Jag har lagt in text under rubriken Frågor & svar ovan.

Först vill jag gratulera Amineh Kakabaveh (V) och Juno Blom (L) till riksdagsplatserna, två starka röster i kampen mot hedersförtryck. Ni är värda all beundran.

Leila Ali Elmi (MP) har valts in i riksdagen tack vare en mycket framgångsrik personvalskampanj i Göteborg. På alla bilder som finns tillgängliga är hon beslöjad.

Beslöjningen hör inte hemma i Sveriges riksdag. Beslöjningen är politisk och står för en totalitär politisk ideologi. Att beslöjningen inte är religiös påtalade exempelvis statsvetaren Lisbeth Lindeborg för drygt fjorton år sedan i artikeln på DN Debatt 4 januari 2014, ”’Tvånget att bära slöja är en myt’”.

Det är dags att sätta stopp för den oändliga debatten huruvida beslöjningen är frivillig eller inte.

Nu när rösträkningen är klar och en beslöjad kvinna valts in i riksdagen finns det anledning att diskutera vad beslöjningen signalerar samt nödvändigheten av att riksdagen hädanefter godkänner blivande ministrar för att förhindra att regeringspartierna mörkar blivande statsråds kontakter med statsfientliga rörelser, vilket var fallet med utnämningen 2014 av Mehmet Kaplan (MP) och Alice Bah Kuhnke (MP). Sist i blogginlägget finns en länk till ett utdrag ur min bok till Sveriges riksdag om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige där jag tar upp just beslöjningen och vad den signalerar och den bristfälliga bakgrundskontrollen av Kaplan och Bah Kuhnke där både Carin Jämtin, Sidas generaldirektör, och statssekreterare Hans Dahlgren figurerar.

Notera att jag inte hävdar att Leila Ali Elmi har kopplingar till någon statsfientlig rörelse. Jag noterar endast att hon är beslöjad. Vilka skäl hon har att beslöja sig är ovidkommande. Det viktiga är att beslöjningen inte hör hemma i Sveriges riksdag. En riksdagsledamot kan inte stå i riksdagens talarstol och signalera att sharia står över svensk lag, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö, att den tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905) är ett autentiskt historiskt dokument.

Här är länken till utdraget ur min kommande bok vars fulla titel är Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter.

Här och här och här är länkar till tidigare utdrag.

16 september 2018

Mona Lagerström fil dr

CEMFOR är förkortning för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism. Professorerna Mattias Gardell och Irene Molina är vetenskapliga ledare. De hävdar att religionskritik är rasism.

Liksom i föregående blogginlägg kallar jag Muslimska brödraskapets lobbyister för islamonazister. I slutet av blogginlägget länkar jag till ett utdrag om CEMFOR, som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, ur mitt öppna brev till Sveriges riksdag om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. I utdraget diskuterar jag även regeringens ovetenskapliga nationell plan mot rasism som presenterades av förra inrikesministern Anders Ygeman (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) 23 november 2016. Jag vill veta hur CEMFOR och den nationella planen mot rasism kom till och varför regeringen enbart förlitat sig på Sverigefientliga postkolonialister och islamister.

Det här inlägget handlar om Vetenskapsrådets finansiering av försvararna av Muslimska brödraskapets islamonazister, hudfärgsrasisterna och hederskulturförnekarna som samlats på CEMFOR: religionsprofessor Mattias Gardell, Uppsala universitet, Antirasistiska akademins (ArA:s) professor i kulturgeografi Irene Molina, Uppsala universitet, professor i ekonomisk historia Paulina de los Reyes, Stockholms universitet, professor i genusvetenskap Diana Mulinari, Lunds universitet, och idéhistorikern Edda Manga, Mångkulturellt Centrum, Botkyrka.

Ingen av dessa akademiker har profilerat sig som starka röster mot antisemitismen i Sverige.

Se här för ArA:s kritik mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som nekade Muslimska brödraskapets ungdomsförbund SUM organisationsbidrag för 2017. MUCF anlitade frilansjournalisten Magnus Sandelin för en genomgång av SUM:s koppling till demokratifientliga miljöer och nekade på nytt SUM organisationsbidrag.

Se också här för ArA:s nära samarbete med Muslimska brödraskapets islamonazister.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om Mattias Gardell och ArA:s lobbyister. Bland annat detta om Vetenskapsrådet. Det här inlägget handlar om tilliten till vetenskapssamhället och förtroendet för Vetenskapsrådet och vänder sig till forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S), Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström, rådsdirektör Ann Fust, Ämnesrådsordförande Ulf Bjereld (S), Uppsala universitets rektor Eva Åkesson, statsminister Stefan Löfven (S), förra inrikesministern Anders Ygeman (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP). Jag efterlyser en kritisk vetenskaplig granskning av Mattias Gardells och ArA-lobbyisternas samlade verk. Begreppen ”islamofobi” och ”strukturell diskriminering”, ”strukturell rasism” är inte vetenskapliga begrepp, de är påståenden. Ändå har dessa ovetenskapliga termer fått dominera forskningen och integrationspolitiken, eller snarare avsaknaden av integrationspolitik.

Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson skriver på SVT Opinion 13 maj 2015 i artikeln ”’Här är expertgruppen för jämställdhet’” att universitetet har ställning som samhällsbärande institution. Desto märkligare då att etablera ett centrum bestående av profilerade separatister och hudfärgsrasister med en samhällsomstörtande agenda och dessutom lierade med islamonazistiska Muslimska brödraskapet. Lika märkligt är det att regeringen låter dessa separatister och hudfärgsrasister ligga bakom den nationella planen mot rasism och inte tar någon hänsyn till internationella översikter som visar att Sverige är ett extremt land när det gäller tolerans. Ett litet kotteri marxister påstår att Sverige är genomsyrat av rasism och politiker och Vetenskapsrådet krälar i stoftet för detta demokratifientliga kotteri.

CEMFOR:s akademiker är ämbetsmän i staten men saknar allt vad etisk kompass heter. Det officiella målet för Sverige är ett Sverige som håller ihop. ArA-lobbyisterna har tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister i åratal motarbetar detta mål och kallar integrationsambitiösa invandrare för ”husneger”, ”husblatte”, ”Onkel Tom”, ”inbäddade informanter”. ArA-lobbyisterna har med sina invektiv och blinda tro på skrivbordsformler gjort det omöjligt att föra en saklig debatt baserad på verkligheten.

Religionsprofessor Mattias Gardell
Mattias Gardell, islamonazisternas härförare och torped, ska behandlas på exakt samma sätt som andra ledande gestalter inom fascistiska och nazistiska rörelser i Sverige under 1900-talet och 2000-talet. Han har med sitt påverkansarbete skrivit in sig i denna demokratifientliga historia.

Att Mattias Gardell är islamonazisternas härförare och torped har jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Mattias Gardell vet exakt vad han håller på med. Som ämne för sin doktorsavhandling valde han att studera separatistiska Nation of Islam i USA som, till skillnad från medborgarrättskämpen Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse, i likhet med Ku Klux Klan strävar efter att bygga en nation baserad på hudfärg, inte personliga meriter. Gardell håller inte forskarens distans till sitt ämne. Han har omfamnat Nation of Islams separatistiska ideologi. När han skrev boken Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) var han bosatt i Kairo och umgicks med Muslimska brödraskapet. Han har omfamnat Muslimska brödraskapets separatistiska ideologi och metod att störta den rådande ordningen inifrån. Den rådande ordningen i Sverige är demokrati.

Som nämnts i tidigare blogginlägg kallar Gardell Muslimska brödraskapets chefsideolog Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi för islamdemokrat.

Att Mattias Gardell har försänkningar i regeringen Löfven är uppenbart. När Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, invigdes 14 augusti 2015 var Mattias Gardell en av invigningstalarna tillsammans med statsminister Stefan Löfven och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson. I detta blogginlägg kritiserade jag Mattias Gardells medverkan och skriver att det var detsamma som att låta Muslimska brödraskapet invigningstala.

Mattias Gardell var inbjuden till Anders Ygemans och Alice Bah Kuhnkes sakråd om nationell plan mot rasism 14 mars 2017.

23 islamforskare gick i spinn över en 30-sidig kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapets ideologi och organisationer i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (februari 2017), beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Som nämnts i tidigare blogginlägg strök Eli Göndör, Segerstedtinstitutet, sitt namn men författade separat kritik. Mattias Gardell fanns med bland undertecknarna. Mig veterligen har ingen av undertecknarna, inklusive Eli Göndör, utsatt Mattias Gardells verk för en kritisk vetenskaplig granskning och ojat sig över att de är offentligt finansierade.

Jag efterlyser att Vetenskapsrådet utsätter alla verk författade av Mattias Gardell för en kritisk vetenskaplig granskning, inte minst Bin Ladin i våra hjärtan (2005), finansierad av Riksbankens Jubileumsfond, och hans politiska pamflett Islamofobi (2010), finansierad av Vetenskapsrådet. Som det står i boken: ”Studien har skrivits inom ramen för det mångvetenskapliga forskningsprogrammet Impact of Religion: Challenges for Society, Law and Democracy, etablerad som Centre of excellence vid Uppsala universitet och finansierat av Vetenskapsrådet 2008–2018.”

Boken Islamofobi är inget vetenskapligt verk. Det är ett verk av torped som syftar till att tysta kritiker av Muslimska brödraskapet. Allvarligt är att Mattias Gardell i boken förlöjligar representanter för Försvarshögskolan som värnar om den svenska demokratin och lyfter fram den oroväckande demokratifientliga utvecklingen i vissa bostadsområden.

Hederskulturförnekaren professor Paulina de los Reyes
Professorn i socialt arbete Masoud Kamali är ökänd för sitt förnekande av hederskultur och bruket att avfärda kritik av hans ovetenskapliga påståenden med ”kulturrasism”, senast i en replik i Svenska Dagbladet 5 januari 2018 till journalisten Lars Åbergs artikel om politikernas slappa hantering av hedersförtryck. Paulina de los Reyes bör vara lika ökänd.

I mitt öppna brev till Sveriges riksdag ger jag en utförlig beskrivning av Paulina de los Reyes påstående i två decennier att det är rasism att forska om hederskultur, att skillnader i kulturer ska osynliggöras, att slaveriet inom klaner baserade på hedersnormer ska osynliggöras, att det faktum att barn i klaner är handelsvaror ska osynliggöras. Hon inleder sitt frontalangrepp mot forskning om hedersförtryck efter mordet på tonårsflickan Sara Abed Ali, som i december 1996 mördades av sin bror och kusin, med att kritisera landets kvinno- och genushistoriker som ville forska om kulturella normer bakom mordet. Artikeln ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, publicerades först i Historisk tidskrift nr 3/1998, och publicerades på nytt i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, (red.) Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari (2002), omtryckt 2005, 2006, 2007, 2012.

Antologin är en enda lång hatskrift; hat mot nationalstaten, hat mot Sverige, hat mot ”vita” svenska feminister, hat mot kapitalismen. Författarna positionerar sig som de ”sanna” de ”rätta” feministerna.

Paulina de los Reyes hade profilerat sig som hederskulturförnekare, ändå var det henne dåvarande Integrationsverket efter mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 anlitade för att utreda omfattningen av hedersförtryck i Sverige. I utredningen Patriarkala enklaver eller ingenmansland. Våld och kontroll mot unga kvinnor i Sverige (2003) citerar Paulina de los Reyes vad den indiska postkoloniala forskaren Gayatri Spivak skriver om brittiska kolonisatörer i Indien, som om det citatet skulle vara relevant för hedersförtryck i Sverige år 2002. Citatet säger mer om de los Reyes inställning att Sverige är en ”vit” kolonialmakt och invandrarna förtryckta än om regeringens önskan om att kartlägga hedersförtrycket i Sverige.

Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om »den vita rasens« överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet. Hon visar alltså hur det kan finnas flera bottnar i det filantropiska intresset för »den andra kvinnan«, en kvinna som inte är som »vi«. Spivaks vill synliggöra hur fördömandet av detta (och andra) ohyggliga brott aldrig kan frikopplas från andra maktstrukturer i samhället. I den koloniala berättelsen legitimerar den mörke mannens barbari den vite mannens civilisatoriska projekt. Berättelsen om »vita män som räddar mörka kvinnor från mörka män« är en effektiv täckmantel för såväl könsförtryck (av alla kvinnor) som kolonial dominans (över en bekönad andra). I en sådan berättelse är offrens röster ohörda, deras erfarenheter nedtystade och deras framtid predestinerad (s. 34, 35).

Det Paulina de los Reyes ägnat de senaste tjugo åren åt är just att tysta ner offrens erfarenheter och skylla hedersförtrycket och klassrummens tomma stolar efter sommaruppehållet på det rasistiska Sverige.

Paulina de los Reyes och det ovetenskapliga ”strukturell diskriminering”, ”strukturell rasism”
Jag har i tidigare blogginlägg visat hur begreppet ”strukturell diskriminering” alternativt, ”strukturell rasism” har sina rötter i 1960-talets Black Power-rörelse i USA och lanserades i Sverige av ArA, se Adrián Groglopos beskrivning i Vardagens antirasism av hur ArA-lobbyisterna gick till väga när de sålde in begreppet, för det handlade just om att sälja in begreppet hos politiker och myndigheter. Groglopo skriver att deras lobbyverksamhet resulterade i två statliga utredningar, den ena ledd av Paul Lappalainen och den andra av Masoud Kamali (2015, s. 20).

Paulina de los Reyes medverkar i båda utredningarna.

Paul Lappalainen har en bakgrund som miljöpartist och tjänsteman på Integrationsverket och DO. Hans utredning tillsattes av Mona Sahlin 9 oktober 2003 ”med uppdrag att utreda strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet” (dir. 2003:118). Utredningen Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) lämnades till integrationsminister Jens Orback (S) i juni 2005.

Även den andra utredningen ledd av Masoud Kamal och Paulina de los Reyes tillsattes av Mona Sahlin 2004, alltså innan Lappalainens utredning var klar. Även den lämnades till Jens Orback.

Paul Lappalainen skriver att han i sin definition av strukturell diskriminering utgått från begreppet könsmaktordning, alltså från ett begrepp, inte från empiri, och stöder sig på bland andra postkolonialisterna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Anders Neergaard. Han definierar det han kallar ”den etniska maktordningen” (även kallad ”rasmaktordningen”, av bland andra Rashid Musa):

Begreppet beskriver och förklarar att samhället är präglat av en ojämn fördelning av uppgifter, resurser och makt mellan ”svenskar” och ”invandrare” och att denna ojämlikhet består, trots åtgärder. Den etniska maktordningen karaktäriseras av 1) att ”svenskar” och ”invandrare” hålls isär, och indelas enligt ett hierarkiskt mönster t.ex. den etniska uppdelningen på arbetsmarknaden och i dagligt tal, 2) att svenskar/ svenskhet utgör normen och att svenskar är överordnade och ”invandrare” underordnade, vilket kan illustreras med att vissa arbeten som betraktas som ”invandrarjobb” får/har lägre status och ger sämre betalt, men också att ”svenskar” tjänar mer för samma arbete. Svenskar har också i allmänhet mer makt, frihet och inflytande i andra delar av samhället (s. 30).

Det är inte vetenskap. Det är påståenden. Lappalainen skriver att han under utredningens gång haft kontinuerliga samtal med Paulina de los Reyes (s. 70). Tolv år senare hänvisar Paulina de los Reyes till Lappalainens utredning i En studie om diskriminering i Stockholms stads verksamheter (2017, s. 12, 13). ArA-lobbyisterna hänvisar till varandra i en enda rundgång.

Integrationsminister Jens Orback underkände 17 augusti 2006 Masoud Kamalis, Paulina de los Reyes och Irene Molinas integrationspolitiska utredningar med orden: ”Vi ville att den strukturella diskrimineringen skulle identifieras och beläggas för att se dess omfattning. På den punkten är vi inte tillfredsställda.”

Drygt tio år senare är det samma kotteri oseriösa forskare som belönas av Vetenskapsrådet och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och som fått utarbeta den nationella planen mot rasism under ledning av Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke.

Den 1 augusti 2013 skrev debattören och författaren Hanna Gadban på SvD Brännpunkt artikeln ”Det är dags att hedersbrott får en egen kategori i brottsbalken”. Hon utsattes för en exempellös hatkampanj och kallades rasist och islamofob. Mattias Gardell deltog i en protestlista som lämnades in till Södertörns högskola när hon utnämnts till Årets alumn.

Nu, fem år senare, föreslås samma sak i den offentliga utredningen Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet (SOU 2018:69). Kvinnorättsaktvisten Amineh Kakabaveh, som även hon anklagats för att vara rasist och islamofob, inte minst av sina partikamrater inom Vänsterpartiet, kommenterar utredningen här.

CEMFOR är en skandal. Nationell plan mot rasism är en skandal. Jag efterlyser att forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström och rådsdirektör Ann Fust ställer CEMFOR:s hederskulturförnekares samlade verk mot utredningen SOU 2018:69.

Här är länken till utdraget ur min bok.

I utdraget nämner jag handbok om medborgarkunskap. Jag avser en handbok som riktar sig till landets alla invånare, inklusive ämbetsmän i staten.

Citatet från forskaren Tobias Hübinette finns här. Citatet från Mattias Gardells tidigare doktorand Åsa Virdi Kroik finns här.

1 september 2018

Mona Lagerström fil dr

Med anledning av att politiker nu i valspurtens tider utesluts ur sina partier för judefientliga uttalanden och samröre med turkiska fascistiska Grå vargarna.

Riksdagsledamot Hanif Bali (M) kallade Mohamed Temsamani för islamist i samband med att Mehmet Kaplan tvingades avgå som bostadsminister på grund av samröre med Grå vargarna och Temsamani i SVT Agenda 17 april 2016 påstod att Kaplans avgång berodde på islamofobi. Mohamed Temsamani är lokalpolitiker i Solna. Miljöpartiets Bernhard Huber och Victoria Johansson avfärdade Hanif Bali. De skriver: ”Att vara troende muslim och samtidigt politiskt engagerad är inte samma sak som islamism. Människor ska kunna engagera sig i demokratin utan att misstänkliggöras för att ha dubbla agendor utan belägg. Vi kommer aldrig att acceptera en häxjakt på muslimer eller andra minoriteter utifrån svepande anklagelser.”

Hanif Bali hade rätt. Mohamed Temsamani är islamist. Han är aktiv i åtskilliga av integrationsfientliga Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Han bjuds in till regeringens sakråd. Han medverkar i DO:s referensgrupp. Han har ett ansenligt inflytande över både pengaflödet till Muslimska brödraskapets olika verksamheter i Sverige och svenska myndigheters anammande av Muslimska brödraskapets demokratifientliga tolkning av islam.

Islamonazistiska Muslimska brödraskapet
OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam, att islam och politik är oupplösligt förenade, att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan, det vill säga ”människans slaveri under andra människor”, att detta onda bara försvinner om man utplånar alla lagar och institutioner formade av människan och ersätter dem med Allahs lagverk, sharia, och blir slav under Allah, att Allah är den enda sanna laggivaren. Allt detta enligt Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) så som han formulerar det i Milstolpar (1964), islamisters och jihadisters bibel. Sayyid Qutb skrev även en stridsskrift mot judarna. Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawis judefientliga spyor kan man ta del av på Youtube.

Muslimska brödraskapets ideologi strider mot Sveriges grundlag. Den är ett hån mot Sveriges riksdag, som stiftar landets lagar. Den är ett hån mot landets alla politiker. Ändå reagerar inte landets politiker utan öser miljoner skattekronor över Muslimska brödraskapets svenska gren och låter dem representera alla islams trosfränder bosatta i Sverige.

Jag har i flera inlägg lyft fram att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. Nordiska motståndsrörelsen får massiv medial och politisk uppmärksamhet, inte minst i samband med den senaste helgens demonstration i Stockholm då både demokratiminister Alice Bah Kuhnke och Liberalernas partiledare Jan Björklund uttryckte sin avsky för nazismen, vilket man kunde se på TV-nyheterna och läsa om i Expressen.

Expressen skriver: ”Bland motdemonstranterna fanns kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, MP, som vill ge polisen ökade möjligheter att sätta stopp för nazistdemonstrationer: – Från Miljöpartiets sida så vill vi också att ordningslagen skärps så att polisen får ett bättre verktyg att säga nej utifrån.”

Jan Björklund sa: ”I en demokrati så är det tillåtet att hysa även djupt avskyvärda åsikter och vi har demonstrationsfrihet i Sverige, men det betyder inte att ett litet gäng nazister ska få blockera hela innerstan. Det är orimligt. De kan få tillstånd att demonstrera ute på något gärde någonstans, men det här är orimligt.”

Varför är det samtidigt rimligt att ösa miljoner över ett litet gäng Muslimska brödraskapsaktivister i Sverige, trots att den rörelsen också är influerad av nazismen och trots att den rörelsen representerar Europas fjärde totalitära ideologi, islamofascismen. Eller med ett annat ord – islamonazismen.

Sverige är ett mångislamiskt land. Mängder med tolkningar av islam lever sida vid sida. Men det är Muslimska brödraskapets islamonazister som tilldelats i princip ensamrätten att inför landets politiker företräda islams trosfränder.

Notera att jag i det föregående blogginlägget lyfte fram Jan Björklunds ansvar för att Muslimska brödraskapet blev Alliansens samtalspartner och därigenom gavs politisk legitimitet.

Jag har också i tidigare inlägg skrivit att Alice Bah Kuhnke är en katastrof som demokratiminister. Hon demonstrerar mot traditionella nynazister samtidigt som hon till Kulturdepartementet bjuder in Muslimska brödraskapets islamonazister.

År efter år efter år kritiseras Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM) och studieförbundet Ibn Rushd, som tillsammans anordnar Muslimska familjedagarna, för att de bjuder in hatpredikanter med en judefientlig, homofientlig och kvinnofientlig retorik. Utan att politikerna reagerar med att dra in skattemedlen som finansierar Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Det är uppenbart att begreppen islamister, islamofascister inte väcker avsky hos landets politiker och insikt om att islamister, islamofascister håller på att fräta sönder den svenska demokratin inifrån med hjälp av ”berättelsen” om de ”stigmatiserade muslimerna” som behöver särskilda grupprättigheter för att stärka ”det svenska muslimska civilsamhället”. Så nu använder jag begreppet islamonazister om Muslimska brödraskapets lobbyister och koncentrerar mig i det här inlägget på Mohamed Temsamani som flyter omkring i praktiskt taget alla verksamheter kopplade till Muslimska brödraskapets svenska gren.

Mohamed Temsamani
Mohamed Temsamani, Kultur- och fritidsnämnden, Solna, var inbjuden till Alice Bah Kuhnkes och dåvarande inrikesminister Anders Ygemans (S) dialogmöte 2 februari 2015. Då som representant för Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS). Han deltog i Alice Bah Kuhnkes och Anders Ygemans sakråd 14 mars 2017 om genomförandet av den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Då som representant för Sveriges muslimska råd (SMR). Han deltog i Kulturdepartementets och statssekreterare Karin Strandås sakråd om islamofobi 30 augusti 2017. Då som representant för FIFS.

Förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) skriver på Twitter 26 augusti 2018 att Mohamed Temsamani deltog i DO:s referensgruppsmöte 17 januari 2017. Då som representant för Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd.

Mohamed Temsamani är vice ordförande i Stockholms stora moské (Muslimska brödraskapets högborg) och moskéns talesperson. Han är revisor för Islamic Relief (s. 8).

Frilansreportern Magnus Sandelin skriver om Mohamed Temsamanis kopplingar till Sveriges unga muslimer (SUM) i rapporten till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor om SUM: ”Temsamami var mötesordförande på SUM:s årsmöte år 2015. Mohamed Temsamami förekommer även som föreläsare för SUM och är även aktiv i SUM och har varit projektledare för Muslimska familjedagarna. I en intervju från 2014 berättar han om sin praktik hos Muslimska brödraskapet i Egypten” (s. 25).

Religionsvetaren Sameh Egyptson kommenterar 30 maj 2016 Mohamed Temsamanis anklagelse att Mehmet Kaplans avgång berodde på islamofobi och ställer den mot vad Stora moskéns VD Mahmoud Khalfi skriver i en arabiskspråkig tidning om Muslimska brödraskapets framgångar i Sverige, tack vare att Mehmet Kaplan kom in i riksdagen 2006 och blev Miljöpartiets gruppledare i riksdagen.

Statsvetaren Jenny Madestam förklarar 19 april 2016 varför Miljöpartiet vägrar att ta avstånd från Mehmet Kaplan. Hon nämner en intervju hon gjort med språkröret Gustav Fridolin i samband med ett forskningsprojekt då han ska ha sagt att han inte skulle ha ställt upp som kandidat om Mehmet Kaplan hade valt att kandidera till posten som språkrör. Hon avslutar artikeln med: ”Om partiledningen skulle fördöma Kaplan skulle det således innebära ett dubbelt svek; dels mot en vän, dels mot bilden av partiet som Sveriges antirasister.”

I en tråd på forskaren Magnus Ranstorps Twitter 30 december 2017 skriver han om hur det kom sig att Alice Bah Kuhnke utnämndes till minister: ”Vad jag förstår var det efter Kaplans förslag till Fridolin som Kunkhe tillsattes. Vad som tilltalade var bakgrund inom civilsamhället som grundare av tankesmedjan Sektor3 och GD Ungdomsstyrelsen.” Carina Hägg skriver: ”Har förstått det så, islamisten Kaplan föreslog Alice Bah K. Kulturministern har bakgrund av mångårig samverkan via organisationer o MUCF vilket sågs som meriterande för uppdraget.” Pierre Durrani skriver i en kommentar som inte längre är tillgänglig att Kaplan inte är med i Muslimska brödraskapet, att han är med i Iskenderpaşa Lodge som står Turkiets president Erdogan mycket nära.

Även om Mehmet Kaplan inte är formell medlem i Muslimska brödraskapet så är det denna rörelse han valt att vara verksam inom i Sverige. Efter Kaplans avgång blev det tumult inom partiet, men det var språkröret Åsa Romson som fick gå, inte Mehmet Kaplan eller hans nära vän Gustav Fridolin.

Hur nära vän med Kaplan är Alice Bah Kuhnke? Hon var inte ens medlem i Miljöpartiet när hon utnämndes till minister.

Det finns ingen anledning att tvivla på hennes och Jan Björklunds avsky för nazismen och att deras deltagande i demonstrationen mot Nordiska motståndsrörelsen lördag 25 augusti i Stockholm var uppriktigt menad. Men det skorrar falskt när ingen av dem någonsin tagit avstånd från islamonazistiska Muslimska brödraskapet. Ännu falskare skorrar Bah Kuhnkes demonstrerande när hon samtidigt bjuder in Muslimska brödraskapets lobbyister att delta i utformandet av den svenska politiken.

Mohamed Temsamani, liksom övriga lobbyister inom Muslimska brödraskapets nätverk, bör med omedelbar verkan portas från allt som har med landets politik att göra och de offentliga bidragen till deras verksamheter frysa inne.

Inte en enda partiledare har kommenterat mångmiljonrullningen till Muslimska brödraskapets islamonazister. Partiledardebatterna i TV inför valdagen 9 september kommer att vara hycklarnas afton.

26 augusti 2018

Mona Lagerström fil dr

Med anledning av debatten efter Arbetsdomstolens beslut om handskakning, ett ärende DO drev.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och partiledare Jan Björklund bytte efter valet 2010 ut Nyamko Sabuni som integrationsminister och utnämnde i stället Erik Ullenhag. Det är det ministerbytet vi i dag ser konsekvenserna av både vad gäller DO:s agerande i religiösa ärenden och Muslimska brödraskapets starka ställning inom den nuvarande regeringen Löfven.

Erik Ullenhag gjorde Muslimska brödraskapets extremister till samtalspartner med hänvisning till ”islamofobi” och gav dem därmed politisk legitimitet. Mer om Ullenhags definition av islamofobi strax. Först lite om DO (se också tidigare blogginlägg om DO).

Det var under Alliansens regeringsperiod 2010–2014, då Erik Ullenhag var integrationsminister, som DO fick uppgiften att bygga nätverk och bland annat anlita frivilligorganisationer enligt förslag i Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012: 74), s. 324. Enligt förslaget skulle DO tilldelas 5 miljoner kronor per år för att anordna konferenser för kunskapsspridning, kunskapssammanställningar med mera (s. 329). En sådan konferens var ”Kunskapskonferens om diskrimineringen av muslimer” 11 november 2016 där Rashid Musa, ordförande Sveriges unga muslimer (SUM), och Aya Zemzem Mohammed från Yasri Khans organisation Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), deltog. SUM nekas numera organisationsbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) bland annat på grund av kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Arbetsdomstolens beslut i handskakningsärendet
Det har de senaste dagarna pågått en debatt på sociala medier om Arbetsdomstolens beslut att ge Farah Alhajeh 40 000 kronor i skadestånd för att hon nekade ta en man i hand under en anställningsintervju och för att DO samarbetar med islamister, det vill säga med personer som ser islam och politik som oupplösligt förenade, alltså samarbete med politiska aktivister som har en agenda på tvärs med den svenska demokratin. Aktivisterna ingår i den andra generationen i Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige som vill att sharia, Allahs lag, ska vara offentlig ordning. Enligt Europadomstolen strider sharia mot Europakonventionen.

Förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) publicerade 16 augusti på Twitter en namnlista på DO:s referensgrupp där kända aktivister, bland annat Rashid Musa, förekommer vilket fick DO att publicera ett pressmeddelande där de hävdar att DO inte tar hjälp av extern referensgrupp vid bedömning av diskrimineringsärenden.

Dock tog DO hjälp av Yasri Khans SMFR när det gällde ärendet med löstagbara engångsärmar, se här. SMFR skryter till och med om det på sin hemsida. I SMFR:s religiösa råd sitter shariajuristen Salahuddin Barakat, handplockad av Yasri Khan. Båda två är handskakningsvägrare, alltså shariaförespråkare.

Med anledning av Arbetsdomstolens beslut har det framförts krav på att DO ska läggas ner. Jag instämmer inte i det. Däremot anser jag att lagen om diskriminering ska skrivas om och religion tas bort. Religiös tro är inget man föds med i likhet med hudfärg, blindhet, dövhet med mera. Muslimska brödraskapet har erövrat DO i syfte att göra deras tolkning av sharia till offentlig ordning. DO:s handläggare som driver religiösa ärenden är marionetter i händerna på Muslimska brödraskapets extremister och det avknoppade SMFR:s extremister.

Diskriminering är allvarligt. Diskriminering förekommer i Sverige. DO behövs. Men varje gång DO driver ett ärende för islamisters räkning blossar en debatt upp som får oproportionerligt stort utrymme i medierna, vilket drabbar alla islams trosfränder i Sverige. Och ger DO dåligt rykte. Islamisterna utnyttjar DO i syfte att införa ett pluralistiskt rättsväsende i Sverige. Därför måste diskrimineringslagen skrivas om och religion tas bort.

Det har i debatten framförts att även ortodoxa judar vägrar skaka hand med det motsatta könet. Mig veterligen har ingen ortodox judisk person anmält till DO att de nekats anställning för att de vägrat ta en person i hand och att DO drivit ärendet antingen i tingsrätten eller Arbetsdomstolen.

Erik Ullenhags lögn om att islamofobi ska likställas med antisemitism
Världens mest vidriga konspirationsteori är tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905), ett plagiat av den franska samhällskritikern Maurice Jolys (d. 1878) verk Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu eller Machiavellis politik på 1800-talet beskriven av en samtida (1864, på svenska 1994, översättning Viveka Heyman). Joly riktar kritiken mot kejsar Napoleon III och andra kejsardömet (1852–1870) i Frankrike.

Sions vises protokoll hävdar att rika judar i hemlighet konspirerar i syfte att tillskansa sig världsherraväldet. Skriften säljs öppet i hela arabvärlden. Plagiatet betraktas som ett autentiskt historiskt verk och används som undervisningsmaterial i Saudiarabiens skolor. Det läses av antisemiter med samma blinda bokstavstro som religiösa fanatiker läser Bibeln, Koranen och andra heliga texter.

Islamofobi är ingen konspirationsteori som syftar till att svartmåla islams trosfränder. Det ovetenskapliga begreppet islamofobi utnyttjas av islamister i syfte att svartmåla religionskritiker och kritiker av islamisters politiska verksamhet.

Inför valet 2006 skrev en representant för den första generationen i Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, Mahmoud Aldebe, brev till alla riksdagspartier och krävde införandet av ett pluralistiskt rättsväsende, att Sverige ska acceptera sharia (islamisk rätt) inom familjelagstiftningen. Det är ingen konspirationsteori. Det är verklighet.

Verklighet är också Hizb ut-Tahrir som uppmanar islams trosfränder att inte rösta i valet. Skillnaden mellan Hizb ut-Tahrir och Muslimska brödraskapet är att Hizb är öppna med att ”demokrati är hyckleri”, medan Brödraskapet ljuger och utåt säger att de respekterar demokratin trots att även andra generationen omfattar Mahmoud Aldebes dogmer.

Den kunniga reportern på SVT Evin Rubar skriver på Twitter här om att Muslimska brödraskapet i Sverige inte är en fantasi.

Redan 1 oktober 2003 satte Erik Ullenhag i riksdagsmotionen 2003/04:Kr281 likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi. Samma sak gör han i den nästan identiska motionen 2004/05:Kr261. Han skriver ingenting om religionen judendom utan talar genomgående om folkgruppen judar. Men när det gäller islamofobi blandar han den organiserade religionen islam och anhängare av islam som det faller honom in och får det att framstå som om ”muslimer” är en folkgrupp.

Nazisterna brydde sig inte om huruvida judar var religiösa eller ej. Det var inte graden av religiositet som avgjorde vilka som skulle förintas utan graden av judiskt blod. I den inledande sammanfattningen till motionen 2004/05 skriver Ullenhag: ”Såväl antisemitismen som islamofobin är på frammarsch i Sverige. Dessa läror av hat har många beröringspunkter och föds ur likartade fördomar. Det demokratiska samhället måste intensifiera kampen mot dessa irrläror.” Han definierar antisemitism och islamofobi som ”fientlighet gentemot judar och muslimer” (s. 1).

Ullenhag skriver om två tusen år av antisemitism, att den tidiga antisemitismen vilade på kristen grund, att den under 1800-talet artikulerades i vetenskapliga termer, att antisemitismen genom åren har ideologiserats, skrifter har producerats, lagar har stiftats med mera och att antisemitismen var huvudingrediens i nazisternas ideologi. ”När vanföreställningar organiseras och ideologiseras överlever de längre, går i arv och blir allt svårare att bryta ned med kunskap, fakta och argument” (s. 2).

Det finns inget att invända mot den historieskrivningen. Den bygger på konkreta fakta.

Värre blir det när Ullenhag hävdar att även islamofobin ideologiseras. Han använder sig av svepande generaliseringar i stället för faktabaserad kunskap och blandar in religionen islam. ”Islamofobin, fördomar och hat gentemot muslimer, är ett nyare fenomen”, skriver han. ”Den finner dels uttryck i form av allmänna fördomar om islam [min kursiv] och muslimer, där bilden av den skäggige fundamentalistiska terroristen projiceras på alla muslimer oavsett vilka de är” (s. 2).

Allmänna fördomar? Projicering? Dra alla ”muslimer” över en kam? Hur vet man vem som är muslim bland dem som inte bär religiösa kläder eller symboler?

Ullenhag fortsätter med att nämna att islamofobin växer inom invandrarfientliga grupper. ”Konspirationsteorier sprids om att islam [min kursiv] och muslimer söker ockupera Europa – att det finns en dold agenda hos muslimer att genom invandring på längre sikt ta över västerlandet och skapa det globala kalifatet. Just de senare konspirationerna frodas friskt i en tid som denna, när oro och konflikter satt världen i en tryckkokare. Islamofobin är inne i en fas där den håller på att ideologiseras på samma sätt som antisemitismen en gång gjorde” (ibid.).

Detta är verkligen att reducera två tusen års judefientlighet skapad av den mäktiga kyrkan, legitimerad av vetenskapsmän med pogromer och industrialiserad utrotning av människor som följd.

Ullenhag fortsätter med sina generaliseringar och privata tyckande: ”När totalitära diktaturregimer i arabvärlden sponsrar internationell terrorism och uppmanar till självmordsterror blir konsekvensen att många ser den enskilde muslimen som terrorist” (ibid.).

Vilka många? Var finns faktaunderlaget?

Ullenhag har över ett stycke rubriken ”Antisemitism och islamofobi grundas ur samma fördomar” och skriver om att rasister drivit omfattande hatkampanjer mot islam!

Här blir religionskritik detsamma som rasism. Kritik av religionen detsamma som kritik av utövaren. Det är som om professorn i filosofi Ingemar Hedenius (d. 1982) religionskritik aldrig hade existerat.

I näst sista stycket skriver Ullenhag om terrorister, att de ”använder en vantolkning av islam som argument för våld och terror” (s. 3). Ullenhag låter påskina att det finns en ”rätt” och en ”fel” tolkning av islam och att ”fel” tolkning, om den inte motarbetas, leder till att ”alla muslimer dras över samma kam i ännu högre utsträckning än vad som redan sker i dag”. Han fortsätter: ”Det svenska samhället måste stödja den majoritet av muslimer som kämpar mot terror och fundamentalism [min kursiv], och vara vaksamt om grupper som lierar sig med terrornätverk försöker etablera sig i Sverige” (ibid.).

I sista stycket skriver Ullenhag: ”Det öppna demokratiska samhället har kapacitet att hantera sina fiender. Men för detta krävs kunskap, insikt och politiskt civilkurage. I en tid som denna får varken politiken eller vi som individer svika i grundläggande värderingsfrågor som kampen mot rasism, antisemitism och islamofobi” (ibid.).

I riksdagsmotionen betonar Ullenhag vikten av att stödja majoriteten bland islams trosfränder som kämpar mot fundamentalism och för det öppna demokratiska samhället. Det var det man ville med Tensta Träff 2009 och seminarierna om ”Islam och Europa”. Men det är inte Nalin Pekgul och Kadafi Hussein eller andra (exempelvis Carina Hägg) som tog seminarierna på allvar Erik Ullenhag bjuder in till dialogsamtal och skriver debattartiklar tillsammans med när han är integrationsminister.

Efter självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs dåd mitt i julhandeln i december 2010 bjuder Erik Ullenhag in till dialogsamtal den 13 januari 2011 om att motverka diskriminering och islamofobi. Över hälften av de inbjudna tillhör Muslimska brödraskapets föreningar i Sverige, alltså fundamentalister: Helena Benaouda, Mahmoud Khalfi, Mostafa Kharraki, Othman Tawalbeh, Omar Mustafa, Abdirizak Waberi, Abdulkader Habib, Yasri Khan.

Det är som om justitieminister Morgan Johansson efter årets Almedalsvecka skulle bjuda in anhängare av Nordiska motståndsrörelsen till dialogsamtal om att förhindra att nynazister svartmålas.

Inför valet 2014 lovade Erik Ullenhag att de närmaste fyra åren satsa 60 miljoner kronor mot ”islamofobi”.

Erik Ullenhag och Alliansen banade väg för regeringen Löfvens, demokratiminister Alice Bah Kuhnkes och DO:s nära samarbete med Muslimska brödraskapets extremister.

Inför valet 2018 borde alla partiledare lova att avbryta samarbetet med Muslimska brödraskapets extremister och ta Carina Häggs mångåriga kritik av islamisterna i Sverige på allvar.

19 augusti 2018

Mona Lagerström fil dr

 

I det förra inlägget länkade jag till Conny C. Lindströms bild på Twitter med Omar Mustafa och Yasri Khan på studieresa i Istanbul för att lära sig om bland annat Necmettin Erbakan.

Jag länkar i det här inlägget till ytterligare ett utdrag ur min kommande bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Kapitlet handlar om Europadomstolens beslut om den turkiska konstitutionsdomstolens upplösning av Necmettin Erbakans parti Refah Partisi.

Europadomstolen skriver bland annat att ett pluralistiskt rättsväsende, där individen underställs religiösa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört, innebär att staten fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna.

Här är länken till kapitlet.

7 augusti 2018

Mona Lagerström fil dr

 

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetislam. Inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets extremister. Exempel på fromhetsislam är exempelvis reformatorn Muhammad Abduhs (1849–1905) uppmaning att störta prästerskapet, att den enda sanna relationen i islam är den mellan individen och Allah. Mellanhänder överflödiga. Muhammad Abduh var stormufti i Egypten.

Sist i det här inlägget länkar jag till ett utdrag ur min kommande bok, ett öppet brev till Sveriges riksdag om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Men först några ord om Omar Mustafa och Jimmie Åkesson.

Vilken partiledare blir först med att nämna Omar Mustafa och Muslimska brödraskapet som den svenska demokratins huvudfiende?

Omar Mustafa och Jimmie Åkesson, valets två huvudgestalter
Stefan Löfven (S) inkompetensförklarade sig som statsminister i samma ögonblick som han utnämnde Mehmet Kaplan (MP) till bostadsminister och kallade Sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, trots att Muslimska brödraskapet, inte Sverigedemokraterna, representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av de tre föregående, fascismen, nazismen, kommunismen. Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) beundrade både Hitler och Mussolini.

Omar Mustafa, mannen med den höga graden inom Muslimska brödraskapets svenska gren, studieförbundet Ibn Rushds förbundsrektor och styrelseledamot i Islamic Relief, mottagare av tiotusentals miljoner kronor av våra skattemedel, bör vara politikernas främsta måltavla under valrörelsen, inte Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Om landets partiledare under valrörelsen framhärdar i att tiga om Muslimska brödraskapets skattefinansierade samhällsomstörtande verksamhet i Sverige kommer valets okrönte segrare att vara Omar Mustafa, oberoende av hur valresultatet blir.

Ett exempel på Omar Mustafas nära samarbete med Socialdemokraterna ger Johan Westerholm i denna artikel på ledarsidorna.se, ”Religiös diplomati – officiell svensk utrikespolitik” om hur Omar Mustafa hösten 2017 ingick i en svensk UD-delegation till Azerbajdzjan.

Ett exempel på Omar Mustafas nära koppling till president Recep Tayyip Erdogans Turkiet ger Conny C. Lindström i denna tweet. Omar Mustafa var 2010 Sveriges unga muslimers (SUM) generalsekreterare, Mohammed Amin Kharraki var ordförande. Notera att även Yasri Khan, ordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), deltog och vad han skriver om sitt samarbete med SUM och att vistelsen handlade om att studera Erdogans parti AKP, Erbakan och Turkiet.

Necmettin Erbakan (d. 2011) bildade flera olika partier och försökte göra Turkiet till en shariastyrd stat men störtades av militären.

Journalisten Esref Okumus skriver i artikeln i Dagens Nyheter ”Så når turkisk censur Sverige” att Erdogans AKP är en avknoppning av Necmettin Erbakans islamistiska rörelse Millî Görüş, som fick Mehmet Kaplan (MP) på fall. Omar Mustafa var Islamiska förbundets (IFiS) ordförande när Erbakan dog. Esref Okumus skriver att IFiS anordnade en minnesstund för Erbakan och att Omar Mustafa i sitt kondoleansbrev till medlemmarna skrev att Erbakan ”var och är en stor förebild för unga såväl som gamla turkar och andra muslimer runt om i världen.”

Muslimska brödraskapet är integrationsfientliga. Allt tal från deras sida om integration är taktiska lögner. Lögnen är Omar Mustafas främsta vapen tillsammans med kollektivordet muslimer, som han påstår sig företräda, och hans vana att kalla all kritik av hans demokratifientliga verksamhet för ”islamofobiska konspirationsteorier”. Muslimska brödraskapet är en islamofascistisk rörelse med det långsiktiga målet att upprätta ett kalifat, en gudsstat styrd av Allahs lag, sharia. Rörelsens aktivister ska behandlas på exakt samma sätt som Nordiska motståndsrörelsen behandlas.

Men i Sverige har politikerna enbart ögon för Sverigedemokraterna. Allt ljus på Sverigedemokraterna. Allt mörker över Muslimska brödraskapet. När det är Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet i Sverige som borde vara valets viktigaste fråga. Fler och fler böcker och forskningsrapporter världen över publiceras om Muslimska brödraskapet. Men Sveriges partiledare tiger.

Sverigedemokraterna är ett invandrarfientligt parti. Det är ett reaktionärt religiöst parti. De vill begränsa kvinnors rätt till abort, vilket professor Agnes Wold skrivit om. Även om Sverigedemokraterna i dag säger att abortfrågan inte är viktig är kvinnors rätt till sin kropp och sexuella minoriteters rättigheter alltid det första religiösa partier begränsar när de får en maktställning. Om abortfrågan inte hade varit viktig för Sverigedemokraterna hade de över huvud taget inte haft med den i sitt program.

Sverigedemokraterna påstår i Principprogrammet sidan 27 att de är ett icke-konfessionellt parti. Samtidigt skriver de: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral” och har en lång utläggning om kristendomen. Det är just länder där staten är religiöst neutral som är de främsta garanterna för invånarnas mänskliga fri- och rättigheter. Sverigedemokraterna är ett bakåtsträvande parti, men de är inte ett fascistiskt parti.

Mehmet Kaplan, Muslimska brödraskapets judefientlighet och kvinnofientlighet
Mehmet Kaplan däremot representerar den totalitära ideologin islamofascism. Han representerar Muslimska brödraskapets inställning att deras tolkning av islam ska styra individens och samhällets liv in i minsta detalj med hjälp av sharia, Allahs lag. Kaplans samarbete med Muslimska brödraskapets svenska gren var väl känd. Utnämningen utsattes för kritik från flera håll, bland annat av Nalin Pekgul (S) och forskaren Aje Carlbom.

Dagens Nyheters journalist Niklas Orrenius försvarade Kaplan och stödde sig enbart på ett åtta år gammalt samtal i stället för att gräva lite och undersöka om kritiken mot utnämningen av honom var befogad.

Jag har i flera blogginlägg visat att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig och kvinnofientlig global rörelse. Under kvinnokonferensen i Peking 1995 delade de gratis ut Jamal Badawis könsapartheidhäfte från 1971, Kvinnan i Islam, för att hindra en deklaration om kvinnors rättigheter. Mostafa Malaekah har översatt Jamal Badawis text till svenska. Niklas Orrenius skrev ett kåseri i Sydsvenskan om den. Det vill säga, han tog den inte på allvar. Det gjorde däremot SVT:s reporter Evin Rubar i reportaget Slaget om muslimerna 6 december 2009. Mer om det reportaget senare.

I samband med FN:s Kvinnokommissions sammankomst 4 till 15 mars 2013, då Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi var Egyptens president, publicerade de en benhård kritik mot deklarationen om kvinnors rättigheter. Texten är raderad på internet men går att läsa här.

Stefan Löfven kallar sin regering för feministisk men har inga problem med att samarbeta med Muslimska brödraskapet. Han kritiserar, senast i Almedalen, nynazisters judefientlighet men tiger om Muslimska brödraskapets extrema judefientlighet. Han kritiserar Sverigedemokraterna för deras rötter i nazismen men samarbetar med Muslimska brödraskapet och låter dessutom Muslimska brödraskapet representera islams trosfränder i Sverige, trots att det är samma sak som att låta Nordiska motståndsrörelsen representera landets rotsvenskar. Muslimska brödraskapet representerar enbart sig själva. Muslimska brödraskapet är upphovet till dagens alla jihadiströrelser och ska, som nämnts, behandlas på exakt samma sätt som Nordiska motståndsrörelsen behandlas.

Frilansjournalisterna Magnus Sandelin och Sofie Löwenmark, forskaren Johan Lundberg och advokat Peter Gustavsson har grundat stiftelsen Doku som kommer att granska och kartlägga extremistisk islamism och jihadister i Sverige. Det är välkommet, mycket välkommet, samtidigt som deras initiativ än en gång demonstrerar att det främst är ideella krafter i Sverige som värnar om den svenska demokratin. Bevakningen och kartläggningen borde ha inletts för åratal sedan och finansierats med offentliga medel.

Ett undantag bland dagens politiker är Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Tillsammans med Nalin Pekgul (S) skrev hon nyligen i Aftonbladet debattartikeln ”Våra skattepengar ska inte göda extremism”. De två lyfter fram Expo/Segerstedtinstitutets rapport om vit makt-miljöer och Försvarshögskolans rapport om radikala och våldsbejakande islamistiska miljöer, men nämner inte de två rapporterna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om Muslimska brödraskapet i Sverige, trots att Muslimska brödraskapets aktivister är extremister och att deras organisationer får överlägset mest offentliga medel. Hundratals miljoner har betalats ut de senaste tre decennierna, inte minst via Folkbildningsrådet och Sida och till alla projekt som ska ta död på ”islamofobi”, ett ord använt som en hädelseparagraf och som syftar till att strypa kritik av extremisternas verksamhet i Sverige.

Den första MSB-rapporten 2017 författad av forskaren Magnus Norell (red.) i samarbete med forskaren Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet, var en sammanställning av redan kända fakta. 23 islamforskare förnekade offentligt att de hade kunskap om Muslimska brödraskapet i Sverige. Eli Göndör strök sitt namn men skrev tillsammans med Christer Mattsson, Segerstedtinstitutet, en separat artikel.

Islamforskarnas förnekande är en akademisk skandal av enorma dimensioner. Jag har skrivit om den i tidigare blogginlägg.

Slutrapporten 2018 om Muslimska brödraskapet i Sverige författades av Aje Carlbom. På sidan 28 ger han en grafisk bild av Brödraskapets föreningar i Sverige med Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) som huvudorgan. Läst från vänster till höger: Sveriges muslimska råd (SMR), Stockholms moské, Islamic Relief, Göteborgs moské, Sveriges unga muslimer (SUM), Ibn Rushd studieförbund, Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS).

Växjö moské och böneutrop
Även Växjö moské ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren. Stiftelsen Växjö muslimer som bildades med syftet att bygga en moské registrerades 19 juli 2004 (akt G657, stiftelsenummer 1018359, Länsstyrelsen Skåne). Ordförande har från starten varit Ismail Abuhelal, Växjö. Veteranerna Mostafa Kharraki (då SMR:s ordförande), Khemais Bassoumi (då FIFS ordförande) och Ahmed Ghanem, alla tre bosatta i Stockholmstrakten, ingick i den första styrelsen. Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem skrev tillsammans med Mahmoud Aldebe under Rapport 4/99 om SMR:s samarbete med Socialdemokraterna, vilket Sameh Egyptson kommenterar i den här artikeln där han ber Peter Weiderud (S) lägga alla kort på bordet.

Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur Muslimska brödraskapet ägnar sig åt att erövra territorier. Att begära tillstånd för böneutrop är ett medel att utvidga maktsfären. Böneutrop i Sverige är en maktdemonstration. Fittja moské drivs av Turkiska staten, Växjö moské av Muslimska brödraskapet. Böneutrop ska inte handläggas av den lokala polisen och enbart gälla bullernivån. Riksdagen måste fatta beslut om böneutrop. Böneutrop i väst är en positionering i förhållande till judendomen och kristendomen. ”Allah är större” och ”det finns ingen gudom utom Allah” innebär att Allah är större än judenhetens gudom Jahve och kristenhetens treenighet Fadern, Sonen och den helige ande, som för övrigt betraktas som avgudadyrkan (shirk). Allah är en (tawhid). Växjö moskés böneutrop signalerar ”Muslimska brödraskapet har erövrat Växjö”.

Muslimska brödraskapet och Antirasistiska akademin (ArA)
Jag har i tidigare blogginlägg visat att Muslimska brödraskapet samarbetar med det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA), att ArA:s aktivister är vänsterextrema fanatiker och profilerade hederskulturförnekare, att de påstår att det är rasism att forska om hedersförtryck, att det är ArA:s aktivister som fått miljoner av Vetenskapsrådet för att forska om rasism i Sverige, att det är ArA:s aktivister som befolkar Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), att vetenskapliga ledare är professorerna Mattias Gardell och Irene Molina.

Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget. Och attacken kommer från universitetet.

Sabotören Mattias Gardell, Yusuf al-Qaradawis springpojke i Sverige
Yusuf al-Qaradawi (f. 1926), Muslimska brödraskapets chefsideolog sedan decennier, gör ingen hemlighet av sin judefientlighet. Den kan man ta del av på Youtube. I Gardells bok Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) hyllar han Qaradawi och kallar honom islamdemokrat (s. 290). Boken är finansierad av Riksbankens Jubileumsfond och sägs vara en forskningsrapport. Gardell skriver att han fick idén till titeln när han höll ett föredrag på ett gymnasium i Stockholm om ”Malcolm X och islam som svartamerikansk motståndsideologi” (s. 9). Eleverna visade sig dock var mer intresserade av bin Ladin än av Malcolm X.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om hur Muslimska brödraskapets extremister och ArA-lobbyisterna lyfter fram separatisten och hudfärgsrasisten Malcolm X som förebild.

Man ska tolka Gardells val att agera som Muslimska brödraskapets torped och härförare som en motståndsideologi mot den svenska demokratin. Han vet exakt vad han håller på med. Forskaren Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan kommenterar Gardells beskrivning av Qaradawi i artikeln ”Antisemitiska grupper i initiativtagaren till Ship to Gazas nätverk” i tidningen Världen idag.

Gardells bok Islamofobi (2010), finansierad av Vetenskapsrådet, är ett verk av en sabotör, inte vetenskapsman. Han avtackar Muslimska brödraskapets extremister Omar Mustafa, Mohammed Amin Kharraki, Fatima Doubakil, Abdallah Salah, Mehmet Kaplan och, signifikativt nog, Gustav Fridolin. Boken är ett exempel på en negativ politisk kampanj i syfte att meja ner allt motstånd mot Muslimska brödraskapet. Bland annat skriver han raljerande om Magnus Ranstorps och Josefine Dos Santos lägesbild om Rosengård, Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild (2009), och påstår att den är en forskningsrapport och inser inte att han beskriver sig själv när han om rapporten säger att den ”inte uppfyller något av de akademiska kriterier som krävs för att kunna benämnas vetenskaplig” (s. 211), som om Gardell med sina tendentiösa verk skulle vara lämpad att bedöma ett verks vetenskaplighet.

SVT, Muslimska brödraskapet och reportern Evin Rubar
Gardell skriver raljerande även om Evin Rubars program Slaget om muslimerna och uppehåller sig vid formen (s. 138–145). Evin Rubar har kunskap om Muslimska brödraskapets ideologi och verksamhet. Men det är uppenbart att SVT:s VD Hanna Stjärne och Anne Lagercrantz, chef för nyhets- och sportverksamheten, inte värdesätter Evin Rubars kunskap. I Gomorron Sverige 27 oktober 2015 lät Anne Lagercrantz sig bli uppläxad av separatisten och hudfärgsrasisten Rashid Musa, SUM:s ordförande. Hon betedde sig som en skamsen skolflicka och bad hukande om ursäkt för hur SVT skött rapporteringen om de tragiska morden på en skola i Trollhättan. Rapporteringen påstods vara rasistisk. ”Fel” ord hade använts.

Det var SVT som gav spridning åt islamforskarnas kritik av Magnus Norells rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige. Hela dagen basunerade SVT ut att ”Forskare sågar terrorexperten Magnus Norells rapport om islamism i Sverige” med bild på Mattias Gardell och Emin Poljarevic, verksam vid Uppsala universitet och universitetet i Qatar, Yusuf al-Qaradawis universitet.

Rashid Musa fick beklaga sig! Han påstod att rapporten bygger på ”rasistiska konspirationsteorier”. När inslaget sändes hade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) nekat Rashid Musas organisation SUM organisationsbidrag för år 2017. SUM hade överklagat till förvaltningsrätten. Tittarna fick ingen information om att Rashid Musa därför var part i målet och hade ekonomiska intressen att bevaka. Det rörde sig om miljonbelopp. För år 2016 beviljades SUM 1 366 741 kronor i organisationsbidrag och beviljades samma år (2015) ett projektbidrag på 455 000 kronor för projektet ”Morgondagens aktivister”. MUCF anlitade Magnus Sandelin som skrev en rapport om SUM:s verksamhet. MUCF nekade på nytt SUM bidrag.

Under valrörelsen är det viktigt att väljarna får saklig information om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, hur partiledarna förhåller sig till samarbete med Muslimska brödraskapets organisationer och partiledarnas vilja att finansiera Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet. Slaget om muslimerna borde visas på nytt med en efterföljande partiledarutfrågning ledd av den kunniga Evin Rubar.

Den partiledare som fördömer allt samarbete med Jimmie Åkesson och samtidigt inte nämner Omar Mustafa och samarbete med Muslimska brödraskapet är en hycklare. Varje avståndstagande från Sverigedemokraterna måste åtföljas av en kommentar om Muslimska brödraskapet. Det är Muslimska brödraskapet, i samarbete med Antirasistiska akademin (ArA), som är det främsta hotet mot den svenska demokratin.

Vetenskapsrådet och Uppsala universitet har en hel del att förklara hur hudfärgsrasisterna och hederskulturförnekarna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga fått en plats i CEMFOR och miljoner för att forska om rasism. För att inte tala om Mattias Gardell, som bjöds in till förra inrikesministern Anders Ygemans (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes sakråd 14 mars 2017 om genomförandet av den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.

Utdraget ur mitt öppna brev till Sveriges riksdag om Muslimska brödraskapets förtrupp
Utdraget ur min bok består av fyra delar. 1) Citat, Muslimska brödraskapets definition av islam och muslim. 2) Förteckning över förkortningar där jag listar Muslimska brödraskapets organisationer och viktiga nyckelfigurer. Observera att jag inte påstår att individerna är formella medlemmar i Muslimska brödraskapet. Bara att de verkar i Muslimska brödraskapets anda. 3) Avsnittet om de värderingar brevet till Sveriges riksdag vilar på. 4) Utdrag ur kapitel 8 om Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam, en skrift Aje Carlbom har stor kunskap om.

Utdraget ur kapitel 8 handlar om demokratiminister Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi där statssekreterare Karin Strandås bjöd in Muslimska brödraskapets aktivister tillsammans med personer från olika myndigheter. Här är minnesanteckningen från Kulturdepartementets möte. Det är bland annat den jag kommenterar.

Utdraget ur kapitel 8 inleds med en sammanställning av motsatspar, personerna i vänsterspalten värnar om de demokratiska principer det svenska samhället vilar på, personerna i högerspalten är separatister, de motarbetar den officiella deklarationen om ett Sverige som håller ihop. Åtta av dem är professorer, alltså ämbetsmän i staten: Jonas Otterbeck, Mattias Gardell, Paulina de los Reyes (ArA), Irene Molina (ArA), Diana Mulinari (ArA), Mohammad Fazlhashemi, Stefan Jonsson, Masoud Kamali (ArA).

Inga-Britt Ahlenius överst i vänsterspalten är före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket. Hon har haft revisionsuppdrag för EU och varit FN:s internrevisionschef. Den 5 mars 2013 intervjuades hon i SVT av Petter Ljunggren i programmet Min sanning. Hon pratade bland annat om korruption och den svenska ämbetsmannakulturen. Hon sa att Sverige definierar korruption snävt. ”Vi har inte korruption som förtroendebrott”, sa hon, bara som muta. Hon citerade den moderna internationella definitionen av korruption: ”Missbruk av förtroendeställning till gagn för dig själv eller din familj eller dina nära vänner inklusive politiska vänner.” Men den definitionen finns inte i Sverige.

Hon sa också: ”Regeringen har ett ansvar för att upprätthålla en ämbetsmannakultur genom att kommunicera och tydliggöra vad det innebär att arbeta i staten. Skattebetalarna betalar för att få en viss service utförd.”

I samband med skandalen på Transportstyrelsen skrev hon en debattartikel och efterlyste en skarpare lagstiftning om tjänstefel, ”en tydlig ämbetsmannakod”.

De åtta professorerna i högerspalten verkar inte för Sveriges bästa, de verkar inte för ett gemensamt mål. De verkar för att montera ner den svenska demokratin inifrån. ArA:s aktivister tycks inte ha fattat att när Muslimska brödraskapet väl fått makten kommer deras tjänster inte längre att behövas. Då finns inte längre åsiktsfrihet, föreningsfrihet och alla andra friheter den liberala staten står som garant för.

Här är länken till utdraget.

5 augusti 2018

Mona Lagerström fil dr

 

 

 

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam (islamism) och berör inte fromhetsislam. Inlägget berör enbart Muslimska brödraskapets demokratifientliga aktivister.

Man skulle kunna tro att du, Mattias Gardell, med din artikel ”Muslimer – ett lovligt byte” i Aftonbladet försöker konkurrera med Svenska Akademiens akademiker om vem som skämmer ut landets akademiker mest. Svenska Akademien är en privat institution politikerna ska hålla sig borta från. Du innehar en professur vid Uppsala universitet. Du är ämbetsman i staten. Du ska följa grundlagen och principen om saklighet och opartiskhet (Regeringsformen 1 kap. 9 §). Du har i åratal spridit desinformation om politisk islam i Sverige genom att konsekvent påstå att du försvarar muslimer när du enbart försvarar islamister, alltså politiska aktivister långt till höger om traditionella demokratifientliga högergrupperingar.

Du skriver om mitt blogginlägg om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige: ”’En googling bort’ kan man finna påståenden att jag leder det Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Den organisationen behöver man således inte vara medlem i för att leda. Man behöver inte ens vara muslim.”

Jag har aldrig påstått att du är medlem i Muslimska brödraskapet eller att du skulle vara religiös.

Du skriver vidare om mig: ”Skribenten skulle kunna avfärdas som en konspirationsteoretiker med udda teser om muslimskt ledarskap. Likväl rekommenderad läsning enligt en twitterglad ’terrorismexpert’ på Försvarshögskolan, som trots eller tack vare sin brist på källkritisk medvetenhet går hem hos dem som jagar lovligt byte.”

Om det är någon akademiker i det här landet som brister i källkritisk medvetenhet så är det du. Frågan är om du inte också tar priset när det gäller brist på saklighet. Ditt försvar för Muslimska brödraskapets olika organisationer är ett skrämmande exempel på hur en ämbetsman i staten legitimerar demokratifientliga aktivister. Du skriver i följande passus muslimer när du mycket väl vet att du borde skriva islamister:

”När muslimer i linje med god folkrörelsetradition bygger ungdomsrörelser, fredsrörelser och studieförbund som vill vara en del av det svenska samhället, söker bidrag och därmed öppnar sin verksamhet för sedvanlig revision och granskning, tolkas det i termer av hemliga konspirationer och separatism.”

Du har kunnat sprida dina lögner eftersom du har hållits om ryggen av landets islamforskare och höjts till skyarna av professor emeritus Jan Hjärpe som förvandlat vetenskap till missionsverksamhet.

Det går inte längre. Det var knappast en tillfällighet att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) inte gav dig i uppdrag att sammanställa en kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige utan gav uppdraget till forskaren Magnus Norell. Det var inte heller du som fick i uppdrag att författa slutrapporten utan docent Aje Carlbom.

Du får också saklig konkurrens av journalisten Magnus Sandelin som för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) sammanställt en rapport om Sveriges unga muslimers (SUM:s) demokratifientliga verksamhet i Sverige som ligger till grund för myndighetens beslut att inte ge SUM organisationsbidrag.

Det är på tiden att Uppsala universitets ledning och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson in i minsta detalj granskar hur du med ditt påverkansarbete för Muslimsk brödraskapets räkning bryter mot grundlagen. Demokratikriteriet bör gälla även ämbetsmän i staten.

17 april 2018

Mona Lagerström fil dr

Sveriges unga muslimer (SUM) har på nytt fått avslag på sin ansökan om organisationsbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och tänker än en gång överklaga beslutet. Jag skriver här om Förvaltningsrättens tidigare dom och rättens skäl att skicka tillbaka ärendet till MUCF för förnyad handläggning. MUCF har nu med hjälp av frilansjournalisten Magnus Sandelin gjort en kartläggning av SUM, Organisationen Sveriges Unga Muslimer – ideologi och koppling till antidemokratiska miljöer, som ligger till grund för MUCF:s nya beslut att avslå SUM:s begäran.

Jag har i flera blogginlägg skrivit om Rashid Musa och inte minst hans vurm för den amerikanska separatisten Malcolm X (d. 1965). Här följer en liten rekapitulation.

Rashid Musa kom som kvotflykting från Somalia. Han bedriver ett ideologiskt inbördeskrig för Muslimska brödraskapets räkning mot den befolkning som välkomnat honom och hans familj. Han tillhör andra generationen i Muslimska brödraskapets förtrupp. Han ska behandlas på samma sätt som nynazistledare och Vit makt-ledare behandlas. Han representerar Svart makt och Allahs makt. Han uppträder som afrikansk krigsherre som till Sverige överfört afrikanska klanstrider och inbördeskrig.

Rashid Musa är separatist och hudfärgsrasist och använder sig dessutom av postkolonialisternas fraslexikon och modellerar sig efter Malcolm X. Fienden, enligt Malcolm X, är den vita mannen. Fienden, enligt Rashid Musa, är den vita mannen. Han säger sig verka i Malcolm X:s anda. I välfärdsstaten Sverige. Och kräver att Sveriges befolkning finansierar hans verksamhet.

Han ägnar sig åt historieförfalskning när han jämför USA under rasåtskillnadslagarnas tid med dagens svenska samhälle. Malcolm X var slavättling. Han talade till slavättlingar i USA. Vi kom inte hit frivilligt, sa han. Vi fördes hit mot vår vilja och i bojor. Rashid Musa välkomnades till Sverige som kvotflykting, tar på sig rollen som kolonialherre och ställer befolkningen som välkomnat honom i skamvrån.

Rashid Musa är så uppfylld av Malcolm X:s hudfärgsrasism och separatism att han helt förbiser det som sägs vara så unikt med islam, att islam är en färgblind religion, vilket Malcolm X lärde sig under pilgrimsresan till Saudiarabien 1964 då han fick upp ögonen för den ”sanna” islam, det som SUM påstår att de representerar. Alltså en färgblind religion.

Men det är inte färgblind islam Rashid Musa håller föredrag om, utan om motstånd mot hudfärgsblindhet och för separatism baserad på hudfärg. Den 19 september 2016 skulle han hålla ett separatistmöte om islamofobi för SSU Stockholm på Socialdemokraternas huvudkontor i Stockholm. Enligt annonseringen på SSU:s Facebooksida var mötet öppet endast för ungdomsförbundets ”separatistiska nätverk för rasifierade” (nyspråk för invandrare och invandrarättlingar). Efter massiv kritik stoppade SSU:s ordförande tilltaget och sa att alla SSU:s medlemmar var välkomna.

Viktigt att notera är att Malcolm X kämpade för de svarta i USA. Begreppet islamofobi existerade inte under hans tid. Rashid Musa agerar som om islams trosfränder enbart består av afrikaner. Han demonstrerar gång på gång att han inte respekterar allas lika värdighet och rättigheter.

Pierre Durrani kopierade på Twitter 5 augusti 2017 Rashid Musas krönika i senaste numret av Ibn Rushds medlemstidning Kupolen. En sökning på Ibn Rushds hemsida visar Rashid Musas namn under rubriken Presskontakt, med titeln kommunikatör. Han är alltså verksam både inom Ibn Rushd och SUM. Krönikan har som rubrik: ”Malcolm X öppnade våra ögon”. Han skriver: ”Det Malcolm gjorde för oss, som ingen annan kunde, var att ge oss en vokabulär och verktyg för hur vi skulle förstå vår samtid [min kursiv].” Vidare: ”Malcolm X gav oss inte bara verktygen för att förstå samtiden [min kursiv], han gav oss också teoribildning, attityd och en historisk redogörelse om svarta och muslimers strävan för organisering och avkolonisering. Han satte ord på våra känslor och framför allt kunde han identifiera fienden. Den vita mannen.”

”Samtiden” för Malcolm X var 1925–1965 i USA.

Rashid Musa ondgör sig i krönikan över att MUCF nekat SUM organisationsbidrag för 2017 ”på vaga grunder” och att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerade kunskapsöversikten Muslimska Brödraskapet i Sverige, ”en hårt kritiserad rapport som menade att SUM skulle vara ett hot mot samhället”, skriver han. SUM är ett hot mot demokratin, vad Rashid Musa än hävdar.

Musa avfärdar de två myndigheterna MSB och MUCF med följande: ”Dessa händelser har inte uppstått ur ett vakuum utan är snarare talande för vår tid. Vi förväntar oss inte att alla ska hålla med oss i det vi tycker och vi är heller inte ute efter att behaga vitheten [min kursiv].”

Så uttrycker sig inte en person som respekterar allas lika värdighet och rättigheter och ett Sverige som håller ihop. Så uttrycker sig en kolonialherre.

Förvaltningsrättens dom 14 november 2017, Mål nr 192-17
 Hela rättsväsendet borde ges ett kunskapslyft om Muslimska brödraskapets ideologi och svenska nätverk, om det docent Aje Carlbom i slutrapporten Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext (2018) kallar MB-associerade organisationer: Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges muslimska råd ( SMR), Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), SUM, Ibn Rushd, Islamic Relief.

Notera hur Förvaltningsrätten i domen demonstrerar sin totala brist på kunskap om Muslimska brödraskapets ideologi och organisationer i Sverige, trots att MUCF bland annat lämnade in kunskapsöversikten (2017) om Muslimska brödraskapet i Sverige som MSB beställt av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani och att rätten avvisat SUM:s yrkande att avvisa den som bevisning. Enligt domen anförde SUM som skäl att avvisa kunskapsöversikten att den ”innehåller direkta felaktigheter och smutskastning av SUM. Rapporten har mött omfattande kritik för bristande vetenskaplighet och frånvaro av källhänvisningar” (s. 2). Rapporten är ingen forskningsrapport. Den är en kunskapsöversikt. Slutrapporten 2018 är en forskningsrapport.

Det är uppenbart att rätten inte har tagit del av kunskapsöversikten, vilka organisationer författarna listar som tillhörande Muslimska brödraskapet i Sverige (IFiS, SUM, Ibn Rushd och Islamic Relief) och beskrivningen av Muslimska brödraskapets ideologi. Det är anmärkningsvärt. Chefsrådman Johan Lundmark och notarie Elin Steinholtz borde avkrävas en förklaring.

Rätten skriver: ”MUCF har i sitt beslut anfört att SUM och dess medlemsorganisationer vid olika tillfällen och sammanhang pekats ut som en miljö där det förekommer individer som inte respekterar demokratins idéer. Det har enligt MUCF handlat om individer som uttryckt sig på sätt som inte är förenligt med förordningens syfte, men också om kopplingar till vissa andra organisationer, t.ex. Muslimska brödraskapet [min kursiv] (s. 6).

Ett av skälen som MUCF angav att inte bevilja SUM organisationsbidrag för 2017 är alltså koppling till Muslimska brödraskapet. Då borde Muslimska brödraskapet avhandlas i domen. Det står bara följande: ”Den av MUCF åberopade studien saknar – i de delar som är av intresse i detta mål – källhänvisningar, varför värdet av studien som bevisning får anses högst begränsat” (s. 9).

Rätten skriver att statsbidrag endast får lämnas till en organisation som i sin verksamhet respekterar demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering, visar respekt för de mänskliga rättigheterna och att rasism ska motverkas.

Rätten hänvisar till SUM:s stadgar för att visa att förbundet är demokratiskt! I stadgarna hävdas att SUM arbetar utifrån en balanserad och tolerant islamisk syn, att de verkar för en harmonisk integrering i samhället. Detta är det rakt motsatta mot Rashid Musas hudfärgsrasistiska och separatistiska agerande under de år han varit SUM:s ordförande.

Rätten skriver: ”Förbundet verkar för att främja den muslimska gruppens gemensamma intressen och behov av att bevara sin tro, identitet och kulturella egenart och samtidigt verka för en harmonisk integrering i samhället [min kursiv]. Förbundets mål är bl.a. att främja en samexistens [min kursiv] som bygger på ömsesidig tolerans och respekt [min kursiv] mellan den muslimska gruppen och samhället de lever i, att inom islams ramar [min kursiv] främja jämställdhet och jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper och att främja demokratisk fostran bland muslimska barn och ungdomar” (s. 5).

Jämställdhet ”inom islams ramar” innebär för SUM att mannen är familjens överhuvud, att mannen har sin verksamhet i den ”stora” världen, kvinnan i den ”lilla”, att kvinnan ska vara täckt och enbart får visa ansikte och händer och har rätt att från vaggan till graven vara försörjd, enligt könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam som i åratal gått att ladda ner från SUM:s hemsida och som är författat av en av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, Jamal Badawi. Häftet strider mot det som i Sverige avses med jämställdhet. Enligt svensk jämställdhetslagstiftning betraktas inte mannen som en försörjarmaskin. Det borde förvaltningsrätten känna till.

Som bevis på att SUM respekterar demokratins idéer refererar rätten även till SUM:s verksamhetsberättelse. ”Av verksamhetsberättelsen för år 2015 framgår bl.a. följande. Förbundet är Sveriges största muslimska ungdomsförbund med 4 000 medlemmar i 22 olika lokalföreningar. [. . .] Förbundet har också samarbetat bl.a. med Sveriges Muslimska råd, Forum For European Muslim Youth and Student Organisations (FEMYSO), Islamic Relief, Ibn Rushd Studieförbund [. . .]. Enligt förvaltningsrättens mening finns det inte någonting i det av SUM ingivna materialet som skulle tyda på annat än att SUM i sin verksamhet respekterar demokratins idéer” (s. 5, 6).

En anmärkningsvärd slutsats. Sveriges Muslimska råd, Islamic Relief och Ibn Rushd ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren. FEMYSO är Muslimska brödraskapets paraplyorganisation för deras ungdoms- och studentrörelser i Europa, bildad tack vare Islamkonferensen i Stockholm 1995, där Pierre Durrani från SUM var en av Ungdomskonferensens funktionärer enligt UD:s protokoll.

En förvaltningsrätt som prövar ett ärende där kopplingar till Muslimska brödraskapet anges som skäl att inte bevilja statsbidrag borde ha inhämtat kunskap om Muslimska brödraskapets samhällsstörtande ideologi och polariserande verksamhet innan dom avkunnades. Det stämmer inte att det saknas källhänvisningar i kunskapsöversikten när det gäller Brödraskapets demokratifientliga ideologi, de svenska organisationernas koppling till den europeiska paraplyorganisationen FIOE och de namngivna fyra svenska organisationerna. Redan på s. 2 nämns åtskilliga forskare och journalister som skrivit om Muslimska brödraskapet i Europa. Det står att Pierre Durrani är före detta medlem i rörelsen. Det kunde efter namngivna SUM ha stått ”källa: Pierre Durrani”, liksom för de andra tre namngivna organisationerna. Rätten bör kunna dra egna slutsatser.

På sidan 2 står även att Aje Carlbom i många år har ”intervjuat islamister i Malmö som tillhör eller har tillhört Muslimska brödraskapets ideologiska tendens”. Carlbom har i två decennier försökt slå larm om att Muslimska brödraskapet enbart representerar en liten grupp islamister som vill upprätta ett parallellsamhälle och hur de motverkar integration och ett Sverige som håller ihop. På sidan 10, not 15 hänvisas till SR P1 programmet Medierna. Journalisten Johan Cedersjö skriver att ”de fem organisationer som ibland på egen hand ibland tillsammans med andra startats av Islamiska förbundet är följande: Islamic Relief, Sveriges muslimska stiftelse, Sveriges imamråd, Sveriges unga muslimer [Rashid Musas organisation], Islamiska informationsföreningen”. SUM, Islamic Relief och IFiS är medlemmar i Ibn Rushd, där Rashid Musa är kommunikatör. På sidan 10 står det att Ibn Rushds ledning [Omar Mustafa, Helena Benaouda] är helt styrd av Muslimska brödraskapet.

På sidan 12 står det om Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). Omar Mustafa och Abdirizak Waberi har vart IFiS ordförande. I IFiS stadgar står det att förbundet är grundande medlem i FIOE och följer dess allmänna riktlinjer. FIOE är Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Abdirizak Waberi är vice ordförande och PR-chef. På sidan 18 står om Rapport 4/99 som handlar om Socialdemokraternas samarbete med SMR. På sidan 8 skriver rapportförfattarna om Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige Att förstå Islam. Detta är bara ett litet axplock. Norell, Carlbom och Durrani har gedigna kunskaper om Muslimska brödraskapets ideologi och polariserande verksamhet i Sverige. Förvaltningsrättens dom är ansvarslös. Ärendet borde återförvisas till Förvaltningsrätten för en rättssäker prövning.

Att Rashid Musa ägnar sig åt hemlighetsmakeri och försöker håller skenet uppe är förståeligt eftersom det handlar om att säkra tillgången till fortsatta offentliga medel och den maktställning politiker och myndigheter har tilldelat Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Att SUM:s ombud Sigrid Aliki Quezada i en inlaga till domstol låter påskina att SMR, Islamic Relief, Ibn Rushd och FEMYSO skulle vara bevis på att SUM respekterar demokratins idéer är allvarligt.

Även MUCF borde klandras för sitt dåligt underbyggda avslag. Muslimska brödraskapet har debatterats offentligt i Sverige i över ett decennium, ända sedan Mahmoud Aldebe inför valet 2006 skrev brev till samtliga riksdagspartier och krävde att islamisk rätt (sharia) skulle införas på familjelagstiftningens område. Att myndigheten, som årligen delar ut ofantliga summor, inte har låtit utbilda egna experter på Muslimska brödraskapets ideologi och separatistiska verksamhet i Sverige och Europa är skandalöst.

SVT:s rapportering om kunskapsöversikten 2017
Även public service bör ges ett kunskapslyft om Muslimska brödraskapets ideologi och organisationer i Sverige. SVT gick ut hårt mot MSB-rapporten (SVT:s textversion publicerad 3 mars 2017). Rashid Musa fick uttala sig om MSB-rapporten, där det står att SUM ingår i Muslimska brödraskapets nätverk, och hävda att rapporten ”bygger på rasistiska konspirationsteorier”.

Tittarna fick ingen upplysning om att Rashid Musas organisation inte beviljades organisationsbidrag för år 2017 av MUCF, bland annat med motiveringen att SUM har ”kopplingar till andra organisationer som kan betraktas som icke förenliga med demokratins idéer, exempelvis till Muslimska brödraskapet”. SUM hade överklagat beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. Tittarna fick ingen information om att Rashid Musa därför var part i målet och hade ekonomiska intressen att bevaka. Det rör sig om miljonbelopp. För år 2016 beviljades SUM 1 366 741 kronor i organisationsbidrag och beviljades samma år (2015) ett projektbidrag på 455 000 kronor för projektet ”Morgondagens aktivister”, bidragsnamn: ”Projektbidrag till verksamheter mot rasism och intolerans”. Hudfärgsrasisten och separatisten Rashid Musa utnyttjade SVT för att misskreditera MSB-rapporten och den myndighet som ska skydda Sverige.

Det är fullt korrekt att MUCF på nytt avslår SUM:s begäran om organisationsbidrag och att de begär att SUM betalar tillbaka den summa de fått för år 2016. SUM ska inte ha en skattekrona i bidrag. Det borde Förvaltningsrätten klart och tydligt ha deklarerat i domen 14 november 2017.

12 april 2018

Mona Lagerström fil dr

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner kritiserar 9 mars 2018 kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermanssons (S) beslut att ställa in filmvisningen av Burka Songs 2.0 i vilken den flitiga aktivisten Fatima Doubakil medverkar. Den lika flitiga aktivisten Maimuna Abdullahi skulle vara samtalsledare. Vad filmen handlar om är i sammanhanget inte relevant. Det relevanta är att två ökända propagandister för Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam oemotsagda skulle framföra sin separatistiska ideologi under ett arrangemang finansierat av Göteborgs stad.

Den lika flitiga aktivisten Rashid Musa, ordförande i Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) drog i gång en protestkampanj med rubriken ”Göteborgs stad, återuppta filmvisningen och samtalet om Burka Songs 2.0!”

Rashid Musa är separatist. Han är hudfärgsrasist à la Malcolm X (d. 1965). Han gör ingen hemlighet av att han anser att ”den vite mannen” är fienden. Han uppträder som kolonialherre med uppdrag att sätta de ”vita” infödingarna på plats.

Björn Werners artikel är ett sällan skådat slag av ”infödingens” kryperi inför kolonialherren, förklätt till försvar för konstens frihet.

Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ingår i samma kretsar som Ebtisam Aldebe, den omtalade nämndemannen i Solna tingsrätt.

Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi medverkar återkommande i Muslimska familjedagarna och på Islamiska förbundets konferenser som har för vana att bjuda in hatpredikanter med en extremt judefientlig retorik, vilket forskaren Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan, starkt kritiserat, bland annat här och här.

Frilansjournalisten Sofie Löwenmark har redogjort för Maimuna Abdullahis samarbete med Amanj Aziz och Sveriges förenade muslimer (SFM) och vilka demokratifientliga värderingar föreningen står för. Sofie Löwenmarks kritik bidrog till att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) krävde tillbaka pengar de betalat ut.

Hanna Gadban har i boken Min Jihad. Jakten på liberal islam beskrivit Amanj Aziz kopplingar till extremister som förhärligar väpnad jihadism.

MUCF drog in organisationsbidraget till SUM bland annat med motiveringen att SUM har kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Rashid Musa, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi har tagit Afrikas klanstrider till Sverige. De bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Rashid Musa skriver i protesten att Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi skulle representera ”minoriteters rättigheter”. Men han nämner inte att de representerar en ytterst liten islamofascistisk minoritet.

Alla tre säger sig representera Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Den enda övriga kända representanten är Doubakils make Kitimbwa Sabuni. MMRK är en papperskonstruktion. Sverige är bundet av Europakonventionen. Mänskliga rättigheter är inte kopplade till religion utan till individen.

När Bok & Biblioteksmässan lät Nya Tider ställa ut blev det ett liv utan like mot att tidningen fick ha en monter. Yttrandefriheten gäller inte vem som helst.

När islamister, vars judefientliga ideologi ligger till höger om den mest högerinriktade grupperingen i Sverige, kräver att få bedriva propaganda finansierad av Göteborgs stad är yttrandefriheten plötsligt helig.

Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ska behandlas på exakt samma sätt som nazistledare behandlas.

Jag uppmanar Ann-Sofie Hermansson att tillsätta en utredning som in i minsta detalj kartlägger Rashid Musas, Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis mångåriga demokratifientliga påverkansarbete i Göteborg och upprättar riktlinjer för hela Göteborgs förvaltning att förvaltningen ska behandla trion på samma sätt som förvaltningen behandlar representanter för nazistiska rörelser.

Enligt Rashid Musas protestskrivelse skulle samtalet på Blå Stället i Angered handla om postkolonialism och postkoloniala idéer. Här följer ett prov på dessa idéer och konsekvenserna för arbetet mot hedersförtryck.

Aktivisten Maimuna Abdullahi skrev tillsammans med miljöpartisten Manijeh Mehdiyar en debattartikel i Expressen 25 juni 2015, ”Hatkampanjen mot förorten är rasistisk” där de kraftigt tog avstånd från Amineh Kakabavehs kritik av hedersförtrycket i Sverige. I artikeln anklagar de Kakabaveh för att ”propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten”. De hävdar att Kakabaveh anspelar på rasistiska stereotyper, att hon ”offentligt sprider och främjar rasism och islamofobi” i stället för att debattera, ”allmängiltiga samhällsproblem som homofobi”.

Manijeh Mehdiyar medverkade i SVT Opinion Live 20 oktober 2016. Programledare var Belinda Olsson. Programmet annonserades under rubriken ”Vi måste sluta blunda för hedersförtrycket, säger den omstridda vänsterpartisten Amineh Kakabaveh”. Ändå väljer redaktionen att bjuda in personer som just blundar för omfattningen av hedersförtryck i Sverige.

Byt ut ordet hedersförtryck mot slaveri. SVT ska värna om demokratin, om allas lika värdighet och rättigheter. SVT anordnar en debatt för och emot slaveri.

Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad, hade låtit göra en undersökning av hedersförtryck i Göteborg, en studie Manijeh Mehdiyar sågade. Tittarna fick ingen bakgrundsinformation om Manijeh Mehdiyar. Hon presenterades som doktorand i migration och hälsa.

Mehdiyar var när programmet sändes ledamot i regionfullmäktige, 1:e vice ordförande i Göteborg hälso- och sjukvård, ersättare i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Hennes syn på hedersförtryck är postkolonialisternas syn.

Belinda Olsson säger att Amineh Kakabaveh målar en mörk bild av hedersförtrycket i Sverige och vänder sig till Manijeh Mehdiyar. ”Du delar inte Aminehs bild. Vad är du kritisk mot?” Mehdiyar svarar: ”Det är en generaliserande bild som stigmatiserar. Det finns inga belägg för en så grov generalisering utifrån några studier som inte gjorts av forskare eller etikprövning. Vi vet inte hur urvalet till studierna har gått till. Det finns en bias i studierna, alltså partiskhet inom forskningen. Den som driver en fråga kan inte själv göra studien.”

Mehdiyar säger att hedersförtryck existerar, men att den grova generaliseringen slår hårt ”mot dem som har det sämst och bor i utanförskap. Förtryckets utanförskap är vår tids största problem”.

Problemet är alltså inte invandrade klanvälden med rättssystem som strider mot svensk lag utan att invandrare är ”förtryckta”. Hon utgår också från att medlemmar i klanvälden är fattiga, trots att många har råd att mer än en gång ta med hela familjen på resor till ursprungslandet. Det finns stenrika klaner.

Belinda Olsson bryter in och säger att det finns forskning från Stockholms universitet. Manijeh Mehdiyar svarar: ”Vilken forskning? Jag har kollat lite.” Belinda Olsson nämner Ungdomsstyrelsens forskning som presenteras i Gift mot sin vilja (2009). Manijeh Mehdiyar: ”Det är på C-uppsatsnivå. Det finns ingen etikprövning.” Doktoranden och politikern Manijeh Mehdiyar avfärdar här docenten i rättssociologi Astrid Schlytter, som ansvarade för den enkäten och ytterligare en enkät samma år tillsammans med Devin Rexvid och flera andra forskare vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Hon avfärdar också Astrid Schlytters bok om hederskultur i Sverige, utgiven av Studentlitteratur 2004, Rätten att själv få välja. Arrangerade äktenskap, kön och socialt arbete. Dessutom fanns forskning från Nationella kompetensteamet mot hedersförtryck, Länsstyrelsen i Östergötland, som ju arbetar på regeringens uppdrag.

Manijeh Mehdiyar fortsätter: ”Jag och många som forskar om migration och utanförskap inser att invandrarkvinnors största problem är sexism och rasism.” Hon säger också: ”I feminismens namn och feminismens kamp ska vi kämpa för att skapa lika förutsättningar och möjligheter till jobb, bostad och tillgång till välfärdssystemet. Då kommer vi att komma långt från hedersförtrycket.” Detta är en omskrivning av kommunisternas ”I kommunismens namn och kommunismens kamp ska vi kämpa för det klasslösa samhället. När vi uppnått det kommer kvinnors frigörelse av sig självt”.

Manijeh Mehdiyar har en förutfattad mening om hedersförtryck och hur detta förtryck ska elimineras genom att fokusera på helt andra saker. Det är skrämmande att en så enögd person är politiker och sitter som bromskloss för det viktiga arbetet mot hedersförtryck i Göteborg. Manijeh Mehdiyar utgår inte från verkligheten. Hon utgår från postkolonialisternas skrivbordsformler.

Jag uppmanar Ann-Sofie Hermansson att kartlägga alla klaner i Göteborg, vilka normer som styr klanerna, om klanledaren också är religiös ledare, om klanerna är baserade på heder, om klanerna hånskrattar åt Sveriges lagar.

Jag uppmanar Ann-Sofie Hermanson att inom förvaltningen diskutera vad beslöjningen representerar. Beslöjningen av flickor och kvinnor kodifierades i en världslig lag på akkadiska i Mesopotamien på 1000-talet före vår tideräkning. Beslöjningen kan därför inte vara en gudomlig befallning på en arabisk dialekt på 600-talet vanlig tideräkning, klassisk arabiska fanns inte på profeten Muhammeds tid.

I mitt första blogginlägg beskriver jag vad beslöjningen representerar. Det är vad beslöjningen representerar diskussionen om Burka Songs 2.0 borde handla om. Det finns gott om kvinnor i Sverige som har egen erfarenhet av vad beslöjningen representerar. Deras röster är betydligt viktigare än ett kotteri islamisters propaganda och postkolonialisternas marxistiska skrivbordsformler.

11 mars 2018

Mona Lagerström fil dr

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Jag inleder med några ord om förtruppen i Sverige och ger sedan lite bakgrundsinformation om Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) innan jag redogör för vad Qutb säger om förtruppens betydelse. Jag avslutar med en fråga till finansminister Magdalena Andersson.

Förtruppen består av fanatiker. De är separatister, de är utomordentligt målmedvetna och drivs av den fjärde totalitära ideologin i Europa: islamofascismen.

Förtruppen i Sverige har dessutom lagt till hudfärgsrasism à la Malcolm X (d. 1965) i hatet mot den svenska demokratin.

Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse, vilket jag visat i tidigare inlägg. Hijab är muslimska brödraskapets uniformspersedel. Hijab signalerar en lika extrem judefientlighet som hakkorset.

Förtruppen bör stigmatiseras på exakt samma sätt som andra högerextremistiska sammanslutningar.

Man behöver inte ha svurit trohetsed till Muslimska brödraskapet för att vara aktivist i förtruppen. Det räcker med att dela Muslimska brödraskapets ideologi, att islam är ett allomfattande system som ska styra både privatlivet och det offentliga livet in i minsta detalj, att Muslimska brödraskapets tolkning av sharia är den högsta domaren, att slutmålet är en gudsstat.

Eftersom slutmålet är avlägset verkar förtruppen under tiden för att upprätta ett parallellsamhälle, ”det svenska muslimska civilsamhället”. Förtruppen arbetar för att samla alla islamtroende i Sverige i detta parallellsamhälle och styra individernas liv in i minsta detalj, med hjälp av svenska skattemedel.

Förtruppen representerar inte islams mångfacetterade trosfränder i Sverige. De representerar bara sina egna anhängare.

Förtruppen har i tre decennier bedrivit ett intensivt påverkansarbete för att hos politiker och myndigheter framställa sig som representanter för den ”sanna” islam, den ”moderata”, islam, den ”autentiska” islam. Det är förskönande omskrivningar för islamofascism.

Liksom ”folkbildningsarbete” är en förskönande omskrivning för dawa, att kalla till islam. Det vill säga missionsverksamhet.

Hassan al-Bannas femtio steg på vägen mot en islamisk stat i det föregående inlägget visar att förtruppen i Sverige har satt lögnen i system. Förtruppen är en politisk sammanslutning med ett politiskt mål.

Varje gång Helena Hummasten, tidigare Benaouda, som bär hijab, säger att de organisationer hon cirkulerar runt i inte har någon koppling till Muslimska brödraskapet säger hon samtidigt att professor Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000) är lögn och att det hon då sa till honom i intervjuer är lögn.

Samma gäller för Omar Mustafa, som var 15 år när Jonas Otterbecks avhandling publicerades. Omar Mustafa ljuger när han besvarar kritiken mot att Alice Bah Kuhnkes Kulturdepartement gav Ibn Rushd 600 000 kronor för att motverka ”islamofobi”. Han använder förtruppens sedvanliga teknik när kritik riktas mot islamister, den förskönande omskrivningen muslimer. Varken han eller Ibn Rushd är muslimernas språkrör. De är förtruppens språkrör. Hela Omar Mustafas inlägg är en förskönande omskrivning av Ibn Rushds samhällsomstörtande verksamhet.

Att Ibn Rushd och de andra organisationer Omar Mustafa cirkulerat runt i ingår i Muslimska brödraskapets ideologiska nätverk är väl känt och väl belagt. Islamiska förbundet, vars ordförande han varit, är grundande medlem i Federation of Islamic organisations of Europe (FIOE). Det står i förbundets stadgar. Det står också i förbundsstadgarna: ”och följer dess allmänna riktlinjer”.

Forskaren Magnus Ranstorp skriver på Twitter 30 december 2017 att brittiska inrikesministern konstaterat att FIOE är Muslimska brödraskapet. ”År 2015 beordrade brittiska premiärministern en rapport om Muslimska Brödraskapet (MB) där Charles Farr (Director General of the Office for Security and Counter Terrorism i Home Office) slog fast att FOIE samt Europeiska Fatwarådet är etablerade av MB.” Ranstorp länkar till rapporten.

Ranstorp citerar punkt 31 i rapporten. ”Muslim Brotherhood organisations in the UK – including charities – are connected to counterparts elsewhere in Europe. MAB [Muslim Association of Britain] are associated with the Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), established by the Muslim Brotherhood in 1989. FIOE subsequently created the European Council for Fatwa and Research, another pan European Muslim Brotherhood body, intended to provide religious and social guidance to Muslims living in Europe.”

I rapporten framgår det att brittiska regeringen redan 2009 avslutade samarbetet med Muslimska brödraskapet i landet.

I december 2017 länkade Magnus Ranstorp även till två reportage som båda handlar om Muslimska brödraskapet. ”En informative fransk dokumentär om Muslimska Brödraskapet, dess ideologi och strategiska vision.” Dokumentären har engelsk undertext.

”ALLA politiker bör se detta irländska nyhetsinslag där de benar ut muslimska brödraskapet och dess affilierade organisationer FOIE och europeiska fatwarådet. Samma organisationer som Kaplan bjöd in till riksdagen”, skriver Ranstorp. I reportaget använder en tjänsteman det talande begreppet petrol islam. Ranstorp skriver: ”Professor Oliver Scharbro[d]t som gjort största studien om islam på Irland är kristallklar att FOIE och Europeiska Fatwarådet är Muslimska Brödraskapet. Även italienska forskaren Lorenzo Vidino, brittiska Alison Pargeter och tyska Guido Steinberg har forskat och skrivit om detta.” Aje Carlbom tillägger på Twitter 24 december: ”Och några andra, kan ju tilläggas. Bl a Anne Sofie Roald.”

I samband med att Mehmet Kaplan (MP) utnämndes till bostadsminister 2014 skrev Aje Carlbom: ”Man kan konstatera att politiker i Storbritannien har börjat se sig om efter andra muslimer än islamister att samarbeta med. Där har man insett att de islamistiska grupperna representerar ideologiska särintressen snarare än muslimer i allmänhet.”

Ingen svensk regering har beställt en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige.

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerade den beställda kunskapsöversikten Muslimska Brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell (red.), Aje Carlbom och Pierre Durrani, gjorde förtruppen, med bisittare, allt den kunde för att förmå MSB att ta bort rapporten från hemsidan.

Mahmoud Aldebe var ledare för förtruppens första generation. Helena Benaouda, som behärskade svenska språket, var överallt i medierna och lät ingen missa att islam har kommit till Sverige och att det är Sverige som ska anpassa sig. Hon sa aldrig att hon representerade en politisk tolkning av islam.

Helena Benaouda demonstrerar att inget patriarkat i världen, hur rått och hänsynslöst det än är, kan existera utan hängivna kvinnliga stöttepelare.

Religionsprofessor Mattias Gardell agerar som ledare för förtruppens andra generation. Han är statsanställd. Han har en professorstjänst på Uppsala universitet. Han ger förtruppen akademisk legitimitet. Hans ”vetenskapliga” verk är hårdvinklade partsinlagor. Han anstränger sig inte ens att försöka vara opartisk.

Uppdrag granskning visade nyligen ett reportage om den religiösa sekten i Knutby, om hur en stark ledagestalt dompterade sin omgivning, om härskare och underdåniga. Reportaget synliggjorde att en ledare inte kan härska utan villiga underhuggare som vill sola sig i härskarens glans och fann sig i att bli brutalt behandlade. Behovet att bli bekräftad, att tillhöra ”de utvalda”, var starkare än förnuftet.

När gör Uppdrag granskning ett reportage om härskaren Mattias Gardell och hans underdåniga hov inom universitetet, politiken, journalistkåren?

Mattias Gardell är domptör, han svingar piskan och ryter islamofobi! så fort någon andas kritik av den organiserade religionen islam. Och så tystnar kritiken. Vem skriver forskningsrapporten om hur Mattias Gardell med hjälp av Malcolm X, Sayyid Qutb och Vetenskapsrådet ramponerade den svenska demokratin?

Mattias Gardell har omfattande kunskap om både Muslimska brödraskapet och den extremt anti-vita sekten Nation of Islam. Hans avhandling handlar om Nation of Islam efter Malcolm X:s död. I Inledningen till Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) skriver Gardell att han höll ett föredrag på Skärholmens gymnasium om ”Malcolm X och islam som svartamerikansk motståndsideologi” (s. 9). Malcolm X var separatist. Hans och Nation of Islams ”motståndsideologi” innebar ett svart parallellsamhälle helt avskilt från det övriga USA. Malcolm X sammanträffade med Ku Klux Klans ledare i syfte att köpa loss land för Nation of Islams räkning. Ku Klux Klan och Nation of Islam hade samma mål: ett helsvart och ett helvitt samhälle. En sådan ”motståndsideologi” syftar inte till ett Sverige som håller ihop, utan till att hata förtryckarlandet Sverige och den ”vita” befolkningen.

En annan professor som ger förtruppen legitimitet är Mohammad Fazlhashemi. I SOU 2017:67 Våldsbejakande extremism. En forskarantologi (s. 47–67) använder han oproblematiskt begreppet ”det muslimska civilsamhället”, som enligt Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet, myntats av just Muslimska brödraskapet.

Fazlhashemi utger sig för att vara expert på politisk islam samtidigt som han samarbetar med Ibn Rushd i stället för att ta avstånd från studieförbundet och markera att det ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren och har en samhällsomstörtande agenda, som finansieras med skattemedel.

Sayyid Qutb (1906–1966), Muslimska brödraskapets chefsideolog
På Stockholms stadsbibliotek finns flera publikationer av Qutb, på arabiska, kurdiska, turkiska, men ingen på svenska eller engelska.

Sayyid Qutb var liksom Hassan al-Banna lärare i Egypten. Forskaren Jon Armajani beskriver i Modern Islamist movements. History, religion, and politics (2012) Qutbs allt överskuggande inflytande på dagens väpnade jihadister över hela världen, inklusive saudiern Usama bin Ladin (1957–2011) och dennes högra hand egyptiern Ayman al-Zawahiri (f. 1951).

Qutbs mor ville att Qutb skulle bli en av islams lärda män och uppmuntrade hans studier. Vid tio års ålder kunde han hela Koranen utantill. År 1933 tog han en fil. kand. med litteratur som huvudämne och en lärarexamen. Han arbetade som lärare mellan 1933 och 1939 och skrev samtidigt texter av icke-religiös art, poesi, essäer, recensioner, även kärlekshistorier med en viss politisk udd. Jon Armajani skriver att inflytandet från västerländska författare är märkbart, som exempelvis den brittiske poeten och romanförfattaren Thomas Hardy (1840–1928). Även västerländska begrepp som liberalism, individualism och modernism är märkbara. Kritiken mot kolonialväldet i Egypten uttryckte Qutb i sekulära termer influerade av västerländska principer som nationalism, frihet, jämlikhet och individuella rättigheter.

Utbildningsministeriet anställde honom som skolinspektör och år 1948 skickades han till USA för att där studera USA:s skolväsen och filosofin bakom för att efter återkomsten till Egypten förmedla sina kunskaper i syfte att förbättra det egyptiska utbildningsväsendet. Det var under vistelsen i USA Qutb anammade inställningen att islam är lösningen och började hata väst och allt väst stod för inklusive sekulärt styre. Och, naturligtvis, kvinnornas självständighet (2012, s. 54–62).

Jon Armajani skriver att fängslandet i Egypten av Muslimska brödraskapsaktivister under 1950- och 1960-talen och spridningen av Sayyid Qutbs idéer fick som följd att flera små egyptiska islamistgrupper bildades som kan betraktas som utlöpare av Muslimska brödraskapet, att en del medlemmar i några av de nya grupperna hade varit medlemmar i Muslimska brödraskapet och suttit fängslade och blivit torterade. Några grupper betonade våld och väpnat uppror som försvarbara och nödvändiga medel enligt deras tolkning av islams läror i syfte att omvandla samhällen så att dessa blir ”sant islamiska”.

En av de mest militanta förespråkarna av våld är Ayman al-Zawahiri med sitt sätt att tolka och rent praktiskt genomföra Qutbs idé om nödvändigheten av en förtrupp. Jon Armajani hävdar att Zawahiri är en viktig intellektuell kraft bakom bildandet av al-Qaida och en av världens mest inflytelserika personer när det gäller den väpnade jihadens globalisering. Zawahiri kom från en välbärgad familj och utbildade sig liksom många i släkten till läkare (s. 62–78).

Författaren Lawrence Wright ger i boken Al-Qaida och vägen till 11 september (2006, på svenska 2007) en utförlig beskrivning av Sayyid Qutbs betydelse för Usama bin Ladins och Ayman al-Zawahiris tolkning av islam.

Ur Förordet till den engelska utgåvan av Milstolpar 2005
I Förordet till den engelska utgåvan, publicerad av online-tidningen Studies in Islam and the Middle East (USA: SIME), skriver man att Sayyid Qutb tretton år gammal flyttade till Kairo för att utbilda sig till lärare. Där blev han, liksom många intellektuella, influerad av västerländska idéer som socialismen och annat. På återvägen från USA besökte han Europa. Han ansåg att västerländska samhällen var materialistiska, korrumperade, osedliga och fyllda av sociala orättvisor. Han upprördes särskilt över hur araber och färgade behandlades i USA. Han var starkt negativ till det han ansåg var en partisk inställning till staten Israel, som grundades 1948. Innan han åkte till USA, skriver man, lutade hans värderingar åt det socialistiska hållet.

Efter återkomsten från USA gick han formellt med i Muslimska brödraskapet. År 1954 blev han chefredaktör för Brödraskapets tidning fram till dess att den lades ner två månader senare. [Richard P. Mitchell beskriver i The society of the Muslim Brothers (1969) den interna konflikten om den högsta ledningen 1954 inom Brödraskapet och åtta skott som avfyrades mot Nasser 26 oktober 1954 i en komplott som en gren av Brödraskapet anses ha varit ansvarig för, vilket ledde till massarresteringar och upplösning av rörelsen beordrad av Nasser.] Qutb var bland de fängslade och dömdes till 15 års fängelse. I fängelset skrev han en kommentar till Koranen i åtta band. Han släpptes men fängslades på nytt 1965. Han åtalades för förräderi och försök att störta den sittande regimen. ”Det anses”, skriver man i Förordet, ”att det var innehållet i denna bok, Milstolpar, som låg bakom regimens agerande.” Sayyid Qutb dömdes till döden och avrättades 25 augusti 1966. Med den engelska översättningen vill tidningen ge studenter och forskare och andra intresserade möjlighet att på egen hand ta del av ett av de viktigaste verken ”in the field of modern Islamic thought”.

Sayyid Qutb om förtruppen
Ed Husain, tillsammans med Maajid Nawaz grundare av Quilliam Foundation i Storbritannien, före detta rekryterare i Muslimska brödraskapets indisk/pakistanska tvillingorganisation Jamaat-e-Islami och Hizb ut-Tahrir, skriver i sin bok The Islamist. Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left (2007) att Milstolpar var islamismens motsvarighet till Marx och Engels Kommunistiska manifestet (1848) och obligatorisk läsning för den som var medlem i Jamaat-e-Islami i Storbritannien under 1990-talet, att Qutb hämtat sina idéer från indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979) och att han fick lära sig att Qutb i fängelset när han skrev Milstolpar kom i kontakt med fångar från Hizb ut-Tahrir som påverkade honom, att Qutb använde sig av samma terminologi som Hizb ut-Tahrirs grundare Taqiuddin an-Nabhani (d. 1977), idéer, intellekt, tanke, utmaning, system, begrepp, destruktion, konstruktion och hur Qutb i sin tur kom att påverka både Hizb och Mawdudis Jamaat-e-Islami (2007, s. 49, 89). Ed Husain intervjuas i Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna, ca 43 minuter in i programmet.

Sayyid Qutb hatade väst. Han har i Milstolpar mycket att säga om förtruppens agerande innan den tar till vapen. De två viktiga begrepp han använder för att beteckna det han avskyr och det hela hans bok går ut på att förinta är jahiliyya och jahili. Tiden före islam kallas enligt islamisk tradition jahiliyya, okunnighetens tid. När Qutb skrev Milstolpar avsåg han med jahilisamhällen både västvärlden, kommunistländer och arabiska länder med sekulärt styre såsom Gamal Abdel Nassers Egypten.

De efterblivna jahilisamhällena måste krossas därför att de är baserade på lagar stiftade av människor, vilket gör människor till slavar under andra människor. Det är detta som hela tiden går igen i Milstolpar, människans slaveri under andra människor. Bara den som lyder och underkastar sig Allahs styre är fri från slaveri under människor.

Qutb listar 12 milstolpar på vägen mot det slutliga målet – den islamiska staten styrd av Allah. Han inleder med att mänskligheten står vid avgrundens rand och därför behöver ett helt nytt ledarskap. Islam är det enda system som omfattar de värderingar som krävs för detta nya ledarskap (2005, s. 1).

För att islam på nytt ska kunna bli mänsklighetens ledare krävs det att islams trosgemenskap [the Muslim community] återgår till sin ursprungliga form. Nu ligger den begravd under många generationers sedvänjor skapade av människan, krossad under vikten av dessa ”falska lagar och traditioner som inte kommer i närheten av islams lära, men som trots detta kallar sig för ’islams värld’” (s. 2).

Därför är det nödvändigt med en islamisk väckelse. Dagens muslimska värld [Muslim community] äger inte den kunskap som krävs för att överträffa västvärldens tekniska och materiella försprång. För att kunna återta ledarskapet över mänskligheten krävs något som den moderna civilisationen inte äger, något utöver materiellt välstånd. Qutb kallar hela den moderna världen för jahiliyya, okunnighet om den gudomliga vägledningen. Detta jahiliyya, säger Qutb, är baserat på revolt mot Allahs allmakt på jorden. Denna allmakt har i stället överförts till människan och därmed gjort vissa människor till herrar över andra människor (s. 3).

Bara genom det islamiska levnadssättet blir alla människor fria från slaveri under andra människor ”och kan ägna sig åt att vörda Allah allena, hämta vägledning från Honom allena och buga för Honom allena” (s. 4).

Qutb kallar detta för ”det nya systemet”. För att kunna uppnå det måste det ta konkret form. Därför måste en väckelserörelse initieras i vissa länder där islam är den dominerande religionen. Bara genom en sådan väckelserörelse kommer man att kunna uppnå det världsomspännande ledarskapet, ”antingen det ligger nära eller i fjärran”. Hur ska man då initiera denna väckelserörelse? frågar Qutb. Med hjälp av en förtrupp med detta mål i sikte som marscherar och marscherar genom jahiliyyas väldiga gytter, detta jahiliyya som brett ut sig över hela världen. Det är nödvändigt att förtruppen både håller distans till jahiliyya samtidigt som den bevarar vissa band.

Förtruppen måste känna till landmärkena och milstolparna på vägen mot målet så att den vet var startpunkten är, hur färden ser ut, hur ansvaret ser ut och den långa färdens slutliga mål. Förtruppen måste också vara medveten om sin oppositionsställning gentemot jahiliyya, när den ska samarbeta med andra och när den ska avskärma sig. Förtruppen måste veta vilka egenskaper den ska odla och vilka egenskaper jahiliyya i deras närmaste omgivning är i besittning av, hur den ska tala till folk i jahiliyya på islams språk och vilka ämnen och problem som bör tas upp till diskussion och var och hur förtruppen ska inhämta vägledning i dessa frågor, vilket är genom Koranen och islams första generation, säger Qutb, den generation som ändrade historiens lopp i den riktning Allah påbjöd.

”Jag har”, säger han, ”skrivit Milstolpar för denna förtrupp, som jag anser är en realitet i vardande på väg att ta konkret form”.

Fyra kapitel är hämtade från Qutbs kommentarer till Koranen, de andra har han skrivit vid olika tillfällen. Han säger att i dessa kapitel lägger han ner den ”djupa sanning” som han upplevde då han mediterade över hur livet skildras i Koranen. Tankarna kanske ter sig slumpartade och osammanhängande, säger han vidare, men de har en sak gemensamt: ”dessa tankar är milstolpar på vägen” (s. 4–5).

På vägen mot hela den moderna världens undergång.

När tillsätter finansminister Magdalena Andersson en utredning om de hundratals miljoner kronor som gått till Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige?

Magdalena Andersson: Kan du se Sveriges befolkning i ögonen och säga, vi har inte råd med personlig assistans till funktionsvarierade medborgare men vi har råd att finansiera en samhällsomstörtande islamofascistisk rörelses verksamhet i Sverige?

Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget och regeringen finansierar detta hot med skattemedel.

I nästa inlägg skriver jag om Milstolpe 1.

21 februari 2018

Mona Lagerström fil dr