Alla inlägg av Mona Lagerström

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Här är Ersta sjukhus rättsvidriga svar på mina frågor. Minister Lena Hallengren (S): När tänker du göra klagomålsförfarandet rättssäkert? Varför låter du patienten stå ensam mot nonchalanta vårdgivare? Förklara hur en patient ska agera när den ställs inför en vårdgivare som Ersta sjukhus. Patienten har ingenstans att vända sig som driver hennes ärende! Patientnämnderna är en kuliss! En låtsasverksamhet! Patienter i Sverige är rättslösa!

Sverige behöver en rättighetsrevolution! I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien utgår politikerna från att det råder en konfliktrelation mellan vårdgivare och patient när något har gått snett och att en instans oberoende av sjukvårdsleverantören bör kopplas in. Och att ett muntligt förhör sker med båda parter närvarande.

Patientnämnderna är kopplade till sjukvårdsleverantören (landstingen, numera regionerna) och är ingen oberoende instans. De har inte tillåtelse att ställa vårdgivare till svars.

Svenska politiker utgår från att vårdgivare och patient är bästa kompisar när något går snett. Därför påstås det att patienten inte behöver hjälp av oberoende instans. Från 1 januari 2018 ska patienter framföra klagomål direkt till vårdgivaren.

Patienten står ensam mot vårdgivaren och förväntas kunna både medicin och juridik och föra sin egen talan.

Tidigare anmälde man till IVO och innan dess anmälde man till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund heter mannen som när han var Socialstyrelsens generaldirektör såg till att läkarnas disciplinstraff försvann och därmed läkarnas ansvar. Hans namn bör alla patienter lägga på minnet. I slutet av det här blogginlägget skriver jag att jag välkomnar en folkrörelse som kräver att socialminister Lena Hallengren skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

Sveriges riksdag bör omgående stifta en patienträttighetslag så att patienter kan utkräva ansvar! Och få hjälp med att utkräva ansvar!

Jag skriver om rättighetsrevolution, individuellt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag i det här blogginlägget riktat till statsminister Stefan Löfven. Inte ett enda riksdagsparti har svarat på mina frågor som jag mejlat till dem.

Och Sveriges mediehus, inklusive SVT, är totalt likgiltiga för patienters rättslösa ställning i Sverige. De nöjer sig med att rapportera om spektakulära felbehandlingar, alltså enstaka handlingar, utan att göra en djupdykning i det skandalöst rättsvidriga klagomålsförfarandet som bara har blivit sämre och sämre. Den fråga jag ständigt ställer mig är: Hur många journalister har släkt och vänner som är läkare och därför valt att skydda en hel yrkeskår? På patienternas bekostnad. På demokratins bekostnad.

Numera ska demokratikriteriet lyftas fram när det gäller statsbidrag till civilsamhällets organisationer. Men det talas inte om att demokratikriteriet bör gälla även sjukvården.

Demokratikriteriet och Ersta sjukhus
Den 11 juni 2019 skrev jag ett brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström med konkreta frågor om sjukhusets hantering av min husläkares remiss och åtföljande handlingar som jag gjort i ordning för att underlätta för läkarna om den berörda kliniken var rätt instans för mina besvär, se det här blogginlägget om att jag har polisanmält en läkare. Och får ett svar av verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth som är en sammanfattning av mina journalanteckningar, se den här PDF-filen.

Jag har alla journalanteckningar. Jag behöver inte en sammanfattning av dem. Jag vill veta vad som hänt med bunten handlingar jag la ner tid på att sammanställa och varför jag tilldelats läkare som inte visste varför jag var på Erstas mottagning. Erstas svar förklarar varför jag polisanmälde kirurg Joakim Påhlstedt som fabulerade ihop en journalanteckning. Jag har tidigare erfarenhet av vårdgivares rättsvidriga agerande, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg.

Det finns ingen koppling mellan Staffan Hederoths svar och de konkreta frågorna i mitt brev. I egenskap av klinikens chef borde det ha varit Hederoths uppgift att ta del av remissen som rörde mig och välja lämplig kirurg. Men han skriver ingenting om remissen och åtföljande handlingar. Som framgår av mitt brev skickade min husläkare handlingarna till två olika kliniker på Karolinska sjukhuset som båda snabbt skickade tillbaka dem med information att de inte var rätt instans. En av dem föreslog till och med Ersta sjukhus.

Staffan Hederoth avviker alltså kraftigt från den professionella hanteringen på Karolinskas kliniker. Dessutom stämmer hans sammanfattning av journalanteckningarna inte med de citat ur journalerna som finns i mitt brev, både vad gäller kirurg Eric Sechers sista journalanteckning, där han skriver att han ska sluta på kliniken: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt”, alltså kirurgi, och rekommenderar att jag borde träffa Joakim Påhlstedt samt Påhlstedts hopsnickrade anteckning som inte har något samband med mitt besök hos honom.

Hur är det tänkt att jag ska gå vidare efter ett sådant svar? Vad har hänt med handlingarna som åtföljde min husläkares remiss? Varför skickade Staffan Hederoth inte tillbaka dem till min husläkare om nu Ersta sjukhus inte var rätt vårdgivare i mitt fall? Staffan Hederoth är den som har ansvaret. Rutinerna på Kirurgi/anestesikliniken när det gäller inkomna remisser har uppenbarligen allvarliga brister.

Lena Hallengren: Vad är det tänkt att en patient i mitt fall ska göra för att gå vidare och få medicinsk hjälp? Och kom inte dragande med att det är Region Stockholms ansvar. De har inte ansvar för lagstiftningen.

Ersta diakoni och patientsäkerheten
Ersta sjukhus ingår i Ersta diakoni. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ersta sjukhus har hanterat mitt ärende på ett patientsäkert sätt, varken när det gäller hanteringen av min husläkares remiss eller besvarandet av mitt brev.

Läkaren Magnus Edner skriver om Ersta diakoni och Ersta sjukhus i boken Sjukvården behöver vård (2015). Det är ingen vacker bild som framträder. Han skriver om flera fall där Ersta har agerat på ett sätt som strider mot allt vad patientsäkerhet heter. Fall 1 handlar om mobilt ultraljud för svårt sjuka patienter i hemmiljö som en röntgenläkare kom på och kunde bedriva i hela Stockholm genom avtal med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms län. Edner skriver: ”Mobilt ultraljud utgör ett fint exempel på hur man kan sätta patientens behov och önskemål i centrum” (s. 20). Sedan skulle ett nytt avtal slutas. ”Ersta sjukhus lade ett bud som var 300 kronor lägre per undersökning” (s. 21) och vann. Ersta la sedan i princip ner verksamheten, trots avtalet. Det prisbelönta företaget som initierat den mobila verksamheten tvingades avveckla sin verksamhet.

De svårt sjuka patienterna blev lidande av Erstas hantering.

Magnus Edner avslutar med kommentaren: ”Ersta sjukhus, som enligt sin egen hemsida arbetar ideellt för utsatta medmänniskor, har visat bristande medicinsk etik genom att ge de sjuka patienterna sämre vård, konkurrera ut och ta över en välfungerande prisbelönt verksamhet, och därefter i det närmaste lägga ner den och därmed inte fullfölja det ingångna avtalet” (s. 26).

Han skriver om hur Ersta diakoni misskötte Lilla Erstagården som är ett barn- och ungdomshospice och äldreboendet Mariahemmet. I sin sammanfattning skriver Edner om Ersta diakoni:

Man är mycket angelägen om att framhålla sitt sociala arbete, sina kristna värderingar och att man arbetar ideellt. Det är inte utan att man undrar vilken bibel de grundar sina värderingar på när man ser hur de behandlar sjuka barn. [. . .] Bedömare har tyckt att Ersta diakoni är sektliknande och en tidigare styrelseordförande slutade då det kristna budskapet inte syntes tillräckligt i verksamheten. Av tradition är en präst chef över sjukhusverksamheten, vilket knappast torde bidra till en positiv utveckling av sjukvården. Det gynnar emellertid säkert den image som Ersta diakoni vill upprätthålla och ökar också inflödet av gåvor. Deras värderingar och arv är hugget i sten sedan 1851. Men samhället och sjukvården har faktiskt utvecklats en hel del sedan dess. Det kanske är dags att vakna. [. . .] Organisationen har anklagats för att ha giriga chefer eftersom direktorn vid Ersta sjukhus har avsevärt högre lön än exempelvis den som innehar motsvarande position vid det betydligt större Karolinska universitetssjukhuset. Slutsatsen blir att Ersta diakonis agerande i de beskrivna fallen inte svarar mot deras egen beskrivning på sin hemsida, vilken är falskt skönmålande. Den levererade medicinska vården håller inte tillräckligt hög kvalitet. Ersta diakoni arbetar absolut inte ideellt och det är trots prästtraditionen svårt att se organisationen som mer kristen än andra inom sjukvården. Definitionen av ett non profit-företag blir dessutom synnerligen oklar (s. 59–61).

Magnus Edners bok kom 2015. Fyra år senare ger varken sjukhuschefen Jan-Åke Zetterström eller verksamhetschefen Staffan Hederoths agerande skäl att tro att Ersta har blivit bättre på patientsäkerhet.

Sverige är ett förljuget land, patientnämnderna är en låtsasverksamhet
Sverige är ett så förljuget land. Sverige är ett extremt efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Allt tal om att Sverige är en demokrati är lögn. Hela den svenska förvaltningen är konstruerad så att medborgaren inte ska kunna utkräva ansvar.

Ta bara det här med att klaga på vården. Sedan 1 januari 2018 ska patienten som har klagomål på vården, som nämnts, vända sig direkt till den berörda vårdgivaren. Det gjorde jag. Och står här utan svar och utan hjälp att komma vidare.

Jag skickade en kopia av mitt långa brev till Ersta sjukhuschef till Patientnämndens förvaltning i Stockholm. Jag tilldelades en handläggare som meddelade att eftersom jag själv skrivit till Ersta sjukhus blev det ”tårta på tårta” om de också skulle kontakta sjukhuset. Men om sjukhuset inte hörde av sig kunde Patientnämnden under hösten kontakta dem. Ersta hörde inte av sig. Handläggaren skickade en kopia av mitt brev till sjukhuset. Ersta sjukhus svarade att de tolkade mitt brev enbart som kännedom. I och med Staffan Hederoths svar är ärendet avslutat hos Patientnämnden, se denna PDF-fil.

Storbritanniens öppna klagomålssystem och Sveriges slutna
Jag kommer i senare blogginlägg att jämföra Storbritanniens klagomålsförfarande med det svenska utifrån statsvetaren Lars Karlssons doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003) och mina erfarenheter under första halvan av 2000-talet då man anmälde till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och läkare kunde få en disciplinpåföljd. Man kunde överklaga HSAN:s beslut. Då kopplades Socialstyrelsen in som motpart.

Patienten ensam mot staten.

Under den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik, föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten”, finns kopior av brev som visar hur rättsosäkert klagomålsförfarandet var även på den tiden. Socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Lars Wiklund skrev 2005 ett utlåtande som saknade källor. Jag skrev till honom och bad om källor. Han, professorn, klagade hos Socialstyrelsen, vars enhetschef Staffan Blom gav honom rätt. Staffan Blom valde att solidarisera sig med Socialstyrelsens sakkunnige utan hänsyn till patientens rättssäkerhet. Staffan Blom blev sedan förvaltningschef på den patientnämnd som uppmanat mig att anmäla flera läkare till HSAN.

LÖF:s sakkunniga gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist utgick från Wiklunds kvasivetenskapliga svammel när hon nekade mig ersättning för undvikbar sjukvårdsskada. Enligt min uppfattning är LÖF Sveriges mest korrumperade skattefinansierade verksamhet. Men i Sverige betraktas enbart handlingar som inbegriper mutor som korruption. Jag skriver om LÖF:s verksamhet i senare inlägg. Liksom också om JO.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att frånta läkare allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet. Jag skriver mer om detta i senare blogginlägg.

Sjukvårdsskadade Mia Bergs enastående arbete, som ströps av en representant för regeringen
IVO:s enhetschef Marie Brandvold intervjuas i det här inslaget i SR Ekot om det nya klagomålsystemet att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren, ”Kritik mot nya vårdskaderegler”. I texten står det: ”Tanken med det svenska klagomålssystemet är att vårdgivarna genom kontakten med patienterna snabbt ska kunna bli varse om brister och kunna åtgärda dem. Fokus ska ligga på lärande och felaktigheter ska rättas till på systemnivå istället för att i första hand söka personligt ansvarskrävande från vårdpersonal.”

Ett eko av Kjell Asplunds lobbyverksamhet.

Annika Strandhäll säger i samma inslag: ”Som regel i samhället när man har klagomål så vänder man sig dit där problemet har uppstått.”

Och om nu ansvariga inte vill kännas vid något problem? Hon påstår att patienter fortfarande kan utkräva ansvar ”och det är också det som vår system bygger på”.

Mia Berg intervjuas i inledningen: ”Att begära av en patient som blivit skadad att den ska vända sig till den som skadat den är väldigt magstarkt, och det ska mycket till innan man gör det, säger Mia Berg, ordförande i Patientperspektiv, som är en förening för vårdskadade.”

Mia Bergs förening har lagts ner. Hennes förklaring till varför föreningen lades ner finns i slutet på bloggen Patientmakt/Patient CV. Hennes enastående arbete skildras även i början av inlägget. Jag citerar varför hon gav upp efter att ha träffat mängder med människor som arbetar inom vården och också en representant från regeringen:

Mötet med regeringspersonen var trevligt. Vi fin-fikade och diskuterade ingående den nya lagen för anmälningar. Vi delade åsikt om hur vi förstår varför och hur den antagits och hur man tänkt, nämligen helt analytiskt. Regeringspersonen förstod även hur den däremot kan slå väldigt fel mot vissa patienter som inte alls klarar processen att konfrontera en vårdgivare. Så långt allt gott med andra ord.
Däremot blev jag minst sagt förvånad över vad som skulle komma härnäst. Och det kanske var menat som något slags ”tröst” i eländet med hela nerläggningen, men jag blev faktiskt ganska så chockad. Vilket inte händer så ofta kan jag poängtera …
Det sades att behovet av en specifik förening för just vårdskador och patientsäkerhet kanske inte finns?! Eftersom alla redan befintliga patientföreningar har frågan inbakad i sina program och arbetar aktivt med den, som regeringspersonen uttryckte det.
Detta gör mig oerhört beklämd. När inte ens makthavarna ser nyttan av en stark, enhetlig och oberoende patienträttsrörelse i Sverige. Frågan är helt enkelt inte särskilt populär. Av skäl som vi tror handlar om rädsla. Rädslan att öppna den dammlucka som vårdskadorna är. Att släppa fram relevanta ersättningar t.ex, skulle innebära enorma kostnader. Kostnader som skulle behöva bäras av ”någon” …
Sedan har vi frågan om ansvarsutkrävandet. Vilket skulle drabba vårdprofessionerna. Läkare och annan vårdpersonal skulle bli ansvariga i de fall de borde vara det. Det vill säga i fall där t.ex. icke beprövade metoder använts vid behandling och orsakat skada. Jo, det händer.
Så att konstatera att frågan om patienträtten i Sverige är infekterad och fortsätts hållas undertryckt är nog ingen större överdrift i dagsläget. Vilket bekräftar vårt beslut om nerläggning. Tiden är helt enkelt inte mogen. Svensken behöver lära sig ryta ifrån ordentligt, innan några varaktiga förändringar i samhället kan ske.
Jag är den förste att beklaga att PPs rytanden inte räckt.

Mediernas tystnad
Det räcker inte med att svensken ryter ifrån. Så länge medierna, inte minst SVT, intar en likgiltig inställning till klagomålssystemet, patienträttighetslag och individuellt utkrävbara rättigheter kommer politikerna att kunna fortsätta att strunta i sjukvårdsskadade patienter.

Det verkar inte föresväva landets medieansvariga att de för att stärka den svenska demokratin skulle kunna jämföra det efterblivna Sverige med progressiva länders medborgerliga rättigheter och ansvarsutkrävande.

Jag tror inte att en patienträttsrörelse initierad av politikerna är rätt väg att gå. Folkrörelser bör stå på egna ben och driva krav på förändringar. Det ska råda ett konfliktperspektiv. Folkrörelser måste vara självständiga. Problemet i dag är att staten med hjälp av statsbidrag är alldeles för mycket inblandad i olika rörelser som därmed hamnar i en beroendeställning och så rinner alla förändringar ut i sanden.

Oberoende Patientombudsman på nationell nivå och öppet klagomålssystem
Jag vill jag se en oberoende Patientombudsman på nationell nivå, alltså oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantören (regionerna), som patienter kan vända sig till och få stöd av, vilket jag kommer att skriva om i senare inlägg.

Om klagomålsförfarandet i mitt fall när det gäller Ersta sjukhus hade liknat scenerna i den ovan nämnda TV-serien Saknad, aldrig glömd hade utgången sannolikt blivit en helt annan och min husläkare hade kunnat få tillbaka mina handlingar och gå vidare till en annan klinik.

Om man i mitt exempel utgår från att klagomålen, så som skedde tidigare, utreds av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) men nu i ett öppet förfarande och läkare kunde få disciplinstraff kunde HSAN ha kallat mig och kirurg Joakim Påhlstedt till ett möte där jag får stöd av Patientombudsmannen och Påhlstedt antagligen av en jurist på Läkarförbundet. En person från HSAN ställer frågor till Påhlstedt och mig angående hans journalanteckning där Påhlstedt muntligt måste förklara varför han skrev den en månad efter mitt besök som han uppenbarligen inte hade något minne av.

HSAN kallar till ett annat möte med verksamhetschef Staffan Hederoth och mig där Hederoth muntligt måste beskriva remisshanteringen på hans klinik och vad som hänt handlingarna som åtföljde min remiss.

En förändring av klagomålssystemet bör lämpligen inledas med ett totalt förkastande av professor emeritus Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och utgå från patienten. En syndabock är oskyldig och får ta straffet för den skyldige. I Kjell Asplunds version är patienterna syndabocken som straffas för att läkarna ska gå fria från ansvar.

Jag välkomnar en folkrörelse som kräver av socialminister Lena Hallengren att hon skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

14 november 2019

Mona Lagerström fil dr, sjukvårdsskadad

När tänker MUCF granska i vilken grad islamisten Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) lever upp till demokratikriteriet?

SMFR fick 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

Nyligen prövades demokratikriteriet i Kammarrätten med anledning av att MUCF krävt att Muslimska brödraskapets ungdomsorganisation Sveriges unga muslimer (SUM) betalar tillbaka statsbidrag.

När är det dags för Yasri Khan och SMFR att bli granskade av MUCF utifrån demokratikriteriet?

Jag ställer frågan med anledning av mina tidigare artiklar om SMFR:s samarbete med personer och organisationer i Malaysia och en artikel i katerinamagasin.se om halalcertifiering av livsmedel författad av Ulrika Stigsson.

Hon skriver: ”När en produkt blir halalcertifieerad sker det vanligtvis genom ett företag med godkänd certifierare. Detta måste förnyas och betalas varje år.” Hon ger följande länk https://halalcertifiering.se/ och skriver: ”Halalcerifiering AB marknadsför sina tjänster till svenska företag som rent ekonomiska: ”Utöka din kundkrets med ca 400 000 nya kunder i Sverige, och med många fler vid export till andra länder!” Enligt en källa med god insyn så är detta en strategi inom jihad, islamisering genom mat, som är tillämpbar när islam är i minoritet. Islamska stater behöver inte halalmärka eftersom sharialagar redan kräver att all mat som säljs där är halal.”

Yasri Khan är en flitig lobbyist för halacertifiering och islamisk finans, vilket jag skrivit om i det här och det här och det här blogginlägget. I det senaste blogginlägget länkar jag till det här inlägget på Facebook när Yasri Khan var i Malaysia 15 juli 2014. Han skriver: ”Träffar Datuk Fakhruddin tidigare malaysisk ambassadör till Egypten, professor inom Aqidah [troslära] på Universiti Malaya och tung aktör inom islamisk samhällsutveckling bland annat inom frågor gällande halal tajibah certifiering av tillverkningsprocesser, mat paketering och transporter mm.”

inlägget ett år senare 9 mars 2015 skriver Yasri Khan: ”SMFR träffade förra veckan ordförande för Malaysias Al Azhars alumni organisation, Professor Datuk Fakhruddin som även sitter med i SMFRs religiösa råd. SMFR har utvecklat ett samarbete inom flera olika områden av verksamhet som vi hoppas kunna introducera till Sverige de kommande åren. Malaysia har idag flera hundra tusen Al Azhar alumner då Malaysia med undantag från Egypten har flest elever som studerar där. Al Azhar är ett av världens mest kända lärosäte, världsbekant för sin ställning som ett centrum för islamiska studier.”

Al-Azhar sprider en wahhabitisk tolkning av islam och är inte på långa vägar en reformvänlig institution. Lärare är kända för att offentligt dela ut dödsdomar till personer i Egypten som de anser ”hädar” islam och profeten Muhammed, dödsdomar som kan elda upp befolkningen och utsätta den utpekade för lynchning.

I det här inlägget också från 9 mars 2015 skriver Yasri Khan om hur SMFR samarbetar med halvofficiella organ i Malaysia. ”SMFR träffade tillsammans med medlemmar ur vårt religiösa råd under förra veckan YADIM, organisationen för dawah i Malaysia. YADIM koordinerar olika former av dawah verksamhet i Sverige och är en mellanstatlig organisation som håller kontakten mellan det muslimska civilsamhället och staten i Malaysia. YADIMs vice ordförande, Dr Yusri var tidigare ordförande för ABIM som också är en organisation SMFR besökte under sin arbetsvecka i Malaysia. SMFR kommer att fortsätta utveckla sitt kontaktnätverk och dawah verksamhet genom samtal och samverkan med olika internationella aktörer inom området.”

Dawa är detsamma som islamisering.

Varför ska svenska skattemedel gå till en organisation som regelbundet åker till Malaysia och knyter halvofficiella kontakter med islamister?

Varför granskar inte MUCF personerna som ingår i SMFR:s Religiösa råd? Varför sitter det två personer från Malaysia i det rådet? Varför sitter Salahuddin Barakat där?

”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv), skriver de. Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

I det här blogginlägget länkar jag till ett kapitel om sharia och EU-domstolen i min bok om Muslimska brödraskapet. Kapitlet handlar om islamisten Necmettin Erbakan som ville införa sharia i Turkiet. I inlägget länkar jag också till Yasri Khans studiebesök i Istanbul tillsammans med Omar Mustafa och SUM, studiebesök som gällde just Necmettin Erbakan.

Varför går svenska skattemedel till Yasri Khans vurm för islamisten Necmettin Erbakan?

Varför granskar inte MUCF Salahuddin Barakat utifrån demokratikriteriet? Mannen som skriver om ”nyttorna” med könssegregering? Är det han som bidrar med utbildning av islamisk juridik? Han som anser att islamiska ”rättslärda” står över professorer i juridik som specialiserat sig på Europakonventionen?

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo.

SMFR och Gryningeskolan
Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Osman Adem samarbetade nära med Yasri Khan innan han tog över ordförandeskapet. Men varken han eller Yasri Khan klarade av att driva en liten skola enligt svensk lagstiftning.

Varför granskar inte MUCF vad det är för slags ledarskapsutbildningar SMFR säger sig bedriva?

SMFR är en avknoppning av Muslimska brödraskapets svenska gren. Mehmet Kaplan var en av grundarna.

Det är på tiden att islamistiska SMFR granskas utifrån demokratikriteriet.

5 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus 

 

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Sverige är Hyckleriets stormakt. För två månader sedan, inför statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring, efterlyste jag en patienträttighetslag och skrev till samtliga riksdagspartier. Noll intresse

Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Jag skrev det här långa blogginlägget om att Sverige är en bedagad operettmonarki full av slitna kulisser och falsksång, att patientlagen är en kuliss, att patientens rättigheter är en kuliss, att det anses vara för dyrt att just i Sverige införa en patienträttighetslag trots att de andra nordiska länderna infört en sådan lag.

Jag skrev till alla riksdagspartier och ställde flera frågor. Liberalernas utredare Lars Granath svarade samma dag 6 september. ”Frågorna innehåller dessvärre för mycket värderingar och är i övrigt omöjliga att svara eftersom de är så vinklade.”

Miljöpartiet skickade ett autosvar samma dag att de hör av sig så snart de kan. Tre dagar senare fick jag följande mejl: ”Vi vidaresänder ditt mejl till vår socialpolitiska sekreterare.” Kopia till Anna-Klara Müntzing. Sedan dess har jag inget hört.

Även Centern skickade ett autosvar samma dag som jag skickade mitt mejl och har sedan dess varit tysta.

Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna svarade över huvud taget inte. Alltså, inte ens Kristdemokraterna som säger sig värna om patienterna brydde sig om att svara.

Socialminister Lena Hallengren (S) skrev på Facebook 2 oktober 2019 inlägget ”Regeringen vill komma åt oseriösa aktörer i skönhetsbranschen” och fortsätter: ”I dag är skyddet alldeles för svagt för den som genomgår en skönhetsoperation eller får till exempel fillers. Det finns människor som berättar att deras liv förstörts för allt inte har gått rätt till. Nu vill vi få ordning på det här.”

Hallengren får det att låta som om patienter inte kan få sina liv förstörda av den traditionella sjukvården, att allt där ”går rätt till”. Vilket hyckleri.

Även följande är exempel på hyckleri: ”Att samma försäkringar och samma regler för patientsäkerhet som gäller i hälso- och sjukvården ska gälla för skönhetsoperationer och -injektioner.”

De reglerna är hur lätt som helst för oseriösa läkare att kringgå. Patienten är helt utlämnad till läkarens personlighet.

Även följande är hyckleri: ”Att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ska tillsyna verksamheterna och att det ska gå att anmäla om en skada trots allt uppstår.”

Läkare ljuger och ljuger och ljuger när patienter klagar. Hela det svenska klagomålsförfarandet är en enda gigantisk kuliss.

Bara det faktum att politikerna inte förrän i oktober 2019 tar frågan om okvalificerade aktörer inom skönhetsbranschen på allvar visar på politikernas likgiltighet när det gäller medborgerliga rättigheter, i det här fallet medborgarens hälsa.

Vi har inga individuellt utkrävbara rättigheter i Sverige. Ett första steg är en patienträttighetslag.

Landets politiker är mer angelägna om bilden av Sverige utomlands än om medborgarnas individuellt utkrävbara rättigheter. Ett belysande exempel är Tomas Bertelmans recension, ”Svensk Vietnampolitik baserades på felaktiga premisser”, i tidskriften Respons nr 5 2019 av Gunnar Åselius bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna 1954–1975.

Tomas Bertelman skriver: ”För Sveriges del bidrog Vietnamkriget mer än något annat till att utforma den moderna versionen av ’den aktiva utrikespolitiken’, vars trådar löper fram till i dag. Dess rötter spårar Åselius till det som kallas den boströmianska traditionen i svensk förvaltning, inte minst hos äldre tjänstemän med juridisk skolning: föreställningen om Sverige som en garant för civilisation och rättfärdighet, som en allmännyttans advokat i världssamfundet, vilken i kraft av sin opartiskhet kan tala med större specifik vikt och insistera på de folkrättsliga grunderna” (s. 52).

Vi ser varje dag exempel på att de svenska politikerna inte är en garant för civilisation och rättfärdighet i Sverige. Politikerna utövar en passiv inrikespolitik.

För övrigt kritiserade Christopher Jacob Boström (d. 1866) den kristna helvetesläran, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Även när det gäller helveteslärans återkomst och vad den innebär för den enskilda individen som i Sverige hotas med helvetet tiger politikerna om.

Att inför omvärlden framställa Sverige som en humanitär stormakt är viktigare än att värna om invånarna som bor i Sverige.

Sverige är Hyckleriets stormakt.

Inget land i världen når upp till Sveriges hyckleri.

3 november 2019

Mona Lagerström, fil dr, sjukvårdsskadad

Kommer professor Erik Amnå att läxa upp Kammarrätten nu när de dömt SUM att betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF?

Som jag skrivit i tidigare inlägg så läxade professor Erik Amnå upp både Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i rapporten till Folkbildningsrådet När tilliten prövas för att de inte lagt sig platt för kritiken från Muslimska brödraskapets aktivister (inom Islamiska förbundet i Sverige, SUM och Ibn Rushd) och för att de genom sitt agerande gjort det svårare för Ibn Rushd att få bidrag av lokala myndigheter.

Erik Amnå läxade upp MUCF för att de drog in statsbidraget till SUM för år 2017 och för att MUCF överklagade Förvaltningsrättens dom till Kammarrätten. Kammarrätten i Stockholm har avkunnat dom. Domen visar att MUCF gjorde rätt som överklagade.

Sveriges unga muslimer (SUM) ska till MUCF återbetala det statsbidrag de fick för år 2016. Är det Kammarrättens tur att nu bli uppläxade av professor Amnå?

I rapportens början skriver Amnå att studieförbunden enligt Folkbildningsrådets villkor ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet. Nu har Kammarrätten meddelat att SUM, som tillsammans med Ibn Rushd bjudit in flera olämpliga föreläsare, ser så allvarligt på SUM:s agerande att de ska betala tillbaka statsbidrag. Kammarrätten har prövat demokratikriteriet. SUM lever inte upp till det. SUM och Ibn Rushd hör ihop.

Erik Amnå hade med sin rapport kunnat göra skillnad. Han är statsvetare. Han vet vad en totalitär politisk ideologi innebär för den enskilda individens fri- och rättigheter. Han valde att inte se Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi, som jag kallar islamofascism, bara den teologiska aspekten. Han valde dels att strunta i Ibn Rushds kvinnofientliga verksamhet genom att inte alls beröra den, dels bagatellisera Ibn Rushds mångåriga inbjudningar av talare med en extremt judefientlig retorik.

Detta gör han samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om antisemitism.

Professor Amnå bär ansvaret för Folkbildningsrådets ordförande och generaldirektörs intelligensbefriade svar på kritiken från docent Magnus Ranstorp och docent Aje Carlbom där Folkbildningsrådet förnekar verkligheten, med stöd av professor Amnås rapport.

Professor Amnå bär ett stort ansvar. Hur stort hans ansvar är kan man ta del av i komikern Aron Flams alldeles färska bok om Sveriges samarbete med nazityskland, Det här är en svensk tiger, och Sveriges agerande i ”judefrågan”.

Professor Amnå och Folkbildningsrådet hade kunnat bryta tystnadskulturen och glorifieringen av Sverige som en moralisk supermakt och ta Muslimska brödraskapets judefientlighet på allvar. I stället för de bara vidare den svenska skenheligheten.

Professor Amnå valde att i en skattefinansierad rapport stödja den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolini och Hitler. Han valde att inte ta avstånd från denna ideologi.

”Det finns till att börja med två som står Ibn Rushd bi även när det blåser; Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Folkbildningsrådet”, skriver Amnå (s. 179).

Efter Kammarrättens dom blåser det orkanvindar, så starka att de till och med kan stjälpa regeringens internationella konferens om antisemitism nästa år.

Bollen ligger hos professor Erik Amnå.

1 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Brev till Svenska kommittén mot antisemitism 16 oktober 2019

Hej

Angående Omar Mustafa, Folkbildningsrådet samt Will Eisners seriealbum The Plot. The secret story of the Protocols of the elders of Sion (2005).

Jag heter Mona Lagerström och jag har skrivit åtskilliga inlägg på min blogg www.purdahbloggen.se om det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet. De senaste inläggen handlar om professor Erik Amnås rapport om Ibn Rushd När tilliten prövas. En studie av Studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag och Folkbildningsrådets godkännande av hans rapport och beslut att fortsätta ge Ibn Rushd statsbidrag.

Jag skriver i det senaste blogginlägget att Erik Amnå inte har tagit med SKMA:s kritik av Omar Mustafa och Ibn Rushds inbjudna talare ända sedan 2011 och inte heller har intervjuat någon från SKMA.

Jag har skickat ett mejl till Folkbildningsrådet att det är stötande att de delar ut statsbidrag till det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet, som Omar Mustafa och Ibn Rushd är en del av, samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om Förintelsen och antisemitism nästa år. Jag uppmanar Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner att ta kontakt med SKMA.

Det är ingen tillfällighet att Omar Mustafa svarade som han gjorde på SKMA:s kritik av hans beröm av turkiska Necmettin Erbakan. Muslimska brödraskapets aktivister är handplockade och genomgår en intensiv indoktrineringsperiod så att Muslimska brödraskapets ideologi blir ett med dem själva. Det är väl känt inom forskningen att grundaren Hassan al-Banna hade bland andra Hitler som förebild och att Muslimska brödraskapets judefientlighet är lika stark som nazisternas. Muslimska brödraskapets aktivister är bokstavstrogna, Koranen är deras lag. Koranen betraktas som vetenskap. I Koranen står det att judar är apors och svins avkomma. Det tror aktivisterna är en vetenskaplig sanning.

Förutom min blogg har jag skrivit en tjock bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018). Boken är ett brev till landets riksdagsledamöter. I boken har jag ett helt kapitel om judefientlighet. Jag föreslår att amerikanen Will Eisners seriealbum The Plot, med introduktion av Umberto Eco, ska översättas, att varenda lärare och vartenda skolbarn ska känna till att Sions vises protokoll är ett falsarium uppdiktat av ryska hemliga polisen och ett plagiat av fransmannen Maurice Jolys bok Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu eller Machiavellis politik på 1800-talet beskriven av en samtida (1864), översättning Viveka Heyman (1994). Jolys bok är en uppgörelse med Napoleon III och det som kallas Andra kejsardömet i Frankrike (1852–1870).

Will Eisner visar hur plagiatet upptäcktes och citerar ur Jolys bok och Sions vises protokoll för att visa på plagiatet. Jag förvånas ständigt över att Will Eisners seriealbum inte är översatt till svenska och används i skolorna, inom lärarutbildningen, inom studieförbunden. Jolys bok är, till skillnad från Eisners, inte ett lättillgängligt seriealbum. Men Jolys bok finns redan översatt.

Will Eisner dog samma år som albumet blev klart. Hans föräldrar var judisk-amerikanska immigranter. Han växte upp under depressionen och fick känna av antisemitismen i USA. Och, inte förvånande, värjde han sig i det längsta mot att läsa Sions vises protokoll men tog itu med texten mot slutet av sitt liv. Han vill med sitt seriealbum, som vartenda barn kan ta till sig, hamra in den sista spiken i falsariet.

Jag skriver i min bok att i Mellanöstern betraktas Sions vises protokoll som ett autentiskt historiskt verk. Barnen i Saudiarabien får lära sig det. Det var med hjälp av Saudiarabien som Muslimska brödraskapet kunde sprida sin totalitära ideologi världen över. Nu är det Qatar. Vi har mängder med invandrare från Mellanöstern som ända sedan barnsben fått lära sig att hata judar, eftersom de dessutom fått lära sig att profeten Muhammed körde ut de judiska stammarna från oasen Medina, och som överför det hatet på sina barn och barnbarn.

Will Eisners seriealbum och Maurice Jolys bok borde vara självklara i kampen mot antisemitism i Sverige, särskilt nu inför den internationella konferensen om Förintelsen och antisemitism i Malmö nästa år.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr

Brev till Folkbildningsrådet 16 oktober 2019

Till Catharina Håkansson Boman, ordförande
Maria Graner, generalsekreterare

Hej

Angående professor Erik Amnås rapport När tilliten prövas, Muslimska brödraskapet (MB) i Sverige samt regeringens internationella konferens om Förintelsen och antisemitism i Malmö 2020.

Jag har på min blogg www.purdahbloggen.se skrivit två långa inlägg om Erik Amnås rapport. Hans rapport är upprörande. Erik Amnå har inte tagit Ibn Rushds inbjudna judefientliga talare på allvar. Han har inte tagit med den allvarliga kritik som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har riktat mot Omar Mustafa ända sedan 2011. Antisemitism är en bärande del av MB:s ideologi.

Nästa år anordnar regeringen en internationell konferens om antisemitism och Folkbildningsrådet ger statsbidrag till den fjärde totalitära rörelsen i Europa som enklast kan beskrivas som islamofascistisk. Det är väl belagt inom forskningen att MB:s grundare Hassan al-Banna beundrade Mussolini och Hitler och byggde sin organisation med bland annat deras organisationer som förebilder. MB är en lika judefientlig rörelse som nazismen.

Den som är insatt i Muslimska brödraskapets globala nätverk, ideologi och hur de går till väga när de handplockar aktivister ser omedelbart att Erik Amnå inte kan något om MB, att han är MB:s springpojke. Ändå läxar han upp två myndigheter, MSB och MUCF, och förutsätter att tjänstemännen på dessa myndigheter har lika lite kunskap om MB som han själv. Han förutsätter att ingen på MSB kan MB, kan arabiska, att ingen följer MB:s globala verksamhet, i synnerhet i Mellanöstern.

Och han drar med er två genom att ni skriver på DN Debatt att Ibn Rushd agerat inom ramen för folkbildningens villkor.

Jag kan meddela att tjänstemän från MSB var närvarande då Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case – Sweden” (2018) presenterades i Stockholm och även några månader senare då min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018) presenterades. Ingen av våra böcker finns med i Erik Amnås källförteckning.

MB har en fullkomligt vidrig kvinnosyn, översatt till svenska av just MB:s aktivister i Sverige. Kvinnosynen i sig räcker för att Ibn Rushd inte kvalificerar sig för statsbidrag. Men Amnå går inte in på kvinnosynen.

Jag har ett helt kapitel om judefientlighet i min bok.

Erik Amnå skriver i rapporten: ”Vår strävan har varit att pröva alla [min kursiv] de argument som från olika håll anförts beträffande Ibn Rushds verksamheter” (s. 18). Han skriver också: ”Vi ställer oss kritiska till de fördomsdrivna, polariserande, faktaresistenta, vantolkande, ja generellt antifolkbildande debatter som präglar de sociala medier vi överblickat” (s. 164).

Jag kräver ett klart och tydligt svar av Erik Amnå huruvida han har ”överblickat” mina blogginlägg eller inte. Om han inte har läst dem, begär jag en förklaring varför han valt bort dem.

Jag har skrivit mängder med artiklar på Purdahbloggen om Ibn Rushd och Muslimska brödraskapets aktivister, plus en tjock bok. Jag har utförligt kritiserat Ibn Rushds intensiva lobbyverksamhet att få bort MSB:s första rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige under redaktion av terrorismforskaren Magnus Norell med bidrag av docent Aje Carlbom och Pierre Durrani, en lobbyverksamhet Erik Amnå i sin rapport fullföljer.

Folkbildningsrådet borde be Magnus Norell om ursäkt för Erik Amnås övertramp, som ni två har godkänt. En offentlig ursäkt. Magnus Norell har helt andra kontaktytor i Mellanöstern och Afghanistan/Pakistan än vad Erik Amnå har. Det är bara att läsa hans bok En personlig resa (2018) som handlar om hans resor i konflikthärdar.

Jag uppmanar Folkbildningsrådet att ha ett samtal med Erik Amnå om hans kunskaper om MB:s demokratifientliga, kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga ideologi och ett samtal med SKMA om Omar Mustafas talande reaktioner på SKMA:s kritik.

Det är stötande att Folkbildningsrådet delar ut statsbidrag till Ibn Rushd samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om antisemitism.

Jag ser fram emot ett uttömmande svar från Erik Amnå.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr

Folkbildningsrådet: Riv sönder professor Erik Amnås hårt vinklade rapport 4 september 2019 om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Professorns rapport är bara ytterligare ett bevis på universitetens kollaps som lärdomsanstalter och förvandling till ideologifabriker! Finansminister Magdalena Andersson: Dra in skattemedlen till Folkbildningsrådet. De ägnar sig åt samhällsförstörande verksamhet!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets totalitära tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget handlar om Muslimska brödraskapets islamism, ideologin att sharia ska styra individens liv in i minsta detalj och på sikt statens verksamhet in i minsta detalj. Ibn Rushd är en del av Muslimska brödraskapet (MB), både i fråga om ideologi och organisatorisk koppling. Se föregående blogginlägg.

För två veckor sedan skrev jag ett långt kritiskt blogginlägg om professor Erik Amnås rapport När tilliten prövas: En studie av studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag. Hans rapport har fortsatt att uppröra mig. Den är ansvarslös. Den prövar tilliten till universitetens professorer! Det är så uppenbart att rapporten är ett försvarstal för Ibn Rushd och religioners ställning i samhället, inte en kritisk granskning av Ibn Rushds separatistiska verksamhet i linje med Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och vad verksamheten har för negativa effekter på den sociala sammanhållningen i Sverige.

Separatism är motsatsen till integration. Ibn Rushds samhällsbidrag existerar inte.

Erik Amnå skriver att de kritiker har rätt som hävdar att det finns en ideologisk anknytning till Muslimska brödraskapet. Ändå godkänner han att Ibn Rushd ska få fortsatt statsbidrag. I stället för att i grunden sätta sig in i Muslimska brödraskapets demokratifientliga, kvinnofientliga, homofientliga och judefientliga ideologi läxar han upp de myndigheter som har insett att Muslimska brödraskapet inte ska finansieras med skattemedel. Det är fullkomligt sanslöst. Muslimska brödraskapet står för den fjärde totalitära ideologin i Europa! De står för en lika extrem judefientlighet som nazisterna. Det är väl belagt. Ibn Rushd ska inte förlåtas för att de begått ”misstag” och bjudit in demokratifientliga talare. Det är hutlöst.

Det är på tiden att alla instanser som delar ut skattemedel slutar använda kollektivordet ”muslimer” och kallar islamister för islamister och skiljer ut islamister från islams trosfränder på samma sätt som nazister skiljs ut från majoritetsbefolkningen. Muslimska brödraskapets aktivister är politiska aktivister. De strävar efter makt.

Amnå citerar riksdagens mål med folkbildningen: ”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället” (s. 13). Men själv struntar han i att öka sin kunskap och bildning.

Inte heller Catharina Håkansson Boman (C), ordförande Folkbildningsrådet och Maria Graner, generalsekreterare Folkbildningsrådet, ägnar sig åt att öka sin kunskap och bilda sig själva i fråga om ett kraftigt kritiserat studieförbund och den integrationsfientliga verksamhet detta studieförbund står för när de i DN 12 september skriver den så okunniga artikeln ”’Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor’”.

Det är MB:s aktivister, med sin offerretorik och krav på skattefinansierad särbehandling, som har gett islam ett dåligt rykte. Den finländska konvertiten Helena Hummasten (Benaouda) har spelat en avgörande roll för flödet av skattemedel till MB och MB-aktivisternas roll som ”muslimernas” talespersoner både inom rikspolitiken och lokalpolitiken. Hon har, tack vare detta flöde, i flera decennier varit i princip statsanställd samhällsomstörtare. Hon är Ibn Rushds tidigare förbundsordförande. Hon har suttit i ledande positioner i MB:s alla svenska organisationer. Hon fick sin maktposition för att hon var den enda, bland de arabisktalande MB-grundarna av Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som behärskade svenska språket. Hon syntes och hördes överallt under 1990- och 2000-talen. Överallt. Hon har bidragit till att islamisera Sverige, där hatet mot väst och västliga demokratier och ”försvenskning” är ett viktigt inslag. Hon nämns inte alls i Erik Amnås rapport, trots att han mycket väl känner till både henne och hennes nyckelroll inom MB:s organisationer i Sverige.

I egenskap av Ibn Rushds förbundsordförande har Helena Hummasten en lång bakgrund inom Folkbildningsrådet, liksom Erik Amnå, tidigare förbundsordförande i det religiösa studieförbundet Bilda (2008–2015). Hon var i många år ledamot i Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST, som övergått från nämnd till myndighet), så sent som 2012–2013, vilket kan ses här (s. 35) och alltså varit med och fördelat skattemedel till sin egen försörjning! År 2006–2007 var hon ledamot i både SST:s nämnd och råd med Mahmoud Aldebe som ersättare, vilket kan ses här (s. 45, 47). Erik Amnå finns också med i SST:s årsbok 2012–2013 då han under en konferens talade om civilsamhället (s. 12).

Erik Amnå skriver i den vinklade rapporten om Ibn Rushd: ”Det finns till att börja med två som står Ibn Rushd bi även när det blåser; Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Folkbildningsrådet” (s. 179). Kulturminister Alice Bah Kuhnke gjorde SST till MB:s privata PR-byrå, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg.

Erik Amnås trosförklaring präglar hela hans rapport. Trosförklaringen är en känga mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som nekat Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag, och mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som inte avlägsnar kunskapsöversikten (2017) om Muslimska brödraskapet i Sverige, under redaktion av terrorismforskaren Magnus Norell i samarbete med docent Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i MB. Jag återkommer till Amnås sågning av kunskapsöversikten, som i källförteckningen har ett inslag av SVT 3 mars 2017 som enda källa!

Erik Amnå blundar för att Ibn Rushd är en islamistisk organisation, alltså demokratifientlig
Inte ens den erkända specialisten på MB i väst, Lorenzo Vidino, som samma dag intervjuas av SVT och bekräftar att MB finns i Sverige, tar Erik Amnå med i sin rapport. Vidino säger: ”De skulle aldrig kalla sig själva för Muslimska brödraskapet öppet. Men de har helt klart operativa, organisatoriska, finansiella, personliga och ideologiska kopplingar till Muslimska brödraskapet. De finns närvarande i varje land, i stort sett, i vissa länder finns det fler av dem.” Vidino säger också att det är viktigt att vara uppmärksam på de idéer om kvinnors rättigheter, sexuella minoriteters rättigheter och religionsfrihet MB sprider. ”De är väldigt oense med de mainstream-värderingar som råder i Västvärlden. Det faktum att de spridit dessa åsikter till muslimska kretsar är problematiska ur perspektiv av social sammanhållning och integration.”

Det räcker för att Ibn Rushd faller utom ramen för folkbildningens villkor. De motarbetar integration.

I hela Amnås rapport ser man inte skymten av professorn i statskunskap, bara representanten för Equmeniakyrkan, det religiösa studieförbundet Bilda och Folkbildningsrådet.

I sina slutsatser och i DN-debattartikeln ”’Studieförbundet Ibn Rushd har idémässiga svagheter’” nämner Amnå inte denna viktiga svaghet: att Ibn Rushd motarbetar integration. Det är just Ibn Rushd och frågan om integration de kritiker Amnå och utredarteamet har intervjuat lyfter fram. Men ingenting av denna kritik finns i rapportens slutsatser. Jag återkommer till dessa kritiker och nämner endast här att riksdagsledamoten Hanif Bali (M) uttryckligen säger att Ibn Rushd är en islamistisk organisation: ”[Hanif Bali] menar att det är en liten skara individer som styr Ibn Rushd och medlemsorganisationerna som ofta kopplas till Stockholmsmoskén. Denna grupp av individer anser Bali också har en agenda att upprätthålla och sprida sin ideologi, en islamistisk [min kursiv], salafistisk, egyptisk tolkning av sunniislam” (s. 115).

Men islamism finns över huvud taget inte med i Amnås rapport. Han gör exakt det MB-aktivisterna är ökända för: så snart kritik riktas mot islamister påstår de att ”muslimer” attackeras. Ett belysande exempel är professor Mattias Gardell, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget. Mattias Gardell är en professor som verkligen prövar tilliten till universitetens professorer.

Amnå skriver: ”Studiens empiriska data har samlats in genom flera kompletterande metoder. Vår strävan har varit att pröva alla [min kursiv] de argument som från olika håll anförts beträffande Ibn Rushds verksamheter” (s. 18).

Men de har inte prövat anklagelserna om att Ibn Rushd är en islamistisk organisation.

Amnå skriver vidare: ”Vi ställer oss kritiska till de fördomsdrivna, polariserande, faktaresistenta, vantolkande, ja generellt antifolkbildande debatter som präglar de sociala medier vi överblickat. På exempelvis Twitter finns debattörer med ett stort antal följare som för fram anklagelser mot Ibn Rushd och dess medlemsorganisationer, ibland med bristande eller obefintliga källor” (s. 164).

Jag kräver att Erik Amnå redovisar exakt vad av det jag har skrivit på Purdahbloggen om Ibn Rushd som han och utredarteamet ”har överblickat” och vilka källkritiska brister han har funnit. Jag har i flera år skrivit mängder med blogginlägg om Muslimska brödraskapets islamism. På vad sätt är mina blogginlägg ”antifolkbildande”? ”Vantolkande”? ”Fördomsdrivna”? ”Faktaresistenta”?

Jag kräver ett klart och tydligt svar av Erik Amnå huruvida han har läst mina blogginlägg eller inte. Om han inte har läst dem, begär jag en förklaring varför han valt bort dem.

Erik Amnås ovetenskapliga kritik av MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, redaktör Magnus Norell
Jag kräver också att Erik Amnå förklarar varför han blint upprepar MB-aktivisternas kritik av MSB-studien i stället för att bilda sig en egen uppfattning. Han är professor! I statskunskap dessutom! Kunskapsöversikten är en utmärkt källa på drygt 30 sidor för den som vill sätta sig in i vad islamism är och vad MB:s politiska ideologi och verksamhet går ut på och på vad sätt deras verksamhet strider mot västerländsk demokrati. Kunskapsöversikten lyfter dessutom fram MB:s antisemitism, som Erik Amnå tar så lätt på och låter påskina att Ibn Rushds inbjudna judefientliga talare är olycksfall i arbetet, och inte medvetna val av ”bröder” i det globala nätverket.

Jag har skrivit flera blogginlägg om MB-aktivisternas kritik av kunskapsöversikten och tar också upp den i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. MSB:s kunskapsöversikt är en sammanställning av utländska akademikers forskning om MB i Europa. Eftersom det inte fanns någon forskning om MB:s verksamhet i Sverige, på grund av islamologernas inställning att det är islamofobi att forska om islamism, finns av naturliga skäl ingen empiri eller några forskningsreferenser om just de partierna, förutom Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000). Bristen är att de tre författarna när de listar de organisationer som ingår i MB:s svenska nätverk inte refererar till de olika organisationernas stadgar. Denna miss räcker inte för att avfärda hela kunskapsöversikten, som bygger på mängder med forskning. De missade stadgarna är ett halmstrå MB-aktivisterna klamrat sig fast vid och som Amnå okritiskt svalt som ”undermålig forskning”, i stället för att själv gräva lite och läsa in sig på stadgarna och se de organisatoriska kopplingarna. Amnå skriver:

De anklagelser som riktats mot Ibn Rushds koppling till Muslimska brödraskapet har fått näring av Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige (2017) som gavs ut av MSB. Författarna hävdar att Ibn Rushds ledning är ”helt styrd av MB” (Muslimska brödraskapet). Vidare hävdar de att Sverige unga muslimer (SUM) ska vara grundad på initiativ från MB samt att även den organisationen är ”helt styrda av MB”. Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) förklaras i rapporten som ”MBs organisatoriska front”, och Islamic Relief är enligt författarna ”en central organisation för att ge MB trovärdighet”. Dessa påståenden ges inga empiriska vetenskapliga belägg. Inte heller redovisas någon omfattande förklaring till vad författaren grundar dessa antaganden på. Rapporten har mött stor kritik från ett flertal islam- och religionsforskare i Sverige för att vara konspiratorisk och ovetenskaplig. (s. 35, 36)

Samma kommentar står på s. 118. ”I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår [min kursiv] huvudförfattaren Norell [ensam?] att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ’ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB’. Andra föreningar som anklagas [min kursiv] vara ’helt styrda av MB’ eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana.”

Det fanns inga ”forskare inom fältet”, eftersom det ju betraktades som islamofobi att forska om islamistisk verksamhet i Sverige, vilket också står i kunskapsöversikten. Erik Amnå är otroligt slarvig.

På sidan 118 skriver Amnå också: ”En andra rapport på uppdrag av MSB, Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext, skrevs av Aje Carlbom. Denna gång [2018] karaktäriserades samma svenska muslimska organisationer ha kopplingar till Muslimska brödraskapet, men dessa kopplingar värderades snarare som ideologiska än organisatoriska.”

Aje Carlbom skriver bland annat om den organisatoriska kopplingen:

Den svenska medlemsorganisationen i FIOE är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) vars huvudkontor finns i Stockholmsmoskén vid Medborgarplatsen. Uppgiften om medlemskap är inte tagen ur luften utan är hämtad från IFiS egna förbundsstadgar som, i den version jag har, antogs i juni 2012 på förbundets kongress. Under rubriken ”Status”, punkt c, säger IFiS att ”förbundet är en grundande medlem i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), och följer dess allmänna riktlinjer” (sid 1)
– – –
Det framgår också av citaten att IFiS inte är en medlem vilken-som-helst i FIOE utan att det är en av organisationerna som varit med och etablerat paraplyorganisationen. Vad det betyder är inte helt klart, men någonting som bör kunna sägas är att aktörer som är med och grundar en organisation med stor sannolikhet också är medvetna om vilka andra personer och organisationer som deltar i grundandet och vad de har för ideologisk inriktning på sitt tänkande. Motsatsen, att IFiS aktivister saknar kunskap om vilka andra som deltagit i grundandet, förefaller orimlig när etableringen av islamiska organisationer till stor del handlar om att skaffa sig inflytande i Europa kring frågor som har att göra med islam och muslimer: ett område där flera individer och politiska aktivister strider om att mobilisera nya anhängare, pengar och tolkningsföreträde i förhållande till både muslimer och icke-muslimer (Kepel 2004). Det förefaller orimligt att aktivisterna i IFiS skulle agera så oprofessionellt att de är med och bygger upp en europeisk paraplyorganisation utan att veta vilka de samarbetar med. (s. 27, 28)

Erik Amnå skriver: ”Vid vår intervju frågade vi Carlbom om han verkligen ser något farligt i att svenska muslimska organisationer har en ideologisk koppling till Muslimska brödraskapet, vilket han hävdar i sin rapport.” Aje Carlbom svarar: ”Jag tror inte det är farligt i betydelsen direkta hot om jihadistiskt våld. Däremot uppfattar jag det som negativt på lång sikt. Deras politik bygger på en separation mellan muslimer och andra grupper, det är själva idén, och jag tror inte det är bra” (s. 119). Amnå fortsätter sin kritik av kunskapsöversikten.

Till skillnad från de andra studieförbunden har myndigheterna som vi träffat haft ett mer ambivalent förhållningssätt till Ibn Rush. Idag saknar de en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. (s. 165)

Det handlar alltså om att de svenska organisationernas stadgar inte redovisades. Amnå har läst Aje Carlboms rapport ett år senare, ändå klänger han sig fast vid MSB:s första rapport, som ju är den första redovisningen av islamism och islamistiska aktivister i Sverige och MB:s demokratifientliga ideologi. Inte konstigt att den väckte uppmärksamhet bland landets myndigheter, och bland MB-aktivisterna. Aktivisterna blev ju helt avklädda. Amnå skriver:

När myndigheten [MSB] publicerade den första rapporten om Muslimska brödraskapet fick den på kort tid ett stort genomslag i såväl medier som bidragsgivande myndigheter på olika nivåer. Den pekade bland annat ut Ibn Rushd samt några av dess medlemsföreningar som direkt eller indirekt organisatoriskt kopplade till Muslimska brödraskapet. Det var slutsatser byggda på bristande eller obefintliga källor, och rapporten kritiserades av en rad sakkunniga inom området. Det hindrade dock inte rapporten från att frekvent användas som referens, inte bara av kritiker mot Ibn Rushd, utan även av andra myndigheter. Vid vår intervju med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar företrädarna att de kände sig tryggare i sitt beslut gällande avslaget av Sveriges Unga Muslimers bidrag när MSB hade dragit liknande slutsatser.
Rapporten kan även tänkas ha haft en större inverkan än så. Vid en sökning av Ibn Rushd på internet hittar man snabbt kritik mot studieförbundet med referenser till rapporten. Ibn Rushd har själva nämnt att de haft svårigheter att inleda samarbeten med några kommuner, där rapporten tycks ha bidragit till en obefogad [min kursiv] negativ bild av studieförbundet. Att kommunala och statliga tjänstemän förlitar sig på uppgifter publicerade av MSB ses ju som självklart. Det är märkligt att myndigheten än idag inte tagit avstånd från rapporten och att den fortfarande finns tillgänglig på deras hemsida. Det blir även problematiskt när MSB skriver på sin hemsida att rapporten inte ska ses som vetenskapligt skriven utan att den snarare ska ge en kunskapsöversikt. Det blir svårt att se nyttan av just en kunskapsöversikt som har bristfälliga eller obefintliga källor [stadgarna!] och som dessutom svartmålar svenska organisationer utan belägg. Trots detta har myndighetens rapport gett en dominoeffekt. Den har påverkat andra myndigheter och gett kritiker en ”tung” källa i deras kritik mot studieförbundet. Kritik har framförts i debatten inom offentliga forum och i sociala medier, som i sin tur har påverkat kommuners förhållningssätt till Ibn Rushd. Att de följande två rapporterna steg för steg tonade ned kritiken med allt försiktigare slutsatser (genom en tydligare utformad forskningsprägel) har däremot inte avspeglats lika mycket i opinionsbildningen. Av alla relevanta myndigheter har MUCF intagit den mest kritiska rollen, särskilt men inte bara mot SUM. Man drog in statsbidraget och senare har man också överklagat den dom i Förvaltningsrätten som upphävde myndighetens beslut. (s. 179, 180)

Detta är grovt. Erik Amnå är professor i statskunskap men är totalt ointresserad av Ibn Rushds politiska verksamhet.

Några citat ur MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige 2017, redaktör Magnus Norell
Den första meningen: ”Innehållet i rapporten bygger på delar av den internationella forskning som bedrivits om Muslimska brödraskapet i Egypten och de studier som genomförts om den europeiska grenen under senare år (Johnson 2010, Kandil 2015, Larise 2012, Maréchal 2008, Meijer et al 2012, Quilliam 2016, Schuck 2013).”

I samma stycke står vidare: ”Rapporten bygger också på en analys av den traditionella islamiska policy som styrt MB; en policy som kopplats till de policydokument europeiska MB har formulerat för sitt arbete i den nya politiska kontext rörelsens aktivister befinner sig i samband med etableringen i Europa (se Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE), Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) förbundsstadgar” (s. 2).

Här nämns den organisatoriska kopplingen, som Erik Amnå inte vill kännas vid.

I nästa stycke står det: ”Till detta ska läggas de olika former av empiriska och teoretiska erfarenheter om islamism [min kursiv] som rapportens författare har tillägnat sig i olika sammanhang. Magnus Norell har lång erfarenhet av studier kring islamismens [min kursiv] olika uttryckssätt i Mellanöstern och Europa. Aje Carlbom har i många år intervjuat islamister [min kursiv] i Malmö som tillhör eller har tillhört Muslimska brödraskapets ideologiska tendens. Pierre Durrani är före detta medlem i Muslimska brödraskapet med stor ’inifrån’ förståelse av hur rörelsens medlemmar tänker organisatoriskt och taktiskt i olika frågor” (s. 2).

De avslutar med: ”Givetvis är innehållet i rapporten summariskt och generaliserat för att passa formatet. Det återstår att fördjupa studiet empiriskt och teoretiskt [min kursiv] om olika frågor kring det europeiska brödraskapets ideologiska nätverk. Innehållet i rapporten bör därför betraktas som ett första försök att formulera en sammanhållen kunskapsöversikt av rörelsens europeiska och svenska aktiviteter” (s. 2, 3).

Detta är en tydlig programförklaring Erik Amnå borde förstå innebörden av.

Här följer kunskapsöversiktens presentation av islamism (med noter som står i rapporten):

Islamism är inte någon egen typ av muslimsk tro. Det är en politisk ideologi baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet. De många islamistiska partier och rörelser som finns har många olikheter och bör studeras i den kontext de befinner sig i. Det gemensamma finns i den betoning på en ideologisk-religiös bas som ledande för hur samhället och dess medborgare ska styras och där individen underordnas staten. Detta till skillnad mot en demokratisk stat där individens integritet, skydd och fria val (både de personliga ”livsvalen” och de allmänna) är vägledande och där statens demokratiska uppbyggnad står till individens förfogande.
Vad dessa många olika former av islamism har gemensamt är också en förmåga att kombinera fientlighet gentemot Väst och ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna projektets avigsidor, som man ser det från MB:s horisont. (s. 3)

Vidare:

Eftersom aktivisterna i Europa befinner sig på en plats där majoriteten är sekulär och därför har en svag förståelse för betydelsen av att följa en uppenbarad religion så har de europeiska bröderna tonat ner sin islamistiska ideologi. Rörelsens aktivister är sällan ute på gator och torg under den klassiska parollen ”Islam är lösningen” utan har istället valt att undvika att ge sig in i diskussioner och debatt som rör deras islamistiska ideologi. Politiskt-religiöst håller de låg profil gentemot det sekulära majoritetssamhället utifrån vetskapen att deras idéer om kvinnans position i islam eller betydelsen av att följa sharia väcker starka protester hos majoriteten av svenska medborgare. Den ”låga profilen” ska inte tolkas som att aktivisterna i Europa har gett upp drömmen om kalifatet utan profilen ligger inom ramen för den generella policy MB har för sina olika grenar. Det är väl känt (inte minst inom forskningen) att det finns stor frihet för MB:s aktivister att utforma lokalt förankrade strategier. (s. 17)

Om att MB tagit på sig rollen som gatekeeper, vilket ger dem möjlighet att framställa sin tolkning av islam i så positiva ord som möjligt:

Givet att mainstream tolkningar av islam innehåller en mängd idéer som strider mot västerländska ideal och normer så ligger det i sakens natur att aktivisterna måste tona ner de delar av sin religiösa ideologi som skulle kunna uppfattas som kontroversiella. Den tyske statsvetaren Christoph Schuck (2013) påpekar att detta är typiskt för islamister som befinner sig i MB:s position där både sekulära makthavare och muslimer/islamister utgör målgrupp för de politiska ansträngningarna. Muslimska ledare verkar överlag investera en hel del kraft i olika försök att ”normalisera” och konstruera en positiv ”image” kring islam (se Sohrabi & Farquharson 2015). Rollen som ”gatekeeper” är alltså viktig som en del i det generella försvarsarbete av islam som europeiska MB tagit på sig. (s. 21)

Den här kommentaren är viktig. Efter den följer citat ut Erik Amnås rapport som visar att det förhåller sig exakt så i Sverige:

När det gäller möjligheten att [. . .] konstruera svårigheter (alla) ’muslimer står inför har MB:s aktivister utvecklat en strategi där problemet par exellence står att finna i majoritetssamhällets attityd till religionen och dess anhängare. Handlingsmönstret som utvecklats under senare år är att aktivisterna i rörelsen avfärdar alla former av kritiska synpunkter av islam eller av aktivisternas praktik med termen ”islamofobi”. [. . .] Med hjälp av termen kan de sprida den felaktiga uppfattningen att de är vanliga muslimer [min kursiv] som är utsatta för ”islamofobi” snarare än att de omfattar en samhällsförändrande ideologi (Readings et al 2016). [. . .] Genom att misstänkliggöra motståndarens psykologiska och moraliska intentioner är det möjligt att undvika att ta ansvar för egna tillkortakommanden eller etiskt tvivelaktiga ställningstaganden. (s. 21, 22)

Så här säger aktivister inom Ibn Rushd i Erik Amnås rapport: ”Inom Ibn Rushd tycks det råda konsensus om att det är på grund av ett hårdare samhällsklimat mot muslimer [min kursiv] som Ibn Rushd har blivit så granskade och kritiserade. Några konstaterar att synen på muslimer [min kursiv] har förändrats drastiskt sedan 1990-talet och att det idag råder islamofobi i mycket större utsträckning” (s. 155).

Ibn Rushds aktivister är inga ”vanliga muslimer”. De är handplockade och indoktrinerade MB-islamister.

Filip Ahlin från Försvarshögskolan säger att när det framförts kritik av salafister och salafistisk jihadism har Ibn Rushd-aktivister genast kommit med anklagelser om att muslimer kollektiviseras: ”De har försökt att kväva varenda försök till en konstruktiv debatt med att anklaga personer att kollektivisera” (s. 117).

Det är nödvändigt att sortera bort kollektivordet ”muslimer” hos alla instanser som fördelar pengar. Det har missbrukats tillräckligt länge av demokratifientliga krafter.

Ibn Rushds offerretorik och anklagelser om islamofobi, inget unikt för Ibn Rushd, standard överallt där MB etablerat sig i väst
Erik Amnå intervjuar Aje Carlbom som säger: ”Jag tror att det är jätteviktigt för islamister att hålla liv i offernarrativet även om de i många sammanhang i objektiv mening inte kan ses som offer. Det är det som motiverar och legitimerar vissa saker. Alla som säger något kritiskt uppfattas av islamister som kritiker av islam, därför avfärdas de som islamofobiska. Jag tror att det är mycket svårt för ett samhälle att kombinera diskursen om islamofobi med demokratiska värderingar om yttrandefrihet” (s. 117).

Ändå är det just ”diskursen om islamofobi” Erik Amnå har anammat när han inte någonstans i rapporten ifrågasätter begreppet islamofobi och frikostigt strör begreppet omkring sig. Bland annat hävdar han att kritiken mot Ibn Rushd i sociala medier ”haft en otvivelaktig islamofobisk karaktär”, märk väl, utan att ge några belägg för det han kallar ”klappjakt” (s. 185).

Ibn Rushds aktivister är politiska aktivister. De har ett klar och tydligt mål med allt de säger. Att framställa sig själva som offer, få massor av skattemedel, öka sitt inflytande hos politiker och därmed sin tolkning av islam som den ”rätta”. Kort sagt att vidga sin maktbas. Det är makt de är ute efter. De är inte lojala mot Sverige. De är motståndare till sekularism. De är för sharia. Det är bara att läsa innantill om IFiS ”värdegrund” på deras sida Frågor och svar. ”Värdegrunden” är i strid med svensk lagstiftning. Den strider inte minst mot religionsfriheten. Inget utrymme ges den enskilda individen att tolka sin religion. Kvinnor och män är lika inför Gud men har tilldelats olika roller på jorden, och därmed olika rättigheter. ”Värdegrunden” i sig räcker för att inte en skattekrona ska betalas ut till detta nätverk.

En tidigare medlem i en medlemsorganisation säger följande: ”Man har verkligen gjort islamofobin till en verklighet. Man har satsat på det tills det blev någonting som man lever med” (ibid.).

Erik Amnå ser två risker med offerrollen. Men han kopplar inte bruket av begreppet islamofobi till en viktig ingrediens i Muslimska brödraskapets metoder att skaffa sig inflytande i väst. Han framställer det som om det enbart rör Ibn Rushd. Men det är ju ett genomtänkt drag, inte minst i syfte att håva in pengar i ”kampen mot islamofobi”. MB har insett att anklagelser om islamofobi ger omedelbar effekt och är en mycket lukrativ inkomstkälla. Offerollen förekommer inte bara i Sverige. Den finns i FIOE:s alla europeiska länder. Det handlar inte om omvärlden. Det handlar om MB:s metoder att skaffa sig makt och pengar. Det hade Amnå vetat om han läst MSB:s första studie om Muslimska brödraskapet i Sverige i stället för att avfärda den som undermålig. Då hade han kunnat undvika följande pinsamma passus:

Till de bedömningarna vi gjort vill vi också lägga de två risker vi ser i Ibn Rushds nuvarande utveckling. Den ena är att man låter sig fångas in och färgas av den islamofobiska omvärldsbilden [min kursiv]. Den har förvisso sina starka belägg. Hatbrott med islamofobiska drivkrafter ökar, enligt muslimska församlingar, Brå och SÄPO. Men den kan ha en paralyserande verkan. Kritik kan enkelt avfärdas som ondskefull istället för att motivera undersökning och stämma till självkritik. Den kan också leda till att man passiviserar och förminskar muslimer till kraftlösa offer.
Den andra risken handlar om mediers och myndigheters generella brist på tillit till Ibn Rushd och närstående muslimska organisationer. Den kan få, ja den kan redan ha fått, till effekt att riskbenägenheten avtagit. Ingen vill iscensätta den folkbildning som den svenska demokratin skulle behöva i ett mycket viktigt samhällsskede av populism, religionsfientlighet, islamofobi, antisemitism, hedersvåld, faktaresistens, terrorism och demokratiska bakslag. Man vågar inte folkbilda i sådana och andra kontroversiella ämnen i dialog och respekt för den som förfäktar en motsatt uppfattning. När man på detta vis väljer att ställa sig vid sidan av den idédebatt som pågår också inom islam i dessa frågor riskerar man att göra sig ointressanta och irrelevanta för presumtiva, mindre konservativa deltagargrupper. (s. 181)

Folkbilda om ”islamofobi”? Fortsätta att folkbilda om MB:s paradgren? MB:s aktivister bjöds in till kulturminister Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi och framförde önskemål om ”folkbildning” om islamofobi. Uppdraget gick till SST som la det på Ibn Rushd som kallade in extremt kontroversiella ”experter”. Kritiken var massiv. Men Erik Amnå avfärdar kritikerna, inte SST och ”experterna”.

Om Erik Amnå hade gjort lite bakgrundsarbete skulle han ha insett att ”omvärldens islamofobi” sedan åratal tillbaka har varit MB:s kassako framför allt annat. Ibn Rushd kommer inte att sluta med offerretoriken förrän kassaflödet från stat och kommuner upphör.

Och det bör upphöra nu, omedelbart. Begreppet islamofobi är ett medel att nå en maktposition i väst. Det är MB-s medel. Och har inget med omvärldens ”fobi” att göra.

Den 7 oktober 2007 var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på ett seminarium om islamofobi. Mehmet Kaplan var då MP:s riksdagsledamot och han presenterade sig med att han satt i justitieutskottet och berättade att han drivit igenom att islamofobi ska vara ett hatbrott. Det är väl känt att Mehmet Kaplan i många år var en ledande gestalt inom MB:s svenska gren.

Det är alltså det extremt judefientliga MB som drivit igenom att ”islamofobi” ska vara ett hatbrott och ingå i Brå:s statistik.

Det har också medfört att andra drivit på att religionskritik ska registreras som hatbrott hos Brå. Det är en skrämmande utveckling att religionskritik stryps.

Erik Amnå går inte på djupet när det gäller Ibn Rushds anklagelser om islamofobi. Han ställer inte Brå:s statistik om ”islamofobi” i relation till exempelvis ”kristofobiska och andra antireligiösa motiv” eller andra hatbrott.

Begreppet islamofobi har blivit den nya hädelselagen. Erik Amnå måste veta vem professor Ingemar Hedenius var och att han inte anklagades för ”kristofobi” när han satte tänderna i den kristna läran och kallade teologi för humbug. Ingemar Hedenius anklagades aldrig för hatbrott.

Jag skriver om kassakon islamofobi i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Även docenten och kulturdebattören Johan Lundberg skriver om Ibn Rushds satsning på islamofobi i boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2013). Där skriver han även om Forix, som Omar Mustafa, enligt Erik Amnå, påstår handlar om att motarbeta segregation (Amnås rapport s. 121). Lundberg skriver om Rashid Musa och Helena Benaouda och också om Irene Molina, för att inte tala om Mattias Gardell. För Ibn Rushd och Forix se exempelvis sidorna 385–392 (2019). Lundbergs bok har Erik Amnå uppenbarligen inte heller läst.

En annan minister som likt Alice Bah Kuhnke skänkte MB miljoner skattekronor för att motarbeta ”omvärldens islamofobi” var Erik Ullenhag (L), integrationsminister 2010–2014. I det här blogginlägget kritiserar jag att han likställer ”islamofobi” med antisemitism.

Om Amnå menar att individer som definierar sig som muslimer utsätts för diskriminering borde han använda begreppet muslimfientlighet och ta bort religionen. Inte minst med tanke på hur Turkiets president, vars parti AKP är systerparti till MB, använder sig av begreppet för att stärka sin ställning i Europa.

”Islamofobi!” är Turkiets president Recep Tayyip Erdogans stridsrop i erövringen av Europa
President Erdogan har planer på att återupprätta Osmanska riket. Det synliga tecknet på spridningen av islam är hijab, kvinnors beslöjning. Med hjälp av den regeringstrogna tankesmedjan SETA har Erdogan värvat forskare vid universitet runt om i Europa som med jämna mellanrum sammanställer nationella rapporter om ”islamofobin” i sina länder samlade i European Islamophobia Report. Göteborgs universitet och Uppsala universitet har medverkat.

Erdogans mål är att med hjälp av europeiska regeringar stärka sin tolkning av islam. Han kräver att islamofobi ska betraktas som ett brott, att enskilda skolor och arbetsplatser inte ska ha rätt att själva bestämma om elevers och arbetstagares klädsel. Det är upp till politiker och lagstiftare i Europa att garantera kvinnors rätt att vara beslöjade i olika inrättningar, enligt Erdogan.

År 2015 medverkade professorerna Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi från Göteborgs universitet med ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”, vilket jag skriver om i detta blogginlägg.

År 2017 medverkade Mattias Gardell, Mehek Muftee med ”Islamophobia in Sweden National Report 2017”. SKMA kritiserade att Mattias Gardell skulle medverka vid presentationen av rapporten tillsammans med flera välkända judefientliga talare. Gardell ställde in sin medverkan, men vad jag vet har han inte dragit tillbaka sitt inlägg om islamofobi i rapporten.

Islamofobi är ett medel att sprida en reaktionär tolkning av islam och har inget med omvärlden att göra. Det står klart inte minst av president Erdogans bruk av ordet för att stärka sitt inflytande i Europa.

Hädanefter bör begreppet islamofobi kopplas direkt till president Erdogan. Den som använder ordet ska betraktas som Erdogans medlöpare. Jag återkommer till Omar Mustafas kopplingar till turkiska islamister.

Ibn Rushds, IFiS och SUM:s inbjudna judefientliga talare
Regeringen kommer att hålla en internationell konferens om antisemitism nästa år. Det lämpliga vore om regeringen sopade rent framför egen dörr innan utländska delegater anländer. Mest framgångsrikt borde vara att med omedelbar verkan dra in alla skattemedel som beviljats organisationerna i MB:s svenska gren.

Här är två viktiga meningar i Magnus Norells MSB-studie 2017, som bygger på forskning:
”Antisemitismen har en lång historia i islam och det finns en mängd referenser till Koranen och diverse hadither där judar betecknas som islams fiender och beskrivs i värsta tänkbara dager som några som måste bekämpas och förnedras. (Durie 2010:105–112)” (s. 5). ”I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning” (se Küntzel 2007)” (s. 30).

Personer Erik Amnå intervjuar riktar kritik mot att det råder en antisemitisk kultur inom Ibn Rushd. Pierre Durrani säger att ”sympatier med Muslimska brödraskapet också innebär ett antisemitiskt synsätt” (s. 114).

Aje Carlbom citeras: ”Sannolikheten för att de ska hitta någon som inte är antisemit av utländska gäster, den är dock minimal. De flesta, speciellt om man kommer från Mellanöstern, är en del av MB [min kursiv] och saknar erfarenhet av europeisk debatt. De är starkt präglade av antisemitiskt tankegods. Det är ju inte bara misstag, utan det är mycket svårt för dem att hitta föreläsare med värderingar som kan accepteras i Sverige” (s. 114).

Här är en bild från Magnus Ranstorps Twitter om MB-talare inbjudna av IFiS 2018. Även Rashid Musa finns med på bilden.

Erik Amnå skriver: ”Vi har ingen anledning att misstänka att studieförbundet avsiktligen bjuder in personer som tidigare uttryckt sig demokratifientligt” (s. 166). Ibn Rushd har kritiserats för att ha bjudit in judefientliga talare ända sedan 2011 och fram till 2018. De skulle inte veta vilka ”bröder” de väljer in? Det är stötande att Erik Amnå framställer IFiS, Ibn Rushds och SUM:s aktivister som halvkorkade. De är sluga, de är indoktrinerade, de är programmerade att ljuga. Se mitt föregående blogginlägg och Sameh Egyptsons bok Holy white lies.

I Erik Amnås källförteckning finns inte kritik av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med. Inte heller intervjuas någon representant för SKMA, trots att SKMA framförde allvarlig kritik mot Omar Mustafa 2013 i samband med att han valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Den väl tränade Omar Mustafa, med hög rang inom MB:s svenska gren, skulle inte ha fattat vad SKMA:s kritik 2013 gick ut på?

Här är SKMA:s kritik år 2013 av inbjudna talare när Omar Mustafa var IFiS ordförande. Under rubriken ”Tydligt mönster” skriver SKMA, efter mycket allvarlig kritik riktad mot Omar Mustafas agerande:

För att summera: Islamiska förbundet har under flera år återkommande bjudit in föreläsare vars övergripande budskap innehåller grov antisemitism. När detta har påtalats har dess ordförande Omar Mustafa till en början ifrågasatt att föreläsarna hyser antijudiska uppfattningar, beskrivit judehatet som Israelkritik och anklagat kritikerna för islamofobi. Först när hans plats i socialdemokraternas partistyrelse stod på spel medgav Mustafa på ett otvetydigt sätt att två av de inbjudna gästerna givit uttryck för antisemitism. När det gäller de två andra föreläsarnas tydligt antijudiska uppfattningar så förnekar Mustafa att dessa skulle vara antijudiska och avfärdar kritikerna som ”Israelvänner”. Parallellt med detta har Mustafa som ordförande i IFIS hyllat ökända antisemitiska ideologer – inflytelserika figurer vars världsbild och historiesyn inrymmer extrema former av judehat – som stora tänkare och förebilder för muslimer. Slutligen har IFIS översatt och på sin hemsida publicerat en text som ger uttryck för klassisk antisemitism.
Det är uppenbart att det finns en tydlig tendens i detta. IFIS har konsekvent valt att associera sig med, försvara, hylla och därmed också legitimera personer och budskap som är antijudiska.

Här, fyra år senare, återkommer SKMA med kritik. Här är ännu ett inlägg.

Erik Amnå har inte gått på djupet med Omar Mustafas och Ibn Rushds agerande när de fått kritik för att ha bjudit in judefientliga och homofientliga talare.

Omar Mustafas lovord över president Erdogan och den turkiska islamisten Necmettin Erbakan
Här en bild från Conny Lindströms Twitter då Omar Mustafa och Yasri Khan var på studiebesök i Istanbul. Yasri Khan skriver: ”Tillsammans med SUM:s styrelse och med mina trosfränder – Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki i Istanbul. Lär oss om AKP, Erbacan och Turkiet. Jobbat tillsammans i SUM från 2008–2011.” Yasri Khan ingick i Fredsagenterna, som liksom Forix enligt Omar Mustafa i intervju med Erik Amnå skulle syfta till ”att motverka segregationen och bidra till ökad integration” (s. 121).

Med hjälp av studiebesök i Turkiet? Så här beskriver SKMA 2013 om Necmettin Erbakan: ”SKMA tog i sin kritik även fasta på det kondoleansbrev som Omar Mustafa såsom ordförande i IFIS publicerade med anledning av den fd turkiske premiärministern Necmettin Erbakans bortgång 2011. Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit antisemitiska konspirationsteorier är väl känt. Redan 1991 proklamerade han att ’Sionismen är en tro och ideologi vars centrum står att finna i bankerna på Wall Street i New York. Sionisterna är dessutom övertygade om att andra människor skapats för att vara deras slavar.’ Så sent som den 8/11 2010 hävdade Erbakan i en uppmärksammad intervju i Die Welt att världen sedan länge styrdes av en global judisk konspiration: ’Judar har styrt världen i 5700 år’”.

Och så här skriver SKMA om Omar Mustafas lovord:

I kondoleansbrevet från Mustafa och IFIS den 28/2 2011 heter det att Erbakan var ”en stor förebild” och en ”inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen”. På SKMA:s fråga 2011 hur en antisemitisk ideolog kan vara en ”förebild” och inspirationskälla för muslimer valde Mustafa att inte svara. När Expo pressade honom på detta 2013 påstod han att han inte känt till uttalandena, men vidhöll sin beundran för Erbakan och menade att det var dennes insatser för ”islam och demokrati” han hyllade (Expo 9/4 2013). Av allt att döma ser Mustafa ingen motsättning i att sprida judehat och att göra viktiga insatser för islam och demokrati. Värt att understryka är också att exemplet Erbakan inte handlar om en inbjudan utan om en hyllning och därmed legitimering av en viktig antisemitisk hatspridare.

Det går inte att, som Erik Amnå gör, bortförklara Omar Mustafas agerande med att de inbjudna talarna är olycksfall i arbetet som kunde ha fått allvarliga följder om inte medierna slagit larm. Här är bild från Sameh Egyptsons Twitter med Omar Mustafa och MB:s näst högsta man i Egypten inbjuden till Sverige när MB hade makten i Egypten 2012.

Det går inte heller att bortförklara Rashid Musas agerande och nära kontakter med utländska MB-aktivister.

Rashid Musa, aktiv inom Ibn Rushd och i många år SUM:s ordförande
Här är en bild från Conny Lindströms Twitter på Rashid Musa tillsammans med den höga MB-mannen i Storbritannien Anas Al-Tikriti (scrolla uppåt) samt en bild på Helena Benaouda tillsammans med internationella MB-aktivister.

Bilden på Helena Benaouda publicerades av Ibn Rushd med rubriken ”Nytt samarbete för muslimer i väst”.

Här publicerar Conny Lindström för några dagar sedan på Twitter samma bild på Rashid Musa och Anas Al-Tikriti och Tikriti tillsammans med en man från Hamas.

Här är bild från Conny Lindströms Twitter om Rashid Musa när han talar på en konferens anordnad av nordamerikanska MB, alltså CAIR. Här är ytterligare en bild om CAIR från Conny Lindströms Twitter.

Bilderna talar sitt tydliga språk om var Rashid Musa, och Helena Benaouda för den delen, har sina sympatier.

Erik Amnå ger Rashid Musa utrymme. Amnå både intervjuar Rashid Musa och bevistar en föreläsning han håller om Malcolm X. Rashid Musa är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister. Han är separatist. Han har utnämnt den ”vita mannen” till fienden. Bara det faktum att Ibn Rushd dels låter honom framföra sina separatistiska åsikter i förbundets medlemstidning och låter honom hålla en föreläsning om hudfärgsrasisten, separatisten och hatpredikanten Malcolm X visar att studieförbundet inte verkar för integration. Ändå skriver Erik Amnå att Omar Mustafa lyfter fram just Aktivistguiden, inom vilket Musa höll sitt föredrag, som exempel på projekt som syftar till att ”motverka segregationen och bidra till ökad integration” (s. 121).

Professor Irene Molina, Antirasistiska akademin (ArA) och det neo-marxistiska nyordet intersektionalitet
Erik Amnå bevistade arrangemanget Banati, kallat Jämställdhetskonferens, där professor Irene Molina var en av talarna, men han markerar inte att flera av de inbjudna talarna i sig är skäl nog att dra in statsbidraget till Ibn Rushd, såsom Irene Molina och Maimuna Abdullahi. Mattias Gardell skulle ha deltagit men var sjuk. Amnå kommenterar över huvud taget inte den kritik som riktats Gardells försvar av islamister. Amnås beskrivning av eventet är beklämmande läsning. Eventet kallas alltså jämställdhetskonferens och sägs återkomma varje år. Irene Molina har i två decennier motarbetat arbetet mot hedersförtryck med motiveringen att det är rasism att forska om kulturskillnader! Hon är så långt ifrån jämställdhet en akademiker kan komma.

Irene Molina är revolutionär. Hon är separatist. Hon är verksam inom det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som har utnämnt Sverige till ”vit” kolonialmakt som invandrarna, ”de färgade”, kallade ”rasifierade”, förtrycks av och bör starta en revolution mot.

Johan Lundberg skriver om Irene Molina i Ljusets fiender och citerar ur en tidningsintervju i samband med kravallerna i Husby den 16 april 2013 där Molina ”kallar sig först och främst aktivist”. Hon är statsanställd och försörjd av landets medborgare. Hon flydde från Chile. Hon fick asyl i Sverige. Hon säger: ”Är det inte dags att starta den här förortsrevolutionen helt enkelt?” (s. 374)

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om ArA:s aktivister och det symbiotiska förhållandet mellan ArA och MB-aktivisterna. Här är en beskrivning av ArA:s tystande av utlandsättades försvar av Sverige och här är ArA:s egen beskrivning av hur de verkar för att utrota ”vita” inom akademin. De ägnar sig åt hets mot folkgrupp och får pengar av MUCF.

ArA skrev ett brev 10 juni 2015 till regeringen Löfven och hävdade att de var bäst på rasism och fick uppdraget att sammanställa nationell plan mot rasism, där givetvis både islamofobi och intersektionalitet finns med. Det är ArA:s aktivister som sitter i det nyinrättade Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, som jag kallar för Rasbiologiska institutet 2.0 i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige och i det här blogginlägget.

Även Johan Lundberg skriver om CEMFOR i den uppdaterade versionen av Ljusets fiender 2019 och drar den här slutsatsen om den ideologiska forskning som där bedrivs: ”En kvalificerad gissning är att detta forskningscenters eftermäle inte kommer att skilja sig mycket från dagens omdömen om den tidigare rasforskning som bedrivits i Uppsala” (s. 427).

Det är dessa två nätverk, ArA och MB, som har slitit sönder Sverige. Aktivisterna är hänsynslösa. De har med hjälp av anklagelser om rasism och islamofobi fått människor att förlora sina jobb, sina vänner, sina familjemedlemmar.

I dag ser vi resultatet av det stenhårda förbudet att tala om verklighetens Sverige. För att komma till rätta med skadegörelsen dessa båda nätverk ställt till med bör man givetvis börja med att dra in alla skattemedel till dessa nätverk och den vägen ta ifrån dem den maktställning de har tillskansat sig. De är inbördeskrigare. De ställer sig inte solidariska med Sverige. ArA ställer sig solidariska med marxistiska teoretiker. MB ställer sig solidariska med MB. Sverige är för dessa aktivister bara en kassako.

Studieförbund som samarbetar med eller bjuder in dessa aktivister diskvalificerar sig omedelbart för alla former av offentliga bidrag.

Erik Amnå berör inte med ett ord hur farlig Rashid Musas och ArA:s västfientliga retorik är och hur lätt denna retorik kan tända gnistan till våld.

Ibn Rushd motarbetar integration. De verkar för segregation
Ytterligare ett skäl för Folkbildningsrådet att dra in statsbidraget till Ibn Rushd är att föreningen är synnerligen olämplig som kontaktorgan för nyanlända. Ibn Rushd har en totalitär tolkning av islam som de påstår är den ”rätta”, den ”autentiska” tolkningen, till skillnad från tolkningar präglade av olika kulturer. Alltså asylsökande som kommer från mängder med olika kulturer får i Sverige lära sig att de tolkar islam ”fel”. Ju fler outbildade asylsökande Ibn Rushd ”tar hand om”, desto mäktigare maktbas skaffar de sig, och desto större möjligheter har de att kräva särlagstiftning baserad på sharia. För det är deras tolkning av sharia som är den ”rätta” tolkningen. Och den tolkningen är inte baserad på mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen som är lag i Sverige. Den är totalitär och reglerar individens liv in i minsta detalj.

I skriften Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, står det att man vill ha hjälp av dåvarande Invandrarverket för att nå asylsökande. ”Det är svårt att få kontakt med nya muslimer eftersom det är svårt att få reda på adresser. Vi hoppas att Invandrarverket kan hjälpa oss, så att islamiska församlingar kan nå muslimer i Sverige” (s. 43, www.islamiska org. 2002).

Syftet är att ”skydda muslimer från att glida ur det islamiska sättet att leva. Att aktivt inbjuda till Islam. Att sprida information om Islam” (ibid.). Här är ytterligare ett citat: ”Det är viktigt att både svenskar och andra muslimer får rätt [min kursiv] undervisning och information om Islam för att undvika olika motsättningar i framtiden, vilket kan få allvarliga följder” (ibid.).

Och den ”rätta” informationen får man på IFiS hemsida, som Erik Amnå tydligen inte har studerat. IFiS och Ibn Rushd är ett.

Den ”rätta” tolkningen syftar inte till integration utan till att skapa ett parallellsamhälle styrt av sharia, ”det svenska muslimska civilsamhället”, en MB-konstruktion Erik Amnå använder sig av i rapporten, som om Sverige bestod av olika religiösa civilsamhällen. ”Koranen är vår lag”, säger MB.

Därför bör Ibn Rushd inte komma i närheten av asylsökande. Det bör alla instanser som delar ut bidrag vara utomordentligt uppmärksamma på.

I inledningen skriver Amnå: ”Studieförbunden ska enligt Folkbildningsrådets villkor förmedla och förankra respekt för de, mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet. Detta villkor infördes 1 januari 2018” (s. 17, 18).

Men det är just antidemokratisk verksamhet Ibn Rushd bedriver. Jag tar bara med detta citat från IFiS sida om Frågor och svar som handlar om kvinnors plikt att klä sig på ett visst sätt och lydnad. Citatet i sig demonstrerar det olämpliga i att Ibn Rushds beslöjade kvinnor tar sig an asylsökande. Asylsökande ska bemötas med neutralt klädda representanter för Sverige, inte representanter för ett totalitärt förbund. Ibn Rushds hijabklädda aktivister sänder helt fel signaler till nyanlända.

Under rubriken ”Muslimska kvinnans klädsel, hijab” står ett utdrag ur Jamal Badawis bok Kvinnan i Islam, häfte sammanställt på svenska av Mostafa Malaekah:

Muslimska kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk, utifrån kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Guds påbud. Det är en del av deras utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör det.

De intervjuades kritik av Ibn Rushds segregerande effekt
Erik Amnå skriver att Aje Carlbom lyfter fram att Ibn Rushd vill avskärma muslimer från majoritetssamhället, att Ibn Rushds syn på jämställdhet skiljer sig från majoritetssamhället och nämner separata skolor. Carlbom citeras: ”Det man säger är i princip att staten ska finansiera islamisk annorlundahet för typ 800 000 personer. På sikt står ju det i strid med integrationspolitiska mål. Integration handlar i gängse mening om att alla medborgare ska bli delaktiga i samma samhälle. För att det ska fungera måste man tona ned sin annorlundahet och bli mer anpassad i betydelsen att lära sig svenska och hur det svenska normsystemet fungerar” (s. 111).

Även Magnus Ranstorp lyfter fram Ibn Rushds segregerande effekt. ”Ranstorp menar vidare att han får intrycket av att studieförbundet ’vill förstärka det som isolerar från integrationen’”(ibid.). Liksom Hanif Bali som betraktar Ibn Rushd som en konservativ kraft och att de bidrar till att gruppen muslimskt konservativa ökar. Bali säger: ”Det blir också en värdeclash i praktiken, när stora grupper av människor är religiöst konservativa. Då blir det helt plötsligt fult för en kvinna att jobba på en arbetsplats med andra män, och sådana värderingar upprätthålls. Då motarbetar vi en harmonisk upplösning av muslimer in i det svenska samhället” (s. 112).

Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (då inom Vänsterpartiet) lyfter också hon fram att Ibn Rushd inte är en integrerande kraft.

Men detta finns inte med i Erik Amnås slutsatser. Som jag nämnt tidigare så använder Hanif Bali ordet islamister om Ibn Rushd aktivister.

Islamister ska behandlas på exakt samma sätt som nazister behandlas. Inte en skattekrona ska gå till deras demokratifientliga verksamhet.

Statsanställda aktivister
Erik Amnå ingår i gruppen statsanställda professorer som är aktivister med en egen agenda. Tjänstemannaansvaret togs bort i mitten av 1970-talet. Fler och fler statligt anställda sätter sin egen agenda före statens väl och ve och sliter sönder Sverige.

Erik Amnås rapport går att ladda ner från Örebros universitets hemsida. Det är ingen forskningsrapport Erik Amnå har skrivit. Den är alldeles för selektiv och saknar urvalskriterier som förklarar selektiviteten. Rapporten hör mer hemma på Equmeniakyrkans hemsida än på ett universitets hemsida.

Så som jag läser rapporten ställer sig Erik Amnå mer lojal mot Equmeniakyrkan än mot svenska staten. Hans mål med rapportens slutsatser är betydligt mer långtgående än att tillförsäkra Ibn Rushd statsbidrag av Folkbildningsrådet och med hjälp av den legitimiteten inhösta lokala bidrag och bidrag från Allmänna Arvsfonden. Rapportens mål är att flytta fram religionens ställning inom politiken. Det är samma mål som professorn i statskunskap Marie Demker har, även hon medlem i Equmeniakyrkan. Samma mål som hennes man professorn i statskunskap Ulf Bjereld (S) arbetar på. I det här blogginlägget skriver jag om Marie Demkers horribla metod att försvara Omar Mustafa genom att likställa kritiken mot hans inval i Socialdemokraternas partistyrelse med Dreyfusskandalen i Frankrike för över hundra år sedan.

Min uppmaning till Folkbildningsrådets Catharina Håkansson Boman och Maria Graner: Riv sönder Erik Amnås rapport och kräv pengarna tillbaka. Dra med omedelbar verkan in statsbidraget till Ibn Rushd.

Min uppmaning till ministern för högre utbildning Matilda Ernkrans: Tillsätt en utredning om universitetens Sverigefientliga postkoloniala teoribildning, dess effekter på hatet mot Sverige och den ”vita” huden och hämmande effekt på forskningen om hedersrelaterat tvång och förtryck.

Min uppmaning till finansminister Magdalena Andersson: Dra in alla miljontals kronor som flödar till de Sverigefientliga inbördeskrigarna inom universiteten och till Muslimska brödraskapets hela nätverk i Sverige. Gå på personer. Gör upp ett släktträd så att alla kopplingar blir synliga.

Dra in alla skattemedel till religiösa verksamheter. Tillsätt en utredning om Folkbildningsrådet och hur de fördelar skattemedlen till religiösa studieförbund och folkhögskolor. Ge utredarna i uppdrag att göra Folkbildningsrådet till en myndighet där alla handlingar är offentliga. I dag är Folkbildningsrådet en ideell organisation som årligen får flera miljarder att dela ut utan insyn.

Det är en skam att miljoner går till just de personer som har försatt Sverige i den situation vi befinner oss i i dag.

Min uppmaning till statsminister Stefan Löfven: Återinför tjänstemannaansvaret. Ge den meriterade Inga-Britt Ahlenius i uppdrag att formulera en etisk kod för tjänst i staten så att det blir ett slut på de statsanställda aktivisternas samhällsförstörande verksamhet.

9 oktober 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Varför stöder Folkbildningsrådet den fjärde totalitära ideologin i Europa med 27 miljoner skattekronor i år till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd? Professorn i statskunskap Erik Amnå har på uppdrag av Folkbildningsrådet skrivit en rapport om Ibn Rushd med slutsatsen att de visserligen har felat (gång på gång bjudit in judefientliga talare) men vi förlåter dem, därför är det korrekt att fortsätta att ösa skattemedel över dem. Rapporten är en skandal!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Inlägget är, efter ganska många inledande ord, uppdelat i två. Först skriver jag om vad jag skulle ha sagt ifall Erik Amnå hade intervjuat mig. Därefter kommenterar jag hans rapport som offentliggjordes 4 september. Viktigt i det här sammanhanget är Amnås bakgrund, då förlåtelse är så framträdande i hans slutsats. Enligt Wikipedia tillhör han Equmeniakyrkan. Åren 1978–1982 var han riksordförande i den kristna studentorganisationen KRISS. Han har varit styrelseordförande för Teologiska högskolan och var förbundsordförande för det kristna studieförbundet Bilda mellan 2008–2015. Här är en artikel om ett samtal om demokrati mellan Erik Amnå och Omar Mustafa i Almedalen 2014. Omar Mustafa var Ibn Rushds förbundsrektor när Amnå gjorde sin granskning.

Muslimska brödraskapet, grundat i Egypten 1928, är en islamistisk rörelse, islam och politik är oupplösligt förenade enligt dem. Grundaren Hassan al-Banna (d. 1949) var influerad av fascisternas, kommunisternas och nazisternas rörelser i Europa och Sovjetunionen, särskilt vad det gäller skapandet av den nya människan, som börjar med barnen, paramilitära styrkor och nazisternas judehat. Till och med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisations tidigare förbundsordförande Peter Weiderud, en av svenska MB:s främsta försvarare och grindvakter, säger att han betraktar MB som islamistiskt, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg.

Det finns en organisatorisk koppling mellan svenska MB och högkvarter i Egypten via MB:s Internationella organisation där ledarna kontinuerligt håller kontakten, vilket man exempelvis kan läsa om här i en artikel i Al-Ahram Weekly om Muslimska brödraskapet i Europa av Tarek Dahroug. Han har en doktorsgrad i International Affairs från Sorbonne i Paris. Det finns ytterligare en artikel från augusti 2016 av honom i Al-Ahram Weekly om den Internationella organisationen som inte längre går att länka till men som jag skriver om i det här blogginlägget. Jag har en papperskopia av artikeln. Den är mycket initierad. Sverige nämns.

Det finns en ideologisk koppling till högkvarteret i Egypten eftersom MB:s lära sprids i alla de 70-talet länder de är verksamma i. Organisationerna i de olika länderna har stor frihet att utveckla sina verksamheter med hänsyn till ländernas lagar, förvaltningar och normer, men läran är intakt.

Det som engagerar mig är flickors och kvinnors rättigheter. MB:s kvinnosyn är formad av det egyptiska toppskiktet och har inga likheter med svensk jämställdhetslagstiftning. Ändå sprids den i Sverige. Kvinnor och män kompletterar varandra. Mannen är förståndet, kvinnan känslan. Kvinnan plats är i hemmet. Hijab är obligatorisk.

Hijab är inte en vanlig enkel scarf. Hijab är designad i politiskt syfte för att skilja ut den från en vanlig enkel scarf och därmed skilja ut kvinnor inom islam från andra kvinnor. Denna skiljelinje är otroligt viktig. Hijab är både en uniformspersedel och ett mått på hur islamiserat ett land är. Hijab är för MB vad hakkorset är för nazister. Hijab står för ett lika glödande judehat som hakkorset.

Detta låtsas Sveriges politiker inte om. Inte SVT heller för den delen, eftersom Stockholms lokalnyheter ständigt i bild visar en reporter klädd i hijab.

Muslimska brödraskapets svenska gren består av mängder med skattefinansierade föreningar, däribland Ibn Rushd, som alla utgår från Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). I Ibn Rushds stadgar står det att Ibn Rushd grundades 2001 på initiativ av IFiS. IFiS i sin tur grundades 1987. Två år senare grundades Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) av bland andra IFiS. I IFiS stadgar 10 juni 2012 står det att IFiS är en grundande medlem i FIOE och följer dess allmänna riktlinjer.

Den 15 november 2014 publicerade gulfnews.com en lista på de internationella organisationer som Förenade Arabemiraten stämplat som terroristorganisationer efter en rättegång där man kartlagt hur organisationer i Förenade Arabemiraten slussat pengar till MB:s europeiska ”bank” the Europe Trust och andra utländska organisationer kopplade till MB. The Europe Trust bildades 1996 av FIOE. Med på listan finns både IFiS och FIOE.

Omar Mustafa var IFiS ordförande när listan publicerades och förnekade alla kopplingar till MB. Det gjorde även Mahmoud Khalfi, ”imam och talesman för religiösa frågor på Islamiska förbundet”, enligt Metro 17 november 2014. Khalfi säger: ”Det här är fullkomligt absurt. Att jämställa Islamiska förbundet med Boko Haram säger allt. De gör det bara för att de hatar Muslimska brödraskapet. De verkar inte fatta att det här är allvarliga saker.” Det är just det Förenade Arabemiraten efter rättegången har fattat. Rättegången handlade om ”follow the money” och några pengar ledde uppenbarligen till IFiS.

Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea verksam vid Zürichs universitet (jemenitisk far, egyptisk mor, deltog under tonåren i en av Muslimska brödraskapets ”familjer” i Jemen) har skrivit flera böcker om islamism, islamister, arabiska kvinnors ställning och mänskliga rättigheter och människorättsaktivister i arabvärlden. Hon är en av Europas främsta experter på islamism. I boken Women and Shari’a Law. The Impact of Legal Pluralism in the UK (2016) skriver hon att Online Muslim Brothers Encyclopaedia, publicerad på arabiska, framhåller att FIOE är Muslimska brödraskapsrörelsens europeiska gren. Men, skriver hon vidare, den här politiska anknytningen saknas helt på FIOE:s hemsida, att FIOE i stället kallar sig för en ”kulturell organisation”. Manea betonar att FIOE är en politisk paraplyorganisation (s. 180). Jag återkommer till Maneas bok i ett senare inlägg. Boken handlar om vad islamister har kunnat ställa till med i Storbritannien, ivrigt påhejade av politikernas mångkulturalismpolicy.

Även doktoranden Sameh Egyptson (född och uppvuxen i Egypten) skriver på sin blogg att det på Ikwan Wiki, MB:s officiella hemsida, står att FIOE är MB:s europeiska gren. Sameh Egyptson skriver även:

  1. a) Enligt uppgifterna från Studieförbundet Ibn Rushd som sändes till Skatteverket fanns bland deltagarna på det konstitutionella mötet ledningen för Muslimska Brödraskapet i Sverige; Chakib Benmakhlouf, Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem, Mustafa Kharraki och Mahmoud Khalfi. I ”punkt 2” står det att ”Islamiska studieförbundet (Ibn Rushd) är en organisatorisk del av Islamiska Förbundet i Sverige. Islamiska Förbundets rådgivande organ (Shoura rådet) är högsta beslutande organ vid tvister inom studieförbundet.”

Chakib Benmakhlouf var FIOE:s ordförande från 2006 fram till 2014. Abdirizak Waberi, IFiS tidigare ordförande, som efterträddes av Omar Mustafa, är FIOE:s vice ordförande. FEMYSO är FIOE:s ungdomsorgan. Omar Mustafa har varit styrelseledamot i FEMYSO. Sameh Egyptson skriver i sin bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) att Omar Mustafa gick i Chakib Benmakhloufs Islamiska skolan i Stockholm i flera år (s. 68). Längre fram diskuterar jag hur rekryteringen till MB går till. Det är uppenbart att Omar Mustafa var ett lämpligt ”byte” för Benmakhlouf att satsa på.

Att Ibn Rushd är både organisatoriskt och ideologiskt knutet till MB:s globala nätverk är vattentätt.

Ibn Rushds förbundsordförande Zana Muhammad påstår 20 september 2019 att Muslimska brödraskapet inte finns i Sverige.

Zana Muhammad ljuger. Så som Omar Mustafa har ljugit och ljugit. Så som Helena Hummasten (Benaouda) har ljugit och ljugit och ljugit. Omar Mustafa och Helena Hummasten Benaouda har cirklat runt i ledande poster i alla MB:s svenska föreningar och den vägen varit försörjda av skattemedel. Statsanställda med andra ord.

Det har varit känt i över två decennier att Helena Hummasten Benaouda, tillsammans med Mahmoud Aldebe, är en nyckelfigur när det gäller införandet av MB:s huvudtexter på svenska, att hon anser att Yusuf al-Qaradawi, som prisar Hitler, är salongsfähig. Numera professor Jonas Otterbeck publicerade år 2000 sin doktorsavhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering där han beskriver Benaoudas viktiga roll (s. 15 not 7, 111, 122, 123, 124, 129, 179, 180, 251).

MB är inte en rörelse hugade personer kan knacka på hos och säga att man vill bli medlem i. Garvade ledare väljer ut vilka de anser är lämpliga att satsa på och utsätter de utvalda för en intensiv indoktrineringspåverkan i flera steg, vilket jag återkommer till. Det är dags att behandla Zana Muhammad, Omar Mustafa, Helena Hummasten och alla andra Ibn Rushd-aktivister, Rashid Musa exempelvis, som handplockade MB-aktivister.

Ytterligare två viktiga handplockade aktivister är Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, ökända för att ha stämt Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg för förtal då de inte uppskattade att bli kallade extremister.

MB är en global samling handplockade totalindoktrinerade fanatiker. De har MB:s lära ingraverad i ryggmärgen. En viktig del i den läran är att förneka all samhörighet med Muslimska brödraskapet. I Egypten har det varit viktigt för att undkomma egyptiska säkerhetstjänsten när rörelsen i omgångar varit förbjuden. Numera är den terroriststämplad i Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. I väst är det nödvändigt eftersom rörelsens ideologi strider mot demokratins principer om pluralism (politiska partier), yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, jämställdhet, sexuella minoriteters rättigheter.

MB påstår att de står för ”medelvägens” islam. De står för en totalitär tolkning av islam. Ända sedan revolutionen i Iran har MB varit tvungna att förhålla sig till Iran. Det är därför det är så viktigt för dem att säga att de är emot våld och revolution, att de står för ”medelvägens” islam. Samtidigt har de sedan länge haft nära förbindelser med forna och nutida religiösa ledare i Iran visar den här artikeln från 16 maj 2019, skriven i samband med att det var tal om att president Donald Trumps regim skulle terroriststämpla MB, ”Why Iran objects to a Muslim Brotherhood terrorist designation”, av Hany Ghoraba. Där kan man bland annat läsa att MB:s forna talesman i väst, Kamal Helbawy, som enligt Sameh Egyptson i Holy white lies varit inbjuden till Sverige åtskilliga gånger av IFiS (s. 10), beundrar Iran och under ett möte med Irans ledare Khamenei 2011 säger att ”Iran kommer att hjälpa till att få slut på den globala arrogansen som leds av USA”. Han kallade Khamenei för ”den muslimska världens ledare nummer ett”.

MB-aktivisterna har ett långsiktigt politiskt mål – en världsomspännande teokrati, ett kalifat, styrt av deras tolkning av sharia.

Medlet är dawa, att kalla till islam, det vill säga missionsarbete. Vad dawa egentligen betyder är islamisering, segregering, slutna enklaver, eller parallellsamhällen som blivit den gängse beteckningen i Sverige. Sekter är ett annat relevant ord.

Enligt Yusuf al-Qaradawi, MB:s andliga ledare, kommer inte Europa att erövras av svärdet utan av dawa.

Alla politiker och tjänstemän i Sverige bör, så fort en förening har med dawa i föreningsnamnet eller säger sig vilja arbeta med dawa och stärka ”den muslimska identiteten”, tänka segregation, könsapartheid, slutna samhällen styrda av religiösa ledare. Alltså motsatsen till integration. Här är ett exempel på ett slutet parallellsamhälle i Sverige och vad det innebär för kvinnor.

Dawa-verksamhet behöver inte nödvändigtvis ha koppling till MB. Men alla dawa-aktivister är islamister. Gemensamt för alla dawa-aktivister, antingen de har en uttalad politisk agenda eller inte, använder våld eller inte, är hatet mot väst, hatet mot rättsstaten, hatet mot sekularismen, hatet mot ”försvenskning”.

Det blir ett himla liv så snart någon talar om svenska värderingar. Skippa det talet. Lyft fram den svenska sekulära rättsstaten, som inte är baserad på Bibeln, och rättsstatens likabehandling oberoende av religiös tillhörighet som den självklara grunden för det svenska samhället.

Det är just sekularismen, den privata aspekten av förhållandet mellan den troende och Gud, som är arvet från upplysningsmännen. Gud, sa de, skapade världen med sin underbara natur. Och nöjde sig med det. Gud lägger sig inte i människors leverne, vad de äter, vad de dricker, vilka kläder de bär, vilka de umgås med. Det var just de religiösa dogmerna upplysningsmännen förkastade. Alla ”heliga” urkunder är skrivna av människor i syfte att förslava människan, sa de. ”Krossa den skändliga”, som Voltaire sa om den romersk-katolska kyrkan som med sina dogmer hade ett sådant grepp om Frankrikes befolkning.

Störta prästerskapet, sa en av islamvärldens främsta reformatörer, Muhammad Abduh (d. 1905). Den enda sanna relationen i islam är den mellan den enskilda individen och Allah, sa han också.

Därför är det viktigt att skilja ut islamisterna och deras tvingande dogmer från islambekännare som anser att religion är en privat sak mellan den troende och Allah. Därför är det fel att säga det muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Det korrekta är det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd. Alltså ett politiskt studieförbund med ett politiskt mål, som står i strid med den svenska sekulära rättsstaten.

Det räcker för att de inte ska ha en skattekrona i bidrag.

Folkbildningsrådet borde ha gett Erik Amnå ett tydligt uppdrag att granska det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd, för det är kopplingen till islamistiska MB som har kritiserats.

Erik Amnå sa under Almedalsveckan att folkbildningen måste tillåta åsikter som är emot demokratin. Innebär det att skattemedel därför ska finansiera samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets svenska gren?

Hösten 2018 fick Erik Amnå av Folkbildningsrådet uppdraget att granska Ibn Rushds verksamhet i förhållande till villkoren för statsbidraget och demokratikriteriet. Folkbildningsrådet skrev 23 maj 2019 att Erik Amnå gett en första presentation av utredningen.

Redan 10 maj 2019 sökte Ibn Rushd en projektledare för ett samarbete mellan Ibn Rushd, ABF, Sensus (religiöst), Medborgarskolan, Bilda (religiöst, Erik Amnås tidigare förbund) och Studiefrämjandet, där Ibn Rushd är projektägare. Samarbetet gäller utbildning av studiecirkelledare som är tänkta att lära ut svenska till asylsökande analfabeter. Anställningen skulle börja 1 september. Erik Amnås rapport presenterades 4 september.

Vad skulle hända med samarbetet mellan dessa studieförbund om Erik Amnå hade ansett att Ibn Rushd inte är berättigade till statsbidrag från Folkbildningsrådet?

Det här är vad jag skulle ha sagt till Erik Amnå ifall han hade intervjuat mig
Det första jag skulle ha sagt är att MB representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, att det är väl belagt att grundaren Hassan al-Banna var djupt imponerad av både Mussolini och Hitler.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att anlita personer som kan arabiska och koncentrera utredningen på Ibn Rushds ideologi och verksamhet och vara uppmärksam på alla tecken till könsseparering och utbredningen av hijab, inte på vad aktivisterna säger, eftersom aktivisterna är tränade i att säga det de vet att västerlänningar vill höra. Aktivisterna anpassar budskapet efter åhöraren och landet de är verksamma i. Aktivisterna duperar sina utomislamiska samtalspartner. De säger en sak inåt och en annan sak utåt.

Ett exempel på detta är Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” 2012 där imamerna sa en sak till kvinnor i niqab när de inte visste att de filmades och moskéerna sa en helt annan sak när reportern Janne Josefsson konfronterade dem.

Erik Amnås granskning handlar om Ibn Rushd-aktivisternas fortsatta försörjning via statligt bidrag från Folkbildningsrådet, vilket fungerar som ett slags legitimitet av verksamheten och öppnar för ytterligare bidrag på lokal nivå. Självklart kommer de att säga att de arbetar för integration, för jämställdhet, för demokrati, för dialog. Och förneka att de har organisatoriska kopplingar till Muslimska brödraskapet. Därför är det ideologin och verksamheten och hijab som bör granskas.

Som jag i tidigare blogginlägg skrivit ägnar sig islamister världen över, oberoende av om de använder våld eller följer demokratiska principer, åt att bekämpa sekularismen. Det pågår en inomislamisk kamp mellan islamister, som ser islam och politik som oupplösligt förenade, och sekulära islambekännare som vill att religionen ska vara en privatsak och att det ska råda en mur mellan politik och religion.

Islamiska staten är ett exempel på islamister som använder våld för att skapa ett rike styrt av sharia medan islamisterna inom MB:s svenska gren utnyttjar den svenska demokratin (religionsfrihet och föreningsfrihet) för att nå sitt långsiktiga mål, ett världsomspännande kalifat.

Ibn Rushds dawa-verksamhet riktar främst in sig på invånare från länder där islam är den dominerande religionen. Med hjälp av skattemedel verkar de för att den svenska sekulära rättsstaten ska luckras upp och ge plats åt deras tolkning av islamisk rätt, sharia. Att individernas religiösa tillhörighet ska avgöra vilka lagar som ska gälla, i synnerhet inom familjerätten. Med andra ord verkar Ibn Rushd för att likhet inför lagen inte längre ska gälla i Sverige. De kallar sin dawa-verksamhet för folkbildning.

Jag skulle ha sagt till Erik Amnå att Ibn Rushd är en separatistisk organisation som motarbetar integration och demokrati och har en kvinnosyn som får det att gå kalla kårar utefter ryggraden. Att MB är en extremt judefientlig rörelse. Och en extremt homofientlig rörelse. Att Ibn Rushds aktivister är extremister. För att inte säga högerextremister. För att inte säga islamofascister. Att det inte är en slump att Ibn Rushd bjudit in talare som i andra sammanhang uttryckt kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga åsikter. De bjuder in talare som de vet är anhängare av MB:s ideologi.

Ta bara den av IFiS, Ibn Rushd och Sveriges unga muslimer (SUM) inbjudna talaren Salah Sultan, som DN-journalisten Lasse Granestrand efter en sökning på internet ganska enkelt fann judefientliga uttalanden av och den 25 mars 2011 skrev en artikel i Dagens Nyheter, ”Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet”, på en konferens med 1 800 deltagare i Stockholm. Professor Salah Sultan stod överst på listan över sex utländska talare och presenterades som ”en känd islamisk lärd från Egypten”. Granestrand räknar upp flera judefientliga uttalanden som Salah Sultan har yttrat. När Abdirizak Waberi, riksdagsledamot (M) 2010–2014, som då inbjudan skedde var IFiS ordförande, konfronteras med klippen från Youtube säger han skenheligt: ”Jag är förvånad över hur han uttrycker sig. Vi har bjudit in honom i god tro.” Waberi får frågan: ”Han presenteras som ’världskänd’ i er reklamvideo. Borde ni inte känna hans bakgrund?” Waberi svarar lika skenheligt: ”Vi är en liten organisation och har inte kapacitet att kolla det.” Lasse Granestrand frågar: ”Om ni sett klippen hade ni bjudit in Salah Sultan”. Waberi svarar än en gång lika skenheligt: ”Förmodligen inte. Inte om han inte ångrar sina uttalanden.” Det är klart att Waberi visste att Salah Sultan var en ”broder” när han bjöds in. IFiS har bjudit in Hitlerbeundraren Qaradawi.

Enligt engelskspråkiga Wikipedias beskrivning av Europeiska fatwarådet, som bildades på initiativ av MB:s europeiska gren FIOE med Qaradawi som chef, listas Salah Sultan som en av de trettiofyra medlemmarna. Salah Sultan lämnade USA efter att hans extremistiska uttalanden kritiserades i medierna och hans ansökan om amerikanskt medborgarskap avslogs, vilket man kan läsa om här.

Sultan fängslades för övrigt i Egypten efter MB:s president Muhammad Mursis fall och dömdes till fem års fängelse.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att sätta sig in i Muslimska brödraskapets två skrifter på svenska Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, och könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam, sammanställt av Mostafa Malaekah av Jamal Badawis skrifter som predikar sharia. Jag skulle ha sagt att Badawi (född i Egypten) är en av nordamerikanska Brödraskapets toppfigurer, att Badawi gav ut en särskild upplaga av sin förnedrande syn på kvinnor och delade ut gratis i syfte att påverka FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995, att SUM bjudit in Badawi till Sverige, att han prisar självmordsbombningar, att Mehmet Kaplan (MP) bjudit in honom till Sveriges riksdag i samarbete med Helena Benaouda och Chakib Benmakhlouf.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att samtidigt som han studerade de två skrifterna tittade på Evin Rubars SVT-dokumentär från 2009, Slaget om muslimerna, där hon intervjuar tre män, en av dem Abdirizak Waberi, som tillhör det hon kallar ett islamistiskt nätverk i Sverige med högkvarter i moskén på Södermalm i Stockholm. Hon tar upp båda dessa skrifter. Ahmed Al-Mofty, Göteborgs moské, som tillhör MB (där även Ahmed Gahnem är verksam), och som intervjuas av Evin Rubar låter som ett eko av egyptiska Jamal Badawi när han lägger ut texten om mannen som förnuftet och kvinnan som känslan.

Könsapartheidskriften Kvinnan i Islam gick i många år att ladda ner från SUM:s hemsida. Jag skulle uppmana Erik Amnå att intervjua Mostafa Malaekah som sammanställt häftet på svenska där det står att kvinnor lyder under sharia och att ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i Islamisk shari’ah”, bland annat att vara försörjda av män från vaggan till graven. Jag skulle uppmana Erik Amnå att be Malaekah förklara vad han menar med att sharia står över svensk lag och att småflickor ska vara beslöjade. Att sharia står över svensk lag framförs även i Att Förstå Islam, liksom att kvinnor ska bära hijab (stavas där Hejab) och hur den ska se ut: den ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer, får inte sitta för tätt intill kroppen, får inte vara genomskinlig, får inte dra uppmärksamheten till sig (s. 46). Det är just uppmärksamhet hijab drar till sig i Sverige.

Khalil al-Anani. Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att läsa den här intervjun från 28 oktober 2018 i Egypt Today med Ibrahim Rabie, en desillusionerad egyptisk man som lämnat MB och vad han säger om hur han handplockades (och i förbifarten i ett annat avsnitt nämner Salah Sultan) och jämföra det med forskaren Khalil al-Ananis bok Inside the Muslim Brotherhood. Religion, Identity, and Politics (2016) om hur medlemmar just handplockas och utsätts för gedigen indoktrinering. Ananis bok är ett vetenskapligt verk om sociala rörelser och identitetsskapande. Anani belyser MB utifrån olika forskningsinfallsvinklar om sociala rörelser. Hans definition av islamism lyder:

”I define Islamism as a political ideology and project carried out by social actors who seek to instill and activate religion (Islam in this case) in everyday life for political purposes” (s. 163). Politisk ideologi med andra ord.

Anani har intervjuat medlemmar i Egypten och skriver om hur blivande medlemmar, ofta i unga år, väljs ut och indoktrineras i MB:s ideologi tills ideologin blir ett med individen. Anani framhåller att islamister inte bara strävar efter makt, de är också identitetsmakare. De verkar för att samhällets värderingar och normer ska bli mer islamiska och vill omforma individens identitet och världsuppfattning.

Det räcker inte med att vara from, individen måste praktisera islam, sprida islam i vardagslivet och övertyga andra att följa islams lära, alltså MB:s lära. Det ultimata målet är en islamisk stat, vilket MB framhåller i skrifter och tal. MB:s verksamhet siktar in sig på att förändra både samhällets normer och statens organisation.

Dawa beskrivs som uppgiften att omskapa individers identitet så att den ligger i linje med MB:s tolkning av islam.

Just att de arbetat med dawa-frågor ända sedan de kom till Sverige på 1980-talet är nyckelordet när den svenska grenens ledare presenterar sig inför bildandet av Stiftelsen Växjö muslimer.

Anani kallar rekryterarna för jägare som infiltrerar den utvaldas (bytesdjurets) privatliv. Han använder ordet inkubationsmodell – en intensiv socialiseringsprocess som omdanar en individs varseblivning och åsikter så att de ligger i linje med MB:s ideologi, normer och målsättning och är så omfattande att individens identitet upplöses och absorberas in i rörelsen.

Inkubationsmodellen inbegriper också ett medlemssystem i flera nivåer. På de högre nivåerna ingår studier av Bannas och Sayyid Qutbs texter.

På grund av medlemskapets olika nivåer föredrar jag att använda ordet aktivister om den svenska grenen.

De normer och värderingar som ska internationaliseras är framför allt lydnad, tillit till ledarskapet, lojalitet, ärlighet, uppoffring och engagemang. Straff och belöning är viktiga ingredienser. Anani framställer det som att kadaverdisciplin råder, att lyssna och lyd har blivit en av rörelsens viktigaste särdrag.

Offerretoriken är också viktig. Vilket är mycket framträdande i Sverige.

Tre mål gäller: religiöst, socialt, politiskt. Anani skriver att MB:s medlemmar inte enbart är religiösa eller andliga ledare, de är först och främst sociala och politiska aktivister som strävar efter att omforma samhället.

Fysisk träning, promenader, scouter, lägerverksamhet (som samlar medlemmar i de internationella organisationerna) är viktiga delar i skapandet av MB-människan. Ännu viktigare är att kvinnor och män hålls åtskilda.

Ananis framhåller att MB är en manscentrerad organisation och att inga kvinnor (systrar) finns i de högsta organen i Egypten. I varje organ är en man ansvarig för kvinnornas aktiviteter. Kvinnornas marginalisering speglar rörelsens patriarkaliska inställning till kvinnor och deras roll i offentligheten, säger han. Ledarna anser att kvinnor och män kompletterar varandra, vilket är exakt det som Jamal Badawi hävdar i Kvinnan i Islam. Enligt Mahmoud Ezzat, näst högste ledaren, är kvinnans bästa plats i hemmet som maka och mor.

I Sverige hade, som nämnts, konvertiten Helena Benaouda från Finland, en nyckelroll bland gruppen jag kallar den första generationen, eftersom hon, till skillnad från de arabiska männen, behärskade svenska språket.

Anani har ett avsnitt om MB efter det att Muhammad Mursi avsattes. Trots ordern ”lyssna och lyd” så grälar följare och ledare ständigt, skriver han, men det gäller enbart taktik och organisationsfrågor. MB är delat i reformvänliga och konservativa. Ezzat betraktas som MB:s mest hårdföra och konservativa ledare, han gick med i MB i tidig ålder och satt i egyptiskt fängelse mellan 1965 och 1974 och är starkt influerad av Sayyid Qutb. Det var Ezzat som på 1970-talet byggde upp MB, framhåller Anani. Sameh Egyptson skrev en artikel i Dagen 20 februari 2019 och räknar upp alla toppmän inom MB som bjudits in till Sverige. Bild visas på Ezzat och Omar Mustafa från 2012 då Mustafa var IFiS ordförande och Ibn Rushds förbundsrektor, alltså när MB styrde Egypten. Sameh Egyptson skriver: ”Listan kröns av Mahmoud Ezzat, den högst ansvarige för det internationella Muslimska brödraskapet, vice högsta guiden och numera ställföreträdare för den högsta guiden som numera sitter i egyptiskt fängelse.”

Ibrahim Rabie i den ovan nämnda artikeln i Egypt Today säger att han rekryterades när han var i 16-årsåldern 1979 av en grupp studenter, kallade ”Preaching Caravans”, som åkte runt och rekryterade ungdomar i moskéer på landsbygden. Tre av dem besökte en moské i närheten av hans hem och talade om religiösa ting med dem som var närvarande. Deras prat fokuserade på myter, säger han, inte på samvete och moral. En av männen vände sig till honom, höll sedan kontakt med honom och brukade bjuda in honom till sitt arbete på ett sjukhus som drevs av en välgörenhetsorganisation och också besöka Ibrahim Rabie i hans hem. Det kallas i Brödraskapets ordbok för ”individual preaching”, men, säger Rabie, det var ren och skär rekrytering och polarisering. Andra fasen inträdde sex månader senare, då presenterades Rabie för fyra andra. Plötsligt var han medlem i Brödraskapet med ansvar att ta hand om samtalsämnena gruppen främjade. Senare steg han i graderna och ansvarade för träningen av studenter över hela Egypten och fortsatte att stiga i MB:s pyramid.

Rabie framstår som en rättrådig man som till slut fick nog av ledningens dubbelmoral, att man utåt predikade dygd och moral men i det privata levde på ett annat sätt. Pengar verkar ha förskingrats. Det verkar också som om en del höga ledares fruar inte var beslöjade. Rabie får frågan om MB:s inställning till beslöjning eftersom MB uppmuntrar kvinnor att beslöja sig. Han nämner en hög MB-mans namn och att beslöjningen enligt denna man är det ultimata tecknet på Brödraskapets popularitet. Rabie säger vidare att Brödraskapet brukade se beslöjningen som en indikator på hur starka och populära de var hos befolkningen snarare än som en religiös förpliktelse. Det finns enligt honom ingen överenskommelse hos prästerskapet att beslöjning är obligatoriskt. Han får frågan vad han anser om ansiktsslöja (niqab) och säger att varken religionen eller sociala normer föreskriver ansiktsslöja, att ultrareligiösa judiska kvinnors ansiktsslöja liknar den som salafistiska kvinnor bär.

Efter Mursis fall tog egyptiska staten över MB:s skolor, skriver Stephen Brooke i Rethinking political Islam (red. Shadi Hamid och William McCants (2017). Det blev förbjudet för lärare och elever att bära niqab och kravet att eleverna skulle bära hijab ströks (s. 24).

Jag skulle uppmana Erik Amnå att sätta sig in i statsvetaren Elham Maneas skrifter, eftersom hon koncentrerar sig på konsekvenserna för kvinnor och barn av islamisternas växande inflytande både i Mellanöstern och i Europa.

Elham Manea, född i Egypten, uppvuxen i olika länder då fadern var diplomat, återvände till Nordjemen för att där gå i skolan 1982 när hon var 16 år. Modern var from utan åthävor, fadern var agnostiker. Manea definierar sig som troende muslim. Hon beskrivs som en reformator. I det här inlägget, i samband med att hon höll en serie föreläsningar på universitet i USA, publicerades ett avsnitt på engelska ur hennes bok på tyska Der Alltägliche Islamismus (översatt som Islamism mainstreamed) om hur hon sögs in i MB. Hon hade problem med att veta vem hon var. I Egypten kallades hon för jemenitiskan och i Jemen kallades hon för egyptiskan. Dessutom hade hon bott i Iran, Tyskland och Marocko. MB gav henne svaret: Du är muslim.

Jemen var den tiden uppdelat i Nordjemen (under Saudiarabiens inflytande) och Sydjemen (under Sovjets inflytande). Nordjemen ansåg att religion var det bästa skyddet mot kommunismen. Eter påtryckningar från MB och salafister inom utbildningsministeriet ändrades skolsystemet i Nordjemen i slutet av 1970-talet. Tidigare hade man haft en timme i veckan om etik, nu blev det åtta timmars studier enligt salafistisk tolkning av islam. Mängder med nya skolor inrättades, moskéer byggdes, vilket gradvis förändrade hela Nordjemen. Unga män uppmanades att ägna sig åt heligt krig mot Sovjet i Afghanistan. Tusentals rekryterades. MB och salafister samarbetade, understödda av Saudiarabien. En uttalad allians rådde mellan staten och islamisterna, vilket märktes i Elham Maneas skola. Lärarna var från Egypten eller Syrien. Många var medlemmar i MB som flytt sina länder. De undervisade i religion och det var inte tolerans de lärde ut.

Salafister och MB tilläts predika öppet på skolan. Under skolans långa lunchrast satt varje dag en grupp runt en karismatisk ledare. Elham Manea blev nyfiken och fick av en klasskamrat veta att de var en grupp religiösa systrar som talade om religion. Hon satte sig hos dem och mottogs med öppna famnen. Till en början fick hon lära sig att vara en god muslim, att le åt folk, vara en god dotter och granne och liknande. Det skulle gynna henne rikligt i livet efter detta. Jemen, fick hon lära sig, var inte ett gott muslimskt land. Landet praktiserade en förvrängd form av islam. Sann islam, fick hon också lära sig, var fylld av ritualer. I samma ögonblick som man inträder i islam sköljs alla synder bort, allt man gjort dittills raderas, alla synder blir förlåtna. Men först måste man sätta sig in i den rätta islam. Manea fick sätta sig in i den rätta islam via små häften man gav henne. Hon fick lära sig hur man ber, hur man går på toaletten, att inte använda nagellack, att inte imitera pojkar och bära långbyxor.

Manea var som förtrollad och följde allt till punkt och pricka, eftersom hon inte behövde välja. Du är muslim. Det är din identitet. Du behöver inte välja mellan olika nationaliteter. Identitet var i sammanhanget allt. Dagarna var inrutade från första bönen på morgonen. Hädanefter skulle medlemmarna i kretsen kallas systrar. Inga ”bröder” var närvarande. Hon fick lära sig att efterlikna profeten Muhammed och hans följeslagare så som de levt på 600-talet. Följeslagarna tvingades offra sitt liv, sina familjer och tillhörigheter, allt för islam. Följeslagarna skulle vara förebilder.

Hon uppmanades att bära hijab, inte den traditionella jemenitiska svarta klädseln som täckte hela kroppen och ansiktet, eftersom det var en kulturell sedvänja. Men hon skulle täcka sig för att skydda männen. Kraven blev strängare och strängare, hon drogs alltmer bort från sin familj, i synnerhet fadern som var emot att hon bar hijab. Mötena flyttade utanför skolan. Äldre kvinnor talade med systrarna. Budskapet blev politiskt. Våld sanktionerades. Profeten och hans följeslagare hade varit tvungna att använda sig av våld. Hon uppmanades läsa samma författare som Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda introducerade i Sverige.

Judehat predikades i alla texterna. Grovt judehat. Gud hade fördömt judarna och förvandlat dem till grisar och apor. Koranverser lyftes fram som stöd. Judarna konspirerar för att utplåna islam.

Det som till slut fick Manea att ta avstånd från ”systergruppen” var att hon förväntades ha så stark tilltro till Gud att hon, likt profetens följeslagare, skulle vara beredd att döda otrogna familjemedlemmar. Fadern kom in i bilden då hon fick lära sig att hon förväntades lyda en make som förbjöd henne att träffa en allvarligt sjuk far. Hon var mycket fäst vid sin far. Hon gick aldrig mer till ”systrarna” och tog av sig hijaben. Det hon inte visste då var att hon under hela rekryteringstiden testades innan hon fördes vidare till nästa nivå.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att också läsa den här texten om Manea när hon är i USA och vad hon har att säga till studenterna. Hon beskriver polariseringen där vänstern gjort gemensam sak med islamisterna, att frågan om hur islamistgrupper har lyckats framställa sin politiska tolkning av islam som huvudfåran inom islam är för viktig för att politiseras. Jag skulle uppmana Amnå att lägga särskild vikt vid slutet där Manea säger till studenterna att ifall de samarbetar med islamister innebär det att de samarbetar med en högerextrem religiös grupp som hyllar en totalitär ideologi dold under en religiös täckmantel. Om ni hör en kristen religiös grupp kräva segregering, ge uttryck för hat och kränka mänskliga rättigheter skulle ni då, ens för ett ögonblick, tveka att kritisera den? Skulle ni tveka att fördöma fascister eller högerextrema rasistiska grupper i ert land? De representerar samma värderingar. Bekämpa dem på samma sätt som ni bekämpar era egna fundamentalister, fascister och rasistiska grupper. Var konsekventa. Och var inte likgiltiga. För islamism handlar i grunden om mänskliga rättigheter.

Jag skulle även uppmana Erik Amnå att läsa den här intervjun 9 maj 2018 med Manea, också den i samband med hennes föreläsningar i USA om islamism där hon bland annat ombeds kommentera de tre brittiska skolflickorna som 2015 helt plötsligt försvann från sina hem och reste till IS efter att ha deltagit i en ”systergrupp” i East London Mosque. Manea säger att den islamistiska läran har testats och utvecklats i decennier. Den grupp hon ingick i som tonåring uppmanade aldrig deltagarna att begå våldsbrott. Men idéerna hon indoktrinerades med, säger hon, banar väg för våld. Politikerna måste vakna upp.

Manea säger också att hon, när hon bosatte sig i Europa i början av 2000-talet, trodde att hon hade lämnat islamismen bakom sig. Alltså att den inte var spridd i Europa. Och blev överraskad av att samma islamistiska häften hon hade uppmanats läsa i Jemen distribuerades överallt i moskéer och framträdande islamiska institutioner. Hon bestämde sig för att forska om dessa nätverk. Hon säger att man i väst underskattar islamisternas utbredning, att det inte bara rör sig om MB utan också om asiatiska och turkiska nätverk liksom olika islamistiska sekter. Hon säger att de är välorganiserade och finansiellt starka tack vare donationer från Qatar och välbärgade familjer i andra länder runt Persiska viken. Efter terrordåden i Paris och Bryssel for hon till Bryssel och intervjuade personer från Nordafrika i stadsdelen Molenbeek-Saint-Jean, ökänt som ”Europas jihadhuvudstad”. Det hon såg och hörde var skrämmande, säger hon. Hon såg inte den synkretistiska moderata islam hon mindes från ungdomstiden då hon bodde i Marocko. Vad hon såg var salafism. En högt uppsatt polis sa till henne att ungdomar firade på gatorna i Molenbeek efter terrorattacken i Bryssel.

Ayaan Hirsi Ali. Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa Ayaan Hirsi Alis självbiografi En fri röst. Min självbiografi (2006), särskilt om hur hon 17 år gammal kommer i kontakt med MB i Nairobi i Kenya där hon gick i skolan. Hon ger en ingående skildring av MB:s vedervärdiga kvinnosyn och beskriver också texterna de läste, samma som Elham Manea (2008, s. 120–129).

Rekryteringsmönstret är detsamma i Europa. Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att läsa en tidningsintervju med Mohamed Louizi om hur han rekryterades, ”Muslim Brotherhood’s silent conquest of Europe”, som inte längre går att länka till, men som jag har papperskopia av och gärna skulle ge honom en kopia av.

Mohamed Louizi, bosatt i Frankrike, var medlem i Brödraskapet både i Marocko och i Frankrike från det han var 13 år tills han var 28 år. Han säger att MB:s islam reglerar allt från vaggan till graven. Inget tillfälle, ingen handling, ingen tanke, ingen dröm tillåts undfly deras totalitära tolkning av islam. Louizi jämför MB:s rekrytering med djurens näringskedja. Han använder orden rovdjur och bytesdjur. Rovdjur väljer ut sitt byte i enlighet med de regler som gäller i naturen, säger han. MB:s pyramid har också sina rovdjur, de väljer sina byten utifrån regler dikterade av en ideologi och behovet av mänskliga resurser i det globala projektet. Den som går med i MB är utvald av MB. I slutet av en högst ovanlig initiationsbana upptas presumtiva kandidater i rörelsen av de äldsta medlemmarna.

”Rovdjursbrödernas” uppgift är att skapa en solid bas, en stadig kärna, i varje land. Under den ideologiska initieringen får ”bytet” lära sig om pelarna i Hassan al-Bannas lojalitetsed. Louizi räknar upp tio pelare, inklusive jihad. De kandidater som får godkänt går vidare till lojalitetseden. Därefter är det den nya rekrytens uppgift att verka för att MB ska dominera Europa så att Europa ingår i det globala projektet MB drömmer om, uppfyllda av rörelsens legendariska motto: ”Allah är vårt mål, profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg. Att dö på Allahs väg är vår högsta förhoppning”.

Louizi säger att MB:s medlemsantal i Frankrike är litet, även om det framstår som om de vore många fler med tanke på den betydelse de har inom den islamiska gemenskapen, men det räcker för att utgöra en solid kärna som andra till synes självständiga föreningar och organisationer graviterar runt. Han liknar MB vid en sjöstjärna, organisationen dör inte om en arm faller av, en ny arm växer snabbt fram, eller ännu bättre: om en arm faller av växer det ut en helt ny självständig stjärna och så vidare och så vidare. Om MB i varje stjärna placerar en eller flera av sina medlemmar infekterade av islamistviruset räcker det för att smitta alla andra i stjärnan.

Det här är exakt den beskrivning Mahmoud Aldebe 7 oktober 2013 ger av MB i Sverige i ett mejl till Torbjörn Jerlerup. ”Om muslimska riks och lokala organisationer inte vaknar, kommer förbundet [IFiS] att ta över deras verksamheter med hjälp av dess tränade medlemmar som ställer upp frivilligt, men i första årsstämman kommer förbundets folk att ta över kontrollen av organisationen. Det är många organisationer som råkat [ut] för detta.” Aldebe skriver i samma mejl att Omar Mustafa har en hög grad inom svenska MB.

Louizi säger att MB:s mål är att säkra en ultraindoktrinerad mänsklig kärntrupp som sprider ut sig och infiltrerar varenda verksamhet, som i ett enda slag ger stora fördelar, inklusive fördelar som inte har någon organisk länk till huvudkontoren. Han skriver att bortsett från den här kvantitativa aspekten är den kvalitativa aspekten den farligaste eftersom den handlar om indoktrineringens ideologiska innehåll, som skapar en klyfta mellan individerna och den miljö de kommer från. Allt utanför MB nedvärderas. Han ger några exempel: ”vi, den räddade gruppen” och ”de, den dömda gruppen”, ”vi, de förtryckta” och ”de, förtryckarna”, ”vi, den bästa gemenskapen” och ”de, den depraverade samlingen”. Det värsta, säger Louizi, är att man till unga människor säger att det i islams namn är förbjudet att tycka om ”de andra” och att ”vi” i islams namn måste hata ”de andra”. Att hata ”de andra” blir en trohetshandling. En djup vördnadsbetygelse. MB anser att väpnad jihad är en religiös plikt ända till domedagen.

MB handlar också om pengar, mycket pengar som tidigare kom från Saudiarabien men numera från Qatar och Kuwait. Och också pengar från det offentliga till lärare.

Han får frågan vilka texter MB-medlemmarna studerar. Han säger att bröderna [i Frankrike] inte läser eller skriver särskilt mycket. Den enda han kan nämna som skriver är Tariq Ramadan. Han säger vidare att Brödraskapets predikanter bara läser andra bröder och deras tidiga och senare texter. Han vet inte om de läser Koranen. Bland de äldre nämner han al-Bukhari, Ibn Taymiyya, al-Ghazali. Bland de modernare nämner han Abd al-Wahhab, Hassan al-Banna, Sayyid Qutb och Yusuf al-Qaradawi. Han säger att MB:s litteratur, där flera av Bannas brev ingår, är av avgörande betydelse. Det är samma litteratur som Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda presenterade för svenskarna.

Han säger att det inte finns några vapengömmor i rörelsens moskéer i Frankrike. Faran är inte väpnat våld utan indoktrineringen av unga människor att underkasta sig ett totalitärt projekt. Ska vi fortsätta att blunda och föda odjuret med offentliga medel, frågar han? Ska vi fortsätta att öppna dörrarna för Brödraskapets representanter till de europeiska institutionerna? Ska vi fortsätta att underlätta islamismens marsch mot det globala målet? Han säger att han inte kan identifiera MB:s alla sjöstjärnor, men det är inte svårt att identifiera MB:s grundläggande struktur och bas såsom FIOE och Europeiska fatwarådet.

Louizi har skrivit en bok om Brödraskapets globala ambitioner att återupprätta kalifatet och införa sharia, Pourquoi j’ai quitté les Frères Musulman. Retour eclairé vers un islam apolitique (2016).

Pierre Durrani. I Sverige finns Pierre Durrani som bland annat i kapitlet ”Blågula dunster och muhammedanska gröngölingar” i antologin Muslimer i Sverige (red. Eli Göndör) berättar om hur han på en internatskola i Frankrike värvades 1994. Han beskriver också MB i Sverige, vilket är viktigt i just det här sammanhanget. Han var aktiv i SUM:s styrelse mellan 1992 och 2002, som var en blandad styrelse men som 2002 togs över helt av MB. Han nämner att IFiS, Islamic Relief och Ibn Rushd ingår i svenska MB. Han skriver:

Jag iakttog med tilltagande oro hur mycket dessa organisationer fokuserade på bidrag från staten och andra institutioner samt på att få politiskt inflytande. Det kändes som att en liten klick bland MB:s ledarskap intensivt och ständigt försökte hitta nya former för att uppbära olika slags bidrag och få projektstöd, inte sällan genom att lära sig vilka dagspolitiska nyckelord som var gångbara för att få beslutshavare att öppna penningpungen. Även om detta fokus på pengar och makt inför andra och dem själva gavs en muslimsk legitimitet handlade det ändå om en grupp oftast arabisktalande medelålders män som försörjde sig på att vara heltidsmuslimer på skattebetalarnas bekostnad (s. 117, 118).

Pierre Durrani frågade runt millennieskiftet också Per Axel Sahlberg från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, som medverkade i projektet där MB:s ledare under andra halvan av 1990-talet skolades politiskt, om han visste att de samarbetade med Muslimska brödraskapet och Sahlberg svarade att det var de mycket väl medvetna om (s. 133). Sameh Egyptson krävde 2014 i en debattartikel just att Tro och Solidaritet la alla kort på bordet om detta samarbete. Det är på den uppmaningen förbundsordföranden Peter Weiderud i den ovan nämnda artikeln svarar att han betraktar MB som islamistiskt, att Socialdemokraterna är ett sekulärt parti och att islamism och socialdemokrati inte låter sig förenas. Läpparnas bekännelse.

Pierre Durrani skriver att han hade svårt för de nedsättande kommentarerna om den svenska majoritetsbefolkningen. Han berättar om hur ledaren för MB:s svenska gren ”inför några hundratals ungdomar med muslimsk bakgrund uttryckte flera nedsättande kommentarer om hur ’svenskarna’ betedde sig, till skillnad från ’oss’ muslimer”. När Pierre Durrani efter föreläsningen sa till ledaren att han som halvsvensk tagit illa vid sig ”reagerade han bara med en blandning av bortförklaringar och oförståelse” (s. 121).

Pierre Durrani skriver vidare: ”MB bör ses för vad det är: världens största mest välorganiserade islamistiska nätverk, en ytterst komplex mångfacetterad så kallad moderat islamistisk rörelse som har tydliga maktpolitiska ambitioner. Just därför intar också rörelsen en ofta pragmatisk hållning när det gäller metod. Likväl har de bibehållit ett i allt väsentligt antivästligt och konfrontativt idéinnehåll som här i Europa på sikt undergräver både de europiska samhällenas sammanhållning liksom de riskerar att segregera människor med muslimsk kulturbakgrund” (s. 134). Han skriver vidare: ”MB är den islamtolkning och grupp som i 40 års tid via svenska skattemedel har kunnat etablera en unik position i Sverige och i Europa” (s. 135).

Pia Karlsson Minganti. Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa etnologen Pia Karlsson Mingantis doktorsavhandling Muslima. Islamisk väckelse och unga kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007). Hon intervjuar praktiserande unga kvinnor organiserade i SUM. Fältarbetet skedde 1998–2002. Jag skulle uppmana Amnå att särskilt lägga märke till hur de unga kvinnorna tränas i den ”rätta” islam och hur de kommer i konflikt med föräldrarna som lägger större vikt vid sin kultur och nationalitet, hur könssegregerade ungdomarnas möten är, hur nedvärderande svenska kvinnor beskrivs, hur en ”muslimsk” kvinna bör uppträda och hur det stämmer överens med vad som står i Kvinnan i Islam, hur indoktrineringen liknar den indoktrinering Manea utsattes för i Jemen. Jag nämner Karlsson Mingantis avhandling i slutet av det här blogginlägget.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att noggrant läsa MSB:s första studie om MB i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017) och ta till sig vad det står om islamism och islamister. De skriver, helt korrekt, att det bland islamologerna i Sverige varit tabu att skriva om islamism (s. 7). Det är den första skriften som beskriver islamister och Muslimska brödraskapets ideologi och verksamhet i Sverige. Jag skulle också göra Amnå uppmärksam på att det är just den texten som MB:s aktivister ser som ett hot mot deras verksamhet och därför la ner otrolig energi på att få MSB att ta bort den från sin hemsida. Jag skulle säga till Amnå att ingen av de islamologer som kritiserade studien hade publicerat någon forskningsrapport om MB:s verksamhet i Sverige, att deras kritik förmodligen bara nått en begränsad krets om det inte vore för att MB omedelbart tog till sig tolkningsföreträdet och involverade SVT i kritiken, vilket jag har skrivit om i flera blogginlägg. Rashid Musa uttalade sig bland annat. Man kan med fog säga att SVT ingår i MB:s gravitetsfält.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Jag skulle naturligtvis uppmana honom att läsa min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018) och mina blogginlägg om MB och det nära samarbetet med det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA).

Erik Amnås rapport När tilliten prövas
Det mest positiva med Amnås rapport är att all kritik som riktats mot Ibn Rushd uppenbarligen har haft effekt på lokal nivå.

Bristen, en allvarlig brist, är att Amnå över huvud taget inte skriver om islamism eller islamister. Därmed faller hela rapporten.

Skall man skriva en rapport om Ibn Rushds möjliga organisatoriska och ideologiska koppling till MB bör man ha kunskap om ämnet. Kritiken mot MSB:s första rapport går som en vandringssägen genom hela rapporten för att utmynna i kritik mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som tagit kunskapsöversikten på allvar, och förundran över att MSB fortfarande låter den ligga kvar på hemsidan.

Jag frågar mig om uppdraget gick till Amnå främst för att han är professor i statskunskap, eller för att han i många år var förbundsordförande för det religiösa studieförbundet Bilda. Som jag nämnt flera gånger: MB står för den fjärde totalitära ideologin i Europa.

Amnå skriver:

I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår huvudförfattaren Norell att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ”ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB”. Andra föreningar som anklagas vara ”helt styrda av MB” eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana. (s. 118)

Amnå använder en artikel i Svenska Dagbladet som källa. Det är korrekt att författarna inte citerade ur de olika förbundens stadgar för att påvisa kopplingen (s. 10, 11), men det är inte samma sak som att studien skulle vara undermålig och att kopplingen inte stämmer.

Amnå visar en häpnadsväckande tilltro till Omar Mustafas utsagor.

Förbundsrektorn för Ibn Rushd säger att ”mig veterligen finns inte Muslimska brödraskapet i Sverige”, men att det i den mediala debatten etablerats många teorier och konspirationsteorier. Han menar att det finns migranter som har en bakgrund i Muslimska brödraskapet, men att det handlar om olika ideologier beroende på i vilket land och område man tidigare bott. Han understryker även variationen av organisationer inspirerade av rörelsen i olika länder. Vidare beskrivs brödraskapet som fredliga, demokratiska aktörer inom forskarkåren, menar Mustafa, med Hamas som undantag. Den kritik som riktats mot Islamiska förbundet i Sverige anser han är felaktig. Man kan snarare säga att IFiS har ”en ideologisk hemvist i samma skola som brödraskapet”. Ibn Rushd däremot, har inte haft någonting med brödraskapet att göra, menar Mustafa. Mustafa härleder många av påhoppen och konspirationsteorierna kring Muslimska brödraskapet och Ibn Rushd till MSB-rapporten, Muslimska Brödraskapet i Sverige. (s. 126)

Erik Amnå utvecklar inte alls vad som avses med ”ideologisk hemvist” eller vad det är för en forskarkår som anser att MB är fredliga, demokratiska aktörer. Vidare: ”Omar Mustafa anser att kritiken har en rad olika orsaker. Han menar dels att det finns en grupp människor som för fram en frekvent osaklig kritik mot Ibn Rushd, byggd på konspirationsteorier” (s. 153).

Den här sammanfattningen visar att Erik Amnå lutar sig mot Omar Mustafa:

Idag saknar de [myndigheterna de intervjuat] en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. Att MSB inte tar avstånd från rapporten, samtidigt som myndigheten säger att den inte är tänkt att vara vetenskaplig utan en kunskapsöversikt som bygger på författarens egna åsikter, skapar förvirring. (s. 165)

MUCF agerar alldeles korrekt. Det är Erik Amnå som inte tagit Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis kunskapsöversikt om islamism och islamister på allvar. Amnå lyfter fram Myndigheten för stöd till trossamfunds (SST) goda samarbete med Ibn Rushd som förebild. Han nämner inte att Helena Hummasten (Benaouda) när myndigheten hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund i åratal satt som ledamot i nämnden. Det är helt korrekt att likställa SST med Mohamed Louizis sjöstjärnor och att Hummasten har spridit sitt giftiga islamismvirus i hela SST.

En annan sak Amnå inte fäster någon vikt vid är när Ibn Rushds företrädare talar om islamofobi och negativ inställning till ”muslimer” är att kritiken har riktat sig mot islamister. Amnå särskiljer inte ”muslimer” och islamister. Han problematiserar inte heller begreppet ”islamofobi” utan för bara vidare Ibn Rushds användning av det. Ibn Rushd har använt begreppet så flitigt att det är förbrukat. Det används i syfte att normalisera hijab. Varken Omar Mustafa, Zana Muhammad eller Rashid Musa klär sig islamiskt. Det går inte att av deras klädsel se om de är religiösa eller inte, eller vilken religion de skulle omfatta. Det är hijab som är flaggan. Det är den som ska spridas, inte minst med hjälp av invandrade kvinnliga analfabeter, Ibn Rushds målgrupp.

Amnå lyfter fram att Ibn Rushd i stället för Muslimska familjedagarna anordnade en jämställdhetskonferens Banati (s. 79, 80). Han räknar upp alla föreläsare utom Maimuna Abdullahi som stod som talare kl 16.30! Gruppen är den gamla vanliga samarbetspartnern. Jag har skrivit om MB:s samarbete med samhällsomstörtande Antirasistiska akademin (ArA) i mängder med blogginlägg, liksom i min bok. Och jag har lyft fram Maimuna Abdullahi som länk mellan ArA och MB. Bland annat skriver jag om henne i det här blogginlägget. Hon är islamist. Liksom Rashid Musa. Amnå nämner ett möte där Musa talade om Malcolm X som förebild (s. 80, 81). Amnå skriver på s. 171 att ”Vi har förvisso varit med på arrangemang där radikala samhällsförändrare som Malcolm X och hans politiska idéer utgjort en viktig inspiration”. Amnå skriver också att politiska diskussioner är att betrakta som ett uttryck för demokratins generella åsiktsfrihet.

Malcolm X var separatistisk hatpredikant helt styrd av sektens ledare och inte någon självständig tänkare. Han verkade i USA under rasåtskillnadslagarnas tid och hans sekt Nation of Islam hade större likheter med Ku Klux Klan än med Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse. Skulle Amnå vara lika förstående om Ibn Rushd anordnade ett arrangemang där Musa talade sig varm för separatistiska Ku Klux Klan och använde dem som inspirationskälla?

Amnå skriver att Ibn Rushd avspisat företrädare för idéer som de inte bedömt stå i samklang med demokratins och folkbildningens syften. Men inte Rashid Musa? Malcolm X:s åsikter, liksom Musas, bryter mot demokratins idéer. Rashid Musa har i Ibn Rushds medlemstidning skrivit att Malcolm X lärde honom vem fienden var – ”den vita mannen”.

ArA och Rashid Musa är hudfärgsrasister. De är separatister. De verkar inte för integration.

Varken Erik Amnå eller Folkbildningsrådets ordförande Catharina Håkansson Boman eller generalsekreterare Maria Graner fäster någon vikt vid vad de kritiker som intervjuas av Amnå säger, inte heller den kritik som Aje Carlbom och Magnus Ranstorp riktade mot att Amnå undviker kritik av Ibn Rushds ekonomi.

Catharina Håkansson Boman och Maria Graner agerar helt i linje med Louzis sjöstjärnor när de skriver att Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor. Det är smittade av det giftiga islamistviruset.

Det är allvarligt. Otroligt allvarligt. MB representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. Inga offentliga medel ska gå till att föda odjuret.

Folkbildningsrådet måste granskas. Erik Amnå tar alldeles för lätt på kritiken mot att Ibn Rushd har bjudit in talare med en judefientlig retorik och framställer det som om Ibn Rushd inte visste vilka de bjöd in. Det är klart att de känner sina bröder! Erik Amnås rapport visar vikten av att utreda om skattemedel över huvud taget ska gå till religiösa studieförbund och folkhögskolor. Flera miljarder delas ut årligen, pengar som borde göra större nytta inom välfärden som urholkas mer och mer.

Det ser ut som om ABF, Sensus, Medborgarskolan, Bilda och Studiefrämjandet också är sjöstjärnor smittade av det giftiga islamistviruset. I början av det här inlägget skriver jag om hur Ibn Rushd, innan Erik Amnås rapport var klar, sökte en projektledare till ett projekt de är projektägare av, att projektet sker i samarbete med ABF, Sensus, Medborgarskolan, Bilda och Studiefrämjandet. Jag frågade vad som skulle hända med samarbetet mellan dessa studieförbund om Erik Amnå hade ansett att Ibn Rushd inte är berättigade till statsbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieförbunden har inget emot att samarbeta med en global rörelse som är lika glödande judehatare som nazister. Men Studiefrämjandet upplåter inte sina lokaler till en sekulär förening, när det är sekulära föreningar hela Sverige behöver allra mest, föreningar som förklarar för migranter att den sekulära staten är den främsta garanten för religionsfriheten. Skälet till Studiefrämjandets beslut är att föreningen aviserat att de skulle bjuda in Magnus Norell!

Bassam Al-Baghdady, som leder Centrum för sekulär bildning, skriver att föreningen inte längre skulle få använda Studiefrämjandets lokaler på grund av att de bjudit in Magnus Norell som talare, i vars texter man kan utläsa främlingsfientlighet! Att Magnus Norells texter skulle strida mot Studiefrämjandets värdegrund! Uttalandet är så sanslöst att bara Ibn Rushd kan ligga bakom det.

Författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch engagerade sig i beslutet, utan resultat.

Det är Ibn Rushd Studiefrämjandet ska bryta allt samarbete med om de vill framstå som seriösa. Ibn Rushd representerar inte ”muslimer”. De representerar bara landets MB-aktivister.

Jag kräver en utredning som granskar i vilken mån Ibn Rushd ligger bakom Studiefrämjandets beslut att avbryta samarbetet med Centrum för sekulär bildning på grund av Magnus Norell. Ibn Rushd försökte nämligen stoppa ett seminarium i Umeå där Magnus Norell var inbjuden.

Detta visar vilken betydelse Magnus Norells kunskapsöversikt om islamism och islamister har och varför det är så viktigt att den ligger kvar på MSB:s hemsida.

Dra med omedelbar verkan in statsbidraget till Ibn Rushd och kräv tillbaka alla de miljoner som redan betalats ut!

25 september 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Statsminister Stefan Löfven. Inför Regeringsförklaringen 2019: Sverige är en bedagad operettmonarki full av slitna kulisser och falsksång. Patientlagen är en kuliss. Patientens ”rättigheter” är falsksång. När tänker du förvandla operettmonarkin Sverige till en rättsstat och införa en patientRÄTTIGHETSlag? Det anses vara för dyrt. Varför har just Sverige inte råd?

I det här blogginlägget efterlyser jag en rättighetsrevolution. Jag diskuterar avsaknaden av en patienträttighetslag i Sverige, det destruktiva offentliga styrsystemet New Public Management (NPM), det destruktiva prissättningssystemet Diagnosrelaterade grupper (DRG), den destruktiva kömiljarden, Kristdemokraternas dag i Almedalen och reaktionerna på Ebba Busch Thors tal om ideologin mångkulturalism. Jag avslutar med att ställa grupp mot grupp: inte en skattekrona till religiösa verksamheter och etniska föreningars verksamheter. Dessa verksamheter motarbetar integrationen. Låt dem bekosta sina verksamheter själva. För över de hundratals skattemiljonerna till sjukvården så att den blir lika för alla oavsett var i Sverige man bor.

Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Medborgaren ska veta sin plats och inte sticka upp mot den stora starka staten, som fått den förskönande omskrivningen ”det allmänna bästa”. Medborgarna är omyndigförklarade i Sverige, trots att ”det allmänna bästa” de senaste decennierna på grund av den misskötta migrations- och integrationspolitiken har luckrats upp så att resurser som borde gått till den generella välfärden lika för alla i stället dirigerats om till permanent bidragsberoende grupper i etniska enklaver. Från ”det allmänna bästa” till ”ett fåtals bästa”. Kostsamma projekt efter projekt efter projekt sjösätts som alla säger sig ha som målsättning att minska segregationen. Men segregationen minskar inte, bidragsberoendet kvarstår och välfärdsstaten håller på att rämna. Sjukvården är i kris. Skolan är i kris. Polisen är i kris. Vi har våldtäkter, gängskjutningar, sprängdåd, överfall i en aldrig skådad skala i Sverige. Och allt beror på extremt dåligt politiskt ledarskap som vänt ryggen åt verkligheten.

Politikerna har förkastat devisen ”man ska göra rätt för sig” till ”vi ska tycka synd om och inte kräva någon motprestation” av vissa grupper. Från förnuft till känslor. De grupper vi ska tycka synd om och ösa skattemedel över är bidragsberoende grupper bosatta i kvarter styrda av reaktionära män som skrattar åt det svenska samhället och vår lagstiftning men inte våra skattekronor och som styr parallellsamhällena med järnhand i enlighet med ”traditionerna” i ursprungslandet, vilket främst drabbar barnen, kvinnorna och de sexuella minoriteterna i dessa enklaver. Det är väl känt att barnen i Sverige inte får en likvärdig utbildning, att bostadskvarteret är helt avgörande för hur många som går ut grundskolan med godkända betyg.

Denna omdirigering av skattemedlen från ”det allmänna bästa” till ”ett fåtals bästa” i de despotiskt styrda parallellsamhällena ligger bakom sjukvårdens kris. Och den krisen drabbar alla.

Därför behöver Sverige en RÄTTIGHETSREVOLUTION. Politikerna som ligger bakom denna omdirigering lämnar inte ifrån sig makten frivilligt. Sverige behöver nya folkrörelser, helt nya politiska partier som sätter medborgaren i centrum, inte partiet, och som utgår från den devis som förvandlade Sverige från ett fattigt jordbrukarland till en rik välfärdsnation, ”man ska göra rätt för sig”.

Det offentliga styrsystemet New Public Management (NPM)
Sverige behöver också folkrörelser som sätter patienten i centrum. Sjukvårdens kris handlar inte enbart om alla miljarder som slussats till de permanent bidragsberoende parallellsamhällena och myriaderna av projekt som inte mynnat ut i lägre bidragsberoende utan också på inkompetenta landstingspolitiker och det fullkomligt vansinniga styrsystemet New Public Management (NPM) som inte utgår från patientens behov utan enbart handlar om ekonomi. Den offentliga verksamheten ska enligt NPM styras som ett företag. Mätbara resultat ska visas upp, en fastställd budget ska hållas, som om sjukdomar rättar sig efter en budget.

Professor emeritus Stig Strömholm ger en upplysande sammanfattning av NPM i sin recension i Svenska Dagbladet 4 december 2013 av en antologi publicerad i samband med Justitiekanslerämbetets 300-årsjubileum. Kapitlet är skrivet av justitierådet Thomas Bull. Stig Strömholm skriver:

Sedan gott och väl ett årtionde har anhängarna av de idéer om offentlig förvaltning som brukar kallas new public management (NPM), som hämtar sina förebilder i näringslivet och som lägger tonvikten på extern kontroll av offentlig verksamhet, blivit alltmer inflytelserika på alltfler områden. Dessa idéer växte sig starka när västvärldens demokratier på 1970-talet kom i ekonomiskt trångmål. Deras företrädare ville i marknadsekonomisk anda få ut maximal avkastning till minimal kostnad ur den offentliga sektorn. Den rådande situationen ger ett särskilt intresse åt justitierådet Thomas Bulls bidrag, ”Justitiekanslern och granskningssamhället”. Bull påpekar att knappast något annat land infört de förändringar som bygger på NPM så snabbt och så långtgående som Sverige. Det har i huvudsak skett med anonyma marknadstroende teknokrater vid spakarna, utan omfattande politisk medverkan och följaktligen utan stort massmedialt buller. Hela det styrsystem som NPM skapat för den offentliga förvaltningen innebär enligt Bull att den inre kontrollen, de berörda professionernas egna interna verksamhetsideal, som bygger på omdöme och kunnande, har trängts undan helt eller ersatts av extern kontroll. Denna är oftast starkt kvantitativt inriktad och riskerar därmed att skapa blindhet för kvalitet och omdöme.

Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation som ska lämna sitt slutbetänkande i oktober 2019 och som sägs syfta till att komma bort från övertron på NPM. Men Tillitsdelegationen utgår inte från ett medborgarperspektiv utan handlar enbart om styrningen av den offentliga sektorn.

Den tidigare förvaltningsmodellen var anslagsstyrd. Politikerna tilldelade offentliga verksamheter anslag år efter år utan att fråga efter resultat, eller verksamhetens kvalitet. Behovet av att kunna mäta resultatet av hur skattemiljarderna användes var stort.

Men inte heller NPM, som infördes under 1990-talet, mäter som framgår ovan kvaliteten på exempelvis den vård en patient får. Landstingen ersätter kliniker och vårdcentraler enligt prislistor som reducerat patienten till en ersättningssiffra på en fiktiv marknad med ”beställare” (landstingen), ”utförare” (läkarna, kliniken) och ”produkten” (patienterna). Politikerna har med detta styrsystem delat upp patienterna i lönsamma och olönsamma för den berörda kliniken eller vårdcentralen.

Denna mål- och resultatstyrning har skett över huvudet på medborgarna och utan en genomgripande debatt. Att hålla budgeten, eller annorlunda uttryckt, att dra in pengar, blev viktigare än patientens vårdbehov, ekonomin blev viktigare än patienternas hälsa. Administratörer, inte läkare, bestämmer i många fall vilken vård patienten ska få. Den svenska sjukvården översvämmas av administratörer.

Men detta hör man inget om i SVT:s partiledarutfrågningar. Och partierna skriver inte själva i sina partiprogram om hur de förhåller sig till NPM så att väljarna kan ta ställning i valtider, trots att det handlar om medborgarnas liv och hälsa.

Läkaren Christina Gustavson skriver exempelvis i boken Jantelagens vålnad. Svensk sjukvård sedd ur ett helikopterperspektiv över ett krisartat och katastrofdrabbat sjukvårdsområde (2018) hur en ung person kom in till ett sjukhus akut så deprimerad att läkaren bedömde självmordsrisken så hög att personen behövde ständig övervakning. En administratör som ansvarade för klinikens ekonomi bestämde, när läkaren gått för dagen, att det var för dyrt med extravak för en enda patient. Nästa morgon hittades personen död. Läkaren anmäldes (s. 61, 62).

Läkaren Magnus Edner, med fyrtio års erfarenhet av läkaryrket, skriver i Sjukvården behöver vård (2015) om inkompetenta landstingspolitiker och ger hårresande exempel från Stockholm på hur pengar kastas i sjön och patienterna blir lidande av landstingspolitikernas upphandlingsmetoder och avsaknad av uppföljning av ingångna avtal. ”De ytterst ansvariga landstingspolitikerna kan inte ämnet men försöker ändå detaljstyra vården. Sjukhus- och verksamhetsledningar har tystnadsplikt, personalen har yttrandeförbud. Enda sättet att framföra synpunkter är via en lex Sarah-anmälan och 9 av 10 som gör en sådan omplaceras eller avskedas” (s. 77).

Hans inledande ord lyder: ”De senaste 20 åren har svensk sjukvård successivt försämrats. Platsbrist och sänkt patientsäkerhet är återkommande problem, som bland annat leder till att det varje vecka dör en patient i onödan. På grund av platsbristen hamnar patienter på fel avdelning [exempelvis en hjärtsjuk patient läggs in på en kvinnoklinik] och far illa, kanske till och med avlider. Samtidigt hävdar de flesta sjukhuschefer att patientsäkerheten är hög. Detta på grund av deras tystnadsplikt – berättar de hur det verkligen ligger till blir de avskedade” (s. 11).

DN-journalisten Maciej Zaremba skrev 2013 några artiklar om hur sjukvården prissätts i Sverige och samlade dem i boken Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Han skriver: ”Den franska sjukvårdens ersättningssystem kan förklaras på en timme. I Sverige skulle det krävas en genomgång av tiotusentals prislistor och avtal, olika för varje landsting och för vårdenheterna inom landstingen. Skillnaderna kan gälla praktiskt taget allt. Hur en viss operation betalas, hur olika diagnoser värderas, vad läkarna förväntas rapportera, vilka ’kvaliteter’ som ger bonus, till och med vilka läkemedel som det är mest lönsamt att skriva ut” (s. 28, 29).

SR P1 rapporterade 26 augusti 2019 att tretton vårdcentraler i Västra Götaland hade markerat irrelevanta diagnoser för att få ut högre ersättning.

Patienten och patientens behov är helt bortkopplade från detta styrsystem, totalt osynliggjorda. Maciej Zaremba skriver om den långa väntetiden för en bröstcancerdiagnos och oron innan kvinnan får en diagnos. Ett landsting lyckades korta väntetiden från 47 dagar till 38 dagar. År 2004 öppnade en klinik i Skåne som gav patienter en bröstcancerdiagnos samma dag de kom till kliniken eftersom en röntgenläkare med utrustning, en kirurg och en cytolog fanns på samma ställe. Kvinnorna rusade dit. Fem år senare tvingades den populära kliniken stänga eftersom Region Skåne ville ha högre ”kostnadseffektivitet”, specialisterna spreds ut på olika verksamheter, mammografi för sig, kirurger för sig, cytologer för sig ”med var sin prislista” (s. 68). Regionen satte som mål att väntetiden för en diagnos inte skulle överstiga 21 dagar.

Jag återkommer till Zarembas reportage och kömiljardens negativa effekter, först lite om patienternas avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter i Sverige, till skillnad från patienter i andra länder, en fråga som inte ingår i Tillitsdelegationens uppgift att utreda.

Patienterna saknar individuellt utkrävbara rättigheter i u-landet Sverige
Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag (dir. 2007:57), inte en utredning om en patienträttighetslag. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft 1 januari 2011. Patienterna skulle anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slapp allt personligt ansvar, som om ansvarslöshet skulle resultera i ökad patientsäkerhet. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”, hette det.

Dåvarande generaldirektören för Socialstyrelsen Kjell Asplund (2004–2008) bedrev en intensiv lobbykampanj för att läkarna skulle slippa ta personligt ansvar och sålde in offerretoriken, det vill säga ”syndabockstänkandet”, hos först socialminister Ylva Johansson (S) och sedan hennes efterträdare Göran Hägglund, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg om det skandalösa svenska klagomålsförfarandet. I dag ska patienten först klaga hos vårdgivaren, vilket är samma sak som att en misshandlad person i första hand ska vända sig till misshandlaren med sina klagomål och lämna rättsväsendet utanför.

I mars 2011 tillsatte Göran Hägglund en utredning för att stärka patientens ställning (dir. 2011:25) och kallade den Patientmaktsutredningen. Delbetänkandet (SOU 2013:2) heter Patientlag, inte patienträttighetslag. Än en gång var det aldrig frågan om att ge patienterna en rättighetslagstiftning.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen är en skyldighetslag (anger statens ansvar, inte patientens rättigheter). Patienten kan inte gå till domstol och kräva sin rätt till vård. Vårdgarantier hit och dit är garantier, inte utkrävbara rättigheter. Sverige anses inte ha råd med en rättighetslagstiftning, vilket märkligt nog andra länder har, länder som till och med betraktas som mindre rika än Sverige.

Den europeiska ombudsmannen P. Nikiforos Diamandouros höll ett tal 3 juni 2005 om Patients’ rights in Europe today, alltså innan internet var vad det är i dag. Han lägger stor vikt vid patientens autonomi. Följande EU-länder hade vid tidpunkten för talet lagstiftat om patienträttigheter: Finland (1992), Nederländerna (1994), Grekland, Ungern, Litauen, Lettland och Portugal (1997), Danmark (1998), Belgien, Estland och Frankrike (2002) och Cypern (2005).

I Ansvarskommitténs Delrapport 2 (SOU 2007:12) – Hälso- och sjukvården 23 mars 2007, står det på sidan 19: ”Sverige är numera det enda land i Norden som inte har infört en särskild lag om patientens ställning i vården.” I Ansvarskommitténs slutbetänkande, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, 27 februari 2007 (SOU 2007:10), står det att det blir för dyrt med en patienträttighetslag. Mats Svegfors var ordförande.

HSU 2000 övervägde att frångå dagens system med skyldighetslagstiftning till förmån för en rättighetsbaserad lagstiftning. Detta skulle innebära att patienten har möjlighet att få sin sak prövad av domstol. Utredningen konstaterade att hälso- och sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. En överprövning av beslut på hälso- och sjukvårdens område kräver kompetens att bedöma såväl rättsliga som medicinska frågor. Domstolsprövningar av detta slag skulle därför kunna bli tidsödande och resurskrävande både för rättsväsendet och för hälso- och sjukvården. Ett annat problem som HSU 2000 identifierade var att det är svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten. På grund av dessa principiella svårigheter avvisades en rättighetslagstiftning (s. 144).

I Delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) står det under rubriken Ansvarskommittén:

Kommittén lämnade också förslag till en patientlag i vilken befintliga bestämmelser av betydelse för patienterna hade samlats. Liksom i befintlig lagstiftning angav lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehöll för patienterna utkrävbara rättigheter. [. . .] Ansvarskommitténs förslag har inte föranlett några lagändringar (s. 52).

Ewa Axelsson, den första doktorn i medicinsk rätt, granskar i sin avhandling 2011, Patientsäkerhet och kvalitetssäkring i svensk hälso- och sjukvård: En medicinrättslig studie, bland annat hur tillsynen sköts. Det hon säger om förarbetena till patientsäkerhetslagen som trädde i kraft 1 januari 2011 gäller även Ansvarskommitténs slutbetänkande: Axelsson säger: ”Förarbetena till den nya patientsäkerhetslagen innehåller till större delen kedjehänvisningar till flera äldre förarbeten vilket medför att den nya lagens förarbeten är relativt innehållslösa och att relevanta uttalanden i äldre förarbeten är svåröverskådliga och svårtillgängliga.”

Redan den 9 oktober 1997 skrev juristen Lars Fallberg, forskare vid Nordiska hälsovårdshögskolan, en debattartikel i Göteborgs-Posten, ”Stärk patienternas rätt”. I inledningen skriver han: ”Tiden är mogen för en lag om patienters rättigheter i Sverige. Fem europeiska länder har redan infört särskild lagstiftning.” Han skriver också att ”utvecklingen i Europa går mot ökad autonomi för medborgare där deras rättssäkerhet som patienter står i fokus”. Inget hände.

Professorn i historia Lars Trägårdh, då verksam vid Columbia University i New York, publicerade 1999 skriften Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och individuella rättigheterna i Sverige (SOU 1998:103), Demokratiutredningens skrift nr 20. Han lyfter fram att ”svenska individer [har] ’sociala rättigheter’, som tillkommer folket i stort, ofta formulerade juridiskt i termer av en ’skyldighetslagstiftning’ som anger statens ansvar snarare än att erkänna individerna juridiskt utkrävbara rättigheter. Rättsvetaren Lotta Westerhäll menar därför att dessa utgör ’kvasirättigheter’” (s. 13, 14).

Lars Trägårdh skriver om medborgarnas vanmakt och efterlyser en rättighetsrevolution. Inget hände.

Statsvetaren Lars Karlsson kom 2003 med avhandlingen Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård. Han skriver att Sverige genomsyras av normen att medborgaren ingår i ett kollektiv, det allmänna, i stället för att ses som rättighetsbärare med individuellt utkrävbara rättigheter gentemot välfärdsstaten. Att patienterna inte betraktas som individuella rättssubjekt innebär att patienternas rättssäkerhet av svenska politiker väger lättare än ”det allmänna bästa”. Lars Karlssons avhandling nämns i Ansvarskommitténs SOU 2007:12: ”Att patienterna inte, i juridisk mening, har utkrävbara rättigheter kan ses som ett uttryck för den medborgaruppfattning som finns i Sverige, där medborgarskapet är ’harmoniorienterat’ på så sätt att det förutsätts finnas en grundläggande intressegemenskap mellan medborgaren och det offentliga. Följden av antagandet om intresseharmoni blir att frågan om rättigheter tonas ner” (s. 19). Vilket ju är vad Ansvarskommittén gjorde.

Storbritannien erkänner att det råder ett konfliktförhållande mellan patienten och sjukvården.

Harmoniorienterat innebär att patienter i Sverige inte har någon oberoende instans att vända sig till. Patientnämnderna är neutrala mellanhänder styrda av sjukvårdsleverantören (landstinget). Patientnämnderna får inte ta ställning och agera för patienten. Patientnämnderna är en kuliss.

Annorlunda uttryckt: ”harmoniorienterat” innebär att det råder en intressegemenskap mellan den misshandlade och misshandlaren. Notera att jag skriver detta utifrån det faktum att jag 1997 utsattes för en undvikbar sjukvårdsskada som raserade både mitt liv och min ekonomi och den inblick jag fått i vad patienten som klagar på vården utsätts för, se bland annat den blå knappen till höger ”Socialstyrelsens svågerpolitik”.

Juristen Lars Fallberg säger i en intervju i Läkemedelsvärlden 22 juni 2005 med rubriken ”Rätten till vård är en myt” att det var en livlig diskussion om patienters rättigheter runt åren 1996 och 1997, men att debatten tystnade kring slutet av nittiotalet. ”Alla andra nordiska länder har en patienträttighetslag”, säger han. Han säger också att det inte finns någon tydlig grupp i Sverige som driver frågan om patienters rättigheter. ”Andra länder, som till exempel Holland, har en övergripande organisation för konsumenter och patienter med två miljoner medlemmar, i ett land med en befolkning på 16 miljoner. De har regelbundet möten med hälsoministeriet om de här frågorna.”

I Läkartidningen 14 november 2006 i artikeln ”Två synsätt på lagar om patienträtt” upprepar Lars Fallberg att rätten till vård är en myt.

Den myten håller politikerna vid liv och fortsätter att låtsas att vårdgarantier är detsamma som rättigheter.

Ebba Busch Thor (KD) vill ändra Patientlagen, inte införa en patienträttighetslag
I samband med Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019 lanserade Ebba Busch Thor en förändring av Patientlagen. Partiet driver att landstingen (numera kallade regioner) ska läggas ner och staten ha det övergripande ansvaret för sjukvården. Eftersom detta kommer att ta tid vill partiet ändra Patientlagen så att invånarna ska kunna söka vård i hela landet om det egna landstinget har långa köer. Hon kritiserar att Socialdemokraterna avskaffade den kömiljard som infördes under Göran Hägglunds tid som socialminister. Jag återkommer till kömiljarden.

På partiets hemsida skriver de 6 juli:

År 2015 infördes Patientlagen på initiativ från Kristdemokraterna. Den ger i teorin patienter rätt [min kursiv] att söka och få sjukvård i hela landet. Men i praktiken har regionerna bakvägen strypt kraften i Patientlagen genom avtal som hindrar vårdgivare att fritt ta sig an patienter. Därför krävs nu lagändringar där Patientlagen utvecklas, skärps och breddas så att patienterna åter [min kursiv] sätts i centrum. Avtal som motverkar Patientlagens syften och begränsar vårdgivarnas rätt att ta emot patienter från andra regioner måste förbjudas. På så sätt ges patienter den rättighet [min kursiv] som de redan borde ha haft. En sådan lagändring skulle kraftigt minska väntetiderna i vården och samtidigt bidra till höjd medicinsk kvalitet.

Den ”rättighet” Ebba Busch Thor talar om går inte att utkräva i domstol.

Den 11 augusti skrev Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg en debattartikel om de långa vårdköerna. Udden är riktad mot Socialdemokraterna. Och självklart svarar socialminister Lena Hallengren (S) med den pajkastning landets invånare i åratal har tvingats bevittna så snart bristerna i sjukvården kommer på tal. Uppdrag granskning eller Kalla fakta gör program efter program om bristerna i sjukvården och intervjuar berörda landstingspolitiker som skyller på regeringen och när reportern intervjuar socialministern skyller han/hon på landstingen.

Lena Hallengren följer standardmönstret. Hon skriver: ”KD:s artikel är i praktiken ett angrepp på dem själva. De sitter på makten i de tre största landstingen. I Stockholms läns landsting har partiet styrt sedan 2006. Det vore klädsamt om Ebba Busch Thor kunde idka självrannsakan om varför miljarder där har gått till konsultbolag i stället för att investeras i vården.”

Lena Hallengren räknar upp vad regeringen har för avsikt att göra enligt Januariöverenskommelsen. Det står inget i Januariöverenskommelsen om en patienträttighetslag som ger individuellt utkrävbara rättigheter. Punkt 59 lyder: ”Patienternas rättigheter stärks och principen om vård efter behov tryggas. Systemet med ett patientkontrakt, så att du som är sjuk vet vem du ska ringa och hur planen för din vård ser ut, utvecklas. Vite eller sanktioner ska kunna åläggas huvudmän som inte uppfyller vårdgarantin [min kursiv], om det visar sig att andra åtgärder inte räcker till.” ”Rätten” i Hallengrens punkt ”Kontinuiteten i sjukvården förstärks genom att rätten [min kursiv] till fast läkarkontakt säkras” kan inte utkrävas i domstol.

Bland Hallengrens punkter finns också en ny uppdaterad kömiljard. ”Med vår modell får alla landsting som kortar köer del av pengarna.”

Det är falsksång så det skär i öronen. Det hjälper inte att det i överenskommelsen punkt 58 står att kömljarden tar särskild hänsyn till kroniskt sjuka patienters behov när patientens behov över huvud taget inte står i centrum i den svenska sjukvården och när läkarna inte har bestämmanderätt över patientens vård.

Kömiljardens negativa konsekvenser
Maciej Zaremba tar i det ovan nämna DN-reportaget 2013 upp vilka konsekvenser Göran Hägglunds kömiljard fick, den som prisas av Ebba Busch Thor och som hon påstår halverade köerna. I Patientlagen står det i 2 kapitel om tillgänglighet: ”3 § Enligt 9 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska patienter erbjudas en vårdgaranti.” Zaremba skriver: ”De mest välkända av prislistorna är ’Vårdgarantin’ och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid” (s. 31).

Zaremba citerar läkaren Martin Wohlin: ”’Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!’ Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ’Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackarna som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.’ Menar doktor Wohlin att han sorterar bland patienter? ’Aldrig i livet. Men det hjälper inte att jag önskat återbesök inom 2–3 månader om någon chef högre upp kräver ett schema utan återbesökstider. I stället bokas nybesök, som ger klirr i kassan. Så de redan sjuka blir sjukare under tiden och till slut så dåliga att de tvingas till akutmottagningen. Där har du en del av förklaringen till de senaste årens överbelastade akutmottagningar, tror jag.’ ’Populism’ är det mildaste bland de omdömen Wohlin öser över den reformen. Han är inte minst bedrövad å professionens vägnar.”

Zaremba fortsätter: ”Martin Wohlin har goda skäl. Det framgår av Socialstyrelsens granskning att tusentals allvarligt sjuka har fått stå tillbaka för de lukrativa nybesöken, somliga med bagatellartade åkommor” (s. 31, 32).

Den moderata riksdagsledamoten Jenny Petersson ställde en skriftlig fråga (2017/18:669) till socialministern om kömiljarden. Annika Strandhäll (S) svarade och räknade upp de olika rapporter som kritiserat kömiljarden, bland annat författade av Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Jenny Petersson ville ha de källor Annika Strandhäll lutade sig mot när hon uttalade sig om att ”kömiljarden kritiserades för att leda till undanträngningseffekter och kreativ registrering av väntetiderna”.

Och nu lyfter Strandhälls partikamrat Lena Hallengren fram den nya kömiljarden som en positiv del av Januariöverenskommelsen för att ”bygga världens bästa sjukvård”.

Det hade varit bättre om man i Januariöverenskommelsen hade deklarerat att NPM ska slopas i hela den svenska förvaltningen. Men varken Ebba Busch Thor eller Lena Hallengren nämner NPM som en viktig orsak till att sjukvården befinner sig i kris.

Maciej Zaremba bad socialminister Göran Hägglund förklara vem som bar ansvaret för de patienter som farit riktigt illa av hans kömiljard. ”Han säger först att han är stolt över att kömiljarden kapat väntetiderna: ’Det är hälften så många människor i köerna mot förr i tiden, och de väntar ungefär hälften så lång tid.’ De bieffekter som man nu rapporterar bygger på mycket små underlag, säger socialministern. Men han är beredd att se över systemet, om det skulle visa sig att det tränger undan kroniskt sjuka” (s. 33).

Hägglund säger att Socialstyrelsen fick i uppdrag att undersöka om det fanns risker innan han gav klartecken till kömiljarden. Men Göran Hägglund minns fel, skriver Zaremba. Socialstyrelsen gjorde aldrig någon konsekvensanalys. Zaremba upprepar sin fråga: ”Är den som skapar ett incitament ansvarig för de oönskade bieffekterna? ’I någon mening ja, naturligtvis’, svarar Göran Hägglund. Men han understryker att det är landstingens ansvar att se till att lagen följs.” Zaremba fortsätter: ”Men landstingen, säger jag, utfärdar bara ett nytt incitament: enskilda sjukhus och vårdcentraler får del av pengarna om de uppfyller målen. Så vem skall de synskadade [två förlorade synen, åtskilliga blev synskadade på grund av kömiljarden] i Sundsvall stämma? ’Vårdgivaren, sannolikt en viss ögonklinik, som inte har följt regelverket’” (s. 33, 34).

Zarembas kommentar: ”Kan verkligen en makthavare som utfäster en belöning svära sig fri från de oönskade konsekvenserna? Med vilka argument skulle det vara? Att han inget visste om människans natur?” (s. 34).

Vem ska patienter som drabbas av den i Januariöverenskommelsen utlovade kömiljarden stämma? Var finns konsekvensanalysen av den uppdaterade kömiljarden? När gjordes den? Under månaderna efter valet 2018 då partierna käbblade om vem som skulle bli statsminister? Vem beslutade om en konsekvensanalys innan punkt 58 om en uppdaterad kömiljard nedtecknades? Vem gjorde analysen?

Prissättningssystemet Diagnosrelaterade grupper (DRG)
Maciej Zaremba lyfter fram ett ekonomiskt incitament helt avskärmat från patientens behov, DRG, som dessbättre inte införts av alla landsting, men som i de landsting det införts vittnar om att politikerna struntar i patienternas behov, och därmed medborgarnas avsaknad av rätten till den sjukvård de är i behov av. Zaremba berättar att DRG kommer från USA och uppfanns av en tidsstudieman verksam inom industrin. Mannen ville veta varför vårdtiderna för samma diagnos var så olika. ”Han samlar alla kända diagnoser, som är flera tusen, och grupperar dem till några hundra efter en genomsnittlig tids- och resursåtgång. Nu kan man jämföra sjukhusens effektivitet” (s. 51). Zaremba skriver: ”Hädanefter skall inte sjukhusen få betalt för vad de faktiskt lagt ned av tid och resurser på sina patienter. De får betalt per rubrik, ett schablonbelopp” (s. 52). Zaremba kommenterar att systemet är verklighetsfrämmande. ”Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor” (s. 53). ”Så rent teoretiskt skulle den klinik där alla strokepatienter avled redan första natten visa sig ha producerat mest vård för pengarna” (s. 55). Han lyfter fram ett exempel på det han kallar kirurghumorn: ”’Det var som fan’, säger kirurgen, medan han syr ihop bröstkorgen. ’Han överlevde. Det här blir dyrt för vår klinik’” (s. 54).

Flera läkare varnade för införandet av DRG. Här är några skäl som Zaremba lyfter fram: Diagnosen anpassas efter prislistan. En infektion som klassas som ”pneumoni” ger högre poäng. Åtgärden anpassas efter prislistan. Kejsarsnitt ersätts med tre gånger beloppet jämfört med en normal förlossning. DRG ger betalt per vårdtillfälle, det vill säga har patienten flera besvär kan patienten ges besökstid för vart och ett av besvären i stället för att alla besvär behandlas vid samma vårdtillfälle. Misslyckas en operation kan det ge upphov till ett nytt vårdtillfälle. Vidare: ”Cancervården är en förlustaffär. Gamla människor med många åkommor kräver en sorts omsorg som inte finns på DRG-menyn” (s. 55, 56).

Zaremba intervjuar en motvillig Göran Hägglund om DRG och skriver att det var en nyhet för Hägglund att DRG-ersättningarna inte skiljer på vård och vanvård. ”Men allt detta ligger utanför statens ansvar, menar Göran Hägglund. ’Själva utförandet av vården ligger i allt väsentligt på landstingsnivå.’ Därför vet han inte heller om det gjorts någon konsekvensanalys innan DRG-systemet infördes i Sverige” (s. 60).

Zaremba skriver att prislistorna motverkar samarbetet kring patienterna. Han citerar läkaren Martin Wohlin som förklarar vad NPM går ut på: ”’Man har delat upp sjukvården i låtsasföretag där varje företag skall förtjäna sin peng. Då gör man det som ger mest betalt och ser till att utgifterna för dyra remisser och läkemedel belastar någon annan. Jodå, läkare får faktiskt sådana order uppifrån. Patienterna bollas mellan kliniker där var och en gör ett minimum av provtagningar och undersökningar. Att ta ansvar för patienten är direkt olönsamt och därför inte tillåtet’” (s. 71).

Här är ytterligare ett exempel på det omöjliga i att utkräva ansvar för sjukvården i Sverige. Maciej Zaremba skriver: ”När jag intervjuar Göran Hägglund beklagar sig ministern över att journalister kommer till honom med frågor som de borde ställa till SKL [Sveriges Kommuner och Landsting]. Det är ju landstingen som styr och ställer inom vården, staten kan bara påverka på marginalen, genom lagstiftning, tillsyn samt litet budgetmedel. ’När jag påpekar detta säger dina kolleger att ingen vet vilka som är landstingspolitiker, därför kommer de till mig’” (s. 75).

Zaremba kommenterar: ”Begår jag samma misstag? Eller är det en sund reflex att söka ansvar där det kan utkrävas? Göran Hägglund kan förlora valet, men hur väljer man bort Sveriges Kommuner och Landsting? Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som ’en ideell förening’, är den stängd för medborgerlig insyn, men utövar ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn” (ibid.).

Inte heller SKL debatteras i SVT:s partiledarutfrågningar.

Om nu ingen vet vilka som är landstingspolitiker, varför då har kvar dem?

Det är helt uppenbart att staten måste ha det övergripande ansvaret för sjukvården och att sjukvården ska utgå från patienternas behov, inte från prislistor på en låtsasmarknad. Sjukvården måste vara lika för alla oberoende av var i landet man är bosatt. Medborgarna måste kunna utkräva ansvar när det gäller sjukvården. Det går inte i dag. Landstingspolitiker skyller på regeringen och regeringen skyller på landstingen.

Därför behöver vi en rättighetsrevolution.

Men det var inte det uppenbara att landstingen måste läggas ner och staten ta det övergripande ansvaret för sjukvården som journalisterna fäste sig vid under Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019. Utan Ebba Busch Thors vilja att ändra Patientlagen, att hon ätit lunch med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och hennes tal om att ideologin mångkulturalism bör skrotas.

Den svenska synålen
Majoriteten av politiker, journalister och debattörer ser Sverige genom ett nålsöga och det enda de ser är Sverigedemokraterna, resten av landet ligger i mörker. Politikerna har slutat styra Sverige och ägnar i stället all energi åt att förhålla sig till Sverigedemokraterna.

I det här blogginlägget skriver jag om vad den jemenitiska statsvetaren Elham Manea, verksam i Zürich, har att säga om nålsögat och ”den fredliga islamismen”: Koncentrationen på terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab, säger hon, är bara som ett foto taget genom ett nålsöga, eftersom det döljer ”den fredliga” islamismens jättelika globala spridning. Islamismen är en fundamentalistisk ideologi, målet är en islamisk stat som enbart styrs av Guds lagar, en teokrati. Överallt där islamister breder ut sig börjar de med att sikta in sig på kvinnorna, säger hon.

Det ”fredliga” islamistiska grupperingar över hela världen är oense om är sharias status i landets rättssystem, kvinnors och icke-islamtroendes rättigheter, religionsfrihet, skriver Stacey Philbrick Yadavi i Rethinking Political Islam, red. Shadi Hamid & William McCants (2017, s. 98).

Representanter för denna globala islamism finns i Sverige, försörjs av skattemedel, men har placerats i mörkret. I Sverige är allt ljus riktat mot Sverigedemokraterna.

Trots att de skattefinansierade islamisterna är ett större hot mot den svenska demokratin och jämställdheten än Sverigedemokraterna, vilket de flesta av mina blogginlägg handlar om.

Alla hatar Sverigedemokraterna, utom de drygt en miljon som röstade på dem i riksdagsvalet 2018. Men trots att partiet är så hatat har de tilldelats huvudrollen i den svenska politiken. Det har blivit en reflex i Sverige att knipa ihop ena ögat och hålla upp en synål för det andra och bara se Sverigedemokraterna, vad frågan än gäller.

Till och med de båda statsvetarna, Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som i Maciej Zarembas bok ger forskares kritiska syn på New Public Management, varnar för att Sverigedemokraterna kan ”kidnappa” frågan om inte Socialdemokraterna och Moderaterna kommer bort från den låsning de enligt författarna hamnat i. Forskarna skriver att Sverigedemokraterna är ”ett missnöjesparti som lobbar hårt bland t ex pensionärer och småföretagare. Det är ett parti som får sitt syre just genom att exploatera missförhållanden, inte minst i den offentliga verksamheten, och upplevd okänslighet hos våra politiker. De problem som här beskrivs skulle lätt kunna bli till ammunition för extrema krafter av det slaget. Det är lätt för populisterna att lägga beslag på begreppen, att kalla allt man inte gillar för NPM, och därmed kidnappa det politiska initiativet i denna debatt ” (s. 152, 153).

Det viktiga är att NPM försvinner från sjukvården, inte vilka partier som driver frågan. Patienternas behov ska stå i centrum för debatten, inte Sverigedemokraterna.

Men vad frågan än gäller så hamnar Sverigedemokraterna i centrum. Så även när Ebba Busch Thor deklarerar att ideologin mångkulturalism bör begravas. Hon är inte ensam om att kritisera ideologin mångkulturalismen och identitetspolitiken. Redan 2006 publicerade nationalekonomen Amartya Sen, som 1998 fick Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, boken Identity & violence. The illusion of destiny. Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea går tio år senare hårt åt ideologin mångkulturalismen i boken Women and Shari’a law. The impact of legal pluralism in the UK (2016) om shariadomstolar i Storbritannien där hon beskriver de negativa konsekvenserna dessa domstolar får för barn och kvinnor. Hon kritiserar västerländska akademikers vurm för postkoloniala och postmoderna teorier som reducerar människor till homogena grupper med statiska gruppidentiteter som låser fast människor i en tilldelad grupp i stället för att se den enskilda individen.

I Sverige representeras dessa akademiker av det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som verkar i symbios med högerextrema Muslimska brödraskapet och som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. Maimuna Abdullahi, som stämt det förra kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal efter att ha kallats extremist, är länken mellan de två nätverken. Hon har en viktig ställning både inom ArA och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd som tillåts ta emot hur många skattemiljoner som helst utan att behöva lyda under någon extern NPM-styrning.

Kristdemokraterna skriver om ideologin på hemsidan: ”Mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring. Nu behövs samhällsgemenskap.” Den 6 juli skriver Ebba Busch Thor debattartikeln ”Bejaka ditt ursprung men bli svensk”. Hon kritiserar avsaknaden av en fungerande integrationspolitik. ”Det är därför vi kristdemokrater vill ha integration från dag ett. Vi vill införa ett asylprogram från dag ett med glasklara krav på att delta i svenskundervisning, samhällsorientering och arbete.” Hon skriver vidare: ”Att flera kulturer ryms i Sverige är redan ett faktum. Men stat och kommuner kan inte förhålla sig neutral mellan dem. En gemensam uppsättning värderingar är en förutsättning för att samhället ska kunna hantera mångfalden. Politiken kan inte på samma gång omfamna jämställdheten och stödja idéer om att kvinnor och män behöver hållas åtskilda.”

Stat och kommuner bör således inte förhålla sig neutralt till imam Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö och hans ”nyttorna av att segregera mellan könen”, mannen som anser att han eller andra ”lärda” ska uttala sig i juridiska frågor som rör ”muslimer”, inte ”inkompetenta” professorer i juridik specialiserade på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Ebba Busch Thor intervjuas av SVT i Almedalen. SVT-reportern ställer den infama frågan vad hon tycker om judiska föräldrar som inte vill att deras barn ska fira jul.

Jag blev förbannad när jag hörde frågan i Rapport. SVT är numera skattefinansierad och man förväntar sig att reportrarna ska vara sakliga. Sverige är i kris. Integrationspolitiken har havererat. Barbariet har invandrat till Sverige och breder ut sig. Mängder med flickor och kvinnor lever i slavliknande förhållanden. Skolflickor och skolpojkar försvinner utomlands i samband med sommarlovet. Jag önskade att Ebba Busch Thor hade bett reportern att höja den intellektuella nivån på frågorna men hon svarade snällt: ”Självklart måste man få lov att förhålla sig till traditioner och högtider på olika sätt. Men det är klart att det skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning om man också visar respekt för och bejakar det nya landets kultur.”

Prinsen och prinsessorna på ärten
Och det här kunde naturligtvis inte de navelskådande identitetslobbyisterna låta bli att kommentera utan slet synålen ur kläderna, höll upp den mot ena ögat, blundade med det andra och såg bara Sverigedemokraterna.

Journalisten Willy Silberstein, som enligt Wikipedia i många år arbetat inom public service och dessutom håller kurser i medieträning och därför omedelbart bör ha uppfattat fällan som SVT-reportern gillrade och som Ebba Busch Thor fastnade i, skriver på Twitter: ”Ebba Busch Thor säger att judar som inte vill fira jul bör bejaka det nya landets kulturer. Jul är en kristen högtid. Jag är jude. Måste jag ha gran och äta griskött för att kvala in och vara svensk? SD:s syn på svenskhet sprider sig.”

Willy Silberstein, tidigare public service-medarbetare, lägger sig på samma låga nivå som SVT-reportern.

Willy Silberstein formulerar sig som om att vara av judisk börd automatisk har en koppling till griskött. Han borde ha preciserat att judar som omfattar en konservativ eller ortodox tolkning av judendomen oftast inte äter griskött. Alla personer av judisk börd lyder inte ett påstått osynligt väsen ute i universum som lägger sig i vad människorna på jorden äter. Israels tidigare premiärminister Ariel Sharon ska enligt den här artikeln om grisuppfödning i Israel ha varit storkonsument av griskött, som i Israel fått den förskönande omskrivningen ”vitt kött”. Artikeln handlar om dokumentärfilmen Praise the lard om fläskkött i Israel. Filmen berättar bland annat om en judisk grisfarm, etablerad på en kibbutz 1923 av europeiska sekulära judiska immigranter som ett led i att skapa en ny sekulär judisk identitet i Israel. Landets första fabrik som tillverkade produkter av fläskkött, allt från korvar till bacon, etablerades 1957 på den kibbutzen. Fabriken ska ha Ariel Sharon att tacka för att den kunde expandera. Flera ortodoxa har velat förbjuda uppfödningen av grisar och en lag infördes 1961. Efter påtryckningar från Frankrike, som den tiden sägs ha varit en av Israels viktigaste allierade, upphävdes förbudet och det blev lagligt att föda upp grisar i kristna områden i Israel, vilket irriterade islamtroende som dominerade dessa områden, liksom det också irriterade ortodoxa judar. I början av 1990-talet ville ortodoxa på nytt förbjuda griskött made in Israel. Det står i artikeln att de hundratusentals ryska judiska immigranterna som då vällde in i Israel sannolikt räddade fläskköttindustrin eftersom de inte brydde sig om kosherlagar och inte såg något fel i att äta griskött. En dom i Israels Högsta domstol gav ryssarna rätt och slog fast att griskött var en laglig produkt.

Willy Silbersteins utspel om judar och griskött faller platt till marken, men säger desto mer om medarbetarna inom public service och den svenska synålen. Det gör även hans systers utspel på DN:s ledarsida.

Margit Silberstein har liksom brodern en lång yrkesbana inom public service bakom sig. Hon var i många år Aktuellts inrikespolitiska kommentator. Och använde flitigt synålen, vilket inte minst uppdagades när hon ombads kommentera att Nyamko Sabuni (L) slutade som jämställdhetsminister 2013. Nyamko Sabuni utnämndes 2006 till integrations- och jämställdhetsminister och gjorde en heroisk insats när hon städade upp efter Mona Sahlins (S) integrationspolitiska utredare, de ökända ArA-aktivisterna Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Adrián Groglopo och Diana Mulinari som påstod att hedersförtryck inte existerar, att det var rasism att använda ord som hedersvåld och hedersmord och att lyfta fram kulturella normer. Nyamko Sabuni fick in hedersförtryck i offentliga handlingar.

Men detta kände Margit Silberstein inte till när hon i minnet letade efter något att säga om Nyamko Sabunis avgång. Margit Silberstein kunde inte ge ett enda konkret exempel på vad Nyamko Sabuni faktiskt uträttade som minister utan säger det menlösa ”Det har bland annat stuckit i ögonen att hon inte velat kalla sig feminist” och det lika menlösa: ”Hon föreslog till exempel obligatoriska gynundersökningar av unga flickor för att förhindra könsstympning. – Hon sade också att flickor inte skulle bära huvudduk, inte små flickor i alla fall, säger Margit Silberstein. – Det var ganska kontroversiella förslag.”

Tänk om Aktuellts inrikespolitiska kommentator för sex år sedan hade använt det arabiska ordet hijab och förklarat för tittarna vilket tvingande normpaket hijab är och att småflickorna i hijab är barnslavar utan tillstymmelse till individuella rättigheter. Att i samma ögonblick som föräldrarna sveper in dottern i hijab är hela hennes liv utstakat. I värsta fall blir hon tvångsgift i en moské och föder sitt första barn innan hon fyllt femton år. En flicka, kanske född i Sverige, uppväxt i ett totalitärt styrt parallellsamhälle, helt osynliggjort för den som bara ser Sverige genom nålsögat, som SVT:s reportrar. Och som gråtande låser in sig i timmar i badrummet när pappa bestämmer att hon ska bära hijab.

Tänk om hijab hade förbjudits på barn redan 2006. Vilka signaler hade inte det sänt till religiösa poliser i landets bostadskvarter. Och till pappor. Och mammor. Och morbröder och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner och sysslingar, mormödrar och farmödrar, morfäder och farfäder. Och rektorer och lärare.

Tänk om det redan år 2006 hade införts obligatorisk gynundersökning på flickor i högstadiet på samma sätt som undersökning av pojkars könsorgan i sexårsåldern är obligatorisk. Vilka signaler hade inte det sänt om Sveriges inställning till kvinnlig könsstympning.

Ebba Busch Thor talar om ideologin mångkulturalism och hur den har fått Sverige att falla sönder i parallellsamhällen styrda av helt andra normer och rättssystem än det svenska. Hon har ett helhetsperspektiv. Margit Silberstein skriver om sig själv i DN-ledaren 9 juli 2019 ”Mina högtider är mina, de ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i”. Silberstein inleder: ”Jag blir inte fri från bilden av Ebba Busch Thors leende. När hon säger att man ska ’bli svensk helt enkelt’. Inga konstigheter. Det mångkulturella ska skickas till slutförvaring. Som radioaktivt avfall, ingen vill ha det i sin närhet.”

DN:s politiske redaktör Per Svensson borde ha visat Silberstein barmhärtighet och avstyrt publiceringen. Den intellektuella nivån på artikeln är under all kritik. Silberstein låtsas inte om att Ebba Busch Thor fastnade i SVT-reporterns fälla. Silberstein tar texten från KD:s hemsida om slutförvaring och förtiger att efter slutförvaring står det: ”Nu behövs samhällsgemenskap”.

Inga små flickor ska gråtande behöva låsa in sig i badrummet när pappa bestämmer att nu ska du bära hijab. Det är samhällsgemenskap.

Silberstein visar den låga nivån när hon kommenterar att Busch Thor säger ”respekt för och bejakar det nya landets kultur” och sedan häver ur sig att hon har bott längre i Sverige än Ebba Busch Thor. Så det är ju uppenbart inte Silberstein Ebba Busch Thor avser.

Silberstein skiljer inte på den enskilda individens rätt att bejaka sina religiösa traditioner och gruppidentitetspolitiken, som är ett annat ord för mångkulturalismen. Att gruppidentitet är ett ohållbart begrepp visar inte minst artikeln om griskött i Israel. Ändå talar Silberstein om ett ”vi”. Hon skriver att Busch Thor förmodligen ser Jesus som Messias, eftersom hon är kristen. ”Men han är inte min Messias. För oss judar är han inte Frälsaren, vi är fortfarande i väntans tider.” Vidare: ”Jag och andra judar firar högtiden chanukka, som infaller ungefär samtidigt med julen.”

Och jag känner judar som firar jul, men inte chanukka. Och äter griskött. Och inte väntar på någon messias.

Naturligtvis får Silberstein in att Busch Thor åt lunch med Sverigedemokraternas partiledare, ”kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk”. Nu är Silberstein plötsligt svensk. Graden av svenskhet är uppenbarligen beroende av om Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna sagt något som retar upp Silberstein.

Och naturligtvis får hon in islam. Hon insinuerar att Ebba Busch Thor i första hand vill komma åt dem ”vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd. Bort med det mångkulturella. Men vad ska väck? Hedersförtrycket, säger Ebba Busch Thor. Det kan man ju enbart hålla med om. Det ska bekämpas. Men är det mångkultur?”

Silberstein skriver att Nalin Pekgul minsann var först med att lyfta fram ”att det existerar ett förtryck inom vissa muslimska familjer”, inte Ebba Busch Thor. Samt: ”Vet inte om det är så modigt av Ebba Busch Thor att vilja krossa hedersvåldet. Det vill alla.”

Men nu visste Margit Silberstein år 2013 inte vad Nyamko Sabuni faktiskt åstadkom som integrations- och jämställdhetsminister när det gäller hedersförtryck i Sverige. Av DN-artikeln att döma tycks Silberstein tro att hedersförtryck och islam hör ihop, som om det inte skulle finnas hundratusentals tolkningar av islam och som om hedersförtryck inte skulle förekomma i sekulära familjer eller kristna, hinduiska och så vidare familjer.

Silberstein skriver inget om det KD gjort till sin paradgren, sjukvården. Inget om Patientlagen, inget om de långa vårdköerna, inget om New Public Management, inget om att landstingen och socialministern skyller på varandra, inget om de ojämlika landstingen, inget om att Sverige är efterblivet när det gäller individuellt utkrävbara rättigheter. Inget om de stora frågorna som berör alla invånare i Sverige. Bara sitt eget navelskådande.

Vad jag minns tog hon aldrig upp dessa stora frågor som inrikespolitisk kommentator i Aktuellt.

Nalin Pekgul skriver en lika virrig artikel i Expressen 9 juli, ”Därför måste Sverige förbli mångkulturellt”. Och naturligtvis är det synålen hon håller upp. Och naturligtvis är det Sverigedemokraterna hon ser. Hon är socialdemokrat ut i fingerspetsarna och det är ”konservativa” och ”nationalister” som vill bli av med ”mångkulturen”, enligt henne. Hon har inte fattat att ideologin mångkulturalism är detsamma som gruppidentitetspolitik.

För att undvika missförstånd vill jag bara påpeka att jag i mitt allra första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” lyfte fram Nalin Pekguls kamp mot hedersförtryck ända sedan 1990-talet. Men hon är religiös och tar ofta på sig rollen som klanledare för ”muslimerna”.

Hon inleder artikeln med: ”Nu har Ebba Busch Thor deklarerat att det mångkulturella samhället är dött. Jag förstår inte varför dess motsats, monokultur, skulle vara något att sträva efter. Jag vet inte heller riktigt vad Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och andra konservativt och nationalistiskt sinnade anser att begreppet mångkulturellt samhälle betyder.”

Nalin Pekgul kunde ju bilda sig lite och exempelvis läsa Amartya Sen, Elham Manea, Kenan Malik, för att bara nämna tre forskare som inte är ”konservativt och nationalistiskt sinnade”.

Mångkulturalism och monokultur är inte varandras motsatser. Tvärtom är de synonymer. Mångkulturalismen, idén om att alla kulturer är jämbördiga och statiska, har skapat monokulturer i vissa stadsdelar. Etniska grupper tränger ut andra etniska grupper och sätter upp regler för hur enklaven ska styras. I Sverige har mängder med monokulturer skapats tack vare generösa statliga bidrag till hierarkiskt och despotiskt styrda etniska föreningar och religiösa församlingar, i namn av just mångfald. Gruppidentitetslobbyister, som exempelvis Muslimska brödraskapets aktivister, låter påskina att islams trosfränder är en homogen grupp och att de är denna homogena grupps talespersoner som vet allt om vad denna påstått homogena grupp har för behov.

Nyligen meddelade förra centerpartisten Mikail Yüksel, som uteslutits ur Centern på grund av samröre med turkiska islamistiska Grå vargarna, att han startar ett nytt parti och vill att ”muslimer” ska få minoritetsställning i grundlagen. Och låter därmed påskina att han företräder ”muslimer”, inklusive Nalin Pekgul, och att ”muslimer” är en homogen grupp med identiska behov en paragraf i grundlagen ska stadfästa. Frågan är då: Vem ska definiera vilka gruppidentitetsbehov som ska rymmas inom kollektivordet ”muslimer”? Nalin Pekgul? Omar Mustafa? Islamiska förbundet i Sverige? Mikail Yüksel och hans parti? Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö? Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa?

Kritikerna av mångkulturalismen lyfter fram just det Nalin Pekgul skriver om vad hon själv menar med ett mångkulturellt samhälle: ”det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst”.

Statsvetaren Elham Manea, som är människorättsaktivist, kritiserar att mångkulturalismen som ideologi har införts i Storbritannien av politiker uppifrån för att de enkelt ska kunna överlägga med talespersoner för påstått homogena grupper och att detta har gynnat islamister. Hon lyfter fram att grupper inte alls är homogena, att kulturer inte är statiska, att enskilda personers individuella fri- och rättigheter kränks i dessa grupper som sägs ha en gruppidentitet. I boken Women and shari’a law (2016) ger hon flera exempel på hur individuella rättigheter kränks. Bland annat berättar hon om en ung kvinna av asiatiskt ursprung hon träffade i London 2013 under ett möte med en hbtq-grupp. Kvinnan var ateist och lesbisk och var beslöjad. Hon var beslöjad på grund av det sociala trycket i hennes bostadskvarter i Birmingham. Hon vill inte vara beslöjad, men både hon och hennes föräldrar skulle råka illa ut om hon gick barhuvad. Som beslöjad får hon genast av samhället i stort etiketten muslim. En religiös identitet. Men hon är ateist (s. 19).

Synålsvägrarna Katerina Janouch och Lars Åberg
Författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch och journalisten och författaren Lars Åberg är två personer som vägrat se Sverige genom ett nålsöga. Hade Sverige varit en kommuniststat eller fasciststat hade de i svenska medier hyllats och kallats för dissidenter. Deras böcker om tillståndet i dagens Sverige kommer att vara guld värda för framtida forskare som vill ha en bild av hur det verkligen såg ut i Sverige under 2000-talets första decennier.

Jag har med stor behållning läst Katerina Janouchs två böcker Bilden av Sverige. En personlig resa (2017) och Bilden av verkligheten. Resan fortsätter (2018) om tillståndet i Sverige, hennes ömsinta skildring av föräldrarna och hennes kärlek till Sverige och den svenska naturen. Och vrede och förtvivlan över vad det blivit av det välordnade land hon tillsammans med föräldrarna kom till år 1974 från dåvarande Tjeckoslovakien. Hennes beskrivning av den svenska naturen som hon inleder med ”Sverige är så vackert så man vill gråta” är nog den mest inlevelsefulla och kärleksfulla skildring av den svenska naturen jag läst (2017, s. 170–174).

Hon ger en skrämmande inblick i hur hon bokstavligen över en natt förvandlas från uppburen författare och opinionsbildare till att bli i det närmaste paria och kallas rasist, högerextremist, främlingsfientlig efter en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal 9 januari 2017 där hon svarade nej på frågan om Sverige är paradiset på jorden. Hon pratar om att Sverige inte var förberett på den stora mängden migranter som sökt sig till Sverige. Hon talar om kriminella element som kom bland de asylsökande, att många inte har id-handlingar, att unga män ger sig ut för att vara barn, om våldtäkter, om hur balansen i en liten stad förändras när mängder med asylsökande från andra kulturer flyttar in, att poliser slutar för att de inte orkar med att utsättas för stenkastning, hon talar om ”’no go-zoner, eller hur det kallas” (s. 301), att många svenskar är oroade över utvecklingen, att det är långa köer till cancervården, ”att människor måste vänta i kö och att de inte hinner få vård och dör medan de väntar” (s. 303), att skjutningar förekommer varje dag, att Sverige är mindre tryggt, att svenskar är lite fega, att hon har lärt sig att skjuta, att hon hört att det i Tjeckien finns ett förslag om att tjecker ska få tillstånd att beväpna sig för att kunna använda vapen mot terrorister, vilket intervjuaren bekräftar att ett sådant förslag finns.

En manlig frilansjournalist i Sverige med tjeckiskt ursprung lyssnar på webb-tv-intervjun, skriver samma kväll på Twitter att hon ljuger om Sverige, publicerar nästa dag en artikel i Dagens Nyheter att hon sprider rykten och fördomar om Sverige.

Och Katerina Janouch hamnar ute i den iskalla svenska kylan.

En enda man. Och sedan flocken som ger sig på hennes bokförlag och kräver att de ska bryta kontakten.

Till och med statsminister Stefan Löfven ansåg sig ha rätt att fördöma henne.

Allt hon gjorde var att säga sin uppriktiga mening om tillståndet i Sverige.

Det var länge sedan yttrandefriheten var helig i Sverige. I dag kan den som högt säger sin uppriktiga mening om tillståndet i Sverige förlora sin familj, sina vänner, sitt arbete.

Skälet till censuren heter okontrollerad migration och avsaknad av en vettig integrationspolitik, två fenomen vi ska tiga om.

Jag har likaså med stor behållning läst Lars Åbergs båda böcker Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (2017) och Landet där vad som helst kan hända (2018). Lars Åberg har i flera decennier följt utvecklingen i Sverige och skildrar förvandlingen, vad den kostar i pengar och vad den kostar i människoliv. Han har bland annat tillsammans med Eduardo Grutzky skrivit boken Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013). I Framtidsstaden intervjuar han både tjänstemän och politiker. Han skriver om Malmö att invånarna i Rosengård betraktas som offer, att man under lång tid lagt resurser på enkönad föreningsverksamhet i Rosengård, ”utan att integrationen förbättrats”, han använder uttrycket ”parallella småfurstendömen” (s. 37), att tolvåriga flickor kom till skolan med sönderdiskade händer (s. 41), att en somalisk man som kom till Sverige 1988 för att studera säger om vikten att kunna somalisk historia att det förr i tiden inte var många som klädde sig religiöst, att flickorna i Somalia på 50- och 60-talen hade korta kjolar i skolan, ”nu har man fått en religiös radikalism” (s. 82), att Vänsterpartiet har haft ansvaret för jämställdhetsfrågor och diskrimineringsfrågor i Malmö sedan 2006, att de hävdar att hedersförtryck är en rasistisk myt (s. 127), att Malmöpolitikerna tonade ner arbetslinjen, liksom föräldrarnas ansvar för vanvårdade barn, att mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet ersattes med ”kampen mot främlingsfientlighet och rasism” (s. 150).

Det tolkar jag som att de neo-marxistiska ArA-aktivisterna, som utmålar Sverige som fienden och hävdar att forskning om hedersförtryck och kulturskillnader är rasism, har tagit över Vänsterpartiet i Malmö.

Ett uppdrag för framtida forskning om Malmö borde vara en jämförelse mellan Lars Åbergs och andra författares skildringar av verkligheten och ArA-aktivisten professor Paulina de los Reyes Sverigefientliga teoretiska utläggning om Rosengård, ”Rosengård är min Shatila! Hegemoniska berättelser och gränsöverskridande erfarenheter” i antologin Framtidens feminismer. Intersektionella interventioner i den feministiska debatten (2007) och hur hon har påverkat integrationsarbetet. Paulina de los Reyes (från Chile) och de andra ArA-aktivisterna har gjort akademisk karriär på att utmåla Sverige som en förtryckarstat och invandrare som förtryckta. Allt Paulina de los Reyes skriver genomsyras av hennes hat mot Sverige. Det land som gett henne asyl. Nation är en vedervärdig företeelse eftersom begreppet om en nation utestänger de stackars invandrarna, enligt henne. Kommentaren ”Rosengård är min Shatila” fälldes av en kvinna boende i Rosengård under ett möte 2004. De kallblodiga massakrerna i de två palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 under inbördeskriget i Libanon blev en världsnyhet. Libanon var då ockuperat av Israel i syfte att köra ut PLO som attackerade Israel från Libanon. Massakrerna utfördes av den kristna falangistmilisen. De palestinska flyktinglägren uppfördes 1948 och invånarnas rörelsefrihet i Libanon är starkt begränsad.

Paulina de los Reyes spinner vidare på temat flyktingläger när hon använder rubriken ”Shatila i Rosengård”. Förhållandena i Rosengård är enbart Sveriges fel. Ungdomskravaller pågick i Rosengård våren 2007. Nyamko Sabuni var integrationsminister och besökte Rosengård. Paulina de los Reyes citerar Nyamko Sabuni och kritiserar att Sabuni talade om föräldraansvar och att invånare inte känner till andra områden än Rosengård och inte vill lämna stadsdelen trots att de erbjuds möjligheter på annat håll och att Sabuni sa att hon inte kunde göra så mycket på nationell nivå (s. 106).

Nyamko Sabuni behandlade invånarna i Rosengård som handlande subjekt. Enligt Paulina de los Reyes stigmatiserade hon därmed Rosengård. Paulina de los Reyes finner likheter mellan flyktinglägret Shatila i Libanon och Rosengård: ”Uppenbart är att både Shatila och Rosengård definieras som platser som står utanför den nationella gemenskapens gränser. Det är också denna omständighet som gör att dess invånare förpassas [min kursiv] till en avvikande, villkorad och tillfällig tillvaro” (s. 107).

Från handlande subjekt till offer. Det är angeläget att granska i vilken mån Vänsterpartiet i Malmö har anammat ArA-aktivisternas inställning att invandrare är offer som det är rasism att ställa krav på. Det som saknas i Paulina de los Reyes artikel om Rosengård är de reaktionära religiösa ledarna som utövar ett enormt socialt tryck på invånarna att avskärma sig från Sverige och inte bli ”försvenskade”.

ArA-aktivisterna är ett kotteri hårdföra kommunister som tillåtits styra integrationspolitiken i decennier. Sverige är en förtryckarstat. Svenskarna är rasister. De agerar censurbyrå och hudflänger alla som behandlar invandrare som handlande subjekt. De har saboterat integrationspolitiken. De har saboterat arbetet mot hedersförtryck. De styr Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet. De styr Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet. Annie Lööf (C) bör förklara varför hon accepterar att regeringen Löfven gav ArA:s samhällsomstörtande kommunister i uppdrag att utforma Nationell plan mot rasism som Anders Ygeman (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) presenterade.

Det är inte synd om människor som får uppehållstillstånd i välfärdslandet Sverige.

Lars Åberg intervjuar en person som säger att många stadsdelar har blivit som Rosengård: ”Det omhändertagandeperspektiv som funnits inom framför allt socialtjänsten har varit självförstärkande och delvis inriktat på att behålla de egna tjänsterna. De krafterna är mycket starka” (2017, s. 152). Personen fortsätter: ”Det finns krafter som propagerar för utanförskap och som fortsätter att utöva makt i stadsdelarna genom att myndigheterna ger dem projektbidrag och inflytande. Man letar efter någon att samarbeta med, men får ingenting tillbaka, ingen insyn. Tänk om man hade tagit tag i detta för 10–15 år sedan! Där fanns ett slags brytpunkt. Då valde vi att vara toleranta mot att människor är arbetslösa och utanför” (s. 153).

Lars Åberg skriver: ”De många stadsdelar som benämns som utanförskapsområden är i själva verket sedan lång tid tillbaka omhändertagna och föremål för särskild, riktad omsorg. De är satta under något som kan liknas vid socialt förmyndarskap. Det stora problemet är att denna strukturella välvilja inte har lyckats förmedla tillräcklig kunskap, bidra till tillräcklig självförsörjning eller skapa rörlighet, geografiskt, socialt. Den har inte heller förmått garantera de boende trygghet, något som vandalism, kriminalitet och begränsningar av kvinnors frihet understryker” (s. 157).

Lars Åberg skriver om hur invandrare utnyttjar den generösa invandringspolitiken och skaffar sig inkomster som vida överstiger genomsnittssvenskens inkomster (s. 229, 230). Han skriver: ”Det förekom att familjer som fick två lägenheter av socialen hyrde ut den ena och trängde ihop sig i den andra, med barnen travade på madrasser och kläderna i lådor på balkongen” (s. 40). Vidare: En kvinna säger om sin man: ”Han hyrde ut lägenheten svart och fick den betald av socialen” medan han bodde hos föräldrarna i Köpenhamn (s. 126).

Åberg använder ordet ”integrationsindustrin” om det påkostade arbetet med integration som bara fortsätter och fortsätter men aldrig ger några resultat. Han skriver om två dominerande strategier som inte var så lyckade: ”dels ambitionen att isolera och radera ut Sverigedemokraterna genom att undvika att prata om svårigheterna på integrationsområdet, dels försöket att reducera de reellt existerande problemen med traditionell bistånds- och projektverksamhet. Resultatet har blivit sämsta tänkbara; man har både fått det parti man ville motverka och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas. En möjlig slutsats som kan dras av integrationsindustrins tålmodigt repetetiva arbete är att strukturell välvilja ger ungefär samma resultat som om de utpekade områdena faktiskt hade blivit strukturellt diskriminerade. I namn av integration har man befäst segregationen” (s. 233).

Lars Åberg nämner att han vid vårterminens slut 2003 skrev tre artiklar om sin oro över hur barnen hade det i vissa kvarter i Malmö där de sprang ute om nätterna utan tillsyn. ”Gensvaret blev stort; människor från hela landet med intresse för de uppväxtmiljöer vi erbjuder de yngre hörde av sig. De enda som inte tyckte att det var bra att diskutera Rosengård visade sig finnas bland mina närmaste kollegor, journalisterna. Några av dem slutade hälsa, andra fick något grumligt i blicken. Det var som om jag över en natt hade förvandlats, genomgått en personlighetsförändring och inte längre tillhörde det allmänt kulturradikala mediegänget. Genom att beskriva existerande missförhållanden, och de boende i området som handlande subjekt, hade jag ägnat mig åt stigmatisering och svartmålning. Det var i alla fall vad jag anade att de tänkte. Nja, det är inte korrekt att säga ’de enda som inte tyckte det var bra’. De ansvariga politikerna i Malmö teg som muren” (s. 166).

En patient i veckan dör i onödan på grund av platsbrist och sänkt patientsäkerhet
Det främsta tecknet på en livskraftig demokrati är öppenhet. Som framgått av detta blogginlägg är det inte bara migrations- och integrationsproblemen det inte går att tala öppet om utan också sjukvården. Personer med insyn i vården riskerar sina anställningar om de talar öppet om missförhållandena. Katerina Janouch ljög inte när hon sa att människor i Sverige dör medan de väntar på att få rätt vård. Två år innan hon medverkade i den fatala intervjun skrev läkaren Magnus Edner i sin bok Sjukvården behöver vård att en person i veckan dör i onödan på grund av platsbrist och sänkt patientsäkerhet (s. 11). Han skriver också om inkompetenta landstingspolitiker, hur de slösar med skattemedel och detaljstyr sjukvården de inte kan något om.

Politiker ger inte frivilligt upp makt. Sverige behöver det professorn i historia Lars Trägårdh kallar för en rättighetsrevolution. Det är dags att Sveriges befolkning slår näven i bordet och med en röst säger ifrån att vi har fått nog av inkompetenta politiker.

Grupp mot grupp
Sverige har råd att välkomna lassvis med asylsökande från hela världen och finansiera kostnaderna medan de söker uppehållstillstånd. Sverige har råd med en omfattande anhöriginvandring. Sverige har råd att försörja mängder med analfabeter och folk som inte lärt sig svenska eller inte gått ut grundskolan med godkända betyg och som aldrig kommer att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Sverige har råd att försörja parallellsamhällen vars ledare kräver att invånarna inte ”försvenskas”. Sverige har råd att finansiera tolkar åt invånare som bott decennier i Sverige när de behöver sjukvård eller vid kontakter med myndigheter. Sverige har råd att hålla i gång en hel ”integrationsindustri” (Lars Åbergs ord) utan att kräva motprestationer av den som får bidragen. Sverige har råd att inte bara finansiera hela asylprocessen för alla de 35 000 ”ensamkommande” utan id-handlingar som kom 2015 och sedan genom gymnasielagen ge flera tusen som fått avslag i alla instanser rätt att stanna i Sverige och gå på gymnasiet. Sverige har råd att lägga ut hundratals miljoner på religiösa verksamheter som strider mot den svenska demokratin och bidrar till segregationen. Sverige har råd att finansiera etniska föreningar som bidrar till segregationen. Sverige har råd att decennium efter decennium försörja universitetens Sverigefientliga samhällsomstörtande statsanställda ArA-aktivister. Sverige har råd att ge det lika Sverigefientliga och samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets föreningar och aktivister hundratals miljoner skattekronor. Men en patienträttighetslag är för dyrt.

Jag kommer att skriva till de åtta riksdagspartierna och skicka en länk till detta inlägg och be dem berätta när de tänker stifta en patienträttighetslag, vad de tänker göra åt det destruktiva styrsystemet New Public Management (NPM) och det lika destruktiva prissättningssystemet diagnosrelaterade grupper (DRG), vilket parti det var som såg till att den destruktiva kömiljarden hamnade i Januariöverenskommelsen och när de tänker lägga ner de ojämlika landstingen och ge staten det övergripande ansvaret över sjukvården så att alla Sveriges invånare får en likvärdig sjukvård vilken landsdel de än bor i och så att medborgarna kan utkräva ansvar. Och fråga när de tänker stifta en lag om att inga skattemedel ska gå till religiösa verksamheter och etniska föreningar.

Jag uppmanar landets alla invånare att kontakta riksdagspartierna och be om svar varför det är för dyrt att införa en patienträttighetslag just i Sverige, vilken inställning de har till NPM, DRG, och den destruktiva kömiljarden. Samt kräva att politikerna drar in alla skattemedel till religiösa verksamheter och etniska föreningar och flyttar över de pengarna till sjukvården.

3 september 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

DN:s ledarskribent Erik Helmersons artikel om ”slöjan” är ännu ett bevis på att det väl bara är Israel som överträffar DN när det gäller att sänka sitt varumärke

Erik Helmerson ägnar sig åt den populära svenska sporten att krossa små flickors liv, framtidsdrömmar och förhoppningar med sin ledare ”Staten ska inte jaga skolbarn i slöja”. Han kunde lika gärna ställa sig på en skolgård och stena flickorna i hijab till döds. Deras liv är redan krossat.

En gång i tiden borgade Herbert Tingsten (d. 1973) och Ingemar Hedenius (d. 1982) för att Dagens Nyheter kraftfullt tog avstånd från totalitära ideologier och regimer. Och för att sakkunskap var tidningens rättesnöre.

Så länge det jollriga babyspråket slöja används i debatten i stället för hijab kommer de små förslavade flickorna aldrig att befrias. Det svenska ordet slöja är kopplat till bröllopskläder och sorgkläder.

Hijab är kopplat till en totalitär politisk tolkning av islam, där flickan/kvinnan inte har något egenvärde, till död åt homosexuella, död åt judar, död åt avfällingar från islam.

Hijab är också kopplat till avskärmande från och förakt för det svenska samhället och de svenska lagarna, till att pojkar och flickor, män och kvinnor ska hållas åtskilda.

Helmersons artikel är en kritik av Moderaternas vice partiordförande Elisabeth Svantessons efterlysning av en utredning om beslöjningsförbud i skolan. Han kopplar beslöjning till islam, som om det bara finns en tolkning av islam, när han skriver om två val där det ena är: ”Islam är en unik religion. För den gäller särskilda regler. Det är just slöjan vi förbjuder. Jag är inte jurist, men denna linje lär få hyfsade problem att godkännas av EU-rätten.”

Erik Helmerson demonstrerar att han saknar kunskap om olika tolkningar av islam och debatten om hijab som i Sverige pågått i ett par decennier, en debatt ledd inte minst av personer med rötter i länder där hijab/chador är ett obligatoriskt plagg och förenat med tortyr, piskrapp, fängelse, död för den kvinna som bryter mot påbudet.

Helmerson skriver också: ”Personligen tänker jag att man kunde söka en lösning som ser ut ungefär så här: Låt föräldrarna bestämma hur deras barn ska klä sig. När barnen blir myndiga bestämmer de själva. Då får ingen annan – vare sig stat, religiös auktoritet eller familj – kräva eller förhindra att någon tar på sig slöja, kippa eller kors. Vi borde verkligen införa ett sådant system, om vi inte redan hade det.”

I samma ögonblick föräldrarna bestämmer att den lilla flickan ska bära hijab är hon livegen. Hon är giftasvuxen vid nio års ålder, fadern kan över huvudet på henne gifta bort henne i en moské. Tar en flicka av sig hijab när hon är myndig riskerar hon att förlora hela sin familj, hela sitt sociala liv, sitt eget liv.

Så mycket för den valfriheten.

Så länge hijab enbart kopplas till föräldrars religionsfrihet, hedersförtryck och sexualisering av barn och hela det totalitära paket hijab står för sopas under mattan kommer den populära svenska sporten att krossa små flickors liv, framtidsdrömmar och förhoppningar att fortleva.

Moderaterna har ett unikt tillfälle att under den kommande kongressen konsekvent använda beteckningen hijab och lyfta fram den totalitära tolkningen av islam hijab står för och allt det obehagliga som inga politiker hittills har velat lyfta fram.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om hijab. Jag länkar till ett av dem.

27 augusti 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus