Sameh Egyptson skriver bland annat att riksdagsledamot Nadja Awad och lokalpolitikern Mohamed Nuur 31 juli 2023 besökte stora moskén på Södermalm i Stockholm då Mahmoud Khalfi passade på att kalla koranbränningar för en kriminell handling. ”Detta skedde i en kontext där politiska företrädare gav legitimitet åt en religiös aktör med en tydlig politisk agenda”, kommenterar Egyptson.
Tre veckor tidigare, den 8 juli 2023, skrev Mohamed Nuur en debattartikel i Nyhetsbyrån Järva angående koranbränningarna: ”Vilka var vi och vart är vi på väg?”
Frågan som genast inställer sig är: Vem tog initiativet till mötet i moskén? Bjöd Mahmoud Khalfi in Mohamed Nuur för att med hjälp av Vänsterpartiet kriminalisera koranbränningar och för ett fototillfälle med politiker för att visa hur viktig moskén är? Eller kontaktade Mohamed Nuur moskén för att visa moskén sitt stöd? Fotot har Egyptson lagt ut på plattformen X.
Tilläggas kan att Bashir Abdi Mohamed Nuur är född i Somalia 1991 och ska ha kommit till Sverige som 6-årng. Jag är född 1943, nästan femtio år tidigare, denna information för att förklara varför jag inte förstår vad Mohamed Nuur i debattartikeln talar om när han skriver om ”vilka vi var”. Här är några axplock:
Många har pratat om värderingar. Många har pratat om att stå upp för våra seder. Men våra värderingar har alltid varit att hjälpa vår granne. Att inte bara stå upp för sig själv utan också för andra.
Man kan verkligen säga att det är nya tider, för idag är inte Sverige förknippat med solidaritet. Inte förknippat med de värderingar där människor får tro eller inte tro på vad de vill utan att man behöver bli misstänkliggjord.
”Yttrandefriheten är hotad” säger några och håller det heligt så pass att man kan tro att den är viktigare än individens säkerhet.
Om vi ska vara sanna mot oss själva så är vi oerhört medvetna om att yttrandefriheten inte är absolut, både i åsikt och i handling. Yttrandefriheten är begränsad både när det kommer till att begå brott och att ha åsikter som kan leda till hat och hot.
Detta handlar inte om yttrandefrihet utan om en kapprustning för att splittra Sveriges befolkning.
”Detta” syftar alltså på att bränna ett privatägt exemplar av en koran. Om det är några som har splittrat befolkningen så är det de senaste decenniernas invandrare som kräver total lydnad och underkastelse under den organiserade religionen islam.
Väljer man ut en högtid och ställer sig utanför en moské, synagoga eller kyrka är man inte ute efter att kritisera en religion, skriver Nuur, ”utan dem som tror på religionen. Där är lagen tydlig.” Nuur själv är mycket otydlig när han inte nämner att det handlar om att bränna en privatägd koran. Vem skulle bry sig om ifall en privatägd bibel brändes upp utanför en synagoga eller kyrka? Han fortsätter: ”Detta symboliserar något annat än vad vi i Sverige är vana vid och som tur är har varit beskyddade från länge.”
Hur länge då? Vad vet Mohamed Nuur om hur frireligiösa behandlades i det sekulära Sverige jag växte upp i? Vet Mohamed Nuur över huvud taget vilka som kallades frireligiösa? Har han över huvud taget hört det nedsättande ordet frimicklare? Vad vet han om hur präster och religiösa av alla sorter förlöjligades, drevs med, skrattades åt, uppmanades uppsöka psyket när de hörde röster från yttre rymden med mera med mera, både av vanligt folk och folk inom i stort sett hela kultursektorn, utom möjligen Ingmar Bergman, i synnerhet efter det att hädelselagen upphävdes 1970 med motiveringen att den inskränkte yttrandefriheten?
En betydande del av den svenska befolkningen vände ryggen åt statskyrkans prästerskap och ett straffande överjordiskt osynligt allsmäktigt väsens påbud, det vill säga religiöst förtryck, till förmån för förnuft och vetenskaplig empiri långt innan vi fick religionsfrihet 1951.
Årtiondet efter kulturrevolutionen i Kina i mitten av 1960-talet då kommunisterna vördade Mao som en ställföreträdande gudom och gick med huvudet böjt och Maos lilla röda
i händerna och insöp den store mannens visdomsord ska vi bara inte tala om. Titeln på boken lyder: Citat ur ordförande Mao-Tse-Tungs verk.
Vad jag vet var det ingen, absolut ingen, som talade om hets mot folkgrupp när det gällde religionskritik eller drift med religiösa utövare, som exempelvis Maranatarörelsen eller ledaren för den nya församlingen Livets Ord och hans missionerande följeslagare.
Det var detta frihetligt hädiska klimat Lars Vilks växte upp i. Och det var detta frihetligt hädiska klimat invandrare från islamdominerade länder välkomnades till med åtföljande gigantiska kulturkrock både för värdlandets invånare, som fortsatte sin frihetligt hädiska religionskritik och nu frejdigt inlemmade islam i kritiken, och de kränkta islamreligiösa som krävde lagändringar för att få tyst på de hädiska svenskarna.
Jag bodde i Göteborg när denna då tunga industristad på 1960-talet svämmade över av gästarbetare från Jugoslavien. Ingen, absolut ingen, talade om religion. Ingen, absolut ingen, andades ett ord om att bygga moskéer.
Och med den ansvarslösa migrationspolitiken som öppnade gränserna på vid gavel för invandrare från Mellanöstern och Afrika, där klaner inte stater dominerar, hände det ofattbara att kommunisterna i solidaritet vände blicken från Kinas Mao, Sovjets Stalin och Östtysklands Erich Honecker och i stället började vörda det islamiska prästerskapets förtryck och fördöma sina frihetliga landsmän som rasister, främlingsfientliga, fascister, nazister. Och då särskilt det lilla promillepartiet Sverigedemokraterna, som ju mer partiet kritiserades bara växte och växte, till och med kom in i riksdagen 2010 och trots journalistkårens och politikernas samlade avståndstagande blev riksdagens näst största parti valet 2022.
Ett glapp utan like mellan väljarna och journalist- och politikerkåren.
Under Almedalsveckan 2025 offentliggjordes Sverigedemokraternas vitbok om partiets osmakliga och odemokratiska rötter, som i medierna stötts och blötts ända sedan partiets begynnelse och därför inte var någon hemlighet. Partiledare Jimmie Åkesson bad landets judar om ursäkt för partiets historia av antisemitism. Snabbt som ögat var naturligtvis Mahmoud Khalfi framme och krävde i tidningen Dagens ETC att Jimmie Åkesson offentligt skulle be Sveriges alla muslimer om ursäkt för de ”upprepade islamofobiska uttalanden” som medlemmar i partiet vädrat.
Än en gång: judar är benämning på en etnicitet. Man kan inte välja bort sin etnicitet. En kines är alltid en kines. En japan är alltid en japan. Antisemitism är detsamma som judehat, judefientlighet, alltså hat/fientlighet riktat mot personer av kött och blod.
Islam är en religion, ett idékomplex man kan välja att omfatta eller ta avstånd från. Ända sedan de franska upplysningsfilosofernas religionskritik på 1700-talet har organiserade religioner och deras prästerskap kritiserats och gycklats i väst.
För tydlighetens skull: Islamisten Mahmoud Khalfi representerar inte landets islamreligiösa befolkning, han representerar enbart Muslimska brödraskapet som anser att islam och politik är oupplösligt förenade och vars motto är ”Koranen är vår lag.” Han är alltså islamist, det vill säga han har en politisk agenda, han är extremist, demokratifientlig fanatiker, samhällsomstörtare. Han har inget mandat att kräva ursäkter av partiledare i egenskap av talesperson för en otroligt brokig religiös grupp i Sverige. Han gör allt för att framställa sig själv som en viktig röst och få uppmärksamhet i medierna, enbart för att gynna Muslimska brödraskapets långsiktiga mål att när Sverige väl är islamiserat röja undan alla lagar stiftade av människan och ersätta dem med Allahs lag, sharia.
Mahmoud Khalfis krav på ursäkt fick Richard Jomshof att se rött.
Jomshofs inlägg på X fick i sin tur Mohamed Nuur att resa borst och i Parabol skriva en hyllningsartikel till Mahmoud Khalfi, ”Bad om respekt – hotades av Jomshof”.
Notera att Jomshofs kritik riktar sig mot islamister, alltså mot en mycket speciell grupp med ett politiskt mål. Mohamed Nuur generaliserar och påstår att Jomshof kritiserar hela gruppen muslimer. Oberoende av om Nuur känner till att Khalfi representerar Muslimska brödraskapet och att moskén är Brödraskapets högsäte eller inte är hans debattartikel skandalös, för att inte säga skrämmande. Artikeln demonstrerar att Mohamed Nuur är politiskt omogen och bör hållas så långt borta som möjligt från riksdagen. Ovanpå allt jag räknat upp om Khalfis rörelse är den dessutom extremt judefientlig och hyllar Hitler. Svenska grenen har återkommande, trots hård kritik, till Sverige bjudit in talare med en känd judefientlig retorik.
Mohamed Nuur anser att Richard Jomshofs inlägg är ett ”politiskt övertramp”, ett ”auktoritärt hot”, ”en verbal statlig våldshandling” riktad mot Khalfi. Att Jomshof, som har en maktställning, hotar Khalfi med deportation ”är ett hot som kommer från statens kärna” och då ligger ansvaret även hos statsminister Ulf Kristersson. ”Därför är Kristerssons tystnad mer än bara undfallenhet – det är ett medvetet val. Ett val att tolerera hat som politiskt verktyg. Ett val att låta SD:s retorik integreras i det officiella Sverige.” Nedan ett axplock som avslöjar varför Mohamed Nuur inte bör komma i närheten av riksdagen:
Medan partiet säger sig ha gjort upp med sitt förflutna, fortsätter dess företrädare att sprida hat mot muslimer, systematiskt, i talarstolar, i sociala medier och i intervjuer. De har inte gjort upp med sin människosyn – de har bara bytt mål.
Detta är inte längre polemik. Det är förföljelse, verbal men inte mindre allvarlig. Politiska makthavare pekar ut medborgare som oönskade, som problem, som hot – inte för vad de gjort, utan för vilka de är och vilka de representerar.
Denna normalisering av hatretorik mot muslimer sker inför öppen ridå och med Ulf Kristerssons tysta medgivande. I praktiken innebär detta att staten har börjat hota sina egna. Det finns ett namn för sådana utvecklingar.
Sverige står vid en farlig gräns. Om vi tillåter att Jomshofs ord stå oemotsagda accepterar vi också att vissa medborgare inte längre omfattas av samma skydd, samma rättigheter och har samma värdighet som andra. Det är inte imamen Mahmoud Khalfi som borde lämna landet. Det är den människosyn som Richard Jomshof ger röst åt – och den politiska tystnad som gör den möjlig – som borde kastas ut ur svensk politik. Med huvudet före.
Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, man kan avsky partiet lika mycket som Jomshof avskyr islam. Faktum kvarstår: Jomshof har rätt. Islamisten Mahmoud Khalfi borde ha utvisats för länge sedan och moskén stängts ner också för länge sedan. Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet har varit ämne för offentlig debatt sedan före valet 2014. Det är högst märkligt att all denna offentliga debatt skulle ha gått Mohamed Nuur spårlöst förbi.
Ett annat ämne som Sameh Egyptson tar upp i artikeln i Bulletin är Mohamed Nuurs video på somaliska där Nuur uppmanar klaner i Somalia att sätta stopp för utvisningar av kriminella somalier enligt det nya utvisningsavtalet.
Än mer allvarligt är att Mohamed Nuur i senare sammanhang riktat sig till somaliska grupper och uppmanat dem att, genom klaner, utöva påtryckningar mot den somaliska regeringen för att stoppa ett avtal med Sverige. Avtalet syftar till att möjliggöra verkställighet av utvisningsbeslut, i synnerhet av dömda kriminella. Att en svensk politisk företrädare uppmuntrar klanbaserad mobilisering för att påverka både svensk rättsordning och internationella avtal är ett allvarligt angrepp på den demokratiska rättsstaten.
Mohamed Nuur svarar att hans mål är att den somaliska regeringen ska backa från avtalet, att avtalet inte ska existera.
Han berättar att han talade somaliska för att nå den somaliska diasporan i Sverige som har kontakter med personer i Somalia.
– Det jag gör är att jag, som är uppvuxen här i Sverige och inte själv har något nätverk i Somalia, uppmanar den svenska diasporan att använda sig av de nätverk de har, säger han.
Mohamed Nuur demonstrerar att hans lojalitet inte är mot Sverige och svensk rättsordning utan mot gruppen somalier i Sverige. Bara det faktum att han som riksdagskandidat gör sitt bästa att påverka en regering i ett annat land att upphäva ett avtal som fattats i laglig ordning visar att han inte respekterar de avtal Sveriges regering ingår. Han är synnerligen olämplig som riksdagskandidat.
Jag håller med Sameh Egyptson när han uppmanar Vänsterpartiet att inleda en intern utredning om islamistinfiltration och eventuellt klan- och sektinflytande inom partiet.
Den uppmaningen borde fler partier ta till sig.
Med tanke på händelserna i Sveriges riksdag det senaste året är det på tiden att alla riksdagskandidater inför årets val avkrävs en obligatorisk lojalitetsförklaring mot Sverige. Det är inte rimligt att individer sitter i Sveriges lagstiftande församling samtidigt som deras lojalitet är riktad långt utanför Sveriges gränser. Personer som inte är hundra procent lojala mot Sverige bör över huvud taget hålla sig borta från politiken.
2 januari 2026
Mona Lagerström fil dr
