SVT tycks äntligen ta hedersutsatta barns helvete på allvar med Uppdrag gransknings serie ”Bortförd”, reporter Katia Wagner, redaktör Karin Mattisson. Över två decennier efter hedersmorden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal.

Katia Wagner och Karin Mattisson: Ta monstren, de hårdföra hederskulturförnekande kommunisterna från Sydamerika, som bidragit till Sveriges handfallenhet, på lika stort allvar och gör ett riktigt gräv om denna samling postkoloniala teoretiker och alla unga människors havererade liv de har på sitt samvete.

Den extremt antivästliga postkoloniala teoribildningen är bara ett annat ord för marxistisk teoribildning, eller som jag föredrar att kalla den: kommunistisk teoribildning. Jag har skrivit om dessa hederskulturförnekare i mängder med blogginlägg och i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, som de samarbetar med. Jag har krävt att de deporteras, att de utvisas. De bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot den svenska demokratin, som de hatar.

Flickor och pojkar i hederskulturer har kommit i kläm.

SVT visar just nu den brittiska serien I hatets mitt om Vit Makt-anhängare i Storbritannien som är beredda att ta till våld för att ”utrota” invånare med annan hudfärg. Serien skildrar män genomsyrade av hat mot ”icke-vit” hudfärg och aktivister som försöker avslöja hatarna.

De fem på bilderna ovan är lika genomsyrade av ett oresonligt hat mot ”vita” och Sverige. De har inte visat några våldstendenser, men deras hat har krossat hundratals flickors och pojkars framtidsförhoppningar och satt skräck i politiker och tjänstemän att stämplas som rasister om de lyfter frågan om inflyttade hederskulturer. De har i över två decennier inom universitetet utbildat framtida tjänstemän i att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, att över huvud taget nämna ordet hedersförtryck är rasism.

SVT:s Seher Yilmaz, ansvarig för Sverigespeglingen, är en av dem som utbildats. Jag skriver om henne och hennes bedrövliga bok Vad jag pratar om när jag pratar om rasism i det här blogginlägget 19 december 2022. Hon är så kränkt av att svenskar inte kan uttala hennes namn korrekt att hon varje år måsta åka till Turkiet för att komma i balans och slippa ”vara på helspänn” och få höra namnet uttalas korrekt.

Gruppen från Sydamerika bildade 2007 det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) och sätter amerikanska och brittiska kommunistiska teorier före verkligheten när de utmålar Sverige som ett land präglat av strukturell rasism. Att det är en grupp hårdföra hatare skildrar exempelvis frilansjournalisten Joakim Nilsson i artikeln ”Bland fiender” i Expressen Kultur 22 april 2008. Han talar om ett verbalt skyttegravskrig och nätmobbning, att tongången är genomgående mycket rå.

Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera. De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”. ARA:s interna e-postlista erbjuder en liten inblick i den värld där forskarna formulerar sina teser.

ArA:s aktivister ingick i gruppen kring den ökända Masoud Kamali (född i Iran) som dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) utnämnde till integrationspolitisk utredare och vars utredningar 2006 hamnade i papperskorgen. Adrian Groglopo ger en beskrivning av ArA:s tillkomst och extrema hat mot ”vita” forskare i antologin Vardagens antirasism, kapitel 2.

Antirasism är bara ett annat ord för klasskamp.

Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes gick i taket när Sveriges kvinno- och genushistoriker 1997 inbjöd till diskussion om kulturella faktorer kunde vara förklaring till det uppmärksammade mordet 1996 på tonårsflickan Sara Abed Ali, kurdiska från Irak, som avrättades av sin bror och kusin, båda tonåringar.

Det är rasism att utreda kulturella skillnader sa Paulina de los Reyes i sitt tal, som finns tryckt i boken Maktens (o)lika förklädnader.

Efter det talet stämplades den som ville lyfta fram kultur som förklaring till mord på unga kvinnor inom familjen som kulturrasist.

En häftig diskussion blossade upp efter mordet på Fadime Sahindal 2022. ArA-aktivisterna Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari medverkade med artikeln i Aftonbladet 15 mars 2002 ”Våldet mot kvinnor är problemet”. De skiljer på det de kallar en ”universalistisk tolkningsmodell” som menar att allt våld mot kvinnor handlar om patriarkaliskt förtryck, och det de kallar en ”kulturrasistisk tolkningsmodell”, som de beskriver som ”en form av rasism som åberopar skillnader mellan befolkningsgrupper i termer av kulturella egenskaper, med en retorik som starkt påminner om den biologiska rasismen där skillnader förklaras i genetiska termer”.

De fanatiska kommunisterna från Chile Paulina de los Reyes och Irene Molina

frontade i många år hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet. Monstren drev igenom sin ”tolkningsmodell”. Intersektionalitet är bara ett annat ord för klasskamp.

Eftersom kommunistiska teorier är viktigare än verkligheten har det på grund av dessa monster varit trögt för Vänsterpartiet att erkänna att hedersförtryck existerar, se exempelvis det här inlägget 22 augusti 2016 om Rossana Dinamarca (från Chile). Likadant med Gudrun Schyman

som valde kommunistiska teorier när hon bildade Feministiskt initiativ framför arbete mot hedersförtryck, trots att personer i styrelsen genom sitt arbete hade erfarenhet av hedersförtryck. Shariadoket

Schyman tog på sig i ”solidaritet” med hijabuppropet 2013 i Aftonbladet är inget oskyldigt plagg. Det är ett sent 1900-talsplagg, det är ett politiskt plagg och Muslimska brödraskapets uniformspersedel, vilket Fatima Doubakil,

en av initiativtagarna till hijabuppropet, mycket väl känner till. Muslimska brödraskapets grundare var influerad av Mussolini och Hitler, rörelsen är glödande judefientlig och samarbetade med Hitler under andra världskriget. Och ArA samarbetar med Muslimska brödraskapets svenska gren, vilket jag visat i åtskilliga blogginlägg. Aktivister från Muslimska brödraskapet brukar sitta i ArA:s styrelse.

Är Sveriges arbete mot hedersförtryck bara ett sätt att visa ”den vita rasens” överlägsenhet?
Av oförklarlig anledning fick just hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes uppgiften att utreda hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal, som tillhörde en kurdisk familj från Turkiet. Hedersförtryck i Sverige handlade vid den tiden främst om klankulturer i Mellanöstern. Paulina de los Reyes gör i texten Patriarkala enklaver eller ingenmansland? fullkomligt hårresande kopplingar till det ”vita” brittiska kolonialväldets styre av Indien och förbudet mot änkebränningar, att änkor förväntades ställa sig på det bål den avlidna mannens kropp brändes, när hon hänvisar till en text av litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, en av grundarna av den postkoloniala teoribildningen, född i Indien, tillhörde Indiens allra högsta sociala kast, brahminer. En benhård marxistisk familj. Inte ens 20 är gammal for hon i början av 1960-talet till kapitalistiska USA för att läsa vid universitetet och där hon blev kvar. Hudfärg är centralt i hennes begreppsbildning. Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna.

Enligt Reyes var förbudet mot änkebränning ett sätt att markera den ”den vita rasens” överlägsenhet, att förbudet kan likställas med politikernas vilja att motarbeta hedersförtryck i Sverige. Reyes skriver: ”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet” (s. 33, 34). Jag skriver om Paulina de los Reyes i det här och det här inlägget Utrota vitskallarna! del 1 och del 2. Pandemin kom i vägen när jag hade tänkt skriva den avslutande del 3.

America Vera Zavala
Ännu ett monster från Sydamerika som sätter kommunistiska teorier framför verkligheten är America Vera Zavala,

gift med en av Uppdrag gransknings journalister.

Katia Wagner och Karin Mattisson: Jag tar för givet att ni är så professionella i er yrkesutövning att ni inte ägnar er åt vänskapskorruption och vänder bort blicken från America Vera Zavala, för hon är verkligen ett monster. Jag skriver om henne i det här blogginlägget 21 november 2021. Hon påstår att hon är expert på hedersförtryck.

Katia Wagner: Du som i flera år har följt hedersutsatta flickor, lyssna på America Vera Zavala när hon 6 september 2019 i Expressen Kulturdebatt ”Velar vänstern om hederskultur” använder uttryck som ”vita kvinnors krokodiltårar”. Bakgrunden till debatten är Vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh då Elsa Westerstad 3 september 2019 skriver en artikel på SvD Kultur: ”’Hur kan man vara så korkad’, Sjöstedt?”. Artikeln är bakom betalvägg. Jag har inte läst den, mer än denna inledning: ”Att sparka på Amineh Kakabaveh är att sparka på flickorna som fått sina liv förstörda av hederskulturen. Hur kan Vänsterpartiet kalla sig feministiskt?”

Samma dag skriver America Vera Zavala en artikel på DN Kultur, även den bakom betalvägg: ”Kampen mot hedersförtryck har blivit ett redskap för islamofober.” Notera det Katia Wager. I debattinslaget säger hon att GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) uttalar sig islamofobiskt gång på gång, ändå stöder man dem (ca 8 minuter in i videon).

I sin bok Svartskalle. En svensk historia (2020),

lika obehagligt jagcentrerad som Seher Yilmaz bok, berättar America Vera Zavala att hon 2019 har skrivit en artikel på DN Kultur ”där jag menar att frågan om hederskultur används i islamofoba ärenden. Journalisten Elsa Westerstad har skrivit en text där hon argumenterar tvärtemot, att vänstern inte tar hederskultur på allvar” och att de två ska debattera ämnet på Expressen Kultur. ”Jag gillar att debattera och denna fråga kan jag verkligen. Elsa blir helt ställd när jag går till attack. Hon förväntar sig ett sansat samtal – trots att hon i sin text jämfört Vänsterpartiets ledare med en gris. En av de saker jag säger är: ’När vita kvinnor som du gråter krokodiltårar över invandrarkvinnor, då ska man se upp.’” Vidare skriver Vera Zavala:

Några veckor senare på Angereds bokmässa kommer jag möta många unga människor som vill tacka, hylla, high-fiva. De har sett inslaget och tycker att jag är grym. Jag har tagit fajten mot fördomarna som deras mammor och systrar dagligen får leva med. De vet lika väl som jag hur den vita journalisten på tv använder invandrarkvinnor i ett politiskt spel som utspelar sig högt över huvuden på dem i förorten. Förnedringen av våra mammor knyter oss samman. Jag vinner den ronden (s. 248).

Hon skryter också om hur hon 2007 sågade en pjäs om hedersförtryck regisserad av Michael Cocke, ett fruktansvärt sabotage eftersom hennes angrepp tystade i princip hela kulturvärlden och gjorde det omöjligt att sätta upp pjäser om hedersförtryck. Hon är debattglad. Hon bjuds in överallt, hon är med i SVT, SR, Bokmässor, Expressen-TV.  Hon skriver att hon är intellektuell (s. 204).

Hon skriver att hon 2007 ingår i en grupp unga människor som går på teatern tillsammans och pratar om uppsättningarna de ser. ”En dag ser vi pjäsen Elektra Show som är regisserad av Michael Cocke. Den handlar om hederskultur men invandrarkaraktärerna är stereotyper, både dramatiker och författare lider helt uppenbart av white saviour complex. De vill rädda ’de andra’ till den civiliserade kulturen” (s. 140). Gruppen är negativ till uppsättningen. Vera Zavala bestämmer sig för att skriva en kritisk artikel. I boken framställer hon beslutet att skriva en artikel som något meriterande.

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) kommenterar jag hennes kritik 22 november 2007 i teatertidningen nummer.nu av Elektra Show. I artikeln skriver hon: ”Stereotyperna är så enkla att pjäsen hade kunnat vara en parodi på vissa människors fördomar. Det är det inte – tvärtom. Föreställningen tar med oss på jakt efter ursprunget till det som kallas för hederskultur. Kurdiska byar där män med dåliga tänder uppmanar de som ska flytta att se efter familjens heder.” Vidare skriver hon:

Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.

Jag skriver: ”Mycket riktigt hänvisar Vera-Zavala till Paulina de los Reyes i en senare artikel 17 december, ”’Vera-Zavala svarar Cocke’”.

Michael Cockes inlägg utgår från de drabbades perspektiv, alltså från verkligheten i Sverige. Men det duger inte för Vera Zavala som utgår från sitt politiska perspektiv. Hon skriver: ”Över till ’verkligheten som jag har anklagats för att vägra se. Det finns flera politiska linjer, organisationer och forskare kring frågor om både hedersvåld och integration. Det finns alltså inte ett sätt att se utan flera. Bland det bästa är Paulina de los Reyes Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Elektra Show tar ställning för den politiska linje som jag anser överbetonar kultur och därmed missar individen.” Vidare: ”När Michael Cocke går till storms, så kan jag bland alla personpåhopp, anklagelser om okunnighet och svek skönja berättelsen om den ’vita mannen som räddar mörka kvinnor från mörka män’”.

Uppdrag granskning: Gör en uppföljare till “Bortförd” och lyft fram monstren som är ansvariga för att Norge överglänser Sverige när det gäller förståelsen för vad hedersförtryck verkligen innebär för de unga människor förtrycket drabbar.

Låt America Vera Zavala möta professorn i kriminologi Henrik Belfrage, forskaren Devin Rexvid och psykoterapeuten Jon Söderberg och lägga ut texten om att kampen mot hedersförtryck är ett redskap för islamofober.

1 september 2023

Mona Lagerström fil dr