Vilka politiker åt Mattias Gardell lunch med för att 1 januari 2017 kunna etablera Rasbiologiska institutet 2.0, det vill säga CEMFOR, Uppsala universitet, Teologiska institutionen

CEMFOR är förkortning för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism. Professorerna Mattias Gardell och Irene Molina är vetenskapliga ledare. De hävdar att religionskritik är rasism.

Liksom i föregående blogginlägg kallar jag Muslimska brödraskapets lobbyister för islamonazister. I slutet av blogginlägget länkar jag till ett utdrag om CEMFOR, som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, ur mitt öppna brev till Sveriges riksdag om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. I utdraget diskuterar jag även regeringens ovetenskapliga nationell plan mot rasism som presenterades av förra inrikesministern Anders Ygeman (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) 23 november 2016. Jag vill veta hur CEMFOR och den nationella planen mot rasism kom till och varför regeringen enbart förlitat sig på Sverigefientliga postkolonialister och islamister.

Det här inlägget handlar om Vetenskapsrådets finansiering av försvararna av Muslimska brödraskapets islamonazister, hudfärgsrasisterna och hederskulturförnekarna som samlats på CEMFOR: religionsprofessor Mattias Gardell, Uppsala universitet, Antirasistiska akademins (ArA:s) professor i kulturgeografi Irene Molina, Uppsala universitet, professor i ekonomisk historia Paulina de los Reyes, Stockholms universitet, professor i genusvetenskap Diana Mulinari, Lunds universitet, och idéhistorikern Edda Manga, Mångkulturellt Centrum, Botkyrka.

Ingen av dessa akademiker har profilerat sig som starka röster mot antisemitismen i Sverige.

Se här för ArA:s kritik mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som nekade Muslimska brödraskapets ungdomsförbund SUM organisationsbidrag för 2017. MUCF anlitade frilansjournalisten Magnus Sandelin för en genomgång av SUM:s koppling till demokratifientliga miljöer och nekade på nytt SUM organisationsbidrag.

Se också här för ArA:s nära samarbete med Muslimska brödraskapets islamonazister.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om Mattias Gardell och ArA:s lobbyister. Bland annat detta om Vetenskapsrådet. Det här inlägget handlar om tilliten till vetenskapssamhället och förtroendet för Vetenskapsrådet och vänder sig till forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S), Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström, rådsdirektör Ann Fust, Ämnesrådsordförande Ulf Bjereld (S), Uppsala universitets rektor Eva Åkesson, statsminister Stefan Löfven (S), förra inrikesministern Anders Ygeman (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP). Jag efterlyser en kritisk vetenskaplig granskning av Mattias Gardells och ArA-lobbyisternas samlade verk. Begreppen ”islamofobi” och ”strukturell diskriminering”, ”strukturell rasism” är inte vetenskapliga begrepp, de är påståenden. Ändå har dessa ovetenskapliga termer fått dominera forskningen och integrationspolitiken, eller snarare avsaknaden av integrationspolitik.

Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson skriver på SVT Opinion 13 maj 2015 i artikeln ”’Här är expertgruppen för jämställdhet’” att universitetet har ställning som samhällsbärande institution. Desto märkligare då att etablera ett centrum bestående av profilerade separatister och hudfärgsrasister med en samhällsomstörtande agenda och dessutom lierade med islamonazistiska Muslimska brödraskapet. Lika märkligt är det att regeringen låter dessa separatister och hudfärgsrasister ligga bakom den nationella planen mot rasism och inte tar någon hänsyn till internationella översikter som visar att Sverige är ett extremt land när det gäller tolerans. Ett litet kotteri marxister påstår att Sverige är genomsyrat av rasism och politiker och Vetenskapsrådet krälar i stoftet för detta demokratifientliga kotteri.

CEMFOR:s akademiker är ämbetsmän i staten men saknar allt vad etisk kompass heter. Det officiella målet för Sverige är ett Sverige som håller ihop. ArA-lobbyisterna har tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister i åratal motarbetar detta mål och kallar integrationsambitiösa invandrare för ”husneger”, ”husblatte”, ”Onkel Tom”, ”inbäddade informanter”. ArA-lobbyisterna har med sina invektiv och blinda tro på skrivbordsformler gjort det omöjligt att föra en saklig debatt baserad på verkligheten.

Religionsprofessor Mattias Gardell
Mattias Gardell, islamonazisternas härförare och torped, ska behandlas på exakt samma sätt som andra ledande gestalter inom fascistiska och nazistiska rörelser i Sverige under 1900-talet och 2000-talet. Han har med sitt påverkansarbete skrivit in sig i denna demokratifientliga historia.

Att Mattias Gardell är islamonazisternas härförare och torped har jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Mattias Gardell vet exakt vad han håller på med. Som ämne för sin doktorsavhandling valde han att studera separatistiska Nation of Islam i USA som, till skillnad från medborgarrättskämpen Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse, i likhet med Ku Klux Klan strävar efter att bygga en nation baserad på hudfärg, inte personliga meriter. Gardell håller inte forskarens distans till sitt ämne. Han har omfamnat Nation of Islams separatistiska ideologi. När han skrev boken Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) var han bosatt i Kairo och umgicks med Muslimska brödraskapet. Han har omfamnat Muslimska brödraskapets separatistiska ideologi och metod att störta den rådande ordningen inifrån. Den rådande ordningen i Sverige är demokrati.

Som nämnts i tidigare blogginlägg kallar Gardell Muslimska brödraskapets chefsideolog Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi för islamdemokrat.

Att Mattias Gardell har försänkningar i regeringen Löfven är uppenbart. När Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, invigdes 14 augusti 2015 var Mattias Gardell en av invigningstalarna tillsammans med statsminister Stefan Löfven och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson. I detta blogginlägg kritiserade jag Mattias Gardells medverkan och skriver att det var detsamma som att låta Muslimska brödraskapet invigningstala.

Mattias Gardell var inbjuden till Anders Ygemans och Alice Bah Kuhnkes sakråd om nationell plan mot rasism 14 mars 2017.

23 islamforskare gick i spinn över en 30-sidig kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapets ideologi och organisationer i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (februari 2017), beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Som nämnts i tidigare blogginlägg strök Eli Göndör, Segerstedtinstitutet, sitt namn men författade separat kritik. Mattias Gardell fanns med bland undertecknarna. Mig veterligen har ingen av undertecknarna, inklusive Eli Göndör, utsatt Mattias Gardells verk för en kritisk vetenskaplig granskning och ojat sig över att de är offentligt finansierade.

Jag efterlyser att Vetenskapsrådet utsätter alla verk författade av Mattias Gardell för en kritisk vetenskaplig granskning, inte minst Bin Ladin i våra hjärtan (2005), finansierad av Riksbankens Jubileumsfond, och hans politiska pamflett Islamofobi (2010), finansierad av Vetenskapsrådet. Som det står i boken: ”Studien har skrivits inom ramen för det mångvetenskapliga forskningsprogrammet Impact of Religion: Challenges for Society, Law and Democracy, etablerad som Centre of excellence vid Uppsala universitet och finansierat av Vetenskapsrådet 2008–2018.”

Boken Islamofobi är inget vetenskapligt verk. Det är ett verk av torped som syftar till att tysta kritiker av Muslimska brödraskapet. Allvarligt är att Mattias Gardell i boken förlöjligar representanter för Försvarshögskolan som värnar om den svenska demokratin och lyfter fram den oroväckande demokratifientliga utvecklingen i vissa bostadsområden.

Hederskulturförnekaren professor Paulina de los Reyes
Professorn i socialt arbete Masoud Kamali är ökänd för sitt förnekande av hederskultur och bruket att avfärda kritik av hans ovetenskapliga påståenden med ”kulturrasism”, senast i en replik i Svenska Dagbladet 5 januari 2018 till journalisten Lars Åbergs artikel om politikernas slappa hantering av hedersförtryck. Paulina de los Reyes bör vara lika ökänd.

I mitt öppna brev till Sveriges riksdag ger jag en utförlig beskrivning av Paulina de los Reyes påstående i två decennier att det är rasism att forska om hederskultur, att skillnader i kulturer ska osynliggöras, att slaveriet inom klaner baserade på hedersnormer ska osynliggöras, att det faktum att barn i klaner är handelsvaror ska osynliggöras. Hon inleder sitt frontalangrepp mot forskning om hedersförtryck efter mordet på tonårsflickan Sara Abed Ali, som i december 1996 mördades av sin bror och kusin, med att kritisera landets kvinno- och genushistoriker som ville forska om kulturella normer bakom mordet. Artikeln ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, publicerades först i Historisk tidskrift nr 3/1998, och publicerades på nytt i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, (red.) Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari (2002), omtryckt 2005, 2006, 2007, 2012.

Antologin är en enda lång hatskrift; hat mot nationalstaten, hat mot Sverige, hat mot ”vita” svenska feminister, hat mot kapitalismen. Författarna positionerar sig som de ”sanna” de ”rätta” feministerna.

Paulina de los Reyes hade profilerat sig som hederskulturförnekare, ändå var det henne dåvarande Integrationsverket efter mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 anlitade för att utreda omfattningen av hedersförtryck i Sverige. I utredningen Patriarkala enklaver eller ingenmansland. Våld och kontroll mot unga kvinnor i Sverige (2003) citerar Paulina de los Reyes vad den indiska postkoloniala forskaren Gayatri Spivak skriver om brittiska kolonisatörer i Indien, som om det citatet skulle vara relevant för hedersförtryck i Sverige år 2002. Citatet säger mer om de los Reyes inställning att Sverige är en ”vit” kolonialmakt och invandrarna förtryckta än om regeringens önskan om att kartlägga hedersförtrycket i Sverige.

Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om »den vita rasens« överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet. Hon visar alltså hur det kan finnas flera bottnar i det filantropiska intresset för »den andra kvinnan«, en kvinna som inte är som »vi«. Spivaks vill synliggöra hur fördömandet av detta (och andra) ohyggliga brott aldrig kan frikopplas från andra maktstrukturer i samhället. I den koloniala berättelsen legitimerar den mörke mannens barbari den vite mannens civilisatoriska projekt. Berättelsen om »vita män som räddar mörka kvinnor från mörka män« är en effektiv täckmantel för såväl könsförtryck (av alla kvinnor) som kolonial dominans (över en bekönad andra). I en sådan berättelse är offrens röster ohörda, deras erfarenheter nedtystade och deras framtid predestinerad (s. 34, 35).

Det Paulina de los Reyes ägnat de senaste tjugo åren åt är just att tysta ner offrens erfarenheter och skylla hedersförtrycket och klassrummens tomma stolar efter sommaruppehållet på det rasistiska Sverige.

Paulina de los Reyes och det ovetenskapliga ”strukturell diskriminering”, ”strukturell rasism”
Jag har i tidigare blogginlägg visat hur begreppet ”strukturell diskriminering” alternativt, ”strukturell rasism” har sina rötter i 1960-talets Black Power-rörelse i USA och lanserades i Sverige av ArA, se Adrián Groglopos beskrivning i Vardagens antirasism av hur ArA-lobbyisterna gick till väga när de sålde in begreppet, för det handlade just om att sälja in begreppet hos politiker och myndigheter. Groglopo skriver att deras lobbyverksamhet resulterade i två statliga utredningar, den ena ledd av Paul Lappalainen och den andra av Masoud Kamali (2015, s. 20).

Paulina de los Reyes medverkar i båda utredningarna.

Paul Lappalainen har en bakgrund som miljöpartist och tjänsteman på Integrationsverket och DO. Hans utredning tillsattes av Mona Sahlin 9 oktober 2003 ”med uppdrag att utreda strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet” (dir. 2003:118). Utredningen Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) lämnades till integrationsminister Jens Orback (S) i juni 2005.

Även den andra utredningen ledd av Masoud Kamal och Paulina de los Reyes tillsattes av Mona Sahlin 2004, alltså innan Lappalainens utredning var klar. Även den lämnades till Jens Orback.

Paul Lappalainen skriver att han i sin definition av strukturell diskriminering utgått från begreppet könsmaktordning, alltså från ett begrepp, inte från empiri, och stöder sig på bland andra postkolonialisterna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Anders Neergaard. Han definierar det han kallar ”den etniska maktordningen” (även kallad ”rasmaktordningen”, av bland andra Rashid Musa):

Begreppet beskriver och förklarar att samhället är präglat av en ojämn fördelning av uppgifter, resurser och makt mellan ”svenskar” och ”invandrare” och att denna ojämlikhet består, trots åtgärder. Den etniska maktordningen karaktäriseras av 1) att ”svenskar” och ”invandrare” hålls isär, och indelas enligt ett hierarkiskt mönster t.ex. den etniska uppdelningen på arbetsmarknaden och i dagligt tal, 2) att svenskar/ svenskhet utgör normen och att svenskar är överordnade och ”invandrare” underordnade, vilket kan illustreras med att vissa arbeten som betraktas som ”invandrarjobb” får/har lägre status och ger sämre betalt, men också att ”svenskar” tjänar mer för samma arbete. Svenskar har också i allmänhet mer makt, frihet och inflytande i andra delar av samhället (s. 30).

Det är inte vetenskap. Det är påståenden. Lappalainen skriver att han under utredningens gång haft kontinuerliga samtal med Paulina de los Reyes (s. 70). Tolv år senare hänvisar Paulina de los Reyes till Lappalainens utredning i En studie om diskriminering i Stockholms stads verksamheter (2017, s. 12, 13). ArA-lobbyisterna hänvisar till varandra i en enda rundgång.

Integrationsminister Jens Orback underkände 17 augusti 2006 Masoud Kamalis, Paulina de los Reyes och Irene Molinas integrationspolitiska utredningar med orden: ”Vi ville att den strukturella diskrimineringen skulle identifieras och beläggas för att se dess omfattning. På den punkten är vi inte tillfredsställda.”

Drygt tio år senare är det samma kotteri oseriösa forskare som belönas av Vetenskapsrådet och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och som fått utarbeta den nationella planen mot rasism under ledning av Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke.

Den 1 augusti 2013 skrev debattören och författaren Hanna GadbanSvD Brännpunkt artikeln ”Det är dags att hedersbrott får en egen kategori i brottsbalken”. Hon utsattes för en exempellös hatkampanj och kallades rasist och islamofob. Mattias Gardell deltog i en protestlista som lämnades in till Södertörns högskola när hon utnämnts till Årets alumn.

Nu, fem år senare, föreslås samma sak i den offentliga utredningen Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet (SOU 2018:69). Kvinnorättsaktvisten Amineh Kakabaveh, som även hon anklagats för att vara rasist och islamofob, inte minst av sina partikamrater inom Vänsterpartiet, kommenterar utredningen här.

CEMFOR är en skandal. Nationell plan mot rasism är en skandal. Jag efterlyser att forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström och rådsdirektör Ann Fust ställer CEMFOR:s hederskulturförnekares samlade verk mot utredningen SOU 2018:69.

Här är länken till utdraget ur min bok.

I utdraget nämner jag handbok om medborgarkunskap. Jag avser en handbok som riktar sig till landets alla invånare, inklusive ämbetsmän i staten.

Citatet från forskaren Tobias Hübinette finns här. Citatet från Mattias Gardells tidigare doktorand Åsa Virdi Kroik finns här.

1 september 2018

Mona Lagerström fil dr

En reaktion på “Vilka politiker åt Mattias Gardell lunch med för att 1 januari 2017 kunna etablera Rasbiologiska institutet 2.0, det vill säga CEMFOR, Uppsala universitet, Teologiska institutionen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *