti till MB, använder sig av begreppet för att stärka sin ställning i Europa.
”Islamofobi!” är Turkiets president Recep Tayyip Erdogans stridsrop i erövringen av Europa
President Erdogan har planer på att återupprätta Osmanska riket. Det synliga tecknet på spridningen av islam är hijab, kvinnors beslöjning. Med hjälp av den regeringstrogna tankesmedjan SETA har Erdogan värvat forskare vid universitet runt om i Europa som med jämna mellanrum sammanställer nationella rapporter om ”islamofobin” i sina länder samlade i European Islamophobia Report. Göteborgs universitet och Uppsala universitet har medverkat.
Erdogans mål är att med hjälp av europeiska regeringar stärka sin tolkning av islam. Han kräver att islamofobi ska betraktas som ett brott, att enskilda skolor och arbetsplatser inte ska ha rätt att själva bestämma om elevers och arbetstagares klädsel. Det är upp till politiker och lagstiftare i Europa att garantera kvinnors rätt att vara beslöjade i olika inrättningar, enligt Erdogan.
År 2015 medverkade professorerna Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi från Göteborgs universitet med ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”, vilket jag skriver om i detta blogginlägg.
År 2017 medverkade Mattias Gardell, Mehek Muftee med ”Islamophobia in Sweden National Report 2017”. SKMA kritiserade att Mattias Gardell skulle medverka vid presentationen av rapporten tillsammans med flera välkända judefientliga talare. Gardell ställde in sin medverkan, men vad jag vet har han inte dragit tillbaka sitt inlägg om islamofobi i rapporten.
Islamofobi är ett medel att sprida en reaktionär tolkning av islam och har inget med omvärlden att göra. Det står klart inte minst av president Erdogans bruk av ordet för att stärka sitt inflytande i Europa.
Hädanefter bör begreppet islamofobi kopplas direkt till president Erdogan. Den som använder ordet ska betraktas som Erdogans medlöpare. Jag återkommer till Omar Mustafas kopplingar till turkiska islamister.
Ibn Rushds, IFiS och SUM:s inbjudna judefientliga talare
Regeringen kommer att hålla en internationell konferens om antisemitism nästa år. Det lämpliga vore om regeringen sopade rent framför egen dörr innan utländska delegater anländer. Mest framgångsrikt borde vara att med omedelbar verkan dra in alla skattemedel som beviljats organisationerna i MB:s svenska gren.
Här är två viktiga meningar i Magnus Norells MSB-studie 2017, som bygger på forskning:
”Antisemitismen har en lång historia i islam och det finns en mängd referenser till Koranen och diverse hadither där judar betecknas som islams fiender och beskrivs i värsta tänkbara dager som några som måste bekämpas och förnedras. (Durie 2010:105–112)” (s. 5). ”I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning” (se Küntzel 2007)” (s. 30).
Personer Erik Amnå intervjuar riktar kritik mot att det råder en antisemitisk kultur inom Ibn Rushd. Pierre Durrani säger att ”sympatier med Muslimska brödraskapet också innebär ett antisemitiskt synsätt” (s. 114).
Aje Carlbom citeras: ”Sannolikheten för att de ska hitta någon som inte är antisemit av utländska gäster, den är dock minimal. De flesta, speciellt om man kommer från Mellanöstern, är en del av MB [min kursiv] och saknar erfarenhet av europeisk debatt. De är starkt präglade av antisemitiskt tankegods. Det är ju inte bara misstag, utan det är mycket svårt för dem att hitta föreläsare med värderingar som kan accepteras i Sverige” (s. 114).
Här är en bild från Magnus Ranstorps Twitter om MB-talare inbjudna av IFiS 2018. Även Rashid Musa finns med på bilden.
Erik Amnå skriver: ”Vi har ingen anledning att misstänka att studieförbundet avsiktligen bjuder in personer som tidigare uttryckt sig demokratifientligt” (s. 166). Ibn Rushd har kritiserats för att ha bjudit in judefientliga talare ända sedan 2011 och fram till 2018. De skulle inte veta vilka ”bröder” de väljer in? Det är stötande att Erik Amnå framställer IFiS, Ibn Rushds och SUM:s aktivister som halvkorkade. De är sluga, de är indoktrinerade, de är programmerade att ljuga. Se mitt föregående blogginlägg och Sameh Egyptsons bok Holy white lies.
I Erik Amnås källförteckning finns inte kritik av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med. Inte heller intervjuas någon representant för SKMA, trots att SKMA framförde allvarlig kritik mot Omar Mustafa 2013 i samband med att han valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Den väl tränade Omar Mustafa, med hög rang inom MB:s svenska gren, skulle inte ha fattat vad SKMA:s kritik 2013 gick ut på?
Här är SKMA:s kritik år 2013 av inbjudna talare när Omar Mustafa var IFiS ordförande. Under rubriken ”Tydligt mönster” skriver SKMA, efter mycket allvarlig kritik riktad mot Omar Mustafas agerande:
För att summera: Islamiska förbundet har under flera år återkommande bjudit in föreläsare vars övergripande budskap innehåller grov antisemitism. När detta har påtalats har dess ordförande Omar Mustafa till en början ifrågasatt att föreläsarna hyser antijudiska uppfattningar, beskrivit judehatet som Israelkritik och anklagat kritikerna för islamofobi. Först när hans plats i socialdemokraternas partistyrelse stod på spel medgav Mustafa på ett otvetydigt sätt att två av de inbjudna gästerna givit uttryck för antisemitism. När det gäller de två andra föreläsarnas tydligt antijudiska uppfattningar så förnekar Mustafa att dessa skulle vara antijudiska och avfärdar kritikerna som ”Israelvänner”. Parallellt med detta har Mustafa som ordförande i IFIS hyllat ökända antisemitiska ideologer – inflytelserika figurer vars världsbild och historiesyn inrymmer extrema former av judehat – som stora tänkare och förebilder för muslimer. Slutligen har IFIS översatt och på sin hemsida publicerat en text som ger uttryck för klassisk antisemitism.
Det är uppenbart att det finns en tydlig tendens i detta. IFIS har konsekvent valt att associera sig med, försvara, hylla och därmed också legitimera personer och budskap som är antijudiska.
Här, fyra år senare, återkommer SKMA med kritik. Här är ännu ett inlägg.
Erik Amnå har inte gått på djupet med Omar Mustafas och Ibn Rushds agerande när de fått kritik för att ha bjudit in judefientliga och homofientliga talare.
Omar Mustafas lovord över president Erdogan och den turkiska islamisten Necmettin Erbakan
Här en bild från Conny Lindströms Twitter då Omar Mustafa och Yasri Khan var på studiebesök i Istanbul. Yasri Khan skriver: ”Tillsammans med SUM:s styrelse och med mina trosfränder – Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki i Istanbul. Lär oss om AKP, Erbacan och Turkiet. Jobbat tillsammans i SUM från 2008–2011.” Yasri Khan ingick i Fredsagenterna, som liksom Forix enligt Omar Mustafa i intervju med Erik Amnå skulle syfta till ”att motverka segregationen och bidra till ökad integration” (s. 121).
Med hjälp av studiebesök i Turkiet? Så här beskriver SKMA 2013 om Necmettin Erbakan: ”SKMA tog i sin kritik även fasta på det kondoleansbrev som Omar Mustafa såsom ordförande i IFIS publicerade med anledning av den fd turkiske premiärministern Necmettin Erbakans bortgång 2011. Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit antisemitiska konspirationsteorier är väl känt. Redan 1991 proklamerade han att ’Sionismen är en tro och ideologi vars centrum står att finna i bankerna på Wall Street i New York. Sionisterna är dessutom övertygade om att andra människor skapats för att vara deras slavar.’ Så sent som den 8/11 2010 hävdade Erbakan i en uppmärksammad intervju i Die Welt att världen sedan länge styrdes av en global judisk konspiration: ’Judar har styrt världen i 5700 år’”.
Och så här skriver SKMA om Omar Mustafas lovord:
I kondoleansbrevet från Mustafa och IFIS den 28/2 2011 heter det att Erbakan var ”en stor förebild” och en ”inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen”. På SKMA:s fråga 2011 hur en antisemitisk ideolog kan vara en ”förebild” och inspirationskälla för muslimer valde Mustafa att inte svara. När Expo pressade honom på detta 2013 påstod han att han inte känt till uttalandena, men vidhöll sin beundran för Erbakan och menade att det var dennes insatser för ”islam och demokrati” han hyllade (Expo 9/4 2013). Av allt att döma ser Mustafa ingen motsättning i att sprida judehat och att göra viktiga insatser för islam och demokrati. Värt att understryka är också att exemplet Erbakan inte handlar om en inbjudan utan om en hyllning och därmed legitimering av en viktig antisemitisk hatspridare.
Det går inte att, som Erik Amnå gör, bortförklara Omar Mustafas agerande med att de inbjudna talarna är olycksfall i arbetet som kunde ha fått allvarliga följder om inte medierna slagit larm. Här är bild från Sameh Egyptsons Twitter med Omar Mustafa och MB:s näst högsta man i Egypten inbjuden till Sverige när MB hade makten i Egypten 2012.
Det går inte heller att bortförklara Rashid Musas agerande och nära kontakter med utländska MB-aktivister.
Rashid Musa, aktiv inom Ibn Rushd och i många år SUM:s ordförande
Här är en bild från Conny Lindströms Twitter på Rashid Musa tillsammans med den höga MB-mannen i Storbritannien Anas Al-Tikriti (scrolla uppåt) samt en bild på Helena Benaouda tillsammans med internationella MB-aktivister.
Bilden på Helena Benaouda publicerades av Ibn Rushd med rubriken ”Nytt samarbete för muslimer i väst”.
Här publicerar Conny Lindström för några dagar sedan på Twitter samma bild på Rashid Musa och Anas Al-Tikriti och Tikriti tillsammans med en man från Hamas.
Här är bild från Conny Lindströms Twitter om Rashid Musa när han talar på en konferens anordnad av nordamerikanska MB, alltså CAIR. Här är ytterligare en bild om CAIR från Conny Lindströms Twitter.
Bilderna talar sitt tydliga språk om var Rashid Musa, och Helena Benaouda för den delen, har sina sympatier.
Erik Amnå ger Rashid Musa utrymme. Amnå både intervjuar Rashid Musa och bevistar en föreläsning han håller om Malcolm X. Rashid Musa är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister. Han är separatist. Han har utnämnt den ”vita mannen” till fienden. Bara det faktum att Ibn Rushd dels låter honom framföra sina separatistiska åsikter i förbundets medlemstidning och låter honom hålla en föreläsning om hudfärgsrasisten, separatisten och hatpredikanten Malcolm X visar att studieförbundet inte verkar för integration. Ändå skriver Erik Amnå att Omar Mustafa lyfter fram just Aktivistguiden, inom vilket Musa höll sitt föredrag, som exempel på projekt som syftar till att ”motverka segregationen och bidra till ökad integration” (s. 121).
Professor Irene Molina, Antirasistiska akademin (ArA) och det neo-marxistiska nyordet intersektionalitet
Erik Amnå bevistade arrangemanget Banati, kallat Jämställdhetskonferens, där professor Irene Molina var en av talarna, men han markerar inte att flera av de inbjudna talarna i sig är skäl nog att dra in statsbidraget till Ibn Rushd, såsom Irene Molina och Maimuna Abdullahi. Mattias Gardell skulle ha deltagit men var sjuk. Amnå kommenterar över huvud taget inte den kritik som riktats Gardells försvar av islamister. Amnås beskrivning av eventet är beklämmande läsning. Eventet kallas alltså jämställdhetskonferens och sägs återkomma varje år. Irene Molina har i två decennier motarbetat arbetet mot hedersförtryck med motiveringen att det är rasism att forska om kulturskillnader! Hon är så långt ifrån jämställdhet en akademiker kan komma.
Irene Molina är revolutionär. Hon är separatist. Hon är verksam inom det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som har utnämnt Sverige till ”vit” kolonialmakt som invandrarna, ”de färgade”, kallade ”rasifierade”, förtrycks av och bör starta en revolution mot.
Johan Lundberg skriver om Irene Molina i Ljusets fiender och citerar ur en tidningsintervju i samband med kravallerna i Husby den 16 april 2013 där Molina ”kallar sig först och främst aktivist”. Hon är statsanställd och försörjd av landets medborgare. Hon flydde från Chile. Hon fick asyl i Sverige. Hon säger: ”Är det inte dags att starta den här förortsrevolutionen helt enkelt?” (s. 374)
Jag har skrivit mängder med blogginlägg om ArA:s aktivister och det symbiotiska förhållandet mellan ArA och MB-aktivisterna. Här är en beskrivning av ArA:s tystande av utlandsättades försvar av Sverige och här är ArA:s egen beskrivning av hur de verkar för att utrota ”vita” inom akademin. De ägnar sig åt hets mot folkgrupp och får pengar av MUCF.
ArA skrev ett brev 10 juni 2015 till regeringen Löfven och hävdade att de var bäst på rasism och fick uppdraget att sammanställa nationell plan mot rasism, där givetvis både islamofobi och intersektionalitet finns med. Det är ArA:s aktivister som sitter i det nyinrättade Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, som jag kallar för Rasbiologiska institutet 2.0 i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige och i det här blogginlägget.
Även Johan Lundberg skriver om CEMFOR i den uppdaterade versionen av Ljusets fiender 2019 och drar den här slutsatsen om den ideologiska forskning som där bedrivs: ”En kvalificerad gissning är att detta forskningscenters eftermäle inte kommer att skilja sig mycket från dagens omdömen om den tidigare rasforskning som bedrivits i Uppsala” (s. 427).
Det är dessa två nätverk, ArA och MB, som har slitit sönder Sverige. Aktivisterna är hänsynslösa. De har med hjälp av anklagelser om rasism och islamofobi fått människor att förlora sina jobb, sina vänner, sina familjemedlemmar.
I dag ser vi resultatet av det stenhårda förbudet att tala om verklighetens Sverige. För att komma till rätta med skadegörelsen dessa båda nätverk ställt till med bör man givetvis börja med att dra in alla skattemedel till dessa nätverk och den vägen ta ifrån dem den maktställning de har tillskansat sig. De är inbördeskrigare. De ställer sig inte solidariska med Sverige. ArA ställer sig solidariska med marxistiska teoretiker. MB ställer sig solidariska med MB. Sverige är för dessa aktivister bara en kassako.
Studieförbund som samarbetar med eller bjuder in dessa aktivister diskvalificerar sig omedelbart för alla former av offentliga bidrag.
Erik Amnå berör inte med ett ord hur farlig Rashid Musas och ArA:s västfientliga retorik är och hur lätt denna retorik kan tända gnistan till våld.
Ibn Rushd motarbetar integration. De verkar för segregation
Ytterligare ett skäl för Folkbildningsrådet att dra in statsbidraget till Ibn Rushd är att föreningen är synnerligen olämplig som kontaktorgan för nyanlända. Ibn Rushd har en totalitär tolkning av islam som de påstår är den ”rätta”, den ”autentiska” tolkningen, till skillnad från tolkningar präglade av olika kulturer. Alltså asylsökande som kommer från mängder med olika kulturer får i Sverige lära sig att de tolkar islam ”fel”. Ju fler outbildade asylsökande Ibn Rushd ”tar hand om”, desto mäktigare maktbas skaffar de sig, och desto större möjligheter har de att kräva särlagstiftning baserad på sharia. För det är deras tolkning av sharia som är den ”rätta” tolkningen. Och den tolkningen är inte baserad på mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen som är lag i Sverige. Den är totalitär och reglerar individens liv in i minsta detalj.
I skriften Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, står det att man vill ha hjälp av dåvarande Invandrarverket för att nå asylsökande. ”Det är svårt att få kontakt med nya muslimer eftersom det är svårt att få reda på adresser. Vi hoppas att Invandrarverket kan hjälpa oss, så att islamiska församlingar kan nå muslimer i Sverige” (s. 43, www.islamiska org. 2002).
Syftet är att ”skydda muslimer från att glida ur det islamiska sättet att leva. Att aktivt inbjuda till Islam. Att sprida information om Islam” (ibid.). Här är ytterligare ett citat: ”Det är viktigt att både svenskar och andra muslimer får rätt [min kursiv] undervisning och information om Islam för att undvika olika motsättningar i framtiden, vilket kan få allvarliga följder” (ibid.).
Och den ”rätta” informationen får man på IFiS hemsida, som Erik Amnå tydligen inte har studerat. IFiS och Ibn Rushd är ett.
Den ”rätta” tolkningen syftar inte till integration utan till att skapa ett parallellsamhälle styrt av sharia, ”det svenska muslimska civilsamhället”, en MB-konstruktion Erik Amnå använder sig av i rapporten, som om Sverige bestod av olika religiösa civilsamhällen. ”Koranen är vår lag”, säger MB.
Därför bör Ibn Rushd inte komma i närheten av asylsökande. Det bör alla instanser som delar ut bidrag vara utomordentligt uppmärksamma på.
I inledningen skriver Amnå: ”Studieförbunden ska enligt Folkbildningsrådets villkor förmedla och förankra respekt för de, mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet. Detta villkor infördes 1 januari 2018” (s. 17, 18).
Men det är just antidemokratisk verksamhet Ibn Rushd bedriver. Jag tar bara med detta citat från IFiS sida om Frågor och svar som handlar om kvinnors plikt att klä sig på ett visst sätt och lydnad. Citatet i sig demonstrerar det olämpliga i att Ibn Rushds beslöjade kvinnor tar sig an asylsökande. Asylsökande ska bemötas med neutralt klädda representanter för Sverige, inte representanter för ett totalitärt förbund. Ibn Rushds hijabklädda aktivister sänder helt fel signaler till nyanlända.
Under rubriken ”Muslimska kvinnans klädsel, hijab” står ett utdrag ur Jamal Badawis bok Kvinnan i Islam, häfte sammanställt på svenska av Mostafa Malaekah:
Muslimska kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk, utifrån kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Guds påbud. Det är en del av deras utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör det.
De intervjuades kritik av Ibn Rushds segregerande effekt
Erik Amnå skriver att Aje Carlbom lyfter fram att Ibn Rushd vill avskärma muslimer från majoritetssamhället, att Ibn Rushds syn på jämställdhet skiljer sig från majoritetssamhället och nämner separata skolor. Carlbom citeras: ”Det man säger är i princip att staten ska finansiera islamisk annorlundahet för typ 800 000 personer. På sikt står ju det i strid med integrationspolitiska mål. Integration handlar i gängse mening om att alla medborgare ska bli delaktiga i samma samhälle. För att det ska fungera måste man tona ned sin annorlundahet och bli mer anpassad i betydelsen att lära sig svenska och hur det svenska normsystemet fungerar” (s. 111).
Även Magnus Ranstorp lyfter fram Ibn Rushds segregerande effekt. ”Ranstorp menar vidare att han får intrycket av att studieförbundet ’vill förstärka det som isolerar från integrationen’”(ibid.). Liksom Hanif Bali som betraktar Ibn Rushd som en konservativ kraft och att de bidrar till att gruppen muslimskt konservativa ökar. Bali säger: ”Det blir också en värdeclash i praktiken, när stora grupper av människor är religiöst konservativa. Då blir det helt plötsligt fult för en kvinna att jobba på en arbetsplats med andra män, och sådana värderingar upprätthålls. Då motarbetar vi en harmonisk upplösning av muslimer in i det svenska samhället” (s. 112).
Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (då inom Vänsterpartiet) lyfter också hon fram att Ibn Rushd inte är en integrerande kraft.
Men detta finns inte med i Erik Amnås slutsatser. Som jag nämnt tidigare så använder Hanif Bali ordet islamister om Ibn Rushd aktivister.
Islamister ska behandlas på exakt samma sätt som nazister behandlas. Inte en skattekrona ska gå till deras demokratifientliga verksamhet.
Statsanställda aktivister
Erik Amnå ingår i gruppen statsanställda professorer som är aktivister med en egen agenda. Tjänstemannaansvaret togs bort i mitten av 1970-talet. Fler och fler statligt anställda sätter sin egen agenda före statens väl och ve och sliter sönder Sverige.
Erik Amnås rapport går att ladda ner från Örebros universitets hemsida. Det är ingen forskningsrapport Erik Amnå har skrivit. Den är alldeles för selektiv och saknar urvalskriterier som förklarar selektiviteten. Rapporten hör mer hemma på Equmeniakyrkans hemsida än på ett universitets hemsida.
Så som jag läser rapporten ställer sig Erik Amnå mer lojal mot Equmeniakyrkan än mot svenska staten. Hans mål med rapportens slutsatser är betydligt mer långtgående än att tillförsäkra Ibn Rushd statsbidrag av Folkbildningsrådet och med hjälp av den legitimiteten inhösta lokala bidrag och bidrag från Allmänna Arvsfonden. Rapportens mål är att flytta fram religionens ställning inom politiken. Det är samma mål som professorn i statskunskap Marie Demker har, även hon medlem i Equmeniakyrkan. Samma mål som hennes man professorn i statskunskap Ulf Bjereld (S) arbetar på. I det här blogginlägget skriver jag om Marie Demkers horribla metod att försvara Omar Mustafa genom att likställa kritiken mot hans inval i Socialdemokraternas partistyrelse med Dreyfusskandalen i Frankrike för över hundra år sedan.
Min uppmaning till Folkbildningsrådets Catharina Håkansson Boman och Maria Graner: Riv sönder Erik Amnås rapport och kräv pengarna tillbaka. Dra med omedelbar verkan in statsbidraget till Ibn Rushd.
Min uppmaning till ministern för högre utbildning Matilda Ernkrans: Tillsätt en utredning om universitetens Sverigefientliga postkoloniala teoribildning, dess effekter på hatet mot Sverige och den ”vita” huden och hämmande effekt på forskningen om hedersrelaterat tvång och förtryck.
Min uppmaning till finansminister Magdalena Andersson: Dra in alla miljontals kronor som flödar till de Sverigefientliga inbördeskrigarna inom universiteten och till Muslimska brödraskapets hela nätverk i Sverige. Gå på personer. Gör upp ett släktträd så att alla kopplingar blir synliga.
Dra in alla skattemedel till religiösa verksamheter. Tillsätt en utredning om Folkbildningsrådet och hur de fördelar skattemedlen till religiösa studieförbund och folkhögskolor. Ge utredarna i uppdrag att göra Folkbildningsrådet till en myndighet där alla handlingar är offentliga. I dag är Folkbildningsrådet en ideell organisation som årligen får flera miljarder att dela ut utan insyn.
Det är en skam att miljoner går till just de personer som har försatt Sverige i den situation vi befinner oss i i dag.
Min uppmaning till statsminister Stefan Löfven: Återinför tjänstemannaansvaret. Ge den meriterade Inga-Britt Ahlenius i uppdrag att formulera en etisk kod för tjänst i staten så att det blir ett slut på de statsanställda aktivisternas samhällsförstörande verksamhet.
9 oktober 2019
Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)
Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus
