Alla inlägg av Mona Lagerström

Hur representativ är kunskapsfientliga Mattias Liedholm för landets rektorer?

Kvinnor har i tusentals år täckt håret. Islam har inte tusentals år på nacken. Hijab är inget religiöst plagg. Hijab är ett politiskt plagg. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel, ett plagg som andra islamistiska grupper och reaktionära uttolkare av islam de senaste femtio åren påstår är islamiskt.

Hijab och sjal är inte samma sak. Hijab är, tack vare internet, en mångmiljardindustri.

Efter det att politikerna i Skurup fattade beslut att förbjuda hijab i skolan har femton flickor, som inte tidigare täckte håret, tagit på sig hijab i Prästamosseskolan.

Fem lärare i skolan bär hijab!

Rektor Mattias Liedholm säger följande till Kvällsposten 17 februari 2020 om hijab: ”Jag tolkar det som att man är stolt över sig själv och sin kultur. Att man bestämmer över sig själv och sin kropp.”

Hijab signalerar i själva verket det rakt motsatta, vilket jag har skrivit om i åtskilliga blogginlägg.

Mattias Liedholm är moderat politiker. Hans partikollega är Muslimska brödraskapets Abdirizak Waberi, även han involverad i svensk skolverksamhet. Han uttalar sig i artikeln ”Med Koranen i klassrummet” i tidskriften Ottar om sin ”kultur” och synen på flickor/kvinnor och pojkar/män. Det är en avgrund mellan Waberis/Muslimska brödraskapets syn och svensk jämställdhetslagstiftning och likhet inför lagen.

Mattias Liedholms partikolleger i Umeå är uppenbarligen inte kunskapsfientliga. I samband med Hijabdagen 1 februari 2020 bjöd de tillsammans med Kristdemokraterna och Arbetarpartiet in forskaren Devin Rexvid som höll en föreläsning om hijab. SVT-artikelns rubrik: ”Ledande politiker: ’Hijab en symbol för kvinnoförtryck’”.

På Moderaternas stämma i Västerås beslutade man om att utreda förbud att bära hijab i grundskolan.

Kunskapsfientliga skolminister Anna Ekström (S) avfärdar en utredning. Socialdemokraterna styrs av Muslimska brödraskapet, som hävdar att det är en islamtroende kvinnas plikt att bära hijab och att flickor ska börja så tidigt som möjligt. Att Socialdemokraterna är i händerna på MB är ingen hemlighet.

Lika kunskapsfientliga Skolverket har nyligen meddelat att ett generellt förbud mot hijab i skolan strider mot yttrande- och religionsfriheten.

I länder där islam är den dominerande religionen har man kunskap om skillnaden mellan islam som religion och islam som en totalitär politisk ideologi.

Den kunskapen finns även i Europa, Kosovo till exempel, som har infört förbud mot hijab i skolor och offentlig verksamhet. Den kunskapen låg till grund för Frankrikes beslut att införa förbud 2004 mot hijab i de offentliga skolorna, eftersom Muslimska brödraskapet i Frankrike hade gjort just hijab på skolflickor till det främsta målet för sin missionsverksamhet och marknadsföringen av sig själva. Och uppmärksamhet fick de.

Det som behövs i Sverige är en offentlig utredning om exakt vilka grupperingar och tolkningar av islam det är som ligger bakom krav på att flickor och kvinnor i Sverige ska vara beslöjade och hur dessa grupper finansieras.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gav Försvarshögskolan i uppdrag att utreda salafister i Sverige. Rapportförfattarna skriver en del om hijab. Men det är uppenbart att MSB inte för kunskapen vidare.

Det yttersta ansvaret för den förvirrade situationen i Sverige har universitetens religionsvetenskapliga institutioner, vilket jag skrivit om många gånger. Islamforskarna har konsekvent vägrat att skilja på islam som religion och islam som totalitär politisk ideologi. Och de har inte redogjort för bakgrunden till spridningen över hela världen av hijab de senaste femtio åren. De har agerat missionärer och frikostigt slängt ur sig anklagelser om ”islamofobi” mot dem som kritiserat politiska och reaktionära tolkningar av islam.

Det är inte universitetens uppgift att utbilda missionärer och försvarare av en religion.

Frågan kvarstår: Hur representativ är kunskapsfientliga Mattias Liedholm för landets rektorer?

18 februari 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Barnslaveriet är nu officiellt i Sverige. Skolverkets undervisningsråd Emilie Högberg har talat. Partiledare: Lägg ner era partier, lägg ner riksdagen, regeringen, regeringskansliet. Ni är överflödiga. Emilie Högberg har förkunnat att sharia står över lagar stiftade av människan. Det är exakt det hijab signalerar

Emilie Högberg har meddelat TT att ett generellt förbud mot hijab i skolan skulle strida mot religions- och yttrandefriheten. Jag tar för givet att hon har studerat de tre rapporter Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har beställt om Muslimska brödraskapet (MB) i Sverige, samt MSB:s rapport om salafister i Sverige. Jag tar också för givet att hon har haft ingående samtal med rapportförfattarna.

Jag tar också för givet att hon har haft ingående samtal med biträdande professor Aje Carlbom om parallellsamhällen i Sverige. Aje Carlbom är en av Sveriges främsta experter på parallellsamhällen och det hot de utgör mot den sociala sammanhållningen, se exempelvis hans femton år gamla artikel i tidskriften Axess nr 7 oktober 2005 ”Enklaven utmanar nationalstaten”, s. 31–34.

Enklaverna har vunnit. Nationalstaten är nedmonterad. Emilie Högberg har talat. Att förbjuda barnslaveriet strider mot yttrande- och religionsfriheten.

17 februari 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Utrota vitskallarna! Del 2

En liten pjäs om den postkoloniala teoribildningen. Fortsättning från föregående.

Scen 4

PAULINA: Ja, alltså Gayatri Chakravorty Spivak är litteraturteoretiker. Hon är född och uppvuxen i Calcutta i indiska Västbengalen och åkte till USA på nittonhundrasextiotalet. Hon förklarar varför hon själv och andra, från det som utifrån ett eurocentriskt perspektiv kallas ”tredje världen”, migrerat. Eurocentriskt betyder alltså att det vita Europa, och så småningom det vita USA, anser att de är alltings mått. Så här säger hon: ”Vi har alla kommit med ett hopp om att hitta rättvisa eller välfärd i ett kapitalistiskt samhälle.” ”Vi har kommit för att undvika krig, för att undgå politiskt förtryck, för att fly undan fattigdom, för att skapa möjligheter för oss själva och, vilket är viktigare, för våra barn.” Och, säger hon också, för att upptäcka att den vita kulturen ser sig som överlägsen. Det var i USA hon tog sin doktorsgrad och det är på olika universitet i USA hon har undervisat. Hon påpekar ständigt hur viktigt det är för akademiker att också vara aktivister. Tänk på det när ni får jobb efter studierna: Var aktivister. Om ni så jobbar inom den offentliga sektorn eller den privata. Var aktivister. Själv har hon i många år verkat för att skolor ska inrättas för den allra mest marginaliserade befolkningen i Västbengalen. I Indien finns det uråldriga kastsystemet som ni kanske känner till. Man föds in i en mångtusenårig identitet som talar om var på den sociala stegen man befinner sig. Gayatri Chakravorty Spivak föddes in i den högsta kasten, brahminerna, som är prästerskapet, men hennes familj var oreligiös och vänsterliberal. Hon är marxist. Antikapitalist och antiimperialist. Marx är ständigt närvarande i allt hon skriver, liksom antikapitalismen och antiimperialismen. Och antirasismen förstås. Hon blev känd i akademiska kretsar i USA när hon nittonhundrasjuttiosex till engelska översatte en bok av den algeriskfödda franska filosofen Jacques Derrida och skrev ett långt förord. I slutet av åttiotalet skrev hon sin i akademiska kretsar mest kända essä Kan den subalterna tala? Ursäkta, jag måste snyta mig. Jag känner hur näsan rinner. Ursäkta.

(Tar upp ett paket pappersnäsdukar ur väskan vid skrivbordet, tar ut en och snyter sig och slänger den i papperskorgen)

Subaltern är inget begrepp hon myntade själv. Det myntades ursprungligen av den italienska kommunistledaren och marxistiska teoretikern Antonio Gramsci som kastades i fängelse av Mussolini. Jag har tyvärr ingen bild på honom här (sveper med handen över väggarna), alltså på den store Gramsci som inspirerat så många av oss. Gramsci är, liksom Marx, ständigt närvarande i Spivaks texter. Ja, i mina också förstås. Gramsci skrev flitigt i fängelset och utvecklade sin teori om kulturell hegemoni. Han ville bredda Marx teorier om kapitalismen och föra in hur den härskande ideologin förtrycker undersåtarna. Alltså betoning på ideologi som förtryckarinstrument, inte våld. Gramsci använde subaltern om det egendomslösa oorganiserade italienska lantarbetarproletariatet. Oftast analfabeter och utan möjlighet att göra sin röst hörd i början av nittonhundratalet i ett Italien som, förutom Mussolini, dominerades av romersk-katolska kyrkan. Gramsci dog nittonhundratrettiosju. Spivak är ju påverkad av sin uppväxt i Västbengalen, som också har sin beskärda del av analfabeter. Ursäkta, nu måste jag snyta mig igen. Oroa er inte. Jag är inte förkyld. Näsan bara rinner ohejdat ibland.

(Går bort till skrivbordet, snyter sig)

Spivak tillhörde visserligen den högsta kasten i sitt ursprungsland men när hon kom till USA så var hon ju utbölingen. Den marginaliserade. Som definierades av andra. Ungefär som vi, vi som inte är födda och uppvuxna i Sverige. Och det var i USA hon började skriva om de subalterna, om dem som de forna kolonialländerna, särskilt då Storbritannien i hennes fall, skrev om som ”de andra”, grupperna som inte är som ”vi, de överlägsna, de högt utvecklade”, grupperna som inte tilläts ha en egen röst utan representerades av röster i metropolen för att stärka den egna överlägsenheten. Ja, ni vet, antropologer som studerar ”infödingar” i ”underutvecklade” länder och så vidare. Och Europa som världshistoriens centrum. Det var det Spivak bestämde sig för att ändra på. Ungefär: Här kommer jag! Jag har en egen röst! Hon publicerade sig. Det ska ni tänka på om ni siktar på en akademisk karriär. Publicera. Publicera. Publicera. Publish or perish, som man säger på engelska. Publicera eller puts väck. Publicerar man sig inte finns man inte och får inga tjänster och inga forskningsbidrag. Det är det vi – vi i diasporan – har gjort. Publicerat oss. Markerat att vi har en egen röst. Och följt Spivaks uppmaning till alla i diasporan: Ifrågasätt och tillrättavisa härskarna. Med andra ord: Var aktivister.

(Går bort till skrivbordet och hämtar en bok) Den här antologin till exempel. Den kommer med på kurslistan nästa termin. Vi skriver mycket om ras här. Helt eftersatt i Sverige. Ras. Klass. Kön. Lär er det. Ras. Kultur har ersatt det biologiska rasbegreppet. Så fort någon säger kultur, kulturella skillnader, tänk ras. Och skrik rasism. Det gäller att göra sin röst hörd, att ifrågasätta och tillrättavisa härskarna. Ifrågasätta den dominerande hegemonin. Svenskheten som norm. Nu kom jag lite bort från Spivaks essä Kan den subalterna tala? (Lägger tillbaka boken på skrivbordet)

När Gayatri Spivak använder beteckningen subaltern avser hon människorna som är helt bortkopplade från alla möjligheter till social rörlighet, det som i Sverige brukade kallas ståndscirkulation, och numera klassresa. Spivak hänvisar till det Marx skrev om de franska småbönderna som inte hade möjlighet att representera sig själva: ”De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande.” Det var ju det Spivak bestämde sig för att dekonstruera, alltså hur andra, de vita, talar för människorna som inte har en röst, de långt borta från metropolen, som ju var England. Spivak utgår från britternas kolonisering av hennes hemland när hon använder begreppet subaltern. Vi bortser lite från Indiens urgamla kastsystem. När britterna koloniserade Indien fanns det enligt dem bara två grupper, britterna och indierna. De, britterna, där uppe. Och de subalterna där nere, de som inte ansågs ha en historia och inte kunde göra sin röst hörd. Och, den mest osynliga bland de subalterna som inte ansågs ha en historia var ju kvinnan. Och det var kvinnans historia britterna påstod sig beskriva när de kriminaliserade det som kallas änkebränningar. Alltså britterna konstruerade i sitt ”civilisationsarbete” de subalterna kvinnornas historia, kvinnorna som när maken dog steg upp på likbålet och brändes till aska tillsammans med honom. Spivak sammanfattar britternas ”civilisationsarbete” så här: ”Vita män räddar bruna kvinnor från bruna män.” Hon har en utförlig teoretisk beskrivning av narrativet som ledde fram till britternas kriminalisering av änke. . . (rösten tonar successivt bort medan mörkret sänker sig)

Scen 5

(PAULINA står vid sidan av scenen med en bunt papper i handen, tar ett steg mot scenens mitt, som om någon först har presenterat henne)

PAULINA: Tack. (Vänder sig mot publiken, brottstycken av hennes presentation markeras med ljus och mörker över scenen) Min rapport heter alltså ”Patriarkala enklaver eller ingenmansland. Våld, hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige”. . .

Moralpaniken som uppstod när de kurdiska döttrarna Pela Atroshi och Fadime Sahindal mördades av sina släktingar. . .

”Under loppet av några månader har begrepp som ’hedersmord’, ’utsatta flickor’ och ’patriarkala familjer’ etsat sig fast i det svenska kollektiva medvetandet. I media och i officiella rapporter förekommer dessa ord för att benämna vad som anses vara en särskild form av könsförtryck, inskrivet i en tolkningsram där ’invandrarnas kultur och traditioner’ står i fokus. . .”

”Jag har sammanställt och analyserat en enkätundersökning och kompletterat den med intervjuer av personal på kvinnojourer. För att analysera kvinnors erfarenheter av våld, hot och tvång måste man se på maktutövningen i ett etniskt segregerat samhälle och kulturiseringen av utlandsfödda personer och deras barn. En viktig dimension av problembilden är att både flickorna och deras föräldrar definieras som kulturellt, etniskt och religiöst avvikande i det svenska samhället. . .”

”Utifrån enkätsvaren kan två kvalitativt annorlunda problembilder skönjas. Den ena gäller unga kvinnor och flickor som utsätts för hot och misshandel av föräldrar och andra familjemedlemmar. Den andra avser vuxna kvinnor som misshandlas av sin partner. Det finns dock inga vattentäta skott mellan dessa grupper. Flickor som söker hjälp för att de misshandlats av sin far kan komma tillbaka några år senare när de blir misshandlade av sina män. Det finns fall där flera kvinnor i familjen misshandlas. . .”

”Enkäten tar upp frågan om vad som ligger bakom misshandeln. När kvinnor tillfrågades om skälet till att de blivit misshandlade och/eller hotade valde trettiotvå av nittiotre kvinnor att uppge ’heder’ som motiv. Eftersom enkäten hade givna svarsalternativ kan vi inte med säkerhet fastställa problembilden bakom misshandeln. Det är till exempel inte uteslutet att det finns fler orsaker till misshandel eller att begreppet ’heder’ har ett på förhand givet förklaringsvärde. ’Heder’ har knappast en entydig innebörd och även om enkäten översattes till nio språk kan man inte utesluta att ordet ’heder’ representerar olika saker för de olika kvinnor som svarade. Man kan heller inte utesluta att den pågående debatten om ’hedersmord’ har påverkat svaren. . .”

”Majoriteten av förövarna med utländsk bakgrund har bott i Sverige i över tio år. Gruppen som enligt offren har gjort sig skyldiga till misshandel av hedersskäl utmärker sig inte när det gäller boende, utbildning eller arbetssituation. Föreställningen att förövaren är en nyanländ invandrare som inte har kommit in i det svenska samhället bekräftas inte av enkätsvaren. . .”

”Debatten om hedersmord avslöjar att det finns många och viktiga kunskapsluckor men även betydande ideologiska skiljelinjer. Ointresset för etnicitet som maktrelation och kulturiseringen av utlandsfödda personer och deras barn kan ses som uttryck för en institutionell diskriminering som vidmakthåller föreställningar om de underordnade ’andra’. . .”

”I konstruktionen av den svenska självbilden har såväl den ’traditionstyngda invandrarkvinnan’ som den ’förtryckande invandrarmannen haft en central plats. . .”

”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien. Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet. Hon visar alltså hur det kan finnas flera bottnar i det filantropiska intresset för ’den andra kvinnan’, en kvinna som inte är som ’vi’. Spivak vill synliggöra hur fördömandet av detta (och andra) ohyggliga brott aldrig kan frikopplas från andra maktstrukturer i samhället. I den koloniala berättelsen legitimerar den mörke mannens barbari den vite mannens civilisatoriska projekt. Berättelsen om ’vita män som räddar mörka kvinnor från mörka män’ är en effektiv täckmantel för såväl könsförtryck (av alla kvinnor) som kolonial dominans (över en bekönad andra). I en sådan berättelse är offrens röster ohörda, deras erfarenheter nedtystade och deras framtid predestinerad. . .”

”Utifrån Spivaks resonemang kan man dra slutsatsen att förhållningssättet till könsmaktordningen aldrig är oberoende av andra strukturer av förtryck. När skilda kriterier tillämpas för olika individer på grundval av majoritetssamhällets normativitet skapas särartslösningar som är både kränkande för enskilda individer och en fara för integrationen. . .”

”I ett samhälle där strukturell diskriminering och vardagsrasism förekommer är såväl erfarenheter av könsförtryck som förhållningssättet till detta förtryck genomsyrade av rasistiska föreställningar och stereotypier. Det är med andra ord inte möjligt att förhålla sig till könsförtrycket utan att ta hänsyn till föreställningar om etnicitet/ras eller kultur som markörer för över- och underordning. . .”

”Avsaknaden av forskning som integrerar ett köns- och etnicitetsperspektiv har medfört att vi saknar viktig kunskap om hur den etniska diskrimineringen ökar kvinnors utsatthet. Inte heller har forskarsamhället intresserat sig för att skaffa kunskap om den utsatthet som härrör från den strukturella diskriminering som genomsyrar rättsväsendet, skolvärlden och välfärdsinstitutionerna. . .”

(Bild på Masoud Kamali) Sociologen Masoud Kamali är kritisk till socialtjänstens oförmåga att hantera den växande komplexiteten i ett klientel där etnisk diskriminering går hand i hand med social och ekonomisk marginalisering. . . (Mörker)

Scen 6

PAULINA (vänd mot publiken) Välkomna. Det är så roligt att ni blir fler och fler som vill lära er om den strukturella diskrimineringen i Sverige. I dag tänkte jag tala om Stokely Carmichael, grundaren av Black Power-rörelsen i USA och som beskrivit strukturell
diskri. . . Men först kanske jag ska säga att sociologen professor Masoud Kamali från Iran (bild på honom visas på nytt på filmduken) och jag ingår i den stora integrationspolitiska maktutredningens expertgrupp på tio personer. Förra socialdemokratiska integrationsministern Ulrica Messing beställde våren tjugohundra en utredning om hur fördelningen av makt och inflytande ser ut ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Utredningen ska beskriva och analysera skillnader mellan invandrare och infödda i fråga om makt och inflytande i det svenska samhället. (Syrligt) Just det skillnader. Utredningsledare är statsvetaren docent Anders Westholm (bild på Westholm visas). Masoud och jag är alltså med i expertgruppen. Vi två. Med erfarenhet av att vara invandrare i Sverige. Av att leva i diasporan. (Lyssnar) Tack. Ni är så rara. Expertgruppen kom in ganska sent i utredningsarbetet så vi har inte haft så mycket att säga till om ännu om den strukturella diskrimineringen i Sverige. Tack. Tack. Men först lite om Black Power.

(Pekar på postern med Carmichael) Stokely Carmichael här myntade begreppet Black Power nittonhundrasextiosex. (Medan hon talar visas på filmduken Martin Luther King och det blodiga motståndet från polisen under de svartas marsch mellan städerna Selma och Montgomery i delstaten Alabama i USA)

Han engagerade sig tidigt i Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse och arresterades otaliga gånger när han demonstrerade i Sydstaterna. Frihetskämparna möttes med brutalt våld men följde i Mahatma Gandhis fotspår och körde icke-våldsprincipen. Det var när Carmichael släpptes ur arresten nittonhundrasextiosex han sa de bevingade orden ”We been saying ’freedom’ for six years. What we are going to start saying is ’Black Power’.” Fritt översatt: ”Vi har skanderat frihet i sex år. Hädanefter tänker vi skandera Black Power.” Hans första Black Power-tal. Då var han tjugofem år och trött på att ständigt bli förnedrad och förödmjukad på grund av sin hudfärg. Han hade en lång meritlista. Demonstrant. Arrestant. Aktiv i en studentrörelse. Hjälpt mängder med svarta i Sydstaterna att registrera sig för att kunna delta i politiska val. I USA får man inte röstkortet i brevlådan som här utan man måste registrera sig för att få rösta och i Sydstaterna hittade de på alla möjliga skäl att hindra svarta från att registrera sig. USA består som ni vet av en massa stater med stor självständighet, men federala domstolar fattar beslut som rör USA:s konstitution. I allmänhet är det Högsta domstolen som fattar de besluten. Och nittonhundrasextioett deklarerade domstolen att offentligägda segregerade bussar som färdades mellan landets olika delstater stred mot konstitutionen. I Sydstaterna struntade man i domen. Det var ju i Sydstaterna de stora plantagerna fanns där de importerade svarta slavarna slet på bomullsfälten. Och det var Sydstaterna som var emot att slaveriet upphävdes. Ni vet, motsättningarna mellan Nord och Syd ledde till inbördeskriget i mitten på artonhundratalet som Nord vann och slaveriet till slut upphörde. På papperet. Det här domslutet sextioett blev upphov till det som kallas Freedom Rides. Stokely Carmichael var en av alla Freedom Riders som åkte med bussarna för att bryta segregeringen i bussarna, på bussterminalers restauranger och väntsalar. Ni vet, skyltar på restauranger och andra ställen som markerade Vita här och Färgade där. Och så gick han i demonstrationstågen för de färgades rättigheter. Så tröttnade han då på att bara demonstrera och skandera frihet och förnedras av poliserna som kom med sina vattenkanoner, batonger och gläfsande hundar. (Tystnar) Ursäkta. Jag måste dricka lite vatten.

(Tar upp en vattenflaska ur väskan vid skrivbordet, dricker, ser tyst ut genom fönstret, ställer ifrån sig flaskan)

Ja, ursäkta. Inte så att Stokely Carmichael förespråkade våld. Men han ville vara mer offensiv. Bli separatist. Ta avstånd från det vita USA och skapa ett samhälle enbart för svarta. Tre år efter sitt berömda tal tröttnade han på USA helt och hållet och bosatte sig i Afrika och uppmanade alla svarta amerikaner att följa efter. Nu förespråkade han pan-Africanism. Men det gick inte hem varken i USA eller Afrika. (Pekar på postern med Black Panther Party) Han fick hederstiteln Svarta Pantrarnas premiärminister. Svarta Pantrarna var en mer revolutionär rörelse som bildades i Kalifornien ungefär samma tid som Black Power. Men när Svarta Pantrarna ville att man skulle samarbeta med vita bröt han med dem. Ja, det här var en liten introduktion till ämnet strukturell diskriminering. Och förresten, det var under den här jäsande perioden som Gayatri Chakravorty Spivak började studera i USA.

(Går bort till skrivbordet och tar upp en bok) Den här boken Black Power. Befrielsepolitiken i Amerika skrev Carmichael tillsammans med Charles Hamilton. Kom nittonhundrasextiosju. Här beskriver de vad strukturell diskriminering innebär. Det som i anglosaxiska länder även kallas institutionell diskriminering. Så här skriver de i Förordet om att ta makten över sitt liv: ”Denna bok handlar om varför, var och hur de svarta i Amerika måste sluta sig samman. Den handlar om hur de svarta skall ta hand om affärerna – de svartas affärer. Det som står på spel är faktiskt mycket enkelt: om de inte lyckas, står de inför fortsatt underkastelse under ett vitt samhälle som inte har för avsikt att frivilligt avstå från sin företrädes- och maktställning. Om de lyckas kommer de att själva kontrollera sitt liv, politiskt, ekonomiskt och psykiskt.” Och så här skriver de om strukturell rasism: ”Vad är rasism? Det ordet har i århundraden representerat en daglig verklighet för miljoner svarta, och ändå har det knappast alls definierats – kanske just därför att denna verklighet har varit en så allmän företeelse. Med ’rasism’ menar vi att man fattar beslut och tillämpar en politik med hänsyn till ras i avsikt att underordna en rasgrupp och bibehålla kontrollen över denna grupp. Så har skett här i landet gentemot de svarta.” Carmichael och Hamilton skiljer på två slags rasism, individuell rasism, enskilda vita mot enskilda svarta, och institutionell rasism, ”handlingar av hela det vita samhället mot det svarta samhället”. De talar om ”den vita maktstrukturen”. Den känner ni igen, eller hur? Ni nickar leende.

Carmichael och Hamilton ger fler exempel på institutionell rasism i USA. I Nordstaterna fanns industrierna. I Sydstaterna fanns plantagerna och de flesta slavarna. Efter inbördeskriget förbjöds slaveriet och de svarta fick politisk rösträtt. Och här ska ni få höra vad som hände när Nordstaternas trupper drogs tillbaka från Sydstaterna artonhundrasjuttiosex. Tusentals svarta i Sydstaterna dödades under det här decenniet eftersom de vita sydstatarna inte var villiga att dela den politiska makten med de svarta. Men trots detta röstades svarta in i kongressen, ni vet, senaten och representanthuset i Washington DC, ända fram till artonhundranittiofem. Och fram till artonhundranittiosex fanns det svarta ledamöter i delstatsparlamenten i Sydstaterna. Så slår den strukturella diskrimineringen till med full kraft. Det som kallas Jim Crow-lagarna. I delstaten Mississippi antogs artonhundranittio en ny delstatsförfattning som berövade de svarta deras medborgerliga rättigheter. ”Det har förblivit så ända sedan dess”, skriver Carmichael och Hamilton, och visar med de här siffrorna den strukturella diskrimineringen (läser): ”År artonhundranittio fanns det sjuttioentusen fler registrerade svarta än vita. År nittonhundrasextiofyra hade de registrerade svarta reducerats till endast 6,7 procent av de fyrahundratusen svarta i röstberättigad ålder.” Ni kanske har hört Nina Simone (bild på Simone), född nittonhundratrettiotre, död tvåtusentre, sjunga om Strange fruit, de svarta lynchade kropparna som hänger i Sydstaternas träd. (Tystnar, ser ut i rymden ovanför publikens huvuden) Ursäkta. (Går bort till skrivbordet, lägger ifrån sig boken, dricker ur en vattenflaska, tar upp boken igen)

Ber om ursäkt. Och delstaten Alabama ändrade delstatslagarna nittonhundraett så att de i princip berövade de svarta rösträtt. Och som jag nämnt, Sydstaterna som inte ville att de svarta skulle rösta hade godtyckliga regler för vad som krävdes för att man skulle få registrera sig, som att man måste svara rätt på de mest befängda detaljfrågor om konstitutionen och amerikansk historia. Och de ändrade valkretsindelningen för att hindra svarta att bli valda. Det här var några exempel på den vita maktstrukturen. Den vita hegemonin. (Lägger ifrån sig boken på skrivbordet) Och sensmoralen. Carmichael och Hamilton säger att svarta ständigt fick höra att italienare, irländare, polacker, judar i USA vunnit erkännande för att de arbetade hårt och följde ”den protestantiska etiken för arbete och prestationer”. Det de svarta inte fick veta, säger de, var att de här grupperna byggde upp makt genom att sluta sig samman och operera utifrån en styrkeposition. De svarta borde göra samma sak. Det var vad Gayatri Chakravorty Spivak också insåg. Har ni några frågor? (Mörker)

Scen 7

(En termoskanna, två muggar och ett fat med wienerbröd står på soffbordet)

PAULINA (öppnar dörren) Välkommen Irene. (På filmduken bild på Irene Molina) Så bra att du kunde titta in. (Stänger dörren) Jag köpte några wienerbröd och gjorde i ordning en termos med kaffe. Lägg kappan där i soffan, det går bra. Det blir bara du och jag. (Sätter sig, häller upp kaffe och äter wienerbröd medan hon talar) Alltså den här integrationspolitiska maktutredningen Masoud och jag är med i sedan drygt ett år har ju helt fel fokus. Vi kommer ingen vart. Anders Westholm vill bara forska om skillnader mellan utlandsfödda och infödda när det gäller makt och inflytande i det svenska samhället. (Lyssnar) Vad det står i utredningsdirektiven? Att vi ska få en djupare insikt om varför det ser ut som det gör. Men det är ju Westholm som leder utredningen så någon djupare insikt kommer vi aldrig att få. Det går inte att tala med honom. Han är helt inriktad på empiri, på att kartlägga hit och kartlägga dit. När det finns teorier. Jag blev kallad till ett särskilt möte i december. De ville höra vad jag hade att säga. Och jag sa ju som det var. De har vänt sig till fel specialister. Kan du tänka dig. De gick ut med en inbjudan till alla som sysslar med internationell migration och etniska relationer, drygt trehundra forskare. När det bara är vi som svarar för den samlade kunskapen och den teoretiska utvecklingen inom fältet som borde vara de enda som är med i integrationsutredningen. Vi är ju bara en handfull som tar de internationella teorierna om rasism och strukturell diskriminering på allvar och utvecklar dem. Jag sa som det var. Det räcker med oss. Och så räknade jag upp namnen. Och det är klart att du fanns med. Men det var kalla handen. Ungefär åttio forskare är inblandade. Vi tio som är med i expertgruppen har hittills bara haft ett par endagarsmöten. Masoud blev så förbannad under det första mötet att han gick efter några timmar och har inte varit med sedan dess. (Lyssnar) Exakt. Det behövs ett perspektivskifte. Det är inte de utlandsfödda man ska fokusera på. Utan på den strukturella diskrimineringen. Den vita hegemonin. (Skrattar) Just det. Ifrågasätta och tillrättavisa härskarna. Tiden är förbi när en självutnämnd majoritet kan ta sig rätten att sätta upp villkoren för hur en föreställd minoritet ska kartläggas, definieras, tolereras, integreras. (Lyssnar, skrattar på nytt) Så rätt, så rätt. Det finns i dag nya röster i samtalet som inte väntar på överhetens erkännande för att föra sin egen talan. En postkolonial intervention är nödvändig. Hoppa av utredningen. Markera att de subalterna inte tiger längre. Markera att vi har en egen röst.

(Reser sig, hämtar ett ark papper på skrivbordet, går tillbaka till soffgruppen) Ja. På DN Debatt. Ville bara informera dig i förväg. Artikeln är inte riktigt färdig än. Vi prövar oss fram. Mona Sahlin är ju integrationsminister numera. Undrar om hon hade gjort som Ulrica Messing och valt Anders Westholm som särskild utredare. En statsvetare. Undra kan man ju. Mona går det i alla fall att tala med. (Skummar arket. Läser lite här och var) Vi börjar med att presentera vad utredningens syfte skulle vara. Sedan det här: ”Då en stor del av utredningsresurserna lades ner på att kartlägga skillnader mellan utlandsfödda och personer födda i Sverige efterlystes en principiell diskussion om integration, makt och inflytande av oss och andra medlemmar i expertgruppen.” (Lyssnar) Just det, makt är viktigt. Och stigmatisering. Vi skriver om hur tidigare akademisk forskning koncentrerat sig på att kartlägga ”olikhet” särskilt då ”kulturell olikhet” och hur det har bidragit till att stigmatisera utlandsfödda och deras barn. Och det här, det känner du ju igen: ”Vår egen forskning visar, i överensstämmelse med nationell”, ja, du och Diana Mulinari och Anders Neergaard och så, ”och internationell forskning, att föreställningar om kulturell och etnisk olikhet är viktiga komponenter i den strukturella diskriminering som finns i Sverige i dag.” (Lyssnar) Exakt. Vem behöver kartläggningar av de utlandsfödda? Vad säger du om det här: ”Det räcker inte med att kartlägga skillnader mellan grupper och att fastställa att det finns olikheter. Ett teoretiskt ställningstagande är nödvändigt. . .” (Lyssnar) Precis. Var aktivist. Ta ställning. Det här gillar du nog också: ”Flera forskningsresultat”, ja sträck på dig, ”pekar på den strukturella diskrimineringens centrala betydelse för integrations- och/eller segregationsprocessen.” Vi skriver om hur institutionella diskrimineringsformer sätter gränser för kunskapsproduktionen och att institutionell diskriminering bygger på regelverk och mål som definierats som ”objektiva”. (Lyssnar) Självklart skriver vi att det så kallade objektiva är ”svenskhetens primat”, ”den bekanta svenskheten”, ”svenskheten som norm” och att det är alldeles för få forskare med utländsk bakgrund. Lyssna på det här: ”Att osynliggöra forskning som har bedrivits under många år i akademisk motvind och att marginalisera dem som har drivit forskningen framåt är ingenting annat än ett uttryck för det normativa tänkande som kännetecknar institutionell diskriminering.” (Lyssnar) Mmm. Vi vägrar vara marginaliserade. Vi som drivit forskningen framåt. Nu slår vi bakut. (Skrattar) Tar hus i helvete? Tror du det? De där mjäkiga konsensuspräglade svenskarna är livrädda för konflikter. TV? Mmm, kanske kan Uppdrag granskning synliggöra diskrimineringen inom akademin. Lite mer kaffe? Ja, wienerbröden är jättegoda. (Mörker)

(På filmduken visas olika tidningsklipp om konflikten. I riksdagen ställer socialdemokraten Mariam Osman Sherifay en fråga till Mona Sahlin för skriftligt svar om en maktutredning utan invandrare, folkpartisten Ana Maria Narti lämnar in en interpellation om samma sak, klipp ur Uppdrag gransknings reportage om avhoppet, klipp ur Mediemagasinets kritik av Uppdrag gransknings reportage, tidningsklipp att Mona Sahlin lägger ner Anders Westholms utredning och att Masoud Kamali får i uppdrag att göra en helt ny utredning, klipp om forskare som protesterar mot politiseringen av utredningsväsendet)

Scen 8

PAULINA (vänd mot publiken, håller boken Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism i handen) Välkomna. Välkomna. Å, vad det är roligt att ni är så många. Fortsätter det så här måste vi snart använda aulan. (Lyssnar) Ja, jag kommer att vara med i den nya integrationsutredningen. Men först måste vi vänta på regeringsbeslutet. (Lyssnar) En formalitet bara. Det har varit klart sedan länge att Mona Sahlin vill ha Masoud Kamali som särskild utredare i en helt ny utredning. Som ska handla om strukturell diskriminering. Alltså sökarljuset på Sverige. Tack. Tack. Och etablera ordet rasism inom akademin, och förstås kulturrasism. Vi planerar att börja med en volym som enbart handlar om teorier. Vi känner ju till de forskare här hemma som ligger i frontlinjen. Jag tänker skriva om det teoretiska perspektivet intersektionalitet, om vikten av att skapa subalterna positioner, rikta fokus på subalterna röster och berättelser som ifrågasätter och utmanar det privilegierade vita seendet. Vi kommer till intersektionalitet så småningom. (Håller upp boken) I dag ska vi tala om den här antologin. Den ska ni lära er utantill. Från pärm till pärm. Jag vet inte om ni hunnit bläddra i den ännu, men Masoud Kamali finns med. Lägg Masoud Kamalis namn på minnet. Han är vad man kallar en coming man. Sociolog. Nu är det definitivt slut med statsvetarnas monopol på maktutredningar i Sverige. Och gissa om de är sura. Skriver debattartiklar och brev till integrationsministern och Justitiedepartementet. Men Mona Sahlin backar inte. Hon vet vad det är för kunskap hon vill ha. Vi kan tacka två män för den här antologin. Kurdo Baksi och Stieg Larsson. (På filmduken visas bilder på de båda männen) Stieg Larssons tidskrift Expo går inte så bra ekonomiskt just nu så hans vän Kurdo Baksi har ställt upp med sitt Svartvitts förlag. Känner ni till Kurdo Baksi?

(Medan PAULINA småpratar med kursdeltagare som räckt upp handen visas bild på Mahmut Baksis bok Minnen i Exil, text: Kurdo Baksis och Nalin Pekguls farbror, barnboksförfattare, den första i klanen Baksi som fick politisk asyl i Sverige då Turkiet var en militärdiktatur och kurdiska språket förbjudet. ”Hade jag inte levt i Sverige de senaste tjugo åren hade jag aldrig fått möjligheten att skriva och ge ut fem böcker på kurdiska. De av mina böcker som översatts till olika europeiska språk hade inte heller publicerats. Sverige är det enda land i världen, där två officiella institutioner som Sveriges Invandrarverk och Socialstyrelsen, givit ut två böcker om kurder. Det är alltså inte vilket ’invandrarland’ som helst, som jag levt i sedan 1971, utan ett andra hemland för oss kurder, där vi känner oss säkra och i frihet från förtryck trots att vi är kurder. Vi behöver inte skämmas för vår identitet eller dölja den för det svenska samhället. Inte ens turkar i Turkiet har de rättigheter som alla människor har i Sverige vare sig de är svenska, kurder eller greker. Det är inget smicker. Det är så jag känt mig under hela min exil. Vi kurder, som sedan Turkiets bildande 1923 behandlats som andra klassens medborgare, kan andas fritt i Sverige.” Bilden på bokomslaget ligger kvar medan PAULINA talar)

För två år sedan när Fadime Sahindal mördades gjorde Kurdo Baksi allt han förmådde för att kurder inte skulle stämplas som hedersmördare bara för att Fadime var av kurdiskt ursprung. Kurdo Baksi kan ju kurdisk kultur. Han visste att problemet var att Fadimes pappa inte hade någon makt i Sverige, därför värnade pappan om makten inom familjen. Alltså att det var det globala patriarkatets och integrationspolitikens fel. Nu har Kurdo Baksi samlat ihop en grupp, och fått med sig professor Kamali från Iran, vår nya integrationsutredare, som i en bok får ge sin syn på Fadimedebatten. Några har kurdiskt ursprung. Cecilia Englund, det är hon och Stieg Larsson som är antologins redaktörer, hennes pappa är kurd. Stieg Larsson är den enda helsvenska författaren. Resten är subalterna röster kan man säga. Stieg Larsson, jag vet inte om ni känner till honom, men han är antirasist och antikapitalist och jagar nazister och andra högerextremister med blåslampa. Han kan allt om högerextremister. Och så är han feminist också. Jag kanske ska förklara titeln. Boken handlar om debatten efter det att Fadime Sahindal dödades av sin far. Alltså debatten, diskursen. Det är orden som är det viktiga. Vad man säger och vad man skriver. Det är därför teorier är oumbärliga. För att tolka det som sägs och skrivs. Några auktoriteter finns här på väggarna. Sedan finns det flera auktoriteter inom akademin, den anglosaxiska akademin, på ämnet rasism som de marxistiska sociologerna Robert Miles och Stuart Hall och sociologen Paul Gilroy. Robert Miles, en mycket viktig forskare, har skrivit om marxism och ras och hur ras konstrueras i det kapitalistiska samhället. Den här antologin bygger på den norska professorn i sociologi Eva Lundgrens tes om sexualiserat våld mot kvinnor och hennes doktorand i sociologi Åsa Eldén, som båda är influerade av Edward Saids bok Orientalism. I botten finns också vi, vi som tar avstånd från uppdelningen i vi och dom och som är motståndare till allt prat om skillnader, särskilt kulturella skillnader. Sociologen och genusvetaren Diana Mulinari har ett mycket bra avsnitt om moralpanik och banal nationalism. Jag kommer till henne strax. (Lyssnar, skrattar) Ja, jo, det är många sociologer. Det är förstås ingen slump.

(Öppnar boken) Så här inleder Stieg Larsson och Cecilia Englund (läser): ”För två år sedan mördades Fadime Sahindal av sin far, Rami Sahindal. Mordet skedde i kölvattnet av attacken mot World Trade Center och tre år efter mordet på Pela Atroshi, som redan skapat en debatt om ’utsatta flickor i patriarkala familjer’. Fadimemordet utlöste en av de största och mest oförsonliga – och mest emotionella – debatterna i svensk media på många år, den så kallade hedersmordsdebatten.” Ja, nog var debatten emotionell alltid. Så här fortsätter de: ”I centrum för debatten stod män från Mellanöstern i allmänhet och kurdiska män i synnerhet.” Och att motsatsen förstås var den jämställda svenska mannen. De skriver att även ansedda tidningar publicerade rasistiska påståenden (läser): ”Sålunda var det plötsligt politiskt och socialt acceptabelt att på svenska dagstidningars kultur-, nyhets- och ledarsidor framföra resonemang som vanligen endast återfinns bland öppet rasistiska eller främlingsfientliga partier på den extrema högerkanten.” Och den högerkanten har ju Stieg Larsson kunskap om. De skriver att de nio författarna i antologin har fått i uppgift att granska och kommentera de påståenden som framfördes. Debatten var polariserad. Då. Men de nio skribenterna är i princip eniga. Nu. Så här står det (läser): ”De konstaterar med närmast gemensam stämma att debatten präglades av kulturrasistiska och etnocentriska föreställningar om ’vi’ och ’dom’ – föreställningen att det finns en närmast andlig skillnad mellan jämställda nordbor och kulturellt opålitliga invandrare från Mellanöstern.” (Skrattar) Man skulle faktiskt kunna tro att både Cecilia Englund och Stieg Larsson har gått på kurs hos Masoud Kamali. Eller hos mig. Eller Irene Molina. Eller Diana Mulinari. Vi täcker in hela landet. Vi har ju Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet bakom oss. Visste ni det, förresten? Att både integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg har publicerat sig på Sekretariatets hemsida om hur farligt nära rasism det är att tala om kultur som bakgrund till de så kallade hedersmorden?

(Medan PAULINA bläddrar i boken visas ny text av Mahmut Baksi: ”I tidningarna annonserade olika företag efter ungdomar, som ville bli skådespelare. Man skulle skicka in två foton, en summa pengar och sin adress till ett bolag. När svaret kom, skulle man ta tåget till Istanbul. Många flickor lurades till Istanbul på det sättet. Men de hamnade i nattklubbar och bordeller i stället. När föräldrar och bröder lyckats spåra dem, straffades de av familjen med döden. För att bevara familjens heder måste en bror skjuta sin syster. Sedan fängslades brodern.” ”I Mellanöstern är man mycket hatisk mot homosexuella. För föräldrarna är det en skam om ett barn är homosexuellt. Det barnet löper risken att bli mördat av sin familj.”)

PAULINA: På tal om kultur så har Masoud Kamali en fyndig kommentar. Han säger att om kulturen låg bakom mordet på Fadime så borde kulturen ställas inför rätta och inte fadern. Han tar självklart avstånd från mordet. Och skriver att hotet mot Fadime verkligen var reellt, vilket inte minst att hon dödades visar. Men han kritiserar journalisten Marianne Spanners intervju med Fadime i SVT-programmet Striptease fyra år innan fadern sköt henne i huvudet. Masoud anser att ”den kurdiska kulturen” ställs mot ”den svenska kulturen” i programmet och skriver så här: ”De blir till två varandra motsatta poler som utgör medialt sprängstoff.”

(På filmduken visas klipp ur programmet där Fadime berättar om hur hon hotas, att hon polisanmält hoten, hur verkligheten för flickor i hennes situation ser ut, att hon är rädd, hur modern och hela familjen, som hon inte träffat på ett år, tagit avstånd från henne och som hon nu ska möta inför rättegången, att brodern ser henne som den värsta fienden, att döda henne är enda sättet för familjen att återfå sin heder och sin stolthet. ”Jag försöker hålla fötterna på jorden och inte förlora mig själv i det här. Jag gör detta för att folk ska få veta att sådant här händer. Föräldrar som behandlar sina barn så här måste få veta vad det innebär. Jag vill att de ska få en tankeställare. Om bara en människa tänker på vad de gör med sitt barn är det okej.” Därefter klipp när brodern under rättegångens lunchrast skriker att han ska döda henne. Därefter klipp på eftersnacket med Kurdiska riksförbundets ordförande Keya Izol som säger: ”Flickan blir mer och mer brutal i sin attityd på grund av att hon är ensam. Man ska inte blåsa upp konflikten utan dämpa den.” Vidare klippet: ”Fadime är ung och förstår inte, men har blivit hård i attityden. När hon i programmet hörde hotet och hur det utvecklades blev hon hårdare i attityden. Samtidigt tror jag att hon längtar efter sin familj. Dödsfienden är hennes bror, men samtidigt är hon inte emot sin bror. Det är en känd bild, det vi såg. Innerst inne handlar det om andra saker, men de visar det på det viset.”)

PAULINA: Masoud Kamali skriver (läser): ”Programmet framställer Fadime som ’en av oss’, den ’konverterade’, som avslöjar ’de andras primitiva kultur’ och höjer ’vår fria kultur’ till gudomliga höjder. Kvinnoförtrycket lyfts plötsligt bort från dess svenska sammanhang till att enbart gälla ’de andra’ och deras kulturer. Med andra ord, den svenska kulturen frias från kvinnoförtryck, kvinnomord och kvinnomisshandel.” Masoud anser att det rör sig om en generationskonflikt (läser): ”Situationen förvärras när offentliga myndigheter som till exempel socialtjänsten och skolan blandas in.” Därför att de oftast tar parti för den ena parten, det vill säga barnet, ”och förstör därmed möjligheten att mildra konflikten eller åtminstone hantera den som en normal generationskonflikt. I stället uppstår en extrem situation som närmast kan jämföras med ett belägringstillstånd. Den nästan oundvikliga konsekvensen blir en separation där föräldrar förlorar kampen mot både barnen och myndigheterna.” Och så skriver han så här i slutet: ”Att mord och våld mot kvinnor förekommer är ingenting nytt men att gruppera dessa mord efter förövarens och offrets etnicitet och ’kulturella bakgrund’ är ett förödande misstag som förstärker utanförskapet, diskrimineringen och underminerar demokratin.”

(Bild på Diana Mulinari, bläddrar) Jag letar efter sociologen och genusvetaren Diana Mulinari. Här. Här är hon. Hon talar klarspråk. Hon skriver att hon har svårt att förstå vad som i grunden skiljer hedersmord från andra former av sexualiserat våld. Hon menar att debatten inte alls handlade om Fadime utan om över- underordning, ”vi” här uppe, ”ni” där nere. Så här skriver hon (läser): ”För att det verkligen ska stå klart ska jag säga det en gång till. Jag tror att diskursen kring mordet på Fadime syftar till att förstärka en viss typ av svensk identitet samt erbjuda en njutning som tillhörandet av en ’bättre kultur’ utgör.” Banal nationalism kallar Diana den njutningen. Ni känner igen Gayatri Chakravorty Spivaks kommentar om britternas ”civilisationsarbete”, att det egentligen handlade om att markera hur överlägsna britterna ansåg att deras civilisation var när de förbjöd änkebränningen i Indien, sammanfattat i ”Vita män räddar bruna kvinnor från bruna män”. Vilket kan översättas till ”svenskar räddar kurdiska kvinnor från kurdiska män”. Diana är som ni förstår motståndare till allt vad kolonialism heter. Hon har ju sett konsekvenserna. Hon skriver att hon kom till Sverige som politisk flykting från Argentina i slutet av sjuttiotalet (läser): ”Än i dag präglas Latinamerika av de fruktansvärda konsekvenserna av de europeiska ’upptäckarnas’ våldsamma civiliseringsprojekt.” (Bläddrar) Fadime dog ju för att hon själv valde sin pojkvän. Diana inleder sin artikel med att tanken på ”den fria kärleken” är en myt, att överallt i hela världen är kärleken omgärdad av gränser, att hon till och med själv har satt upp gränser för sina barn. Att hon, eftersom hon är politisk flykting från Argentina, metodiskt har socialiserat sina barn till att förälska sig ”rätt” (läser): ”Att mina barn skulle förälska sig i någon som själv deltagit eller som nu försvarar militärdiktaturerna i Latinamerika skulle vara outhärdligt plågsamt för mig. Med andra ord får inte heller mina barn älska vem de vill.” Hon skriver om gruppsammanhållning i en fientlig och exkluderande omvärld. Liksom Masoud Kamali skriver om Fadimes pappa att utlandsfödda skapar strategier för att stärka gruppsammanhållningen i Sverige exemplifierar Diana sina tankar om ”den fria kärleken” med de strategier Svarta Pantrarna i USA använde sig av (pekar på postern med Svarta Pantrarna, läser):”att grupper som stigmatiseras av omgivningen, hotas och exkluderas från samhällsgemenskapen ofta utvecklar strategier för att förstärka sammanhållningen inom gruppen som ett försvar mot rasism och andra typer av förtryck. Även om man kan tycka att kärleksförbud och gränser är synnerligen illavarslande måste man samtidigt försöka förstå varför de uppstår.” Och så fortsätter hon (läser): ”Följaktligen måste de Svarta Pantrarnas uppmaning att bara älska svarta systrar inte förstås som en ondskefull och exkluderande uppmaning, utan som ett politiskt beslut med syftet att skapa historisk balans, att bearbeta den historiska konflikten av att vita män ägde rätten till svarta kvinnor samtidigt som svarta män lynchades om de överhuvudtaget vågade möta en vit kvinnas blick. Detta politiska beslut togs självklart inom ramen för en patriarkal struktur, dock med ett aktivt deltagande och stöd från kvinnornas sida.”

Det var några ord om ”den fria kärleken”. Diana är naturligtvis noga med att påpeka vikten av att skilja på arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap, att tvångsäktenskap självklart måste kriminaliseras i en demokrati. Så kommer hon då in på hedersmordsdebatten. Hon förklarar att en diskurs först och främst definierar vad man får och inte får prata om. Hon skriver att hedersmordsdebatten var strukturerad, att den hade tydligt definierade ramar och att den hade ett syfte (läser): ”Så här i efterhand kan jag konstatera att diskursens snäva ramar syftade till att genom en extrem moralpanik föra in begrepp som hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in mitt ibland ’oss’.” Och så säger hon att diskursen i viss utsträckning har lyckats (läser): ”Språket har förändrats. Betydelsen av begreppet hedersmord är klart för oss. Vi vet redan att det är något som kurdiska, muslimska och arabiska män använder huvuddelen av sin tid till, att det är något de gör mot sina döttrar, och att det ligger ’i deras kultur’”.

Hon säger att hon vill hålla isär själva mordet och debatten och att hon enbart tänker tala om debatten. Hon gör klart att hon inte tänker använda begreppet hedersmord (läser): ”ett – enligt en rad forskare, politiker och kvinnoorganisationer – kulturrelaterat fenomen som ligger till grund för hela händelsen.” Vilket hon inte ställer upp på. Hon är ju antirasistisk feminist. Hon poängterar att tystnaden var central för diskursens snäva ramar. Det som var tabu att prata om när man diskuterade att invandrarflickor for illa var enligt Diana (läser): ”den EU-anpassade flyktingpolitiken som tvingar många flickor lika vackra och modiga som Fadime att döda sjunka ner mot havsbottnarna utanför Medelhavskusterna. Inte heller ska vi prata om den svenska arbetsmarknads- och invandrarpolitiken som drivit en generation kvinnliga migranter till förtidspensionering efter att de förstört sina kroppar inom den svenska industrin. Inte heller det faktum att unga och ’normala’ svenska tjejer kommit att bli allt mer aktiva inom nazistiska kretsar skapar några stora rubriker. Men mest av allt ska vi inte prata om det sexualiserade våldet som ett globalt fenomen.” Och så sammanfattar hon vad diskursen gick ut på: ”att den svenska socialpolitiken snabbt ska åtgärda problemen genom punktinsatser”. Hon skriver att viljan att hjälpa är ”rotad i en medelklasseuropeisk historisk oförmåga att särskilja mellan att solidarisera sig med och att undervisa och underordna”. Det krävs, skriver hon, ingen större tankeverksamhet ”för att inse att en socialtjänst som är strukturellt rasistisk till sin karaktär samt en skola som systematiskt diskriminerar ’andra generationen’, inte lättvindigt kommer att hjälpa invandrartjejer”.

Hon säger att hela Fadimedebatten handlade om banal nationalism och kolonial feminism (läser): ”Jag skulle därför vilja gå ett steg längre och hävda att Fadimedebatten i ganska liten utsträckning handlade om utsatta unga kvinnor. Den handlade huvudsakligen om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmän.” Ja, ni känner igen Gayatri Spivak. Diana pratar om konstruktionen av svenskhet och glorifieringen av den svenska jämställdhetsideologin, vilket hon menar tangerar gränsen till rasism (läser): ”En baksida med jämställdhetsideologin är att den osynliggör verkliga maktförhållanden mellan kvinnor och män i Sverige. På samma sätt är det med begreppet mångfald. Bakom all retorik döljer sig ett systematiskt exkluderande av människor som inte uppfattas tillhöra nationen. I grund och botten handlar Fadimedebatten således om hur vi uppfattar det som vi för enkelhets skull kommer att kalla ’vår kultur’ eller ’vårt könskontrakt’”. Här är ytterligare en blinkning till Gayatri Spivak när Diana skriver att det är viktigt att tänka på att Fadimedebatten om de ”annorlunda” kurderna ”ägde rum under samma period som USA ockuperade Afghanistan för att ’rädda’ kvinnorna som led under talibanregimen (som tidigare stötts av USA för att skydda samma kvinnor från kommunisterna)”. Ni ser hur viktigt det är med kunskap om teorier för att analysera och tolka en diskurs.

(Skrattar) Diana har en dråplig beskrivning av svenskarnas ”goda vilja”, som hon kallar det. Hör här (läser): ”Jag hade för inte så länge sedan äran att närvara vid en träff mellan en svensk delegation och en grupp flyktingar från Guatemala. Svenskarna bjöd på ett program kring demokrati och mänskliga rättigheter eftersom de på fullaste allvar menade att just demokrati och mänskliga rättigheter utgör centrala delar av det europeiska arvet, något de generöst ville dela med sig till guatemalanerna.” (Skrattar) Tala om kulturkollision! (läser): ”Flyktingarna å sin sida var minst sagt förundrade. För dem var hela tillställningen som hämtad från en berättelse av Franz Kafka. De var oförmögna att förstå hur bärarna av ett kolonialt arv plötsligt kunde läsa sin egen kultur på det sättet. Samtidigt ville de inte vara ohyfsade och klandra den svenska delegationen som uppenbarligen hade ett gott uppsåt – en god vilja– med sitt handlande.” Dråpligt, va?

Sedan kritiserar hon det hon kallar den höga dosen av kolonial feminism som präglar hennes eget fält, vilket är genusvetenskap. Hon berättar att en genusforskare på en konferens hon var med på hävdade att Fadime dog för att hon ville bli svensk. Vilket fick Diana att häpna. Så här skriver hon (läser): ”Från att först ha viftat bort hennes uttalande som ännu en i raden av ’expertutlåtande’ i nationens tjänst insåg jag snabbt att den åsikten var ganska spridd. För mig var det hela märkligt med tanke på alla de kvinnor som varje år mördas i Sverige trots att de redan är ’svenskar’.” Och kommenterar det så här (läser): ”Efter konferensen frågade jag mig själv hur det kunde komma sig att denna genusforskare, likt många andra, kan leva så ovetandes om den kamp som förs på arenor utanför deras omedelbara närhet. Postkoloniala och antirasistiska feminister har ju genom kvinnoorganisationer bekämpat ’invandrarmännens’ sexism i åratal.” Notera ”postkoloniala och antirasistiska feminister” har fört kampen. Diana talar om hur viktigt det är att öka kunskapen om det sexualiserade våldet och hur det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Hon avslutar med följande brasklapp: ”Vi behöver antirasistiska feministiska organisationer som kritiskt granskar specifika kulturella praktiker utan att stigmatisera hela befolkningsgrupper och idealisera den västerländska världsbilden.”

(Bild på Stieg Larsson, bläddrar) Jag hinner med en författare till. Och tar förstås antirasisten Stieg Larsson, experten på högerextremister. Han gör slarvsylta av dem som förespråkade det han kallar den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen och visar hur kopplad den modellen är till högerextremister som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti i Danmark. Högerextremister är ju hans specialområde så det är högerextremister han skriver mest om i sin artikel. Han visar verkligen hur orimlig den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen är när han inleder med en lång beskrivning av mordet på en svensk ung kvinna som kunde vara ett tvillingfall till mordet på Fadime. Bortsett från att hon inte var släkt med mördaren, han var hennes pojkvän hon försökte bryta med, och bortsett från att han var kriminellt belastad och tillhörde ett kriminellt MC-gäng känt för att använda våld. Stieg Larsson visar hur diametralt olika medierna behandlade dessa två mord. När det gällde den svenska kvinnan så talades det inte om svensk kultur. Men när det gällde Fadime så var det kurdisk kultur som gällde. Trots de uppenbara parallellerna.

Den som fått ge namn åt den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen är kulturantropologen Mikael Kurkiala. Hans artikel i Dagens Nyheter ”Den stora skräcken för skillnader” (bild visas på Kurkiala och artikeln) fick Stieg att tända på alla cylindrar. (Skrattar) Slarvsylta som sagt. (Medan PAULINA bläddrar visas följande text: Mikael Kurkiala kritiserade att trots att ideologin mångkulturalism härskade i Sverige skulle man tiga om kulturspecifika normer, han kritiserade Mediemagasinet där Jan Guillou uttalade sig i egenskap av ’expert’, han kritiserade att Fadimes egna ord nonchalerades: ”Fadime var insocialiserad i en kulturmiljö som hon var fullt förmögen att klarsynt och kritiskt granska. Hade man tagit hennes egen analys av sin situation på större allvar hade hon kanske levt i dag. Torsdagens ’Mediemagasinet’ visade med all önskvärd tydlighet att de kurder, kvinnor i synnerhet, som haft modet att offentligt kritisera hedersmordens kulturella bevekelsegrunder i stort sett har talat för döva öron. Deras vittnesmål och tolkningar är alltför obekväma och svårbemästrade för den lilla elit som med orubbad tillförsikt idisslar sina politiska opportuna tolkningar av världen. Och som till yttermera visso har mage att se sig som spjutspetsar mot intolerans och som de utsattas och marginaliserades försvarare.”)

PAULINA: Stieg skriver att Kurkiala (läser): ”argumenterade att eftersom multikulturalism och mångfald är honnörsord i Sverige ter det sig märkligt att debattörerna i så stor utsträckning gav uttryck för ett förnekande, en ’nästan panisk skräck’ för skillnader. Med andra ord – de som hävdade att manssamhället låg till grund för mordet på Fadime var rädda för att upptäcka att det fanns kulturella olikheter mellan svenskar och kurder.” Och så skriver Stieg att samma åsikter i olika skepnader framförs av rasistiska partier utomlands som Dansk Folkeparti. Han är förstås noga med att säga att han inte påstår att Kurkiala är fascist eller skulle sympatisera med de politiska grupper han räknat upp med de här åsikterna. Stieg skriver mycket om Sverigedemokraterna och att ett avsnitt i Kurkialas artikel ”skulle ordagrant kunna vara hämtad ur vilken sverigedemokratisk propagandatext som helst”. Jag tar inte hela Kurkialas citat, som handlar om nedmonteringen av välfärden, existentiell ångest och permanent identitetskris, utan bara sista meningen (läser): ”Just därför är det viktigt att vi bevarar en analytisk klarsyn och kritiskt granskar de grundläggande värderingarna som vårt samhälle vilar på.” Stieg ger svar på tal: ”Sverigedemokraterna kan inte annat än jubla. Detta är exakt vad de hävdar i propagandan”, skriver han, och citerar vad Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida om att hedersmord inte förekommer i svensk kultur och vad några Sverigedemokrater sagt om Fadimedebatten. Till och med Pia Kjaersgaard från Dansk Folkeparti gav sig in i debatten. Stieg citerar henne (läser): ”Sveriges mångkulturella experiment, som vi andra i åratal har beskådat med stor undran och skepsis, ser ut att ha fått sin allvarligaste grundstöt. Det är bra, men det är synd att en ung flicka skall mista livet, innan det sker. Hon blev offer för mångkulturalisternas utopi.” Stieg svarar vasst: ”I Kjaersgaards replik är kulturchauvinismen uttalad.” Naturligtvis är Stieg medveten om att de finns kulturella särdrag. Men att våld mot kvinnor inte är ett kulturspecifikt särdrag, det viktiga är att söka efter den gemensamma nämnaren mellan morden på den unga svenska kvinnan och Fadime. Och så ger han oss beröm. Det tackar vi för: ”De” [alltså motståndarna till den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen] ”hävdade en genom genusforskningen vedertagen slutsats – att kvinnor mördas därför att en patriarkal värdegrund dominerar världen.” Han säger att anhängarna av den ”kulturantropologiska” modellen i och för sig har rätt i att mänskliga handlingar påverkas av kulturen, men att det är för svepande att påstå att kulturen låg bakom mordet på Fadime och att en sådan förklaring inte förklarar någonting. ”Det är ungefär lika begåvat som att fastslå att trettioåriga kriget utkämpades av psykologiska skäl, jovisst, men. . .” Stieg vet hur man formulerar sig. Han skriver att inte en enda anhängare av den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen kommit med konkreta förslag på hur man ska bekämpa våld mot kvinnor som skiljer sig från andra debattörers förslag och säger att skälet är enkelt, de slår fast att det är fel på den kurdiska kulturen och då innebär ju det att det är den kurdiska kulturen som ska bekämpas. Och så skriver han att det är exakt vad Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna och några fascistiska ideologer han räknar upp och andra rasbiologer hävdar. Och när rasister påstår att det finns skillnader så menar de att den europeiska kulturgemenskapen är överlägsen alla andra folk (läser): ”Våld mot muslimska kvinnor sker alltså därför att svartmuskiga araber är ett kulturellt underlägset folk.” Han tillägger att kurder faktiskt inte är araber, vilket vissa debattörer ska ha trott.

Stieg slår fast att problemet inte är kulturellt utan att problemet är att kvinnor mördas av män i manligt dominerade samhällen. Så här sammanfattar han debatten: ”Hedersmordsdebatten blev den debatt där sunt förnuft tog semester och alla begripliga resonemang ställdes på ända. I den kulturrelativistiska yrseln anklagades feminister för att vara rasister och antirasister för att förringa våld mot kvinnor. De som svärmade för kulturrelativistiska resonemang glömde dock den feministiska grundkursen och hamnade i en ohållbar teoretisk röra.” (Blickar leende ut över publiken) Den grundkursen glömmer inte ni? Det fanns ju debattörer som krävde ”körkort i svenska värderingar” och ”språktest” och skärpta straff för ”etniskt baserade brott” och Stieg hoppas att många aktörer nu är skamsna över sina befängda förslag. Och så hoppas han att feminismen och antirasismen kommer att gå hand i hand i framtiden. Ja, vad tror ni? Tror ni att någon kommer att våga andas ett ord om kultur efter det att specialisten på högerextremism visat på den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellens nära koppling till Sverigedemokraterna och andra rasister och fascister? (Tittar på armbandsuret) Tiden rinner ut. Men vi hinner nog med en varm applåd till de två fantastiska männen Stieg Larsson och Kurdo Baksi (bilder visas på de två männen) som lagt ner tid och energi och pengar på att ställa samman den här antologin om den infekterade debatten om Fadimemordet och dragit den enda rätta slutsatsen. Den här handboken kommer att få tyst på allt prat om kulturella skillnader när det gäller våld mot kvinnor. Antirasisten Stieg Larsson har talat. Det sunda förnuftet har återvänt från semestern. (PAULINA klappar leende händer medan mörkret sänker sig)

Scen 9

PAULINA: Välkomna. Välkomna. Vilken tur att vi har lyckats få en större lokal till föreläsningarna om den postkoloniala teoribildningen. Å, vilka spännande tider vi lever i. (Håller upp mobilen) Ni ursäktar väl att jag har mobilen på. (Ler stort) Väntar på ett viktigt telefonsamtal. I dag presenterar Masoud Kamali vår utredning om den strukturella diskrimineringen i Sverige för Jens Orback som efterträdde Mona Sahlin som integrationsminister. Och snart är det val. Och Gudrun Schyman ställer upp med sitt parti Feministiskt initiativ. (Bild på Gudrun Schyman) Gudrun, Gudrun kan man alltid lita på. Hon gjorde Vänsterpartiet till ett antirasistiskt feministiskt parti när hon var partiledare. Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera rasistiska begrepp som hedersförtryck eller hedersmord. Och hon håller rent inom Feministiskt initiativ. Hon slår dövörat till fullständigt när sådana som Maria Hagberg (bild på Maria Hagberg) i partistyrelsen tjatar om att Feministiskt initiativ borde gå i spetsen för kampen mot det hon kallar ”normer och strukturer som ligger bakom det hedersrelaterade våldet” och mot ”religiös fundamentalism och konservativa traditioner”. Och strunta i teorier. Tänk er, strunta i teorierna. Gudrun vet att våld mot kvinnor bygger på samma patriarkala strukturer var i världen våldet än utspelar sig, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund. Gudrun vet verkligen vikten av teorier. Och hon kan sin Stieg Larsson. (Allvarlig) Det var fruktansvärt att han dog så plötsligt. Vi sörjer en stor feminist. Och antirasist. Så sorgligt att han inte fick uppleva framgångarna med sina böcker om Lisbeth Salander. Men böckerna finns kvar. Och med tanke på hur stor han är nu kommer ingen att ifrågasätta hans artikel i antologin Debatten om hedersmord. Gudrun gör det i alla fall inte. Journalisterna älskar henne. Hon behöver bara vifta med lillfingret så kommer de rusande. Ingen annan partiledare har fått den mediala uppmärksamhet som Gudrun fått. Jo, jag vet hon är en av två talespersoner. Men det är henne journalisterna älskar. Det kommer att bli en jordskredsseger för Feministiskt initiativ i riksdagsvalet. (Ler stort) Ni klappar händer. Som sagt. Maria Hagberg hade inte en chans. En grupp inom partiet hade redan bestämt vilken teori partiet skulle vila på. Gissa vilka kurser de gått på? (Skrattar) Ni klappar händer igen. (Rycker till när telefonen ringer, bild på Jens Orback, PAULINA ler stort mot publiken och låter några signaler gå fram) Vår rapport om den strukturella diskrimineringen. (Svarar glatt) Ja? (Tystnar, stirrar vilt på telefonen, stirrar lika vilt på publiken) Han underkänner den!

(Medan mörkret sänker sig över scenen visas bild på TT-notisen ”Orback kritiserar Kamalis förslag.” ”Jens Orback tycker att utredningen, kallad Integrationens svarta bok, saknar vissa uppgifter som regeringen önskar att den skulle innehålla. – Vi ville att den strukturella diskrimineringen skulle identifieras och beläggas för att se dess omfattning. På den punkten är vi inte tillfredsställda.”)

Fortsättning följer.

© Mona Lagerström 2020

Källor

Ahlbäck Öberg, Shirin, ”Fri forskning i kollision med regeringens ideologiproduktion”, Axess nr 4 maj 2004

Baksi, Kurdo, ”Familjen förlorar nu all respekt”, Aftonbladet Debatt 23/1 2002

Baksi, Kurdo, ”Manskulturens kurdifiering”, Expressen Kultur 30/1 2002

Baksi, Mahmut, Minnen i exil. 16 september 1944 – 19 december 2000, I urval, redigering, och svensk bearbetning Elin Clason, Elin C Förlag 2006

Borg, Henrik, Som man frågar får man svar. Masoud Kamali, Mona Sahlin och politiseringen av kommittéväsendet, Timbro 2006

Carmichael, Stokely & Hamilton, Charles V., Black Power. Befrielsepolitiken i Amerika, översättning Gull Brunius och Maj Frisch, Rabén & Sjögren 1967

Dagens Nyheter, ”Professor vill spola ’vi’ och ’dom’, signerad Ewa Stenberg 8/1 2004

de los Reyes, Paulina, ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, Historisk tidskrift Nr 3/1998, publicerad i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 29–46

de los Reyes, Paulina; Johansson, Susanne; Knocke, Wuokko; Molina, Irene & Mulinari, Diana, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, Aftonbladet 15/3 2002

de los Reyes, Paulina, Patriarkala enklaver eller ingenmansland. Våld, hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige, Integrationsverkets skriftserie IV 2003

de los Reyes, Paulina & Kamali, Masoud, ”Vi hoppar av Sahlins utredning”, DN Debatt 6/4 2003

de los Reyes, Paulina & Kamali, Masoud, ”Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering”, Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41, s. 7–28

de los Reyes, Paulina, ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”, Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41, s. 233–258

Fanon, Frantz, Svart hud. Vita masker (1952), översättning Stefan Jordebrandt med Förord av Michael Azar, Daidalos 2011

Hagberg, Maria, ”Schyman och så kallade feminister borde skämmas”, Expressen Debatt 26/3 2008

Hirdman, Yvonne, ”’Hon sviker det Fadime stod för’”, DN Debatt 30/1 2002

Kamali, Masoud, ”Media. experter och rasismen”, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 20–33

Kurkiala, Mikael, ”Den stora skräcken för skillnader”, DN Kultur 6/3 2002

Larsson, Stieg, ”Svenskt och osvenskt våld mot kvinnor”, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 98–119

Larsson, Stieg & Englund, Cecilia, Inledning, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 6–7

Lundgren, Eva & Eldén, Åsa, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, SvD Brännpunkt 21/1 1997

Molina, Irene, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige”, Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41, s. 95–112

Mulinari, Diana, ”Om det behövs blir vi uppkäftiga”, Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 91–118

Mulinari, Diana, ”’Hon dog för att hon ville bli svensk’”, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 72–91

Narti, Ana Maria, Integrationspolitiska maktutredningen, Interpellation 2002/03:359

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, hemsidans intervju med Paulina de los Reyes om postkolonial feministisk forskning, besökt 6/5 2015

Osman Sherifay, Mariam, Maktutredning utan invandrare, Fråga 2002/03:812

Sahlin, Mona & Winberg, Margareta, ”Kulturen ingen ursäkt”, DN Debatt 8/12 2000

Said, Edward, Orientalism (1978), översättning Hans O. Sjöström, med Förord av Sigrid Kahle (1993), Ordfronts förlag 1995

Schyman, Gudrun, ”’Fadime offer för mäns förtryck’”, DN Debatt 26/1 2002

Schyman, Gudrun, ”Varför skulle svenskar vara mer jämställda?” Expressen Debatt 25/3 2008

Spivak, Gayatri Chakravorty, Subalternisering och den globala utopin, med Inledning av Mikela Lundahl, översättning Patricia Lorenzoni, Mikela Lundahl och Maria Åsard, Tankekraft förlag 2014

Sveriges kvinno- och genushistorikers förbund, ”Inbjudan till konferens om Genus och etnicitet”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997, s. 69

SVT, Mediemagasinet 28/2 2002, programledare Dan Josefsson, om mordet på Fadime Sahindal med Jan Guillou

SVT, Mediemagasinet 26/2 2004, ”Att välja sida” om Uppdrag gransknings program 16/12 2003

SVT, Striptease 6/5 1998, Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal

SVT, Uppdrag granskning 16/12 2003 om Masoud Kamalis och Pauline de los Reyes avhopp från Anders Westholms maktutredning

TT ”Orback kritiserar Kamalis förslag” 17/8 2006

Westholm, Anders, ”’Tystnad hjälper inte mot diskriminering’”, DN Debatt 15/4 2003

 

Inse vad Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahis kommande rättegång i Göteborg mot Ann-Sofie Hermansson (S) handlar om: En politisk rättegång om Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab. För det är hijab hela rättegången handlar om. Globala nazistiska Muslimska brödraskapets fana mot det svenska demokratiska styrelseskicket

Nazistskynket mot den svenska flaggan.

Nazister tycks vara den enda grupp landets politiker, journalister och opinionsledare är överens om är det demokratiska styrelseskickets fiender. Därför koncentrerar jag det här inlägget på Muslimska brödraskapets judefientlighet och kallar i det följande Muslimska brödraskapets två aktivister Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för MB-nazister. De två har stämt Ann-Sofie Hermansson för att hon kallat dem extremister.

Bakgrunden är att Ann-Sofie Hermansson då hon var kommunstyrelsens ordförande i Göteborg lät dra in skattemedlen avsedda för ett samtal om beslöjning i samband med filmvisningen av Burka Songs 2.0 av Hanna Högstedt. Samtalet skulle ske mellan Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil och handla om det jag här kallar nazistskynket, vilket är min benämning, inte Hermanssons. Hermansson var kritisk till att individer som motarbetar det demokratiska styrelseskicket ensamma skulle föra samtalet. Därför drogs stadens pengar in. Och Doubakil och Abdullahi stämde Hermansson och påstår att de utsatts för ”förtal med hatbrottsmotiv”.

De är politiska aktivister. Båda bär MB:s uniformspersedel hijab. Jag återkommer till de två aktivisterna. Här är en bild på dem så länge, den avslöjar vilket sällskap de tillhör, det som kallar sig ”det svenska muslimska civilsamhället” som är detsamma som Muslimska brödraskapets svenska gren.

Muslimska brödraskapet är ett monster. Ett globalt judefientligt monster vars rörelse inspirerats av Mussolini och Hitler. Rörelsen skapades 1928 i Egypten och finns i dag i över 70 länder. MB har funnits i Europa i 60 år. Bannas favoritapostel och svärson Said Ramadan

(d. 1995), far till Tariq Ramadan, insåg att Europa efter andra världskriget med sin yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet var en utmärkt bas för rörelsens vidare spridning när den på femtiotalet förbjöds i Egypten av Gamal Abdel Nasser.

År 1958 bosatte sig Ramadan med sin familj i Genève och bildade 1961 Centre Islamique de Genève. Samma år tog han över kontrollen av moskén i München, startskottet för MB:s verksamhet i Europa. I dag styrs globala MB från Storbritannien, se nedan.

Hassan al-Banna var 22 år när han grundade MB, religiös fanatiker och starkt västfientlig,

men följde de omvälvande händelserna i Europa och beundrade Mussolinis och Hitlers förmåga att skapa massrörelser och bli sina länders diktatorer.

Hassan al-Banna byggde inte upp en personkult kring sig själv utan kring profeten Muhammed. Men likt Mussolini och Hitler var Banna antidemokrat, inga lagar stiftade av människan är tillåtna. MB:s långsiktiga ambition är att hela världen en dag, om det så tar tusen år, ska lyda under islamisk lag, det vill säga Muslimska brödraskapets tolkning av sharia.

Därför kallar jag MB för Allah-ensam-rörelsen i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Rörelsen är numera terroriststämplad i Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten eftersom ledarna i dessa länder har genomskådat rörelsens destabiliserande verksamhet och hot mot nationalstaten och insett att enda sättet att inte duka under för ledarnas organisatoriska skicklighet är att förbjuda MB.

Att MB utgör ett hot mot det svenska demokratiska styrelseskicket har landets politiker ännu inte tagit på allvar. Tvärtom tillåter de att hundratals miljoner skattekronor årligen skänks till MB:s demokratifientliga och destabiliserande verksamhet i vårt land. Se exempelvis den här sammanställningen av religionsvetaren Sameh Egyptson på 437 miljoner kronor enbart för år 2016.

Skattemiljoner som borde gå till välfärden.

Just nu pågår intensiva budgetförhandlingar. Partierna överträffar varandra när det gäller hur många miljarder som borde gå till välfärden. Men varken politiker eller journalister andas ett ord om att de hundratals skattemiljoner som slussas till antidemokratiska Muslimska brödraskapet borde flyttas över till välfärden. Det sägs att KD och V inte vill skära i biståndet. De borde med omedelbar verkan skära bort alla miljoner som går till Islamic Relief, varför framkommer i detta blogginlägg.

MB behöver inte förbjudas i Sverige, vilket för övrigt skulle strida mot föreningsfriheten. Det räcker med att strypa alla offentliga medel som går till MB:s olika föreningar för att drastiskt minska deras makt och öppet deklarera att aktivisterna inte representerar invånare i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen, att de enbart representerar MB. Som motarbetar det demokratiska styrelseskicket och som jag här kallar MB-nazister. Vilket innebär att jag även kallar stora moskén på Södermalm, som politikerna är så förtjusta i att besöka, för MB-nazisternas högkvarter.

Journalister har inga som helst svårigheter att beskriva Knutbysekten som just en avskärmad sekt som inte representerar alla kristendomstroende i Sverige. Men de tycks ha ingått ett tyst samförstånd att inte ens nämna Muslimska brödraskapet. Frilansjournalisten Salam Karam gjorde tappra försök redan år 2004 i SvD och i Expressen 2005 men motarbetades konsekvent av Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation.

Det har nu gått så långt som till att detta globala monster ställer en lokalpolitiker inför rätta. MB-nazisterna mot Ann-Sofie Hermansson. Goljat mot David.

Tro inte för ett ögonblick att Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är frilansande aktivister som gör vad som faller dem in. Varför de inte är det förklarar jag längre fram. Jag förklarar också varför de inte nödvändigtvis behöver ha svurit MB:s lojalitetsed för att verka i MB:s demokratifientliga och destabiliserande anda.

MB:s ledarskikt består av briljanta hjärnor, organisatoriska supergenier. De är handplockade. De har utsatts för en mångårig utstuderad hjärntvätt. De är fanatiker. De är robotar. Hur rent djävulskt rörelsen går till väga när den rekryterar aktivister har jag redogjort för i flera blogginlägg.

Jag vill tacka Conny C. Lindström som på Twitter oförtröttligt länkar till värdefull information om globala MB. Nedan redovisar jag vad ytterligare en man, som varit en högt uppsatt medlem i 35 år i Förenade Arabemiraten, har att säga om MB:s rekryteringsprocess och globala verksamhet, som svenska MB ingår i. Tack Conny Lindström.

World Hijab Day 1 februari – Stora nazistskynkedagen
Men först några ord om MB:s fana, hijab, som signalerar graden av ett lands islamisering. Det passar bra, eftersom det snart är World Hijab Day, en dag jag skriver om i det här blogginlägget, då fundamentalister över hela världen är i full färd med att sprida PR för bärandet av hijab. Jag skriver om två kvinnor numera boende i USA som växte upp i konservativa islamiska familjer i Indien och Egypten men aldrig beordrades att beslöja sig och hur de uppmanar kvinnor i USA att inte beslöja sig 1 februari. De säger att en person som tillverkade sjalar i New York 2013 kom på idén med World Hijab Day.

Med hjälp av saudiska oljemiljarder har MB sedan 1960- 1970-talen över hela världen spridit att bärandet av hijab är en religiös plikt, vilket andra religiösa ledare som står för en reaktionär tolkning av islam inte varit sena att haka på. För Sverige i år se exempelvis det här uppropet och det här uppropet som gäller shia och moskén i Järfälla, som sägs vara Irans förlängda arm i Sverige. Nima Dervish har, förgäves, beskrivit hur moskén bjudit in demokratifientliga talare.

På Elle-galan januari 2020 utsågs Imane Asray iförd hijab till vinnare av Årets look. I intervjun säger hon ”Detta är ett kvitto på att det är mer än på tiden att vi börjar normalisera hijaben i modeindustrin. Mode är till för alla.” Hon kallar sin stil ”Scandi-modest-chic”. Hon ombeds förklara vad modest fashion är. ”Det är ett begrepp för mode som innefattar mindre åtsittande plagg, mycket vanligt bland muslimska kvinnor (även män) som önskar klä sig på ett sätt som uppfyller deras andliga och stilistiska krav på grund av religiös tro eller personliga preferenser.”

Muslimska brödraskapet ligger bakom islamisk finans som ligger bakom en hårdsatsning på modest islamic fashion, se det här blogginlägget 31 augusti 2017 där jag skriver om hur Yasri Khan bedriver intensiv lobbyverksamhet för islamisk finans. Islamic fashion är en global politisk verksamhet. Så här skriver jag:

I World Islamic Economic Forum (WIEF) ingår mängder med islamiska banker. En av WIEF:s sponsorer är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som ligger bakom Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna baserade på sharia och som också låg bakom handelsbojkotten mot Danmark i samband med Muhammedteckningarna. Yusuf al-Qaradawi var med och grundade OIC. Inte ens Vatikanen kan påstå att de är den kristna världens kollektiva röst. Ett område som WIEF under 12th WIEF Forum augusti 2016 (punkt 3) säger sig vilja utveckla är det de kallar ”modest fashion industri”, alltså hijab, niqab, burka och liknande ”anständig” klädsel för kvinnor och småflickor. I den här artikeln i The European om mötet i augusti nämns att WIEF vill utveckla the global modest fashion industri.

Notera att de båda grupperna i Sverige och Imane Asray använder begreppet hijab, som har samma betydelse som purdah – avskildhet, kvinnors inlåsning.

Men svenska politiker och journalister envisas med att använda det opolitiska ordet slöja.

Så länge politiker, universitetsfolk och journalister döljer den totalitära politiken bakom hijab döljer de barnslaveriet som existerar i Sverige, ett barnslaveri jag skrivit om i åtskilliga inlägg. Ett barnslaveri som är en skam för Sverige.

De döljer också judefientligheten.

Och plaggets viktiga symbol att demonstrera hur långt ett land islamiserats. Jämför fascisternas symbol och nazisternas hakkorsflaggor.

Svenska Akademiens ordboks opolitiska definition av ordet slöja, som inte har någon koppling till det hijab står för

1) (kvinnligt) klädesplagg av löst vävt, tunt l. lätt l. mer l. mindre genomskinligt material, avsett att draperas över o. därigm dölja l. täcka större l. mindre del av kroppen, numera företrädesvis huvud l. ansikte, flor, dok; äv. allmännare, om stycke av tunn l. lätt l. mer l. mindre genomskinlig, lös vävnad avsedd att anbringas l. draperas över ngt (ss. skydd mot damm l. solljus o. d.). Dra en slöja l. slöjan för ansiktet. Lyfta en flik av slöjan.
a) om muhammedansk kvinnas slöja. (De muhammedanska kvinnorna) skole skyla sin Hals och Bröst medh Slöijare.
b) om nunnas dok; särsk. i uttr. ta, förr äv. antaga slöja(n), bli nunna, gå i kloster.
c) (i fackspr.) om florstunt textilt material av silke för lagning l. förstärkning av pappersblad (i arkiv) o. d., silkesslöja (stundom äv. kallad fransk slöja).

Det står i Koranen att kvinnorna ska dölja barmen. Det står också i Koranen att profeten Muhammeds hustrur och de rättrognas kvinnor ska skyla sig när de går ut, vilket lär ha geografiska skäl. Enligt den islamiska mytsamlingen om profeten Muhammeds tid i oasen Medina hade profetens hustrur var sin enkel hydda utmed moskéområdets öppna gård där det inte fanns några avträden. När de behövde uträtta sina behov tog de sin tillflykt till undanskymda platser utanför moskéområdet. På kvällar, särskilt om det var bråttom, kanske hustrurna inte alltid var så noga med klädseln. En kväll hade en av hustrurna misstagits för en prostituerad eller slavinna och fått ett anbud av en man. Allah sände genast ner sura 33, vers 59 till Muhammed: ”Profet, säg till dina hustrur och döttrar och de rättrognas kvinnor, att de svepa sina kläder omkring sig! Detta är det bekvämaste sättet för dem att bliva igenkända, så att de ej förorättas; ja, Gud är överseende och barmhärtig” (översättning K.V. Zetterstéen).

Det står otroligt många stränga levnadsregler i Bibeln, men det finns inga speciella dagar då kvinnor uppmanas efterleva dem.

Abdul Rahman al-Suwaidi, avhoppare från MB i Förenade Arabemiraten, bekännelse under galgen
En bakgrund är viktig innan jag går in på Suwaidis beskrivning av hur MB rekryterar och är uppbyggt. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag om rättegången i Förenade Arabemiraten 2013 om Muslimska brödraskapets finansiering, som går att läsa om i den här artikeln med titeln ”Connecting the dots”, och citerar också journalisten Bitte Hammargrens redogörelse för rättegången i boken Gulfen – en framtida krutdurk (2014) där hon skriver att flera människorättsorganisationer skarpt kritiserade rättegången som går under namnet UAE 94. Jag skriver också om hur Förenade Arabemiraten som en följd av rättegången terroriststämplade mängder med organisationer kopplade till Muslimska brödraskapet, inklusive Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som går att läsa om i den här artikeln från november 2014. Där kopplar man Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) till IFiS. Man skriver att Tahir Akan är ordförande. Enligt Yasri Khans inlägg på Facebook 2015 är Tahir Akan ordförande för Sveriges muslimska förbund, som Mahmoud Aldebe i många år var ordförande för. Det var pengar från Förenade Arabemiraten som finansierade stora moskén på Södermalm i Stockholm som drivs av IFiS och där Mahmoud Aldebe härskade, den moské jag kallar MB-nazisternas högborg och där Mahmoud Khalfi är VD, mannen som i Tunis News (en nättidning som drevs från Sollentuna av Mehdi Gharbi) skröt om hur framgångsrika MB var i Sverige, inte minst tack vare att Mehmet Kaplan (MP) valts in i riksdagen 2006 och på nytt 2010 och blev Miljöpartiets gruppledare i riksdagen och att partiledare så gärna besöker moskén, se den här artikeln av Sameh Egyptson som översatte Khalfis arabiska text till svenska. Egyptson skriver även om den i boken Holy white lies (s. 22–24).

Rättegången UAE 94 handlade om 94 personer som 2011 undertecknat en petition till statschefen för ökad demokrati och som enligt statsåklagaren påstods ha planerat en sammansvärjning mot federationens regering. Alla var medlemmar i al-Islah (betyder reform), som enligt statsåklagaren var MB:s förlängda arm. Rättegången väckte stor internationell uppmärksamhet. Brittiska The Guardian kallade den till exempel för en bisarr politisk rättegång mot demokratiska aktivister.

Men i den ovan nämnda artikeln ”Connecting the dots” om rättegången om MB:s finansiering nämns exempelvis Ahmed al-Rawi. Han kallas senior Muslim Brotherhood leader. Han är född i Irak 1947 och bosatte sig i Storbritannien 1975. Det står att han var ordförande i the Europe Trust, MB:s europeiska bank.

Rawi var i många år också ordförande i Muslimska Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE och efterträddes av svenska medborgaren Chakib Benmakhlouf, en av grundarna av svenska MB. Rawi var när han var FIOE:s ordförande inbjuden till Socialdemokraternas Bommersvik i mars 1997 tillsammans med Ibrahim Al Marzouqi från Abu Dhabi då Socialdemokraterna 1994–1998 utbildade svenska MB, bland andra Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem och Mostafa Kharraki, i svensk politik. Även tunisiska MB:s ledare Rachid Ghannouchi, som levde i exil i Storbritannien eftersom partiet var förbjudet i Tunisien, bjöds in av Socialdemokraterna, då till Brunnsvik i juni 1996. Helena Benaouda Hummasten tillhörde också MB-aktivisterna som av Socialdemokraterna skolades i svensk politik. Hon deltog i mars 1998 på Bommersvik tillsammans med MB-aktivisten Mustafa Tümtürk.

Abdul Rahman al-Suwaidi fälldes i sin frånvaro för att vara medlem i en ”hemlig förbjuden rörelse”, men arresterades i Indonesien och fördes till Förenade Arabemiraten. Det är uppenbart att han av människorättsorganisationer betraktas som samvetsfånge, se till exempel den här skrivelsen från Americans for Democracy and Human Rights in Bahrain och den här skrivelsen från The International Center for Justice and Human Rights (ICJHR). Båda nämner att Abdul Rahman al-Suwaidi var väl känd för sitt biståndsarbete i både arabvärlden och Asien, att han dömdes till tio års fängelse, att han i fängelset skrev en bok om sitt samröre med MB, att han benådats och släppts fri och att han offentligt i TV tvingats fördöma sin reformgrupp al-Islah och bedyra att han inte blivit torterad eller illa behandlad i fängelset.

Suwaidi arresterades i Indonesien för att han hade falska identitetshandlingar. Hans advokat förklarade det med att han vid ett tidigare besök i Indonesien, där han ofta ägnade sig åt välgörenhetsarbete, hade förlorat sina id-handlingar och tagit sin tillflykt till förfalskade handlingar. ICJHR skriver att han kidnappades på polisstationen och fördes i privatplan till Abu Dhabi utan arresteringsorder och att rättegången i princip var en skenrättegång. ICJHR noterar att Suwaidi har benådats och släppts ur fängelset mot att han förnekar att han deporterats och utsatts för tortyr och förklarar att han ställer sig bakom Förenade Arabemiratens anklagelser mot honom, vilket innebär att andra samvetsfångar kommer att bli tvungna att avlägga falska bekännelser och förneka de grova kränkningar de utsatts för om de vill bli frisläppta. ICJHR riktar därför ett antal krav till Förenade Arabemiraten.

För en annan bild av al-Islah se den här texten från Wikipedia där det står att organisationen bildades formellt 1974 och är kopplad till Muslimska brödraskapet. Det står också att välutbildade MB-aktivister som var lärare tog sin till tillflykt Arabemiraten, i likhet med till Saudiarabien och Qatar, under 1960- och 1970-talen och rekryterade gymnasister och studenter på universiteten och att de hade höga poster inom utbildnings- och rättsväsendet på 1970- och 1980-talen, men att regimen på 1990-talet inte längre litade på dem och gjorde det svårare för dem att verka i landet. I en av källorna uppges det att studenterna som rekryterades opererade hemligt via frontorganisationer likt maffialiknande gäng och sysslade med penningtvätt och spioneri.

Abdul Rahman al-Suwaidi rekryterades 1980 när han var 16 år. I en TV-intervju hittills visad på Global Watch Analysis i tre avsnitt, varav två återstår, berättar Abdul Rahman al-Suwaidi för den algeriske journalisten Atmane Tazaghart, verksam i Frankrike, om hur han rekryterades, hur MB är organiserad i Förenade Arabemiraten och om MB:s globala organisation, som svenska MB ingår i.

Även om Suwaidis beskrivning av MB är en redogörelse under galgen stämmer den överens med forskares och andra avhoppares beskrivning av hur rekryteringen går till och dokumentärer om MB:s internationella organisation. Se exempelvis det här blogginlägget där jag ger flera beskrivningar som stöder Suwaidis, bland annat Mohamed Louizis beskrivning av rekryteringsprocessen och hur han använder begreppen ”rovdjursbröder” och ”byten”. Louizi är bosatt i Frankrike och var medlem i MB både i Frankrike och i Marocko från det han var 13 år tills han var 28 år. Han säger att MB:s islam reglerar allt från vaggan till graven. Inget tillfälle, ingen handling, ingen tanke, ingen dröm tillåts undfly deras totalitära tolkning av islam. Nu ägnar han en stor del av sin tid till att demaskera MB, precis som Sameh Egyptson gör i Sverige.

Suwaidi säger att han tidigt var intresserad av matematik och hade tänkt sig en naturvetenskaplig bana. Han växte upp i Dubai och det fanns inte mycket för ungdomar att göra och när någon grupp visar intresse för vad man håller på med blir man glad. Organisationen var al-Islah som ägnade sig åt socialt arbete. Att den tillhörde Muslimska brödraskapet framgick inte av skylten på fasaden. Det var just Suwaidis intresse för matematik ”rovdjursbröderna” siktade in sig på och vid första kontakten sa de att det var tack vare Gud som han var skicklig i matematik och berömde honom och sa att han var av intresse för organisationen och ordnade till och med så att han fick träffa dåvarande utbildningsministern och lämna in sina matematikuppsatser till Arabemiratets universitet som granskade vad han skrivit. Han var knappt 16 år och överväldigad. Han berättar hur svårt det är att tänka självständigt när man som ung kommer i kontakt med samhällets välutbildade högdjur och hur han helt enkelt fångades in och blint följde de andra utan att ifrågasätta.

I inledningsfasen är rekrytens roll att lyssna. Rekryten passerar många händer, de som skjutsar honom i bil, de som gör sällskap på bussen, de som ger honom förklaringar, de som tränar honom och säger åt honom vad han ska göra och så vidare. Sedan får han själv ta körkort och utföra samma uppgifter som värvarna utfört.

Han fick träffa nya människor och lära känna viktiga personer inom universitetsvärlden och opinionsbildare och predikanter. Det var dessa som utgjorde hans rådgivare när han var 16, 17 år och som styrde honom bort från matematiken och mot engagemang i det han kallar socialt arbete.

När han väl gått med i organisationen ändrades saker och ting, liksom prioriteringarna. Nu gäller det att predika, att kalla till islam (dawa) och agera ”rovdjursbroder” och söka ut lämpliga ”byten” och agera på samma sätt som när han själv valdes ut. ”Hur ska jag attrahera ungdomar i min generation? Hur ska jag dirigera dem i riktning mot den eller den gruppen eller föreningen?” Det var frågor han brottades med. Uppenbarligen fanns det, liksom i Sverige och i andra länder, myriader av olika föreningar under samma paraplyorganisation.

Hela rekryteringsprocessen sker gradvis och är övervakad. Den kunde ta i snitt 6 till 7 år, säger han. För hans del gick den på 4 år eftersom han var så flitig. Det händer att rekryten tilldelas nya uppgifter och bedöms utifrån hur uppgifterna tas emot och utförs. Det finns inga exakta regler för hur lång processen ska vara. Allt beror på rekryten. Innan rekryten svär lojalitetseden kallas han/hon helt enkelt för supporter, anhängare, meningsfrände, sympatisör.

Ett viktigt steg är när rekryten svär trohetseden. Det är då rekryten får veta att organisationen tillhör Muslimska brödraskapet. Om det är hemlighetsmakeri utåt så är det minst lika mycket hemlighetsmakeri internt enligt Suwaidi.

Atmane Tazaghart frågar hur lojalitetseden som kallas bay’ah fungerar. Suwaidi säger att det som för rekryten tidigare var vanliga och naturliga uppgifter han tilldelats plötsligt förvandlas till förpliktelser. Bay’ah är en personlig lojalitetsförklaring till MB, inte till den officiella organisationen i landet, det vill säga den organisation som fungerar som ansiktet utåt för MB. Att svära själva eden är ingen stor sak och sker ofta hemma hos någon. För Suwaidis del skedde det hemma hos den person som var ledare för hans grupp, fem andra var närvarande. Man sträcker ut handen, ledaren tar dig i hand, du svär en lydnadsed. I och med ritualen övergår man från initiationsstadiet till aktiviststadiet och blir en aktiv medlem i MB.

Ungefär ett halvår innan man svär eden får man ett dokument kallat ”predikande” (Dawa) som preciserar organisationens aktiviteter och mission. Organisationen är en hemlig organisation i lagens ögon men MB kallar den en predikoorganisation. Eden ger dig privilegier och ansvar och tillträde till aktiviteter och information du inte kände till under de tidigare faserna. Vi får veta att den och den personen som varit med oss länge är ledare för det och det, vilket vi inte visste tidigare. Avslöjandet av hemligheter sker gradvis. Suwaidi säger att somliga svor eden och stannade kvar länge i organisationen utan att ha den minsta kunskap om vissa av dess hemligheter.

Avslöjandena sker inte systematiskt och är inte en rättighet för alla medlemmar, utan de sker för att uppnå vissa mål eller när det gäller speciella aktiviteter, i övrigt begränsas de till vissa personen inom organisationen. Vissa saker hemlighålls för att informationen inte ska nå utanför direkt berörda personer och riskera att leda till oönskade konsekvenser. Regeln är att alla inom MB inte ska ha tillgång till alla Brödraskapets hemligheter.

Atmane Tazaghart frågar om det finns någon slags kollektiv trohet, exempelvis när det gäller MB:s globala ledarskap. Lojalitetseden är individuell, säger Suwaidi. Den är en förpliktelse till personen eller organisationen i landet man befinner sig i. När man svor lojalitetseden kände man inte till att organisationen fanns i flera länder och hur den var uppbyggd, inte heller att det fanns en global nivå, fortsätter Suwaidi. Vi befann oss inte i pyramidens topp utan längst ner eller i utkanten. Man hade ingen anledning att tvivla på att den ed man svurit till en person som tog dig i hand också är en ed till dem som han hör ihop med. Så här resonerade vi: Frontorganisationerna som vi arbetar inom är officiella och helt och hållet lagliga organisationer med en styrelse, ledare och medlemmar. Men vi insåg senare att de i sin tur styrdes av en organisation som inte var laglig. Mängder med föreningar bildades; för kvinnor, ungdomar, ingenjörer, läkare med mera. Alla officiella och lagliga. Ingen tvekan om det. Men de får sina instruktioner från en olaglig enhet. Det är först senare man får veta att ens lojalitetsed i ett givet land förvandlas till en ed till Brödraskapets Controller, det vill säga MB:s emir i detta land. Och emiren i sin tur tar order från utlandet, från högre instanser han har svurit lojalitetsed till. I själva verket passerar handen som sträcktes ut till en person genom en serie andra händer som slutar hos ledningen för the World Organisation of Muslim Brotherhood, som för närvarande är baserad i Storbritannien.

World Organisation eller International Organisation är två namn på samma sak.

Sverige ingår i denna World Organisation framkommer det i en arabisk dokumentär i två delar från april 2017 som visades på Sky News Arabia, se här, cirka 28,20 in i programmet, bild som Conny C. Lindström kopierade och la upp på Twitter med undertext på engelska där speakern räknar upp vilka länder som ingår i den globala organisationen.

Värvningsfaserna är desamma i alla länder, liksom lojalitetseden, säger Suwaidi. Också sektionerna, shuraråden, nyckelorganisationerna liknar varandra eller är nästan identiska i alla länder, det må röra sig om arabiska, islamiska, europeiska eller västerländska länder. Alla använder sig av samma modus operandi. Smärre variationer existerar beroende på förhållandena i de länder organisationerna verkar i. Men fundamentet är politisk islam. Det är det fundament som lojalitetseden och den villkorslösa lydnaden gentemot Brödraskapet vilar på. Och målet är att påverka regeringar genom att bilda frontorganisationer som sysslar med utbildning och välgörenhet. Allt det är i princip identiskt, säger han.

Svenska Muslimska brödraskapet har bildat intresseorganisationen Sveriges islamiska skolor, där flera MB-skolor ingår. Chakib Benmakhlouf, Abdirizak Waberi, Khemais Bassoumi bedriver skolverksamhet i Västsverige och driver på för att utvidga sin verksamhet i Göteborg och Borås, se länken ovan till Sameh Egyptsons sammanställning av skattemedel till MB 2016.

Studieförbundet Ibn Rushd, som påstår att de ägnar sig åt ”folkbildning” när de i själva verket ägnar sig åt dawa, och Kista folkhögskola är två andra svenska MB-organisationer. Ibn Rushd och Kista folkhögskola använde exakt samma metod när de bildades. De parasiterade på en kristen verksamhet, studieförbundet Sensus för Ibn Rushds del, och Sjöviks folkhögskola (huvudman Equmeniakyrkan) för Kista folkhögskolas del i syfte att så småningom bli självständiga och få tillgång till skattemiljoner för sin antidemokratiska och destabiliserande verksamhet.

Yasri Khans SMFR ingår i Sensus.

Abdulkader Habib var i många år rektor för Kista folkhögskola och är nu styrelseordförande. Han var i många år också ledamot i förbundsstyrelsen för Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet. Nuvarande rektor är Mariam Osman Sherifay, hon är vice förbundsordförande i Tro och Solidaritet. När MB vann valet i Egypten reste hon tillsammans med Chakib Benmakhlouf och några andra i Tro och Solidaritet till Kairo för att träffa MB. Abdulkader Habib var för många år sedan aktiv inom MB:s ungdomsorganisation Sveriges unga muslimer (SUM) och knöt band till stiftelsen Expo, vilket jag skriver om i min bok om MB.

Atmane Tazaghart frågar hur MB koordinerar alla dessa världsomspännande tentaklers verksamheter. Först och främst är det de så kallade ”specialiserade forum”, säger Suwaidi. Specialister på värvning (”rovdjursbröderna”) i olika länder kan hålla ett forum på det temat. Specialister på välgörenhet [Islamic Relief, Muslim Aid] i de olika länderna kan göra samma sak i syfte att diskutera hur de ska utveckla arbetsmetoderna inom sina olika fält. Detsamma gäller för de politiska kommittéerna. Detta visar att det existerar regelbundna kontakter mellan alla de enheter och aktörer som verkar inom ett enhetligt ramverk inom Brödraskapet. Förhållandena i länder vi verkar i kan i och för sig medföra vissa variationer men metodiken är densamma, säger han.

Här kommer ett intressant avslöjande som rör välgörenhetsarbete, vilket innebär Islamic Relief som Sverige ger hundratals miljoner kronor till utan att veta hur pengarna används. Suwaidi säger att det finns överenskommelser mellan Bröder i olika länder eller ibland mellan olika sektioner eller kontor specialiserade inom samma område för att slippa gå högre upp i hierarkin och begära tillstånd. Nivåerna för direkt samordning är så avancerade att World Organisation inte vertikalt behöver övervaka allt som sker.

Om till exempel en katastrof inträffar i ett givet land tar aktörerna specialiserade på biståndsarbete direktkontakt med Bröderna i det katastrofdrabbade landet. Instruktionerna kommer från World Organisation, eftersom det är Organisationen som står som garant för de olika länderna och för de inblandade aktörernas pålitlighet och lojalitet, men koordineringen sker mellan de berörda länderna. Koordineringen kan ske på lägre nivåer enbart om World Organisation har bestämt det. Vilket bekräftar att allt tillhör samma Organisation, säger Suwaidi.

Under ”arabiska våren” till exempel med allt vad den medförde av spänningar, gav Brödraskapet olika filialer instruktioner så att vissa utförde väpnade aktioner och andra bidrog till media hype, säger han. Och här [i Förenade Arabemiraten] ombads vi att stå för finansiellt stöd. Rollen som tilldelades landet X var inte samma som tilldelades landet Y. Den här samordningen mellan olika grupper som tillhör Brödraskapet i olika länder har tillåtit vart och ett av dem att fullgöra sin tilldelade roll, säger han. Det var inte ett resultat av spontana eller tillfälliga individuella aktiviteter här och där.

Här undrar jag om Sverige från högre instans tilldelades rollen att samordna alla MB:s europeiska ungdomsgrupper, vilket skedde tack vare den av UD arrangerade Islamkonferensen 1995 då Ahmed Ghanem stod för konferensens ungdomsdel, alltså den period då Socialdemokraterna tränade MB:s ledare, där Ghanem ingick, i svensk politik. Det var tack vare den konferensen som FEMYSO, Forum of European Muslim Youth and Student Organisations, bildades året efter. För övrigt bjöd Ahmed Ghanem in Tariq Ramadan till ungdomskonferensen. Lena Hjelm-Wallén (S) var utrikesminister. Omar Mustafa har varit styrelseledamot i FEMYSO. Ahmed Ghanem var projektanställd på Tro och Solidaritets kansli. Då var sidoorganisationens namn Broderskapsrörelsen. Man bytte namn just för att MB-aktivisterna också skulle kunna bli medlemmar, som Abdulkader Habib, grundaren av Kista folkhögskola och en av grundarna av Ibn Rushd.

I TV-intervjuns del 3 frågar Atmane Tazaghart Suwaidi hur det Tazaghart kallar MB:s ”World Office” fungerar och varför den är omgiven av ett sådant hemlighetsmakeri. Suwaidi svarar att MB:s World Organisation är indelad i tre nivåer:

Nivå 1 inkluderar alla nationella organisationer, som exempelvis den i Förenade Arabemiraten och så vidare. De är autonoma. De har sin organisation, sina organisationsscheman, sitt ledarskap och sin Controller, eller emir.

För Sveriges del är det Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Ibn Rushd, SUM, Islamic Relief bland andra. Det visar organisationernas stadgar, se exempelvis det här blogginlägget av Sameh Egyptson där han bland annat redovisar handlingar insända till Skatteverket om Ibn Rushds konstituerande stämma, där svenska MB:s högsta ledning Chakib Benmakhlouf, Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem, Mustafa Kharraki och Mahmoud Khalfi deltog.

Nivå 2 inkluderar Regional Groups organiserade som Regionala råd. I Förenade Arabemiraten heter rådet Gulf Coordinating Council (GCC) och består av 8 länder. De 6 GCC-länderna Oman, Förenade Arabemiraten, Saudiaraben, Qatar, Bahrain och Kuwait. Plus Jemen och Iran. Det finns ett regionalt råd för Asien, ett för Europa, ett för Afrika och så vidare.

I Europa är det regionala rådet FIOE, Federation of Islamic Organisations in Europe, som Chakib Benmakhlouf i två perioder var ordförande för och som Abdirizak Waberi är vice ordförande för och som IFiS är grundande medlem i. Både Abdirizak Waberi och Omar Mustafa har varit IFiS ordförande.

Suwaidi säger att the Chief Executives i de nationellt baserade organisationerna ansvarar för att strukturera och koordinera dessa regionala råd och välja Chief Officers. De 8 Gulf Council-länderna måste komma överens om vem som ska vara Gulfkontorets Chief Officer, sekreterare och chargé d’affaires. Dessa senare håller i sin tur gemensamma Gulf-Asien-Afrika-Europa-möten. Dessa möten hålls ofta i Europa, det vill säga Storbritannien, i syfte att välja medlemmarna i World Office som är Nivå 3.

De tre nivåerna, nationella, regionala och globala, säger Suwaidi, visar att Egypten inte riktigt passar in i denna logiska och hierarkiska ordning. Å ena sidan finns Egypten, Muslimska brödraskapets ledare Hassan al-Bannas land. Å andra sidan finns World Office i Storbritannien som sköter den globala verksamheten. Att vara i Storbritannien gör det möjligt att förbättra kommunikationen, säger han, eftersom man inte behöver bekymra sig om säkerheten på samma sätt som i Egypten, där läget ofta är instabilt. Han säger att Egypten fortfarande har ett visst grepp om World Office även om det på sistone har börjat lätta på grund av att antalet organisationer ökar.

Atmane Tazaghart frågar varför så många nationella organisationer förnekar att World Office ens existerar. Suwaidi säger att vissa kanaler har förnekat medlemskap i Internationella organisationen men efter de senaste kriserna har de deklarerat att de gått ur den här organisationen som de sagt att de inte tillhör. De prekära och skakiga grunder som den stora enheten byggdes upp på ligger oftast till grund för de motsättningar man ser i dag, säger han. Organisationen är i gungning på regionala och globala nivåer. De här motsättningarna kan förväntas öka, särskilt när lokala organisationer i vissa länder hamnar i krissituationer och avslöjar saker som aldrig skulle ha avslöjats under stabilare tider.

Jag vet inte om han avser länder, inklusive hans eget, där MB stämplats som terroristorganisation och medlemmar fängslats.

Han säger att alla organisationer som stämplats som terroristorganisationer, i alla länder och avseende alla religioner, inklusive Muslimska brödraskapet, har två ansikten: ett vänt mot allmänheten och det andra dolt. Det här gäller även MB:s hemliga Internationella organisation som förnekas av vissa men inte av andra. Atmane Tazaghart frågar varför de helt enkelt inte bara döljer World Office, varför förneka offentligt?

Suwaidi säger att det kan ha att göra med en brist på en patriotisk dimension i MB:s tankevärld, även om det inte är hela skälet. Sedan säger han något som rynkas på näsan åt i Sverige, något som ses som töntigt, eller löjligt, till och med skändligt. Han talar om lojalitet mot staten och regimen i det land man är bosatt i. Ingen av islams rättslärda har under århundradenas gång sagt att en islamtroende måste ge upp sin lojalitet, lydnad och trohet gentemot fursten i ett sultanat, emirat eller en stat. Han säger att man aldrig hört talas om att svära lojalitet mot ett annat land eller ett annat tankesystem. Det är det här som är motsägelsen inom MB:s organisation, eftersom man i slutändan förklarar sin lojalitet mot MB:s Supreme Leader. Den officiella lojalitetsförklaringen gentemot det egna landet är bara en formalitet.

Han säger vidare att hemlighetsmakeriet skapar ett mindervärdeskomplex hos vissa. Därför förnekar de den Internationella organisationen för att få lojaliteten mot det egna landet att låta trovärdig. Han säger att dubbla lojaliteter är för honom obegripligt, som om man led av en personlighetsklyvning. Om båda personligheterna säger samma sak är det okej, men om de har olika uppfattningar, vilken följer man?

Man bör komma ihåg att Suwaidi bekänner under galgen. Han säger att man inte avslöjar det här med lojaliteten för Brödraskapets lägre och mellannivåer. De får bara veta att lojaliteten enbart gäller organisationens ledare i landet de bor i. Avslöjar man det verkliga förhållandet riskerar man att de nya rekryterna drar sin kos om de får veta att deras lojalitet flyttar vidare utomlands. Brödraskapets mest erfarna medlemmar förstår hur MB opererar på global nivå. De anser att lojaliteten mot det egna landet bara är en formalitet och att den verkliga lojaliteten gäller MB:s Supreme Leader. Vilket är problematiskt, säger han. Om något måste stoppas gällande något i det egna landet eller utomlands ska man då följa Supreme Leader eller det egna landets ledare? Mycket ofta är det hållningen som bestämts utomlands man följer, därför försöker man dölja Muslimska brödraskapets World Office eller Internationella organisation, kalla det vad du vill. De säger att en sådan instans inte existerar.

Därför, säger Suwaidi, är bay’ah det huvudsakliga skälet till att lagar som kriminaliserar vissa verksamheter stiftas. Om dina id-handlingar, din nationalitet och ditt pass specificerar att du kommer från det och det landet, hur kan du då svära trohet mot en utländsk organisation? Lagen betraktar detta som förräderi eller underrättelseverksamhet för fienden. Att förneka Internationella organisationen gör det möjligt att reducera risken att åtalas. Han använder ordet taqiyya.

Han säger, och än en gång är det viktigt att ha hans bakgrund i fängelset och benådning i åtanke, att det är därför lagen kriminaliserar den här sortens verksamhet och straffar de skyldiga genom att dra in deras nationalitet eller medborgarskap, eftersom lojaliteten flyttat utomlands. Vissa länder kallar dem fiendens agenter, andra kallar det främmande underrättelseverksamhet. Vad ska man då säga om folk som svurit total lydnad? frågar han. Sannolikt överger de sin patriotiska tillhörighet till förmån för en annan supranationell Organisation, svarar han.

Det här gäller sannerligen inte för Sverige, där lojalitet mot Sverige och patriotism betraktas som utslag av rasism och där det är hur lätt som helst att få samordningsnummer och ha mängder med olika identiteter och passhandlingar utan att någon ansvarig höjer ett ögonbryn.

I den här artikeln i Emirates 22 juni 2019, en sammanfattning av Suwaidis bekännelse i Arabemiratens TV, står det att han säger att MB under 2012 och 2013 uppmanade sina medlemmar i Arabemiraten att uppmuntra flera jemeniter att på Twitter förolämpa landet och dess symboler och att han var medlem i en cell som fick den uppgiften. MB gav dem också en lista på jemenitiska twittrare som Suwaidi beskrev som ”legoknektar” och instruerade dem att förmedla pengar och nya mobiltelefoner till dem. Uppmaningen från MB var att följa, stödja och retweeta de här twittrarnas förolämpningar, förmodligen det han själv kallar ”media hype”.

Han ska också ha sagt att MB gömmer sig bakom ”välgörenhet”, som att bygga moskéer och gräva brunnar i noggrant utvalda områden världen över, i syfte att göra sig populära och få väljarnas stöd i de här ländernas kommande politiska val och fackföreningsval. Likaså ska han ha sagt att MB inte tillåter några diskussioner om de order som ges från det centrala ledarskapet till filialer i olika länder, något som bekräftats av rättegångar och nyhetsrapporteringar i internationella medier står det. Han ska också ha sagt att en av de svåra sakerna med att tillhöra MB var att han alltid måste gömma sig vilket påverkade hans familj och vänner, och att MB övergav honom när han arresterades i Indonesien, trots att han under alla år hade fått lära sig att Organisationen alltid skulle stötta honom vad som än hände.

I det här blogginlägget visar Sameh Egyptson kopia av Internationella organisationens stadgar från 1994, den Organisation svenska MB påstår inte existerar.

När Omar Mustafa bedyrar att han inte tar order från Egypten är det en fullständigt innehållslös fras.

Mahmoud Aldebe säger att Mustafa har en hög grad inom svenska MB. Det innebär att Omar Mustafa har gått igenom hela den noggrant övervakade rekryteringsprocessen och bedömts duglig. Mustafa har cirkulerat i ledande ställning inom praktiskt taget varenda organisation som ingår i svenska MB. Av Suwaidis beskrivning fungerar MB ungefär som EU där ministrar och specialister ständigt möts, diskuterar och samordnar verksamheter i de olika länderna. Självklart vet Omar Mustafa vilka talarna är som hans olika organisationer, IFiS, Ibn Rushd, SUM, bjudit in till Muslimska familjedagarna och årsmötena i Sverige. Liksom han känner till MB:s judefientlighet.

Jag vill i det här sammanhanget också passa på att säga att det spelar ingen roll om Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har svurit lojalitetseden bay’ah eller om var och en av dem betraktas som supporter, anhängare, meningsfrände, sympatisör. De ingår i MB:s nätverk och har i många år varit flitiga talare på MB:s sammankomster som Muslimska familjedagarna och Årliga konferenser, och, i varje fall inte offentligt, kritiserat inbjudna talares extremt judefientliga retorik. Magnus Ranstorp twittrar flitigt om deras aktiviteter.

Muslimska brödraskapets judefientlighet, än en gång
Att judefientlighet är ett bärande element i MB:s ideologi har jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Det lyfte den franska islamforskaren Gilles Kepel fram redan 1984 i Le Prophète et Pharaon (The Prophet and Pharaoh. Muslim extremism in Egypt). Han har ett helt kapitel om Muslimska brödraskapets tidskrift al-Da’wa (1976–1981), tillåten under Anwar Sadats regim, en tidskrift genomsyrad av judefientlighet, vilket jag skriver om i detta blogginlägg 12 februari 2017 om bland annat Västeråsmoderaterna. Här är ett citat:

Av det Gilles Kepel kallar apokalypsens fyra ryttare, alltså det Muslimska brödraskapet anser är islams värsta fiender, är judarna den i särklass värsta fienden. Judarna utmålas i al-Da’wa som onda av naturen. Ingen skillnad görs mellan judar världen över och Israels regering. Tidningen hade en bilaga riktad till barn, kallade Lejonungarna. I bilagan lär man Lejonungarna att hata judar och varnar dem för deras fiende bland annat med citat ur Koranen och också ur ”en av deras böcker”, som syftar på Sions vises protokoll. Judar ska utrotas. Det är samma glödande judehat som Adolf Hitlers. Och detta judehat lär Muslimska brödraskapet små barn.
De små flickornas beslöjning, som Västeråsmoderaterna vill förbjuda och som Ami Netzler jämför med en keps och använder ord som trender och mode, symboliserar judehat. Det ska alla politiker och tjänstemän, inklusive tjänstemännen på Skolverket, vara utomordentligt medvetna om.

Det borde tidskriften Elles redaktion vara utomordentligt medveten om.

Det borde statsvetaren professor Erik Amnå, som för Folkbildningsrådets räkning granskade studieförbundet Ibn Rushd som Omar Mustafa var rektor för och som Helena Benaouda Hummasten var förbundsordförande för, vilket jag skrivit om i flera blogginlägg, ha varit utomordentligt medveten om med tanke på att det var just kritiken mot Ibn Rushds inbjudna talare som var upphovet till hans granskning. Men han behandlade de inbjudna judefientliga talarna som om det rörde sig om pojkstreck Omar Mustafa och kompani skulle växa ifrån. MB har funnits i Europa i 60 år. Den finländska konvertiten Helena Benaouda Hummasten har varit aktivist i över tre decennier. Liksom Omar Mustafa har hon cirkulerat runt på ledande poster i alla svenska MB:s organisationer och utbildats i svensk politik av Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation.

MB:s skattefinansierade judefientlighet borde utbildningsminister Anna Ekström (S) vara utomordentligt medveten om. Det är hon som är ansvarig samordnare av den planerade internationella konferensen om Förintelsen senare i år. Hon bör också vara utomordentligt medveten om den judefientlighet som åtskilliga gånger luftats i södra Sverige av invånare med rötter i Mellanöstern. I Mellanöstern betraktas tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905) som att autentiskt historiskt verk. Jag har ett helt kapitel om judefientlighet i min bok om Muslimska brödraskapet.

Det är för mig en gåta varför utbildningsansvariga inte låtit översätta den amerikanska judiska serieförfattaren Will Eisners seriealbum som kom för femton år sedan! där han med ett bildspråk alla barn behärskar skildrar hur Sions vises protokoll är ett plagiat av den franska författaren Maurice Jolys (1829–1878) kritik av franska politiska förhållanden under senare halvan av 1800-talet. Syftet med Will Eisners album är just att en gång för alla dödförklara Sions vises protokoll.

Seriealbumet hade kunnat användas i skolor, inom studieförbunden, inom vidareutbildningen av landets politiker och förvaltning i femton år! för att trasa sönder konspirationsverket Sions vises protokoll.

Försvaret av hijab på skolflickor är detsamma som försvaret av barnslaveri
I mitt allra första blogginlägg skriver jag att den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt) stiftade den första kända lagen om ”ärbara” kvinnors beslöjning, det vill säga en man äger deras könsorgan, för att skilja dem från ”icke-ärbara”, så att de alltså inte fick kränkande förslag likt profetens ovan nämnda hustru, se lertavlan här. Kvinnor över hela världen har sedan Tiglatpilesers dagar, och förmodligen långt innan, täckt håret enligt kulturella sedvänjor. Sedan dyker prästerskap upp lite här och var och påstår att det är gudomlig vilja. MB påstår att det är en plikt. Plikt och religionsfrihet går inte ihop.

Tiglatpilesers klädkod säger om bäraren

En man äger mina könsorgan
Jag är en mans annonspelare
Jag har inget egenvärde
Jag är inte född fri

MB:s klädkod, som övertagits av andra islamiska fundamentalister, säger exakt samma sak, med tillägget

Sharia står över svensk lag
Död åt homosexuella
Död åt avfällingar från islam
Död åt alla som hädar Allah och profeten Muhammed
Död åt alla judar

Notera att ledarna i Saudiarabien inte hade någon vidare kunskap om wahhabismen när Muslimska brödraskapets välutbildade män flydde dit undan förföljelser i Egypten. Saudiarabien är ett ungt land. Saudiarabien bestod av beduinstammar. Och de har sina egna klädregler.

Flickor i hijab har inte rätt att själva välja livskamrat. Det måste vara en islamtroende man. Flickor i hijab kan giftas bort i en moské i Sverige, försvinna från skolan och komma tillbaka till skolan femton år gammal som mamma. Flickor som tar av sig hijaben riskerar att dödas av familjemedlemmar.

De som försvarar hijab på skolflickor försvarar allt detta. Exempelvis religionsvetaren Eli Göndör som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. I sitt försvar av hijab använder han ”sekulärt förtryck” och nämner bland annat Siad Barre i Somalia. Göndör är motståndare till att hijab förbjuds på skolflickor i Sverige. Somalia blev självständigt 1960. År 1969 ledde general Siad Barre en militärkupp och införde ett kommunistiskt styre fram till 1991 då han i sin tur avsattes. Sedan kom de islamiska domstolarna. Detta är, enligt Göndör, exempel på ”sekulärt förtryck” i Somalia under tidigt 1960-tal, innan Barre tog makten

liksom detta

medan detta i nutid är flickornas ”fria val” i ett klansamhälle! Ett klansamhälle som emigrerat till Sverige.

Liksom detta.

Kvinnorättsaktivisten Ayaan Hirsi Ali, från Somalia,

skriver i sina böcker att hon aldrig var beslöjad i Somalia, att det var först när Muslimska brödraskapets imamer utbildade i Saudiaraben började sprida sin reaktionära lära i afrikanska länder som flickor och kvinnor började vara beslöjade, att om invånarna ville ta del av MB-driven sjukvård och sociala verksamhet var de tvungna att konvertera och följa MB:s tolkning av islam, vilket innebar beslöjning. I Sverige förtalas hon av Mattias Gardell, Rashid Musa, Salahuddin Barakat och Nalin Pekgul.

I Egypten, där islam är den dominerande religionen och där salafisterna breder ut sig, debatterar man islamiseringen av landet och skolflickors beslöjning, skriver Hany Ghoraba 23 december 2019 i artikeln ”Egyptian government cracks down on radical schools”. Tack Conny Lindström!

I Egypten slipper de som är emot islamiseringen och krav att skolflickor ska bära hijab skällsord som ”rasist”, ”islamofob”.

Hany Ghoraba skriver att när Muslimska brödraskapet förbjöds 2013 tog regeringen kontroll över 147 av deras skolor. Regimen har avskedat drygt tusen lärare i den offentliga skolan som sades ha utsatt barnen för extremistisk undervisning. ”Lärarna bör vara förebilder för eleverna”, säger vice utbildningsministern. De flesta offentliga skolor, förutom de godkända al-Azhar-skolorna, är sekulära. Utbildningsdepartementets mål är att filtrera bort Muslimska brödraskapets och andra reaktionära organisationers lärare i syfte att hindra att de nya generationerna indoktrineras. Regeringen har förklarat att Muslimska brödraskapets skolor är ett brott mot den nationella säkerheten. Många elever från dessa skolor arbetar i dag som domare, poliser och som officerare inom militären.

Säpo borde deklarera att MB:s skattefinansierade skolor är ett brott mot rikets säkerhet. Det är inte bara våldshandlingar som störtar ett rike.

Ghoraba skriver att enligt rapportering i egyptiska medier ska några av MB:s skolor ha slutat spela nationalsången och i stället spelat MB:s sånger med jihadistteman. I en region rapporterades att en skola år 2016 införde kravet att hijab var en del av skoluniformen, även om kristna flickor var undantagna. Föräldrarna gjorde uppror och skoldistriktets ledare införde förbud mot obligatoriska krav att flickor ska bära hijab.

Det blir också diskussioner i egyptiska medier när privatskolor har obligatorisk eftermiddagsbön då flickor och pojkar är separerade. Ghoraba skriver att just gruppböner i skolor, på arbetsplatser och andra ställen ingår i Muslimska brödraskapets utbildnings- och disciplinmetoder.

Ännu mer reaktionärt är det i egyptiska skolor som drivs av salafister. Flickor måste bära hijab och de kvinnliga lärarna niqab. Niqab i skolorna är förbjudet sedan 1995.

Detta kan man jämföra med Skolverkets beslut 2012, då Erik Ullenhag (L) var integrationsminister, att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten och diskrimineringslagen att införa generella förbud mot beslöjning i svenska skolor, ett beslut jag återkommer till.

I Egypten har niqab-frågan även hamnat i de högre lärosätena. Kairouniversitetets förra rektor införde 2015 förbud för fakultetsmedlemmar att bära niqab på campusområdet. Flera studenter hade klagat på att de inte kunde kommunicera med niqabbärande lärare. Islamister förklarade att förbudet stred mot författningen. Frågan drivs nu i domstol.

Ghorabi tar även upp hur syriska flyktingarnas radikala skolor skapar häftiga diskussioner.

Till och med i Saudiarabien talas det om att begreppet hijab i Koranen inte nämns i samband med kvinnors klädsel och att hur kvinnor klär sig därför hör till den privata sfären som staten inte ska lägga sig i, skriver Tina Thunander i boken De bokstavstrogna. Ett reportage om radikal islam (2019). Hon intervjuar en advokat som under en tidigare regim var shariadomare, men sattes i fängelse. När han släpptes ansågs det inte lämpligt att en man som suttit i fängelse skulle vara domare. Mannen anlitas nu som expert och sitter i ett antal kommittéer. Tina Thunander beskriver hur moralpolisens makt har minskat avsevärt sedan hon var i Saudiarabien förra gången.

Här i Sverige är det precis tvärtom. Politiker, journalister, opinionsbildare och åsiktsmaskiner utnämner sig själva till moralpoliser med makt att döma oliktänkande så fort flickors beslöjning är på tapeten. Inte någon gång tänker de på hur flickornas framtidsdrömmar krossas den dagen pappan i familjen säger att nu är det dags att sätta på dig hijab. Allt moralpoliserna tänker på är att få ge Sverigedemokraterna en känga.

Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen valet 2010 har landets politiker, journalister, opinionsbildare och åsiktsmaskiner skickat sina hjärnor till tippen. I tio år har de gjort SD till Sveriges huvudperson, satt en ära i att inte skriva eller säga något som kan ”gynna” SD och vänt verkligheten i Sverige ryggen. I dag ser vi resultatet. Sverige håller på att falla sönder. Vi har totalitärt styrda enklaver där flickor och kvinnor är under hård social press att bära hijab.

Ja, SD har nazistiska rötter. Det har också MB. Jag har aldrig hört Stefan Löfven kalla någon av MB-aktivisterna i Sverige, exempelvis Mehmet Kaplan, som han utnämnde till minister, eller Helena Benaouda, som i många år satt i SST:s nämnd och delade ut skattemedel till sina ”bröder”, för bruna, ett ord han flitigt använder om SD.

Den svenska verkligheten har kommit ikapp SD:s profetior när det gäller invandringen. SD hävdar att Sverige inte bör vara religiöst neutralt. SD är ett reaktionärt religiöst parti som nu håller på att putsa fasaden även på den reaktionära religiösa fronten. Professor Agnes Vold gjorde en imponerande insats före valet 2018 när hon lyfte fram SD:s syn på abort, vilket enligt partiets egen granskning gjorde att de tappade många kvinnliga röster i valet.

Var finns diskussionen om sekulär stat kontra sammanblandningen religion och politik i Sverige?
SD och Moderaterna har i Staffanstorp och Skurup röstat igenom förbud mot huvudduk i skolan, vilket fått politiker, journalister, opinionsbildare och åsiktsmaskiner att gå i spinn. Eli Göndörs ovan nämnda försvar av hijab på skolflickor är en kritik av att Staffanstorps kommunstyrelse röstat för att förbjuda huvudduk på småflickor upp till sjätte klass. Förbudet är en del av arbetet mot hedersförtryck och kommunens integrationsplan.

Det är olyckligt. Diskussionen borde handla om förbud för iögonfallande religiösa symboler i skolan, som ska vara sekulär. Som jag skrivit i tidigare inlägg så pågår det en inomislamisk strid mellan anhängare av en sekulär stat, där religion och stat är klart åtskilda, kontra anhängare av en stat styrd av sharia.

En sådan diskussion förs över huvud taget inte i Sverige. Sverige är en halvmesyr. Stat och kyrka separerades år 2000, men fortfarande är politiska partier involverade i kyrkan. Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) delar årligen ut många skattemiljoner till trossamfund, en myndighet Helena Benaouda Hummasten verkat i under många år, en myndighet som Alice Bah Kuhnke (MP) gjorde till MB-nazisternas PR-byrå när hon var demokratiminister.

Erik Ullenhag banade väg när han var integrationsminister 2010–2014 och plöjde ner skattemiljoner mot ”islamofobi”. Han ansåg att det var fullt riktigt att poliser kunde bära hijab, något som Camilla Grepe, redaktör för den nu nedlagda religionskritiska tidskriften Bright, redogör för i det här blogginlägget. Viktigt att notera i blogginlägget är dåvarande DO Katri Linnas fulla stöd för hijab överallt. Hon fick sparken som DO 2011, men hennes agerande har varit avgörande för Skolverkets okunniga syn på hijab 2012. Det här var då idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi, född och uppvuxen i Iran, hade sina glansdagar, han som ansåg att det stred mot grundlagen att förbjuda sjuåriga flickor att bära hijab i skolan, vilket han premierades för genom att bli ledamot i Diskrimineringsombudsmannens råd, Pressens Opinionsnämnd och Migrationsverkets etiska råd. Fazlhashemi skrev flitigt debattartiklar för hijab och mot ”islamofobi”. Jag skriver om honom i ”Shariadoket och manligheten”.

Erik Ullenhag var i farten redan som riksdagsledamot 2003 då han skrev motioner där han gör den monstruösa jämförelsen mellan antisemitism och ”islamofobi”, vilket jag kritiserar i det här blogginlägget.

Redan inför valet 2014 försökte Nätverket för ett sekulärt Sverige, genom Maj Martinsson Wiberg, föra en diskussion med Socialdemokraterna om Sverige som sekulär stat. De var kritiska till Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet men blev avsnoppade av dåvarande partisekreterare Carin Jämtin som i sitt svarsbrev över huvud taget inte nämnde MB.

Det är just förhållandet religion och politik och den sekulära staten som borde stå i fokus när beslöjning av skolflickor och offentliganställda diskuteras. Det är inte bara hijabister som bär iögonfallande religiösa symboler. Exempelvis Kristina Axén Olin, i många år moderat lokalpolitiker i Stockholm, riksdagsledamot sedan 2018, ser alltid till när hon är i TV att korset hon bär som halssmycke är mycket framträdande. Det är svårt att förstå om hon signalerar att hon inte behöver ta ansvar för sina handlingar för ansvaret tog Jesus på sig när han dog på korset för två tusen år sedan, eller om hon ansvarar för Moderaternas program. Ulf Kristersson placerade henne i Utbildningsutskottet. Här är den officiella bilden på henne.

Hijabklädda Leila Ali-Elmi (MP) är suppleant. Här är den officiella bilden på henne.

Om det är något utskott som borde ha kunskap om vad hijab signalerar och värdet av att iögonfallande religiösa symboler ska vara bannlysta i skolan så är det Utbildningsutskottet.

Om det är några ledarskribenter som borde ha kunskap om vad hijab symboliserar så är det landets största morgontidnings ledarskribenter. I stället verkar Dagens Nyheters skribenter tävla med varandra om vem som är mest kunskapsfientlig. I det här blogginlägget kritiserar jag Erik Helmersons artikel ”Staten ska inte jaga skolbarn i slöja”.

Den 16 januari 2020 skriver ledarskribenten Lisa Magnusson en lika okunnig artikel. Hon krossar små flickors framtidsdrömmar för nöjet att få ge Sverigedemokraterna en känga. Lisa Magnusson hade aldrig fått den position hon har i dag om det inte vore för alla kvinnorättsaktivister generationerna före henne som kämpade för flickors och kvinnors rättigheter. Hade hon varit en värdig efterträdare till dessa kvinnorättsaktivister så hade hon fört en diskussion om sakfrågan, sammanblandningen religion och politik eller sekulär stat. SD är ett reaktionärt religiöst parti. KD är ett reaktionärt religiöst parti. Det visade inte minst Lars Adaktussons hållning i abortfrågan. Samtidigt är Lars Adaktusson en av landets få politiker som tar islamisterna på allvar och satt sig in i vilket hot islamister utgör. Men KD har inte gjort några ansatser att strypa biståndspengarna till Islamic Relief.

Att de två religiösa partierna SD och KD samarbetar är inget konstigt. Men är det lämpligt med religiösa partier i riksdagen? Hur är de två partiernas inställning till att lägga ner Myndigheten för stöd till trossamfund och föra över de miljonerna till välfärden? Hur är de två partiernas inställning till att strypa alla skattemiljoner som går till MB:s övriga verksamheter i Sverige? Hur är de två partiernas inställning till offentligt finansierade kristna friskolor?

Sofie Löwenmark, konsekvent kritiker av islamister och islamisters friskolor, trodde att hon skulle debattera med den omtalade Vetenskapsskolans rektor och utsattes för denna man, Sven-Erik Berg, som även var rektor för en kristen friskola och som visade uppenbara tecken på att ha huvudet uppe bland molnen.

Att kunskap heller inte står högt i kurs bland landets politiker visar riksdagsledamot Magnus Manhammar (S) i den här okunniga debattartikeln 29 december 2019 om ”islamofobi”, en artikel som är en känga mot SD.

När skriver Magnus Manhammar en kritisk debattartikel mot Socialdemokraternas mångåriga samarbete med MB-nazisterna? Mot att MB-nazisterna finansieras med skattemedel?

Han skriver: ”Hat och hot mot muslimer i Sverige har ökat lavinartat. Förra året identifierades drygt 560 anmälningar där huvudbrottet hade ett islamofobiskt motiv, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). Det är 28 procent fler än 2016 och 72 procent fler än 2013.”

Det är en ohederlig beskrivning riksdagsledamot Manhammar presenterar för landets väljare. Han jämför inte med andra hatbrott. När man lägger ihop kristofobiska och andra antireligiösa anmälningar så får man de här siffrorna enligt tabellen ”Antal hatbrott – övriga motiv”

2013 islamofobi 327
de andra              321
2015 islamofobi 558
de andra              719
2016 islamofobi 439
de andra              556
2018 islamofobi 562
de andra              552

Det är ingen ”lavinartad” ökning av ”islamofobi”. Magnus Manhammar sitter i vår lagstiftande församling. Det är en skrämmande. Han demonstrerar sin kunskapsfientlighet. Hela artikeln låter som om han varit borta från den svenska debatten i minst ett decennium och fick Mattias Gardells 10 år gamla bok Islamofobi i julklapp och tror att han kommer på något alldeles nytt. Islamofobibegreppet har kritiserats och kritiserats och kritiserats. Vi har ingen hädelselag i Sverige. Att kritisera demokratifientliga tolkningar av islam är lika viktigt som att kritisera demokratifientliga tolkningar av kristendomen eller vilken annan religion som helst.

För allt handlar om tolkning när det gäller religioner.

Manhammar nämner Anders Behring Breivik. Och i samma artikel Ulla Gustavsson! Han skriver att den ”högerextremistiska, islamofobiska, agendan har spritt sig mer generellt i samhället. Idéer som tidigare ventilerades i samhällsdebattens undervegetation sprids numera på stora mediala plattformar av debattörer med både politiskt inflytande och ekonomisk uppbackning.”

Han kallar religionskritik för rasism! Han skriver: ”Men åsikterna och rasismen har också smugit sig in i de traditionella medierna, via ledarsidor, debattartiklar och krönikor. Rasismen har på så vis normaliserats. När den dåvarande ordföranden i Sveriges Simförbund Ulla Gustavsson sade att muslimska tjejer i slöja inte ska få synas på idrottens officiella bilder gav hon uttryck för denna normalisering.”

Det är förtal.

Han skriver vidare om nazistskynket: ”Moderaterna i Norrköping föreslog att kvinnor i slöja inte ska få synas i kommunens material. I Gävle vandaliseras en skylt där kommunen visade upp prominenta kommuninvånare, eftersom en av dem var en omtyckt lärare – som bar slöja. Det här är en minst sagt skrämmande utveckling.”

Jag frågar mig vad som är mest skrämmande. En okunnig ledamot i vår lagstiftande församling eller kritik av en judefientlig symbol? För hijab signalerar judefientlighet. Och demokratifientlighet, kvinnofientlighet, homofientlighet samt fientlighet mot religionsfrihet. Manhammar måste känna till att homosexuella förtjänar döden, att avfällingar från islam förtjänar döden och att det i många länder som styrs enligt sharia är precis det som sker med homosexuella och avfällingar.

Att judefientlighet är en integrerad del i MB:s ideologi framkommer i rapporten som kom för tre år sedan om Muslimska brödraskapet i Sverige, beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani.

Jag frågar mig: Varför har inte partiledarna informerat sina riksdagsledamöter om MB i Sverige? Varför har inte partiernas gruppledare i riksdagen anordnat studiecirklar om MB i Sverige?

Hur är det möjligt att en riksdagsledamot som tillhör regeringspartiet kan häva ur sig ett så okunnigt svammel?

Om vi hade haft ett annat valsystem, säg enmansvalkretsar, där kandidaterna frågas ut av väljarna om frågor som berör väljarna djupt, hade Magnus Manhammar blivit vald då?

Hade Stefan Löfven blivit vald?

Liberalernas partiledare i Storbritannien blev inte invald senaste parlamentsvalet.

Hur är det möjligt att minister Åsa Lindhagen (MP) gett Brå i uppgift att ”fördjupa kunskapen om islamofobiska hatbrott”, men inte kristofobiska eller andra antireligiösa anmälningar? Är det så att regeringen inte kan anordna en konferens om antisemitism utan att samtidigt göra en ”insats mot islamofobi”?

Varför använder Åsa Lindhagen inte begreppet muslimfientlighet? Eller är det så att hon menar att det är Brå:s uppgift att granska religionskritik?

Åsa Lindhagens uppdrag till Brå är ytterligare ett skäl att diskutera sammanblandningen religion och politik kontra sekulär stat där en kompakt mur rests mellan religion och politik.

Notera att sekulärt samhälle och sekulär stat är två helt olika saker. I ett sekulärt samhälle är alla religionsutövningar förbjudna. En sekulär stat är garanten för religionsfrihet.

Stefan Löfven har varit en katastrof för Sverige
Stefan Löfven är ingen statsman. Han är en marionett, styrd av Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation, som i sin tur är helt i händerna på monstret Muslimska brödraskapet sedan två decennier, mycket tack vare Helena Benaouda, vilket professor Jonas Otterbeck redovisar i sin doktorsavhandling som kom år 2000 och som jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Men också mycket tack vare medlemmar i Socialdemokratiska partiet som inte dragit en gräns mellan invånare från länder där islam är den dominerande religionen och den globala sekten MB:s politiska tolkning av islam. Ta bara dåvarande riksdagsledamoten Veronica Palms (S) tilltag att polisanmäla Björn Söder (SD) för en kommentar om islam och kalla det ”hets mot folkgrupp”. Veronica Palm svepte också in sig i hijab då bland andra Fatima Doubakil drog i gång det som kallades hijabuppropet 2013.

Rättegången mot partikollegan Ann-Sofie Hermansson är Socialdemokraternas verk. Det är Socialdemokraterna som utbildat och gött svenska Muslimska brödraskapet och gjort aktivisterna så säkra på sig själva att de nu ställt en socialdemokrat som kritiserat deras antidemokratiska verksamhet inför rätta.

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi och samtalet om nazistskynket som Ann-Sofie Hermansson inte ville finansiera

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahis fotarbete för Muslimska brödraskapets svenska gren, bland annat i det här blogginlägget. Redan år 2013 i boken Ljusets fiender kritiserade kulturdebattören och docenten i litteraturvetenskap Johan Lundberg Fatima Doubakils antidemokratiska verksamhet.

Men han har stämplats som ”höger” och därmed någon man kan strunta i. Det har skadat Sverige. Det rör sig inte om en höger vänster-fråga. Det handlar om det demokratiska styrelseskicket.

Doubakil och Abdullahi är politiska aktivister. Rättegången är politisk. Men landets kulturskribenter, inklusive SVT Kulturnyheterna, behandlade dem som konstnärer och det politiska samtalet om Burka Songs 2.0 som en konstnärlig händelse politiker inte ska lägga sig i.

Doubakils och Abdullahis retoriska knep är att påstå att de för ”muslimers” talan. Det är samma sak som om Knutbysekten eller vilken annan kristen sekt som helst skulle påstå att de för världens alla kristnas talan. Det är samma knep Mattias Gardell använder sig av, vilket jag kritiserar i det här blogginlägget.

Här är exempel på Doubakils och Abdullahis retorik hämtad ur Fria Tidningen 14 mars 2018 om Ann-Sofie Hermanssons beslut att dra in skattemedlen för samtalet om Burka Songs 2.0. Artikelrubriken lyder ”Den här typen av populistiska utspel måste vi markera mot”. Paret har arbetat i samarbete med Göteborgs stad i tio år, skriver de. Det är tio år för många.

När vi meddelades om stadsledningskontorets beslut att ställa in samtalet begärde vi ut allt relevant underlag. Av det vi hittills kunnat få ut så visar det sig att beslutet att ställa in samtalet och visningen grundar sig på två opinionsartiklar, påtryckningar från antimuslimska ideologer [min kursiv] och självutnämnda terrorexperter från försvarshögskolan [min kursiv]. En grupp personer som sällan är sen på bollen med att misstänkliggöra och anklaga organiserade muslimer [min kursiv] har lyckats, med hjälp av antimuslimska konspirationsteorier [min kursiv], utöva påtryckningar mot MR-avdelningen i Göteborgs stad. Det blir förstås absurt och nästintill ofattbart att chefen för enheten för Mänskliga Rättigheter i Göteborgs Stad, Klas Forsberg, istället för att erkänna att hans avdelning vikt sig för dessa krafter och inte kunnat stå pall mot ett drev med så tydliga antimuslimska förtecken [min kursiv], väljer att kasta sig med begrepp som “brist på allsidighet” i sitt pressmeddelande om att visningen ställts in.

Vidare:

Hyckleriet i detta vurmande för ”allsidighet” är överväldigande. Tittar vi närmare på den avdelning som Klas Forsberg är ansvarig för så återfinns ingen allsidighet vad gäller raslig mångfald [min kursiv]. Snarare tvärtom. Samtliga tjänstemän är vita [min kursiv] och representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senaste 30 åren i Göteborg. Inte en enda person från de ras-segregerade förorterna [min kursiv] finns representerad i personalsammansättningen på MR avdelningen [. . .].

Vidare:

Hur de vita [min kursiv] perspektiven lyser igenom visar sig inte minst i att kommunalrådet Hermansson (S) pekar ut oss som extremister som ”inte alls är främmande för den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa” för att vi fäster uppmärksamhet på hur det så kallade [min kursiv] kriget mot terrorismen urholkat demokratins principer med illegala krig, tortyr, massövervakning och en nedmonterad rättssäkerhet som främst drabbat muslimer.

Vidare:

Tyvärr är antimuslimismen [min kursiv] i dag så normaliserad att de dubbla måttstockarna inte blir uppenbar för de flesta människor. Likväl borde Hermanssons antimuslimism [min kursiv] föranleda någon slags självrannsakan från Socialdemokraterna som hämtar stort väljarstöd hos Göteborgs muslimer.

Vidare:

Inte heller har vi kunnat se utspelen om att hålla extremismen på armlängds avstånd när opinionsbildare som slår sig på bröstet för att vara islamofober [min kursiv] och som gjort karriär på att utmåla slöjbärande muslimska kvinnor som människor utan agens, får utbilda barn och unga i Göteborgs skolor. Eller när en författare [Per Brinkemo] som framställer den somaliska minoriteten som ett klanfolk i behov av upplysning bjuds in till kommunala skolor – helt oemotsagd. Den öronbedövande tystnaden och bristen på engagemang från Hermansson med flera i dessa fall visar på de ojämlika måttstockar som råder.

Vidare:

Det är tydligt att skuldbeläggandet av oss som muslimska kvinnor [min kursiv] bygger på en arrogans och en rasism som är återkommande i den svenska debatten. Det används som ett verktyg för att tysta samhällskritik [min kursiv] som inte placerar rasism hos enbart nazister.

Vidare:

Det är en sak att rasistiska keyboard-krigare ägnar sig åt att etikettera muslimers [min kursiv] kamp för jämlikhet som extremism och dessutom mena på att civilsamhället visat oro. Vår gräns går vid att en MR-avdelning, som finansieras av våra skattepengar, brister i sin kompetens att kunna se ett antimuslimskt drev [min kursiv] för vad det är. Ännu värre blir det när den högst uppsatta politikern i Göteborgs stad lånar samma språkbruk och analys som bygger på samma antimuslimska konspirationsteorier [min kursiv] om dolda extremistiska agendor. Den här typen av populistiska utspel måste vi markera mot. Därför väljer vi att inleda en diskussion med vårt ombud om huruvida vi ska starta en juridisk process mot Göteborgs Stad. Slutligen har vi även valt att polisanmäla Ann-Sofie Hermansson förtal efter att hon i sina blogginlägg, utifrån svepande anklagelser om extremism, bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt.

Det är nazistskynket samtalet skulle handla om.

Doubakil och Abdullahi får stöd av den ökända hästen från Troja
I Feministiskt Initiativ 23 januari 2020 skriver en grupp artikeln ”Åtalet mot Hermansson demokratiskt vägskäl” till stöd för de två MB-nazisterna, bland andra Mattias Gardell och Masoud Kamali samt Adrián Groglopo, Diana Mulinari och Edda Manga från det kommunistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som Abdullahi tillhör. De skriver att Doubakil och Abdullahi är två nyckelpersoner inom ”den svensk-muslimska gemenskapen”, att de är ”människorättsförsvarare”, de skriver om ”islamofobi”, de skriver om ”kolonialismen”. De skriver att om Hermansson fälls ”skickar det en varning till andra makthavare att inte missbruka sin position för att styra det offentliga samtalet, och signalerar att rättsväsendet tar de demokratiska principerna om allas likhet i värdighet och rättigheter på allvar.

Hur skulle det vara om landets publicister gjorde gemensam sak och  bröt tystnaden om Muslimska brödraskapets svenska gren?

Ann-Sofie Hermansson står ensam mot det globala monstret Muslimska brödraskapet!

24 januari 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Rötan inom Sveriges läkarkår: Socialminister Lena Hallengren (S) är en kuliss, en låtsasminister, en spratteldocka i händerna på Läkarförbundet, Vårdförbundet och Sveriges kommuner och regioner (SKR). Det nuvarande klagomålssystemet är en katastrof för patienten. Det är utformat i syfte att skydda vårdpersonal från patienternas klagomål. Det finns inga sanktioner mot de vårdgivare som inte besvarar patientens klagomål!

Enligt rapport från Socialstyrelsen drabbas omkring 110 000 patienter varje år av vårdskador och omkring 1 400 per år dör till följd av en vårdskada. Vi är många patienter och anhöriga som behöver en oberoende instans, en nationell Patientombudsman, att vända oss till som har till uppgift att aktivt hjälpa och bistå patienter och anhöriga. Patienter och anhöriga har ingenstans att vända sig. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur patientnämnderna är en kuliss, en låtsasverksamhet. I ett senare blogginlägg kommer jag att skriva mer om en nationell oberoende Patientombudsman.

Personer som söker asyl i Sverige får gratis juridisk hjälp. Personer som vägrar ta folk i hand på arbetet eller kräver att få bära Muslimska brödraskapets demokratifientliga politiska uniformspersedel hijab på arbetet får hjälp av en myndighet, DO. Patienter däremot förväntas kunna både juridik och medicin i samma ögonblick som de drabbas av en vårdskada, kunna föra sin egen talan och uttrycka sig skriftligt.

Sveriges politiker är likgiltiga för det faktum att patientens ställning är en demokratifråga, att klagomålsförfarandet är en demokratifråga. I slutet av det här inlägget kommenterar jag det pågående patientsäkerhetsarbetet, som utgår från ett personalperspektiv, och skriver att ett syfte med patientsäkerhetsforskningen uppenbarligen är att förhindra att enskilda personer inom sjukvården ska kunna ställas till svars för sina handlingar.

Här följer en fortsättning på mitt misslyckade försök att framföra klagomål på hur Ersta sjukhus i Stockholm hanterade min husläkares remiss och de dokument om min sjukvårdsskada som medföljde remissen och vad som hänt dessa dokument. Se tidigare blogginlägg om mitt brev med konkreta frågor till sjukhuschef Jan-Åke Zetterström, verksamhetschef Staffan Hederoths goddag yxskaft-svar och Patientnämndens begränsade insats. I slutet av det här inlägget visar jag hur jag blev bemött med goddag yxskaft-svar av tjänstemannen Gustav Ohlén på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Tre ord sammanfattar mina försök hittills: arrogans, nonchalans, vårdslöshet.

Sverige behöver en rättighetsrevolution. Detta efterlyste professorn i historia Lars Trägårdh redan för två decennier sedan i Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. Demokratiutredningens skrift nr 20 (SOU 1998:103) utan att någonting har hänt.

Avsaknad av patientperspektiv och juridiskt utkrävbara rättigheter
Sverige måste vara världens mest efterblivna land när det gäller patientperspektiv och patienträttigheter. Patientperspektiv och patienträttigheter existerar över huvud taget inte i Sverige. Jag har kontaktat alla åtta riksdagspartier om en patienträttighetslag. Och mötts av total likgiltighet. De svarar inte ens. Liberalernas Lars Granath deklarerade frankt att mina frågor var för vinklade och innehöll för många värderingar.

Därför byter jag nu perspektiv från Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten till Rötan inom Sveriges läkarkår.

Läkarförbundet har sammanställt etiska riktlinjer. Jag citerar punkt 13:”Läkaren ska i utlåtande endast styrka sådant som har saklig och professionell grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt inte kan bedömas.”

Torsten Mossberg, ledamot i Läkarförbundets förbundsstyrelse, tidigare enhetschef på Socialstyrelsen, kan ju till att börja med, tillsammans med Läkarförbundets jurister, ta sig en titt på det etiska i hans beslut 6/12 2005 att godkänna kvasivetenskapligt svammel riktat till en domstol, vilket ligger i den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik”, och vad hans beslut fick för konsekvenser för mig. Konsekvenser jag så småningom kommer att redogöra för mer i detalj.

Den blå knappen syns inte i mobilen. För den som inte läser den här texten på datorn finns här pdf-filen på 27 sidor bestående av text av mig, Socialstyrelsens vetenskapliga råd docent Pål Wölner-Hanssens (gynekolog) och professor Lars Wiklunds (anestesi) utlåtanden och Socialstyrelsens beslut (läkare Torsten Mossberg och senare läkare Staffan Blom). Det gäller en undvikbar sjukvårdsskada direkt relaterad till kirurgens syteknik (förslutningsteknik).

Individuellt utkrävbara rättigheter
Här följer en liten historik över det demokratifientliga svenska klagomålssystemet som ända från begynnelsen saknade patientperspektiv och som nu har spårat ur helt. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg kan Sveriges läkare tacka Socialstyrelsens tidigare generaldirektör Kjell Asplund för att de numera slipper risken att drabbas av disciplinstraff. Kjell Asplund var för övrigt generaldirektör då Torsten Mossberg och Staffan Blom skrev under besluten som rör mig.

Det finns ingen central instans som har det övergripande ansvaret för landets sjukvård. Regeringen kan komma med generella riktlinjer. Sedan gör regionerna (tidigare landstingen) som de vill. Det är därför vi har en så ojämlik sjukvård.

Statsvetaren Lars Karlsson skriver om rättigheter och avsaknaden av ett tydligt ansvar inom den svenska sjukvården i doktorsavhandlingen Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003). Hans bok ligger till grund för min lilla historik över sjukvårdens organisering och klagomålssystemet.

Lars Karlsson skriver om individuellt utkrävbara rättigheter, vilket även professor Lars Trägårdh skriver om. Det intryck jag fått av politikers likgiltighet är att de inte har en aning om vad medborgaren som rättssubjekt och individuellt utkrävbara rättigheter innebär, därför borde alla politiker, riksdagspolitiker såväl som lokalpolitiker, höja sin kompetensnivå och ta till sig vad dessa två forskare har att säga om ämnet.

Lars Karlsson jämför Sverige med Storbritannien. Han skriver att i Storbritannien infördes i början av 1990-talet något som heter Patient’s Charter som listade de rättigheter medborgaren i rollen som patient hade gentemot den offentliga sjukvården. ”Poängen är att chartern innehöll rättigheter som var utformade som individuellt utkrävbara rättigheter. Med detta menas att rättigheterna riktade sig till den enskilde medborgaren och det fanns tydligt formulerat hur man skulle kunna överklaga rättigheterna och vem som var skyldig att uppfylla desamma. Med att rättigheter är individuellt utkrävbara avses alltså att det finns mekanismer varmed en enskild individ kan utkräva rättigheter. Exempel på mekanismer kan vara domstolar eller andra instanser som utfärdar någon form av sanktioner om den aktuella rättigheten inte uppfylls” (s. 18, 19).

Sanktionerna såg Kjell Asplund till att ta bort. Jag har tidigare skrivit om att Ansvarsutredningen ansåg att det var för dyrt med en patienträttighetslag i Sverige. Så här skriver jag om skillnaden mellan Storbritanniens och Sveriges klagomålssystem i ett tidigare blogginlägg:

I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien, skriver Lars Karlsson, skapades det nationella sjukvårdssystemet (NHS) vid ett givet tillfälle, 1946 och togs i bruk 1948, när landet var en fullt utvecklad demokrati (s. 103).

Landstingen och intresseorganisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR)
I Sverige växte landstingens ansvar för sjukvården gradvis fram innan Sverige var en demokrati. Fram till 1862 var Sverige uppdelat juridiskt i socknar. Landstingen inrättades genom 1862 års kommunalreform då det stadgades att ett självständigt landsting skulle finnas i varje län vid sidan av länsstyrelsen och kommunerna. Några år senare när tvåkammarsystemet inrättades gavs landstingen uppgiften att utse ledamöter till första kammaren. (Tvåkammarsystemet upphörde1970.) ”Att landstingen skulle ta hand om sjukvård var inte på något sätt någon självklarhet”, skriver Lars Karlsson (s. 93).

Landstingsförbundet, som är en intresseorganisation, bildades 1920, ”i syfte att ge landstingen en starkare röst och en enad front utåt” (s. 96). ”Landstingsförbundet är unikt (tillsammans med Kommunförbundet ska tilläggas)”, skriver Karlsson, ”att representera hela svenska folket.

År 2007 slogs de två förbunden ihop och hette Sveriges kommuner och landsting (SKL). I år bytte de namn till Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Lars Karlsson skriver: ”När det gäller vad man kan kalla traditionella intresseorganisationer representerar dessa vanligtvis ett distinkt intresse, och som ska vägas mot andra motsvarande distinkta intressen. Löntagarnas intressen har traditionellt ställts mot näringslivets intressen i form av intresseorganisationerna LO och SAF. Men om en intresseorganisation representerar hela svenska folket kan det ju rimligtvis inte finnas något distinkt motsatt intresse” (s. 97).

I boken diskuterar Karlsson enbart Landstingsförbundet och skriver att medborgarens möjlighet att utkräva ansvar ter sig mycket indirekt och diffust (s. 98), vilket även gäller SKR.

Han skriver att sjukvårdens styrning sker i flera led. ”Först och främst fattar riksdagen sjukvårdspolitiska beslut, men detta är på ett generellt plan. Den konkreta utformningen av sjukvårdspolitiken sker i kontakterna mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Reformer som exempelvis sjukronorsreformen [infördes 1970], Dagmaröverenskommelsen [2012] och vårdgarantin implementeras genom överenskommelser och avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Dessa avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet är värda att lyfta fram, framför allt då de innebär att det sluts offentliga avtal med en privaträttslig organisation som Landstingsförbundet. Inte minst detta indikerar den status av offentlig myndighet som Landstingsförbundet i det närmaste har” (s. 99).

SKR är en intresseorganisation för lokalpolitiker och tjänstemän och syftar till att stärka det lokala självstyret!

Lars Karlsson sammanfattar: ”Slutsatsen vad gäller landstingens förhållande till demokratin är att ansvarsutkrävandet är otydligt och att detta förhållande har långa historiska rötter.” Vidare: ”Otydligheten framträder framför allt i landstingens bleka demokratiska karaktär och Landstingsförbundets starka politiska roll på sjukvårdsområdet” (s. 100).

Även Läkarförbundet har en stark roll. Men det finns ingen intresseorganisation som tillvaratar alla patienters intressen som motpart till SKR och Läkarförbundet. Wikipedia listar de 29 patientorganisationer som finns i Sverige. Alla patienter har inte kroniska sjukdomar.

Fram till för några år sedan sprang landet journalister ständigt till Läkarförbundets ordförande så snart något gällde patienter.

Klagomålssystemet
Lars Karlsson räknar upp de instanser som kunde komma i fråga för patientens rättigheter, klagomål och ansvarsutkrävande då han skrev sin avhandling (2003). På nationell nivå: Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Socialstyrelsen, Patientförsäkringen, Justitieombudsmannen och på regional nivå landstingens patientnämnder.

Patientnämnderna. Före 1 september 1999 hette de förtroendenämnder. ”Patientnämnderna”, skriver Karlsson, ”är en relativt ny instans på sjukvårdsområdet. Det var i samband med att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fick sin nuvarande form, som fristående från Socialstyrelsen, som riksdagen 1980 efter en proposition från den dåvarande borgerliga regeringen beslutade om att försöksverksamhet skulle inledas med som de då hette förtroendenämnder” (s. 115). Nämnderna spelar en närmast obefintlig roll utifrån ett rättighetsperspektiv, skriver Karlsson. ”Först och främst är nämnderna ingen instans för hanterande av klagomål och utkrävande av några rättigheter. Däremot ska nämnderna hjälpa patienten till rätt instans” (ibid.).

Det verkar inte gälla den nuvarande patientnämnden i Stockholm till skillnad från min kontakt med den 2004. Jag vet inte vilken instans jag ska vända mig till för att få veta vad som hänt bunten med handlingar om min sjukvårdsskada jag sammanställt och som min husläkare skickade till Ersta.

Patientnämnderna är inte självständiga. ”Nämnderna ligger organisatoriskt direkt under landstingsfullmäktige”, skriver Lars Karlsson (s. 117). ”Genom en instans beroende av en annan uppkommer frågan om vem instansen egentligen företräder” (s. 118). Riksdagens revisorer kom 1994 fram till att patientnämnderna framför allt är sjukvårdshuvudmännens organ.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). År 1980 blev HSAN en fristående myndighet. Leif Karlsson skriver att HSAN:s institutionella historia kan spåras till det som hette ”Collegium Medicum som bildades 1663 som en yrkesorganisation för medicinskt verksamma. Organisationen hade tidigt flera statliga privilegier som att utöva kontroll över yrkesverksamma på sjukvårdsområdet” (s. 119). År 1813 omvandlades organisationen till en regelrätt offentlig administrativ enhet med namnet Sundhetskollegium som ansvarade för både civil och militär sjukvård och gradvis, skriver Karlsson, ”kom det nya organet att få kontroll över hela hälso- och sjukvården” (ibid.).

”År 1877”, skriver Karlsson vidare, ”ändrades namnet till Medicinalstyrelsen, men både generaldirektören och de främsta tjänstemännen var även fortsättningsvis medlemmar av den medicinska professionen. Medicinalstyrelsen blev den högsta offentliga hälso- och sjukvårdsauktoriteten med tillsynsbefogenheter över all sjukvård i landet” (ibid.).

Disciplinärenden. Medicinalstyrelsen prövade frågan om disciplinärt ansvar ”i viss sammansättning oavsett om de var anställda hos styrelsen, styrelsens underlydande organ, kommunala huvudmän, eller om de var fria yrkesutövare. I den så kallade Medicinalstyrelseutredningen som tillsattes 1942 föreslogs i ett betänkande att en särskild disciplinnämnd skulle inrättas. Förslaget godtogs och i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947 föreskrevs i instruktionen för styrelsen att ärendena rörande ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens inseende, skulle handläggas av en medicinalstyrelsens disciplinnämnd och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens” (ibid.). Höga tjänstemän från medicinalstyrelsen var ledamöter i disciplinnämnden och medicinalstyrelsens generaldirektör var ordförande.

Disciplinnämnden förändrades i och med att Socialstyrelsen bildades 1968. ”Majoriteten i den nya Medicinalväsendets ansvarsnämnd kom att rekryteras utanför Socialstyrelsen. Dessutom var inte längre generaldirektören ordförande i nämnden, utan istället utsågs en oberoende domare av regeringen. Nämnden var dock fortfarande en del av Socialstyrelsen” (s. 119, 120). Nämnden fick namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) när den år 1980 blev en självständig myndighet. Ingen i nämnden representerade ett explicit patientintresse, skriver Karlsson. Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO utsåg ledamöterna. Fyra ledamöter skulle representera allmänhetens intresse, vanligtvis var de riksdagsledamöter (s. 123).

HSAN är till för staten och är inte ett organ för patienternas klagomål
Lars Karlsson skriver:

Medborgaren framträder inte som ett individuellt rättssubjekt i särskilt hög utsträckning i förhållande till HSAN. Detta har flera orsaker, varav den viktigaste är att HSAN aldrig varit ämnad att vara ett instrument för klagomål eller rättighetsutkrävande. Som den korta historiska genomgången visat är ansvarsnämnden i första hand till för staten. Det är staten som genom HSAN tillser patienternas säkerhet och att sjukvårdspersonalen uppfyller sina skyldigheter. Ansvaret i namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd riktas uppåt och inte nedåt mot medborgaren.
Frågan om medborgarnas rättigheter i deras roller som patienter i förhållande till HSAN blir därmed inte helt enkel. Medborgarna vänder sig till nämnden med klagomål om undermålig vård. Nämndens uppgift är dock inte att tillgodose patienternas rättigheter i den meningen att man kan vända sig dit för att få tillgång till vård eller en viss behandling som man blivit nekad.
[. . .] Nämndens uppgift är helt och hållet inriktad på fall som gäller det disciplinära ansvaret hos sjukvårdspersonalen. Därmed är de enda tänkbara utfallen av HSAN:s handläggande bestraffningar av personal som på olika sätt agerat inkompetent eller negligerande. Någon motpart kan man då inte säga att medborgaren har i nämnden [. . .] (s. 120).

Samma sak gäller för JO, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg. Alltså att JO inte är till för medborgarnas skull.

Lars Karlsson skriver att HSAN inte tar upp frågor som rör otrevligt bemötande, vilket många klagomål handlar om. HSAN tar bara upp sådant som rör medicinsk säkerhet. Karlsson skriver också att medborgaren inte hade en framträdande roll som individuell part före 1980, då HSAN blev en självständig myndighet. Fram till 1980 sköttes målen i nämnden ”som disciplinärenden normalt behandlas inom offentlig verksamhet, nämligen som en sak mellan arbetsgivaren/myndigheten och den anställde. När väl medborgaren lämnat in det skriftliga klagomålet till HSAN hade denna ingen rätt att delta i den fortsatta utredningen. Patienten var helt enkelt ingen part i målet, utan antogs istället spela rollen som påkallande statens uppmärksamhet på att en yrkesutövare inom vården begått ett fel” (s. 121).

Efter 1980 fick patienten rätt att ta del av aktmaterialet och, ”som det uttrycktes, förebringa egen utredning och bevisning. Dessutom kan numera [2003] båda parterna, inte bara yrkesutövaren inom vården, överklaga nämndens beslut i sak till kammarrätten” (ibid.).

Jag har erfarenhet av HSAN:s verksamhet vilket jag kommer att beskriva i ett senare blogginlägg. Här nämner jag bara att det var på den tiden man inte kunde läsa sina sjukjournaler online. Jag hade inte läst mina journaler innan jag på uppmaning av Patientnämnden i Stockholm anmälde sju läkare, och jag blev chockad när jag läste vad läkarna hade skrivit. Ännu mer chockad blev jag när jag läste läkarnas kommentarer på min anmälan. För att inte tala om nämndens beslut, som inte var nämndens beslut eftersom ordföranden Annika Marcus inte kopplade in nämnden i mitt fall utan nöjde sig med HSAN:s två sakkunniga. Allt skedde skriftligt. Jag har varken juridisk eller medicinsk utbildning. Läkarna hade tillgång till Läkarförbundets jurister. Det var uppenbart att en del skrivelser inte var författade av läkarna själva.

Men åter till Lars Karlsson. Han skriver om patientens svårighet att få läkare att ställa upp med sakkunskap för en anmälan mot en kollega. Det kan jag vittna om. Specialisterna känner varandra. De träffas på konferenser, de träffas i arbetet, de ingår i samma forskarlag, de skriver papers och artiklar tillsammans. Att specialisterna, ens i egenskap av Socialstyrelsens sakkunniga, går emot kolleger inom det egna specialfacket är de ovan nämnda utlåtandena från Pål Wölner-Hanssen och Lars Wiklund bevis på. Det gäller även inom Patientförsäkringen LÖF. Professor Lars Wiklund nämner inte namnet på de läkare på en smärtklinik som var anmälda, inte vad de var anmälda för och inte min konkreta smärta, stygnen under huden. Man kan inte vara mer konkret. Ändå svamlar han om att allt handlar om pedagogik, att [de icke namngivna] smärtläkarna inte hade lyckats förklara för mig hur svårbehandlad min [icke namngivna] smärtproblematik var. Detta svammel godkände Torsten Mossberg som utlåtande till domstol. Detta svammel anförde Patientförsäkringens gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist 25 augusti 2009 som skäl att inte bevilja skadestånd. ”Enligt utlåtande 051203 av Professor Lars Wiklund finns ingen grund för kritik mot smärtläkarnas handläggning.” Hon hade tillsammans med gynekolog Kjell Schedvins, som var anmäld, skrivit den här artikeln. Enligt artikeln var även Kjell Schedvins verksam inom Patientförsäkringen som då hette Personskadereglering AB. Elsa Ryde-Blomqvist nämner inte Kjell Schedvins namn i sitt avslag. Hon skriver ”ML remitteras till Junoenheten KS för psykosomatisk bedömning innan ställningstagande till ev. ytterligare kirurgi.” Ett korrumperat utlåtande eftersom Kjell Schedvins deklarerade klart och tydligt att det är en bagatell hur man syr, det sätter man ju underläkare på. Det var aldrig tal om kirurgi från hans sida. Han sa inte heller att Junoenheten var en psykosomatisk enhet. Han frågade om jag ville träffa en gynekolog som ägnade sig åt smärtor. Självklart sa jag ja. Han sa inte att gynekologen specialiserat sig på förlossningssmärtor. Hela förfarandet hos Patientförsäkringen var skriftligt. Patientförsäkringen väntade med att behandla mitt ärende tills beslutet från HSAN fanns 11 oktober 2004. Min skadeanmälan inkom 23 januari 2004. Elsa Ryde-Blomqvists första avslag 12 februari 2008 lät för likt HSAN:s beslut så jag klagade. Dessutom visade det sig att merparten av de bilagor jag lämnat in inte fanns med i det första utlåtandet utan separerats från min anmälan och låg i en salig hög hos Patientförsäkringen.

Lars Karlsson skriver att svårigheten att få en läkare att kritisera en kollega kan vara skälet till att så få läkare tilldömdes disciplinstraff. Vidare: ”Själva proceduren är mestadels skriftlig. De inblandade själva är sällan på plats. Detta i sig kan vara en orsak till att många läkare frias. Som HSAN:s ställföreträdande direktör Lars-Åke Johnsson uttryckte det i en tidningsintervju: ’Det är lätt att ljuga i skrift. Papper rodnar inte och kan inte korsförhöras.’ [Landstingsvärlden nr 31 1996] Utifrån medborgarens karaktär som individuellt rättssubjekt är detta ett minus. Denne framstår mindre som part om han eller hon inte får deltaga muntligt. Det rent skriftliga förfarandet stärker bilden av att medborgarens roll endast är att väcka det offentligas uppmärksamhet på att något är fel, och inte att ges rollen av individuellt rättssubjekt” (s. 122).

Jämför vad jag skriver ovan om det muntliga förfarandet i Storbritannien. I stället för att stärka patientens roll som individuellt rättssubjekt lyssnade politikerna på lobbyisterna som ville få bort disciplinstraffen helt och hållet. En av dem var HSAN:s dåvarande ordförande Annika Marcus, vars dotter är läkare. Jag återkommer till Annika Marcus lobbyverksamhet i senare blogginlägg.

För övrigt bör förfarandet hos Patientförsäkringen LÖF även vara muntligt. En så genomkorrumperad verksamhet som behandlingen av mitt ärende hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Och då hade jag erfarenheten av HSAN.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör, ”Vi ska koncentrera oss på systemfel och inte på att leta syndabockar”
Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att fria läkare från allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten vid systemfel och ”lärande”, inte på att ”leta syndabockar”.

Hanteringen av mitt klagomålsbrev till Ersta sjukhus sjukhuschef demonstrerar att vårdgivaren inte alls är intresserad av ”lärande”.

Sjukvårds- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S)
Ylva Johansson svalde okritiskt Asplunds mantra, liksom hennes efterträdare Göran Hägglund (KD), liksom senare Annika Strandhäll (S).

Här är Ylva Johanssons svar på interpellation 2005/06:179 6 § Anf. 11 om patientsäkerhet inom sjukvården:

Jag vill öka inrapporteringen. Socialstyrelsen och Kjell Asplund bedriver ett mycket bra arbete där de under en tid prioriterar dessa frågor och systematiskt arbetar med inrapporteringsrutiner bland sjukvårdshuvudmännen samt hur man återför kunskapen till verksamheten. Jag räknar med att det utvecklingsarbetet kommer att fortsätta att bedrivas, och det betyder väldigt mycket.
Själv kommer jag att träffa Socialstyrelsens ledning nästa vecka för att särskilt diskutera dessa frågor och de förslag till förändringar av lex Maria som Socialstyrelsen då kommer att överlämna till mig. Man vill alltså på ett tydligare sätt fokusera på systemfelen och mindre på syndabockar bland enskilda individer. Jag är mycket intresserad av att ta del av deras förslag.

Notera att en syndabock är oskyldig. En syndabock tar på sig skulden för den skyldige, eller åläggs att ta på sig skulden. Socialstyrelsens generaldirektör ger begreppet syndabock en helt ny innebörd. Och Ylva Johansson befriar hela läkarkåren från allt personligt ansvar.

Klagomålen flyttas till Socialstyrelsen 1 januari 2011 och utreds av tjänstemän
Det blev regeringsskifte 2006. Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag, dir. 2007:57. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 januari 2011. Patienterna ska hädanefter anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slipper allt personligt ansvar. Socialstyrelsens beslut gick inte att överklaga. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”. Läkarförbundet påstod att förslaget att läkare inte längre ska kunna få disciplinstraff handlar om ”ökad patientsäkerhet”.

Läkartidningen beskriver patienternas försämrade möjligheter att utkräva ansvar så här: ”Med den nya patientsäkerhetslagen går ett kritiserat och fruktat system med varningar och erinringar i graven.”

Louise Josborg skrev 2010 ett examensarbete i journalistik, Den osynlige patienten, om den nya lagen och har satt ett streck över uppsatstiteln för att markera att inte en enda patient har fått komma till tals i den 600 sidor tjocka utredningen Patientsäkerhet: Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 2008:117). Skälet till Göran Hägglunds utredning var att enligt Socialstyrelsen drabbades 105 000 personer varje år av vårdskador och att
3 000 personer dog till följd av en vårdskada. Louise Josborg intervjuade HSAN:s dåvarande generaldirektör Aud Sjökvist som var kritisk till det nya klagomålssystemet.

Aud Sjökvist, som är generaldirektör för HSAN, är kritisk till att utredningen helt missat patientperspektivet. – Det är visserligen svårt att nå patienterna. De som gör anmälningar till oss är de som orkar göra det och resten av dem som råkar ut för vårdmissar är helt anonyma. Men det betyder inte att man inte borde ha försökt nå dem, säger hon. I sitt remissvar på utredningen kallar HSAN därför beslutet att lägga utredningsansvaret på Socialstyrelsen ett ”tjänstemannabeslut”. Patienterna har, och har haft, en svag ställning i vården menar Aud Sjökvist. Deras ställning har försvagats ytterligare i och med den nya lagen. – Rent juridiskt finns det få möjligheter att få händelser i vården prövade, förutom när det gäller beslut om tvångsvård. Det gör patienternas ställning väldigt svag. Den enda möjligheten är att polisanmäla händelsen och försöka få en straffrättslig rättegång, berättar hon. HSAN:s arbetssätt har på många sätt liknat en rättegång, vilket i alla fall har bidragit något till patienternas ställning i vården. En del av problemet är att det inte finns någon patientorganisation som representerar alla patienter, och där det finns juridisk kunskap, menar Aud Sjökvist. – Det skulle ha varit en stor fördel. En sådan patientorganisation hade kunnat föra patienternas talan och samtidigt förstått de juridiska följderna av den här förändringen. Hon håller även med om att de lindriga disciplinåtgärderna hade ett värde för patienternas möjlighet till upprättelse, och därmed deras ställning. – Om en läkare till exempel får en varning är det en viktig markering om att någon har sett och uppmärksammat det som hänt. Att det behövdes en förändring av ansvarssystemet är Aud Sjökvist överens med regeringen om. HSAN:s arbetssätt har inte varit optimalt, menar hon. Men att lägga över ansvaret på Socialstyrelsen var inte den bästa lösningen. Hädanefter ska HSAN bara besluta om de allvarliga disciplinåtgärderna ”prövotid” och ”indragen legitimation”, efter att Socialstyrelsen utrett ärendena och konstaterat att vårdpersonalen i fråga innebär en allvarlig risk i vården. – Jag ifrågasätter faktiskt att de har kvar HSAN nu när 98 procent av verksamheten försvinner, säger Aud Sjökvist (s. 4).

Louise Josborg skriver vidare: ”Utredarna har gjort flera studieresor utomlands och träffat representanter för forskarvärlden, sjukvårdspolitiker och vårdpersonal. Men inga patienter eller patientorganisationer” (s. 19).

Klagomålen samlades på hög hos Socialstyrelsen. Så här skriver Miki Agerberg i Läkartidningen 3 augusti 2012: ”När Socialstyrelsen tog över ansvaret fick man också överta 2 300 oavslutade klagomålsärenden från HSAN, och nya klagomål strömmade in i en takt av drygt 500 i månaden. Under hela 2011 kom det in 6 700 klagomålsärenden till Socialstyrelsen – betydligt fler än de cirka 4 500 som kommit in till HSAN året före.”

Klagomålen flyttas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 1 juni 2013
Den 1 juni 2013 inrättades IVO som tog över klagomålen. Av någon anledning ingår flera olika områden i IVO:s uppdrag i stället för att en renodlad myndighet för patienters klagomål inrättades. Jag har erfarenhet av IVO eftersom mitt ärende låg hos Socialstyrelsen och tjänstemännen där som hanterade klagomålen helt enkelt flyttade över till IVO. Även IVO överhopades med klagomål och förfarandet ändrades på nytt, till nackdel för patienten. Bara de allvarliga ärendena som lett till dödsfall skulle vara kvar. Resten skulle patienterna ensamma ta hand om. Som jag fått göra.

Klagomålen flyttas till vårdgivaren 1 januari 2018
Annika Strandhäll (S) var socialminister när de nya reglerna om att patienten först ska klaga hos vårdgivaren i stället för att vända sig till IVO. Hon påstår i artikeln att ”ansvarsfördelningen mellan de som tar emot klagomål inom vården blivit tydligare”. Som om patienter i Sverige skulle kunna utkräva ansvar av vårdgivaren!

Som exempel på vad regeringen gör för att klara sjukvårdens utmaningar nämner hon ”ett nytt klagomålshanteringssystem i vården”.

Även på Läkarförbundets fullmäktigemöte 2017 nämner hon klagomålssystemet: ”Flera lagförslag på sjukvårdsområdet är också på gång. Bland annat den nationella läkemedelslistan, bättre samverkan för utskrivningsklara patienter och en ny ordning för klagomålshantering.” Annika Strandhäll är totalt blind för patientperspektivet.

Patientsäkerhet och patienträttigheter – två motstridiga perspektiv?
Synnöve Ödegård, leg. sjuksköterska och doktor i folkhälsovetenskap, definierar patientsäkerhet så här: ”Begreppet patientsäkerhet kan, förenklat uttryckt, sägas handla om förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete på ett säkert sätt, det vill säga utan att oönskade konsekvenser uppstår” (s. 31, kapitlet ”Från straff till prevention – en tillbakablick” i antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet (2019).

Oönskade konsekvenser för vårdpersonalen?

Synnöve Ödegårds ordval ”från straff till prevention” talar sitt tydliga språk. Hennes vårdpersonalperspektiv demonstrerar varför inga patienter intervjuades i Göran Hägglunds utredning om patientsäkerhet. Synnnöve Ödegårds personalperspektiv, eller snarare patientsäkerhetsperspektiv, och Lars Karlssons patienträttighetsperspektiv handlar om två helt olika saker. Lars Karlssons avhandling handlar om medborgarens avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter, vilket är en demokratifråga. Ödegård har ett konsekvent personalperspektiv i sin genomgång av klagomålsförfarandet, vilket är en fackföreningsfråga. Men båda två demonstrerar att klagomålsförfarandet inte handlar om att ge patienten/anhöriga upprättelse.

Ödegård inleder med fallet 1936 som ledde till det som kom att kallas lex Maria-anmälan. Fyra personer dog på Maria sjukhus i Stockholm efter att ha fått en spruta med kvicksilver i stället för lokalbedövning för lättare åkommor som skulle behandlas. Vätskorna förvarades i samma skåp av utrymmesskäl. Händelsen polisanmäldes, flera åtalades. Ingen straffades. Ödegårds kommentar: ”Många av de faktorer som bidrog till händelsen på Maria sjukhus för över 80 år sedan har relevans i dag även om läkemedel hanteras på ett annat sätt nu och förutsättningarna inte är desamma som då. Men händelsen på Maria sjukhus visar att det förutom mänskliga misstag förekom uppenbara organisatoriska brister [min kursiv] som kan ha bidragit till händelseutvecklingen” (s. 34). Och det är organisatoriska brister patientsäkerhet handlar om.

Ödegård skriver vidare: ”När kravet på rapportering infördes 1937 skulle anmälan göras både till Medicinalstyrelsen och Polismyndigheten. Syftet var att hitta den skyldiga och fastställa bevis. Det började emellertid ifrågasättas redan i slutet på 1970-talet och lärandet av en händelse [min kursiv] bedömdes nu vara viktigt, och 1983 – 45 år efter lex Marias tillkomst – fick föreskriften ett uttalat preventivt syfte. Den dubbla anmälningsskyldigheten slopades och anmälan till polis krävdes inte längre” (s. 39). Men fortfarande låg ansvaret för begångna misstag hos den enskilda individen, vilket framställs som en nackdel.

Socialstyrelsen överförde allvarliga ”försummelser” till HSAN, skriver Ödegård. ”Det innebar att myndigheten hade både en preventiv och en disciplinär roll. Med den nya inriktningen på tillsynen bedömdes en varning eller erinran av HSAN inte ha någon preventiv effekt” (s. 42). Ansvaret flyttades upp till vårdgivarnivå ”i stället för att endast läggas på den yrkesutövare som ’begått misstaget’” (s. 42, 43). Ödegård skriver att förändringen ledde till en ”våldsam debatt i media” och visar bild på två tidningsurklipp, ett från Expressen september 1991 med rubriken ”Socialstyrelsen rekommenderar: Släpp syndarna fria!” och ett odaterat och anonymt klipp ”Socialstyrelsen ’slutar jaga syndabockar’. Misstag i vården anmäls inte längre” (s. 43), av Socialstyrelsen väl att tillägga.

Uppenbarligen hade mediedebatten effekt på den tiden. Ödegård skriver: ”År 1994 ändrades bestämmelserna för när en lex Maria-anmälan skulle anmälas till HSAN. Anledningen var en ny tillsynslag som bland annat skärpte kraven på HSAN-anmälningar, troligen som en följd av den kritik som riktats mot det ’nya systemet’” (s. 43). Vidare: ”Det medförde att yrkesutövare fortfarande kom att anmälas till HSAN trots att uppenbara systembrister förelegat” (ibid.). Vidare: ”Hotet om att bli anmäld till HSAN var en betydande stressfaktor för många, vilket troligen också påverkade benägenheten att anmäla en händelse negativt” (s. 44), alltså en arbetsmiljöfråga. Ödegård förespråkar ett system som utmärks av ”upplevd nytta, tillit till systemet och frihet från sanktioner” (ibid.). Förebilden är NASA:s rapporteringssystem.

Ödegård skriver positivt om patientsäkerhetslagen. ”Tjugo år efter det att Socialstyrelsen aktivt började arbeta med patientsäkerhetsfrågorna 1990–1991 fick Sverige år 2011 en patientsäkerhetslag (PSL) (2010:659). Införandet av PSL skulle innebära en tydlig övergång från ett individperspektiv till ett mer systeminriktat perspektiv. När PSL infördes togs disciplinpåföljderna bort och Socialstyrelsen fick en odelat preventiv roll” (s. 44, 45).

Ödegård ägnar inte en mening åt patienternas försämrade möjligheter att framföra klagomål. Allt handlar om vårdpersonalens anställningsförhållanden.

Ödegårds beskrivning av IVO som inrättades 2013 demonstrerar att myndigheten inte har ett patientperspektiv utan är till för staten. ”I IVO:s uppdrag ingår att myndigheten regelbundet ska återföra och sammanställa resultat och iakttagelser från sin tillsyn” (s. 45).

Sammanfattningsvis kan man säga att ju mer forskning och lagstiftning om patientsäkerhetsfrågor desto längre in i mörkret hamnar patientperspektivet och patienters rättigheter.

Patienträttigheter är en demokratifråga.

Har Sverige världens lataste och mest inkompetenta politiker?
Människor dör av skador i vården. Människor får men för livet av skador i vården. Och patient och anhöriga ska i första hand vända sig till vårdgivaren!

Det finns anledning att fråga hur landets politiker är funtade som försämrat i stället för förbättrat patienternas möjligheter att klaga på vården. Läkarförbundet jublar i takt med att patienternas möjligheter att klaga på vården försämras. Patientsäkerhetsforskaren Synnöve Ödegård är mer än nöjd. Det är som om politikerna genom lagstiftning skulle ha sett till att LO och alla andra fackföreningar lades ner och Svenskt Näringsliv och offentliga arbetsgivare ensamma fick sätta agendan för landets arbetstagare.

Det råder en tystnadskultur inom sjukvården. Personal som framför kritiska synpunkter riskerar att omplaceras eller helt enkelt avskedas, skriver jag i tidigare blogginlägg. Allvarliga fall lex Maria-anmäls inte alltid av vårdgivaren.

I och med att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren försvinner dessutom informationen till politiker och sjukvårdsleverantörer om brister i vården.

Så här går det till i verkligheten. Patientens klagomål negligeras
I mitt brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström beskriver jag två ärenden. Ärende nummer 1 att jag har polisanmält Joakim Påhlstedt för att han fabricerat en journalanteckning om mitt besök på kirurgmottagningen i stället för att leta fram handlingarna som medföljde remissen och sätta sig in i mitt fall innan han tog telefonkontakt med mig.

Ärende nummer 2 med mängder med konkreta frågor om remisshanteringen på kirurgkliniken. Jag citerar kirurg Eric Sechers journalanteckning om eventuellt kirurgiskt ingrepp, att han ska sluta och att han föreslår att jag ska träffa Joakim Påhlstedt, som vid mitt besök inte vet varför jag är på mottagningen.

Jag får inget svar. Patientnämnden skickar kopia av mitt brev till Ersta som till Patientnämnden påstår att de trodde att mitt långa brev med mängder med frågor enbart var ”för kännedom”. Kirurgklinikens verksamhetschef Staffan Hederoth negligerar fullständigt mitt brev. Han svarar inte mig utan skriver en felaktig sammanfattning av Erstas journalanteckningar till Patientnämnden där han låter påskina att Joakim Påhlstedts journalanteckning, som han är polisanmäld för, är korrekt.

Jag skickar brev till Patientnämnden att Staffan Hederoth inte besvarat mitt brev. Patientnämnden vidarebefordrar det till Ersta sjukhus och meddelar samtidigt sjukhuset att ärendet är avslutat för deras del.

Ersta sjukhus besvarar inte mitt brev. Jag vänder mig till Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm och behandlas lika nonchalant.

Min mejlkonversation med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm
Mitt mejl 15 november 2019 är ställt till registratorn. Jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Ämne: Ersta sjukhus remisshantering
Hej
Jag heter Mona Lagerström. För flera år sedan skickade min husläkare en remiss till Ersta sjukhus angående bukväggskirurgi tillsammans med en tjock bunt handlingar jag hade sammanställt (foton, teckningar mm). Nu har jag hamnat i en återvändsgränd som jag beskriver i nedanstående blogginlägg.
Det är ingen ordning på remisshanteringen på Ersta sjukhus Kirurgi/anestesiklinik.
Min fråga: Hur är det tänkt att jag ska kunna gå vidare när klinikchefen inte låtsas om remissen?
Vänliga hälsningar
Mona Lagerström
adress plus länk till detta blogginlägg

Jag fick det här svaret 20 november 2019, kopia till registrator. Notera att Gustav Ohlén enbart har läst Staffan Hederoths felaktiga sammanfattning. Mitt klagomålsbrev behandlar han som luft. Alltså patientperspektivet existerar inte i hans svar.

Hej Mona!
Enligt uppgift har ni gjort mer än ett tiotal olika besök, till ett flertal olika specialister på Ersta sjukhus under de senaste åren. Förvaltningens har svårt att se att det skulle finnas allvarliga brister i mottagandet och tillgängligheten för er del till Ersta sjukhus.
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Mitt svar 2 december 2019 tillsammans med bifogade filer av mitt brev till Ersta sjukhus sjukhuschef och Staffan Hederoths svar:

Hej
Tack för svar, men det var otydligt. Du nämner inte mitt brev till Erstas sjukhuschef. Jag vill att du bekräftar att verksamhetschef Staffan Hederoths brev 9 oktober 2019 till Patientnämnden är ett adekvat svar på mina frågor i mitt brev 11 juni 2019 till Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström. Du fick länk till min blogg där båda breven finns. Du får nu mitt brev och Staffan Hederoths brev i två bifogade filer. Jag begär att du dels redovisar vilken medicinsk och juridisk kompetens du har att bedöma de två breven, dels redovisar din medicinska kompetens att bedöma vad som står i min husläkares remiss. Jag begär också att du redovisar din tolkning av patientsäkerhet.
Vänliga hälsningar
Mona Lagerström fil dr

Svar från Gustav Ohlén 4 december 2019, kopia registrator. Min fråga om hans tolkning av patientsäkerhet avser naturligtvis Ersta sjukhus. Notera också att jag skickade mitt mejl till Hälso- och sjukvårdsförvaltningens registrator:

Hej igen Mona!
Jag har uppenbarligen missuppfattat frågeställningen och ber om ursäkt för det. Jag har inte möjlighet att besvara dina frågor då Hälso- och sjukvårdsförvaltningen följer avtal med olika vårdgivare på en övergripande nivå (men ej på individnivå). Jag har inte någon medicinsk kompetens att varken bedöma den medicinska skadan eller behandlingen, eller möjlighet att göra en bedömning av ditt enskilda ärende på individnivå.
Patientsäkerhet kan diskuteras ur en mängd olika aspekter men en kort, lämplig tolkning av patientsäkerhet är Patientsäkerhetslagen 6 §: ”Med patientsäkerhet avses i denna lag skydd mot vårdskada”
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Jag går in på Hälso- och sjukvårdsförvaltningens hemsida och upptäcker att där finns flera läkare. Jag svarar 4 december 2019:

Tack för lika otydligt svar.
Jag vet inte varför mitt ärende hamnade på ditt bord när det finns flera läkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Enligt uppgift på internet ansvarar Hälso- och sjukvårdsförvaltningen för att Stockholms läns invånare har tillgång till en bra och säker hälso- och sjukvård.
Jag förstår inte varför du inte vidarebefordrar mitt mejl till den läkare som ansvarar för kvalitet och patientsäkerhet. Enligt internet är det Johan Bratt.
Varför avslutar du bara ärendet när det är uppenbart att du inte är rätt person att bedöma det? Hur är det meningen att min husläkare och jag ska komma vidare när remiss med åtföljande handlingar ligger på Ersta och både sjukhuschef och klinikens verksamhetschef vägrar svara?
Enligt nuvarande klagomålssystem ska man vända sig till vårdgivaren. Men de svarar ju inte. Det måste finnas någon på Hälso-och sjukvårdsförvaltningen som vet hur det är tänkt att lösa en sådan allvarlig sak.
Mona Lagerström

Jag får följande svar 10 december 2019:

Hej igen Mona!
Det stämmer som du säger att Johan Bratt är chefsläkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, bland annat med ansvar för kvalitet och patientsäkerhet men återigen, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen följer avtal med olika vårdgivare på en övergripande nivå, men gör inga individuella utredningar på individnivå.
Ni skickar väldigt mycket material och text, finns det möjlighet att kortfattat sammanfatta, precis de frågeställningar som ni och er husläkare saknar svar på från Ersta sjukhus?
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Den här tjänstemannen försörjs av stockholmarnas skattekronor. Liksom Erstas sjukhuschef, Jan-Åke Zetterström, verksamhetschef Staffan Hederoth och kirurg Joakim Påhlstedt.

Det här är vad patienter som framför klagomål i Stockholm har att vänta sig. Mitt klagomål gäller en så enkel sak som remisshanteringen på en kirurgisk mottagning och varför handlingarna inte skickades tillbaka till husläkaren om Ersta nu inte var rätt instans. Dessutom är jag sedan jag anmälde läkare till HSAN van vid hur patienter som klagar på vården bemöts. Men det är inte alla patienter. Jag vet hur vilsen och tafatt jag var när jag uppmanades att anmäla läkare till HSAN. Och hur traumatiserad jag var av skadan jag drabbades av och att inte bli trodd när jag skickades runt till den ena läkaren efter den andra.

Asylrätten är helig. Unga friska män som tagit sig ända till Sverige, slängt sina id-handlingar, ljugit om sin ålder, fått juridisk hjälp att söka asyl, att överklaga och sittstrejkat för att slippa utvisas får ”presenten” gymnasielagen som kostar miljarder.

Men en patienträttighetslag är för dyrt. Sjuka, traumatiserade patienter och anhöriga förväntas klara sig själva.

Det finns inget patientperspektiv i den svenska sjukvården, det visar ovanstående. Det är bara att inse, Sverige har inkompetenta politiker. Och då har jag ändå inte sagt ett ord om haveriet Nya Karolinska sjukhuset.

Jag har inga svårigheter att föreställa mig resultatet av det här blogginlägget. Socialminister Lena Hallengren kommer att fortsätta att prisa den svenska sjukvården, påstå att den är i världsklass och inte låtsas om avsaknaden av patientperspektiv och patienträttigheter.

Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren kommer att förklara att Torsten Mossberg har hennes fulla förtroende. Förbundets medlemmar kommer att dunka honom i ryggen och förklara hur nöjda de är med att han representerar dem. Han valde ju lojalitet mot kåren och satte patienten på plats.

18 december 2019

Mona Lagerström fil dr, drabbad av en undvikbar sjukvårdsskada

De ökända hederskulturförnekarna Diana Mulinari, Irene Molina, Adrián Groglopo och Edda Manga skrev under uppropet mot Richard Jomshofs föreläsning på Göteborgs universitet 5/12

JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet, bjöd under hösten in strateger från alla de åtta riksdagspartierna under rubriken ”Så tänker en partistrateg” för att ”berätta om sina kunskaper och erfarenheter av politisk och strategisk kommunikation”. När det blev dags för Sverigedemokraternas Richard Jomshofs tur 5/12 startades ett upprop mot hans medverkan.

Uppropet är åsiktsförtryck. Det är censur. Yttrandefriheten är en av hörnstenarna i en demokrati.

Överst på namnlistan står Diana Mulinari. Hon, Irene Molina och Adrián Groglopo ingick i Mona Sahlins integrationsutredning under ledning av Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. De påstod att hedersförtryck och hedersmord inte existerar, att det är rasism att forska om kulturskillnader.

Diana Mulinari medverkade i den vidriga antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) (red.) Stieg Larsson och Cecilia Englund, utgiven av Expo och Kurdo Baksis Svartvitts Förlag. Mulinari påstår att reaktionen på mordet av Fadime Sahindal ”syftade till att genom en extrem moralpanik föra in begreppet hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in bland ’oss’” (s. 70).

Hon påstår vidare att ”banal nationalism” låg bakom den upprörda diskussionen. Att den i själva verket inte alls handlade om att vilja hjälpa utsatta unga kvinnor. ”Den handlade huvudsakligen om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmännen” (s. 81).

Aktivisterna bygger sina påståenden på abstrakta marxistiska teorier, inte på empiri. De är postkolonialister: Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna. Det är alltså hudfärgsrasister.

Det är inte fel att säga att de är fanatiska marxister. De ingår i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Det går inte att överskatta den skada dessa fanatiska marxister och deras ”teorier” har åsamkat barn, ungdomar och kvinnor som lever i invandrade hederskulturer. Det marxistiska kotteriet har i två decennier stenhårt motarbetat forskning om hederskulturer i Sverige.

De motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Och de gör det tillsammans med det islamofascistiska Muslimska brödraskapets aktivister har jag visat i åtskilliga blogginlägg. Se exempelvis de här videointervjuerna av Adrián Groglopo.

Det var ArA som påstod att rasism och islamofobi låg bakom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågors (MUCF) beslut att neka Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag för år 2017. Bland undertecknarna finns Adrián Groglopo, Irene Molina, Edda Manga och Muslimska brödraskapsextremisten Maimuna Abdullahi. Kammarrätten har nyligen beslutat att SUM ska betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF som de fått för år 2016.

Det var ArA, alltså hudfärgsrasisterna, som skrev brev till regeringen och påstod att de var Sveriges främsta rasismforskare. Bland undertecknarna finns Adrián Groglopo, Irene Molina, Edda Manga, Tobias Hübinette. Det är dessa hudfärgsrasister som ligger bakom Nationell plan mot rasism.

Det är ArA:s aktivister som får forskningsanslagen. Det är ArA:s aktivister som befolkar Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0.

Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga, Adrián Groglopo och Paulina de los Reyes (som inte finns med på uppropet) är flyktingar från Sydamerika. Irene Molina och Paulina de los Reyes är flyktingar från Chile. Just nu kan man på SVT Play se den finländska serien Invisible heroes om militärkuppen mot Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 1973 och finländska och svenska ambassadtjänstemäns heroiska insatser att rädda folk som riskerade att torteras och avrättas.

Jag uppmanar alla att se den finländska serien som visar vad Irene Molina och Paulina de los Reyes räddades från. Och ställa det i relation till deras konsekventa arbete mot det svenska demokratiska styrelseskicket.

6 december 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

ABF öppnade lördagen 23/11 portarna för Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi samt deras juridiska ombud Silas Aliki. Muslimska brödraskapet (MB) är en global islamofascistisk rörelse influerad av Mussolini och Hitler och lika extremt judefientlig som nazisterna. MB-aktivisterna ska därför vara lika pestsmittade som nazister och aldrig någonsin bjudas in till verksamheter som finansieras med skattemedel!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets (MB) totalitära politiska tolkning av islam och berör inga andra islamtolkningar. MB:s motto är: Koranen är vår lag. MB:s lagverk, sharia, är stiftad av ett övernaturligt väsen. Sveriges lagar stiftas av riksdagen. Kollisionen är glasklar, för den som vill se.

Statsminister Stefan Löfven skämde ut sig i SVT Agenda 17/11 när han om situationen i Sverige sa: ”Vi såg det inte komma.” Det korrekta är: ”Vi vill inte se.”

Samma inställning gäller Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit att Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Sveriges politiker är urusla i fråga om att värna om den enskilda medborgarens individuella fri- och rättigheter. Den ena kommunen efter den andra meddelar att de kommer att dra ner på välfärden. Den ena medborgaren efter den andra ser sitt liv störta samman när Försäkringskassan drar in deras uppehälle.

De sjuka, de funktionsnedsatta, de gamla och fattigpensionärerna är de grupper politikerna siktar in sig på när stat och kommuner måste spara.

Aldrig hör man politikerna sikta in sig på de hundratals miljoner skattekronor som flödar till demokratifientliga MB:s svenska organisationer och aktivister.

Dagligen rapporteras om aktivister runt om i världen som demonstrerar för ökad demokrati, trots uppenbara risker att dödas, lemlästas eller fängslas av de hårdföra regimerna. I Sverige finansierar politikerna aktivister som har dödförklarat demokratin. Islamistorganisationen Hizb ut-Tahrir är öppna med att demokrati är hyckleri. Deras verksamhet finansieras inte med skattemedel. Muslimska brödraskapet kör med dubbla budskap och säger inåt att demokrati är hyckleri och utåt att de är för demokrati. Detta dubbelspel har i Sverige i decennier belönats med miljoner och åter miljoner skattekronor så till den milda grad att de demokratifientliga aktivisterna kan betraktas som stats- och kommunalanställda inbördeskrigare.

Hit hör Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, vilket jag lyft fram i mängder med blogginlägg och i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, Volym 1.

Det är väl belagt inom den internationella forskningen att MB använder sig av dubbla budskap. I Sverige skriver bland annat doktoranden Sameh Egyptson om fenomenet i boken Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case Sweden”.

Muslimska brödraskapet är upphovet till varenda terrororganisation i hela världen som opererar i islams namn
Varenda terroristledare i islams namn har fått sin första skolning inom någon av MB:s organisationer och sedan gått vidare och skapat sin egen organisation. Ständigt publiceras internationella forskningsrapporter och genomarbetade tidnings- och tidskriftsartiklar både i pappersform och på nätet om Muslimska brödraskapets verksamhet i olika länder. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har de två senaste åren publicerat rapporter om MB i Sverige.

Ändå är budskapet från landets politiker: Vi vill inte se.

MSB:s första rapport 2017, en kunskapsöversikt författad av terrorismforskaren Magnus Norell med hjälp av docent Aje Carlbom och Pierre Durrani (tidigare medlem i MB), ryckte undan mattan för MB-aktivisterna med sådan kraft att de än i dag gör allt de kan för att misskreditera Magnus Norell och framställa honom som rasist och främlingsfientlig. MB-aktivisternas frenetiska smutskastning av Magnus Norell är det bästa beviset på studiens äkthet.

Missen författarna gjorde var att inte göra en hänvisning till de namngivna organisationernas stadgar som markerar den organisatoriska kopplingen till MB i Sverige och globalt. Denna miss använder sig MB-aktivisterna av när de vill påskina att kunskapsöversikten är ovetenskaplig och saknar källor.

Organisationerna som namngivs i kunskapsöversikten är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM), studieförbundet Ibn Rushd och Islamic Relief. Jag har i tidigare blogginlägg visat den organisatoriska kopplingen i Sverige, Europa och globalt och går inte in på den här.

Rashid Musa var i många år SUM:s ordförande. Han är också verksam inom Ibn Rushd. Omar Mustafa har varit SUM:s generalsekreterare, IFiS ordförande, Ibn Rushds förbundsrektor och styrelseledamot i Islamic Relief.

Maimuna Abdullahi har en bakgrund i Ibn Rushd. Hon, liksom Fatima Doubakil, har medverkat som talare i mängder med event anordnade av MB. Fatima Doubakil, hennes man Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Rashid Musa är talespersoner och enda medlemmar i Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) som bland annat bevakar terrorismanklagade individers rättigheter. Docenten och kulturdebattören Johan Lundberg kartlade redan 2013 deras demokratifientliga, kallad ”antirasistiska”, verksamhet i boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, och skrev även den här artikeln i Expressen 12/9 2013 och den här artikeln i Dagens Samhälle 20/10 2014.

Det är dags att sluta hymla. MSB:s första kunskapsöversikt om MB är fortfarande den bästa beskrivningen av islamism, MB:s ideologi och svenska MB:s organisationer och verksamhet. Den borde lusläsas av regeringen, riksdagens ledamöter och varenda lokalpolitiker i landet och beslut fattas att inte en skattekrona ska gå till MB:s organisationer och aktivister. Koranen är vår lag.

Folkbildningsrådet och studieförbunden
Enligt Folkbildningsrådet är statsbidrag förenat med villkor, syftet med statligt stöd till folkbildning är att, bland annat, ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin”. MB vill ha politisk makt, de verkar för att försvaga och montera ner den svenska demokratin till förmån för en teokrati styrd av MB:s tolkning av sharia. Koranen är vår lag.

Catharina Håkansson Boman, ordförande, och Maria Graner, generalsekreterare, skämde ut sig när de deklarerade att Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor.

Professor Erik Amnå, tillhörande Equmeniakyrkan och tidigare ordförande i det kristna studieförbundet Bilda, skämde ut sig då han i rapporten om studieförbundet Ibn Rushd, När tilliten prövas, bagatelliserar Ibn Rushds inbjudan av antisemitiska talare utan att redovisa att judefientlighet är ett bärande drag i MB:s ideologi och att det var ”bröder” som bjudits in. Han skriver ju att det finns ideologiska kopplingar till MB. Han skämde också ut sig då han klandrade MSB för att myndigheten inte tagit avstånd från kunskapsöversikten om MB i Sverige och avlägsnat den från sin hemsida. Likaså skämde han ut sig när han skriver att Magnus Norell påstår att olika svenska föreningar och organisationer har kopplingar till Muslimska brödraskapet.

MB:s ”rovdjursbröder” som söker ”byten”
Jag har skrivit flera blogginlägg om Erik Amnås rapport. Det är uppenbart att Erik Amnå agerat MB:s redskap när han valde att misskreditera Magnus Norell och kunskapsöversikten i stället för att bilda sig en egen uppfattning om MB:s samhällsomstörtande ideologi. Liksom det är uppenbart att juristen Silas Aliki är MB:s redskap, mer om henne och eventet på ABF strax.

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att MB inte är en organisation där vem som helst kan knacka på och säga att jag vill bli medlem. Jag redogör för forskaren Khalil al-Ananis beskrivning av MB:s rekryteringsprocess, vilket styrks av den forna MB-medlemmen Mohamed Louizi som beskriver hur MB:s ”rovdjursbröder” väljer ut lämpliga ”byten” som sedan enligt en noggrant uppgjord ”utbildningsplan” formas till ”bröder” och ”systrar” innan de som håller måttet tillåts bli medlemmar.

”Rovdjursbröderna” använder samma teknik när de letar ”redskap” som främjar deras verksamhet. ”Redskapen” är liksom ”bytena” handplockade.

Erik Amnå var ett perfekt redskap. Det vill säga lättduperad. Han och Omar Mustafa hade åtskilliga tillfällen att mötas då båda ingick i styrelsen för Studieförbunden i samverkan. Denna förening består av tio studieförbund (ABF, Bilda, Folkuniversitetet, Ibn Rushd, Kulturens, Medborgarskolan, NBV, Sensus, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan) och är medlem i Folkbildningsrådet.

Både studieförbunden och Folkbildningsrådet har agerat tjänstvilliga ”byten” och låtit sig duperas av de extremt vältränade MB-aktivisternas propaganda om att deras lilla kotteri representerar invånarna i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och har helt tappat kompassen när det gäller grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, åsiktsfrihet och, inte minst, jämställdhet och individuella fri- och rättigheter. MB:s aktivister motarbetar dessa rättigheter. Koranen är vår lag.

ABF: I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att för hundra år sedan var landets politiker medvetna om att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare. ”För att kunna delta i det demokratiska arbetet behövde befolkningen utbildning i hur landet styrs och vilka rättigheter och skyldigheter det innebär att vara medborgare. Kort sagt den kunskap som krävs av medborgarna för att landet ska vara en fungerande demokrati, som ju bygger på folkstyre” (s. 35). Arbetarnas bildningsförbund, ABF, spelade en viktig roll i bygget av det demokratiska Sverige. Jag skriver att ABF skapades för att bilda arbetarklassen och ge kroppsarbetare en möjlighet att delta i det demokratiska arbetet. Jag skriver också att ABF i dag ägnar sig åt att rasera demokratin. ABF, åtminstone i Stockholm, bedriver inte studiecirklar om medborgarskap och vad det innebär att vara medborgare i Sverige. ”I stället satsar ABF på postkoloniala ’teorier’ om de förtryckta invandrarna och de ’vita’ förtryckarna” (s. 42), vilket eventet 23/11 är ett talande bevis på. Innan jag går in på eventet skriver jag några ord om hur MB:s ”rovdjursbröder” har bearbetat Studiefrämjandet.

Studiefrämjandet: Det här avsnittet handlar om hur Studiefrämjandet slängde ut Bassam al Bagdhaday, som grundat Centrum för sekulär bildning (CSB) från sina lokaler för att CSB bjudit in Magnus Norell som föreläsare på årsdagen av attentatet på Drottninggatan i Stockholm 2010. Skälet enligt Studiefrämjandet var att Magnus Norell i MSB-rapporten 2017 om Muslimska brödraskapet i Sverige skulle ha uttryckt främlingsfientliga åsikter, att främlingsfientlighet ”lätt kan tolkas in i hans texter” och att främlingsfientlighet ”går emot vår värdegrund på Studiefrämjandet”. Studiefrämjandet gav inga konkreta citat utan bara svepande påståenden. Notera att Magnus Norell ensam sägs stå för rapporten. Alla som följt MB-aktivisternas agerande vet att de har utnämnt Magnus Norell till Fienden.

Det är ingen överdrift att säga att MB:s ”rovdjursbröder” har utsatt Studiefrämjandet för ett intensivt påverkansarbete i syfte att svartmåla Magnus Norell. Samhällsdebattören Rebecca Weidmo Uvell skriver om händelsen på sin blogg vilket man kan läsa om här. Gustav Öhrn utnämndes till Studiefrämjandets förbundschef 1/9 2017 då Omar Mustafa fortfarande var Ibn Rushds förbundsrektor. De två satt samtidigt i styrelsen för Studieförbunden i samverkan, vilket Rebecca Weidmo Uvell tar upp i det här blogginlägget om Studiefrämjandet och islamofobin. Hon lyfter också fram Studieförbunden i samverkans verksamhetsplan 2019 och ”demokratitalare” som bjudits in. Där ser man bland annat en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister, Kitimbwa Sabuni. Han representerar ömsom MMRK, ömsom Afrosvenskarnas riksförbund och MB.

I februari 2013 sammanställde Kitimbwa Sabuni Ibn Rushds alternativrapport till FN tillsammans med hustrun Fatima Doubakil, Helena Benaouda (som i decennier försörjts av landets medborgare), Omar Mustafa, Elvir Gigovic och Ahmed Siraj och förklarade på en presskonferens hur diskriminerade ”muslimer” är i Sverige. En hel radda statsfinansierade organisationer stod bakom rapporten om ”diskrimineringen”. Rapportförfattarna är islamister, det vill säga islam och politik är oupplösligt förenade. De representerar inte ”muslimer”. De står för Koranen är vår lag. De viftar med Koranen på samma sätt som den kristna högern i USA viftar med Bibeln. Den amerikanska kristna högerns bibelviftande och påståenden att Bibeln är vetenskap och förklarar världens och de första människornas uppkomst förlöjligas och hånas. Koranviftande fundamentalister som påstår att Koranen är ett vetenskapligt verk som täcker in dagens alla vetenskapliga upptäckter ska vi visa tolerans och förståelse. Vi ska tolerera de intoleranta så länge det är Koranen de viftar med.

Johan Lundberg ger i Ljusets fiender en slagkraftig sammanfattning av islamisternas alternativrapport: ”Följande exempel på den svenska rasismen anförs i rapporten: Statliga kampanjer mot hedersvåld (s 36), statliga kampanjer mot tvångsgifte samt statliga kampanjer mot äktenskap med minderåriga (s 35). På grund av dessa statliga åtgärder mot lagbrott och kvinnoförtryck kallas Sverige i rapporten en apartheidstat (s 20). Därtill presenterar rapportförfattarna ett förslag om att medierna ska underordnas Justitiekanslern, vilken enligt rapporten bör se till att yttrandefriheten balanseras mot respekt för andra människor (s 8 samt s 20)”(s. 389).

Rapportförfattarna är statligt finansierade inbördeskrigare. Kitimbwa Sabuni, som fått asyl i Sverige, och Fatima Doubakil har tagit Afrikas klanstrider till Sverige och bedriver ett intensivt krig mot ”kolonialmakten” Sverige och ursprungsbefolkningens hudfärg, vilket jag skrivit om i många blogginlägg och också beskriver i min bok.

Nyamko Sabuni, Liberalernas partiledare, och brodern och svägerskan
Månaden innan alternativrapporten publicerades avgick Nyamko Sabuni som Alliansens jämställdhets- och biträdande utbildningsminister. I mars samma år 2013 bildade hon Nyamko Sabuni AB tillsammans med brodern Kitimbwa, som egentligen heter Etembwa Esisombe Sabuni.

I dag är hon Liberalernas partiledare. Kitimbwa är, som nämnts, en av Sveriges främsta inbördeskrigare. Han företräder en extremt demokratifientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig global rörelse. De två syskonen har fortfarande bolaget tillsammans. Nyamko Sabuni har inte offentligt tagit avstånd från Kitimbwa Sabunis statsfinansierade samhällsomstörtande verksamhet och Koranen är vår lag, trots att Liberalerna är regeringens stödparti.

Man kan bara föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en partiledare drev ett bolag tillsammans med ett syskon som var en högprofilerad nazist.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyft fram att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. De är bokstavstroende. Koranen är vår lag. Och i Koranen står det att judar är apors och grisars avkomma. Därför är det följdriktigt att utländska ”bröder” som MB bjudit till Sverige gjort sig kända för det som i väst betraktas som grov antisemitism.

Nyamko Sabuni utnämndes till Alliansens integrations- och jämställdhetsminister 2006. År 2010 fick hon sparken som integrationsminister och efterträddes av Erik Ullenhag. Nyamko Sabuni fick ta emot mycket stryk av MB-aktivisterna under sin tid som minister. Erik Ullenhag välkomnade aktivisterna med öppna famnen och spenderande miljoner skattekronor på ”islamofobi”, en roll som sedan övertogs av Alice Bah Kuhnke (MP) 2014, båda två perfekta ”byten” för MB:s ”rovdjursbröder”.

En minister som tänker självständigt borde i ett land som inte har någon hädelselag ta avstånd från ”islamofobi”, som blivit ett politiskt begrepp och en kassako utan like, och använda ordet muslimfientlighet. Inte minst Kitimbwa Sabuni och hans hustru Fatima Doubakil är uttalade islamofobiprofitörer. De har insett att kombinationen mörk hudfärg och islam är ett trumfkort rakt in till statens kassakista.

Nyamko Sabuni gjorde en heroisk insats som minister. Det är hon som ska ha äran av att, trots gigantiskt motstånd, ha fört upp hedersförtryck och hedersmord på den politiska dagordningen efter det att Mona Sahlins integrationsutredare Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Adrián Groglopo enligt postkolonial teoribildning förklarat att hedersförtryck och hedersmord inte existerar, att det är rasism att över huvud taget använda begreppen, och också med tanke på det motstånd hennes initiativ mötte inte bara från MB-aktivisterna. Den äran kan ingen ta ifrån Nyamko Sabuni.

Men nu är hon partiledare och har bolag tillsammans med en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister och förespråkare för Koranen är vår lag. Kitimbwa Sabuni går så långt som att bestämma vem som har rätt att tala om vem utifrån hudfärg, se den här Aftonbladet-artikeln och den här DN-artikeln, som skrevs i samband med att den inbjudna kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) 2012 stack tårtspaden i ett konstverk Makode Linde hade skapat. Vad jag vet låter inte Aftonbladet och DN högprofilerade nazister driva hudfärgspropaganda på sina sidor.

Nyamko Sabuni gjorde själv stor sak av sin hudfärg och afrikanska härkomst när hon valdes till partiledare. Jag skrev i ett blogginlägg då att begreppet afrosvensk är ett parasiterande på begreppet afroamerikan. Nyamko och Kitimbwa Sabunis förfäder fraktades inte på slavskepp till Sverige för flera hundra år sedan. Deras föräldrar fick asyl i Sverige på grund av faderns politiska aktivism. Begreppet afrosvensk banaliserar det omänskliga förtryck USA:s svarta befolkning i generation efter generation utsattes för.

Fatima Doubakil, Rashid Musa och Jasmine Kelekay på ABF, Socialistiskt Forum, 23/11, ”Extremisering av folkrörelser i Sverige”
Eventet arrangerades av Nej till extremisering, som enligt Facebooksidan handlar om Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils stämning av Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. På Facebooksidan finns bara inlägg från år 2018. Foto visas då de två det året medverkade på Socialistiskt Forum, ABF, Stockholm.

Redan år 2014 framfördes kritik mot att ABF 2014 upplät sina lokaler åt separatister. Fatima Doubakil medverkade även där.

I tidigare blogginlägg och i min bok talar jag om första och andra generationen MB-aktivister och att andra generationen utöver MB:s ideologi lagt sig till med postkolonialisternas fraslexikon: Roten till allt ont i världen är  de ”vita” europeiska kolonialmakterna. Viktiga auktoriteter är Edward Said, Frantz Fanon och Malcolm X.

Årets event beskrivs enligt följande: ”Ett samtal om makten och elitens odemokratiska förhållningssätt till minoriteter i upprättandet av det så kallade demokrativillkoret. Samtalet utgår från Frantz Fanons bok Jordens fördömda som i generation efter generation inspirerat rörelser att ta upp kampen mot kolonialismen och för frihet och jämlikhet.”

Översatt: kampen för MB-”rörelsen” att krossa den svenska pluralistiska demokratin i syfte att i förlängningen upprätta ett globalt kalifat. Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Jasmine Kelekay och Rashid Musa tillhör jordens fördömda i kraft av sin hudfärg. Sverige är den ”vita” kolonialmakten som förtrycker dem.

Rashid Musa, från Somalia, välkomnades till Sverige som kvotflykting tillsammans med modern och syskonen, fadern kom senare. I studieförbundet Ibn Rushds medlemstidning skriver han hur Malcolm X berättade sanningen för honom: Fienden är den vita mannen.

Maimuna Abdullahi skulle ha medverkat men fick förhinder. Varken hon eller Fatima Doubakil representerar en folkrörelse i Sverige. Inte heller Rashid Musa, SUM:s tidigare ordförande, representerar någon folkrörelse i Sverige, liksom inte heller Jasmine Kelekay.

Enligt uppgifter på internet är Jasmine Kelekay född och uppvuxen i Helsingfors, modern är finlandssvenska, fadern från Etiopien. Hon presenterades som forskare i USA.

Hon är gästdoktorand på postkolonialisternas högkvarter, som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0: Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Hon avslutade eventet med att läsa ett citat av separatisten och hudfärgsrasisten Malcolm X, som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om.

Juristen Silas Aliki, född Sigrid Maria Nilsson
Silas Aliki är Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils juridiska ombud i stämningen mot Ann-Sofie Hermansson. Hon var också SUM:s juridiska ombud i rättegångarna som följde då Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) nekade SUM organisationsbidrag för år 2017. För en tid sedan dömde Kammarrätten SUM att betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF de fått för år 2016.

Det var denna ”elitens orättvisa” mot ”minoriteten SUM”, eller ”folkrörelsen SUM” eventet huvudsakligen handlade om. Och det var Silas Aliki som tog på sig att förklara orättvisan.

Hon var för mig den mest skrämmande av paneldeltagarna. Hennes kroppsspråk och leende minspel signalerade att hon likt en hjärntvättad sektmedlem satt inne med Sanningen. Hennes hjärna var fossilerad, oemottaglig för argument. ”Rovdjursbrödernas” perfekta redskap. Först en liten bakgrundsteckning.

Silas Aliki är politisk redaktör på Kontext Press. Bland grundarna finns medlemmar i den separatistiska plattformen Rummet, en plattform som utsattes för hård kritik för att de påstod sig vara antirasistiska men uppvisade ett rasistisk beteende.

En av Kontext Press grundare, Mireya Echeverria Quezado, intervjuas i Medievärlden 12/11 2018 och säger följande om varför Kontext Press bildades: ”Dels har Kontext växt fram ur en gemensam betraktelse vi på redaktionen gjort kring att fascismens problemformuleringar och språkbruk smugit sig in i medierna i takt med att det politiska och mediala landskapet har förändrats.”

Kontext Press hade ett event på ABF, Socialistiskt Forum 23/11 2019 tidigare på dagen med rubriken: ”Vad innebär opartisk journalistik när fascismen vinner mark?” Eventet presenteras så här: ”Fascismen har inte bara fått ett fäste i det politiska landskapet utan även i det mediala samtalet. Hur hanterar den svenska journalistiken det förändrade politiska landskapet? Vad innebär det att även Public Service nu slutar benämna Sverigedemokraterna som främlingsfientligt?”

Silas Aliki var med och grundade Folkets juristbyrå. Hon arbetar bland annat med att ”utveckla metoder för hur jurister kan stötta sociala rörelser i deras politiska förändringsarbete”.

Det är uppenbart att hon betraktar SUM som en social rörelse så viktig för Sverige att hon när hon intervjuas av Ibn Rushd säger att hon i två och ett halvt års tid arbetade gratis. Hon lyfter i intervjun fram oklarheterna i vad som avses med ”demokratins idéer” och nämner att en statlig utredning om demokrativillkor för bidrag till civilsamhället pågår.

Utredningen var klar när eventet på ABF hölls. Silas Aliki viftade med utredningen och läste upp några kommentarer hon ansåg var flummiga, exempelvis ”grundläggande värderingar”. Nu är ju Sverige bundet av grundlagen, internationella åtaganden och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag har ögnat igenom valda delar av utredningen och jag tycker inte alls att den är flummig om man utgår från vad Muslimska brödraskapet står för. Bland annat skriver man:

Bidrag ska inte få lämnas till en organisation om den eller någon av dess företrädare, inom ramen för verksamheten,
1. utövar våld, tvång eller hot eller på annat otillbörligt sätt kränker den enskildes grundläggande fri- och rättigheter,
2. diskriminerar eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde,
3. rättfärdigar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i 1 eller 2, eller
4. motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Punkt 4 är ju direkt tillämpbart på SUM. De arbetar aktivt för att införa sharia i Sverige. Sharia kränker den enskilda individens fri- och rättigheter. SUM diskriminerar kvinnor. Jag vet inte hur många gånger jag har länkat till könsapartheidskriften Kvinnan i Islam, författad av en av MB:s höjdare i Nordamerika och sammanställd på svenska av Mustafa Malaekah. Den låg på SUM:s hemsida i åratal. Den finns på Islamiska förbundets hemsida. Hela skriften handlar om kvinnans ställning enligt sharia.

Även följande är tillämpbart på SUM: ”En organisation som ger uttryck för åsikter som kan bedömas vara hets mot folkgrupp överträder uppenbart principen om alla människors lika värde och ska inte vara berättigade till bidrag.”

SUM har gång på gång på gång, trots kritik, tillsammans med Islamiska förbundet och Ibn Rushd bjudit in talare med en extremt judefientlig retorik. Under eventet kommenterade panelen att det var omöjligt att veta vad alla medlemmar i SUM sagt eller gjort eller vad inbjudna talare sagt eller gjort och var överens om att rätten gjort fel som underkände att SUM inte höll bättre koll. Nu är SUM:s inbjudna talare med en judefientlig retorik inga okända män, de är alla ”bröder” från länder utanför Europa. Koranen är vår lag. Det står i Koranen, som nämnts, att judar är apors och grisars avkomma.

Också denna passage är direkt tillämpbar på MB som ju kör med dubbla budskap och vilseleder svenskarna: ”Även andra ageranden som inte är brottsliga kan anses vara ett motarbetande av det demokratiska styrelseskicket såsom att medvetet vilseleda eller sprida felaktig information i syfte att underminera demokratin och dess institutioner.”

Silas Aliki sa att domstolarnas beslut när det gäller SUM var obegripliga. Jag har i tidigare blogginlägg kommenterat SUM:s överklagan av MUCF:s beslut och skriver att problemet var att varken MUCF eller Förvaltningsrätten hade kunskap om MB:s ideologi och verksamhet. Jag skriver till och med att Förvaltningsrättens dom var ansvarslös. Här är ett citat:

Att Rashid Musa ägnar sig åt hemlighetsmakeri och försöker håller skenet uppe är förståeligt eftersom det handlar om att säkra tillgången till fortsatta offentliga medel och den maktställning politiker och myndigheter har tilldelat Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Att SUM:s ombud Sigrid Aliki Quezada i en inlaga till domstol låter påskina att SMR, Islamic Relief, Ibn Rushd och FEMYSO skulle vara bevis på att SUM respekterar demokratins idéer är allvarligt.

De uppräknade organisationerna tillhör alla Muslimska brödraskapet. Men det är ingen idé att försöka förklara för Silas Aliki att MB är en islamofascistisk rörelse som inte ska ha en skattekrona i bidrag. Hon är inte mottaglig för argument. Under de två och ett halvt år hon arbetade gratis för SUM har hon inte ansträngt sig att sätta sig in i vad SUM egentligen är för en organisation. I inlagan till rätten upprepar hon bara det MB:s aktivister serverat henne.

MB har hänsynslöst utnyttjat Silas Aliki. Men, som sagt, det är ingen idé att försöka förklara för henne. Det är samhällets skyldighet att sätta ner foten och markera att Muslimska brödraskapets organisationer inte ska finansieras med skattemedel därför att de aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Silas Akili verkar för Hbtq-personers rättigheter. Det är en berömvärd insats. Det är något helt annat än att arbeta gratis för en global shariarörelse som anser att hbtq-personer förtjänar dödsstraff.

SVT:s Uppdrag granskning har i flera program kartlagt bankers medverkan till penningtvätt. När kartlägger SVT alla skattemedel som i flera decennier slussats till MB:s olika svenska organisationer? Den hisnande summan har medborgarna rätt att få veta.

När får vi höra partiledarna offentligt kräva att inga skattemedel ska gå till Muslimska brödraskapet eftersom de motarbetar det demokratiska styrelseskicket?

Stefan Löfven framhåller i Regeringsförklaringarna att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Alice Bah Kuhnke deklarerade 2014 när hon utnämndes till demokratiminister att Sverige behövde ett kunskapslyft om islam. Sedan lät hon MB-aktivisterna lägga upp planen för kunskapslyftet: information om ”islamofobi”.

Det är dags att ge landets politiker och hela förvaltningen inklusive domstolarna ett kunskapslyft om vad exakt Muslimska brödraskapet står för. Stefan Löfven kunde ju vara den första eleven. Det är bara att kontakta MSB. Eller Magnus Norell. Eller Sameh Egyptson.

27 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Utrota vitskallarna!

Den svenska modellen: En liten pjäs om den postkoloniala teoribildningen.

Personer:
Paulina, professor, i drygt fyrtioårsåldern, flykting från Sydamerika

Tjänsterum på ett svenskt universitet. Belamrat skrivbord med bland annat en dator. En stor damväska står på golvet bredvid skrivbordet. En besökshörna med en liten soffa, soffbord och två stolar. Bokhyllor fyllda med pärmar och böcker täcker ena väggen, samt en dörr. Fönster tar upp större delen av en annan. På de två övriga väggarna hänger en Sverigekarta, ett inramat porträtt av Marx, inramat porträtt av Frantz Fanon, inramat porträtt av Gayatri Chakravorty Spivak, en stor poster som visar Malcolm X med gevär i handen och texten ”By any means necessary”, en poster som visar Stokely Carmichael med texten ”Stokely speaks. From Black Power to Pan-Africanism” och en poster som visar personer i Black Panther Party. I fonden en stor filmduk som olika händelser projiceras på. PAULINAS mobiltelefon byts ut allteftersom åren går.

Tjänsterummet ligger i mörker. På filmduken visas kaosartade scener då militären ledd av general Augusto Pinochet störtade Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 11 september 1973. När militären stormar Kubas ambassad, som ligger granne med den svenska ambassaden, går Sveriges ambassadör Harald Edelstam över till Kubas ambassad och förhandlar med militären och lyckas stoppa skottlossningen och få den kubanska personalen evakuerad. Han ringer sedan till den goda vännen Olof Palme, Sveriges socialdemokratiska statsminister, som ger klartecken att Sverige tar över ansvaret för den kubanska ambassadens byggnader. Nästa dag hissar Edelstam den svenska flaggan inne på Kubas ambassadområde och öppnar portarna till de tomma byggnaderna, inte bara för chilenare utan också för många andra sydamerikaner som flytt till Chile undan förföljelser i sina hemländer när Allende valdes till president. Edelstam förklarades persona non grata i Chile och utvisades. Text som säger att Harald Edelstam räddade mer än 1 000 människor som stod inför hotet att bli torterade och avrättade. Avslutas med text från Migrationsverket att Sverige tog emot cirka 25 000 chilenare som flytt från militärens förföljelser. Efter texten visas årtalet 1997. Filmduken släcks. Ljus över scenen, dörren öppnas.

PAULINA (kommer in, upprörd, viftar med ett papper, stänger dörren, väser) Den svenska feminismen är rasistisk! Den postkoloniala feminismen är den enda rätta! (Tar upp mobilen ur fickan, ringer ett nummer, går av och an på scenen) Hej Diana. (På filmduken bild på Diana Mulinari, text: Från Argentina, sociolog/genusvetare, Lunds universitet) Stör jag? Bra. Nu ska du få höra! Sveriges Kvinno- och genushistoriker tänker ha en konferens den 21 och 22 november om ”Genus och etnicitet” och få det till att mordet på Sara Abed Ali beror på kultur! Ja, femtonåringen som mördades av sin bror och kusin i december förra året. Just det, brorsan sexton och kusinen sjutton år, ströps med ett bälte och lämnades i snön. Uppe i norra Sverige. Ja, från irakiska Kurdistan. Ja, tragiskt, mycket tragiskt. Vi vet ju det där med torterade och dödade. Även om det var länge sedan. Ärren sitter kvar. I hjärtat. Ursäkta. Jag ska bara ta en klunk vatten.

(Lägger ifrån sig mobilen på skrivbordet, tar upp en vattenflaska ur väskan som står bredvid skrivbordet, dricker, ställer ifrån sig flaskan, ser en kort stund ut genom fönstret, samlar sig, tar upp mobilen, rösten stockar sig av ilska när hon börjar läsa)

Ja, förlåt. Jag blir alltid torr i halsen när jag är upprörd. Hör här vad den svenska feminismen har kokat ihop! (Läser innantill) ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund”, ja, du hörde rätt, kultur och historisk bakgrund, ”av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Fattar du! Den svenska feminismen påstår att invandrarnas våld skiljer sig från svenskarnas! Det är en skam att de utnyttjar det tragiska mordet på en ung flicka. Ja, du har rätt, ännu ett exempel på en institutionaliserad bild av invandraren. En rasistisk undertext döljer sig bakom de svenska feministernas etnicitetsretorik. Så här skriver de i inbjudan: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.” Svenskarna ska problematisera utanförskap! Antagandet om kulturskillnader är rasism. Det har vi sagt i åratal. Det är kulturrasism att studera skillnader mellan invandrares kulturer och normer och svenska normer. Än sen att man inte längre talar om mänskliga raser ur ett biologiskt perspektiv. Rasismen består. Det vet ju alla att kultur har tagit över rasbegreppets roll. (Skrattar) Du har rätt. Alla upplysta vet det. Men svenskarna är skitskraja för ordet rasism. Det är för starkt, säger de. Vill väl inte bli påminda om gamla synder. Rasbiologiska institutet, skallmätningarna, tvångssteriliseringarna, behandlingen av zigenare och resandefolket som kallades tattare. Och samerna.

(Medan hon talar visas följande text på filmduken: same inte naturgivet, rom inte naturgivet, kurd inte naturgivet, arab inte naturgivet, jude inte naturgivet och så vidare) Etnicitet är inte naturgivet. Etnicitet skapas på samma sätt som klass i en social praxis och inordnas i en hierarkisk struktur. En maktstruktur. Norska sociologiprofessorn Eva Lundgren sa ju det så bra i den där artikeln hon och doktoranden Åsa Eldén skrev i Svenska Dagbladet (på filmduken visas bild på artikeln). ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” tror jag den hette. Om den kolonialistiska världsbilden, om att när en svensk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på individuella och psykologiska orsaker, men när en utländsk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på hans kultur. Påstår svenskarna. När det alltid handlar om mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kulturell bakgrund. De svenska kvinno- och genushistorikerna har uppenbarligen inte läst den artikeln. Eller litteraturprofessorn Edward Saids bok Orientalism heller för den delen. Du har alldeles rätt Diana, en postkolonial intervention är absolut nödvändig. Jag tänker delta i konferensen och hålla ett föredrag om svenskheten som norm, att svenskhet varken är neutral eller naturlig utan uttryck för en position inom en maktstruktur. Den vita. Och dekonstruera de svenskfödda, vita, heterosexuella, välutbildade medelklasskvinnornas maktposition. (Skrattar) Okej. Störta. Ringer du Irene? Och Edda? (På filmduken bild på Irene Molina med text: Från Chile, kulturgeograf, Uppsala universitet, och bild på Edda Manga med text: Från Colombia, idéhistoriker) Hej.

(Lägger ifrån sig mobilen. Vänder sig till publiken)

Förlåt. Jag ber om ursäkt att jag inte hälsade. Men jag var så upprörd. Jag heter Paulina. Välkomna. För att inte säga varmt välkomna till kursen om postkolonial teoribildning och rasism i Sverige. Diana, som jag just talade med, hon förklarar det här med kulturrasism så bra. Hon har en rubrik på en text som heter ”Rasismen som ideologi och som ett nödvändigt element i kapitalismen”. Ja, ni vet, ingen kapitalism utan rasism. Hennes text handlar om invandrare i Sverige som startade en egen fackföreningsrörelse. Av förståeliga skäl. Så här skriver hon om de fyra teman hon tänker behandla. Och självklart är marxismen utgångspunkten. Och rasismen. Vi är ju rasismforskare. Och antirasister. Vi är antikapitalister och därmed antirasister. Kapitalismen bygger ju på rasism. Alltså, ja, det här kanske låter lite teoretiskt, men vi är ju teoretiker och det är teorier ni är här på universitetet för att lära er (harklar sig): ”Den marxistiska debatten om kategorin ’ras’ och rasismen kan sammanfattas i en rad centrala teman. Det första är det som kritiskt granskar marxismens eurocentriska antagande samt teorins förmåga att problematisera rasismen. Det andra temat utforskar relevansen av den marxistiska teorin om klass för att förstå samhälleliga formationer som präglas av rasifierade strukturer. Det tredje kopplar de nya feministiska debatterna om kön utifrån postkolonial och antirasistisk feministisk teori till förståelsen av rasismen. Det fjärde temat tar sin utgångspunkt i marxistiska debatter om ideologi och problematiserar rasismen som en central ideologisk kraft i senmodernitet.” Hit hör Sverige. Till senmoderniteten. Alltså är rasismen en central ideologisk kraft i Sverige. Och vi, Diana, Irene, Edda och jag, och en massa andra, utmanar den från ett postkolonialt och antirasistiskt feministiskt teoretiskt perspektiv. Ursäkta.

(Hostar)

Och så skriver Diana så här. Ja, jag har lärt mig det hon skriver utantill. Det är så superbra: ”I det här avsnittet kommer jag att utforska relevansen av begreppet ideologi för att förstå en specifik typ av hierarkiserande och exkluderande praktik som baseras på kategorin ’ras’, och som kännetecknas av antagandet om biologiska och kulturella skillnader mellan grupper. Jag menar att detta antagande har som syfte att legitimera en ojämlik fördelning av såväl ekonomiska som symboliska resurser.” Det menar jag också. Ni fattar. Rasismen som ideologisk kraft. Hierarkier. Svenskar och invandrare. Antagandet om kulturella skillnader mellan svenska mäns våld och utländska mäns våld. Antagandet. Som bildar hierarkiska strukturer. Enligt den postkoloniala och antirasistiska feministiska teorin om kön är det kulturrasism att påstå att mordet på Sara Abed Ali har med kulturella skillnader att göra. Det handlar alltid om mäns våld mot kvinnor. Men nu kom jag lite för långt bort från det jag hade tänkt börja med.

(Sveper med handen över porträtten på väggarna)

Jag tänkte börja med att berätta lite om mina före. . . våra förebilder. Alltså vi i det antirasistiska nätverket. (Pekar på Marx) Ja, honom känner ni ju. Ni kanske undrar varför det är så många svarta. Irene, som är engagerad i nätverket, verkligen engagerad, säger att ordet invandrare har en så negativ klang så hon myntade begreppet rasifierade. Ingen fattar vad det betyder. Ni kommer att lära er det så småningom. Enkelt uttryckt. Det betyder det nya svarta. De hunsade. De förtryckta. De koloniserade. Oberoende av hudfärg. Vi är alla rasifierade. Vi är alla svarta. Vi som kommer utifrån. Här är Frantz Fanon. Han kom också utifrån. Född i Martinique, som visserligen var ett franskt departement, men ändå långt borta från moderlandet.  Han fick verkligen känna på ända in i skinnet vad det ville säga att vara svart i det vita Frankrike på fyrtio- och femtiotalet. Ja, alltså han åkte till Frankrike för att studera till läkare efter andra världskriget. Kunde förstås franska flytande. Han gick i Martiniques mest ansedda gymnasium där den kända författaren Aimé Césaire var lärare. Helt inställd på att han var fransk. Men så var det inte visade det sig när han kom till moderlandet. Hans hudfärg stack ut. Alldeles för mycket. Han valde att specialisera sig på psykiatrin. I sju år studerade han sig själv och sin omgivning och skrev ner sina upplevelser.

(Tar upp en sönderläst bok från skrivbordet)

Hans upplevelser finns här i Svart hud. Vita masker. Ni har sett att den står upptagen på kurslistan. Typiskt nog blev hans anteckningar inte godkända som doktorsavhandling. Men han publicerade boken nittonhundrafemtiotvå och skrev en annan doktorsavhandling. Han stod på de förtrycktas sida hela sitt vuxna liv. Jordens fördömda, som han kallade kolonialmakternas förtryckta ursprungsinvånare. Han flyttade till Algeriet femtiotre, fick jobb på ett mentalsjukhus där. Algeriet var ett franskt departement, precis som Martinique. Året efter han kom dit startade det algeriska befrielsekriget. Valet var nog inte så svårt för honom. Han gick med i självständighetsrörelsen FLN. Och utvisades femtiosju av fransmännen. Han bosatte sig i Tunis och Ghana och fortsatte att verka för FLN. Han kände verkligen för de förtryckta. Han dog av leukemi nittonhundrasextioett. Bara trettiosex år gammal. Algeriet blev fritt året efter. Han är en stor inspirationskälla. Stor.

(Mörkret sänker sig över scenen medan hon tyst bläddrar i boken. En bild av Fanon visas på filmduken med texten: ”Jag har aldrig kunnat uthärda, inte utan att känna avsmak, att en man säger om en annan man att han är sensuell. På Martinique finns män som går klädda i kavaj och kjol. Men jag är ändå övertygad om att de har ett normalt sexualliv. Homosexualitetens mekanismer är välkända. Oidipuskomplexet finns inte på Martinique. Här i Europa har jag träffat på martinikaner som blivit homosexuella, för att klara uppehället. Det är inte alls fråga om en neurotisk homosexualitet.” Lägger ifrån sig boken på skrivbordet. Scenen i mörker. PAULINA lämnar rummet)

(Paus)

(Filmduken visar först årtalet 2002, sedan bild på Fadime Sahindal. PAULINA kommer in genom dörren med mobilen mot örat)

Nu gapar och skriker de om kultur igen! Du har alldeles rätt. En postkolonial intervention är absolut nödvändig. Kan inte fatta att de drar in kultur när integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg för över ett år sedan skrev artikeln ”Kulturen ingen ursäkt” om så kallat hedersmord, och publicerade den först på Nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida och sedan på Dagens Nyheter Debatt (artikeln visas på filmduken). De skriver ju där att talet om att hedersmord är kulturellt betingat är förkastligt (citerar): ”Begreppet kultur får inte användas som synonym till ordet ras. Ord såsom ’kulturella bakgrunden’ och ’kulturella skillnader’ ligger farligt nära begreppet ’ras’ i dessa sammanhang”, skrev de. ”Våld och mord måste bekämpas, men inte med okunskap och smygrasism”, skrev de också. Och publicerade artikeln allra först på vårt Sekretariats hemsida. Det är ju vi som står för kunskapen. Det kan man ju läsa på Sekretariatets hemsida. (Skrattar) Tack för berömmet. Ja, med foto och allt. Jag minns inte exakt hur jag formulerade det. (Går fram till skrivbordet och slår på datorn) Så här svarar jag på frågan varför det är viktigt med postkolonial feministisk forskning (läser på datorskärmen med mobilen mot örat): ”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss möjlighet att ifrågasätta och analysera maktförhållanden som formar vår samtid.” Precis. Maktförhållandet vita och invandrare i den svenska senmoderniteten. Och maktförhållandet när den svenska feminismen sätter likhetstecken mellan svenskhet och jämställdhet medan invandrare stereotypiseras som ojämställda. Ren rasism. Så här säger jag (läser): ”Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.” Precis. Vitheten är politisk.

(Ljuset sänks över rummet, på filmduken visas bild på Yoko Ono och text att hon myntade uttrycket ”woman is the nigger of the world” i en intervju i tidskriften Nova magazine mars 1969, bild på Novas förstasida som visar Yoko Ono och John Lennon. Därefter följer bild på den svarta författaren och antropologen Zora Neale Hurston (1891–1960) och text som säger att huvudpersonens mormor, en gång slav, i Hurstons roman Their eyes were watching God (1937) jämför den svarta kvinnan med böndernas mulåsnor, som tvingas slita tills de dukar under, det vill säga kvinnan är enbart till för mannens skull utan egna behov och framtidsdrömmar: ”Negerkvinnan är världens arbetsdjur enligt min erfarenhet” (”de nigger woman is de mule uh de world so fur as Ah can see”), därefter ny bild på Yoko Ono och John Lennon och deras låt 1972 ”Woman is the nigger of the world”.)

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA dricker ur en kaffemugg när telefonen som ligger på bordet ringer)

Paulina här. Har Gudrun skrivit en debattartikel i DN? Vänta, jag ska bara ta in den på datorn (läser rubriken medan bild på Gudrun Schyman och artikeln visas): ”Fadime offer för mäns förtryck”. Åååå, tack Gudrun! Henne kan man alltid lita på! Vilken tur att hon blev Vänsterpartiets partiledare! Ja, jag ska läsa hela artikeln. Hon nämner talibanerna där också? Som i talet hon höll på Vänsterpartiets kongress? Och könsmaktordning? Fyra gånger! Tack för att du ringde. (Ögnar igenom artikeln. Slår en signal) Hej. Har du läst DN i dag? Gudrun skriver att Fadime inte var offer för den kurdiska kulturen utan hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor och att den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Ja, du har också läst det. Bra, va! Hej då.

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA, som bytt kläder, skriver djupt koncentrerat på datorn. Telefonen som ligger i väskan ringer) Va!!! Kålsuparteori! Skriver Yvonne Hirdman det? (Bild på professor Yvonne Hirdman och hennes debattartikel i DN) ”Hon sviker det Fadime stod för”, säger rubriken? Alltså, Gudrun är svikaren då? Diskussionerna går höga på Sekretariatet just nu? Jag har inte hängt med. Jag skriver på en artikel till Historisk tidskrift. Nej, nej. Självklart. Vi måste göra en postkolonial intervention och markera mot den svenska feminismen. Du har redan pratat med Aftonbladet? Vi får in artikeln där? Ni har redan börjar skriva på den? Vänta, jag måste bara spara min text innan jag knappar in er.

(Bild på artikeln i Aftonbladet med rubriken ”Våldet mot kvinnor är problemet”, PAULINA läser på datorn) Ja, kulturrasism måste vi ha med. Och självklart nämna Yvonne Hirdman. Att hennes utgångspunkt är att den svenska jämställdheten är överlägsen alla andra. Precis som om inte svenska kvinnor mördas av svenska män. Och att svenska kvinnor sliter inom låglöneyrkena. Ekonomi måste vi ha med. Det här är bra: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld.” Det här är också bra: ”Att leta efter förklaringen eller lösningen på Fadimes mord i ’andra kulturer’, på andra platser, är för att hänvisa till det gamla bibliska ordspråket ’Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget’.” Jättebra!

(Scenen i mörker)

(Ljuset tänds. PAULINA vänd mot publiken.)

Välkomna. Varmt välkomna till kursen om postkolonial och antirasistisk feminism. Ni blir fler och fler studenter på den här kursen för varje år som går. Jag är glad att ordet sprider sig som ringar på vattnet. Har ni följt med i debatten om mordet på Fadime Sahindal? Ett typexempel på den rasistiska svenska feminismen och den postkoloniala feministiska diskursen om våld mot kvinnor. Känner ni till debattören Kurdo Baksi? Ni nickar? Vän med antirasisten Stieg Larsson på Expo. Ja, Kurdo har ju verkligen legat i och med kraft förklarat att hedersmord inte alls ingår i den kurdiska kulturen. Han kände henne, skriver han i en artikel i Aftonbladet. (På filmduken visas artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”) Och säger att hans familj hade hjälpt till att försona Fadime med hennes familj. Ja, ni vet. Hon hittade en egen pojkvän i Uppsala och ville inte gifta sig med en kusin som familjen valt ut. Och det blev bråk. Kurdo skriver att både han och många andra kurder var glada att de hade avstyrt ett förestående meningslöst mord. Att Fadimes pappa hade gett framträdande kurdiska familjer ett löfte att inte röra Fadime. Att ett brutet löfte är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Att familjen har visat högsta tecknet på opålitlighet och förlorat all respekt i den kurdiska gemenskapen. Han skriver att Fadimes pappa saknade alla former av inflytande i det svenska samhället och att han ville ha makt någonstans. Ja, det blev familjen. Kurdo fruktar att liknande mord kan upprepas om Sverige inte med det snaraste genomför en klok integrationspolitik. Där invandrade män inte är maktlösa i samhället. Han är rädd för att kurder kommer att stämplas kollektivt. Och det är vi ju alla rädda för. Ni nickar instämmande.

(På filmduken visas artikeln ”Manskulturens kurdifiering”) Och i Expressen ger han verkligen svar på tal till dem som försöker göra mordet till en fråga om kurdisk kultur i stället för en fråga om kvinnoförtryck. Han svarar dräpande en kurdisk man som påstår att visst är mordet en grym del av det kurdiska manssamhället. Kurdo: ”I sak säger han inget som inte Sverigedemokraterna och andra rasistiska grupper redan sagt.” Och sedan det här, som visar att han gått på kurs i postkolonial teoribildning: ”Fadime mördades därför att kvinnor förtrycks, misshandlas och exploateras. Detta förtryck är inte specifikt för vare sig muslimska eller kurdiska män – det är ett förtryck som i olika former odlas av en kvinnoförnedrande manskultur i hela världen. Det är därför kvinnor bränns i Indien, misshandlas i Japan och tvingas fnaska åt en hallick i Helsingborg.” Kurdo har rätt när han säger: ”Att kurdifiera globalt kvinnoförtryck är att nonchalera förtrycket mot miljarder kvinnor som inte är kurdiskor.” Och så har han ju fattat att alltihop är Sveriges fel. ”Fadime fick betala ett högt pris”, skriver han, ”för att samhället i flera år ignorerat henne – och hennes medsystrars – utsatthet.”

(Filmduken visar klipp ur Mediemagasinet sänt i SVT)

Såg ni förresten Mediemagasinet på TV i veckan? Om debatten om mordet på Fadime Sahindal. Med Dan Josefsson som programledare. Och Publicistklubbens ordförande Jan Guillou? De sa att ungefär en kvinna var tredje vecka dödas av en närstående. Och att pressen spekulerade om kulturella orsaker bakom mordet på Fadime Sahindal. Just det. Spekulerade. Och att pressen inte bara hängde ut gärningsmannen utan hela hennes familj. Och Josefsson och Guillou frågar sig: Varför betedde sig journalisterna på det här sättet? Var verkligen mordet på Fadime så unikt? Nej. Självklart inte.

(På filmduken visas klipp där Jan Guillou säger att Fadime var en vacker kvinna, därför intressant, han tar upp ett läkarpar som friats från att ha mördat sitt barn för att det var missbildat, en far sköt ihjäl tre barn, de kristna dödar sina familjemedlemmar särskilt under helger ihop med alkohol. ”Beskriver man på det här sättet ser man hur absurd beskrivningen av kurderna blir”, han kritiserar Dagens Nyheters kartläggning av klanen Sahindals kusingifte, ”Överför man den här journalistiken på oss ser man hur orimlig den är”) Jan Guillou var klockren. Klockren.

(Pekar på ett av de inramade fotografierna) I dag tänkte jag tala lite om litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, född i Indien, verksam i USA. Men först kanske jag ska nämna att jag i efterdyningarna av mordet på Fadime Sahindal har fått regeringens uppdrag att sammanställa en rapport om situationen för flickor och unga kvinnor med utländsk bakgrund som kontrolleras av sina familjer och släktingar genom våld och hot. Tack ska du ha för den komplimangen. Ja, det är verkligen ett hedersuppdrag. Nej, jag fick det inte direkt av regeringen utan via Integrationsverket. De vet ju vilka som är rasismforskare. Ni är så rara. Ja, alltså Gayatri. . .

Fortsättning följer.

© Mona Lagerström 2019

Källor:

Baksi, Kurdo, ”Familjen förlorar nu all respekt”, Aftonbladet Debatt 23/1 2002

Baksi, Kurdo, ”Manskulturens kurdifiering”, Expressen Kultur 30/1 2002

de los Reyes, Paulina, ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, Historisk tidskrift Nr 3/1998, publicerad i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 29–46

de los Reyes, Paulina; Johansson, Susanne; Knocke, Wuokko; Molina, Irene & Mulinari, Diana, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, Aftonbladet 15/3 2002

Fanon, Frantz, Svart hud. Vita masker (1952), översättning Stefan Jordebrandt med Förord av Michael Azar, Daidalos 2011

Hirdman, Yvonne, ”’Hon sviker det Fadime stod för’”, DN Debatt 30/1 2002

Lundgren, Eva & Eldén, Åsa, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, SvD Brännpunkt 21/1 1997

Mulinari, Diana, ”Om det behövs blir vi uppkäftiga”, Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 91–118

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, hemsidans intervju med Paulina de los Reyes om postkolonial feministisk forskning, besökt 6/5 2015

Sahlin, Mona & Winberg, Margareta, ”Kulturen ingen ursäkt”, DN Debatt 8/12 2000

Said, Edward, Orientalism (1978), översättning Hans O. Sjöström, med Förord av Sigrid Kahle (1993), Ordfronts förlag 1995

Schyman, Gudrun, ”’Fadime offer för mäns förtryck’”, DN Debatt 26/1 2002

Sveriges kvinno- och genushistorikers förbund, ”Inbjudan till konferens om Genus och etnicitet”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997, s. 69

SVT, Mediemagasinet 28/2 2002

 

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Här är Ersta sjukhus rättsvidriga svar på mina frågor. Minister Lena Hallengren (S): När tänker du göra klagomålsförfarandet rättssäkert? Varför låter du patienten stå ensam mot nonchalanta vårdgivare? Förklara hur en patient ska agera när den ställs inför en vårdgivare som Ersta sjukhus. Patienten har ingenstans att vända sig som driver hennes ärende! Patientnämnderna är en kuliss! En låtsasverksamhet! Patienter i Sverige är rättslösa!

Sverige behöver en rättighetsrevolution! I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien utgår politikerna från att det råder en konfliktrelation mellan vårdgivare och patient när något har gått snett och att en instans oberoende av sjukvårdsleverantören bör kopplas in. Och att ett muntligt förhör sker med båda parter närvarande.

Patientnämnderna är kopplade till sjukvårdsleverantören (landstingen, numera regionerna) och är ingen oberoende instans. De har inte tillåtelse att ställa vårdgivare till svars.

Svenska politiker utgår från att vårdgivare och patient är bästa kompisar när något går snett. Därför påstås det att patienten inte behöver hjälp av oberoende instans. Från 1 januari 2018 ska patienter framföra klagomål direkt till vårdgivaren.

Patienten står ensam mot vårdgivaren och förväntas kunna både medicin och juridik och föra sin egen talan.

Tidigare anmälde man till IVO och innan dess anmälde man till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund heter mannen som när han var Socialstyrelsens generaldirektör såg till att läkarnas disciplinstraff försvann och därmed läkarnas ansvar. Hans namn bör alla patienter lägga på minnet. I slutet av det här blogginlägget skriver jag att jag välkomnar en folkrörelse som kräver att socialminister Lena Hallengren skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

Sveriges riksdag bör omgående stifta en patienträttighetslag så att patienter kan utkräva ansvar! Och få hjälp med att utkräva ansvar!

Jag skriver om rättighetsrevolution, individuellt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag i det här blogginlägget riktat till statsminister Stefan Löfven. Inte ett enda riksdagsparti har svarat på mina frågor som jag mejlat till dem.

Och Sveriges mediehus, inklusive SVT, är totalt likgiltiga för patienters rättslösa ställning i Sverige. De nöjer sig med att rapportera om spektakulära felbehandlingar, alltså enstaka handlingar, utan att göra en djupdykning i det skandalöst rättsvidriga klagomålsförfarandet som bara har blivit sämre och sämre. Den fråga jag ständigt ställer mig är: Hur många journalister har släkt och vänner som är läkare och därför valt att skydda en hel yrkeskår? På patienternas bekostnad. På demokratins bekostnad.

Numera ska demokratikriteriet lyftas fram när det gäller statsbidrag till civilsamhällets organisationer. Men det talas inte om att demokratikriteriet bör gälla även sjukvården.

Demokratikriteriet och Ersta sjukhus
Den 11 juni 2019 skrev jag ett brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström med konkreta frågor om sjukhusets hantering av min husläkares remiss och åtföljande handlingar som jag gjort i ordning för att underlätta för läkarna om den berörda kliniken var rätt instans för mina besvär, se det här blogginlägget om att jag har polisanmält en läkare. Och får ett svar av verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth som är en sammanfattning av mina journalanteckningar, se den här PDF-filen.

Jag har alla journalanteckningar. Jag behöver inte en sammanfattning av dem. Jag vill veta vad som hänt med bunten handlingar jag la ner tid på att sammanställa och varför jag tilldelats läkare som inte visste varför jag var på Erstas mottagning. Erstas svar förklarar varför jag polisanmälde kirurg Joakim Påhlstedt som fabulerade ihop en journalanteckning. Jag har tidigare erfarenhet av vårdgivares rättsvidriga agerande, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg.

Det finns ingen koppling mellan Staffan Hederoths svar och de konkreta frågorna i mitt brev. I egenskap av klinikens chef borde det ha varit Hederoths uppgift att ta del av remissen som rörde mig och välja lämplig kirurg. Men han skriver ingenting om remissen och åtföljande handlingar. Som framgår av mitt brev skickade min husläkare handlingarna till två olika kliniker på Karolinska sjukhuset som båda snabbt skickade tillbaka dem med information att de inte var rätt instans. En av dem föreslog till och med Ersta sjukhus.

Staffan Hederoth avviker alltså kraftigt från den professionella hanteringen på Karolinskas kliniker. Dessutom stämmer hans sammanfattning av journalanteckningarna inte med de citat ur journalerna som finns i mitt brev, både vad gäller kirurg Eric Sechers sista journalanteckning, där han skriver att han ska sluta på kliniken: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt”, alltså kirurgi, och rekommenderar att jag borde träffa Joakim Påhlstedt samt Påhlstedts hopsnickrade anteckning som inte har något samband med mitt besök hos honom.

Hur är det tänkt att jag ska gå vidare efter ett sådant svar? Vad har hänt med handlingarna som åtföljde min husläkares remiss? Varför skickade Staffan Hederoth inte tillbaka dem till min husläkare om nu Ersta sjukhus inte var rätt vårdgivare i mitt fall? Staffan Hederoth är den som har ansvaret. Rutinerna på Kirurgi/anestesikliniken när det gäller inkomna remisser har uppenbarligen allvarliga brister.

Lena Hallengren: Vad är det tänkt att en patient i mitt fall ska göra för att gå vidare och få medicinsk hjälp? Och kom inte dragande med att det är Region Stockholms ansvar. De har inte ansvar för lagstiftningen.

Ersta diakoni och patientsäkerheten
Ersta sjukhus ingår i Ersta diakoni. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ersta sjukhus har hanterat mitt ärende på ett patientsäkert sätt, varken när det gäller hanteringen av min husläkares remiss eller besvarandet av mitt brev.

Läkaren Magnus Edner skriver om Ersta diakoni och Ersta sjukhus i boken Sjukvården behöver vård (2015). Det är ingen vacker bild som framträder. Han skriver om flera fall där Ersta har agerat på ett sätt som strider mot allt vad patientsäkerhet heter. Fall 1 handlar om mobilt ultraljud för svårt sjuka patienter i hemmiljö som en röntgenläkare kom på och kunde bedriva i hela Stockholm genom avtal med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms län. Edner skriver: ”Mobilt ultraljud utgör ett fint exempel på hur man kan sätta patientens behov och önskemål i centrum” (s. 20). Sedan skulle ett nytt avtal slutas. ”Ersta sjukhus lade ett bud som var 300 kronor lägre per undersökning” (s. 21) och vann. Ersta la sedan i princip ner verksamheten, trots avtalet. Det prisbelönta företaget som initierat den mobila verksamheten tvingades avveckla sin verksamhet.

De svårt sjuka patienterna blev lidande av Erstas hantering.

Magnus Edner avslutar med kommentaren: ”Ersta sjukhus, som enligt sin egen hemsida arbetar ideellt för utsatta medmänniskor, har visat bristande medicinsk etik genom att ge de sjuka patienterna sämre vård, konkurrera ut och ta över en välfungerande prisbelönt verksamhet, och därefter i det närmaste lägga ner den och därmed inte fullfölja det ingångna avtalet” (s. 26).

Han skriver om hur Ersta diakoni misskötte Lilla Erstagården som är ett barn- och ungdomshospice och äldreboendet Mariahemmet. I sin sammanfattning skriver Edner om Ersta diakoni:

Man är mycket angelägen om att framhålla sitt sociala arbete, sina kristna värderingar och att man arbetar ideellt. Det är inte utan att man undrar vilken bibel de grundar sina värderingar på när man ser hur de behandlar sjuka barn. [. . .] Bedömare har tyckt att Ersta diakoni är sektliknande och en tidigare styrelseordförande slutade då det kristna budskapet inte syntes tillräckligt i verksamheten. Av tradition är en präst chef över sjukhusverksamheten, vilket knappast torde bidra till en positiv utveckling av sjukvården. Det gynnar emellertid säkert den image som Ersta diakoni vill upprätthålla och ökar också inflödet av gåvor. Deras värderingar och arv är hugget i sten sedan 1851. Men samhället och sjukvården har faktiskt utvecklats en hel del sedan dess. Det kanske är dags att vakna. [. . .] Organisationen har anklagats för att ha giriga chefer eftersom direktorn vid Ersta sjukhus har avsevärt högre lön än exempelvis den som innehar motsvarande position vid det betydligt större Karolinska universitetssjukhuset. Slutsatsen blir att Ersta diakonis agerande i de beskrivna fallen inte svarar mot deras egen beskrivning på sin hemsida, vilken är falskt skönmålande. Den levererade medicinska vården håller inte tillräckligt hög kvalitet. Ersta diakoni arbetar absolut inte ideellt och det är trots prästtraditionen svårt att se organisationen som mer kristen än andra inom sjukvården. Definitionen av ett non profit-företag blir dessutom synnerligen oklar (s. 59–61).

Magnus Edners bok kom 2015. Fyra år senare ger varken sjukhuschefen Jan-Åke Zetterström eller verksamhetschefen Staffan Hederoths agerande skäl att tro att Ersta har blivit bättre på patientsäkerhet.

Sverige är ett förljuget land, patientnämnderna är en låtsasverksamhet
Sverige är ett så förljuget land. Sverige är ett extremt efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Allt tal om att Sverige är en demokrati är lögn. Hela den svenska förvaltningen är konstruerad så att medborgaren inte ska kunna utkräva ansvar.

Ta bara det här med att klaga på vården. Sedan 1 januari 2018 ska patienten som har klagomål på vården, som nämnts, vända sig direkt till den berörda vårdgivaren. Det gjorde jag. Och står här utan svar och utan hjälp att komma vidare.

Jag skickade en kopia av mitt långa brev till Ersta sjukhuschef till Patientnämndens förvaltning i Stockholm. Jag tilldelades en handläggare som meddelade att eftersom jag själv skrivit till Ersta sjukhus blev det ”tårta på tårta” om de också skulle kontakta sjukhuset. Men om sjukhuset inte hörde av sig kunde Patientnämnden under hösten kontakta dem. Ersta hörde inte av sig. Handläggaren skickade en kopia av mitt brev till sjukhuset. Ersta sjukhus svarade att de tolkade mitt brev enbart som kännedom. I och med Staffan Hederoths svar är ärendet avslutat hos Patientnämnden, se denna PDF-fil.

Storbritanniens öppna klagomålssystem och Sveriges slutna
Jag kommer i senare blogginlägg att jämföra Storbritanniens klagomålsförfarande med det svenska utifrån statsvetaren Lars Karlssons doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003) och mina erfarenheter under första halvan av 2000-talet då man anmälde till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och läkare kunde få en disciplinpåföljd. Man kunde överklaga HSAN:s beslut. Då kopplades Socialstyrelsen in som motpart.

Patienten ensam mot staten.

Under den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik, föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten”, finns kopior av brev som visar hur rättsosäkert klagomålsförfarandet var även på den tiden. Socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Lars Wiklund skrev 2005 ett utlåtande som saknade källor. Jag skrev till honom och bad om källor. Han, professorn, klagade hos Socialstyrelsen, vars enhetschef Staffan Blom gav honom rätt. Staffan Blom valde att solidarisera sig med Socialstyrelsens sakkunnige utan hänsyn till patientens rättssäkerhet. Staffan Blom blev sedan förvaltningschef på den patientnämnd som uppmanat mig att anmäla flera läkare till HSAN.

LÖF:s sakkunniga gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist utgick från Wiklunds kvasivetenskapliga svammel när hon nekade mig ersättning för undvikbar sjukvårdsskada. Enligt min uppfattning är LÖF Sveriges mest korrumperade skattefinansierade verksamhet. Men i Sverige betraktas enbart handlingar som inbegriper mutor som korruption. Jag skriver om LÖF:s verksamhet i senare inlägg. Liksom också om JO.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att frånta läkare allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet. Jag skriver mer om detta i senare blogginlägg.

Sjukvårdsskadade Mia Bergs enastående arbete, som ströps av en representant för regeringen
IVO:s enhetschef Marie Brandvold intervjuas i det här inslaget i SR Ekot om det nya klagomålsystemet att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren, ”Kritik mot nya vårdskaderegler”. I texten står det: ”Tanken med det svenska klagomålssystemet är att vårdgivarna genom kontakten med patienterna snabbt ska kunna bli varse om brister och kunna åtgärda dem. Fokus ska ligga på lärande och felaktigheter ska rättas till på systemnivå istället för att i första hand söka personligt ansvarskrävande från vårdpersonal.”

Ett eko av Kjell Asplunds lobbyverksamhet.

Annika Strandhäll säger i samma inslag: ”Som regel i samhället när man har klagomål så vänder man sig dit där problemet har uppstått.”

Och om nu ansvariga inte vill kännas vid något problem? Hon påstår att patienter fortfarande kan utkräva ansvar ”och det är också det som vår system bygger på”.

Mia Berg intervjuas i inledningen: ”Att begära av en patient som blivit skadad att den ska vända sig till den som skadat den är väldigt magstarkt, och det ska mycket till innan man gör det, säger Mia Berg, ordförande i Patientperspektiv, som är en förening för vårdskadade.”

Mia Bergs förening har lagts ner. Hennes förklaring till varför föreningen lades ner finns i slutet på bloggen Patientmakt/Patient CV. Hennes enastående arbete skildras även i början av inlägget. Jag citerar varför hon gav upp efter att ha träffat mängder med människor som arbetar inom vården och också en representant från regeringen:

Mötet med regeringspersonen var trevligt. Vi fin-fikade och diskuterade ingående den nya lagen för anmälningar. Vi delade åsikt om hur vi förstår varför och hur den antagits och hur man tänkt, nämligen helt analytiskt. Regeringspersonen förstod även hur den däremot kan slå väldigt fel mot vissa patienter som inte alls klarar processen att konfrontera en vårdgivare. Så långt allt gott med andra ord.
Däremot blev jag minst sagt förvånad över vad som skulle komma härnäst. Och det kanske var menat som något slags ”tröst” i eländet med hela nerläggningen, men jag blev faktiskt ganska så chockad. Vilket inte händer så ofta kan jag poängtera …
Det sades att behovet av en specifik förening för just vårdskador och patientsäkerhet kanske inte finns?! Eftersom alla redan befintliga patientföreningar har frågan inbakad i sina program och arbetar aktivt med den, som regeringspersonen uttryckte det.
Detta gör mig oerhört beklämd. När inte ens makthavarna ser nyttan av en stark, enhetlig och oberoende patienträttsrörelse i Sverige. Frågan är helt enkelt inte särskilt populär. Av skäl som vi tror handlar om rädsla. Rädslan att öppna den dammlucka som vårdskadorna är. Att släppa fram relevanta ersättningar t.ex, skulle innebära enorma kostnader. Kostnader som skulle behöva bäras av ”någon” …
Sedan har vi frågan om ansvarsutkrävandet. Vilket skulle drabba vårdprofessionerna. Läkare och annan vårdpersonal skulle bli ansvariga i de fall de borde vara det. Det vill säga i fall där t.ex. icke beprövade metoder använts vid behandling och orsakat skada. Jo, det händer.
Så att konstatera att frågan om patienträtten i Sverige är infekterad och fortsätts hållas undertryckt är nog ingen större överdrift i dagsläget. Vilket bekräftar vårt beslut om nerläggning. Tiden är helt enkelt inte mogen. Svensken behöver lära sig ryta ifrån ordentligt, innan några varaktiga förändringar i samhället kan ske.
Jag är den förste att beklaga att PPs rytanden inte räckt.

Mediernas tystnad
Det räcker inte med att svensken ryter ifrån. Så länge medierna, inte minst SVT, intar en likgiltig inställning till klagomålssystemet, patienträttighetslag och individuellt utkrävbara rättigheter kommer politikerna att kunna fortsätta att strunta i sjukvårdsskadade patienter.

Det verkar inte föresväva landets medieansvariga att de för att stärka den svenska demokratin skulle kunna jämföra det efterblivna Sverige med progressiva länders medborgerliga rättigheter och ansvarsutkrävande.

Jag tror inte att en patienträttsrörelse initierad av politikerna är rätt väg att gå. Folkrörelser bör stå på egna ben och driva krav på förändringar. Det ska råda ett konfliktperspektiv. Folkrörelser måste vara självständiga. Problemet i dag är att staten med hjälp av statsbidrag är alldeles för mycket inblandad i olika rörelser som därmed hamnar i en beroendeställning och så rinner alla förändringar ut i sanden.

Oberoende Patientombudsman på nationell nivå och öppet klagomålssystem
Jag vill jag se en oberoende Patientombudsman på nationell nivå, alltså oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantören (regionerna), som patienter kan vända sig till och få stöd av, vilket jag kommer att skriva om i senare inlägg.

Om klagomålsförfarandet i mitt fall när det gäller Ersta sjukhus hade liknat scenerna i den ovan nämnda TV-serien Saknad, aldrig glömd hade utgången sannolikt blivit en helt annan och min husläkare hade kunnat få tillbaka mina handlingar och gå vidare till en annan klinik.

Om man i mitt exempel utgår från att klagomålen, så som skedde tidigare, utreds av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) men nu i ett öppet förfarande och läkare kunde få disciplinstraff kunde HSAN ha kallat mig och kirurg Joakim Påhlstedt till ett möte där jag får stöd av Patientombudsmannen och Påhlstedt antagligen av en jurist på Läkarförbundet. En person från HSAN ställer frågor till Påhlstedt och mig angående hans journalanteckning där Påhlstedt muntligt måste förklara varför han skrev den en månad efter mitt besök som han uppenbarligen inte hade något minne av.

HSAN kallar till ett annat möte med verksamhetschef Staffan Hederoth och mig där Hederoth muntligt måste beskriva remisshanteringen på hans klinik och vad som hänt handlingarna som åtföljde min remiss.

En förändring av klagomålssystemet bör lämpligen inledas med ett totalt förkastande av professor emeritus Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och utgå från patienten. En syndabock är oskyldig och får ta straffet för den skyldige. I Kjell Asplunds version är patienterna syndabocken som straffas för att läkarna ska gå fria från ansvar.

Jag välkomnar en folkrörelse som kräver av socialminister Lena Hallengren att hon skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

14 november 2019

Mona Lagerström fil dr, sjukvårdsskadad

När tänker MUCF granska i vilken grad islamisten Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) lever upp till demokratikriteriet?

SMFR fick 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

Nyligen prövades demokratikriteriet i Kammarrätten med anledning av att MUCF krävt att Muslimska brödraskapets ungdomsorganisation Sveriges unga muslimer (SUM) betalar tillbaka statsbidrag.

När är det dags för Yasri Khan och SMFR att bli granskade av MUCF utifrån demokratikriteriet?

Jag ställer frågan med anledning av mina tidigare artiklar om SMFR:s samarbete med personer och organisationer i Malaysia och en artikel i katerinamagasin.se om halalcertifiering av livsmedel författad av Ulrika Stigsson.

Hon skriver: ”När en produkt blir halalcertifieerad sker det vanligtvis genom ett företag med godkänd certifierare. Detta måste förnyas och betalas varje år.” Hon ger följande länk https://halalcertifiering.se/ och skriver: ”Halalcerifiering AB marknadsför sina tjänster till svenska företag som rent ekonomiska: ”Utöka din kundkrets med ca 400 000 nya kunder i Sverige, och med många fler vid export till andra länder!” Enligt en källa med god insyn så är detta en strategi inom jihad, islamisering genom mat, som är tillämpbar när islam är i minoritet. Islamska stater behöver inte halalmärka eftersom sharialagar redan kräver att all mat som säljs där är halal.”

Yasri Khan är en flitig lobbyist för halacertifiering och islamisk finans, vilket jag skrivit om i det här och det här och det här blogginlägget. I det senaste blogginlägget länkar jag till det här inlägget på Facebook när Yasri Khan var i Malaysia 15 juli 2014. Han skriver: ”Träffar Datuk Fakhruddin tidigare malaysisk ambassadör till Egypten, professor inom Aqidah [troslära] på Universiti Malaya och tung aktör inom islamisk samhällsutveckling bland annat inom frågor gällande halal tajibah certifiering av tillverkningsprocesser, mat paketering och transporter mm.”

inlägget ett år senare 9 mars 2015 skriver Yasri Khan: ”SMFR träffade förra veckan ordförande för Malaysias Al Azhars alumni organisation, Professor Datuk Fakhruddin som även sitter med i SMFRs religiösa råd. SMFR har utvecklat ett samarbete inom flera olika områden av verksamhet som vi hoppas kunna introducera till Sverige de kommande åren. Malaysia har idag flera hundra tusen Al Azhar alumner då Malaysia med undantag från Egypten har flest elever som studerar där. Al Azhar är ett av världens mest kända lärosäte, världsbekant för sin ställning som ett centrum för islamiska studier.”

Al-Azhar sprider en wahhabitisk tolkning av islam och är inte på långa vägar en reformvänlig institution. Lärare är kända för att offentligt dela ut dödsdomar till personer i Egypten som de anser ”hädar” islam och profeten Muhammed, dödsdomar som kan elda upp befolkningen och utsätta den utpekade för lynchning.

I det här inlägget också från 9 mars 2015 skriver Yasri Khan om hur SMFR samarbetar med halvofficiella organ i Malaysia. ”SMFR träffade tillsammans med medlemmar ur vårt religiösa råd under förra veckan YADIM, organisationen för dawah i Malaysia. YADIM koordinerar olika former av dawah verksamhet i Sverige och är en mellanstatlig organisation som håller kontakten mellan det muslimska civilsamhället och staten i Malaysia. YADIMs vice ordförande, Dr Yusri var tidigare ordförande för ABIM som också är en organisation SMFR besökte under sin arbetsvecka i Malaysia. SMFR kommer att fortsätta utveckla sitt kontaktnätverk och dawah verksamhet genom samtal och samverkan med olika internationella aktörer inom området.”

Dawa är detsamma som islamisering.

Varför ska svenska skattemedel gå till en organisation som regelbundet åker till Malaysia och knyter halvofficiella kontakter med islamister?

Varför granskar inte MUCF personerna som ingår i SMFR:s Religiösa råd? Varför sitter det två personer från Malaysia i det rådet? Varför sitter Salahuddin Barakat där?

”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv), skriver de. Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

I det här blogginlägget länkar jag till ett kapitel om sharia och EU-domstolen i min bok om Muslimska brödraskapet. Kapitlet handlar om islamisten Necmettin Erbakan som ville införa sharia i Turkiet. I inlägget länkar jag också till Yasri Khans studiebesök i Istanbul tillsammans med Omar Mustafa och SUM, studiebesök som gällde just Necmettin Erbakan.

Varför går svenska skattemedel till Yasri Khans vurm för islamisten Necmettin Erbakan?

Varför granskar inte MUCF Salahuddin Barakat utifrån demokratikriteriet? Mannen som skriver om ”nyttorna” med könssegregering? Är det han som bidrar med utbildning av islamisk juridik? Han som anser att islamiska ”rättslärda” står över professorer i juridik som specialiserat sig på Europakonventionen?

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo.

SMFR och Gryningeskolan
Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Osman Adem samarbetade nära med Yasri Khan innan han tog över ordförandeskapet. Men varken han eller Yasri Khan klarade av att driva en liten skola enligt svensk lagstiftning.

Varför granskar inte MUCF vad det är för slags ledarskapsutbildningar SMFR säger sig bedriva?

SMFR är en avknoppning av Muslimska brödraskapets svenska gren. Mehmet Kaplan var en av grundarna.

Det är på tiden att islamistiska SMFR granskas utifrån demokratikriteriet.

5 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus