Denna patetiska samling politiker vi förväntas rösta på

Den här texten ligger i slutet av föregående inlägg om ex-salafisten Anas Khalifa. Jag tycker att texten förtjänar ett eget inlägg.

Magdalena Andersson (S): Magdalena Andersson kan bli vår nästa statsminister efter det att hon valts till partiets nya ledare. När dåvarande handelsminister Ann Linde (S)

och delegater 2017 for på ett officiellt besök till Iran beslöjade fick de mycket kritik. Finansminister Magdalena Andersson tyckte att det var en kul grej att stötta Ann Linde genom att lägga ut en bild på sig,

forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) iklädda hatt inför ett statsbesök. Även Magdalena Andersson fick hård kritik och bad om ursäkt för att hon satte likhetstecken mellan en damhatt och beslöjning. Hennes agerande var upprörande, för att uttrycka det milt. Hon demonstrerade total likgiltighet inför beslöjade flickors och kvinnors kringskurna liv i Sverige. För hon kan ju knappast som ledamot av regeringen och den som håller i penningpåsen ha varit okunnig om vad beslöjningen innebär och de satsningar regeringen långt om länge gjort mot hedersförtryck. Avser Magdalena Andersson att följa i Stefan Löfvens fotspår och säga att hon aldrig kommer att kritisera islam? Det vill säga låtsas att islam bara har en tolkning och inte skilja på islam som andlig upplevelse och islam som systemhotande totalitär politisk ideologi? Kommer hon att följa i Stefan Löfvens fotspår och ge sitt helhjärtade stöd till Muslimska brödraskapets svenska gren och fortsätta att ösa miljontals skattekronor över dem via studieförbundet Ibn Rushd och Sida? Vilket hon gjort hela tiden som finansminister. Det är en enorm belastning.

Ulf Kristersson (M): Ulf Kristersson står till förfogande som statsministerkandidat. Han ingick i Fredrik Reinfeldts regering 2010–2014. Det är en belastning. En ännu större belastning är att Muslimska brödraskapets toppnamn Abdirizak Waberi samtidigt var riksdagsledamot för Moderaterna. Varken Kristersson eller partiet har gjort upp med Muslimska brödraskapets inflytande i partiet. Ytterligare en belastning är Ulf Kristerssons okunniga uttalande om islam efter det att Richard Jomshof (SD) i SVT uttalat sig om islamism och sagt att islam är en avskyvärd religion: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ’avskyvärd’ är helt enkelt avskyvärt” och tillägger: – Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen.”

Nu är det så att islams trosfränder som bejakar vårt fria och öppna samhälle riskerar dödshot från sina trosfränder om de öppet tillstår detta. Därför är det viktigt att politiker vinnlägger sig om att betona vilken tolkning av islam de talar om och har kunskap om det brokiga islamlandskapet i Sverige. Vad jag vet har Ulf Kristersson inte redogjort för sina kunskaper om vilka inriktningar som styr landets olika moskéer och vilka länder som finansiellt stöttar dem och hur det inverkar på den svenska demokratin och vad han har för planer som eventuell statsminister. Är det rimligt att Anas Khalifa i 20 år har kunnat föreläsa för barn och unga om att det viktigaste de kan göra är att dö för Allah, och sedan vända blad? Inga konsekvenser alls.

Jimmie Åkesson (SD): Att islam har varit partiets fiende nummer ett är knappast en överdrift. Under alla år av kritik mot islam har islam framställts som självgående utan inblandning av människor som tolkar islam olika. Jimmie Åkesson har aldrig ansträngt sig att nyansera den grovt tillyxade bilden och till medlemmarna förmedla nyanseringen. SD har visserligen gjort många försök att stoppa utbetalningar till studieförbundet Ibn Rushd, men eftersom partiet är pariastämplat går de andra politikerna ständigt samman och röstar ner SD. Partiet uppmärksammade också tidigt hedersförtryck, men även här ligger pariastämpeln dem i fatet. Och den pariastämpeln har Jimmie Åkesson ett ansvar för.

Nooshi Dadgostar (V): V är ett parti för akademiker. Till skillnad från SD har V i åratal förnekat hedersförtryck och hedersmord, vänt verkligheten ryggen och förlitat sig på neo-marxistiska skrivbordsteorier, trots att partiet kallar sig feministiskt. Teorier om att det är ”kulturrasism” att lyfta fram kulturen bakom hedersmord har varit viktigare än den slavliknande verklighet många flickor och kvinnor i Sverige lever i. Det är en skam.

Annie Lööf (C): Annie Lööf är ett kapitel för sig. År efter år efter år har hon riktat blicken mot Nordiska motståndsrörelsen och liknande grupper och demonstrativt blundat för systemhotande tolkningar av islam och hur dessa tolkningar påverkar flickor och kvinnor som lever i totalitärt styrda enklaver i Sverige. Hon är likgiltigheten personifierad.

Ebba Busch (KD): Ebba Busch leder ett religiöst parti. Många anser att religioner, i synnerhet kristendomen, är nödvändiga för att ge folk en etisk grund att stå på. Hon polisanmäls för att i sociala medier har gjort sig skyldig till grovt förtal. Hon väljer att skriva på ett strafföreläggande och erkänna ett brott som hon sedan anser sig inte ha begått för att slippa en rättegång. Hon vill prioritera att leda KD. Hon sitter i riksdagen, den församling som stiftar lagar, och har en så nonchalant inställning till lagen. KD har gjort sjukvården till sin profilfråga. Vet Ebba Busch vad individuellt utkrävbara rättigheter är för något? Jag skriver om det här och om att jag inte fick något svar av KD när jag frågade om partiets syn på en patienträttighetslag.

Märta Stenevi/Per Bolund (MP): Partiet har varit en skänk från ovan för Muslimska brödraskapets svenska gren, tack vare förra språkröret Gustav Fridolins nära band till Mehmet Kaplan (född i Turkiet). Genom regeringssamarbetet med Socialdemokraterna såg Gustav Fridolin till att Sverige 2014 fick ett statsråd som i åratal verkat i de flesta av Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer. Kaplan tvingades avgå 2016 som bostadsminister efter samröre med en person från en turkisk högerextremistiskt rörelse. Samtidigt vägrade Yasri Khan, som försvarade Kaplan, att ta en kvinnlig journalist på TV4 i hand. Han var kandidat till en plats i partistyrelsen, uppståndelsen fick honom att lämna alla uppdrag i partiet. Även Mohamed Temsamani, med kopplingar till Muslimska brödraskapets innersta kärna, försvarade Kaplan och påstod att Kaplan utsatts för ”islamofobi”. Också Temsamani har lämnat partiet, men partiledningen har inte gjort upp med det inflytande Muslimska brödraskapet utövat på partiet och därmed Sverige.

Muslimska brödraskapets inflytande har förutom Kaplan gått via Alice Bah Kuhnke som 2014 utnämndes till demokratiminister. Hon hade i många år samarbetat med aktivister i Muslimska brödraskapet och bjöd in dem till regeringens sakråd, bland annat om ”islamofobi”. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om aktivisternas nära samverkan med de fanatiska revolutionärerna i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Muslimska brödraskapet och ArA ligger bakom nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Planen är Alice Bah Kuhnkes verk. Två Sverigefientliga grupper ligger bakom planen. Planen är en förolämpning mot svenskarna. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. ArA-aktivisterna har utnämnt invandrarna i grupp till de förtryckta (”rasifierade”) och svenskarna i grupp till förtryckarna. ArA-aktivisterna är statsanställda på universiteten, åtskilliga är professorer. Och de har utsett sig själva till de förtryckta. Miljoner och åter miljoner skattekronor har lagts ut på att ”bevisa” att svenskarna är förtryckare. Och på ”islamofobi”.

Nu tillkännager till och med regeringen (9 september 2021), det vill säga ministern Märta Stenevi, att man gett Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) uppdraget att öka kunskapen om ”utsattheten för islamofobi”, att det ingår i regeringens arbete mot rasism. Det är sinnesrubbat. Att ”islamofobi” ska ingå i nationella planen mot rasism är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister, effektuerat av Alice Bah Kuhnke, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar ska kallas just det, att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar. Ordet ”islamofobi” ska kastas på sophögen. Kunskap om systemhotande tolkningar av islam är inte fobi.

Märta Stenevis senaste projekt är 1,7 miljoner skattekronor till utbildning om det svenska slaveriet. ”Afrofobi” och svenskarnas promilleandel i den transatlantiska slavhandeln är Afrosvenskarnas riksorganisations hjärtefråga. Riksorganisationen, ledd av Kitimbwa Sabuni, är en systemhotande organisation. Kitimbwa Sabuni är nära förknippad med Muslimska brödraskapet och en av Sveriges grövsta rasister. Förutom Kitimbwa Sabuni driver Vänsterpartiets riksdagsledamot Momodou Malcolm Jallow frågan om Sveriges skuld i den transatlantiska slavhandeln och ”afrofobi”. Som framkommit ovan bildar afrikaner i Sverige egna monokulturer med egna normer och via klädseln markerar avstånd till Sverige. Märta Stenevi är jämställdhetsminister. Pengarna borde gå till utredningar om vilka det är som styr i de afrikanska totalitära enklaverna i Sverige och moskéernas del i segregationen. Moskéerna fungerar som domstolar. Imamer som domare. Har Märta Stenevi hört talas om haltande äktenskap och det slaveri sådana skilsmässor innebär för kvinnor? Har Märta Stenevi kunskap om det förtryck av barn hijab på skolflickor innebär? Om inlåsning? Om tvångsgifte?

Regeringen bör omgående skrota planen mot rasism och upprätta en ny plan om invandrarnas hat mot svenskarna och Sverige, om hur invandrare aktivt verkar för segregation, om hackordningen mellan invandrargrupper etc. Med andra ord en plan som utgår från att invandrare är fullt kapabla att skapa sina egna revir.

Nyamko Sabuni (L): Tack vare Nyamko Sabunis insatser som integrations- och jämställdhetsminister under regeringen Reinfeldt har hedersförtryck hamnat på den politiska dagordningen. Den insatsen kan ingen ta ifrån henne. Men. Nyamko Sabuni tillhör en klan. Hon har ett företag tillsammans med lillebror Kitimbwa Sabuni. Han är inbördeskrigare och nära lierad med Muslimska brödraskapet och ArA och ägnar sig åt systemhotande verksamhet. Han har gjort sin hudfärg och islam till en affärsverksamhet finansierad med skattemedel. I det här blogginlägget skriver jag om de två kvarnstenar Nyamko Sabuni släpar runt halsen, lillebror och svägerskan Fatima Doubakil.

Jag skriver: ”Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information. Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.”

Det är beklagligt att Nyamko Sabuni inte har förstått att klanlojalitet och demokratiskt styre kolliderar när en klanmedlem så uppenbart motarbetar det demokratiska styret och att det därför är nödvändigt att välja.

1 november 2021

Mona Lagerström fil dr

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.