Nu jagar sjukvårdspolitiker svenska patienter som vill träffa svenska läkare, skriker rasism! och förvandlar valfrihet i vården till ett fall för DO och efterlyser domstolsutslag. Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdsregionråd, och Talla Alkurdi (S), oppositionsråd, Stockholm, är två av dem. Ni är en belastning, liksom alla övriga lokala och nationella sjukvårdspolitiker. Ni har svikit patienterna

Det här inlägget, som är långt och vänder sig till Liberalerna, inleds med sjukvård, övergår till Muslimska brödraskapet, Erik Ullenhag, syskonen Nyamko Sabuni och Kitimbwa Sabuni och deras aktiebolag, salafister och islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien, och avslutas med sjukvård. Andra politiska partier är naturligtvis välkomna att läsa, liksom DN:s ledarredaktion. Ledarskribent Barbro Hedvall skriver just nu ledare om den svenska ojämlika sjukvården.

Ju snabbare alla lokala sjukvårdspolitiker försvinner och vi får en centralt styrd sjukvård med en sjukvårdsminister det går att utkräva ansvar av samt en oberoende nationell Patientombudsman, desto bättre för patienterna. Med oberoende avser jag en Patientombudsman som är fristående från sjukvårdsleverantörerna (regionerna, tidigare landstingen). Dagens patientnämnder lyder under sjukvårdsleverantörerna och är förbjudna att driva patienters ärenden, det är därför de kallas opartiska. De är inte till för patienternas skull.

Sveriges politiker har ryckt undan alla skyddsnät för patienterna och organiserat sjukvården så att det inte går att utkräva ansvar. Sjukvårdsministern skyller på regionerna, regionpolitikerna skyller på ministern/staten. Patienterna hamnar i kläm. Pandemin har visat de allvarliga bristerna i det omoderna och ojämlika svenska sjukvårdssystemet.

Upprinnelsen till skriket om ”rasism” är några artiklar i Dagens Nyheter. Bara en sensationslysten journalist kan komma på idén att ringa runt till vårdcentraler och tandläkarmottagningar i Sverige och fråga om patienter kan välja svenska läkare, när just dessa vårdgivares läkare finns listade på nätet ett par knappklick bort.

”Undersökningen” är bara ännu en av alla ansträngningar att ”bevisa” att svenskarna är ”rasister”, trots att Sverige enligt empiri är ett av världens mest toleranta länder. Mer om rasisttemat strax. Och en hel del om landets somalier. De är ju ganska många vid det här laget. Och åtskilliga är religiösa, fanatiskt religiösa, styrda av västfientliga hatpredikanter från det islamiska universitetet i Medina, predikanter kallade salafister som lär ut att profeten Muhammeds och hans följeslagares liv och leverne på Arabiska halvön på 600-talet är föredömet för islambekännare, trots att det inte finns några som helst samtida källor om hur Muhammed och hans följeslagare levde och vilka kläder de bar. Predikanterna säger sig vilja hjälpa islams trosfränder bosatta i väst att ”stärka deras muslimska identitet”, vilket är detsamma som en uppmaning att ta avstånd från allt vad västerländsk demokrati innebär.

Somalier har skapat en egen läkarförening i Sverige där alla som inte kan bevisa att de är somalier är utestängda. Är det rasism? Vilka tankar döljer sig bakom en läkarförening som enbart tillåter somaliska läkare och blivande läkare och har som syfte att i Sverige ”främja den somaliska befolkningens utveckling”? Avses somalier i Sverige? Somalier i hela världen? Läkarföreningens kvinnliga läkare bär hijab, vilket jag återkommer till.

Vad Sveriges patienter behöver
Vad Sveriges patienter behöver är journalister som ringer runt till landets alla sjukvårdspolitiker, inklusive partiledarna, och ber dem beskriva skillnaden mellan den nuvarande patientlagen (införd av Göran Hägglund KD, trädde i kraft 1 januari 2015) och en patienträttighetslag och förklara varför Sverige inte har en patienträttighetslag när de övriga nordiska länderna sedan decennier har en, liksom andra länder i Europa.

För att förtydliga: Patientlagen handlar om vårdgivarens skyldigheter och utgår från vårdgivarens perspektiv, det som kallas skyldighetslagstiftning, vilket den svenska sjukvården är baserad på.

En patienträttighetslag är en rättighetslagstiftning som utgår från patientens perspektiv och ger patienten möjlighet att utkräva sin lagstadgade rätt i domstol. Det är för dyrt, förklarade Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors (SOU 2007:10, s. 144).

Be särskilt statsminister Stefan Löfven (S) beskriva skillnaden mellan patientlag och patienträttighetslag. Redan för två år sedan, 3 september 2019, efterlyste jag i det här blogginlägget, inför hans Regeringsförklaring, en patienträttighetslag. Jag kallar patientlagen för en kuliss och Sverige för en bedagad operettmonarki.

Det Sveriges patienter också behöver är journalister som ringer runt till sjukvårdspolitikerna, inklusive partiledarna, och ber dem förklara varför Sverige inte har ett rättssäkert klagomålssystem, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 18 december 2019. Om politikerna hävdar att det är rättssäkert, begär att de förklarar på vad sätt det är rättssäkert. Det finns inga sanktioner mot vårdgivare som vägrar bemöta patientens klagomål och till och med ljuger för patientnämnden, som Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström och verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 14 november 2019. Skälet till mitt klagomål finns i det här blogginlägget 4 augusti 2019 som är en kopia av mitt brev till sjukhuschefen.

Det Sveriges patienter framför allt behöver är journalister som ringer runt till landets sjukvårdspolitiker, inklusive partiledarna, och frågar hur många av dem som från pärm till pärm har läst statsvetaren Lars Karlssons

doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003), Göteborgs universitet.

Fråga politikerna om de över huvud taget vet vad individuellt utkrävbara rättigheter är.

Redan för två decennier sedan efterlyste professorn i historia, Lars Trägårdh,

en rättighetsrevolution i Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. Demokratiutredningens skrift nr 20 (SOU 1998:103), publicerad 1999. Jag noterar att Erik Amnå var Demokratiutredningens huvudsekreterare. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om professor Erik Amnås skandalöst vinklade rapport om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd där han ger dem klartecken för fortsatta skattemiljoner.

Lars Trägårdh pläderar i skriften för ”juridiskt förankrade, individuella rättigheter som kan mobiliseras direkt via rättsväsendet” (s. 7). Han skriver vidare att ”[s]venska individer saknar ofta formellt och nästan alltid i praktiken tillgång till juridiskt utkrävbara rättigheter” och efterlyser en rättighetsrevolution i Sverige (s. 11). Sverige har som nämnts på sjukvårdens område en skyldighetslagstiftning, inte en rättighetslagstiftning. Lars Trägårdh ger exempel från USA hur rättighetslagstiftningen där har utvecklats och vad det inneburit för svaga grupper att kunna kräva skadestånd och att domstolar kan utdöma kännbara straff för den som bryter mot en rättighetslag.

När Alliansen innehade regeringsmakten skrev han debattartikelnNewsmill 15 mars 2012, ”Individuella rättigheter nästa steg för välfärdsstaten”. Han skriver att i den S-märkta folkhemspolitiken ”var det tydligt uttalat från första början att individens rättigheter fick stå tillbaka för samhällets – folkets – gemensamma väl. I ett systemperspektiv som betonade sunda statsfinanser, å ena sidan, och alla medborgares tillgång till kollektiva nyttigheter, å den andra, blev juridiskt bindande och utkrävbara rättigheter mest till bekymmer”.

Vidare: ”I praktiken har det inneburit att det svenska välfärdsystemet kännetecknas av att det bygger på en lagstiftning som ålägger kommuner och landsting en allmänt formulerad skyldighet att erbjuda till exempel sjukvård och omsorg. Visserligen talas det ofta om ’sociala rättigheter’ men dessa ’rättigheters’ konkreta innehåll bestäms på politisk och administrativ nivå, fjärran från medborgarna själva.” Någon skillnad ur medborgarperspektiv blev det inte efter det att Alliansen tillträdde, konstaterar han.

Om landets politiker de senaste två decennierna hade läst Lars Karlssons avhandling och tagit till sig både vad han och Lars Trägårdh skriver hade svensk sjukvårdspolitik sett helt annorlunda ut i dag och varit organiserad utifrån ett patientperspektiv med tydliga riktlinjer för ansvarsutkrävande.

Jag återkommer till Lars Karlssons bok och citerar ur mina tidigare blogginlägg men vill redan här uppmana läsaren att se den här lilla snutten om hur det brittiska klagomålssystemet kan se ut i dag när en läkare har blivit anmäld, hämtad ur den brittiska dramaserien Saknad aldrig glömd, som visades i SVT 2019 och som på nytt visas på SVT-play (start ca 4 minuter in). I Storbritannien har man ett klagomålssystem som heter Medical Practitioners Tribunal Service (mpts). I den fiktiva filmsnutten ställs läkaren inför både den som har anmält honom och utfrågare och måste muntligt förklara sitt agerande.

Varenda patient och anhörig i Sverige som har anmält läkare bör titta på det avsnittet och inse hur horribelt det svenska skriftliga klagomålssystemet är, att det över huvud taget inte går att ens nämna ordet rättssäkerhet.

Oppositionsråd Talla Alkurdi menar att regionen måste leverera vård efter kompetens, inte hudfärg. Men hur ska patienterna få kunskap om läkares kompetens? Den finns inte listad på nätet. För drygt tjugo år sedan, 7 oktober 2000, intervjuades bråckkirurgen Ulf Gunnarsson i Dagens Nyheter, ”Riskfyllt opereras av fel kirurg”. Han säger att en sämre kirurg misslyckas tio gånger så ofta som en duktig. ”Skillnaden mellan olika kirurger är oerhört mycket större än skillnaden mellan olika sjukhus”. Jag vet vad det innebär att opereras av en oskicklig gynekologisk kirurg i Sverige och få en hopsnörpt buk, i åratal vandra runt i sjukvården och behandlas som sveda-värk-bränn-kärring, tvingas leva med stramande buksmärtor livet ut, få en havererad ekonomi och slutligen bli fattigpensionär. Alla läkarna var svenska.

Ulf Gunnarsson spådde i artikeln att Sveriges patienter om tio år, alltså för drygt tio år sedan, på internet skulle kunna se vilka kliniker eller kirurger som är skickligast. Alla landets journalister borde slänga sig på telefonen och ringa Talla Alkurdi och be henne förklara hur patienterna ska få kunskap om läkares kompetens.

Stockholms hälso- och sjukvårdsregionråd Anna Starbrink (L) och hennes röda linje
Eftersom Anna Starbrink innehar makten över patienterna i region Stockholm uppehåller jag mig vid henne. Hon reagerade starkt på DN:s utspel:

Jag frågar: Anna Starbrink, har du läst Lars Karlssons avhandling från pärm till pärm? Vet du vad individuellt utkrävbara rättigheter är? Vet du skillnaden mellan den nuvarande patientlagen och en patienträttighetslag? Förklara varför du inte har verkat för införandet av en patienträttighetslag. Förklara varför det är mer angeläget för dig att markera en röd linje mot Sverigedemokraterna än att verka för en patienträttighetslag och ett rättssäkert klagomålssystem. Patienterna är inte i behov av politiker som markerar röda linjer mot oppositionspartier. Patienterna är i behov av politiker som sätter patienternas bästa före sin egen positionering.

I det här blogginlägget kommenterar jag din insats i avsnittet i Agenda 28 mars 2021 då det blev officiellt att Liberalerna inte längre avser att isolera Sverigedemokraterna och du markerade att du tillhör falangen som vill fortsätta isolera SD, att för dig ligger gränsen vid att Liberalerna inte ska göra sig beroende av SD efter valet 2022, att det inte går att mötas på halva vägen när det gäller kultur och sjukvården, att din röda linje ligger vid tolkhjälp till patienter som inte kan svenska, oberoende av hur länge de bott i Sverige, medan SD vill att skattefinansierad tolkhjälp ska vara tidsbegränsad. Du säger:

”där jag tycker att det är självklart att om man inte behärskar svenska men drabbas av covid-19 ska få tolkhjälp men där de tycker att man ska få betala det själv, om man har råd. Det är som en lyx på något sätt. Jag förstår inte hur vi ska kunna mötas där. De röda linjerna som vi talar om måste vara glasklara”.

Det finns människor som har bott här 35–40 år utan att lära sig svenska. Den skattefinansierade tolkhjälpen kostar miljarder och är en kraftig signal till landets utlandsättade att de inte behöver lära sig svenska. Att kunna svenska är ett måste för den som vill arbeta, delta i samhällsarbetet och bidra till att demokratin bevaras, stärks och utvecklas. Att inte lära sig svenska är detsamma som att vända det svenska samhället ryggen. Och det vill du premiera.

Du och finansregionråd Irene Svenonius (M) avslog 29 april 2020 en motion från SD om utredning av tidsbegränsad kostnadsfri tolk inom hälso- och sjukvården i Stockholm.

Samhällskostnaden för gratis tolkhjälp livet ut är inte en bagatell för fattigpensionärer. Det är inte en bagatell för alla patienter som har blivit utförsäkrade av Försäkringskassan. Det är inte en bagatell för alla som lever på marginalerna.

Anna Starbrink: Du är frikostig med skattemedlen och uppenbarligen fullkomligt oberörd av vilka negativa effekter livslång gratis tolkhjälp har på integrationen, på den sociala sammanhållningen, på uppkomsten och cementeringen av parallellsamhällen. Den 6 juli 2021 skrev du en debattartikel i Altinget tillsammans med riksdagsledamot Barbro Westerholm, ”Rätten till tolk – en liberal röd linje”. Rätten till tolk i vården ska stärkas, skriver ni. Precis som om den inte är urstark redan. Ni skriver: ”tillgången till eller avsaknaden av tolkstöd i vården ska inte vara ett sätt att piska fram bättre svenskkunskaper”.

Det är en riktigt sliskig artikel, en positionering i relation till SD, helt inriktad på att väcka känslor, inte tala till förnuftet, i synnerhet inte det ekonomiska förnuftet om hur skattemedel ska användas. Ni har till och med lagt in att dementa multisjuka inte ska straffas för att de kanske glömt svenskan de lärt sig som vuxna.

Svenska dementa multisjuka patienter har också de behov av att träffa läkare som talar deras språk och kan deras kultur. Men det har nu blivit rasism.

Ni vill stärka rätten att göra sig förstådd i vården, ”men vissa politiska krafter vill gå åt motsatt håll och inskränka rätten till tolk, genom att låta patienten lösa det på egen hand”. Så fungerar ju inte den generella välfärden. Om tolkhjälp är absolut nödvändig inom sjukvården efter det att en tidsgräns för gratis tolkhjälp har gått ut träder den generella välfärden in. Det borde inte vara några svårigheter att sätta en årsgräns för gratis tolkhjälp och vad som gäller i nödfall.

Ni förolämpar i artikeln väljarnas fattningsförmåga med ert känslosvall.

Ni avslutar: ”Rätten till tolk i vården är en viktig liberal principfråga. Vi vill att den bekräftas av landsmötet i höst. Men redan nu måste vi slå fast att inskränkningar av tolkning i hälso- och sjukvården vore en röd linje som inte får överskridas.”

Oberoende av hur många miljarder tolkhjälpen kostar och de negativa konsekvenserna för den sociala sammanhållningen.

Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och skattefinansieringen av Muslimska brödraskapets svenska gren
Anna Starbrink:
Du och din falang ville ha Erik Ullenhag som partiledare i stället för Nyamko Sabuni. Jag kallar din falang för Liberalernas Muslimska brödraskapsfalang. Erik Ullenhag efterträdde Nyamko Sabuni som integrationsminister 2010. Erik Ullenhag var en katastrof som integrationsminister. Han öppnade famnen på vid gavel för Muslimska brödraskapets aktivister och gav dessa demokratins dödgrävare politisk legitimitet genom att bjuda in dem till dialogsamtal om ”islamofobi” och delta i en referensgrupp om antisemitism och ”islamofobi”, bland annat.

Han likställer antisemitism och ”islamofobi”! Den som använder begreppet ”islamofobi” sjukdomsförklarar kritiker av totalitära tolkningar av islam och markerar samtidigt att islam står över all kritik. Som riksdagsledamot skrev Erik Ullenhag två pinsamt okunniga motioner 2003/04:Kr281 och 2004/05:Kr261 där han sätter likhetstecken mellan antisemitism och ”islamofobi”, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget19 augusti 2018. Han talar om folkgruppen judar och redogör för de vetenskapliga fakta som existerar om två tusen år av judefientlighet. Men när han talar om ”islamofobi” använder han sig av svepande generaliseringar, blandar in religionen islam och eget tyckande.

Han spenderade miljoner och åter miljoner skattemedel på att bekämpa ”islamofobi” och lovade ytterligare 60 miljoner kronor inför valet 2014. Jag skriver i det tidigare blogginlägget: ”Efter självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs dåd mitt i julhandeln i december 2010 bjuder Erik Ullenhag in till dialogsamtal den 13 januari 2011 om att motverka diskriminering och islamofobi. Över hälften av de inbjudna tillhör Muslimska brödraskapets föreningar i Sverige, alltså fundamentalister: Helena Benaouda, Mahmoud Khalfi, Mostafa Kharraki, Othman Tawalbeh, Omar Mustafa, Abdirizak Waberi, Abdulkader Habib, Yasri Khan.”

Muslimska brödraskapets motto: Koranen är vår lag.

Anna Starbrink: Gör ett tankeexperiment och sätt likhetstecken mellan ”mödomshinnan” och ”islamofobi”. Den 20 januari 2021 tar du starkt avstånd från myten om mödomshinnan, oskuldskontroller och ”oskuldsoperationer”. Tänk dig nu att en minister spenderar miljoner och miljoner skattekronor på att hålla myten levande och till och med inför ett riksdagsval lovar att lägga ut 60 miljoner kronor för att hålla myten om mödomshinnan levande. Du inser att de som gagnas av dessa miljoner är alla som vill bevara invandrade hederskulturers förtryck och våld. Du inser att de som främst drabbas är unga kvinnor.

Exakt samma unga kvinnor har drabbats av alla miljoner som lagts ut på att bekämpa ”islamofobi”. De miljonerna har stärkt aktivisterna inom Muslimska brödraskapets svenska gren, alla salafister och alla andra individer som omhuldar kvinnofientliga, homofientliga, judefientliga och demokratifientliga tolkningar av islam, när dessa individer i stället borde utsättas för vass kritik, inte översköljas med skattemedel.

I samband med att kyrka och stat skildes åt år 2000 deklarerade Liberalerna, då Folkpartiet, att partiet inte skulle delta i kyrkovalen om jag minns rätt. Man skulle kunna tro att det var en markering att det ska råda en mur mellan religion och politik. Men Erik Ullenhag öppnade som sagt stora famnen för Muslimska brödraskapet och skrev debattartiklar tillsammans med antidemokratiska religiösa aktivister, exempelvis den här 14 maj 2011 ”Vi måste bekämpa hatet ihop”, undertecknad av Erik Ullenhag integrationsminister, Bejzat Becirov Islamic Center i Malmö, Helena Benaouda ordförande för Sveriges Muslimska Råd, Lena Posner-Körösi ordförande för Judiska Centralrådet, Ingrid Lomfors docent i historia, Lars Dencik professor i socialpsykologi, Mohammad Fazlhashemi professor i idéhistoria.

Erik Ullenhag knöt till sig Mohammad Fazlhashemi, idéhistorikern, Umeå universitet, som 2013 blev professor i islamisk teologi, Uppsala universitet, mannen som gjorde sig ett namn när han 2006 avsåg att anmäla till DO att en sjuårig flicka inte fick bära hijab i skolan eftersom det bröt mot skolans regler om huvudbonad inomhus. I en artikel i Aftonbladet 16 mars 2006 (citat ur Västerbottens-Kuriren) säger han om den grundlagsstadgade religionsfriheten: ”En privatskola kan inte avtala bort de rättigheterna. Deras regler väger lätt i förhållande till grundlagen.” En sjuårig flicka!

Hijab är inte ett religiöst plagg. Hijab är ett politiskt plagg och ser i princip likadant ut i hela världen sedan internets intåg och Muslimska brödraskapets och Saudiarabiens satsning på ”global modest fashion”.

Fazlhashemi är född 1961 i Teheran, kom till Sverige från Iran 1977, för att studera enligt Wikipedia. En annan formulering kan vara: för att slippa undan shahens militärtjänst. Han förde i flera år en intensiv lobbyverksamhet för kvinnors beslöjning, väl medveten om vad beslöjningen signalerar: att sharia står över svensk lag, att nioåriga flickor är giftasvuxna, att avfällingar från islam förtjänar döden, att homosexuella förtjänar döden, att judar är apors och svins avkomma (står i Koranen).

I varenda debattartikel Fazlhashemi skrev fanns beslöjning och ”islamofobi” med. Jag skriver om honom i ”Shariadoket och manligheten”. Han är Khomeini-anhängare. Han lovordar ayatolla Khomeini i boken Vems islam och skriver att väst behöver genomgå en mentalitetsförändring. Han får det att låta som om det värsta som hänt i islams historia är turkiska Kemal Atatürks (d. 1938) och persiska kung Reza Pahlavis (d. 1944) ”avislamiseringsprojekt” i sina respektive länder, vilket han skriver drabbade hans mormor som inte ville visa sig utomhus utan att hela kroppen var täckt. Att Fazlhashemis mormor vägrade visa sig utomhus utan att vara täckt har mer med kulturella koder än islam att göra. Khomeini sänkte flickors giftermålsålder till nio år när han tog makten 1979. Iran vill utplåna Israel. I Iran är homosexualitet förbjudet, homosexuella män hängs i lyftkranar, synliga vida omkring. Kvinnors beslöjning blev obligatorisk, kvinnor som vägrar beslöjning piskas, torteras, fängslas. Och det är väst som ska genomgå en mentalitetsförändring? Fazlhashemi är en bakåtsträvare av rang. Liksom den finländska konvertiten Helena Benaouda. Och med dessa två skrev Ullenhag i egenskap av minister en debattartikel. Flera judiska personer undertecknade artikeln.

Helena Benaouda har representerat Muslimska brödraskapet sedan senare delen av 1980-talet. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. Erik Ullenhag legitimerar Helena Benaouda. Hon har cirkulerat i ledningen i praktiskt taget varenda förening Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) har etablerat, inklusive studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief.

Alice Bah Kuhnke (MP) tog som minister över dessa demokratins dödgrävare som Erik Ullenhag legitimerat och fortsatte att stärka deras ställning och överskölja dem med skattemedel som bara fortsätter i Amanda Linds (MP) regi, hon påstår i detta svar på skriftlig fråga att ”islamofobi” är rasism! Svaret visar Amanda Linds likgiltiga inställning till demokratin där hon inte framför en enda egen uppfattning. Hon upprepar enbart det som står i nationella planen mot rasism, som är ett beställningsverk av bland andra Muslimska brödraskapets aktivister efter sakråd som Alice Bah Kuhnke stod för. Planen, som är ett hopkok av det neo-marxistiska västfientliga akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA), utgår från att enbart svenskar kan göra sig skyldiga till rasism. ArA och Muslimska brödraskapet agerar i symbios med varandra. Planen är en skandal, vilket jag skriver om i det här blogginlägget, och borde omgående skrotas, vilket jag har skrivit om i åtskilliga blogginlägg liksom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Den nationella planen mot rasism borde ersättas med massiv satsning på medborgarkunskap, vilket jag också skriver om i min bok.

Det är tack vare Erik Ullenhag som Muslimska brödraskapet fortfarande står på stabil grund i Sverige och Ibn Rushd och Islamic Relief år efter år kan hösta in miljoner och åter miljoner skattekronor trots svidande kritik från bland andra docent Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan.

Och du Anna Starbrink vill ha Erik Ullenhag som partiledare i stället för Nyamko Sabuni? Det är viktigare att dra en röd linje för samarbete med Sverigedemokraterna än att strypa alla skattemiljoner till Muslimska brödraskapets olika föreningar? Därför att Sverigedemokraterna vill strypa skattemedlen till dessa demokratins dödgrävare?

Stora moskén på Södermalm i Stockholm är svenska Muslimska brödraskapets huvudkontor. Din partikollega Fredrik Malm skrev redan 21 augusti 2003 en varnande artikel i DN, ”Massmordspredikan i svensk moské”, att Yousuf al-Qaradawi bjudits in till moskén och predikat där han försvarade självmordsbombare och prisar Hitler. Qaradawi (f. 1926) är Muslimska brödraskapets chefsideolog och har varit med sedan 1940-talet. Han är inblandad i precis alla Muslimska brödraskapets globala verksamheter. Magnus Ranstorp har offentliggjort att Fredrik Reinfeldt i samband med Lars Vilks rondellhund besökte moskén

för att få råd om hur han skulle hantera kritiken och att IFiS, som driver moskén, var i kontakt med Qaradawi. Ranstorp skriver på Twitter 26 februari 2021: ”När Reinfeldt sitter i Stockholmsmoskén 2007 & träffar IFiS om hantering av krisen kring Vilks och Nerikes Allehanda koordinerar IFiS samtidigt sin respons med Muslimska brödraskapets högsta ledarskap baserad i Qatar, Yousef al-Qaradawi, och ’International Support Organisation’”, som Ibn Rushd ingår i.

Dina två partikolleger Robert Hannah och Roger Haddad verkar för att stänga islamistiska friskolor, bland annat Römosseskolan i Göteborg, som i åratal drivits av Abdirizak Waberi (M) och kompanjoner inom Muslimska brödraskapet och som nu utreds av Ekobrottsmyndigheten. Waberi var riksdagsledamot 2010–2014 och tidigare IFiS ordförande. Han efterträddes som IFiS ordförande av Omar Mustafa, som senare gick vidare till Ibn Rushd som förbundsrektor. Helena Benaouda var förbundsordförande.

Men för Liberalerna verkar det inte angeläget att markera en röd linje mot Muslimska brödraskapet. Rörelsen är terroriststämplad i flera länder, bland annat Saudiarabien som i decennier finansierade deras globala missionsverksamhet (dawa). Nu backas de upp av Qatar. Liberalerna verkar inte vilja inse att Muslimska brödraskapet är demokratins dödgrävare, att de inte ska finansieras med skattemedel. Därför att inte bara Erik Ullenhag är en börda för partiet. Nyamko Sabuni (f. 1969) släpar på två kvarnstenar runt halsen: åtta år yngre lillebror Kitimbwa (Etembwa) Sabuni (f. 1977) och svägerskan Fatima Doubakil,

båda hängivna Muslimska brödraskapsaktivister och därmed demokratins dödgrävare. Det handlar inte om guilt by association. Det handlar om klankultur, klanen står över allt. En sådan klankultur hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Kitimbwa Sabuni är inbördeskrigare. Fatta det. Liberalerna samarbetade med regeringen när Nyamko Sabuni valdes till ordförande. Kitimbwa Sabuni har tagit Afrikas klanstrider till Sverige och utnämnt Sverige och svenskarna till fienden och har i åratal agerat inbördeskrigare. Fatta det. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Kitimbwa Sabuni.

Nyamko Sabuni och Kitimbwa Sabuni driver sedan 2013 ett bolag tillsammans, Nyamko Sabuni AB, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Det var det året Nyamko Sabuni lämnade regeringen Reinfeldt som jämställdhetsminister. Det var det året som Kitimbwa Sabuni var redaktör för Muslimska brödraskapets rapport till FN

där Sverige utmålas som apartheidstat, bland annat för att storasyster Nyamko Sabuni hade lyckats få upp hedersvåld på den politiska agendan, vilket inte uppskattades av Brödraskapet. Samhällsdebattören och litteraturvetaren Johan Lundberg ger i den här artikeln i Expressen 12 september 2013 en sammanfattning av Kitimbwa Sabunis och Fatima Doubakils skattefinansierade verksamhet.

Jag skriver i ”Shariadoket och manligheten” om Kitimbwa Sabunis lobbyverksamhet för att kvinnliga nyhetsankare i SVT ska få vara iklädda shariadoket.

Kitimbwa Sabuni påstår att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, en lika stor myt som mödomshinnan. Om Sverige varit genomsyrat av strukturell rasism hade Nyamko Sabuni aldrig utnämnts till minister 2006, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil hade aldrig fått en skattekrona för sin verksamhet på grund av deras hudfärg och etnicitet. De ska inte ha en skattekrona till sin verksamhet, inte på grund av deras hudfärg och etnicitet utan på grund av att de slagit mynt av sin hudfärg och etnicitet.

Kitimbwa Sabuni är en av Sveriges grövsta rasister. Han har fått asyl i Sverige. Han har gjort sin hudfärg och religionen islam till en lukrativ affärsverksamhet och utsett Sverige och svenskarnas hudfärg till fienden. Samtidigt som han sett till att finansiera sin demokratifientliga verksamhet via skattemedel.

Det är ingen bagatell att kandidera till partiledarposten för ett parti som samarbetar med regeringen och samtidigt driva ett bolag tillsammans med ett syskon som med hjälp av skattemedel i åratal verkat för att slita sönder den sociala sammanhållningen och agera som Hitlerepigon.

Det är just Hitlerepigon Kitimbwa Sabuni är. Hitler utsåg judarna till fienden och höll tal efter tal om den nya världsåskådning han företrädde som ska ersätta den rådande västerländska demokratin som han hatade. Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna var starkt influerad av Hitler och Mussolini. Kitimbwa Sabuni har valt att vara Muslimska brödraskapets hantlangare, han har valt att delta i ett inbördeskrig mot den västerländska demokratin, han har gjort rasism till en affärsidé.

Det har Fatima Doubakil också gjort. Hon använder sig av det som kallas lawfare för att tysta kritiker. Hon har polisanmält Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. Syftet är inte nödvändigtvis att vinna målet utan att markera att det blir konsekvenser för den som dristar sig till att kritisera henne.

Både Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil har använt sig av identitetspolitiken för att skapa sig en plattform. Hudfärg och religion. Och skattemedel.

Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information.

Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.

Nyamko Sabuni var riksdagsledamot 2002–2006, integrations- och jämställdhetsminister mellan 2006 och 2010 och jämställdhets- och biträdande utbildningsminister från 2010 fram till dess att hon avgick i januari 2013. I många år satt hon i Folkpartiets partistyrelse. Hon har spetskompetens i frågor som rör hedersförtryck. Det var hon som fick upp hedersförtryck på den politiska agendan. Hon hade en enorm politisk meritlista när hon valdes till Liberalernas partiledare i juni 2019. Ändå gick hon i brodern Kitimbwas fotspår och betonade sin hudfärg och etnicitet i tacktalet, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget och det här, där jag skriver: ”Nyamko Sabuni hann knappt utnämnas till ledare för Liberalerna förrän hon betonade att hon var afrosvensk. Afrosvensk är ett parasitord! Det är ett direkt plagiat av afroamerikan som betecknar en slavättling vars förfäder i hundratals år i USA behandlats på ett fruktansvärt omänskligt sätt. Nyamko Sabunis förfäder har inte varit slavar i Sverige i hundratals år. Man ser på henne var hon har sina rötter. Vill hon markera sitt ursprung kan hon använda kongosvensk så som man säger somalisvensk.”

Hon vet i vilket land i Afrika hon har sitt ursprung. Det vet inte USA:s slavättlingar. För övrigt säger man numera African American i USA om slavättlingarna.

Islamiska universitetet i Medina och Sverige
Alltså, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil är inbördeskrigare och Nyamko Sabuni driver ett bolag tillsammans med brodern. Muslimska brödraskapet har kunnat sprida sin totalitära politiska tolkning av islam över hela världen tack vare Saudiarabiens stöd. Saudiarabien stöder också salafisterna. Muslimska brödraskapets aktivister är lika mycket salafister som grupperna som kallar sig salafister, det vill säga förfädersdyrkare: profeten Muhammeds och hans följeslagares liv och leverne ska vara förebilden. Sayyid Qutb (hängd 1966), Muslimska brödraskapets chefsideolog, glorifierar i Milstolpar den första generationen troende. Det finns ingen samtida kunskap om denna generation, allt är myter och legender och Sayyid Qutbs fantasi.

Enligt salafister ska de islamiska källorna tolkas bokstavligt, inga nyheter får förekomma, man ska leva exakt som Muhammed och hans följeslagare levde på 600-talet. Ändå använder sig salafisterna av internet för att sprida sin totalitära tolkning av islam.

Salafister kallades tidigare wahhabister efter tolkningstraditionens grundare Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703–1792), den religiösa mannen som slog sig ihop med en beduinledare från huset Saud som fick representera den politiska makten medan Wahhab representerade den religiösa. Och nog var han religiös alltid, och la sig handgripligen i hur araberna utövade sin tro. År 1961 etablerades islamiska universitetet i Medina, universitetet som sedan dess utbildat utländska missionärer som över hela världen sprider Saudiarabiens ultrareaktionära tolkning av islam. Saudiarabien hade inte någon utbildad elit i nationens begynnelse utan förlitade sig på Muslimska brödraskapets välutbildade medlemmar som flydde från Egypten när rörelsen i olika omgångar förbjöds. Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutbs yngre bror Muhammad Qutb (d. 2014) undervisade exempelvis vid universitetet. Usama bin Ladin gick på hans kurs. Muslimska brödraskapets medlemmar är handplockade. Att vara medlem och att vara hantlangare är inte nödvändigtvis samma sak. En person väljer inte själv att bli medlem i Muslimska brödraskapet. Blivande medlemmar spanas in tidigt i skolor och universitet av aktiva medlemmar och utsätts för en genomgripande och väl övervakad indoktrineringsprocess innan de får erbjudande om att svära trohetseden. Det kan ta flera år innan de ens får veta att de verkat för Muslimska brödraskapet, som har mängder med frontföretag i olika länder. Åtskilliga medlemmar har doktorsgrader.

De är betydligt skärptare och slugare än Sveriges politiker och tjänstemän.

Muslimska brödraskapets svenska gren har en otroligt stark ställning i Sverige, eftersom de tagit sig rätt in till den politiska maktens innersta krets oberoende av vilka som suttit i regeringsställning, eftersom de påstått sig representera landets alla islambekännare och eftersom inga politiska partier med kraft markerat en röd linje.

De representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. De är en liten sekt i förhållande till antalet invånare i Sverige med rötter i islamdominerade länder.

I fyra decennier har denna sekt utan hinder kunnat sprida sin demokratifientliga separatistiska tolkning av islam, där ett viktigt påbud är att islams trosfränder under inga omständigheter får anamma svenska seder och bruk. Fyra decennier. Andra västfientliga grupper med ursprung i islamiska universitetet i Medina har hakat på.

Indisk/pakistanska grundaren av Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami, Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979), bjöds in av Saudiarabiens kung att lägga upp universitetets kursutbud. Även Mawdudi är starkt influerad av Hitler och Mussolini. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om Mawdudis totalitära politiska tolkning av islam och vilken slags totalitära stat han drar upp riktlinjerna för. Det är tillåtet att konvertera till islam men förbjudet att lämna islam. Pakistan är på god väg att bli den staten, där Allah allena styr. Iran är det sedan 1979. Sayyid Qutb var starkt influerad av Mawdudi. Irans ayatolla Khomeini (d. 1989) var i sin tur starkt influerad av Qutb. Irans nuvarande högste ledare Ali Khamenei översatte 1966 en av Qutbs böcker om att Allah allena styr, vilket hänförde Khomeini. Mawdudi är afghanska talibanernas läromästare. Det säger mycket om Mawdudis kvinnosyn.

Och det säger mycket om den kvinnosyn sekten Muslimska brödraskapet och salafisterna predikar i Sverige.

Iran och Saudiarabien kämpar om världsherraväldet över islam. Den brittiske författaren Salman Rushdie utnyttjades som en bricka i det spelet när Khomeini 14 februari 1989 utfärdade en dödsdom mot honom för publiceringen av romanen Satansverserna.

Västfientliga Saudiarabien, Iran, Qatar och Turkiet strider om islams herravälde i Sverige. Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil är villiga brickor i den striden. Det är därför skattefinansieringen av deras demokratifientliga verksamhet är så allvarlig.

Anna Starbrink: Det pågår ett inbördeskrig i Sverige där västfientliga utländska makter är inblandade. De finansierar obehindrat moskéer och bedriver västfientlig missionsverksamhet, men du och landets politiker väljer att i stället utmåla Sverigedemokraterna som demokratins fiende. Den ena kommunen efter den andra godkänner moskébyggen utan att granska moskéernas ledare och finansiärer. Motsätter sig SD ett moskébygge godkänner de andra partierna bygget automatiskt utan kontroll, utan konsekvensanalys, utan tankeverksamhet över huvud taget.

Journalisten Sofie Löwenmarks

uppmärksammade intervju på doku.nu med numera ex-salafistföreläsaren Anas Khalifa (f. 1983) avslöjar att han i två decennier var Saudiarabiens förlängda arm i Sverige och även Qatars. Han säger: ”Tyvärr finns salafismen nu i nästan alla stora moskéer i någon form. Och så är det Muslimska brödraskapet och det är bara män.” Den amerikanska journalisten Robert Dreyfuss skriver i sin skrämmande bok Devil’s Game. How the United States Helped Unleash Fundamentalist Islam (2005) att en person ur egyptiska säkerhetstjänsten på 1970-talet förklarade för en CIA-person verksam i Kairo vikten av att inte underskatta den fara islamisterna utgjorde: ”Du och ditt folk måste förstå moskéns makt. Vi kommer att tappa kontrollen och folk kommer bara att tro på moskén” (s. 160).

Mohammad Fazlhashemi skriver lyriskt i Vems islam om det stora nätverket moskéer och frivilligorganisationer som med hjälp av den tidens spetskommunikation, ljudkassetter, bidrog till att störta shahen.

Anna Starbrink: Du och dina partikolleger kanske får ert livs överraskning på valnatten 2022. Partiet Nyans ligger i startgroparna för att inta kommuner och riksdagen. ”Islamofobi” är en av partiets paradfrågor. Valet 2022 kommer att bli en mätare på moskéernas makt i Sverige.

Anas Khalifa finns med i det här Uppdrag granskning från april 2006 om bland annat integrationsambitiösa somalier som ville ordna fest med musik men hindrades av salafister. Här finns en text som redogör för innehållet i programmet.

Sveriges politiker har konsekvent vänt integrationsambitiösa invandrare ryggen och låtit dem kämpa för sina demokratiska rättigheter på egen hand samtidigt som myndigheter som Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) år efter år beviljar bidrag till demokratifientliga föreningar och organisationer, för att inte tala om moskéer.

Det utmärkande för salafister är att de lägger sig i hur andra lever sina liv och prackar på andra sin totalitära tolkning av islam, inte minst hur kvinnor ska klä sig. Ett nutida exempel är den 26 år gamla somaliern Mustafe Ahmed, bosatt i Sverige runt tio år, svensk medborgare, ordförande i SSU i Hylte,

som på internet utsattes för kraftig kritik efter att ha spridit en film om att ”otrogna” ska brinna i helvetet, och till en kvinnlig lokalbo som kritiserat hans kvinnosyn svarar: ”Jag har rätt att säga så för att det står i Koranen som jag tror. Hitta något annat harpa” och skickar med en koranvers på arabiska och engelska att kvinnor som vistas utomhus bara får visa ögonen, helst bara ett öga.

SSU:s ordförande gör alltså gällande att Koranen står över svensk lag, att kvinnor i Sverige ska lyda ett övernaturligt väsen som lägger sig i kvinnors klädsel. Han fick lämna alla sina uppdrag inom SSU, men frågan är hur han över huvud taget kunde väljas till SSU:s ordförande i Hylte.

Hans citat är ur en version av Koranen kallad The Noble Quran författad i Saudiarabien av två män knutna till islamiska universitetet i Medina, vilket jag skriver om i slutet av det här blogginlägget. Jag skriver att den Koranen har mängder med tillägg inom parentes, bland annat om judar, och att den är ett saudiskt propagandaverk. Enligt Wikipedia är just den Koranen en av världens mest spridda Koraner, den delas ut gratis till alla pilgrimer, dessutom sprids miljoner och åter miljoner exemplar varje år över hela världen. Och uppenbarligen till Sverige.

Inse vilka negativa effekter det innebär för flickors och kvinnors rättigheter, för sexuella minoriteter och för den som vill lämna islam. Och för judar.

Anas Khalifa, född i Egypten, säger i Sofie Löwenmarks intervju att han studerat för den salafistiska egyptiern Muhammad Hussein Yacoub. Enligt Wikipedia har denne salafist i sin tur studerat för bland andra den mäktiga Abd al-Aziz ibn Baz (d. 1999) som en tid var chef för islamiska universitetet i Medina och känd som hårdför extremist med enormt inflytande i Saudiarabien, och via sina lärjungar över resten av världen, inklusive Sverige.

I det nämnda blogginlägget skriver jag också om den somaliska lärarassistenten Abshir Mohamed Abdi, 35 år, vän med Mustafe Ahmed, ledare för Somaliska kultur- och idrottsföreningen i Hyltebruk att hans döttrar bär hijab och visade foton han lagt ut på Facebook och förklarade vad hijab står för. Det blev ett himla liv om mitt blogginlägg då en moderat politiker i en diskussionsgrupp citerade ur mitt blogginlägg och Hallandsposten gjorde en hårdvinkling, till de båda manliga somaliernas fördel, och skrev att Abshir Abdi anklagas för att vilja döda sina barn, vilket ju inte alls var sant och vilket jag skrivit flera inlägg om. Abshir Abdi ska ha blivit ”chockad” över kritiken av hijab på hans döttrar och sprang till polisen och anmälde den moderata politikern. Samtidigt länkade han vid den tidpunkten på sin Facebooksida till ett tal av salafistpredikanten Tawfique Chowdhury och hade en bild på salafistpredikanten Zakir Naik med kommentaren ”intresse”, två västfientliga hatpredikanter som gick att spåra till islamiska universitetet i Medina. Zakir Naik rekommenderar dödsstraff för homosexuella. Han likställer musik med alkohol, således förbjudet. Hans TV-utsändningar är bannlysta i flera länder. Här är en bild på båda.

Saudiarabien styr i Hylte via Mustafe Ahmed och Abshir Mohamed Abdi.

Jag vet inte om Anas Khalifa varit i Hylte och föreläst. Enligt intervjun har han varit överallt i Sverige och föreläst. I intervjun nämner han föreningen Sveriges förenade muslimer (SFM) i Göteborg där han höll föreläsningar. Han säger: ”Synsättet i Göteborgsorganisationerna (TUFF/SFM) var extremt när det kom till moral och så. Väldigt konservativt men det talades inte så mycket om jihad och krig och sådana saker. Det var mer att nu ska du bli muslim i betydelsen av salafi-muslim.”

Samhällsdebattören och läraren Hanna Gadban

skriver om Anas Khalifa i sin viktiga bok Min Jihad. Jakten på liberal islam (2015) att han tillsammans med Amanj Aziz hade en central ställning i TUFF. Hanna Gadban går på djupet med de demokratifientliga dawa-organisationerna i Sverige. Boken är späckad med namn, en riktig guldgruva. Men det finns inget register. Namnen ligger gömda i boken. Ett register är nyckeln till en fackbok. Förlaget Fri Tanke borde lägga ut ett namnregister på sin hemsida. Eller ännu hellre, ge ut en pocketupplaga av boken med ett namnregister. Personerna Hanna Gadban skriver om dyker ständigt upp i olika sammanhang, därför är hennes bok ständigt aktuell, inte minst för alla tjänstemän som beviljar bidrag till demokratifientliga aktivister under förevändning att dessa påstår sig vilja motarbeta ”islamofobi”.

Amanj Aziz hade också en central ställning i SFM. Sofie Löwenmark gjorde för några år sedan en heroisk insats när hon granskade vilka föreningar MUCF gett bidrag till. Den 15 mars 2017 skriver hon på Timbros nättidnings Smedjan artikeln, ”SFM sprider våldsbejakande islamism för skattepengar”, och nämner att Maimuna Abdullahi tillsammans med Amanj Aziz och ytterligare en ledande person från SFM hade ett möte med MUCF 7 juli 2016 och att SFM tvingats betala tillbaka pengar de fått av MUCF. Sofie Löwenmark beskriver Maimuna Abdullahi: ”känd från Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), en organisation som är känd för att aktivt motarbeta förslag till skärpning av den svenska terrorlagstiftningen”.

Maimuna Abdullahi har en bakgrund som verksamhetsutvecklare för Ibn Rushd Västra regionen. Det är somaliern Maimuna Abdullahi

som tillsammans med Fatima Doubakil har polisanmält Ann-Sofie Hermansson för förtal för att ha kallats extremist.

Här är de fyra som brukar säga sig vara representanter för Muslimska mänskliga rättighetskommittén.

Rashid Musa var i många år ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM). För några år sedan drog MUCF in det årliga bidraget till SUM med hänvisning till att förbundet inte levde upp till demokratins principer. Journalisten Magnus Sandelin hade för MUCF:s räkning gjort en grundlig utredning av SUM. Förbundet har numera lagt ner sig verksamhet, vilket visar hur beroende av skattemedel det var.

Maimuna Abdullahi är numera doktorand vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete, samma institution som Hitlerepigonen och ArA:s ordförande Adrián Groglopo är verksam vid. Även Maimuna Abdullahi sitter i ArA:s styrelse. Hon har en fot överallt i extremistmiljöer. Bilderna ovan på Maimuna Abdullahi och Rashid Musa är från Muslimska familjedagarna som i många år anordnades av Muslimska brödraskapet. ArA är i lika hög grad som Muslimska brödraskapet demokratins dödgrävare, finansierade med skattemedel.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om ArA och Adrián Groglopo, bland annat att MUCF gett bidrag till ArA:s Sverigefientliga verksamhet. Sofie Löwenmark skrev den här artikeln 22 mars 2017, ”MUCF misslyckas med antirasismprojekt”, om bland annat ArA och citerar vad Adrián Groglopo hävt ur sig: ”Dess medlemmar har gjort ett antal obehagliga uttalanden; exempelvis hävdade sociologen Adrian Groglopo att Folkpartiet bedrev ”svensk raspolitik i sin fascistiska form” när det föreslog att man inte ska få välja bort ämnen i grundskolan, exempelvis sexualundervisning, av religiösa eller kulturella anledningar.”

Samt: ”MUCF har finansierat två projekt i Antirasistiska akademins regi med sammanlagt 728 000 kronor”. Projekt som jag skrivit flera inlägg om.

Islam har inget budskap
Anas Khalifa säger en del märkliga saker i intervjun, bland annat det här: ”Jag har hindrat människor från friheter som de faktiskt har enligt islam och det här är viktigt att poängtera. Jag har hindrat människor till och med från deras islamiska rättigheter, att få arbeta, studera, leva normalt och gå på café”.

”Islamiska rättigheter”?

Och det här: ”Kärnbudskapet i islam är kärlek och förståelse. Det är kärnbudskapet.” Det finns inget kärnbudskap i islam. Det finns inget islam som är. Allt handlar om människors tolkning av texter skrivna av människor. Den dag Anas Khalifa börjar tala i jagform i stället för om vad islams budskap är har han kommit långt: ”För mig är kärnbudskapet i islam kärlek och förståelse” är mer trovärdigt än ”Kärnbudskapet i islam är kärlek och förståelse”.

Den dagen han deklarerar att han själv aldrig har besökt paradiset och helvetet och därför inte har någon kunskap om dessa vistelseorter och därför inte kan säga hur man ska leva för att hamna i den ena eller den andra har han kommit ännu längre. Det är just avsaknaden av tro på paradiset och helvetet som gör Sveriges befolkning till ett av de mest toleranta i världen. Tro på Gud, ja, men inse att paradiset och helvetet är fantasier skapade av mänskliga hjärnor.

Anas Khalifa säger många bra saker också. ”Salafisterna kidnappar din hjärna för att tänka åt dig. Du får inte tänka själv. Du får inte ifrågasätta. Du ska bara vara tyst, lyssna och lyda. Allt är svartvitt.”

Anas Khalifa säger att han fick lära sig att mängder med böcker var förbjudna för salafister att läsa, böcker han nu läser. Här är ett lästips: upplysningsfilosofen Thomas Paines (1737–1809) bok The Age of Reason (Förnuftets tidsålder 1795). Alla statskyrkor, av vilken religion det vara månde, judiska kyrkan, kristna kyrkan, turkiska kyrkan [Osmanska väldet 1299−1923, det vill säga islam], är för honom ”inget annat än mänskliga påfund inrättade i syfte att skrämma och förslava människosläktet och tillskansa sig ett makt- och vinstmonopol”. Han är övertygad om att när man väl börjar diskutera de religiösa lärorna kommer mänsklig inblandning och prästerliga påfund att uppdagas ”och människan kommer att återvända till den rena, oblandade och äkta tron på en enda Gud och inget utöver det” (s. 22, 2007).

Det är bara att önska Anas Khalifa och framför allt hans döttrar lycka till inför framtiden. Det vore förnämligt om Mustafe Ahmed och Abshir Mohamed Abdi i Hylte lyssnade på ex-salafistföreläsaren Anas Khalifa och började tänka själva och inse hur mycket de har förstört för islams trosfränder i Hylte, inte minst vad de förstört för flickorna och kvinnorna. Abshir Abdi, som nämnts 35 år, gick själv omkring barhuvad i den tryckande julivärmen medan hans döttrars huvuden var insvepta i hijab, Muslimska brödraskapets uniformspersedel, ett plagg även salafister påstår är obligatoriskt för flickor/kvinnor att bära, eftersom kvinnorna under Muhammeds tid bar hijab, vilket som nämnts inte går att belägga. Det finns inte ett enda arkeologiskt fynd som visar hur kvinnor var klädda bland den av Sayyid Qutb så glorifierade första generationen islambekännare.

Hijab hör inte hemma inom sjukvården
Hijab är ett politiskt plagg och ska likställas med Mussolinis svartskjortor och Hitlers brunskjortor. Plagget är en mätare på hur långt islamiseringen av ett land har kommit.

Anna Starbrink: Här har du din röda linje inom den svenska sjukvården. Koranens sura 24:31 nämns ständigt som ”bevis” på att det är obligatoriskt för flickor/kvinnor att täcka håret. I den år 1924 standardiserade egyptiska utgåvan av Koranen handlar versen om att täcka barmen, inte håret. Hijab är ett politiskt plagg. Det skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg redan för snart två decennier sedan i DN 4 januari 2004, ”’Tvånget att bära slöja är en myt.’ Slöja bör förbjudas i svenska skolor och i offentliga yrken, kräver forskare”. Lisbeth Lindeborg går i artikeln igenom vad olika Koranforskare skriver om Koranen, inklusive vilka språk ursprungskoranen var skriven på och sammanfattar: ”Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.” Tabari dog 923. Filologen Luxenberg, tysk, är en pseudonym, det är farligt att forska om Koranens språk.

Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, skrev flera debattartiklar i svenska tidningar om politisk islam och kvinnors ställning, men hon hade två formidabla motståndare som förlöjligade henne och anklagade henne för att vara ”islamofob”: religionsprofessorn Mattias Gardell och journalisten Jan Guillou. Tyskland ligger långt före Sverige i kampen mot islamister.

Anna Starbrink: Du kan rätta till det, åtminstone inom ditt politiska område. Vad är svensk-somaliska läkarföreningen för förening? Är deras hjärnor kidnappade av salafistpredikanter eller är de Muslimska brödraskapets hantlangare? De kvinnliga läkarna bär hijab som markerar att läkarna representerar en världsåskådning där sharia står över svensk lag. Därför hör hijab inte hemma inom sjukvården. Föreningen är en separatistförening. Bara den som kan bevisa att hon/han är somalier får bli medlem.

Här är en annan hemsida:

Skattemedel finansierar föreningsmedlemmarnas läkarutbildning och anställningar i Sverige, men föreningen säger sig verka för att främja den somaliska befolkningens utveckling. Vad betyder det?

Du vill stärka patienternas ställning i vården och öka valfriheten enigt ditt cv ”Det arbetar jag för varje dag”, skriver du. Men vad har du rent konkret gjort för att stoppa oskuldskontroller på skattefinansierade kliniker i Stockholm sedan din deklaration 2015? Vilken information har du om oskuldskontroller? Hur tar du fram kunskap?

Du skriver i ditt cv att du värnar om ett starkt skyddsnät. Det är uppenbart att du inte har en aning om patienternas obefintliga skyddsnät. Därför är mitt tips att du på Liberalernas landsmöte i höst säger upp dig och deklarerar att Liberalerna bör verka för att de lokala sjukvårdspolitikerna försvinner och ersätts av en centralt styrd sjukvård med klart definierade patienträttigheter och ansvarsutkrävande.

Avsaknad av patientperspektiv och juridiskt utkrävbara rättigheter
Anna Starbrink: Här får du en sammanfattning av statsvetaren Lars Karlssons

avhandling 2003 Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård så att du förstår varför du som lokal sjukvårdspolitiker är överflödig, varför du är en belastning.

Sverige måste vara världens mest efterblivna land när det gäller patientperspektiv och patienträttigheter. Patientperspektiv och patienträttigheter existerar över huvud taget inte i Sverige. Jag har kontaktat alla åtta riksdagspartier om en patienträttighetslag. Och mötts av total likgiltighet. De flesta svarar inte ens. Ditt partis Lars Granath deklarerade 6 september 2019 frankt att mina frågor var för vinklade och innehöll för många värderingar därför vägrade han besvara dem.

Det finns ingen central instans som har det övergripande ansvaret för landets sjukvård. Regeringen kan komma med generella riktlinjer. Sedan gör regionerna (tidigare landstingen) som de vill. Det är därför vi har en så ojämlik sjukvård.

Lars Karlsson jämför Sverige med Storbritannien. Han skriver att i Storbritannien infördes i början av 1990-talet något som heter Patient’s Charter som listade de rättigheter medborgaren i rollen som patient hade gentemot den offentliga sjukvården. ”Poängen är att chartern innehöll rättigheter som var utformade som individuellt utkrävbara rättigheter. Med detta menas att rättigheterna riktade sig till den enskilde medborgaren och det fanns tydligt formulerat hur man skulle kunna överklaga rättigheterna och vem som var skyldig att uppfylla desamma. Med att rättigheter är individuellt utkrävbara avses alltså att det finns mekanismer varmed en enskild individ kan utkräva rättigheter. Exempel på mekanismer kan vara domstolar eller andra instanser som utfärdar någon form av sanktioner om den aktuella rättigheten inte uppfylls” (s. 18, 19).

De tidigare landstingen och den nuvarande kolossen Sveriges kommuner och regioner (SKR)
I Storbritannien skapades det nationella sjukvårdssystemet (NHS) vid ett givet tillfälle, 1946, och togs i bruk 1948, när landet var en fullt utvecklad demokrati (s. 103). I Sverige växte landstingens ansvar för sjukvården gradvis fram innan Sverige var en demokrati. Fram till 1862 var Sverige uppdelat juridiskt i socknar. Landstingen inrättades genom 1862 års kommunalreform då det stadgades att ett självständigt landsting skulle finnas i varje län vid sidan av länsstyrelsen och kommunerna. Några år senare när tvåkammarsystemet inrättades gavs landstingen uppgiften att utse ledamöter till första kammaren. (Tvåkammarsystemet upphörde 1970.) ”Att landstingen skulle ta hand om sjukvård var inte på något sätt någon självklarhet”, skriver Lars Karlsson (s. 93).

Landstingsförbundet, som var en intresseorganisation, bildades 1920, ”i syfte att ge landstingen en starkare röst och en enad front utåt” (s. 96). ”Landstingsförbundet är unikt (tillsammans med Kommunförbundet ska tilläggas)”, skriver Karlsson, ”att representera hela svenska folket.

År 2007 slogs de två förbunden ihop och hette Sveriges kommuner och landsting (SKL). I november 1918 bytte det namn till Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Lars Karlsson skriver: ”När det gäller vad man kan kalla traditionella intresseorganisationer representerar dessa vanligtvis ett distinkt intresse, och som ska vägas mot andra motsvarande distinkta intressen. Löntagarnas intressen har traditionellt ställts mot näringslivets intressen i form av intresseorganisationerna LO och SAF. Men om en intresseorganisation representerar hela svenska folket kan det ju rimligtvis inte finnas något distinkt motsatt intresse” (s. 97).

I boken diskuterar Karlsson enbart Landstingsförbundet och skriver att medborgarens möjlighet att utkräva ansvar ter sig mycket indirekt och diffust (s. 98), vilket även gäller SKR.

Han skriver att sjukvårdens styrning sker i flera led. ”Först och främst fattar riksdagen sjukvårdspolitiska beslut, men detta är på ett generellt plan. Den konkreta utformningen av sjukvårdspolitiken sker i kontakterna mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Reformer som exempelvis sjukronorsreformen [infördes 1970], Dagmaröverenskommelsen [2012] och vårdgarantin implementeras genom överenskommelser och avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Dessa avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet är värda att lyfta fram, framför allt då de innebär att det sluts offentliga avtal med en privaträttslig organisation som Landstingsförbundet. Inte minst detta indikerar den status av offentlig myndighet som Landstingsförbundet i det närmaste har” (s. 99).

SKR är en intresseorganisation för lokalpolitiker och tjänstemän och syftar till att stärka det lokala självstyret!

Lars Karlsson sammanfattar: ”Slutsatsen vad gäller landstingens förhållande till demokratin är att ansvarsutkrävandet är otydligt och att detta förhållande har långa historiska rötter.” Vidare: ”Otydligheten framträder framför allt i landstingens bleka demokratiska karaktär och Landstingsförbundets starka politiska roll på sjukvårdsområdet” (s. 100).

Även Läkarförbundet har en stark roll. Men det finns ingen intresseorganisation som tillvaratar alla patienters intressen som motpart till SKR och Läkarförbundet. Wikipedia listar de patientorganisationer som finns i Sverige. Alla patienter har inte kroniska sjukdomar.

Fram till för några år sedan sprang landet journalister ständigt till Läkarförbundets ordförande så snart något gällde patienter.

Klagomålssystemet
Lars Karlsson räknar upp de instanser som kunde komma i fråga för patientens rättigheter, klagomål och ansvarsutkrävande då han skrev sin avhandling (2003). På nationell nivå: Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Socialstyrelsen, Patientförsäkringen, Justitieombudsmannen och på regional nivå landstingens patientnämnder.

Patientnämnderna. Före 1 september 1999 hette de förtroendenämnder. ”Patientnämnderna”, skriver Karlsson, ”är en relativt ny instans på sjukvårdsområdet. Det var i samband med att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fick sin nuvarande form, som fristående från Socialstyrelsen, som riksdagen 1980 efter en proposition från den dåvarande borgerliga regeringen beslutade om att försöksverksamhet skulle inledas med som de då hette förtroendenämnder” (s. 115). Nämnderna spelar en närmast obefintlig roll utifrån ett rättighetsperspektiv, skriver Karlsson. ”Först och främst är nämnderna ingen instans för hanterande av klagomål och utkrävande av några rättigheter. Däremot ska nämnderna hjälpa patienten till rätt instans” (ibid.).

Patientnämnderna är inte självständiga. ”Nämnderna ligger organisatoriskt direkt under landstingsfullmäktige”, skriver Lars Karlsson (s. 117). ”Genom en instans beroende av en annan uppkommer frågan om vem instansen egentligen företräder” (s. 118). Riksdagens revisorer kom 1994 fram till att patientnämnderna framför allt är sjukvårdshuvudmännens organ.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). År 1980 blev HSAN en fristående myndighet. Leif Karlsson skriver att HSAN:s institutionella historia kan spåras till det som hette ”Collegium Medicum som bildades 1663 som en yrkesorganisation för medicinskt verksamma. Organisationen hade tidigt flera statliga privilegier som att utöva kontroll över yrkesverksamma på sjukvårdsområdet” (s. 119). År 1813 omvandlades organisationen till en regelrätt offentlig administrativ enhet med namnet Sundhetskollegium som ansvarade för både civil och militär sjukvård och gradvis, skriver Karlsson, ”kom det nya organet att få kontroll över hela hälso- och sjukvården” (ibid.).

”År 1877”, skriver Karlsson vidare” ändrades namnet till Medicinalstyrelsen, men både generaldirektören och de främsta tjänstemännen var även fortsättningsvis medlemmar av den medicinska professionen. Medicinalstyrelsen blev den högsta offentliga hälso- och sjukvårdsauktoriteten med tillsynsbefogenheter över all sjukvård i landet” (ibid.).

Disciplinärenden. Medicinalstyrelsen prövade frågan om disciplinärt ansvar ”i viss sammansättning oavsett om de var anställda hos styrelsen, styrelsens underlydande organ, kommunala huvudmän, eller om de var fria yrkesutövare. I den så kallade Medicinalstyrelseutredningen som tillsattes 1942 föreslogs i ett betänkande att en särskild disciplinnämnd skulle inrättas. Förslaget godtogs och i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947 föreskrevs i instruktionen för styrelsen att ärendena rörande ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens inseende, skulle handläggas av en medicinalstyrelsens disciplinnämnd och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens” (ibid.). Höga tjänstemän från medicinalstyrelsen var ledamöter i disciplinnämnden och medicinalstyrelsens generaldirektör var ordförande.

Disciplinnämnden förändrades i och med att Socialstyrelsen bildades 1968. ”Majoriteten i den nya Medicinalväsendets ansvarsnämnd kom att rekryteras utanför Socialstyrelsen. Dessutom var inte längre generaldirektören ordförande i nämnden, utan istället utsågs en oberoende domare av regeringen. Nämnden var dock fortfarande en del av Socialstyrelsen” (s. 119, 120). Nämnden fick namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) när den år 1980 blev en självständig myndighet. Ingen i nämnden representerade ett explicit patientintresse, skriver Karlsson. Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO utsåg ledamöterna. Fyra ledamöter skulle representera allmänhetens intresse, vanligtvis var de riksdagsledamöter (s. 123).

HSAN är till för staten och är inte ett organ för patienternas klagomål
Lars Karlsson skriver:

Medborgaren framträder inte som ett individuellt rättssubjekt i särskilt hög utsträckning i förhållande till HSAN. Detta har flera orsaker, varav den viktigaste är att HSAN aldrig varit ämnad att vara ett instrument för klagomål eller rättighetsutkrävande. Som den korta historiska genomgången visat är ansvarsnämnden i första hand till för staten. Det är staten som genom HSAN tillser patienternas säkerhet och att sjukvårdspersonalen uppfyller sina skyldigheter. Ansvaret i namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd riktas uppåt och inte nedåt mot medborgaren.
Frågan om medborgarnas rättigheter i deras roller som patienter i förhållande till HSAN blir därmed inte helt enkel. Medborgarna vänder sig till nämnden med klagomål om undermålig vård. Nämndens uppgift är dock inte att tillgodose patienternas rättigheter i den meningen att man kan vända sig dit för att få tillgång till vård eller en viss behandling som man blivit nekad.
[. . .] Nämndens uppgift är helt och hållet inriktad på fall som gäller det disciplinära ansvaret hos sjukvårdspersonalen. Därmed är de enda tänkbara utfallen av HSAN:s handläggande bestraffningar av personal som på olika sätt agerat inkompetent eller negligerande. Någon motpart kan man då inte säga att medborgaren har i nämnden [. . .] (s. 120).

Samma sak gäller för JO. Alltså att JO inte är till för medborgarnas skull.

Lars Karlsson skriver att HSAN inte tar upp frågor som rör otrevligt bemötande, vilket många klagomål handlar om. HSAN tar bara upp sådant som rör medicinsk säkerhet. Karlsson skriver också att medborgaren inte hade en framträdande roll som individuell part före 1980, då HSAN blev en självständig myndighet. Fram till 1980 sköttes målen i nämnden ”som disciplinärenden normalt behandlas inom offentlig verksamhet, nämligen som en sak mellan arbetsgivaren/myndigheten och den anställde. När väl medborgaren lämnat in det skriftliga klagomålet till HSAN hade denna ingen rätt att delta i den fortsatta utredningen. Patienten var helt enkelt ingen part i målet, utan antogs istället spela rollen som påkallande statens uppmärksamhet på att en yrkesutövare inom vården begått ett fel” (s. 121).

Efter 1980 fick patienten rätt att ta del av aktmaterialet och, ”som det uttrycktes, förebringa egen utredning och bevisning. Dessutom kan numera [2003] båda parterna, inte bara yrkesutövaren inom vården, överklaga nämndens beslut i sak till kammarrätten” (ibid.)

Jag återkommer till hur klagomålssystemet successivt försämrats för patientens del, först några ord om patientlagen.

Kristdemokraternas patientlag
Efter mina tidigare blogginlägg skrev jag den 20 december 2020 ett mejl till sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) och frågade vilka åtgärder hon avsåg att vidta för att bland annat förstärka patientperspektivet och inrätta en patienträttighetslag. Regeringskansliets brevhandläggare Lena Bergström Wiegurd svarade med en länk till den patientlag jag kritiserar. ”När det gäller din fråga om patientperspektiv och patienträttighetslag kan jag berätta att det finns en patientlag som ska främja patientens rättigheter. Du kan läsa mer om detta via länken nedan.” Svaret är goddag yxskaft. Regeringskansliets brevhandläggare förutsätter alltså att jag inte vet vad jag ber om svar på. Jag skrev ett nytt mejl 2 mars 2020 och frågade om Lena Hallengren vet skillnaden mellan patientlag och patienträttighetslag, men har fortfarande inte fått något svar.

Jag fick ett liknande goddag yxskaft-svar 27 januari 2020 av Kristdemokraterna, från en som heter Alexandra, som fått i uppgift att besvara mitt mejl, trots att Kristdemokraterna går ut stort med att de värnar speciellt om patienterna. Politikerna vet vad en vårdkö är. Där slutar i princip kunskapen.

I mars 2011 tillsatte Göran Hägglund en utredning för att stärka patientens ställning (dir. 2011:25) och kallade den Patientmaktsutredningen. Delbetänkandet (SOU 2013:2) heter Patientlag, inte patienträttighetslag. Det var aldrig frågan om att ge patienterna en rättighetslagstiftning.

Vårdgarantier hit och dit är garantier, inte utkrävbara rättigheter. Sverige anses inte ha råd med en rättighetslagstiftning, vilket märkligt nog andra länder har, länder som till och med betraktas som mindre rika än Sverige.

I Ansvarskommitténs Delrapport 2 (SOU 2007:12) – Hälso- och sjukvården 23 mars 2007, står det på sidan 19: ”Sverige är numera det enda land i Norden som inte har infört en särskild lag om patientens ställning i vården.” I Ansvarskommitténs slutbetänkande, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, 27 februari 2007 (SOU 2007:10), står det att det blir för dyrt med en patienträttighetslag. Mats Svegfors var ordförande.

HSU 2000 övervägde att frångå dagens system med skyldighetslagstiftning till förmån för en rättighetsbaserad lagstiftning.  Detta skulle innebära att patienten har möjlighet att få sin sak prövad av domstol. Utredningen konstaterade att hälso- och sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. En överprövning av beslut på hälso- och sjukvårdens område kräver kompetens att bedöma såväl rättsliga som medicinska frågor. Domstolsprövningar av detta slag skulle därför kunna bli tidsödande och resurskrävande både för rättsväsendet och för hälso- och sjukvården. Ett annat problem som HSU 2000 identifierade var att det är svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten. På grund av dessa principiella svårigheter avvisades en rättighetslagstiftning (s. 144).

I Delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) står det under rubriken Ansvarskommittén:

Kommittén lämnade också förslag till en patientlag i vilken befintliga bestämmelser av betydelse för patienterna hade samlats. Liksom i befintlig lagstiftning angav lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehöll för patienterna utkrävbara rättigheter. [. . .] Ansvarskommitténs förslag har inte föranlett några lagändringar (s. 52).

Lars Karlsson skriver att Sverige genomsyras av normen att medborgaren ingår i ett kollektiv, det allmänna, i stället för att ses som rättighetsbärare med individuellt utkrävbara rättigheter gentemot välfärdsstaten. Att patienterna inte betraktas som individuella rättssubjekt innebär att patienternas rättssäkerhet av svenska politiker väger lättare än ”det allmänna bästa”.

I samband med Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019 lanserade Ebba Busch en förändring av patientlagen, men inte ur ett patienträttighetsperspektiv. Kristdemokraterna driver att landstingen (numera kallade regioner) ska läggas ner och staten ha det övergripande ansvaret för sjukvården. Eftersom detta kommer att ta tid vill partiet ändra patientlagen så att invånarna ska kunna söka vård i hela landet om det egna landstinget har långa köer. Än en gång: Politikerna vet vad en vårdkö är. Där slutar i princip kunskapen.

På Kristdemokraternas hemsida skriver de 6 juli 2019:

År 2015 infördes Patientlagen på initiativ från Kristdemokraterna. Den ger i teorin patienter rätt [min kursiv] att söka och få sjukvård i hela landet. Men i praktiken har regionerna bakvägen strypt kraften i Patientlagen genom avtal som hindrar vårdgivare att fritt ta sig an patienter. Därför krävs nu lagändringar där Patientlagen utvecklas, skärps och breddas så att patienterna åter [min kursiv] sätts i centrum. Avtal som motverkar Patientlagens syften och begränsar vårdgivarnas rätt att ta emot patienter från andra regioner måste förbjudas. På så sätt ges patienter den rättighet [min kursiv] som de redan borde ha haft. En sådan lagändring skulle kraftigt minska väntetiderna i vården och samtidigt bidra till höjd medicinsk kvalitet.

Den ”rättighet” Ebba Busch talar om går inte att utkräva i domstol.

Sveriges politiker är likgiltiga för det faktum att patientens ställning är en demokratifråga, att klagomålssystemet är en demokratifråga. Till skillnad från Storbritannien har det svenska klagomålssystemet successivt försämrats för patienternas del till att bli i princip obefintligt, så länge inte patienten har avlidit av en sjukvårdsskada, då träder IVO in.

Sjukvårdsdemokratins dödgrävare 1: Lobbyisterna som drog undan patienternas skyddsnät: Kjell Asplund och Synnöve Ödegård

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att fria läkare från allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet, mer om politikerna strax.

Som framkommit ovan anmälde man tidigare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund såg till att disciplinstraffet försvann och därmed läkarnas ansvar. Och patienternas rättssäkerhet, som redan var svag blev ännu svagare.

Patientsäkerhet och patienträttigheter – två motstridiga perspektiv?
Synnöve Ödegård, leg. sjuksköterska och doktor i folkhälsovetenskap, definierar patientsäkerhet så här: ”Begreppet patientsäkerhet kan, förenklat uttryckt, sägas handla om förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete på ett säkert sätt, det vill säga utan att oönskade konsekvenser uppstår” (s. 31, kapitlet ”Från straff till prevention – en tillbakablick” i antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet (2019).

Oönskade konsekvenser för vårdpersonalen?

Synnöve Ödegårds ordval ”från straff till prevention” talar sitt tydliga språk. Hennes vårdpersonalperspektiv demonstrerar varför inga patienter intervjuades i Göran Hägglunds utredning om patientsäkerhet, se nedan. Synnnöve Ödegårds personalperspektiv, eller snarare patientsäkerhetsperspektiv, och Lars Karlssons patienträttighetsperspektiv handlar om två helt olika saker. Lars Karlssons avhandling handlar om medborgarens avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter, vilket är en demokratifråga. Ödegård har ett konsekvent personalperspektiv i sin genomgång av klagomålsförfarandet, vilket är en fackföreningsfråga. Men båda två demonstrerar att klagomålsförfarandet inte handlar om att ge patienten/anhöriga upprättelse.

Ödegård inleder med fallet 1936 som ledde till det som kom att kallas lex Maria-anmälan. Fyra personer dog på Maria sjukhus i Stockholm efter att ha fått en spruta med kvicksilver i stället för lokalbedövning för lättare åkommor som skulle behandlas. Vätskorna förvarades i samma skåp av utrymmesskäl. Händelsen polisanmäldes, flera åtalades. Ingen straffades. Ödegårds kommentar: ”Många av de faktorer som bidrog till händelsen på Maria sjukhus för över 80 år sedan har relevans i dag även om läkemedel hanteras på ett annat sätt nu och förutsättningarna inte är desamma som då. Men händelsen på Maria sjukhus visar att det förutom mänskliga misstag förekom uppenbara organisatoriska brister [min kursiv] som kan ha bidragit till händelseutvecklingen” (s. 34).

Och det är organisatoriska brister patientsäkerhet handlar om.

Ödegård skriver vidare: ”När kravet på rapportering infördes 1937 skulle anmälan göras både till Medicinalstyrelsen och Polismyndigheten. Syftet var att hitta den skyldiga och fastställa bevis. Det började emellertid ifrågasättas redan i slutet på 1970-talet och lärandet av en händelse [min kursiv] bedömdes nu vara viktigt, och 1983 – 45 år efter lex Marias tillkomst – fick föreskriften ett uttalat preventivt syfte. Den dubbla anmälningsskyldigheten slopades och anmälan till polis krävdes inte längre” (s. 39).

Men fortfarande låg ansvaret för begångna misstag hos den enskilda individen, vilket framställs som en nackdel.

Socialstyrelsen överförde allvarliga ”försummelser” till HSAN, skriver Ödegård. ”Det innebar att myndigheten hade både en preventiv och en disciplinär roll. Med den nya inriktningen på tillsynen bedömdes en varning eller erinran av HSAN inte ha någon preventiv effekt” (s. 42). Ansvaret flyttades upp till vårdgivarnivå ”i stället för att endast läggas på den yrkesutövare som ’begått misstaget’” (s. 42, 43). Ödegård skriver att förändringen ledde till en ”våldsam debatt i media” och visar bild på två tidningsurklipp, ett från Expressen september 1991 med rubriken ”Socialstyrelsen rekommenderar: Släpp syndarna fria!” och ett odaterat och anonymt klipp ”Socialstyrelsen ’slutar jaga syndabockar’. Misstag i vården anmäls inte längre” (s. 43), av Socialstyrelsen väl att tillägga.

Uppenbarligen hade mediedebatten effekt på den tiden. Ödegård skriver: ”År 1994 ändrades bestämmelserna för när en lex Maria-anmälan skulle anmälas till HSAN. Anledningen var en ny tillsynslag som bland annat skärpte kraven på HSAN-anmälningar, troligen som en följd av den kritik som riktats mot det ’nya systemet’” (s. 43). Vidare: ”Det medförde att yrkesutövare fortfarande kom att anmälas till HSAN trots att uppenbara systembrister förelegat” (ibid.). Vidare: ”Hotet om att bli anmäld till HSAN var en betydande stressfaktor för många, vilket troligen också påverkade benägenheten att anmäla en händelse negativt” (s. 44).

Alltså en arbetsmiljöfråga.

Ödegård förespråkar ett system som utmärks av ”upplevd nytta, tillit till systemet och frihet från sanktioner” (ibid.). Förebilden är NASA:s rapporteringssystem.

Ödegård skriver positivt om patientsäkerhetslagen. ”Tjugo år efter det att Socialstyrelsen aktivt började arbeta med patientsäkerhetsfrågorna 1990–1991 fick Sverige år 2011 en patientsäkerhetslag (PSL) (2010:659). Införandet av PSL skulle innebära en tydlig övergång från ett individperspektiv till ett mer systeminriktat perspektiv. När PSL infördes togs disciplinpåföljderna bort och Socialstyrelsen fick en odelat preventiv roll” (s. 44, 45).

Ödegård ägnar inte en mening åt patienternas försämrade möjligheter att framföra klagomål. Allt handlar om vårdpersonalens anställningsförhållanden.

Ödegårds beskrivning av IVO som inrättades 2013 demonstrerar att myndigheten inte har ett patientperspektiv utan är till för staten. ”I IVO:s uppdrag ingår att myndigheten regelbundet ska återföra och sammanställa resultat och iakttagelser från sin tillsyn” (s. 45).

Sammanfattningsvis kan man säga att ju mer forskning och lagstiftning om patientsäkerhetsfrågor, desto längre in i mörkret hamnar patientperspektivet och patienters rättigheter.

Sjukvårdsdemokratins dödgrävare 2: Politikerna som drog undan patienternas skyddsnät

Sjukvårds- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S)
Ylva Johansson svalde okritiskt Kjell Asplunds mantra om att ”inte leta syndabockar”, liksom hennes efterträdare Göran Hägglund (KD), liksom senare Annika Strandhäll (S).

Här är Ylva Johanssons svar på interpellation 2005/06:179 6 § Anf. 11 om patientsäkerhet inom sjukvården:

Jag vill öka inrapporteringen. Socialstyrelsen och Kjell Asplund bedriver ett mycket bra arbete där de under en tid prioriterar dessa frågor och systematiskt arbetar med inrapporteringsrutiner bland sjukvårdshuvudmännen samt hur man återför kunskapen till verksamheten. Jag räknar med att det utvecklingsarbetet kommer att fortsätta att bedrivas, och det betyder väldigt mycket.
Själv kommer jag att träffa Socialstyrelsens ledning nästa vecka för att särskilt diskutera dessa frågor och de förslag till förändringar av lex Maria som Socialstyrelsen då kommer att överlämna till mig. Man vill alltså på ett tydligare sätt fokusera på systemfelen och mindre på syndabockar bland enskilda individer. Jag är mycket intresserad av att ta del av deras förslag.

Notera att en syndabock är oskyldig. En syndabock tar på sig skulden för den skyldige, eller åläggs att ta på sig skulden. Socialstyrelsens generaldirektör ger begreppet syndabock en helt ny innebörd. Och Ylva Johansson befriar hela läkarkåren från allt personligt ansvar.

Klagomålen flyttas till Socialstyrelsen 1 januari 2011 och utreds av tjänstemän
Det blev regeringsskifte 2006. Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag, dir. 2007:57. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 januari 2011. Patienterna ska hädanefter anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slipper allt personligt ansvar. Socialstyrelsens beslut gick inte att överklaga. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”. Läkarförbundet påstod att förslaget att läkare inte längre ska kunna få disciplinstraff handlar om ”ökad patientsäkerhet”.

Läkartidningen beskriver patienternas försämrade möjligheter att utkräva ansvar så här: ”Med den nya patientsäkerhetslagen går ett kritiserat och fruktat system med varningar och erinringar i graven.”

Louise Josborg skrev 2010 ett examensarbete i journalistik, Den osynlige patienten, om den nya lagen och har satt ett streck över uppsatstiteln för att markera att inte en enda patient har fått komma till tals i den 600 sidor tjocka utredningen Patientsäkerhet: Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 2008:117). Skälet till Göran Hägglunds utredning var att enligt Socialstyrelsen drabbades 105 000 personer varje år av vårdskador och att 3 000 personer dog till följd av en vårdskada. Louise Josborg intervjuade HSAN:s dåvarande generaldirektör Aud Sjökvist som var kritisk till det nya klagomålssystemet. Aud Sjökvist är kritisk till att utredningen helt missat patientperspektivet.

Det är visserligen svårt att nå patienterna. De som gör anmälningar till oss är de som orkar göra det och resten av dem som råkar ut för vårdmissar är helt anonyma. Men det betyder inte att man inte borde ha försökt nå dem, säger hon. I sitt remissvar på utredningen kallar HSAN därför beslutet att lägga utredningsansvaret på Socialstyrelsen ett ”tjänstemannabeslut”. Patienterna har, och har haft, en svag ställning i vården menar Aud Sjökvist. Deras ställning har försvagats ytterligare i och med den nya lagen. – Rent juridiskt finns det få möjligheter att få händelser i vården prövade, förutom när det gäller beslut om tvångsvård. Det gör patienternas ställning väldigt svag. Den enda möjligheten är att polisanmäla händelsen och försöka få en straffrättslig rättegång, berättar hon. HSAN:s arbetssätt har på många sätt liknat en rättegång, vilket i alla fall har bidragit något till patienternas ställning i vården. En del av problemet är att det inte finns någon patientorganisation som representerar alla patienter, och där det finns juridisk kunskap, menar Aud Sjökvist. – Det skulle ha varit en stor fördel. En sådan patientorganisation hade kunnat föra patienternas talan och samtidigt förstått de juridiska följderna av den här förändringen. Hon håller även med om att de lindriga disciplinåtgärderna hade ett värde för patienternas möjlighet till upprättelse, och därmed deras ställning. – Om en läkare till exempel får en varning är det en viktig markering om att någon har sett och uppmärksammat det som hänt. Att det behövdes en förändring av ansvarssystemet är Aud Sjökvist överens med regeringen om. HSAN:s arbetssätt har inte varit optimalt, menar hon. Men att lägga över ansvaret på Socialstyrelsen var inte den bästa lösningen. Hädanefter ska HSAN bara besluta om de allvarliga disciplinåtgärderna ”prövotid” och ”indragen legitimation”, efter att Socialstyrelsen utrett ärendena och konstaterat att vårdpersonalen i fråga innebär en allvarlig risk i vården. – Jag ifrågasätter faktiskt att de har kvar HSAN nu när 98 procent av verksamheten försvinner, säger Aud Sjökvist (s. 4).

Louise Josborg skriver vidare: ”Utredarna har gjort flera studieresor utomlands och träffat representanter för forskarvärlden, sjukvårdspolitiker och vårdpersonal. Men inga patienter eller patientorganisationer” (s. 19).

Klagomålen samlades på hög hos Socialstyrelsen. Så här skriver Miki Agerberg i Läkartidningen 3 augusti 2012: ”När Socialstyrelsen tog över ansvaret fick man också överta 2 300 oavslutade klagomålsärenden från HSAN, och nya klagomål strömmade in i en takt av drygt 500 i månaden. Under hela 2011 kom det in 6 700 klagomålsärenden till Socialstyrelsen – betydligt fler än de cirka 4 500 som kommit in till HSAN året före.”

Klagomålen flyttas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 1 juni 2013
Den 1 juni 2013 inrättades IVO som tog över klagomålen. Av någon anledning ingår flera olika områden i IVO:s uppdrag i stället för att en renodlad myndighet för patienters klagomål inrättades. Jag har erfarenhet av IVO eftersom mitt ärende låg hos Socialstyrelsen och tjänstemännen där som hanterade klagomålen helt enkelt flyttade över till IVO. Även IVO överhopades med klagomål och förfarandet ändrades på nytt, än en gång till nackdel för patienten. Bara de allvarliga ärendena som lett till dödsfall skulle vara kvar. Resten skulle patienterna ensamma ta hand om.

Klagomålen flyttas till vårdgivaren 1 januari 2018
Annika Strandhäll (S) var socialminister när de nya reglerna om att patienten först ska klaga hos vårdgivaren i stället för att vända sig till IVO infördes. Hon påstår i artikeln att ”ansvarsfördelningen mellan de som tar emot klagomål inom vården blivit tydligare”. Som om patienter i Sverige skulle kunna utkräva ansvar av vårdgivaren!

Som exempel på vad regeringen gör för att klara sjukvårdens utmaningar nämner hon ”ett nytt klagomålshanteringssystem i vården”.

Även på Läkarförbundets fullmäktigemöte 2017 nämner hon klagomålssystemet: ”Flera lagförslag på sjukvårdsområdet är också på gång. Bland annat den nationella läkemedelslistan, bättre samverkan för utskrivningsklara patienter och en ny ordning för klagomålshantering.”

Ylva Johansson, Göran Hägglund och Annika Strandhäll är totalt blinda för patientperspektivet och patienternas rättssäkerhet.

Som framkommit ovan har patienternas möjligheter till ansvarsutkrävande i Sverige gradvis försämrats sedan Lars Karlsson publicerade sin avhandling i stället för att som i Storbritannien stärkas. Patienten i Sverige ska klaga hos vårdgivaren, vilket är samma sak som att en misshandlad person i första hand ska vända sig till misshandlaren med sina klagomål och lämna rättsväsendet utanför.

Att patienten på egen hand ska klaga hos vårdgivaren innebar att Annika Strandhäll förvandlade patienten till kund utan att samtidigt ge patienten de juridiska rättigheter en kund som ingår avtal med en säljare har. Lars Karlsson beskriver New Public Management (NPM) som att systemet ”grovt sett innebär att förvaltningen organiseras enligt principer från det privata näringslivet” (s. 56). De individuellt utkrävbara rättigheter han i avhandlingen argumenterar för stärker ”medborgarens karaktär av individuellt rättssubjekt, och detta är något mer anspråksfullt än kundrollen” (s. 57).

Lars Trägårdh skriver i Bemäktiga individerna: ”Vad möjligheten att gå till domstol erbjuder är en direkt makt i en konkret situation, en möjlighet att ställa till svars just de individer och/eller den institution som begått ett misstag eller åsamkat skada” (s. 26). Han talar om individernas känsla av vanmakt när det gäller den svenska offentliga sektorn och att hans tes är ”att individer kan känna makt som konsument och arbetare på grund av att de befinner sig i en situation där ett juridiskt bindande kontrakt föreligger. Deras rättigheter är klart formulerade och direkt utkrävbara” tack vare gällande konsument- och arbetsmarknadslagstiftning (s. 29, 30).

Men sådana rättigheter finns inte för patienterna, patienterna har inga juridiskt utkrävbara rättigheter alls.

Det finns inga sanktioner mot den vårdgivare som vägrar bemöta patientens klagomål. Jag hade gärna sett att vi hade haft den rättighetslagstiftning Lars Trägårdh beskriver finns i USA med kännbara straff och stora skadestånd när jag lämnade in mitt klagomål till Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström. Då hade han aldrig kunnat agera som han gjorde.

Asylrätten är helig. Unga friska män som tagit sig ända till Sverige, slängt sina id-handlingar, ljugit om sin ålder, fått juridisk hjälp att söka asyl, att överklaga, fått avslag i alla instanser och sittstrejkat för att slippa utvisas får ”presenten” gymnasielagen som kostar miljarder.

Men en patienträttighetslag är för dyrt. Sjuka, traumatiserade patienter och anhöriga förväntas klara sig själva.

Och du Anna Starbrink: Du värnar om gratis tolkhjälp livet ut som kostar miljarder. Anser du också att en patienträttighetslag är för dyr? Har du över huvud taget tänkt på att aktivt verka för införandet av en patienträttighetslag?

Har du över huvud taget tänkt på att det finns betydligt viktigare politiska frågor än att markera en röd linje mot Sverigedemokraterna?

10 augusti 2021

Mona Lagerström fil dr

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.