Malmö museer har en utställning om global modest fashion. Man skriver:
Den globala marknaden för Modest Fashion beräknades öka till 368 miljarder dollar under 2021, vilket skulle bli en ökning med 51 % sedan 2015.
Antalet sökningar på Pinterest avseende Modest Fashion ökade det första kvartalet 2019 med 500 %.
Sveriges största influenser för Modest Fashion Imane Asri har ungeför 160 000 följare på instagram. Hon vann priset för årets look på elle-galan 2020.
I det här blogginlägget 24 januari 2020 skriver jag om global modest fashion och nämner just influensern Imane Asri. Jag saxar:
World Hijab Day 1 februari – Stora nazistskynkedagen
”Men först några ord om MB:s fana, hijab, som signalerar graden av ett lands islamisering. Det passar bra, eftersom det snart är World Hijab Day, en dag jag skriver om i det här blogginlägget, då fundamentalister över hela världen är i full färd med att sprida PR för bärandet av hijab. Jag skriver om två kvinnor numera boende i USA som växte upp i konservativa islamiska familjer i Indien och Egypten men aldrig beordrades att beslöja sig och hur de uppmanar kvinnor i USA att inte beslöja sig 1 februari. De säger att en person som tillverkade sjalar i New York 2013 kom på idén med World Hijab Day.
Med hjälp av saudiska oljemiljarder har MB sedan 1960- 1970-talen över hela världen spridit att bärandet av hijab är en religiös plikt, vilket andra religiösa ledare som står för en reaktionär tolkning av islam inte varit sena att haka på. För Sverige i år se exempelvis det här uppropet och det här uppropet som gäller shia och moskén i Järfälla, som sägs vara Irans förlängda arm i Sverige. Nima Dervish har, förgäves, beskrivit hur moskén bjudit in demokratifientliga talare.
På Elle-galan januari 2020 utsågs Imane Asray iförd hijab till vinnare av Årets look. I intervjun säger hon ”Detta är ett kvitto på att det är mer än på tiden att vi börjar normalisera hijaben i modeindustrin. Mode är till för alla.” Hon kallar sin stil ”Scandi-modest-chic”. Hon ombeds förklara vad modest fashion är. ”Det är ett begrepp för mode som innefattar mindre åtsittande plagg, mycket vanligt bland muslimska kvinnor (även män) som önskar klä sig på ett sätt som uppfyller deras andliga och stilistiska krav på grund av religiös tro eller personliga preferenser.”
Muslimska brödraskapet ligger bakom islamisk finans som ligger bakom en hårdsatsning på modest islamic fashion, se det här blogginlägget 31 augusti 2017 där jag skriver om hur Yasri Khan bedriver intensiv lobbyverksamhet för islamisk finans. Islamic fashion är en global politisk verksamhet. Islamisk finans beskrivs bland annat i den här boken av den amerikanske journalisten Robert Dreyfuss:
Så här skriver jag:
I World Islamic Economic Forum (WIEF) ingår mängder med islamiska banker. En av WIEF:s sponsorer är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som ligger bakom Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna baserade på sharia och som också låg bakom handelsbojkotten mot Danmark i samband med Muhammedteckningarna. Yusuf al-Qaradawi var med och grundade OIC. Inte ens Vatikanen kan påstå att de är den kristna världens kollektiva röst. Ett område som WIEF under 12th WIEF Forum augusti 2016 (punkt 3) säger sig vilja utveckla är det de kallar ”modest fashion industri”, alltså hijab, niqab, burka och liknande ”anständig” klädsel för kvinnor och småflickor. I den här artikeln i The European om mötet i augusti nämns att WIEF vill utveckla the global modest fashion industri.
Notera att de båda grupperna i Sverige och Imane Asray använder begreppet hijab, som har samma betydelse som purdah – avskildhet, kvinnors inlåsning.
Men svenska politiker och journalister envisas med att använda det opolitiska ordet slöja.
Så länge politiker, universitetsfolk och journalister döljer den totalitära politiken bakom hijab döljer de barnslaveriet som existerar i Sverige, ett barnslaveri jag skrivit om i åtskilliga inlägg. Ett barnslaveri som är en skam för Sverige.
De döljer också judefientligheten.
Och plaggets viktiga symbol att demonstrera hur långt ett land islamiserats. Jämför fascisternas symbol och nazisternas hakkorsflaggor.”
Redan 2017 skrev jag om islamisk finans fenomenet global modest fashion i det här långa blogginlägget riktat till dåvarande statsminister Stefan Löfven inför regeringsförklaringen och som handlar om islamisk finans, Yasri Khan,
Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), och Malcolm X, jag saxar:
”I det här inlägget beskriver jag uppkomsten av bankväsendet islamisk finans i Egypten och Saudiarabien, alltså banktjänster baserade på sharialagar, hur islamisk finans är grunden till Muslimska brödraskapets globala maktställning, hur Muslimska brödraskapet stärktes i Kuwait när kungahuset införde islamisk finans i landet och avslutar med SMFR:s generalsekreterare Yasri Khans planer på att införa islamisk finans i Sverige och stärka det han kallar den muslimska medelklassen.
Vidare:
Den 27 januari 2017 skriver Yasri Khan på Facebook att han av Malaysias ambassadör Norlin Othman bjudits in till hennes privata residens och att han, ambassadör Othman, attachén för det malaysiska näringsdepartementet samt World Islamic Economic Forums ordförande Tun Musa Hitam och generalsekreterare Tun Sri Dato’ Ahmad Fuz Haji Abdul Razak diskuterade ”islamisk ekonomi och halalindustri, muslimska situationen gällande ekonomiskt entreprenörskap, sysselsättning, arbetsmarknad och marknadsmöjligheterna i Sverige.”
Hitam är före detta vice premiärminister i Malaysia och före detta FN-ambassadör, Razak är före detta chef för Malaysias UD.
I World Islamic Economic Forum (WIEF) ingår mängder med islamiska banker. En av WIEF:s sponsorer är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som ligger bakom Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna baserade på sharia och som också låg bakom handelsbojkotten mot Danmark i samband med Muhammedteckningarna. Yusuf al-Qaradawi var med och grundade OIC. Inte ens Vatikanen kan påstå att de är den kristna världens kollektiva röst. Ett område som WIEF under 12th WIEF Forum augusti 2016 (punkt 3) säger sig vilja utveckla är det de kallar ”modest fashion industry”, alltså hijab, niqab, burka och liknande ”anständig” klädsel för kvinnor och småflickor. I den här artikeln i The European om mötet i augusti nämns att WIEF vill utveckla the global modest fashion industry.
Yasri Khan skriver vidare om besöket hos ambassadören: ”Saker som lyftes upp var bland annat hur man skulle kunna utveckla islamisk finans, bidra till ökad sysselsättning, bidra till affärsmöjligheter, underlätta för etiskt nyföretagande bland muslimer och ekonomiska möjligheter på sikt och i närtid.”
Yasri Khan var inbjuden till ambassadören i egenskap av SMFR:s generalsekreterare. Han fortsätter: ”Det var väldigt intressanta diskussioner och samtal som jag kommer bära med mig vidare i mitt arbete inom SMFR samt kul med uppbackning av en så stor organisation som WIEF.”
SMFR får alltså bidrag av MUCF i egenskap av barn- och ungdomsorganisation. Hur islamisk finans, entreprenörskap och affärsmöjligheter hör hemma inom SMFR är svårt att förstå. År 2016 beviljades SMFR organisationsbidrag på 1 181 600 kronor för 2017. SMFR beviljades 2016 även av MUCF projektbidrag på 598 600 kronor för projektet ”Beväpnad med kunskap”. SMFR beviljades bidrag för ”arbete med att öka muslimska ungdomars immunitet mot våldsbejakande ideologier genom kunskap och motkunskap”. Målgruppen är ”främst egna medlemmar men även unga muslimer i allmänhet”.
Vidare:
Islamisk finans har sin begynnelse i Egypten. Redan under Nassers tid startade en egyptisk bankir utbildad i Tyskland, Ahmed al-Najjar, år 1963 Mit Ghamr Bank. Officiellt tog han avstånd från de militanta islamisterna men han hade nära band till Muslimska brödraskapet, skriver Dreyfuss, och återger vad Hassan al-Bannas bror Jamal al-Banna skriver i ett Förord till Najjars opublicerade memoarer: ”Den största skillnaden mellan dr Najjar och [andra] ekonomer … är att han inte ser islamisk ekonomi som en vetenskap eller ett ämne ägnat för studier utan som ett medel att väcka muslimer, och en metod för deras väckelse. Därför ser han ’islamiska banker’ enbart som en bas för sin missionsverksamhet.” Najjar själv skrev att skälet till att han startade den första islamiska banken var för att ”rädda den islamiska identiteten som höll på att tyna bort i vårt samhälle … inför förberedelsen för övergången till marxismen.” I memoarerna attackerade han Nasser och klagade över det faktum att egyptierna ”skämdes för islam och var stolta över socialismen eller nationalismen”. Han kunde i Nassers Egypten inte offentligt uttala sig om målet med sin bank (s. 178, 179).
Dreyfuss skriver att Muslimska brödraskapet var djupt involverade i Najjars bank, att många medlemmar investerade i hans verksamhet och att det 1967 stod klart att Muslimska brödraskapet i princip tagit över banken, vilket medförde att den tvingades stänga ner. När banken gick som bäst hade den nio filialer och 250 000 kunder. Najjar for till Sudan och välkomnades av Muslimska brödraskapet i landet, for vidare till Tyskland, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Malaysia och spred de följande tre decennierna sitt budskap om islamisk finans över hela världen.
Najjar övertalade den saudiska prinsen Mohammed al-Faisal (1937–2017) att satsa på islamisk finans och år 1976 la prinsen grunden till islamisk finans med banken Faisal Islamic Bank of Egypt (FIBE), en bank som, enligt Dreyfuss, gav Muslimska brödraskapet ett uppsving och spelade en central roll i islamiseringen inte bara av Egypten utan i hela regionen och så småningom internationellt med sitt globala nätverk av islamiska banker samlade under multimiljardverksamheten the Faisal Group.
Islamisk finans var av avgörande betydelse för Egyptens islamisering, skriver Dreyfuss, traditionella banker utmålades som ogudaktiga, oislamiska eller judiska. De islamiska bankerna dirigerade medel till moskéer, till småföretagare. Muslimska brödraskapet opererade i det fördolda och skapade mängder med företag. Sammanhållningen var stark.
Prins Faisal var inte medlem i Muslimska brödraskapet, saudiska kungafamiljen var noga med att hålla distansen samtidigt som de utnyttjade Brödraskapet i sin utrikespolitik. I stället vände sig Faisal till medlemmar i landets religiösa etablissemang, som Egyptens stormufti, för att skaffa sig legitimitet.
Anwar Sadat gav banken statligt stöd, garanterade att den inte skulle komma att nationaliseras, garanterade att den skulle få vissa skattelättnader, att den skulle kunna bedriva sin verksamhet utan insyn. Det var inte landets finansminister, skriver Dreyfuss, som fick igenom tillståndet i parlamentet utan ministern för religiösa frågor. Till och med vänsterparlamentariker röstade igenom förslaget eftersom de var rädda för att verka ”rösta mot Allah” (s. 165).
I bankens ledning satt bland andra Qaradawi och Yusuf Nada, en nyckelperson när det gäller finansieringen av Muslimska brödraskapets verksamhet i väst. Qaradawi och Nada var senare med och grundade Muslimska brödraskapets bank Al-Taqwa Bank. Den blinde schejken Oman Abdel Rahman, som 1981 utfärdade en fatwa att det var korrekt att döda Anwar Sadat, mannen som hjälpte CIA att rekrytera martyrlängtande heliga krigare till Afghanistan för att strida mot Sovjets trupper och som senare immigrerade till USA och fängslades för samröre med bombningen av World Trade Center i New York 1993, och som i början av 2017 dog i USA-fängelset, satt också i ledningen.
Efter mordet på Sadat 1981 begärde Egyptens säkerhetspolis att prins Faisal skulle avlägsna bland andra Qaradawi och Nada från banken. Men skadan var redan skedd, skriver Dreyfuss. Prins Faisals bank hade bidragit till att institutionalisera den islamistiska väckelsen i Egypten, med sin undervegetation av mer eller mindre våldsamma grupper. I Iran hade ayatolla Khomeini med sin version av islam tagit makten. De av USA och saudierna uppbackade jihadisterna var i full gång i Afghanistan och islamismen hade blivit den ultimata ideologin för aktivister från Nordafrika till sovjetiska Centralasien.
I samband med oktoberkriget 1973, då Egypten och Syrien angrep Israel, utfärdade de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan OPEC ett oljeembargo mot länderna som stöttade Israel med påföljande oljekris och ett fyrdubblat oljepris. Saudiarabien badade i pengar och använde miljarderna till att ”bygga ett proamerikanskt imperium av islamiska banker och finansiella institut i Egypten, Sudan, Kuwait, Turkiet, Pakistan och på andra platser. Det var”, skriver Dreyfuss, ”sammansmältningen av Muslimska brödraskapets ideologi och islamisk finans som till slut gav den islamistiska högern [right-wing Islamism] en raketskjuts och gjorde den till en världsomspännande maktfaktor” (s. 167).
Robert Dreyfuss tecknar en schematisk bild av den finansiella hierarkin med Saudiarabien, Kuwait, Qatar, schejker, prinsar, emirer överst, sedan kommer Muslimska brödraskapet och islamisk finans och därefter undervegetationen med våldsverkare, självmordsbombare, terrorister. Västerländska banker var mer än villiga att gå samman med islamisk finans och hjälpte till att förändra hela Mellanöstern, skriver han. År 2004 fanns det 270 islamiska banker. [Dreyfuss bok publicerades 2005.]
Gemensamt för försvararna av islamisk finans är motståndet mot socialismen, nationalismen och sekularismen. Det fanns försvarare som till och med hävdade att det står i Koranen att kapitalismen är Allahs påbud. Gemensamt är också att de islamiska bankerna tog in shariateologer och shariajurister, ulama, i sina styrelser för att ge bankerna legitimitet, vilket medförde att islams utvalda prästerskap inte bara gavs generösa tillfällen att leva ett liv i överflöd med flygresor i privatplan, lyxhotell och lyxrestauranger utan också fick ansenlig politisk makt, eftersom bankerna bidrog till att sprida politisk islam. Islamisk finans stärkte tre grupper, skriver Dreyfuss: välbärgade konservativa, islamistiska aktivister och högerorienterade shariajurister (s. 181).”
18 juli 2022
Mona Lagerström fil dr
