Alla inlägg av Mona Lagerström

SVT: Bannlys ordet slöja! Pinsamt låg nivå i Opinion live 28 mars om den viktiga frågan om Muslimska brödraskapets POLITISKA uniformspersedel HIJAB. PÅ BARN!

Programledare Belinda Olsson inleder med: ”Ja, förslaget om att förbjuda slöja på barn i grundskolan, och i förskolan också, har blivit en het potatis i Eskilstuna.”

Därmed sätter hon tonen för den pinsamt låga nivån på debatten.

När leder Belinda Olsson en debatt om det politiska hakkorset PÅ BARN i grundskolan och förskolan? Och bjuder in företrädare för och emot hakkors PÅ BARN?

När leder Belinda Olsson ett debattprogram om BARNSLAVERI i Sverige? Och bjuder in politiker som vill avskaffa BARNSLAVERI i Sverige och motståndare som vill behålla BARNSLAVERIET i Sverige?

Belinda Olsson kunde ha inlett debatten med följande lite drygt två minuter långa Youtube-klipp med engelsk undertext från 1966 där Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser (d. 1970) berättar för åhörarna att det första Muslimska brödraskapets ledare Hassan al-Hudaybi (d. 1973) begärde när han och Nasser 1953 diskuterade ett samarbete, eftersom Brödraskapet hjälpte Fria officerare att störta kungen 1952, var att Nasser införde en lag om att alla kvinnor i Egypten måste bära HIJAB.

Hijab betyder förhänge. Publiken fattar inte vad Nasser menar förrän han säger SJAL. Då börjar publiken gapskratta och föreslå att Hudaybi själv sätter på sig en. Nasser vägrade gå Hudaybi till mötes och frågade hur han skulle kunna få alla landets kvinnor att beslöja sig när Hudaybi inte ens lyckades få sin egen dotter, som studerade medicin, att bära hijab. Islam var då, och är fortfarande, den dominerande religionen i Egypten.

Varenda medarbetare på SVT bör se Nassers tal. Det finns i flera klipp på Youtube. Googla nasser muslim brotherhood speech.

En kommentator skriver att Nasser 1966 sa vad som i princip är otänkbart att säga i dag.

Klippet visar att HIJAB är Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Det visar också att HIJAB är Muslimska brödraskapets beteckning på plagget. Sjal heter tarha.

Om Belinda Olsson hade inlett debatten med Nassers tal hade debatten kunnat bli både folkbildande och upplysande.

SVT ska vara folkbildande. SVT ska värna om jämställdhet och demokratin. Citat från SVT: ”Den så kallade demokratiparagrafen återfinns i radio- och tv-lagen. Så här står det i femte kapitlets första paragraf:” ”… programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Den proposition som ligger till grund för texten kan förtydliga hur demokratiparagrafen ska tolkas (prop. 2005/06:112  s. 32. Anknyter till bland annat förhållandet mellan människor, till exempel fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män. Bestämmelsen anses även innebära en skyldighet att markera avståndstagande från eller bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasistiska fördomar bekämpas.”

Men Belinda Olsson markerar inget avståndstagande från BARNSLAVERIETS förespråkare eller bemöter deras antidemokratiska uttalanden. Inte heller värnar hon om alla småflickors frihet och värdighet i Sverige.

Så länge SVT använder det banaliserande ordet slöja och inte kopplar plagget till en SHARIAPOLITISK tolkning av islam går SVT shariapolitiska extremhögerns ärende.

Shariapolitiska extremhögern motarbetar demokratins grundprinciper såsom sekulär rättsstat, pluralism, jämställdhet mellan könen, alla människors lika värdighet, de verkar för separation, inte integration, för att islam och politik ska vara oupplösligt förenade och hävdar att det är en kvinnans plikt att dölja allt utom ansikte och händer. Att till och med småflickor tidigt bör vänjas vid att bära hijab. Se detta blogginlägg om häftet Kvinnan i Islam.

Muslimska brödraskapet i Egypten hade möjlighet att visa var de står i demokratifrågor när Muhammad Mursi valdes till president 2012 och man skulle arbeta fram en ny grundlag. I stället gav Mursi sig själv oinskränkt makt och verkade för att införa en teokrati, se exempelvis forskarna Magnus Norells och Madeleine Sultán Sjöqvists debattartikel ”Egypten är på väg mot religiöst styre” 7 december 2012 om Mursis agerande (han avsattes i juni 2013).

Muslimska brödraskapet och dess avknoppningar är de i särklass bäst organiserade shariaextremisterna i Sverige med namn som Mahmoud Aldebe, Helena Hummasten (tidigare Benaouda), Abdirizak Waberi, Omar Mustafa, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi, Mohammed Amin Kharraki, Mustafa Kharraki, Mahmoud Khalfi, Yasri Khan, Aya Zemzem Mohammed, Mostafa Malaekah (som sammanställt könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam om kvinnors och småflickors beslöjning).

Mahmoud Khalfi är VD för Stockholms stora moské. På hemsidan står det att han studerat på IESH Château-Chinon i Frankrike, som är Muslimska brödraskapets lärosäte och som enligt den här och den här artikeln om Muslimska brödraskapet i väst utexaminerat mängder med imamer.

Abdirizak Waberi lägger här, när han är rektor för Römosseskolan, ut texten om Muslimska brödraskapets könsideologi.

Opinion live 28 mars handlade om HIJAB. Hijab är ett politiskt plagg. Det är skrämmande att SVT inte ens anstränger sig att sätta sig in i vad hijab representerar. Redaktionen hade exempelvis kunnat titta igenom Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009 om det hon kallar ett islamistiskt nätverk med säte i Stockholms stora moské. Islamister är detsamma som shariapolitiska extremhögern.

Islamister är politiker. Det är politiker Evin Rubar intervjuar.

Belinda Olssons val att öppna debattprogrammet med att använda ordet slöja signalerar att debatten inte kommer att handla om det politiska plagget hijab. Valet av debattdeltagare signalerar ännu mer att SVT inte tar hijab på allvar som ett politiskt plagg.

Konvertiten Abd al Haqq Kielan, imam i Eskilstuna, har visserligen rätt när han säger att beslöjningen inte kan kopplas till hedersförtryck. Hedersförtryck är kopplat till klaner med ett rättssystem baserat på hedersnormer. Klanerna kan omfatta vilken religion som helst. Religionens prästerskap kan för hundratals år sedan ha omvandlat klanens hedersnormer till religiösa normer. Faktum kvarstår att det är klaners normer och rättssystem politikerna måste sikta in sig på för att komma till rätta med hedersförtryck.

Men Kielan har fel när han säger att beslöjningen är religiös klädsel. Han har också fel när han säger att ingen tvingar småflickor att vara beslöjade. ”De kanske bara vill härma sin storasyster. Det är väl ingen människa som tvingar små barn. Det finns ingenting i religionen att små barn under puberteten ska ha slöja på sig. Men de vill vara precis som de stora barnen. Precis som svenska tjejer i skolan. De klär ju också på sig. De sminkar sig. De schamponerar sig. De försöker verka lite vuxna eller så. Ska det också förbjudas?

Kielan bör känna till vad det står i Muslimska brödraskapets könsapartheidskrift Kvinnan i Islam. Skriften är spridd över hela Sverige och går att ladda ner från internet. I en not står det: ”T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern” (2007, s. 18).

Sommaren 2018 presenterades Försvarshögskolans rapport om salafister i Sverige. Där kan man läsa om stenhård social kontroll och parallellsamhällen.

Maria Hind Alias (S) säger att beslöjningen handlar om sexualisering av unga flickor, vilket är helt korrekt. Men det är bara en del av allt det hijab signalerar.

Kielan svarar: Jag säger samma sak som förut. Alla flickor i grundskolan, i småskolan som tar på sig fina kläder, schamponerar sig, sminkar sig lite och så vidare. Ja, de kanske spenderar en timme varje morgon innan de går till skolan. Är inte det sexualisering? Det är det väl i mycket högre grad än att dölja sina behag för att vara diskreta och så.

Som om småflickor skulle ha några behag att dölja.

Det är samma ytliga jämförelse som görs i universitetens utbildning om islam. Se det här blogginlägget om Susanne Olssons och Simon Sorgenfreis bok Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015).

Maria Hind Alias säger att det inte finns någon religiös, kulturell, social eller politisk mening bakom att man vill sminka sig. Hon säger också att man inte kan komma ifrån att det finns en politisk och kulturell mening bakom beslöjningen.

Både Opinion lives redaktion och Belinda Olsson borde ha läst Försvarshögskolans rapport om salafism inför sändningen och valet av deltagare. Programmet avslöjade att varken redaktionen eller Belinda Olsson tycks ha en aning om hur verkligheten utanför TV-huset ser ut. De visar inte tillstymmelse till insikt om det fängelse hijab representerar för småflickor och hur utstakat deras liv är av andra.

De visar heller ingen kunskap om att Muslimska brödraskapets grundare beundrade Mussolini och Hitler, att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse, att jämförelsen med hakkorset är adekvat.

De visar ingen insikt om att HIJAB signalerar att homosexuella ska dö.

De visar ingen insikt om att den flicka som tvingats bära HIJAB riskerar att dödas om hon tar av sig den. Straffet för avfällingar från islam är döden. Det finns alldeles för många invandrare i Sverige som från födelsen har matats med dessa ”sanningar”. Det borde imam Kielan känna till.

Biskop Johan Olof Wallins predikan 25 mars på Marie bebådelsedagen 1827 om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” och Muslimska brödraskapets Ahmed Al-Mofty 2009
I mitt föregående blogginlägg jämför jag hur biskop Wallin i Stockholms storkyrka predikar om kvinnan utan egenvärde och hennes självutplånande roll med vad den shariapolitiska extremisten Mawdudi skriver, hur de båda är påverkade av Rousseau och romantikerna.

I Evin Rubars Slaget om muslimerna upprepar Ahmed Al-Mofty biskop Wallins predikan men påstår att könsideologin är islamisk. Då programmet sändes var Mofty ledamot i SMR:s styrelse. Det var han som tyckte att det var självklart att vända sig till Saudiarabien för att få pengar till att bygga en moské i Göteborg. Mofty låter som om han läser innantill ur en av 1800-talets rådgivningsböcker om mannens och kvinnans ”naturer”. För det är ju inte så att Rousseau och romantikerna skulle vara influerade av Muslimska brödraskapet.

Mofty säger att islam visar det som är rätt: ”Mannen använder förståndet men kvinnan använder känslor. Missförstå inte. Jag säger inte att kvinnan är mindre intelligent. Kan vara dubbelt eller tredubbelt intelligent som mannen men är mer impulsiv. Hon kan säga ’jag vill skiljas’. Mannen vill vänta och se, har en sådan natur att han vill spara och spara. Det [kvinnan] har på hjärtat det kommer direkt ur munnen. Hon kan ta förhastade beslut. Så Gud har skapat den här människan och vet vad som är bäst.”

Enligt vetenskapliga rön har slumpmässiga kemiska reaktioner skapat människan, liksom hela universum och allt som finns i universum och på planeten jorden. Enligt vissa hjärnforskare finns gud inne i människors hjärnor, inte utanför.

Det är en avsevärd skillnad mellan den enskilda individens personliga tro på en högre makt och mellanhänder som påstår sig företräda en högre makt och vet vad denna högre makt befaller.

Shariapolitiska extremhögern är mellanhänder, liksom biskop Johan Olof Wallin var en mellanhand.

Svensk lagstiftning är inte baserad på en övernaturlig makts mellanhänder som påstår sig veta vilka lagar som ska gälla landets invånare.

Eftersom det är i princip tabu att kritisera politiska tolkningar av islam i Sverige så lyft fram biskop Wallin och den brutala uppdelningen i Sverige mellan svenskättade kvinnor som enligt lag slipper Wallins predikan om den självutplånande kvinnan utan egenvärde och shariapolitiska mellanhänders krav att vissa utlandsättade flickor och kvinnor blint ska böja sig efter biskop Wallins påbud i början av 1800-talet om att utplåna sig själva.

En uppföljning av Evin Rubars dokumentär om Muslimska brödraskapets expansion det senaste decenniet och skattemiljonerna som går till Muslimska brödraskapet i stället för till välfärden
Det är drygt tio år sedan Evin Rubars dokumentär om det islamistiska nätverket med högsäte i Stockholms stora moské på Medborgarplatsen sändes. Nätverket är detsamma som Muslimska brödraskapet.

SVT: Gör en ny dokumentär, eller flera, utan att en enda gång nämna kollektivordet muslimer. Det handlar om en shariapolitisk extremhöger som bara representerar sig själva. Landets invånare från länder där islam är den dominerande religionen ska inte behöva dras in i en högerextremistisk rörelses verksamhet i Sverige.

Bengt Westerberg ställer 4 april helt befängda krav i debattartikeln i Dagens Nyheter när han efterlyser att ”muslimer från majoriteten [måste] kliva fram”. Det är detsamma som att efterlysa att människor utsätter sig för mordhot. Det är detsamma som att säga att ”muslimer” har ett ansvar för vad ”muslimer” gör. ”Muslimer” ’är ingen folkgrupp. ”Muslimer” har inget kollektivt ansvar. Varje enskild individ har ansvar för sina handlingar, oberoende av religionstillhörighet.

Bannlys kollektivordet ”muslimer” och tala om tolkningar av islam i stället och koppla folk till nationalitet i stället för till en religion.

Muslimska brödraskapet är en trojansk häst, se detta blogginlägg, som är på fullaste allvar. De håller på att gröpa ur Sverige.

SVT: Gräv lika omfattande i Muslimska brödraskapets finanser som grävet om Swedbank. Miljoner och åter miljoner skattemedel slussas till Muslimska brödraskapet, inte minst till Islamic Relief via Sida. Se de två länkade artiklarna ovan om Muslimska brödraskapet i väst.

Skattemedel ska gå till välfärden, inte till att göda en trojansk häst. Aktivisterna är välutbildade. De är otroligt organisationsbegåvade. De hittar ständigt nya sätt att mjölka staten på skattemedel. Avslöja dem.

Muslimska brödraskapet påstår att de står för en ”moderat” tolkning av islam. De har ända sedan revolutionen i Iran 1979 tvingats förhålla sig till denna revolution. Därför upprepar de ständigt att de är emot våld, emot att störta regimer, att de inte har för avsikt att införa en teokrati.

De arbetar nerifrån och upp, från den enskilda individen till tjänstemän och slutligen regeringen. Det är ingen slump att Muslimska brödraskapets grundare var lärare. Det är ingen slump att Muslimska brödraskapet driver flera religiösa friskolor. De har ett syfte med skolorna.

Det är ingen slump att Muhammad Mursi ansträngde sig att införa en teokrati i Egypten.

5 april 2019

Mona Lagerström Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Alexandra Pascalidou del 2 – bakåtsträvare av gigantiska mått

I det föregående blogginlägget skrev jag om hur Alexandra Pascalidou på Twitter upprört kallade representanten för shariapolitiska extremhögern Moosa Assal för en muslimsk kille som [av Sofie Löwenmark] dömts ut som salafist. Moosa Assal hade på Förortsgalan 2019 utnämnts till årets folkbildare, vilket upprörde Sofie Löwenmark. Pascalidou var prisutdelare. Pascalidou var upprörd över att Assal dömts ut som salafist med saudisk kvinnosyn utan att Löwenmark hänvisade till källor. Själv ringde Pascalidou upp honom. Vad hon frågade och vad hon fick till svar är oklart.

Moosa Assal har, liksom parhästen Abdul Wadud, studerat vid universitetet i Medina, Saudiarabien, som närmast kan beskrivas som ett prästseminarium för utländska män där de drillas i sharia och en vidrig kvinnosyn som de sedan förväntas sprida i sina hemländer. Det tar man för givet att en driven journalist har tagit reda på innan hon accepterar att ge en man utexaminerad från detta lärosäte pris som ”årets folkbildare”.

I det föregående inlägget länkar jag till en bakgrund till universitetet och att det står att indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979) var med och grundade universitetet 1961 och att åtskilliga medlemmar i Muslimska brödraskapet, som sedan 1940-talet i omgångar förbjöds i Egypten, fann ett andra hem i universitetet (sista stycket). I själva verket spelade Muslimska brödraskapets välutbildade flyktingar en viktig roll i utbyggnaden av hela det saudiska beduinsamhällets utbildningsväsende, liksom i Qatars.

I det här inlägget förklarar jag varför Alexandra Pascalidou är en bakåtsträvare av gigantiska mått genom att jämföra vad shariaideologen Mawdudi år 1939 säger om kvinnans inlåsning i hemmet med vad biskop, sedermera ärkebiskop, Johan Olof Wallin (1779–1839) från predikstolen i Storkyrkan i Stockholm på Marie bebådelsedag år 1827 säger om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” och avslutar med några ord om ”kristna värderingar” och vad dessa ”kristna värderingar” har inneburit för kvinnor i Sverige.

Det ligger mer än hundra år mellan Mawdudi och Wallin. Mawdudi hänvisar till Koranen och Allah. Wallin hänvisar till Bibeln och kristenhetens gudom och jungfru Maria, som påstås vara förebilden för alla kvinnor.

Ingen av dem nämner Aristoteles (d. 347 fvt) eller den fransk/schweiziska filosofen Jean-Jacques Rousseau (d. 1778) och 1800-talets tyska romantiker, som gav industrialismens framväxande borgerskap med mannen på jobbet och kvinnan i hemmet en fix och färdig manlig och kvinnlig ”natur”, det vill säga mannen är hjärnan, kvinnan känslan, ”hemmets ängel”.

Shariaideologen Sayyid Abu al-Ala Mawdudi och purdah (kvinnans livegenskap, kvinnans inlåsning i hemmet) 1939
Mawdudi växte upp i det indiska furstendömet Hyderabad som styrdes av britterna. Han började sin yrkesbana som journalist. Han hatade väst och den västerländska kvinnans frigörelse. De två fotografierna ovan visar purdah i Hyderabad i början av 1900-talet. Fotot till höger visar en särskild kvinnovagn som dolde kvinnorna. Purdah var en statusfråga oberoende av religion. Det är denna kvinnosyn Mawdudi växte upp med och omfamnade och drygt trettio år gammal påstod var Allahs vilja.

Mawdudi grundade år 1941 Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami. År 1947 blev Indien självständigt och delades. Samma år blev Pakistan en stat och det var där Mawdudi såg en framtid för en stat styrd enligt hans shariapolitiska tolkning av islam, alltså en teokrati. Mawdudi dog 1979, den iranska revolutionens år.

I mitt första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” skriver jag om Mawdudi. Jag gör en rekapitulation här. År 1939 publicerade han könsapartheidboken Purdah and the status of woman in Islam, baserad på en serie radioföreläsningar på urdu. Boken översattes till mängder med språk, inklusive engelska, och är spridd över hela världen. Mawdudi är, som jag nämnt åtskilliga gånger, talibanernas läromästare. Mawdudis bok ligger till grund för Muslimska brödraskapets Jamal Badawis könsapartheidskrift The status of woman in Islam (1971), även kallad Gender Equity in Islam. Basic principles (1995) (på svenska Kvinnan i Islam, översättning Mostafa Malaekah) om ”islams normativa lära”, också den spridd över hela världen. Ett häfte jag skrivit om i många blogginlägg.

Mawdudi hänvisar till Koranen och haditerna (muntligt traderade uttalanden om vad profeten Muhammed ska ha sagt och gjort) men är influerad av västerländska tänkare som Aristoteles dominansideologi (allt har ett ändamål, mannen är alltings mått, kvinnan är en defekt man, mannen är normen, kvinnan den avvikande, mannen är i fortplantningen aktiv, kvinnan passiv, biologiskt kön är lika med samhällskön, eftersom kvinnan spelar en passiv roll i fortplantningen är hon också intellektuellt underlägsen och som en följd härav socialt underordnad mannen som är bärare av ett högre förnuft) och Jean-Jacques Rousseau och romantikernas komplementaritetsideologi, se nedan.

Mawdudi hävdar att han med sitt försvar av purdah står för en ”balanserad medelväg” mellan de två extremerna hinduism, som förtrycker kvinnorna, och väst, där kvinnorna är alldeles för fria. Mawdudi skriver att ordet purdah är samlingsbeteckningen på ”de föreskrifter som utgör det islamiska samhällssystemets viktigaste del” och ger purdah och ansiktsslöja [veil] samlingsbeteckningen harem (2011, s. 18, 20).

Han hävdar att seden att täcka ansiktet kommer från Allahs befallning nedsänd i koranversen 33:59, även om där inte står direkt uttalat att det är just ansiktet kvinnan ska täcka så är det, enligt Mawdudi, andemeningen och en sedvänja som härstammar från profeten Muhammeds dagar (s. 194, 195). Att Mawdudi avser ansiktsslöja framgår av att han hävdar att koranversen om att täcka sina behag [det vill säga brösten] föreskriver att kvinnor ska dölja ansiktet [the covering of the face], vilket kan ske antingen genom att kvinnan håller en bit av ytterplagget över ansiktet eller genom en ansiktsslöja eller på annat sätt. Kvinnor som visar sig utomhus täckta på det här sättet kommer att betraktas som ärbara kvinnor och inte bli antastade (s. 191, 192). Detta skriver han i kapitlet han gett titeln ”Gudomliga lagar för kvinnors vistelse utomhus” [”Divine laws for the movements of women”].

Mawdudi säger sig beskriva ”naturlagarna” [laws of nature] för kvinnors och mäns verksamhet. För att mänskligheten på grund av människans ”djuriska natur” och begivenhet på sexuell tygellöshet inte ska utrotas är det nödvändigt att människor sluter sig samman i gemenskaper och att det allmänna bästa står över den enskilda individens frihet.

Han lägger ut texten om den aktiva mannen och den passiva kvinnan och använder uttryck som ”naturens vilja”, ”universums Mästeringenjör”, det vill säga Allah. Mawdudi stöder sin tes om mannen som aktiv och kvinnan som passiv på sura 51:49: ”All things We made in pairs.” I K.V. Zetterstéens översättning: ”Och av allting hava vi skapat tvänne slag.” Mohammed Knut Bernström gör en tolkning i sin version: ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar” (min kursiv).

Enligt Mawdudi reglerar den här versen relationen mellan kvinnan och mannen. Versen säger att ”den ena parten i ett par ska vara aktiv och den andra mottagande och passiv, den ena snabb att öva inflytande, den andra redo att bli influerad, den ena beredd att agera, den andra villig att bli tillsagd” (s. 132). Mawdudi säger att det här är den grundläggande relationen som ger upphov till alla andra existerande relationer i världen. Han kopplar aktivism till det han kallar ”maskulina” drag och passivitet till ”feminina” drag. Bara de dåraktiga, det vill säga väst, kan komma på idén att jämna ut skillnaderna och låta kvinnor sköta manliga sysslor och låta män utföra kvinnosysslor. Han skriver att kvinnor känner sig stolta när de ägnar sig åt manliga verksamheter ”medan ingen man är hågad att fostra barn och ta hand om hushållsarbetet, som är helt och hållet kvinnogöra” (s. 157).

Purdah [inlåsningen av kvinnan] är till för att skydda det islamiska samhällssystemet och bygger på vetenskapliga fakta, naturlagar som människan inte kan ändra på utan att balansen rubbas, säger han (s. 213). Kvinnan måste ha makens tillstånd att få lämna hemmet, säger han också.

Mawdudi skriver att ”islam förbjuder” att kvinnor vistas utomhus ”enligt västerländsk sed” och koketterar och visar upp sig. Kvinnans rätta plats är hemmet. Hon har befriats från sysslor utomhus så att hon kan leda ett fridfullt och värdigt liv i hemmet och där sköta sina hushållssysslor på bästa sätt. Hon tillåts gå ut när det är absolut nödvändigt men då måste hon uppföra sig anständigt.

Hon får inte bära kläder som kan dra uppmärksamheten till sig, inte heller falla för frestelsen att visa sitt väna ansikte eller händerna eller gå på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig. Hon får inte tala med folk utom när det är absolut nödvändigt och om hon talar ska hon inte tala med en behaglig och mjuk röst. ”Om kvinnan följer dessa lagar och begränsningar får hon lov att lämna hemmet när behovet är påkallat” (s. 201). Detta är vad Koranen säger, enligt Mawdudi.

Därefter övergår han till vad haditerna säger. Kvinnor får lämna hemmet när det är absolut nödvändigt. Kvinnan får lov att besöka moskén för bön men inte beblanda sig med männen av moraliska skäl och inte stå längst fram. Kvinnor får lov att göra pilgrimsfärden, hajj. Kvinnor ska helst inte besöka gravar. Under alla omständigheter ska kvinnor och män inte beblanda sig med varandra. Inget fritt umgänge mellan könen i skolor, i fabriker, på kontor, i parker, på teatern, på bio (s. 201–209).

Lagen om purdah ska inte mildras utan efterlevas till punkt och pricka. Det är det ”islamiska sättet”, en skyddsvall mot västerländsk sedeslöshet, i synnerhet som den gestaltade sig under Mawdudis samtid. Han avslutar med en uppmaning att man innan man ens börjar tänka på att mildra purdah först ser till att samla styrka nog att sticka ut ögonen som stirrar på en islamtroende kvinna i färd med att uträtta ett angeläget ärende utanför hemmet (s. 218).

Mawdudi har, tillsammans med Jamal Badawi, född i Egypten, en av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, med hjälp av saudiska oljepengar sedan andra halvan av 1900-talet och in på 2000-talet lyckats slå i praktiskt taget hela världen att beslöjningen av flickor/kvinnor är islamisk, det vill säga en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön under 600-talet förmedlad till profeten Muhammed (570–632) av ärkeängeln Gabriel. Ängeln Gabriel åkallas även av Johan Olof Wallin (d. 1839), men i ett helt annat sammanhang.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) och romantikernas komplementaritetsideologi
Rousseau och romantikerna blev det framväxande konservativa borgerskapets främsta ideologer. Familjen i bonde- och hantverkarsamhället var en produktionsenhet där den gifta kvinnan utgjorde en viktig länk i produktionskedjan. Med sitt arbete bidrog hon aktivt till familjens försörjning. I och med industrialiseringen uppstod en ny familjestruktur framför allt i städerna. Hemmet skildes från produktionen och blev en renodlad konsumtionsenhet, industrin övertog många av de tidsödande sysslor som kvinnan i hemmet hade ägnat sig åt (spånad, vävning, ölbryggning, brödbak etc.).

Som nämnts utgår Mawdudi och Wallin i sin könsideologi från samma källor, men källorna är inte av gudomligt ursprung. Jean-Jacques Rousseaus idéer i Emile eller om uppfostran (1762) om att kvinnan och mannen kompletterar varandra (Femte boken, ”Sophie eller Kvinnan”) anammades av 1800-talsromantikerna men som inte gjorde kvinnan underordnad, utan sidoordnad.

Jag ger några exempel på Rousseaus idéer ur Emile (översättning C.A. Fahlstedt) om hur flickor och pojkar ska uppfostras för att visa varifrån Mawdudi och Badawi/Malaekah hämtat sina idéer om kvinnans ”natur”, som det offentliga Sverige har lämnat bakom sig men ändå ger statliga bidrag till så att de kan fortsätta att inpräntas i unga kvinnor. Som jag nämnt i åtskilliga blogginlägg har Malaekahs könsapartheidskrift i åratal gått att ladda ner från Muslimska brödraskapets ungdomsförbunds SUM:s hemsida. Mängder med islamiska församlingar som predikar om ”Allahs” könsideologi får miljontals kronor av Myndigheten för stöd till trossamfund.

Hos Rousseau innebär komplementaritetsideologin att en utvecklingsbar individ (mannen) och en typ med statiska kollektiva egenskaper (kvinnan) kompletterar varandra. Centrala begrepp hos Rousseau är frihet och jämlikhet. Ingen ska behöva underkasta sig en annan individ. Med individ menar Rousseau man. Pojkar ska fostras till självständigt tänkande människor, fria från civilisationens fördärvande vanor och fördomar. Flickor däremot ska fostras i enlighet med ”den kvinnliga egenarten”, ett begrepp Rousseau ska ha myntat, ”att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen” (1978, s. 148).

Pojkar ska aldrig behöva göra något mot sin vilja. Flickor däremot ”bör vara vakna och arbetsamma, och inte nog med det, de måste också tidigt lära sig att vara underkastade tvång. Denna olycka, om det nu är en sådan för dem, är oskiljaktig från deras kön [. . .]. De skall hela sitt liv vara underkastade det mest oavlåtliga och grymma tvång, som finns, nämligen konvenansens. Man måste därför tidigt vänja dem vid detta tvång, så att de lätt kan finna sig i det, lära sig att styra sitt lynne och foga sig i andras vilja” (s. 164).

”Andras vilja” är männens vilja. ”Därför bör man vid kvinnornas uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom” (s. 158).

Några förutsättningar att studera har inte kvinnan. Lika utbildning för flickor och pojkar hotar att förstöra ”den kvinnliga egenarten”. Kvinnans fostran ska därför inriktas på hemmets skötsel och den äkta mannens välbefinnande. ”Forskandet efter abstrakta och spekulativa sanningar, principer, vetenskapliga axiom, kort sagt, allt det, som tjänar till att generalisera begreppen, tillhör inte kvinnornas område. Deras studier skall avse det praktiska. [. . .] Snilleverk överstiger deras fattningsförmåga; likaså har de varken tillräcklig noggrannhet eller uppmärksamhet för att med framgång idka de exakta vetenskaperna” (s. 191). Snillrika kvinnor blir inte gifta, hävdade Rousseau, ”talangfulla damer imponerar aldrig på andra än narrar”. ”En kvinnas heder är att vara okänd, hennes ära ligger i hennes makes aktning, hennes nöjen består i familjens lycka” (s. 224).

Det här kunde ha varit skrivet av Mawdudi. Mawdudi drar den gamla vanliga visan att ingen kvinna, hur mycket hon än anstränger sig, kan tävla med Aristoteles, Kant, Hegel, Shakespeare, Alexander den store, Bismarck och andra liknande manliga storheter (Mawdudi Purdah 2011, s. 129).

Under 1800-talet pågick det i Sverige en debatt om flickornas eftersatta utbildning. Lagstiftarna som motsatte sig högre statligt understödd utbildning hävdade i Rousseaus anda att kvinnan ”av naturen” var ämnad åt andra uppgifter än studier och framhöll att högre utbildning inte bara fördärvade kvinnans ”egenart” utan också var bortkastad, då hennes bestämmelse var att vara maka och mor.

Rousseaus idéer om manligt, kvinnligt var starkt präglade av kyrkans syn på kvinnans underordnade ställning. Romantikerna gick emot upplysningstidens likhetstankar (att mäns och kvinnors intellektuella kapacitet inte skiljer sig från varandra) och såg i stället kvinnan och mannen som varandras motsatser, dock inte på ett nedvärderande sätt som tidigare epoker. Män och kvinnor kompletterar varandra, ansåg romantikerna, och nöjde sig inte med att enbart se mäns och kvinnors roll i fortplantningen utan tilldelade även könen olika karaktärsegenskaper. De tilldelade kvinnan ”medfödda” egenskaper som var rakt motsatta de lidelsefulla och ondskefulla egenskaper som tillskrivits den västerländska kvinnan ända sedan Bibelns Eva ansetts ha orsakat syndafallet. Kvinnans roll kopplades till personliga relationer inte som en viktig del i en produktionsenhet. De kriterier som enligt romantikerna utmärker kvinnan är mycket positiva, rent av madonnalika: känsla, mjukhet, fantasi, intuition och förmåga att skapa harmoni medan förnuft och förmågan till abstrakt tänkande karakteriserar mannen. Kvinnan ansågs också stå närmare naturen och Gud än mannen. Kvinnans högre moral och religiositet gjorde henne därför idealisk som familjens moraliska och religiösa fostrarinna. ”Geniet” intog en särställning och stod över såväl kvinnan som mannen.

Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunnar Qvist, skriver om Rousseaus och romantikernas opinionsbildande effekt i Konsten att blifva en god flicka. Kvinnohistoriska uppsatser (1978). Komplementaritetsideologin spreds över hela Europa via universiteten, predikstolarna och mängder med rådgivningsböcker, författade av präster, läkare och kvinnor! om hur man bäst fostrar döttrarna, och också via den borgerliga romanen och det borgerliga dramat.

År 1811 publicerades i Sverige den tyska teologen Johann Ludwig Ewalds (1747–1822) mastodontverk i tre band på över sex hundra sidor: Konsten att blifva en god flicka, en god maka, mor och matmor. En handbok för vuxna döttrar, makar och mödrar. Boken kom i nytryck år 1842. Sverige var då fortfarande ett jordbrukssamhälle. Så sent som 1870 var mer än 90 procent av kvinnorna över femton år sysselsatta inom det tungarbetade jordbruket eller anställda inom hushållssektorn. Utöver detta stora antal kroppsarbetande kvinnor fanns de fabriksanställda kvinnorna (Qvist 1978, s. 105).

I rådgivningsböckerna framgår det att det är moderns uppgift att övervaka barnens könssocialisering. Modern är den viktiga förmedlande länken i bevarandet av de könssegregerade sfärerna. Det framgår också att döttrarnas, de blivande könsideologiförmedlarnas, fostran är betydligt mer reglerad och övervakad än sönernas.

Att Rousseau sanktionerades av kyrkan, som ansvarade för undervisningen i folkskolan när den inrättades 1842, fick under avsevärd tid framöver negativa följder för kvinnors utbildningsmöjligheter i Sverige.

De av Rousseau och romantikerna konstruerade kvinnliga egenskaperna hade en bit in på 1800-talet blivit naturgivna, vilket framkommer inte minst i Johan Olof Wallins predikan 1827 där han upprepar nästan ord för ord vad Rousseau skriver i Emile om kvinnans plats.

Biskop Johan Olof Wallins predikan om kvinnans ädla och stilla kallelse 1827
Biskop Wallin, sedermera ärkebiskop, intog en nyckelposition i den svenska kyrkan, inte minst som predikant. Han var en ledande kraft bakom 1819 års psalmbok. Wallins predikan finns tryckt i Religions-Tal vid åtskilliga tillfällen, volym 3 (1831).

I Koranen betonas det gång på gång att Allah inte har några söner. Just vad gäller det påståendet skiljer sig Mawdudis och Wallins uppfattning, även om båda hävdade att dominansrelationen mellan kvinnan och mannen är gudomligt sanktionerad. Wallin säger i sin predikan i princip samma saker som Mawdudi men åkallar den Gud som har en son och inte minst modern till denna son, jungfru Maria, när han 1827 håller sin predikan om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” i Storkyrkan i Stockholm på Marie bebådelsedag, det vill säga firandet av den dag (25 mars) då ängeln Gabriel enligt Lukasevangeliet 1:31–35 säger till Maria, som är trolovad med Josef:

Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son.” Maria undrar hur det ska gå till. ”Jag har ju aldrig haft någon man.” ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”, säger ängeln Gabriel, samma ängel som ska ha varit den förmedlande länken mellan Allah och profeten Muhammed.

Trots att upplysningarna om jungfru Maria är knapphändiga i Nya testamentet lägger Wallin ut texten om hennes personlighet och låter henne stå modell för hur den ideala kvinnan bör uppträda. Kvinnan ska utplåna sig själv och bara leva för andra. Det är tiga-tåla-lida-bära han predikar. Det kan knappast vara fabriksarbeterskorna, bondmororna eller torpar-, statar- och hantverkarfruarna han vänder sig till utan det måste vara den egna ämbetsmannaklassen och borgerskapet som hade råd med en hemmafru, en kvinna ekonomiskt beroende av en man.

Wallin talar om kvinnornas ”trogna och ömma hjertan, som, när de rätt förstå sig sjelfva [min kursiv], hafva ett så lifligt, så klart sinne för det heliga, det himmelskt goda och sköna”. Han nämner Maria som under sitt hjärta bar världens frälsare som ”slöts i hennes famn, närdes vid hennes bröst” och gör sig likt Mawdudi och Badawi till språkrör för vad Gud vill. ”Alltsedan ville Gud att vårt slägte genom eder skulle med jordelifvets skänk få ett himmelskt barnaskap och med sjelfva modersmjölken emottaga det eviga lifvets Evangelium.” Därför bör kvinnorna betrakta sin ”egen ädla och stilla kallelse”. Wallin nämner ord som fromhet, oskuld, saktmod, att kvinnans prydnad inte sitter utanpå och låter som Mawdudi när han säger att den ”ej ligger i flärdens prål eller uppseendets fåfänga” (1831, s. l03).

Wallin säger att människorna i och för sig är olika både till kynnet och utseendet, dock: ”Likväl gifvas egenskaper, så utmärkande för qvinnan och så tillhöriga hennes väsende, att hon aldrig, utan misskännande af Skaparens afsigt och utan djup glömska af sitt åliggande, kan undvara dem” (s. 104, 105). Fromhet är viktigt. ”En qvinna utan tro är ett störande missljud i skapelsen.” Wallin liknar det vid att häda Guds namn och nämner ord som ”vederstygglig afvikelse från den gudomliga ordningen” (s. 106, 108).

Än en gång låter Wallin som Mawdudi när han beskriver Maria. Det är purdah, kvinnors kringskurna handlings- och rörelsefrihet, Wallin talar om, ”aldrig se vi Maria uppblåst i sitt sinne eller intagen af någon slags fåfänga, icke ens den moderliga. Hon visar sig ogerna och sällan utom den lugna, undangömda krets, der hon trifves och verkar i kärt och eget kall. Synes hon någon gång träda derur, sker det blott när högsta nödvändighet fordrar det, när hennes varma, lefvande pligtkänsla öfvervinner betänkligheterna. Men, likasom rädd att blifva bemärkt, drager hon sig tillbaka så fort hon kan, försvinnande undan verldens blickar, och lemnar åt sina efterföljerskor exemplet af hvad som alltid kläder dem bäst: en anspråkslös och oförställd blygsamhet. Det är emot qvinnans både natur och ändamål [min kursiv], att vara sedd, vara omtald, blifva ökänd” (s. 110, 111).

Kvinnans sätt att tänka och vara måste bestämmas med andra måttstockar än mannens, säger Wallin, och låter än en gång som Mawdudi: ”Blandar hon sig i de angelägenheter, som honom allena tillhöra, eller vill hon åt dem, som henne tillhöra, gifva en ton af högvigtighet, en prägel af offentlighet, som de aldrig behöfva och sällan tåla, så nedsätter hon sin värdighet, i stället för att höja den” (s. 112).

Den sanna kvinnan ska i allt hon gör vara lyhörd för andras behov och anpassa sig efter dem, hon ska vara tålig, foglig, ha en vänlig blick, varm hand, inte utmärka sig, inte ha några önskningar för egen del, inte brusa upp, vara mild och ljuv, lindra striden i mannens inre när hans ansvar tynger honom. Hon ska vara hemmets ängel, visa ”en allt försakande och allt uthärdande kärlek”, det är Guds vilja.

En kvinna som inte tror är en vederstygglig varelse. En man som inte är gudfruktig är däremot endast beklagansvärd. Denna brist kunde sannolikt förklaras med att han hade haft en gudlös mor som inte fostrat honom i den rätta tron och sedermera en hustru som inte förstått att leda honom på rätt väg. Mannen fråntogs allt ansvar. Skulden lades i stället på kvinnan. Den som kan sin Bibel vet att Eva får skulden medan Adam fråntas allt ansvar för att de åt av den förbjudna frukten från kunskapens träd.

Kvinnor som inte ville underordna sig dessa påhittade kollektiva egenskaper utan i liberalismens anda hävdade individens rätt hade i kyrkan en förkrossande stark opinion emot sig. Kyrkans företrädare intog under hela 1800-talet en emancipationsfientlig hållning. Marie bebådelsepredikan gav motståndare till en utvidgning av kvinnans verksamhetsfält stöd för sin hållning. En skribent säger att de ”hämtade ur denna arsenal sina kraftigaste vapen under den följande tiden”.

Strukturell könsdiskriminering i Sverige
Här är några viktiga årtal i den långa kampen för den svenska kvinnans likställande med mannen. Observera att det inte främst är någon jämlikhetstanke som ligger bakom förändringarna utan oftast krassa ekonomiska motiv: 1845 lika arvsrätt för kvinnor och män (det huvudsakliga syftet med lagreformen var att påskynda adelsjordens övergång i ofrälses ägo). 1846 partiell näringsfrihetsreform. 1858 ogift kvinna som fyllt 25 år kan begära hos domstol att få bli myndig. 1862 kommunal inkomstgraderad rösträtt för kvinnor och män som fyllt 25 år. 1863 ogift kvinna blir automatiskt myndig vid 25 års ålder, hon kan avsäga sig myndigheten om hon vill. 1864 total näringsfrihet införs. Den första statliga normalskolan för flickor inrättas. 1870 flickor får rätt att avlägga studentexamen, men bara som privatister. 1873 kvinnor får tillträde till universiteten och rätt att avlägga alla akademiska examina, förutom teologiska och högre juridiska examina. 1874 gift kvinna får själv råda över förtjänsten från eget arbete. Hon kan också genom äktenskapsförord själv förvalta sin enskilda egendom. 1884 ogift kvinna blir myndig vid samma ålder som mannen, det vill säga 21 år. 1910 preventivmedel förbjuds i lag. 1919 allmän politisk rösträtt för kvinnor som fyllt 23 år (männen fick allmän rösträtt 1909). 1921 ny giftermålsbalk, gift kvinna blir myndig när hon fyllt 21 år. Makarna likställs ekonomiskt och personligt. Mannen är fortfarande ensam barnens målsman. 1923 kvinnor får samma rätt som männen att inneha statlig tjänst, undantag är militär-, präst- och domarämbetena. 1927 statliga läroverk öppnas för flickor på samma villkor som för pojkar. 1937 förbudet mot preventivmedel upphävs. 1939 förbud att avskeda kvinnor på grund av äktenskap eller havandeskap. 1949 båda föräldrarna blir barnens målsmän. 1958 kvinnor får prästvigas. 1965 våldtäkt inom äktenskapet kriminaliseras. 1971 makars sambeskattning slopas. 1975 fria aborter.

Individen är det svenska samhällets grundenhet
Arbetskraftsbristen under 1960-talet, dramatikern och kvinnorättsaktvisten Eva Mobergs debattartikel 1961 om ”Kvinnans villkorliga frigivning”, där hon pläderade för att kvinnan måste vara ekonomiskt oberoende för att fritt kunna forma sitt liv, banade väg för den nya familjepolitiken och principen om den vuxna individens ekonomiska oberoende av anhöriga.

Under 1970-talet gick Sverige från familjebeskattning till individuell beskattning, från hemmafruidealet till utbyggnaden av daghem. Individen är det svenska samhällets grundenhet, inte familjen, inte klanen, i synnerhet inte klanen bosatt utomlands. Att individen är det svenska samhällets grundenhet innebär att Sverige är ett välfärdssamhälle med en individanpassad skatte- och familjerättslig lagstiftning som syftar till att göra individen ekonomiskt självständig i förhållande till övriga familjemedlemmar. Båda parter i en relation har försörjningsplikt. Föräldrarna har underhållsskyldighet tills barnen fyllt arton år. Studiebidrag och studielån för eftergymnasial utbildning är inte beroende av anhörigas inkomst. Barnen har inte försörjningsplikt gentemot föräldrarna.

En kvinna kan inte förvänta sig att hon från det att hon föds tills hon dör ska vara försörjd av en man (fadern, maken, sonen, manliga släktingar). Mannen är inte en försörjarmaskin enligt svensk lag.

Badawi/Malaekahs häfte Kvinnan i Islam är spridd över hela Sverige. Den är skriven som om svensk lag inte existerar: ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shari’ah” (2007, s. 6 av 6), bland annat ”rättigheten” att från födseln till döden vara försörjd av en man.

Den svenska lagstiftningen handlar om att garantera familjemedlemmarnas möjligheter att själva kunna forma sina liv utifrån egna livsval och inte behöva underkasta sig andra familjemedlemmars vilja och tvång på grund av att de står i ett ojämlikt ekonomiskt beroendeförhållande till dem.

Det är inte detta Moosa Assal och Abdul Wadud fått lära sig vid universitetet i Saudiaraben. Rousseaus och romantikernas komplementaritetsideologi är tillbaka i Sverige, påbjuden av Mawdudi och shariapolitiska extremhögern. Att läsa vad Mawdudi i boken Purdah och vad Jamal Badawi/Mostafa Malaekah i Kvinnan i Islam hävdar är Allahs befallning är som att höra Johan Olof Wallin predika om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”.

Det är något Alexandra Pascalidou bör tänka på innan hon kallar Moosa Assal ”en muslimsk kille” och upprörs över att han kallas salafist, det vill säga bokstavstroende som i Sverige vill ”folkbilda” om hur det är att leva som på Muhammeds tid, trots att det inte finns några tillförlitliga källor om hur man levde på Muhammeds tid. Det Moosa Assal ”folkbildar” om Muhammeds tid är vad han lärt sig på prästseminariet i Saudiarabien.

En som lyssnade på Wallins predikan och som upprördes var författaren och kvinnorättsaktivisten Fredrika Bremer (d. 1865). Hon ansåg att Wallins predikan kunde tolkas som en ursäkt för mannen att behandla kvinnan illa och ändå kräva att hon skulle vara hans ödmjuka tjänarinna. Hon skickade därför ett anonymt brev till Wallin och bad om ett lika strängt offentligt religionstal till mannen om hur han borde uppföra sig i hemmet så att alla ”husfridens förstörares samveten kunde väckas” och för att mannen skulle få insikt om ”huru väsentligt hans uppförande bidrar till hemmets trefvnad”. Någon sådan predikan höll Wallin aldrig.

”Kristna värderingar”
För den som trodde något annat så upphörde ”kristna värderingar”, det vill säga den heliga familjen, att vara statsreligion i Sverige i och med p-pillret på 1960-talet och den fria aborten 1975. Kyrkan hade inte längre makt att bestämma över äktenskapet och kvinnans sexualitet.

Här följer några exempel på ”kristna värderingar” i Sverige införda i och med 1734 års familjerätt. Men först lite historia.

Enligt urgammal princip i svensk rätt tilldelades makten i familjen mannen, det som kallas ”husfaderlig makt” eller ”husbondevälde”, vilket gav honom bestämmanderätt över såväl alla medlemmar i hushållet, inklusive tjänstefolket (exvis drängar, pigor) som över mannens och hustruns alla gemensamma angelägenheter.

Hustruns husfrudöme fanns inte explicit utsagd i lagen men enligt äldre rätt, och även i landslagen, överlämnades bruden av giftomannen till brudgummen med orden att hon giftes till heders och husfrudöme, till lås och nycklar (över livsmedlen, smycken, sänglinnet med mera).

Tidigare sågs äktenskapet främst som en garant för ättens fortlevnad. Den kyrkliga vigseln var bara en bekräftelse i efterhand och barn födda utom äktenskapet innebar ingen social nedvärdering av kvinnan eller av barnet.

1734 års familjerätt däremot gjorde äktenskapet till en viktig samhällelig institution. Föräktenskaplig samlevnad förbjöds och bestraffades – av kyrkan.

Enligt 1734 års lag hade mannen rätt att skilja sig om det visade sig att bruden inte var oskuld på bröllopsnatten. Kvinnan hade inte motsvarande rättighet. Fram till 1864 kunde alla som inte var gifta men ägnade sig åt köttets fröjder beläggas med bötesstraff. Såväl domstol (då kallades det skriftermål) som kyrka (då kallades det kyrkoplikt) utdömde straffet. Den så förnedrande kyrkoplikten, ett skamstraff, en stigmatisering som innebar uteslutning ur församlingen, krav på ånger inför församlingen, avskaffades visserligen officiellt genom en kunglig förordning 1855 men kyrkan fortsatte i vissa landsdelar ända in på 1900-talet att med stränghet döma den otuktiga, framför allt ogifta kvinnor som ju när de blev gravida inte kunde dölja vad de haft för sig och fick stå och skämmas inför församlingen. Skriftningen var egentligen en syndaförlåtelse men användes av många präster som ett straff. Först 1918 avskaffades skriftningen i lag.

Vid 1800-talets början hade kyrkan, det vill säga den lutherska läran om över-underordning som kom till uttryck i bland annat hustavlan ett utomordentligt stort inflytande över svenskens dagliga liv. Enligt kyrkans förkunnelse tillhörde mannen den offentliga sfären, kvinnan den husliga sfären. Hennes kallelse och i princip enda väg till frälsning var att vara maka-mor-husmor. Barnafödandet (inom äktenskapet) var kvinnans största livsuppgift.

Under hela 1800-talet gällde för kyrkan det kvinnoideal som uttrycktes i hustavlans bibelspråk, (kvinnan tige i församlingen), kyrkohandböcker, psalmböcker, bönböcker, katekesen, andaktsböcker, predikningar, bröllopstryck och gravskrifter och som år 1827 fick sitt mest uppmärksammade uttryck i Johan Olof Wallins Marie bebådelsepredikan.

År 1842 inrättades den obligatoriska folkskolan. Under hela 1800-talet hade endast pojkar rätt att gå i statligt understödda läroverk och gymnasier. Den under första hälften av 1800-talet enda statligt understödda undervisning flickor hade rätt till var folkskolan där bibelstudier och kristendomskunskap var de viktigaste ämnena vid sidan av räkning och rättskrivning. Skolan styrdes i allmänhet av kyrkan, och prästen i församlingen var ofta en självskriven ordförande i skolrådet. Folkskolan kan betraktas som en fattigskola. Den hade två kursalternativ, normalkursen som i princip skulle gälla, samt minimikursen med lägre kunskapskrav. Det senare alternativet var till för de allra fattigaste som måste arbeta och bidra till familjens försörjning och för de klenast begåvade. Minimikursen kunde också generellt tillämpas på flickorna.

Den som med ett leende på läpparna vill få en inblick i hur det gick till i folkskolan på landsbygden under 1800-talet rekommenderar jag läkaren August Bondesons (d. 1906) roman Skollärare John Chronschoughs memoarer, en pärla bland Sveriges romaner om en blivande folkskollärare med en släng av storhetsvansinne. När romanfiguren började på folkskollärarseminariet i Göteborg är det första en adjunkt säger till klassen: ”Innan vi börja vårt arbete, så vill jag föreslå er en sak. [. . .] Jo, det finns nu som alltid i början av ett läsår så många Anderssöner och Petterssöner, Johanssöner och Personssöner o.s.v. i denna klassen, att en ständigt skall vara rädd för att förväxla den ene med den andre. Därför skulle jag vilja tillråda er ’på son’ att ta nya namn, så att det åtminstone ej blir mer än en med samma namn i klassen” (1992, s. 97). Huvudpersonen heter John Persson, kommer från Halland, och byter namn.

Böcker som handlar om medelklassen i storstäderna brukar i litteraturhistorieverk kallas romaner. Böcker som handlar om invånarna på landsbygden kallas folklivsskildringar. Bondessons pärla handlar om ”vanliga” människor i Halland och om prästens upphöjda ställning i ett litet samhälle. Rekommenderas varmt, i synnerhet till den som inte tar präster på särskilt stort allvar.

Flickor från välsituerade hem kunde under 1800-talet gå i privata flickpensioner där skolgången varierade från fem till åtta årsklasser. Undervisningen var inriktad på en viss salongsbildning och kunde inte jämföras med den pojkar fick. De män, det var män som var beslutsfattare, som kritiserade den ytliga salongsbildningen och ville ha en utvidgad undervisning för flickor fick så småningom stöd av riksdagsmän som ansåg att kvinnan borde ha såväl praktiska kunskaper som en viss teoretisk bildning för att kunna sköta ett hem och den viktiga uppgiften som fostrarinna. I fråga om den teoretiska bildningen betraktades kvinnan som förmedlare av kunskap. Något egenvärde ansågs kunskapen inte ha för hennes del.

År 1861 inrättades den första statligt understödd flickskolan, som var en övningsskola för eleverna på Högre lärarinneseminariet.

Sekulär rättsstat den enda vägen till kvinnors likabehandling
Svenskättade kvinnor har kommit långt från den svenska kyrkans och lagstiftningens strukturella diskriminering. Det har skett tack vare att kyrkan inte längre påverkar lagstiftningen.

Men vi har numera en shariapolitisk extremhöger som missionerar, ibland påstridigt, för att sharia ska gälla en del av landets utlandsättade flickor och kvinnor. Att kritisera shariapolitiska tolkningar av islam är i det närmaste tabu. Men det är orimligt att tillåta att utlandsättade flickor och kvinnor ska leva som på biskop Wallins tid bara för att en extremhöger predikar det.

Det har blivit inne att tala om ”värdegrund”. Varenda myndighet och kommun tycks numera ha en ”värdegrund”.

Den svenska ”värdegrunden” är svensk lag, inget annat. Och enligt svensk lag ska likabehandling gälla.

Därför bör Moosa Assals och Abdul Waduds ”folkbildning” inte bekostas med offentliga medel. I det förra blogginlägget rekommenderade jag regeringen Löfven att läsa journalisten Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra där han intervjuar Abdul Wadud som mycket frikostigt delar med sig av vad han lärde sig på universitetet i Medina. Lärdomar som strider mot svensk lag. En bok som för övrigt varenda politiker i Sverige bör läsa. Men i synnerhet Stefan Löfven innan han tänker ta till storsläggan igen och inför EU-valet med darr på rösten hävda att Socialdemokraterna ska kämpa mot högerextremisterna.

Börja med högerextremisterna regeringen samarbetar med och öser skattemiljoner över.

Och vad gäller Alexandra Pascalidou bör alla som har för avsikt att anlita henne försäkra sig om att hon respekterar den svenska ”värdegrunden”, det vill säga svensk lag. Enligt hennes upprörda tweet om Moosa Assal framställer hon sig som en bakåtsträvare av gigantiska mått som hyllar att en del av landets utlandsättade flickor och kvinnor inte behöver lyda under likabehandlingsprincipen utan slaviskt ska följa biskop Johan Olof Wallins predikan om Qvinnans ädla och stilla kallelse. Det får håret att resa sig på mig.

Utan svenska kvinnors kamp ända sedan 1800-talet skulle Alexandra Pascalidou aldrig ha kunnat skaffa sig den plattform hon nu har. Svenska kvinnor har under spott och spe i över hundrafemtio år banat väg för Alexandra Pascalidou. Det har skett tack vare att svenskarna vänt ryggen åt den organiserade religion som statskyrkan stod för. I stället för att värdesätta detta och föra kampen vidare för utlandsättade kvinnor och den grundlagsskyddade likabehandlingen går Pascalidou shariapolitiska extremhögern och deras organiserade religion till mötes och blir upprörd över att mörkermannen hon delat ut pris till som ”årets folkbildare” kallas salafist.

Som sagt. Den som avser att anlita Alexandra Pascalidou bör förhöra sig grundligt om vad det är för ”värdegrund” Pascalidou bejakar.

3 april 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Alexandra Pascalidou – shariapolitiska extremhögerns nyttiga idiot

Skribenten och föreläsaren Alexandra Pascalidou är ett typexempel på det jag kallar papegojvänstern. Individer som saknar förmåga att tänka självständigt, förmåga att tänka kritiskt och som buntar ihop alla utlandsättade från länder där islam är den dominerande religionen, utnämner gruppen till de ”förtryckta” och sig själva som de ”förtrycktas” hängivna försvarare.

Ett bevis på att Pascalidou tillhör denna papegojvänster är hennes ovilja att sätta sig in i de tiotusentals olika tolkningar av islam som existerar, inte minst den påstridiga shariapolitiska extremhögerns olika grupperingar som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade.

Shariapolitiska extremhögern är ett gissel för just invånarna från länder där islam är den dominerande religionen och som själva vill välja sin tolkning av islam eller helt enkelt strunta i islam och trodde att Sverige var religionsfrihetens högborg.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning. För kritiskt tänkande och mot pseudovetenskap, etablerad 1982, utser varje år sedan 1987 Årets folkbildare och Årets förvillare. År 2018 utnämnde de Fråga Lund till Årets folkbildare.

Den 29 mars 2019 publicerar Stockholm direkt artikeln ”Årets folkbildare: ’Jag har funnit min roll’”, en intervju med shariaextremisten Moosa Assal, fritidsledare, utbildad på Universitetet i Medina, Saudiarabien, som fanatikern indiern/pakistaniern Mawdudi var med och grundade 1961 och som står för just en shariapolitisk tolkning av islam (läs sista stycket där även Muslimska brödraskapet nämns).

Det var på Förortsgalan 2019 Moosa Assal utnämndes, en gala som inte har något att göra med Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Alexandra Pascalidou var prisutdelare.

Den 31 mars skriver journalisten Sofie Löwenmark på Twitter: ”Helt sanslöst att salafisten Moosa Assal utsetts till årets folkbildare. Han är utexaminerad från islamska universitetet i Medina och har följaktligen Sauditrogen kvinnosyn. Bland annat.”

Löwenmark skriver också: ”Han är definitivt inte våldsbejakande och har gått ut och talat mot våld, kriminalitet och liknande. Men .. världsbilden och idealet är en saudistat.”

Vidare: ”Hans parhäst konvertiten Abdul Wadud är känd från UG där han rekommenderade en kvinna som uppgav att hon var misshandlad hemma, att gå hem och be sin make om förlåtelse.”

Journalisten Pontus Herin, som bosatte sig i Tensta och skrev boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2008), intervjuar den Sverigefientliga och demokratifientliga shariaextremisten Abdul Wadud, som likt Moosa Assal också studerat i Medina. Pontus Herins bok borde läsas av hela papegojvänstern, inklusive regeringen Löfven.

Alexandra Pascalidou svarar Löwenmark 1 april: ”En dag som denna borde ni tvivla på allt ni hör. Till och med när en muslimsk kille som nyss utsågs till årets folkbildare döms ut som salafist med saudisk kvinnosyn. Utan bevis och källhänvisningar. Jag ringde upp och frågade Moosa. Grunden i journalistik. Busenkelt. Gört!”

Orden ”en muslimsk kille”, ”döms ut som salafist” avslöjar att Pascalidou inte kan någonting om tolkningar av islam. Hon bör sätta sig in i vad Moosa Assals parhäst Abdul Wadud har att säga innan hon prisar Moosa Assal som årets folkbildare.

Att lovorda en shariaextremist är samma sak som att lovorda någon från Nordiska motståndsrörelsen. Den dagen papegojvänster inser det kanske vi kan få en saklig debatt om alla miljoner skattepengar som i åratal gått till att göda denna extremhöger för att ”det är synd om dem”, ”de är så förtryckta”.

2 april 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Stefan Löfven: Inrätta en myndighet som enbart har som uppdrag att arbeta med hederskulturer och klaners rättssystem och utnämn en generaldirektör med dokumenterad erfarenhet av området. Gör det nu!

Om Stefan Löfven menar allvar bakom Socialdemokraternas plötsliga intresse för det viktiga arbetet mot hedersförtryck så är inrättandet av en MYNDIGHET det enda sättet han kan bevisa det på. Inrättas ingen myndighet är hans tal bara tomt prat.

Läggs inte Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, ner med omedelbar verkan är hans tal också bara tomt prat.

Arbetet mot hedersförtryck och utbredningen av vissa klaners demokratifientliga rättssystem måste vara långsiktigt. Därför behövs en myndighet. Arbetet måste skötas av professionella personer med erfarenhet, inte av personer med åsikter de fått lära sig på universitetet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

Det måste bli ett slut en gång för alla på den groteska polariseringen i Sverige med fanatiska marxister på ena sidan som utgår från ideologiskt färgade skrivbordsformler och påstår att det är rasism att skilja på kulturer och kulturer och på den andra sidan alla engagerade och hängivna människor som i över två decennier försökt få politikerna att ta hedersförtrycket i Sverige på allvar.

I Sverige finns massiv kunskap om hedersförtryck. Den kunskapen bör samlas inom en och samma myndighet. För att undvika att ett inbördeskrig utbryter inom myndigheten mellan skrivbordsfanatiker och verklighetsförankrade bör den nya myndighetens rekryteringsansvariga sålla bort skrivbordsfanatikerna, även kallade kulturrelativister, och satsa på verklighetsförankrade.

Paulina de los Reyes
En enda person, en kvinna, Paulina de los Reyes, född i Chile, professor i ekonomisk historia, Stockholms universitet, har ett gigantiskt ansvar för uppkomsten av den groteska polariseringen som härskat i Sverige ända sedan tonårsflickan Sara Abed Ali den 15 december 1996 mördades av sin bror och kusin, det första hedersmordet i Sverige som fick genomslag i medierna.

Paulina de los Reyes är ett exempel på den ofantliga skada en enda fanatiker kan ställa till med. Hon har tillåtits att härska obehindrat i över två decennier vilket inneburit att mängder med tvångsgifta unga människor i Sverige fått se sina framtidsförhoppningar om ett självständigt liv och eget val av livspartner krossade.

När det brutala mordet på Sara Abed Ali blev känt stod både vanligt folk och politikerna handfallna. Sveriges kvinno- och genushistoriker (SKOGH) ville försöka förstå vad som låg bakom mordet genom att forska om kulturer. Paulina de los Reyes gick i taket och skrek rasism.

SKOGH publicerade i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997 en inbjudan till konferensen ”Genus och identitet” 21–22 november. De inledande orden anspelar på mordet på Sara Abed Ali: ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Vidare: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.”

Att konferensen skulle handla om kulturella skillnader fick Paulina de los Reyes att inleda ArA-aktivisternas frontalangrepp på den svenska jämställdheten (att kvinnor förväntas försörja sig själva, ”att lönearbete är normen”) och svenska kvinno- och genushistoriker (vit medelklass, därför överordnade). På konferensen föreläste hon om ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”. Föreläsningen publicerades i i Historisk tidskrift nr 3/1998 och finns även med i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002).

Paulina de los Reyes föreläsning blev en vattendelare inom kvinno- och genusforskningen i Sverige. Från vetenskap till Sverigefientlig ideologiproduktion och hudfärgsrasism. Från att synliggöra kvinnor till att osynliggöra flickor och kvinnor.

Hederskulturförnekande Paulina de los Reyes utsågs efter mordet på Fadime Sahindal att utreda hedersförtryck!

Om landets kvinno- och genushistoriker hade getts möjligheter att utföra den forskning de föreslog om förståelsen för kulturella skillnader hade vi förmodligen inte haft denna inflammerade polarisering för och emot slaveriet som pågått i två decennier. Inte någonstans i alla teoretiska skrifter som ArA-aktivisterna publicerat om hur rasistiskt det är att forska om hedersförtryck nämns klaner eller klaners rättssystem.

Tillsammans med Masoud Kamali sprängde Paulina de los Reyes den sittande integrationsutredningen och beskyllde den för att vara rasistisk. Mona Sahlin avpolletterade utredarna och utnämnde Kamali och de los Reyes till nya utredare. Jens Orback kastade deras ideologiskt färgade utredningar i papperskorgen. Men inom universitetet, inte minst inom Nationella sekretariatet för genusforskning, och inom Socialdemokraterna stärkte Paulina de los Reyes sin och de andra ArA-aktivisternas ställning, år efter år efter år.

Stefan Löfven: Inrätta en MYNDIGHET nu! Gör upp med hederskulturförnekarna i ditt parti. Köp ut ArA-aktivisterna från universitetet!

Jag skriver om ArA-aktivisterna och deras samarbete med Muslimska brödraskapets aktivister i min bok, om hur de förenas i hatet mot den vita huden, hatet mot Sverige.

24 mars 2019

Mona Lagerström fil dr författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018).

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Högerextremisten (islamisten) Leila Ali Elmi (MP) sprider desinformation om strukturell rasism i Sverige när hon vill införa jämlikhetsdata. Strukturell rasism i Sverige är inte vetenskap, det är ett påstående av ArA-aktivisterna

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets tolkning av islam.

Enbart genom att bära Muslimska brödraskapets uniformspersedel HIJAB demonstrerar riksdagsledamoten Leila Ali Elmi att hon sympatiserar med shariapolitiska extremhögern i Sverige. I detta blogginlägg skriver jag om att Ali Elmis hijab inte hör hemma i riksdagen och i detta blogginlägg skriver jag om hijab och islam.

Nätverket Antirasistiska akademin (ArA) verkar i symbios med Muslimska brödraskapet. Se detta och detta blogginlägg om att ArA:s ”strukturell rasism”, ”strukturell diskriminering” är hämtat från USA:s Black Power-rörelse (1960-talet).

I samma ögonblick som ArA:s fanatiska marxister från Sydamerika, Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga satte sin fot i Sverige utnämnde de den ”vita” svenskättade befolkningen till fienden (kolonialmakten) och de utlandsättade till de ”förtryckta” (de koloniserade) och bedriver sedan dess ett statligt finansierat inbördeskrig mot de ”vita”, se exempelvis här och här. Här är innehållsförteckningen i den sistnämnda boken.

Leila Ali Elmi säger i artikeln ”MP-ledamoten: Kartlägg människor efter deras ras” till Expressen att kampen mot ”strukturell rasism” är en hjärtefråga och att hon är positiv till att människor registreras efter deras ras, utan att hon definierar vad hon menar med ras.

Religionsprofessor Mattias Gardells PÅSTÅENDE att den biologiska benämningen ras förvandlats till ”rasism utan raser”
Mattias Gardell samarbetar med de hederskulturförnekande hudfärgsrasistiska sydamerikanskorna i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR). Irene Molina är vetenskaplig ledare för Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Mattias Gardell är vetenskaplig ledare för Edda Manga.

I boken Islamofobi (2010) skriver Mattias Gardell under rubriken ”Rasism utan raser”: ”Biologisk rasism har idag detroniserats som vetenskaplig sanning och legitim politisk utgångspunkt för hantering av skillnad” (s. 78). Men därefter påstår han att följande är vetenskaplig sanning: ”Skillnad kan därför inte uttryckas i termer av ’ras’ utan talas istället om i termer av ’kultur’, ’religion’ och ’värde’, vilket lagts till grund för uppdaterade administrativa system för utestängning och upptagning [den franska filosofen Michel Foucaults påstående] – en rasism utan raser, vilket forskare försökt fånga in med termer som ’nyrasism’, ’kulturrasism’, ’institutionell rasism’, ’strukturell rasism’, ’systemimmanent rasism’ och ’etnotism’ (ibid.).

Det är denna rappakalja, även kallad postkoloniala ”teorier”, CEMFOR vilar på. Sydamerikanskorna PÅSTÅR att Sveriges arbete mot hedersförtryck är ”kulturrasism”. De har i två decennier satt krokben för arbetet mot hedersförtryck, uppbackade av Mona Sahlin (S) och Margareta Winberg (S). Artikeln, ”Kulturen ingen ursäkt för mäns våld mot kvinnor”, som är låst på DN, gick tidigare att läsa i sin helhet på Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

Leila Ali Elmi säger till Expressen att politik måste baseras på fakta. Men det är inte fakta att som postkolonialisterna påstå att arbetet mot hedersförtryck är rasism. Ali Elmi bör förtydliga vad hon menar med rasism. Hon bör också förklara varför hon bär Muslimska brödraskapets uniformspersedel som ju signalerar att sharia står över svensk lag, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö.

Inför valet 2018 sammanställde Soheila Fors ”En lathund för att hitta islamister” (scrolla neråt). Det är uppenbart att Miljöpartiet inte brydde sig om att ställa de av Soheila Fors föreslagna frågorna till Leila Ali Elmi före valet. Inget hindrar dock partiledningen från att ställa frågorna nu. Eller också öppet deklarera att vi samarbetar gärna med Muslimska brödraskapets sympatisörer och samarbetar lika gärna med Den ökända hästen från Troja.

16 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Utbildningsminister Anna Ekström (S) och forskningsminister Matilda Ernkrans (S): Befria småflickorna från hijabfånglägret islamforskarna placerat dem i! Vad är syftet med universitetens kurser om islam? Att normalisera hijab på småflickor och kvinnor?

Se föregående blogginlägg om att kurslitteraturen i Islamologi behandlar hijab som en religiös praktik. I det blogginlägget visar jag att kvinnors beslöjning över huvud taget inte problematiseras utan slentrianmässigt behandlas som ett religiöst plagg.

En sjal är en sjal. Den kan användas både mot vädret och vid besök i en religiös lokal. Hijab är en POLITISK markör och signalerar för islamisterna graden av ett lands islamisering.

Islamforskarna uppträder som missionärer. De saboterar tilliten till universitetet. De är lojala mot en religion, inte mot den demokratiska staten.

Ministrar: Bjud in religionsprofessorerna Mohammad Fazlhashemi, Mattias Gardell, Göran Larsson, Susanne Olsson, docent Simon Sorgenfrei, filosofie doktor Eli Göndör, doktorand Frédéric Brusi och filosofie doktorn i statsvetenskap Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, och begär att religionsvetarna redovisar vetenskapliga belägg för att hijab är en religiös praktik så att vi äntligen får ett slut på den infekterade frågan om småflickors beslöjning och fackföreningar (Unionen) och kommuner (Gävle) som använder kvinnor i hijab för att markera hur ”toleranta” och ”inkluderande” de är.

Mötet på Utbildningsdepartementet bör sändas online så att medborgarna kan ta del av islamforskarnas förklaringar. Det är inte mer än rätt. Medborgarna betalar via skattsedeln islamforskarnas löner och finansierar deras verksamhet.

Efter Macchiariniskandalen har nu politikerna insett vikten av god forskningssed och föreslagit att en oberoende nämnd ska utreda forskningsfusk vid universitet och högskolor. Det är på tiden. Det första som bör utredas är vetenskapligheten i postkolonialisternas hudfärgsrasistiska texter och vad kurslitteraturen i islamologi lär studenterna om hijab.

Universitetetens postkolonialister och islamforskare har förstört hela Sverige och förvandlat universiteten till ideologifabriker.

De fanatiska marxistiska hudfärgsrasistiska hederskulturförnekande Sverigefientliga postkolonialisterna har i över två decennier saboterat arbetet mot hedersrelaterat förtryck (nätverket Antirasistiska akademin, ArA, som samarbetar med Muslimska brödraskapets aktivister, ett samarbete finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF). ArA samlas i Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitets Teologiska institution, det jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, som finansieras av Vetenskapsrådet.

I senaste numret av tidskriften Respons (nr 1 mars 2019) skriver professorn i statsvetenskap Sten Widmalm, Uppsala universitet, i debattartikeln ”På normstyrningens bakgård” om ”styrdokumentet ’Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019 som i detalj reglerar ’innehåll och utformning i utbildningar’. Där anges målsättningen ’att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv” (s. 16).

”Intersektionellt perspektiv” är inte vetenskap utan marxistisk ideologi importerad från USA och marknadsförd i Sverige av ArA:s aktivister. Ett kotteri fanatiska sydamerikaner har satt skräck i landets universitet, myndigheter och politiker och stämplar alla som andas ett ord om kulturella skillnader och kritik av islam som rasister. Köp ut Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga. De är lika ovetenskapliga och omdömeslösa som Sverigehatande Masoud Kamali som nyligen köpts ut. Det är för mig obegripligt hur hudfärgsrasism kan kallas antirasism. Universiteten ska ägna sig åt vetenskap, inte åt ideologiproduktion.

Sten Widmalm skriver om kollektiv skuldbeläggning som gör att debatten tystnar.

Här [Uppsala universitet] ges föreläsningar om härskartekniker och om vardagsrasism som absolut kan vara välmotiverade. Emellertid är det svårt att begripa vad som kan motivera att ledande forskare som ägnat sitt liv åt att blottlägga rasismens mekanismer ska genomgå obligatorisk kursutbildning, för vilken ett konsultföretag hyrs in för att undervisa om rasism. Återigen är det svårt för kritiska röster att göra sig hörda. Hur ska någon orka och ta mod till sig att kritisera dessa mycket kostsamma lektioner och gruppövningar mot rasism när det så lätt skulle kunna kategoriseras som ett uttryck för medveten rasism eller det som kallas ”unconscious bias” – de ojämlika värderingar som individen omedvetet kan besitta. Det är uppenbart att de som kommenderat sina kolleger att gå på kurs om rasism ansett det som helt nödvändigt och välmotiverat. Men eftersom det i detta fall inte finns någon individ bland de anställda som egentligen uppfattas som rasist ter sig den obligatoriska fortbildningskursen som en överreaktion på utmaningar som skulle kunna ha hanterats med mycket lägre kostnader och utan att skapa intrycket att det handlar om ett slags kollektivt skuldbeläggande och bestraffning (ibid.).

Heter månne konsultföretaget som undervisar om rasism Get educated och konsulterna Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil?

Den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt)
Diskussionen på Utbildningsdepartementet bör inledas med den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I och hans Medelassyrisk lag § 40, den första kända lagen som för tre tusen år sedan via klädseln delar in kvinnor i ”anständiga” respektive ”icke-anständiga”. Lertavlan grävdes fram av tyska Orientsällskapet i början av 1900-talet och finns att beskåda på Vorderasiatisches Museum i Berlin. När lagen kodifierades existerade varken judendomen, kristendomen eller islam. Lagen är världslig.

Se lertavlan här.

Bilderna på lertavlan finns i den här texten. Jag skriver om Tiglatpileser i bland annat det här blogginlägget om engångsärmar, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och DO.

Muslimska brödraskapet om kvinnors och småflickors beslöjning
Nästa diskussionsämne bör vara Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen” som ställs mot Hizb ut-Tahrirs Kvinnan i Islam och Muslimska brödraskapets text med samma namn, Kvinnan i Islam, en sammanställning gjord av Mostafa Malaekah av Muslimska brödraskapets Jamal Badawis texter. Malaekah skriver i 2007 års version:

Människor i Väst har under senare år blivit som besatta av den muslimska kvinnans kläder. Vad som är korrekt och anständigt (när det gäller klädsel och uppförande) för män och kvinnor baseras på uppenbarade källor, Koranen och autentisk Sunnah. De ses av troende män och kvinnor som gudomligt baserade befallningar och riktlinjer [min kursiv] med legitima mål och med gudomlig visdom bakom. De är varken restriktioner påtvingade av män eller av samhället (se K 24:30-31, 33:59, 33:32 och många uttalanden av Profeten Muhammad i det här ämnet). Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utom ansiktet och händerna (enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med på grund av: (1) släktskap21, (2) relation p g a giftermål, eller (3) amningsrelation. Detta är en plikt [min kursiv] för kvinnor från pubertetsåldern. Muslimska kvinnors klädsel är ett uttryck för religiös hängivenhet och kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Hans påbud. Det är en del av kvinnornas utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dem en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka sig och skydda sig. Inga undantag görs förutom en viss lättnad för äldre kvinnor (se K 24:60). Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör också det (s. 17, 18).

I en not står det: ”T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern” (s. 18). Detta kan förklara den alltmer vanliga synen i Sverige att småflickor är beslöjade. Noten finns inte med i versionen från 2003.

Abdirizak Waberi, tidigare Islamiska förbundets (IFiS) ordförande, riksdagsledamot (M) 2010–2014, numera vice ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009 på Rubars fråga om han anser att det är fel av en kvinna som inte vill bära huvudduk att kalla sig muslim: ”Självklart. Absolut. Det är som om du säger: ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Jag säger nej” (ca 27 minuter in i programmet).

Hizb ut-Tahrir om kvinnors beslöjning
Hizb ut-Tahrir, som, till skillnad från Muslimska brödraskapet, är öppna med att de anser att demokrati är hyckleri, har också en text kallad Kvinnan i Islam. Hizb ut-Tahrirs ledare var innan han grundade rörelsen medlem i Muslimska brödraskapet. Hizb skriver under rubriken ”Attacker mot Hijab”:

Som muslimer måste vi förstå att de ständiga attackerna mot hijab från väst inte handlar om frigörelse eller förtryck av kvinnor, utan de är snarare ideologiskt och kulturellt motiverade från väst, med följande mål:
1. Att svartmåla uppfattningen om hijab och att framställa den som omodern.
2. Att trakassera de som har valt att bära hijab som bakåtsträvande och radikala, och att de inte kan anpassas till det moderna fredliga samhället.
Resultaten av denna attack är att:
1. En del muslimska kvinnor tar avstånd från den rätta förståelsen av hijab som innebär att det är en islamisk skyldighet [min kursiv].
2. En del muslimska kvinnor tog kampen för hijab utifrån ett felaktigt perspektiv att man inte tar hijab som en islamisk skyldighet [min kursiv] utan som en demokratisk rättighet.

Västeråsmoskén om kvinnors beslöjning
Det står något helt annat i Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen”. Moskén skriver att hijab nämns sju gånger i Koranen. ”Ingen av dessa ’Hijab’ används i Koranen med referens till vad traditionella Muslimer idag kallar (Hijab) – en klädesnorm för Muslimska kvinnor”, skriver man. ”Gud visste att Muslimerna generationer efter Muhammads död skulle använda ordet ’Hijab’ för att hitta på en klädesnorm som Han aldrig auktoriserat. Gud använde ordet ’Hijab’ före dem, precis som han använde ordet ’Hadith’ före dem. Hijab i Koranen har ingenting att göra med de Muslimska kvinnornas klädesnorm” (s. 1 av 6).

I april 2009 laddade jag ner Västeråsmoskéns text. Texten har således i minst tio år kunnat laddas ner, vilket inte märks i kurslitteraturen i ämnet Islamologi på Stockholms universitet i antologier redigerade av Göran Larsson, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei. De följer Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir. Det gör Eli Göndör också.

Västeråsmoskén skriver vidare:

Medan många Muslimer kallar ”Hijab” en Islamisk klädesnorm, ignorerar de fullständigt det faktum att Hijab som klädesnorm inte har någonting med Islam eller Koranen att göra.

I själva verket är ”Hijab” bara en gammal Judisk tradition som infiltrerat böckerna som kallas Hadith, precis som så många andra påhitt som förorenat Islam genom de falska Hadith och Sunna. Den som studerar de Judiska traditionerna eller religiösa böcker, kommer att se att huvudbonaden för de Judiska kvinnorna är någonting som Rabbinerna och de religiösa ledarna uppmuntrar (s. 1 av 6).

Västeråsmoskén skriver om att seden att judiska kvinnor täcker huvudet är kulturellt betingad även om religiösa ledare uppmuntrar den. ”Täckning av håret var något som iakttogs av kvinnorna tillhörande den civilisation som kom före Judarna, och fördes därefter vidare till den Judiska kulturen”, skriver man (s. 2 av 6).

Civilisationen före judenheten var Mesopotamiens (dagens Iraks) kulturer Sumer, Assyrien, Babylonien. Den babyloniska kungen Nebukadnessar II (d. 562 fvt) förstörde Jerusalem och förde bort en del av befolkningen i Juda rike i det som kallas den babyloniska fångenskapen (587–537 fvt). I Babylonien fördes kunskapen om judarnas heliga texter vidare i religiösa läroanstalter, yeshivor. Det finns till och med en textsamling som heter den babyloniska Talmud.

När Nebukadnessar var i farten hade kvinnor sedan Tiglatpilesers dagar i Mesopotamien varit beslöjade. Det är inte konstigt att judiska ledare i Babylonien förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för judenhetens kvinnor, liksom tusen år efter den babyloniska fångenskapen islamiska uttolkare verksamma i Bagdad, Irak, förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för islams kvinnor (profeten Muhammed dog 632). I högkulturen Egypten var exempelvis kvinnor inte beslöjade av alla avbildningar att döma.

Västeråsmoskén skriver vidare om ordet khimar som betyder sjal att i Koranen står det att khimar ska användas för att täcka brösten (djupa urringningar var tydligen vanligt på Arabiska halvön):

I 24:31 ber Gud kvinnorna att de ska använda deras täckning (khimar) (vare sig det är en klänning, en rock, en sjal, en skjorta, en blus, en scarf…o.s.v) för att täcka sitt bröst, inte sina huvuden eller hår. Om Gud ville beordra kvinnorna att täcka sina huvuden eller sina hår, skulle ingenting kunnat hindra Honom från att göra det. Men faktum kvarstår att Han aldrig gjorde det. Gud väntar heller inte på en ”lärd” person att rätta till orden för Honom!

Det Arabiska ordet för BRÖST (GHAYB) står i denna vers (24:31), men de Arabiska orden för HUVUD (RAAS) och HÅR (Shaar) står INTE i denna vers. Budordet i denna vers är tydligt – TÄCK ERA BRÖST. Således blir påhittet av de ”lärda” och de flesta översättare tydligt när de påstår – täck era huvud och ert hår (s. 3 av 6).

Khimar betecknade i äldre arabisk poesi en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen, se det här blogginlägget. Googlar man khimar så visas kläder för kvinnor ännu mer täckande än hijab. Det är ett resultat av väckelserörelsen islamisk finans, initierad av en medlem i Muslimska brödraskapet under diktatorn Nassers tid, som upptäcktes och stängdes ner men återuppstod finansierad av en stenrik prins i Saudiarabien, och nu är global, samt globala islamisk finans hårdsatsning på kvinnors ”anständiga klädsel” som ett led i islamiseringen av världen, eftersom kvinnors kläder för islamister har blivit vad flaggan är för nationalstater.

Vidare skriver Västeråsmoskén:

Att acceptera order från någon annan än Gud innebär idoldyrkan. Detta är hur allvarlig frågan om Hijab/khimar är. Kvinnor som bär Hijab på grund av sin tradition eller för att de tycker om det av personliga skäl begår inget fel, så länge de vet att det INTE är en del av denna perfekta religion. De som bär det eftersom de tror att Gud beordrat det begår idoldyrkan, eftersom Gud aldrig beordrat det, det var de ”lärda” som gjorde det.

Dessa kvinnor har hittat för sig själva en annan gud vid sidan av Den som uppenbarade denna Koran komplett, perfekt och FULLT detaljerad, som säger till dem att de måste täcka sina huvuden för att vara Muslimer.

Idoldyrkan är den enda oförlåtliga synden, om bibehållen tills döden (4:48) (s. 4 av 6).

Muslimska brödraskapet och kravet att respektera de ”lärda”
I Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna som sändes i SVT 6 december 2009 nämns inte Muslimska brödraskapet. I programmet talas om ett nätverk islamister med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm som gör anspråk på att representera alla i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen, kallade ”muslimer”. Organisationerna som ingår i detta islamistiska nätverk är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges muslimska förbund (SMF), Sveriges muslimska råd (SMR), Sveriges unga muslimer (SUM). De tre män i detta nätverk som intervjuas är Abdirizak Waberi (IFiS), Ahmed Al-Mofty (SMR) och Mohammed Amin Kharraki (SUM).

En ”lärd” som förordar att kvinnor täcker håret är Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi, som hade en hög post inom islamisk finans när verksamheten under saudiskt inflytande expanderade. Han presenteras i dokumentären som ”andlig ledare för det som kallas moderat islamism”. Abdirizak Waberi säger att inom islam har vi ingen kyrka ”men vi har lärda som vi måste respektera. De är kunniga. Jag kan aldrig säga ’ni har fel’”, när Evin Rubar frågar om Qaradawis inställning att det ibland kan vara på sin plats att slå sin fru. Waberi säger: ”Jag respekterar Qaradawi. Han är en stor lärd person. Han är mycket kunnigare i islam än jag och andra i Islamiska förbundet” (ca 43 minuter in i programmet).

Ahmed Al-Mofty säger några minuter tidigare i programmet att vem som helst inte får tolka Koranen. Evin Rubar frågar: ”Skulle det vara en diskussion inom islam där vanliga människor säger att det där och det där i Koranen tar jag avstånd från?” Mofty svarar: ”Nej! Ingen människa kan. . . Och Koranen är bevarad [originalet finns i himlen] och Gud har bevarat Koranen och det går inte att ta bort en enda bokstav. Absolut inte.” Vidare: ”Den som tolkar måste kunna flytande arabiska, måste kunna hela Koranen, måste kunna hela Sunna eller Islams profettraditioner och profetens tal. Det är dessa människor som kan tolka, eller översätta eller förklara Koranen.”

Abdirizak Waberi säger att det bara finns en tolkning av islam. Både han och Mofty tar avstånd från att en man ska slå sin fru.

Även om Muslimska brödraskapet inte diskuteras i programmet talar man om dem offentligt i andra sammanhang. Den 14 mars 2013 skriver Ida Dzanovic på Newsmill artikeln ”IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) bör byta namn”. Artikeln finns inte längre på nätet men går att läsa här. I ingressen står det: ”Den 25 december 2012 samordnade IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) en konferens i Stockholm och 12 föreläsare har man radat upp på sin lista – alla araber/arabisktalande personer. Dr Mahmoud Ezzat, vice ordförande för Muslimska Brödraskapet i Egypten, och Dr Sheikh Abdullah Basfar, från Saudiarabien toppar listan. Är detta en adekvat bild som kan representera en variationsfull minoritetsgrupp i Sverige – Muslimer?”

Se talarlistan här.

Ida Dzanovic har ett budskap till IFiS. Under punkt 3 står det: ”Ett religiöst förbund ska synas utan inblandning av politik (Muslimska brödraskapet) och utan inblandning av den saudiska wahhabi-sekten”. Hon skriver vidare: ”Majoriteten av Sveriges muslimer stödjer inte Muslimska brödraskapet, wahhabismen eller en trångsynt tolkning av islam.” Vidare: ”Om IFiS inte ändrar sitt ledarskap och sin inriktning bör IFiS identifiera sig med rätt namn, nämligen som en politisk & religiös organisation.” Ida Dzanovic skriver också: ”Det är upp till oss, muslimer, att antingen fortsätta vara passiva åskådare medan en del av ledningen håller på att förvandla Sveriges näst största religion till en politisk sekt.”

Inga islamforskare gick i taket.

Omar Mustafa är när Ida Dzanovics artikel publcerades IFiS ordförande, han som i Simon Sorgenfreis bok 2018 Islam i Sverige – de första 1300 åren säger att det är befängt att han skulle få ”direktiv från fängelset i Egypten”, där egyptiska Muslimska brödraskapets ledare sitter fängslade (s. 146). Men Mahmoud Ezzat hamnade inte i fängelse utan utsågs till vikarierande ledare för Brödraskapet enligt den här artikeln från 2013. Här är en artikel från 2018 som tecknar en bakgrundsbild av Ezzat som håller sig gömd någonstans. Artikeln beskriver också hur Ezzat manövrerade ut reforminriktade medlemmar och hur han i sin tur utmanas av mer stridslystna medlemmar. Muslimska brödraskapet är numera kraftigt vingklippt i arabländer. Faktum kvarstår: Omar Mustafa bjöd in Ezzat till Stockholm när Mohammed Mursi var president och Muslimska brödraskapet styrde Egypten. I tidigare blogginlägg skriver jag om hur Muslimska brödraskapet satsar på Europa, hur det finns både ett globalt nätverk och den mer strukturerade Internationella organisationen. Här är länk till egyptiska Muslimska brödraskapets allt annat än demokratiska kvinnosyn under Mursi, en kvinnosyn de försökte pådyvla FN och som inte hör hemma i Europa.

En månad efter Ida Dzanovics artikel publicerar SvD den 15 april 2013 ledarskribenten Sanna Raymans ledare ”Att förolämpa alla och imponera på ingen” som handlar om Omar Mustafa i samband med det som kallas Omar Mustafa-affären då han valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men tvingades avgå efter en vecka. Rayman inleder med följande:

Det Islamiska förbundet (IFiS) är inte hemlighetsfullt. De driver skolor, förskolor och har en fyllig webbsida. I organisationens artikelarkiv (nu bortplockat) återfanns tidigare dokument med tolkningar av islam. Dokumenten, innehållande religiösa anvisningar, är besvärande ofta skrivna av centralfigurer inom Muslimska brödraskapet. Via en historisk sökning hittar man dokumenten ändå.

Här fanns tex ”Den muslimska familjestadgan” av Dr Yousef Al-Qaradawi, en av brödraskapets främsta intellektuella. (Innehåller de omdiskuterade styckena om olika legal status för kvinnor och män.) Här återfanns också brödraskapets grundare Hassan al-Banna samt den redan mycket omdiskuterade Salah Sultan. Urvalet påminner om valen av föreläsare och även här saknas diskussion eller alternativa lästips. Mångfald och debatt är syftet har det sagts, men varför syns då aldrig texter eller föreläsare som tänjer tanken och de religiösa tolkningarna i motsatt riktning? Varför inte en homosexuell och troende bland de homofoba, tex?

Sanna Rayman skriver att Omar Mustafa på Newsmill 31 mars 2011 avfärdade kritik mot val av föreläsare och kallade personer som arbetar mot hedersförtryck för islamofober utan att Socialdemokraterna då reagerade. I artikeln nämner hon också Abdirizak Waberi. Utan högljudda protester från landets islamforskare.

Men när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerar Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, och där Omar Mustafa och Abdirizak Waberi nämns vid namn, går islamforskarna i spinn och anklagar Norell på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer för ”konspiratoriskt språkbruk” och uttalar sig i SVT. Den främsta kritiken tycks vara att namngivna personer och representanter för namngivna organisationer förnekat samröre med Muslimska brödraskapet.

Doktorand Frédéric Brusi finns med bland undertecknarna. Brusi går även till storms mot Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case – Sweden”. Sameh Egyptson är inte tillräckligt ”teoretisk”. Jag kommenterar Brusis kritik i det här blogginlägget. Brusis högdragna kritik kan jämföras med egyptiern Mohamed Salmawys recension i Al-Ahram Weekly november 2018. Muslimska brödraskapet är terroriststämplade i Egypten. I landet finns en nittio år lång kunskap om Brödraskapets aktiviteter. I Sverige har de verkat i tre decennier, med islamforskarnas goda minne.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg om att beslöjningen är politisk och att Muslimska brödraskapet representerar en totalitär politisk ideologi
Lisbeth Lindeborg står fri från de svenska universiteten och dess islamforskare. Hon har i åtskilliga artiklar i svensk press kritiserat den svenska tystnaden kring politisk islam. Här är ett axplock av hennes artiklar som avslöjar de svenska islamforskarnas verklighetsfrämmande undervisning. ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” i DN 4 januari 2004, ”Det islamistiska judehatet har gamla anor” i SvD 8 september 2004, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’” i DN 13 augusti 2005, ”’Tolerans dödar muslimska kvinnor’” i SvD 7 mars 2007, ”’I Sverige skräms kritiker av islam till tystnad’” i DN 3 juni 2007, ”Hamas är arvtagare till Hitlers arabiska vänner” i Expressen 25 juni 2007 (en förkortad version av artikeln 2004 om det islamistiska judehatet).

Det vore förnämligt och dessutom utomordentligt upplysande för Sveriges medborgare att få höra Lisbeth Lindeborg diskutera beslöjningen och Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och förgreningar i Europa med svenska islamforskare under ett internetsänt möte på Utbildningsdepartementet.

I artikeln ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” skriver hon om standardversionen av Koranen, att den bygger på Tabaris Korankommentarer från 900-talet (Muhammed dog som nämnts 632), att Tabari huvudsakligen utgick från muntliga traditioner, att Tabari påpekade att cirka en fjärdedel av Koranen inte kunde uttolkas ”på grund av det diffusa uttryckssättet”. Lindeborg skriver: ”Följden av standardversionen som ofullständig har lämnat fältet fritt för ideologiska tolkningar.”

Därefter skriver hon om ursprungsversionen på syro-arameiska att en tysk filolog, under pseudonymen Christoph Luxenberg, gett sig i kast med att tolka de dunkla passagerna i Koranen. Det fanns ingen klassisk arabiska på Muhammeds tid, bara arabiska dialekter. Bildade människor läste och skrev på arameiska. Om den ”arabiska” som förekommer i Koranen skriver Lindeborg: ”Enligt Luxenberg och några forskare före honom var det ett språk som till 70 procent hade syro-arameiskt ursprung, 5 procent etiopiskt, 10 procent hebreiskt, 10 procent grekisk-latinskt och 5 procent persiskt.”

Ahmed Al-Moftys påstående att den som tolkar Koranen måste kunna arabiska flytande faller därmed. Det är Muslimska brödraskapets uppfattning Mofty ger uttryck för. Mofty säger till islams trosfränder: Tänk inte själva. Förlita er på de ”lärda”.

Lisbeth Lindeborg lyfter fram att det som översatts med 72 jungfrur i paradiset som väntar martyrer i själva verket betyder vindruvor. Hon skriver också: ”Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.”

Mohammad Fazlhashemi
Två år efter Lisbeth Lindeborgs artikel placerade Mohammad Fazlhashemi, då verksam vid Umeå universitet, småflickor i hijabfånglägret när han till DO anmälde att en sjuårig flicka inte fick vara beslöjad i Minervaskolan eftersom skolan hade en regel om inga huvudbonader inomhus. Som tack fick han en plats i DO:s råd. Jag skriver om Mohammad Fazlhashemis slöjkampanjer i det här blogginlägget och i inlägget till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick på Fazlhashemis linje i stället för att ta till sig vad Lisbeth Lindeborg skrev och placerade ett barn i hijabfånglägret. De frångick den lagstadgade likabehandlingsprincipen. En liten hijabklädd flickas hela liv är utstakat för henne. Läs exempelvis vad Abdirizak Waberi har att säga.

Mohammad Fazlhashemi bör förklara för ministrarna vilka källor han åberopar när han hävdar att småflickor ska vara beslöjade.

Mattias Gardell
Även Mattias Gardell bör förklara för ministrarna varför han försvarar en politisk beslöjning av flickor. I boken Islamofobi (2010) har han ett helt kapitel som heter ”Slöjor, slöjor, slöjor”. Hela kapitlet, liksom hela boken för övrigt, är ideologidrivet. Han ger bara en generell bakgrund: ”Aversionen mot slöjan sammanhänger med att den kommit att uppfattas som något specifikt muslimskt. Det är en historiskt sett relativt ny idé, vilket inte endast nunnornas klädsel vittnar om. Slöjans historia föregår islams uppkomst. Den användes av kvinnor i antikens Grekland, i romarriket, det persiska riket och det östromerska riket, vanligen som statusmarkör för gifta kvinnor i finare familjer. Slöja brukades genom den judiska historien och lever ännu kvar bland vissa ortodoxa grupper, där kvinnor också kan använda peruk. För kristna är kanske Jungfru Maria den mest uppmärksammade beslöjade kvinnan och i det kristna Europa levde bruket kvar på landsbygden långt in på 1900-talet. Så också i Sverige, vilket avspeglar sig i folkdräkternas hättor, dok och huvuddukar. Drottning Silvia visar sig ännu ofta i huvudduk och det passar sig att gifta sig i brudslöja och att bära sorgflor vid begravning” (s. 167).

Mattias Gardell placerar småflickor i hijabfånglägret när han mästrar Nyamko Sabuni (L) för att hon inför valet 2006 ville förbjuda att flickor under femton år beslöjades. ”Inte burka eller niqab”, skriver Gardell, ”utan vanlig slöja” (s. 176).

I boken Islamofobi ger Gardell sig även på Lisbeth Lindeborg. Han anklagar henne för att sprida konspirationsteorier om att Muslimska brödraskapet vill ta över hela världen. Han förlöjligar Lindeborg och koncentrerar sig på en enda av hennes artiklar, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’”, 13 augusti 2005 i DN, där Lindeborg skriver om Ibrahim El-Zayat, som Gardell genomgående kallar vid förnamn. Han skriver: ”En av doktrinens [Eurabiendoktrinens] fanbärare som nu och då bjuds tillfälle att utveckla sina teser i Axess Magasin, TV8 [inte dagens TV 8], Expressen och Dagens Nyheter [alla ”höger”], är Lisbeth Lindeborg som oförtröttligt varnar för Den stora konspirationen där Det muslimska brödraskapet som Hitlers arvtagare i det fördolda arbetar för att ’med alla medel ta över västvärlden och införa ett världskalifat’” (s. 209).

Det är inga konspirationsteorier Lindeborg skriver om. Zayat var Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, FIOE. Lindeborg räknar upp mängder med organisationer kopplade till Muslimska brödraskapet, inklusive Islamic Relief, som Zayat företräder. Hon skriver: ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse.”

Zayats samarbetar med den turkiska islamistiska rörelsen Millî Görüş. Lorenzo Vidino beskriver i The new Muslim Brotherhood in the West Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning, att de har cirka en kvarts miljon medlemmar och sympatisörer runt om i Europa, att de till skillnad från Muslimska brödraskapet i väst lyckats skapa en massrörelse, men att cirka 80–95 procent av de turkättade i Tyskland inte tillhör någon officiellt erkänd religiös organisation. Den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa, skriver Lorenzo Vidino. Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Han är för övrigt gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare och syster till Sabri Erbakan i många år Millî Görüş generalsekreterare och i några år ordförande (2010, s. 150–154).

Den egyptiska specialisten på International affairs Tarek Dahroug kallar i artikeln ”The Muslim Brotherhood in Europe” (augusti 2016) Zayat för ”Egyptian Brotherhood figure” och skriver att han leder tyska IGD som kontrollerar 60 islamiska centra i Tyskland, att Zayat är svåger till Millî Görüş ledare Sabri Erbakan. Dahroug skriver vidare att Millî Görüş har nära kontakt med Turkiets president Erbakan och att en ny organisation etablerats i Tyskland, the Central Council of Muslims in Germany (Zentralrat der Muslime in Deutchland, ZMD) och att den representerar en union mellan Millî Görüş och Muslimska brödraskapet.

Dahroug skriver också att Zayat dessutom är verksam i Storbritannien, att ledare inom Brödraskapet enbart i London kontrollerar 13 organisationer via tre egyptiska ledare där Zayat är en av dem, Essam Al-Haddad, grundaren av Islamic Relief en annan och den tredje Ibrahim Mounir, enligt Wikipedia Internationella organisationens Secretary General och Muslimska brödraskapets talesperson i väst. Också enligt Wikipedia är Muslimska brödraskapets kontor i London huvudkontor för egyptiska Brödraskapet utanför Egypten med Mounir som chef. Dahroug skriver att organisationerna har fört över pengar från länder utanför Storbritannien och investerat dem i kommersiella verksamheter, särskilt fastighetsföretag och textilfabriker och att Muslimska brödraskapets ledare äger åtskilliga företag baserade i brittiska Virgin Islands som finansierar gruppens verksamheter.

Tarek Dahroug skriver i en tidigare artikel även den kallad ”The Muslim Brotherhood in Europe” (mars 2016) att Brödraskapet med Europa som bas planerade att störta de arabiska regimer som var fientligt inställda till Brödraskapet genom att sedan början av 1960-talet skapa myriader organisationer i olika europeiska länder och utbildningar i Brödraskapets ideologi och samarbeta med europeiska regimer och politiska grupper för att få arabiska regimer på fall och den vägen skapa islamistiskt styrda arabländer. För att nå det målet måste de skapa anhängare bland invandrare och senare invandrarättlingar från länder där islam är den dominerande religionen genom att politisera religionen. Vilket inte har varit så lätt i Europa där religionen betraktas som en privatsak. Muslimska brödraskapets slogan ”islam är lösningen” har helt enkelt inte gått hem hos socioekonomiskt svaga grupper, inte heller Bannas, Sayyid Qutbs och Qaradawis rigida tolkning av islam har gått hem hos det stora flertalet.

Dahroug skriver att det inom Brödraskapet i Europa det senaste decenniet pågått en kamp på två nivåer vad gäller de institutionella strukturerna. Den ena kampen står mellan de rigida som flydde undan arabländers förföljelser, ett block som kontrollerar de ledande positionerna, och de nya generationerna födda och uppvuxna i Europa. Det gamla gardet vill bevara status quo vilket fått negativa konsekvenser för Brödraskapets förmåga att förmedla sitt budskap på ett sätt som speglar de nya europeiska generationernas verklighet. Den andra kampen handlar om en strid mellan reformister och konservativa. Reformisterna vill bryta med den traditionella Brödraskapskulturen som reducerat stödet för Brödraskapet hos islams trosfränder i Europa och etablera nya organisationsformer.

Dahroug menar att det senaste decenniet visat på Brödraskapets begränsningar i Europa, både vad gäller att mobilisera ungdomar och att främja projektet att islamisera ungdomar i Europa, vilket alltid varit Brödraskapets främsta mål med den europeiska verksamheten. Det är ett gap mellan Brödraskapets närvaro i de europeiska medierna och Brödraskapets faktiska inflytande på marken, skriver han, särskilt med tanke på att de utsätts för tuff konkurrens från andra islamistiska grupperingar.

Detta är något Sveriges riksdag bör ta till sig med tanke på de hundratals miljoner kronor som går till just Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige, hundratals miljoner som borde gå till välfärden.

Göran Larsson
Om Göran Larsson finns det mycket att säga. Jag skriver om hans samarbete med den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA och ”islamofobi” i det här blogginlägget. Göran Larsson har konsekvent spridit desinformation om politisk islam och varit minst lika flitig som Mattias Gardell när det gäller bruket av ordet islamofobi som han aldrig lyckats definiera. Jag vill gärna höra honom förklara för ministrarna varför han i antologin Politisk islam (2011) tog med en artikel kritisk till ett lagförslag om att danska domare ska vara neutralt klädda och inte demonstrera politisk eller religiös tillhörighet. I en bok om politisk islam bör beslöjningen behandlas som en politisk markör. I stället normaliseras beslöjningen som en religiös praktik.

Susanne Olsson
Samma kritik kan riktas till Susanne Olsson som var redaktör för Politisk islam tillsammans med Göran Larsson. Jag vill gärna höra Susanne Olsson förklara för ministrarna varför hon och Simon Sorgenfrei ger en så ytlig beskrivning av omslagsbilden till Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015) som visar en badvakt klädd i burkini. De normaliserar beslöjningen som en religiös praktik.

Simon Sorgenfrei
Jag har i föregående blogginlägg skrivit om Sorgenfreis bok Islam – de första 1300 åren (2018). Jag gör här bara några tillägg. En person som är frånvarande i boken men som ändå är högst närvarande är Helena Hummasten, tidigare Benaouda, tidigare Ibn Rushds styrelseordförande. Hon var i många år ledamot när SST hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Hon har både som ledamot av SST:s nämnd och som aktiv i Ibn Rushd i åratal samarbetat med SST:s generaldirektör, som beställt Sorgenfreis bok, och i över tre decennier samarbetat med Mustafa Kharraki, mannen som tillhör Muslimska brödraskapets innersta kärna och som intervjuas i Sorgenfreis bok och presenteras som vilken vanlig islamtroende som helst.

Sorgenfrei gör den hisnande jämförelsen mellan diskussionen om kvinnliga imamer och diskussionen om kvinnliga präster. Han skriver: ”Andra olikheter till trots finns också likheter mellan argumenten mot kvinnliga präster i Svenska kyrkan vilka pågick i närmare ett halvt århundrade innan de första kvinnorna prästvigdes 1960” (s. 244). Svenska kyrkan var då en statskyrka och prästerna var statligt anställda och tvungna att följa lagen. Det borde en docent i religionsvetenskap känna till.

Sorgenfrei använder genomgående den förskönande omskrivningen ”islamiska normer” när det borde stå sharia. Det handlar ju om lagar, arvslagar exempelvis.

Sorgenfrei bör förklara för ministrarna varför han bidar till normaliseringen av hijab på småflickor och vilka källor han stödjer sig på.

Eli Göndör
Eli Göndör bör förklara för ministrarna var han hämtat uppgiften att hijab är en religiös praktik och inte politisk. Han talar i artikeln om ”religiösa uttryck”. Han bör gärna också lägga ut texten om vad han menar med att människor flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Han skriver: ”Men det glöms ofta bort att människor också har flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Just sekulärt förtryck är en central del av många länders historia varifrån människor kommit till Sverige.”

Sverige hamnar i undersökningar på topp bland länder som är mest sekulära. Folk skulle fly till Sverige från sekulärt förtryck?

Göndör lyfter fram en ung kvinna som är beslöjad och som vägrar ta män i hand. Men han gör inte minsta ansträngning att förklara för läsaren vilken tolkningsgren kvinnan är anhängare av. Sympatiserar hon med Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami? Någon salafistisk gren?

Frédéric Brusi
Frédéric Brusi slutligen bör förklara för ministrarna varför han är lämplig att undervisa i islamologi och politik och religion och varför det är viktigare att recensera formen och inte en boks innehåll.

Anna Ekström och Matilda Ernkrans: Befria småflickorna från hijabfånglägret! Lägg en proposition som förbjuder beslöjning av flickor och som förbjuder iögonfallande religiösa och politiska symboler i alla offentligt finansierade skolor.

Hijab är POLITISK. Hijab är för islamister vad flaggan är för nationalstater. Det snabbaste sättet att underminera islamisternas framfart, få ett slut på rabiata ”lärdas” utläggningar om att den som inte är beslöjad hamnar i helvetet och få ett slut på slöjpolisernas attacker på obeslöjade flickor och kvinnor är att förbjuda iögonfallande religiösa och politiska symboler i skolan och i all offentlig verksamhet.

Det gick utmärkt att förbjuda hakkors.

10 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Ann-Sofie Hermansson (S), Stefan Löfven (S), doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och de religionsvetenskapliga institutionernas hårdvinklade och förljugna utbildning om islam

OBS. När det gäller Ann-Sofie Hermansson handlar det här inlägget enbart om hennes beundransvärda kamp mot all offentlig finansiering av extremism och mot hedersförtryck i Göteborg. Jag har ingen kunskap om Socialdemokraternas inre liv i Göteborg.

Uppmaning till universiteten: Gör en gång för alla upp med religionsprofessor Mattias Gardells desinformation om Muslimska brödraskapet som islamdemokrater inspirerade av den skandinaviska socialdemokratin! Muslimska brödraskapets aktivister är högerextremister, för att inte säga islamofascister. Köp ut Mattias Gardell på samma sätt som hederskulturförnekaren professor Masoud Kamali äntligen åkte ut från universitetet.

Det finns en tydlig koppling mellan bråket inom Socialdemokraterna i Göteborg och universitetens vinklade utbildning om islam. Kopplingen till universitetens utbildning om islam gäller Hermanssons kamp mot offentlig finansiering av extremister, vilket har sin upprinnelse i hennes vägran att finansiera Muslimska brödraskapets extremister de hijabklädda Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis demokratifientliga verksamhet i Göteborg. Båda är kompisar med Mattias Gardell har jag visat i tidigare blogginlägg.

OBS igen: Ann-Sofie Hermanssons kamp mot hedersförtryck ska inte kopplas ihop med universitetens utbildning om islam. Hedersförtryck är klanrelaterat. Hedersförtryck kan kopplas till alla religioner, det är inte religionen i sig som är avgörande för hedersförtrycket utan klaner baserade på hedersnormer, alltså även klaner som är sekulära. Det är viktigt att komma ihåg att Fadime Sahindal inte bar hijab.

Det är också viktigt att komma ihåg att Muslimska brödraskapets aktivister kopplar kamp mot hedersförtryck till kritik av islam i syfte att utmåla kollektivet ”muslimer” som förtryckta och utsatta för ”islamofobi”, därför är de motståndare till Sveriges arbete mot hedersförtryck.

Det är också viktigt att komma ihåg att sjal och hijab inte är samma sak (googla queen Elizabeth scarf, för bilder på hur en sjal ser ut). En sjal är religiöst neutral. Förr i tiden kunde man utifrån en kvinnas sjal inte bedöma vilken religion hon tillhörde eller om hon var oreligiös och bar sjal på grund av vädret. Hijab däremot signalerar islam.

Debatten som förts på senare tid här och här och här att hijab är detsamma som hedersförtryck missar att hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel som spridits till andra tolkningar av islam, att hijab är en politisk markör som signalerar att sharia står över svensk lag. Hijab betyder, liksom purdah, förhänge, en uppdelning av världen i en offentlig värld för män och en inlåst värld för kvinnor, en västfientlig islamisk värld och det förhatliga väst, alltså Sverige.

Mawdudi (d. 1979), grundaren av Muslimska brödraskapets tvillingorganisation i Indien/Pakistan, kallar sin könsapartheidbok om ”islams” kvinnosyn Al-Hijab/Purdah. Det borde räcka för att hijabklädda småflickor och kvinnor inte ska göra reklam för svenska kommuner eller annan offentligt finansierad svensk verksamhet.

Mawdudis bok publicerades första gången 1939 på urdu. Mellan 1939 och den första engelska översättningen 1972 kom boken ut i tretton utgåvor och har spelat en avgörande roll för relationen ”enligt Allahs befallning” mellan kvinnor och män i Pakistan och Bangladesh, för att inte tala om Afghanistan. Mawdudi är talibanernas läromästare. I början av 1960-talet publicerades en arabisk översättning Al-Hijab/Purdah i Damaskus, Syrien, en braksuccé som gradvis förvandlade hela arabvärlden till ett fängelse för kvinnor och hijab till Muslimska brödraskapets varumärke framför andra.

Notera att syriska Muslimska brödraskapet var i kraftig opposition till det sekulära Baath-partiet när islamologen Eli Göndör skriver att Baath-partiets patruller runt om i Damaskus slet av kvinnors huvuddukar. År 1980 blev det i Syrien förenat med dödsstraff att tillhöra Muslimska brödraskapet. Rubriken på Göndörs artikel är ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser”. Syriska Muslimska brödraskapet var inga duvungar. De gjorde uppror och försökte störta diktatorn Hafez al-Assads regim i slutet av 1970-talet, ett uppror med ett veritabelt blodbad som följd då tiotusentals dödades av syriska trupper 1982 och syriska Muslimska brödraskapet slogs i spillror. I Syrien.

Muslimska brödraskapet är en trojansk häst i vartenda land de slagit rot i. Det går inte att enbart skylla våld och förtryck på sekulära regimer och utmåla Muslimska brödraskapets anhängare som oskyldiga offer som enbart ägnar sig åt böner och välgörenhet. Muslimska brödraskapet har en plan för sin verksamhet, oberoende av i vilket land de befinner sig och den planen innebär Allahs allmakt. Och de drar sig inte för att använda våld. De har ända från början haft en hemlig väpnad gren. Mängder med pengar som offentligt påstås gå till välgörenhet slussas vidare till militanta grupper.

Och låt mig göra det fullkomligt klart att mäns försvar av småflickors och kvinnors beslöjning är sinnesrubbat, totalt sinnesrubbat! Beslöjningen har över hela världen blivit patriarkatets symbol framför alla andra symboler.

Utöver att vara en politisk markör kränker hijab både bärarens och andras integritet: hijab signalerar extrem judefientlighet, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö, att den lilla beslöjade flickan med andra ord riskerar livet om hon som vuxen vill konvertera till en annan religion, inte tro på någon gudom eller bara vägrar bära hijab. Hijab på småflickor signalerar också att flickan kan tvångsgiftas i en moské utan varken sin närvaro eller sitt medgivande. När ayatolla Khomeini tog makten i Iran sänktes giftasåldern för flickor till nio år.

Beslöjningen av småflickor är ingen småsak. Debatten hör hemma i Sveriges riksdag. Även universitetens utbildning om islam bör hamna på riksdagens bord.

Stefan Löfven och shariapolitiska extremhögern
Jag har som framgår av tidigare blogginlägg valt beteckningen shariapolitiska extremhögern om Muslimska brödraskapets (Ikhwan) aktivister, alternativt islamofascister.

Shariapolitiska extremhögern är separatister, de hyllar den amerikanska hudfärgsrasisten och hatpredikanten Malcolm X (d. 1965) och arbetar för ett separat Nation of Islam i Sverige (det svenska muslimska civilsamhället där alla flickor och kvinnor bär hijab). De ifrågasätter det demokratiska samhällets legitimitet, lagar stiftade av människan som strider mot islam, jämställdhet mellan könen (kvinnor och män är lika inför Allah men har tilldelats olika roller på jorden) och förespråkar en rättsordning baserad på Allahs gudomliga budskap som är eviga och oåterkalleliga och som ska styra den enskilda islamtroende individens och det svenska Nation of Islam in i minsta detalj. Detta framgår av deras skrifter Att förstå Islam (1988, 1991, 2002), projektledare Mahmoud Aldebe, och Kvinnan i Islam (på svenska 2003, 2007), Jamal Badawi (1971, till svenska av Mostafa Malaekah). Två skrifter både Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson bör kunna utantill, särskilt vad det står om sharia, Allahs eviga och oföränderliga lag och kvinnors beslöjning. Även intervjun ”Med koranen i klassrummet” i tidningen Ottar där Abdirizak Waberi (M) år 2006 lägger ut texten om Muslimska brödraskapets kvinnosyn bör Johansson och Löfven kunna utantill. Liksom att Waberi i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna säger att islam bara har en tolkning och att en kvinna utan hijab är detsamma som att säga jag tror på islam men inte på profeten Muhammed.

Stefan Löfven framställer sig som Sveriges främsta hycklare när han med darr på rösten under Socialdemokraternas valkonferens inför EU-valet deklamerar att högerextrema aldrig ska lyckas igen, att kampen mot högerextremismen och nationalismen i Europa ska vara EU-valets viktigaste fråga samtidigt som partiet i decennier samarbetat med Muslimska brödraskapets högerextremister och under hans regeringsperiod gett dessa högerextremister och deras nationalistiska verksamhet hundratals miljoner i statsbidrag.

Redan i september 2005 slog frilansjournalisten Salam Karam larm om Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet och att de styr stora moskén i Stockholm.

Han får 30 september 2005 svar på tal av Mahmoud Aldebe som bland annat skriver att ”Stockholmsmoskén har ingen politisk färg och har aldrig varit filial vare sig till Muslimska brödraskapet i Egypten eller andra internationella islamiska politiska rörelser i världen”. Åtta år senare, den 1 maj 2013, efter en schism med Brödraskapet i Sverige, då Islamiska förbundet använder sig av samma förnekande taktik, skriver Aldebe: ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Han skriver också att alla som har förtroendeuppdrag i Islamiska förbundet, som driver Stockholmsmoskén, måste vara trogna Muslimska brödraskapet.

Stefan Löfven har kört ner sig i dyn och fastnat där. Han kan inte ta sig framåt utan slirar i hjulspåret och upprepar samma mantra år efter år utan att kasta en blick på verkligheten utanför förarhytten. Han klarar bara av att se en fiende samtidigt. Och han har valt ut SD. En sann ledargestalt har koll på alla fiender. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse och är lika inspirerad av Hitler och nazismen som nynazistiska grupper.

Det är mer korrekt att jämföra Muslimska brödraskapet med Nordiska motståndsrörelsen och andra nazisminfluerade rörelser än med Jehovas vittne, Plymouthbröderna, Maranata, Livets Ord, mormoner med mera.

Ann-Sofie Hermansson pressas från två håll
Ann-Sofie Hermansson är i Göteborg trängd från två håll: dels från shariapolitiska extremhögern, representerad av Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, vilket jag beskriver i det här blogginlägget, dels av Anna Johansson, distriktsförbundets ordförande.

Doubakil och Abdullahi polisanmälde utan resultat Ann-Sofie Hermansson för förtal och har nu stämt henne i en civilrättslig process. De menar att det är förtal att kalla dem extremister. De använder samma lömska metod som när Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd vände sig till Socialdemokraternas ledning för att tvinga bort dåvarande riksdagsledamoten Carina Hägg.

Alltså: Muslimska brödraskapets aktivister agerar för att få bort politiker som är kritiska till att deras verksamhet finansieras med offentliga medel. Det är pengar det handlar om. Hundratals miljoner kronor i offentliga medel står på spel. Det var den offentliga finansieringen Carina Hägg kritiserade.

Den 7 januari 2019 skickade jag till talman Andreas Norlén (M) och riksdagsdirektör Ingvar Mattson var sitt exemplar av min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter, som ju är ett öppet brev till Sveriges riksdag, och efterlyste att Sveriges riksdag tillsätter en oberoende utredning som granskar Muslimska brödraskapets eventuella inblandning i petningen av förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) inför riksdagsvalet 2014.

Det är allvarligt, utomordentligt allvarligt, att demokratifientliga aktivister ens försöker tysta en riksdagsledamot. Jag har inget hört om en eventuell utredning och vet inte om mitt brev och min bok har nått talmannen och riksdagsdirektören.

Socialdemokraternas distriktsordförande Anna Johansson, som vill få bort Ann-Sofie Hermansson, har band till Ibn Rushds förbundsstyrelseordförande Zana Muhammad, som i sin tur är kompis med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, tidigare verksamhetsutvecklare Ibn Rushd Västra, se exempelvis Magnus Ranstorps Twitter och Carina Häggs Twitter. Zana Muhammad är verksamhetsledare vid Interreligiösa centret i Göteborg där bland andra Ibn Rushd, Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) samt Othman Tawalbehs Tillsammans för Sverige / Fryshuset (TFS) är samarbetspartners. Othman Tawalbeh är numera studiekonsulent på Ibn Rushd Södra och en av grundarna av Ibn Rushd.

Hermansson fick ett ultimatum av partiets distriktsstyrelse att avgå frivilligt eller få förtroendet prövat på en extrainsatt distriktskongress. Hon vägrade avgå. Hon avsattes som gruppledare för partiets fullmäktigegrupp i Göteborg. Här är en länk till distriktsordförande Anna Johanssons kritik av Ann-Sofie Hermansson. Och här är Ann-Sofie Hermanssons svar. Distriktskongressen håller ett extra möte 3 mars då Ann-Sofie Hermanssons framtid avgörs.

Hermansson hävdar att hennes arbete mot extremism och hedersförtryck ligger bakom kravet på hennes avgång. Detta tillbakavisas av Anna Johansson och flera socialdemokrater i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Notera att de enbart nämner hedersförtryck i artikeln och inte ett ord om shariapolitiska extremhögern, alltså de två extremisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som är upphovet till hela konflikten.

Konflikten i Göteborg är Stefan Löfvens ansvar. Han har valt att blunda, täppa till öronen och tiga. Han har inte satt ner foten mot shariapolitiska extremhögern i Sverige utan tillåtit denna extremhöger att infiltrera skolor, universitet, myndigheter och Socialdemokraterna (via den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritets fanatiska missionärer Peter Weiderud, Ulf Bjereld, Anna Ardin).

Stefan Löfven demonstrerar ett kunskapsförakt när han till forskningsminister utnämner personer som saknar forskarbakgrund. Varken förra forskningsministern Helene Hellmark Knutsson (S) eller nuvarande forskningsminister Matilda Ernkrans (S) har forskarbakgrund. Inte heller Ernkrans statssekreterare Malin Cederfeldt Östberg har forskarbakgrund. För en utomstående framstår det som om Stefan Löfven tycker att det räcker med att Ulf Bjereld, Tro och Solidaritets förbundsstyrelseordförande, har forskarbakgrund. Bjereld fick förtroendet att vara ordförande för Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhälle. Ingen kan ha missat att Ulf Bjereld och Mattias Gardell är kompisar och att Gardells Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, kom till tack vare pengar från Vetenskapsrådet.

Utred universitetens utbildning om islam
Krisen inom Socialdemokraterna i Göteborg är intimt förbunden med universitetens hårdvinklade och förljugna utbildning i islamologi som leds av missionärer som utbildar missionärer i stället för att problematisera politiska och juridiska tolkningar av islam, inklusive globala islamisk finans väckelsearbete och satsning på ”anständig klädsel” för kvinnor, och ställa dessa, i synnerhet synen på kvinnans plats och uniformspersedeln hijab, mot svensk lagstiftning.

Som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här understreckaren ”Kan islams kvinnosyn förändras” i Svenska Dagbladet 2002, en recension av konvertiten professor Anne Sofie Roalds bok Women in Islam. The western experience (2001), att ”bokens innehåll är ett fängelse av regler och föreskrifter som den muslimska kvinnan snärjts i från födelsen, av manliga laguttolkare, under loppet av fjortonhundra år”. Roald har gjort en enkätundersökning. Kahle skriver: ”Det visade sig att 80 procent av de intervjuade tänker i samma banor som Muslimska brödraskapet (ikwaner). Resten är salafister (fundamentalister) eller tillhör det revolutionära Islamiska befrielsepartiet, eller är postikwaner en modernare upplaga av ikwanerna. Allt som allt en liten, orepresentativ grupp av världens en miljard muslimer får här stå som modell.”

Vidare: ”teologin, förutom mystiken [har aldrig] fått samma betydelse i islam som juridiken. I våra dagar är lagen och dess i trängre mening juridiska innehåll ett viktigt element i den strid som under intryck av västerländska idéer utkämpas mellan traditionalism och modernism. Juridiken är det islamiska tänkandets högsta uttryck, den mest typiska manifestationen av det islamiska levnadssättet, den inre kärnan av islam själv, säger den rättslärde. Den är kunskapen par excellence.”

Roald hoppas att nytolkning av moderna laguttolkare är en väg att få islams lag att förenas med kvinnors ställning i den moderna världen. ”Men”, skriver Kahle, ”hur skall detta kunna ske när utgångspunkten för nytolkningen av lagen inte är samhället som det är?” Och: ”Är det inte bättre att vi tolkar våra heliga skrifter i ljuset av våra moderna ideal om demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, än att bända och vrida dessa ideal så att de passar in i det förgångnas stenkorsett?” Hon skriver också: ”Lagstiftning för kvinnor är något som måste utarbetas i världsliga sammanhang i varje nytt samhälle av varje ny generation.”

Det är detta kritiska förhållningssätt som saknas i den kurslitteratur som behandlar islam i Sverige inom Stockholms universitet jag tittat lite närmare på efter Frédéric Brusis kritik av Sameh Egyptsons bok Holy white lies (se detta blogginlägg) och som förklarar varför politikerna har tillåtit att ett islamiskt prästvälde använder sig av en parallell rättsordning för ”muslimer”, i synnerhet för flickor och kvinnor i islamdominerade miljöer, trots att parallella rättsordningar enligt EU-domstolen stridet mot Europakonventionen enligt domen, ärende nr 41340/98 och 41342–41344/98, som finns i ett svenskt sammandrag i Nytt från Europadomstolen nr 3 2003. ”Upplösning av parti som bl.a. ville införa sharia kränkte inte artikel 11.”

En rättsordning baserad på sharia innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse. Därmed fråntas staten rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna. Individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört.

Det går inte att hävda att man respekterar demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som man hänvisar till sharia, som klart skiljer sig från Europakonventionen, inte minst vad gäller kvinnors juridiska status och intrånget både i privatlivet och det offentliga livet.

Den främsta garanten för flickors, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter är en sekulär lagstiftning. Överallt där lagstiftningen, i synnerhet familjelagstiftningen, är baserad på en religion drabbas flickor och kvinnor hårt. Därför är det helt avgörande i en demokrati att religion och politik är åtskilda, att religionen är en privatsak. Dessvärre står det i Regeringsformen kap. 1 2 § ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408)”. Det är den paragrafen om att religiösa minoriteters samfundsliv ska främjas som ligger till grund för Muslimska brödraskapets framgångar i Sverige, trots att aktivisterna ska betraktas som politiska aktivister med en samhällsomstörtande agenda.

Islam och politik (2011), red. Göran Larsson och Susanne Olsson med Förord av Marie Demker
I Förordet skriver Marie Demker: ”Religion och politik kan inte åtskiljas och religion är aldrig en privatsak” (s. 8). Doktorand Frédéric Brusi undervisar enligt presentationen, Stockholms universitet, i bland annat islamologi och politik och religion. I kursen islamologi ingår Christer Hedins Islams historia (2010) som jag kommenterat i mitt tidigare inlägg om Frédéric Brusi. Antologin Islam och politik ingår i avsnitt III, men jag inleder med den.

Marie Demker, professor i statsvetenskap, är dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet. Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, är prodekan. Båda är missionärer. Se detta blogginlägg om Marie Demker.

Här är några inledande ord om Göran Larssons missionärsverksamhet tillsammans med Simon Sorgenfrei, som när de skrev den mästrande artikeln ”Onyanserad kritik av läget i Hjällbo” i Göteborgs-Posten 24 juni 2012, var doktorand. Jag ger en bakgrundsteckning av Simon Sorgenfrei här eftersom jag senare skriver om hans bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018) som ingår som kurslitteratur i Stockholm.

Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för katolska Caritas Frivilligcentraler i stadsdelarna Hjällbo/Bergsjön i Göteborg, tillika nämndeman (V) Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten 18 juni 2012, ”Islamismen får allt större fäste i Hjällbo”. Gun Holmertz artikel rör wahhabismens utbredning i Göteborg, en utbredning Göran Larsson och Simon Sorgenfrei förnekar och i stället kritiserar Gun Holmertz. De uppträder som papejgojforskare. I stället för att diskutera sakfrågan, wahhabismens utbredning, upprepar de samma fraser som andra forskare redan levererat.

Gun Holmertz hade vid tidpunkten för sin debattartikel arbetat i hjälporganisationen i Hjällbo i arton år. Inget i Larssons och Sorgenfreis artikel tyder på att de två akademikerna varit i Hjällbo och tagit aktiv del av verksamheten och därför skriver utifrån egna erfarenheter av situationen i Hjällbo. Allt i artikeln tyder däremot på att den är ett reflexmässigt svar mot kritik av religionen islam.

Bakgrunden till Holmertz debattartikel är Moderaternas och Miljöpartiets uppgörelse tidigare samma år om att öka anhöriginvandringen. Hon kritiserar politikernas bristfälliga planering, att mottagandet är dåligt förberett och att resurserna inte räcker för att ta hand om de beräknade 1 000 somalier som förväntas komma till Göteborg, att det i Göteborg bor cirka 5 000 personer med ursprung i Somalia och att denna grupps integration i det svenska samhället redan är i princip obefintlig. Hon inleder artikeln med en faktabakgrund. ”Caritas Frivilligcentral stödjer personer som söker asyl eller fått permanent uppehållstillstånd i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s språkprogram.” Hjälporganisationen delar lokaler med den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas Horn, en förening som Holmertz dagligen ser ”hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam).”

Gun Holmertz beskriver förändringarna i Hjällbo under de år hon varit verksam och hon säger tydligt att vissa av männen för ett år sedan uteslutits ur ultrareaktionära Bellevuemoskén. Hon skriver: ”Att bristande integration och påföljande utanförskap är en grogrund för politisk och religiös extremism är välkänt. Under senare år har jag med stor oro i Hjällbo med omnejd sett hur allt fler muslimska kvinnor skyler sig, alltifrån ansiktet till hela kroppen. Denna förändring stämmer väl överens med männens tilltagande sätt att klä sig extremt: med fotsid dräkt, huvudbonad och skägg.”

Gun Holmertz är pedagogisk. Hon förklarar både vad islamism och wahhabism är. Hon skriver att syftet med Caritas arbete är ”att hjälpa asylsökande, skyddsbehövande och flyktingar till ett värdigt liv i Sverige” och att det hon ser hända med barn- och kulturföreningen är en skakande upplevelse både för henne och många av hennes medarbetare. Cirka 90 procent av deltagarna i Caritas verksamhet är islamtroende, skriver Holmertz, liksom en del av personalen, ”så vi vet att samma religion kan utövas på olika sätt”. Men personalen förstår inte på vad sätt moskéverksamheten har med barn och kultur att göra. Ansvariga politiker både i stadsdelsnämnden och kommunen liksom ansvarig för lokalerna ”vägrar att ta i saken”, skriver hon. ”Antagligen vill de inte ta risken att bli beskyllda för rasism.”

Gun Holmertz, med sina arton års erfarenheter i Hjällbo, säger: ”Detta är ett alltför typiskt exempel på det svenska majoritetssamhällets undfallenhet och oförmåga i denna och liknande situationer. Flatheten är ett mycket illavarslande tecken för hur de somaliska män och kvinnor som rör sig alltmer mot en religiös slutenhet, ska kunna anpassa sig här.” Hon lyfter fram vad den somaliskfödda före detta nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali skriver om klankulturen i Somalia och somaliernas dilemma i väst: ”Ingen av oss hade varit samhällsmedborgare i modern mening förut. Vi hade aldrig känt något deltagande i och lojalitet mot en stat. Vi fortsatte att vara lojala endast mot klanen.” [Nomad 2011, s. 236, översättning Manne Svensson.]

Holmertz avslutar artikeln med: ”Lojaliteten mot en klan eller en religiös grupp istället för mot samhället är ett destruktivt koncept för integration, vilket utvecklingen i Hjällbo visar på. Därför måste svenska myndigheter, organisationer och företag sluta att stoppa huvudet i sanden. Det är oacceptabelt att skattepengar, eller vilka medel som helst, tillåts att gå till någon form av sluten, religiös extremism.”

Gun Holmertz kritiserar politikerna. Hon lyfter fram klanmentaliteten som hinder för integrationen.

Varför professor Göran Larsson och doktorand Simon Sorgenfrei då känner sig manade att mästra henne är obegripligt. De dribblar bort den seriösa diskussion om klanmentaliteten och wahhabismens utbredning i Hjällbo som Gun Holmertz efterlyste och avfärdar i stället hennes beskrivning av verkligheten i Hjällbo. Larssons och Sorgenfreis artikel är ett typexempel på det Ayaan Hirsi Ali i boken Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld kallar ”den socioekonomiska infallsvinkeln” (2006, s. 64, 65). Den bristfälliga integrationen har inget med extrema tolkningar av islam och somalisk klankultur att göra utan är Sveriges fel.

Larsson och Sorgenfrei skriver det i sammanhanget fullkomligt ovidkommande: ”Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar.” Än mer ovidkommande är kritiken mot Gun Holmertz som person: ”Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner.” Gun Holmertz förklarade i sin artikel vad islamism står för, lyfte fram wahhabismen, förklarade att wahhabismen är en saudiarabisk fundamentalistisk tolkning av islam. Hon skrev: ”vi vet att samma religion kan utövas på olika sätt”.

Ändå påstår Larsson och Sorgenfrei att Gun Holmertz beskrivning av situationen ”är korrekt men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras [min kursiv] problemet i artikeln till en fråga om islamism.”

Wahhabismen är islamism. Utöver islamism betonar Gun Holmertz klankulturen som skäl till somaliernas bristfälliga integrering i det svenska samhället. Genom att negligera vad Holmertz faktiskt skriver om den somaliska klankulturens hämmande inverkan på anpassning till ett demokratiskt statsskick avfärdar Larsson och Sorgenfrei samtidigt Ayaan Hirsi Alis kamp för kvinnors egenvärde och allas likhet inför lagen.

Hirsi Ali skriver att den socioekonomiska infallsvinkeln i Nederländerna är kopplad till nederländsk socialhistoria, där marginaliserade invandrargrupper likställs med forna tiders marginaliserade arbetarklass, att svagheten med den infallsvinkeln är att den, i Joakim Sundströms översättning, ”leder till en offermentalitet där alla problem tillskrivs externa faktorer (myndigheterna, det nederländska samhället). Samtidigt uppstår också en negativ gruppidentitet där alla utanför den egna gruppen misstros. Det leder i sin tur till nya spänningar och förebråelser. Dessutom lindrar välfärdsstatens sociala förmåner följderna av att man inte kan finna sig tillrätta i samhället” (s. 65). Hirsi Ali menar att moderniseringsprocessen för stora grupper i islamiska miljöer därmed riskerar att inte påbörjas, att de kan hamna i en bidragssituation som gör att de fortsätter att vara marginaliserade och klamrar sig fast vid utvecklingshämmande normer och värderingar.

Larsson och Sorgenfrei låter exakt som de nederländska forskare Hirsi Ali kommenterar. Därför menar jag att de i sin mästrande artikel låter som papegojforskare.

Det finns mycket mer att tillägga om Göran Larssons missionsverksamhet. Jag nöjer mig med att här länka till detta blogginlägg.

Larssons och Sorgenfreis artikel publicerades ett år efter det att Islam och politik gavs ut. Antologin är alltså åtta år gammal och publicerad innan det som kallas arabiska våren tog slut, särskilt Muslimska brödraskapets korta tid vid makten. Fyra kapitel handlar om just Muslimska brödraskapet, Mattias Gardells kapitel, ett om Muslimska brödraskapet i Egypten ett om Muslimska brödraskapet i Jordanien och ett om Muslimska brödraskapet i Sverige, författat av Jonatan Bäckelie och Göran Larsson, fast de nämner inte att det är Muslimska brödraskapets ungdomsförening de skriver om.

Det står att hela antologin Islam och politik (240 s.) ska läsas, alltså inte exempelvis enbart det än i dag mycket angelägna kapitlet av Philip Halldén, ”al-Zarqawis anti-shiitiska retorik”.

Mattias Gardells kapitel heter ”Folkhemsislamism”. Han inleder med följande, vilket studenterna alltså ska lära sig och förmodligen, för doktorand Frédéric Brusi? tentera på: ”I en studie av förändringsprocesser i islams politiska landskap (Gardell 2005) [Bin Ladin i våra hjärtan, där Gardell hyllar Yusuf al-Qaradawi] myntade jag begreppet ’folkhemsislamism’ som benämning på den islamdemokratiska mittfåra (wasatiya) som under de senaste decennierna växt fram som en viktig oppositionell kraft runt om i den arabiska regionen, bland annat i Egypten, det land som var min hemort under åren 2004–2006.” (s. 173).

Det vill säga de ”islamdemokrater” som i slutet av 1970-talet, början av 1980-talet försökte störta Syriens diktator och hans sekulära regim. Många syriska ”islamdemokrater” flydde till Sverige och exempelvis medlemmar i klanen Issa är i dag verksamma inom åtskilliga av Muslimska brödraskapets svenska föreningar.

Gardell menar att begreppet folkhemsislamism stundtals har feltolkats. Vad som över huvud taget inte kan feltolkas är hans ordval ”islamdemokrater”.

Studenterna får lära sig: ”Som beskrivande benämning fungerade termen utmärkt enligt många läsare och recensenter som sade sig därigenom ha blivit bättre rustade att förstå den islamdemokratiska mittfårans vision om det goda samhället, vilket också underlättade att sätta andra uttryck för politisk islam i perspektiv. Andra bedömare – inte minst bland dem som inte läst min studie utan endast hört begreppet – uppfattade emellertid folkhemsislamism som en idealiserande term, som på ett otillbörligt sätt förskönade en gren av politisk islam som de var vana vid att tala om i termer som markerade avstånd från ’västerländsk’ politisk filosofi. I den islamofobiska malström som under senare år virvlat runt i det offentliga samtalet om islam och muslimer fanns det till och med de som stötte sig så mycket på benämningen att de slöt sig till att jag förmodligen var islamist eller agerade den vederstyggliga muslimska fundamentalismens apologet” (s. 173, 174).

Bland dessa ”islamofober” nämns statsvetaren verksam i Tyskland Lisbeth Lindeborg som i samband med demonstrationerna mot Jyllands-Posten 2006 skrev artikeln ”Islamister vill ha världsmakt” (notera att hon även nämner Göran Larsson) och Fredrik Malm, ordförande Liberala ungdomsförbundet, som i Aftonbladet skrev artikeln ”Gardell måste vara en islamistisk följeslagare”. Dessa två artiklar är betydligt väsentligare för studenter att ta del av än Mattias Gardells förljugna kapitel. I källförteckningen tar Gardell upp inte mindre än fem verk av den franska filosofen Michel Foucault för att ge sken av att kapitlet vilar på vetenskaplig grund.

Jonatan Bäckelies och Göran Larssons kapitel heter ”Unga muslimer och politik” och redogör för en enkätundersökning som gjordes under Sveriges unga muslimers (SUM) ungdomskonferens 10–13 april 2009 i Stockholm, då Mehmet Kaplan (MP) och Ardalan Shekarabi (S) deltog i en paneldebatt ”Det muslimska perspektivet i den politiska debatten”. Författarna skriver: ”Både Kaplan och Shekarabi framhöll att de som ’hatar muslimer’ inte gör skillnad på praktiserande, sekulära eller antireligiösa muslimer. I stället reduceras frågan till att bli en ’muslimfråga’ likt 1930-talets ’judefråga’” (s. 146).

På 1930-talet fanns inga judiska västfientliga terroristorganisationer som utförde terroristattacker i väst.

Författarna skriver att konferensens huvudsponsorer var studieförbundet Ibn Rushd, Islamic Relief, Sveriges Islamiska Skolor (SIS) och Tele2 Comviq utan att nämna att tre av huvudsponsorerna tillhör Muslimska brödraskapet (s. 147). En av föreläsarna var biträdande rektorn för Al-Azharskolan i Stockholm, som ingår i SIS. Inte heller detta kommenteras av författarna. Slutligen kommenterar inte författarna att SUM är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund i Sverige, styrt av Islamiska förbundet.

Mads Damgaards kapitel ”Domen över huvudduken” förklarar varför det är omöjligt att föra en sansad debatt om beslöjningen av småflickor i Sverige när studenter tvingas läsa en så hårdvinklad text till försvar för kvinnors beslöjning. De båda redaktörerna Göran Larsson och Susanne Olsson bör förklara varför de valde just den texten att ha med i en antologi om politik och islam och inte en text som problematiserar hijab. Jag upprepar: Antalet hijabbärare i ett land signalerar graden av landets islamisering. Hijab signalerar att sharia står över svensk lag, i kapitlet gäller det dansk lag, men det är inte det författaren skriver om. Författaren är full av harm över att politiker lagt ett lagförslag om att domare ska vara neutralt klädda och inte via klädseln demonstrera sin religiösa eller politiska tillhörighet.

Flera år tidigare, som ett resultat av debatten om Jyllands-Postens Muhammedteckningar, som ansågs vara för testosteronstinn, publicerades Maskeret tvang – en antologi (2006), redaktör Vibeke Manniche, som problematiserar beslöjningen. Bland annat skriver Vibeke Manniche, som är läkare, ett kapitel om att beslöjning av småflickor strider mot Barnkonventionen.

Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015), redaktörer Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei
Omslagsbild – en ung kvinna i burkini. Antologin ingår som kurslitteratur både i Islamologi I, Islamologi II och Islamologi III. Om omslagsbilden skriver de båda redaktörerna: ”Ett exempel på den komplexitet ämnet innehåller finner vi i omslagsbilden till denna bok, som visar en kvinnlig muslimsk badvakt iklädd plagget burkini. Ordet är en lek med orden burqa, vilket är ett klädesplagg för kvinnor som täcker hela kroppen, och bikini. Medan burqa för många representerar en total underkastelse under patriarkala muslimska traditioner, fungerar bikinin som en symbol för kvinnlig frigörelse och västerländska liberala värden. Den kvinnliga badvakten i burkini blir ett exempel på hur tradition och förändring liksom olika normsystem kan relatera till varandra i människors vardag. Genom att delvis underkasta sig en tradition, möjliggör denna eftergift tillträde till nya arenor och nya förståelser av muslimska genusroller” (s. 6).

En så ytlig jämförelse serveras alltså landets universitetsstudenter. Denna tröttsamma jämförelse mellan den fritt valda bikinin och fanatikerna Hassan al-Bannas och Sayyid Mawdudis Al-Hijab/Purdah. Det är ljusår mellan Susanne Olssons/Simon Sorgenfreis och Ayaan Hirsi Alis kunskap om det fängelse beslöjningen innebär för kvinnor och som hon beskriver i boken Kräv er rätt!  Om kvinnor, islam och en bättre värld (på svenska 2006).

Tänk om badvakten är en politisk aktivist i stil med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi? Tänk om badvakten tillhör Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami eller någon av alla hundratals islamistiska rörelser och aktivt verkar för att sharia ska tränga längre och längre in i samhället hon bor i? Det framgår inte i vilket land bilden är tagen, bara det engelska ordet rescue syns.

Jag vill här påminna om att islamisten Mehmet Kaplan (MP) när han var riksdagsledamot i Dagens Nyheter 11 juli 2008 i artikeln ”Handeln tror inte på burkinin” gjorde reklam för plagget i Sverige. ”Tidigare har muslimska kvinnor ofta hyrt simhallar och bassänger och badat åtskilt från männen, men det behöver de inte längre med dräkten. Det finns 100 000 praktiserande muslimer i Sverige så det borde finnas en marknad för den”, säger Kaplan.

Samma reklambild på fyra kvinnor i burkini som åtföljer artikeln publicerades även i Socialdemokraternas Islam & politik, bilaga till Tidningen Broderskap inför valet 2010, med, förstås, en kvinna i hijab på omslaget.

Och så klart finns Mattias Gardell med även i Islam – en religionsvetenskaplig introduktion. På s. 329 lägger han ut texten om islamofobi. Nu är islamofobi inte ett vetenskapligt begrepp och hör inte hemma i en antologi som gör anspråk på att vara vetenskaplig. Mattias Gardell påstår ”Islamofobi är en benämning på socialt, kulturellt och politiskt reproducerade fördomar om, aversion mot och diskriminering av människor på basis av att de är eller anses vara muslimer.”

Mattias Gardell påstår att islamofobi är besläktat med rasism. Han påstår att islamofobi ”utgår från ett essentialistiskt skillnadstänkande”. Han påstår väldigt många saker som han är ensam om att påstå.

Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt (2012), Klas Borell
Även Klas Borells kunskapsöversikt, som ingår i Islamologi IV, bör vara överspelad som kurslitteratur. Han skriver ju redan 2012 att forskare inte kan komma överens om en gemensam definition av islamofobi. Det kan de fortfarande inte.

Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), Simon Sorgenfrei
Hela boken ingår i Islamologi IV. Boken har många förtjänster. Men den hör inte hemma på universitetet. Boken är ett beställningsverk av Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST), vars generaldirektör Åke Göransson och tjänsteman Max Stockman har ett nära samarbete med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, vilket märks i Sorgenfreis bok. Jag tar här bara upp det Sorgenfrei skriver, och inte skriver, om Muslimska brödraskapet, avsnittet om islamofobi och valet av bilder på flickor i hijab.

Alice Bah Kuhnke hade ett sakråd om islamofobi där personer som ingår i Muslimska brödraskapets olika föreningar bjudits in, exempelvis Omar Mustafa (Ibn Rushd, Islamic Relief), Mohamed Temsamani (FIFS, Ibn Rushd, SMR, Islamic Relief, talesperson för Södermalmsmoskén), Aya Zemzem Mohammed (SMFR, Ibn Rushd). I det här blogginlägget länkar jag till ett avsnitt i min bok om Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi.

Kulturdepartementet gav SST i uppdrag att ta fram en digital kunskapsplattform om islamofobi. SST gav uppdraget till Ibn Rushd som anlitade hederskulturförnekare som ”experter”. Se detta blogginlägg. Valet av ”experter” kritiserades från flera håll. Här är Åke Göranssons och Max Stockmans arroganta svar. Här är min kommentar till deras svar. De två ämbetsmännen är politiska aktivister. Deras nära samarbete med Ibn Rushd och Mattias Gardell beskrivs här och här av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Och här är mejlkonversationen Johan Westerholm begärde ut.

Simon Sorgenfrei har en lång utläggning om huruvida svenska organisationer som Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM), Ibn Rushd är kopplade till Muslimska brödraskapet eller ej. Hans slutsats är att det finns ideologiska kopplingar till IFiS ”och med dem förknippade personer och förbund, och ideologer inom Muslimska Brödraskapet. Och medan företrädare för de svenska föreningarna också säger sig vara inspirerade av (delar av) dessa ideologers texter, menar de samtidigt att de inte formellt lyder under Muslimska Brödraskapet” (s. 152).

Jag inleder med några tvivelaktiga påståenden. På s. 145 skriver Sorgenfrei: ”Debatt och diskussion om islamism i Sverige och islamisters försök att skapa ett muslimskt parallellsamhälle har fortsatt, och vanligen har kritiken riktas mot just IFiS eller SMR och dem närliggande organisationer och förbund. Sommaren 2016 uteslöts exempelvis Yasri Khan, som varit engagerad i SUM, Ibn Rushd och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), och Mehmet Kaplan, som haft tunga uppdrag i både SUM och SMR, ur miljöpartiet efter kontroverser.”

Sanningen är att Miljöpartiet aldrig har gjort upp med islamisterna inom partiet. Mehmet Kaplan förnyade inte sitt medlemskap 2019 efter det att han hade hyllats av nuvarande demokratiminister Amanda Lind (MP) och den kritik som följde. Yasri Khan hoppade av alla uppdrag inom partiet efter uppståndelsen då han vägrade skaka hand med TV4:s reporter. Huruvida han fortfarande är medlem i partiet eller inte har inte ventilerats offentligt. Mohamed Temsamani, som har uppdrag i praktiskt taget varenda förening kopplad till Muslimska brödraskapet, har inte uteslutits.

Ett annat tvivelaktigt påstående är detta om Mahmoud Aldebe: ”Aldebe hamnade senare i konflikt med Islamiska förbundet, en konflikt som blev ett rättsärende. Efter att han lämnat sina uppdrag har Aldebe blivit en av förbundets skarpaste kritiker och i en intervju med Dagens Nyheter knyter han dem till Muslimska Brödraskapet. ’Alla som finns i Islamiska förbundets styrelse är del av Muslimska brödraskapet.’ Detta är också anklagelser vilka han formulerat i en text på arabiska, vilken i svensk översättning cirkulerar på nätet. Aldebe motsägs dock av forskning som menar att det är vilseledande att säga att Muslimska Brödraskapet bedriver verksamhet i Sverige” (s. 144, 145).

Ett sådant påstående hör inte hemma på universitetet. Aldebe vet vad han talar om. Det som saknas i Sorgenfreis bok är en uppräkning av namn, representanter för Muslimska brödraskapets innersta kärna i Sverige, som Aldebe tillhörde, namn som jag har nämnt i åtskilliga blogginlägg och som finns i min bok och som Sameh Egyptson också nämner i sin bok Holy white lies.

Mustafa Kharraki är ett sådant namn. Men det får man ingen upplysning om i Sorgenfreis bok. Kharraki presenteras som vilken ”neutral” muslim som helst. Det står att han kom från Marocko i slutet av 1970-talet. ”Kharraki engagerade sig lokalt i föreningen Islamiska Förbundet i Stockholm, men blev tidigt verksam i FIFS, vilket han i någon mån varit sedan dess” (s. 112). Inget om att FIFS är Muslimska brödraskapet och att Kharraki cirkulerar på ledande poster inom Muslimska brödraskapets olika föreningar, inklusive Ibn Rushd och Islamic Relief, och fått sin försörjning via generösa statliga bidrag. Här är ett annat citat: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm, tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna landet och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213). Det står inget om att Mustafas son Mohammed Amin Kharraki i många år var SUM:s ordförande och ständigt i SVT fick representera landets ”unga muslimer”. Inte heller kommenterar Sorgenfrei att Mahmoud Aldebe i texten som ”cirkulerar på nätet” skriver att både Mustafa och Mohammed Amin Kharraki har höga grader inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Liksom för övrigt Omar Mustafa.

Det är också Kharraki som får berätta om Södermalmsmoskéns tillkomst utan att Mahmoud Aldebe nämns i sammanhanget. Eller Chakib Benmakhlouf. Eller Ahmed Ghanem. Inget om att det var Kharraki, Aldebe och Ghanem som skrev under rapporten om samarbete med Socialdemokraterna, Rapport 4/99. Inget om att tunisiska Muslimska brödraskapets Rached Ghannouchi bjöds in till Socialdemokraternas Brunnsvik i juni 1996, eller att FIOE:s ordförande Ahmed Al-Rawi bjöds in till Bommersvik i mars 1997, vilket man kan läsa i Rapport 4/99.

I slutet av boken lyfts några imamer fram, bland andra Iman Baroudi, född i Kuwait av föräldrar från Syrien, kom till Sverige 1993, utbildat sig till lärare ”och även drivit affärsverksamhet inriktad mot muslimska kvinnor, i Göteborgsförorten Hjällbo. Idag är Iman Baroudi i Angereds moské i Göteborg en av få kvinnor i Sverige som kallar sig imam, även om det finns flera kvinnor som leder bön” (s. 275). Det låter ju jämställt och fint. Men sedan kommer nästa mening. ”Hon har en tvåårig imamutbildning från L’Institute Europeen des Sciences Humaines, i Frankrike” (ibid.). Det är Muslimska brödraskapets institut, men det får läsaren inte veta.

Inte heller får läsaren veta att imam Hussein Halawa tillhör Muslimska brödraskapet i berättelsen om hur man 2014 i Kiruna vände sig till Europeiska fatwarådet för att få råd om när man skulle fasta i norra Sverige då solen inte går ner. En bild på Halawa visas och han presenteras som Fatwarådets generalsekreterare (s. 257). Hussein Halawa besökte Sverige två år tidigare i samband med Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage ”Imamernas råd” som sändes 16 maj 2012. I Södermalmsmoskén anordnades Tredje imamkonferensen 29–30 september 2012 i samarbete med IFiS, FIFS och Ibn Rushd. Södermalmsmoskéns VD Mahmoud Khalfi är ordförande i Sveriges imamråd. Föreläsningar hölls av Hussein Halawa, Fatwarådets generalsekreterare, Abdallah Been Mansour, styrelseledamot, Union des organisations islamiques de France (UOIF), presenteras också som en av grundarna av Federation of Islamic Organisations of Europe (FIOE), Muhammad Ayash al-Kubaisi, professor i sharia (islams lag), Qatar University, samt Muhammed El-Hawari, styrelseledamot Fatwarådet. Idel ädel Brödraskapsadel.

Yusuf al-Qaradawi har sedan starten varit Fatwarådets ordförande. Simon Sorgenfrei skriver att Qaradawi i samband med sitt TV-program Sharia och livet på Al-Jazeera under 1990-talet fick ”epitetet som ’Muslimska brödraskapets andliga ledare’ även om hans relation till Brödraskapet idag inte är klarlagd” (s. 140). Relationen är klarlagd många gånger om. Här är ett exempel från 2017. Sorgenfrei refererar i en not till Ian Johnsons bok A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010, s. 195). Det står inget på den sidan att Qaradawis koppling till Brödraskapet är ifrågasatt. Tvärtom står det om Qaradawis koppling till egyptiska Brödraskapets tidning al-Da’wa som jag i det här blogginlägget visar hade en extremt judefientlig inställning.

Det mest anmärkningsvärda är att Sorgenfrei, trots att han har med Ian Johnsons bok i notapparaten och källförteckningen inget nämner om att Ian Johnson deltog i ett av Fatwarådets möten i London då Muhammed El-Hawari citerade ur Sions vises protokoll utan att deltagarna reagerade. Med största sannolikhet var generalsekreterare Halawa närvarande. Johnson skriver att av rådets 35 medlemmar är två tredjedelar Muslimska brödraskapsaktivister från Mellanöstern och Afrika. Han skriver också att Qaradawi hjälpte Brödraskapet att bygga upp organisationen under 1970-talet (s. 206–210).

Notera hur Tredje imamkonferensen skriver att franska UOIF var med och grundade FIOE, vilket IFiS också var enligt IFiS stadgar.

Muslimska brödraskapet i Europa
Sameh Egyptson är inte den enda person av egyptiskt ursprung som skriver om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa och kopplingen till Brödraskapets Internationella organisation. Här följer några utdrag ur den egyptiska analytikern Tarek Dahrougs artikel i Al-Ahram Weekly augusti 2016 ”The Muslim Brotherhood in Europe”, som Conny C. Lindström länkat till på Twitter. Tarek Dahroug är utbildad i International Affaires vid Sorbonne i Paris. Dahroug skriver att Brödraskapet under första fasen använde Europa framför allt Frankrike, Tyskland och Storbritannien, som plattform för sina attacker mot arabiska regimer. De byggde upp nätverk, bland annat utnyttjade de de turkiska invandrarna i Tyskland liksom nordafrikanska grupperingar i Frankrike som ett sätt att ta sig in i Nordafrika.

De drog nytta av att åtskilliga nordafrikanska islamiströrelser lojala mot eller nära knutna till Brödraskapet hade öppnat egna kontor i Frankrike och Belgien, inklusive tunisiska Ennahda och marockanska Adl Wal-Ihsane. Brödraskapets närvaro i de tre europeiska länderna gjorde att de kunde etablera sig i mindre länder som Belgien från Frankrike, Irland från Storbritannien och Schweiz från Tyskland.

Said Ramadan grundade Brödraskapets första organisation i Schweiz 1961, skriver Dahroug, medan hans kompanjon Mohamed Hamidullah grundade Brödraskapets första organisation i Frankrike 1963 The Muslim Students’ Association i Paris. I denna församling verkade Hassan Al-Turabi, Abolhasan Bani-Sadr (som senare blev republiken Irans första president), Rached Ghannouchi, ledare för tunisiska Ennahda (han som bjöds in till Socialdemokraternas Brunnsvik 1996), och Faisal Mawlawi, libanesiska Muslimska brödraskapets ledande man. Även åtskilliga medlemmar av syriska Muslimska brödraskapet ingick. Några av dem etablerade sig senare i Aachen i Västtyskland som blev centrum för syriska Muslimska brödraskapet i Europa.

År 1979 lämnade en grupp politiska flyktingar och Brödraskapets studentledare den franska studentorganisationen och grundade en egen förening som 1983 blev UOIF i Frankrike, Ghannouchi utarbetade organisationens struktur, politiska strategi och ideologi och gjorde UOIF till Brödraskapets institutionella pelare i Frankrike. Över 250 moskéer i Frankrike samlas under UOIF. Brödraskapet driver också flera lärosäten i Frankrike, bland dem den som Iman Baroudi, Angereds moské i Göteborg utbildade sig till imam på. Enligt Dahroug utbildar det lärosätet 200 imamer om året.

Brödraskapet fördjupade också sitt samarbete med turkiska Millî Görüş, som gjort Tyskland till sin bas, och som har nära band till Turkiets president Erdogan. Brödraskapet fördjupade också samarbetet med pakistanska islamister i Storbritannien.

Dahroug skriver att under 1980- och 1990-talet såg en andra generation Muslimska brödraskapsinstitutioner dagens ljus via en horisontell utvidgning i Europa. Paraplyorganisationen FIOE grundades som en fasad för Internationella Muslimska brödraskapet och som ett medel att samla alla Brödraskapsföreningar och islamitiska grupper i Europa, inklusive 500 organisationer inom och utanför EU:s medlemsstater samt inofficiella enheter som verkade i samma anda.

Dahroug skriver också att det numera även finns ett inofficiellt parallellt nätverk bestående av individer som tillhör Brödraskapet men verkar utanför det officiella ramverket. Deras uppgift är att göra européerna mer sympatiskt inställda till Brödraskapets ideologi genom att marknadsföra den i sekulär förpackning som ett försvar för demokratin och mänskliga rättigheter. Här ingår medier i Storbritannien som verkar inom utbildning, kultur och ungdomsfrågor och fokuserar på integration av islams trosfränder i Europa.

Dahroug skriver om Qaradawi. Det står mycket matnyttigt i artikeln som gör Omar Mustafas kommentar till Simon Sorgenfrei fullständigt irrelevant: ”Jag inspireras av Muslimska Brödraskapet och några av deras ideologer, men det innebär inte att jag får direktiv från fängelset i Egypten. Det är befängt” (s. 146).

Åtskilliga av Brödraskapets ledare må sitta i fängelse i Egypten där de numera är terroriststämplade men det finns också ledare som bosatt sig i Turkiet. Och man ska inte glömma Erdogan och hans planer på att utvidga sin makt i Europa. I samlingsverket som den franska tidningen Le Figaro gav ut i januari 2019, L’islamisme un défi pour notre civilisation, och som Chris Forsne recenserade på Ledarsidorna.se ingår en artikel av Pierre Vermeren om att Brödraskapet ställt in sig på Europa efter det att de förbjöds i Egypten och att Erdogan bedriver intensiv aktivism i Frankrike, ”La priorité des Frères, le Vieux Continent”.

Islamofobi
Simon Sorgenfrei har ett helt kapitel om islamofobi i Sverige vilket gör att boken inte hör hemma på universitetet. Ordet är förbrukat. Det är Omar Mustafas favoritord och visar bokens nära koppling till Ibn Rushd. Varje gång jag hör ordet islamofobi kommer jag osökt att tänka på Ingemar Hedenius kritik av den kristna läran. Ordet islamofobi används för att censurera kritik av religionen islam. Sorgenfrei hänvisar till Mattias Gardell definition ”att islamofobi, liksom rasism, utgår från vad han kallar ett essentialistiskt skillnadstänkande” (s. 206). Det är mer korrekt att använda ordet muslimfientlighet.

Bruket av ordet islamofobi är nära knutet till kritik av hijab på småflickor. Det är ytterligare ett skäl till att det inte hör hemma inom universitetet. Det för mig över till nästa punkt.

Bilder på flickor i hijab
Enligt Simon Sorgenfrei har Max Stockman varit bildredaktör. Boken avslutas med en samling fotografier. På det första fotografiet syns Shiraf Sebaie i hijab. Den 14 oktober 2007 hade DN Söndag ett stort reportage om ”Friskolorna skilda världar” där Lasse Granestrand besökte Al-Azharskolan i Stockholm. I artikeln står om hur Shiraf Sebaie lär skolbarn om helvetet! Hon beskrivs som imam i moskén på Södermalm i Stockholm, förutom att hon är lärare. Under en viss speciell natt under fastemånaden ramadans sista tio nätter ”befriar Allah den som dyrkat honom extra flitigt från helvetets alla plågor”, säger hon till femteklassare. Man kan då bli förlåten sina synder. ”Det var natten då den absolut viktigaste händelsen i mänsklighetens historia inträffade, menar hon, ögonblicket då Koranen sändes ner till jorden. Det kan vara klokt att passa på att anstränga sig, säger fröken. Vi vet aldrig om vi får någon mer chans, om vi befinner oss bland de levande nästa år. Shiraf Sebaie säger att det är lyckat att pricka in rätt natt. Bön under allmaktens natt är värd lika mycket som trettio tusen vanliga nätter av dyrkan. Bönen kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet.”

Hon ingår tillsammans med Salahuddin Barakat och två män från Malaysia i SMFR:s religiösa råd.

Det är mest män på fotografierna men på s. 284 och 285 bär flickor och kvinnor hijab. Sorgenfrei skriver genomgående sjal när han kommenterar beslöjningen, vilket är fel ord. En flicka eller kvinna som inte vill bära en sjal riskerar inte att dödas. Det är därför de här bilderna är så problematiska i en bok som används på universitetet. Studenterna lär sig inte problematisera beslöjningen och vad den står för. De lär sig inte vilket fängelse hijab är för småflickor, att flickornas hela liv är utstakat, att flickorna riskerar att uteslutas ur familjen och hela sitt sociala nätverk och till med riskerar att dö om de vill sluta bära hijab.

Universitetens kurs i islamologi borde göra studenterna rustade att sakligt föra en debatt om olika tolkningar av islam och sätta tolkningarna i relation till dagens Sverige, så som Sigrid Kahle efterlyste redan år 2002. Och därmed hjälpa politiker och myndigheter att fatta beslut som befriar småflickor från fängelset hijab innebär. Hijab signalerar extremism. Men i Sorgenfreis bok framställs hijab som det ”normala” för en muslimsk kvinna.

Ann-Sofie Hermanssons kritik av offentlig finansiering av extremism har gjort att hon har hamnat i konflikt med både sitt parti och de andra partierna i Göteborg. Inom Socialdemokraterna har en falang startat en rebellrörelse kallad Reformisterna för att pressa Stefan Löfven. Det märkliga är att ingen rebellrörelse startats mot Socialdemokraternas frikostiga bidrag till Muslimska brödraskapets högerextremister. Det är som om alla inom Socialdemokraterna är lika blinda och döva som Stefan Löfven som bara ser en fiende, SD. Det tycks exempelvis inte föresväva LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson att medlemmarnas fackföreningsavgifter går direkt till shariapolitiska extremhögern. Har Thorwaldsson över huvud taget en aning om hur många hundratals miljoner som slussats till Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige? För att inte tala om alla de miljoner som gått via SST.

2 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken  Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018), ett öppet brev till Sveriges riksdag

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och vådan av att skriva en recension om ett ämne man inte behärskar – Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige

Frédéric Brusi var en av undertecknarna av kritiken mot MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell (red.), Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017). Brusi uttalade sig dessutom i SR om kunskapsöversikten. Nu skriver han en kritisk recension av Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) med rubriken ”I de blindas rike är den enögde kung”.

Enligt presentationen på Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet, ligger Brusis forskning inom forskningsfältet ”levd islam”, alltså mottagarperspektivet. Sameh Egyptson utgår från sändarperspektivet – Muslimska brödraskapets ideologi. Brusi intresserar sig främst för religiöst icke-organiserade, Sameh Egyptson för politiskt organiserade. Brusis forskning gäller helgongravar i norra Sudan, Sameh Egyptson skriver om Sverige.

Brusi undervisar i bland annat politik & religion. Av presentationen att döma har han inte publicerat någon egen skrift om Muslimska brödraskapet eller politisk islam över huvud taget.

Jag delar upp det här inlägget i två delar, Brusis recension och institutionens kurslitteratur i ämnet islamologi.

Frédéric Brusis recension
Recensionen visar alla tecken på att vara skriven av en doktorand som vill imponera på professorer och briljera med sin kunskap om det egna forskningsfältet inte om innehållet i Sameh Egyptsons bok.

Det första stycket är insinuant: ”Egyptson lyckas väl med sin kartläggning främst genom att påminna om redan kända fakta som att organisationerna exempelvis får orimligt mycket mediautrymme: 70% av all representation i etermedia trots att man endast representerar en liten del av Sveriges samtliga muslimer. Sveriges radio uppmärksammade denna snedvridning redan 2014.”

Sameh Egyptson lyfter fram att Muslimska brödraskapets olika organisationer får orimligt mycket statsbidrag, hundratals miljoner skattemedel, trots att de bara representerar sig själva, det vill säga ett litet kotteri extremister som påstår att de är talespersoner för landets islamtroende.

I nästa stycke påstår Brusi att Egyptson driver ”en tes” om att aktivisterna ljuger om sin koppling till Muslimska brödraskapet.

I nästa stycke kallas tesen för ”Egyptsons idé”, att den inte skulle ha uppstått i ett vacuum och sedan följer totalt irrelevant information som enbart syftar till att visa Brusis beläsenhet om hur islam uppfattades i det kristna väst ända från medeltiden. Här sätter Brusi sig själv främst.

I följande stycke kallar Brusi ”tesen” för ”hjälphypotes” och drar in Martin Luther för att bevisa hur fel ”hjälphypotesen” är. ”Egyptson menar naturligtvis inte att alla muslimer ljuger”, skriver Brusi, ”bara islamisterna i MB. Men en sådan hjälphypotes löser inte det grundläggande logiska felslutet. Att Martin Luther hyste antisemitiska föreställningar om judar leder inte till att alla lutheraner gör det.” Därför är det, enligt Brusi, lika ovetenskapligt att utgår från vad Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi säger om vikten av att ljuga.

I stället för att lyfta fram vad personer som lämnat Muslimska brödraskapet säger om vikten av att ljuga, alltså förstahandskällor, för Brusi ett långt teoretiskt resonemang.

I Sverige finns Mahmoud Aldebes vittnesmål publicerat i Aftonbladet 1 maj 2013, i samband med att Omar Mustafa då ordförande i Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) först valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter den massiva kritiken tvingades avgå, som går att läsa här. Dels skriver Aldebe att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var känd före terrordådet 11 september 2001 men att man efter det valde att ligga lågt med kopplingen, dels skriver Aldebe att alla som har förtroendeuppdrag inom IFiS måste vara trogna Muslimska brödraskapet, dels skriver han att IFiS kör med dubbla budskap och säger utåt att de är för demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet men internt något helt annat.

Det finns inget intresse hos Brusi att diskutera innehållet i Sameh Egyptsons bok, bara formen. Formen blir i Brusis ögon alltings mått. Men det är inte formen, varken i Magnus Norells kunskapsöversikt eller Sameh Egyptson bok, som påverkar politiker och myndigheter och håller på att slita sönder Sverige.

Brusi avslutar med ännu ett irrelevant folkloristiskt stycke som enbart syftar till att lyfta fram honom själv och hans teoretiska kunskaper.

Muslimska brödraskapet är ingen teori. Det finns inte en enda kommentar i recensionen som demonstrerar Brusis kunskap om Muslimska brödraskapet. Brusi kör med det vanliga knepet när recensenten inte behärskar innehållet: recensenten koncentrerar sig på formen.

Kurslitteratur i ämnet islamologi höstterminen 2018 och vårterminen 2019, Stockholms universitet
Fakultetsnämnden bör se över kurslitteraturen och måna om att kursen innehåller källkritiska studier av islams urkunder och inte som nu utbilda missionärer. Eller med ett annat ord: apologeter. Frédéric Brusi är apologet.

Tre texter på svenska bör vara obligatoriska när det gäller avsnittet om islam i Sverige: Muslimska brödraskapets programförklaring Att förstå Islam,
Muslimska brödraskapets könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam, Mostafa Malaekahs översättning och sammanställning av Jamal Badawis skrifter, som jag skriver om i bland annat det här blogginlägget.
Den tredje skriften som bör vara obligatorisk är MSB-rapporten om salafism i Sverige, Mellan salafism och salafistisk jihadism: Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, författare Försvarshögskolans Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren och Magnus Normark. Skriften presenterades sommaren 2018 och information om den borde ha nått Fakultetsnämnden i god tid inför vårterminen 2019.

Fakultetsnämnden kunde ju konsultera Magnus Ranstorp och be om tips på material om Muslimska brödraskapet.

Det är utmärkt att islamforskaren Michael Cooks bok The Koran. A very short introduction (2000) finns med. Michael Cook är gigant när det gäller källkritisk forskning om islam. Därför borde hans lilla skrift Muhammad (1996) i serien Past Masters finnas med. Michael Cook redogör för avsaknaden av källor när det gäller den historiska Muhammed och islams framväxt eftersom tillförlitliga samtida källor saknas. Michael Cook är vetenskapsman.

Christer Hedin däremot är apologet. Hans bok som finns på kurslistan, Islams historia. Tro och traditioner genom tiderna (2010), är ett apologetiskt verk om islam och sprider desinformation om Muhammed. Christer Hedin reproducerar Montgomery Watts förlegade historieskrivning. Islamforskaren Patricia Crone, även hon gigant när det gäller källkritik, strimlade redan 1987 Montgomerys historieskrivning i Meccan trade and the rise of Islam.

Christer Hedin hävdar, tvärtemot de källkritiska historikerna och utan att nämna något om att det bland islamhistoriker eventuellt skulle råda oenighet om kunskapen om islams tidiga historia, följande: ”Muhammeds liv är till stora delar känt även om årtalen kan diskuteras” (2010, s. 15).

Patricia Crone förklarar varför man inte, som Montgomery Watts gör i sina inflytelserika verk från 1950-talet om Muhammeds liv i Mekka och Medina, kan utgå från förhållandena i Mekka för att försöka förklara varför islam fick en sådan spridning utan att man måste se till hela Arabien och dess stamsamhällen och stamtraditioner.

Christer Hedin plankar Montgomery Watts. Kapitel 1 inleder Hedin med att beskriva samhället Muhammed föddes in i. ”Det gamla stamsamhället tycks vid denna period ha påverkats starkt av nya näringsgrenar, främst handel med dyrbara varor som fraktades av kamelkaravaner från Jemen och andra sydligare landskap till Syrien och Medelhavet. Folket hade tidigare livnärt sig främst på boskapsskötsel, och stammen hade då utgjort en enhet. Boskapen var stammens egendom, och avkastningen av boskapsskötseln fördelades mellan dess medlemmar” (ibid).

Enligt Patricia Crone upphörde karavantransporterna till förmån för sjötransporter flera hundra år innan Muhammed föddes. Vidare skriver Hedin: ”Handeln [som alltså inte existerade] tycks ha medfört en ny syn på individen. Varje medlem av stammen kunde utmärka sig genom hårt arbete, djärva kameltransporter och lyckade affärsuppgörelser. Kanske var det så man började värdera varje individ för sig och anse att alla skulle belönas efter förtjänst. Gjorde man en större insats förtjänade man också en större belöning” (ibid.).

Vidare skriver Hedin: ”Detta kan ha bidragit till att den gamla stamgemenskapen började urholkas. Enskilda individer kom på kant med sin stam och blev isolerade. En del av dem samlades i ’storstaden’ Mecka. Denna omvandling av samhället ledde också till att de moraliska riktlinjerna förändrades och att nya former av solidaritet och gemenskap etablerades. Människor började bedömas efter personlig rikedom i stället för stammens ära” (ibid.).

Här är fler citat: ”Muhammeds förkunnelse väckte ont blod i Mecka. De förmögna kände sig hotade eftersom inkomsterna från stadens tempel kunde minska. Kravet på medkänsla och givmildhet provocerade dem. [. . .] De ledande affärsmännen i Mecka tyckte att Muhammed var förmäten som började predika i Guds namn. Han var trots allt bara en enkel karavanförare, även om hans äktenskap gett honom en plats bland de mer förmögna” (s. 18).

Den som läser kursen islamologi har rätt att förvänta sig att den som sammanställer kurslitteraturen håller sig uppdaterad om forskningsfältet. Samma år, 2010, som Christer Hedin enligt baksidestexten skriver den första översikten på svenska över islams historia publicerades The new Cambridge history of Islam i 6 volymer, vardera på cirka 800 sidor. Michael Cook är huvudredaktör.

Den förra The Cambridge history of Islam, som Christer Hedin tar upp i sin litteraturförteckning, kom fyrtio år tidigare, 1970, i två volymer. Mycket har hänt under de fyrtio åren när det gäller forskningen om islams tidiga historia, skriver Chase Robinson i Inledningen till volym 1 år 2010. I Christer Hedins bok finns inte en skymt av denna forskning när han skriver om Muhammeds liv, haditerna och Koranen.

Det som framför allt har hänt de senaste fyra decennierna är att kunskapen om islams tidiga historia är mindre säker än man trodde tidigare, att forskarna återigen har satt källkritiken i centrum i stället för att ta för givet att den islamiska traditionen, som bygger på en folklig berättartradition och historieberättare, qussas, är historiskt sann, att det krävs mer sofistikerade, uppfinningsrikare och bredare angreppssätt än när den förra The Cambridge history of Islam (1970) gavs ut.

Chase Robinson skriver om Montgomery Watt i kapitel 5 i The new Cambridge history of Islam, volym 1, ”The rise of Islam 600–705”, att Watts biografier om Muhammed i Mekka (1953) och Medina (1956) fortfarande är standardverken vad gäller detaljer om perioden men att historieskrivningen i båda är förlegad (”Both are historiographically obsolete”, s. 187, not 35).

Christer Hedin ger, likt Watt, en förklaring baserad på de ekonomiska förhållandena i Mekka till islams snabba utbredning. Han skriver att de nya normerna där människor började bedömas efter personlig rikedom i stället för stammens ära inte var oomtvistade: ”Svaga grupper kom i kläm. För samhällets gemensamma bästa behövdes ett ideal som respekterade individens värde oberoende av ekonomiska prestationer. Allt detta kan ha bidragit till ett motstånd mot Muhammeds förkunnelse, men också till det gensvar som gjorde att den första skaran av anhängare växte till en världsomspännande religion” (s. 13, min kursiv).

Patricia Crone hävdar att man måste se till förhållandena i hela Arabien och inte enbart i Mekka. Och förhållandena var stamtraditionernas räder som Muhammed gav Allahs välsignelse till, efter det att han emigrerat till Medina. Chase Robinson skriver att erövringskrigen inte var ett exklusivt arabiskt fenomen utan att 600-talet var de heliga krigens tid.

Frédéric Bruse har ingen anledning att slå sig för bröstet och klaga på Sameh Egyptsons brist på teoretiska perspektiv. Han borde ägna tiden åt att granska institutionens kurslitteratur och vad institutionen lär ut om profeten Muhammed, islams tidiga historia och islam i dagens Sverige.

10 februari 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1  (2018), ett öppet brev till Sveriges riksdag

Innehåll 

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Skandaldomen Målnummer 9821-18 om att Förvaltningsrätten har funnit att Sveriges unga muslimer (SUM) inte har någon koppling till Muslimska brödraskapet och att ärendet för andra gången återförvisas till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för förnyad prövning

Domen är skandalös av två skäl: Dels för att MUCF inte har skaffat sig tillräckliga kunskaper om Muslimska brödraskapet för att kunna argumentera för att SUM ingår i denna globala demokratifientliga rörelse, dels för att domstolen än en gång demonstrerar sin brist på kunskap om politisk islam (islamism). Politisk islam hör inte hemma i en sekulär rättsstat. Svensk lagstiftning är inte baserad på Bibeln. Koranen ska inte godkännas som en parallell rättsordning i Sverige.

Bakgrund: Den 16 december 2016 beslutade MUCF att avslå SUM:s ansökan om statligt organisationsbidrag för 2017. SUM överklagade till Förvaltningsrätten som i dom 14 november 2017 upphävde MUCF:s beslut och återförvisade ärendet till MUCF, som överklagade och som nu 1 februari 2019 återigen fått tillbaka ärendet på sitt bord.

Utöver de två rapporter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har publicerat om Muslimska brödraskapet i Sverige, författade av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017) och av Aje Carlbom (2018) samt Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) finns nu också religionsvetaren Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) som ger en bild av Muslimska brödraskapets olika svenska föreningar och kopplingar till Muslimska brödraskapets Internationella organisation samt min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018). I detta blogginlägg beskriver jag Muslimska brödraskapets Internationella organisation.

”Demokratins idéer”
Villkoret för att en verksamhet ska få statsbidrag är att verksamheten i sin helhet uppfyller kravet på att respektera demokratins idéer inklusive principerna om jämställdhet och förbud mot diskriminering.

Domstolen skriver: ”Det saknas överrättspraxis kring hur uttrycket ’demokratiska idéer’ ska tolkas” (s. 4).

Här kommer jag enbart att ta upp SUM:s ordförande Rashid Musa och i vilken grad han lever upp till demokratikravet samt SUM:s kvinnosyn så som den kommer till uttryck i Jamal Badawis Kvinnan i Islam som i åratal gick att ladda ner från SUM:s tidigare hemsida, en skrift om kvinnans ställning och ”rättigheter” i Sverige enligt islamisk rätt, sharia. Skriften handlar inte om trossatser utan om ett lagverk.

Vad som i fallet med SUM bör prövas av en överrätt är huruvida förekomsten av ett parallellt rättssystem baserat på religiös grupptillhörighet är förenligt med ”demokratins idéer” (Europadomstolen säger nej, se nedan), i vad mån Muslimska brödraskapets tolkning av sharia överensstämmer med svensk jämställdhetslagstiftning, huruvida hudfärgsrasism ryms inom ”demokratins idéer”, huruvida propagerandet för separatism baserad på hudfärg/och eller religion, alltså motsatsen till integration, ryms inom ”demokratins idéer”.

Justitieministern och Justitiedepartementet
Justitieminister Morgan Johansson (S) bör avkrävas en förklaring om varför parallella rättssystem har tillåtits växa fram i Sverige.

Morgan Johansson bör omgående få till stånd en kurs i politisk islam (islamism) obligatorisk för personalen inom landets domstolar. Ska Sverige kunna kallas för rättsstat måste domstolarna ha kunskap om vad organisationerna som ägnar sig åt politisk islam heter, hur sammankopplade organisationerna är, nyckelpersonernas namn, huvuddragen i deras totalitära ideologi och deras metoder att nå ut med sitt totalitära budskap. Det räcker inte med att läsa tillrättalagda stadgar och verksamhetsberättelser.

Politisk islam är en totalitär ideologi baserad på Koranen och haditerna (korta utsagor om profeten Muhammeds liv och leverne på Arabiska halvön 570–632), en ideologi som ska styra den enskilda individens liv och samhället in i minsta detalj.

Kortfattat går ideologin ut på att Allah är en (till skillnad från den kristna treenighet som kallas avgudadyrkan), att Allah är den enda laggivaren (tolkad av jordiska män), att representativ demokrati är avgudadyrkan, att Allahs lag är oföränderlig och giltig i alla tider och därför står över västerländsk lagstiftning och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eftersom demokratier låter lagstiftningen påverkas av utvecklingen i det omgivande samhället.

Just inställningen att sharia är oföränderlig och därmed statisk anför Europadomstolen som skäl för att sharia inte hör hemma i demokratier. Se detta kapitel ur min bok som jag i tidigare blogginlägg länkat till.

Imam Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, är ett bra exempel på mentaliteten bakom kravet att ”muslimer” ska särbehandlas i Sverige i frågor som faller under ”islamisk rättslära”. Notera att han inte talar i egenskap av församlingsledare eller sektledare för en avgränsad grupp människor under hans ledarskap utan för ett odefinierat kollektiv kallat ”muslimer”. År 2013 la Salahuddin Barakat ut på Islamakademins hemsida flera artiklar som beskriver hans inställning till olika frågor, artiklar nu borttagna. I artikeln ”Den islamiska kvinnosynen” 4 augusti 2013, som går att läsa här, skiljer han på islamisk ”objektiv måttstock” och ”godtyckligt svenskt förhållningssätt. ”Normer och värderingar som inte tar avstamp i någon objektiv måttstock har en tendens att vara i ständig förändring”, skriver han, vilket är negativt. ”Det finns mot bakgrund av detta godtyckliga förhållningssätt till normer och värderingar inget som objektivt fastställer att den moderna västerländska kvinnosynen är bättre än den islamiska. Det finns många starka argument som visar att det snarare är tvärtom.”

Salahuddin Barakat kom till Sverige som barn och gick i skola i Malmö och valde att utbilda sig till ”rättslärd” i bland annat Jemen och Pakistan och återvände till Sverige och tar för givet att han i kraft av sin utländska utbildning är mer lämpad att avgöra vad som gäller för ”muslimer” i Sverige än en professor specialist på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (som är lag i Sverige sedan 1 januari 1995) och Europadomstolens praxis i frågor som rör religionsfriheten.

Salahuddin Barakats artikel daterad 11 november 2013 har rubriken ”Resultatet av akademisk och journalistisk ohederlighet” och går att läsa här. Artikeln är en polemik mot professor emeritus Reinhold Fahlbeck som anses okunnig och saknar kompetens om ”islamisk rättslära” och därför inte bör uttala sig om kvinnors beslöjning eller handskakning. Salahuddin Barakat skriver att slöjan i Koranen ”är omnämnd specifikt och förbud mot handskakning generellt” och att han i en senare artikel ska redogöra mer utförligt om detta, vilket han inte gjort.

Salahuddin Barakat ingår sedan 2012 i Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR:s, religiösa råd. Religiösa rådet bistår SMFR i förtroendevaldas kunskap om och utbildning i islamisk juridik.

MUCF beviljar SMFR statliga medel till verksamheten. Enbart SMFR:s religiösa råd borde få MUCF att dra in beviljade anslag till SMFR och justitieminister Morgan Johansson att uttala sig om förekomsten av islamisk juridik i offentligt finansierade ungdomsorganisationer i Sverige och på vad sätt denna islamiska juridik är förenlig med grundlagen och de ”demokratiska idéerna”.

Förra demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) lovade högt och ljudligt 2015 att hon skulle ge Sverige ett kunskapslyft om islam. Enligt Aftonbladet sätter hon likhetstecken mellan kunskap om islam och ”nationell strategi mot islamofobi”. Tidningen skriver: ”Långsiktigt handlar det om att öka kunskapen om islam, enligt ministern. Den 2 februari ska hon möta ledare för olika svenska muslimska samfund. Det är första steget i en nationell strategi mot islamofobi. – Regeringen går från vackra ord till handling, sa hon.”

I stället för att se till att Sverige blev en ledande nation i fråga om politikers, rättsväsendets och myndigheters kunskap om politisk islam öste Alice Bah Kuhnke via Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST) hundratusentals kronor över Muslimska brödraskapets lilla kotteri islamister som lurat politiker och myndigheter att tro att de är talespersoner för invånarna i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och som getts samlingsbeteckningen ”muslimer” oberoende av om de är islamtroende eller inte. ”Vi representerar 400 000 till 500 000 muslimer”, ljuger Abdirizak Waberi (M), då Islamiska förbundets (IFiS) ordförande i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009.

Den västfientliga egyptiern Hassan al-Banna (d. 1949) och den lika västfientliga indiern/pakistaniern Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979), talibanernas läromästare, har förstört hela världen. Båda är upphovet till varenda existerande terroristorganisation som opererar i islams namn
Banna (Muslimska brödraskapet) och Mawdudi (tvillingorganisationen Jamaat-e-Islami) står för den fjärde totalitära ideologin i Europa, islamofascismen, influerad av fascismens, kommunismens och nazismens organisationer. Det är på tiden att det offentliga Sverige, inklusive rättsväsendet, placerar dessa två män i samma ökända kategori som Mussolini, Lenin, Stalin, Hitler.

Det minsta man kan begära av det svenska rättsväsendet är att alla personer som ingår i detta rättsväsende har kunskap om de demokratifientliga politiska krafter som verkar i det svenska samhället och, via domstol, kräver att offentliga medel ska finansiera deras verksamhet. Muslimska brödraskapet har varit verksamt i Sverige i över tre decennier och finansierats med offentliga medel, se exempelvis Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering (2000, s. 122–130, 179) och Aje Carlboms avhandling The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003, s. 63, 64, 90, 108–110).

Muslimska brödraskapets aktivister är politiker. De har en politisk agenda. Detta faktum finns inte med i Förvaltningsrättens dom.

SUM:s ordförande Rashid Musa och Muslimska brödraskapets nordamerikanska organisation CAIR
Rashid Musa deltog, i egenskap av SUM:s ordförande, 10 maj 2018 i en konferens i Minnesota, USA, anordnad av Council on American Islamic Relations (CAIR). Alltså inte som privatperson. Rashid Musa kan inte påstå att han inte kände till CAIR:s koppling till Muslimska brödraskapet och Hamas. Det finns gott om artiklar på internet om CAIR som jag visar i det här blogginlägget.

CAIR grundades av Hamas män inom Muslimska brödraskapets palestinska filial som ville sätta krokben för Osloavtalet 1993, som var resultatet av förhandlingar mellan israeliska politiker och representanter för palestinierna, ett avtal PLO:s ledare Yassir Arrafat undertecknade. Hamas terroriststämplades i USA 1994 och det blev förbjudet att slussa pengar till Hamas. CAIR omnämns i den stora rättegången 2007 i Texas mot välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation som i lönndom skickade merparten av de insamlade pengarna till Hamas. CAIR har i USA framgångsrikt, men felaktigt, marknadsfört sig hos landets politiker som representanter för islams trosfränder i USA. Officiellt tar CAIR avstånd från terrorism och framställer sig som ”moderata” men stöttar aktivt extremister, vilket framgår av de länkade artiklarna. CAIR representerar Hamas i USA.

Rashid Musas organisation SUM anordnar tillsammans med Islamiska förbundet och Ibn Rushd Muslimska familjedagarna som gång på gång, trots återkommande kritik, bjuder in talare med en judefientlig retorik. Här talar Rashid Musa på Muslimska familjedagarna 2018. Både Islamiska förbundet och Ibn Rushd är Muslimska brödraskapets organisationer. Det är självklart att de vet vilka som är ”bröder” och ”systrar” när de bjuder in talare, lika självklart som att CAIR Minnesota visste att Rashid Musa var en ”broder” och inte kritiker av Muslimska brödraskapet och att han representerar en organisation som är en del av Muslimska brödraskapet och inte en del av motståndet mot Muslimska brödraskapet.

Rashid Musas hudfärgsrasism
Rashid Musa är aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. År 2017, samtidigt som han var SUM:s ordförande, stod han på Ibn Rushds hemsida som Presskontakt, med titeln kommunikatör. I Ibn Rushds medlemstidning Kupolen skrev han en krönika sommaren 2017 med rubriken: ”Malcolm X öppnade våra ögon”. Han skriver att Malcolm X ”satte ord på våra känslor och framför allt kunde han identifiera fienden. Den vita mannen”.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om separatisten, hatpredikanten och hudfärgsrasisten Malcolm X (d. 1965) och den amerikanska sekten Nation of Islam.

Rashid Musa är förtroendevald. Vilka åtgärder har SUM vidtagit mot Rashid Musas hudfärgsrasism? Mot hans separatistiska agenda à la Malcolm X? Är hans agerande förenligt med SUM:s värdegrund? Är det förenligt med demokratins idéer inklusive principen om förbud mot diskriminering?

SUM och Jamal Badawis häfte Kvinnan i Islam (1971, på svenska 2003 och 2007 i översättning av Mostafa Malaekah)
SUM skriver på Facebook 14 mars 2011 att årets alla föreläsare är klara, bland annat ”den välkända professorn Dr Jamal Badawi (Kanada)”. Självklart vet SUM att Jamal Badawi är en ”broder”. I en intervju i tidningen emel – the muslim lifestyle magazine 2004 säger Badawi att av alla författare han läst har Hassan al-Banna, Muslimska brödraskapets grundare, inspirerat honom mest.

MUCF och Förvaltningsrätten uppehåller sig enbart vid vad Jamal Badawi sagt om självmordsbombare. Men i vad mån Badawis kvinnosyn ryms inom demokratins idéer inklusive principen om jämställdhet bör också granskas av MUCF vid bedömningen av SUM:s rätt till statsbidrag.

Kvinnan i Islam är, som nämnts, inte en utläggning om islams trossatser utan om ett lagverk. Häftet redogör för Muslimska brödraskapets inställning att deras tolkning av sharia står över svensk lagstiftning. ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shari’ah” står det (2007, s. 6 av 6). ”Ingen” betyder här Sveriges riksdag. Alltså: Sveriges riksdag kan inte upphäva, förneka eller förvränga det som står i häftet om kvinnans ställning i Sverige.

Pensionerade professorn och imamen Jamal Badawi född i Egypten, utexaminerad från bland annat universitetet i Medina i Saudiarabien (där Mawdudi, talibanernas läromästare, från begynnelsen 1961 var styrelseledamot), bosatt i Kanada och verksam även i USA, är en ledande person inom Muslimska brödraskapets globala nätverk. Han har bland annat varit ledamot i Europeiska fatwarådet. Förutom att författa skrifter om att islams kvinnor har en särskild ”natur” skapad av Allah och att Allah har bestämt hur kvinnor ska klä sig avfärdar Badawi lagar stiftade av människor och hävdar att Allahs gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) är överlägsna och oföränderliga, att islam är ett komplett samhällssystem, vilket innebär att religion och politik är oupplösligt förenade. Jamal Badawi säger sig inte tolka islam. Han använder uttrycket ”islams normativa lära” [the normative teachings of Islam] och varnar för tolkningar och det han kallar kulturella sedvänjor som strider mot hans normativa version av islam.

Mawdudi nämns vid namn i Kvinnan i Islam (s. 6 av 6), som ju var styrelseledamot i universitetet i Medina där Jamal Badawi studerade.

SUM säger att de ”arbetar mot extremism i alla dess former”. Samtidigt bjuder de in Jamal Badawi och har på sin tidigare hemsida för nedladdning haft texten Kvinnan i Islam, ett häfte ”sammanställt av Mostafa Malaekah” (f. 1954) där Malaekah står som copyrightinnehavare 2007. Malaekah står i en tidigare utgåva som copyrightinnehavare 2003. På Kungliga biblioteket finns Malaekahs häfte listad som nyutgåva utgiven 2007 av Märsta moské och Göteborgs moské.

Varför Mostafa Malaekah inte står som översättare och Jamal Badawi som författare till Kvinnan i Islam är märkligt, eftersom Badawis skrifter om kvinnors kollektiva ”natur” är spridda över hela världen under hans namn.

Häftet Kvinnan i Islam är en direktöversättning och sammanslagning av Jamal Badawis två skrifter om kvinnans ”naturliga” plats i hemmet, The status of woman in Islam (1971) och Gender equity in Islam. Basic principles (1995) samt en tredje text som inte anges i Malaekahs sammanställning: The Muslim woman’s dress (1980). I den texten beskrivs även klädregler för män enligt Allahs befallning.

The status of woman in Islam publicerades först i den amerikanska studentföreningen Muslim Students’ Associations (MSA) kvartalstidskrift 1971, enligt en kommentar från 1980 på MSA:s tidigare hemsida. I kommentaren står det att skriften sedan dess varit den mest efterfrågade publikationen. MSA:s version 1983 finns att köpa i bokform på bland andra Amazon och version 1997 på Goodreads. MSA ingår i Muslimska brödraskapet, se denna artikel.

Jamal Badawis första upplaga av Gender equity in Islam. Basic principles (1995) vänder sig till deltagarna i FN:s Kvinnokonferens i Beijing 1995 och varnar för internationella organs och kvinnorättsorganisationers övertro på dokument och resolutioner skrivna i samband med konferenser. Det står att häftet inte är till försäljning, att det enbart får delas ut gratis i samband med konferensen. Skriften finns numera publicerad i olika tappningar både på engelska och arabiska. Mostafa Malaekah anger utgåvan 1999 som källa. Att Badawi anser det nödvändigt att författa en skrift riktad till FN:s Kvinnokonferens och att den översatts till svenska visar Muslimska brödraskapets världsomfattande ambitioner.

Inför FN-kommissionens deklaration i mars 2013 om kvinnors rättigheter protesterade egyptiska Brödraskapet och författade en skrivelse där de i detalj ger sin diskriminerande syn på kvinnans plats i familjen och samhället, se här.

Brödraskapets reaktionära kvinnosyn har inga likheter med svensk jämställdhetslagstiftning.

Ett avsnitt i Kvinnan i Islam heter ”Den ekonomiska aspekten” och handlar om arvslagar och om de ekonomiska fördelar islams kvinnor har, bland annat garanteras kvinnor ekonomisk trygghet. ”Generellt är en muslimsk kvinna garanterad försörjning i alla stadier av sitt liv, som dotter, fru, mor eller syster”. ”Shari’ah (islamisk lag) erkänner kvinnors fulla äganderätt före och efter giftermål. De kan köpa, sälja eller arrendera ut vilka som helst eller alla sina tillgångar som de vill.” ”Ingen gift kvinna behöver använda någon del av sina tillgångar eller sin inkomst till hushållet. Kvinnan är också berättigad till full ekonomisk försörjning under äktenskapet och under ’väntetiden’ (’iddah) vid skilsmässa eller om hon blir änka. Därefter är hennes närmaste manliga släkting ansvarig för hennes försörjning tills hon gifter om sig” (s. 2 av 6).

Äktenskapet framställs som en försörjningsinrättning och mannen som en försörjarmaskin. Det är därför mannen ärver mer än kvinnan. ”I de bestämmelser som Koranen fastställer i arvslagarna [min kursiv], ärver män mer, men slutligen är de enligt lag [min kursiv] ekonomiskt ansvariga för många av sina släktingar: fruar, barn, föräldrar om de behöver, unga bröder och systrar om de inte har någon inkomst och ingen annan som kan försörja dem, och i vissa fall andra behövande manliga och kvinnliga släktingar. Kvinnor ärver mindre men kan behålla hela sina andelar för investering och ekonomisk trygghet, utan någon laglig [min kursiv] skyldighet att använda något av dem till sitt eller någon annans uppehälle såvida de inte gör det frivilligt” (s. 3 av 6).

Bara det faktum att SUM använder Badawi, via Mostafa Malaekah, som språkrör för sin beskrivning av kvinnans plats inom islam med formuleringar som om svensk lagstiftning är ovidkommande borde räcka för att bevisa att SUM:s kvinnosyn inte ryms inom ”demokratins idéer”.

Med uttrycket lagliga rättigheter markerar SUM att de är separatister och tar avstånd från den svenska sekulära rättsstaten och verkar för en svensk pluralistisk rättsordning baserad på religiös tillhörighet. Det är politik SUM bedriver, enligt Muslimska brödraskapets totalitära ideologi.

SUM har således i åtskilliga år varit i full färd med att i Sverige införa en helt ny rättsordning baserad på sharia och religiös grupptillhörighet.

Ingen justitieminister har reagerat eller agerat. Sveriges riksdag har inte reagerat eller agerat.

MUCF har inte tagit med den här aspekten när de nekat SUM statsbidrag.

Det är bara att hoppas att MUCF överklagar domen och lämnar in ett betydligt gedignare underlag den här gången.

Under tiden bör justitieminister Morgan Johansson se till att landets domstolar får ett kunskapslyft om politisk islam.

6 februari 2019

Mona Lagerström fil dr

World Hijab Day och Muslimska brödraskapet i USA och Sverige

Council on American-Islamic Relations (CAIR) är en av Muslimska brödraskapets organisationer i Nordamerika se här och här och här och här och här.

I maj 2018 deltog Rashid Musa, Sveriges unga muslimers ordförande, på en konferens arrangerad av CAIR Minnesota.

CAIR och kvinnors beslöjning
Den 21 december 2015 skrev Asra Q. Nomani (född i Indien, författare och tidigare journalist på Wall Street Journal) och Hala Arafa (född i Egypten, pensionerad journalist) en artikel i The Washington Post där de uppmanar kvinnor att inte bära hijab i ett slags interreligiös solidaritetsgest, ”As Muslim women, we actually ask you not to wear the ’hijab’ in the name of interfaith solidarity”.

De skriver att CAIR driver juridiska processer och kampanjer mot företag i USA som förbjuder anställda att bära hijab på arbetet och att medarbetare inom CAIR till och med kallat sin organisation för ”hijabrättshjälpen” (”the hijab legal defense fund”). Legal defense fund är benämningen i USA på ett konto som upprättas i syfte att finansiera de kostnader en rättegång medför.

Upprinnelsen till artikeln var att tre kvinnliga religiösa ledare (en rabbin och två kristna pastorer) samt en manlig imam tillsammans trätt in i en moské i delstaten Utah och att de tre kvinnorna var beslöjade för att stödja ”Bär en hijabdagen”. En tidning publicerade ett foto som visade beslöjade icke-islambekännande tonårsflickor bland moskéns åhörare. En TV-kanal rapporterade att ”Hijab – eller sjal – är en symbol för anständighet och värdighet”, ett påstående de två artikelförfattarna vänder sig emot. Hijab (förhänge) betyder avskildhet, isolering.

De skriver att för dem, födda i Indien och Egypten, var tillställningen i moskén en smärtsam påminnelse om hur islams konservativa trosfränder gör allt de kan för att dominera moderna islamiska samhällen och sprida politisk islam (islamism) genom att engagera välmenande interreligiösa blåögda idealister och medierna i syfte att lansera idén att hijab är islams sjätte pelare efter de fem pelarna trosbekännelsen, tidebönen, allmosan, fastan under ramadan och vallfärden till Mekka.

De två kallar islamiströrelsen för ett sentida fenomen och säger att länder som Saudiarabien, Iran, och talibanerna i Afghanistan och IS felaktigt har gjort det arabiska ordet hijab synonymt med det sekulära ordet sjal. De skriver att ordet hijab i Koranen aldrig kopplas till fromhet eller nämns i betydelsen sjal, att på arabiska säger man tarha om sjal, att när Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser i ett tal i början av 1960-talet berättade att Muslimska brödraskapets ledare krävde att alla egyptiska kvinnor skulle bära hijab visste åhörarna inte vad ordet hijab betydde. Då Nasser förklarade att det betydde sjal började åhörarna skratta.

De två artikelförfattarna skriver att de båda växte upp i konservativa familjer men aldrig ombads att täcka håret. Det var först på 1980-talet efter den islamiska revolutionen i Iran och Saudiarabiens världsomspännande missionsverksamhet i syfte att sprida den ultrareaktionära tolkningen wahhabismen som kvinnor beordrades att dölja håret för män och pojkar och trakasserades och överöstes med glåpord och nedsättande kommentarer om de inte var beslöjade eller beslöjade på fel sätt, till exempel ihop med tajta jeans.

Asra Nomani och Hala Arafa vägrar acceptera uppfattningen att kvinnor gör män sexuellt upphetsade och att det därför åligger kvinnorna att skydda männen, som anses vara den svaga parten. En sådan ideologi, hävdar de, gynnar mentaliteten att män som trakasserar kvinnor slipper ta ansvar för sina handlingar, skuldbördan läggs i stället på kvinnorna som inte anses ha klätt sig korrekt.

De förklarar att de koranverser som nämner kvinnors klädsel handlar om plagg som var vanliga på profeten Muhammeds tid, jilbab (löst sittande långkappa) och khimar (sjal) och inte om några nymodigheter för islams kvinnliga trosfränder i syfte att skilja ut dem från den övriga befolkningen, att khimar i äldre arabisk poesi betecknade en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen.

Asra Nomani och Hala Arafa skriver att en kvinna vid namn Nazma Khan, ursprungligen från Bangladesh och ägare till en sjalfabrik i Brooklyn, år 2013 lanserade 1 februari som ”World Hijab Day” i syfte att uppmuntra både islambekännande och icke-islambekännande kvinnor att bära hijab för en dag. De skriver att det råder en febril aktivitet bland mängder med ultrareaktionära islamiska organisationer, intressegrupper och hemsidor som syftar till att sprida tolkningen att kvinnor måste vara beslöjade. Artikelförfattarna nämner oroade att en konservativ islamisk studentförening en vecka tidigare sponsrat ett evenemang för flickor i en high school utanför Chicago att ta en promenad beslöjade, ”Walk a mile in her hijab”.

De skriver att godtrogna människor i namn av interreligiös dialog duperas av islamister som påstår att en kvinnas heder ligger i hennes ”kyskhet” och därmed omedvetet bidrar till att befrämja en agenda att klä varenda kvinna i hijab. Därför ber de kvinnor att inte beslöja sig av ”solidaritet” med en politisk ideologi som syftar till att underordna, tysta och isolera kvinnor från offentligheten och sätta likhetstecken mellan en kvinnas kropp och hennes heder. Stöd oss i stället, ber de, mot islamisterna som kräver att vi täcker håret.

Det är samma vädjan Zeliha Dagli framförde i en debattartikel i Aftonbladet 1 juni 2015, ”Jag kan inte längre vara mig själv här”. Hon skriver att hon efter trettio år i Sverige på nytt vill söka asyl här i landet därför att religiösa fundamentalister dominerar stadsdelen hon är bosatt i och förvägrar henne och andra kvinnor rätten att tala fritt, röra sig fritt i offentligheten, klä sig som de vill. ”En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägen och göra sig ’osynliga’”, skriver Zeliha Dagli. Hon vädjar om hjälp att finna en fristad från religiöst förtryck i Sverige. Hon och många kvinnor i hennes stadsdel är oroade över utvecklingen och hotet mot jämställdheten.

Det är en oro Sveriges politiker bör dela och samtidigt i grunden se över vilka organisationer som får offentliga bidrag. Fryshuset i Stockholm exempelvis har tagit ställning för Muslimska brödraskapets islamofascister vars ideologi gör kvinnor livegna, se här.

Den 30 januari 2015 skriver Fryshuset på sin hemsida att det treåriga projektet Tillsammans för Sverige (TFS) uppmärksammar World Hijab Day. TFS utbildar unga i interreligiös vägledning och vill visa hur religionen kan vara en väg till integration. ”På söndag den 1 februari är det World Hijab Day. En dag som startats för att främja religiös tolerans och förståelse genom att bjuda in kvinnor som inte bär slöja att uppleva hur det är för en dag. För många människor är hijab en symbol för förtryck och segregation. Kvinnor som väljer att bära slöja känner en allt större utsatthet. Islamofobi och hatbrotten ökar både i Sverige och utomlands och ofta drabbar detta just kvinnor. Ungdomar från verksamheten Tillsammans för Sverige väljer att uppmärksamma dagen genom att dela ut rosor till de kvinnor de ser på stan som bär sjal.”

Fryshuset uppmanar ungdomarna att ta en selfie när de är beslöjade för att visa sitt stöd.

I debattartikeln ”Vi tar självfallet avstånd från IS grymheter” i Göteborgs-Posten 5 september 2014 skriver den förre fredsagenten och rektorn på Ibn Rushd Othman al-Tawalbeh att han är en av TFS grundare, imam och projektledare i TFS, Fryshuset Malmö. På Ibn Rushds hemsida för kontakt Ibn Rushd, Södra, i januari 2016 står Othman al-Tawalbeh som studiekonsulent. Studieförbundet Ibn Rushd ingår i Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Likt andra föreningar i detta nätverk säger sig TFS utgå från de mänskliga rättigheterna. Muslimska brödraskapet verkar för en inskränkning av flickors och kvinnors mänskliga fri- och rättigheter och i förlängningen att mänskliga rättigheter ska vara underställda deras tolkning av sharia.

För mer om Othman al-Tawalbeh och hans koppling till Muslimska brödraskapet se forskaren Sameh Egyptsons upplysande artikel i Kyrkans tidning.

Beslöjningen är en herrefolksmarkör och kränker andras fri- och rättigheter. Beslöjningen är politisk och markerar hur långt islamiseringen av ett land har kommit. Det är ingen tillfällighet att talibanerna och IS terrorister det första de gör kräver att kvinnor är beslöjade.

World Hijab Day hör inte hemma i Sverige.

31 januari 2019

Mona Lagerström fil dr