Demokratiminister Alice Bah Kuhnke annonserar officiellt att Miljöpartiet är lika med Muslimska brödraskapet när hon via SST ger Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd miljoner för att motverka det ovetenskapliga begreppet ”islamofobi” innan Ulf Bjereld är klar med sin utredning om SST och stöd till trossamfund.

Det är uppenbart att demokratiministern inte tar innehållet i kunskapsöversikten Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, på allvar, skriven på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), publicerad februari 2017. De nämner just Ibn Rushd som en organisation inom Muslimska brödraskapets svenska gren.

Jag har i tidigare blogginlägg kommenterat Helena Benaouda Hummastens och Ibn Rushds osakliga kritik av kunskapsöversikten.

Alice Bah Kuhnke deklarerade när hon utnämndes till demokratiminister 2014 att Sverige behöver ett kunskapslyft om islam. Inte bara Alice Bah Kuhnke utan hela regeringen behöver ett kunskapslyft om politisk islam i Sverige och då i synnerhet den politik Muslimska brödraskapet står för, det långsiktiga målet att upprätta ett kalifat styrt av deras tolkning av sharia.

Inget i statsminister Stefan Löfvens agerande tyder på att han tagit innehållet i MSB:s kunskapsöversikt på allvar. Denna likgiltighet kan kosta Socialdemokraterna regeringsmakten i september.

Stefan Löfven gick ut hårt mot Sverigedemokraterna och kallade partiet nyfascistiskt samtidigt som han utnämnde islamisten Mehmet Kaplan (MP) till minister trots att Kaplan i många år varit verksam inom Muslimska brödraskapets svenska gren som inte alls respekterar våra demokratiska institutioner, vilket bland annat Aje Carlbom lyfte fram i samband med utnämningen.

Ibn Rushd har inte oväntat utnämnt Kitimbwa Sabuni, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Tobias Hübinette som ”experter” i kampen mot ”islamofobi”.

Här kommenterar jag bara kortfattat hudfärgsrasisten Kitimbwa Sabunis artikel om ”islamofobi” och kopplingen mellan islam och postkoloniala skrivbordsformler.

Sabuni undertecknar med Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Förutom han själv och hans hustru Fatima Doubakil är de enda övriga kända medlemmarna SUM:s ordförande Rashid Musa och Maimuna Abdullahi från Sveriges förenade muslimer (SFM) och Antirasistiska akademin (ArA). Jag har i tidigare blogginlägg här och här beskrivit Sabuni och hans förebild Malcolm X.

Även i artikeln ”Islamofobi – en rasism i tiden” för Ibn Rushd nämner han Malcolm X: ”Lektionen vi bör ta med oss är att kampen mot islamofobin inte är en popularitetstävling. Alla personer i historien som associeras med verklig kamp mot rasistiska ordningar, från Toussaint L’Ouverture till Malcolm X var demoniserade av sin samtid.”

Sabuni gör allt han kan för att utmåla Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid.

Han gör också allt han kan för att misskreditera Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck och lyckas få in det i en artikel om ”islamofobi”: ”Följden blir att den som ser islamofobin som ett strukturellt fenomen och exempelvis påtalar den uppenbara rasismen inbyggd i politikområden som hederskultur [min kursiv], radikalisering och terrorismbekämpning, upplevs gå för långt, anklagas för att stödja förtryck och ges epitetet som ’terroristkramare’ och ”mörkermän”.

Islamisterna har gjort kampen mot hedersförtryck till en islamisk fråga, trots att hederskulturer existerade långt innan islam uppfanns.

Kitimbwa Sabuni representerar symbiosen mellan Muslimska brödraskapets aktivister och de neo-marxistiska postkolonialisterna och deras skrivbordsformler. Symbiosen är bisarr, för att uttrycka det milt. Enligt Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) är det unika med islam att religionen är färgblind och lockar fram människans ädlaste sidor. Människor som prisar samhällen baserade på människors hudfärg, etnicitet, klasskamp ”eller liknande depraverade teorier” kallar Qutb för ”avvikare” och ”mänsklighetens sanna fiender” Postkolonialisterna är ”avvikare”, de bygger hela sin ideologi på hatet mot den vita huden (de blonda blåögda vita djävlarna).

Det är denna bisarra symbios som även Amanj Aziz representerar, mannen som vänsterpartisten, postkolonialisten och regissören America Vera-Zavala lyfte fram som representant för ”den muslimske mannen” på Dramaten förra året, ett val som frilansskribenten Sofie Löwenmark kritiserade men som Vera-Zavala viftade bort. Det är uppenbart att även Dramatens ledning är i behov av ett kunskapslyft om den omöjliga kombinationen hudfärgsrasism och islam. Samtalet efter föreställningen handlade inte om islam utan om ”den vita blicken”.

Det märkliga är att ingen av islams religiösa ledare i Sverige trädde fram och förklarade att islam är en religion för alla folk i alla tider och att hudfärgsrasism strider mot islams budskap.

Var finns demokratiminister Alice Bah Kuhnkes eget kunskapslyft om islam? Ser hon skillnaden mellan fromhetsislam och politisk islam? Har hon läst de hudfärgsrasistiska artiklarna som Ibn Rushd publicerar i kampen mot ”islamofobi”? Vad är hennes kommentar? Är det så skattemedel ska användas?

Vad är Alice Bah Kuhnkes förklaring till att hon ger offentliga bidrag till ett litet kotteri hudfärgsrasistiska separatister som uttalar sig som om de företräder den mångfacetterade befolkningen i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen?

4 februari 2018

Mona Lagerström fil dr

Intersektionalist är lika med bödel
Nyligen har två kritiska artiklar, av Lars Åberg och Sakine Madon, publicerats om lektorn i socialt arbete Rúna Baianstovu, båda kritiska till det från USA importerade begreppet intersektionalitet. Kritiken rör dels Baianstovus bok Heder. Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete (Studentlitteratur) där hon förordar ett intersektionellt perspektiv, dels att hon utsetts till samordnare i en kartläggning av hederskulturer i Göteborg, Malmö och Stockholm där kravet är att ett intersektionellt perspektiv ska gälla.

Man anar inflytande från Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, där de två postkolonialisterna/intersektionalisterna från Sydamerika, professorerna Paulina de los Reyes och Irene Molina, varit chefsideologer.

Intersektionalitet är inget vetenskapligt begrepp. I Sverige ska intersektionalist, den som använder begreppet, översättas med bödel. Fokus ska ligga på akademikerna som använder begreppet. Metoden ska kallas nymarxistisk ideologi. Intersektionalitet är politik. Varenda politiker och tjänsteman i Sverige som ser och hör ordet intersektionalitet ska samtidigt se ordet bödel framför sig i eldskrift och fråga sig varför fanatiska invandrade nymarxister från romersk-katolska länder fått en sådan maktställning i Sverige. Den skada intersektionalisterna/bödlarna åsamkat ungdomar som lever i hederskulturer i Sverige måste få ett slut. Mer om de postkoloniala akademikerna som förordar ett intersektionellt perspektiv strax.

Två saker utmärker hedersförtryck, två saker ska stå i centrum för all forskning om orsakerna till hedersförtryck
1) Invandrade hedersorienterade klaner
2) Invandrade hedersorienterade klaners rättssystem

Detta har Nationella kompetensteamet mot hedersförtryck, Länsstyrelsen i Östergötland, kunskap om, liksom Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK), Bred Feministisk Plattform, liksom mängder med föreningar runt om i Sverige vars medlemmar, män som kvinnor, lägger ner hela sin själ på att hjälpa hedersdabbade människor, liksom socialsekreteraren och utbildaren Maria Hagberg som i boken Vid 20 börjar den ruttna – om hedersvåld och modiga kvinnor redan år 2009 kritiserade begreppet intersektionalitet, liksom docenten i rättssociologi Astrid Schlytter och doktorn i socialt arbete Devin Rexvid som tillsammans skrivit boken Mäns heder. Att vara både offer och förövare (Studentlitteratur 2016).

Ändå ger Göteborg, Stockholm och Malmö uppdraget att vara samordnare i en kartläggning om hederskulturer till en intersektionalist. Bland frågeställningarna som ska belysas finns inte hedersorienterade klaner eller deras rättssystem med. Dessutom underkänner uppdragsgivarna i princip tidigare forskning med hänvisning till att den är motstridande, som om ett intersektionellt perspektiv skulle ge en mer sann bild. Man skriver 27 juni 2017: ”Det har tidigare genomförts flera olika studier av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige (exempelvis Ungdomsstyrelsen 2009, Schlytter et al. 2009, VHEK 2015 och 2016, Rädda Barnen 2016). Detta är bara ett urval av de studier som genomförts i Sverige under de senaste åren, men visar på att den kunskap som finns om hedersrelaterat våld och förtryck stundtals är motstridig då studierna presenterar väldigt olika resultat. Troligen beror detta på att man haft olika definitioner av hedersrelaterat våld och förtryck, olika målgrupper och urval samt olika undersökningsmetoder. De studier som hittills genomförts i Sverige har dessutom främst inriktat sig på att beskriva flickor och kvinnors situation och ger därmed inte en tillräckligt heltäckande bild av frågans komplexitet” (s. 1). Det är uppenbart att uppdragsgivarna inte har läst Astrid Schlytters och Devin Rexvids bok Mäns heder.

Självklart får man motstridiga resultat beroende på om man utgår från att det rasistiska Sverige är upphovet till hedersförtrycket eller om man utgår från invandrade hederskulturers rättssystem.

Tänk maffia. Sverige är en sekulär rättsstat. Det svenska rättsväsendet kallas även liberal demokrati, den enskilda individen är ensam ansvarig för sina handlingar. Lagen gäller lika för alla.  Hedersorienterade klaners rättssystem, där ansvaret är kollektivt, strider mot det svenska rättsväsendet. Två rättssystem kolliderar. Det svenska rättssystemet med lagar, poliser, åklagare, domstolar kontra invandrade hedersorienterade klaners rättssystem grundade på mångtusenåriga hedersnormer, där klanen bestämmer vem som ska gifta sig med vem i syfte att bevara klanen och där klanledaren bestämmer vem som ska dö och vem/vilka klanmedlemmar som ska utföra mordet.

Vilket rättssystem som ska gälla i Sverige är inte förhandlingsbart. Vilket perspektiv politiker och tjänstemän ska utgå från, de livegna individerna som längtar efter de rättigheter den svenska lagen ger dem, eller de hedersorienterade klanernas normbevakare som vill bevara klanens rättssystem även i Sverige borde heller inte vara förhandlingsbart.

Fega, ryggradslösa politiker vacklar. Det är ljusår mellan förra integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (L) och nuvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S). Nyamko Sabuni tänkte själv. Hon utgick från de livegnas perspektiv. Hon utgick från verkligheten. Hon utgick från svensk lagstiftning som säger att individen är samhällets minsta enhet och ger individen rätt att själv forma sitt liv.

Åsa Regnér är slav under postkolonialisterna, det vill säga fanatiska Sverigefientliga nymarxistiska akademiker, som hävdar att det är rasism att ens använda begreppen hedersförtryck, hedersvåld, hedersmord och som i stället lyfter fram det från USA importerade begreppet intersektionalitet.

När Bred Feministisk Plattform lanserades på ABF i Stockholm 23 oktober 2017 ställde samtalsledaren Ann Charlott Altstadt en fråga till Åsa Regnér om hennes inställning till postkolonialisterna som i två decennier bromsat arbetet mot hedersförtryck med hjälp av begreppet intersektionalitet. Åsa Regnér valde att svara genom att tala om något helt annat. Åsa Regnér lär försvinna från regeringen månadsskiftet januari/februari för ett toppjobb inom FN-organet UN Women. Det är en vinst för hedersdrabbade i Sverige men en gigantisk förlust för UN Women. Toppjobb kräver självständigt tänkande personer, inte marionetter.

Det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia
Drygt tjugo år efter det att professor Eva Lundgren och doktorand Åsa Eldén inledde det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, med artikeln på SvD Brännpunkt 21 januari 1997 ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” håller fanatiska akademiker fortfarande landets politiker i ett järngrepp. I artikeln påstod Lundgren och Eldén att ”den klassiska kolonialistiska världsbilden” upprepas när man lyfter fram att hedersvåld är kulturellt betingat. De kritiserar att mord på familjemedlemmar som begås av män från Mellanöstern förklaras med deras kultur medan mord som begås av svenska män i existerande eller forna parrelationer förklaras utifrån individuella problem. Lundgren och Eldén ser med andra ord inte skillnaden mellan maffialagar och det svenska rättsväsendet.

Man förväntar sig att akademiker är tränade i kritiskt tänkande. Lundgren och Eldén demonstrerar att de är auktoritetsbundna och slaviskt följer Edward Saids tes i boken Orientalism, skriven under 1970-talet men som kom på svenska först 1993.

Lars Åberg, som tillsammans med Eduardo Grutzky, skrivit boken Heder och samvete – En bok om hederskultur i Sverige (2013), belyser i sin artikel hur Lundgrens och Eldéns idéer fick fotfäste inom Socialdemokratin och citerar dåvarande integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margaret Winberg. Han kommenterar: ”För att kunna formulera sig på det viset krävdes en ansenlig mängd skygglappar, applicerade i flera lager, och en omfattande politisk ovilja att ingripa såväl mot förövarna som mot ideologin bakom [min kursiv]. Förnekelsen har sedan levt vidare som ett medvetet villospår i svensk debatt. Krumbukterna, från partiledare till professorer till vissa kvinnojourer, har varit sällsamma att skåda. Trots ökad kunskap i samhället i övrigt, och trots att människorna som växt upp i hederskulturer har blivit fler, har beslut och insatser förhalats i samma stund som någon ropat ’rasist’.”

En kraftigt bidragande orsak till detta är Nationella sekretariatet för genusforskning och postkolonialisterna.

Nationella sekretariatet för genusforskning och intersektionalitet
Sydamerikanskornas importerade ”teori” om intersektionalitet bör omgående utsättas för en kritisk vetenskaplig granskning. USA delar upp befolkningen i olika raser. Ras är ett etablerat begrepp i USA. Caucasian (från 1780-talet) används exempelvis om amerikaner av europeisk härstamning. Vi har numera inte en sådan officiell uppdelning i Sverige.

”Teorin” om intersektionalitet utvecklades av den svarta amerikanska professorn i juridik Kimberlé Crenshaw på 1980-talet då hon insåg att det amerikanska rättsväsendets diskrimineringslagar, som betraktade ras som en diskrimineringsgrund och kön som en annan diskrimineringsgrund, missgynnade många färgade kvinnor där diskrimineringen ras och kön samverkade. Eftersom lagen enbart tog hänsyn till var och en av diskrimineringsgrunderna fanns ingen diskrimineringsgrund om det inte gick att bevisa en av de två diskrimineringsgrunderna. Kvinnorna som diskriminerats där kön och ras samverkade var därför rättslösa.

Intersektionalitet har blivit den nya akademiska dogmatiska trenden inom universiteten inte bara i USA utan även i Sverige, där nu ras åter har blivit ett etablerat begrepp inom akademin och myndigheter, trots Sveriges skändliga rasbiologiska förflutna som för all framtid borde bannlysa ras från landets universitet och myndigheter.

Det går inte att överföra USA:s månghundraåriga uppdelning av svarta och vita på Sverige. Men det är det som har skett. USA:s transatlantiska slavhandel och omänskliga behandling av sin svarta befolkning har blivit alltings mått.

Det finns ingen evidensbaserad kritisk vetenskaplig granskning som visar vad intersektionalitet egentligen tillför den svenska diskrimineringslagstiftningen. Ändå är intersektionalitet en forskningsmetod som förordas av Nationella sekretariatet för genusforskning. Enligt tidigare hemsidan syftar ett intersektionellt perspektiv ”till att synliggöra hur förtryck skapas genom att olika maktrelationer som ras, kön, sexualitet, klass och ålder samverkar med varandra. Begreppet intersektionalitet har sina rötter i den antirasistiska feminismen i USA och har i Sverige fått starkt fäste i såväl forskningen som i den politiska diskussionen om diskrimineringsfrågor”, står det. Lena Martinsson, docent, numera professor i genusvetenskap och styrelseledamot i postkolonialistiska Antirasistiska akademin (ArA), förklarar på Sekretariatets tidigare hemsida: ”Fältet är viktigt bland annat ur ett samhällsperspektiv. Den intersektionella kunskapen påverkar till exempel utformningen av jämställdhetsmaterial och jämställdhetspolitik. Vi kan se att det intersektionella förhållningssättet har fått visst genomslag till exempel hos Diskrimineringsombudsmannen. Tidigare hanterades anmälningarna utifrån en kategori, till exempel diskriminering på grund av kön eller på grund av etnicitet, men det kanske inte går att dela upp på det sättet. Genom att arbeta med flera diskrimineringsgrunder samtidigt har DO möjlighet att se hur olika normer kan samverka. Ett könsförtryck på en arbetsplats kan till exempel lätt vara förenat med ett förtryck som har med etnicitet att göra. Det kan exempelvis finnas diskriminerande föreställningar hos ledningen om ’invandrarkvinnor’, som gör att det blir extra svårt att få en bra lön, eller ta ett steg i karriären.”

Bakom Martinssons uttryck ”kanske inte går”, ”kan samverka”, ”kan till exempel”, ”kan exempelvis” döljer sig gissningar, inte verifierbara fakta.

Ett pinsamt exempel på hur en myndighet använder sig av intersektionalitet är den rapport DO publicerade 2016, Kedjor av händelser. En analys av anmälningar om diskriminering från muslimer och förmodade muslimer. Rapporten, författad av sociologen Moa Bursell och inte en jurist, är inte vetenskaplig. Bara uttrycket ”förmodade muslimer” räcker för att avfärda rapporten som ovetenskaplig.

I rapporten Kedjor av händelser innebär intersektionalitet rent godtycke för att få med så många ”maktrelationer” som möjligt. I flera av de ”analyserade” anmälningarna, som handlar om anmälarnas subjektiva upplevelser av diskriminering, nämns över huvud taget inte något om religion eller religionstillhörighet som grund för anmälan. Det är rapportförfattaren som placerar in anmälningarna i ”förmodas eller kan ha uppfattats vara muslim”. Alltså ren gissningslek utifrån anmälarens etnicitet, ursprungsland eller namn! Detta ägnar sig en myndighet åt.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hudfärgsrasistiska ArA-gruppen och deras nära samarbete med Muslimska brödraskapets aktivister och hur de, bland andra, har den extremt hudfärgsrasistiska sektledaren Malcolm X (d. 1965) som förebild. Här nämner jag bara lögnen Nationella sekretariatets chefsideolog Paulina de los Reyes presenterar på Sekretariatets hemsida när hon beskriver vad ”den postkoloniala feminismen” har ”avslöjat” (läst 6 maj 2015).

”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss en möjlighet att ifrågasätta och analysera de maktförhållanden som formar vår samtid. Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.”

Woman is the nigger of the world är en låt av John Lennon och hans japanska hustru Yoko Ono från 1972. Yoko Ono ska ha myntat begreppet redan 1969 i en tidningsintervju.

Paulina de los Reyes ingick i den av integrationsminister Mona Sahlin 2004 utsedda integrationsutredningen ledd av Masoud Kamali, som konsekvent förnekat förekomsten av hedersförtryck och ignorerat att det rör sig om två diametralt olika rättssystem. Han svarar Lars Åberg och visar att han fortfarande förnekar förekomsten av klankulturer i Sverige baserade på heder. Hans artikel, ”Åberg ägnar sig åt kulturrasism”, är beklämmande läsning när man betänker att han är statsanställd universitetslärare.

ArA-gruppen består av kretsen kring Masoud Kamali. Politiker och myndigheter bör läsa ArA:s bok Vardagens antirasism och inhämta kunskap om de västfientliga värderingar postkolonialisterna/intersektionalisterna bygger sina ”teorier” på och hur de bar sig åt för att marknadsföra det ovetenskapliga begreppet strukturell diskriminering innan postkolonialister/intersektionalister ges i uppdrag att kartlägga hedersrelaterat förtryck och våld i Sverige.

10 januari 2018

Mona Lagerström fil dr

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget beskriver jag vad begreppet strukturell rasism, strukturell diskriminering (på engelska kallat institutionell rasism) innebar i USA när det användes av den separatistiska rörelsen Black Power på 1960-talet och hur det i den ena svenska utredningen efter den andra ända sedan Masoud Kamalis kritiserade integrationspolitiska utredningar förs vidare av lata forskare och skribenter som bara citerar vad andra har skrivit utan att ifrågasätta.

Jag ger en summering av de tidigare åtta inläggen och vad jag skulle vilja höra i Regeringsförklaringen 2017 hur statsminister Stefan Löfven tänker åstadkomma ett Sverige som håller ihop, när grundlagen säger att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle och hundratals miljoner kronor har satsats på etniska och religiösa föreningar och organisationer som inte alls strävar efter ett Sverige som håller ihop och att detta har lett till det rådande statligt finansierade ideologiska inbördeskriget mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Jag avslutar med en uppmaning till statsminister Stefan Löfven att definiera och namnge fienden, Muslimska brödraskapet och postkolonialisterna, och förklara hur de ska bekämpas.

Separatistiska Black Power och verklig strukturell rasism
I USA talar man i termer av vita och svarta, därför gör jag det här också eftersom avsnittet handlar om USA. Stokely Carmichael (1941–1998) var en nyckelfigur inom Black Power och medborgarrättsrörelsen i USA. Ett domslut hade deklarerat att offentligägda segregerade bussar som färdades mellan landets olika delstater stred mot konstitutionen, men i Sydstaterna struntade man i domen. Under tidigt 1960-tal deltog Stokely Carmichael i det som kallas Freedom Rides, som syftade till att bryta segregeringen på bussterminalers restauranger och väntsalar, han var aktiv i studentrörelsen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), hjälpte mängder med svarta i Sydstaterna att registrera sig för att kunna delta i de politiska valen, deltog i demonstrationer i Sydstaterna, samarbetade med Martin Luther King jr, arresterades otaliga gånger, tröttnade på att bara säga frihet (freedom) och inte kunna ge igen mot poliserna som mötte de fredliga demonstranterna med vattenkanoner, batonger och gläfsande hundar och gav, när han släpptes ur arresten 1966, sitt första Black Power-tal som förespråkade separatism, inte integration, ”We been saying ’freedom’ for six years. What we are going to start saying is ’Black Power’.”

Tre år senare bosatte han sig i Afrika och uppmanade alla svarta amerikaner att följa efter och förespråkade pan-Africanism, vilket inte gick hem varken i USA eller Afrika som ju består av mängder med stater och kulturer och språk. Han utsågs till Honorary Prime Minister i Svarta Pantrarna, men bröt med dem när de ville att man skulle samarbeta med vita medan Carmichael ansåg att vita borde verka inom parallella medborgarrättsorganisationer.

Tillsammans med Charles V. Hamilton gav han år 1967 ut boken Black Power, på svenska samma år under titeln Black Power. Befrielsepolitiken i Amerika, översättning Gull Brunius och Maj Frisch, där de ger en beskrivning av vad de avser med Black Power. I Förordet skriver de: ”Denna bok handlar om varför, var och hur de svarta i Amerika måste sluta sig samman. Den handlar om hur de svarta skall ta hand om affärerna – de svartas affärer. Det som står på spel är faktiskt mycket enkelt: om de inte lyckas, står de inför fortsatt underkastelse under ett vitt samhälle som inte har för avsikt att frivilligt avstå från sin företrädes- och maktställning. Om de lyckas kommer de att själva kontrollera sitt liv, politiskt, ekonomiskt och psykiskt” (s. 7).

De båda männen ger en definition av strukturell rasism, det som postkolonialisterna och den shariapolitiska extremhögern påstår att Sverige är genomsyrat av.

Vad är rasism? Det ordet har i århundraden representerat en daglig verklighet för miljoner svarta, och ändå har det knappast alls definierats – kanske just därför att denna verklighet har varit en så allmän företeelse. Med ”rasism” menar vi att man fattar beslut och tillämpar en politik med hänsyn till ras i avsikt att underordna en rasgrupp och bibehålla kontrollen över denna grupp. Så har skett här i landet gentemot de svarta” (s. 13).

Carmichael och Hamilton skiljer på två slags rasism, individuell rasism, enskilda vita mot enskilda svarta, och institutionell rasism, ”handlingar av hela det vita samhället mot det svarta samhället” (ibid.). De talar om ”den vita maktstrukturen” (s. 16). De ger exempel på institutionell rasism i koloniserade länder i tredje världen. I USA exemplifierar de med att vita äger alla butiker i svarta getton, liksom hyreshusen, banker, barer, företag med mera och tar hem vinsterna, att de svarta exploateras (s. 27).

I invandrartäta stadsdelar i Sverige driver mängder med invandrare affärer, en möjlighet att försörja sig som egenföretagare på en svårflirtad arbetsmarknad.

Carmichael och Hamilton ger fler exempel på institutionell rasism i USA. I Nordstaterna fanns industrierna. I Sydstaterna fanns plantagerna och de flesta slavarna. Efter inbördeskriget förbjöds slaveriet, de svarta fick politisk rösträtt. I Sverige kommer röstkortet med posten till alla röstberättigade, oberoende av hudfärg, etnicitet, religion. I USA måste man registrera sig för att rösta.

Carmichael och Hamilton skriver att tusentals svarta i Sydstaterna dödades på 1870-talet eftersom de vita inte var villiga att dela den politiska makten med de svarta. Men trots motståndet röstades svarta in i kongressen ända fram till 1895, och fram till 1896 fanns det svarta i delstatsparlamenten (s. 150). Nordstaternas trupper drogs tillbaka från Sydstaterna 1876. I delstaten Mississippi antogs 1890 en ny delstatsförfattning som berövade de svarta deras medborgerliga rättigheter. ”Det har förblivit så ända sedan dess”, skriver de. ”År 1890 fanns det 71 000 fler registrerade svarta än vita, år 1964 hade de registrerade svarta reducerats till endast 6,7 procent av de 400 000 svarta i röstberättigad ålder” (s. 92).

Delstaten Alabama ändrade delstatslagarna 1901 som i princip berövade de svarta rösträtt (s. 124). Flera sydstater hade godtyckliga regler för vad som krävdes för att man skulle få registrera sig, de kunde kräva att man svarade rätt på de mest befängda detaljfrågor om konstitutionen och amerikansk historia, de ändrade valkretsindelningen för att hindra svarta att bli valda. Bristen på medborgerliga rättigheter, bristen på arbete, särskilt under depressionen, inledde massutvandringen till Nordstaterna där det inte heller var så lätt att få jobb och hitta drägliga bostäder.

Carmichael och Hamilton lyfter fram att svarta ständigt fick höra att italienare, irländare, polacker, judar i USA vunnit erkännande för att de arbetade hårt och följde ”den protestantiska etiken för arbete och prestationer” (s. 59). Det de svarta inte fick veta, skriver de, var att dessa grupper byggde upp makt genom att sluta sig samman och operera utifrån en styrkeposition. De svarta borde göra samma sak. Carmichael och Hamilton förbiser att de omnämnda grupperna var och en hade ett gemensamt språk, en gemensam kultur sedan generationer, alltså en bas att bygga på. De svarta var amerikaner, deras kultur var formad utifrån de svartas livsvillkor i USA. Afrika var en främmande kontinent med främmande språk och seder. Att sluta sig samman enbart på grund av hudfärg och okända rötter i Afrika hundratals år tidigare tilltalade inte dem som ville ha fullt medborgarskap i det land de var födda i där släkt och vänner också bodde.

Svensk ”strukturell rasism” konstruerad av ArA-gruppen
Svensk ”strukturell rasism” är en ideologisk konfrontatorisk skrivbordsteori som utgår från att Sverige är en kopia av dåtidens USA och att invandrare behandlas så som de svarta slavättlingarna behandlades i USA. Perspektivet är invandrarnas omänskliga behandling av svenska myndigheter och politiker.

I En studie om diskriminering i Stockholms stads verksamheter maj 2017 citerar man under rubriken ”4.3 Strukturell diskriminering” den offentliga utredningen Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56), författad av Paul Lappalainen när Masoud Kamali var utredare (s. 12). I Det blågula glashuset refereras i sin tur till postkolonialisterna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Anders Neergaard (s. 78ff), alltså ArA-gruppen. Postkolonialisterna påstår att rasismen består, trots att man slutat tala om mänskliga raser, att kultur har övertagit rasbegreppets roll och att, som nämnts i tidigare inlägg, det är rasism att studera skillnader mellan invandrares kulturer och normer och svenska normer, att det är rasism att studera skillnaden mellan klaner och klaners mångtusenåriga normer som bygger på kollektivt ansvar och den svenska rättsstaten där individen ensam är ansvarig för sina handlingar.

Statsvetaren professor Bo Rothstein säger 5 oktober 2010 att samhällsvetare utomlands sedan länge upphört att använda begreppet strukturell rasism/diskriminering och att Mona Sahlin bär ett tungt ansvar för den havererade integrationspolitiken, och här kritiserar han Paulina de los Reyes. Ändå använder sig Stockholms stad av begreppet år 2017 som om det skulle vara ett vetenskapligt begrepp applicerbart på Sverige.

Stefan Löfven: Det här är ett bevis på postkolonialisternas makt inom universitetet. Det är också ett bevis på att du borde fråga dig vad det är för rådgivare du omger dig med. Begreppet strukturell rasism borde ha strukits i alla offentliga utredningar. Om du strävar efter ett Sverige som håller ihop måste du ha kunskap om de invandrade normer som kolliderar med ett Sverige som håller ihop.

Medborgarkunskap och medborgaranda
Stefan Löfven: Du måste vända på integrationspolitiken. Sverige ska inte anpassa sig och huka av rädsla att stöta sig med invandrare från andra kulturer. Invandrare ska respektera svenska lagar och normer. Kartlägg invandrares attityd till Sverige, där Sverige är huvudpersonen. Grunden för hela den svenska integrationspolitiken borde vara nationalstatens överlevnad, som ju är förutsättningen för välfärdsstatens överlevnad. Fråga:
hur skapa en medborgaranda,
hur skapa ett ”vi tillhör Sverige”,
hur skapa tillit till myndigheter, särskilt polisen,
hur skapa tillit mellan olika befolkningsgrupper.

Invandringen har skett över huvudet på medborgarna. Inför omläggningen till högertrafik bedrev myndigheterna en massiv informationskampanj. Man ville undvika att människor dog i trafiken.

Det borde vara lika viktigt att undvika att människor i invandrade hedersmiljöer dödas på grund av mångtusenåriga hedersnormer.

Vi har till leda matats med att kunskapen om islam är låg, att vi behöver mer kunskap om islam. Till och med demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) ansåg att Sverige behöver ett kunskapslyft om islam.

Det som behövs är ett kunskapslyft om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. Hela befolkningen behöver ett kunskapslyft.

Ni politiker har tappat bort vanliga människor som ser hur deras samhällen förändras i grunden, som kallas rasister så fort de har en åsikt om sakernas tillstånd, som inte har ett väl utvecklat nätverk som fixar jobb åt dem, som ständigt får skulden för den havererade integrationspolitiken och får höra att deras hudfärg ger dem en privilegieposition.

Det Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, har att säga om medborgarkunskap och nationalstat exempelvis här och här är betydligt viktigare för välfärdsstatens överlevnad än kunskap om islam och postkolonialisternas hatkampanjer mot Sverige och den vita huden.

Om Politikerveckan Järva i Stockholms ytterstadsområde ska ha någon mening borde inför politikerveckan 2018 en komplett kartläggning av Järvaområdet göras utifrån välfärdsstatens perspektiv. Hur omfattande är klanerna? De religiösa extremisterna? Hur ser medborgarandan ut? Hur många talar svenska och deltar i bygget av det framtida Sverige? Hur många kvinnor kan svenska?

En finländare kan ha bott i Sverige i fyrtio år utan att lära sig svenska och kräva tolk vid besök på vårdcentralen eller sjukhuset.

Hur många parabolantenner finns det? Hur många tittar på svenska TV-kanaler?

Hur ser maktstrukturerna ut inom etniska föreningar som får offentliga bidrag, inom religiösa föreningar och församlingar som får offentliga bidrag?

Är de könsseparerade? Vilka skäl ges i så fall?

Vilken politisk makt har religiösa ledare? Anlitas de av politiker och myndigheter som ”religiösa tolkar”, ”kulturtolkar”?

Hur ser tilliten till religiösa ledare ut, till polisen, till svenska myndigheter? Finns det religiösa extremister i området som trakasserar kvinnor? Vilken religion tillhör de i så fall och vilken tolkningstradition? Hur finansieras de?

Hur ser inställningen till den sekulära rättsstaten ut?

Hur ser tron på helvetesläran ut?

Vad säger religiösa ledare om beslöjning av flickor och kvinnor? Vilka urkunder lyfter de fram som stöder beslöjningen?

Det finns inga urkunder. Bevisen för att beslöjningen inte är islamisk ligger utanför islams urkunder (se tidigare inlägg). Beslöjningen är politisk och går tillbaka till det gamla Mesopotamien och markerar kvinnans status utifrån hennes sexuella aktiviteter. Den omfattande beslöjning vi ser i dag i hela världen är ett resultat av Muslimska brödraskapets, Saudiarabiens och islamisk finans globala dawa-verksamhet – att kalla till islam. Beslöjningen säger Död åt homosexuella. Bland annat.

Stefan Löfven: När kommer du att kräva att islamiska religiösa funktionärer offentligt deklarerar att beslöjningen inte är islamisk? Den som påstår att beslöjningen är islamisk är en bedragare.

Det ideologiska inbördeskriget i Sverige
Muslimska brödraskapet är ingen ”islamofobisk konspirationsteori”. De håller i det tysta på att erövra Europa med hjälp av 20-årsplaner. Knappast någon som följer med i nyhetsflödet kan ha undgått att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och Rysslands president Vladimir Putin, för att bara nämna två ledare i vårt närområde, målmedvetet arbetar på att stärka sin makt.

Bara för att Muslimska brödraskapet inte har ett ansikte utåt betyder det inte att de inte existerar och lika målmedvetet arbetar på att stärka sin ställning globalt. Jag har redogjort för den totalitära ideologi Islamic Foundation i Storbritannien sprider över världen och hur Helena Benaouda Hummasten sedan decennier bedriver lobbyverksamhet för den i Sverige.

Konstnären Fateme Gosheh vädjade 30 januari 2011 ”Gör oss inte till andra klassens medborgare” i en artikel där hon ställer sig kritisk till hur kretsen kring Helena Benaouda getts makten att företräda landets befolkning med rötter i länder dominerade av islam. Hon skriver att Helena Benaouda valdes till ordförande för Sveriges muslimska råd därför att hon var den enda som kunde svenska.

I dag har en ny generation tagit över, en generation som lagt sig till med postkolonialisternas hudfärgsrasism och tal om ”kolonialism”, en shariapolitisk extremhöger som vill införa islamisk finans i Sverige, en shariapolitisk extremhöger som samarbetar med en villig extremvänster.

Vänsterpartiet i Malmö deltar aktivt i inbördeskriget och samarbetar med Muslimska brödraskapet
Stefan Löfven: Din regering är en katastrof ur medborgarrätts- och jämställdhetsperspektiv. Du har gett vänsterpartiet makt att definiera vad jämställdhet och våld mot kvinnor innebär. Du har böjt dig för Vänsterpartiets krav på en Jämställdhetsmyndighet när Sverige behöver det som i Storbritannien kallas för Forced Marriage Unit som blixtsnabbt träder in när en flicka riskerar att föras utomlands för tvångsgifte.

Vänsterpartiet arbetar aktivt för slaveriet i Sverige. Vänsterpartiets ledning vägrar se skillnaden mellan vuxna människor som frivilligt har ingått en parrelation och flickor som föds in i en hedersmiljö. Allt våld ska kallas våld mot kvinnor enligt dem. Sverige borde i offentliga handlingar använda de särskiljande begrepp Nyamko Sabuni (L) lanserar i skriften Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige: svenssonvåld och hedersvåld, inte minst för att hedra Nyamko Sabuni och den insats hon gjorde för ungdomar i hedersmiljöer när hon var integrations- och jämställdhetsminister.

Vänsterpartiet i Malmö anordnar seminarier i samarbete med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, om ”islamofobi”, exempelvis här och här.

Shariajuristen Salahuddin Barakat är ledamot i SMFR:s religiösa råd. Han deltar i resor till Malaysia för att få hjälp med väckelsearbetet i Sverige. Yasri Khan, SMFR:s generalsekreterare, bedriver lobbyverksamhet för att införa islamisk finans i Sverige. Jag har i ett inlägg beskrivit vad som händer med ett land, i det här fallet Kuwait, när islamisk finans får fotfäste i landet. Salahuddin Barakat samarbetar också med Ibn Rushd.

Vänsterpartiet samarbetar alltså med de verkliga fascisterna i Sverige.

Definiera och namnge fienden. Eller stig åt sidan
Stefan Löfven: Det pågår ett ideologiskt inbördeskrig i Sverige mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställde en kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, publicerad i februari 2017. MSB bestämde sig för att inhämta ytterligare information om rörelsens påverkansarbete. Det pågår med andra ord numera offentligt finansierad forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Du har framhärdat i att tiga om Muslimska brödraskapet. Regeringsförklaringen 2017 blir ditt elddop. Kommer du att stå ensam i talarstolen och uppträda som en statsman, visa att du har läget under kontroll och namnge den inre fienden och förklara för riksdagen och landets befolkning att regeringen avser att utarbeta en policy hur myndigheterna ska förhålla sig till Muslimska brödraskapet och postkolonialisterna?

Eller kommer du att visa att du är Muslimska brödraskapets marionett och stå flankerad av de kvinnliga bödlarna som är för slaveriet i Sverige och som har krossat så många ungdomars liv och framtidsdrömmar: Helena Benaouda i Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab, som markerar att en man äger bärarens könsorgan, fientlighet gentemot den västerländska civilisationen, förnekandet av svenska lagar, inställningen att Allahs lag står över svensk lag, död åt homosexuella, död åt avfällingar från islam, och de fyra sydamerikanska bödlarna som påstår att det är rasism att ens nämna att hederskulturer existerar i Sverige: Paulina de los Reyes, Edda Manga, Irene Molina, Diana Mulinari. Och bakom dem, Mussolini, Hitler, Lenin och Stalin.

Om du inte klarar av att stå ensam i talarstolen, gör som i Tunisien. Stig åt sidan och lämna över regeringsmakten till en teknokratisk övergångsregering som tar fram en ny grundlag, som utgår från den sekulära rättsstaten och nationalstaten, garanterar att det ska råda en mur mellan religion och politik och är en rättighetskatalog varenda medborgare ska kunna lita på.

11 september 2017

Mona Lagerström fil dr

 

Antirasistiska akademin borde döpas om till Hudfärgsrasistiska akademin. Deras främsta uppgift tycks vara att bekämpa ”vithetens hegemoni”. De är postkolonialister.

I det här avsnittet skriver jag om kotteriet som varit den främsta bromsklossen när det gäller forskning om hedersförtryck och våld i Sverige och som tillåtits dominera integrationsdebatten genom att påstå att Sverige är genomsyrat av ”strukturell rasism”, om kotteriet som sprängde den pågående integrationspolitiska utredningen och själva fick ta över den och som skrev brev till regeringen när Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, upprättades baserat på Toleransprojektet att tolerans var alldeles för mesigt, att det krävdes teorier om rasism formulerade av akademiker som de själva och att de av Vetenskapsrådet fick över 20 miljoner kronor. Jag skriver också om att de två professorerna Mattias Gardell och Irene Molina, som av Uppsala universitet utsågs till att kommentera MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, var jäviga och aldrig skulle ha tillåtits att kommentera den. Slutligen säger jag några ord om att kvinnor är både offer och bödlar och att sydamerikanskorna är bödlar och gör sig bättre som gerillakrigare i Sydamerika än som akademiker i Sverige.

Kotteriet hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck och våld.

Professorn i socialt arbete, Masoud Kamali (Iran), och ekonomiprofessorn Paulina de los Reyes (Chile) kritiserade den pågående integrationspolitiska utredningen, som de ingick i, och påstod att de utsatts för rasism varpå Mona Sahlin avpolletterade utredarna och tillsatte Masoud Kamali som huvudutredare 2004.

Den 22 april 2008 skrev frilansjournalisten Joakim Nilsson en kritisk artikel om ArA, att föreningen bildades av gruppen kring Masoud Kamali och att de hade en rå ton, att de bland annat använde ordet ”husneger”. Irene Molina intervjuas.

Frilansskribenten Sofie Löwenmark skriver i sin granskning våren 2017 av bidrag MUCF beviljat att Ara beviljats 728 000 kronor för två projekt.

År 2015 gav Ara ut boken Vardagens antirasism. Om rörelsens villkor och framväxt i Sverige, redaktörer Adrián Groglopo, Majsa Allelin, Diana Mulinari, Carlos Díaz.

Diana Mulinari (Argentina), professor i genusvetenskap, säger 13 maj 2005 följande då hon var docent: ”När Malcolm X stod och höll tal, kom hans barn inte fram och frågade ’Malcolm, vet du var mina strumpor är?’”

Irene Molina (Chile), professor i kulturgeografi, skriver i ArA:s bok om Vardagens antirasism: ”Rasen är den kategori som legitimerar överexploatering och den ingår, som Malcolm X konstaterade, i kapitalismens logik; utan rasism skulle kapitalismen inte ha kunnat existera, hävdade han liksom flera andra postkoloniala tänkare” (s. 37).

Malcolm X var ingen tänkare, han var präst i en sekt, helt fjärrstyrd av sektledaren. Först när sektledaren suspenderade honom i 90 dagar, vilket innebar att ingen sektmedlem fick ha kontakt med honom och han därmed kastats ut i kylan, bestämde han sig för att lämna sekten. Det var ingen antikapitalistisk sekt han tillhörde. Han träffade många socialistiska ledare. Det finns inget som säger att det han sa om kapitalismen var en produkt av hans eget tänkande utan bara en upprepning av vad andra sagt.

Det är märkligt att sydamerikanska akademiker, som Malcolm X sannolikt skulle ha klassat som ”vita djävlar”, lyfter fram Malcolm X i Sverige. Citaten ger en indikation på vem som var den stora förebilden i Masoud Kamalis integrationspolitiska utredning, som hamnade i papperskorgen, och vem som är ArA:s stora förebild.

Ordföranden Adrián Groglopo beskriver i ett inledande avsnitt i Vardagens antirasism hur ArA uppstod. Han beskriver ArA så här: ”En förening som å ena sidan står i akademins värld och å andra sidan identifierar sig med den antirasistiska idétraditionen och aktivismen” (s. 13).

Han beskriver hur det han kallar ”forskare med antirasism som forskningsfält” mobiliserade och ”började synas i kollektiva former och sammanhang” (s. 19). ”Frågan om strukturell diskriminering tog form här, kanaliserades till politiska partier och lyftes fram i det civila samhället. Frågan fick därefter eget liv och utmynnade i två statliga utredningar”, den ena ledd av Paul Lappalainen (se nästa inlägg), den andra startades av Masoud Kamali 2004 ”som utsågs av regeringen till särskild utredare” (s. 20).

Han skriver att Kamalis utredning hade en budget på 10 miljoner kronor (s. 20), som alltså kastades i sjön då Kamalis utredning inte gick att använda. Groglopo skriver att syftet var att ”ta fram ny forskning om strukturell diskriminering i Sverige”, att Paulina de los Reyes arbetade i utredningens ledning, att han själv anställdes som utredningssekreterare och lovordar resultatet (ibid.).

Han skriver att ArA grundades 2007 ”med avsikt att bekämpa rasism inom akademin och vara ett stödverktyg för andra antirasistiska och etniska organisationer”. De två första som hade ordförandeskapet var Anders Neergaard och Irene Molina (s. 22). Han fortsätter: ”Vi behövde bli ett kollektiv för att kunna överleva rasismen och vithetens hegemoni inom den svenska akademin och samhället i stort.” Han kallar det för ”en vetenskaplig antikonformism”. Vidare: ”Det har empiriskt bevisats att det går att ta över [min kursiv] hegemonin” (s. 23).

Masoud Kamali och Diana Mulinari medverkar i den vidriga antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) utgiven av Expo och Kurdo Baksis Svartvitt förlag. Slutsatsen är att debatten efter mordet på Fadime Sahindal 2002 var rasistisk. Alla som lyfte fram kulturella förklaringar till mordet klassades som rasister. Diana Mulinari använder uttryck som ”banal nationalism” om debatten. Hon skriver att debatten i huvudsak inte handlade om utsatta kvinnor utan om en ”osäker svensk identitet”. Hon skriver: ”Denna banala nationalism tangerar gränsen till rasism när den förkroppsligas i glorifierandet av den svenska jämställdhetsideologin samtidigt som det som uppfattas som en annan kultur, den kurdiska, demoniseras” (s. 81).

Jag har i flera blogginlägg visat hur kotteriet inom ArA samarbetar med Muslimska brödraskapet. Mattias Gardell och Irene Molina har ett nära samarbete med dem.

Diana Mulinari och Irene Molina kritiserar i tidningen Mana 1 februari 2010 Aje Carlboms artikel ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare” publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift 2009:3–4. De kallar hans forskning ”I islamofobins tjänst” och påstår att han inte är vetenskaplig. Han skriver om islamister. De inleder: ”Flera aktuella händelser gör det nödvändigt att inleda en debatt om de fall där den vetenskapliga produktionen, forskningsinsatsen och slutprodukten tydligt bidrar till en kulturrasistisk diskurs med islamofobiska undertoner.”

Irene Molina är därför inte rätt person att uttala sig om MSB-rapporten, se tidigare blogginlägg. Hon var liksom Mattias Gardell jävig.

Den 26 december kritiserar ArA Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att de inte beviljat Muslimska brödraskapets ungdomsförbund organisationsbidrag för 2017. Artikeln är undertecknad av Adrián Groglopo, Irene Molina, Majsa Allelin, Edda Manga, Maimuna Abdullahi, Lena Martinsson, Hanna Wikström, Leandro Schclarek Mulinari.

Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR)
Jag efterlyser en utredning om CEMFOR:s exakta tillkomsthistoria. När Segerstedtinstitutet etablerades skrev aktivisterna i ArA 20 juni 2015 ett brev till regeringen och klagade. De skriver att det är uppenbart att regeringen saknar kunskap om vad rasism är.” Vidare: ”En institutionalisering av forskningen om rasism behövs.” Brevet är undertecknat av Adrián Groglopo, Majsa Allelin, Daphne Arbouz, Samson Beshir, Carlos Díaz, Tobias Hübinette, Edda Manga, Irene Molina, Juan Velasquez.

Jag har i ett tidigare blogginlägg kritiserat Ulf Bjereld och Vetenskapsrådet för att de beviljade postkolonialisterna mångmiljonbidrag. Jag vill gärna veta hur det kom sig att regeringen efter brevet från ArA bestämde sig för att satsa miljoner på arbetet mot rasism, hur det kom sig att ArA:s aktivister fick pengarna och hur CEMFOR strax efter det att Vetenskapsrådet beviljat bidragen uppstod och att det blev ArA:s aktivister som var de första att ingå.

Kvinnor är både offer och bödlar
De sydamerikanska aktivisterna inom ArA, Paulina de los Reyes, Edda Manga, Irene Molina, Diana Mulinari har producerat text efter text efter text där de demonstrerar att de är Sveriges främsta kvinnliga bödlar när det gäller flickor och kvinnor i hedersmiljöer i Sverige. FN, Amnesty International, länder som Pakistan och Jordanien tar upp frågan i sina parlament. Här i Sverige kallas den som lyfter frågan för kulturrasist.

Det är dags att göra upp med myten om den strukturella rasismen i Sverige (se nästa inlägg) och rikta blickarna mot de verkliga förtryckarna. De här fyra kvinnorna måste bort från Sverige. Så länge de är kvar och tilldelas miljoner kronor i anslag för sin förtryckarverksamhet kommer vi aldrig framåt i arbetet mot hedersförtryck och våld. De är mer gerillakrigare än vetenskapare.

Det är rent vanvett att regeringen samtidigt satsar pengar på arbetet mot hedersförtryck och på kotteriet som motarbetar detta arbete.

Malcolm X är inte rätt person att ha som förebild i Sverige.

10 september 2017

Mona Lagerström fil dr

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

Kitimbwa Sabuni (född i Burundi) är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Han är också aktiv inom den shariapolitiska extremhögern som talesperson för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och som författare av Muslimska brödraskapets skuggrapport till FN. Han är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister och ska behandlas på samma sätt som ledare för Vit makt-grupper behandlas. Han är representant för Svart makt och Allahs makt.

Han verkar aktivt för det invandrade slaveriet i Sverige (purdah, flickors och kvinnors livegenskap) bland annat genom att skriva till FN och beklaga sig över arbetet mot detta slaveri, mer om det strax. Se också länken till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Afrosvenskarnas riksförbund har tagit Afrikas inbördeskrig och klanstrider till Sverige. Afrosvenskarnas riksförbund utgör tillsammans med Muslimska brödraskapet, Sveriges förenade muslimer (SFM), Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Antirasistiska akademin (ArA) kärnan i inbördeskriget mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på. De har alla en gemensam nämnare: Malcolm X.

Hatet som är mäktigare än geväret. Hatet mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”.

Malcolm X tillhörde en extremt anti-vit sekt som tog avstånd från allt samröre med det amerikanska samhället, glorifierade svarta och skapade en egen ekonomi svarta amerikaner emellan och egna utbildningsanstalter. I ett stort land som USA är det möjligt att skapa en självförsörjande enklav.

Den shariapolitiska extremhögern i Sverige finansieras dels av den stat de har för avsikt att krossa, dels ingår den i en global rörelse finansierad av oljemagnater.

Malcolm X var född i USA. Han var en produkt av USA:s slaveri och rasåtskillnadspolitik.

Inbördeskrigarna i Sverige kommer utifrån. Den allmänna visdomen säger att de europeiska kolonialmakterna efter första världskriget med några pennstreck på världskartan skapade artificiella länder i Mellanöstern och att det är dessa pennstreck som är skulden till dagens kaos i Mellanöstern, att invånarna i Mellanöstern och Afrika är passiva offer för vad de europeiska kolonialmakterna ställt till med.

Utlänningarna och utlänningsättlingarna som bedriver inbördeskrig i Sverige motbevisar denna kliché och demonstrerar att européer inte har monopol på hänsynslöshet, girighet, maktambitioner och en målmedveten strävan att krossa en välfungerande rättsstat.

Afrosvenskarnas riksförbund – ett separatistiskt svenskt Nation of Islam
Den 5 oktober 2015 skriver Afrosvenskarnas ordförande Mkyabela Sabuni, född i Kongo, farbror till Kitimbwa Sabuni, om de 25 år som gått sedan förbundet startades. Mkyabela Sabuni var tidigare verksamhetschef för Centrum mot rasism som fick miljoner i bidrag för arbete mot den påstått utbredda ”strukturella rasismen” i Sverige men i princip endast åstadkom en uppmärksammad protest i april 2005 mot en reklamkampanj för en ny glass döpt till Nogger Black, en kampanj de hävdade var rasistisk. Nogger kommer av nougat, en glass som tillverkats sedan 1979, som man tillsatt lakrits till och som därför fick tillnamnet Black. Centrumets andra uppmärksammade insats var kritik mot att ett kvarter i Karlstads kommun hette Negern.

Afrosvenskarnas riksförbund skriver på hemsidan att de är en religiöst och partipolitiskt obunden ideell organisation. Samtidigt skriver de att begreppet afrosvensk ska uppfattas som en politisk identitet ”utifrån vilken människor av afrikanskt ursprung organiserar sig för att bemöta och utmana den strukturella rasismen vi utsätts för i Sverige”, och gör en koppling till Malcolm X och Nelson Mandela.

Nelson Mandela var ingen hatpredikant. Han demoniserade inte den vita befolkningen. Förutom den afrikanska drottningen Nzingha (1583–1663) nämner de den amerikanska kommunisten Angela Davis och marxisten Kwame Nkrumah (1909–1972) som förebilder i vars tradition den som antar identiteten afrosvensk inträder. Nkrumah gjorde Ghana till en enpartistat när han blev president. Vilken politisk inriktning Afrosvenskarnas riksförbund har är därmed tydlig.

Nkrumah var för övrigt influerad av den jamaikanska svarta ledargestalten Marcus Garvey, som jag skrivit om i tidigare inlägg och som ansåg att kommunismen bara var ytterligare ett påfund att förtrycka den svarta befolkningen med.

Angela Davis (f. 1944) är verksam i USA, hade kopplingar till socialistiska Black Panther Party och är kritisk till det amerikanska fängelsesystemet. Hon var 21 år när Malcolm X mördades. Hon har varit med länge. Hon har inte verkat för separatism utan för svartas medborgerliga rättigheter i USA.

Men det är inte medborgerliga rättigheter Kitimbwa Sabuni och hans nätverk betonar utan mänskliga rättigheter. Det är en viktig distinktion, se nedan. Liksom också att Angela Davis är feminist, vilket i USA innebär att verka för kvinnors, inte mäns, rättigheter. Som kommunist sätter hon inte likhetstecken mellan hudfärg och religion. Kitimbwa Sabuni företräder både Muslimska brödraskapet, postkolonial ideologi och det han kallar afrosvenskar. Det Kitimbwa Sabuni och hans kotteri verkar för är särbehandling som legitimerar att kvinnliga islambekännare är underordnade män. Det Kitimbwa Sabuni också representerar är symbiosen mellan den shariapolitiska extremhögern och extremvänstern.

Afrofobi enligt Kitimbwa Sabunis definition
För drygt ett decennium sedan, 24 maj 2006, skrev Kitimbwa Sabuni i tidskriften Mana en akademiskt färgad artikel om sin syn på afrofobi, ”Låt oss tala om afrofobi”. Det är uppenbart att han hämtat inspiration från USA. Han skriver: ”Med ’All Means Necessary’

ansåg Malcolm X [för över 50 år sedan i USA] att man skulle föra kampen mot det rasistiska förtrycket. Givetvis ska man också använda sig av begreppsbildning. Jag betackar mig för de akademiska attackerna mot begreppet afrofobi såsom att afro på grekiska har betydelsen vit eller att fobi endast har betydelsen överdriven fruktan. Det är alltid upp till konceptmakaren att fylla ett begrepp med innehåll så låt mig förklara vad jag menar med afrofobi. Ordet utgörs av prefixet afro som står för afrikan och kan jämföras med afro-amerikan eller afrikan-amerikan. Fobi som suffix används i betydelsen ogillande som kan ha sitt ursprung i rädsla, som i till exempel homofobi.”

Vidare: ”Afrofobi är hat mot, rädsla för eller ogillande av svarta och uttrycker en fobisk attityd gentemot Afrikas befolkning och afrikaner i diaspora och deras kulturer. Begreppet innebär en specifik typ av rasism riktad mot svarta. Afrofobi tar sig uttryck i rasdiskriminering, marginalisering, systematiskt våld, förföljelse och förtryck i olika samhällen över hela världen.”

Alltså även Sverige.

Vidare: ”Rasismen mot svarta är inte väsenskild från annan rasism däremot specifik såväl i utövande som i diskurserna som legitimerar den. Begreppet afrofobi skall ses som ett försök att lyfta fram denna skillnad. Begreppet belyser och värderar rasismen för att kunna lägga den till den samlade kunskapen om fenomenet. Precis som antisemitism och antitziganism har afrofobi kommit att bli en del av en begreppsmässig kanon. Det måste vara möjligt att konceptualisera den särskilda rasism som drabbar svarta utan att hela tiden möta mothugg och behöva ge sig in i långa diskussioner.”

Enligt Afrosvenskarnas riksförbund är det de som har lanserat ordet afrofobi och fått med det bland hatbrotten.

Stefan Löfven: Afrofobi bör i lagen om hatbrott bytas ut mot hudfärgsrasism. Det ska vara lika brottsligt vilken hudfärg man än riktar hatet mot.

Kitimbwa Sabunis hudfärgsrasism
Våren 2012 gjorde konstnären Makode Linde, vars far har rötter i Västafrika, en tårtperformance på Moderna museet, en svart tårta som den inbjudna kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) satte kniven i. Kitimbwa Sabunis reaktion på denna tårtperformance avslöjar hans hudfärgsrasism och visar hur han tar på sig rollen som Malcolm X och använder det nedsättande begreppet Onkel Tom. I Afrosvenskarnas riksförbunds namn krävde han kulturministerns avgång.

Tonsättaren Tebogo Monnakgotla skrev en artikel, ”’Afrosvenskarna devalverar ordet rasism’” i Dagens Nyheter 24 april 2012 till stöd för Makode Linde.

Kitimbwa Sabuni svarar i Dagens Nyheter 2 maj 2012 och vänder sig till statsministern! ”’Statsministern måste ta rasismen på större allvar.’” I artikeln försöker han få det till att den stridbara Malcolm X och ”husnegern” Onkel Tom fått ombytta roller: ”Att läsa Monnakgotla känns som att kliva in i en uppochnervänd värld där afrosvenskar som påtalar en rasism som har chockerat hela världen blir till Onkel Toms. Och där den svarta man som iförd ’blackface’ låter sig bakas in i en tårta för vita svenskars beskådande blir till något slags Malcolm X.”

Sabuni förutsätter att DN:s läsare lever i samma Malcolm X-fantasi som han och förstår vad han syftar på.

Han kallar Makode Lindes konstverk för ”en rasistisk karikatyr av en svart kvinna”. En vit minister ska inte skära upp en tårta som föreställer en svart kvinna med blackface, ett ansikte (Makode Lindes) som börjar skrika i samma ögonblick som tårtspaden hugger in. Det är en maktdemonstration och kulturministern bör därför avgå, enligt Sabuni.

Makode Lindes performance hade kunnat ge upphov till en nödvändig och nyanserad debatt om kvinnlig könsstympning, om utomståendes makt över kvinnans sexualitet, i synnerhet kvinnans sexualitet i könsstympningsmiljöer. Kitimbwa Sabuni valde att vrida debatten i en helt annan riktning, så långt man kan komma från flickors och kvinnors underordning i en värld styrd av brutala patriarkaliska normer. Han koncentrerade sig på hudfärgen på handen som höll i tårtspaden.

Kitimbwa Sabuni kallar Tebogo Monnakgotla för ”inbäddad informant”, alltså ”husneger”, och ger prov på inställningen att svarta ska ta avstånd från ”de blonda blåögda vita djävlarna” och absolut inte försvara dem: ”Den gängse svenska diskussionen om rasism är ganska tömd på maktanalys men det finns ändå en implicit förståelse att det spelar roll vem som talar om en rasialiserad grupp. Det innebär att vita aktörer inte kan göra eller säga vad som helst i relation till icke-vita och i det läget kommer fenomenet inbäddade informanter att spela en viktig roll för att upprätthålla den rådande ordningen.”

Kitimbwa Sabuni tar sig rätten att bestämma vem som får lov att uttala sig om vem och att det är hudfärgen som är avgörande.

Kitimbwa Sabunis definition av ”inbäddad informant”: ”Inbäddade informanter är personer ur den marginaliserade gruppen som är ekon för utsagor, som den dominerande gruppen inte kan framhålla på grund av risken att framstå som förtryckande.”

Detta är exempel på hur akademiker använder fikonspråk för att få sin ideologi att låta ”vetenskaplig” i jakten på forskningsanslag. Sabuni låter som om han kopierar ur en bok författad av en postkolonial skrivbordsteoretiker.

Han fortsätter: ”En händelse som upprör en hel värld vill hon reducera till att bara handla om Afrosvenskarnas riksförbund.” Och: ”Jag kan bara spekulera kring hur lite kontakt Monnakgotla har med andra afrosvenskar men hon är hopplöst bortkopplad från den afrosvenska opinionen [läs svarta kommunister] om hon tror att det finns ett utbrett stöd för Lindes konstverk. Och för vem blir vi egentligen Onkel Toms när vi motsätter oss att svarta kroppar framställs i tårtor med ’blackface’ och sedan stympas? Kanske av den för Monnakgotla tänkta vita blick som får gälla för alltings universella måttstock. Men Afrosvenskarnas riksförbund gör inte sina bedömningar på sådana grunder utan måste företräda våra medlemmar som har andra måttstockar och faktiskt annat fokus. För oss har det här aldrig handlat om Makode Linde då vår fokus är på kulturministern och vi vill se att hon tar sitt ansvar för det inträffade genom att avgå.”

Kitimbwa Sabuni hävdar att Monnakgotlas inlägg ”ger utrymme för många märkligheter”. Det gör även hans inlägg. Han påstår att sakfrågan inte handlar om Makode Lindes konstverk samtidigt som han tar avstånd från att en svart kvinna framställs som en tårta med blackface. Det var inte kulturministern som hade beställt konstverket. Det var inte kulturministern som hade utformat konstverket. Ändå ska hon avgå. Vad skulle hon ha gjort? Vägrat att acceptera inbjudan? Vägrat att ta en bit tårta? Skrikit rasism, rasism? Jag vill inte skära i en svart tårta som liknar en kvinnokropp! Skällt ut konstnären när han började skrika och sprungit därifrån?

Kitimbwa Sabuni använder ordet ”stympas”. Det är inte europeiska kolonialmakter som har infört könsstympning. Redan den grekiska historikern Herodotos (ca 480–ca 420 fvt) skriver i Herodotos historia om att afrikanska barn utsattes för omskärelse, vilket betraktades som en gammal sedvänja, som upphör hos folk som kommer i kontakt med den [civiliserade] grekiska världen, Hellas (2000, s. 145, 146).

Kitimbwa Sabuni och Afrosvenskarnas riksförbund hade kunnat välja att strida för flickors rätt att inte utsättas för den mångtusenåriga afrikanska kvinnofientliga sedvänjan könsstympning. De hade kunnat välja att upplysa alla nyanlända könsstympade flickor och kvinnor var i Sverige de kan få hjälp. De hade kunnat upplysa invandrare från afrikanska klaner vad det innebär att leva i en nationalstat, att i en nationalstat är tilliten till staten avgörande för välfärdsstatens överlevnad och att den urgamla sedvänjan att sätta tilliten till klanen och klanens normer över nationalstatens lagar i förlängningen är detsamma som att bädda för välfärdsstatens undergång.

I stället är de fixerade vid hudfärg.

Ytterligare ett exempel på Kitimbwa Sabunis hudfärgsrasism är hans artikel i Dagens Samhälle 20 april 2016 i samband med Mehmet Kaplans (MP) avgång som bostadsminister, ”Troende muslimer har ingen plats i svensk politik”. Det är märkligt hur Nalin Pekguls mångåriga verksamhet inom Socialdemokraterna ständigt trollas bort. I den här artikeln misstänkliggörs hon för att hon varit kritisk mot Kaplan.

Kitimbwa Sabuni uttalar sig i egenskap av talesperson för MMRK. Han försvarar en person som i många år haft officiella uppdrag inom Muslimska brödraskapets svenska gren och gör avgången till en fråga om hudfärg och religion.

Judefientlighet är en integrerad del i Muslimska brödraskapets ideologi och den svenska grenen har vid flera tillfällen bjudit in talare med en judefientlig retorik, inklusive Mehmet Kaplan som bjudit in både Jamal Badawi och Yvonne Ridley. Sabuni ger i artikeln uttryck för att det är viktigare vilken grupp en politiker representerar än hur politikern lever upp till partiets partiprogram.

Vad Kitimbwa Sabuni än pratar om tar han alltid upp den transatlantiska slavhandeln, som om den är den enda slavhandel som existerat i historien, så även i denna artikel: ”För oss är inte förintelsen under andra världskriget en isolerad händelse i historien, som inga paralleller kan dras till. Utan den kan likt andra förintelser vi upplevt under transatlantisk slavhandel och europeisk kolonialism användas för att säga oss något om vår samtid och bidra till arbetet mot att sådana historiska ohyggligheter upprepas.”

Så snart islams heliga krigare trängde in i Nordafrika på 600-talet tog de slavar i tusental. Historikern Eduardo Manzano Moreno skriver att en shariajurist (d. 870) står för den tidigaste skildringen av erövringen av Nordafrika, bland annat hur en berbisk underkuvad stam i Cyrenaika i nordöstra Libyen under den första erövringsvågen runt 643 (då Omar var kalif) gick med på en pakt som innebar att de accepterade att betala skatten jizya och för att kunna betala skatten fick tillstånd att sälja sina egna barn. Manzano Moreno skriver att det inte råder några tvivel om att vissa egyptiska shariajurister (fuqaha) ansåg att det var lagligt att köpa och sälja somliga berber. ”Slavar tillfångatagna under segerrika kampanjer räknades i tusental och när erövringarna var avklarade upphörde inte flödet österut.” Till och med den abbasidiska kalifen al-Mansur (754–775), Bagdads grundare, rapporteras ha blivit rasande när han skulle tillträda och inte fick den sedvanliga skeppslasten slavar som gåva från Ifriqiya, namnet på de nordafrikanska territorierna.

Härskarna i det ockuperade Spanien tog slavar från det svarta Afrika, inte minst till sina harem. De nordafrikanska länder som ingick i Osmanska riket kapade fartyg i Medelhavet i flera hundra år och tog kristna besättningar och passagerare som slavar. De gjorde också ständiga räder längs Italiens, Greklands och Spaniens kuster och rövade bort befolkningen och sålde den som slavar. Det fanns slavmarknader i hela det Osmanska imperiet. Araber ägnade sig åt en omfattande svart slavhandel. Det som gör att forskningen har koncentrerat sig på den transatlantiska slavhandeln är att det finns så gott om skriftligt material eftersom det var en renodlad affärsverksamhet och handelsmännen höll noggrant reda på antalet svarta de fraktade på sina fartyg och också för att slavättlingarna är en så påtaglig syn i USA på grund av sin hudfärg.

Den vita slavhandeln har inte lämnat så påtagliga spår efter sig och är betydligt svårare att kartlägga eftersom det var en piratverksamhet, men historikern Robert C. Davis har gjort en sammanställning och hävdar att den var lika omfattande som den transatlantiska slavhandeln. Sydafrikanen Ronald Segal har skrivit om den svarta slavhandeln inom det islamiska imperiet.

Det är skrämmande hur Kitimbwa Sabuni får sina utfall mot ”vita” publicerade i tidningar som Dagens Nyheter och Dagens Samhälle. Det är skrämmande att hudfärgen över huvud taget tillåts spela roll i den offentliga debatten.

Varför behandlas inte Kitimbwa Sabuni som den hudfärgsrasist han är? Varför skyddas han av sin svarta hud? Varför gäller en måttstock för europeiska hudfärgsrasister och en annan för afrikanska hudfärgsrasister?

Afrosvenskarnas riksförbund och Amineh Kakabaveh (V)
Afrosvenskarnas riksförbund uppträder som en kolonialmakt. De tog sig rätten att läxa upp Vänsterpartiet och kräva att partiet utesluter riksdagsledamoten och kvinnorättsaktivisten Amineh Kakabaveh för att hon på Facebook delat ett kvinnofientligt avsnitt ur en film utan att inse vilka filmens avsändare var. Hon tog snabbt bort filmen, hon har bett om ursäkt tusen gånger om, men Afrosvenskarna kräver att partiet avstänger henne för att hon påstås sprida rasistisk propaganda. De hävdar att hon har ”en lång historia av tvivelaktiga utspel om muslimer”. De gick så långt att de till och med ordnade ett offentligt möte om Amineh Kakabaveh. Deras agerande säger mer om Afrosvenskarnas riksförbund som patriarkalisk högborg än om Amineh Kakabaveh som rasist, särskilt med tanke på att Kitimbwa Sabuni i skuggrapporten till FN anklagar Sverige för att Sverige arbetar mot hedersförtryck, se nedan.

Drevet mot Amineh Kakabaveh liknar drevet mot förra integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (L), som även hon kompromisslöst ställde sig på flickornas sida i hedersmiljöer.

Afrosvensk enligt Kitimbwa Sabunis definition
Christian Hofverberg intervjuar Kitimbwa Sabuni 11 juni 2014 på bloggen All Afrosvensk Everything. Där säger Sabuni följande om begreppet afrosvensk: ”Ordet afrosvensk signalerar också att det är till Sverige som vi som svarta svenskar ska centrera våra aktiviteter och våra intressen. Däremot ska man inte se ordet afrosvensk som en längtan efter att få vara en del av någon slags vit svensk gemenskap.”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Christian Hofverberg frågar: ”Mot bakgrund av detta, hur ser du på orden mörkhyad och färgad?” Kitimbwa Sabuni: ”För det första ska man komma ihåg att de här orden är utvalda av vita människor. En av konsekvenserna med att tillhöra en underordnad minoritet som t ex afrosvensk är att du får ett dubbelt medvetande, dvs. jag vet både hur jag tänker utifrån förhållande att jag är en svart person men jag vet också hur en vit person tänker utifrån att jag är svart. Så när man analyserar användningen av dessa ord så måste man utgå ifrån förhållandet att vit är normen. Då blir det väldigt intressant att fråga sig varför vita svenskar är så bekväma med att använda ord som färgad eller mörkhyad. Jag menar att de är det för att dessa ord inte ger afrosvenskar en politisk identitet. Ordet mörkhyad kan exempelvis betyda mörk spanjor i en kontext och en svart person från Ghana i en annan kontext. Färgad är enbart ett rasistiskt begrepp som vita har använt sedan lång tid tillbaka. Orden svart eller afrosvensk implicerar däremot vithet och då synliggörs också den privilegieposition som vita människor har i det svenska samhället.”

Vidare: ”Det som behövs, i ett antirasistiskt och afrosvenskt perspektiv, är ju demonstrationer eller manifestationer mot den vita privilegiestrukturen.”

Vidare: ”Sen är det ett stort problem att vita svenskar är mer engagerade i bevarande av sin egen självbild som toleranta och antirasistiska än afrosvenskar är i kampen för rättvisa och värdighet för vårt folk. I alla fall när det gäller politiska manifestationer. Det viktigaste i slutändan är ändå att vi som afrosvenskar skapar en positiv nationalism [min kursiv] för social rättvisa och mot kolonial rasistisk dominans.”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Uppviglaren Kitimbwa Sabuni
Efter flera dödsskjutningar anordnades 17–-18 december 2016 en manifestation i Rinkeby utanför Stockholm mot våldet. Kitimbwa Sabuni var en av talarna. Hans tal publicerades i sin helhet i Feministiskt perspektiv 20 december 2016 med rubriken ”Koloniala orsaker till överdödlighet i förorten”.

Efter det att afrikanska länder blev självständiga på 1960-talet har det ena inbördeskriget efter det andra rasat på kontinenten, stundtals baserade på urgamla klanstrider, etniska konflikter eller politiska konflikter mellan kommunister, islamister, demokrater. Afrika var en arena för det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Afrika är i dag en arena för militanta jihadister och terrororganisationer. Usama bin Ladin fick till exempel en fristad i Sudan. Afrikanska politiska ledare har använt statskassan som sin privata kassa och fyllt bankfacken i skatteparadis med de rikedomar som borde ha gått till den egna befolkningens välfärd. Detta tiger Kitimbwa Sabuni om. Det är, enligt honom, de europeiska kolonialmakternas fel att afrikaner på grund av stridigheter i afrikanska länder sökt sig till Sverige. Han förbiser också att Sverige för inte så länge sedan var ett fattigt jordbrukarland som genom hårt arbete och politisk samarbetsvilja tog sig ur fattigdomen och byggde den välfärdsstat som välkomnat honom och hans släktingar.

Det han förbiser allra mest är att den svenska välfärdsstaten är en nationalstat, inte ett land baserat på klaner, och att det är de invandrade klanerna med sina mångtusenåriga normer och förakt för den svenska rättsstaten och polisen som bidragit till den laglöshet som råder i vissa delar av Sverige.

Kitimbwa Sabuni uppträder än en gång som en parodi på Malcolm X och predikar hat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”. Malcolm X, liksom Marcus Garvey för övrigt, var övertygade om den svarta befolkningens handlingsförmåga, trots diskriminerande lagstiftning.

Sabuni upprepar postkolonialisternas mantra: européerna är de enda som kan handla självständigt, invandrarna är en skock hjälplösa får. ”Kolonialismen tog aldrig slut”, säger Sabuni. ”När vi kom till Europa eftersom europeisk kolonialism gjort det omöjligt för oss att leva kvar med värdighet i länderna där vi har vårt ursprung, då följde den koloniala logiken med oss hit och förorterna vi hänvisades till blev de nya kolonierna. På samma sätt som svarta och bruna kroppar behövde hanteras i ursprungskolonierna, behöver vi hanteras här i de europeiska städerna där vi befinner oss.”

Det Sabuni inte säger något om är EBO-lagen, lagen om eget boende från 1994, som tillåter utlänningar att bosätta sig var de vill. Flera kommunalråd är emot lagen, eftersom redan överbefolkade områden blir ännu mer överbefolkade när asylsökande väljer att flytta in hos släkt och vänner i stället för till den kommun eller flyktingförläggning Migrationsverket anvisat. Hela familjer kan flytta in hos redan trångbodda familjer. Många invandrare kommer från länder dominerade av klaner. Tillhör du en klan kan du inte säga nej när släktingar begär att få bo hos dig, hur mycket du än skulle vilja det.

Vidare säger Sabuni: ” Miljonprogrammen som var det svenska folkhemmets stolthet på 1960-talet gjordes om till uppsamlingsplats för oss, jordens fördömda, och förvandlades till det vi i dag kallar ’förorten’ med alla negativa bibetydelser som begreppet har med sig.” Han anspelar på psykiatern Frantz Fanons bok om tredje världen, Jordens fördömda (1961), näst efter Malcolm X postkolonialisternas guru framför alla andra tillsammans med litteraturvetaren Edward Said.

Postkolonialisterna ser inte framåt. De har parkerat sig i 1950-talets och 1960-talets Afrika och USA. De har utnämnt Sverige till en kolonialmakt och tagit på sig uppgiften att befria invandrarna från denna kolonialmakt.

Sabuni rabblar en mängd statistik som han hämtat från en av Sveriges främsta hatpredikanter, Tobias Hübinette, verksam vid Karlstads universitet och alltså försörjd av det land och den befolkning han hatar så.

Kitimbwa Sabuni avslutar talet med följande: ”Därför är jag glad att vara på plats och se alla samlas här i protest. Beredda att ansluta sig till kampen mot den nutida kolonialismen. Vi är inte ensamma, utan i städer i hela Europa reser sig svarta och bruna människor [min kursiv], i Nordamerika reser de sig bland annat i Black Lives Matter-rörelsen. Allt detta hänger samman och det hänger samman med den kamp som fördes och fortfarande förs i Kongo, i Algeriet, i Vietnam, på Kuba och i Palestina. För att använda den store Frantz Fanons ord: ’Varje generation måste finna sitt öde och uppfylla det eller svika det. Det valet kan ingen ta ifrån oss.’”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Det är dags att ”de blonda blåögda vita djävlarna” som välkomnat Kitimbwa Sabuni och gjort det möjligt för honom att leva och verka i Sverige reser sig och kräver att Kitimbwa Sabuni och hans hustru Fatima Doubakil betalar tillbaka alla offentliga bidrag de kasserat in under årens lopp med sina hatkampanjer och att de utvisas på livstid. Det är inbördeskrig de bedriver.

Grundlagen måste ändras så att det blir möjligt att utvisa utlänningar som har fått svenskt medborgarskap och bedriver krig mot Sverige.

Medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter
Man kan tycka vad man vill om Malcolm X:s retorik. Man bör vara medveten om att han tillhörde en extremt anti-vit sekt, att han dyrkade sektledaren, att han blint lydde sektledaren, att han saknade kritisk distans till demoniseringen av vita, att det var en apokalyptisk sekt han tillhörde, att eftersom det var omöjligt för svarta och vita att leva tillsammans var det nödvändigt att förinta de vita djävlarna, att det fram till dess att dagen var kommen var det nödvändigt att leva helt separerade från den vita befolkningen i USA och inte på något vis delta i den amerikanska politiken.

Verkligheten var påträngande. Trots den stora skillnaden mellan Malcolm X och Martin Luther King, och trots alla hånfulla kommentarer och gliringar från Malcolm X:s sida om icke-våldsmetoder, integration, Onkel Tom och husneger, hade de samma mål: att återupprätta de svartas människovärde och självrespekt och skapa drägliga livsvillkor för USA:s slavättlingar.

Under stora delar av 1964 reste Malcolm mycket både i Afrika och Europa. Överallt talade han om de svartas omänskliga villkor i USA. Han ville få omvärlden att ingripa i USA:s behandling av sin svarta befolkning. Han insåg att så länge kampen gällde medborgerliga rättigheter enligt Martin Luther Kings metod kunde omvärlden inte lägga sig i, eftersom det rörde sig om en inhemsk fråga. Därför försökte han göra diskrimineringen till en fråga om mänskliga rättigheter för att kunna föra upp frågan i FN. Intresset bland USA:s svarta befolkning och ledarna för medborgarrättsrörelserna var minimalt.

Malcolm X:s ansträngningar att betona de svartas mänskliga rättigheter i stället för medborgerliga rättigheter är en tänkbar förklaring till Muslimska brödraskapets betoning på mänskliga rättigheter i stället för medborgerliga rättigheter i Sverige och varför Nätverket svenska muslimer i samarbete vände sig till FN med skuggrapporten, som de kallar alternativrapporten, i februari 2013, Swedish Muslims in Cooperation Network. Alternative Report, riktad till FN:s Committee on the Elimination of Racial Discrimination (CERD).

Malcolm X ville inför FN få upp svarta amerikaners mänskliga rättigheter. Skuggrapporten handlar om ett odefinierat kollektiv i Sverige kallat muslimer, men som i själva verket avser Muslimska brödraskapets nätverk. Skuggrapporten är sammanställd av Kitimbwa Sabuni med hjälp av Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Omar Mustafa, Elvir Gigovic, Ahmed Siraj och finansierad av i huvudsak Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer, som i sin tur finansieras med skattemedel.

Hudfärgsrasismen i USA blir i den svenska skuggrapporten en fråga om att utövare av en religion påstås vara utsatta för rasism och att det är rasistiskt att motarbeta den invandrade livegenskap en del flickor och kvinnor lever i.

Docenten och kulturdebattören Johan Lundberg ger i artikeln ”Med antirasismen som täckmantel” i Expressen 12 september 2013 en kärnfull sammanfattning av islamisterna i Kitimbwa Sabunis nätverk och deras verksamhet:

Under arbetet med slutkapitlet i min bok ’Ljusets fiender’, vilket handlar om vårens kravaller i Husby, kom jag i mitt sökande efter ideologiska underströmmar att stöta på en rad organisationer som förvånade mig genom att ett fåtal namn ständigt återkom: Mattias Gardell, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil, för att nämna några. Ibland hade dessa personer framträdande positioner i organisationerna. I andra fall bjöds de in som regelbundna föreläsare eller seminariedeltagare. Ibland dök de upp som författare till bidragsansökningar. Organisationerna lystrade till namn som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Studieförbundet Ibn Rushd, Charta 2008 och Forix, Förorternas riksdag. För att blott nämna några.

Flera av dessa organisationer påstods ha antirasistiska syften. Ofta sade man sig kämpa för mänskliga rättigheter. Vid ett närmare studium upptäckte jag dock att flera av organisationernas huvudfrågor var ännu mer begränsade än antalet frontgestalter. Noga besett inskränkte de sig till två: Påvisandet av rasism mot muslimer och kamp mot den nuvarande terrorlagstiftningen. Ofta sammanföll de två: Kamp mot islamistisk terrorism framställdes i alarmistiska ordalag som ett västvärldens krig mot muslimer.

I den alternativa utredning om strukturell rasism som flera av dessa organisationer presenterade under våren, under Kitimbwa Sabunis ledning, anfördes även följande oegentligheter som exempel på att Sverige ytterst sett är en islamofobisk ’apartheidstat’: Statliga kampanjer mot sådant som hedersvåld, tvångsgifte samt äktenskap med minderåriga. Därtill presenterades ett förslag om att Justitiekanslern borde ta ett hårdare grepp över svenska medier för att balansera yttrandefriheten mot respekt för människor som kan bli kränkta. Hur dylika synpunkter harmonierade med kamp för mänskliga rättigheter var inte helt lätt att förstå.

Kitimbwa Sabuni har ABF i Stockholm som plattform. Han var ABF:s affischnamn i Almedalen 2017. ABF deltar med andra ord i inbördeskriget mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Även Maimuna Abdullahi från ökända SFM, som tvingades betala tillbaka projektbidraget de fått av MUCF för ”Stå Upp! 2.0” (se tidigare inlägg) har ABF i Stockholm som plattform. Hon är projektledare för något som heter Postkolonialt Forum, vilket beskrivs under rubriken ”Moderna folkrörelser” i årsrapporten för 2016. Behrang Miri är nationell samordnare för social mobilisering på ABF. ”Behrang har även fått igenom uppstarten av ett postkolonialt forum där Maimuna Abdullahi är samordnare. Forumet är ett samarrangemang mellan ABF Förbundet och ABF Stockholm, där diskussioner kring kolonialismens arv och effekter på vår samtid står i fokus. – Syftet är att vi ska mötas och ge legitimitet till underrepresenterade grupper. Forumet har också ett postkolonialt perspektiv för att stötta, förstärka och lära av varandra, samt skapa gemensamma målsättningar och ge en plattform för att normalisera den postkoloniala teorin i samhället, avslutar han.”

Det är ingen vetenskaplig teori. Det är en västfientlig ideologi. Och den ska inte normaliseras i Sverige.

Maimuna Abdullahi är en flitig aktivist. Den 6 juni 2017 medverkade hon i ett seminarium med anledning av EU-domen om religiös klädsel på arbetet anordnat av Vänsterpartiet i Malmö, kontakt Hanna Gedin, biträdande partisekreterare. Forskaren Anders Neergaard, som skrivit flera verk tillsammans med postkolonialisten Diana Mulinari, försvarar Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab utan att kommentera vad den signalerar: Död åt homosexuella och att antalet beslöjade flickor och kvinnor är ett tecken på motståndet mot den västerländska civilisationen.

Övriga deltagare var partiets Christina Höj Larsen och den ultrareaktionära shariajuristen Salahuddin Barakat samt Jasmin Nur, kvinnan som avbröt statsminister Stefan Löfvens 1-majtal och som i en intervju använder sig  av Malcolm X:s vokabulär Onkel Tom och ”alla medel som behövs”.

Det är inte svårt att inse att Vänsterpartiet i Malmö har ett stort inflytande över partiets interna drev mot Amineh Kakabaveh. Maimuna Abdullahi har offentligt kallat Amineh Kakabavehs  kamp för flickor i hedersmiljöer för rasistisk och islamofobisk. Seminariet är ännu ett bevis på symbiosen mellan den shariapolitiska extremhögern och extremvänstern.

Maimuna Abdullahi samarbetar med Kitimbwa Sabuni för införandet av det som kallas jämlikhetsdata.

Maimuna Abdullahi är även styrelseledamot i Antirasistiska akademin, som jag diskuterar i nästa inlägg.

8 september 2017

Mona Lagerström  fil dr

Källor:

DAVIS, Robert C., Christian slaves, Muslim masters. White slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500–1800, Palgrave macmillan 2003

MANZANO MORENO, Eduardo, ”The Iberian Peninsula and North Africa”, The new Cambridge history of Islam, Volume 1, The formation of the Islamic world sixth to eleventh centuries, (red.) Chase F. Robinson, Cambridge University Press 2010, s. 590

SEGAL, Ronald, Islam’s black slaves. The other black diaspora (2001), Farrar, Straus and Groux 2002

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

Detta inlägg handlar om Kitimbwa Sabuni, hans hustru Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi samt I love 415, Göteborg, och Akademin, Bergsjön, Göteborg, som båda fått bidrag av Kulturrådet. Även Amanj Aziz och Hussein Hamad från föregående inlägg finns med.

Förutom de två makarna Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil är det bara känt att Maimuna Abdullahi och Rashid Musa sagt sig tillhöra MMRK.

MMRK verkar inte för ett Sverige som håller ihop. De driver inte projekt om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. De bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. De är hatets kolportörer. De håller på att slita sönder Sverige med sitt hat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”. De kallar sig antirasister. De är hudfärgsrasister. De har gjort karriär på att utnyttja sin hudfärg och sin religion.

Behandla Sabuni, Doubakil och Abdullahi som afrikanska krigsledare och klanledare som till Sverige överfört Afrikas inbördeskrig och klanstrider och utmålar Sverige som kolonialmakten de tagit på sig uppgiften att krossa.

Kitimbwa Sabuni är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund, som jag återkommer till i nästa inlägg. Alla tre har kopplingar till Muslimska brödraskapet och använder sig av postkolonialisternas fraslexikon hämtad ur postkolonialisternas hatiska västfientliga marxistiska hudfärgsrasistideologi som inte bara universiteten tillhandahållet utan de utbildar själva i den postkoloniala ideologin, ty det handlar om ideologi, inte om vetenskap. De tre är toppnamn inom den shariapolitiska extremhögern Svart makt och Allahs makt.

Jag efterlyser en komplett kartläggning av alla offentliga medel som gått till MMRK och vilka projekt de fått bidrag för och resultat som uppnåtts.

Jag efterlyser en kartläggning av alla politiker, myndighetspersoner, myndigheter och andra offentligt finansierade verksamheter Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har bearbetat under årens lopp samt en komplett kartläggning av alla offentliga medel som betalats ut till dessa islamister och de olika konstellationer de ingått i.

Kitimbwa (Etembwa Esisombe) Sabuni och hans fru Fatima Doubakil driver företaget Get Educated, likabehandlingskonsulten i tiden. Bland tjänsterna de erbjuder finns skräddarsydda utbildningar och att skriva projektansökningar.

Jag efterlyser en kartläggning av alla offentliga medel som betalats ut till företaget Get educated, syftet med bidragen och vilka resultat de uppnått.

MMRK grundades av Fatima Doubakil 2007, enligt presentation av henne inför Muslimska familjedagarna 2017 (som anordnas av Muslimska brödraskapets organisationer Ibn Rushd, IFiS och SUM). Det är terroristers mänskliga rättigheter MMRK värnar om. På Facebook skriver man att MMRK bildades ”som en reaktion på en växande antiislam [min kursiv] och brotten mot mänskliga rättigheter i det så kallade ’Kriget mot terrorisms’ kölvatten”.

MMRK skriver att de ”arbetar med en muslimsk värdegrund [min kursiv] för rättvisa för alla muslimer oavsett etnicitet, religion och politisk bakgrund”, utan att definiera vad muslimsk värdegrund innebär eller vad de lägger in i kollektivordet muslimer. De definierar inte heller vad de avser med antiislam. Avser de religionskritik? Hädelse? Rasism?

MMRK säger sig ”Skriva rapporter till regeringar och internationella organisationer, Övervaka och bekämpa antiislam i media, Övervaka Sveriges roll i det så kallade ’Kriget mot terrorism’, Producera artiklar kring antiislam, Organisera aktioner mot antiislam, Arrangera seminarier och föreläsningar om mänskliga rättigheter.”

År 2010 deltog Fatima Doubakil tillsammans med Mehmet Kaplan (MP) i ett seminarium anordnat av Charta 2008 i Almedalen kallat ”När terroristnoja blir politik”.

Som framgår av fotografiet bär Fatima Doubakil ännu inte Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab.

Den 30 september 2009 skriver Fatima Doubakil ett pressmeddelande med rubriken: ”Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén bakom Malcolm X-pris”. Vidare: ”Malcolm X priset utdelas för första gången någonsin i Sverige av ingen mindre än Malcolm X dotter Malaak Shabazz.” Priset gick till professor Masoud Kamali ”för hans forskning och utredning i makt, integration och strukturell diskriminering”.

År 2017 meddelar Mittuniversitetet på sin hemsida att Masoud Kamali fått Muslimska familjedagarnas, alltså Muslimska brödraskapets, pris som ”Årets kämpe mot islamofobi”. Motiveringen löd: ”Årets pris går till professor Masoud Kamali som har uppmärksammat och bekämpat den alltmer växande antimuslimska rasismen i samhället. Professor Kamali är en framstående forskare som bidragit till ökad kunskap om och djupare förståelse av antimuslimism och rasism samt aktivt deltagit i det offentliga samtalet och arbetat med folkbildande insatser.” Mittuniversitetet skriver att priset delades ut av Ibn Rushd Studieförbund, Islamiska Förbundet i Sverige och Sveriges Unga Muslimer, utan att reagera på att det rör sig om tre föreningar som ingår i den samhällsomstörtande rörelsen Muslimska brödraskapet.

År 2016 gick priset till professor Mattias Gardell.

De två pristagarna är en viktig markering från Muslimska brödraskapets sida av vilka professorer som stöder Brödraskapets inbördeskrig och det långsiktiga målet att inlemma Sverige i Brödraskapets kalifat.

I love 415 Community, Göteborg
Läraren Hussein Hamad från föregående inlägg om SFM, som geniförklarat Malcolm X, har tidigare samarbetat med SFM-gruppen bakom ”Stå Upp!”. Den 7 november 2015 höll han i stadsdelen Bergsjön, Göteborg, föreläsningen ”Rasism och rasismer” tillsammans med Amanj Aziz, Kitimbwa Sabuni och Maimuna Abdullahi. Föreläsningen hölls med anledning av de tre morden på skolan Kronan i stadsdelen Kronogården i Trollhättan 22 oktober 2015.

På Facebook annonserar I love 415 Community föreläsningen enligt följande: ”I skuggan av terrordådet i Kronogården reduceras händelsen till en enskild galnings handlingar. Därför arrangerar vi en helkväll om rasism. Under kvällen gästas vi av bland de mest skarpaste av antirasister:
Kitimbwa Sabuni är likabehandlingskonsult, aktivist med lång erfarenhet och aktiv i Afrosvenskarnas Riksförbund och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.
Maimuna Abdullahi är en av Sveriges skarpaste debattörer, aktivist med bred kunskap och ledarskribent på Göteborgs Fria. Hon är dessutom aktiv i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.
Hussein Hamad är en känd föreläsare om rasism och har varit projektledare för anti-islamofobiska projektet ’Under Ytan’. Han är lärare till yrket.
Amanj Aziz är aktiv som debattör och föreläsare och avslutade nyligen projektet ’Göteborg mot islamofobi’ på antidiskrimineringsbyrån Göteborgs Rättighetscenter. Han jobbar i Bergsjön med frågor som bland annat rör praktisk tillämpning av mänskliga rättigheter.”

Man kan fråga sig vad det är för mänskliga rättigheter Amanj Aziz säger sig arbeta för.

Han drev tidigare webbplatsen nyansmuslim.se där man kunde läsa följande: ”en separatistisk plattform som endast vänder sig till muslimer. Om du inte identifierar dig som muslim så undanbedes du att kommentera.”

Amanj Aziz och Sveriges förenade muslimer tvingades i år betala tillbaka pengar till MUCF de fått för projektet ”Stå Upp! 2.0”. Det är inte första gången Amanj Aziz tvingats betala tillbaka bidrag för att hans verksamhet varit odemokratisk. När han var representant för organisationen Troende unga framtida förebilder, TUFF, bjöd han till en könsuppdelad konferens i Göteborg i april 2011 in den ökända hatpredikanten Bilal Philips som bland annat sagt att homosexuella bör straffas med döden. TUFF hade fått drygt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen (numera MUCF) för att motverka islamofobi och öka kunskapen om islam. Ledarskribenten Per Gudmundson uppmärksammade konferensen och det slutade med att TUFF tvingades betala tillbaka en stor summa till Ungdomsstyrelsen.

Hanna Gadban om islamisterna Amanj Aziz och Hussein Hamad
Hanna Gadban kartlägger i boken Min Jihad – Jakten på liberal islam (2015 ) islamister i Sverige knutna till dawa-organisationen, alltså väckelseorganisationen, iERA, Islamic Education and Research Academy, grundad 2009 i Storbritannien av islamister med en uttalad västfientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig retorik. En av organisationens ursprungliga rådgivare var Bilal Philips.

Enligt Hanna Gadban säger sig iERA vilja motverka islamofobi genom att sprida kunskap om islam (s. 35). Amanj Aziz ansvarade för introduktionen av iERA i Sverige 2012 (s. 57). Han höll den första dawa-kursen på svenska i Bellevuemoskén i Göteborg i november 2012 (s. 51). Gadban skriver också att iERA:s mål är att via dawa-kurser utbilda missionärer som kallar till islam med målet att ”’islam ska inträda i varje hushåll i Sverige’” (s. 43). Vidare skriver hon att det finns klara beröringspunkter mellan iERA:s dawa-rörelse och den våldsbejakande extremismen (s. 53) och ger i boken flera exempel.

Hanna Gadban skriver vidare att iERA:s mål är att återupprätta kalifatet och att det är mot den bakgrunden man ska se Amanj Aziz engagemang mot islamofobi (s. 93). Hon skriver att projektet ”Göteborg mot islamofobi”, där Aziz var involverad, fick 591 000 kronor från Ungdomsstyrelsen (s. 56).

Hanna Gadban skriver att Hussein Hamad, som av Ungdomsstyrelsen 2014 fick 575 000 kronor för projektet ”Under ytan”, ”tillhör samma radikalislamistiska kretsar runt iERA som Aziz” (s. 57). Han var konferencier på SFM:s konferens ”Jag är muslim!” i Angered Arena i Göteborg i maj 2012. Huvudtalare var iERA:s internationella ledare Hamza Andreas Tzortzis. Gadban räknar upp namnen på de ”kända islamister” från Sverige som deltog (s. 131). Hon skriver om ”en broderkväll med dawa-gruppen i Göteborg” i Bergsjön i april 2013 anordnad av den göteborgska iERA-kretsen där bland andra Hussein Hamad deltog (153, 154).

Då blir frågan: Vilka är I love 415 som lovordar Amanj Aziz och Hussein Hamad?

I love 415 har fått pengar av Kulturrådet. Den 29 november 2016 beviljade Kulturrådet under rubriken ”Kreativa platser. Kulturverksamheter i vissa bostadsområden” 1 800 000 kronor i projektbidrag till Akademin, Bergsjön, Göteborg, tillsammans med Pantrarna för upprustningen av förorten, Konstfrämjandet och I love 415.

Akademin, Bergsjön, Göteborg
Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi dyker upp överallt. Arbetar de ideellt? Eller tar de del av alla bidrag svenska myndigheter är så generösa med?

Akademin, Bergsjön, Göteborg, marknadsför sig som ”en plattform för dekolonial konst och folkbildning”. Med ”folkbildning” avses ”Harakat – en postkolonial grundutbildning” med några av ”Sveriges främsta postkoloniala teoretiker”, bland andra Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi, Edda Manga, Irene Molina, Tobias Hübinette. Kursen är gratis och omfattar sju möten.

Akademin medverkade i 1 maj-demonstrationen 2017, ”Rätten till våra kroppar”, med anledning av EU-domen som ger arbetsgivare rätt att förbjuda religiösa symboler, en demonstration där Maimuna Abdullahi höll tal och där Irene Molina, Kitimbwa Sabuni, Rashid Musa också var synnerligen aktiva. Rashid Musa skrev följande på Facebook 26 april 2017 om EU-domen och SAS förbud mot att personal som har kundkontakter är beslöjade och att de åberopade neutralitetsprincipen: ”Du kan bara vara neutral om du är vit och sekulär europé. Allt annat är avvikande som måste assimileras in i vitheten.”

Demonstrationen 1 maj i Göteborg borde betraktas som en anti-Prideparad. De beslöjade kvinnorna som skanderade om sin klädsel kunde lika gärna skandera ”Död år homosexuella! Död åt avfällingar från islam!” Det är vad plagget symboliserar.

Är det sådana demonstrationer Kulturrådet avser med ”Kreativa platser. Kulturverksamheter i vissa bostadsområden”?

Maimuna Abdullahi skrev en artikel om demonstrationen i Göteborgs Fria 2 maj 2017, ”Motståndet är vårt hopp”. Hon skriver: ”EU-domen är inget annat än en rasistisk och kvinnofientlig dom som ger företagen företräde framför folkets grundlagsskyddade rättigheter.”

Det hon menar är rätten att bära Muslimska brödraskapets uniform på arbetet. Hijab är ett politiskt plagg. Antalet hijabbärande flickor och kvinnor signalerar hur långt motståndet mot den västerländska civilisationen har kommit i ett land.

Maimuna Abdullahi kopplar rasism till religion. Malcolm X kopplade rasism till hudfärg.

Maimuna Abdullahi är styrelseledamot i Antirasistiska akademin (ArA), en verksamhet professor Irene Molina varit aktiv i sedan starten 2007 vars aktivister är hudfärgsrasister som avser att krossa ”vithetens hegemoni” och som hävdar att hedersförtryck och våld är koloniala påfund, att det är rasism att använda begreppen.

Jag återkommer till aktivisterna inom ArA. Det var de som saboterade den pågående integrationspolitiska utredningen då dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) 2004 utsåg Masoud Kamali till ny utredare. Han la fram en utredning som inte gick att använda. När Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, bildades skrev samma hudfärgsrasister ett kritiskt brev till regeringen, vilket resulterade i att de aktivister som redan saboterat integrationspolitiken en gång av Ulf Bjereld och Vetenskapsrådet november 2016 beviljades över 20 miljoner kronor för ”arbete mot rasism”. Men först kommer ett inlägg om Afrosvenskarnas riksförbund, dess talesperson Kitimbwa Sabuni och Malcolm X.

6 september 2017

Mona Lagerström fil dr

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget skriver jag om Nation of Islam-aktivisterna Amanj Aziz och Hussein Hamad och Malcolm X och projektet Stå Upp! som SFM först fick över en halv miljon kronor av MUCF för och sedan tvingades betala tillbaka. Ett projekt Rashid Musa medverkade i.

Nation of Islam-aktivisterna har rakt av plagierat Malcolm X:s kamp för svart separatism och svartas rättigheter i USA för över femtio år sedan. Ett belysande exempel är SFM i Göteborg med islamisterna Amanj Aziz och Maimuna Abdullahi som frontfigurer. Jag återkommer i senare inlägg till Maimuna Abdullahi och hennes koppling till Muslimska brödraskapet, Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), Antirasistiska akademin (ArA) och verksamheten Postkolonialt Forum under ABF Stockholms beskydd.

Amanj Aziz bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på, vilket ledarskribenten Per Gudmundson, journalisten Magnus Sandelin och debattören/författaren Hanna Gadban belyst.

Amanj Aziz var styrelseledamot i Charta 2008 samtidigt som Mattias Gardell och Mehmet Kaplan (MP).

Amanj Aziz kallar i artikeln ”Reflektioner kring muslimsk aktivism” på Hikmainstitutets hemsida 1 februari 2013 Malcolm X för en av de största muslimska aktivisterna genom tiderna. Själv kallar han sig också för muslimsk aktivist. Han är islamist med kopplingar till våldsbejakande extremister. I Uppdrag gransknings reportage ”Jihad i Göteborg” den 22 april 2015, research Magnus Sandelin, reporter Sanna Klinghoffer, ingick intervjuer med företrädare för SFM.

Terrorismforskaren Magnus Ranstorp skriver på Twitter 25 mars 2017 att den kontroversiella organisationen SFM samma dag höll en kurs med Rashid Musa, vars organisation SUM nekats bidrag av MUCF. Kursen var gratis och hette ”Stå Upp! Ett projekt mot antimuslimsk rasism 2.0”.

Enligt programmet riktar man sig ”till dem som identifierar sig som muslimer”. Projektet finansierades av MUCF med 535 200 kronor. På SFM:s hemsida skriver man 15 juni 2016, när projektbidraget beviljats, att 2.0 är en fortsättning på projektet 2015–2016 mot islamofobi, ”Stå Upp! – mot antimuslimsk rasism”,

lett av Amanj Aziz och Maimuna Abdullahi, som de år 2015 fick bidrag från MUCF på 300 000 kronor för.

SFM hävdar 20 februari 2016 på Facebook att ”Antimuslimsk rasism är ett av Sveriges största problem just nu”, utan att ge källhänvisning eller definiera vad som omfattas av ”antimuslimsk rasism” och vad de lägger in i kollektivordet muslimer. De räknar upp datum mellan februari och maj 2016 när kurser ska hållas i Göteborg. Kursen ska enligt Facebook handla om hur muslimer diskrimineras på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utsätts för hatbrott och syftar till att ”stärka personer som är muslimer med kunskap och redskap för att bemöta antimuslimsk rasism”. Detta är en kopia av Malcolm X:s kamp för att stärka de svartas självkänsla och uppmaning att organisera sig. Svarta i USA diskriminerades på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden med hjälp av lagstiftningen och mördades på grund av sin hudfärg, inte på grund av sin religion.

På SFM:s Facebooksida 2016 om ”Stå Upp!” finns flera fotografier, bland annat ett av Malcolm X med en dotter i knät iförd sektens vita sjal samt tungviktsboxaren Cassius Clay, 22 år. Bilden är ett beskuret foto av Malcolm X, hans tre döttrar och Cassius Clay

taget när Cassius Clay bjöd in Malcolm och hans fru Betty och barn till Miami inför Clays match mot Sonny Liston 25 februari 1964, då Malcolm suspenderats från Nation of Islam och hamnade ur balans helt och hållet och behövde komma bort från New York där han var präst i sektens moské. Dagen efter matchen tillkännagav Cassius Clay, den nya världsmästaren i tungvikt, att han var medlem i Nation of Islam och att han hädanefter hette Muhammad Ali. Det är knappast en tillfällighet att SFM på Facebook inför kursen ”Stå Upp!” hade en bild av både Malcolm X och Cassius Clay/Muhammad Ali.

Då fotot togs, ett av få tillfällen han tillbringade med familjen, var Malcolm tystad och förbjuden att som representant för Nation of Islam tala med journalister. När president John F. Kennedy mördades 22 november 1963 förbjöd Elijah Muhammad sektens präster att uttala sig om mordet, sin vana trogen att inte blanda sig i politiken. Malcolm X skulle enligt självbiografin hålla ett tal i New York nedskrivet en vecka före mordet med titeln ”Guds dom över det vita Amerika” på temat ”som man sår får man skörda”. Under frågestunden efter talet frågade en i publiken vad han ansåg om mordet. Enligt Elijahs instruktioner skulle sektens präster på en sådan fråga svara ”Inga kommentarer”. Men Malcolm sa att det var ett fall av ”the chickens coming home to roost”, vilket bland annat betyder ”som man sår får man skörda”. Elijah suspenderade honom omedelbart i 90 dagar och förbjöd honom att tala med pressen, att skriva i sektens tidning som Malcolm grundat och utöva sina sysslor inom sekten. Enligt Malcolm väntade Elijah bara på att få suspendera honom eftersom Malcolm upptäckt att Elijah hade överträtt sektens stränga moralregler och gjort några av sektens ogifta sekreterare med barn och konfronterat Elijah. De gravida sekreterarna hade uteslutits enligt sektens regler och sektmedlemmar hade förbjudits, också enligt sektens regler, att ha kontakt med dem. Det är först nu Malcolm börjar tänka självständigt, skriver han. I mars 1964 bröt han med sekten (2001, s. 410–416).

Redan när MUCF 15 juni 2016 beviljade SFM bidraget på över en halv miljon kronor för ”Stå Upp! 2.0” och MUCF försvarade bidraget reagerade Magnus Ranstorp och uttalade sig för TT (publicerat i Aftonbladet 16 juni ”Myndighet försvarar kritiserat stöd”) och sa att det var rena vansinnet och att MUCF måste sätta ner foten: ”Den sammanlagda bilden av den här organisationen borde diskvalificera den för lång tid framöver, särskilt när man beaktar att den är sprungen ur en antidemokratisk och intolerant organisation. Det här är en perfekt illustration till var problemet är. Extremister som är skickliga på att skriva snygga stadgar och ansökningar tillåts åka slalom genom det svenska bidragssystemet. Det finns inga rutiner alls för uppföljning av vad bidragen gett för effekt, bara att dela ut dem.”

Frilansskribenten Sofie Löwenmarks föredömliga granskning av några av MUCF:s beviljade bidrag, publicerad under våren 2017 i tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan, fick kritiken mot SFM att ta fart på nytt. Den 15 mars 2017 publicerades Löwenmarks reportage ”SFM sprider våldsbejakande islamism för skattepengar” där hon lyfter fram att man på Youtube kan höra den av SFM ofta inbjudna imamen Muadh Zamzam (Ahmed Suleman) 2014 hålla en föreläsning om Kvinnan i Islam och hävda att tolvåriga flickor som inte är beslöjade hamnar i helvetet. Sofie Löwenmark skriver också att av projektbidragets 535 200 kronor för ”Stå Upp! 2.0” var 462 750 tänkta att gå till löner och arvoden.

MUCF krävde tillbaka de 535 200 kronorna från SFM.

De andra utannonserade kursledarna förutom Rashid Musa för ”Stå Upp! 2.0”, som man får förmoda att MUCF:s pengar var tänkta som arvode för, var Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi och Hussein Hamad.

Kursledaren Hussein Hamad, lärare, ägnar Malcolm X en okritisk hjältedyrkan i artikeln ”Giganternas sammandrabbning – Malcolm X och Muhammad Ali” på bloggen Nyans: Muslim 21 februari 2015. Hamads recension på Boktipset av Malcolm X:s självbiografi citeras på distributören Adlibris sida för boken: ”En fantastiskt bra självbiografi som inspirerat mig under många år. En bok som jag onekligen kommer ha stort nöje av och läsa om flera gånger i mitt liv för att ta del av de lärdomar som gömts mellan bokpärmarna.”

Hussein Hamad är lärare! Självbiografin är tillrättalagd. Saker har stuvats om, förstorats upp, dolts. Hur Malcolm X tänkte forma sin verksamhet efter brytningen med Nation of Islam och pilgrimsfärden till Mekka finns inte med. Manning Marable skriver i sin biografi Malcolm X att självbiografin praktiskt taget tiger helt om Malcolms nybildade icke-religiösa organisation Organization of African-American Unity (OAAU), översättning Stefan Lindgren: ”Ingenstans i texten nämns dess program eller mål. Efter år av forskning upptäckte jag att flera kapitel hade tagits bort före publiceringen, kapitel som handlade om bygget av en enhetsfront av afro-amerikaner, bestående av en rad olika politiska och sociala grupper under Black Muslims ledning”. Enligt Alex Haley ströks kapitlen på Malcolms begäran efter pilgrimsfärden till Mekka då han upptäckte att det gick att tala med vita människor (2014, s. 19).

Det Malcolm X enligt självbiografin talade med människor om under pilgrimsfärden till Mekka var hur den svarta mannen behandlades i USA. Han predikade för fattiga pilgrimer, skriver han, och också för ”några av den Heliga Världens viktigaste personer. Jag talade länge med den blåögda, blonda Amin al-Husseini, Jerusalems stormufti”, som han presenterats för av en turkisk parlamentsledamot (2001, s. 460). Amin al-Husseini samarbetade med Hitler under andra världskriget.

Det är en sak att beundra och respektera Malcolm X:s kompromisslösa ställningstagande för USA:s svarta befolkning, när det sannerligen inte var opportunt, och ansträngningar att förmå omvärldens politiska ledare att ta ställning mot diskrimineringen i USA. Det är en helt annan sak att försöka sätta en islamisk hjältegloria på honom. Det var Elijah Muhammads hemmagjorda islam han predikade. Om han efter pilgrimsfärden hade blivit finansiellt beroende av Muslim World League, och därmed Saudiarabien, hade det varit wahhabismen han hade predikat. Och wahhabismen strider inte bara mot svensk jämställdhetslagstiftning utan också, med alla sina förbud, mot religionsfriheten.

Malcolm X var, förutom allt annat, hatpredikant, hudfärgsrasist, separatist, sexist och antisemit.

I nästa inlägg återkommer jag till Amanj Aziz och Hussein Hamad och skriver om Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Malcolm X.

5 september 2017

Mona Lagerström fil dr

Källor:

The Autobiography of Malcolm X, with the assistance of Alex Haley (1965), Penguin Books, Modern Classics 2001
Malcolm X av Manning Marable (2011), översättning Stefan Lindgren, Leopard förlag 2014

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

Det här inlägget handlar om hudfärgsrasisten Rashid Musa (född i Somalia), ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund (SUM) tillika kommunikatör på studieförbundet Ibn Rushd, och hudfärgsrasisten Malcolm X (född i USA), om Malcolm X:s bakgrund och rasideologiska kamp för svart separatism i USA, om hatet som är mäktigare än geväret och hur Rashid Musa använder Malcolm X:s självbiografi (1965) som handbok i konsten att demonstrera hatet mot ”den vita mannen” i Sverige.

Behandla Rashid Musa som afrikansk krigsherre som till Sverige överfört afrikanska klanstrider och inbördeskrig.

Rashid Musa bedriver inbördeskrig mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på dels som aktivist inom Muslimska brödraskapets svenska gren, dels som hudfärgsseparatist. Han verkar inte för ett Sverige som håller ihop. Han verkar inte som samhällsmedborgare i Sverige. Han verkar för ett separatistiskt Nation of Islam baserat på Muslimska brödraskapets tolkning av islam som är samma politiska tolkning som i de skrifter Islamic Foundation i Storbritannien sprider.

Rashid Musa har kunnat skaffa sig ett namn som representant för islams trosgemenskap i Sverige mycket tack vare att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritets Peter Weiderud, Ulf Bjereld och Anna Ardin och islamforskarna inte har slagit larm om att Muslimska brödraskapet är en samhällsomstörtande rörelse med en separatistisk agenda.

Stefan Löfven: Den svenska islamforskningen är under all kritik. Du kan inte i din regeringsförklaring säga något över huvud taget om Sverige som forskningsnation om du inte inför riksdagen och hela svenska folket förklarar att universitetens undervisning om islam ska ses över. Islamforskarna har i decennier uppträtt som missionärer och spridit desinformation om politisk islam i Sverige och snedvridit hela debatten om islam.

23 islamforskare påstår offentligt att de inte kan skilja på en kunskapsöversikt och en forskningsrapport. 23 islamforskare påstår offentligt att de inte vet något om Muslimska brödraskapets organisationer och aktivister i Sverige och kritiserar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och den kunskapsöversikt myndigheten beställt av tre forskare som har kunskap om Muslimska brödraskapet i Sverige, Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani.

De 23 islamforskarna skriver följande:

Rapportens utgångspunkt är att den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet är etablerad i Sverige som en enhetlig och organiserad, men hemlighetsfull, kraft och ett ”andligt brödraskap”, med tydlig politisk agenda, samt att den företräds av en rad namngivna organisationer och personer. Detta är påståenden för vilka det inte anförs något empiriskt stöd. Det saknas helt enkelt källhänvisningar för avgörande uppgifter. Detta blir till en allvarlig anklagelse, då Muslimska brödraskapet samtidigt framställs som en i grunden anti-demokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation. Namngivna personer och organisationer i Sverige blir därmed misstänkliggjorda, utan konkreta belägg, även i de fall då personerna eller organisationerna offentligt förnekat några som helst kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Muslimska brödraskapet är en antidemokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation. Den är ett andligt brödraskap. Den är hemlighetsfull. Den har i åratal varit utsatt för kritik i Sverige och utomlands.

Här i Sverige har man flera gånger lyft fram de hatpredikanter Muslimska brödraskapets organisationer bjudit in till Sverige liksom talare som förhärligar självmordsbombare. Jamal Badawi är det toppnamn inom nordamerikanska Brödraskapet som är närmast förknippat med SUM, eftersom föreningen i åratal på sin hemsida har haft hans könsapartheidskrift Kvinnan i Islam (1971) för nedladdning, översättning Mostafa Malaekah.

Den franska nättidningen Ikhwaninfo, som bland annat drivs av Mohamed Louizi, före detta medlem i Muslimska Brödraskapet i Marocko och Frankrike, lyfter fram Badawi som en av nyckelpersonerna inom Muslimska brödraskapet. Ledarskribenten Per Gudmundson rapporterade 2011 om SUM:s inbjudan av Jamal Badawi och att Badawi legitimerat självmordsbombare. Per Gudmundson har i många år bevakat islamisterna i Sverige.

Eftersom Mohamed Louizi bor i Frankrike känner han väl till väckelsepredikanten Tariq Ramadan, barnbarn till Muslimska brödraskapets grundare och barn till den man som organiserade Muslimska brödraskapet i Europa. Enligt Louizi är Malcolm X en av de personer som influerat Tariq Ramadan. På Youtube finns flera inspelningar där Tariq Ramadan lägger ut texten om Malcolm X.

I senaste numret av tidskriften Respons, nr 4 september 2017, skriver forskaren Evin Ismail artikeln ”Kan konservativa salafister motverka radikalisering?” Hon citerar en före detta aktivist inom det hon kallar Järvasalafisterna. Hon kallar honom Monir. Han säger följande om Muslimska brödraskapet i Sverige:

Brödraskapet å sin sida är måna om att få representera muslimer i den svenska offentligheten och har varit mycket framgångsrika med det fram till relativt nyligen. Monir säger att Muslimska Brödraskapet är hierarkiskt uppbyggt och hemlighetsfullt. Han menar även att de inte bryr sig om individen eller religiös utveckling. De vill ha politisk makt genom att infiltrera svenska partier, att det viktigaste för dem är att få vara muslimska representanter och att alla som ifrågasätter dem blir kallade för islamofober.

Monir fortsätter: ”Salafisterna tycker illa om Muslimska brödraskapet för att de blåser staten på pengar. De anser att det är förbjudet att lura staten och att ljuga. De är även emot att man ska ta emot bidrag, man ska vara självförsörjande. De har en fungerande intern ekonomi, de hjälper varandra att hitta jobb, lägenheter och om någon är i ekonomisk knipa så hjälper andra inom gruppen till. Salafisterna menar att islamofobin i Sverige till stor del är Brödraskapets fel, därför att de är gnälliga och klagar, de ljuger, lurar till sig bidrag, hycklar och därmed passar in i islamofobernas världsbild (s. 26).

SVT har i åratal låtit Muslimska brödraskapets aktivister representera islams trosfränder i Sverige. Så även när de basunerade ut att ”Forskare sågar terrorexperten Magnus Norells rapport om islamism i Sverige”.

Utan kommentarer låter SVT Rashid Musa, SUM:s ordförande, uttala sig om MSB-rapporten, där det står att SUM ingår i Muslimska brödraskapets nätverk, och hävda att rapporten ”bygger på rasistiska konspirationsteorier”. Tittarna fick ingen upplysning om att Rashid Musas organisation inte beviljades organisationsbidrag för år 2017 av MUCF, bland annat med motiveringen att SUM har ”kopplingar till andra organisationer som kan betraktas som icke förenliga med demokratins idéer, exempelvis till Muslimska brödraskapet”.

SUM har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. Tittarna fick ingen information om att Rashid Musa därför är part i målet och hade ekonomiska intressen att bevaka. Det rör sig om miljonbelopp. För år 2016 beviljades SUM 1 366 741 kronor i organisationsbidrag och beviljades samma år (2015) ett projektbidrag på 455 000 kronor för projektet ”Morgondagens aktivister”, bidragsnamn: ”Projektbidrag till verksamheter mot rasism och intolerans”.

Rashid Musa, som den vältränade aktivist han är, utnyttjade SVT för att misskreditera MSB-rapporten och den myndighet som ska skydda Sverige. Och SVT lät honom göra det.

Rashid Musa är inte rätt person att driva ett projekt mot rasism och intolerans finansierat med offentliga medel. Han är både intolerant och hudfärgsrasist och ska av SVT och MUCF behandlas på exakt samma sätt som Vit makt-anhängare behandlas. Fienden, enligt Rashid Musa, är den vita befolkningen. Det har han inte gjort någon hemlighet av. Han kräver offentliga bidrag för att finansiera sitt hat mot Sveriges majoritetsbefolkning. Det är mer än Vit makt-anhängare kan göra. Rashid Musa utnyttjar sin hudfärg och sin religion för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Det borde SVT ha förmedlat till tittarna. Rashid Musa representerar Svart makt och Allahs makt.

Enligt en intervju i Fokus 14 juni 2016, ”Trött på avstånd”, kom Rashid Musa fyra år gammal 1992 som kvotflykting från Somalia till Sverige tillsammans med modern och tre syskon. Fadern kom tio år senare. I artikeln står det att Rashid Musa femton år gammal läste ”Alex Haleys biografi om Malcolm X och den väckte inom honom en känsla för hur muslimer och svarta ständigt porträtteras som förövare eller offer i västvärlden”. Fienden, enligt Malcolm X, är den vita mannen. Fienden, enligt Rashid Musa, är den vita mannen.

Rashid Musa bedriver ett ideologiskt inbördeskrig för Muslimska brödraskapets räkning mot den befolkning som välkomnat honom och hans familj. Han säger sig verka i Malcolm X:s anda. I välfärdsstaten Sverige. Och kräver att Sveriges befolkning finansierar hans separatistiska verksamhet.

Malcolm X var i tolv år (1952–1964) präst i den separatistiska svarta sekten Nation of Islam och bedrev hatpropaganda mot USA:s vita befolkning, mot kristendomen, mot integration och för en separatistisk nation enbart för svarta, finansierad av svarta.

Malcolm X, född Little 1925, barndomen och föräldrarnas aktivism inom Marcus Garvey-rörelsen
Marcus Garvey, född 1887 i Jamaica, död 1940 i London, är en av de stora svarta ledargestalterna utanför Afrika. Han var separatist och nationalist under kolonialtiden då afrikanska länder var koloniserade, då vetenskapsmännen delat in människosläktet i raser och då afrikaner betraktades som en underlägsen ras. Han grundade massrörelsen Universal Negro Improvement Assocation (UNIA) 1914 med underavdelningar över hela världen.

Marcus Garveys inställning var att svarta skulle vara stolta över sin afrikanska bakgrund, att svarta skulle vara självförsörjande och skapa en internationell ekonomi för afrikaättlingar, att målet för alla afrikaättlingar skulle vara att återvända till Afrika där alla länder skulle styras av afrikaner. Han var emot blandade äktenskap och beblandning mellan olika befolkningsgrupper.

Garvey kom till New York 1916 och installerade sig i stadsdelen Harlem. Han startade tidningen Negro World, reste omkring i USA och predikade emot kommunismen, startade företag, åtalades för att ha använt det amerikanska postväsendet för att sprida vilseledande information om en ångbåt hans företag ännu inte köpt. År 1923 dömdes han till fem års fängelse, frigavs 1927 och deporterades från USA.

Båda Malcolms föräldrar var aktiva inom UNIA. Fadern var frilansande baptistpastor och reste runt och värvade medlemmar till UNIA. Ku Klux Klan var starka, paret Little tvingades flytta ett antal gånger med sin växande familj och bosatte sig så småningom i Michigan. Malcolm och hans många syskon växte upp med rörelsens motto att vara självförsörjande och stolta över sitt afrikanska ursprung.

Malcolm beskriver i självbiografin både om hur han som liten var med på faderns predikningar i olika kyrkor och möten bland UNIA:s anhängare i olika hem, hur fadern skickade runt fotografier av Marcus Garvey och talade om ”Afrika åt afrikanerna” och ville få dem att inse att de tillhörde en mäktig ras och att de var kapabla att åstadkomma storverk.

Fadern dog när Malcolm var 6 år, oklart om det var en olycka eller om han mördades. Familjen var fattig och tvingades få hjälp av sociala myndigheter, modern fick en nervkollaps och togs in på mentalsjukhus, Malcolm placerades i olika hem. Religionen han växte upp med var kristendomen, som han förhöll sig kallsinnig till redan i barndomen säger han i självbiografin. Syskonen däremot var mer åt det religiösa hållet. Det var syskonen som fick honom att gå med i Nation of Islam 1948 när han satt i fängelse.

Han gick åtta år i skola, flyttade till Harlem i New York, blev tidigt kriminell och knarkare och åkte fast för en serie inbrott i Michigan och satt i fängelse 1946–1952. I fängelset bättrade han på sin utbildning, tog korrespondenskurser, läste mycket, lärde sig debattera och tala inför publik och insåg att han hade retoriska talanger.

En välbärgad man hade testamenterat sitt bibliotek till fängelset. Mannen tycks ha varit mest intresserad av historia och religion. I biblioteket fanns många böcker om den transatlantiska slavhandeln, som Malcolm i självbiografin säger att han läste. Man får inga uppgifter om huruvida det i biblioteket även fanns böcker om den övriga slavhandeln i världen, exempelvis inom det islamiska imperiet från dess uppkomst på 600-talet fram till det som var nutid när mannen testamenterade sitt bibliotek till fängelset. Malcolm blev så tagen av det han läste om den transatlantiska slavhandeln att det blev ett av de ämnen han uppehöll sig mest vid när han senare blev präst inom Nation of Islam, skriver han.

Det är denna transatlantiska slavhandel som utgör basen för postkoloniala teorier. Den används som ett legitimt skäl till att hata Sverige och de ”vita” svenskarna och anses vara orsaken både till segregationen och ”islamofobin” i dagens Sverige. Afrosvenskarnas riksförbund är så fixerade vid den transatlantiska slavhandeln att de kräver att Sverige reser ett minnesmonument över den. Slavhandeln försiggick inte bara till sjöss. Det fanns också en rutt över Saharas öken där slavarna gick till fots. Och de slavarna var inte på väg till plantager ägda av européer eller amerikaner utan till välbärgade stormäns och furstars harem. Jag återkommer till slavhandeln i inlägget om Afrosvenskarna riksförbund och Malcolm X.

Under fängelsetiden blev Malcolm ”frälst” kan man säga. På samma sätt som vissa blir frälsta och dyrkar Jesus och börjar ett nytt liv blev han ”frälst” av Nation of Islams ledare Elijah Muhammad, född Poole (1897–1975), och dyrkade blint denne man och trodde blint på läran denne man hade kokat ihop och påstod var islam.

Elijah Muhammad var född i Sydstaterna, hade bara gått några år i skolan och migrerat norrut i jakten på arbete under den svåra depressionen. Han hade många barn att försörja. År 1931 kom han i kontakt med Nation of Islam i Detroit i Michigan och blev sektledarens utvalda präst och lärdes upp av honom i drygt tre år. Sekten tog avstånd från politik vilket inkluderade militärtjänstgöring. Elijah Muhammad arresterades 1942, anklagad för att uppmana män att vägra göra värnplikten. Han dömdes till fem års fängelse och frigavs efter tre och ett halvt år. Han kände alltså till fängelsemiljön. Han bedrev framför allt missionsverksamhet bland svarta fångar och före detta fångar för att stärka deras självkänsla och få dem att börja ett hederligt och nyktert liv och vara stolta över sitt afrikanska ursprung. Hårdföra män ingick i sektens säkerhetsstyrka Fruit of Islam, som kunde behandla ”olydiga” sektmedlemmar ytterst brutalt. Det var medlemmar i Fruit of Islam som så småningom mördade Malcolm X.

Exakt hur mycket polisen i New York och FBI kände till om planerna och vad som egentligen hände under tumultet inne i salen där Malcolm X mitt under ett möte inför en stor publik sköts till döds 1965 är fortfarande inte känt. Två män i publiken reste sig upp och började slåss som en avledande manöver. Medan ögonen var riktade mot dem och Malcolms vakter rusade mot dem reste sig en man på första raden och sköt Malcolm med ett avsågat hagelgevär han hade gömt under sin rock. Två andra män sköt honom med pistol. Stor villervalla uppstod när folk rusade mot utgången. Tre män åtalades och dömdes, varav två sägs ha varit oskyldigt dömda.

De framavlade ”blonda blåögda vita djävlarna”
Malcolms syskon hade en efter en gått med i Nation of Islam i Detroit och bearbetade honom via brev och besök i fängelset att konvertera och skriva till sektledaren Elijah Muhammad. Islam är de svartas religion, sa de. Syskonen var mottagliga för sektens tal om svartas självbestämmande, stolthet och separatism, uppvuxna som de var med Marcus Garveys ideologi.

Inte mycket är känt om Wallace D. Fard som grundade Nation of Islam. Han var dörrförsäljare och sålde bland annat tyger i Detroits fattiga svarta kvarter och sa att han kom från Östern. Han ska ha talat om de svartas ursprung långt borta i ett avlägset land när han knackade dörr och frågat om han fick komma tillbaka och berätta mer. Han började hålla möten i personers hem. I början hade Fard mest refererat till Bibeln, eftersom det var den folk kände till. Efterhand tog han med Koranen. Han fick fler och fler anhängare och bokade lokaler för mötena, lärde upp präster och etablerade så småningom Tempel nr 1 i Detroit 1931. Det var samma år som Elijah gick med i sekten. Elijah lärde Malcolm att Fard lärde ut att Guds rätta namn var Allah, att hans rätta religion var islam, att de svarta i USA var Nation av Islams förlorade får, att de varit förlorade i fyra hundra år, att Fard kommit för att förlossa dem och få dem att åter ansluta sig till sin sanna religion, att det inte fanns någon himmel eller något helvete, att helvetet fanns på jorden och att jorden var befolkad av vita djävlar, att Fard var Frälsaren, Mahdi.

År 1934 försvann Fard spårlöst. Efter en hel del trassel med sektens övriga präster och ovanpå det fängelsevistelsen återvände Elijah till Detroit 1946 för att få ordning på Tempel nr 1 samtidigt som han bodde i Chicago och där var i färd med att bygga upp Tempel nr 2. Elijahs islam byggde på både Bibeln (profeten Hesekiel i Gamla testamentet och Uppenbarelseboken i Nya testamentet) och Koranen. Elijah lärde ut att Fard var Allah, att Allah var en svart man, alltså en människa inte ett övernaturligt väsen, och att han själv var Allahs sändebud, alltså inte Muhammed som dog 632. Malcolm trodde på Elijahs gudomliga ursprung, att Gud (Fard) hade undervisat Elijah så som profeten Hesekiel påstår sig ha undervisats av Gud.

Malcolm återger i självbiografin systerns berättelse när hon besökte honom i fängelset om hur den vita befolkningen ska ha dykt upp på jorden och man får förmoda att det är den versionen han sedan lärde ut under sina tolv år som sektens präst. Enligt Elijahs lära skildes först månen från jorden. Sedan kom de första människorna, ursprungsmänniskorna, som var svarta. De grundade den heliga staden Mecca. Bland dessa svarta fanns kloka vetenskapsmän. En av dem var upphovet till den särskilt starka stammen Shabazz, vars ättlingar är Amerikas svarta befolkning som ska ha stulits och förts till Amerika.

För ungefär sex hundra år sedan föddes en ond vetenskapsman, Yacub. Han föddes för att så split och för att döda. Han klarade av studierna på rekordtid. Bland annat hade han lärt sig hur man på vetenskaplig väg skapar raser. Han började predika på Meccas gator och fick så många anhängare att makthavarna deporterade honom och hans anhängare till en ö. Arg på Allah bestämde sig Yacub för att avla fram en ras av djävlar, en urblekt vit ras. Barn till svarta föräldrar föddes mestadels med svart hud, en del barn hade dragning åt brun hud. Som vuxna fick bara brunhyade på ön gifta sig med varandra, eller en med svart och en med brun hy. Om ett svart barn föddes skulle barnmorskan eller sköterskan ge det en spruta i hjärnan och skicka det till krematoriet. Till mödrarna sa man att de hade fött en ängel som var i himlen och förberedde en plats åt henne.

När Yacub dog, 152 år gammal, lämnade han efter sig noggrant utförda regler hur hans medarbetare skulle gå till väga. Det tog två hundra år på ön innan bara bruna fanns kvar, efter de nästa två hundra åren fanns inga bruna kvar, bara röda, efter ytterligare två hundra år fanns inga röda kvar, bara gula och efter ytterligare två hundra år fanns bara vita på ön. ”På ön Patmos fanns bara dessa blonda, ljushyade djävlar med kyliga blå ögon – vildar, nakna och skamlösa – håriga, som djur, de gick på alla fyra och de bodde i träden” (2001, s. 260).

Efter ytterligare sex hundra år återvända detta folk till fastlandet och den svarta befolkningen, den naturliga ursprungsbefolkningen skapad av Gud, befolkningen som var Guds barn och själva gudar, och bland dem fanns en människa, gudarnas Gud och hans rätta namn var Allah.

Elijah Muhammad lärde ut att inom sex månader hade djävulsrasen, genom att sprida lögner, fått de ursprungliga svarta att börja slåss inbördes och förvandlat ett fredligt paradis till ett helvete sönderslitet av gräl och slagsmål. Så småningom insåg de svarta att Yacubs djävulsras var upphovet till allt bråk, djävlarna samlades in, förseddes med bojor, fick ett litet tygstycke att skyla nakenheten med och marscherades över den heta arabiska öknen till Europas grottor. När djävulsrasen tillbringat två tusen år i Europas grottor sände Allah Moses för att civilisera dem och föra dem ut ur grottorna. Det stod skrivet att de vita djävlarna skull styra världen i sex tusen år. Moses böcker saknas, därför är det inte känt att han var i grottorna. De första som var beredda att ta till sig Moses ord och fördes ut ur grottorna var de som i dag kallas judar.

Enligt Elijahs lära stod det skrivet att efter det att Yacubs blekta vita ras hade styrt världen i sex tusen år skulle det bland den svarta ursprungsbefolkningen födas en person vars visdom, kunskap och makt skulle vara oändlig. Det stod skrivet att några av de ursprungliga svarta skulle föras som slavar till Nordamerika – för att få förstahandskunskap om den vita djävulens sanna natur i modern tid. Elijah lärde ut att den största och mäktigaste Gud som visade sig på jorden var Wallace D. Fard.

Elijah och Malcolm brevväxlade under åren 1948–1952 fram till dess att Malcolm lämnade fängelset och det är uppenbart att Malcolm via denna brevväxling blev totalt indoktrinerad av Elijah, och ännu mer så första gången han hörde Elijah predika i Chicago 1952.

Den svarta befolkningen var enligt Elijahs lära en överlägsen befolkning som hamnat i dvala och behövde väckas ur sin djupa sömn. Malcolm bestämde sig för att väcka dem.

Efter bekantskapen med Nation of Islam blev Malcolm en renlevnadsmänniska, vilket var en viktig del av sektens ideologi som var av mer moralisk än politisk art. Sektmedlemmarna uppmanades att inte delta i politiska aktiviteter och att inte rösta utan skapa ett eget svart samhälle som var självförsörjande. En annan viktig detalj var att man gav upp sitt efternamn, som var ett slavnamn enligt Elijah, och skulle använda X i stället som symbol för det riktiga namnet som fråntagits dem till dess att Elijah gav dem ett nytt efternamn.

Elijah Muhammad ska inte ha varit någon lysande talare. Det var Malcolm X som utåt spred Nation of Islams lära, missionerade, startade radiokanaler, grundade moskéer, hånade svarta som var för integration, delade upp den svarta befolkningen i Onkel Tom, husnegern, som låg på knä för den vita slavägaren, och bomullsnegern, även kallad fältnegern, som arbetade ute på bomullsfälten långt från slavägarens hem och som hatade slavägaren. Medan Malcolm X predikade byggde Elijah Muhammad upp en omfattande affärsverksamhet som när han dog 1975 var värd en ansenlig förmögenhet.

Det skrivs en hel del om att jihadister som går med i terrorgrupper inte har särskilt djupa kunskaper om islam. Det hade inte Malcolm X heller under de tolv år han var präst i sekten Nation of Islam, trots att han sa sig läsa kopiöst. Ett av hans viktigaste argument mot kristendomen och svarta kristna var att kristendomen uppmanade sina anhängare att stå ut med jordelivet eftersom himmelriket väntar efter döden och de då kommer att få sin belöning för att de ”vänt andra kinden till” och inte betalat våld med våld. Islam, däremot, hävdade han, uppehåller sig enbart vid jordelivet, något liv efter döden finns inte.

Elijah styrde minutiöst allt Malcolm gjorde och sa. När Malcolm lämnade fängelset och Elijah utnämnde honom till präst inom sekten återgav han blint det Elijah lärt honom om islam och den svarta befolkningens överlägsenhet och hat mot den vita befolkningen ända fram till dess att Elijah suspenderade honom i slutet av 1963 och han i mars 1964 bröt med sekten och startade två organisationer, enbart för svarta. En religiös, Muslim Mosque Inc. samt en icke-religiös, Organization of Afro-American Unity (OAAU), som skulle ägna sig åt politisk verksamhet. Merparten av 1964 vistades han utomlands och hann aldrig bygga upp några hållbara organisationer. Efter brytningen med Nation of Islam tog han namnet Malik al-Shabazz.

Först under en pilgrimsfärd till Mekka 1964 ska Malcolm ha fått insikt om att den islam han predikat i tolv år inte stämde överens med traditionell islam. Han ska också ha insett att islam står över hudfärg och alla etniska grupper och nationer. Trots detta är talen han höll efter pilgrimsfärden fortfarande lika oförsonliga mot ”den vita mannen” och han kallade fortfarande svarta som var för integration för Onkel Tom. Han mördades 21 februari 1965. Nio månader senare utkom hans självbiografi sammanställd tillsammans med Alex Haley. Malcolm talade, Haley skrev. Boken sålde i miljontals upplagor världen över. Det här var självständighetskrigens tid. Malcolm hade rest mycket, särskilt i Afrika och Europa, träffat afrikanska ledare, talat på universitet både i USA och utomlands. I USA betraktades han med skepsis och fördömdes som rasextremist. I Afrika var han beundrad och respekterad. Självbiografin blev Malcolms nyckel in till skolors och universitets kurslistor och studier om svarta i Amerika. Och det faktum att han var död.

Det är inte Malcolm X som är huvudpersonen i dokumentärer om medborgarrättsrörelsen i USA. Den självklara huvudpersonen är Martin Luther King jr och hans icke-våldskamp mot brutala poliser, hundar, vattenkanoner och batonger. Han var verksam i USA:s sydstater och tillhörde den svarta välutbildade kristna medelklassen. Malcolm X var en produkt av nordstaternas svarta storstadsgetton. Han hade en militant retorik men var i övrigt passiv. Han deltog inte i demonstrationer utan höll sig till talarrollen, helt i linje med Nation of Islams ideologi att inte blanda sig i politik. Så hans tal om att möta våld med alla till buds stående medel (by any means necessary), inklusive vapen, var bara tomt prat, så länge han tillhörde Nation of Islam.

Efter Malcolms död i februari 1965 var det många grupper som påstod sig veta vilken riktning hans liv skulle ha tagit, men ingen vet med säkerhet. I och med brytningen med Nation of Islam var han i desperat behov av pengar. Under pilgrimsfärden i Saudiarabien 1964 (som hans äldre halvsyster bekostade, pengar hon sparat för en egen pilgrimsresa) blev han tack var kontakter han knutit i USA kungafamiljens gäst. Saudiernas globala missionsverksamhet hade börjat ta form. År 1962 grundade de Muslim World League, en missionsverksamhet i syfte att sprida deras ultrareaktionära tolkning av islam, wahhabismen, över hela världen, tillsammans med bland andra Mawdudi och Muslimska brödraskapets Said Ramadan som 1961 grundat Centre Islamique de Genève, då finansierat av Saudiarabien. Malcolm brevväxlade med Said Ramadan och besökte honom i Genève under en tur i Europa. Saudierna utnämnde Malcolm till Muslim World Leagues representant i USA, ”med befogenhet att starta ett officiellt centrum i New York”, skriver den svarta historikern Manning Marable i sin biografi Malcolm X (2011), på svenska 2014, översättning, Stefan Lindgren. Muslim World League erbjöd även USA:s islamiska trosfränder femton stipendier till det nystartade islamiska universitetet i Medina [där Mawdudi var styrelseledamot]. Samtidigt odlade Malcolm kontakter med Egyptens ledare socialisten Gamal Abdel Nasser, [som inte bara var Saudiarabiens fiende, Nasser hade även förbjudit Muslimska brödraskapet och var skälet till att Said Ramadan fråntagits sitt egyptiska medborgarskap och tvingats bosätta sig utomlands]. Nassers regim erbjöd Malcolm tjugo stipendier (2014, s. 451). Det var en balansgång man inte vet hur den skulle sluta.

Malcolm X hamnade så småningom i skymundan men fick en renässans i början av 1990-talet i och med hip hop och rap och Spike Lees film 1992. I dag är Malcolm X en ikon inte bara bland svarta i USA för sin tro på den svarta mannen, svart kultur och svart stolthet. Hans militanta retorik mot den vita mannen, mot väst har vunnit genklang i Iran, hos talibanerna, hos al-Qaida och universitetens postkoloniala studier, som lika gärna kunde heta hatiska västfientliga marxistiska hudfärgsrasiststudier. Enligt Marable Manning släpptes en video av al-Qaida efter det att Barack Obama valts till president 2008 där han kallas ”rasförrädare” och ”hycklare” och jämfördes med Malcolm X. Om utrikesministrarna Colin Powell och Condoleezza Rice använde al-Qaidas ideolog Ayman al-Zawahiri ordet ”husneger” (2014, s. 590).

Separatisten Rashid Musa (SUM)
Rashid Musa följer Elijahs/Malcolms exempel och ställer grupp mot grupp, hudfärg mot hudfärg. Den 25 juli 2014, intervjuas Rashid Musa av Christian Hofverberg, styrelseledamot i Afrosvenskarnas riksförbund, på Hofverbergs blogg All Afrosvensk Everything. Rubriken lyder: ”Rashid Musa kämpar i Malcolm X:s anda”. Där säger Rashid Musa: ”När jag växte upp i Linköping och gick i sjuan så läste jag Malcolm X:s självbiografi. Han var ju svart och muslim, och han pratade på ett sätt som omfamnade båda de här grupperna. Det han såg var ju att svarta och muslimer har gemensamma utmaningar, och tillhör du dessutom båda grupperna så blir utmaningarna ännu svårare. De här gemensamma utmaningarna finns i det samhälle Malcolm levde i och jag känner att de utmaningarna även finns idag i det svenska samhället.”

Rashid Musa ägnar sig åt historieförfalskning när han jämför dåtidens USA med dagens svenska samhälle. Malcolm X var slavättling. Han talade till slavättlingar i USA. Rashid Musa välkomnades till Sverige som kvotflykting och ställer befolkningen som välkomnade honom i skamvrån.

Under Malcolm X:s tid var islam obekant för de flesta amerikaner. Han vände sig enbart till svarta. Nation of Islams stränga renlevnadsregler, inte röka, inte dricka, inte knarka, inte spela musik, inte dansa, bara äta ett mål mat om dagen, inga tjocka personer fick vara medlemmar, tilltalade bara en liten skara. I en radiodebatt strax före sin död säger han att enbart 15 000 var medlemmar och efter det att han brutit med sekten var det bara 6 000 medlemmar. Det fanns ungefär 22 miljoner svarta i USA. I ett Förord till självbiografin återger Alex Haley en enkätundersökning bland New Yorks svarta befolkning gjord av New York Times under den tid han arbetade med självbiografin, 75 procent ansåg att Martin Luther King jr gjorde det bästa arbetet för de svarta, bara 6 procent röstade på Malcolm X, varpå Malcolm ska ha sagt att några av världens främsta ledare inte erkändes förrän efter sin död (2001, s. 42).

Efter Malcolms död kom separatistiska Black Power och det militanta socialistiska Black Panther Party, båda direkt sprungna ur Marcus Garveys rörelse och Malcolms retorik om svart nationalism. I Sverige har vi Afrosvenskarnas riksförbund och Antirasistiska akademin (ArA), mer om dem i senare inlägg. Först lite om i vilken anda Rashid Musa säger sig arbeta.

Pierre Durrani kopierade på Twitter 5 augusti 2017 Rashid Musas krönika i senaste numret av Ibn Rushds medlemstidning Kupolen. En sökning på Ibn Rushds hemsida visar Rashid Musas namn under rubriken Presskontakt, med titeln kommunikatör. Han är alltså verksam både inom Ibn Rushd och SUM. Ibn Rushd har fått över hundra miljoner kronor i bidrag för sin verksamhet som inte syftar till ett Sverige som håller ihop.

Krönikan har som rubrik: ”Malcolm X öppnade våra ögon”. Där skriver Musa om hur en kamrat lånade självbiografin på ett bibliotek och sedan lät Musa som var fjorton år läsa den och hur de fram till dess inte hade förstått vad vuxna menade med talet om vikten av att organisera sig för att förändra sin livssituation. ”Det Malcolm gjorde för oss, som ingen annan kunde, var att ge oss en vokabulär och verktyg för hur vi skulle förstå vår samtid.” Vidare: ”Malcolm X gav oss inte bara verktygen för att förstå samtiden, han gav oss också teoribildning, attityd och en historisk redogörelse om svarta och muslimers strävan för organisering och avkolonisering. Han satte ord på våra känslor och framför allt kunde han identifiera fienden. Den vita mannen.”

Utvisa Rashid Musa.

Malcolm X om revolutioner
Efter Malcolms död publicerades tal han hållit under sitt sista levnadsår, Malcolm X speaks (1965) på svenska 1969, Malcolm X talar, översättning Sven Bergström. I talet kallat ”Budskap till gräsrötterna” i slutet av 1963 inför en mestadels svart publik som inte var anhängare av islam räknar han först upp allt de inte blir skydda som pesten för innan han går in på vad de blir avskydda för:

Ni blir skydd som pesten därför att ni är en svart människa. Ni blir skydd som pesten, alla av oss blir skydda som pesten, av samma orsak. Vi är alltså svarta människor, så kallade negrer, andraklassens medborgare, före detta slavar. Var och en av er är ingenting annat än en före detta slav. [. . .] Vi har en gemensam fiende. Det har vi gemensamt. Vi har en gemensam förtryckare, en gemensam utsugare, och en gemensam diskriminerare. Så snart vi alla inser att vi har en gemensam fiende kan vi enas – på grundval av det vi har gemensamt. Och det vi först och främst har gemensamt är den fienden – den vite mannen. Han är en fiende till oss alla. Jag vet att en del av er anser att somliga av dom inte är våra fender. Det får tiden utvisa (1969, s. 12, 13).

I samma tal lägger Malcolm X ut texten om revolutioner och ger samtidigt en släng åt Martin Luther King jr och andra svarta ledare som med fredliga medel kämpade för lika rättigheter för alla amerikanska medborgare och som Malcolm kallade Onkel Tom.

Så jag drar fram de här olika revolutionerna, bröder och systrar, för att visa er att det inte finns någon fredlig revolution. Det finns ingen vänd-den-andra-kinden-till-revolution. Det finns ingenting sånt som en icke-våldsrevolution. Den enda form av revolution som går ut på icke-våld är negerrevolutionen. Den enda revolution som har till sitt mål att älska sin fiende är negerrevolutionen. Det är den enda revolutionen i vilket målet är en desintegrerad lunchbar, en desintegrerad teater, en desintegrerad park och en desintegrerad offentlig toalett; man kan få sitta bredvid de vita människorna – på toaletten. Det är ingen revolution. [. . .]

Den vite mannen vet vad en revolution är. Han vet att den svarta revolutionen är världsomfattande till sin räckvidd och sin natur. Den svarta revolutionen sveper fram över Asien, sveper fram över Afrika, sticker upp huvudet i Sydamerika. Den kubanska revolutionen – det var en riktig revolution! Dom krossade det gamla systemet. Revolutionen finns i Asien, revolutionen finns i Afrika, och den vite mannen skriker i högan sky därför att han ser revolutionen i Sydamerika. Hur tror ni han kommer att reagera mot er när ni lärt er vad en riktig revolution är. Ni vet inte vad en revolution är. Om ni gjorde det skulle ni inte använda er av det ordet. Revolutionen är blodig, revolutionen är hatisk, revolutionen känner inte till någon kompromiss, revolutionen störtar och förintar allt som står i vägen för den. Och ni, som sitter här omkring som en skock mähän, säger: ”Jag tänker älska dom där människorna hur mycket de än hatar mig”. Nej, vad ni behöver är en revolution. Vem har väl hört talas om en revolution där man avstår från vapnen [. . .] och sjunger ”We shall overcome”? Så gör man inte en revolution (s. 17).

Malcolm X, Che Guevara och hatet som är mäktigare än geväret
Malcolm X träffade både Fidel Castro (1926–2016) och argentinaren Che (Ernesto) Guevara (1928–1967) som 1959 tillsammans med Castro störtade Kubas diktator Batista. Che Guevara var läkare men visade ingen respekt för människoliv. Hans kommunistiska ideologi var viktigare än människor, utan pardon lät han avrätta motståndare. I ett tal Malcolm X höll i New York 13 december 1964, knappt två månader innan han mördades, säger han om Che Guevara: ”Jag älskar revolutionärer. Och en av de mest revolutionära män som finns i det här landet just nu skulle ha kommit ut hit tillsammans med vår vän, shejk Babu [medlem av Tanzanias regering, i New York just då för FN-mötet], men han ändrade sig. Han skickade i stället det här telegrammet. Det lyder: ’Kära bröder och systrar i Harlem, jag skulle så gärna ha velat vara tillsammans med er och broder Babu, men de aktuella förhållandena är inte gynnsamma för det här mötet. De varmaste hälsningar från det kubanska folket och inte minst från Fidel, som med begeistring minns sitt besök i Harlem för några år sedan. Enade kommer vi att segra.’ Det är från Che Guevara” (s. 112).

Den franska vänstertidningen L’Obs publicerar i nr 2751, 7 juli till 2 augusti 2017, med anledning av 50-årsdagen av hans död en inte särskilt smickrande artikel om Che Guevara, ”Les derniers secrets du Che”, signerad Serge Raffy. Den 11 december, två dagar innan Malcolm läste upp telegrammet, höll Che Guevara ett brandtal i FN:s generalförsamling mot alla imperialiststater, i synnerhet USA, men gav även en spark åt Sovjet. Sovjet anklagades för att inte vilja exportera socialismen till Sydamerika av rädsla att riskera den fredliga samexistensen med USA. [Talet finns på internet, det avslutas med det kända ”Fosterlandet eller döden”.] Varken Moskva eller Fidel Castro, som just då förhandlade om krediter från Sovjet, uppskattade talet. Moskva krävde att Castro skulle göra sig av med Guevara som ansågs bli mer och mer maoist. Han skickades på rundtur i Afrika och gjorde på eget bevåg i början av februari 1965 en avstickare till Kina där han träffade både premiärminister Zhou Enlai och Mao och hamnade ännu mer i onåd. Enligt tidningen kan han ha försökt få Kinas stöd för en revolution i hela Sydamerika. Men Kina hade nog med Vietnam och var inte intresserade. Fidel Castro såg Guevaras besök i Kina som förräderi. Guevara skickades för att medverka i ett gerillakrig i Kongo, vilket blev ett fiasko för hans del, han var utlänning, kunde inte språket, dessutom var hans hudfärg inte svart. Allvarligt sjuk återvände han till Kuba. När USA började sända trupper till Vietnam och involverades i kriget blev ledarna i Moskva positivare inställda till gerillakrig i Sydamerika och såg en chans att försvaga USA.

Enligt L’Obs, som citerar en specialist på sydamerikanska gerillarörelser och som stod nära Castroregimen under 1960-talet, var Che Guevara ingen politiker utan fanatisk ideolog i otakt med verkligheten och oförmögen att som administratör hjälpa till att bygga upp Kuba efter revolutionen och skapa det kommunistiska samhälle som var revolutionens mål. I Kuba hade Castro och Guevara haft bybornas stöd för sin revolution plus att Batistas armé var ineffektiv och föll ihop som ett korthus. Situationen i Bolivia var en helt annan. Guevara stod utan befolkningens stöd, han var en utlänning. Inte ens Bolivias kommunistparti var beredda att stödja hans revolution. Guevaras resa till Bolivia dit han anlände 5 november 1966 för att med en liten grupp starta en revolution i landet, som var tänkt att sprida sig som en löpeld och göra att hela Sydamerika hamnade under Kubas styre, var närmast ett självmordsuppdrag och dömt att misslyckas, står det. Men trots isoleringen i de bolivianska bergen utan kommunikation med omvärlden lyckades Guevara sända ett budskap till tredje världen, ett stridsrop mot imperialismen, ett stridsrop om det oförsonliga hatet mot fienden som drivkraft, det oförsonliga hatet som det ultimata vapnet, mäktigare än geväret.

Stefan Löfven: Det är detta hat vi ser i Sverige i dag som en följd av invandringen och lata politikers låt-gå-mentalitet och oförmåga att förmedla vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige, hatet som håller på att slita sönder Sverige.

Muslimska brödraskapets hat mot det ”gudlösa” Sverige och postkolonialisternas oförsonliga hat mot det ”kapitalistiska” Sverige som gett asylsökande en fristad undan krig och förtryck har tillåtits genomsyra integrationspolitiken under hela 2000-talet via begreppet ”strukturell rasism”, som bygger på marxisternas hat mot kapitalismen, Che Guevaras hat mot kapitalismen, Malcolms X:s hat mot ”den vita mannen”, Black Powers och Black Panther Partys hat mot USA:s överhet, ett hat överfört till Sverige femtio år senare av professor Masoud Kamali (Iran), professor Paulina de los Reyes (Chile), professor Irene Molina (Chile), professor Diana Mulinari (Argentina), idéhistorikern Edda Manga (Colombia). Alla fem försörjda av den befolkning som välkomnat dem, liksom Rashid Musa och hans familj när de kom hit som kvotflyktingar 1992.

Separatisten Rashid Musa forts.
Rashid Musa skriver vidare i sin krönika i Ibn Rushds medlemstidning: ”Nu har det gått en tid sedan Malcolm X självbiografi revolutionerade mina tankar. Jag är äldre, mer radikal och mer förbannad än någonsin.” Han ondgör sig över att MUCF nekat SUM statsbidrag ”på vaga grunder” och att MSB publicerade kunskapsöversikten Muslimska Brödraskapet i Sverige, ”en hårt kritiserad rapport som menade att SUM skulle vara ett hot mot samhället”, skriver han. SUM är ett hot mot demokratin, vad Rashid Musa än hävdar. Det skandalösa är att svenska myndigheter först efter tre decennier har insett det.

Musa avfärdar de två myndigheterna MUCF och MSB med följande: ”Dessa händelser har inte uppstått ur ett vakuum utan är snarare talande för vår tid. Vi förväntar oss inte att alla ska hålla med oss i det vi tycker och vi är heller inte ute efter att behaga vitheten.”

Utvisa honom.

Han fortsätter: ”Vi ser i stället dessa prövningar som ett kvitto på att vi utmanar förtryckande strukturer.” Rashid Musa är lika hjärntvättad av Malcolm X som Malcolm var av Elijah Muhammad för över femtio år sedan. Skillnaden är att Elijah och Malcolm inte krävde att amerikanska staten skulle finansiera deras separatistiska verksamhet. Elijah levde i lyx av det sektens olika affärsverksamheter drog in samt tionde som medlemmarna måste betala. Sekten betalade Malcolm en summa månadsvis som skulle täcka hans resor och utgifter, som han noggrant redovisade för. Sekten ägde hans bostad. Sekten ägde hans bil. Inte ens en livförsäkring tilläts han ha. Han hade inga pengar på banken. Han var både finansiellt och mentalt helt i händerna på Elijah. När han bröt med sekten vräktes han från bostaden. Han hade fyra barn och tvillingar på väg och var i desperat behov av finansiärer.

Malcolm X sexist
Och vad beträffar förtryckande strukturer är det viktigt att komma ihåg att Malcolm X:s flammande retorik gick ut på att höja den svarta mannens status. Han talade om den svarta mannen som en kastrerad man, att den svarta mannen på grund av slaveriet hade förlorat sin mandom. Kvinnans plats var i hemmet som mannens passopp. Exempelvis skriver Malcolm i självbiografin att han ständigt var på resande fot och att hans fru, Betty Shabazz, packade två alternerande resväskor åt honom så att han kunde grabba tag i en packad resväska så snart han kom hem från en resa [med väskan full av smutskläder] och var på språng till nästa. Inte ens sina egna resväskor packade han. Hans fru födde fyra döttrar medan Malcolm levde. Dagen efter det att första dottern föddes i november 1958 stack han i väg på en resa. En kort tid efter det att andra dottern föddes juldagen 1960 åkte han i väg. Redan samma dag tredje dottern föddes i juli 1962 höll han tal på ett möte och for i väg nästa dag. Åtta dagar efter det att fjärde dottern föddes i juli 1964 for han i väg på en flera månader lång resa till Afrika och Saudiarabien och lämnade den nyförlösta hustrun med fyra barn under sex år, inklusive ett nyfött.

Nation of Islam var en extremt patriarkalisk sekt. De hade en kvinnoavdelning, den gick ut på att lära sektens kvinnor att bli goda hustrur och husmödrar. Hustrun skulle se upp till sin man och lyda honom. Kvinnorna i sekten var ”anständigt” klädda i fotsida dräkter och beslöjade. Malcolm fäller i självbiografin många nedvärderande omdömen om kvinnans ”natur”, om kvinnor som grupp, inte minst svarta kvinnor. När han var på pilgrimsresa i Saudiarabien 1964 och upptäckte den ”sanna” islam upptäckte han också att kvinnor inte syntes till i hemmen han bjöds in till. ”Man skulle kunna tro att det inte fanns några kvinnor i Arabien”, skriver han i självbiografin (2001, s. 445).

Han var i Saudiarabien redan 1959 men den ”sanna” islam undgick honom uppenbarligen den gången. På hemvägen 1964 mellanlandar han i Beirut, Libanon, och kommenterar skillnaden i kvinnornas klädsel och beteende jämfört med i det ”heliga landet”. Han såg ”tydligt” hur Beiruts ”halvfranska” och ”halvarabiska” kvinnor var påverkade av väst både när det gällde klädseln och uppträdandet och hävdar att man kan bedöma ett lands moraliska styrka eller svaghet genom att studera hur kvinnor, särskilt unga kvinnor, klär sig och beter sig i offentligheten. Man ser på kvinnorna om ett land har tappat sin andliga kompass och blivit materialistiskt. Både gamla och unga kvinnor i USA visar hur moraliskt fördärvligt landet är, påstår han (s. 463, 464).

Det är en kvinnosyn som inte hör hemma i dagens Sverige, men exakt den kvinnosyn som Muslimska brödraskapet anser är ”Guds befallning”, inte minst genom skrifterna Att förstå Islam och Jamal Badawis Kvinnan i Islam, som under hela Rashid Musas tid som styrelseledamot och ordförande i SUM varit SUM:s officiella kvinnosyn. Det är också Ibn Rushds kvinnosyn. Därför är det rent hyckleri när Rashid Musa i intervjun 25 juli 2014 på Christian Hofverbergs fråga hur han ser på intersektionalitet och feminism i den afrosvenska kampen svarar: ”Båda delarna är superviktiga.”

Rashid Musa om färgblindhet
Hofverberg säger att han upplevt att många svarta som inte är islambekännare ger uttryck för samma sorts fördomar mot somalier som ”den vita majoritetsbefolkningen gör” och frågar hur Rashid Musa ser på det. Musa svarar: ”Jag tror det beror mycket på den internaliserade rasismen hos oss själva. Det är ett problem som uppstår när vi börjar internalisera föreställningar som den andra har om oss. Tyvärr finns det ingen som är immun mot koloniala föreställningar, även om den somaliska gruppen har föreställningar om sig själva, t ex ’han är från en annan klan’, han är från en annan by’.”

Mångtusenåriga klanseder är plötsligt ”koloniala föreställningar”?

Rashid Musa verkar för ett ”vi afrikaner” och ”de andra”. Svarta ska uppdatera sin ”förståelse av rasism”, säger han, ”och inte ha den här färgblindhetsdiskursen (t ex ’jag ser ingen ras, jag ser bara människor’”, och när väl svarta har uppdaterat sin förståelse av rasism ska de engagera sig i eller stötta organisationer som inte är ”färgblinda”. Skälet, enligt Musa: ”Vi driver den här kampen för att återta vår värdighet och de grundläggande rättigheter som vi har blivit fråntagna.”

Utvisa honom.

Rashid Musa bedriver ett ideologiskt inbördeskrig i Sverige baserat på hudfärg. Han hävdar att Sverige är en kopia av Malcolm X:s USA där svarta efter slaveriets avskaffande via lagstiftning ändå hade fråntagits sina medborgerliga rättigheter, där svarta lynchades och hängdes upp i träd, där svarta inte fick äta på restauranger reserverade för vita, där svarta inte fick ta in på hotell reserverade för vita. Enbart i delstaterna Georgia och Mississippi lynchades över 1 000 svarta personer mellan åren 1882 och 1927, skriver Manning Marable i biografin Malcolm X (2014, s. 25). Dagligen kunde Malcolm på TV se och i tidningar läsa om den brutala behandling medborgarrättsförkämpar utsattes för i sydstaterna, inklusive att Ku Klux Klan bombade en kyrka och dödade fyra flickor. Inte undra på att Malcolm X var fylld av hat.

Samtidigt ska man vara medveten om att Malcolm när han var präst i Nation of Islam för sektens räkning förhandlade med Ku Klux Klan om hjälp från Klanen att köpa jordbruksmark och andra fastigheter i sydstaterna. Båda ville ha ”rasrena” nationer, båda var motståndare till integration (Marable, s. 222).

Malcolm X var antisemit. Han fällde mängder med fientliga kommentarer om judar som grupp. Rashid Musas organisation har bjudit in hatpredikanter med en judefientlig retorik.

Rashid Musa är så uppfylld av Malcolm X:s hudfärgsrasism och separatism att han helt förbiser det som sägs vara så unikt med islam, att islam är en färgblind religion, vilket Malcolm lärde sig i Saudiarabien 1964 då han fick upp ögonen för den ”sanna” islam, det som både SUM och Ibn Rushd påstår att de representerar. Alltså en färgblind religion. Islam sägs vara en universell religion för alla tider och alla länder, en religion som står över hudfärg, etnicitet, språk, nationer.

Men det är inte färgblind islam Rashid Musa håller föredrag om, utan om motstånd mot hudfärgblindhet och för separatism baserad på hudfärg. Den 19 september 2016 skulle han hålla ett separatistmöte om islamofobi för SSU Stockholm på Socialdemokraternas huvudkontor i Stockholm. Enligt annonseringen på SSU:s Facebooksida var mötet öppet endast för ungdomsförbundets ”separatistiska nätverk för rasifierade” (nyspråk för invandrare/invandrarättling). Efter massiv kritik stoppade SSU:s ordförande tilltaget och sa att alla SSU:s medlemmar var välkomna.

Viktigt att notera är att Malcolm X kämpade för de svarta i USA. Begreppet islamofobi existerade inte under hans tid. Att Malcolm X hävdade att Elijah var gudomlig och Allahs sändebud, att Allah var svart, att han var en man, inte ett övernaturligt väsen, var inget som väckte uppmärksamhet. Religiösa sekter fanns det gott om i USA.

I Sverige har kampen i USA för de svartas medborgerliga rättigheter för över femtio år sedan förvandlats till kampen för Muslimska brödraskapets separatistiska rättigheter.

I nästa inlägg skriver jag om Sveriges förenade muslimer (SFM) och Malcolm X och om Rashid Musas samarbete med SFM, som liksom SUM blev av med bidraget från MUCF.

4 september 2017

Mona Lagerström fil dr

Källor:

The Autobiography of Malcolm X, with the assistance of Alex Haley (1965), Penguin Books, Modern Classics 2001
Malcolm X talar. Ett urval anföranden och uttalanden redigerade och försedda med korta inledningar av George Breitman (1965), översättning Sven Bergström, Raben & Sjögren 1969
Malcolm X av Manning Marable (2011), översättning Stefan Lindgren, Leopard förlag 2014
”Les derniers secrets du Che”, av Serge Raffy, L’Obs nr 2751 27 juli–22 augusti 2017, s. 18–27

 

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget beskriver jag uppkomsten av bankväsendet islamisk finans i Egypten och Saudiarabien, alltså banktjänster baserade på sharialagar, hur islamisk finans är grunden till Muslimska brödraskapets globala maktställning, hur Muslimska brödraskapet stärktes i Kuwait när kungahuset införde islamisk finans i landet och avslutar med SMFR:s generalsekreterare Yasri Khans planer på att införa islamisk finans i Sverige och stärka det han kallar den muslimska medelklassen.

Stefan Löfven: Separatistiska Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) tillhör den inre fienden som bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. SMFR strävar inte efter ett Sverige som håller ihop. SMFR strävar efter att upprätta ett svenskt separatistiskt Nation of Islam, ett parallellsamhälle baserat på en mix av den västfientliga ideologi som Islamic Foundation i Storbritannien sprider över hela världen och den amerikanska separatistsekten Nation of Islam som Malcolm X var präst i.

Den 9 april 2010 skriver SMFR på sin hemsida: ”Medborgarutskottet behöver dig! Medborgarutskottet arbetar för att stärka människors rättigheter i Sverige. Vill du vara med och skapa social rättvisa? Är du intresserad av att arbeta för alla individers lika värde och motverka fördomar och diskriminering? Kanske är du Sveriges nya Malcolm X?”

Malcolm X var hatpredikant, bland annat. Och separatist. Och sexist. Och hudfärgsrasist. I nästa inlägg beskriver jag närmare Malcolm X och hans verksamhet inom Nation of Islam under rasåtskillnadslagarnas tid i USA.

SMFR är en avknoppning av Islamska förbundet (IFiS) och grundades av bland andra Mehmet Kaplan (MP). År 2006 startades ett treårigt projekt, fredsagenterna, finansierat av medel från Allmänna arvsfonden i regi av Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och det kristna studieförbundet Sensus. Ibn Rushd ingår i IFiS. År 2008 konstituerades SMFR, fortfarande förmodligen finansierat av Arvsfonden. År 2010 blev SMFR en självständig organisation med Yasri Khan som ordförande. Och sökte Sveriges nya Malcolm X.

Av alla skrivelser att döma som SMFR har producerat håller Yasri Khan på att bygga upp en egen maktbas i Sverige baserad på en tawhidisk världsbild med hjälp av västfientliga organisationer i Malaysia och lärosätet al-Azhars tidigare malaysiska elever (se nedan under SMFR:s religiösa råd). Och nu också med hjälp av World Islamic Economic Forum verkar det. Tawhid betyder Guds enhet, alltså Gud har inga barn och det finns ingen helig ande. Tawhid är vad Ibn Abd al-Wahhab (d. 1792) bygger hela sin ideologi, wahhabismen, på. Wahhabismen är grundpelare i al-Azhars utbildning och statsreligion i Saudiarabien och Qatar.

SMFR får bidrag av MUCF i egenskap av barn- och ungdomsorganisation. SMFR är en politisk organisation med en samhällsomstörtande agenda.

Den 27 januari 2017 skriver Yasri Khan på Facebook att han av Malaysias ambassadör Norlin Othman bjudits in till hennes privata residens och att han, ambassadör Othman, attachén för det malaysiska näringsdepartementet samt World Islamic Economic Forums ordförande Tun Musa Hitam och generalsekreterare Tun Sri Dato’ Ahmad Fuz Haji Abdul Razak diskuterade ”islamisk ekonomi och halalindustri, muslimska situationen gällande ekonomiskt entreprenörskap, sysselsättning, arbetsmarknad och marknadsmöjligheterna i Sverige.”

Hitam är före detta vice premiärminister i Malaysia och före detta FN-ambassadör, Razak är före detta chef för Malaysias UD.

I World Islamic Economic Forum (WIEF) ingår mängder med islamiska banker. En av WIEF:s sponsorer är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som ligger bakom Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna baserade på sharia och som också låg bakom handelsbojkotten mot Danmark i samband med Muhammedteckningarna. Yusuf al-Qaradawi var med och grundade OIC. Inte ens Vatikanen kan påstå att de är den kristna världens kollektiva röst. Ett område som WIEF under 12th WIEF Forum augusti 2016 (punkt 3) säger sig vilja utveckla är det de kallar ”modest fashion industry”, alltså hijab, niqab, burka och liknande ”anständig” klädsel för kvinnor och småflickor. I den här artikeln i The European om mötet i augusti nämns att WIEF vill utveckla the global modest fashion industry.

Yasri Khan skriver vidare om besöket hos ambassadören: ”Saker som lyftes upp var bland annat hur man skulle kunna utveckla islamisk finans, bidra till ökad sysselsättning, bidra till affärsmöjligheter, underlätta för etiskt nyföretagande bland muslimer och ekonomiska möjligheter på sikt och i närtid.”

Yasri Khan var inbjuden till ambassadören i egenskap av SMFR:s generalsekreterare. Han fortsätter: ”Det var väldigt intressanta diskussioner och samtal som jag kommer bära med mig vidare i mitt arbete inom SMFR samt kul med uppbackning av en så stor organisation som WIEF.”

SMFR får alltså bidrag av MUCF i egenskap av barn- och ungdomsorganisation. Hur islamisk finans, entreprenörskap och affärsmöjligheter hör hemma inom SMFR är svårt att förstå. År 2016 beviljades SMFR organisationsbidrag på 1 181 600 kronor för 2017. SMFR beviljades 2016 även av MUCF projektbidrag på 598 600 kronor för projektet ”Beväpnad med kunskap”. SMFR beviljades bidrag för ”arbete med att öka muslimska ungdomars immunitet mot våldsbejakande ideologier genom kunskap och motkunskap”. Målgruppen är ”främst egna medlemmar men även unga muslimer i allmänhet”.

De egna medlemmarna i en fredsrörelse behöver bli immuna mot våldsbejakande ideologier? SMFR är en islamistisk organisation. De organiserar sig helt i linje med hur Islamic Foundation (se föregående blogginlägg) förespråkar att ungdomar som bekänner sig till islam bör organisera sig för att ta upp kampen mot det ”gudlösa” väst och införa sharia. Yasri Khan vill införa sharia inte bara inom den finansiella sektorn. Han bedriver beslöjningskampanjer och håller på att islamisera Sverige med hjälp av DO.

Stefan Löfven: Underskatta inte faran med politisk islam och drömmen om att imitera den hopfantiserade guldåldern och profeten Muhammeds mytiska exempel som gudsman, krigare, statsman, judehatare, inklusive hatet mot alla ”otrogna”. Det har USA gjort ända från andra världskriget och fram till, och även efter, terrorattacken 11 september 2001. Denna underskattning skildrar den amerikanska journalisten Robert Dreyfuss i Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam (2005). Dreyfuss ger mängder med exempel på att Muslimska brödraskapet inte är några ”islamdemokrater”.

Sayyid Qutb (hängd 1966) drömde ihop denna guldålder när han från 1954 satt inspärrad i Nassers fängelse och utarbetade ideologin som i första hand syftade till att störta Nasser och hans ”gudlösa” styre.

Från 1928 fram till Fria officerarnas militärkupp 1952 var britterna och deras kolonialvälde Muslimska brödraskapets fiende. Gamal Abdel Nasser var en av kuppledarna, sedermera diktator. Han ville göra Egypten till en modern självständig stat med ett sekulärt styre. För att inget skulle stå i vägen för hans planer förbjöds alla politiska partier 1953. Muslimska brödraskapet var inget formellt politiskt parti, det var en omfattande social rörelse och hade dessutom hjälpt Nasser och militären att komma till makten så de fick fortsätta att existera. En konfrontation var också alltför riskabelt, vilket ändå inträffade då Brödraskapet ville vara med och dela på makten och byta ut den rådande civillagstiftningen influerad av fransk lag och införa sharia, inklusive att alla kvinnor skulle vara beslöjade.

Nasser utsattes för ett mordförsök 1954 av en av Brödraskapets medlemmar, tusentals sympatisörer fängslades och torterades, bland dem Sayyid Qutb, sex personer hängdes. Mängder flydde till Saudiarabien. I Saudiarabien fanns åtskilliga egyptiska entreprenörer som fått exil i landet både när rörelsen förbjöds 1948 och när Nasser slog ner på den 1954 och i samband med Nassers nationaliseringar, män som i Saudiarabien byggde upp förmögenheter.

Nasser dog oväntat 1970. Hans efterträdare Anwar Sadat hade i decennier haft kontakt med Muslimska brödraskapet. Sadat sökte till en början försoning med rörelsen och släppte från 1971 gradvis fängslade medlemmar, de sista inte förrän 1975 då han gav alla politiska fångar som fängslats före 1971 amnesti.

Sadat var anhängare av fri företagsamhet och började montera ner Nassers socialistiska och sekulära stat. Han tillät inte att Muslimska brödraskapet blev en laglig rörelse men år 1976 gav han rörelsen, som var marginaliserad efter Nassers hårdhänta hantering, tillstånd att publicera en månatlig tidning al-Da’wa.

Under 1970-talet skakades Egypten av oroligheter, terrorattacker, mord och förstörelse, angrepp på Egyptens kristna medborgare, kopterna, och till slut mordet på Sadat 1981 av en av alla dessa islamister som hämtat näring ur Qutbs skriverier om en förtrupp och ”gudlösa” stater. Nya fängslanden. Och nytt hat mot ”gudlösa” regimer och ”otrogna”. Och väst.

CIA underskattade kraften i politisk islam. Egyptens islamister var inget CIA ägnade sin tid åt under 1970-talet, skriver Robert Dreyfuss. Han återger vad en man från den egyptiska underrättelsetjänsten sa till en högt uppsatt CIA-man som i flera år var verksam i Kairo: ”Ni inom CIA måste förstå moskéernas makt. Vi kommer att tappa kontrollen och folk kommer bara att tro på moskéerna” (2005, s. 160).

Stefan Löfven: Du måste också inse moskéernas makt här i Sverige. Underskatta inte bara moskéernas makt. Du måste också inse makten i det som kallas islamisk finans.

Liksom i så mycket annat som gjort Muslimska brödraskapet till en världsomspännande rörelse med avsevärd makt över tolkningen av islam är Yusuf al-Qaradawi även involverad i islamisk finans. Muslimska brödraskapets gamla garde må ha haft en marginaliserad position bland Egyptens islamistiska grupper under 1970-talet vad gäller politiken. Men det var Anwar Sadats ekonomiska politik, infitah, som kan kallas en oreglerad kapitalism från mitten av 1970-talet, som möjliggjorde Brödraskapets tillväxt och framtida maktposition. Sadat uppmuntrade utländska investeringar i landet och stärkte den privata sektorn. Han förde in Egypten i USA:s politiska maktsfär, han välkomnade saudierna som byggde tusentals nya moskéer och vred, med hjälp av saudiska Muslim World League, lärosätet al-Azhar i wahhabitisk riktning efter det att Nasser försökt modernisera lärosätets undervisning.

Robert Dreyfuss skriver att saudierna under 1970-talet förändrade Egypten i grunden och att många egyptier som arbetat i Saudiarabien och återvände efter Sadats öppning tog med sig den wahhabitiska tolkningen av islam och könssegregeringen till Egypten. Muslimska brödraskapets medlemmar som gjort sig en förmögenhet i Saudiarabien flyttade sin verksamhet till Egypten, tidningen al-Da’wa uppmanade läsarna att stödja Anwar Sadats ekonomiska politik. Bland tidningens annonsörer fanns flera storföretag ägda av Muslimska brödraskapet.

Islamisk finans har sin begynnelse i Egypten. Redan under Nassers tid startade en egyptisk bankir utbildad i Tyskland, Ahmed al-Najjar, år 1963 Mit Ghamr Bank. Officiellt tog han avstånd från de militanta islamisterna men han hade nära band till Muslimska brödraskapet, skriver Dreyfuss, och återger vad Hassan al-Bannas bror Jamal al-Banna skriver i ett Förord till Najjars opublicerade memoarer: ”Den största skillnaden mellan dr Najjar och [andra] ekonomer … är att han inte ser islamisk ekonomi som en vetenskap eller ett ämne ägnat för studier utan som ett medel att väcka muslimer, och en metod för deras väckelse. Därför ser han ’islamiska banker’ enbart som en bas för sin missionsverksamhet.” Najjar själv skrev att skälet till att han startade den första islamiska banken var för att ”rädda den islamiska identite­ten som höll på att tyna bort i vårt samhälle … inför förberedelsen för övergången till marxismen.” I memoarerna attackerade han Nasser och klagade över det faktum att egyptierna ”skämdes för islam och var stolta över socialismen eller nationalismen”. Han kunde i Nassers Egypten inte offentligt uttala sig om målet med sin bank (s. 178, 179).

Dreyfuss skriver att Muslimska brödraskapet var djupt involverade i Najjars bank, att många medlemmar investerade i hans verksamhet och att det 1967 stod klart att Muslimska brödraskapet i princip tagit över banken, vilket medförde att den tvingades stänga ner. När banken gick som bäst hade den nio filialer och 250 000 kunder. Najjar for till Sudan och välkomnades av Muslimska brödraskapet i landet, for vidare till Tyskland, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Malaysia och spred de följande tre decennierna sitt budskap om islamisk finans över hela världen.

Najjar övertalade den saudiska prinsen Mohammed al-Faisal (1937–2017) att satsa på islamisk finans och år 1976 la prinsen grunden till islamisk finans med banken Faisal Islamic Bank of Egypt (FIBE), en bank som, enligt Dreyfuss, gav Muslimska brödraskapet ett uppsving och spelade en central roll i islamiseringen inte bara av Egypten utan i hela regionen och så småningom internationellt med sitt globala nätverk av islamiska banker samlade under multimiljardverksamheten the Faisal Group.

Islamisk finans var av avgörande betydelse för Egyptens islamisering, skriver Dreyfuss, traditionella banker utmålades som ogudaktiga, oislamiska eller judiska. De islamiska bankerna dirigerade medel till moskéer, till småföretagare. Muslimska brödraskapet opererade i det fördolda och skapade mängder med företag. Sammanhållningen var stark.

Prins Faisal var inte medlem i Muslimska brödraskapet, saudiska kungafamiljen var noga med att hålla distansen samtidigt som de utnyttjade Brödraskapet i sin utrikespolitik. I stället vände sig Faisal till medlemmar i landets religiösa etablissemang, som Egyptens stormufti, för att skaffa sig legitimitet.

Anwar Sadat gav banken statligt stöd, garanterade att den inte skulle komma att nationaliseras, garanterade att den skulle få vissa skattelättnader, att den skulle kunna bedriva sin verksamhet utan insyn. Det var inte landets finansminister, skriver Dreyfuss, som fick igenom tillståndet i parlamentet utan ministern för religiösa frågor. Till och med vänsterparlamentariker röstade igenom förslaget eftersom de var rädda för att verka ”rösta mot Allah” (s. 165).

I bankens ledning satt bland andra Qaradawi och Yusuf Nada, en nyckelperson när det gäller finansieringen av Muslimska brödraskapets verksamhet i väst. Qaradawi och Nada var senare med och grundade Muslimska brödraskapets bank Al-Taqwa Bank. Den blinde schejken Oman Abdel Rahman, som 1981 utfärdade en fatwa att det var korrekt att döda Anwar Sadat, mannen som hjälpte CIA att rekrytera martyrlängtande heliga krigare till Afghanistan för att strida mot Sovjets trupper och som senare immigrerade till USA och fängslades för samröre med bombningen av World Trade Center i New York 1993, och som i början av 2017 dog i USA-fängelset, satt också i ledningen.

Efter mordet på Sadat 1981 begärde Egyptens säkerhetspolis att prins Faisal skulle avlägsna bland andra Qaradawi och Nada från banken. Men skadan var redan skedd, skriver Dreyfuss. Prins Faisals bank hade bidragit till att institutionalisera den islamistiska väckelsen i Egypten, med sin undervegetation av mer eller mindre våldsamma grupper. I Iran hade ayatolla Khomeini med sin version av islam tagit makten. De av USA och saudierna uppbackade jihadisterna var i full gång i Afghanistan och islamismen hade blivit den ultimata ideologin för aktivister från Nordafrika till sovjetiska Centralasien.

I samband med oktoberkriget 1973, då Egypten och Syrien angrep Israel, utfärdade de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan OPEC ett oljeembargo mot länderna som stöttade Israel med påföljande oljekris och ett fyrdubblat oljepris. Saudiarabien badade i pengar och använde miljarderna till att ”bygga ett proamerikanskt imperium av islamiska banker och finansiella institut i Egypten, Sudan, Kuwait, Turkiet, Pakistan och på andra platser. Det var”, skriver Dreyfuss, ”sammansmältningen av Muslimska brödraskapets ideologi och islamisk finans som till slut gav den islamistiska högern [right-wing Islamism] en raketskjuts och gjorde den till en världsomspännande maktfaktor” (s. 167).

Robert Dreyfuss tecknar en schematisk bild av den finansiella hierarkin med Saudiarabien, Kuwait, Qatar, schejker, prinsar, emirer överst, sedan kommer Muslimska brödraskapet och islamisk finans och därefter undervegetationen med våldsverkare, självmordsbombare, terrorister. Västerländska banker var mer än villiga att gå samman med islamisk finans och hjälpte till att förändra hela Mellanöstern, skriver han. År 2004 fanns det 270 islamiska banker. [Dreyfuss bok publicerades 2005.]

Gemensamt för försvararna av islamisk finans är motståndet mot socialismen, nationalismen och sekularismen. Det fanns försvarare som till och med hävdade att det står i Koranen att kapitalismen är Allahs påbud. Gemensamt är också att de islamiska bankerna tog in shariateologer och shariajurister, ulama, i sina styrelser för att ge bankerna legitimitet, vilket medförde att islams utvalda prästerskap inte bara gavs generösa tillfällen att leva ett liv i överflöd med flygresor i privatplan, lyxhotell och lyxrestauranger utan också fick ansenlig politisk makt, eftersom bankerna bidrog till att sprida politisk islam. Islamisk finans stärkte tre grupper, skriver Dreyfuss: välbärgade konservativa, islamistiska aktivister och högerorienterade shariajurister (s. 181).

Ökenspridningen i Kuwait
Robert Dreyfuss beskriver det som hände i Kuwait som rena skräckexemplet på vad islamisk finans kan ställa till med i ett litet land, något att ha i minnet när Yasri Khan bedriver lobbyverksamhet för införandet av islamisk finans i Sverige.

I sin bok använder Dreyfuss begreppet den islamiska högern som ett försök att förklara fenomenet politisk islam genom att dra paralleller till den kristna högern i USA som organiserade sig i slutet av 1970-talet och därmed skaffade sig politiskt inflytande. Men politisk islam och kristna högern är inte samma sak, eftersom USA:s rättssystem inte är baserat på Bibeln. Detta bara som en förklaring när Dreyfuss talar om den islamiska högern.

Han inleder avsnittet om Kuwait med det han kallar ett klassiskt mönster för hur islamisk finans förändrade Mellanöstern. ”En eller flera banker etablerar en bas för fortsatta operationer i en viss huvudstad. Banken fungerar som ekonomiskt högkvarter för Muslimska brödraskapets affärsmän och andra islamistiska aktivister. Banken bygger upp en kärna av devota anhängare samtidigt som den skapar lukrativa allianser med såväl sekulära som religiösa politiker. Islamistiska organisationer gynnas sedan av bankens ekonomiska makt vilket medför att islamistiska institutioner – inklusive moskéer, välgörenhetsorganisationer och företag – blomstrar. Och en ny klass välbärgade islamister växer fram som hjälper till att finansiera Muslimska brödraskapet och islamistiska politiska frontpartier” (s. 183).

Under 1970-talet gjorde Kuwaits kungafamilj (huset Al Sabah), landets islamiska höger och islamiska bankgrupper gemensam sak mot den växande nationalistiska rörelsen och förändrade landet totalt. Kuwait var ett brittiskt protektorat. År 1961 blev landet självständigt men fortsatte att vara beroende av brittiska tjänstemän, arméofficerare och angloamerikanska oljeexperter, till nytta för alla parter. Kungafamiljen, vars ledare kallas emir, levde gott på sin del av oljeintäkterna. Dreyfuss kallar familjen playboydominerad. Landet var huvudsakligen sekulärt och förhållandevis liberalt för att vara ett land vid Persiska viken med en relativt fri press och politisk debatt. Dreyfuss skriver att eftersom landets invånare helst inte ville arbeta om de kunde slippa importerade Kuwait hundratusentals arbetare från Asien och arabvärlden. Många palestinier bodde i landet.

Inom det politiska fältet var den sekulära nasserismen starkast och överskuggade religionen. Nasserismen hade stöd av palestinierna och studenterna. Palestinierna, både kroppsarbetare och välutbildade, var mestadels sekulära. Islamisterna, representerade av Muslimska brödraskapet, var marginella och oorganiserade under 1960-talet. Praktiskt taget inga kvinnor var beslöjade. Kvinnor och män undervisades gemensamt på universiteten. Moskéerna besöktes huvudsakligen av äldre människor. De flesta kuwaiter betraktade religionen som viktig i det privata livet och inom kulturen, men inte inom politiken.

Vid mitten av 1970-talet förändrades allt när huset Al Sabah slog sig ihop med islamisterna då det politiska trycket ökade från nationalister, PLO-anhängare och kuwaitiska medborgare som av kungafamiljen var utestängda från den politiska makten. Robert Dreyfuss skriver att kungafamiljen antagligen sneglade åt hur kung Hussein i Jordanien 1970 hade slagit ner det palestinska upproret inom landet med hjälp av Muslimska brödraskapet, inbördeskriget som kallas svarta september. Emiren upplöste parlamentet i Kuwait, något som applåderades av Muslimska brödraskapet och the Social Reform Society, vars ordförande fick en plats i regeringen som minister för religiösa affärer. Det var den ministern, skriver Dreyfuss, som år 1977 hjälpte till att skapa den räntefria finansiella institutionen the Kuwait Finance House (KFH) som nästan över en natt blev landets näst största bank, beskyddad av huset Al Sabah.

Dreyfuss skriver att tesen om att Koranen förbjuder ränta på lån avfärdas som rent nonsens av moderna islamforskare men att islamister i Kuwait, uppbackade av Muslimska brödraskapet i Egypten, hade bedrivit lobbyverksamhet för en sådan bank sedan tidigt 1970-tal. Huset Al Sabah ägde 49 procent av aktierna i KFH och banken fick flera förmåner jämfört med andra banker och monopolstatus som Kuwaits enda islamiska bank. Dreyfuss citerar en forskare som skriver att KFH är ett konkret exempel på alliansen mellan en styrande familj och den islamistiska rörelsen och att den växande islamiseringen av det offentliga livet i Kuwait var ett direkt resultat av islamisk finans.

Ett annat resultat av banken var att Kuwaits företagarelit inom den privata sektorn, som var missnöjd med kungafamiljens dominans, sköts åt sidan. Många inom denna socialgrupp hade börjat stötta de arabiska nationalisterna som var i opposition mot kungafamiljen. Men de stängdes ute från KFH. I stället mobiliserade kungafamiljen ökenbeduinerna mot företagarna. Dreyfuss skriver att Jordaniens kung Hussein hade mobiliserat beduinstammar mot PLO och att beduinstammarna var bland de mest reaktionära i Saudiarabien. Han citerar en forskare i Kuwait som kallar beduinstammarnas ökade inflytande i Kuwait för ”ökenspridningen” och hävdar att det är en av de mest destruktiva processerna i Mellanöstern. ”Den underminerar det moderna samhället genom att den till den urbana miljön för in öknens ultrakonservativa värderingar och blandar upp dem med islamisk populism” (s. 187).

Enligt Dreyfuss var huset Al Sabah villigt att ta vilka risker som helst för att islamismen skulle ställas mot vänstern, vilket lyckades. När Al Sabah ansåg att det var säkert att återinstallera parlamentet drog islamisterna fördel av det och vann två platser år 1981 och har sedan dess stadigt ökat sitt antal och är den enda välorganiserade politiska gruppen i parlamentet. De sekulära panarabisterna besegrades av islamisterna. Det handlade inte, skriver Dreyfuss, om någon islamism som uppkommit genom en legitim revolt mot den härskande ordningen, utan var ett medvetet val av Kuwaits kungafamilj, understött av Kuwait Finance House. Från och med 1977 låg banken bakom islamisternas tillväxt och det rapporterades vitt och brett i Kuwait om hur banken frikostigt backade upp islamisternas valkampanjer.

Dreyfuss citerar en forskare som säger att banken använde pengar, fastigheter och jobb för att påverka valen. Bankens fastigheter användes för massmöten och demonstrationer och bankens väldiga personalstyrka enrollerades i islamisternas valkampanjer. Dreyfuss skriver att KFH också blev basen för över hundra islamiska välgörenhetsorganisationer, vanligtvis kopplade till islamistiska grupper, att delar av bankens tillgångar dirigerades om till radikala grupper i Egypten, Afghanistan och Algeriet.

Även välgörenhetsorganisationer och föreningsverksamheter i Kuwait som drevs av islamister fick pengar av KFH och det sades att åtminstone en av välgörenhetsorganisationerna knutna till KFH hade kopplingar till al-Qaida.

På bankens kontor var personalen strikt könssegregerad och banken finansierade ”islamiskt styrda” företag, köpgallerior och skolor organiserade i enlighet med ultrakonservativa principer. Dreyfuss citerar journalisten Richard Labévière som skriver: ”KFH har särskilt intresserat sig för utbildning och sponsrar studiebesök på KFH, stipendier som uppmuntrar elever att studera islamisk finans, islamiska tävlingar (som att lära sig Koranen utantill), inrättandet av islamiska skolor … KFH når ut till samhället i stort genom en månadstidskrift, Al Noor, med en upplaga på över 10 000” (s. 188).

Närvaron av KFH, som blev en miljardinstitution, påskyndade islamismens utbredning i det tidigare sekulära Kuwait, skriver Dreyfuss. Både lärarförbundet och utbildningsdepartementet togs över av islamister och läroplanerna ändrades för att återspegla den nya religiositeten. Även kommunikationsdepartementet hamnade hos islamisterna, TV-programmen blev mer konservativa och föremål för censur. Även böcker censurerades samtidigt som pamfletter och kassetter med islamisternas världsåskådning och väckelsepredikanters utläggningar översvämmade landet.

Dreyfuss skriver att ökenspridningen i Kuwait bara är ett exempel på hur den nya islamiska högerns finansiella makt gav rörelsen ökat inflytande. Det som för CIA och många ledare i Mellanöstern på ytan såg ut som en affärsverksamhet hade ytterligare en mörk sida, under ytan växte sig islamistiska grupper starka vars hat inte bara riktades mot vänstern och nationalisterna utan också mot USA och väst och deras allierade i Mellanöstern.

Dreyfuss avslutar avsnittet om ökenspridningen i Kuwait med att islamisk finans olika institutioner som banker, finansinstitut och välgörenhetsorganisationer etablerade av Muslimska brödraskapet och deras allierade kring Persiska viken i tysthet bidrog till framväxten av den nya generationen islamister, inklusive föregångarna till al-Qaida.

Ändå fortsatte USA, Saudiarabien och Pakistan att bekymmerslöst använda sig av den islamiska högern i sin utrikespolitik, inte minst i Afghanistan. Och andra länder följde efter (s.183–189).

En viktig del i islamisk finans världsomspännande verksamhet är att satsa på ”the global modest fashion industri”, som numera H&M och Åhléns också satsar på. Denna ”anständiga klädsel”, även kallad Islamic fashion, är hijab, niqab, burka och löst sittande kläder. Det ligger en medvetet utarbetad plan bakom den globala satsningen på ”anständig klädsel”. Antalet beslöjade kvinnor i ett land är det främsta tecknet på motstånd mot den västerländska civilisationen.

Stefan Löfven: Ta varning av ökenspridningen i Kuwait. Låt dig inte luras av att de ultrareaktionära manliga islamisterna i Sverige är klädda i västerländska kläder. Innanför kläderna döljer sig värderingar som inte hör hemma i ett modernt västerländskt samhälle. De hör inte heller hemma i en välfärdsstat. Både politisk islam och islamisk finans var från och med Sayyid Qutb på 1960-talet och 1970-talet en motoffensiv mot Nassers socialism, arabiska nationalism och sekularism som spridit sig till andra arabländer och som särskilt kungadömena kring Persiska viken kände sig hotade av. Alltså en motoffensiv mot tilliten till den sekulära rättsstaten och omfördelningen av landets resurser. I stället för tillit till staten ska tillit till ”islamiska principer” gälla, och vad dessa principer innebär förklarar ultrareaktionära shariaideologer som Yusuf al-Qaradawi. I stället för nationalstat ska ett världsomspännande umma gälla, en global nation där individens islamiska identitet överglänser etnicitet och nationalitet.

Grunden för en välfärdsstat är nationalstaten. Grunden för en välfärdsstat är också tilliten till staten, utan tillit ingen beredskap att betala skatt som finansierar välfärden. I stället för skatt beslutad av politiker ska allmosan, zakat, gälla. Både politisk islam och islamisk finans syftar i dag till att radera ut den västerländska välfärdsstaten och den västerländska parlamentarismen till förmån för ”islamiska principer”. För att välfärdsstaten ska kunna fungera i ett invandrarland som Sverige med människor från hela världen krävs att invånarna har kunskap om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

USA är ingen välfärdsstat men USA kunde konsten att bygga en supermakt av invandrare från hela världen. Och den konsten gick ut på att via skolväsendet hos eleverna inympa en stolthet i att vara amerikan oberoende av föräldrarnas ursprung och skapa samhällsmedborgare. Barn födda i USA blev automatiskt amerikanska medborgare. Förr i tiden kallades barnen födda av utländska föräldrar för ”den första generationen amerikaner”. I dag, efter det att den destruktiva identitetspolitiken slagit igenom, hörs samma beteckning som i Sverige, andra generationen invandrare.

Det var inte hemspråksundervisning, rättigheten till tolk i alla sammanhang, rättigheten till förmånlig föräldrapenning, försörjningsstöd, parabol-TV, grupprättighetskrav och identitetspolitik som skapade supermakten USA. Det var ursprungligen en stenhård roffarmentalitet, oreglerad kapitalism, slaveri och ett rättssystem som sorterade människor efter hudfärg. Senare skedde en inofficiell sortering efter religion och ursprungsland. Katoliker från Irland stod inte högt i kurs innan John F. Kennedy valdes till president 1960. Att som, försök gjorts, jämställa Vilhelm Mobergs romansvit om utvandrarna till USA med dagens invandring till Sverige är befängt. USA var befolkat av indianer som hänsynslöst utrotades för att ge plats åt nybyggarna från hela världen, inklusive från Sverige. Dagens invandrare till Sverige tas emot av en utbyggd välfärdsstat som ratificerat internationella konventioner.

Yasri Khan, ett svenskt Nation of Islam och svensk ökenspridning
En person som har akuta behov av att gå en kurs i vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige är Yasri Khan. Han är född i Sverige och det är uppenbart att varken skolan eller hans föräldrar har lärt honom vad det innebär att vara samhällsmedborgare i välfärdsstaten och nationalstaten Sverige. Han är SMFR:s generalsekreterare. På föreningens hemsida kallas han folkbildare. Han är shariaextremist. Han bedriver intensiv lobbyverksamhet för att införa islamisk finans i Sverige, ge Koranen status av vetenskapligt verk och införandet av skolor, folkhögskolor och universitet som lär ut ”islamisk vetenskap” baserad på Koranen, alltså att det i Koranen står förutsägelser om universums natur som senare bekräftas av vetenskaplig forskning, vilket därmed sägs bevisa Koranens gudomliga ursprung.

Vad är det för folkbildande arbete Yasri Khan ägnar sig åt? Enligt hemsidan håller SMFR ledarskapskurser och sätter ihop skrivelser och visionsprogram om det framtida arbetet. Detta framtida arbete, missionsverksamheten dawa, är tänkt att ske i samarbete med halvofficiella organ i Malaysia.

SMFR:s religiösa råd
Enligt hemsidan är SMFR:s religiösa råd tillsatt av Yasri Khan personligen och i efterhand godkänt av styrelsen. Rådet består av fyra ledamöter varav två är från Malaysia, Datuk Fakhruddin samt Wan Suhaim Wan Abdullah, båda tillsatta 2015.

Fakhruddin är ordförande för Malaysias Al Azhar Alumni Association, alltså personer som studerat vid al-Azhar i Kairo. Även Abdullah har examen från al-Azhar, lärosätet vars utbildning Nasser ville modernisera men som saudierna efter hans död vred åt det wahhabitiska hållet. Abdullah är verksam vid Center for advanced studies on Islam, science and civilisation (CASIS), Universiti Teknologi Malaysia, som SMFR enligt inlägg på Facebook besökte i februari 2015. En av punkterna CASIS listar på hemsidan om syftet med utbildningen är följande: ”To produce competent scholars who can integrate religion with science and technology to develop a civilisation based on tawhidic worldview.”

Vad har forskare som integrerar religionen islam med vetenskap och teknologi för att utveckla en civilisation baserad på en tawhidisk världsbild att göra med Sverige? Det ser ut som om det CASIS undervisar om är en islamisk motsvarighet till kreationismen som står i strid med evolutionsläran. Hela skapelsen är av gudomligt ursprung och styrd av Allah.

Enligt SMFR:s hemsida ska det religiösa rådet ge föreningen stöd i religionsfrågor, ”bistå de förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” [min kursiv]. Alltså sharia. SMFR skriver: ”SMFR har ambitionen att höja nivån av islamisk kunskap till en högre akademisk standard bland Svenska Muslimer.”

Så vad är det för kunskap SMFR avser att förmedla till främst de egna medlemmarna för de 598 600 kronor MUCF beviljade dem för projektet ”Beväpnad med kunskap”?

Vilka ”muslimer” representerar SMFR?
Yasri Khan och SMFR använder konsekvent pluralordet muslimer. Men vilka islamiska kvinnor och män representerar Yasri Khan och SMFR? I Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna från 2009 säger Abdirizak Waberi, som då var ordförande i Islamiska förbundet (IFiS), alltså Muslimska brödraskapets svenska gren, som också konsekvent använder pluralordet muslimer, att IFiS representerade 400 000 till 500 000 muslimer i Sverige. Hur många blir det kvar till SMFR?

När Yasri Khan fyllde 25 år intervjuades han i Dagens Nyheter 2 april 2011. Då var SMFR tre år gammalt och han hade varit ordförande i ett år. I ingressen står det: ”Från sju till trehundra aktiva medlemmar på ett år gör organisationen till landets snabbaste folkrörelse. Men ordföranden Yasri Khan räknar med att redan i år ha flera tusen till i kampen för fred.” Enligt en ”försiktig beräkning” uppskattade han att SMFR skulle ha upp emot 40 000 medlemmar i framtiden.

Fyra år senare, år 2015, står det på hemsidan att föreningen har
1 500 medlemmar. SMFR:s Region Stockholm sökte år 2014 och på nytt 2015 pengar från Kulturförvaltningen, Stockholms läns landsting, Stöd till ungdomsorganisationer. Som jag uppfattar det fick de inga pengar 2014 utan återkom med samma ansökan daterad 27 maj 2015, underskrift Boudour Al Hashmi. SMFR kallar sig för ungdomsförening. Totalt redovisas i ansökan 5 lokalavdelningar i 3 kommuner (Botkyrka, Sigtuna, Stockholm). Totala antalet registrerade medlemmar i Region Stockholm var 891, varav 547 under 25 år. Medlemskapet är gratis. För 2016 beviljades SMFR Region Stockholm 356 522 kronor.

Eric Erfors skrev en kritisk ledare i Expressen 30 september 2015 ”Stoppa bidragen till religiösa föreningar” om SMFR:s bidragsansökan.

I SMFR:s skrift från 2015 Konkreta förslag för att förebygga en våldsbejakande världsbild bland människor som identifierar sig som muslimer eller åberopar islam står det under rubriken ”Kort om SMFR” att föreningen ”är en av de största muslimska organisationerna med ett samhällspolitiskt fokus samt med etablerade kontakter runtom i världen” (s. 2). Det står att de är verksamma i 9 län, har över 150 förtroendevalda som är organiserade i 14 lokalavdelningar, 2 regionavdelningar och 1 nationell styrelse, att SMFR primärt samlar ”unga muslimer mellan 18–30 år”, som oftast är ”aktiva inom organisationen muslimska studenter eller förvärvsarbetande inom offentlig sektor”.

Alltså inte den privata sektorn. Inga egenföretagare.

Sedan 2015 har föreningen cirka 2 000 medlemmar över hela landet står det vidare (ibid.). Av hemsidan att döma är medlemskapet fortfarande gratis. Att vara medlem i Kristna fredsrörelsen kostar 320 kr per år. Rörelsen har ett 90 konto och granskas av Svensk insamlingskontroll.

I inlägget på Facebook 27 januari 2017 om besöket hos Malaysias ambassadör nämns SMFR:s Visionsprogram. Programmet avser föreningens strategi och målsättningar för 2016–2019 och antogs av förbundsstämman 29 mars 2015, det vill säga två månader innan SMFR sökte pengar från Stockholms läns landstings Kulturförvaltning. I ansökan till Kulturförvaltningen står inget om islamisk finans och arbetsmarknadspolitik, däremot att man söker bidrag för att anställa en ombudsman som ska stötta lokalavdelningarna i Stockholmsregionen i att organisera sig och hålla ledarskapsutbildningar och seminarier. Det står att SMFR:s tre pelare bygger på identitet, ansvar och fredsentreprenörskap. Identitet nämns alltså först. Av ansökan att döma är lokalavdelningarna inte självgående utan behöver hjälp med sin organisering. Just organisering återkommer i Visionsprogrammet. Med andra ord tycks mycket arbete återstå innan SMFR blir den organisation Yasri Khan hävdar att den redan är. Jag tar för givet att Stockholms Kulturförvaltning innan beslut fattades att ge Region Stockholm flera hundra tusen kronor i bidrag läst igenom inte bara Visionsprogrammet utan alla skrivelser SMFR producerat.

Visionsprogrammet 2016–2019 består av 16 punkter. Varje punkt inleds med ett citat ur Koranen. Under punkt 1 står det: ”Jag har beslutat att islam skall vara er religion.” Jag är detsamma som Allah. SMFR skriver: ”Islam ska vara utgångspunkten för SMFR:s verksamhet. Det är utifrån islam som den huvudsakliga inspirationen, engagemanget, drivet, motivationen, vägledning och värdegrunden ska komma ifrån” (s. 3). Med andra ord inte utifrån vad som är bäst för Sverige och världen, som den fredsrörelse man påstår sig vara. Arbetet ska vila på islamiska principer, SMFR vill sprida ”korrekt och djup kunskap” om islam internt, utan att redogöra för vilken islam man avser. Av SMFR:s religiösa råd att döma är det uppenbart att det är shariaislam SMFR avser, den islam som lärosätet al-Azhar i Kairo undervisar om, alltså med dragning åt wahhabismen. Punkt 2 ”Utbildning” inleds med korancitatet ”Upphöjd över allt är Gud, Konungen, den yttersta Sanningen!” (ibid.). Allah står över svensk lag. Allah är sanningen.

Stefan Löfven: SMFR odlar särart. Du talar ständigt om ett Sverige som håller ihop samtidigt får organisationer som odlar särart offentliga medel för att driva sin särart. Hela Visionsprogrammet går ut på att träna SMFR:s förtroendevalda att bli sharialobbyister. SMFR vill ha makt i syfte att förändra det svenska samhället i shariariktning. SMFR följer till punkt och pricka de uppmaningar Islamic Foundation i Storbritannien sprider över hela världen om att det inte räcker med predikningar för att islam ska återta herraväldet, att handling och organisering är avgörande i kampen att krossa västs hegemoni.

SMFR talar om muslimer som om muslimer är så essentiellt annorlunda från landets övriga befolkning att man skulle kunna tro att de kom från en annan planet. Vad SMFR avser är shariaextremister, Qutbs och Mawdudis lärjungar.

I en annan skrivelse, SMFR Programmet, som är SMFR:s politiska plattform står det: ”SMFR representerar endast sina medlemmar” (s. 4). När SMFR i Visionsprogrammet skriver muslimer i plural översätter jag det därför med shariaextremister. SMFR vill organisera shariaextremister och gör ingen hemlighet av att den huvudsakliga sysselsättningen ska vara missionsverksamheten dawa, att ”ständigt arbeta med nyrekrytering” i syfte att skapa en stor och röststark organisation (s. 4). De förtroendevalda uppmanas att engagera sig politiskt. ”Allt som är kopplat till makt är i slutändan kopplat till politik” (ibid.).

Det ovanstående kanske inte är så kontroversiellt för Stockholms läns landstings Kulturförvaltning när det gäller bidrag till ungdomsorganisationer. Men det är kanske inte så vanligt att ungdomsorganisationer diskuterar ekonomisk politik, arbetsmarknad, näringsliv, uppmuntran till egenföretagande och att de har ett religiöst råd som hävdar fördelarna med könsseparering. ”En viktig del av att vara delaktig i samhället handlar om att delta i arbetslivet och vara en aktör inom näringslivet som egenföretagare. En framgångsrik integration kräver att många etablerar sig på arbetsmarknaden och är med och bidrar till samhällets utveckling och välfärd. En viktig aspekt av att vara en självklar del av samhället är att också kunna utveckla kompetens för [shariaextremister] inom näringslivet och på arbetsmarknaden” (s. 5). ”Framgångsrika [shariaextremister] inom arbetsmarknaden är essentiellt för att kunna bygga upp en stark [shariaextremistisk] medelklass. Det skulle stärka [shariaextremisternas] ekonomiska position och skulle kunna bidra till fler kontaktytor för [shariaextremister] att kunna referera unga talanger till” (s. 6). Vidare: ”En ekonomiskt stark [shariaextremistisk] grupp som är organiserad skapar också förutsättningar för att kunna rikta ekonomiska medel från ekonomiskt starka individer till olika former av projekt som SMFR kan administrera i syfte att ytterligare förstärka och utveckla SMFR:s förmåga att skapa förändring och uppnå våra målsättningar” (ibid.).

En nation styrd av sharia där Allah är sanningen?

Punkt 10 i Visionsprogrammet handlar om finans. Det kanske inte heller är så vanligt att ungdomsföreningar ägnar sig åt finansvärlden och har ambitionen att införa ett helt nytt ekonomiskt system i Sverige, det vill säga islamisk finans. I skrivelsen SMFR Programmet punkt 58 skriver SMFR om farorna med en räntebaserad ekonomi. ”En rättvis ekonomi kräver rättvisa institutioner. Dagens räntebaserade ekonomi skapar spekulativa och instabila marknader där kapital hopas på ett ställe vilket på sikt leder till en ökande produktion och minskad konsumtion. Vi vill verka för en räntefri ekonomi där människor och länder inte ska fastna i skuldfällor” (s. 9).

Punkt 10 i Visionsprogrammet inleds med ett korancitat om att hålla avtal, som om det inte skulle finnas svenska lagar om avtal och att det är svensk lag, inte Koranen, som gäller i Sverige. ”För att kunna utveckla SMFR till att kunna realisera vår vision, våra uppsatta mål såväl som kunna nå upp till våra högt uppsatta ambitionsnivåer så behöver organisationen kunna ackumulera och upprätthålla goda och långsiktigt stabila finanser. SMFR vill dock inte enbart jobba med att utveckla egna finanser utan vill även vara med och utveckla ett finansiellt system som ligger i linje med SMFR:s etiska och moraliska värdegrund” (s. 8). Det är islamisk finans SMFR talar om.

Punkt 14 handlar om konsumenter. SMFR vill organisera konsumenterna och stärka shariaextremisters rättigheter som konsumenter. ”[Shariaextremister] är en viktig konsumentgrupp i Sverige och Europa, men detta är inget som har använts i kampen för ökade rättigheter, delaktighet, påverkan, inkludering. I dag är [shariaextremister] en väldigt svag konsumentgrupp. När det t.ex. kommer till livsmedelskonsumtion så har [shariaextremister] förvisso lyckats etablera olika halalmärken, men uppföljning, övervakning och utveckling av halalmat har inte tagit den fart som den borde med tanke på den konsumtionsbas som finns” (s. 10). En konsumtionsbas på 500 000? I Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna från 2009 visas ett Rapportinslag från september 2008 med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) på besök i ett slakteri där han talar om den stora inhemska marknaden för halalslaktad mat och där Abdirizak Waberi, då IFiS ordförande, sa till Evin Rubar att hans organisation representerar muslimerna i Sverige. ”Man ska ha rätt till halalmat.”

Är SMFR:s kommentar en kritik riktad mot IFiS för att de inte skött uppföljningen, övervakningen och utvecklingen av halalslaktad mat i Sverige? Eller representerar de två organisationerna olika ”muslimer”?

Under punkt 14 vill SMFR att shariaextremister ska utöva påtryckningar mot bankväsendet. ”Även som konsumenter inom bankväsendet så kan [shariaextremister] utnyttja sitt läge för att utveckla produkter som ligger i mer etisk och moralisk riktning mot [shariaextremister]” (ibid.). Alltså islamisk finans.

Yasri Khan har ambitioner. Han har manipulerat DO så till den grad att DO drivit ett ärende till tingsrätten om att shariaextremister ska ha rätt att sätta sig över sjukvårdens hygienregler att anställda ska bära kortärmat och att Stockholms Tingsrätt 16 november 2016 gav SMFR rätt, mål T 3905-15.

Det är uppenbart att allt tal om att vara en fredsrörelse och allt bruk av värdeladdade västerländska uttryck som mänskliga rättigheter med mera bara är ett sätt att lägga ut dimridåer för att få tillgång till offentliga medel i syfte att införa sharia i Sverige. Yasri Khan gör som upphovsmannen till islamisk finans Ahmed al-Najjar gjorde under Nassers sekulära styre: säger en sak offentligt och döljer sitt rätta syfte. Om Yasri Khan och SMFR offentligt gick ut med att de avser att upprätta ett parallellsamhälle i Sverige som är en kopia av det islamiserade Kuwait och få tillgång till alla de miljarder som finns inom global islamisk finans, skulle Stockholms läns landstings Kulturnämnd ge dem bidrag då? Skulle MUCF bevilja dem bidrag? Skulle de få driva Gryningeskolan i Botkyrka? Hur kan en barn- och ungdomsorganisation driva en skattefinansierad friskola?

Den 2 april 2017 fyllde Yasri Khan 31 år. Han börjar bli för gammal för att vara generalsekreterare i en ungdomsorganisation.

I inlägget på Facebook 27 januari 2017 skriver Yasri Khan om det han kallar ”handskakningsdrevet”. Han använder ord som ”den snäva syn” och ”onyanserade porträttering” en del ledande politiker visade, att Sverige har sina ”skumma sidor” men att Sverige ändå är ett bra land med möjligheter ”om inte landet faller i en för djup etnocentrisk trans”.

Det finns fog att tala om den djupa shariatrans Yasri Khan befinner sig i.

Professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn, skrev några tänkvärda inlägg i samband med mordhoten mot Lars Vilks om vredgade religiösa människors oförmåga att ta ansvar för och ifrågasätta sina känslomässiga reaktioner. Om det nu är så svårt för Yasri Khan att bo i, enligt Pew Research Center, ett av världens mest sekulariserade länder är det upp till Yasri Khan att ifrågasätta och ta ansvar för sina egna känslomässiga reaktioner i stället för att kräva att Sverige ska anpassa sig till hans religiösa ideal styrda av ett övernaturligt väsen. Det är bara att packa väskorna och flytta till Malaysia.

Det borde vara en självklarhet att MUCF granskar alla de skrivelser SMFR producerar och alla studiebesök SMFR gör i Malaysia och vilka utländska kontakter SMFR knyter innan föreningen beviljas bidrag.

Stefan Löfven: Slå dövörat till varje gång du hör uttrycket ”islamofobiska konspirationsteorier”. Islamisk finans är ingen konspirationsteori.

I nästa inlägg skriver jag om Rashid Musa, SUM:s ordförande, och Malcolm X.

31 augusti 2017

Mona Lagerström fil dr

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget beskriver jag den västfientliga ideologi Islamic Foundation i Storbritannien sprider via Muslimska brödraskapet i Sverige och avslutar med några ord om det pågående ideologiska inbördeskrigets härförare i Sverige, professor Mattias Gardell, och vapenbrodern professor Mohammad Fazlhashemi, båda verksamma vid Uppsala universitets teologiska institution. Båda samarbetar med Muslimska brödraskapet, båda försvarar slaveriet och brännmärker kritikerna av slaveriet.

Båda skrev under protesten mot MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani, och låter därmed påskina att de inte kan något om Muslimska brödraskapets organisationer eller aktörer i Sverige. De underkänner dessutom den myndighet vars uppgift det är att skydda Sverige. Rubriken på protesten lyder ”Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport”. MSB-rapporten är en kunskapsöversikt, inte en forskningsrapport, vilket man förväntar sig att professorer kan bedöma. De två låter också påskina att de kan bedöma trovärdigheten i en före detta Brödraskapsmedlems utsagor, alltså att Pierre Durrani skulle sprida desinformation när det i stället är just de två professorerna som är mästare på att sprida desinformation om Muslimska brödraskapets svenska gren.

The Islamic Foundation, Markfield Dawah Centre, Leicester, Storbritannien
Islamic Foundation i Storbritannien förser hela världen med skrifter översatta till engelska av den shariapolitiska extremhögerns ideologer som Muslimska brödraskapets chefsideolog egyptiern Sayyid Qutb (d. 1966), urfadern till alla dagens jihadister/terrorister,

och indiern/pakistaniern Sayyid Mawdudi (d. 1979), talibanernas läromästare. I mitt första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” skriver jag om Mawdudis vedervärdiga kvinnosyn.

Mawdudi grundade Muslimska brödraskapets indiska tvillingorganisation Jamaat-e-Islami 1941. Islamic Foundation i Storbritannien grundades 1973 av Mawdudis fanatiska lärjungar Khurram Murad och Khurshid Ahmad.

Ed Husain, född i Storbritannien med rötter i Bangladesh, den islamistiska sekten Hizb ut-Tahrirs forna mästerrekryterare, kallar i The Islamist. Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left (2007) Islamic Foundation för ”Europas ledande islamistiska tankesmedja”. Den styrdes av ”ledande intellektuella inom den shariapolitiska extremhögern [Islamist movement], flera personligen upplärda av Sayyid Mawdudi”, skriver han, och nämner bland andra Khurram Murad (1932–1996) och Khurshid Ahmad, också född 1932 (s. 166), de två vars Förord och Introduktioner till böcker skrivna av Mawdudi jag redogör för nedan.

Ed Husain bildade tillsammans med Maajid Nawaz, också han tidigare mästerrekryterare, tankesmedjan Quilliam. Husain intervjuas i Evin Rubars reportaget Slaget om muslimerna, ca 43 minuter in i programmet. Mattias Gardell sågar både Ed Husain och hela Evin Rubars reportage i den kraftigt vinklade boken Islamofobi, där alla som inte delar hans världsbild kallas islamofober. Han uppehåller sig vid reportagets form (2010, s. 140–145).

Att skrifterna av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949), Sayyid Qutb, Sayyid Mawdudi och Hizb ut-Tahrirs grundare Taqiuddin an-Nabhani (d. 1977) i väst inte har fått samma giftstämpel som Adolf Hitlers Mein Kampf (1924) är Islamic Foundation i Storbritannien ett bevis för, detta institut vars personal ser till att på engelska till ständigt nya generationer sprida shariaideologernas budskap över hela världen, med hjälp av saudiska oljepengar.

Den brittiska statsvetaren Kenan Malik, född i Indien, skriver i Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (2009, på svenska samma år, översättning Joachim Retzlaff) om Islamic Foundations aktiva medverkan i Rushdieaffären 1989 som resulterade i att Irans ayatolla Khomeini 14 februari utfärdade en dödsdom mot Salman Rushdie för romanen Satansverserna och förkunnade att det var alla islambekännares plikt att döda honom.

Jamaat hade ett nätverk av organisationer i Storbritannien som ekonomiskt stöddes av den saudiska regeringen och hade sitt centrum i Islamic Foundation i Leicester. Enligt Illustrated Weekly of India skrev Aslam Ejaz vid Islamic Foundation i Madras till sin vän Syed Faiyazuddin Ahmed, som nyligen hade kommit till centret i Leicester, om uppståndelsen kring Satansverserna i Indien och uppmanade honom att verkställa Guds vilja i Storbritannien. Ahmed köpte boken, fotokopierade utdrag och skickade dem till andra islamistiska grupper i Storbritannien och till muslimska länders ambassader i London. En kort tid senare publicerade den saudistödda veckotidningen Impact International ett urval av de mest kontroversiella passagerna i Satansverserna, och Ahmed inbjöds till Saudiarabien där han informerade högre statstjänstemän om romanen och utverkade saudiskt stöd till en kampanj mot den (s. 3).

Rushdieaffären var en maktkamp mellan Iran och Saudiarabien och hade inget med religion att göra.

Mawdudi ska ha publicerat ett sextiotal verk. Hur många som översatts till engelska och via Islamic Foundation spridits över världen vet jag inte. Här nämner jag bara några få för att visa hur Khurram Murad och Khurshid Ahmad i Förord och Introduktioner ägnar sig åt en extremt västfientlig propaganda och gör uppdelningen muslimer–västerlänningar, inte muslimer–hinduer, muslimer–kristna, muslimer–judar och så vidare och hur mäktig den indisk/pakistanska rörelsen Jamaat-e-Islami därmed är i väst.

Jag börjar med Let us be Muslims (1940). Ed Husain, som växte upp i ett djupt islamreligiöst hem där man fördömde Mawdudi och allt han stod för, började när han drogs till den shariapolitiska extremhögern sexton år gammal sommaren 1991 att själv läsa Mawdudi, eftersom det var honom man ständigt refererade till i kretsarna kopplade till Jamaat-e-Islami i East London Mosque. Husain skriver att boken Let us be Muslims var obligatorisk läsning för alla shariaaktivister [Islamist movement activists] (2007, s. 34, 35).

Den norska journalisten och Pakistankännaren Hege Storhaug visar i boken Landsplågan islam (2015, på svenska 2016) att Let us be Muslims fortfarande är obligatorisk läsning för aktivister hemmahörande i föreningarna knutna till East London Mosque. Hon inleder avsnittet om East London Mosque med följande, i Camilla Grepes översättning: ”Hur kunde det gå så fel i Tower Hamlets? En stor del av svaret finner man på Whitechapel Road. Jag åkte dit, till East London Mosque (ELM), den största islamiska institutionen i Europa. Moskén och dess många underorganisationer har fått över 100 miljoner kronor i offentligt stöd genom åren, bland annat för att bygga en moské och finansiera verksamhet för att förbättra integrationen av muslimer. Under åren 2006 till 2011 fick ELM och dess undergrupper så mycket som drygt 30 miljoner kronor. Dessutom har Saudiarabien och Kuwait varit generösa med donationer av okänd storlek” (s. 271).

Hege Storhaug skriver att expediten i den tillhörande bokhandeln är klädd i niqab (ansiktsslöja), liksom kvinnor överallt i stadsdelen. I bokhandeln säljs böcker av Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog TV-predikanten Yusuf al-Qaradawi

och, förstås, Mawdudi. Utåt säger sig moskén med underavdelningar stå för tolerans och måttfullhet och verka för integration av islams trosfränder men en dokumentär från Channel 4 gjord 2010 i samarbete med personer som hade kunskap om de interna förhållandena visade att det förhöll sig precis tvärtom, att den ena hatpredikanten efter den andra bjudits in och spred ”de mest ohyggliga åsikter”, som ”’Varje kvinna som kommer ut ur sitt hus och som har parfymerat sig, kommer varje öga att se är en otrogen kvinna. Den slampiga kvinnan och den slampige mannen, piska dem 100 gånger’” (s. 273).

Undergruppen Islamic Forum of Europe [grundad av en man från Bangladesh som i sin frånvaro år 2013 dömdes av en internationell krigstribunal för mord på åtskilliga personer under kriget mellan Öst- och Västpakistan 1971] är lika extremistisk, skriver Storhaug. ”Här får vi se hur gruppens kvinnor på insidan använder Maududis bok Låt oss vara muslimer, som en ’nyckeltext’ i indoktrineringen av sina medsystrar” (s. 274). Hege Storhaug skriver om fyra unga kvinnor i systergruppen som i början av 2015 lämnade London och anslöt sig till IS och från Syrien försöker rekrytera unga kvinnor från Tower Hamlets. Storhaug ger en skrämmande skildring av hur personer knutna till moskén systematiskt infiltrerat den lokala politiken och förvandlat stadsdelen till en islamistisk stadsdel som hon kallar ”Storbritanniens islamiska republik, stadsdelen med den starka sociala och religiösa kontrollen över flickor” (s. 287).

Let us be Muslims publicerades 1940 på urdu. Khurram Murad har redigerat den engelska version som Islamic Foundation publicerade första gången 1982. I Introduktionen till den redigerade utgåvan år 1985 skriver Khurram Murad att han i nästan fyrtio års tid hämtat inspiration ur boken och att det var Mawdudi som fick honom att gå med i Allahs rörelse. Boken är en samling fredagspredikningar Mawdudi höll för byborna i Punjab i norra Indien dit han flyttade 1938 och där han började organisera fredagsbönerna. Byborna var analfabeter och Mawdudi, journalist till yrket, använde ett språk som låg nära bybornas dagliga aktiviteter. Murad skriver att just denna bok fått fler människor att ändra sin livsstil än något av Mawdudis mer lärda verk.

Khurram Murad räknar upp alla språk boken översatts till, den första engelska versionen kom 1975, och skriver att det är tveksamt om det finns någon annan islamtroende författare av i dag som är mer läst än Mawdudi, att tack vare Mawdudi har en helt ny generation kvinnor och män inspirerats att ändra sina liv och följa Allah, Hans bok och Hans sändebud och ”vigt sina liv åt kamp, jihad och Hans sak” (1992, s. 14).

Khurram Murads Introduktion är en enda lovsång till Mawdudi. Det är lätt att föreställa sig att Murad med sin Introduktion vänder sig till sökande ungdomar för att locka in dem i rörelsen. Det Mawdudi predikade för byborna var att ord i sig inte är nog, de måste levas. Det är en livsuppgift att ”vara muslim”, att tro (iman) är att lyda Skaparen i allt. För att kunna göra det krävs det att man bildar sig och lär sig vad sann islam är. [OBS. Det finns ingen ”sann” islam. Det finns bara tolkningar.] Tron måste vara det centrala i människans liv, och tron accepterar enbart total underkastelse under Den Enda Guden. Det finns ingen sann tro utan handling. Jihad är kulmineringen på allt Gud önskar av människan. För att vara sanna islambekännare måste man vara mujahedin [de som kämpar för tron]. Vi kan inte längre förhålla oss passiva, sammanfattar Murad, utan måste vara aktiva och försöka ändra historien, det vill säga utkämpa jihad. Om vi inte i detta livet strävar efter att uppfylla Guds vilja kommer vi inte att kunna skörda i livet efter detta (s. 25).

Murad återkommer till jihad. Den som inte är beredd på jihad utför bara tomma ritualer och kommer med dessa inte närmare Allah. Syftet med jihad är att islam ska gå segrande över världen (s. 31).

Enbart predikningar räcker inte. Murad säger att roten till alla korrupta regimer i världen är att människor styr över människor och citerar Mawdudis kommentar att det är en plikt ”att resa oss och kämpa mot korrumperade regimer, ta makten och använda den å Guds vägnar. Det är värdelöst att tro att man kan förändra saker och ting enbart genom att predika”. Vidare: ”Ni är muslimer, ändå är ni slavar!” Vidare: ”[…] det är omöjligt för ett folk att ha Allahs ord i sin ägo och ändå utsätta sig för skam och vanära, vara underkuvade, förtrampade och förtryckta och bära slaveriets boja runt era halsar, ledas vid nosen som djur.” Vidare: ”Om ett folk som har Allahs bok i sin ägo och fortfarande är förnedrade och förtryckta är de med all säkerhet straffade för att de gjort orätt mot Allahs ord.” Det enda sättet att rädda sig från Allahs vrede är att vända ryggen åt denna allvarliga synd och försöka visa respekt för Hans bok (s. 32).

Khurram Murad lyfter fram en liknelse Mawdudi gör och höjer den till skyarna som bevis på Mawdudis vackra och förnämliga sätt att uttrycka sig. På frågan om bönen mist sin förmåga att förändra människors liv pekar Mawdudi på klockan på väggen som åhörarna kan se och säger att alla delar måste fungera för att klockan ska kunna gå. ”Om man inte vrider upp den kommer den inte att visa tiden. Om man vrider upp den på fel sätt kommer den inte att stanna, men även om den går kommer den inte att visa rätt tid. Om man tar bort några delar och sedan vrider upp den händer inget. Om man ersätter några delar med symaskindelar och sedan vrider upp den kommer den varken att visa tiden eller sy tyget. Om man låter alla delar vara kvar i urverket men kopplar ur dem kommer ingen del att fungera även när man vridit upp klockan.”

Mawdudi jämför islam med klockan. ”Numera har man plockat bort flera delar ur klockan och ersatt dem med delar från en symaskin, eller från en fabrik eller till och med från en bilmotor. Ni kallar er muslimer”, säger han, trots att de, enligt honom, har fyllt den islamiska klockan med allehanda oislamiska prylar. ”Ändå förväntar ni er att klockan ska gå när ni vrider upp den?” (s. 22, 23).

Khurram Murad säger att det tidiga 1930-talet, när Mawdudi höll dessa tal i en liten moské, var en besvärlig tid för islams trosfränder i Indien och gav en försmak av vad som skulle kunna hända om de hamnade under den hinduiska majoritetens styre i ett demokratiskt Indien. Rörelsen som ville återupprätta kalifatet hade kollapsat, islams trosfränder hade ingen ledare, ingen organisation, inget mål (s. 37).

Så kom Mawdudi och förklarade på ett begripligt språk innebörden av islam för dessa enkla bybor som inte visste särskilt mycket om politik, historia, teologi och bara kände till iman (tron) och islams fem pelare. Khurram Murad säger att predikningarnas ursprungliga ”friskhet lever kvar trots att det gått så lång tid, eftersom innebörden och syftet med Allahs budskap är universellt. Talen fyller fortfarande läsarens hjärtan så som de förr fyllde läsarnas hjärtan. Behovet av dem kvarstår lika stort som någonsin”. Därför kan behovet av en nyöversättning till engelska inte nog betonas, säger han. ”Engelska är nu miljoner islambekännares språk. Det är också ett internationellt språk med vars hjälp man kan sprida vilket innehåll som helst till andra muslimska språk” (s. 38).

Murad säger att eftersom boken i första hand vänder sig till islams trosfränder har han bevarat de arabiska orden och gjort flitigt bruk av dem i den engelska versionen i syfte att ”förengelska” dem. Likaså använder han Gud omväxlande med Allah både för att kunna kommunicera med dem som inte känner Allah och för att ”islamisera” ordet Gud. Syftet med boken, säger han, är att kalla muslimer till islam, att bli muslimer så som Gud vill att de ska vara muslimer (s. 40). Det vill säga störta alla icke-islamiska länders styren och omvandla länderna till islamiska stater i enlighet med Mawdudis mall.

The Islamic movement. Dynamics of values, power and change (1945) är också översatt och redigerad av Khurram Murad. Ed Husain skriver att talare under Jamaat-e-Islamis möten i East London Mosque ofta citerade utförligt ur den här boken (2007, s. 34). Murads Introduktion tar upp ungefär halva boken. Han kallar boken ”ett utomordentligt viktigt verk” [an immensely important work]. Den ursprungliga texten är det avslutande talet på urdu som Mawdudi höll 21 april 1945 under Jamaat-e-Islamis First All India Conference fyra år efter det att Jamaat-e-Islami grundades i augusti 1941 då omkring 75 personer samlades.

Talet har tryckts otaliga gånger, skriver Murad år 1984, både som ett separat häfte och som del i två större verk. En engelsk version har varit tillgänglig sedan 1976, tryckt i Lahore. Så varför publicera talet igen, frågar Murad, och besvarar frågan med att det är en grundläggande bok av bestående värde och betydelse. ”Den är nödvändig läsning för alla vars islam, underkastelse under en Gud, inte är begränsad till deras individuella jag, eller inte har privatiserats, utan också omfattar deras samhällen. Enkelt uttryckt: för alla som gått med i den samtida islamiska rörelsen. Boken utgör också en unik kunskapskälla för alla som vill förstå fenomenet den islamiska väckelserörelsen” (1991, s. 5). Det vill säga dawa-rörelsen, kalla till islam.

Murad betonar att det Mawdudi hade att säga för fyrtio år sedan fortfarande äger giltighet och räknar upp betydelsen av ledarskap och makt, maktens moraliska natur, moralens och värderingarnas dominerande ställning, det oupplösliga bandet mellan tro (iman) och ansträngning (jihad), behovet av organiserad kamp (s. 6).

”För fyra decennier sedan vände sig Sayyid Mawdudi till ett Jamaat-e-Islami som fortfarande låg i sin linda, blott fyra år gammalt. I dag [1984] har partiet växt till en stor, mäktig rörelse. Organisationen är fast rotad i fyra länder – Pakistan, Bangladesh, Indien och Sri Lanka – och dess närvaro är märkbar överallt” (ibid.). Dawa-rörelsen har blivit ett globalt fenomen. Och därför, säger Murad, är det nödvändigt att alla har kunskap om vilka värderingar den vilar på och vilket syfte den har och han hoppas att Mawdudis bok ska utgöra ett viktigt bidrag till denna förståelse.

Eftersom texten är ett tal Mawdudi höll kunde han inte ta med alla hänvisningar till Koranen och sunna som hans text bygger på, vilket Murad har gjort i Mawdudis ställe. Murad säger att alla studier och samtal om islam syftar till att individen ska komma närmare Koranen och profetens liv, därför har han lagt till hänvisningar till verser i Koranen. Murad säger att just den här boken hoppas han ska användas i grundkurser och studiecirklar över hela världen (s. 9, 10). Och det gjorde den verkligen i de cirklar Ed Husain tillhörde i London i början av 1990-talet.

Murad lyfter fram några viktiga tankegångar hos Mawdudi för att man verkligen ska förstå honom. Att underkasta sig Guds vilja, Guds sanning, vilket innebär nödvändigheten av både en ny människa och nya samhällssystem. Att ta kontroll över alla länder som gjort uppror mot Gud. ”Ty ’gudlöst ledarskap är roten till allt ont som drabbat människosläktet’” (s. 11). Det krävs en organiserad kollektiv kamp – ”jihad för att bringa Guds värld under Guds välde” (s. 12).

Murad skriver att de som är oense med Mawdudi kritiserar bruket av västerländska ord när man talar om islam som ”Guds herravälde”, islamisk ”samhällsordning”, ”rörelse”, och ”revolution”, att det är att politisera den sanna islam och betona den här världen i stället för den nästa (s. 12). Murad försvarar bruket av västerländska ord och uttryck för att kunna göra Guds budskap förståeligt i en värld så länge styrd av andra och där det råder en diskrepans mellan islamiska idéer och hur islamtroende lever sina liv. Det dominerande språket är det sekulära kristna västerländska språket, säger han. Språket har färgats av väst ända sedan islams trosfränder tvingades lämna över ledarskapet till väst och även om väst inte längre utövar ett direkt politiskt inflytande ”härskar fortfarande deras tankegods och institutioner”. Det enda som står till buds när man vill förmedla nya idéer är de dominerande ideologiernas och institutionernas språk (s. 14). ”Eftersom vi lever under västs hegemoni, lever vi också under det västerländska språkbrukets och den västerländska diskursens hegemoni. Vi kan knappast tala utan att använda deras språk” (s. 15).

Nutidsmänniskan kan bara höra och förstå Guds budskap via det språk och den vokabulär hon är van vid, säger Murad. Och det är där man måste börja, ”hålla henne i handen och leda henne till ett nytt, till och med helt nytt, territorium” (ibid.). Det går inte att i ett enda svep göra sig av med den västerländska diskursen. ”Den är västerländsk därför att väst så länge har lett mänskligheten och blir inte islamisk förrän islam intar det ledarskapet. Detta kommer inte att ske om inte islam lyckas vinna människornas hjärta och intellekt för Guds budskap och på så vis förändra deras liv och därmed deras språk och diskurs” (s. 16).

Murad lyfter fram några västerländska nyckelord, som kultur, stat, samhälle, ideologi och hur de tillskrivits olika innebörder under olika perioder och av olika människor. Det gäller att ha styrka och tillförsikt nog att på egna villkor omdefiniera redan existerande vokabulär, säger han, och skapa nya ord, att ändra diskursens riktning. Därför är det viktigt att rätt förstå islam (s. 20). Om ordet ”rörelse” säger han att det har valts exakt för att nutidsmänniskan ska förstå att islam inte enbart är en religion enligt den västerländska definitionen, ”vilket den definitivt inte är”, och nämner alla arabiska ord, inklusive dawa och jihad, som ingår i ordet rörelse (s. 22).

De som betraktar islam som en religion likt kristendomen och inte vill blanda ihop politik och religion, säger han, är starkt påverkade av västerländska idéer. Han skriver att den övervägande majoriteten önskar att islam och politik inte ska vara åtskilda, utan ”att en islamisk regering, en regering hängiven Guds ord och Hans sändebuds lära ska se dagens ljus” (s. 23).

Murad skriver att den moderna västerländska civilisationen är kanske den enda civilisation i världshistorien som öppet har avlägsnat Gud från det offentliga livet eller i varje fall ”gjort Honom irrelevant och överflödig” och att det är en lång och tragisk historia (s. 25). Han diskuterar separationen kyrka och stat och tar också upp kolonialismen. ”I takt med att den västerländska hegemonin spreds så spreds också sekularismen” (s. 26). Murad skriver att medan västerländska kolonialmakter härskade i islamiska länder gjorde de allt de kunde för att omforma utbildningsväsendet i enlighet med sina egna värderingar och skapade därmed en ny samhällselit inte bara alienerad från sin egen historia utan också med siktet inställt på den civilisation som den dominerande makten hade infört. ”Inga krafter sparades i deras försök att forma islamiska samhällsstrukturer och institutioner efter västerländska mått. Därför har islams trosfränder ärvt av väst ett samhälle genomsyrat av åtskillnaden mellan politik och religion” (s. 27). Murad menar att efter Indiens och Pakistans självständighet 1947 från det brittiska kolonialväldet har ingen makt överförts till islams trosfränder utan bara till västs arvingar. Hade institutionerna överförts till islams trosfränder så hade de med säkerhet omvandlats i enlighet med Guds enhet (ibid.). [Guds enhet, tawhid, är ett viktigt begrepp både hos Qutb och Mawdudi och innebär bland annat att Allah ensam härskar över hela universum, det vill säga ett avståndstagande från representativ demokrati.]

Murad säger att väst också har makten över språket och hur man definierar saker och ting. ”Religion till exempel”, säger han, ”är vad väst har upplevt, förstått och definierat som religion; liksom stat, politik, samhälle och individuell. Och vi är tvingade att tala och debattera på västs språk och det är språket som vinner diskussionen” (s. 27, 28).

Murad tar som exempel bland annat: ”Är inte religiös tro en personlig, privat sak?” Nej, säger han, islam är inte en religion eller tro enligt västerländskt sätt att se, inte heller förknippad med västerländska idéer om makt, politik och stat. Islam är inte ”bara” en religion. Det är ett helt levnadssätt (s. 28).

Murad diskuterar islam och makt och nämner mängder med västerländska tänkare och filosofer. Hans definition av islamisering är att det innebär att makten ska underställas den enda Guden, inte att en individ eller en grupp ska förvärva makten (s. 52). Murad får det att låta som om de två världskrigen är resultatet av västs gudlösa samhällen (s. 53). Världen kan bara räddas om Gud och hans lag är allenarådande (s. 56). ”Låt oss leva för Honom och under Honom. […] Vi, som islamtroende, har bara ett val: att sträva efter att förändra världen i enlighet med den modell mänskligheten har förärats av profeten, välsignelse och frid över honom” (s. 60).

Två år senare, 1986, redigerade och publicerade Khurram Murad och Khurshid Ahmad Mawdudis The Islamic way of life (1948) och skriver i Förordet att boken är en sammanställning av fem radioföredrag som Mawdudi höll i januari–mars 1948 på urdu i Radio Pakistan. I föredragen tog han upp de moraliska, politiska, ekonomiska, sociala och andliga aspekterna av islam. Föredragen publicerades omedelbart i bokform och har tryckts i ett flertal nya upplagor och översatts till många språk. I versionen som Islamic Foundation ger ut har de lagt till citat ur Koranen för att styrka det Mawdudi skriver och som inte kunde tas med i korta radioföreläsningar.

De skriver att The Islamic way of life är en utomordentligt viktig bok [an immensely important book] och att den används vida omkring som introduktion till hur islam ska förstås i det samtida samhället. De säger att bokens innehåll inte har begränsats till en intellektuell övertygelse utan inspirerat många att inrätta hela sin livsföring utifrån Skaparens vägledning. Deras förhoppning är att boken kommer att användas av många nya generationer som brinner för att inrätta sina liv och samhällen så att de blir sant islamiska. ”I många grupper, studiecirklar, klasser och föreningar runt om i hela världen kommer den att med iver tas upp som en grundläggande text.” De poängterar att det emellertid är viktigt att alla studier om islam håller sig inom ramarna för det som står i Koranen och haditerna. ”Enbart dessa ska förbli de absoluta och normativa källorna vad gäller vägledning och referenser” (1986, s. 7).

De säger att deras utgåva publiceras ”i en tid när den islamiska samhällsordningen har blivit ett centralt problem globalt”. Å ena sidan strävar islams trosfränder nästan överallt efter att forma sina liv i överensstämmelse med vägledningen från Koranen och profeten Muhammed. Det är naivt att vifta bort de enorma problem islams trosfränder står inför, säger de, med tanke på hur den moderna tidens tekniska framsteg har påverkat människors liv ”och klimatet som skapats av västerländsk dominans karakteriserad av en arrogant sekularism i uppror mot Gud uttryckt i slagord som ’människan har blivit vuxen’” (s. 7, 8).

”Å andra sidan har väst (här avser vi inte enbart det geografiska utan en världsbild, en tro och en kultur), även om de fortfarande har stor makt, demonstrerat sin totala oförmåga att skapa ett samhällssystem som säkrar trygghet och fred för mänskligheten” (s. 8).

Ahmad och Murad hävdar att väst i själva verket hotar mänsklighetens överlevnad, att åtskillnaden mellan kyrka och stat, mellan gudomlig vägledning och mänsklig kunskap har gett upphov till sociala relationer och tekniska innovationer som gjort att människan är på väg att förinta sig själv.

Det här är vad väckelsepredikanten Tariq Ramadan

måste ha fått lära sig under det år han tillbringade vid Islamic Foundation efter det att han 1998 disputerade i Genève på en avhandling om morfadern Hassan al-Bannas ideologi. Det visar hur nära sammantvinnade Muslimska brödraskapet och Jamaat-e-Islami är. Som framgår av mitt tidigare blogginlägg om fadern Said Ramadan

så var denne bosatt i Pakistan en tid och hjälpte Mawdudi att bygga upp Jamaat-e-Islami. Det är sannolikt därför ingen slump att det var till Islamic Foundation Tariq vände sig när han behövde bättra på sina kunskaper om islam och träna sig i rollen som predikant i väst och, får man förmoda, hur man säger en sak utanför offentligheten och en annan sak i offentligheten.

Det här är också den västfientliga ideologi Helena Benaouda Hummasten har vidarebefordrat till Sverige och bedrivit påverkansarbete för bland politiker, hos myndigheter och i skolor under förevändning att Sverige behöver lära sig vad ”sann” islam står för – total underkastelse under Allah och hans lag sharia och värdet av organisering för att störta ogudaktiga regimer.

Professor Mattias Gardell om professor Khurshid Ahmad
I boken Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) skriver Mattias Gardell positivt om Khurshid Ahmad. Gardell, som placerar in shariaideologerna utifrån sin egen personliga höger-vänster-ideologi, kallar Mawdudi för höger bland annat för att han var för privat ägande och emot kommunismen medan Muslimska brödraskapet är vänster, enligt honom, och nämner över huvud taget inte de täta banden mellan Brödraskapet i Egypten/Saudiarabien och Jamaat i Pakistan och att Said Ramadan var lika fientlig till den gudlösa kommunismen som Mawdudi. Said Ramadan finns inte alls med i Gardells bok. Malcolm X brevväxlade med Said Ramadan och besökte även Said Ramadan i Genève efter det att han lämnat sekten Nation of Islam och varit på pilgrimsfärd i Mecca och upptäckt den ”sanna” islam.

I avsnittet ”Arvet efter Mawdudi” skriver Gardell följande, som mer avslöjar hans egen världsbild än Mawdudis och Muslimska brödraskapets: ”Då jag här har placerat Mawdudis politiska tolkning av islam långt till höger är det väsentligt att understryka att många av hans efterföljare läser honom ur ett vänsterorienterat perspektiv. Khurshid Ahmad [. . .] är bara ett av de mer namnkunniga exemplen på en idag verksam ideologikonstruktör som drar trådarna i mer socialistisk riktning” (s. 58). Vidare skriver Gardell att Khurshid Ahmad ”framhåller islam som ett system av social rättvisa och betonade arbetarklassens och underklassens rättigheter i en utsträckning som var främmande för Mawdudi” (s. 58, 59).

Ekonomen Khurshid Ahmad, som redigerat och till engelska översatt Mawdudis verk om islamisk rätt och författning, The Islamic law and constitution (1955), skriver i ett Appendix till utgåvan 1980 att Sayyid Mawdudi ”är en av de största tänkarna och socialreformatorerna i den islamiska världen”. Mawdudi inledde 17 år gammal sin bana som journalist. När han var 26 år publicerade han boken Holy war in Islam. Khurshid Ahmad kallar boken ”monumental” och säger att den inte har sin like i hela den islamiska litteraturen, inte ens den arabiska. Khurshid Ahmad skriver att Mawdudi publicerade nästan sextio verk om islam och att hans tillvägagångssätt är ”vetenskapligt och logiskt”, att han ”ger en mycket realistisk tolkning av islam och att han inspirerat mängder med muslimska ungdomar att omsätta det islamiska levnadssättet i praktiken” (1980, s. 405, 406).

Den 21 augusti 2005 sände BBC:s program Panorama reportaget (transkriberat) ”A question of leadership” som granskade islamiska ledare i Storbritannien efter bombningarna i London 7 juli 2005 då 55 personer miste livet och cirka 700 skadades. Där ges en helt annan bild av Khurshid Ahmad. Ledaren för Storbritanniens muslimska råd (Muslim Council of Britain, MCB) intervjuas och man citerar i reportaget Mawdudi, bland annat att i hans ideala islamiska stat är det privata och det offentliga livet oskiljaktiga och att den därför har likheter med de fascistiska och kommunistiska länderna och att islam inte har några likheter med västerländsk demokrati. Reportern John Ware säger att Islamic Foundation var en av nyckelaktörerna bakom bildandet av MCB 1997.

MCB uppskattade inte den kritiska granskningen och klagade hos BBC:s chefer över hur Panorama använde sig av lösryckta citat ur Mawdudis The Islamic law and constitution. På internetsidan MCB Watch gör man 26 augusti 2005 en djupdykning i MCB:s kritik. Med hjälp av långa citat jämförs Mawdudis egen beskrivning av den islamiska staten och icke-islambekännares ställning, dhimmi, och citeras bland annat sidorna 146–147 i The Islamic law and constitution (ny utgåva 1986). Där säger Mawdudi att den islamiska staten kan te sig ha likheter med de fascistiska och kommunistiska staterna (1980, s. 146).

Det MCB Watch särskilt granskar 26 augusti är Islamic Foundation och detta instituts starka band till Jamaat-e-Islami i Pakistan. Professor Khurshid Ahmad, då verksam vid Islamic Foundation, intervjuas i TV-programmet av John Ware. Ware säger att i samband med protesterna mot Salman Rushdies Satansverserna dök en ny ideologi upp i Storbritannien, ”islamism – sammansmältningen av politik och tro” och att han är på väg till organisationen som mobiliserade protesterna och att organisationen beskrivits som ”den militanta islamismens viktigaste utpost i väst”.

John Ware presenterar Khurshid Ahmad så här: ”Enligt professorn är islam inte bara en religion utan ett politiskt manifest som syftar till att förändra hela världen.” Khurshid Ahmad har till engelska översatt Mawdudis bok om jihad, Jihad in Islam (1939). Enligt John Ware ligger Mawdudis verk överst på institutets online bookstore. John Ware säger att han inte riktigt förstår på vad sätt Mawdudi skulle vara relevant för det stora flertalet av islams trosfränder i Storbritannien och deras dagliga liv. Han undrar om inte idén om att islam är en revolutionär ideologi kan vara potentiellt farlig för unga i islamiska miljöer som lever i ett sekulärt land.

”Khurshid Ahmad: Inte alls, inte alls. Det är en välsignelse. John Ware: Det är en välsignelse? Khurshid Ahmad: Det är en välsignelse, för vad är en revolutionär idé? En revolutionär idé innebär att låta människor försöka förändra världen utifrån värderingar baserade på tron på Allah, rättvisa, att tjäna mänskligheten, fred och solidaritet. Så revolution är inte något att vara rädd för.”

Detta säger alltså Khurshid Ahmad efter extremisternas bombningar i Londons tunnelbana och bussar mitt under morgonens rusningstrafik. Och efter talibanernas härjningar i Afghanistan.

I reportaget säger dr Taj Hargey, chairman, Muslim Education Centre Oxford, att mycket av Islamic Foundations arbete består i att bygga broar, att man offentligt talar om att bygga broar, att ha interreligiösa dialoger, verka för integration och så vidare, men att det handlar om dubbla budskap. Internt uppvisar man en intolerant, rigid, exkluderande hållning. Han kallar verksamheten schizofren.

Professor Mattias Gardell, det ideologiska inbördeskrigets härförare
Mattias Gardell har utnämnt Muslimska brödraskapet till den nya arbetarklassen i behov av hans helhjärtade stöd. Han undertecknade protesten mot MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige och påstår att han inte vet vilka organisationer som ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren eller vad aktivisterna heter samtidigt som han idkar påverkansarbete tillsammans med aktivisterna. På det här fotot från Södra Sidan, fotograf Ekaterina Monna, sitter han i en panel tillsammans med Rashid Musa, ordförande SUM, Fatima Doubakil (MMRK), och Osman Adem, ordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Gardell har skrivit en bok om politisk islam, han till och med använder ordet islamister i boken Bin Ladin i våra hjärtan. Han vet vilken samhällsomstörtande ideologi de tre personerna i panelen står för. Han slår ner på alla kritiker med hjälp av marxistiska skrivbordsteorier.

Det finns ett uttryck inom akademin, ”publish or perish”, publicera dig eller hamna ute i kylan. Det råder strid på kniven om forskningsanslagen vilket gör att en del akademiker sitter vid sina skrivbord och formulerar den ena skrivbordsteorin efter den andra, ju mer teoretisk och verklighetsfrånvänd desto mer ”vetenskaplig” och desto större spridning bland likasinnade skrivbordsakademiker. Biologiska raser är utrangerade, därför har marxistiska skrivbordsteoretiker hittat på att religion och kultur används som ett nytt rasbegrepp, därmed kan de stämpla religionskritiker och kritiker av hedersvåld och förtryck som rasister.

Stefan Löfven: Du rustar upp försvaret. Den inre fienden är lika viktig att definiera och kartlägga som den yttre.

En kartläggning bör omgående göras av alla politiker, myndighetspersoner, myndigheter, skolor och andra offentligt finansierade verksamheter Mattias Gardell bearbetat för Muslimska brödraskapets räkning. Han visar ett suveränt förakt för den svenska rättsstaten. Han är statsanställd och sprider uppsåtligt desinformation om Muslimska brödraskapet. Hans samhällsomstörtande agerande utifrån en professorstjänst på universitetet måste utredas om Sverige ska kallas rättsstat.

Vapenbrodern professor Mohammad Fazlhashemi
Ytterligare en professor vars påverkansarbete bör kartläggas i detalj är Mohammad Fazlhashemi (född i Iran), se tidigare blogginlägg samt knappen ”Shariadoket och manligheten” till höger på bloggsidan. Han är könsapartheidmissionär. Han är islamist och tillhör den shariapolitiska extremhögern, framför allt genom sina beslöjningskampanjer och krav på att Sverige ska anpassa sig till hans tolkning av islam i stället för att behålla tron för sig själv. Beslöjningen är inte islamisk, enligt verifierbara fakta som ligger utanför islams urkunder, som för övrigt inte säger någonting om beslöjning. Han har i åratal spridit desinformation om beslöjningen.

Liksom Mattias Gardell påstår han, genom att ha undertecknat protesten mot MSB-rapporten, att han inte vet något om Muslimska brödraskapet i Sverige. Han skulle således inte veta om att Ibn Rushd ingår i Brödraskapets svenska gren? Nedanstående bild på Mattias Gardell och Mohammad Fazlhashemi är hämtad från Ibn Rushds medlemstidning Kupolen, en artikel där Sara Gunnerud intervjuar de två.

Mohammad Fazlhashemi har dessutom samarbetat med Ibn Rushd i forskningsprojektet Cusanus.

Fazlhashemi verkar inte för ett Sverige som håller ihop. Han ger inte prov på vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. Sverige ska anpassa sig till honom, inte tvärtom. Han är idéhistoriker. Efter det att han fått en tjänst vid Uppsala universitets teologiska institution uppträder han som expert på politisk islam.

I sin bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna, som är en partsinlaga mot sekularister, prisar han ayatolla Khomeini (2009, s. 131, 132), varför hans val att bosätta sig i den sekulära rättsstaten Sverige är obegripligt. I den upplaga Studentlitteratur gav ut 2014 med ett tillägg om det som kallas den arabiska våren, prisar han Recep Tayipp Erdogans parti AKP, som han hävdar har påbörjat en demokratisk utveckling i Turkiet. Han kallar egyptiska Muslimska brödraskapet för AKP:s systerparti. Han använder uttryck som att ”skapa en balans mellan den sekulära staten och politisk islam” i fråga om den egyptiska författningens innehåll (2014, s. 225), som om politisk islam och sekulär rättsstat skulle gå att förena.

I en diskussion på Facebook som Nathalie Besèr inleder 3 mars 2017 med kommentaren ”MSB sprider islamofoba konspirationsteorier. Varför?” raljerar Mohammad Fazlhashemi över kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige som MSB beställt och hänvisar till sig själv och Mattias Gardell.

Nathalie Besèr utvecklar sin argumentation: ”Counterjihadiströrelsen typ, islamofober världen över förenen eder.” Vidare: ”Islamofober, foliehattar och offerkoftor. Det fantastiska med denna rapport är att det finns ett stort mått av offerkofta – de förstår oss inte – i den. Synd – för ämnet i sig är ytterst intressant.” En man undrar varför sådana åsikter hamnar i en statlig rapport. Nathalie Besèr: ”Troligen en enhetschef som blev lockad” och så nämner hon ett namn.

Genom sitt raljerande i en sådan här diskussion stöder Fazlhashemi påståendet att kunskapsöversikten består av ”islamofoba konspirationsteorier” och att en myndighet sprider dessa. Han påstår: ”faktum är att det har förts en hel del forskning om politisk islam eller islamism i Sverige”. På förfrågan från Heléne Lööw hänvisar han till Jan Hjärpes sammanställning till Riksbankens Jubileumsfond av islamforskningen i Sverige. ”Den här trion [Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani] verkar inte ha brytt sig om sådana saker. Det är också anledningen till att de spekulerar och har åsikter om saker och ting utan att vilja eller kunna belägga något”, skriver han.

”Spekulera”, ”ha åsikter”, ”inte kunna belägga”. Fazlhashemi är statsanställd professor och uppträder så omdömeslöst på sociala medier!

I Hjärpes översikt finns ingen forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige. Fazlhashemi skriver på Facebook om Mattias Gardells bok Bin Ladin i våra hjärtan: ”Stora delar av denna bok handlar om Muslimska brödraskapet och dess utveckling från starten 1928 till nutid.”

Men boken handlar inte om Muslimska brödraskapet i Sverige. Och Mattias Gardell sprider desinformationen att Muslimska brödraskapet kan liknas vid ”islamdemokrater” och ”folkhemsislam”. Det bör en professor som utger sig för att vara expert på politisk islam känna till och kritisera. En sådan professor bör ha ingående kännedom om vad Muslimska brödraskapets svenska organisationer och de främsta aktivisterna heter och ta avstånd ifrån dem i stället för att samarbeta med dem.

Det är inte rimligt att Sveriges medborgare försörjer professorer som bedriver inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på och offentligt sprider desinformation om Muslimska brödraskapet.

Sveriges unga muslimer (SUM) miste bidraget från MUCF bland annat på grund av kopplingar till Muslimska brödraskapet. Även statsanställda professorer som samarbetar med Muslimska brödraskapet bör mista sina tjänster. Demokratibegreppet bör gälla alla statsanställda.

Nathalie Besèr är 10 oktober 2017 samtalsledare på Medelhavsmuseet i Stockholm för ett möte om wahhabism och salafism. Hon presenteras som Mellanösternexpert och journalist. Inbjudna är Emin Poljarevic, initiativtagaren till kritiken mot MSB-rapporten, och Mohammad Fazlhashemi. Medelhavsmuseet är ett statligt museum. Statliga museer ska hålla sig till fakta. Nathalie Besèr bör visa upp de fakta som stöder hennes påstående att MSB sprider konspirationsteorier. Det är en allvarlig anklagelse mot en myndighet vars uppgift det är att skydda Sverige.

Stefan Löfven: 23 islamforskare deklarerar offentligt att de inget vet om Muslimska brödraskapet i Sverige. Du kan inte i din regeringsförklaring påstå att Sverige ska vara en forskningsledande nation.

Utan massiv finansiell uppbackning skulle Muslimska brödraskapet aldrig ha uppnått den globala styrka och omfattning rörelsen har i dag. I nästa inlägg beskriver jag vad begreppet ”islamisk finans” innebär och de destruktiva följderna islamisk finans får för samhällen som öppnar för denna typ av bankverksamhet och hur Yasri Khan, generalsekreterare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), bedriver intensiv lobbyverksamhet för att islamisk finans ska införas i Sverige.

29 augusti 2017

Mona Lagerström fil dr