Alla inlägg av Mona Lagerström

De ökända hederskulturförnekarna Diana Mulinari, Irene Molina, Adrián Groglopo och Edda Manga skrev under uppropet mot Richard Jomshofs föreläsning på Göteborgs universitet 5/12

JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet, bjöd under hösten in strateger från alla de åtta riksdagspartierna under rubriken ”Så tänker en partistrateg” för att ”berätta om sina kunskaper och erfarenheter av politisk och strategisk kommunikation”. När det blev dags för Sverigedemokraternas Richard Jomshofs tur 5/12 startades ett upprop mot hans medverkan.

Uppropet är åsiktsförtryck. Det är censur. Yttrandefriheten är en av hörnstenarna i en demokrati.

Överst på namnlistan står Diana Mulinari. Hon, Irene Molina och Adrián Groglopo ingick i Mona Sahlins integrationsutredning under ledning av Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. De påstod att hedersförtryck och hedersmord inte existerar, att det är rasism att forska om kulturskillnader.

Diana Mulinari medverkade i den vidriga antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) (red.) Stieg Larsson och Cecilia Englund, utgiven av Expo och Kurdo Baksis Svartvitts Förlag. Mulinari påstår att reaktionen på mordet av Fadime Sahindal ”syftade till att genom en extrem moralpanik föra in begreppet hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in bland ’oss’” (s. 70).

Hon påstår vidare att ”banal nationalism” låg bakom den upprörda diskussionen. Att den i själva verket inte alls handlade om att vilja hjälpa utsatta unga kvinnor. ”Den handlade huvudsakligen om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmännen” (s. 81).

Aktivisterna bygger sina påståenden på abstrakta marxistiska teorier, inte på empiri. De är postkolonialister: Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna. Det är alltså hudfärgsrasister.

Det är inte fel att säga att de är fanatiska marxister. De ingår i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Det går inte att överskatta den skada dessa fanatiska marxister och deras ”teorier” har åsamkat barn, ungdomar och kvinnor som lever i invandrade hederskulturer. Det marxistiska kotteriet har i två decennier stenhårt motarbetat forskning om hederskulturer i Sverige.

De motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Och de gör det tillsammans med det islamofascistiska Muslimska brödraskapets aktivister har jag visat i åtskilliga blogginlägg. Se exempelvis de här videointervjuerna av Adrián Groglopo.

Det var ArA som påstod att rasism och islamofobi låg bakom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågors (MUCF) beslut att neka Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag för år 2017. Bland undertecknarna finns Adrián Groglopo, Irene Molina, Edda Manga och Muslimska brödraskapsextremisten Maimuna Abdullahi. Kammarrätten har nyligen beslutat att SUM ska betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF som de fått för år 2016.

Det var ArA, alltså hudfärgsrasisterna, som skrev brev till regeringen och påstod att de var Sveriges främsta rasismforskare. Bland undertecknarna finns Adrián Groglopo, Irene Molina, Edda Manga, Tobias Hübinette. Det är dessa hudfärgsrasister som ligger bakom Nationell plan mot rasism.

Det är ArA:s aktivister som får forskningsanslagen. Det är ArA:s aktivister som befolkar Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0.

Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga, Adrián Groglopo och Paulina de los Reyes (som inte finns med på uppropet) är flyktingar från Sydamerika. Irene Molina och Paulina de los Reyes är flyktingar från Chile. Just nu kan man på SVT Play se den finländska serien Invisible heroes om militärkuppen mot Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 1973 och finländska och svenska ambassadtjänstemäns heroiska insatser att rädda folk som riskerade att torteras och avrättas.

Jag uppmanar alla att se den finländska serien som visar vad Irene Molina och Paulina de los Reyes räddades från. Och ställa det i relation till deras konsekventa arbete mot det svenska demokratiska styrelseskicket.

6 december 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

ABF öppnade lördagen 23/11 portarna för Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi samt deras juridiska ombud Silas Aliki. Muslimska brödraskapet (MB) är en global islamofascistisk rörelse influerad av Mussolini och Hitler och lika extremt judefientlig som nazisterna. MB-aktivisterna ska därför vara lika pestsmittade som nazister och aldrig någonsin bjudas in till verksamheter som finansieras med skattemedel!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets (MB) totalitära politiska tolkning av islam och berör inga andra islamtolkningar. MB:s motto är: Koranen är vår lag. MB:s lagverk, sharia, är stiftad av ett övernaturligt väsen. Sveriges lagar stiftas av riksdagen. Kollisionen är glasklar, för den som vill se.

Statsminister Stefan Löfven skämde ut sig i SVT Agenda 17/11 när han om situationen i Sverige sa: ”Vi såg det inte komma.” Det korrekta är: ”Vi vill inte se.”

Samma inställning gäller Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit att Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Sveriges politiker är urusla i fråga om att värna om den enskilda medborgarens individuella fri- och rättigheter. Den ena kommunen efter den andra meddelar att de kommer att dra ner på välfärden. Den ena medborgaren efter den andra ser sitt liv störta samman när Försäkringskassan drar in deras uppehälle.

De sjuka, de funktionsnedsatta, de gamla och fattigpensionärerna är de grupper politikerna siktar in sig på när stat och kommuner måste spara.

Aldrig hör man politikerna sikta in sig på de hundratals miljoner skattekronor som flödar till demokratifientliga MB:s svenska organisationer och aktivister.

Dagligen rapporteras om aktivister runt om i världen som demonstrerar för ökad demokrati, trots uppenbara risker att dödas, lemlästas eller fängslas av de hårdföra regimerna. I Sverige finansierar politikerna aktivister som har dödförklarat demokratin. Islamistorganisationen Hizb ut-Tahrir är öppna med att demokrati är hyckleri. Deras verksamhet finansieras inte med skattemedel. Muslimska brödraskapet kör med dubbla budskap och säger inåt att demokrati är hyckleri och utåt att de är för demokrati. Detta dubbelspel har i Sverige i decennier belönats med miljoner och åter miljoner skattekronor så till den milda grad att de demokratifientliga aktivisterna kan betraktas som stats- och kommunalanställda inbördeskrigare.

Hit hör Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, vilket jag lyft fram i mängder med blogginlägg och i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, Volym 1.

Det är väl belagt inom den internationella forskningen att MB använder sig av dubbla budskap. I Sverige skriver bland annat doktoranden Sameh Egyptson om fenomenet i boken Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case Sweden”.

Muslimska brödraskapet är upphovet till varenda terrororganisation i hela världen som opererar i islams namn
Varenda terroristledare i islams namn har fått sin första skolning inom någon av MB:s organisationer och sedan gått vidare och skapat sin egen organisation. Ständigt publiceras internationella forskningsrapporter och genomarbetade tidnings- och tidskriftsartiklar både i pappersform och på nätet om Muslimska brödraskapets verksamhet i olika länder. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har de två senaste åren publicerat rapporter om MB i Sverige.

Ändå är budskapet från landets politiker: Vi vill inte se.

MSB:s första rapport 2017, en kunskapsöversikt författad av terrorismforskaren Magnus Norell med hjälp av docent Aje Carlbom och Pierre Durrani (tidigare medlem i MB), ryckte undan mattan för MB-aktivisterna med sådan kraft att de än i dag gör allt de kan för att misskreditera Magnus Norell och framställa honom som rasist och främlingsfientlig. MB-aktivisternas frenetiska smutskastning av Magnus Norell är det bästa beviset på studiens äkthet.

Missen författarna gjorde var att inte göra en hänvisning till de namngivna organisationernas stadgar som markerar den organisatoriska kopplingen till MB i Sverige och globalt. Denna miss använder sig MB-aktivisterna av när de vill påskina att kunskapsöversikten är ovetenskaplig och saknar källor.

Organisationerna som namngivs i kunskapsöversikten är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM), studieförbundet Ibn Rushd och Islamic Relief. Jag har i tidigare blogginlägg visat den organisatoriska kopplingen i Sverige, Europa och globalt och går inte in på den här.

Rashid Musa var i många år SUM:s ordförande. Han är också verksam inom Ibn Rushd. Omar Mustafa har varit SUM:s generalsekreterare, IFiS ordförande, Ibn Rushds förbundsrektor och styrelseledamot i Islamic Relief.

Maimuna Abdullahi har en bakgrund i Ibn Rushd. Hon, liksom Fatima Doubakil, har medverkat som talare i mängder med event anordnade av MB. Fatima Doubakil, hennes man Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Rashid Musa är talespersoner och enda medlemmar i Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) som bland annat bevakar terrorismanklagade individers rättigheter. Docenten och kulturdebattören Johan Lundberg kartlade redan 2013 deras demokratifientliga, kallad ”antirasistiska”, verksamhet i boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, och skrev även den här artikeln i Expressen 12/9 2013 och den här artikeln i Dagens Samhälle 20/10 2014.

Det är dags att sluta hymla. MSB:s första kunskapsöversikt om MB är fortfarande den bästa beskrivningen av islamism, MB:s ideologi och svenska MB:s organisationer och verksamhet. Den borde lusläsas av regeringen, riksdagens ledamöter och varenda lokalpolitiker i landet och beslut fattas att inte en skattekrona ska gå till MB:s organisationer och aktivister. Koranen är vår lag.

Folkbildningsrådet och studieförbunden
Enligt Folkbildningsrådet är statsbidrag förenat med villkor, syftet med statligt stöd till folkbildning är att, bland annat, ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin”. MB vill ha politisk makt, de verkar för att försvaga och montera ner den svenska demokratin till förmån för en teokrati styrd av MB:s tolkning av sharia. Koranen är vår lag.

Catharina Håkansson Boman, ordförande, och Maria Graner, generalsekreterare, skämde ut sig när de deklarerade att Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor.

Professor Erik Amnå, tillhörande Equmeniakyrkan och tidigare ordförande i det kristna studieförbundet Bilda, skämde ut sig då han i rapporten om studieförbundet Ibn Rushd, När tilliten prövas, bagatelliserar Ibn Rushds inbjudan av antisemitiska talare utan att redovisa att judefientlighet är ett bärande drag i MB:s ideologi och att det var ”bröder” som bjudits in. Han skriver ju att det finns ideologiska kopplingar till MB. Han skämde också ut sig då han klandrade MSB för att myndigheten inte tagit avstånd från kunskapsöversikten om MB i Sverige och avlägsnat den från sin hemsida. Likaså skämde han ut sig när han skriver att Magnus Norell påstår att olika svenska föreningar och organisationer har kopplingar till Muslimska brödraskapet.

MB:s ”rovdjursbröder” som söker ”byten”
Jag har skrivit flera blogginlägg om Erik Amnås rapport. Det är uppenbart att Erik Amnå agerat MB:s redskap när han valde att misskreditera Magnus Norell och kunskapsöversikten i stället för att bilda sig en egen uppfattning om MB:s samhällsomstörtande ideologi. Liksom det är uppenbart att juristen Silas Aliki är MB:s redskap, mer om henne och eventet på ABF strax.

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att MB inte är en organisation där vem som helst kan knacka på och säga att jag vill bli medlem. Jag redogör för forskaren Khalil al-Ananis beskrivning av MB:s rekryteringsprocess, vilket styrks av den forna MB-medlemmen Mohamed Louizi som beskriver hur MB:s ”rovdjursbröder” väljer ut lämpliga ”byten” som sedan enligt en noggrant uppgjord ”utbildningsplan” formas till ”bröder” och ”systrar” innan de som håller måttet tillåts bli medlemmar.

”Rovdjursbröderna” använder samma teknik när de letar ”redskap” som främjar deras verksamhet. ”Redskapen” är liksom ”bytena” handplockade.

Erik Amnå var ett perfekt redskap. Det vill säga lättduperad. Han och Omar Mustafa hade åtskilliga tillfällen att mötas då båda ingick i styrelsen för Studieförbunden i samverkan. Denna förening består av tio studieförbund (ABF, Bilda, Folkuniversitetet, Ibn Rushd, Kulturens, Medborgarskolan, NBV, Sensus, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan) och är medlem i Folkbildningsrådet.

Både studieförbunden och Folkbildningsrådet har agerat tjänstvilliga ”byten” och låtit sig duperas av de extremt vältränade MB-aktivisternas propaganda om att deras lilla kotteri representerar invånarna i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och har helt tappat kompassen när det gäller grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, åsiktsfrihet och, inte minst, jämställdhet och individuella fri- och rättigheter. MB:s aktivister motarbetar dessa rättigheter. Koranen är vår lag.

ABF: I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att för hundra år sedan var landets politiker medvetna om att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare. ”För att kunna delta i det demokratiska arbetet behövde befolkningen utbildning i hur landet styrs och vilka rättigheter och skyldigheter det innebär att vara medborgare. Kort sagt den kunskap som krävs av medborgarna för att landet ska vara en fungerande demokrati, som ju bygger på folkstyre” (s. 35). Arbetarnas bildningsförbund, ABF, spelade en viktig roll i bygget av det demokratiska Sverige. Jag skriver att ABF skapades för att bilda arbetarklassen och ge kroppsarbetare en möjlighet att delta i det demokratiska arbetet. Jag skriver också att ABF i dag ägnar sig åt att rasera demokratin. ABF, åtminstone i Stockholm, bedriver inte studiecirklar om medborgarskap och vad det innebär att vara medborgare i Sverige. ”I stället satsar ABF på postkoloniala ’teorier’ om de förtryckta invandrarna och de ’vita’ förtryckarna” (s. 42), vilket eventet 23/11 är ett talande bevis på. Innan jag går in på eventet skriver jag några ord om hur MB:s ”rovdjursbröder” har bearbetat Studiefrämjandet.

Studiefrämjandet: Det här avsnittet handlar om hur Studiefrämjandet slängde ut Bassam al Bagdhaday, som grundat Centrum för sekulär bildning (CSB) från sina lokaler för att CSB bjudit in Magnus Norell som föreläsare på årsdagen av attentatet på Drottninggatan i Stockholm 2010. Skälet enligt Studiefrämjandet var att Magnus Norell i MSB-rapporten 2017 om Muslimska brödraskapet i Sverige skulle ha uttryckt främlingsfientliga åsikter, att främlingsfientlighet ”lätt kan tolkas in i hans texter” och att främlingsfientlighet ”går emot vår värdegrund på Studiefrämjandet”. Studiefrämjandet gav inga konkreta citat utan bara svepande påståenden. Notera att Magnus Norell ensam sägs stå för rapporten. Alla som följt MB-aktivisternas agerande vet att de har utnämnt Magnus Norell till Fienden.

Det är ingen överdrift att säga att MB:s ”rovdjursbröder” har utsatt Studiefrämjandet för ett intensivt påverkansarbete i syfte att svartmåla Magnus Norell. Samhällsdebattören Rebecca Weidmo Uvell skriver om händelsen på sin blogg vilket man kan läsa om här. Gustav Öhrn utnämndes till Studiefrämjandets förbundschef 1/9 2017 då Omar Mustafa fortfarande var Ibn Rushds förbundsrektor. De två satt samtidigt i styrelsen för Studieförbunden i samverkan, vilket Rebecca Weidmo Uvell tar upp i det här blogginlägget om Studiefrämjandet och islamofobin. Hon lyfter också fram Studieförbunden i samverkans verksamhetsplan 2019 och ”demokratitalare” som bjudits in. Där ser man bland annat en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister, Kitimbwa Sabuni. Han representerar ömsom MMRK, ömsom Afrosvenskarnas riksförbund och MB.

I februari 2013 sammanställde Kitimbwa Sabuni Ibn Rushds alternativrapport till FN tillsammans med hustrun Fatima Doubakil, Helena Benaouda (som i decennier försörjts av landets medborgare), Omar Mustafa, Elvir Gigovic och Ahmed Siraj och förklarade på en presskonferens hur diskriminerade ”muslimer” är i Sverige. En hel radda statsfinansierade organisationer stod bakom rapporten om ”diskrimineringen”. Rapportförfattarna är islamister, det vill säga islam och politik är oupplösligt förenade. De representerar inte ”muslimer”. De står för Koranen är vår lag. De viftar med Koranen på samma sätt som den kristna högern i USA viftar med Bibeln. Den amerikanska kristna högerns bibelviftande och påståenden att Bibeln är vetenskap och förklarar världens och de första människornas uppkomst förlöjligas och hånas. Koranviftande fundamentalister som påstår att Koranen är ett vetenskapligt verk som täcker in dagens alla vetenskapliga upptäckter ska vi visa tolerans och förståelse. Vi ska tolerera de intoleranta så länge det är Koranen de viftar med.

Johan Lundberg ger i Ljusets fiender en slagkraftig sammanfattning av islamisternas alternativrapport: ”Följande exempel på den svenska rasismen anförs i rapporten: Statliga kampanjer mot hedersvåld (s 36), statliga kampanjer mot tvångsgifte samt statliga kampanjer mot äktenskap med minderåriga (s 35). På grund av dessa statliga åtgärder mot lagbrott och kvinnoförtryck kallas Sverige i rapporten en apartheidstat (s 20). Därtill presenterar rapportförfattarna ett förslag om att medierna ska underordnas Justitiekanslern, vilken enligt rapporten bör se till att yttrandefriheten balanseras mot respekt för andra människor (s 8 samt s 20)”(s. 389).

Rapportförfattarna är statligt finansierade inbördeskrigare. Kitimbwa Sabuni, som fått asyl i Sverige, och Fatima Doubakil har tagit Afrikas klanstrider till Sverige och bedriver ett intensivt krig mot ”kolonialmakten” Sverige och ursprungsbefolkningens hudfärg, vilket jag skrivit om i många blogginlägg och också beskriver i min bok.

Nyamko Sabuni, Liberalernas partiledare, och brodern och svägerskan
Månaden innan alternativrapporten publicerades avgick Nyamko Sabuni som Alliansens jämställdhets- och biträdande utbildningsminister. I mars samma år 2013 bildade hon Nyamko Sabuni AB tillsammans med brodern Kitimbwa, som egentligen heter Etembwa Esisombe Sabuni.

I dag är hon Liberalernas partiledare. Kitimbwa är, som nämnts, en av Sveriges främsta inbördeskrigare. Han företräder en extremt demokratifientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig global rörelse. De två syskonen har fortfarande bolaget tillsammans. Nyamko Sabuni har inte offentligt tagit avstånd från Kitimbwa Sabunis statsfinansierade samhällsomstörtande verksamhet och Koranen är vår lag, trots att Liberalerna är regeringens stödparti.

Man kan bara föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en partiledare drev ett bolag tillsammans med ett syskon som var en högprofilerad nazist.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyft fram att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. De är bokstavstroende. Koranen är vår lag. Och i Koranen står det att judar är apors och grisars avkomma. Därför är det följdriktigt att utländska ”bröder” som MB bjudit till Sverige gjort sig kända för det som i väst betraktas som grov antisemitism.

Nyamko Sabuni utnämndes till Alliansens integrations- och jämställdhetsminister 2006. År 2010 fick hon sparken som integrationsminister och efterträddes av Erik Ullenhag. Nyamko Sabuni fick ta emot mycket stryk av MB-aktivisterna under sin tid som minister. Erik Ullenhag välkomnade aktivisterna med öppna famnen och spenderande miljoner skattekronor på ”islamofobi”, en roll som sedan övertogs av Alice Bah Kuhnke (MP) 2014, båda två perfekta ”byten” för MB:s ”rovdjursbröder”.

En minister som tänker självständigt borde i ett land som inte har någon hädelselag ta avstånd från ”islamofobi”, som blivit ett politiskt begrepp och en kassako utan like, och använda ordet muslimfientlighet. Inte minst Kitimbwa Sabuni och hans hustru Fatima Doubakil är uttalade islamofobiprofitörer. De har insett att kombinationen mörk hudfärg och islam är ett trumfkort rakt in till statens kassakista.

Nyamko Sabuni gjorde en heroisk insats som minister. Det är hon som ska ha äran av att, trots gigantiskt motstånd, ha fört upp hedersförtryck och hedersmord på den politiska dagordningen efter det att Mona Sahlins integrationsutredare Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Adrián Groglopo enligt postkolonial teoribildning förklarat att hedersförtryck och hedersmord inte existerar, att det är rasism att över huvud taget använda begreppen, och också med tanke på det motstånd hennes initiativ mötte inte bara från MB-aktivisterna. Den äran kan ingen ta ifrån Nyamko Sabuni.

Men nu är hon partiledare och har bolag tillsammans med en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister och förespråkare för Koranen är vår lag. Kitimbwa Sabuni går så långt som att bestämma vem som har rätt att tala om vem utifrån hudfärg, se den här Aftonbladet-artikeln och den här DN-artikeln, som skrevs i samband med att den inbjudna kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) 2012 stack tårtspaden i ett konstverk Makode Linde hade skapat. Vad jag vet låter inte Aftonbladet och DN högprofilerade nazister driva hudfärgspropaganda på sina sidor.

Nyamko Sabuni gjorde själv stor sak av sin hudfärg och afrikanska härkomst när hon valdes till partiledare. Jag skrev i ett blogginlägg då att begreppet afrosvensk är ett parasiterande på begreppet afroamerikan. Nyamko och Kitimbwa Sabunis förfäder fraktades inte på slavskepp till Sverige för flera hundra år sedan. Deras föräldrar fick asyl i Sverige på grund av faderns politiska aktivism. Begreppet afrosvensk banaliserar det omänskliga förtryck USA:s svarta befolkning i generation efter generation utsattes för.

Fatima Doubakil, Rashid Musa och Jasmine Kelekay på ABF, Socialistiskt Forum, 23/11, ”Extremisering av folkrörelser i Sverige”
Eventet arrangerades av Nej till extremisering, som enligt Facebooksidan handlar om Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils stämning av Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. På Facebooksidan finns bara inlägg från år 2018. Foto visas då de två det året medverkade på Socialistiskt Forum, ABF, Stockholm.

Redan år 2014 framfördes kritik mot att ABF 2014 upplät sina lokaler åt separatister. Fatima Doubakil medverkade även där.

I tidigare blogginlägg och i min bok talar jag om första och andra generationen MB-aktivister och att andra generationen utöver MB:s ideologi lagt sig till med postkolonialisternas fraslexikon: Roten till allt ont i världen är  de ”vita” europeiska kolonialmakterna. Viktiga auktoriteter är Edward Said, Frantz Fanon och Malcolm X.

Årets event beskrivs enligt följande: ”Ett samtal om makten och elitens odemokratiska förhållningssätt till minoriteter i upprättandet av det så kallade demokrativillkoret. Samtalet utgår från Frantz Fanons bok Jordens fördömda som i generation efter generation inspirerat rörelser att ta upp kampen mot kolonialismen och för frihet och jämlikhet.”

Översatt: kampen för MB-”rörelsen” att krossa den svenska pluralistiska demokratin i syfte att i förlängningen upprätta ett globalt kalifat. Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Jasmine Kelekay och Rashid Musa tillhör jordens fördömda i kraft av sin hudfärg. Sverige är den ”vita” kolonialmakten som förtrycker dem.

Rashid Musa, från Somalia, välkomnades till Sverige som kvotflykting tillsammans med modern och syskonen, fadern kom senare. I studieförbundet Ibn Rushds medlemstidning skriver han hur Malcolm X berättade sanningen för honom: Fienden är den vita mannen.

Maimuna Abdullahi skulle ha medverkat men fick förhinder. Varken hon eller Fatima Doubakil representerar en folkrörelse i Sverige. Inte heller Rashid Musa, SUM:s tidigare ordförande, representerar någon folkrörelse i Sverige, liksom inte heller Jasmine Kelekay.

Enligt uppgifter på internet är Jasmine Kelekay född och uppvuxen i Helsingfors, modern är finlandssvenska, fadern från Etiopien. Hon presenterades som forskare i USA.

Hon är gästdoktorand på postkolonialisternas högkvarter, som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0: Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Hon avslutade eventet med att läsa ett citat av separatisten och hudfärgsrasisten Malcolm X, som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om.

Juristen Silas Aliki, född Sigrid Maria Nilsson
Silas Aliki är Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils juridiska ombud i stämningen mot Ann-Sofie Hermansson. Hon var också SUM:s juridiska ombud i rättegångarna som följde då Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) nekade SUM organisationsbidrag för år 2017. För en tid sedan dömde Kammarrätten SUM att betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF de fått för år 2016.

Det var denna ”elitens orättvisa” mot ”minoriteten SUM”, eller ”folkrörelsen SUM” eventet huvudsakligen handlade om. Och det var Silas Aliki som tog på sig att förklara orättvisan.

Hon var för mig den mest skrämmande av paneldeltagarna. Hennes kroppsspråk och leende minspel signalerade att hon likt en hjärntvättad sektmedlem satt inne med Sanningen. Hennes hjärna var fossilerad, oemottaglig för argument. ”Rovdjursbrödernas” perfekta redskap. Först en liten bakgrundsteckning.

Silas Aliki är politisk redaktör på Kontext Press. Bland grundarna finns medlemmar i den separatistiska plattformen Rummet, en plattform som utsattes för hård kritik för att de påstod sig vara antirasistiska men uppvisade ett rasistisk beteende.

En av Kontext Press grundare, Mireya Echeverria Quezado, intervjuas i Medievärlden 12/11 2018 och säger följande om varför Kontext Press bildades: ”Dels har Kontext växt fram ur en gemensam betraktelse vi på redaktionen gjort kring att fascismens problemformuleringar och språkbruk smugit sig in i medierna i takt med att det politiska och mediala landskapet har förändrats.”

Kontext Press hade ett event på ABF, Socialistiskt Forum 23/11 2019 tidigare på dagen med rubriken: ”Vad innebär opartisk journalistik när fascismen vinner mark?” Eventet presenteras så här: ”Fascismen har inte bara fått ett fäste i det politiska landskapet utan även i det mediala samtalet. Hur hanterar den svenska journalistiken det förändrade politiska landskapet? Vad innebär det att även Public Service nu slutar benämna Sverigedemokraterna som främlingsfientligt?”

Silas Aliki var med och grundade Folkets juristbyrå. Hon arbetar bland annat med att ”utveckla metoder för hur jurister kan stötta sociala rörelser i deras politiska förändringsarbete”.

Det är uppenbart att hon betraktar SUM som en social rörelse så viktig för Sverige att hon när hon intervjuas av Ibn Rushd säger att hon i två och ett halvt års tid arbetade gratis. Hon lyfter i intervjun fram oklarheterna i vad som avses med ”demokratins idéer” och nämner att en statlig utredning om demokrativillkor för bidrag till civilsamhället pågår.

Utredningen var klar när eventet på ABF hölls. Silas Aliki viftade med utredningen och läste upp några kommentarer hon ansåg var flummiga, exempelvis ”grundläggande värderingar”. Nu är ju Sverige bundet av grundlagen, internationella åtaganden och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag har ögnat igenom valda delar av utredningen och jag tycker inte alls att den är flummig om man utgår från vad Muslimska brödraskapet står för. Bland annat skriver man:

Bidrag ska inte få lämnas till en organisation om den eller någon av dess företrädare, inom ramen för verksamheten,
1. utövar våld, tvång eller hot eller på annat otillbörligt sätt kränker den enskildes grundläggande fri- och rättigheter,
2. diskriminerar eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde,
3. rättfärdigar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i 1 eller 2, eller
4. motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Punkt 4 är ju direkt tillämpbart på SUM. De arbetar aktivt för att införa sharia i Sverige. Sharia kränker den enskilda individens fri- och rättigheter. SUM diskriminerar kvinnor. Jag vet inte hur många gånger jag har länkat till könsapartheidskriften Kvinnan i Islam, författad av en av MB:s höjdare i Nordamerika och sammanställd på svenska av Mustafa Malaekah. Den låg på SUM:s hemsida i åratal. Den finns på Islamiska förbundets hemsida. Hela skriften handlar om kvinnans ställning enligt sharia.

Även följande är tillämpbart på SUM: ”En organisation som ger uttryck för åsikter som kan bedömas vara hets mot folkgrupp överträder uppenbart principen om alla människors lika värde och ska inte vara berättigade till bidrag.”

SUM har gång på gång på gång, trots kritik, tillsammans med Islamiska förbundet och Ibn Rushd bjudit in talare med en extremt judefientlig retorik. Under eventet kommenterade panelen att det var omöjligt att veta vad alla medlemmar i SUM sagt eller gjort eller vad inbjudna talare sagt eller gjort och var överens om att rätten gjort fel som underkände att SUM inte höll bättre koll. Nu är SUM:s inbjudna talare med en judefientlig retorik inga okända män, de är alla ”bröder” från länder utanför Europa. Koranen är vår lag. Det står i Koranen, som nämnts, att judar är apors och grisars avkomma.

Också denna passage är direkt tillämpbar på MB som ju kör med dubbla budskap och vilseleder svenskarna: ”Även andra ageranden som inte är brottsliga kan anses vara ett motarbetande av det demokratiska styrelseskicket såsom att medvetet vilseleda eller sprida felaktig information i syfte att underminera demokratin och dess institutioner.”

Silas Aliki sa att domstolarnas beslut när det gäller SUM var obegripliga. Jag har i tidigare blogginlägg kommenterat SUM:s överklagan av MUCF:s beslut och skriver att problemet var att varken MUCF eller Förvaltningsrätten hade kunskap om MB:s ideologi och verksamhet. Jag skriver till och med att Förvaltningsrättens dom var ansvarslös. Här är ett citat:

Att Rashid Musa ägnar sig åt hemlighetsmakeri och försöker håller skenet uppe är förståeligt eftersom det handlar om att säkra tillgången till fortsatta offentliga medel och den maktställning politiker och myndigheter har tilldelat Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Att SUM:s ombud Sigrid Aliki Quezada i en inlaga till domstol låter påskina att SMR, Islamic Relief, Ibn Rushd och FEMYSO skulle vara bevis på att SUM respekterar demokratins idéer är allvarligt.

De uppräknade organisationerna tillhör alla Muslimska brödraskapet. Men det är ingen idé att försöka förklara för Silas Aliki att MB är en islamofascistisk rörelse som inte ska ha en skattekrona i bidrag. Hon är inte mottaglig för argument. Under de två och ett halvt år hon arbetade gratis för SUM har hon inte ansträngt sig att sätta sig in i vad SUM egentligen är för en organisation. I inlagan till rätten upprepar hon bara det MB:s aktivister serverat henne.

MB har hänsynslöst utnyttjat Silas Aliki. Men, som sagt, det är ingen idé att försöka förklara för henne. Det är samhällets skyldighet att sätta ner foten och markera att Muslimska brödraskapets organisationer inte ska finansieras med skattemedel därför att de aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Silas Akili verkar för Hbtq-personers rättigheter. Det är en berömvärd insats. Det är något helt annat än att arbeta gratis för en global shariarörelse som anser att hbtq-personer förtjänar dödsstraff.

SVT:s Uppdrag granskning har i flera program kartlagt bankers medverkan till penningtvätt. När kartlägger SVT alla skattemedel som i flera decennier slussats till MB:s olika svenska organisationer? Den hisnande summan har medborgarna rätt att få veta.

När får vi höra partiledarna offentligt kräva att inga skattemedel ska gå till Muslimska brödraskapet eftersom de motarbetar det demokratiska styrelseskicket?

Stefan Löfven framhåller i Regeringsförklaringarna att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Alice Bah Kuhnke deklarerade 2014 när hon utnämndes till demokratiminister att Sverige behövde ett kunskapslyft om islam. Sedan lät hon MB-aktivisterna lägga upp planen för kunskapslyftet: information om ”islamofobi”.

Det är dags att ge landets politiker och hela förvaltningen inklusive domstolarna ett kunskapslyft om vad exakt Muslimska brödraskapet står för. Stefan Löfven kunde ju vara den första eleven. Det är bara att kontakta MSB. Eller Magnus Norell. Eller Sameh Egyptson.

27 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Utrota vitskallarna!

Den svenska modellen: En liten pjäs om den postkoloniala teoribildningen.

Personer:
Paulina, professor, i drygt fyrtioårsåldern, flykting från Sydamerika

Tjänsterum på ett svenskt universitet. Belamrat skrivbord med bland annat en dator. En stor damväska står på golvet bredvid skrivbordet. En besökshörna med en liten soffa, soffbord och två stolar. Bokhyllor fyllda med pärmar och böcker täcker ena väggen, samt en dörr. Fönster tar upp större delen av en annan. På de två övriga väggarna hänger en Sverigekarta, ett inramat porträtt av Marx, inramat porträtt av Frantz Fanon, inramat porträtt av Gayatri Chakravorty Spivak, en stor poster som visar Malcolm X med gevär i handen och texten ”By any means necessary”, en poster som visar Stokely Carmichael med texten ”Stokely speaks. From Black Power to Pan-Africanism” och en poster som visar personer i Black Panther Party. I fonden en stor filmduk som olika händelser projiceras på. PAULINAS mobiltelefon byts ut allteftersom åren går.

Tjänsterummet ligger i mörker. På filmduken visas kaosartade scener då militären ledd av general Augusto Pinochet störtade Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 11 september 1973. När militären stormar Kubas ambassad, som ligger granne med den svenska ambassaden, går Sveriges ambassadör Harald Edelstam över till Kubas ambassad och förhandlar med militären och lyckas stoppa skottlossningen och få den kubanska personalen evakuerad. Han ringer sedan till den goda vännen Olof Palme, Sveriges socialdemokratiska statsminister, som ger klartecken att Sverige tar över ansvaret för den kubanska ambassadens byggnader. Nästa dag hissar Edelstam den svenska flaggan inne på Kubas ambassadområde och öppnar portarna till de tomma byggnaderna, inte bara för chilenare utan också för många andra sydamerikaner som flytt till Chile undan förföljelser i sina hemländer när Allende valdes till president. Edelstam förklarades persona non grata i Chile och utvisades. Text som säger att Harald Edelstam räddade mer än 1 000 människor som stod inför hotet att bli torterade och avrättade. Avslutas med text från Migrationsverket att Sverige tog emot cirka 25 000 chilenare som flytt från militärens förföljelser. Efter texten visas årtalet 1997. Filmduken släcks. Ljus över scenen, dörren öppnas.

PAULINA (kommer in, upprörd, viftar med ett papper, stänger dörren, väser) Den svenska feminismen är rasistisk! Den postkoloniala feminismen är den enda rätta! (Tar upp mobilen ur fickan, ringer ett nummer, går av och an på scenen) Hej Diana. (På filmduken bild på Diana Mulinari, text: Från Argentina, sociolog/genusvetare, Lunds universitet) Stör jag? Bra. Nu ska du få höra! Sveriges Kvinno- och genushistoriker tänker ha en konferens den 21 och 22 november om ”Genus och etnicitet” och få det till att mordet på Sara Abed Ali beror på kultur! Ja, femtonåringen som mördades av sin bror och kusin i december förra året. Just det, brorsan sexton och kusinen sjutton år, ströps med ett bälte och lämnades i snön. Uppe i norra Sverige. Ja, från irakiska Kurdistan. Ja, tragiskt, mycket tragiskt. Vi vet ju det där med torterade och dödade. Även om det var länge sedan. Ärren sitter kvar. I hjärtat. Ursäkta. Jag ska bara ta en klunk vatten.

(Lägger ifrån sig mobilen på skrivbordet, tar upp en vattenflaska ur väskan som står bredvid skrivbordet, ställer ifrån sig flaskan, dricker, ser en kort stund ut genom fönstret, samlar sig, tar upp mobilen, rösten stockar sig av ilska när hon börjar läsa)

Ja, förlåt. Jag blir alltid torr i halsen när jag är upprörd. Hör här vad den svenska feminismen har kokat ihop! (Läser innantill) ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund”, ja, du hörde rätt, kultur och historisk bakgrund, ”av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Fattar du! Den svenska feminismen påstår att invandrarnas våld skiljer sig från svenskarnas! Det är en skam att de utnyttjar det tragiska mordet på en ung flicka. Ja, du har rätt, ännu ett exempel på en institutionaliserad bild av invandraren. En rasistisk undertext döljer sig bakom de svenska feministernas etnicitetsretorik. Så här skriver de i inbjudan: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.” Svenskarna ska problematisera utanförskap! Antagandet om kulturskillnader är rasism. Det har vi sagt i åratal. Det är kulturrasism att studera skillnader mellan invandrares kulturer och normer och svenska normer. Än sen att man inte längre talar om mänskliga raser ur ett biologiskt perspektiv. Rasismen består. Det vet ju alla att kultur har tagit över rasbegreppets roll. (Skrattar) Du har rätt. Alla upplysta vet det. Men svenskarna är skitskraja för ordet rasism. Det är för starkt, säger de. Vill väl inte bli påminda om gamla synder. Rasbiologiska institutet, skallmätningarna, tvångssteriliseringarna, behandlingen av zigenare och folket som kallades tattare. Och samerna.

(Medan hon talar visas följande text på filmduken: same inte naturgivet, rom inte naturgivet, kurd inte naturgivet, arab inte naturgivet, jude inte naturgivet och så vidare) Etnicitet är inte naturgivet. Etnicitet skapas på samma sätt som klass i en social praxis och inordnas i en hierarkisk struktur. En maktstruktur. Norska sociologiprofessorn Eva Lundgren sa ju det så bra i den där artikeln hon och doktoranden Åsa Eldén skrev i Svenska Dagbladet (på filmduken visas bild på artikeln). ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” tror jag den hette. Om den kolonialistiska världsbilden, om att när en svensk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på individuella och psykologiska orsaker, men när en utländsk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på hans kultur. Påstår svenskarna. När det alltid handlar om mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kulturell bakgrund. De svenska kvinno- och genushistorikerna har uppenbarligen inte läst den artikeln. Eller litteraturprofessorn Edward Saids bok Orientalism heller för den delen. Du har alldeles rätt Diana, en postkolonial intervention är absolut nödvändig. Jag tänker delta i konferensen och hålla ett föredrag om svenskheten som norm, att svenskhet varken är neutral eller naturlig utan uttryck för en position inom en maktstruktur. Den vita. Och dekonstruera de svenskfödda, vita, heterosexuella, välutbildade medelklasskvinnornas maktposition. (Skrattar) Okej. Störta. Ringer du Irene? Och Edda? (På filmduken bild på Irene Molina med text: Från Chile, kulturgeograf, Uppsala universitet, och bild på Edda Manga med text: Från Colombia, idéhistoriker) Hej.

(Lägger ifrån sig mobilen. Vänder sig till publiken)

Förlåt. Jag ber om ursäkt att jag inte hälsade. Men jag var så upprörd. Jag heter Paulina. Välkomna. För att inte säga varmt välkomna till kursen om postkolonial teoribildning och rasism i Sverige. Diana, som jag just talade med, hon förklarar det här med kulturrasism så bra. Hon har en rubrik på en text som heter ”Rasismen som ideologi och som ett nödvändigt element i kapitalismen”. Ja, ni vet, ingen kapitalism utan rasism. Hennes text handlar om invandrare i Sverige som startade en egen fackföreningsrörelse. Av förståeliga skäl. Så här skriver hon om de fyra teman hon tänker behandla. Och självklart är marxismen utgångspunkten. Och rasismen. Vi är ju rasismforskare. Och antirasister. Vi är antikapitalister och därmed antirasister. Kapitalismen bygger ju på rasism. Alltså, ja, det här kanske låter lite teoretiskt, men vi är ju teoretiker och det är teorier ni är här på universitetet för att lära er (harklar sig): ”Den marxistiska debatten om kategorin ’ras’ och rasismen kan sammanfattas i en rad centrala teman. Det första är det som kritiskt granskar marxismens eurocentriska antagande samt teorins förmåga att problematisera rasismen. Det andra temat utforskar relevansen av den marxistiska teorin om klass för att förstå samhälleliga formationer som präglas av rasifierade strukturer. Det tredje kopplar de nya feministiska debatterna om kön utifrån postkolonial och antirasistisk feministisk teori till förståelsen av rasismen. Det fjärde temat tar sin utgångspunkt i marxistiska debatter om ideologi och problematiserar rasismen som en central ideologisk kraft i senmodernitet.” Hit hör Sverige. Till senmoderniteten. Alltså är rasismen en central ideologisk kraft i Sverige. Och vi, Diana, Irene, Edda och jag, och en massa andra, utmanar den från ett postkolonialt och antirasistisk feministiskt teoretiskt perspektiv. Ursäkta.

(Dricker ur flaskan hon ställt på skrivbordet)

Och så skriver Diana så här. Ja, jag har lärt mig det hon skriver utantill. Det är så superbra: ”I det här avsnittet kommer jag att utforska relevansen av begreppet ideologi för att förstå en specifik typ av hierarkiserande och exkluderande praktik som baseras på kategorin ’ras’, och som kännetecknas av antagandet om biologiska och kulturella skillnader mellan grupper. Jag menar att detta antagande har som syfte att legitimera en ojämlik fördelning av såväl ekonomiska som symboliska resurser.” Det menar jag också. Ni fattar. Rasismen som ideologisk kraft. Hierarkier. Svenskar och invandrare. Antagandet om kulturella skillnader mellan svenska mäns våld och utländska mäns våld. Antagandet. Som bildar hierarkiska strukturer. Enligt den postkoloniala och antirasistiska feministiska teorin om kön är det kulturrasism att påstå att mordet på Sara Abed Ali har med kulturella skillnader att göra. Det handlar alltid om mäns våld mot kvinnor. Men nu kom jag lite för långt bort från det jag hade tänkt börja med.

(Sveper med handen över porträtten på väggarna)

Jag tänkte börja med att berätta lite om mina före. . . våra förebilder. Alltså vi i det antirasistiska nätverket. (Pekar på Marx) Ja, honom känner ni ju. Ni kanske undrar varför det är så många svarta. Irene, som är engagerad i nätverket, verkligen engagerad, säger att ordet invandrare har en så negativ klang så hon myntade begreppet rasifierade. Ingen fattar vad det betyder. Ni kommer att lära er det så småningom. Enkelt uttryckt. Det betyder det nya svarta. De hunsade. De förtryckta. De koloniserade. Oberoende av hudfärg. Vi är alla rasifierade. Vi är alla svarta. Vi som kommer utifrån. Här är Frantz Fanon. Han kom också utifrån. Född i Martinique, som var fransk koloni. Han fick verkligen känna på ända in i skinnet vad det ville säga att vara svart i det vita Frankrike på fyrtio- och femtiotalet. Ja, alltså han åkte till Frankrike för att studera till läkare efter andra världskriget. Kunde förstås franska flytande. Han gick i Martiniques mest ansedda gymnasium där den kända författaren Aimé Césaire var lärare. Helt inställd på att han var fransk. Men så var det inte visade det sig när han kom till moderlandet. Hans hudfärg stack ut. Alldeles för mycket. Han valde att specialisera sig på psykiatrin. I sju år studerade han sig själv och sin omgivning och skrev ner sina upplevelser.

(Tar upp en sönderläst bok från skrivbordet)

Hans upplevelser finns här i Svart hud. Vita masker. Ni har sett att den står upptagen på kurslistan. Typiskt nog blev hans anteckningar inte godkända som doktorsavhandling. Men han publicerade boken nittonhundrafemtiotvå och skrev en annan doktorsavhandling. Han stod på de förtrycktas sida hela sitt vuxna liv. Jordens fördömda, som han kallade kolonialmakternas förtryckta ursprungsinvånare. Han flyttade till Algeriet femtiotre, fick jobb på ett mentalsjukhus där. Algeriet var en fransk koloni, precis som Martinique. Året efter han kom dit startade det algeriska befrielsekriget. Valet var nog inte så svårt för honom. Han gick med i självständighetsrörelsen FLN. Och utvisades femtiosju av fransmännen. Han bosatte sig i Tunis och Ghana och fortsatte att verka för FLN. Han kände verkligen för de förtryckta. Han dog av leukemi nittonhundrasextioett. Bara trettiosex år gammal. Algeriet blev fritt året efter. Han är en stor inspirationskälla. Stor.

(Mörkret sänker sig över scenen medan hon tyst bläddrar i boken. En bild av Fanon visas på filmduken med texten: ”Jag har aldrig kunnat uthärda, inte utan att känna avsmak, att en man säger om en annan man att han är sensuell. På Martinique finns män som går klädda i kavaj och kjol. Men jag är ändå övertygad om att de har ett normalt sexualliv. Homosexualitetens mekanismer är välkända. Oidipuskomplexet finns inte på Martinique. Här i Europa har jag träffat på martinikaner som blivit homosexuella, för att klara uppehället. Det är inte alls fråga om en neurotisk homosexualitet.” Lägger ifrån sig boken på skrivbordet. Scenen i mörker. PAULINA lämnar rummet)

(Paus)

(Filmduken visar först årtalet 2002, sedan bild på Fadime Sahindal. PAULINA kommer in genom dörren med mobilen mot örat)

Nu gapar och skriker de om kultur igen! Du har alldeles rätt. En postkolonial intervention är absolut nödvändig. Kan inte fatta att de drar in kultur när integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg för över ett år sedan skrev artikeln ”Kulturen ingen ursäkt” om så kallat hedersmord, och publicerade den först på Nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida och sedan på Dagens Nyheter Debatt (artikeln visas på filmduken). De skriver ju där att talet om att hedersmord är kulturellt betingat är förkastligt (citerar): ”Begreppet kultur får inte användas som synonym till ordet ras. Ord såsom ’kulturella bakgrunden’ och ’kulturella skillnader’ ligger farligt nära begreppet ’ras’ i dessa sammanhang”, skrev de. ”Våld och mord måste bekämpas, men inte med okunskap och smygrasism”, skrev de också. Och publicerade artikeln allra först på vårt Sekretariats hemsida. Det är ju vi som står för kunskapen. Det kan man ju läsa på Sekretariatets hemsida. (Skrattar) Tack för berömmet. Ja, med foto och allt. Jag minns inte exakt hur jag formulerade det. (Går fram till skrivbordet och slår på datorn) Så här svarar jag på frågan varför det är viktigt med postkolonial feministisk forskning (läser på datorskärmen med mobilen mot örat): ”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss möjlighet att ifrågasätta och analysera maktförhållanden som formar vår samtid.” Precis. Maktförhållandet vita och invandrare i den svenska senmoderniteten. Och maktförhållandet när den svenska feminismen sätter likhetstecken mellan svenskhet och jämställdhet medan invandrare stereotypiseras som ojämställda. Ren rasism. Så här säger jag (läser): ”Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.” Precis. Vitheten är politisk.

(Ljuset sänks över rummet, på filmduken visas bild på Yoko Ono och text att hon myntade uttrycket ”woman is the nigger of the world” i en intervju i tidskriften Nova magazine mars 1969, bild på Novas förstasida som visar Yoko Ono och John Lennon. Därefter följer bild på den svarta författaren och antropologen Zora Neale Hurston (1891–1960) och text som säger att huvudpersonens mormor, en gång slav, i Hurstons roman Their eyes were watching God (1937) jämför den svarta kvinnan med böndernas mulåsnor, som tvingas slita tills de dukar under, det vill säga kvinnan är enbart till för mannens skull utan egna behov och framtidsdrömmar: ”Negerkvinnan är världens arbetsdjur enligt min erfarenhet” (”de nigger woman is de mule uh de world so fur as Ah can see”), därefter ny bild på Yoko Ono och John Lennon och deras låt 1972 ”Woman is the nigger of the world”.)

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA dricker ur en kaffemugg när telefonen som ligger på bordet ringer)

Paulina här. Har Gudrun skrivit en debattartikel i DN? Vänta, jag ska bara ta in den på datorn (läser rubriken medan bild på Gudrun Schyman och artikeln visas): ”Fadime offer för mäns förtryck”. Åååå, tack Gudrun! Henne kan man alltid lita på! Vilken tur att hon blev Vänsterpartiets partiledare! Ja, jag ska läsa hela artikeln. Hon nämner talibanerna där också? Som i talet hon höll på Vänsterpartiets kongress? Och könsmaktordning? Fyra gånger! Tack för att du ringde. (Ögnar igenom artikeln. Slår en signal) Hej. Har du läst DN i dag? Gudrun skriver att Fadime inte var offer för den kurdiska kulturen utan hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor och att den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Ja, du har också läst det. Bra, va! Hej då.

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA, som bytt kläder, skriver djupt koncentrerat på datorn. Telefonen som ligger i väskan ringer) Va!!! Kålsuparteori! Skriver Yvonne Hirdman det? (Bild på professor Yvonne Hirdman och hennes debattartikel i DN) ”Hon sviker det Fadime stod för”, säger rubriken? Alltså, Gudrun är svikaren då? Diskussionerna går höga på Sekretariatet just nu? Jag har inte hängt med. Jag skriver på en artikel till Historisk tidskrift. Nej, nej. Självklart. Vi måste göra en postkolonial intervention och markera mot den svenska feminismen. Du har redan pratat med Aftonbladet? Vi får in artikeln där? Ni har redan börjar skriva på den? Vänta, jag måste bara spara min text innan jag knappar in er.

(Bild på artikeln i Aftonbladet med rubriken ”Våldet mot kvinnor är problemet”, PAULINA läser på datorn) Ja, kulturrasism måste vi ha med. Och självklart nämna Yvonne Hirdman. Att hennes utgångspunkt är att den svenska jämställdheten är överlägsen alla andra. Precis som om inte svenska kvinnor mördas av svenska män. Och att svenska kvinnor sliter inom låglöneyrkena. Ekonomi måste vi ha med. Det här är bra: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld.” Det här är också bra: ”Att leta efter förklaringen eller lösningen på Fadimes mord i ’andra kulturer’, på andra platser, är för att hänvisa till det gamla bibliska ordspråket ’Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget’.” Jättebra!

(Scenen i mörker)

(Ljuset tänds. PAULINA vänd mot publiken.)

Välkomna. Varmt välkomna till kursen om postkolonial och antirasistisk feminism. Ni blir fler och fler studenter på den här kursen för varje år som går. Jag är glad att ordet sprider sig som ringar på vattnet. Har ni följt med i debatten om mordet på Fadime Sahindal? Ett typexempel på den rasistiska svenska feminismen och den postkoloniala feministiska diskursen om våld mot kvinnor. Känner ni till debattören Kurdo Baksi? Ni nickar? Vän med antirasisten Stieg Larsson på Expo. Ja, Kurdo har ju verkligen legat i och med kraft förklarat att hedersmord inte alls ingår i den kurdiska kulturen. Han kände henne, skriver han i en artikel i Aftonbladet. (På filmduken visas artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”) Och säger att hans familj hade hjälpt till att försona Fadime med hennes familj. Ja, ni vet. Hon hittade en egen pojkvän i Uppsala och ville inte gifta sig med en kusin som familjen valt ut. Och det blev bråk. Kurdo skriver att både han och många andra kurder var glada att de hade avstyrt ett förestående meningslöst mord. Att Fadimes pappa hade gett framträdande kurdiska familjer ett löfte att inte röra Fadime. Att ett brutet löfte är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Att familjen har visat högsta tecknet på opålitlighet och förlorat all respekt i den kurdiska gemenskapen. Han skriver att Fadimes pappa saknade alla former av inflytande i det svenska samhället och att han ville ha makt någonstans. Ja, det blev familjen. Kurdo fruktar att liknande mord kan upprepas om Sverige inte med det snaraste genomför en klok integrationspolitik. Där invandrade män inte är maktlösa i samhället. Han är rädd för att kurder kommer att stämplas kollektivt. Och det är vi ju alla rädda för. Ni nickar instämmande.

(På filmduken visas artikeln ”Manskulturens kurdifiering”) Och i Expressen ger han verkligen svar på tal till dem som försöker göra mordet till en fråga om kurdisk kultur i stället för en fråga om kvinnoförtryck. Han svarar dräpande en kurdisk man som påstår att visst är mordet en grym del av det kurdiska manssamhället. Kurdo: ”I sak säger han inget som inte Sverigedemokraterna och andra rasistiska grupper redan sagt.” Och sedan det här, som visar att han gått på kurs i postkolonial teoribildning: ”Fadime mördades därför att kvinnor förtrycks, misshandlas och exploateras. Detta förtryck är inte specifikt för vare sig muslimska eller kurdiska män – det är ett förtryck som i olika former odlas av en kvinnoförnedrande manskultur i hela världen. Det är därför kvinnor bränns i Indien, misshandlas i Japan och tvingas fnaska åt en hallick i Helsingborg.” Kurdo har rätt när han säger: ”Att kurdifiera globalt kvinnoförtryck är att nonchalera förtrycket mot miljarder kvinnor som inte är kurdiskor.” Och så har han ju fattat att alltihop är Sveriges fel. ”Fadime fick betala ett högt pris”, skriver han, ”för att samhället i flera år ignorerat henne – och hennes medsystrars – utsatthet.”

(Filmduken visar klipp ur Mediemagasinet sänt i SVT)

Såg ni förresten Mediemagasinet på TV i veckan? Om debatten om mordet på Fadime Sahindal. Med Dan Josefsson som programledare. Och Publicistklubbens ordförande Jan Guillou? De sa att ungefär en kvinna var tredje vecka dödas av en närstående. Och att pressen spekulerade om kulturella orsaker bakom mordet på Fadime Sahindal. Just det. Spekulerade. Och att pressen inte bara hängde ut gärningsmannen utan hela hennes familj. Och Josefsson och Guillou frågar sig: Varför betedde sig journalisterna på det här sättet? Var verkligen mordet på Fadime så unikt? Nej. Självklart inte.

(På filmduken visas klipp där Jan Guillou säger att Fadime var en vacker kvinna, därför intressant, han tar upp ett läkarpar som friats från att ha mördat sitt barn för att det var missbildat, en far sköt ihjäl tre barn, de kristna dödar sina familjemedlemmar särskilt under helger ihop med alkohol. ”Beskriver man på det här sättet ser man hur absurd beskrivningen av kurderna blir”, han kritiserar Dagens Nyheters kartläggning av klanen Sahindals kusingifte, ”Överför man den här journalistiken på oss ser man hur orimlig den är”) Jan Guillou var klockren. Klockren.

(Pekar på ett av de inramade fotografierna) I dag tänkte jag tala lite om litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, född i Indien, verksam i USA. Men först kanske jag ska nämna att jag i efterdyningarna av mordet på Fadime Sahindal har fått regeringens uppdrag att sammanställa en rapport om situationen för flickor och unga kvinnor med utländsk bakgrund som kontrolleras av sina familjer och släktingar genom våld och hot. Tack ska du ha för den komplimangen. Ja, det är verkligen ett hedersuppdrag. Nej, jag fick det inte direkt av regeringen utan via Integrationsverket. De vet ju vilka som är rasismforskare. Ni är så rara. Ja, alltså Gayatri. . .

Fortsättning följer.

© Mona Lagerström 2019

Källor:

Baksi, Kurdo, ”Familjen förlorar nu all respekt”, Aftonbladet Debatt 23/1 2002

Baksi, Kurdo, ”Manskulturens kurdifiering”, Expressen Kultur 30/1 2002

de los Reyes, Paulina, ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, Historisk tidskrift Nr 3/1998, publicerad i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 29–46

de los Reyes, Paulina; Johansson, Susanne; Knocke, Wuokko; Molina, Irene & Mulinari, Diana, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, Aftonbladet 15/3 2002

Fanon, Frantz, Svart hud. Vita masker (1952), översättning Stefan Jordebrandt med Förord av Michael Azar, Daidalos 2011

Hirdman, Yvonne, ”’Hon sviker det Fadime stod för’”, DN Debatt 30/1 2002

Lundgren, Eva & Eldén, Åsa, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, SvD Brännpunkt 21/1 1997

Mulinari, Diana, ”Om det behövs blir vi uppkäftiga”, Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 91–118

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, hemsidans intervju med Paulina de los Reyes om postkolonial feministisk forskning, besökt 6/5 2015

Sahlin, Mona & Winberg, Margareta, ”Kulturen ingen ursäkt”, DN Debatt 8/12 2000

Said, Edward, Orientalism (1978), översättning Hans O. Sjöström, med Förord av Sigrid Kahle (1993), Ordfronts förlag 1995

Schyman, Gudrun, ”’Fadime offer för mäns förtryck’”, DN Debatt 26/1 2002

Sveriges kvinno- och genushistorikers förbund, ”Inbjudan till konferens om Genus och etnicitet”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997, s. 69

SVT, Mediemagasinet 28/2 2002

 

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Här är Ersta sjukhus rättsvidriga svar på mina frågor. Minister Lena Hallengren (S): När tänker du göra klagomålsförfarandet rättssäkert? Varför låter du patienten stå ensam mot nonchalanta vårdgivare? Förklara hur en patient ska agera när den ställs inför en vårdgivare som Ersta sjukhus. Patienten har ingenstans att vända sig som driver hennes ärende! Patientnämnderna är en kuliss! En låtsasverksamhet! Patienter i Sverige är rättslösa!

Sverige behöver en rättighetsrevolution! I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien utgår politikerna från att det råder en konfliktrelation mellan vårdgivare och patient när något har gått snett och att en instans oberoende av sjukvårdsleverantören bör kopplas in. Och att ett muntligt förhör sker med båda parter närvarande.

Patientnämnderna är kopplade till sjukvårdsleverantören (landstingen, numera regionerna) och är ingen oberoende instans. De har inte tillåtelse att ställa vårdgivare till svars.

Svenska politiker utgår från att vårdgivare och patient är bästa kompisar när något går snett. Därför påstås det att patienten inte behöver hjälp av oberoende instans. Från 1 januari 2018 ska patienter framföra klagomål direkt till vårdgivaren.

Patienten står ensam mot vårdgivaren och förväntas kunna både medicin och juridik och föra sin egen talan.

Tidigare anmälde man till IVO och innan dess anmälde man till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund heter mannen som när han var Socialstyrelsens generaldirektör såg till att läkarnas disciplinstraff försvann och därmed läkarnas ansvar. Hans namn bör alla patienter lägga på minnet. I slutet av det här blogginlägget skriver jag att jag välkomnar en folkrörelse som kräver att socialminister Lena Hallengren skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

Sveriges riksdag bör omgående stifta en patienträttighetslag så att patienter kan utkräva ansvar! Och få hjälp med att utkräva ansvar!

Jag skriver om rättighetsrevolution, individuellt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag i det här blogginlägget riktat till statsminister Stefan Löfven. Inte ett enda riksdagsparti har svarat på mina frågor som jag mejlat till dem.

Och Sveriges mediehus, inklusive SVT, är totalt likgiltiga för patienters rättslösa ställning i Sverige. De nöjer sig med att rapportera om spektakulära felbehandlingar, alltså enstaka handlingar, utan att göra en djupdykning i det skandalöst rättsvidriga klagomålsförfarandet som bara har blivit sämre och sämre. Den fråga jag ständigt ställer mig är: Hur många journalister har släkt och vänner som är läkare och därför valt att skydda en hel yrkeskår? På patienternas bekostnad. På demokratins bekostnad.

Numera ska demokratikriteriet lyftas fram när det gäller statsbidrag till civilsamhällets organisationer. Men det talas inte om att demokratikriteriet bör gälla även sjukvården.

Demokratikriteriet och Ersta sjukhus
Den 11 juni 2019 skrev jag ett brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström med konkreta frågor om sjukhusets hantering av min husläkares remiss och åtföljande handlingar som jag gjort i ordning för att underlätta för läkarna om den berörda kliniken var rätt instans för mina besvär, se det här blogginlägget om att jag har polisanmält en läkare. Och får ett svar av verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth som är en sammanfattning av mina journalanteckningar, se den här PDF-filen.

Jag har alla journalanteckningar. Jag behöver inte en sammanfattning av dem. Jag vill veta vad som hänt med bunten handlingar jag la ner tid på att sammanställa och varför jag tilldelats läkare som inte visste varför jag var på Erstas mottagning. Erstas svar förklarar varför jag polisanmälde kirurg Joakim Påhlstedt som fabulerade ihop en journalanteckning. Jag har tidigare erfarenhet av vårdgivares rättsvidriga agerande, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg.

Det finns ingen koppling mellan Staffan Hederoths svar och de konkreta frågorna i mitt brev. I egenskap av klinikens chef borde det ha varit Hederoths uppgift att ta del av remissen som rörde mig och välja lämplig kirurg. Men han skriver ingenting om remissen och åtföljande handlingar. Som framgår av mitt brev skickade min husläkare handlingarna till två olika kliniker på Karolinska sjukhuset som båda snabbt skickade tillbaka dem med information att de inte var rätt instans. En av dem föreslog till och med Ersta sjukhus.

Staffan Hederoth avviker alltså kraftigt från den professionella hanteringen på Karolinskas kliniker. Dessutom stämmer hans sammanfattning av journalanteckningarna inte med de citat ur journalerna som finns i mitt brev, både vad gäller kirurg Eric Sechers sista journalanteckning, där han skriver att han ska sluta på kliniken: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt”, alltså kirurgi, och rekommenderar att jag borde träffa Joakim Påhlstedt samt Påhlstedts hopsnickrade anteckning som inte har något samband med mitt besök hos honom.

Hur är det tänkt att jag ska gå vidare efter ett sådant svar? Vad har hänt med handlingarna som åtföljde min husläkares remiss? Varför skickade Staffan Hederoth inte tillbaka dem till min husläkare om nu Ersta sjukhus inte var rätt vårdgivare i mitt fall? Staffan Hederoth är den som har ansvaret. Rutinerna på Kirurgi/anestesikliniken när det gäller inkomna remisser har uppenbarligen allvarliga brister.

Lena Hallengren: Vad är det tänkt att en patient i mitt fall ska göra för att gå vidare och få medicinsk hjälp? Och kom inte dragande med att det är Region Stockholms ansvar. De har inte ansvar för lagstiftningen.

Ersta diakoni och patientsäkerheten
Ersta sjukhus ingår i Ersta diakoni. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ersta sjukhus har hanterat mitt ärende på ett patientsäkert sätt, varken när det gäller hanteringen av min husläkares remiss eller besvarandet av mitt brev.

Läkaren Magnus Edner skriver om Ersta diakoni och Ersta sjukhus i boken Sjukvården behöver vård (2015). Det är ingen vacker bild som framträder. Han skriver om flera fall där Ersta har agerat på ett sätt som strider mot allt vad patientsäkerhet heter. Fall 1 handlar om mobilt ultraljud för svårt sjuka patienter i hemmiljö som en röntgenläkare kom på och kunde bedriva i hela Stockholm genom avtal med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms län. Edner skriver: ”Mobilt ultraljud utgör ett fint exempel på hur man kan sätta patientens behov och önskemål i centrum” (s. 20). Sedan skulle ett nytt avtal slutas. ”Ersta sjukhus lade ett bud som var 300 kronor lägre per undersökning” (s. 21) och vann. Ersta la sedan i princip ner verksamheten, trots avtalet. Det prisbelönta företaget som initierat den mobila verksamheten tvingades avveckla sin verksamhet.

De svårt sjuka patienterna blev lidande av Erstas hantering.

Magnus Edner avslutar med kommentaren: ”Ersta sjukhus, som enligt sin egen hemsida arbetar ideellt för utsatta medmänniskor, har visat bristande medicinsk etik genom att ge de sjuka patienterna sämre vård, konkurrera ut och ta över en välfungerande prisbelönt verksamhet, och därefter i det närmaste lägga ner den och därmed inte fullfölja det ingångna avtalet” (s. 26).

Han skriver om hur Ersta diakoni misskötte Lilla Erstagården som är ett barn- och ungdomshospice och äldreboendet Mariahemmet. I sin sammanfattning skriver Edner om Ersta diakoni:

Man är mycket angelägen om att framhålla sitt sociala arbete, sina kristna värderingar och att man arbetar ideellt. Det är inte utan att man undrar vilken bibel de grundar sina värderingar på när man ser hur de behandlar sjuka barn. [. . .] Bedömare har tyckt att Ersta diakoni är sektliknande och en tidigare styrelseordförande slutade då det kristna budskapet inte syntes tillräckligt i verksamheten. Av tradition är en präst chef över sjukhusverksamheten, vilket knappast torde bidra till en positiv utveckling av sjukvården. Det gynnar emellertid säkert den image som Ersta diakoni vill upprätthålla och ökar också inflödet av gåvor. Deras värderingar och arv är hugget i sten sedan 1851. Men samhället och sjukvården har faktiskt utvecklats en hel del sedan dess. Det kanske är dags att vakna. [. . .] Organisationen har anklagats för att ha giriga chefer eftersom direktorn vid Ersta sjukhus har avsevärt högre lön än exempelvis den som innehar motsvarande position vid det betydligt större Karolinska universitetssjukhuset. Slutsatsen blir att Ersta diakonis agerande i de beskrivna fallen inte svarar mot deras egen beskrivning på sin hemsida, vilken är falskt skönmålande. Den levererade medicinska vården håller inte tillräckligt hög kvalitet. Ersta diakoni arbetar absolut inte ideellt och det är trots prästtraditionen svårt att se organisationen som mer kristen än andra inom sjukvården. Definitionen av ett non profit-företag blir dessutom synnerligen oklar (s. 59–61).

Magnus Edners bok kom 2015. Fyra år senare ger varken sjukhuschefen Jan-Åke Zetterström eller verksamhetschefen Staffan Hederoths agerande skäl att tro att Ersta har blivit bättre på patientsäkerhet.

Sverige är ett förljuget land, patientnämnderna är en låtsasverksamhet
Sverige är ett så förljuget land. Sverige är ett extremt efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Allt tal om att Sverige är en demokrati är lögn. Hela den svenska förvaltningen är konstruerad så att medborgaren inte ska kunna utkräva ansvar.

Ta bara det här med att klaga på vården. Sedan 1 januari 2018 ska patienten som har klagomål på vården, som nämnts, vända sig direkt till den berörda vårdgivaren. Det gjorde jag. Och står här utan svar och utan hjälp att komma vidare.

Jag skickade en kopia av mitt långa brev till Ersta sjukhuschef till Patientnämndens förvaltning i Stockholm. Jag tilldelades en handläggare som meddelade att eftersom jag själv skrivit till Ersta sjukhus blev det ”tårta på tårta” om de också skulle kontakta sjukhuset. Men om sjukhuset inte hörde av sig kunde Patientnämnden under hösten kontakta dem. Ersta hörde inte av sig. Handläggaren skickade en kopia av mitt brev till sjukhuset. Ersta sjukhus svarade att de tolkade mitt brev enbart som kännedom. I och med Staffan Hederoths svar är ärendet avslutat hos Patientnämnden, se denna PDF-fil.

Storbritanniens öppna klagomålssystem och Sveriges slutna
Jag kommer i senare blogginlägg att jämföra Storbritanniens klagomålsförfarande med det svenska utifrån statsvetaren Lars Karlssons doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003) och mina erfarenheter under första halvan av 2000-talet då man anmälde till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och läkare kunde få en disciplinpåföljd. Man kunde överklaga HSAN:s beslut. Då kopplades Socialstyrelsen in som motpart.

Patienten ensam mot staten.

Under den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik, föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten”, finns kopior av brev som visar hur rättsosäkert klagomålsförfarandet var även på den tiden. Socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Lars Wiklund skrev 2005 ett utlåtande som saknade källor. Jag skrev till honom och bad om källor. Han, professorn, klagade hos Socialstyrelsen, vars enhetschef Staffan Blom gav honom rätt. Staffan Blom valde att solidarisera sig med Socialstyrelsens sakkunnige utan hänsyn till patientens rättssäkerhet. Staffan Blom blev sedan förvaltningschef på den patientnämnd som uppmanat mig att anmäla flera läkare till HSAN.

LÖF:s sakkunniga gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist utgick från Wiklunds kvasivetenskapliga svammel när hon nekade mig ersättning för undvikbar sjukvårdsskada. Enligt min uppfattning är LÖF Sveriges mest korrumperade skattefinansierade verksamhet. Men i Sverige betraktas enbart handlingar som inbegriper mutor som korruption. Jag skriver om LÖF:s verksamhet i senare inlägg. Liksom också om JO.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att frånta läkare allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet. Jag skriver mer om detta i senare blogginlägg.

Sjukvårdsskadade Mia Bergs enastående arbete, som ströps av en representant för regeringen
IVO:s enhetschef Marie Brandvold intervjuas i det här inslaget i SR Ekot om det nya klagomålsystemet att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren, ”Kritik mot nya vårdskaderegler”. I texten står det: ”Tanken med det svenska klagomålssystemet är att vårdgivarna genom kontakten med patienterna snabbt ska kunna bli varse om brister och kunna åtgärda dem. Fokus ska ligga på lärande och felaktigheter ska rättas till på systemnivå istället för att i första hand söka personligt ansvarskrävande från vårdpersonal.”

Ett eko av Kjell Asplunds lobbyverksamhet.

Annika Strandhäll säger i samma inslag: ”Som regel i samhället när man har klagomål så vänder man sig dit där problemet har uppstått.”

Och om nu ansvariga inte vill kännas vid något problem? Hon påstår att patienter fortfarande kan utkräva ansvar ”och det är också det som vår system bygger på”.

Mia Berg intervjuas i inledningen: ”Att begära av en patient som blivit skadad att den ska vända sig till den som skadat den är väldigt magstarkt, och det ska mycket till innan man gör det, säger Mia Berg, ordförande i Patientperspektiv, som är en förening för vårdskadade.”

Mia Bergs förening har lagts ner. Hennes förklaring till varför föreningen lades ner finns i slutet på bloggen Patientmakt/Patient CV. Hennes enastående arbete skildras även i början av inlägget. Jag citerar varför hon gav upp efter att ha träffat mängder med människor som arbetar inom vården och också en representant från regeringen:

Mötet med regeringspersonen var trevligt. Vi fin-fikade och diskuterade ingående den nya lagen för anmälningar. Vi delade åsikt om hur vi förstår varför och hur den antagits och hur man tänkt, nämligen helt analytiskt. Regeringspersonen förstod även hur den däremot kan slå väldigt fel mot vissa patienter som inte alls klarar processen att konfrontera en vårdgivare. Så långt allt gott med andra ord.
Däremot blev jag minst sagt förvånad över vad som skulle komma härnäst. Och det kanske var menat som något slags ”tröst” i eländet med hela nerläggningen, men jag blev faktiskt ganska så chockad. Vilket inte händer så ofta kan jag poängtera …
Det sades att behovet av en specifik förening för just vårdskador och patientsäkerhet kanske inte finns?! Eftersom alla redan befintliga patientföreningar har frågan inbakad i sina program och arbetar aktivt med den, som regeringspersonen uttryckte det.
Detta gör mig oerhört beklämd. När inte ens makthavarna ser nyttan av en stark, enhetlig och oberoende patienträttsrörelse i Sverige. Frågan är helt enkelt inte särskilt populär. Av skäl som vi tror handlar om rädsla. Rädslan att öppna den dammlucka som vårdskadorna är. Att släppa fram relevanta ersättningar t.ex, skulle innebära enorma kostnader. Kostnader som skulle behöva bäras av ”någon” …
Sedan har vi frågan om ansvarsutkrävandet. Vilket skulle drabba vårdprofessionerna. Läkare och annan vårdpersonal skulle bli ansvariga i de fall de borde vara det. Det vill säga i fall där t.ex. icke beprövade metoder använts vid behandling och orsakat skada. Jo, det händer.
Så att konstatera att frågan om patienträtten i Sverige är infekterad och fortsätts hållas undertryckt är nog ingen större överdrift i dagsläget. Vilket bekräftar vårt beslut om nerläggning. Tiden är helt enkelt inte mogen. Svensken behöver lära sig ryta ifrån ordentligt, innan några varaktiga förändringar i samhället kan ske.
Jag är den förste att beklaga att PPs rytanden inte räckt.

Mediernas tystnad
Det räcker inte med att svensken ryter ifrån. Så länge medierna, inte minst SVT, intar en likgiltig inställning till klagomålssystemet, patienträttighetslag och individuellt utkrävbara rättigheter kommer politikerna att kunna fortsätta att strunta i sjukvårdsskadade patienter.

Det verkar inte föresväva landets medieansvariga att de för att stärka den svenska demokratin skulle kunna jämföra det efterblivna Sverige med progressiva länders medborgerliga rättigheter och ansvarsutkrävande.

Jag tror inte att en patienträttsrörelse initierad av politikerna är rätt väg att gå. Folkrörelser bör stå på egna ben och driva krav på förändringar. Det ska råda ett konfliktperspektiv. Folkrörelser måste vara självständiga. Problemet i dag är att staten med hjälp av statsbidrag är alldeles för mycket inblandad i olika rörelser som därmed hamnar i en beroendeställning och så rinner alla förändringar ut i sanden.

Oberoende Patientombudsman på nationell nivå och öppet klagomålssystem
Jag vill jag se en oberoende Patientombudsman på nationell nivå, alltså oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantören (regionerna), som patienter kan vända sig till och få stöd av, vilket jag kommer att skriva om i senare inlägg.

Om klagomålsförfarandet i mitt fall när det gäller Ersta sjukhus hade liknat scenerna i den ovan nämnda TV-serien Saknad, aldrig glömd hade utgången sannolikt blivit en helt annan och min husläkare hade kunnat få tillbaka mina handlingar och gå vidare till en annan klinik.

Om man i mitt exempel utgår från att klagomålen, så som skedde tidigare, utreds av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) men nu i ett öppet förfarande och läkare kunde få disciplinstraff kunde HSAN ha kallat mig och kirurg Joakim Påhlstedt till ett möte där jag får stöd av Patientombudsmannen och Påhlstedt antagligen av en jurist på Läkarförbundet. En person från HSAN ställer frågor till Påhlstedt och mig angående hans journalanteckning där Påhlstedt muntligt måste förklara varför han skrev den en månad efter mitt besök som han uppenbarligen inte hade något minne av.

HSAN kallar till ett annat möte med verksamhetschef Staffan Hederoth och mig där Hederoth muntligt måste beskriva remisshanteringen på hans klinik och vad som hänt handlingarna som åtföljde min remiss.

En förändring av klagomålssystemet bör lämpligen inledas med ett totalt förkastande av professor emeritus Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och utgå från patienten. En syndabock är oskyldig och får ta straffet för den skyldige. I Kjell Asplunds version är patienterna syndabocken som straffas för att läkarna ska gå fria från ansvar.

Jag välkomnar en folkrörelse som kräver av socialminister Lena Hallengren att hon skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

14 november 2019

Mona Lagerström fil dr, sjukvårdsskadad

När tänker MUCF granska i vilken grad islamisten Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) lever upp till demokratikriteriet?

SMFR fick 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

Nyligen prövades demokratikriteriet i Kammarrätten med anledning av att MUCF krävt att Muslimska brödraskapets ungdomsorganisation Sveriges unga muslimer (SUM) betalar tillbaka statsbidrag.

När är det dags för Yasri Khan och SMFR att bli granskade av MUCF utifrån demokratikriteriet?

Jag ställer frågan med anledning av mina tidigare artiklar om SMFR:s samarbete med personer och organisationer i Malaysia och en artikel i katerinamagasin.se om halalcertifiering av livsmedel författad av Ulrika Stigsson.

Hon skriver: ”När en produkt blir halalcertifieerad sker det vanligtvis genom ett företag med godkänd certifierare. Detta måste förnyas och betalas varje år.” Hon ger följande länk https://halalcertifiering.se/ och skriver: ”Halalcerifiering AB marknadsför sina tjänster till svenska företag som rent ekonomiska: ”Utöka din kundkrets med ca 400 000 nya kunder i Sverige, och med många fler vid export till andra länder!” Enligt en källa med god insyn så är detta en strategi inom jihad, islamisering genom mat, som är tillämpbar när islam är i minoritet. Islamska stater behöver inte halalmärka eftersom sharialagar redan kräver att all mat som säljs där är halal.”

Yasri Khan är en flitig lobbyist för halacertifiering och islamisk finans, vilket jag skrivit om i det här och det här och det här blogginlägget. I det senaste blogginlägget länkar jag till det här inlägget på Facebook när Yasri Khan var i Malaysia 15 juli 2014. Han skriver: ”Träffar Datuk Fakhruddin tidigare malaysisk ambassadör till Egypten, professor inom Aqidah [troslära] på Universiti Malaya och tung aktör inom islamisk samhällsutveckling bland annat inom frågor gällande halal tajibah certifiering av tillverkningsprocesser, mat paketering och transporter mm.”

inlägget ett år senare 9 mars 2015 skriver Yasri Khan: ”SMFR träffade förra veckan ordförande för Malaysias Al Azhars alumni organisation, Professor Datuk Fakhruddin som även sitter med i SMFRs religiösa råd. SMFR har utvecklat ett samarbete inom flera olika områden av verksamhet som vi hoppas kunna introducera till Sverige de kommande åren. Malaysia har idag flera hundra tusen Al Azhar alumner då Malaysia med undantag från Egypten har flest elever som studerar där. Al Azhar är ett av världens mest kända lärosäte, världsbekant för sin ställning som ett centrum för islamiska studier.”

Al-Azhar sprider en wahhabitisk tolkning av islam och är inte på långa vägar en reformvänlig institution. Lärare är kända för att offentligt dela ut dödsdomar till personer i Egypten som de anser ”hädar” islam och profeten Muhammed, dödsdomar som kan elda upp befolkningen och utsätta den utpekade för lynchning.

I det här inlägget också från 9 mars 2015 skriver Yasri Khan om hur SMFR samarbetar med halvofficiella organ i Malaysia. ”SMFR träffade tillsammans med medlemmar ur vårt religiösa råd under förra veckan YADIM, organisationen för dawah i Malaysia. YADIM koordinerar olika former av dawah verksamhet i Sverige och är en mellanstatlig organisation som håller kontakten mellan det muslimska civilsamhället och staten i Malaysia. YADIMs vice ordförande, Dr Yusri var tidigare ordförande för ABIM som också är en organisation SMFR besökte under sin arbetsvecka i Malaysia. SMFR kommer att fortsätta utveckla sitt kontaktnätverk och dawah verksamhet genom samtal och samverkan med olika internationella aktörer inom området.”

Dawa är detsamma som islamisering.

Varför ska svenska skattemedel gå till en organisation som regelbundet åker till Malaysia och knyter halvofficiella kontakter med islamister?

Varför granskar inte MUCF personerna som ingår i SMFR:s Religiösa råd? Varför sitter det två personer från Malaysia i det rådet? Varför sitter Salahuddin Barakat där?

”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv), skriver de. Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

I det här blogginlägget länkar jag till ett kapitel om sharia och EU-domstolen i min bok om Muslimska brödraskapet. Kapitlet handlar om islamisten Necmettin Erbakan som ville införa sharia i Turkiet. I inlägget länkar jag också till Yasri Khans studiebesök i Istanbul tillsammans med Omar Mustafa och SUM, studiebesök som gällde just Necmettin Erbakan.

Varför går svenska skattemedel till Yasri Khans vurm för islamisten Necmettin Erbakan?

Varför granskar inte MUCF Salahuddin Barakat utifrån demokratikriteriet? Mannen som skriver om ”nyttorna” med könssegregering? Är det han som bidrar med utbildning av islamisk juridik? Han som anser att islamiska ”rättslärda” står över professorer i juridik som specialiserat sig på Europakonventionen?

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo.

SMFR och Gryningeskolan
Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Osman Adem samarbetade nära med Yasri Khan innan han tog över ordförandeskapet. Men varken han eller Yasri Khan klarade av att driva en liten skola enligt svensk lagstiftning.

Varför granskar inte MUCF vad det är för slags ledarskapsutbildningar SMFR säger sig bedriva?

SMFR är en avknoppning av Muslimska brödraskapets svenska gren. Mehmet Kaplan var en av grundarna.

Det är på tiden att islamistiska SMFR granskas utifrån demokratikriteriet.

5 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus 

 

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Sverige är Hyckleriets stormakt. För två månader sedan, inför statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring, efterlyste jag en patienträttighetslag och skrev till samtliga riksdagspartier. Noll intresse

Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Jag skrev det här långa blogginlägget om att Sverige är en bedagad operettmonarki full av slitna kulisser och falsksång, att patientlagen är en kuliss, att patientens rättigheter är en kuliss, att det anses vara för dyrt att just i Sverige införa en patienträttighetslag trots att de andra nordiska länderna infört en sådan lag.

Jag skrev till alla riksdagspartier och ställde flera frågor. Liberalernas utredare Lars Granath svarade samma dag 6 september. ”Frågorna innehåller dessvärre för mycket värderingar och är i övrigt omöjliga att svara eftersom de är så vinklade.”

Miljöpartiet skickade ett autosvar samma dag att de hör av sig så snart de kan. Tre dagar senare fick jag följande mejl: ”Vi vidaresänder ditt mejl till vår socialpolitiska sekreterare.” Kopia till Anna-Klara Müntzing. Sedan dess har jag inget hört.

Även Centern skickade ett autosvar samma dag som jag skickade mitt mejl och har sedan dess varit tysta.

Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna svarade över huvud taget inte. Alltså, inte ens Kristdemokraterna som säger sig värna om patienterna brydde sig om att svara.

Socialminister Lena Hallengren (S) skrev på Facebook 2 oktober 2019 inlägget ”Regeringen vill komma åt oseriösa aktörer i skönhetsbranschen” och fortsätter: ”I dag är skyddet alldeles för svagt för den som genomgår en skönhetsoperation eller får till exempel fillers. Det finns människor som berättar att deras liv förstörts för allt inte har gått rätt till. Nu vill vi få ordning på det här.”

Hallengren får det att låta som om patienter inte kan få sina liv förstörda av den traditionella sjukvården, att allt där ”går rätt till”. Vilket hyckleri.

Även följande är exempel på hyckleri: ”Att samma försäkringar och samma regler för patientsäkerhet som gäller i hälso- och sjukvården ska gälla för skönhetsoperationer och -injektioner.”

De reglerna är hur lätt som helst för oseriösa läkare att kringgå. Patienten är helt utlämnad till läkarens personlighet.

Även följande är hyckleri: ”Att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ska tillsyna verksamheterna och att det ska gå att anmäla om en skada trots allt uppstår.”

Läkare ljuger och ljuger och ljuger när patienter klagar. Hela det svenska klagomålsförfarandet är en enda gigantisk kuliss.

Bara det faktum att politikerna inte förrän i oktober 2019 tar frågan om okvalificerade aktörer inom skönhetsbranschen på allvar visar på politikernas likgiltighet när det gäller medborgerliga rättigheter, i det här fallet medborgarens hälsa.

Vi har inga individuellt utkrävbara rättigheter i Sverige. Ett första steg är en patienträttighetslag.

Landets politiker är mer angelägna om bilden av Sverige utomlands än om medborgarnas individuellt utkrävbara rättigheter. Ett belysande exempel är Tomas Bertelmans recension, ”Svensk Vietnampolitik baserades på felaktiga premisser”, i tidskriften Respons nr 5 2019 av Gunnar Åselius bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna 1954–1975.

Tomas Bertelman skriver: ”För Sveriges del bidrog Vietnamkriget mer än något annat till att utforma den moderna versionen av ’den aktiva utrikespolitiken’, vars trådar löper fram till i dag. Dess rötter spårar Åselius till det som kallas den boströmianska traditionen i svensk förvaltning, inte minst hos äldre tjänstemän med juridisk skolning: föreställningen om Sverige som en garant för civilisation och rättfärdighet, som en allmännyttans advokat i världssamfundet, vilken i kraft av sin opartiskhet kan tala med större specifik vikt och insistera på de folkrättsliga grunderna” (s. 52).

Vi ser varje dag exempel på att de svenska politikerna inte är en garant för civilisation och rättfärdighet i Sverige. Politikerna utövar en passiv inrikespolitik.

För övrigt kritiserade Christopher Jacob Boström (d. 1866) den kristna helvetesläran, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Även när det gäller helveteslärans återkomst och vad den innebär för den enskilda individen som i Sverige hotas med helvetet tiger politikerna om.

Att inför omvärlden framställa Sverige som en humanitär stormakt är viktigare än att värna om invånarna som bor i Sverige.

Sverige är Hyckleriets stormakt.

Inget land i världen når upp till Sveriges hyckleri.

3 november 2019

Mona Lagerström, fil dr, sjukvårdsskadad

Kommer professor Erik Amnå att läxa upp Kammarrätten nu när de dömt SUM att betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF?

Som jag skrivit i tidigare inlägg så läxade professor Erik Amnå upp både Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i rapporten till Folkbildningsrådet När tilliten prövas för att de inte lagt sig platt för kritiken från Muslimska brödraskapets aktivister (inom Islamiska förbundet i Sverige, SUM och Ibn Rushd) och för att de genom sitt agerande gjort det svårare för Ibn Rushd att få bidrag av lokala myndigheter.

Erik Amnå läxade upp MUCF för att de drog in statsbidraget till SUM för år 2017 och för att MUCF överklagade Förvaltningsrättens dom till Kammarrätten. Kammarrätten i Stockholm har avkunnat dom. Domen visar att MUCF gjorde rätt som överklagade.

Sveriges unga muslimer (SUM) ska till MUCF återbetala det statsbidrag de fick för år 2016. Är det Kammarrättens tur att nu bli uppläxade av professor Amnå?

I rapportens början skriver Amnå att studieförbunden enligt Folkbildningsrådets villkor ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet. Nu har Kammarrätten meddelat att SUM, som tillsammans med Ibn Rushd bjudit in flera olämpliga föreläsare, ser så allvarligt på SUM:s agerande att de ska betala tillbaka statsbidrag. Kammarrätten har prövat demokratikriteriet. SUM lever inte upp till det. SUM och Ibn Rushd hör ihop.

Erik Amnå hade med sin rapport kunnat göra skillnad. Han är statsvetare. Han vet vad en totalitär politisk ideologi innebär för den enskilda individens fri- och rättigheter. Han valde att inte se Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi, som jag kallar islamofascism, bara den teologiska aspekten. Han valde dels att strunta i Ibn Rushds kvinnofientliga verksamhet genom att inte alls beröra den, dels bagatellisera Ibn Rushds mångåriga inbjudningar av talare med en extremt judefientlig retorik.

Detta gör han samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om antisemitism.

Professor Amnå bär ansvaret för Folkbildningsrådets ordförande och generaldirektörs intelligensbefriade svar på kritiken från docent Magnus Ranstorp och docent Aje Carlbom där Folkbildningsrådet förnekar verkligheten, med stöd av professor Amnås rapport.

Professor Amnå bär ett stort ansvar. Hur stort hans ansvar är kan man ta del av i komikern Aron Flams alldeles färska bok om Sveriges samarbete med nazityskland, Det här är en svensk tiger, och Sveriges agerande i ”judefrågan”.

Professor Amnå och Folkbildningsrådet hade kunnat bryta tystnadskulturen och glorifieringen av Sverige som en moralisk supermakt och ta Muslimska brödraskapets judefientlighet på allvar. I stället för de bara vidare den svenska skenheligheten.

Professor Amnå valde att i en skattefinansierad rapport stödja den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolini och Hitler. Han valde att inte ta avstånd från denna ideologi.

”Det finns till att börja med två som står Ibn Rushd bi även när det blåser; Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Folkbildningsrådet”, skriver Amnå (s. 179).

Efter Kammarrättens dom blåser det orkanvindar, så starka att de till och med kan stjälpa regeringens internationella konferens om antisemitism nästa år.

Bollen ligger hos professor Erik Amnå.

1 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Brev till Svenska kommittén mot antisemitism 16 oktober 2019

Hej

Angående Omar Mustafa, Folkbildningsrådet samt Will Eisners seriealbum The Plot. The secret story of the Protocols of the elders of Sion (2005).

Jag heter Mona Lagerström och jag har skrivit åtskilliga inlägg på min blogg www.purdahbloggen.se om det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet. De senaste inläggen handlar om professor Erik Amnås rapport om Ibn Rushd När tilliten prövas. En studie av Studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag och Folkbildningsrådets godkännande av hans rapport och beslut att fortsätta ge Ibn Rushd statsbidrag.

Jag skriver i det senaste blogginlägget att Erik Amnå inte har tagit med SKMA:s kritik av Omar Mustafa och Ibn Rushds inbjudna talare ända sedan 2011 och inte heller har intervjuat någon från SKMA.

Jag har skickat ett mejl till Folkbildningsrådet att det är stötande att de delar ut statsbidrag till det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet, som Omar Mustafa och Ibn Rushd är en del av, samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om Förintelsen och antisemitism nästa år. Jag uppmanar Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner att ta kontakt med SKMA.

Det är ingen tillfällighet att Omar Mustafa svarade som han gjorde på SKMA:s kritik av hans beröm av turkiska Necmettin Erbakan. Muslimska brödraskapets aktivister är handplockade och genomgår en intensiv indoktrineringsperiod så att Muslimska brödraskapets ideologi blir ett med dem själva. Det är väl känt inom forskningen att grundaren Hassan al-Banna hade bland andra Hitler som förebild och att Muslimska brödraskapets judefientlighet är lika stark som nazisternas. Muslimska brödraskapets aktivister är bokstavstrogna, Koranen är deras lag. Koranen betraktas som vetenskap. I Koranen står det att judar är apors och svins avkomma. Det tror aktivisterna är en vetenskaplig sanning.

Förutom min blogg har jag skrivit en tjock bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018). Boken är ett brev till landets riksdagsledamöter. I boken har jag ett helt kapitel om judefientlighet. Jag föreslår att amerikanen Will Eisners seriealbum The Plot, med introduktion av Umberto Eco, ska översättas, att varenda lärare och vartenda skolbarn ska känna till att Sions vises protokoll är ett falsarium uppdiktat av ryska hemliga polisen och ett plagiat av fransmannen Maurice Jolys bok Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu eller Machiavellis politik på 1800-talet beskriven av en samtida (1864), översättning Viveka Heyman (1994). Jolys bok är en uppgörelse med Napoleon III och det som kallas Andra kejsardömet i Frankrike (1852–1870).

Will Eisner visar hur plagiatet upptäcktes och citerar ur Jolys bok och Sions vises protokoll för att visa på plagiatet. Jag förvånas ständigt över att Will Eisners seriealbum inte är översatt till svenska och används i skolorna, inom lärarutbildningen, inom studieförbunden. Jolys bok är, till skillnad från Eisners, inte ett lättillgängligt seriealbum. Men Jolys bok finns redan översatt.

Will Eisner dog samma år som albumet blev klart. Hans föräldrar var judisk-amerikanska immigranter. Han växte upp under depressionen och fick känna av antisemitismen i USA. Och, inte förvånande, värjde han sig i det längsta mot att läsa Sions vises protokoll men tog itu med texten mot slutet av sitt liv. Han vill med sitt seriealbum, som vartenda barn kan ta till sig, hamra in den sista spiken i falsariet.

Jag skriver i min bok att i Mellanöstern betraktas Sions vises protokoll som ett autentiskt historiskt verk. Barnen i Saudiarabien får lära sig det. Det var med hjälp av Saudiarabien som Muslimska brödraskapet kunde sprida sin totalitära ideologi världen över. Nu är det Qatar. Vi har mängder med invandrare från Mellanöstern som ända sedan barnsben fått lära sig att hata judar, eftersom de dessutom fått lära sig att profeten Muhammed körde ut de judiska stammarna från oasen Medina, och som överför det hatet på sina barn och barnbarn.

Will Eisners seriealbum och Maurice Jolys bok borde vara självklara i kampen mot antisemitism i Sverige, särskilt nu inför den internationella konferensen om Förintelsen och antisemitism i Malmö nästa år.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr

Brev till Folkbildningsrådet 16 oktober 2019

Till Catharina Håkansson Boman, ordförande
Maria Graner, generalsekreterare

Hej

Angående professor Erik Amnås rapport När tilliten prövas, Muslimska brödraskapet (MB) i Sverige samt regeringens internationella konferens om Förintelsen och antisemitism i Malmö 2020.

Jag har på min blogg www.purdahbloggen.se skrivit två långa inlägg om Erik Amnås rapport. Hans rapport är upprörande. Erik Amnå har inte tagit Ibn Rushds inbjudna judefientliga talare på allvar. Han har inte tagit med den allvarliga kritik som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har riktat mot Omar Mustafa ända sedan 2011. Antisemitism är en bärande del av MB:s ideologi.

Nästa år anordnar regeringen en internationell konferens om antisemitism och Folkbildningsrådet ger statsbidrag till den fjärde totalitära rörelsen i Europa som enklast kan beskrivas som islamofascistisk. Det är väl belagt inom forskningen att MB:s grundare Hassan al-Banna beundrade Mussolini och Hitler och byggde sin organisation med bland annat deras organisationer som förebilder. MB är en lika judefientlig rörelse som nazismen.

Den som är insatt i Muslimska brödraskapets globala nätverk, ideologi och hur de går till väga när de handplockar aktivister ser omedelbart att Erik Amnå inte kan något om MB, att han är MB:s springpojke. Ändå läxar han upp två myndigheter, MSB och MUCF, och förutsätter att tjänstemännen på dessa myndigheter har lika lite kunskap om MB som han själv. Han förutsätter att ingen på MSB kan MB, kan arabiska, att ingen följer MB:s globala verksamhet, i synnerhet i Mellanöstern.

Och han drar med er två genom att ni skriver på DN Debatt att Ibn Rushd agerat inom ramen för folkbildningens villkor.

Jag kan meddela att tjänstemän från MSB var närvarande då Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case – Sweden” (2018) presenterades i Stockholm och även några månader senare då min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018) presenterades. Ingen av våra böcker finns med i Erik Amnås källförteckning.

MB har en fullkomligt vidrig kvinnosyn, översatt till svenska av just MB:s aktivister i Sverige. Kvinnosynen i sig räcker för att Ibn Rushd inte kvalificerar sig för statsbidrag. Men Amnå går inte in på kvinnosynen.

Jag har ett helt kapitel om judefientlighet i min bok.

Erik Amnå skriver i rapporten: ”Vår strävan har varit att pröva alla [min kursiv] de argument som från olika håll anförts beträffande Ibn Rushds verksamheter” (s. 18). Han skriver också: ”Vi ställer oss kritiska till de fördomsdrivna, polariserande, faktaresistenta, vantolkande, ja generellt antifolkbildande debatter som präglar de sociala medier vi överblickat” (s. 164).

Jag kräver ett klart och tydligt svar av Erik Amnå huruvida han har ”överblickat” mina blogginlägg eller inte. Om han inte har läst dem, begär jag en förklaring varför han valt bort dem.

Jag har skrivit mängder med artiklar på Purdahbloggen om Ibn Rushd och Muslimska brödraskapets aktivister, plus en tjock bok. Jag har utförligt kritiserat Ibn Rushds intensiva lobbyverksamhet att få bort MSB:s första rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige under redaktion av terrorismforskaren Magnus Norell med bidrag av docent Aje Carlbom och Pierre Durrani, en lobbyverksamhet Erik Amnå i sin rapport fullföljer.

Folkbildningsrådet borde be Magnus Norell om ursäkt för Erik Amnås övertramp, som ni två har godkänt. En offentlig ursäkt. Magnus Norell har helt andra kontaktytor i Mellanöstern och Afghanistan/Pakistan än vad Erik Amnå har. Det är bara att läsa hans bok En personlig resa (2018) som handlar om hans resor i konflikthärdar.

Jag uppmanar Folkbildningsrådet att ha ett samtal med Erik Amnå om hans kunskaper om MB:s demokratifientliga, kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga ideologi och ett samtal med SKMA om Omar Mustafas talande reaktioner på SKMA:s kritik.

Det är stötande att Folkbildningsrådet delar ut statsbidrag till Ibn Rushd samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om antisemitism.

Jag ser fram emot ett uttömmande svar från Erik Amnå.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr

Folkbildningsrådet: Riv sönder professor Erik Amnås hårt vinklade rapport 4 september 2019 om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Professorns rapport är bara ytterligare ett bevis på universitetens kollaps som lärdomsanstalter och förvandling till ideologifabriker! Finansminister Magdalena Andersson: Dra in skattemedlen till Folkbildningsrådet. De ägnar sig åt samhällsförstörande verksamhet!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets totalitära tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget handlar om Muslimska brödraskapets islamism, ideologin att sharia ska styra individens liv in i minsta detalj och på sikt statens verksamhet in i minsta detalj. Ibn Rushd är en del av Muslimska brödraskapet (MB), både i fråga om ideologi och organisatorisk koppling. Se föregående blogginlägg.

För två veckor sedan skrev jag ett långt kritiskt blogginlägg om professor Erik Amnås rapport När tilliten prövas: En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Hans rapport har fortsatt att uppröra mig. Den är ansvarslös. Den prövar tilliten till universitetens professorer! Det är så uppenbart att rapporten är ett försvarstal för Ibn Rushd och religioners ställning i samhället, inte en kritisk granskning av Ibn Rushds separatistiska verksamhet i linje med Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och vad verksamheten har för negativa effekter på den sociala sammanhållningen i Sverige.

Separatism är motsatsen till integration. Ibn Rushds samhällsbidrag existerar inte.

Erik Amnå skriver att de kritiker har rätt som hävdar att det finns en ideologisk anknytning till Muslimska brödraskapet. Ändå godkänner han att Ibn Rushd ska få fortsatt statsbidrag. I stället för att i grunden sätta sig in i Muslimska brödraskapets demokratifientliga, kvinnofientliga, homofientliga och judefientliga ideologi läxar han upp de myndigheter som har insett att Muslimska brödraskapet inte ska finansieras med skattemedel. Det är fullkomligt sanslöst. Muslimska brödraskapet står för den fjärde totalitära ideologin i Europa! De står för en lika extrem judefientlighet som nazisterna. Det är väl belagt. Ibn Rushd ska inte förlåtas för att de begått ”misstag” och bjudit in demokratifientliga talare. Det är hutlöst.

Det är på tiden att alla instanser som delar ut skattemedel slutar använda kollektivordet ”muslimer” och kallar islamister för islamister och skiljer ut islamister från islams trosfränder på samma sätt som nazister skiljs ut från majoritetsbefolkningen. Muslimska brödraskapets aktivister är politiska aktivister. De strävar efter makt.

Amnå citerar riksdagens mål med folkbildningen: ”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället” (s. 13). Men själv struntar han i att öka sin kunskap och bildning.

Inte heller Catharina Håkansson Boman (C), ordförande Folkbildningsrådet och Maria Graner, generalsekreterare Folkbildningsrådet, ägnar sig åt att öka sin kunskap och bilda sig själva i fråga om ett kraftigt kritiserat studieförbund och den integrationsfientliga verksamhet detta studieförbund står för när de i DN 12 september skriver den så okunniga artikeln ”’Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor’”.

Det är MB:s aktivister, med sin offerretorik och krav på skattefinansierad särbehandling, som har gett islam ett dåligt rykte. Den finländska konvertiten Helena Hummasten (Benaouda) har spelat en avgörande roll för flödet av skattemedel till MB och MB-aktivisternas roll som ”muslimernas” talespersoner både inom rikspolitiken och lokalpolitiken. Hon har, tack vare detta flöde, i flera decennier varit i princip statsanställd samhällsomstörtare. Hon är Ibn Rushds tidigare förbundsordförande. Hon har suttit i ledande positioner i MB:s alla svenska organisationer. Hon fick sin maktposition för att hon var den enda, bland de arabisktalande MB-grundarna av Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som behärskade svenska språket. Hon syntes och hördes överallt under 1990- och 2000-talen. Överallt. Hon har bidragit till att islamisera Sverige, där hatet mot väst och västliga demokratier och ”försvenskning” är ett viktigt inslag. Hon nämns inte alls i Erik Amnås rapport, trots att han mycket väl känner till både henne och hennes nyckelroll inom MB:s organisationer i Sverige.

I egenskap av Ibn Rushds förbundsordförande har Helena Hummasten en lång bakgrund inom Folkbildningsrådet, liksom Erik Amnå, tidigare förbundsordförande i det religiösa studieförbundet Bilda (2008–2015). Hon var i många år ledamot i Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST, som övergått från nämnd till myndighet), så sent som 2012–2013, vilket kan ses här (s. 35) och alltså varit med och fördelat skattemedel till sin egen försörjning! År 2006–2007 var hon ledamot i både SST:s nämnd och råd med Mahmoud Aldebe som ersättare, vilket kan ses här (s. 45, 47). Erik Amnå finns också med i SST:s årsbok 2012–2013 då han under en konferens talade om civilsamhället (s. 12).

Erik Amnå skriver i den vinklade rapporten om Ibn Rushd: ”Det finns till att börja med två som står Ibn Rushd bi även när det blåser; Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Folkbildningsrådet” (s. 179). Kulturminister Alice Bah Kuhnke gjorde SST till MB:s privata PR-byrå, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg.

Erik Amnås trosförklaring präglar hela hans rapport. Trosförklaringen är en känga mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som nekat Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag, och mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som inte avlägsnar kunskapsöversikten (2017) om Muslimska brödraskapet i Sverige, under redaktion av terrorismforskaren Magnus Norell i samarbete med docent Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i MB. Jag återkommer till Amnås sågning av kunskapsöversikten, som i källförteckningen har ett inslag av SVT 3 mars 2017 som enda källa!

Erik Amnå blundar för att Ibn Rushd är en islamistisk organisation, alltså demokratifientlig
Inte ens den erkända specialisten på MB i väst, Lorenzo Vidino, som samma dag intervjuas av SVT och bekräftar att MB finns i Sverige, tar Erik Amnå med i sin rapport. Vidino säger: ”De skulle aldrig kalla sig själva för Muslimska brödraskapet öppet. Men de har helt klart operativa, organisatoriska, finansiella, personliga och ideologiska kopplingar till Muslimska brödraskapet. De finns närvarande i varje land, i stort sett, i vissa länder finns det fler av dem.” Vidino säger också att det är viktigt att vara uppmärksam på de idéer om kvinnors rättigheter, sexuella minoriteters rättigheter och religionsfrihet MB sprider. ”De är väldigt oense med de mainstream-värderingar som råder i Västvärlden. Det faktum att de spridit dessa åsikter till muslimska kretsar är problematiska ur perspektiv av social sammanhållning och integration.”

Det räcker för att Ibn Rushd faller utom ramen för folkbildningens villkor. De motarbetar integration.

I hela Amnås rapport ser man inte skymten av professorn i statskunskap, bara representanten för Equmeniakyrkan, det religiösa studieförbundet Bilda och Folkbildningsrådet.

I sina slutsatser och i DN-debattartikeln ”’Studieförbundet Ibn Rushd har idémässiga svagheter’” nämner Amnå inte denna viktiga svaghet: att Ibn Rushd motarbetar integration. Det är just Ibn Rushd och frågan om integration de kritiker Amnå och utredarteamet har intervjuat lyfter fram. Men ingenting av denna kritik finns i rapportens slutsatser. Jag återkommer till dessa kritiker och nämner endast här att riksdagsledamoten Hanif Bali (M) uttryckligen säger att Ibn Rushd är en islamistisk organisation: ”[Hanif Bali] menar att det är en liten skara individer som styr Ibn Rushd och medlemsorganisationerna som ofta kopplas till Stockholmsmoskén. Denna grupp av individer anser Bali också har en agenda att upprätthålla och sprida sin ideologi, en islamistisk [min kursiv], salafistisk, egyptisk tolkning av sunniislam” (s. 115).

Men islamism finns över huvud taget inte med i Amnås rapport. Han gör exakt det MB-aktivisterna är ökända för: så snart kritik riktas mot islamister påstår de att ”muslimer” attackeras. Ett belysande exempel är professor Mattias Gardell, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget. Mattias Gardell är en professor som verkligen prövar tilliten till universitetens professorer.

Amnå skriver: ”Studiens empiriska data har samlats in genom flera kompletterande metoder. Vår strävan har varit att pröva alla [min kursiv] de argument som från olika håll anförts beträffande Ibn Rushds verksamheter” (s. 18).

Men de har inte prövat anklagelserna om att Ibn Rushd är en islamistisk organisation.

Amnå skriver vidare: ”Vi ställer oss kritiska till de fördomsdrivna, polariserande, faktaresistenta, vantolkande, ja generellt antifolkbildande debatter som präglar de sociala medier vi överblickat. På exempelvis Twitter finns debattörer med ett stort antal följare som för fram anklagelser mot Ibn Rushd och dess medlemsorganisationer, ibland med bristande eller obefintliga källor” (s. 164).

Jag kräver att Erik Amnå redovisar exakt vad av det jag har skrivit på Purdahbloggen om Ibn Rushd som han och utredarteamet ”har överblickat” och vilka källkritiska brister han har funnit. Jag har i flera år skrivit mängder med blogginlägg om Muslimska brödraskapets islamism. På vad sätt är mina blogginlägg ”antifolkbildande”? ”Vantolkande”? ”Fördomsdrivna”? ”Faktaresistenta”?

Jag kräver ett klart och tydligt svar av Erik Amnå huruvida han har läst mina blogginlägg eller inte. Om han inte har läst dem, begär jag en förklaring varför han valt bort dem.

Erik Amnås ovetenskapliga kritik av MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, redaktör Magnus Norell
Jag kräver också att Erik Amnå förklarar varför han blint upprepar MB-aktivisternas kritik av MSB-studien i stället för att bilda sig en egen uppfattning. Han är professor! I statskunskap dessutom! Kunskapsöversikten är en utmärkt källa på drygt 30 sidor för den som vill sätta sig in i vad islamism är och vad MB:s politiska ideologi och verksamhet går ut på och på vad sätt deras verksamhet strider mot västerländsk demokrati. Kunskapsöversikten lyfter dessutom fram MB:s antisemitism, som Erik Amnå tar så lätt på och låter påskina att Ibn Rushds inbjudna judefientliga talare är olycksfall i arbetet, och inte medvetna val av ”bröder” i det globala nätverket.

Jag har skrivit flera blogginlägg om MB-aktivisternas kritik av kunskapsöversikten och tar också upp den i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. MSB:s kunskapsöversikt är en sammanställning av utländska akademikers forskning om MB i Europa. Eftersom det inte fanns någon forskning om MB:s verksamhet i Sverige, på grund av islamologernas inställning att det är islamofobi att forska om islamism, finns av naturliga skäl ingen empiri eller några forskningsreferenser om just de partierna, förutom Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000). Bristen är att de tre författarna när de listar de organisationer som ingår i MB:s svenska nätverk inte refererar till de olika organisationernas stadgar. Denna miss räcker inte för att avfärda hela kunskapsöversikten, som bygger på mängder med forskning. De missade stadgarna är ett halmstrå MB-aktivisterna klamrat sig fast vid och som Amnå okritiskt svalt som ”undermålig forskning”, i stället för att själv gräva lite och läsa in sig på stadgarna och se de organisatoriska kopplingarna. Amnå skriver:

De anklagelser som riktats mot Ibn Rushds koppling till Muslimska brödraskapet har fått näring av Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige (2017) som gavs ut av MSB. Författarna hävdar att Ibn Rushds ledning är ”helt styrd av MB” (Muslimska brödraskapet). Vidare hävdar de att Sverige unga muslimer (SUM) ska vara grundad på initiativ från MB samt att även den organisationen är ”helt styrda av MB”. Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) förklaras i rapporten som ”MBs organisatoriska front”, och Islamic Relief är enligt författarna ”en central organisation för att ge MB trovärdighet”. Dessa påståenden ges inga empiriska vetenskapliga belägg. Inte heller redovisas någon omfattande förklaring till vad författaren grundar dessa antaganden på. Rapporten har mött stor kritik från ett flertal islam- och religionsforskare i Sverige för att vara konspiratorisk och ovetenskaplig. (s. 35, 36)

Samma kommentar står på s. 118. ”I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår [min kursiv] huvudförfattaren Norell [ensam?] att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ’ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB’. Andra föreningar som anklagas [min kursiv] vara ’helt styrda av MB’ eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana.”

Det fanns inga ”forskare inom fältet”, eftersom det ju betraktades som islamofobi att forska om islamistisk verksamhet i Sverige, vilket också står i kunskapsöversikten. Erik Amnå är otroligt slarvig.

På sidan 118 skriver Amnå också: ”En andra rapport på uppdrag av MSB, Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext, skrevs av Aje Carlbom. Denna gång [2018] karaktäriserades samma svenska muslimska organisationer ha kopplingar till Muslimska brödraskapet, men dessa kopplingar värderades snarare som ideologiska än organisatoriska.”

Aje Carlbom skriver bland annat om den organisatoriska kopplingen:

Den svenska medlemsorganisationen i FIOE är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) vars huvudkontor finns i Stockholmsmoskén vid Medborgarplatsen. Uppgiften om medlemskap är inte tagen ur luften utan är hämtad från IFiS egna förbundsstadgar som, i den version jag har, antogs i juni 2012 på förbundets kongress. Under rubriken ”Status”, punkt c, säger IFiS att ”förbundet är en grundande medlem i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), och följer dess allmänna riktlinjer” (sid 1)
– – –
Det framgår också av citaten att IFiS inte är en medlem vilken-som-helst i FIOE utan att det är en av organisationerna som varit med och etablerat paraplyorganisationen. Vad det betyder är inte helt klart, men någonting som bör kunna sägas är att aktörer som är med och grundar en organisation med stor sannolikhet också är medvetna om vilka andra personer och organisationer som deltar i grundandet och vad de har för ideologisk inriktning på sitt tänkande. Motsatsen, att IFiS aktivister saknar kunskap om vilka andra som deltagit i grundandet, förefaller orimlig när etableringen av islamiska organisationer till stor del handlar om att skaffa sig inflytande i Europa kring frågor som har att göra med islam och muslimer: ett område där flera individer och politiska aktivister strider om att mobilisera nya anhängare, pengar och tolkningsföreträde i förhållande till både muslimer och icke-muslimer (Kepel 2004). Det förefaller orimligt att aktivisterna i IFiS skulle agera så oprofessionellt att de är med och bygger upp en europeisk paraplyorganisation utan att veta vilka de samarbetar med. (s. 27, 28)

Erik Amnå skriver: ”Vid vår intervju frågade vi Carlbom om han verkligen ser något farligt i att svenska muslimska organisationer har en ideologisk koppling till Muslimska brödraskapet, vilket han hävdar i sin rapport.” Aje Carlbom svarar: ”Jag tror inte det är farligt i betydelsen direkta hot om jihadistiskt våld. Däremot uppfattar jag det som negativt på lång sikt. Deras politik bygger på en separation mellan muslimer och andra grupper, det är själva idén, och jag tror inte det är bra” (s. 119). Amnå fortsätter sin kritik av kunskapsöversikten.

Till skillnad från de andra studieförbunden har myndigheterna som vi träffat haft ett mer ambivalent förhållningssätt till Ibn Rush. Idag saknar de en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. (s. 165)

Det handlar alltså om att de svenska organisationernas stadgar inte redovisades. Amnå har läst Aje Carlboms rapport ett år senare, ändå klänger han sig fast vid MSB:s första rapport, som ju är den första redovisningen av islamism och islamistiska aktivister i Sverige och MB:s demokratifientliga ideologi. Inte konstigt att den väckte uppmärksamhet bland landets myndigheter, och bland MB-aktivisterna. Aktivisterna blev ju helt avklädda. Amnå skriver:

När myndigheten [MSB] publicerade den första rapporten om Muslimska brödraskapet fick den på kort tid ett stort genomslag i såväl medier som bidragsgivande myndigheter på olika nivåer. Den pekade bland annat ut Ibn Rushd samt några av dess medlemsföreningar som direkt eller indirekt organisatoriskt kopplade till Muslimska brödraskapet. Det var slutsatser byggda på bristande eller obefintliga källor, och rapporten kritiserades av en rad sakkunniga inom området. Det hindrade dock inte rapporten från att frekvent användas som referens, inte bara av kritiker mot Ibn Rushd, utan även av andra myndigheter. Vid vår intervju med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar företrädarna att de kände sig tryggare i sitt beslut gällande avslaget av Sveriges Unga Muslimers bidrag när MSB hade dragit liknande slutsatser.
Rapporten kan även tänkas ha haft en större inverkan än så. Vid en sökning av Ibn Rushd på internet hittar man snabbt kritik mot studieförbundet med referenser till rapporten. Ibn Rushd har själva nämnt att de haft svårigheter att inleda samarbeten med några kommuner, där rapporten tycks ha bidragit till en obefogad [min kursiv] negativ bild av studieförbundet. Att kommunala och statliga tjänstemän förlitar sig på uppgifter publicerade av MSB ses ju som självklart. Det är märkligt att myndigheten än idag inte tagit avstånd från rapporten och att den fortfarande finns tillgänglig på deras hemsida. Det blir även problematiskt när MSB skriver på sin hemsida att rapporten inte ska ses som vetenskapligt skriven utan att den snarare ska ge en kunskapsöversikt. Det blir svårt att se nyttan av just en kunskapsöversikt som har bristfälliga eller obefintliga källor [stadgarna!] och som dessutom svartmålar svenska organisationer utan belägg. Trots detta har myndighetens rapport gett en dominoeffekt. Den har påverkat andra myndigheter och gett kritiker en ”tung” källa i deras kritik mot studieförbundet. Kritik har framförts i debatten inom offentliga forum och i sociala medier, som i sin tur har påverkat kommuners förhållningssätt till Ibn Rushd. Att de följande två rapporterna steg för steg tonade ned kritiken med allt försiktigare slutsatser (genom en tydligare utformad forskningsprägel) har däremot inte avspeglats lika mycket i opinionsbildningen. Av alla relevanta myndigheter har MUCF intagit den mest kritiska rollen, särskilt men inte bara mot SUM. Man drog in statsbidraget och senare har man också överklagat den dom i Förvaltningsrätten som upphävde myndighetens beslut. (s. 179, 180)

Detta är grovt. Erik Amnå är professor i statskunskap men är totalt ointresserad av Ibn Rushds politiska verksamhet.

Några citat ur MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, redaktör Magnus Norell
Den första meningen: ”Innehållet i rapporten bygger på delar av den internationella forskning som bedrivits om Muslimska brödraskapet i Egypten och de studier som genomförts om den europeiska grenen under senare år (Johnson 2010, Kandil 2015, Larise 2012, Maréchal 2008, Meijer et al 2012, Quilliam 2016, Schuck 2013).”

I samma stycke står vidare: ”Rapporten bygger också på en analys av den traditionella islamiska policy som styrt MB; en policy som kopplats till de policydokument europeiska MB har formulerat för sitt arbete i den nya politiska kontext rörelsens aktivister befinner sig i samband med etableringen i Europa (se Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE), Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) förbundsstadgar” (s. 2).

Här nämns den organisatoriska kopplingen, som Erik Amnå inte vill kännas vid.

I nästa stycke står det: ”Till detta ska läggas de olika former av empiriska och teoretiska erfarenheter om islamism [min kursiv] som rapportens författare har tillägnat sig i olika sammanhang. Magnus Norell har lång erfarenhet av studier kring islamismens [min kursiv] olika uttryckssätt i Mellanöstern och Europa. Aje Carlbom har i många år intervjuat islamister [min kursiv] i Malmö som tillhör eller har tillhört Muslimska brödraskapets ideologiska tendens. Pierre Durrani är före detta medlem i Muslimska brödraskapet med stor ’inifrån’ förståelse av hur rörelsens medlemmar tänker organisatoriskt och taktiskt i olika frågor” (s. 2).

De avslutar med: ”Givetvis är innehållet i rapporten summariskt och generaliserat för att passa formatet. Det återstår att fördjupa studiet empiriskt och teoretiskt [min kursiv] om olika frågor kring det europeiska brödraskapets ideologiska nätverk. Innehållet i rapporten bör därför betraktas som ett första försök att formulera en sammanhållen kunskapsöversikt av rörelsens europeiska och svenska aktiviteter” (s. 2, 3).

Detta är en tydlig programförklaring Erik Amnå borde förstå innebörden av.

Här följer kunskapsöversiktens presentation av islamism (med noter som står i rapporten):

Islamism är inte någon egen typ av muslimsk tro. Det är en politisk ideologi baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet. De många islamistiska partier och rörelser som finns har många olikheter och bör studeras i den kontext de befinner sig i. Det gemensamma finns i den betoning på en ideologisk-religiös bas som ledande för hur samhället och dess medborgare ska styras och där individen underordnas staten. Detta till skillnad mot en demokratisk stat där individens integritet, skydd och fria val (både de personliga ”livsvalen” och de allmänna) är vägledande och där statens demokratiska uppbyggnad står till individens förfogande.
Vad dessa många olika former av islamism har gemensamt är också en förmåga att kombinera fientlighet gentemot Väst och ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna projektets avigsidor, som man ser det från MB:s horisont. (s. 3)

Vidare:

Eftersom aktivisterna i Europa befinner sig på en plats där majoriteten är sekulär och därför har en svag förståelse för betydelsen av att följa en uppenbarad religion så har de europeiska bröderna tonat ner sin islamistiska ideologi. Rörelsens aktivister är sällan ute på gator och torg under den klassiska parollen ”Islam är lösningen” utan har istället valt att undvika att ge sig in i diskussioner och debatt som rör deras islamistiska ideologi. Politiskt-religiöst håller de låg profil gentemot det sekulära majoritetssamhället utifrån vetskapen att deras idéer om kvinnans position i islam eller betydelsen av att följa sharia väcker starka protester hos majoriteten av svenska medborgare. Den ”låga profilen” ska inte tolkas som att aktivisterna i Europa har gett upp drömmen om kalifatet utan profilen ligger inom ramen för den generella policy MB har för sina olika grenar. Det är väl känt (inte minst inom forskningen) att det finns stor frihet för MB:s aktivister att utforma lokalt förankrade strategier. (s. 17)

Om att MB tagit på sig rollen som gatekeeper, vilket ger dem möjlighet att framställa sin tolkning av islam i så positiva ord som möjligt:

Givet att mainstream tolkningar av islam innehåller en mängd idéer som strider mot västerländska ideal och normer så ligger det i sakens natur att aktivisterna måste tona ner de delar av sin religiösa ideologi som skulle kunna uppfattas som kontroversiella. Den tyske statsvetaren Christoph Schuck (2013) påpekar att detta är typiskt för islamister som befinner sig i MB:s position där både sekulära makthavare och muslimer/islamister utgör målgrupp för de politiska ansträngningarna. Muslimska ledare verkar överlag investera en hel del kraft i olika försök att ”normalisera” och konstruera en positiv ”image” kring islam (se Sohrabi & Farquharson 2015). Rollen som ”gatekeeper” är alltså viktig som en del i det generella försvarsarbete av islam som europeiska MB tagit på sig. (s. 21)

Den här kommentaren är viktig. Efter den följer citat ut Erik Amnås rapport som visar att det förhåller sig exakt så i Sverige:

När det gäller möjligheten att [. . .] konstruera svårigheter (alla) ’muslimer står inför har MB:s aktivister utvecklat en strategi där problemet par exellence står att finna i majoritetssamhällets attityd till religionen och dess anhängare. Handlingsmönstret som utvecklats under senare år är att aktivisterna i rörelsen avfärdar alla former av kritiska synpunkter av islam eller av aktivisternas praktik med termen ”islamofobi”. [. . .] Med hjälp av termen kan de sprida den felaktiga uppfattningen att de är vanliga muslimer [min kursiv] som är utsatta för ”islamofobi” snarare än att de omfattar en samhällsförändrande ideologi (Readings et al 2016). [. . .] Genom att misstänkliggöra motståndarens psykologiska och moraliska intentioner är det möjligt att undvika att ta ansvar för egna tillkortakommanden eller etiskt tvivelaktiga ställningstaganden. (s. 21, 22)

Så här säger aktivister inom Ibn Rushd i Erik Amnås rapport: ”Inom Ibn Rushd tycks det råda konsensus om att det är på grund av ett hårdare samhällsklimat mot muslimer [min kursiv] som Ibn Rushd har blivit så granskade och kritiserade. Några konstaterar att synen på muslimer [min kursiv] har förändrats drastiskt sedan 1990-talet och att det idag råder islamofobi i mycket större utsträckning” (s. 155).

Ibn Rushds aktivister är inga ”vanliga muslimer”. De är handplockade och indoktrinerade MB-islamister.

Filip Ahlin från Försvarshögskolan säger att när det framförts kritik av salafister och salafistisk jihadism har Ibn Rushd-aktivister genast kommit med anklagelser om att muslimer kollektiviseras: ”De har försökt att kväva varenda försök till en konstruktiv debatt med att anklaga personer att kollektivisera” (s. 117).

Det är nödvändigt att sortera bort kollektivordet ”muslimer” hos alla instanser som fördelar pengar. Det har missbrukats tillräckligt länge av demokratifientliga krafter.

Ibn Rushds offerretorik och anklagelser om islamofobi, inget unikt för Ibn Rushd, standard överallt där MB etablerat sig i väst
Erik Amnå intervjuar Aje Carlbom som säger: ”Jag tror att det är jätteviktigt för islamister att hålla liv i offernarrativet även om de i många sammanhang i objektiv mening inte kan ses som offer. Det är det som motiverar och legitimerar vissa saker. Alla som säger något kritiskt uppfattas av islamister som kritiker av islam, därför avfärdas de som islamofobiska. Jag tror att det är mycket svårt för ett samhälle att kombinera diskursen om islamofobi med demokratiska värderingar om yttrandefrihet” (s. 117).

Ändå är det just ”diskursen om islamofobi” Erik Amnå har anammat när han inte någonstans i rapporten ifrågasätter begreppet islamofobi och frikostigt strör begreppet omkring sig. Bland annat hävdar han att kritiken mot Ibn Rushd i sociala medier ”haft en otvivelaktig islamofobisk karaktär”, märk väl, utan att ge några belägg för det han kallar ”klappjakt” (s. 185).

Ibn Rushds aktivister är politiska aktivister. De har ett klar och tydligt mål med allt de säger. Att framställa sig själva som offer, få massor av skattemedel, öka sitt inflytande hos politiker och därmed sin tolkning av islam som den ”rätta”. Kort sagt att vidga sin maktbas. Det är makt de är ute efter. De är inte lojala mot Sverige. De är motståndare till sekularism. De är för sharia. Det är bara att läsa innantill om IFiS ”värdegrund” på deras sida Frågor och svar. ”Värdegrunden” är i strid med svensk lagstiftning. Den strider inte minst mot religionsfriheten. Inget utrymme ges den enskilda individen att tolka sin religion. Kvinnor och män är lika inför Gud men har tilldelats olika roller på jorden, och därmed olika rättigheter. ”Värdegrunden” i sig räcker för att inte en skattekrona ska betalas ut till detta nätverk.

En tidigare medlem i en medlemsorganisation säger följande: ”Man har verkligen gjort islamofobin till en verklighet. Man har satsat på det tills det blev någonting som man lever med” (ibid.).

Erik Amnå ser två risker med offerrollen. Men han kopplar inte bruket av begreppet islamofobi till en viktig ingrediens i Muslimska brödraskapets metoder att skaffa sig inflytande i väst. Han framställer det som om det enbart rör Ibn Rushd. Men det är ju ett genomtänkt drag, inte minst i syfte att håva in pengar i ”kampen mot islamofobi”. MB har insett att anklagelser om islamofobi ger omedelbar effekt och är en mycket lukrativ inkomstkälla. Offerollen förekommer inte bara i Sverige. Den finns i FIOE:s alla europeiska länder. Det handlar inte om omvärlden. Det handlar om MB:s metoder att skaffa sig makt och pengar. Det hade Amnå vetat om han läst MSB:s första studie om Muslimska brödraskapet i Sverige i stället för att avfärda den som undermålig. Då hade han kunnat undvika följande pinsamma passus:

Till de bedömningarna vi gjort vill vi också lägga de två risker vi ser i Ibn Rushds nuvarande utveckling. Den ena är att man låter sig fångas in och färgas av den islamofobiska omvärldsbilden [min kursiv]. Den har förvisso sina starka belägg. Hatbrott med islamofobiska drivkrafter ökar, enligt muslimska församlingar, Brå och SÄPO. Men den kan ha en paralyserande verkan. Kritik kan enkelt avfärdas som ondskefull istället för att motivera undersökning och stämma till självkritik. Den kan också leda till att man passiviserar och förminskar muslimer till kraftlösa offer.
Den andra risken handlar om mediers och myndigheters generella brist på tillit till Ibn Rushd och närstående muslimska organisationer. Den kan få, ja den kan redan ha fått, till effekt att riskbenägenheten avtagit. Ingen vill iscensätta den folkbildning som den svenska demokratin skulle behöva i ett mycket viktigt samhällsskede av populism, religionsfientlighet, islamofobi, antisemitism, hedersvåld, faktaresistens, terrorism och demokratiska bakslag. Man vågar inte folkbilda i sådana och andra kontroversiella ämnen i dialog och respekt för den som förfäktar en motsatt uppfattning. När man på detta vis väljer att ställa sig vid sidan av den idédebatt som pågår också inom islam i dessa frågor riskerar man att göra sig ointressanta och irrelevanta för presumtiva, mindre konservativa deltagargrupper. (s. 181)

Folkbilda om ”islamofobi”? Fortsätta att folkbilda om MB:s paradgren? MB:s aktivister bjöds in till kulturminister Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi och framförde önskemål om ”folkbildning” om islamofobi. Uppdraget gick till SST som la det på Ibn Rushd som kallade in extremt kontroversiella ”experter”. Kritiken var massiv. Men Erik Amnå avfärdar kritikerna, inte SST och ”experterna”.

Om Erik Amnå hade gjort lite bakgrundsarbete skulle han ha insett att ”omvärldens islamofobi” sedan åratal tillbaka har varit MB:s kassako framför allt annat. Ibn Rushd kommer inte att sluta med offerretoriken förrän kassaflödet från stat och kommuner upphör.

Och det bör upphöra nu, omedelbart. Begreppet islamofobi är ett medel att nå en maktposition i väst. Det är MB-s medel. Och har inget med omvärldens ”fobi” att göra.

Den 7 oktober 2007 var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på ett seminarium om islamofobi. Mehmet Kaplan var då MP:s riksdagsledamot och han presenterade sig med att han satt i justitieutskottet och berättade att han drivit igenom att islamofobi ska vara ett hatbrott. Det är väl känt att Mehmet Kaplan i många år var en ledande gestalt inom MB:s svenska gren.

Det är alltså det extremt judefientliga MB som drivit igenom att ”islamofobi” ska vara ett hatbrott och ingå i Brå:s statistik.

Det har också medfört att andra drivit på att religionskritik ska registreras som hatbrott hos Brå. Det är en skrämmande utveckling att religionskritik stryps.

Erik Amnå går inte på djupet när det gäller Ibn Rushds anklagelser om islamofobi. Han ställer inte Brå:s statistik om ”islamofobi” i relation till exempelvis ”kristofobiska och andra antireligiösa motiv” eller andra hatbrott.

Begreppet islamofobi har blivit den nya hädelselagen. Erik Amnå måste veta vem professor Ingemar Hedenius var och att han inte anklagades för ”kristofobi” när han satte tänderna i den kristna läran och kallade teologi för humbug. Ingemar Hedenius anklagades aldrig för hatbrott.

Jag skriver om kassakon islamofobi i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Även docenten och kulturdebattören Johan Lundberg skriver om Ibn Rushds satsning på islamofobi i boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2013). Där skriver han även om Forix, som Omar Mustafa, enligt Erik Amnå, påstår handlar om att motarbeta segregation (Amnås rapport s. 121). Lundberg skriver om Rashid Musa och Helena Benaouda och också om Irene Molina, för att inte tala om Mattias Gardell. För Ibn Rushd och Forix se exempelvis sidorna 385–392 (2019). Lundbergs bok har Erik Amnå uppenbarligen inte heller läst.

En annan minister som likt Alice Bah Kuhnke skänkte MB miljoner skattekronor för att motarbeta ”omvärldens islamofobi” var Erik Ullenhag (L), integrationsminister 2010–2014. I det här blogginlägget kritiserar jag att han likställer ”islamofobi” med antisemitism.

Om Amnå menar att individer som definierar sig som muslimer utsätts för diskriminering borde han använda begreppet muslimfientlighet och ta bort religionen. Inte minst med tanke på hur Turkiets president, vars parti AKP är systerparti till MB, använder sig av begreppet för att stärka sin ställning i Europa.

”Islamofobi!” är Turkiets president Recep Tayyip Erdogans stridsrop i erövringen av Europa
President Erdogan har planer på att återupprätta Osmanska riket. Det synliga tecknet på spridningen av islam är hijab, kvinnors beslöjning. Med hjälp av den regeringstrogna tankesmedjan SETA har Erdogan värvat forskare vid universitet runt om i Europa som med jämna mellanrum sammanställer nationella rapporter om ”islamofobin” i sina länder samlade i European Islamophobia Report. Göteborgs universitet och Uppsala universitet har medverkat.

Erdogans mål är att med hjälp av europeiska regeringar stärka sin tolkning av islam. Han kräver att islamofobi ska betraktas som ett brott, att enskilda skolor och arbetsplatser inte ska ha rätt att själva bestämma om elevers och arbetstagares klädsel. Det är upp till politiker och lagstiftare i Europa att garantera kvinnors rätt att vara beslöjade i olika inrättningar, enligt Erdogan.

År 2015 medverkade professorerna Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi från Göteborgs universitet med ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”, vilket jag skriver om i detta blogginlägg.

År 2017 medverkade Mattias Gardell, Mehek Muftee med ”Islamophobia in Sweden National Report 2017”. SKMA kritiserade att Mattias Gardell skulle medverka vid presentationen av rapporten tillsammans med flera välkända judefientliga talare. Gardell ställde in sin medverkan, men vad jag vet har han inte dragit tillbaka sitt inlägg om islamofobi i rapporten.

Islamofobi är ett medel att sprida en reaktionär tolkning av islam och har inget med omvärlden att göra. Det står klart inte minst av president Erdogans bruk av ordet för att stärka sitt inflytande i Europa.

Hädanefter bör begreppet islamofobi kopplas direkt till president Erdogan. Den som använder ordet ska betraktas som Erdogans medlöpare. Jag återkommer till Omar Mustafas kopplingar till turkiska islamister.

Ibn Rushds, IFiS och SUM:s inbjudna judefientliga talare
Regeringen kommer att hålla en internationell konferens om antisemitism nästa år. Det lämpliga vore om regeringen sopade rent framför egen dörr innan utländska delegater anländer. Mest framgångsrikt borde vara att med omedelbar verkan dra in alla skattemedel som beviljats organisationerna i MB:s svenska gren.

Här är två viktiga meningar i Magnus Norells MSB-studie 2017, som bygger på forskning:
”Antisemitismen har en lång historia i islam och det finns en mängd referenser till Koranen och diverse hadither där judar betecknas som islams fiender och beskrivs i värsta tänkbara dager som några som måste bekämpas och förnedras. (Durie 2010:105–112)” (s. 5). ”I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning” (se Küntzel 2007)” (s. 30).

Personer Erik Amnå intervjuar riktar kritik mot att det råder en antisemitisk kultur inom Ibn Rushd. Pierre Durrani säger att ”sympatier med Muslimska brödraskapet också innebär ett antisemitiskt synsätt” (s. 114).

Aje Carlbom citeras: ”Sannolikheten för att de ska hitta någon som inte är antisemit av utländska gäster, den är dock minimal. De flesta, speciellt om man kommer från Mellanöstern, är en del av MB [min kursiv] och saknar erfarenhet av europeisk debatt. De är starkt präglade av antisemitiskt tankegods. Det är ju inte bara misstag, utan det är mycket svårt för dem att hitta föreläsare med värderingar som kan accepteras i Sverige” (s. 114).

Här är en bild från Magnus Ranstorps Twitter om MB-talare inbjudna av IFiS 2018. Även Rashid Musa finns med på bilden.

Erik Amnå skriver: ”Vi har ingen anledning att misstänka att studieförbundet avsiktligen bjuder in personer som tidigare uttryckt sig demokratifientligt” (s. 166). Ibn Rushd har kritiserats för att ha bjudit in judefientliga talare ända sedan 2011 och fram till 2018. De skulle inte veta vilka ”bröder” de väljer in? Det är stötande att Erik Amnå framställer IFiS, Ibn Rushds och SUM:s aktivister som halvkorkade. De är sluga, de är indoktrinerade, de är programmerade att ljuga. Se mitt föregående blogginlägg och Sameh Egyptsons bok Holy white lies.

I Erik Amnås källförteckning finns inte kritik av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med. Inte heller intervjuas någon representant för SKMA, trots att SKMA framförde allvarlig kritik mot Omar Mustafa 2013 i samband med att han valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Den väl tränade Omar Mustafa, med hög rang inom MB:s svenska gren, skulle inte ha fattat vad SKMA:s kritik 2013 gick ut på?

Här är SKMA:s kritik år 2013 av inbjudna talare när Omar Mustafa var IFiS ordförande. Under rubriken ”Tydligt mönster” skriver SKMA, efter mycket allvarlig kritik riktad mot Omar Mustafas agerande:

För att summera: Islamiska förbundet har under flera år återkommande bjudit in föreläsare vars övergripande budskap innehåller grov antisemitism. När detta har påtalats har dess ordförande Omar Mustafa till en början ifrågasatt att föreläsarna hyser antijudiska uppfattningar, beskrivit judehatet som Israelkritik och anklagat kritikerna för islamofobi. Först när hans plats i socialdemokraternas partistyrelse stod på spel medgav Mustafa på ett otvetydigt sätt att två av de inbjudna gästerna givit uttryck för antisemitism. När det gäller de två andra föreläsarnas tydligt antijudiska uppfattningar så förnekar Mustafa att dessa skulle vara antijudiska och avfärdar kritikerna som ”Israelvänner”. Parallellt med detta har Mustafa som ordförande i IFIS hyllat ökända antisemitiska ideologer – inflytelserika figurer vars världsbild och historiesyn inrymmer extrema former av judehat – som stora tänkare och förebilder för muslimer. Slutligen har IFIS översatt och på sin hemsida publicerat en text som ger uttryck för klassisk antisemitism.
Det är uppenbart att det finns en tydlig tendens i detta. IFIS har konsekvent valt att associera sig med, försvara, hylla och därmed också legitimera personer och budskap som är antijudiska.

Här, fyra år senare, återkommer SKMA med kritik. Här är ännu ett inlägg.

Erik Amnå har inte gått på djupet med Omar Mustafas och Ibn Rushds agerande när de fått kritik för att ha bjudit in judefientliga och homofientliga talare.

Omar Mustafas lovord över president Erdogan och den turkiska islamisten Necmettin Erbakan
Här en bild från Conny Lindströms Twitter då Omar Mustafa och Yasri Khan var på studiebesök i Istanbul. Yasri Khan skriver: ”Tillsammans med SUM:s styrelse och med mina trosfränder – Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki i Istanbul. Lär oss om AKP, Erbacan och Turkiet. Jobbat tillsammans i SUM från 2008–2011.” Yasri Khan ingick i Fredsagenterna, som liksom Forix enligt Omar Mustafa i intervju med Erik Amnå skulle syfta till ”att motverka segregationen och bidra till ökad integration” (s. 121).

Med hjälp av studiebesök i Turkiet? Så här beskriver SKMA 2013 om Necmettin Erbakan: ”SKMA tog i sin kritik även fasta på det kondoleansbrev som Omar Mustafa såsom ordförande i IFIS publicerade med anledning av den fd turkiske premiärministern Necmettin Erbakans bortgång 2011. Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit antisemitiska konspirationsteorier är väl känt. Redan 1991 proklamerade han att ’Sionismen är en tro och ideologi vars centrum står att finna i bankerna på Wall Street i New York. Sionisterna är dessutom övertygade om att andra människor skapats för att vara deras slavar.’ Så sent som den 8/11 2010 hävdade Erbakan i en uppmärksammad intervju i Die Welt att världen sedan länge styrdes av en global judisk konspiration: ’Judar har styrt världen i 5700 år’”.

Och så här skriver SKMA om Omar Mustafas lovord:

I kondoleansbrevet från Mustafa och IFIS den 28/2 2011 heter det att Erbakan var ”en stor förebild” och en ”inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen”. På SKMA:s fråga 2011 hur en antisemitisk ideolog kan vara en ”förebild” och inspirationskälla för muslimer valde Mustafa att inte svara. När Expo pressade honom på detta 2013 påstod han att han inte känt till uttalandena, men vidhöll sin beundran för Erbakan och menade att det var dennes insatser för ”islam och demokrati” han hyllade (Expo 9/4 2013). Av allt att döma ser Mustafa ingen motsättning i att sprida judehat och att göra viktiga insatser för islam och demokrati. Värt att understryka är också att exemplet Erbakan inte handlar om en inbjudan utan om en hyllning och därmed legitimering av en viktig antisemitisk hatspridare.

Det går inte att, som Erik Amnå gör, bortförklara Omar Mustafas agerande med att de inbjudna talarna är olycksfall i arbetet som kunde ha fått allvarliga följder om inte medierna slagit larm. Här är bild från Sameh Egyptsons Twitter med Omar Mustafa och MB:s näst högsta man i Egypten inbjuden till Sverige när MB hade makten i Egypten 2012.

Det går inte heller att bortförklara Rashid Musas agerande och nära kontakter med utländska MB-aktivister.

Rashid Musa, aktiv inom Ibn Rushd och i många år SUM:s ordförande
Här är en bild från Conny Lindströms Twitter på Rashid Musa tillsammans med den höga MB-mannen i Storbritannien Anas Al-Tikriti (scrolla uppåt) samt en bild på Helena Benaouda tillsammans med internationella MB-aktivister.

Bilden på Helena Benaouda publicerades av Ibn Rushd med rubriken ”Nytt samarbete för muslimer i väst”.

Här publicerar Conny Lindström för några dagar sedan på Twitter samma bild på Rashid Musa och Anas Al-Tikriti och Tikriti tillsammans med en man från Hamas.

Här är bild från Conny Lindströms Twitter om Rashid Musa när han talar på en konferens anordnad av nordamerikanska MB, alltså CAIR. Här är ytterligare en bild om CAIR från Conny Lindströms Twitter.

Bilderna talar sitt tydliga språk om var Rashid Musa, och Helena Benaouda för den delen, har sina sympatier.

Erik Amnå ger Rashid Musa utrymme. Amnå både intervjuar Rashid Musa och bevistar en föreläsning han håller om Malcolm X. Rashid Musa är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister. Han är separatist. Han har utnämnt den ”vita mannen” till fienden. Bara det faktum att Ibn Rushd dels låter honom framföra sina separatistiska åsikter i förbundets medlemstidning och låter honom hålla en föreläsning om hudfärgsrasisten, separatisten och hatpredikanten Malcolm X visar att studieförbundet inte verkar för integration. Ändå skriver Erik Amnå att Omar Mustafa lyfter fram just Aktivistguiden, inom vilket Musa höll sitt föredrag, som exempel på projekt som syftar till att ”motverka segregationen och bidra till ökad integration” (s. 121).

Professor Irene Molina, Antirasistiska akademin (ArA) och det neo-marxistiska nyordet intersektionalitet
Erik Amnå bevistade arrangemanget Banati, kallat Jämställdhetskonferens, där professor Irene Molina var en av talarna, men han markerar inte att flera av de inbjudna talarna i sig är skäl nog att dra in statsbidraget till Ibn Rushd, såsom Irene Molina och Maimuna Abdullahi. Mattias Gardell skulle ha deltagit men var sjuk. Amnå kommenterar över huvud taget inte den kritik som riktats Gardells försvar av islamister. Amnås beskrivning av eventet är beklämmande läsning. Eventet kallas alltså jämställdhetskonferens och sägs återkomma varje år. Irene Molina har i två decennier motarbetat arbetet mot hedersförtryck med motiveringen att det är rasism att forska om kulturskillnader! Hon är så långt ifrån jämställdhet en akademiker kan komma.

Irene Molina är revolutionär. Hon är separatist. Hon är verksam inom det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som har utnämnt Sverige till ”vit” kolonialmakt som invandrarna, ”de färgade”, kallade ”rasifierade”, förtrycks av och bör starta en revolution mot.

Johan Lundberg skriver om Irene Molina i Ljusets fiender och citerar ur en tidningsintervju i samband med kravallerna i Husby den 16 april 2013 där Molina ”kallar sig först och främst aktivist”. Hon är statsanställd och försörjd av landets medborgare. Hon flydde från Chile. Hon fick asyl i Sverige. Hon säger: ”Är det inte dags att starta den här förortsrevolutionen helt enkelt?” (s. 374)

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om ArA:s aktivister och det symbiotiska förhållandet mellan ArA och MB-aktivisterna. Här är en beskrivning av ArA:s tystande av utlandsättades försvar av Sverige och här är ArA:s egen beskrivning av hur de verkar för att utrota ”vita” inom akademin. De ägnar sig åt hets mot folkgrupp och får pengar av MUCF.

ArA skrev ett brev 10 juni 2015 till regeringen Löfven och hävdade att de var bäst på rasism och fick uppdraget att sammanställa nationell plan mot rasism, där givetvis både islamofobi och intersektionalitet finns med. Det är ArA:s aktivister som sitter i det nyinrättade Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, som jag kallar för Rasbiologiska institutet 2.0 i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige och i det här blogginlägget.

Även Johan Lundberg skriver om CEMFOR i den uppdaterade versionen av Ljusets fiender 2019 och drar den här slutsatsen om den ideologiska forskning som där bedrivs: ”En kvalificerad gissning är att detta forskningscenters eftermäle inte kommer att skilja sig mycket från dagens omdömen om den tidigare rasforskning som bedrivits i Uppsala” (s. 427).

Det är dessa två nätverk, ArA och MB, som har slitit sönder Sverige. Aktivisterna är hänsynslösa. De har med hjälp av anklagelser om rasism och islamofobi fått människor att förlora sina jobb, sina vänner, sina familjemedlemmar.

I dag ser vi resultatet av det stenhårda förbudet att tala om verklighetens Sverige. För att komma till rätta med skadegörelsen dessa båda nätverk ställt till med bör man givetvis börja med att dra in alla skattemedel till dessa nätverk och den vägen ta ifrån dem den maktställning de har tillskansat sig. De är inbördeskrigare. De ställer sig inte solidariska med Sverige. ArA ställer sig solidariska med marxistiska teoretiker. MB ställer sig solidariska med MB. Sverige är för dessa aktivister bara en kassako.

Studieförbund som samarbetar med eller bjuder in dessa aktivister diskvalificerar sig omedelbart för alla former av offentliga bidrag.

Erik Amnå berör inte med ett ord hur farlig Rashid Musas och ArA:s västfientliga retorik är och hur lätt denna retorik kan tända gnistan till våld.

Ibn Rushd motarbetar integration. De verkar för segregation
Ytterligare ett skäl för Folkbildningsrådet att dra in statsbidraget till Ibn Rushd är att föreningen är synnerligen olämplig som kontaktorgan för nyanlända. Ibn Rushd har en totalitär tolkning av islam som de påstår är den ”rätta”, den ”autentiska” tolkningen, till skillnad från tolkningar präglade av olika kulturer. Alltså asylsökande som kommer från mängder med olika kulturer får i Sverige lära sig att de tolkar islam ”fel”. Ju fler outbildade asylsökande Ibn Rushd ”tar hand om”, desto mäktigare maktbas skaffar de sig, och desto större möjligheter har de att kräva särlagstiftning baserad på sharia. För det är deras tolkning av sharia som är den ”rätta” tolkningen. Och den tolkningen är inte baserad på mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen som är lag i Sverige. Den är totalitär och reglerar individens liv in i minsta detalj.

I skriften Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, står det att man vill ha hjälp av dåvarande Invandrarverket för att nå asylsökande. ”Det är svårt att få kontakt med nya muslimer eftersom det är svårt att få reda på adresser. Vi hoppas att Invandrarverket kan hjälpa oss, så att islamiska församlingar kan nå muslimer i Sverige” (s. 43, www.islamiska org. 2002).

Syftet är att ”skydda muslimer från att glida ur det islamiska sättet att leva. Att aktivt inbjuda till Islam. Att sprida information om Islam” (ibid.). Här är ytterligare ett citat: ”Det är viktigt att både svenskar och andra muslimer får rätt [min kursiv] undervisning och information om Islam för att undvika olika motsättningar i framtiden, vilket kan få allvarliga följder” (ibid.).

Och den ”rätta” informationen får man på IFiS hemsida, som Erik Amnå tydligen inte har studerat. IFiS och Ibn Rushd är ett.

Den ”rätta” tolkningen syftar inte till integration utan till att skapa ett parallellsamhälle styrt av sharia, ”det svenska muslimska civilsamhället”, en MB-konstruktion Erik Amnå använder sig av i rapporten, som om Sverige bestod av olika religiösa civilsamhällen. ”Koranen är vår lag”, säger MB.

Därför bör Ibn Rushd inte komma i närheten av asylsökande. Det bör alla instanser som delar ut bidrag vara utomordentligt uppmärksamma på.

I inledningen skriver Amnå: ”Studieförbunden ska enligt Folkbildningsrådets villkor förmedla och förankra respekt för de, mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet. Detta villkor infördes 1 januari 2018” (s. 17, 18).

Men det är just antidemokratisk verksamhet Ibn Rushd bedriver. Jag tar bara med detta citat från IFiS sida om Frågor och svar som handlar om kvinnors plikt att klä sig på ett visst sätt och lydnad. Citatet i sig demonstrerar det olämpliga i att Ibn Rushds beslöjade kvinnor tar sig an asylsökande. Asylsökande ska bemötas med neutralt klädda representanter för Sverige, inte representanter för ett totalitärt förbund. Ibn Rushds hijabklädda aktivister sänder helt fel signaler till nyanlända.

Under rubriken ”Muslimska kvinnans klädsel, hijab” står ett utdrag ur Jamal Badawis bok Kvinnan i Islam, häfte sammanställt på svenska av Mostafa Malaekah:

Muslimska kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk, utifrån kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Guds påbud. Det är en del av deras utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör det.

De intervjuades kritik av Ibn Rushds segregerande effekt
Erik Amnå skriver att Aje Carlbom lyfter fram att Ibn Rushd vill avskärma muslimer från majoritetssamhället, att Ibn Rushds syn på jämställdhet skiljer sig från majoritetssamhället och nämner separata skolor. Carlbom citeras: ”Det man säger är i princip att staten ska finansiera islamisk annorlundahet för typ 800 000 personer. På sikt står ju det i strid med integrationspolitiska mål. Integration handlar i gängse mening om att alla medborgare ska bli delaktiga i samma samhälle. För att det ska fungera måste man tona ned sin annorlundahet och bli mer anpassad i betydelsen att lära sig svenska och hur det svenska normsystemet fungerar” (s. 111).

Även Magnus Ranstorp lyfter fram Ibn Rushds segregerande effekt. ”Ranstorp menar vidare att han får intrycket av att studieförbundet ’vill förstärka det som isolerar från integrationen’”(ibid.). Liksom Hanif Bali som betraktar Ibn Rushd som en konservativ kraft och att de bidrar till att gruppen muslimskt konservativa ökar. Bali säger: ”Det blir också en värdeclash i praktiken, när stora grupper av människor är religiöst konservativa. Då blir det helt plötsligt fult för en kvinna att jobba på en arbetsplats med andra män, och sådana värderingar upprätthålls. Då motarbetar vi en harmonisk upplösning av muslimer in i det svenska samhället” (s. 112).

Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (då inom Vänsterpartiet) lyfter också hon fram att Ibn Rushd inte är en integrerande kraft.

Men detta finns inte med i Erik Amnås slutsatser. Som jag nämnt tidigare så använder Hanif Bali ordet islamister om Ibn Rushd aktivister.

Islamister ska behandlas på exakt samma sätt som nazister behandlas. Inte en skattekrona ska gå till deras demokratifientliga verksamhet.

Statsanställda aktivister
Erik Amnå ingår i gruppen statsanställda professorer som är aktivister med en egen agenda. Tjänstemannaansvaret togs bort i mitten av 1970-talet. Fler och fler statligt anställda sätter sin egen agenda före statens väl och ve och sliter sönder Sverige.

Erik Amnås rapport går att ladda ner från Örebros universitets hemsida. Det är ingen forskningsrapport Erik Amnå har skrivit. Den är alldeles för selektiv och saknar urvalskriterier som förklarar selektiviteten. Rapporten hör mer hemma på Equmeniakyrkans hemsida än på ett universitets hemsida.

Så som jag läser rapporten ställer sig Erik Amnå mer lojal mot Equmeniakyrkan än mot svenska staten. Hans mål med rapportens slutsatser är betydligt mer långtgående än att tillförsäkra Ibn Rushd statsbidrag av Folkbildningsrådet och med hjälp av den legitimiteten inhösta lokala bidrag och bidrag från Allmänna Arvsfonden. Rapportens mål är att flytta fram religionens ställning inom politiken. Det är samma mål som professorn i statskunskap Marie Demker har, även hon medlem i Equmeniakyrkan. Samma mål som hennes man professorn i statskunskap Ulf Bjereld (S) arbetar på. I det här blogginlägget skriver jag om Marie Demkers horribla metod att försvara Omar Mustafa genom att likställa kritiken mot hans inval i Socialdemokraternas partistyrelse med Dreyfusskandalen i Frankrike för över hundra år sedan.

Min uppmaning till Folkbildningsrådets Catharina Håkansson Boman och Maria Graner: Riv sönder Erik Amnås rapport och kräv pengarna tillbaka. Dra med omedelbar verkan in statsbidraget till Ibn Rushd.

Min uppmaning till ministern för högre utbildning Matilda Ernkrans: Tillsätt en utredning om universitetens Sverigefientliga postkoloniala teoribildning, dess effekter på hatet mot Sverige och den ”vita” huden och hämmande effekt på forskningen om hedersrelaterat tvång och förtryck.

Min uppmaning till finansminister Magdalena Andersson: Dra in alla miljontals kronor som flödar till de Sverigefientliga inbördeskrigarna inom universiteten och till Muslimska brödraskapets hela nätverk i Sverige. Gå på personer. Gör upp ett släktträd så att alla kopplingar blir synliga.

Dra in alla skattemedel till religiösa verksamheter. Tillsätt en utredning om Folkbildningsrådet och hur de fördelar skattemedlen till religiösa studieförbund och folkhögskolor. Ge utredarna i uppdrag att göra Folkbildningsrådet till en myndighet där alla handlingar är offentliga. I dag är Folkbildningsrådet en ideell organisation som årligen får flera miljarder att dela ut utan insyn.

Det är en skam att miljoner går till just de personer som har försatt Sverige i den situation vi befinner oss i i dag.

Min uppmaning till statsminister Stefan Löfven: Återinför tjänstemannaansvaret. Ge den meriterade Inga-Britt Ahlenius i uppdrag att formulera en etisk kod för tjänst i staten så att det blir ett slut på de statsanställda aktivisternas samhällsförstörande verksamhet.

9 oktober 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus