Roman 2: Hembiträdet Hellvig och världens sämsta sjukvård – eller Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten

Kapitel 2. Katastrofen på Södersjukhusets
kvinnoklinik 1997

”Välkommen till avdelning XX. Tid för inläggning måndagen den 3 februari 1997, klockan 09.00”, stod det i brevet från Södersjukhuset. Operationen skulle ske nästa dag.

Hon hade kunnat åka till Italien under julen som planerat, tänkte hon när hon med den kalla morgonluften brännande i strupen promenerade Ringvägen upp till sjukhuset som hon aldrig tidigare hade varit på. Hon hade väntat och väntat på kallelsen, trott att akut innebar snabb operation, eftersom hon inte fick bli uppsatt på Sophiahemmets väntelista som var på tre månader.

Det hade slutat snöa. Trottoaren var skottad, en halvmeterhög snövall tornade upp sig längs med gatan, men gångbanan var fortfarande full med knaggliga isfläckar som hon försiktigt rundade. Det var ju onödigt att råka ut för ett benbrott när hon var på väg till en operation som hon väntat i sex veckor på. Hon gick förbi Zinkensdamms idrottsplats och Tantolunden, den gröna oasen på Söder med sina pyntade kolonistugor. I fickan låg en liten lapp där hon från kartan klottrat ner vilka gator hon skulle svänga in på för att komma till sjukhuset.

Förutom axelremsväskan bar hon på en tung väska. Hennes steg var lika tunga som väskan när hon svängde in på Tantogatan och sedan Marmorgatan och letade efter den rätta öppningen ut mot sjukhuset som låg högt uppe på ett bergskrön.

Hon hade inte bott så många år i Stockholm, hon var rastlös, hade lätt för att drabbas av leda, var född med ett kroniskt behov av intellektuella utmaningar. Hennes absoluta radiofavorit som barn var forskningsresanden Sten Bergman. När han berättade om sina expeditioner i främmande land satt hon uppkrupen i den röda galonsoffan i vardagsrummet i barnrikehuset där hon växte upp och lyssnade intensivt och längtade ut, ut, långt bort. Hon reste ut, emigrerade till och med, återvände till Sverige, reste ut igen, fick aldrig nog av det förväntansfulla pirret inför det okända. Hon hade lätt för att få vänner. Och hennes yrke var gångbart över hela världen.

Operationen som skulle ske nästa dag var dock inte något okänt, något att se fram emot med ett förväntansfullt pirr i magen. De närmaste veckorna var alltför förutsägbara, för att inte nämna de allra närmaste dagarna. Hon hade sovit dåligt denna sista natt inför sjukhusvistelsen. Hon gruvade sig för att än en gång i ett litet rum påtvingas en oanständigt intim samvaro med främmande människor och främmande ljud – rosslingar, jämmer, sköterskornas spring, lampor som tändes mitt i natten och väckte henne – när hon var som mest utsatt och som allra mest i behov av privat avskildhet. Vid det laget hade hon ur bokhyllan plockat fram Isaac Bashevis Singers bok så många gånger att hon kunde beskrivningen av hans oro inför att behöva dela hytt med en främling under överresan till New York utantill. Det var en tröst att hon hade åtminstone en själsfrände.

Sin äventyrslust till trots var hon ingen kollektiv varelse, hade aldrig varit det och skulle aldrig bli det. Inte som frisk, och definitivt inte som sjukling i behov av operation. Redan som barn hade hon ett starkt behov av att kunna stänga av den yttre verkligheten när alla ljud blev för påträngande och gå in i en annan verklighet, en tystare verklighet, böckernas verklighet, sin egen inre verklighet. ”Du lever i ditt huvud!” skrek en man en gång ilsket och uppgivet innan han smällde igen dörren och för alltid var borta ur hennes liv. Hon hade ingen fallenhet för att behaga, vara till lags, sudda ut sig själv. Hon inrättade sitt liv utifrån sina egna behov. Men allt gick inte att ordna i sitt liv. Det fanns en påtaglig inre verklighet i hennes kropp som hon inte hade någon kontroll över, detta som börjat växa i henne. Detta påtagliga, som vuxit sig stort som en apelsin på bara ett år. Eller kanske på bara några månader?

Inför det här kirurgiska ingreppet var hon äldre, mer erfaren i fråga om sjukdomar och hur livet kan ta en tvärvändning på bara några sekunder än den gången i Los Angeles när hon var arton år och plötsligt låg i en sjukhussäng i ett svalt rum och väntade på sömnen natten före den akuta operationen och trodde att hon var odödlig. Den här gången visste hon att alla operationer innebär en risk, att man kunde få infektion i såret och dö, att hjärnan kunde få syrebrist under operationen och man tvingades leva resten av livet som ett kolli. Hon visste vilka smärtor som väntade när hon vaknade ur narkosen och hela buken var ett enda paket. Sega Råttan var ingenting mot de smärtorna. Hon skulle vara hjälplös. Den tunga väskan skulle hon aldrig klara av att bära hem, inte att promenera hem heller. Letty hade lovat att hämta henne, hon ägde en bilverkstad och kunde ta ledigt när hon ville.

Väskan var tung därför att hon, förutom toalettsakerna, hade packat ner sin kassettbandspelare, extra batterier och flera talböcker som hon lånat på Kulturhusets Läsesalong. Hon hade aldrig prövat talböcker tidigare. På de vanliga biblioteken verkade de böckerna bara vara till för synskadade. Under den tunga vandringen upp till sjukhuset på bergskrönet hoppades hon innerligt att talböckerna skulle hjälpa henne att stänga ute alla obehagliga sjukhusljud.

Hon gick ofta till Kulturhusets Läsesalong. Hon tyckte om Läsesalongen för att den hade en så kosmopolitisk atmosfär. Det satt folk från världens alla hörn i fåtöljerna och läste tidningar, tidskrifter och böcker, vilket fick henne att känna att Sverige inte var så avlägset i alla fall, trots att landet var så litet och obetydligt sett i ett internationellt perspektiv. Det fick man i och för sig inget intryck av när man bodde i Sverige, då kunde man tro att Sverige var världens medelpunkt, världens samvete, världens gudvetallt. Men så snart man var bosatt i en annan världsdel insåg man att Sverige var som ett knappnålshuvud på den internationella arenan, ett land långt där borta i världens utkant som oftast förväxlades med Schweiz.

På Läsesalongen brukade hon låna hem utländska tidskrifter som var några veckor gamla och en gång upptäckte hon hyllan med talböcker på engelska. Några dagar före inskrivningen, trots snön som vräkte ner, plockade hon fram ett par plastkassar, drog kapuschongen över huvudet, spände upp paraplyet och gav sig ut i ovädret. Till hennes besvikelse var det nästan tomt på den engelska talbokshyllan. Hon lyfte ner A. S. Byatts Possession: A Romance, De besatta på svenska, som fått mycket uppmärksamhet för några år sedan. Därför brydde hon sig inte om att ögna igenom sammandraget på baksidan. Hon låg alltid åratal efter med läsningen av böcker som var omskrivna. Ofta blev det aldrig av att hon läste dem. Men författarnamn och boktitlar fastnade i hennes minne och när hon stod rådvill på biblioteket eller framför en hylla med pocketböcker i bokhandeln kunde ett författarnamn eller en boktitel dyka upp av sig själv och med en inbjudande röst viska, ”ta mig”, ”ta mig”, ”jag kommer att skänka dig en vidunderlig läsupplevelse”.

Hon hörde lockropen ljuda i öronen när ögonen for över Evelyn Waughs namn. Det författarnamnet lagrades för alltid i hennes minne efter den bländande engelska TV-serien En förlorad värld och utan att tveka tog hon ner A Handful of Dust (En handfull stoft). Sedan ljöd inga fler lockrop.

Hon gick vidare till den svenska hyllan och hur det nu kom sig så valde hon också En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn. En bok om Stalins fångläger. Med tanke på den nära förestående påtvingade vistelsen i en avgränsad miljö var lockropen inte tillnärmelsevis så inbjudande som när hon såg Evelyn Waughs namn. Men boktiteln om Stalins fångläger hade också fastnat och någon gång skulle hon läsa romanen hade hon tänkt. Boken hörde hon talas om redan under sin tid i Los Angeles mitt under kalla kriget och den kommunistskräck som genomsyrade den amerikanska nationen. Var det skadeglada artiklar hon hade läst? Antagligen. Hon hade läst en hel del artiklar om det socialistiska Sverige också, om hur cementgrått och trist det svenska samhället var och om hur lydiga svenskarna var, grå soldater i ett grått soldatland.

Talböckerna var det sista som stod på hennes lista med förberedelser inför operationen. Hon hade ordnat med vikarier en månad framåt. Lägenheten var städad, man skulle kunna säga storstädad. Hon hade till och med rivit ut garderoberna och torkat rent, men skåpen i köket lät hon bli. Det fanns ju gränser för allt. Frysen var dock fylld. Matkasse efter matkasse hade hon burit hem och bakat bröd, lagat kåldolmar, spaghettisås, lammgryta, kycklinggryta, kalops och frusit in i portionsförpackningar, liksom råris och pasta. Kokt potatis smakade inte gott när man frös in den själv, den fick en sliskig söt smak, men potatismos gick utmärkt. Hon hade kokat den största grytan full med potatis, mosat och slevat upp i lagom portioner på en bricka täckt med bakplåtspapper och sedan lagt de styckfrysta portionerna i stora plastpåsar. Och gjort likadant med rotmos.

Allt var förberett för en månads konvalescens utan stressmoment när hon låste dörren på måndagsmorgonen. Grannarna hade lovat hjälpa henne att bära hem mjölk och frukt och andra färskvaror. Så långt hade hon i alla fall kontroll. Och hon visste hur hon skulle komma hem från sjukhuset. Det kändes tryggt när hon kryssade sig fram längs trottoarerna i ett försök att undvika de isblanka plättarna som låg utspridda på alldeles för många ställen. Hon var glad och tacksam över att både Letty och Rigmor tagit ledigt från sina karlar i går kväll och bjudit henne på en italiensk restaurang i Gamla stan som plåster på såret över den inställda Italienresan. Eftersom Rigmor gjorde många affärsresor till Italien var det hon som valde vinet och föreslog vilka rätter de skulle beställa. De åt gott, drack vin och skrattade mycket. De hade träffats på en kurs i kvinnoförtryckets historia.

Så olika Rigmor och Letty är, tänkte hon, och ändå var de som två sammanflätade händer som blev till en enda hand. Rigmor, inköpschef på ett stort företag, hus i en burgen villaförort, fortfarande gift med samma man, två barn och sommarställe i skärgården. Letty, som liksom Hellvig flyttat runt i sitt liv, hade enligt familjelegenden ett par droppar zigenarblod i ådrorna, från en avlägsen släkting några sekler tillbaka som ingen kom ihåg namnet på, men av solidaritet med Katarina Taikons kamp var hon angelägen om att hålla legenden vid liv och hade en nästan beskyddande inställning till landets nyinflyttade, vilket kanske inte alla nyinflyttade skulle ha uppskattat. Hon skällde ogenerat ut den som undslapp sig minsta antydan till negativa uttalanden om ”våra invandrare” som hon uttryckte det, och då menade hon inte zigenarna, som var svenskar sedan urminnes tider. Sina anställda kvoterade hon in för att kunna nå en så bred kundkrets som möjligt. Ibland fick man ett intryck av att det tjattrades på all världens språk i hennes bilverkstad. På dagtid reparerade hon vanliga bilar och på fritiden restaurerade hon veteranbilar, hennes passion. Hon hade varit gift ”några gånger” men aldrig tagit emot ett öre av sina män. Bilverkstaden hade hon jobbat upp från ”en skiftnyckel”, som hon uttryckte det. Just nu var hon särbo. Kanske var det mer korrekt att säga att hon hade tagit ledigt från bilarna än från sin karl för att gå på restaurang.

Emellanåt roade de tre bekantskapskretsen med små dockteatersketcher om samhällsföreteelser som retade gallfeber på dem. De hade blivit riktigt skickliga på att hantera dockorna som Hellvig skapade. Hon var mest van av de tre att sy. Hennes mamma var sömmerska och hon växte upp med nål och tråd och sydde kläder till sina dockor i stället för att leka med dem.

På den italienska restaurangen var inte dockfigurerna med, så de illustrerade med sina egna kroppar. Hellvig låtsades att hon redan var opererad och hade drabbats av en hjärnskada och vinglade hit och dit i stolen.

– Ni hälsar väl på mig på hemmet? sluddrade hon. Alla tre skrattade och beställde in mer vin. Det hjälpte till att dämpa spänningen inför den uppslitsade buken.

De var allvarliga också. SYNDEN hade plötsligt blivit ett debattämne igen i Sverige. Det som unga svenska kvinnor hade varit så ökända för utomlands på femtio- och sextiotalet, innan sex, droger och rock’n roll blev ett begrepp världen över. SYNDEN som var SYND och SKAM även i Sverige. SYNDEN och SKAMMEN som hade sin hemvist mellan unga kvinnors ben. Att vara tonårsflicka i femtiotalets Sverige innebar att oron och rädslan att få barnförlamning var ingenting mot oron och rädslan att bli med barn utan att vara gift. Värre SKAM fanns inte.

Nu hade SYNDEN och SKAMMEN, placerad mellan svenska ogifta kvinnors ben, blivit aktuell igen, mitt i Sverige! Nu, när det inte var en skam längre att få barn utan att vara gift. Nu, när man inte ens behövde gifta sig för att bo tillsammans. Unga utlandsättade kvinnor som ville ha samma rättigheter som svenskättade kvinnor, gå ut och dansa, träffa killar, skaffa en utbildning, drog SKAM över sin familj.

I december ströps en femton år gammal flicka i Umeå av sin bror och sin kusin för att hon ville ha samma rättigheter som svenskättade unga kvinnor att gå på diskotek. Familjen var från Irak.

Trettondagsafton knivhöggs en tjugotvå år gammal kvinna allvarligt utanför ett diskotek i Stockholm av sin två år yngre bror för att hon ville ha rätten och ansvaret att själv bestämma över sitt liv. Familjen kom från Turkiet.

Tonårsflickan och den unga kvinnan hade skämt ut släkten. De var ”försvenskade”, det vill säga de var horor.

Rigmor, Letty och Hellvig ägnade resten av kvällen åt att upprört försvara det självklara: Lagen ska gälla lika för alla kvinnor bosatta i Sverige. Och de dolde inte sin avsky över att svenskättade kvinnor, av utlänningar, på nytt betraktades som horor, svennehoror.

Där framme ligger det, sjukhuset. Hon stannade upp och tog ett djupt andetag.

Resolut gick hon bort till huvudingången och följde anvisningarna som stått i brevet om vilken hiss hon skulle ta och till vilken våning och kom in på avdelning XX.

Det var tomt i korridoren och tyst. Så tyst. Hon letade sig fram till ett rum med personal i och sa sitt namn. En ung sköterska reste sig genast, hälsade henne välkommen och visade henne till sal X. Den unga sköterskan var en sådan där person som utstrålade en genuin värme och omtanke, en sådan där person som i varje gest och minspel bekräftade att hon verkligen tyckte om att arbeta med människor.

Hellvig kände sig välkommen men dolde en grimas när hon klev in i rummet hon skulle vara instängd i de närmaste dygnen. Fyra sängar! En av de två sängarna placerade mitt emot varandra vid fönstret var upptagen. Lakanen var skrynkliga. På sängbordet låg ett par glasögon och en veckotidning. En svart telefon var fastsatt på kanten. De andra tre sängarna var bäddade för nya patienter.

Fyra opererade kvinnor i samma sal. Och full insyn! Bara två draperier. Hennes blick dröjde sig kvar uppe vid taket där två spikraka metallskenor utgick från var sin vägg. Draperiet kan dras för mellan de två sängarna på var sida. Men det är full insyn från sängen mitt emot! På en gynekologisk avdelning! Världens bästa sjukvård? Där den nyopererade kvinnan tvingas ligga och glo på kvinnan mitt emot, som tvingas ligga och glo rakt tillbaka, om man inte vill ligga och glo i taket! Som att ha en övervakningskamera riktad mot sig dygnet runt. Inte en enda upprörd artikel hade hon läst om integritetskränkningar inom den svenska sjukvården. En sådan himla tur att jag tog med mig talböckerna så att jag kan stänga ute omvärlden, tänkte hon.

Hon tänkte också på de friska fångarna som klagade högt och förargat när det ibland var överfullt på de svenska fängelserna och de tvingades dela sitt enkelrum.

Då blev det fullt pådrag i massmedierna.

Hon hade sett TV-bilder av fängelserna, ett modernt möblerat rum för varje intern, som ett hotellrum. Hon hade till och med sett en TV-apparat inne på rummen. Dessa mönstergilla fängelser som väckte uppmärksamhet bland civiliserade människor i andra europeiska länder som upprördes över det egna landets fängelser. Europeiska fängelser som var så överbefolkade att internerna knappt hade en meters yta var att röra sig på och tvingades utföra sina behov i allas åsyn i en hink där inne i det smockfulla rummet.

Hon kunde inte påminna sig att hon en enda gång hade läst en artikel i utländska tidningar som prisade standarden på de svenska sjukhusrummen. Artiklar som prisade den svenska bostadsstandarden hade hon naturligtvis läst. Sverige var känt som landet som hade bestämt sig för att bygga bort slummen och som också fullföljt sina löften. Men inga artiklar om hur svenska politiker värnade om sjukhuspatienternas integritet hade hon sett. Däremot rullades snabbt alla scener upp framför henne som utspelade sig på franska sjukhus i filmer och TV-serier där patienterna låg i enkelrum, precis som hon hade gjort i det förtalade USA.

Men inte i Sverige, trots att det snart var år 2000.

– Det här är din säng, sa den unga sköterskan och pekade på sängen bredvid tvättstället på samma sida som sängen med de skrynkliga lakanen. Här är ditt skåp där du kan hänga dina kläder och lägga in dina saker och låsa om dem.

– Vad tomt det är på avdelningen, kunde hon inte låta bli att utbrista. Det stod ju var och varannan dag i tidningarna om de långa sjukhusköerna och hon hade väntat sig att se patienter ligga i sängar överallt i korridoren så att personalen fick kryssa fram.

– Patienterna brukar skrivas ut på fredagarna. Bara några få stannar över helgen.

Hellvigs blick dröjde vid den svarta telefonen fasthakad vid sängbordet där glasögonen och veckotidningen låg. I papperen hon fått hemskickade stod det att det fanns en flyttbar kort-telefon på avdelningen och att man kunde köpa telefonkort i Pressbyrån i entréhallen. Rigmor hade berättat att mobiltelefoner var förbjudna men att man kunde få en egen telefon som man betalade via sin hemtelefon. Hon pekade.

– Kan jag få en sådan egen telefon?

– Patienttelefon? Naturligtvis. Jag ska genast hämta en beställningsblankett åt dig. Är det något annat jag kan hjälpa till med?

I kallelsen stod det att hon skulle bli undersökt av en gynekolog och träffa en narkosläkare.

– När ska jag träffa gynekologen? sa hon och förutsatte att det var ordning och reda på ett sjukhus.

– När hon får tid.

När hon får tid?

Hon teg, trots att hon hade god lust att påpeka att hennes tid var lika dyrbar som läkarens. Infinn dig på sjukhuset klockan nio nollnoll, stod det i brevet. Hon förutsatte att det fanns en mening med att hon skulle infinna sig så tidigt dagen före operationen. I stället förväntades hon kasta bort en hel arbetsdag och sitta på pass tills läkarna fick tid. Hon kunde inte låta bli att tänka på de elaka amerikanska artiklarna om Sverige som soldatlandet där överheten ger order och de initiativlösa invånarna lyder.

Sköterskan gick för att ordna med patienttelefonen. Hellvig började packa upp den tunga väskan och placerade en av talböckerna på sängbordet som stod mellan hennes säng och grannens med de skrynkliga lakanen. Just då ringde grannsängens telefon, sängbordet stod på andra sidan sängen närmast fönstret. Hon blev så överraskad att hon inte tänkte klart och gick bort och svarade och erbjöd sig att hämta patienten. I stället lät hon telefonen ringa och sprang ut i korridoren där det fortfarande var tomt. Hon svängde om hörnet och såg två kvinnor i morgonrockar sitta och samtala på en pinnsoffa, en gråsprängd kvinna med brett midjemått, och en mager kvinna som var ett tiotal år yngre.

– Det ringer i telefonen i sal X, sa hon samtidigt som hon svor över sin klumpighet. Signalerna skulle upphöra långt innan vem det nu var av de två kvinnorna hunnit fram till sängen.

– Det är till mig, sa den gråsprängda kvinnan och reste sig mödosamt ur soffan medan hon höll handen över buken som ett slags stöd.

Hellvig kände igen det. Den magra kvinnan reste sig också mödosamt upp och gick långsamt åt sitt håll. I morgon skulle hon bete sig likadant. De här två kvinnorna hade alltså så svåra smärtor i buken att de inte ville åka hem i fredags. Skulle hon själv ligga kvar nästa vecka?

Hennes sänggranne med det breda midjemåttet skyndade så gott hon förmådde till deras rum i andra änden av korridoren. När hon kom fram till sängen var telefonen tyst.

– Jag skulle ha svarat, sa Hellvig urskuldande.

– Äsch, det var min man. Eller min dotter. Jag ringer dem senare.

De presenterade sig och småpratade om hennes operation. Hon hette Petra och hade haft en jättestor cysta, som låg så konstigt till att den inte hade synts på någon röntgen, ingen visste vad som orsakade hennes smärtor i buken förrän de öppnade. Hon behövde vila efter operationen, trots att hon egentligen inte hade tid att ligga på sjukhus. Dottern hade flyttat hemifrån, hennes man behövde henne, han var så tafatt i köket. Och hon behövdes på jobbet, ingen kunde hennes arbetsuppgifter där heller. Ja, operationer ställde till det. Men hon hade tappat flera kilo i ett nafs.

– Hur skar de upp dig? frågade Hellvig. Lodrätt från naveln och ner till blygdbenet. Eller horisontellt bikinisnitt?

Hon hade funderat en hel del på hur operationen skulle gå till, om hon skulle ha två ärr på buken.

När hon var tillbaka i Sverige i mitten av sextiotalet, och med det samhällsengagemang hon fått i USA, sökte hon jobb som kontorist på Barnavårdsnämnden medan hon på kvällarna och helgerna pluggade in studentexamen på Hermods korrespondensinstitut för att kunna läsa statskunskap på universitetet. I samma skrivmaskinsrum arbetade Charlotta som nyss fyllt tjugotvå och skulle bli opererad för underlivsbesvär. Hon var soldyrkare och tillbringade somrarna på klipphällarna vid det saltdoftande havet i sin bikini. Hellvig lugnade henne och berättade om sitt lilla ärr, att det knappt syntes och att det faktiskt kallades för bikiniärr just för att man skulle kunna ha bikini på sig.

När Charlotta var tillbaka efter sjukskrivningen kunde hon plötsligt börja stortjuta så mascaran rann utför kinderna och knattret från skrivmaskinen tystnade.

– Jag har ett jättefult ärr ända från naveln och ner över hela magen, hickade hon. Hur ska jag någonsin kunna ha bikini på mig igen?

Det hade inte varit tal om att bry sig om något utseende eller bikinibaddräkt.

– Kosmetiska frågor är inget svenska läkare ägnar sig åt! svarade kirurgen bryskt när Charlotta berättade om arbetskamraten som hade blivit opererad i USA. Här i Sverige ägnar vi oss åt medicin!

Under åren som gått kände hon flera kvinnor som blivit opererade i Sverige för gynekologiska besvär. Kirurgerna hade gett alla kvinnorna lodräta ärr från naveln. Svensk standard, verkade det, att inte bry sig om att patienten skulle leva resten av livet med resultatet av operationen.

– Lodrätt, sa Petra.

Fan, tänkte Hellvig, som ju var lite fåfäng.

Mitt under småpratet avbröts de av buller och höga röster i korridoren, riktigt höga röster, som när man talar till en döv person. En hel drös med människor omringade en brits med en jämrande gammal kvinna som rullades bort till fönstersängen mitt emot Petra.

Hellvig ville inte verka nyfiken utan började packa upp resten ur sin väska, men hon hann tänka att den gamla kvinnan såg ut att var nittio eller mer. De höga rösterna tillhörde en medelålders man i kostym och överrock och en välfriserad kvinna i mörkgrön lodenrock.

– AJ! AJ! skrek den gamla kvinnan med ovanligt hög röst för en så bräcklig kropp när sjukvårdspersonalen lyfte över henne till sängen. Hon verkade inte uppfatta vad den välklädda mannen och kvinnan sa eller var hon befann sig eller vilka starka armar som greppade tag om hennes beniga kropp och bäddade ner henne i sängen.

– Vad gör ni? Var är Erik? Erik är min man, ropade den gamla kvinnan förvirrat.

– Mamma är på sjukhus. Mamma ska undersökas, ropade kvinnan i lodenrock nästan lika högt.

Sjukvårdarna lämnade rummet med britsen. Den gamla kvinnan fortsatte att jämra sig. En sköterska försökte förklara för henne vilken knapp hon skulle trycka på om hon behövde hjälp.

– Tyra ska trycka på den här knappen när Tyra behöver bäcken.

– Mamma blir väl omhändertagen här, skrek kvinnan i lodenrock. Vi stannar ett par minuter.

– Sedan måste vi gå, tillade mannen högt och med tydlig artikulering. Men vi kommer och hälsar på i kväll.

De ställde några saker på sängbordet.

– Adjö så länge, lilla mamma. På väg ut ur rummet nickade de till hälsning åt Petra och Hellvig.

Tyra var inte mer förvirrad än att hon upptäckte Petra och Hellvig.

– Var är jag? Vad ska ni göra med mig?

Gång på gång ställde hon flera sammanhängande frågor i rad till Petra och Hellvig omväxlande med att hon jämrade sig och pratade för sig själv.

Mitt på dagen blev hon kallad till undersökningsrummet. Gynekolog Annika Valentin Sääf presenterade sig. Hellvig gissade att hon kanske var lite drygt fyrtio år. På skrivbordet låg papperen som Ewa Måre hade skickat till sjukhuset tillsammans med ultraljudsbilden på cystan som Mats Larsson på Sophiahemmet hade tagit och som hon inte hade sett. Nyfiket och oroligt granskade hon den mörka cystan.

– Kan det vara cancer? frågade hon, ett ord hon inte hade velat tänka en enda sekund under väntetiden innan hon kallades till sjukhuset. Ewa Måre hade lugnat henne med att cystan hade känts väl avgränsad, vilket tydligen var ett gott tecken.

Även Annika Valentin Sääf lugnade henne.

– Vi behöver ju inte tro det värsta i förväg, sa hon. Det ser ju väl avgränsat ut.

Gynekologen ställde frågor om operationen i Los Angeles. Och än en gång fick Hellvig tillfälle att ångra att hon inte hade begärt klara besked av doktor Lusk om den egentliga orsaken till akutoperationen. Kanske hade doktor Lusk inte velat oroa henne. På den tiden berättade inte ens läkare för patienter att de hade obotlig cancer. Hon upprepade Ewa Måres diagnos, att livmoderslemhinnan sannolikt hade växt utanför livmodern och satt sig på den högra äggstocken.

Hon berättade också att hon inte hade känt några smärtor före den sista undersökningen hos Ewa Måre men att hon fått smärtor i vänster sida av buken efter ultraljudsundersökningen hos Mats Larsson då han tog fotografiet med staven som fördes upp i slidan.

– Cystan har väl flyttat på sig och lagt sig nära en nerv och klämmer till ibland. Och den kan ju ha växt lite till sedan december. Så det kanske inte är så konstigt att det gjort ont då och då. I går gjorde det ont. Det spände ända ner mot blygdbenet. Men i dag känner jag inget.

Hon hade inte en aning om hur hon var skapt inuti, men hon såg framför sig en apelsinstor ballong fäst med ett tunt snöre i var ände, och att det ibland kändes som om någon drog i snöret fäst nere vid blygdbenet, kanske när tarmarna spändes ut och tryckte till cystan eller när cystan roterade, om den nu roterade.

Annika Valentin Sääf antecknade. Hellvig berättade att hon hade Bechterew. Det antecknade hon också. Sedan blev det gynstolen och undersökning.

– Cystan känns avgränsad, sa gynekologen lugnande.

– Är det du som ska operera? frågade hon utan att egentligen förstå varför hon ställde frågan, eftersom hon tog för givet att den gynekolog som undersökte henne också skulle operera henne. Men på svenska sjukhus kunde man aldrig veta.

Ända sedan hon var liten hade hon uppmärksammat människors sekundsnabba ansiktsuttryck, blickar, tonfall, kroppsspråk. Detta är den scen som etsade sig fast i hennes medvetande, Annika Valentin Sääfs ord och kroppsspråk.

Hon såg inte Hellvig i ögonen när hon svarade samtidigt som hon tog av sig gummihandskarna.

– Nej. Men jag kommer att vara närvarande.

Nej. Men jag kommer att vara närvarande, sa hon med blicken bortvänd.

Hellvigs tolkning av scenen var så fel den någonsin kunde bli. Annika Valentin Sääf var så utstuderat cynisk i det ögonblicket att en sådan cynism över huvud taget inte existerade i Hellvigs föreställningsvärld. I stället tolkade hon Annika Valentin Sääfs bortvända blick som att hon kanske var generad över att ännu inte vara betrodd att operera ensam, att hon ännu så länge fick hålla sig till undersökningarna före operationen och att assistera vid operationer utförda av mer erfarna kirurger. Att människor började plugga sent i livet var ju inget ovanligt. Därför var hon hänsynsfull och ställde inga frågor om kirurgen som skulle utföra ingreppet. Hon var hänsynsfull!

Det var det största misstaget i hennes liv.

Först åtta fullständigt helvetiska år senare fick hon veta att hon hade utsetts till träningsobjekt, att operatören hade kortare erfarenhet än Annika Valentin Sääf och ännu inte hade fått sin specialistkompetens.

Detta var naturligtvis Annika Valentin Sääf utomordentligt medveten om när hon svarade, men ansåg inte att det var nödvändigt att upplysa patienten, som skulle leva med resultatet av operationsträningen.

Nästan fyra år efter Hellvigs operation, lördagen den 7 oktober 2000, publicerar Dagens Nyheter artikeln” Riskfyllt opereras av fel kirurg” skriven av Annika Folcker där hon intervjuar docent Ulf Gunnarsson, kirurg på Akademiska sjukhuset i Uppsala som arbetar med att höja kvaliteten på bråckoperationer i Sverige. I ingressen kan man läsa: ”Kirurgens skicklighet är avgörande för om en operation lyckas. Och skillnaden mellan kirurger är stor. En sämre kirurg misslyckas tio gånger så ofta som en duktig, visar en ny studie.” Ulf Gunnarssons råd till patienterna är att alltid fråga om kliniken där patienten ska opereras deltar i det nationella kvalitetsregistret. ”Om de säger att de inte har tid ska man dra öronen åt sig. På en sådan klinik skulle jag aldrig operera mig.”

Södersjukhusets kvinnoklinik deltog inte i Nationella kvalitetsregistret inom gynekologisk kirurgi, det som kallas Gynop-registret och som startade 1 januari 1997, alltså en månad innan Hellvig opererades. I årsrapporten september 2003–september 2004 står det att Karolinska sjukhuset deltar, det enda i Stockholm.

Hellvig tänkte medan hon klädde på sig: Så konstigt att kirurgen som ska operera mig inte undersöker mig. Så konstigt att jag inte får träffa den som ska operera mig. Så annorlunda allting är mot operationen i Los Angeles. Doktor Lusk hade lagt sig vinn om att beskriva inte bara vad han tänkte göra utan också ägnat omtanke om hennes liv efter operationen.

Annika Valentin Sääf sa ingenting om själva operationen. Hon informerade inte om riskerna med att gå in i ett gammalt operationsärr. Hon informerade inte om att det som doktor Lusk kallade för bikinisnitt kunde skada nerver i buken. Annika Valentin Sääf kommenterade enbart den kosmetiska aspekten.

– Ska jag opereras i det gamla ärret? Hellvig nämnde Petras lodräta snitt.

– Standard här på Södersjukhuset är att öppna lodrätt, som du kallar det.

– Jaha.

– Men jag ska tala med kirurgen. Du ska ju inte behöva ha ett ankare på magen.

– Tack, sa Hellvig som ju var lite fåfäng.

Ute i korridoren hade vagnen med lunchmaten kommit. Flera kvinnor i morgonrockar, däribland Petra och den magra kvinnan, och nyinskrivna kvinnor i gångkläder som Hellvig försedde sig med mat ur den stålblanka vagnen. Hon gick fram till lunchvagnen och gjorde i ordning en bricka.

– Vi äter i sällskapsrummet, sa Petra och nickade åt det hållet.

– Jag tror jag äter vid sängen, sa Hellvig som kände att hon behövde vara i fred en stund efter undersökningen och ovissheten om hur hon skulle bli opererad.

Hon tvärbromsade i dörröppningen så att porslinet skallrade på brickan och höll på att vända på klacken av den fräna urinstanken som slog emot henne. Tyra låg med armen utsträckt utanför sängen och yrade osammanhängande. Urin flöt ut på golvet från det sluttande bäckenet som de klena fingrarna höll på att tappa greppet om. Trots kväljningarna ställde Hellvig snabbt ifrån sig matbrickan på sitt sängbord och ropade på hjälp i korridoren.

– Men Tyra, sa sköterskan som kom skyndande in i rummet milt förebrående. Jag sa ju att du skulle ligga still och inte röra bäckenet utan ringa när du var klar.

Hellvig lämnade rummet med matbrickan innan någon kom med skurhink och trasa och gick till samlingsrummet. Hon slog sig ner bredvid Petra och den magra kvinnan i morgonrock som hette Birgitta. Lunchen bestod av något slags köttgryta. Köttbitarna var sega som gummi. Hellvig, Petra och Birgitta tuggade och tuggade och brast till slut i skratt.

– Här gäller det att inte ha löständer, sa Petra.

– Sjukhuset har valt den billigaste leverantören och struntat i kvaliteten, sa Birgitta.

– Lagas inte maten här på sjukhuset? utbrast Hellvig förvånad. Det hade den gjort på infektionskliniken i Göteborg hon tvingades ligga inne på i sex veckor i början av sjuttiotalet.

– Nej, nej. Den kommer utifrån.

Efter lunchen fick hon träffa narkosläkaren, en kvinna som närmade sig pensionsåldern. Hon bad Hellvig slå sig ner på soffan i korridoren och ställde några frågor.

Och sedan var det bara att vänta till nästa dag. Vilket slöseri med tid. Och resurser. Lunch och middag hade hon, och de andra kvinnorna som skulle opereras nästa dag, kunnat äta hemma. Arbetat hade de också kunnat göra. De hade också kunnat vara ute och rört på sig. Numera skulle man ju upp och röra på sig så snart som möjligt efter en operation för att inte få blodpropp, till skillnad från för trettiofem år sedan då hon fick ligga still i en hel vecka. Det måste vara lika viktigt att röra på sig före en operation som efter. Hur nyttigt är det att ligga på en säng en hel dag före en operation?

Sent på eftermiddagen, när hon låg på sängen och lyssnade på Antonia Byatts roman, kom en sköterska in i rummet och ställde sig vid hennes säng med ett papper i handen. Hon tog av lurarna.

– Du ska till röntgen, sa sköterskan. Här är en remiss. Doktorn vill att du ska röntga nacken. För att det inte ska bli några problem med narkosen.

Hellvig var väl medveten om att kvinnor som led av Bechterew ofta fick problem med just kotorna i nacken.

– Jaha, sa hon. Det kanske är bäst att kolla.

– Det är säkert kö på akuten, sa sköterskan. Du ska nog vänta till efter middagen.

– Ska jag till akuten?

– Det är där du ska röntgas.

– Sa doktorn något om hur de tänker lägga snittet?

– Nej.

– Nähä.

Hon följde beskrivningen hur hon skulle ta sig till röntgen på akutmottagningen. När hon kom fram fick hon tvinga sig att inte göra en helomvändning och leta sig tillbaka till avdelningen igen. Herregud så mycket folk! Väntrummet var överfullt av folk som brutit armar och ben eller stukat något eller hade något annat som måste röntgas. Några var ensamma, andra hade sällskap som klappade om dem, hjälpte till att ta av ytterkläderna i värmen, pjoskade, suckade och stönade över långsamheten.

– Så det är så här det ser ut på en akutmottagning när det är glashalt ute. Timmar, det kommer att ta timmar innan det blir min tur. Hade jag vetat att det var så här mycket folk så hade jag tagit med mig talboken. Och var sjutton ska jag sätta mig? Just då ropades en patient in. Hon gled snabbt ner på den lediga stolen. Vad farao har jag på en akutmottagning att göra? Sjukhuset har haft över sex veckor på sig att tala om för mig att jag skulle röntga nacken före operationen. Ewa Måre hade ju skrivit att jag har Bechterew. En sådan himla dålig organisation. Inte konstigt att den svenska sjukvården slukar pengar. De borde kalla in organisationskonsulter och strama upp hela verksamheten före operationerna.

När det äntligen blev hennes tur visade röntgenbilderna inga konstigheter på halskotorna.

Halv tio var hon tillbaka i sin sal. På hennes säng låg en lapp. Annika Valentin Sääf hade ringt. Hon hade haft så stressigt under dagen att hon inte hunnit fråga kirurgen, men ringt under kvällen och fått besked att det var okej att operera i det gamla ärret.

Lappen på sängen stärkte Hellvigs aningar om att Annika Valentin Sääf inte var tillräckligt erfaren för att ensam fatta beslut om hur snittet skulle läggas. På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg stod det överallt att sjukhuset var ett undervisningssjukhus. Det fanns ingen information någonstans att Södersjukhuset var ett undervisningssjukhus. Det enda Hellvig visste om sjukhusen i Stockholm var att Karolinska var ett universitetssjukhus.

Med tanke på vad hon tvingades utstå efter operationen ångrade hon att hon inte hade sparat lappen med denna konkreta information om att Annika Valentin Sääf hade ringt en för Hellvig okänd kirurg som per telefon gav besked att ingreppet kunde ske i det gamla ärret.

Hon åt brödskivorna som hon sparat från middagen och försökte sedan sova utan att lyckas. Hon vände och vred sig i sängen och tittade på klockan. Hon hade försökt stoppa in formbara öronproppar i öronen men de gled hela tiden ur. Petra sov tyst på andra sidan draperiet, men Tyra vaknade av och till och talade osammanhängande. Den gamla kvinnan hade faktiskt en förvånansvärt stark röst med tanke på hennes spröda kropp. Ju längre tiden led desto mer klarvaken blev Hellvig. Klockan närmade sig midnatt. Till slut klev hon ur sängen, tog på sig morgonrocken och gick ut i den svagt upplysta korridoren och hittade så småningom ett rum där lampor var tända och nattpersonalen satt. Hon fick en tablett.

Hon hade ännu inte hunnit glida in i sömnen när dörren öppnades och snabba fotsteg trampade in i rummet. Plötsligt tändes lampan ovanför sängen mitt emot hennes. Rasslet från draperiet som drogs för mellan den sängen och Tyras säng kunde ha väckt vem som helst. I alla händelser väckte det Tyra.

– Vem är det? ropade hon. Var är jag? Jag måste kissa.

Hellvig drog täcket över huvudet. Hon slapp ljuset men hörde ljud och anade att någon la sig i den tomma sängen.

Tidigt på morgonen, innan hon fördes till operation, såg hon konturerna av kvinnan som sov i sängen mitt emot.

Hon visste inte var hon befann sig. Fotsteg cirklade runt henne, människokroppar skymtade, hon hörde sitt namn ropas. Långsamt började hjärnan klarna. Buken var uppslitsad och paketerad. Hon mådde illa.

– Jag måste kräkas, viskade hon.

© Mona Lagerström 2019

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *