Historikern David Lindén uttrycker i Bulletin 25 januari sin förtjusning över Gudrun Schyman och skriver att hon är ”ofarlig”. Bara den som anser att hedersförtryck i Sverige är en bagatell kan kalla Schyman ofarlig

I den här artikeln ”Mera Gudrun, gudbevars!” fäller David Lindén följande tre omdömen om Gudrun Schyman:

”Hon är retoriskt fulländad och en fulländat harmlös populist.”
”Något av folkhemmets egen Silvio Berlusconi utan några skadliga konsekvenser.”
”Hon rör om i grytan och är samtidigt helt ofarlig.”

Verkligen?

Några dagar efter det att Fadime Sahindal mördades av sin far skrev Gudrun Schyman, då Vänsterpartiets ledare, 26 januari 2002 denna debattartikel i Dagens Nyheter, ”Gudrun Schyman utvecklar sitt omdebatterade kongresstal: ’Fadime offer för mäns förtryck’”. Artikeln kunde ha varit skriven innan Fadime mördades. Artikeln handlar inte om hedersförtryck utan om bristen på jämställdhet i Sverige, de låga kvinnolönerna, om maktrelationer mellan könen, om att kvinnor systematiskt är underordnade män. Begreppet könsmaktordning nämns fyra gånger. Ett begrepp jag aldrig lyckats få reda på varifrån det kommer.

Utan att ha kunskap om klankulturer och hedersförtryck, skriver Schyman kategoriskt: ”Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen.”

Och den ordningen kan bara upprätthållas med hjälp av patriarkatets hängivna kvinnliga stöttepelare, dit det feministiska fiaskot Schyman räknas.

Gudrun Schyman fick 30 januari svar på tal av historikern Yvonne Hirdman:”Yvonne Hirdman kritiserar Schymans kålsuparteori: ’Hon sviker det Fadime stod för’”.

Om Sveriges politiker hade lyssnat på Yvonne Hirdman och landets övriga kvinno- och genushistoriker,

hade arbetet mot hedersförtryck sannolikt kommit betydligt längre. Men marxist-leninisten Paulina de los Reyes gick i taket redan 1997 och påstod att det var kulturrasism att forska om kulturella olikheter. Hon och några andra av testuggarna i det marxist-leninistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) svarade Yvonne Hirdman 15 mars 2002 i Aftonbladet, ”Våldet mot kvinnor är problemet”. Dessa testuggare skaffade sig kontroll över Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, och därmed kontroll över politikerna.

Schyman lämnade Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ 2005. Med tanke på att David Lindén inte är ensam om att uppskatta Gudrun Schyman och med tanke på den enorma uppmärksamhet hon ständigt fick av landets journalister hade hon med Feministiskt initiativ kunnat göra skillnad för landets hedersutsatta barn, kvinnor och sexuella minoriteter. I partiets ledning fanns kvinnor med erfarenhet av hedersförtryck i Sverige, men Gudrun Schyman valde testuggarnas marxist-leninistiska teser och vände verkligheten ryggen.

Så här skrev Feministiskt initiativ om hedersförtryck i partiprogrammet tio år efter starten: ”Det är heller inte väsensskilt från annat förtryck där maktordningarna kön, sexualitet, släktskap och ålder samspelar och är centrala.” Vidare: ”Social exkludering och rasifiering är en del av problemet, men möjliga att motverka med rätt politik.” Hedersförtryck är med andra ord Sveriges fel. Vidare: ”Varken kultur eller könsförtryck räcker som enskilda förklaringar. Våld måste förstås i sitt sammanhang, i relation till makt kopplad till ekonomiska resurser och social position, rasifiering med mera.” Vidare: ”Vi ifrågasätter den svenskhet som baseras på ett vitt västerländskt kristet arv.” Man skriver om ”påstådda kulturella skillnader”.

Maria Hagberg med många års erfarenhet av arbete mot hedersförtryck både i Sverige och utomlands ingick i Feministiskt initiativs partistyrelse och förordade att partiet skulle arbeta mot hedersförtryck, men fick bakslag. I Expressen 25 januari 2018 skriver hon: ”Fi rasiststämplade min kamp mot hedersbrott”.

Schyman har marknadsfört sig som Feministen som talar å förtryckta kvinnors räkning, men sätter en gräns för sin aktivism. Att hennes aktivism inte gäller de mest utsatta flickorna/kvinnorna i Sverige demonstrerade hon i samband med att Uppdrag granskning 30 januari 2013 återvände till moskéerna man besökte i reportaget 16 maj om imamernas råd. UG hade bett Gudrun Schyman uttala sig, men hon avböjde. I stället uttalade sig en ung kvinna från Fi i Göteborg, Julia Bahner. Dagen efter programmet skrev Schyman och Bahner en artikel på SVT Opinion ”Uppdrag granskning gör kvinnoförtryck till fråga om islam”. UG pekar ensidigt ut en enskild religion, hävdar de.

Schyman och Bahner fick kritik av många som arbetar mot hedersförtryck, bland annat av Sara Mohammad och Virpi Hellmark från GAPF som skrev en artikel på Newsmill 2 februari 2013: ”Schymans försvar av islamister är ett hån mot alla kvinnors och mäns värdighet.” De skriver: ”Hur kan ett parti som framställer sig som ’feministiskt’ ställa sig på politisk islams sida mot utsatta invandrarkvinnor?” Vidare: ”Varför vill partiet inte sätta sig in i invandrarkvinnors problem?”

Även Leila Qaraee, ordförande för Kvinnors nätverk, kritiserade Schyman och Bahner 6 februari 2013 i artikeln på Newsmill ”Jag förväntar mig att Feministiskt initiativ också ser oss”.

I det föregående blogginlägget skriver jag om Gillo Pontecorvos spelfilm Slaget om Alger från 1966. Italienaren Pontecorvo tillhörde vänstern, ett tag var han medlem i kommunistpartiet. Jag avslutar inlägget med att kvinnan i filmen som jublar över Algeriets självständighet är barhuvad. Det är ingen tillfällighet.

Det slående med 1960-talets vänster och dagens vänster, dit Gudrun Schyman räknar sig, är att 60-talsvänstern inte lierade sig med någon religion. Tvärtom. På den tiden betraktades religion inom vänstern som opium för folket. I dag har vänstern krokat arm med islamisterna, vilket jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. Och vilket Gudrun Schymans agerande och makt över Feministiskt initiativs partiprogram är ett bevis på.

Ofarlig?

26 januari 2022

Mona Lagerström fil dr

En reaktion på ”Historikern David Lindén uttrycker i Bulletin 25 januari sin förtjusning över Gudrun Schyman och skriver att hon är ”ofarlig”. Bara den som anser att hedersförtryck i Sverige är en bagatell kan kalla Schyman ofarlig”

  1. Hej Mona, om möjligt sätt gärna mitt mailadress på utskick listan så att jag kan ta del av dina texter.
    Med vänlig hälsning,
    Alan Dogan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *