Del 1. Två imamer uppvuxna i Sverige: Salahuddin Barakat (f. 1981, Libanon), shariajurist, politikers, myndigheters och Allmänna arvsfondens gunstling, översköljd med skattemedel och avlidna personers arv, och Anas Khalifa (f. 1983, Egypten), ökänd, övervakad av Säpo, nyligen öppen med att han efter 20 år lämnat den salafistiska tolkningen av islam med sina stränga lagar om vad som är tillåtet (halal) och vad som är förbjudet (haram). Vem ska politiker och tjänstemän lyssna på? Ska politiker och tjänstemän över huvud taget lyssna på självutnämnda religiösa ledare?

Att ha vuxit upp i Sverige är ingen garanti för att imamer respekterar svensk lag och svenska normer. Salahuddin Barakat kom till Sverige som sjuåring tillsammans med sin familj, vilket bör ha varit runt 1988. Anas Khalifa kom tillsammans med sina föräldrar och syskon 1989. Två män som gått i skola i Sverige, valt att omfamna var sin extrem och demokratifientlig tolkning av islam som livets ledsagare inte bara för sig själva utan som plikt för andra, i Mellanöstern studerat islams urkunder och ”lärda” mäns tolkningar av dessa urkunder och sedan i Sverige predikat vad som i Koranen kallas ”att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta”, oberoende av svensk lag.

Anas Khalifa har vänt den bokstavstrogna salafismen ryggen men är noga med att betona att han inte har lämnat islam.

Jag är litteraturvetare, bland annat, och förtrogen med texttolkning. Ger du en text till tio personer är sannolikheten stor att du får tio olika tolkningar av texten. Jag läser texttolkningar med samma förtjusning som andra läser deckare. Religion är tolkning. Det finns hur många tolkningar av islam som helst. Det finns ingen ”äkta” islam, ingen ”sann” islam, ingen ”autentiskt” islam, det finns bara tolkningar. Det finns inga tillförlitliga källor om islams tidiga historia, varken om profeten Muhammed (570–632), Koranen eller islamisk rätt.

Därför är det lika viktigt att politiker håller armslängds avstånd till religioner som det är till kulturen. Man kan säga att religioner och kultur är samma andas barn, frukten av människors livliga fantasi. Det som skiljer religioner och kultur är religiösa auktoriteters maktanspråk och krav på blind lydnad.

”Islamofobi”
När jag håller på och skriver detta inlägg nås jag av nyheten att konceptkonstnären Lars Vilks har omkommit i en bilolycka. Jag måste säga att jag är minst sagt förvånad över alla journalisters och politikers plötsliga uppslutning bakom Lars Vilks och hans rondellhund. Så lät det inte år 2007 och åren som följde.

Det i särklass mest förnämliga sättet att hedra Lars Vilks minne är att med omedelbar verkan revidera Brottsförebyggande rådets ”hatbrott” och stryka ”islamofobiska”, ”kristofobiska” och ”andra antireligiösa” hatbrott. Religionskritik är kritik av texter och texternas innehåll.

Att ”islamofobi” klassats som hatbrott är det demokratifientliga Muslimska brödraskapets verk. Under hösten 2007 anordnade ABF i Stockholm en serie seminarier under rubriken ”Folkbildning mot rasism”. Den 9 oktober hölls seminariet ”Islamofobin – den mest utbredda intoleransen?”. Samtalsledare var Kurdo Baksi. Mehmet Kaplan (MP), nära kopplad till Muslimska brödraskapets svenska gren, berättade att han satt i Justitieutskottet och att han drivit igenom att ”islamofobi” skulle klassas som hatbrott. Den andra personen som la ut texten om ”islamofobi” var idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi, se ABF:s informationsblad här. Sedan krävde andra religiösa grupper lagstadgad frihet från kritik.

”Islamofobi” bör även med omedelbar verkan strykas från den nationella planen mot rasism. Kritik av texter och texters innehåll är inte rasism.

Religion bör också med omedelbar verkan strykas från diskrimineringslagen. Religion är inte något medfött på samma sätt som blindhet och dövhet. Demokratifientliga islamister utnyttjar DO som verktyg att flytta fram sina positioner.

Här är det på sin plats att nämna att Kurdo Baksi på SVT Opinion 26 september 2011 skriver att Lars Vilks ”var lycklig” över uppmärksamheten med anledning av mordplaner mot honom i samband med en konstbiennal på Röda Stens Konsthall i Göteborg. Baksi kallar Lars Vilks för ”en seriefigur i underhållningsbranschen” och påstår att Lars Vilks ”inte har ett eget riktigt liv”, därför provocerar han och att Lars Vilks och Säpo med jämna mellanrum ”regisserar” händelser. Baksis inlägg är ett svar på Lars Vilks debattinlägg 22 september 2011, ”Mordplanen mot mig firas av Helle Klein och Kurdo Baksi”, där Vilks kommenterar Kurdo Baksis Twitter: ”Lars Vilks och SÄPO-gubbar är nu Sveriges lyckligaste gubbar! SÄPO behöver mera pengar och Lars Vilks mer pr!”. Baksi skriver att han är ”väldigt stolt” över sin Twitter. Han avslutar sitt inlägg med följande ord: ”För övrigt anser jag att Lars Vilks får säga och teckna vad han vill, bara man vet om han är konstnär, islamhatare eller seriefigur!”

Om alla som mår illa av det jubel som utbrutit i sociala medier över nyheten om Lars Vilks död går samman i jättedemonstrationer över hela landet och kräver att politikerna raderar ”islamofobi” från lagar och alla offentliga handlingar och stryper alla offentliga medel till ”kampen mot islamofobi” kanske vi äntligen kan få till stånd det Bulletins ledarskribent Per Gudmundson efterlyser: ett vuxet samtal om islam.

Partiet Nyans är på språng och har enligt sitt partiprogram ambitionen att likställa ”islamofobi” med antisemitism. Därför är det synnerligen angeläget med ett vuxet samtal om islam under valkampanjen nästa år. ”Islamofobi” ska ALDRIG” likställas med antisemitism, som ABF i Stockholm 2017 till exempel gör i den här studiegruppen och som Erik Ullenhag (FP/L) gjorde när han var riksdagsledamot, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget.

Koranen
Mitt intresse är flickors och kvinnors rättigheter, som ligger illa till i alla religioner. Därför har jag ett källkritiskt perspektiv på islam, vilket framkommer i mina blogginlägg och min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1. Alla religioner är skapade av människor. Bibeln är skriven av människor. Koranen är skriven av människor. En hel del av det som står i Bibeln återfinns i Koranen. Koranen är inte skriven på arabiska utan på en blandning av flera språk. Det fanns ingen klassisk arabiska på Arabiska halvön på 600-talet när islam uppstod, bara arabiska dialekter. Majoriteten av befolkningen var analfabeter. Koranen reciterades av kringresande koranrecitatörer. Exakt när Koranen sammanställdes och nedtecknades är höljt i dunkel, men det skedde för hand. Skrivare kopierade texten sedan för hand i århundraden. Inte förrän på 1800-talet började Koranen tryckas i större upplagor. Det som kallas den klassiska standardversionen gavs ut i Egypten 1924.

Saudiarabien har låtit översätta en egen version av Koranen till engelska med arabisk text och tillägg inom klammer, exempelvis att kvinnor ska vara heltäckta när de vistas utomhus och negativa omdömen om judar, en Koran Saudiarabien delar ut till pilgrimer som besöker de heliga städerna Mekka och Medina och årligen sprider i miljontals exemplar över hela världen. Wahhabismen, även kallad salafismen, en strikt bokstavstrogen tolkning av islam, har sitt ursprung i Saudiarabien och uppstod på 1700-talet. Det är med andra ord en tolkning från 1700-talet som Anas Khalifa i två decennier spred i Sverige.

Saudiarabien (sunni) och Iran (shia) strider om världsherraväldet över vilken tolkning av islam som ska vara allenarådande.

Haditerna
Alla korantolkare sedan islams begynnelse är män, således är alla tolkningar författade av människohand. Haditerna, muntligt traderade korta utsagor som härleds till profeten Muhammed (d. 632), är också av mänsklig hand och håller inte för en modern vetenskaplig granskning. Haditerna, även kallade traditioner, samlades in av män som färdades kors och tvärs, exempelvis på åsnor, över det alltmer omfattande islamiska riket i jakt på utsagor som kunde härledas till profeten Muhammed eller hans följeslagare. De haditer som betecknades som ”autentiska” sammanställdes fyra eller fem generationer efter Muhammeds död. Det var hur sannolik berättarkedjan var, inte haditens innebörd, som avgjorde om den skulle betraktas som ”autentisk” eller inte. Kunde en hadit härledas direkt till Muhammed stärktes ”autenticiteten”.

Under de närmaste århundradena efter Muhammeds död var det strid på kniven om vilken tolkning av islam som var den ”rätta”. Från 661 till 750 styrdes det islamiska väldet från Damaskus av den strikt sekulära umayyaddynastin, som använde religionen enbart för att legitimera sitt styre och hyste förakt för de religiösa grupperna. Umayyadregenten Abd al-Malik lät i slutet av 600-talet uppföra den berömda Klippmoskén i Jerusalem, en maktdemonstration och demonstration att Jerusalem tillhör det islamiska väldet. Umayyaderna låg i strid med Alis parti, de som kom att kallas shiiter. Umayyaderna störtades av abbasiderna som förlade huvudsätet till Bagdad och som var ett strikt religiöst styre. Haditerna är politiska inlägg i dessa strider. Haditer författades och ströks hej vilt beroende på vilken sida de stärkte eller var emot, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet. Ju fler generationer som följt sedan Muhammed dog desto fler haditer producerades som påstods vara ur profetens mun.

På den tiden, alltså för över tusen år sedan, ironiserade fritänkare hejdlöst över alla haditer ur profetens mun som i detalj dikterade hur individen skulle uppträda i de mest intima situationer, till och med hur individen skulle uträtta sina behov.

Den ungerska islamologen Ignaz Goldziher (1850–1921) gav redan 1890 i Muhammedanische Studien del 2 (på engelska Muslim Studies 2) haditerna dödsstöten. Enligt Goldziher är haditerna resultatet av islams religiösa, sociala och historiska utveckling under de två första århundradena, alltså fram till och med 800-talet, och säger inget om hur Muhammed och hans följeslagare faktiskt levde och verkade. Andra källkritiska forskare är Joseph Schacht, John Wansbrough, Michael Cook och Patricia Crone. I min bok om Muslimska brödraskapet har jag ett helt kapitel om Patricia Crones forskning om islams tidiga historia.

Haditerna ligger till grund för tolkningen av Koranen, de ligger till grund för biografin om Muhammed (sira), de ligger till grund för islamisk rätt (sharia). Ett bygge som vilar på kvicksand.

Eftersom det inte finns en enda tillförlitlig källa om Muhammeds liv och leverne finns det ingen anledning att kalla honom pedofil och annat i den stilen. Det finns heller ingen anledning att tala förklenande om islam som ”fredens religion” när terrorattacker sker i islams namn. Det finns ingen anledning att tala om islam som ett hot, lika lite som det finns anledning att tala om judendomen och kristendomen som ett hot.

Däremot finns det all anledning att rikta blicken på personer som talar i islams namn, granska vad dessa personer säger och med kraft markera att Sverige är en sekulär rättsstat. I Sverige stiftar riksdagen lagar. I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet. I Sverige har vi ingen blasfemilag. I Sverige är det lagligt att häda vilken religion och vilken profet som helst.

Muslimska brödraskapet låtsas att islam har fötter, ben, armar och hjärna, se exempelvis den här texten av Mostafa Malaekah från Stockholms moské, ”Vad du inte vet om islam”, där det står ”islam vägrar”, ”islam betonar”, ”inbjuder islam, ”islam tar bort mellanhänder”, islam hit och islam dit. Stockholms moské är Muslimska brödraskapets högborg i Sverige. Allt som står i den texten är Muslimska brödraskapets tolkning av islam. Tolkningen är demokratifientlig. Den är inte kompatibel med svensk lag. Det är människorna kopplade till Stockholms moské som ska stå till svars för texten. De får tro precis vad de vill. Men de ska stå för att det är deras tolkning. Och förklara varför de valt en tolkning som så uppenbart strider mot svensk lag. De ska förklara varför de låtsas att islam har fötter, ben, armar och hjärna.

Sunna
Sunna betyder normer och levnadsregler. Ignaz Goldziher skriver att det är viktigt att skilja på sunna och haditer: hadit betyder en muntlig utsaga härledd från profeten Muhammed, medan sunna, så som begreppet används inom den islamiska gemenskapen (1890), refererar till en religiös eller juridisk fråga oberoende av eventuella haditer om frågan. ”För Muhammeds fromma efterföljare och i de äldsta gemenskaperna betydde sunna allt som kunde visa att det hade varit profetens och hans tidiga följeslagares seder och bruk. Den muslimska gemenskapen förväntades vörda och lyda den nya sunna på samma sätt som de förislamiska araberna vördade sina förfäders sunna” (s. 26).

Det finns inga samtida utomislamiska källor om Muhammeds verksamhet i Mekka eller Medina, alltså seder och bruk under hans tid, men två utomislamiska källor som vittnar om att det fanns en man som predikade om en engudsreligion som inte var kristendomen eller judendomen: en grekisk text om arabernas invasion av Syrien författad mellan 632 och 634 om en falsk profet som kom med svärdet samt ett armeniskt dokument författat kort efter 661 som nämner Muhammed vid namn och beskriver i stora drag hans monoteistiska predikande. Det är allt.

Rättsskolor
De fyra rättsskolorna inom sunniislam är komponerade av män som utnämnt sig till Allahs jordiska ombud. Här är ett exempel på hur jordiska män under seklens lopp har omformat en rättsskola så att den på en väsentlig punkt blir det rakt motsatta mot ursprunget. Källa: Michael Cook, Commanding right and forbidding wrong in Islamic thought (2000).

Den minsta och strängaste rättsskolan är den hanbalitiska, uppkallad efter Ahmad ibn Hanbal (780–855) som samlade in haditer. Han var verksam i Bagdad då striden stod mellan de bokstavstrogna, antropomorfisterna, som satte Koranens ord främst, och eftersom det står i Koranen att Allah hade kroppsliga drag går det inte att ifrågasätta, och mutaziliterna, som förespråkade en förnuftsbaserad tolkning av islam. Ibn Hanbal tillhörde den bokstavstrogna skolan. Hans juridiska utlåtanden (responsa) sammanställdes av Abu Bakr al-Khallal (ca 848–923) från en mängd olika källor. Hanbal var emot musik och alkohol. Han förespråkade inte våld. Hanbaliterna höll sig till sina egna kvarter i Bagdad. De uppsökte inte andra delar av staden och la sig inte i hur andra utövade tron på islam. De gjorde inga räder mot bordeller, de la sig inte i den politiska och militära elitens nöjesliv. Staten är frånvarande i Hanbals responsa. Han höll sig borta från regenter, han sökte inte aktivt konfrontation, han deltog inte heller i olika uppror som förekom under hans tid. Hans doktrin var i grunden opolitisk. Islam och politik är med andra ord på 800-talet strikt åtskilda i den hanbalitiska dogmen.

Över 400 år senare var Ibn Taymiyya (d. 1328) verksam i Damaskus. Han var anhängare av den stränga hanbalitiska skolan och anhängare av att islam och politik hör ihop.

Över 900 år efter Ibn Hanbals död tar en annan anhängare av den hanbalitiska rättsskolan, Muhammad ibn Abd al-Wahhab (d. 1792), på Arabiska halvön med alla sina beduinstammar och olika religiösa seder, ytterligare ett steg i sammanflätningen politik och islam när han slår sig ihop med huset Saud och de tillsammans genom blodiga strider rensar Arabiska halvön från allt vad Wahhab ansåg var avgudadyrkan (shirk) och konkurrerande stammar och gör den hanbalitiska rättsskolan allenarådande, liksom huset Saud. Kungariket Saudiarabien uppstod 1932.

Wahhabs tolkning av islam är att haditernas innehåll är viktigare än berättarkedjan Man kan kalla honom haditfanatiker. Han har gett upphov till den saudiska statsreligionen wahhabismen, som har profeten Muhammeds och de tre första generationernas liv och leverne som rättesnöre. Salafister är ett annat ord för wahhabister. Salaf betyder förfäder.

Även Muslimska brödraskapets aktivister kan betecknas som salafister, men till skillnad från wahhabisterna är det profeten Muhammed och enbart den första generationen islamtroende som är förebilden, idealiserad av Brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) i Milstolpar. Muslimska brödraskapet säger sig representera den sanna, den autentiska islam, fri från alla kulturella ”avarter” som uppstått efter Muhammeds och den första generationens död.

Brödraskapet avfärdar lagar stiftade av människan. Det gör de fullständigt klart i skrifterna de låtit översätta till svenska. I exempelvis Kvinnan i Islam, en text samanställd av den flitiga Mostafa Malaekah av Jamal Badawis texter, toppnamn inom Brödraskapet i Nordamerika, står det:

Sunnah (ibland omnämnd som hadith) avser Profeten Muhammads ord, handlingar och bekräftelse i frågor som rör betydelsen och utövandet av islam. För muslimer är hadith en form av uppenbarelse given till Profeten Muhammad, men inte ordagrant, som är fallet med Koranen. Koranen och Sunnah, om de förstås rätt och förutsättningslöst [min kursiv], är i grunden de tillförlitliga källorna för vilken ståndpunkt eller åsikt som helst som tillskrivs islam.

Brödraskapets motto är: ”Koranen är vår lag.” De lutar sig således inte mot någon islamisk rättsskola i tolkningen av sharia utan mot Brödraskapets ledare Hassan al-Bannas (d. 1949) totalitära politiska tolkning, tidigare chefsideologen Sayyid Qutb och nuvarande chefsideologen Yusuf al-Qaradawi (f. 1926).

Alla invånare i Sverige har rätt att tro på vad de vill, men religionsfriheten gäller enbart individens rätt att tro, inte respekt för vad folk tror på. Vad folk tror på är med vår grundlagsstadgade yttrandefrihet vidöppet för hån, löje, sarkasm, satir. Om det är något som förstört livet för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter så är det innehållet i Bibeln och Koranen.

Påståendena om helvetet och paradiset har förvandlat livet på jorden till ett helvete för människor i sekel efter sekel, se mitt inlägg om helvetesläran här. Den franska filosofen Jean-Paul Sartre har gett den bästa definitionen någonsin av helvetet med det berömda uttrycket: ”Helvetet, det är andra människor.”

Religionsfriheten
Först 1951 blev det i Sverige tillåtet att utträda ur Svenska kyrkan utan att bli medlem i en annan trosförsamling. Innan dess föddes man in i statskyrkan. Religionsfriheten är grundlagsskyddad. I Regeringsformen 2 kapitel 1 §, Grundläggande fri och rättigheter står det under punkt 6: ”religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.”

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är lag i Sverige sedan 1 januari 1995. Där står i Artikel 9:1 och 2 följande: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter” [min kursiv].

Juridikprofessor Reinhold Fahlbeck beskriver i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 februari 2010, ”Vägrat handslag faller inte under religionsfrihet”, vad som skyddas av Artikel 9 och vad som faller utanför. Han redogör för vad som avses med frihet till och frihet från. Frihet från religion avser ”friheten att inte ha en religion och att inte behöva utsättas för oönskad religiös påverkan, till exempel andras religiösa manifestationer”. Han skriver också om Europakonventionen och dess praxis att praxis innebär att en uppdelning görs på tre led och att gränsdragningen mellan de tre leden görs objektivt, ”den enskildes subjektiva åsikt är inte utslagsgivande”.

Man kan sammanfatta ”oönskad religiös påverkan” med orden: Sköt dig själv och skit i andra. Det är exakt det Muslimska brödraskapets aktivister, Salahuddin Barkat och fram till nyligen Anas Khalifa inte respekterar. Muslimsk brödraskapets huvudfiende är den sekulära rättsstaten, det långsiktiga målet är att omvandla inte bara Sverige utan hela världen till en teokrati styrd av deras tolkning av islam. Salahuddin Barakat och Anas Khalifa har varit tjänstvilliga stödtrupper.

Parallella rättssystem strider mot Europakonventionen
Nyligen blev det stor uppståndelse när journalisten Jenny Strindlöv i en artikel i Expressen/Kvällsposten avslöjade hur en romsk man som våldtagit en 13-årig flicka friades i en romsk rättegång i Malmö stads lokaler. Malmö stad beslutade om en utredning som nu är klar. Det ska tilläggas att mannen polisanmäldes och dömdes för våldtäkt. Jenny Strindlöv citerar på Twitter 21 september en passus i utredningen: ”Sammanfattningsvis finns enligt svensk rätt inget hinder mot privata – eller – parallella domstolar.”

Europadomstolen säger i en dom år 2003 om bland annat lagverket sharia att parallella rättssystem strider mot Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet, kapitlet går att läsa här.

Domen gäller Artikel 11: ”Frihet att delta i sammankomster och föreningsfrihet”. Ett turkiskt parti lett av Necmettin Erbakan (1926–2011), grundare av den islamistiska rörelsen Millî Görüş, vann turkiska riksdagsvalet 1995 och ingick i en koalitionsregering där han blev premiärminister. Militären avsatte honom 1997 och upplöste partiet. Turkiet hade då en sekulär författning. Efter turer i den turkiska konstitutionsdomstolen där statsadvokaten anklagade partiet för att vilja införa sharia och ett teokratiskt styre drog partiet ärendet till Europadomstolen, som beslutade att upplösningen av partiet hade stöd i lagen och förklarar också varför ett pluralistiskt rättssystem eller parallella domstolar strider mot Europakonventionen.

Ett pluralistiskt rättssystem innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse, att staten därmed fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna och att individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört. Europadomstolen skriver att lagverket sharia är statiskt och oföränderligt och att principen om pluralism inom politiken och den ständiga utvecklingen av allmänhetens rättigheter inte har någon plats i sharia. Det går inte att hävda att man respekterar demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som man stöder en regim baserad på sharia som klart skiljer sig från Europakonventionen, särskilt vad gäller straffrätt, kvinnors juridiska status och intrånget både i privatlivet och det offentliga livet.

Shariajuristen Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö

Salahuddin Barakat respekterar inte den grundläggande basen för religionsfrihet: Sköt dig själv och skit i andra. Han är anhängare av den hanafitiska rättsskolan, uppkallad efter Abu Hanifa (699–767), ivrig haditsamlare. Barakat baserar hela sin skattefinansierade religiösa verksamhet på att försvara lagverket sharias plats i Sverige. Han går till storms mot den sekulära rättsstaten och allas likhet inför lagen som innebär att staten är garant för de individuella fri- och rättigheterna, att rättigheterna är just individuella. Enligt Salahuddin Barakat ska landets ”muslimer” bedömas utifrån islamisk rätt. Han uppträder som om han är något slags överhuvud över ett minikalifat.

Det Europadomstolen skriver om sharia som ett statiskt och oföränderligt lagverk är just det Salahuddin Barakat lyfter fram som bevis på sharias överlägsenhet över svensk lagstiftning, som ju har varierat under århundradena. Hans inställning kan man läsa om i det här inlägget, ”Den islamiska kvinnosynen”, där han skriver om avsaknaden av en ”objektiv måttstock” och det ”godtyckliga förhållningssättet till normer och värderingar” i Sverige jämfört med islams ”objektiva måttstock”.

Han tillbringade 4 år i Jemen och studerade ”islamiska vetenskaperna”. Han har studerat islam i Pakistan, Mauritanien, Turkiet och Levanten och anser sig vara rätt person att döma i frågor som rör ”muslimer”. Hur finansierade han studierna utomlands?

År 2013 grundande han Islamakademin i Malmö och bedrev intensiv PR för sig själv och syntes plötsligt överallt. I samband med att Islamakademin bildades skrev han flera inlägg på Islamakademins hemsida där han marknadsförde sig själv, inlägg som strider mot svensk lag, i synnerhet jämställdhet, och nu är raderade, bland annat det ovan nämnda om den islamiska kvinnosynen.

I november 2014 skrev han på SVT Opinion ett inlägg om en konflikt i Uppsala moské där han gör sig till tolk för ”islamiska principer”. Han har gjort sig ett namn som expert på att motverka radikalisering och extremism hos ungdomar och höll i Stockholm en föreläsning om IS den 7 november 2015, en föreläsning Eddie Råbock (tidigare Mohammed Omar) såg på Youtube och kommenterar i inläggetDet goda samhället, ”Sharia istället för förnuft”. Eddie Råbock bekände sig tidigare till islam, numera definierar han sig som ateist. Han har stor kunskap om imamer och predikningar i svenska moskéer.

Han inleder inlägget: ”Bekämpa ISIS! Rubriken ingav visst hopp. En muslimsk teolog skulle argumentera mot Islamiska staten (IS). Äntligen skulle man få höra om en islam som var förenlig med vetenskap, sekularism och demokrati! Så blev det dock inte. Istället förstärkte föreläsningen bilden av muslimska teologer som rigida, dogmatiska och oförmögna till rationellt tänkande.”

Salahuddin Barakats främsta invändning mot IS tycks ha varit att IS bekänner sig till den hanbalitiska rättsskolan och därmed är ”’antropomorfister’, det vill säga de som allt för mycket liknar Gud vid människan. Det som gjorde honom mest upprörd med salafiterna var alltså inte deras intolerans, kvinnoförtryck och stöd för barbariska straff, utan att de skulle ha påstått att Gud har händer och fötter!”

Eddie Råbock avslutar med följande ord:

Om Salahuddin Barakat är vårt enda alternativ till Islamiska staten är vi illa ute. Det muslimer behöver är inte mer sharia, utan mindre. Det behövs en helt ny och öppen mentalitet som tillåter att man talar fritt och förnuftigt om sin religion. Så länge sharia är högsta norm och det är tabu att yttra en icke-konventionell åsikt om Koranen och berättelserna om Muhammed kommer blodet att fortsätta flyta och islamvärlden kommer att fortsätta ligga efter väst inom vetenskap, teknik, litteratur, konst, ja, det mesta egentligen.

Detta var sex år sedan. Under dessa sex år har Salahuddin Barakat beviljats miljontals skattekronor. Han marknadsför sig som brobyggare. Tidigare medverkade han i stiftelsen Open Skåne och under ett möte med regionpolischefen, Open Skånes generalsekreterare och Salahuddin Barakat ska regionpolischefen enligt ett Facebook-inlägg, som jag numera inte kommer åt, ha sagt att det är viktigt att alla följer svensk lag. Barakat ska ha svarat: ”Det tycker inte jag. Jag tycker att Skåne ska införa sharialagar.” I ett Facebook-inlägg med foto utvecklar han svaret han inte kunde ge då:

Det hade tagit alldeles för lång tid att gå igenom alla lagar och värderingar som motstrider islam men i grund och botten vilar islam på en syn om att Guds rätt och den moral som är given av Gud står över all annan. Rent praktiskt så inskränker svensk rätt på muslimers frihet i en rad olika sammanhang, det kan vara inom sådant som beskattning, månggifte, arvsrätt eller halal-slakt.

Salahuddin Barakat samarbetar med Muslimska brödraskapets svenska gren. Båda påstår att de är talespersoner för kollektivet ”muslimer”.

I SR P1 Lördagsintervjun 7 februari 2015 presenteras han som teolog och rättslärd och att han har ”auktoriserad rätt att göra tolkningar av sharialagen”, utan att programledaren förklarar vem som har auktoriserat honom. Även ungdomsföreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa, bildad av bland andra Mehmet Kaplan (MP), skriver att Barakat till följd av sina religiösa studier har ” formell auktorisering (ijazah) i att lära ut och besvara frågor”. Barakat är ledamot i ungdomsföreningens Religiösa råd. Yasri Khan har ända från början haft ledande poster inom föreningen som finansieras av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

När Kaplan, som då var bostadsminister 2016, tvingades lämna regeringen efter samröre med turkiska högerextrema grupper och Yasri Khan, som kandiderade till en post inom MP, vägrat ta TV4:s kvinnliga reporter i hand, skrev Barakat ett rasande inlägg på SvD Debatt: ”Förödande signal till unga troende muslimer”. Han skriver bland annat: ”Enligt islam, såsom många muslimer förstår sin religion, går gränsen för kontakten mellan främmande parter av motsatt kön vid fysisk beröring.” Just om ”nyttorna” av könsseparering skriver han i det här raderade inlägget ”Kvinnans deltagande i moskén”, där han bygger hela sitt resonemang på haditer och hänvisar till än den ena haditen efter den andra ur profeten Muhammeds mun och påstår sig veta hur det gick till på profetens tid. Själv tar han inte kvinnor i hand. I SvD-artikeln talar han om ”islamofoba krafter” och ”islamofobi”.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om Salahuddin Barakat och har ett helt kapitel om honom och Yasri Khan i min bok om Muslimska brödraskapet. Barakat påstår att kollektivet ”muslimer” är utsatt för ”strukturell rasism” och grasserande ”islamofobi”.

Han tar sig inte bara ton om ”islamofobin” i Sverige. I ett rasande Facebook-inlägg 7 oktober 2020 tog han heder och ära av Frankrikes president Emanuel Macron, ett inlägg han efter massiva protester raderade. Bland annat kallar han Frankrike för en ”extremsekulär och alltmer islamofob skurkstat”. President Macron kallar han ”en skurkaktig fjant med hybris”. Barakats raseri tändes av Macrons handfasta kamp mot islamistisk radikalisering i Frankrike, bland annat kommenterade Macron att många imamer utbildats i länder med lagar och värderingar som strider mot den franska sekulära rättsstaten, en kritik man kan rikta även mot Salahuddin Barakat. Trots Barakats utfall beviljade Allmänna arvsfonden honom 12,5 miljoner kronor för ”brobyggande”, vilket jag skriver om i det här blogginlägget.

Salahuddin Barakat har varit otroligt bra på att marknadsföra sig själv.

Men är han bra för Sverige?

Mitt svar är nej.

Men Barakats insisterande på att haditerna och hans islamiska rättsskola har en plats i Sverige, hans raderade inlägg på Islamakademin, kort sagt vad han tror på, är en guldgruva för satiriker.

Fortsättning följer om Anas Khalifa.

6 oktober 2021

Mona Lagerström fil dr

 

3 reaktioner på ”Del 1. Två imamer uppvuxna i Sverige: Salahuddin Barakat (f. 1981, Libanon), shariajurist, politikers, myndigheters och Allmänna arvsfondens gunstling, översköljd med skattemedel och avlidna personers arv, och Anas Khalifa (f. 1983, Egypten), ökänd, övervakad av Säpo, nyligen öppen med att han efter 20 år lämnat den salafistiska tolkningen av islam med sina stränga lagar om vad som är tillåtet (halal) och vad som är förbjudet (haram). Vem ska politiker och tjänstemän lyssna på? Ska politiker och tjänstemän över huvud taget lyssna på självutnämnda religiösa ledare?”

  1. Nästa pilsner är att få reda på vilkas namnteckningar det är som står under beslutet att ge denne Sverigefiende pengar ur Allmänna Arvsfonden och hur de motiverat beslutet.

    Bra artikel f.ö.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *