Del 4. Det svenska kvinnoförtryckets moderna historia – skammens historia.
Hederskulturförnekaren professor Stefan Jonsson, Linköpings universitet
Kurdo Baksis vän, professor Stefan Jonsson, är ett belysande exempel på motståndet från universitetet mot upplysning om hedersförtryck och hur importerade skrivbordsteorier trumfar verkligheten. År 2013 gjorde Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland en film som en del i en nationell skolkampanj att förebygga hedersrelaterat våld, ett uppdrag de fått av regeringen. Stefan Jonsson uttalar sig i Östnytt.
Att just han uttalar sig är lika malplacerat som när hederskulturförnekaren professor Paulina de los Reyes fick uppdraget att utreda hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal.
Jonsson menar att filmen kan få ett rasistiskt bakslag, att den ”spär på och bekräftar den stereotypa bild som finns av hedersrelaterat våld. Till exempel att det bara skulle vara män från Mellanöstern som utövar kvinnoförtryck”.
Kvinnoförtryck och hedersrelaterat våld är inte synonymer.
Jonsson menar att ”stereotypen” är ”jättevanlig. Det är den här bilden som finns sedan Fadime. Den måste bekämpas för att den är felaktig”.
Integrationsminister Erik Ullenhag skrev en artikel i SvD 23 juli 2013, Obegriplig kritik om hedersvåld. Ullenhag visar i artikeln att han är mycket väl insatt i frågan om hedersförtryck. Han slår fast: ”I Sverige har varje enskild individ rättigheter som ska främjas och skyddas.” Om Jonssons uttalande i Östnytt skriver han: ”Här hamnar Stefan Jonsson i den fälla som stora delar av det svenska samhället sitter fast i. Resonemanget bygger på att vi ska gå försiktigt fram när vi diskuterar hedersvåld för att inte stigmatisera människor. För mig är kritiken obegriplig. Det är klart att vi kan stå upp mot främlingsfientlighet och rasism samtidigt som vi bekämpar hederskulturer.”
Men det anser inte Stefan Jonsson som skriver en svarsartikel i SvD 1 augusti 2013, Filmen spekulerar i etniska stereotyper. Han anklagar specialisterna inom Länsstyrelsen i Östergötland för att spekulera i etniska stereotyper, filmen ”bygger på dålig kunskap”. Länsstyrelsen i Östergötland utgår från verkligheten, Stefan Jonsson från den västfientliga postkoloniala teoribildningen. Läs själv.
Stefan Jonsson skriver ytterligare två artiklar till sitt försvar, nu i DN. Den första 12 augusti 2013 Fadime förtjänar skickligare försvarare. Även den ett exempel på att den postkoloniala teoribildningen står över verkligheten och att han anser att han är experten, inte någon av dem som kritiserat hans inlägg, han skriver ”låga intellektuella nivå” om kritikerna. Han skriver om ”att fabricera ideologi”.
”Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.”
Två vuxna människor som valt att ingå en relation likställs med en far-dotterrelation. Fritt umgängesval två vuxna emellan likställs med ett hierarkiskt släktskap där barnet förväntas lyda fadern.
I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker.
Det är uppenbart att Stefan Jonsson inte har läst några rättegångsprotokoll som rör hedersmord. Han fortsätter:
Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas ”situationen”. Att skilja på dessa bägge fall – att säga att det ena handlar om en konventionell våldsgärning orsakad av gärningsmannens sociala situation och psykologi och det andra om hedersvåld orsakat av gärningsmannens kultur – är att fabricera ideologi. Och ideologins funktion är här som alltid densamma, att stärka den egna gemenskapen genom att utmåla andra som abnorma, främmande eller farliga. Uppdelningen är vetenskapligt ohållbar och intellektuellt oredig.
Man skulle kunna tro att Stefan Jonsson sitter med Eva Lundgrens och Åsa Eldéns debattartikel i SvD 21 januari 1997 framför sig, se del 1 i den här serien. Den tes som Jesús Alcalá i DN 10 februari 1997 tar avstånd från.
Den västfientliga postkoloniala teoribildningen är en fabricerad ideologi, det är den ideologin Jonsson förfäktar, vilket är ett enormt underbetyg för den institution Jonsson är verksam vid, Institutionen för kultur och samhälle. Avdelningen för migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet.
Den 27 maj 2008 höjer Stefan Jonsson i DN Masoud Kamalis och ArA-aktivisternas, av integrationsminister Jens Orback (S) underkända utredning, till skyarna. År 2011 blir han professor vid REMESO. Vid samma institution är även vänsterpartisten professor Anders Neergaard verksam, Diana Mulinaris partner och en av innehavarna av ArA:s första ordförandeskap.
Frilansjournalisten Joakim Nilsson beskriver 22 april 2008 i artikeln ”Bland fiender” i Expressen den hårda tonen ArA-aktivisterna håller sig med.
Två månader efter att Kamalis utredning hade lämnat sin slutrapport grundades ett löst sammansatt forskarnätverk av svenska samhällsvetare som ville fortsätta driva en aktiv vänsteragenda i integrationsfrågor. Nätverket utvecklades senare till föreningen Antirasistiska akademin (ARA). Så sent som i januari fick ARA 100 000 kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister för att man ”tagit initiativ till att motverka rasism i undervisning, forskning och annan verksamhet inom universitets- och högskolevärlden”. På den interna e-postlistan finner man många av de forskare som ingick i Kamalis krets av förtrogna.
Joakim Nilsson skriver också:
Det är överlag mycket hårda omdömen som forskarna fäller i sina mejl. Personer med invandrarbakgrund som inte delar analysen av det svenska majoritetssamhällets förtryck behandlas mycket bryskt; namn som Nyamko Sabuni, Evin Rubar, Mauricio Rojas och Dilsa Demirbag-Sten återkommer som måltavlor i mejlväxlingarna. Lars Leijonborgs kommentar till mordet på Deniz beskrevs som en ”sjuk formulering”, av genusvetaren Katarina Mattson. När Nyamko Sabunis, Jan Björklunds och Erik Ullenhags debattartikel om att få invandrarflickor att delta i sexualundervisning publicerades i DN den 6/3 skrev sociologen Adrian Groglopo att folkpartiet bedriver ”svensk raspolitik i sin fascistiska form”.
Vidar skriver Joakim Nilsson 2008:
Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera. De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”. ARA:s interna e-postlista erbjuder en liten inblick i den värld där forskarna formulerar sina teser.
När jag frågar ordföranden Irene Molina om hon anser att det är lämpligt att kalla motdebattörer för husnegrer, svarar hon:
– Det där är inte så lätt att svara på. Det måste man se från fall till fall. Men i vissa sammanhang kan det vara berättigat.
Det är till denna grupp Stefan Jonsson sällat sig och blivit belönad med en professorstjänst vid REMESO. Den 2 september 2013 skriver Jonsson en ny artikel i DN angående upplysningsfilmen, Förtrycket existerar. Men andra kulturer är inte väsensskilda. Jag upprepar ingressen från 1997 då Arne Ruth var chef för DN:s kulturredaktion: ”Om vi av hänsyn till spirande främlingsfientlighet förtiger att mordet på Sara varit kulturellt betingat får vi snart också hålla tyst om förtrycket i Kina, Iran och på Kuba. Vilken rätt har vi då kvar att tala om rättvisa här hemma och i världen? Det är inte kulturimperialism att hävda att västvärldens föreställningar om individuella rättigheter står högre än fundamentalistiskt kvinnoförtryck.”
”Bekämpandet av fabricerade hederskulturer”, så uttrycker sig en professor som sitter med sina teoretiska handböcker framför sig och blundar för verkligheten. Det är uppenbart att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och kulturchef Björn Wiman inte gått i Arne Ruths fotspår utan är Stefan Jonssons och ArA:s knähundar med tanke på hur styvmoderligt DN behandlar den terror flickor i hederskulturer lever under, de är barnslavar, de säljs av sina fäder! och med den frenesi så fort tillfälle ges att publicera bilder på flickor/kvinnor i shariadok och låtsas att doket är en islamisk tradition.
Det övergripande ansvaret för hur DN har utvecklats efter Arne Ruths humanism och försvar av den västerländska demokratin till Stefan Jonssons kommunistiska och västfientliga propaganda har naturligtvis ägarfamiljen Bonnier.
Det övergripande ansvaret för universitetens anammande av den västfientliga postkoloniala teoribildningen och det kompakta motståndet mot arbetet mot hedersrelaterat förtryck har det senaste kvartsseklets utbildningsministrar. Motståndet finns som framkommit ovan hos REMESO, hos Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, som ArA:s aktivister Paulina de los Reyes och Irene Molina haft total makt över och som jag skrivit mängder med blogginlägg om och också i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. ArA:s Adrian Groglopo är lektor vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, Maimuna Abdullahi är doktorand vid institutionen.
Båda har i många år suttit i ArA:s styrelse med Groglopo som ordförande. Maimuna Abdullahi har också i många år varit en av aktivisterna inom Muslimska brödraskapets svenska gren. På bilden ovan talar hon på Muslimska familjedagarna som anordnades av Muslimska brödraskapets svenska gren. Här är en annan bild på henne kopplad till Muslimska brödraskapets svenska gren:
Den 25 juni 2015 skrev hon i Expressen debattartikeln ”Hatkampanjen mot förorten är rasistisk” tillsammans med sociologen och miljöpartisten Manijeh Mehdiyar där de med hjälp av den postkoloniala teoribildningens vokabulär kritiserar arbetet mot hedersförtryck. De skriver om vänsterpartisten och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh:
En politiker som dessvärre är riksdagsledamot sedan många år och därmed har makten och den offentliga mikrofonen för att kontinuerligt propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten. Men varför deltar etablerade politiker som Amineh Kakabaveh i att medvetet anspela på rasistiska stereotyper?
De hittar förklaringen i det ”ideologiska ramverk” som vilar på ”den europeiska kolonialismen”:
föreställningar om förekomsten av byggandet av en särskilt barbarisk, kvinnofientlig ”muslimska värld” som måste civiliseras av en liberal, upplyst Västvärld; en retorik även känd som könsorientalism.
Katia Wagner och Jessica MacDowall: Följ pengarna så ser ni var det kompakta motståndet mot arbetet mot hedersförtryck finns inom universitetet. Gör en djupdykning i vilka som får forskningsanslagen. Granska vilka anslag som ges till REMESO, Linköpings universitet, Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, som kunde bildas tack vare miljoner från Vetenskapsrådet till ArA:s aktivister och professor Mattias Gardell.
Forskaren Devin Rexvid, som medverkar i båda era program, fick inte forskningsmedel till sin och Astrid Schlytters bok Mäns heder som Studentlitteratur gav ut 2016. De finansierade arbetet med boken själva.
Så ser det kompakta motståndet ut. Kombinationen hårdföra kommunister och Muslimska brödraskapets svenska gren. Antologin Maktens (o)lika förklädnader, där även Anders Neergaard medverkar, är en krigsförklaring mot den västerländska demokratin och den svenska jämställdheten. Och svenskarnas ”vita” hud. Första utgåvan kom 2002, jag har noterat att den publicerats även 2005, 2006 och 2012. Det är dessa ”forskare” som i ett kvarts sekel vadat i forskningsanslag.
Det är dessa ”forskare”, som med sina anklagelser att svenskarna är rasister, att det är rasism att utreda invandrares olika kulturer, normer och makthierarkier, är upphovet till dagens kollapsade Sverige. På 1970-talet fanns det en genuin vilja hos forskare och myndigheter att göra allt man kunde för att gifta invandrade kvinnor och mammor inte skulle bli inlåsta i hemmen och avskilda från det svenska samhället som deras män, och framför allt barn, ganska snart blev en del av. Det fanns på 1990-talet en genuin vilja hos DN att lyfta fram hederskulturer från Mellanöstern och belysa flickors inlåsning, misshandel, tvångsgifte, brudförsäljning.
Sedan kom de hårdföra kommunisterna från katolska Sydamerika fyllda av hat mot svenskarnas ”vita” hudfärg, hat mot ”vita” medelklassfeminister och skrek rasism, rasism rasism. Läs Irene Molinas och Susanne Johanssons hånfulla inlägg om hedersmord i ovanstående bok. De skriver bland annat: ”När frågor om förtryck och övergrepp hänvisas till ’kulturella drag’ hos den invandrade befolkningen och deras barn bekräftas en svensk överlägsenhet som glorifierar den nationella jämställdhetens framgångar; samma jämställdhet som när den diskuteras ’oss svenska’ feminister emellan lämnar mycket att önska” (s. 273). ”Om Sverige är så jämställt varför behövs det 150 kvinnojourer? Det vanligaste våldet förekommer vid separationer, den vanligaste gärningsmannen när en kvinna mördas i Sverige är maken eller exmaken/sambo inte sällan som en följd av att kvinnan hotat att lämna honom eller redan har lämnat honom. Vad ligger den stora skillnaden mellan denna handling och en kvinna som blir ihjälslagen för att hon inte vill leva upp till sina fäders, bröders moral. Vem vinner på att göra den ena formen av förtryck bättre än den andra?” (s. 274).
Den ena formen av förtryck är klanbaserad. Förtryckarna är inte bara bosatta i Sverige, klanmedlemmar som lägger sig i en dotters eller makas liv kan vara bosatta över precis hela världen, inklusive ursprungslandet.
Mona Sahlin blev bedårad av Masoud Kamalis och Paulina de los Reyes blinda hat mot Sverige och den ”vita” huden och anklagelserna om rasism och sparkade den sittande maktutredningen och gav Kamali och Reyes 10 miljoner till en utredning om ”strukturell rasism” i Sverige, som Jens Orback underkände. Men som tack vare Stefan Jonssons uppbackning i DN och verksamhet vid REMESO upphöjts till ”vetenskap” och lever och frodas. Liksom tack vare Nationella sekretariatet för genusforskning och CEMFOR och mängder med genusvetenskapliga institutioner och institutioner för socialt arbete.
På bekostnad av barnen och kvinnorna i hederskulturer.
Ett kvarts sekel!
Och ett kollapsat Sverige vars politiska ledare inte har minsta kunskap om alla invandrade kulturer.
Förslag på ett radikalt paradigmskifte: Stryp alla finansiella medel till den västfientliga postkoloniala teoribildningen inom universitetet, lägg omgående ner REMESO, CEMFOR, Nationella sekretariatet för genusforskning, släng den nationella planen mot rasism i papperskorgen, tillsätt en ny maktutredning liknande den som Mona Sahlin sparkade med fokus på invandrade kulturers makthierarkier och normer och skapa en ny nationell plan som fokuserar på invandrares aktiva avståndstagande från och förakt för det svenska samhället.
Fortsättning följer.
6 december 2023
Mona Lagerström fil dr
