Alla inlägg av Mona Lagerström

Timbros Eli Göndör Del 2, Magnus Norell, Salahuddin Barakat och Yasri Khan

Fortsättning från föregående inlägg.

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Religionsvetaren Eli Göndörs sågning av den internationellt erkände terrorismforskaren Magnus Norell
Muslimska brödraskapets olika organisationer tog, som framkommit, alla tillfällen i akt att kritisera Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige. Vilket är förståeligt eftersom hela deras offentliga finansiering riskerade att frysa inne och aktivisternas främsta inkomstkälla försvinna.

Men varför Eli Göndör gav sig in i klagokören är inte självskrivet. Han nöjde sig inte med att kritisera kunskapsöversikten i en kanal, utan i tre olika kanaler. Han var med och undertecknade kritiken på Religionsvetenskapliga kommentarer, men strök sedan sitt namn, inte på grund av kritiken, som han håller med om, utan på grund av hänvisning i texten till en bloggare han tar avstånd från.

Han ställde sig alltså på samma sida som Mattias Gardell, Muslimska brödraskapets torped och härförare i Sverige som av Johan Lundberg placerats i gruppen ”ljusets fiender”.

Göndör kritiserade också kunskapsöversikten tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i debattartikeln ”Vi är rädda för MSB:s rapport” och skrev dessutom ett offentligt inlägg på Facebook.

I det här tidigare blogginlägget kommenterar jag Göndörs kritik under rubriken ”Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet”. Där kommenterar jag även hans doktorsavhandling. Även i detta inlägg om helvetesläran kommenterar jag hans doktorsavhandling.

Här kommenterar jag bara kortfattat ett citat i artikeln skriven tillsammans med Mattsson samt Göndörs inlägg på Facebook och lägger fram en hypotes om bakgrunden till Göndörs sågning av Norell. Om min hypotes är sann eller falsk kan bara Göndör avgöra.

Tillsammans med Mattsson skriver Göndör: ”Rapportens brister består inte av att det framförs kritiska, eller om man så vill kontroversiella, ståndpunkter. Utan för att rapporten innehåller icke-acceptabla akademiska brister så som att en del referenser är felaktiga och att källor inte överensstämmer med de referenser som nämns i texten. Alla har dock rätt att skriva en undermålig text, det gäller även doktorer och docenter. Därför handlar inte vår kritik om texten.”

Hela texten avfärdas som undermålig på grund av några smärre brister i akribin. Ett bekvämt sätt att slippa diskutera just innehållet. Alla som skriver facklitteratur vet hur lätt det är att missa namn i källförteckningen, skriva fel namn i texten eller stava namn fel. Hjärnan blir trött emellanåt. Efterlysning av en erratalista hade räckt.

Med tanke på den energi Göndör la ner på att sänka Magnus Norell förväntar man sig att han själv är extremt noga när det gäller källor för att så att säga markera för Norell hur ett vetenskapligt verk bör se ut, även om nu Norells text enbart handlade om en kunskapsöversikt inom ett sorgligt eftersatt område och inte gjorde anspråk på att vara en vetenskaplig rapport. Och för tydlighetens skull: Norells text är späckad med noter helt enligt vedertagna vetenskapliga normer. Och för ännu mer tydlighets skull: Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis text om Muslimska brödraskapet i Sverige bröt ny mark. Eli Göndör och hans islamologkolleger ägnade inte Muslimska brödraskapets destruktiva effekt på den svenska demokratin och ”ett Sverige som håller ihop” någon uppmärksamhet. Innan MSB gav Magnus Norell uppdraget. Norells text publicerades i februari 2017.

Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam publicerades 2018. Jag gjorde som jag brukar göra när jag läser fackböcker. Jag kollade noter i intressanta avsnitt för att se vem Göndör refererade till och eftersom han bara nämner författarens namn och årtal i notapparaten fortsatte jag till källförteckningen för att se titeln på de refererade författarnas verk.

I kapitel 6 om Muslimska brödraskapet står not 91 på sidan 97. I notapparaten står namnet Commins, årtal 1994. Men vad personen skrivit står inte i källförteckningen.

Göndör skriver en hel del om vad statsvetaren Khalil al-Anani har att säga om Muslimska brödraskapet (s. 102–106). Ananis namn står i noterna 99, 100, 102, 103, 104, 118 med årtalet 2016. Men jag hittar inte Ananis namn i källförteckningen och får inte veta vad Ananis bok som Göndör använder sig av heter.

Likadant är det med sociologen Nülifer Göle (s. 119, 120). Göle står nämnd i not 119, årtal 2015, men finns inte i källförteckningen.

Ska jag därför döma ut hela Göndörs bok I Guds namn som undermålig med icke-acceptabla akademiska brister? Koncentrera mig på akribin och strunta i innehållet? Till skillnad från Norells text är Göndörs bok utgiven på ett förlag. Redaktörens namn står till och med utsatt. Ändå saknas i källförteckningen flera verk Göndör använder sig av i sin framställning. Jag vet inte om fler källor saknas eftersom jag inte kollade alla.

Däremot finns de tre jag nämner ovan i källförteckningen i Eli Göndörs bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser utgiven på Timbro förlag 2017, alltså ett år tidigare. Där heter Göle Nilüfer i förnamn, inte Nülifer. Commins heter David.

Dessutom har Göndör i boken I Guds namn inte satt ut översättarens namn på utländska böcker utgivna av svenska förlag, inte ens när han citerar ur den svenska utgåvan som exempelvis när han på sidan 196 citerar Jean-Paul Sartres Förord till Franz Fanons bok Jordens fördömda utgiven på Leopard Förlag eller översättaren till Edward Saids bok Orientalism utgiven av Ordfront.

I boken I Guds namn, utgiven på ett annat förlag, finns mängder med identiska textsjok från Religionskollision som gavs ut på Timbro året innan. Jag återkommer till Göndörs I Guds namn, publicerad efter Norells/MSB:s kunskapsöversikt, och efter Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) som handlar mycket om Muslimska brödraskapet, och fortsätter här med Göndörs utbrott på Facebook.

Göndörs inlägg har som rubrik ”’MSB/Norell härvan.’ Vad är problemet och varför?” daterat 17 juni 2017. Göndör inleder med att han erbjöd flera tidningar ett förslag till en text han tänkte bygga ut, att alla tackade nej och eftersom Säpo gått ut med att det finns flera tusen radikala extremister i Sverige bestämde han sig för att publicera texten på Facebook. Han skriver: ”Frågan är om Muslimska Brödraskapet (MB) verkligen är problemet? och om det är ett problem hur ser problemet ut? Är det ett säkerhetsproblem eller något annat. Och om det finns ett säkerhetsproblem är det MB eller något annat?”

Om Muslimska brödraskapet är ett problem, skriver Göndör. Muslimska brödraskapet är ett problem i vartenda ett av de sjuttiotalet länder de installerat sig i, oberoende av om landet är en arabisk diktatur eller en västerländsk demokrati eller om de utövar våld eller håller sig inom den västerländska demokratins ramar. De är ett destabiliserande element med sitt påverkansarbete att islam bara har en tolkning, deras. De har en teokratisk agenda i strid med den västerländska demokratin. De bedriver intensiv missionsverksamhet, dawa, i syfte att islamisera ett land och införa sharia. Och de backas upp av oljemiljarder, särskilt från Qatar och Kuwait numera.

Göndör skiljer på integrationsproblem och säkerhetsproblem. En tolkning av hans text är att rör det sig om Muslimska brödraskapet som ett integrationsproblem så borde MSB ha gett honom uppdraget att skriva kunskapsöversikten, inte terrorismforskaren Norell.

Göndör nämner en fransk studie om representativitet som visar att majoriteten av invånare i Frankrike som definierar sig som islamtroende inte vill representeras av Muslimska brödraskapets självutnämnda talespersoner. Göndör skriver: ”Om vi således för över studien med största försiktighet på Sverige och samtidigt lyssnar på experter om MB som Lorenzo Vidino och Shadi Hamid framträder en bild som tydliggör att MSB kanske har riktat siktet åt fel håll om det är säkerhetsproblemet de är ute efter.”

Alltså: Magnus Norell är inte expert på Muslimska brödraskapet, enligt Göndör, bara två utländska män.

Lorenzo Vidino intervjuades i Aktuellt 3 mars 2017 i samband med islamologernas kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt. Vidino säger att Brödraskapet finns i Sverige, att han inte anser att svenska grenen bör ses som en terroristorganisation och därmed ett direkt säkerhetshot, att de snarare är ett integrationsproblem med tanke på den demokratifientliga ideologi de sprider. Muslimska brödraskapets aktivister påstår att de representerar alla ”muslimer” i Sverige och blockerar därmed andra aktörer.

Göndör ägnar utrymme åt representation och integrationsproblem och medger att det saknas forskning, att han är för forskning om Brödraskapet i Sverige. ”Men det ska göras rätt och av människor som kan ämnet.”

Och det kan inte Magnus Norell? Aje Carlbom? Pierre Durrani?

Att det är sig själv Göndör avser framkommer av denna passus i kommentarsfältet där han kallar Norells/MSB:s kunskapsöversikt för förstudie. ”Vad en förstudie är vet jag. Även en förstudie måste följa vissa grundläggande principer. På 2 timmar hade jag kunnat rensa upp den så den kunde ha passerat utan avgörande motstånd.”

Frågan är då varför Göndör inte la ner tid på att se till att akribin i hans egen bok I Guds namn följer vissa grundläggande akademiska principer, exempelvis att författare han bygger sin framställning på står i källförteckningen så att läsaren kan kontrollera om Göndörs framställning stämmer.

Eli Göndör menar uppenbarligen att hans kunskaper om Muslimska brödraskapet och politisk islam (islamism) överstiger Magnus Norells. Vilket är helt uppåt väggarna. Det räcker med att jämföra Göndörs två böcker med Norells olika artiklar i ämnet och Norells bok Kalifatets återkomst.

Eli Göndör och Magnus Norell är varandras motpoler. Göndör vill skydda islam från kritik, Norell vill skydda den sekulära rättsstaten
Eli Göndör vill skydda islam från kritik. Han använder exempelvis uttrycket ”den pågående attacken mot islam” i boken I Guds namn (s. 215). En märklig inställning med tanke på att han har en doktorsgrad och att islams lära består av en samling texter skrivna av människor och att Bibeln sedan länge av forskare, inte minst filologer, behandlats som vilken text som helst skriven av människor. Och med tanke på att Sverige är Ingemar Hedenius-land. Hedenius behandlade texterna om den kristna läran som texter skrivna av människor och inte av ett utomjordiskt väsen man måste vörda och betrakta som heligt. Vi kan tacka Hedenius för att merparten av landets befolkning, enligt internationella undersökningar, vänt organiserade religioner, deras läror och prästerskap ryggen och är bland de mest toleranta i världen.

Att intolerans och religioner hänger ihop skriver statsvetaren professor Bo Rothstein i artikeln ”Religiösa friskolor saknar laglig och etisk grund” i Göteborgs-Posten 7 juni 2019. ”På samhällsnivå uppvisar länder där människor i hög omfattning praktiserar religion en betydligt högre grad av korruption. I dessa länder uppger också betydligt fler människor att de inte anser att ’andra människor i allmänhet går att lita på’, vilket bör tolkas som att de anser att den allmänna moraliska halten i deras samhällen är mycket låg.” Rothstein skriver också att regioner inom samma land skiljer sig markant i fråga om social tillit beroende på om en religion har ett starkt inflytande (svag social tillit) eller ett marginellt inflytande (stark social tillit). ”En omfattande studie som jämför barn som växt upp i religiösa familjer med dem som växt upp i sekulära familjer visar att de förra har större sannolikhet att som vuxna komma att omfatta normer som auktoritetstro, intolerans, nationalism, militarism och hämndlystnad.”

Varför nationalism skulle vara så negativt har jag svårt att förstå.

Göndör skriver i I Guds namn att han har ägnat en stor del av sitt liv åt religiöst meningsskapande (s. 11, 12). Hans definition av religiöst meningsskapande lyder: ”ett samlingsbegrepp för processer som innebär att människor med hjälp av religiösa uttryck [hijab och handskakningsvägran bland annat, se del 3] och idéer formulerar en berättelse som ger dem mening med tillvaron” (s. 10).

Berättelse är ett ofta förekommande ord i boken.

Det finns inget att invända mot Göndörs kommentar att ”religion formas av utövare i olika sammanhang. [. . .] Få skulle i dag hävda att religion är något slags fristående väsen som tränger sig in i människors sinnen och påverkar dem eller förvrider vad som annars skulle ha varit deras sunda förnuft” (s. 17).

Men de tre engudsreligionerna, liksom hinduismen exempelvis, har ju sin bas i texter. Utövarna formar ju sin religion utifrån tolkning av texterna och de olika sociala och politiska sammanhang utövarna befinner sig i.

Göndör menar att utövaren av en religion ska ställas till svars för sina handlingar, inte religionen. ”Det är utövarna som fyller religiösa begrepp och idéer med det politiska och sociala sammanhang de lever i för att den vägen legitimera mord och förtryck av andra”, skriver Göndör (s. 17.). Problemet är utövaren, inte ”religiösa begrepp och idéer”.

Islams urkunder har därför ingen del i våldet som sker i islams namn?

Magnus Norell har en helt annan utgångspunkt i Kalifatets återkomst. Boken handlar om islamism (politisk islam). Islam har med IS, al-Shabaab, al-Qaida, Boko Haram, talibanerna och liknande terroristgrupper att göra, framhåller Norell. Han talar om vikten av en ”inom-muslimsk uppgörelse”, att uttolkarna av islam inte har frigjort sig från sammankopplingen religion och politik på samma sätt som uttolkare av kristendomen och judendomen. Han skriver: ”Kriget mot islamism är omöjligt att vinna utan ett inom-muslimskt ’krig’ mot den ideologiska grogrund som islamismen bygger på. Och här finns en viktig förklaring till det kaos som nu råder i Irak och Syrien, nämligen det faktum att islamismen (eller politisk islam om man så vill) – både i sunni- och shiavarianter – åtnjuter ett betydligt större stöd hos många araber i Mellanöstern än vad vi i Väst möjligen vill se” (s. 62).

Vidare:

IS är islamiskt och det är detta faktum som måste erkännas och bemötas. Detta faktum att IS är en konsekvens av islamisk historia och det sätt på vilket islams religiösa uttolkare har hanterat dess tankegods, var också en annan välkänd arabisk politiker inne på. I ett uppmärksammat tal vid Al-Azharuniversitetet i Kairo i början på januari 2015, sade Egyptens president Al-Sisi att IS, och islamism överhuvudtaget, inte enbart var en extremistisk tolkning av islam, utan att dess idéer om jihad och religiöst styre finns förankrade i islams grundteser såsom islams ortodoxa huvudfåra har tolkat den. Han sade vidare att det krävdes en ”religiös revolution” för att bekämpa och förändra detta destruktiva tankegods, och att det borde vara de religiösa auktoriteterna som gick i täten för den revolutionen. Att Sisi höll talet inför just dessa religiösa auktoriteter i ett av sunni-islams huvudsäten var signifikant och ett sätt för den mycket religiösa presidenten att verkligen hamra hem budskapet att detta är ett problem och en utmaning den muslimska världen inte kommer undan. Han tryckte på att det är det sätt på vilket dessa och andra religiösa företrädare för islam genom tiderna har definierat och lärt ut om islam som lett fram till de destruktiva krafter vi nu ser runt om i muslimska länder. Och han uppmanade åhörarna att omtolka och ifrågasätta sitt eget lärande och undersöka grundtexterna för att hitta religiösa verktyg för att bekämpa islamismen (s. 95, 96).

Norell skriver att Sisis tal väckte stor uppmärksamhet i regionen men att det knappt rönte någon uppmärksamhet i Sverige och andra europeiska länder.

Norell skriver också att islamism inte är någon egen typ av muslimsk tro. ”Det är en politisk ideologi”, skriver han, ”baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet” (s. 111). Liksom inom alla andra politiska ideologier finns det många olika schatteringar av islamism. Gemensamt är dock den totalitära synen, att individen är underordnad staten och saknar de demokratiska staternas individuella fri- och rättigheter. Gemensamt är också västfientligheten och ”ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna i allmänhet” (ibid.). Väst får skulden för islamiska länders tillbakagång.

Norell skriver en hel del om Muslimska brödraskapet. Bland annat: ”Muslimska brödraskapets roll historiskt när det gäller framväxten av militanta islamistiska rörelser är oomtvistlig”(s. 118). Vidare: ”Det är alltså under modern tid, med början på 1920-talet, som Muslimska brödraskapet lade grunden till den moderna islamismen och blev en sorts inkubator till dagens islamistiska rörelser. Detta skedde genom att definiera sharia som det ultimata målet för islam, understryka vikten av jihad som verktyg för att nå det politiska målet, ge religiös sanktion för politiska mord och terrorism, upphöjandet av det muslimska samhället (Umma) ovanför nationalstaten (något som i sin tur lade grunden för konflikter med de rådande arabiska staterna) samt en intim koppling mellan det religiösa och politiska ledarskapet” (s. 120).

Norell lyfter fram att Brödraskapets metod i väst inte bygger på våld och ett snabbt maktövertagande utan på långsiktighet och att de använder sig av demokratiska kanaler för att driva igenom sitt program.

Magnus Norell betonar vikten av att separera religion och politik. Det finns inte en enda stat där religion och politik är sammankopplade som respekterar individuella fri- och rättigheter, tankefrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, framhåller han. Bara den sekulära rättsstaten där religion och politik är åtskilda kan garantera dessa rättigheter.

Norell kritiserar att Sverige, liksom många andra länder, ser invandrargrupper som kollektiva enheter, vilket gynnar islamister eftersom de är bäst på att organisera sig och presentera sig som rätt organisation att tillvarata den muslimska gruppens intressen (s. 163). Norell lyfter fram hur särskilt ideologin om mångkulturalism, där grupprättigheter betonades på bekostnad av helhetstänkande, stärkte islamisterna när invandringen från länder där islam är den dominerande religionen ökade. Han skriver: ”De som fört (och för) fram krav på särlagstiftning är ofta just företrädare för den islamism som anser att muslimer bör eftersträva att bygga upp egna offentliga institutioner – med skarpa gränser mot omvärlden – i det land där de hamnat. Det passar bra in i den multikulturalism som blivit tongivande för hur Väst ska hantera invandrade muslimer” (s. 165).

Och ideologin om mångkulturalism, säger Norell, var som klippt och skuren för islamister och att Muslimska brödraskapet gick i täten. ”Eftersom det nu plötsligt fanns att nytt kollektiv (muslimer) fanns det ett behov av ’muslimska företrädare’. Såsom varande bland de bäst organiserade grupperna var det en smal sak för islamister att övertyga regeringar och myndigheter i europeiska länder om att just de var bäst lämpade att representera muslimer. Och eftersom den ideologiska och religiösa bas dessa grupper företrädde blev den enda som riktigt fick utrymme, blev islamism identisk med islam. Det politiska samgåendet med vänsterpartier (från traditionella socialdemokrater till olika miljöpartier) gjorde insteget till politikens finrum enkelt” (s. 165, 166.).

Vidare skriver Norell i en not: ”Redan från början använde sig dock Muslimska brödraskapet av en infiltrationsteknik där man närmade sig olika politiska partier, oavsett ideologisk hemhörighet. Avgörande var det inflytande man kunde få. I Sverige illustreras det av att Muslimska brödraskapets svenska del – Islamiska förbundet i Sverige IFIS – hade två ledare, Abdirisak Waberi och Omar Mustafa som tillhörde Moderaterna respektive Socialdemokraterna”(not s.166).

Och Mehmet Kaplan, Yasri Khan och Mohamed Temsamani i Miljöpartiet kan tilläggas.

Resultatet av ideologin om mångkulturalism (gruppidentitetspolitiken) där hudfärg och religion betonas på bekostnad av individuella meriter, och brännmärkningen av kritiker som ”rasister”, ”islamofober”, sammanfattar Norell så här: ”500 år av europeisk kamp mot religiöst bigotteri, kvävande stam- och skråtänkande och strid för individens rätt och möjligheter att förverkliga sig själv oavsett bakgrund, hudfärg och eventuell religiös identitet, blev delvis undanskuffat och en återgång till kollektiv identitetsbindning baserat på just dessa faktorer blev ’mainstream’” (s. 178).

Norell kommenterar att hädelse har kommit tillbaka (hädelseparagrafen avskaffades 1949), även om det nu kallas hets mot folkgrupp och också krav på att yttrandefriheten bör inskränkas, vilket framfördes efter terrorattentatet 7 januari 2015 mot den franska tidskriften Charlie Hebdos redaktionsmedlemmar. Bland annat nämner Norell att professor Irene Molina [som anser att det är rimligt att kalla utlandsättade som värnar om den svenska demokratin för ”husneger” och som är forskningsledare på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet] i ett samtal med journalisten Sakine Madon i Almedalen sommaren 2015 sa att ”yttrandefriheten kan inte handla om att få kränka människor” och också att censur inte är att ”sudda bort” (s. 185). Norell refererar till en artikel av Sakine Madon i Expressen 2 juli 2015.

Norell nämner också att imamen Salahuddin Barakat i en artikel i Sydsvenskan 17 januari 2015 sa att ”Alla medier har självcensur, även i Sverige, men i USA redigeras stötande innehåll bort. En demokrati bör alltid ha gränser för yttrandefriheten” (s. 179). Sverige bör följa USA, menar Barakat.

Handskakningsvägraren Salahuddin Barakat är ultrareaktionär. Jag har i åtskilliga blogginlägg gett prov på hans reaktionära tolkning av islam som han frikostigt delade med sig av på Islamakademins hemsida år 2013, inlägg som nu är borttagna.

Norell kritiserar att Europa har ”låtit islamism och reaktionär islam föra islams talan” och att politikerna har internaliserat islamisternas tolkning av islam, vilket ökar motsättningarna och försvårar integrationen. Han skriver: ”Det behövs inte mycket numera för att bli kallad islamofob och rasist, och det tenderar att tysta ner och omöjliggöra seriös debatt. Det finns naturligtvis mängder av exempel, men för att bara nämna några få: I det officiella Sverige talas det om ’våldsbejakande extremism’, aldrig, eller nästan aldrig om militant islamism eller jihadism. Därav exempel som det ovan citerade uttalandet av Salahuddin Barakat i Malmö där den religiösa dimensionen helt viftas undan och offren (i detta fall från attackerna i Paris) indirekt skuldbeläggs eftersom de ’missbrukat yttrandefriheten’” (s. 187, 188).

Eli Göndör och islamisterna Salahuddin Barakat och Yasri Khan
Salahuddin Barakat ingår i Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisas (SMFR:s) religiösa råd. SMFR skriver att ”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv). Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

Och för detta ”bistånd” att införa sharia i Sverige fick SMFR 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

År 2015 författade SMFR skrivelsen Konkreta förslag för att förebygga en våldsbejakande världsbild bland människor som identifierar sig som muslimer eller åberopar islam. SMFR kräver att regeringen inte ska koppla islam till IS terrorism: ” Det är därför viktigt att tydliggöra att terrorism inte har någon religion, särskilt från statliga företrädare”, skriver SMFR. ”Detta är viktigt att upprepa i samtliga sammanhang. Genom att hamna i fällan att göra Islam till problemet så bidrar man till att spela subversiva grupper i händerna och ger dessa officiellt tolkningsföreträde och erkännande som legitima representanter för Islam. Detta är viktigt för att dels motverka islamofobiska krafter, men även för att inte erbjuda ISIL mer legitimitet som seriös uttolkare och källa till islamisk kunskap. Att regeringen är tydlig i sin kommunikation om att Islam inte är problemet” (s. 11).

Yasri Khan och SMFR, som är en avknoppning av Muslimska brödraskapet, är en stor del av problemet i Sverige. SMFR är en islamistisk rörelse som bedriver statligt finansierad missionsverksamhet, dawa, i Sverige i nära samarbete med halvofficiella organisationer i Malaysia, vilket jag beskrivit i flera blogginlägg och skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo. Just kopplingen till al-Azhar i Kairo är viktig för Yasri Khan, vilket framkommer här och här och här.

Yasri Khan beundrar även Turkiets president Erdogan och Necmettin Erbakan, grundaren av islamistpartiet Millî Görüş, och gjorde tillsammans med Omar Mustafa och Mohamed Amin Kharraki studiebesök i Istanbul för att lära känna allt om dessa förebilders partier.

Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Eli Göndör ställer sig på samma sida som islamisten Yasri Khan när han vill skydda islams lära från kritik och i stället lägga tonvikten på utövare av en religion under devisen islam begår inte handlingar, individer gör det.

Magnus Norell om den ”intellektuella härdsmältan”
Magnus Norell skriver om den alternativrapport till FN:s CERD som Nätverket svenska muslimer i samarbete (bland andra Yasri Khans förening och andra offentligt finansierade organisationer) skickade till FN februari 2013, sammanställd av Kitimbwa Sabuni tillsammans med Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Omar Mustafa och Ahmed Siraj. De utmålar ”muslimer” som offer för statens förtryck i likhet med statens förtryck av romer förr i tiden. Norell skriver: ”Det mest besvärande är inte att de individer som säger sig representera islam här gör det på sätt som i den citerade rapporten; de följer ju endast sin ideologiska och maktpolitiska agenda. Den verkliga skandalen är att de har tillåtits att skapa sig en plattform varifrån de kan styra en så stor del av debatten om islam i Sverige” (min kursiv, s. 207).

En plattform finansierad med statliga medel.

Norell skriver att de inbjudna till Alice Bah Kuhnkes dialogsamtal om ”islamofobi” den 2 februari 2015 ”är en sannskyldig ’vem är vem’ bland Sveriges islamister, med något undantag. Muslimska brödraskapet fanns naturligtvis med och organisationer och individer aktiva i salafistiska grupper (som bl.a. stött IS-krigare) väl företrädda liksom de som skrev under på den alternativa MR-rapporten redovisad ovan, där Sverige utpekas som en apartheidstat” (s. 209).

Bland deltagarna fanns islamisterna Osman Adem, Salahuddin Barakat, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Abdulkader Habib, Yasri Khan, Rashid Musa, Omar Mustafa, Mohamed Temsamani, Mustafa Tümtürk. Från DO deltog Ammar Makboul som samarbetat med islamisterna, vilket jag skrivit blogginlägg om.

De tillhör det Johan Lundberg kallar ”ljusets fiender”. Lundberg skriver en hel del om Fatima Doubakil och hennes försvar av terrorister.

Utan att bli stämd för förtal.

Två år efter Lundbergs bok Ljusets fiender lät Alice Bah Kuhnke sig fotograferas tillsammans med Fatima Doubakil, som tillsammans med Maimuna Abdullahi (Ibn Rushd, ArA) har stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. De två uppskattade inte att bli kallade extremister. Deras juridiska ombud Silas (Sigrid) Aliki Quezada är samma person som drev Rashid Musas och SUM:s överklagan av MUCF:s avslag på deras ansökan om organisationsbidrag, som jag skrivit om i detta blogginlägg och i detta.

Magnus Norell kallar Alice Bah Kuhnkes och inrikesminister Anders Ygemans möte på Kulturdepartementet för en ”intellektuell härdsmälta” (ibid.). Norell betonar att budskapet de sände ut var att det officiella Sverige tagit ställning i en intern muslimsk teologisk diskussion. ”Dessutom har man tagit ställning för de mest inskränkta, fobifyllda och antisemitiska delarna av islam. För alla de muslimer som flytt undan just sådana krafter är naturligtvis detta ett hånfullt slag i ansiktet, utdelat med svenska regeringens goda minne” (ibid.).

Magnus Norell framhåller vikten av att ta strid för de grundläggande demokratiska värderingar Sverige vilar på. Han talar om islamisternas självsäkerhet och klart definierade mål och europeiska politikers inte bara undfallenhet och eftergivenhet utan också osäkerhet inför vad väst står för. ”Det finns”, skriver han, ”en genuin ideologisk avgrund mellan det liberala, demokratiska Väst där yttrandefriheten utgör ett grundläggande skydd för demokratin, och de islamiska länder där gränserna för samma yttrandefrihet (åtminstone gällande islam), är betydligt snävare och även innefattar resten av mänskligheten, oavsett var man befinner sig” (s. 183).

Och Magnus Norell var fel man att skriva den kunskapsöversikt MSB beställde om Muslimska brödraskapet i Sverige? Tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet?

Den borde i stället ha skrivits av ”människor som kan ämnet”, om man ska tro Eli Göndör, som prisar Simon Sorgenfreis ”goda omdöme” att låta ”den anklagade” Omar Mustafa, än en gång, den här gången i en bok finansierad av en myndighet, förneka den nära kopplingen till Muslimska brödraskapet.

Fortsättning följer.

15 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Timbros Eli Göndör för tidningen Respons läsare bakom ljuset i nr 2, maj 2019. Göndör demonstrerar än en gång att han är en produkt av universitetens missionerande islamutbildning när han recenserar docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige. Timbro måste bekänna färg: demokrati eller teokrati Del 1

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget är långt. En hel uppsats. Därför har jag delat upp det i tre delar.

Jag diskuterar Eli Göndörs recension i tidskriften Respons, Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro, Göndörs sågning av Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017), Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015), Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) samt Göndörs påverkansarbete för hijab på skolflickor via Timbros nättidning Smedjan utifrån det han kallar ”religiöst meningsskapande”. Jag diskuterar också ”religiöst meningsskapande” enligt Muslimska brödraskapets metod utifrån den jemenitisk-schweiziska statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Maneas forskning och egna erfarenhet som 16-åring i Jemen.

Min slutsats är att Eli Göndör placerar sig i samma grupp som Johan Lundberg kallar för ”ljusets fiender”.

I tidningen Respons nr 2, maj 2019, recenserar Eli Göndör docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018).

Jag har i tidigare inlägg kritiserat Simon Sorgenfreis bok, som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som Alice Bah Kuhnke (MP) då hon var kulturminister förvandlade till Muslimska brödraskapets skattefinansierade PR-byrå.

Sorgenfrei har ett avsnitt om Muslimska brödraskapet i Sverige – med ett frågetecken, ”Muslimska brödraskapet i Sverige?” (s. 132). Avsnittet inleds med debatten som följde på Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 då han samtidigt var ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Mustafa efterträdde Abdirizak Waberi (M) som avgick då han valdes till riksdagsledamot 2010.

Demokrati är för Muslimska brödraskapet enbart ett verktyg i det långsiktiga arbetet att bygga upp ett världsomfattande kalifat, alltså en teokrati, en gudsstat. Att Omar Mustafa och Abdirizak Waberi valde olika partier har inget att göra med lojalitet mot de olika partiernas ideologi. Som terrorismforskaren Magnus Norell skriver i artikeln ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa” i samband med debatten om Omar Mustafas inval 2013: ”Några av rörelsens strategier [under uppbyggnaden i Europa] var att ingå i olika utbildningsinstitutioner, sociala nätverk, så kallade dialogcentra och, med stor framgång, i etablerade politiska partier. Vilka politiska partier var mindre viktigt. Det centrala var att skaffa sig inflytande och påverka partier inifrån och därmed skaffa fördelar åt det muslimska kollektivet.” Norell skriver: ”Förhoppningsvis kan relationer mellan islamistisk ideologi och etablerade demokratiska partier i och med den pågående debatten bli föremål för en mer ingående diskussion.”

Den diskussionen saknas fortfarande sex år senare.

Norell förtydligar: ”Det som förenar de olika islamister som, runt om i Europa, gått in i ideologiskt disparata partier är principer baserade på en bokstavstrogen läsning av Koranen samt en övertygelse att politik och all annan verksamhet i samhället är intimt förknippad med den religiösa tradition man följer. Man delar inte alls den idé från upplysningstiden om en separation mellan religion och politik, som utgör en fundamental grundsten i våra politiska system, oavsett parti.”

Eli Göndörs recension har som rubrik ”Nyanserat och sakligt om islam i Sverige”. Göndör presenteras: ”Eli Göndör är fil. dr religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, verksam vid Timbro och Göteborgs universitet.”

Enligt Timbros presentation är Eli Göndör senior fellow, programansvarig integration.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som jag skrivit om i bland annat det här blogginlägget. I början av 2019 meddelade Segerstedtinstitutet att Eli Göndör kommer att medverka i ett forskningsprojekt om islamisk politisk aktivism och religiöst meningsskapande finansierat under 4 år av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), den myndighet Göndör tidigare kritiserat.

Eli Göndör ingår även i Moderaternas integrationskommission.

Eli Göndör är med andra ord en man med inflytande. Men det är inte studier och prat om ”religiöst meningsskapande” Sverige behöver om landet inte ska falla sönder i mängder med miniteokratier ledda av självutnämnda religiösa auktoriteter (islamister som lär ut att sharia, Allahs lag, står över svensk lag) med bas i moskéer, koranskolor, islamiska friskolor.

Sverige behöver ett ovillkorligt försvar av den konstitutionella demokratin med de självklara rättigheterna yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och lika rättigheter för alla, en klar och tydlig åtskillnad mellan religion och politik, en deklaration att Sverige är en sekulär stat, att religion är en privatsak, vilket är huvudpoängen i Magnus Norells skriverier om politisk islam (islamism).

Alltså perspektivet ska inte vara den [inflyttade] religiösa individens eller gruppens ”meningsskapande” i Sverige om strävan är ett Sverige som håller ihop. Perspektivet ska vara den svenska lagstiftningen, i synnerhet jämställdhetslagstiftningen, det som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här artikeln och som jag kommenterar i blogginlägget om Sorgenfreis bok och universitetens kurslitteratur i islam.

Den 20 mars 2019 var Eli Göndör moderator när femte upplagan med ett nyskrivet Efterord av kulturdebattören och docenten i litteraturvetenskap Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten presenterades på Timbro.

Eli Göndör ger sitt stöd till just det Lundberg kallar ”ljusets fiender” när han i recensionen av Sorgenfreis bok skriver att ”nyanseringar och saklighet [går] som en röd tråd genom hela boken”.

Det är uppenbart att Sorgenfrei antingen saknar kunskap om Muslimska brödraskapet eller medvetet har valt att förtiga att flera personer som nämns i boken tillhör brödraskapets aktivister, som är separatister och motståndare till integration. Det borde Eli Göndör, Timbros programansvarige för integration, ha påtalat i sin recension. Men först några ord om Johan Lundbergs viktiga bok, utgiven av Timbro.

Johan Lundbergs Ljusets fiender
Den första upplagan av Johan Lundbergs bok kom 2013. I Efterordet till femte upplagan 2019 skriver Lundberg:

Så här i efterhand, sex år efter Ljusets fiender, skulle jag vilja påstå att boken blev både en succé och ett fiasko; och att det senare var en förutsättning för det förra. Den blev nämligen en succé i den bemärkelsen att upplaga efter upplaga har sålt slut. [. . .] Boken har, att döma av den ständigt förnyade uppmärksamheten, behållit sin aktualitet. Sett ur ett större perspektiv kan det dock betraktas som ett misslyckande att boken inte bara gav en korrekt lägesbeskrivning (i den bemärkelsen att ingen kritik har riktats mot vare sig de faktauppgifter som presenterats eller de slutsatser som dragits) utan dessutom förblev aktuell. Min intention var emellertid en annan, nämligen att en rad sakförhållanden som pekades ut 2013 skulle ha blivit föremål för en mer omfattande diskussion som i sin tur skulle utmynna i att åtgärder vidtogs för att råda bot på de problem som jag hade fäst uppmärksamheten på (s. 407).

Om Lundbergs Ljusets fiender hade fått den uppmärksamhet boken förtjänade hade exempelvis Purdahbloggen kanske inte behövts. Kanske inte heller min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Och sannolikt inte heller MSB:s satsning på forskning om islamisters påverkansarbete i Sverige. Den forskningen borde ha skett inom universiteten. Men universitetens islamologer har konsekvent avfärdat forskning om politisk islam (islamism) som islamofobi vilket jag beskrivit i åtskilliga blogginlägg. Professor emeritus Jan Hjärpe styrde islamutbildningen bort från ideologi och källkritik av urkunder till den enskilda individens upplevelse av sin religion, det Göndör i sina texter kallar ”religiöst meningsskapande”.

Tesen Johan Lundberg driver är att nazism, fascism, kommunism och det han kallar ”neofundamentalistisk islamism” är syskonideologier. Lundberg lyfter fram hatet mot väst och den konstitutionella demokratin. Han skriver att det han kallar ”den revolutionära vänstern” gått från att ha allierats med kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska befrielserörelser till att stödja politisk islam. Lundberg jämför med det som under kalla kriget mellan USA och Sovjet efter andra världskriget kallades tredje ståndpunkten då intellektuella i Sverige vägrade ta ställning för USA, västvärlden och den konstitutionella demokratin där makten inte är samlad hos en enda person eller en grupp personer.

Lundberg skriver: ”Vad jag vill visa är hur denna ståndpunkt utgör en konstant i svensk idédebatt från 1950-talet till idag, men hur den samtidigt har revitaliserats genom kontakten med postmodernismen, och därigenom omstrukturerats i och med att begreppet kultur ersatte begreppet klass” (s. 18).

Lundberg räknar upp ståndpunkter intellektuella som definierar sig som vänster intagit, bland annat: ”Etablerade svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare sympatiserar med – och samarbetar aktivt med – organisationer och politiska partier som säger sig vilja införa proletariatets diktatur och sätter rasismstämpel på människor som kritiserar religiösa extremistpartier som påstår sig vilja återinföra kalifatet och underkasta hela samhället islamisk lag” (s. 19, 20).

Två akademiker Lundberg särskilt lyfter fram som ljusets fiender är religionsprofessor Mattias Gardell och professorn i kulturgeografi Irene Molina, båda verksamma vid Uppsala universitet. Lundberg skriver om Mattias Gardells verksamhet som redaktör för Anarkistisk tidskrift och om Gardells västfientlighet. Lundberg kritiserar både Gardells bruk av begreppet islamofobi och Gardells ovilja att erkänna islamisters antisemitism och att Gardell kallar dem som påtalar detta för rasister, islamofober (s. 184–195). Lundberg kommenterar att Vetenskapsrådet finansierat Gardells bok Islamofobi (2010) och skriver: ”Men i vilken utsträckning handlar det om forskning? Och i vilken utsträckning rör det sig om ren ideologiproduktion?” (s. 191).

Ändå är det just Gardells definition av islamofobi och Gardells bok Islamofobi som Simon Sorgenfrei (s. 206, not 7) lyfter fram i boken som Eli Göndör hävdar är nyanserad och saklig. För övrigt har Sorgenfrei ett långt citat av Eli Göndör på samma sida.

Eli Göndörs recension av Simon Sorgenfreis Islam i Sverige och Muslimska brödraskapets aktivist Mustafa Kharraki (far till Mohammed Amin Kharraki)
Eli Göndörs positiva recension av islamologkollegan Sorgenfrei ska ställas i relation till hans sågning av terrorismforskaren Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet författad på uppdrag av MSB tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, en sågning jag återkommer till.

Eli Göndör prisar Sorgenfrei för hans neutrala framställning men anser att han ibland går lite väl långt, exempelvis när Sorgenfrei, enligt Göndör, anstränger sig att beskydda formuleringar i stadgarna Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) skrev när föreningen bildades 1982. Göndör skriver: ”Citatet ur stadgan ’bemöta och återgälda all polemik mot islam, liksom förvrängningar eller förvanskningar av den muslimska kulturen eller levnadssättet’ gör uppenbarligen Sorgenfrei tillräckligt nervös för att genast rycka ut och beskydda avsändaren”. Sorgenfrei menar att formuleringen kan framstå som konfrontativ men beror nog snarare på osäker språkkänsla.

Göndör kommenterar: ”Varför skulle den inte vara konfrontativ med utgångspunkt i den uttryckliga ambitionen att faktiskt bemöta sådant som kan uppfattas som falska anklagelser mot islam [min kursiv] och mot muslimer? Kan det inte tvärtom vara så att god språkkänsla är orsaken till en tydlig formulering om hur organisationen faktiskt har för avsikter att positionera sig i det svenska samtalet om islam och muslimer?”

Sverige är Ingemar Hedenius-land. Vem hävdade att Hedenius (d. 1982), professor i filosofi, kom med falska anklagelser mot den kristna läran? Vad är falska anklagelser mot islam?

Det finns ingen sann islam, ingen rätt islam, ingen autentiskt islam. Det finns bara tolkningar. Det vet Eli Göndör mycket väl.

Göndör har dock rätt på en punkt. Det är klart att männen bakom texten, bland andra svenska grenen av Muslimska brödraskapets innersta kärna, Mahmoud Aldebe, Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Chakib Benmakhlouf, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi vet hur de ska positionera sig. Men Göndör nämner inte att Muslimska brödraskapets svenska gren var inblandad när FIFS bildades. I stället skriver han: ”Författaren är också med all rätt [min kursiv] försiktig i sitt resonemang kring svenska organisationers eventuella [min kursiv] kopplingar till Muslimska brödraskapet.”

Jag lägger här inte ner utrymme på att polemisera mot Göndör utan hänvisar till mina tidigare blogginlägg och min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Vidare skriver Göndör: ”Sorgenfrei har dessutom haft det goda omdömet [min kursiv] att i exempelvis avsnittet om Muslimska brödraskapet i Sverige fråga Omar Mustafa om  hur han ser på de anklagelser som riktats både mot honom och mot organisationer han företräder.” Som studieförbundet Ibn Rushd till exempel.

Göndör skriver inget om att frågor borde ställas till Mustafa Kharraki hur han ser på anklagelserna.

Sorgenfrei har ett avsnitt han kallar ”Vad säger de anklagade själva?” Men det är bara Omar Mustafa som får komma till tals i egenskap av ”anklagad”.

Omar Mustafa är beställaren bakom boken. Alice Bah Kuhnke var hans knähund.

Som jag nämner i min recension av Sorgenfreis bok så låtsas han inte om att Mustafa Kharraki, som han intervjuat utan att tala om varför han valt att intervjua just honom får mycket utrymme som den ”neutrala” muslimen (s. 112, 113, 114, 212, 213), tillhör Brödraskapets innersta kärna och cirkulerar i ledningarna i precis alla föreningar som Omar Mustafa också cirkulerar i, liksom Helena Hummasten, tidigare Benaouda. Alla tre har i flera decennier kunnat leva gott på skattebetalarnas pengar medan de ägnat sig åt att bygga upp Brödraskapets verksamhet i Sverige, som aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Ahmed Ghanem och Chakib Benmakhlouf var till exempel med och startade Stiftelsen Växjö muslimer i juli 2004 i syfte att bygga en moské. Samma stiftelse som nu fått tillstånd för böneutrop och som avser att finansiera moskébygget med utländska medel. En moské Växjös aningslösa stadsarkitekt välkomnar 2019. ”En så här stor moské kommer att synas och det vore spännande”, säger han.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolinis, Hitlers och Stalins organisationer. Det bör stadsarkitekten känna till. Stadsarkitekten bör innan han ger klartecken för moskébygget lusläsa stiftelsens Ändamål och jämföra med vad Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) skriver om de femtio stegen på vägen mot en islamisk stat och den rytm i sju steg nerifrån och upp Banna insisterade på – först individen, sedan familjen, sedan folket. Först ska individen i tanke, tro, moral, känslor, aktiviteter och initiativ vara muslim. ”Det är vårt program för individerna.” Därefter kommer familjen. ”Och här tänker vi på kvinnor likaväl som på män.” Och därefter ska ett muslimskt folk formas på samma vis [genom dawa, det vill säga hjärntvätt] ”och det är därför vi vill att vårt budskap ska nå in i alla hem, vår röst höras överallt, och vårt sätt att tänka genomsyra varenda region, varenda by, varenda stad, huvudstad och metropol” och i slutändan hela världen (Caroline Fourest, Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan översättning från franskan Ioana Wieder och John Atherton 2008, s. 18).

Stadsarkitekten, liksom Växjös politiker, bör notera hur stiftelsen poängterar att vård och uppfostran av muslimska barn ska främjas, att den muslimska kvinnan ska aktiveras i sin roll som bärare av [Muslimska brödraskapets] kultur och uppfostran, att barn och ungdomar ska undervisas i de islamiska vetenskaperna (alltså att Koranen är ett vetenskapligt verk som rymmer all världens kunskap, exempelvis att Jesus inte korsfästes sura 4:157, att människan skapades av lera sura 23:12, att judar är föraktade apor sura 2:65, Zetterstéen 2:61, grisars och apors avkomma 5:60, Zetterstéen 5:65).

Stadsarkitekten och politikerna bör notera att stiftelsen säger sig företräda alla ”muslimer” i Växjö. Stiftelsen företräder enbart Muslimska brödraskapet.

Stadsarkitekten och politikerna bör också ha utomordentligt klart för sig att Muslimska brödraskapet står för ett glödande judehat, inte bara kritik av Israels regim utan hat mot varje enskild judisk person i hela världen.

Samma gäng ligger bakom stora moskén i Göteborg, som finansierades av Saudiarabien. Samma gäng ingår i Abdirizak Waberis (M) friskoleverksamhet i Göteborg och Borås. Samma gäng har kopplingar till Al-Azharskolan i Stockholm som är grundande medlem i Muslimska brödraskapets intresseorganisation Sveriges islamiska skolor (SIS). När Abdirizak Waberi 2008 var SIS ordförande var Al-Azharskolans Bashir Aman Ali kassör. Chakib Benmakhlouf var representant för SIS 2004. År 2015 bytte SIS namn till Framstegsskolan, där Islamiska skolan i Växjö ingår. Det är samma gäng överallt.

Den som är intresserad av Brödraskapets svenska gren och kopplingen till den egyptiska grenen rekommenderar jag att läsa doktoranden Sameh Egyptsons bok Holy white lies.

Sameh Egyptson skriver i Kyrkans tidning 5 april 2017 efter Kalla Faktas program om hur Al-Azharskolan i skolbussen delar upp skolbarnen efter kön artikeln ”Fundamentalistisk tolkning hör inte hemma i skolsystemet”. I artikeln nämner han just Mustafa Kharraki. Egyptson skriver:

Jag måste bekänna att jag var kritisk mot religiösa skolor under många år. Redan 2002 tog jag som religionsforskare initiativet till en konferens vid svenska institutet i Alexandria i Egypten. Jag ville sprida en saklig bild av hur en bred och allsidigt icke-konfessionell religionsundervisning fungerade i Sverige. Samtidigt ville jag ge ansvariga för svensk religionsundervisning en inblick i hur en konfessionell undervisning i egyptiska skolor fungerade i sekteristiska perspektiv.

Under konferensen gjorde vi ett studiebesök på Al-Azhars högkvarter i Kairo, det främsta muslimska teologiska lärosätet. Till min förvåning tog en av deltagarna från Sverige, Mustafa Kharraki, verksam inom ledningen i Islamiska Förbundet, upp frågan med Den stora imamen vid Al-Azhar huruvida de kunde ge stipendier till lärare på islamiska skolor i Sverige, så att de kunde ta efter de arabiska perspektiven och undervisningsmetoderna.

Jag blev förtvivlad eftersom jag vid min egen skolgång i Egypten hade sett hur muslimska barn fick förvrängda kunskaper om andra trosuppfattningar och blev indoktrinerade i en förnedrande syn på kvinnor och de otrogna.

Egyptson skriver vidare att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation som tidigare hette Broderskapsrörelsen genom sina kommunala och politiska kontakter hjälpte de islamiska friskolorna. ”Läromässigt bekänner sig de som driver skolorna till islamiska fundamentalistiska principer och de modiga muslimska lärda i Egypten som försökt sig på omtolkningar och textkritik har på grundval av yttranden från Al-Azhar, den institution som de svenska skolorna knutit lärokontakter med, blivit dömda till långa fängelsestraff för påstådd ’hädelse’.”

Reportern Evin Rubar gjorde 2003 och 2004 ett par dokumentärer ”I skolans våld” för SVT om missförhållandena på ett tiotal islamiska och arabiska friskolor.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, född i Egypten, verksam i Tyskland, skriver att bland andra en professor från al-Azhar utfärdade en dödsdom mot honom när han under ett samtal i Kairo juni 2013 diskuterade religiös fascism i Egypten. Någon ansåg att han borde ges tillfälle att ångra sig och återvända till islam, att han bara skulle dödas om han inte ångrade sig. Professorn från al-Azhar hävdade att dödsdomen skulle verkställas omedelbart, möjligheten för Hamed Abdel-Samad att ångra sina ord var förverkad eftersom han hade kränkt inte bara islam utan även profeten Muhammed. Ingen behövde officiellt tillstånd att döda honom, enligt professorn (Islamic fascism 2016, s. 10).

Den norska journalisten Hege Storhaug beskriver i boken Landsplågan islam (2015) översättning Camilla Grepe al-Azhars läroplan. Den som inte ber sina böner kan dödas, avfällingar från islam kan dödas, medlemmar tillhörande ahmadiyya kan dödas, det är tillåtet att kapa av händer och fötter och riva ut ögonen. Hege Storhaug citerar den egyptiska mannen Kareem Amer som fått asyl i Norge efter att ha växt upp i en salafistfamilj som ville att han skulle bli självmordsbombare. Kareem Amer fängslades för att ha kritiserat islam och al-Azhar där han studerat. Kareem Amer skriver i en artikel: ”En snabb titt på Al-Azhars utbildningsmaterial och Al-Azhar-utbildade imamers tal i moskéerna visar att Al-Azhar och IS bara är två fula sidor av samma mynt. . . . Al-Azhar har samma religiösa referenser som IS; båda följer sunni-doktriner och de religiösa texterna från Koranen och sunna som IS alltid använder för att rättfärdiga sina brott. Samma texter lärs ut av Al-Azhars elever, både i gymnasieskolor och på Al-Azhar-universitetet, där jag studerade” (2016, s. 222, 223).

I Norells/MSB:s kunskapsöversikt framförs tveksamheter inför Muslimska brödraskapets rätt att driva friskolor.

Givet att MB:s aktivister sysslar med det som brukar kallas för ”doublespeak”82 i Europa – hålla en låg ideologisk profil i förhållande till det sekulära majoritetssamhället och vara mer ”outspoken” om de ideologiska käpphästarna i relation till muslimer – så är det möjligt att uttrycka en viss tveksamhet inför rörelsens självklara ”rätt” att etablera ett eget skolsystem och andra välfärdsinstitutioner. Sannolikheten är stor för att muslimer som dras in i det här ”muslimska civilsamhället” socialiseras i en anda som strider betänkligt mot värderingar i majoritetssamhället. Skolan är en av de viktigaste institutionerna i europeiska MB:s plan att bygga upp en religiös enklav. Det är givetvis en logisk konsekvens av FIOE:s målsättning att bevara/skydda muslimer från kulturell assimilation. Det är i unga år människor är som mest formativa och etablerar ett grundläggande habitus som det är svårt att förändra i vuxen ålder.

Det är därför ingen slump att MB har byggt upp friskolekoncernen Framstegsskolan där den tidigare ordföranden för FIOE, Chakib Benmakhlouf, är den som driver arbetet.83 Genom att bygga upp ett eget skolsystem räknar MB:s aktivister med att skaffa sig kontroll över muslimska barn och ungdomars känslor och idéer kring islamisk tro i allmänhet, rättigheter och skyldigheter enligt sharia, kvinnors och mäns olika roller. Risken är med andra ord stor för att ett skolsystem av den här typen frambringar medborgare som har en starkt avvikande värdegrund i jämställdhetsfrågor i förhållande till övriga samhället. Till detta kan också adderas att det finns en risk för att det i dessa skolmiljöer sprids antisemitiska idéer. I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning84 (s. 30).

Jag vill tillägga att samma farhågor gäller studieförbundet Ibn Rushd och Kista folkhögskola.

Eli Göndör håller i sin recension visserligen med om Sorgenfreis forskningsetiska resonemang att det är problematiskt att utgå från att organisationer eller företrädare för organisationer ljuger om sina avsikter, det Norell kallar doublespeak och Sameh Egyptson kallar heliga vita lögner. Göndör skriver: ”Och så är det ju naturligtvis. Men när det gäller just Muslimska brödraskapet är det egentligen tvärtom. Den som blir medlem i rörelsen svär nämligen en trohetsed eller ett lojalitetslöfte, en så kallad bay’ah, som innehåller ett löfte om att varken yppa något för någon om eden eller om att organisationen existerar.” Göndör förklarar det med de repressiva regimerna i Mellanöstern och säger att i Europa och Sverige skulle nog alla tjäna på mer öppenhet.

Samtidigt hävdar han ju att det är bra av Sorgenfrei att inte koppla svenska organisationer till Brödraskapet. Alltså att vi ska fortsätta att acceptera Brödraskapets vita lögner och verksamhet i Sverige. Och alla hundratals miljoner skattekronor som finansierar deras verksamhet, inte minst studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, Islamic Relief och alla islamiska friskolor i Brödraskapets regi.

Göndör skriver att Sorgenfreis bok är utgiven av SST, ”vars uppdrag det råder delade meningar om. Varför människors religionsutövning ska finansieras av medborgares skatter har inget självklart svar. Men just i detta fall anser jag att myndigheten har tagit ett viktigt initiativ.”

Initiativet togs av Muslimska brödraskapets aktivister som Alice Bah Kuhnke bjöd in till olika sakråd såsom sakråd om islamofobi. Aktivisterna, Omar Mustafa och Mohamed Temsamani bland andra, benämnda ”företrädare för muslimska organisationer”, beklagade sig över att de fått det svårare att verka bland annat som ett resultat av Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige (s. 4).

Det är ett sundhetstecken att Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt gjort det svårare för Muslimska brödraskapets aktivister.

Mohamed Temsamani (MP), som förekommer i de flesta av Brödraskapets föreningar och som är gift med Chakib Benmakhloufs dotter, var även inbjuden till sakrådet om Nationell plan mot rasism. Också Mattias Gardell var inbjuden Även i minnesanteckningarna från det sakrådet framfördes kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt samtidigt som ”rasism inom myndighetsvärlden lyftes fram” (s. 2). Grupper som sa sig vara utsatta för rasism poängterade vikten av att de själva borde få producera kunskap om sig och sin verksamhet (s. 3).

Sorgenfreis bok är ett resultat av den önskan. Sorgenfrei borde ha förklarat varför han valde att intervjua just Mustafa Kharraki och låta honom representera den ”neutrala” muslimen och inte låtsas om den nära personkopplingen till Omar Mustafa.

Mustafa Kharraki får beklaga sig: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm [Muslimska brödraskapets högsäte], tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna Sverige och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213).

Mustafa Kharrakis son heter Muhammed Amin Kharraki. Han var i många år SUM:s förbundsordförande, sedan blev han Islamiska förbundets talesperson. Det var han som årsskiftet 2014/2015 drog i gång en demonstration på Mynttorget i Stockholm där Alice Bah Kuhnke (MP), nybliven minister, uppmanade åhörarna: ”Fram med korset, på med den snyggaste niqaben, låt skägget växa, spänn fast kippan” (Svenska Dagbladet 2 januari 2015).

Det kan knappast vara en förlust för Sverige om Mustafa Kharraki gör slag i saken och flyttar tillbaka till Marocko och tar sonen med sig.

Eli Göndör skriver att Sorgenfreis bok ”är utmärkt på så många olika sätt och passar varje människa i Sverige som har något som helst intresse för frågan”. Han avslutar med ”Förhoppningsvis når den många läsare.”

Detta skriver han i en tidning som recenserar böcker författade av akademiker och där recensenterna oftast också är akademiker och där han låter påskina att han själv är inläst på Muslimska brödraskapet och därför lämpad att kommentera Sorgenfreis ”goda omdöme” att inte gå in på Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag skriver i min recension av Sorgenfreis bok att den har många förtjänster men att den inte passar som kurslitteratur på universitetet, eftersom en stor del av det blogginlägget handlar om kurslitteraturen i ämnet islam.

Simon Sorgenfrei behärskar inte ämnet Muslimska brödraskapet. Gjorde han det skulle han veta vem Mustafa Kharraki är, liksom att imam Hussein Halawa och Europeiska fatwarådet (s. 256, 257) ingår i Brödraskapets krets samt att det är klarlagt sedan länge att Hitlerbeundraren Yusuf-al-Qaradawi är Brödraskapets andliga ledare och dessutom sedan starten 1997 Europeiska fatwarådets ordförande (s. 140). Magnus Norell behärskar däremot ämnet. Men det vill Eli Göndör av någon anledning inte kännas vid.

Bara det faktum att Brödraskapets aktivister bedrev ett intensivt påverkansarbete i syfte att få bort kunskapsöversikten från MSB:s hemsida, alla klagomål till politikerna och att de till och med involverade SVT vittnar om att kunskapsöversikten träffade mitt i prick. Aktivisterna vet att Magnus Norell med sina kunskaper om Muslimska brödraskapets verksamhet i Mellanöstern och Europa utgör ett reellt hot mot Brödraskapets inflytande och offentliga finansiering i Sverige, ett hot som blev ännu mer påtagligt när MSB kom in i bilden. Ett hot Eli Göndör gör allt han kan för att eliminera i recensionen av Simon Sorgenfreis bok.

Fortsättning följer.

14 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Skärp dig Jonas Sjöstedt! Det är professorerna inom ditt eget parti som är Sveriges värsta hederskulturförnekare

Du står och ljuger i Almedalen och drar in din mormor, sjuksköterskan i bondesamhället, i dina lögner om Vänsterpartiets kamp mot invandrade hederskulturer.

Din mormor föddes 1909, enligt dig var hon sjuksköterska. Hon blev gravid och, också enligt dig, tvingades gifta sig. För släktens ryktes skull. I svart klänning. Hon skämdes så för sin svarta klänning att hon inte ville ha bröllopsfotot framme.

Och detta försöker du likställa med invandrade hederskulturer.

Du talar om att flickor i dag inte får ha killkompisar, måste vara oskulder, inte får röra sig fritt i samhället, inte får vara utomhus på egen hand.

Blev din mormor havande av den helige ande? Utan närkontakt med en man?

Synen på ogifta kvinnor i bondesamhället varierade både geografiskt och socialt. En sjuksköterska tillhörde inte samhällets botten. Sannolikt inte heller hennes släktingar. Så sent som på 1960-talet, innan p-pillret och den fria aborten, var det mängder med unga kvinnor i hela västvärlden som av familjen tvingades föda i hemlighet och adoptera bort barnet. Men dessa unga mödrars familjer tillhörde inte samhällets fattigaste. De tillhörde borgerskapet.

Du försöker göra dagens hederskulturer till en klassfråga. Till en fråga om ”högerns” nedskärningar av den generella välfärden. Bara segregationen upphör så upphör hedersförtrycket.

Du gör samma misstag som mängder med debattörer. Alla utlandsättade i Sverige är inte fattiga. Hederskulturer har inget med familjens ekonomiska ställning i Sverige att göra. Släkten kan vara spridd över precis hela världen. Och ha koll på flickorna i Sverige. Skvallret, det dödande skvallret, sprids med ett knapptryck. Av grannen. Av spioner. Av moralpoliser.

Professor Anders Neergaard satt i Vänsterpartiets programkommission. Han bor tillsammans med hederskulturförnekaren professor Diana Mulinari. Dessa två, tillsammans med hederskulturförnekarna professor Irene Molina och professor Paulina de los Reyes tillhör det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. De ingår i kretsen kring den nu utsparkade professor Masoud Kamali och har i två decennier stämplat alla som arbetat mot hederskulturer som rasister.

Vänsterpartiet är ett akademikerparti.

Jonas Sjöstedt. Gör upp med hederskulturförnekarna inom ditt eget parti innan du börjar skylla på ”högern”.

Gör upp med partiets förföljelse av Amineh Kakabaveh!

2 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Politiker inför Almedalsveckan 2019. Tre tips för att skapa tillhörighet och minska segregationen: Tips 3) Skrota Nationell plan mot rasism. Planen är ett hopkok av hatpredikanten Malcolm X:s hudfärgsrasism och revolutionären Che Guevaras västfientlighet och hör inte hemma i Sverige

Jag efterlyser att Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott skrotas och ersätts med en handfast handbok om medborgarkunskap riktad till hela Sveriges befintliga och kommande befolkning.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om det nära samarbetet mellan Muslimska brödraskapets aktivister och de sydamerikanska aktivisterna inom det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirastiska akademin (ArA), hur de har anammat separatisten Malcolm X:s hudfärgsrasism och framställer Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid och hur de utnämnt Sverige och den ”vita” huden till fienden. Aktivisterna finns samlade inom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0.

Aktivisterna skrev ett brev till regeringen 10 juni 2015 och erbjöd sina tjänster, vilket regeringen nappade på, trots att aktivisterna är separatister och motståndare till integration, trots att de använder invektiv som ”husneger” och ”Onkel Tom” om utlandsättade som värnar om den svenska demokratin.

De utnyttjar den svenska yttrandefriheten och föreningsfriheten i sin kamp att inifrån montera ner den svenska demokratin. Aktivisterna kan motarbeta demokratin utan risk eftersom de inte, i likhet med Che Guevara, använder våld och därför uppenbarligen inte ligger inom Säpos uppdrag.

Säpo har den senaste tiden satt män som predikar våld i förvar i väntan på utvisning.

Det vore önskvärt med en myndighet som har muskler nog att sätta individer som på ett utstuderat sätt inifrån monterar ner den svenska demokratin i förvar i väntan på utvisning.

I den nationella planens Förord står det: ”Planen är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället och skapa förutsättningar för ett solidariskt och sammanhållet Sverige.”

ArA:s aktivister och Muslimska brödraskapets aktivister har skapat den polarisering som existerar i dagens svenska samhälle.

På s. 5 i nationella planen förklaras vilka begrepp som används: ”I planen används genomgående begreppen rasism, liknande former av fientlighet, afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi, rasism mot samer, homofobi, bifobi, transfobi och hatbrott.”

Vidare står det: ”Genom historien har rasismen ofta haft en mer biologisk utgångspunkt än vad den har i dag. Den högerextrema s.k. vitmakt-miljön har dock fortfarande ett rasbiologiskt synsätt.”

ArA-lobbyisterna har också ett rasbiologiskt synsätt. De är hudfärgsrasister. ”Vita” har blivit ett skällsord i Sverige. ArA-lobbyisterna har lanserat ”ras” i syfte att skapa sig en maktposition och påstår att ”kultur” i folks medvetande har ersatt ”ras”. Deras verksamhet är ett frontalangrepp mot den svenska nationalstaten, mot det de kallar ”vithetens hegemoniska tolkningsföreträde”, mot det de kallar ”den kompakta muren av kolonialt tänkande inom svensk forskning”.

Regeringen skriver vidare: ”Ett viktigt perspektiv är att det finns strukturell rasism. Regeringen använder strukturell rasism i betydelsen att rasistiska handlingar inte alltid baseras på en individs politiska övertygelse utan kan ske omedvetet. Det innebär att rasism, i olika former, finns som en del av samhällets strukturer” (s. 5).

ArA-lobbyisterna hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck, att det är rasism att forska om kulturskillnader.

ArA har lanserat begreppet strukturell rasism. Det är ArA:s varumärke och raison d’être. Det är inte vetenskapligt belagt. Det är ett neo-marxistiskt påstående. Redan år 2010 skrev statsvetaren professor Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att det teoretiska perspektivet strukturell rasism sedan länge var avfärdat av internationellt ledande samhällsvetare och förklarade varför.

Även det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet finns med i planen. Följande passus i den nationella planen kunde varit tagen direkt ur ArA-lobbyisten professor Irene Molinas beskrivning av intersektionalitetsforskning på Nationella sekretariatet för genusforsknings tidigare hemsida: ”I genomförandet av jämställdhetspolitiken behöver andra maktordningar än de som är baserade på kön beaktas, t.ex. klass, etnicitet, sexuell läggning och könsidentitet. Sexism och rasism samspelar och överlappar varandra i stor utsträckning. Därför är det viktigt att arbeta integrerat och sammanhållet utifrån dessa och andra maktordningar” (s. 10).

Irene Molina hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck.

Om regeringen verkligen har för avsikt att motverka polarisering i samhället borde klanvälden lyftas fram. Klanvälden och klanväldens rättssystem är det främsta hotet mot nationalstaten. Men klanvälde som maktordning finns inte med i den nationella planen mot rasism, eftersom ArA:s aktivister konsekvent förtigit klaners existens i Sverige. Klaner faller inte inom ramen för deras anklagelse att nationalstaten Sverige är roten till allt ont. Ändå är det just kartläggning av klanvälden i demokratifientliga bostadsområden som borde ligga högst på listan över åtgärder för att minska polariseringen i samhället. Regeringen följer slaviskt ArA-lobbyisterna och låtsas inte om den amerikanska juridikprofessorn Mark S. Weiners viktiga bok Klanvälde. Från stamsamhälle till rättsstat.

Det är dags att klä av ArA-aktivisterna och skrota Nationell plan mot rasism och ersätta den med en handbok om medborgarkunskap där det klart framgår att svensk lag gäller i Sverige.

28 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Politiker inför Almedalsveckan 2019. Tre tips för att skapa tillhörighet och minska segregationen: Tips 2) Gör 6 juni till Barnens Dag

Det tre tipsen är: En handbok om medborgarkunskap riktad till hela befolkningen, 6 juni som Barnens Dag och skrotandet av Nationell plan mot rasism. Nationella planen mot rasism bör ersättas av handboken om medborgarkunskap.

Jag har i ett tidigare inlägg publicerar detta avsnitt ur min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Jag publicerar det på nytt eftersom politikerna måste tänka om och sluta se den svenskättade befolkningen som hotet mot integrationen och i stället vända blicken mot åtgärder som skapar tillhörighet.

Gör 6 juni till Barnens Dag i den sociala samhörighetens namn!
Partiledare!
Det är dags att upphöra med den idealiserade bilden av invandring som något entydigt gott och börja tala om kulturavstånden som råder mellan livegna klanmedlemmar och den svenska individualiserade jämlikhetsmodellen, mellan religiösa fundamentalister som använder Bibeln eller Koranen som lagbok och den svenska sekulära rättsstaten. Ända sedan Sverige blev ett invandrarland har rotsvenskarna fått skulden för integrationsproblemen. Ni har gett det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademins postkolonialister tolkningsföreträdet och låtit dem måla upp Sverige som ett rasistiskt land. Ni har låtit Muslimska brödraskapets aktivister måla upp Sverige som ”islamofobiskt”. Samtidigt visar Pew Research Center att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen. Sverige kan bli ännu bättre om alla offentliga bidrag till postkoloniala studier och shariapolitiska extremhögerns organisationer fryser inne och pengarna satsas på barnen.

Det kan inte nog upprepas: Vi bör följa den forna shariaextremisten Maajid Nawaz uppmaning att vi måste börja på gräsrotsnivå, med individen, och tidigt lära ut värdet av individuella mänskliga fri- och rättigheter.

Det är dags att ni politiker satsar stort på att krympa kulturavstånden och skapar en svensk blågul paraplyidentitet. Nationalism är inte den farsot somliga vill göra den till. För att än en gång citera de separatistiska postkolonialisternas guru Frantz Fanon och hans uppmaning till de afrikanska länderna som nyligen blivit självständiga och höll på att falla sönder i klanstrider, att nationalism som inte är chauvinism är något fint: ”En nation som fötts genom folkets gemensamma insatser, som förkroppsligar folkets verkliga strävanden och som formar staten efter folkviljan, måste med nödvändighet skapa ett utomordentligt gynnsamt kulturklimat”.1

Nationalism kan vara glädjen över att svenska idrottare vinner internationella mästerskap i de blågula färgerna, att en svensk vinner Eurovision Song Contest. Nationalism kan vara en känsla av trygghet, att höra till, att vara en del av ett helt. Att vara uppskattad. Att vara välkommen. Barn som kommer hit från krigshärdar har rätt att få känna sig välkomna, trygga, mottagna med stora famnen. Liksom barn födda i Sverige. Barn som växer upp här ska tidigt lära sig att här i Sverige gäller lagen lika för alla. Och då måste ni politiker verkligen se till att lagen gäller lika för alla barn.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i boken Är svensken människa att välfärdssystem ”måste förstås tredimensionellt, som ett triangeldrama mellan stat, individ och familj”.2 De skriver att Alva Myrdals reformprogram under mellankrigstiden gick ut på att socialisera barnen, inte fabrikerna. Sveriges nya reformprogram bör inriktas på att demokratisera barnen. Förslagsvis skulle varje skoldag kunna inledas med följande ramsa:

Jag är Sveriges minsta enhet.
Jag är Sveriges framtid.
Tillsammans bygger vi Sverige
och ärar den svenska flaggan,
symbolen för fred.

Små barn skulle kunna stå upp och högtidligt hålla varandra i handen när de läser ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. Äldre barn kan förslagsvis lägga höger hand över hjärtat när de rabblar ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. I takt med att barnen blir äldre bör de gradvis få lära sig vad ramsan Jag är Sveriges minsta enhet innebär enligt svensk familjerätt, liksom att de också gradvis lär sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

Midsommar är folkets nationalhelg. Det var lönlöst att genom ett direktiv uppifrån göra Svenska flaggans dag till nationaldag. Däremot bör 6 juni kunna bli en framgång som Barnens Dag, Samhörighetens dag, då hela Sverige hyllar barnen. Alla barn, oberoende av om de är nyanlända eller har släktled hundratals år tillbaka i Sverige, bör ha en alldeles egen dag då hela Sverige talar om hur viktiga de är för Sveriges framtid.

Då Sveriges statsminister, liksom lokalpolitiker, håller tal till barnen.

Då gator och torg och butiker visar bilder på barn. Då man för barn i segregerade områden ordnar träffar med barn från andra områden.

Då man ordnar lekar. Kanske ordnar barnparader i städer och byar.

Kanske gör Sveriges musiker och låtskrivare sånger barnen kan sjunga på Barnens Dag.

En dag då alla barn som vill får äta Barnens bakelse. Smaken skiljer sig i olika landsändar. Sockerbagare skulle kunna få i uppdrag att komponera Barnens bakelse. Barn skulle kunna få provsmaka olika varianter och välja ut den som passar bäst i den egna landsdelen.

Det finns ingen ände på vad man kan göra för att hylla barnen på Barnens Dag och skapa nya svenska paraplytraditioner.

Stifta en lag om att 6 juni ska bli Barnens Dag och avsätt medel som gör Barnens Dag till en riktig högtidsdag för Sveriges alla barn.

1 Fanon, Frantz, Jordens fördömda (1961), Inledning Erik Tängerstad, översättning Per-Olov Zennström, Leopard förlag 2007, s. 203

2 Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s. 256

28 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

 

Politiker inför Almedalsveckan 2019. Tre tips för att skapa tillhörighet och minska segregationen: Tips 1) Publicera ny handbok om medborgarkunskap riktad till landets HELA befolkning

Det finns tre åtgärder landets politiker borde kunna enas om över partigränserna i syfte att skapa tillhörighet och minska segregationen: introducera ett allmänt kunskapslyft om medborgarkunskap, förvandla 6 juni till Barnens Dag, skrota Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.

Alla tre tipsen finns i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Här följer en bearbetning av det jag skriver om medborgarkunskap, en handbok där ”allas lika värde” borde ersättas med ”alla är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”. Betoningen i ett kunskapslyft om medborgarkunskap bör ligga på rättigheter och skyldigheter.

Jag inleder med två artiklar av två utlandsättade män som båda ger en bild av varför landet är i skriande behov av ett allmänt kunskapslyft om vad det innebär att vara medborgare i den sekulära rättsstaten Sverige.

Den första artikeln är författad av Zulmay Afzali, flykting från Afghanistan. I gästkrönikan ”Använd integrerade invandrare i integrationen”, Dagens samhälle 22 november 2017, skriver han att det är sju år sedan han kom till Sverige, att demokrati är ett abstrakt begrepp för många asylinvandrare, att om talet om integration ska ha någon mening bör man tydligt och klart lära ut vad som gäller i Sverige. Han skriver: ”Det bör också ställas krav, exempelvis på att anpassa sig till den värdegrund som alla svenskar så gärna talar om, men inte verkar tycka ska gälla för asylinvandrade från andra kulturer. Tvekar man att ställa sådana krav banar man väg för stora kulturkrockar. Jag träffar en hel del asylinvandrare som kom för 15, 20 år sedan och nu är svenska medborgare. När jag försöker prata om demokrati och åsiktsfrihet med dem ler de och säger: ’Men Zulmay, vi tror inte på sådana västerländska tankar’.”

Den andra artikeln är skriven av Hashim Salad Elmi, ordförande svensk-somalisk stödorganisation, ”Extremister styr livet för somalier i Sverige”, Aftonbladet 7 oktober 2015. Han skriver att han kom till Sverige i skarven 1980- 1990-talet och att livet för somalier i Sverige drastiskt förändrats sedan extremister tagit över hela stadsdelar.

”De religiösa företrädarna fungerar som en stat i staten, det är hit människor går med sina problem och det är här problemen åtgärdas. Uppstår det ett problem mellan två familjer är det fundamentalisterna som sköter samtalen, inte polisen. Svenska myndigheter lämnas utanför. Om en kvinna vill skilja sig är det den lokala imamen som utreder och sedan fattar beslutet. Det är också vanligt att imamen sedan utser en ny man till den nyskilda kvinnan, en man ’godkänd’ av församlingen. Om någon kommer i konflikt med fundamentalisterna, eller vänder sig mot deras tolkningar, smutskastas personen eller anklagas för att ha lierat sig med ’svenskarna’. Släktingar får höra att han eller hon inte är en riktig muslim eller har alkoholproblem, kvinnor utmålas som ’horor’.”

Vidare: ”Fundamentalisterna fungerar som moralpoliser ute på gatorna, om någon blivit sedd med fel kläder eller vid fel tidpunkt får föräldrarna reda på det och uppmanas att hålla efter sina ungdomar bättre. Tjejer blir tillsagda om de inte är rätt klädda. Ett annat problem är att fundamentalisternas ord väger tungt hos myndigheter som socialtjänsten och Försäkringskassan. Det finns exempel när myndigheter har ändrat sina beslut efter att ha blivit kontaktade av den lokala imamen.”

Värner Rydéns handbok Medborgarkunskap som publicerades i olika utgåvor mellan 1923 och 1959
För hundra år sedan var landets politiker medvetna om att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare. Sverige var ett fattigt jordbrukarland som mängder med invånare i decennier valt att lämna för att söka lyckan i andra länder, inte minst USA. Sverige höll på att industrialiseras och demokratiseras. Bara en liten del av befolkningen hade högre utbildning. De flesta hade 6–7-årig folkskola. Politikerna insåg att det pågående demokratiska arbetet krävde upplysta medborgare. För att kunna delta i det demokratiska arbetet behövde befolkningen utbildning i hur landet styrs och vilka rättigheter och skyldigheter det innebär att vara medborgare. Kort sagt den kunskap som krävs av medborgarna för att landet ska vara en fungerande demokrati, som ju bygger på folkstyre.

Jag efterlyser en ny uppdaterad bok liknande Medborgarkunskap (1923) skriven av Värner Rydén (d.1930). Han var socialdemokratisk ecklesiastikminister 1917–1919 i ministären Edén (liberal-socialistisk koalitionsregering). Rydéns bok ersatte Martin Luthers Lilla katekes (1529) i skolundervisningen och kom i nya utgåvor ända fram till 1959.

Exemplaret jag köpt på antikvariat är tryckt 1932 och fullt av understrykningar och markeringar som visar att boken var en läxbok. I boken finns ett roligt avsnitt om det svenska folklynnet, även om det inte var avsett att vara roligt. Det finns matnyttiga avsnitt om kommunalt självstyre, om landstingen, om staten – regering, riksdag, statsförvaltningen, rättsväsendet, försvaret och om frihet och medborgaranda.

Värner Rydén definierar medborgaranda så här:

Ett samhälles välgång beror i hög grad på medborgarandan hos folket. En viktig förutsättning för att vara en god medborgare är att vara en fri och självständig personlighet. Samhället behöver sådana. Icke minst i våra dagar, då gammalt och nytt brytas mot vartannat som nästan aldrig förr, är det viktigt att den enskilde medborgaren med omsorg prövar tidens frågor och bildar sig en på ärligt sanningssökande grundad övertygelse. Därvid gäller det att hava för ögonen, att samhällsfrågorna bli rättvist lösta. Fullkomligt kan ett mänskligt samhälle aldrig bli, men det är varje god medborgares plikt att arbeta för borttagandet av samhällsorättvisor, som kunna avlägsnas (Rydéns kursiv, 1932, s. 157).

Insikten om att en fungerande demokrati kräver kunniga, engagerade och självständigt tänkande medborgare tycks ha gått förlorad i samma ögonblick som skolans medborgarkunskap bytte namn till samhällskunskap.

Den destruktiva gruppidentitetspolitiken
För hundra år sedan talade man om personlighet, inte om identitet. För hundra år sedan värnade politikerna om Sverige. Dagens gruppidentitetspolitik värnar om invandrade särintressen. Gruppidentitetspolitiken är motsatsen till en politik som inser att demokrati, alltså folkstyre, kräver kunniga och engagerade medborgare och medborgaranda. För hundra år sedan utgick politikerna från hur man bygger och stärker en demokrati. Dagens gruppidentitetspolitik går ut på att rasera det som byggts upp.

Besluten om invandring har skett över huvudet på befolkningen. Inga informationskampanjer har bedrivits riktade till rotsvenskarna, ingen medborgarkunskap har bedrivits varken riktad till rotsvenskarna eller de invandrade om vad som ska gälla i det nya brokiga Sverige.

Jämför hur politikerna skött informationen om invandringen med den massiva informationskampanjen inför högertrafikomläggningen 1967.

Enligt svensk lag är individen samhällets minsta enhet, inte familjen, inte klanen, i synnerhet inte klanen utomlands. Hela Sverige, inklusive landets politiker, förvaltningen, undervisningssystemet inklusive universiteten, landets rotsvenskar och utlandsättade medborgare är i stort behov av gemensam kunskap om vad det innebär att vara en fri och självständig samhällsmedborgare i Sverige.

Det var huvudlöst av Sveriges politiker när beslut fattades att ta emot mängder med invandrare från fjärran länder att skriva propositionen 1975:26 om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle där alla kulturer är jämbördiga, där invandrarna ges möjlighet att välja om de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller utveckla sin ursprungsidentitet och dessutom via invandrarorganisationer få offentliga bidrag för att kunna odla sin särart, etablera parallellsamhällen och ge religiösa ledare makt i stället för att ha en fullt utarbetad plan för hur invandrare med helt andra referensramar än den svenska individmodellen så smärtfritt som möjligt både för invandrarna och den befintliga befolkningen skulle kunna integreras i det svenska samhället. Då hade vi kanske sluppit bostadssegregeringen, ”särskilt utsatta områden”, utbredd gängkriminalitet kopplad till vissa bostadsområden, föraktet för polisen, föraktet för assimilering, föraktet för svenska kvinnor (horor), polariseringen och invektiven som haglar över oss som anser att det är skillnad på patriarkaliska klanvälden och den svenska individkulturen och som sätter solidariteten med de livegna individerna i klaner baserade på hedersnormer före hänsynen till en invandrargrupp. Och framför allt, vi kanske hade kunnat förhindra de klanfascistiska likvideringarna av unga människor.

Nu har vi i stället hamnat i det läget att den svenska individmodellen monteras ner. Ett viktigt styrmedel i nedmonteringen av den svenska individmodellen är identitetspolitiken där grupptillhörigheten betraktas som viktigare än individens självständighet, mångfacetterade personlighet och fria vilja.

Lars Trägårdh, professor i historia, om vikten av medborgaranda och ett övergripande ”vi”
Professor Lars Trägårdh borde vara självskriven som medförfattare av en ny handbok om medborgarkunskap. Han vet vad Värner Rydéns Medborgarkunskap innebar för medborgarandan i Sverige och devisen ”tillsammans bygger vi Sverige” (SOU 2015:65, s. 396, 397).

I artikeln ”’En ny form av samhällstjänst’”, Sydsvenskan 4 november 2013, framhåller Lars Trägårdh att känslan av att tillhöra en nation inte uppstår av sig själv, att det behövs handfasta institutioner som skapar möten och kontaktytor. Han talar om den allmänna skolplikten och värnplikten som de två viktigaste institutionerna för att integrera unga med skiftande ekonomisk och kulturell bakgrund. Han skriver: ”De segregerande effekterna av det fria skolvalet betonas ofta, men lika viktigt är förlusten av den nationaliserande och därför integrerande effekt som den gamla folkskolan hade. Aningslösheten är ännu mer påtaglig när det gäller värnplikten. Många tycks ha glömt dess historiska roll som ett instrument för såväl demokratisering som integration, och då speciellt av just de grupper som idag skapar sådan oro: de unga männen, inte minst de som tillhör arbetarklassen eller har invandrarbakgrund.”

Jag vill tillägga att Arbetarnas bildningsförbund, ABF, spelade en viktig roll i det demokratiska bygget. ABF skapades för att bilda arbetarklassen och ge kroppsarbetare en möjlighet att delta i det demokratiska arbetet. I dag ägnar sig ABF åt att rasera demokratin. ABF bedriver inte, i varje fall inte i Stockholm, studiecirklar om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. I stället satsar ABF på västfientliga postkoloniala ”teorier” om de förtryckta invandrarna och de ”vita” förtryckarna. Det är motsatsen till integration och ett Sverige som håller ihop.

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap
Professor Joakim Nergelius borde vara självskriven som medförfattare av en handbok om medborgarkunskap.

Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket
Inga-Britt Ahlenius borde vara självskriven som medförfattare av en handbok om medborgarkunskap och vad medborgarna har rätt att förvänta sig av ämbetsmän i staten.

Sakråd om vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap
Jag efterlyser att de sakråd regeringen Löfven bjudit in föreningar och myndigheter till under mandatperioden 2014–2018, där Sverigefientliga personer/föreningar bjudits in, ersätts av sakråd bestående av människor som värnar om den svenska demokratin och allas likhet inför lagen och kan bidra med synpunkter på innehållet i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om religionsfrihet, om rätten att byta religion eller inte tro på övernaturliga väsen och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om judefientlighet och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om homofientlighet och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd där män med invandrarbakgrund och erfarenhet av både utländsk och svensk kultur ger sin syn på vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap, exempelvis Zulmay Afzali, Bassam Al-Baghdady, Ardeshir Bibakabadi, Sameh Egyptson, Soleyman Ghasemiani, Anosh Ghasri, Eduardo Grutzky, Omar Makram, Mustafa Panshiri, Devin Rexvid, Hashim Salad Elmi, Hamid Zafar.

Jag efterlyser ett sakråd där kvinnor med invandrarbakgrund och erfarenhet av både utländsk och svensk kultur ger sin syn på vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap. Det finns många kompetenta kvinnor. Här nämner jag endast tre: Haideh Daragahi, Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad.

20 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Gästskribent Lars Torstensson om hur hans motioner om extremistisk islamism inom IOGT-NTO behandlades av förbundsstyrelsen

Till IOGT-NTOs kongress 2019, som avhålls i Örnsköldsvik sista veckan i juni, har jag inlämnat två motioner. Så här lyder den ena, nr 40:

Motion om islamistisk extremism i nykterhetsrörelsen
Demokrati och solidaritet är centrala grundsatser i IOGT-NTOs ideologi. Rörelsen har också ett stolt antinazistiskt förflutet, och vi tar klar ställning mot sverigedemokraterna. Men hållningen mot islamistisk totalitarism och fördomsfullhet är inte lika tydlig.

Med islamism menar jag här den politiska och fundamentalistiska form av islam som förordar att denna religion ska styra samhällsutvecklingen. Då förkastas ofta demokratin – som i Iran och Saudiarabien – ty man vill att Guds vilja och inte människors ska vara avgörande. Sharialagar som befäster kvinno- och hbtq-förakt bejakas, i enlighet med ålderdomliga texter.

Vakthållningen mot islamismen har försvagats genom kulturrelativismen, som låter förstå att man inte får kritisera ”främmande” kulturer och religioner, eftersom det anses rasistiskt – eller i islams fall islamofobiskt – eller att man bara får göra det “med silkesvantar”. Denna inställning drabbar framför allt muslimer som har en frihetlig islamtolkning, och den befäster missförhållanden i islam. Inte minst förekommer den bland vissa antirasister.

Även i IOGT-NTOs antirasistiska nätverk har kulturrelativism visat sig. När jag för ett par år sedan i IOGT-NTOs antirasistiska nätverk påtalade att antirasismen ibland används som en täckmantel för extremism blev mina synpunkter avfärdade med delvis extremistiska argument, och jag blev snabbt utesluten ur nätverket. Mina vedersakare fick vara kvar.

IOGT-NTO-rörelsen har också släppt fram personer som gjort ur demokratisk synpunkt diskutabla uttalanden, och/eller haft kopplingar till demokratiskt diskutabla organisationer, till ledande poster, vilket förstås är ett sätt att legitimera deras åsikter.

En ganska känd profil i Ungdomens Nykterhetsförbund, som även har varit språkrör i Grön Ungdom i Stockholm, är Semanur Taskin. Hon har gjort positiva uttalanden om den starkt auktoritäre president Erdogan i Turkiet. Om bruket att bära hijab har hon sagt att “hijaben är en modig och rebellisk symbol, som jag … associerar med frigörelse och inte förtryck.” Genom att uttala sig så tonar hon ned det förtryck som drabbar miljoner kvinnor som tvingas bära hijab, och förföljs och trakasseras om de inte gör det – främst i islamistiska stater, men även i vissa islamistiska miljöer i länder som Sverige. Det är knappast förenligt med nykterhetsrörelsens jämställdhetsengagemang. Taskin sitter eller har suttit i styrelsen för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, SMFR, som har grundats av Mehmet Kaplan. Dess generalsekreterare är eller har varit Yasri Kahn, känd för att vägra ta kvinnor i hand. På SMFRs möten brukar man tillämpa könssegregering. I samband med att Mehmet Kaplan – som varit ordförande i IOGT-NTO Stockholm – tvingades avgå ur regeringen efter samröre med islamister och turkiska fascister, så skrev Taskin på sociala medier: ”Här och nu börjar hashtaggen #islamistjavisst. Om Mehmet är islamist, då är jag #islamistjavisst alla dagar i veckan.” Taskin fick kritik både av gröna partikamrater och andra, och hon valde till sist att avgå frivilligt som språkrör för Grön Ungdom i Stockholm. Men i UNFs styrelse fick hon sitta kvar.

2018 deltog UNF i Muslimska Familjedagarna, som arrangerats i flera år och dragit flera tusen deltagare. Det gjorde man trots att UNF inte är en islamisk organisation, utan ska vara religiöst obunden. Dessutom har Familjedagarna gång på gång bjudit in talare som förespråkat sharialagar och jihad. 2018 framträdde bl a Noureddine Khademi, kallad ”Imam Jihad”, en ökänd islamist från Tunisien, som har uppmanat till jihad i Syrien. Nykterhetsrörelsens anseende skadas när en av dess ledande organisationer ställer upp i ett sådant sammanhang.

Bland arrangörerna fanns islamiska organisationer som gjort sig kända för kopplingar till det demokratiskt tvivelaktiga Muslimska Brödraskapet. En av dessa var Sveriges Unga Muslimer, som Mehmet Kaplan har haft ledande befattningar i. Enligt Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor har SUM haft ”flera överlappningar till den våldbejakande islamistiska miljön och andra antidemokratiska islamistiska miljöer”. SUM har också spritt homofobi, samt flera gånger gett en plattform åt hatpredikanter.

Jag föreslår att kongressen fastslår:

att nykterhetsrörelsens organisationer inte ska delta i konfessionella arrangemang, som Muslimska Familjedagarna, ge förtroendeposter åt personer som uttryckt islamistiska sympatier, eller på andra sätt främja islamisk extremism

Lars Torstensson

Förbundsstyrelsens yttrade sig så här över motionen:
Motion 40 innehåller långa stycken med grova generaliseringar och personangrepp. Den skulle inte gå att lägga fram i oredigerat skick utan att riskera att överträda gränserna för förtal. Tonen i motionen är konspirerande och innehåller grova kränkningar mot stora grupper av medlemmar. IOGT-NTO:s förbundsstyrelse har därför beslutat att inte lägga fram motionen till kongressen.

Förbundsstyrelsen föreslår kongressen besluta

att notera förbundsstyrelsens beslut om att inte lägga fram motion nr 40 Islamistisk extremism i nykterhetsrörelsen till kongressen.

http://kongress.iogtntororelsen.se/wp-content/uploads/2019/05/H%C3%A4fte-4-Motioner-ny.pdf

Med anledning av förbundsstyrelsens yttrande och förslag till beslut tillsände jag förbundsstyrelsen följande kommentar:

Islamistisk extremism och censur i nykterhetsrörelsen
I yttrandena över årets kongressmotioner läser jag att ni i förbundsstyrelsen har tagit det unika beslutet att inte lägga fram min motion nr 40, Islamisk extremism i nykterhetsrörelsen, för kongressen. Ni har därför tagit bort motionstexten ur kongresshandlingarna. Detta motiverar ni med att min motion innehåller ”grova generaliseringar” – som ni inte kan precisera – och ”grova personangrepp”. Men för att kunna kritisera islamistiska eller andra olämpliga uttalanden av profiler i nykterhetsrörelsen måste man givetvis tala om hur dessa uttalanden ser ut, och vilka som har gjort dem. Annars blir man inte trodd. Ni går ju också själva till grova personangrepp mot mig, så ni kastar sten i glashus. Och det är inte rimligt att kräva att förtroendevalda, som agerar betänkligt, ska stå över saklig kritik. Det är en inställning som är utmärkande för sekter, och den strider mot vanlig föreningspraxis.

Vidare hävdar ni – utan några som helst belägg – att motionen innehåller ”grova kränkningar mot stora grupper av medlemmar”. Men de enda som har anledning att ta illa vid sig av det jag skriver är de som är islamistiska extremister, eller sympatiserar med sådana. Menar ni att de utgör ”stora grupper av medlemmar”? Är det inte i så fall ett bekymmer för rörelsen, mot bakgrund av att islamismen strider mot IOGT-NTOs värdegrund?

Dessutom är ni själva mycket ojusta när ni framför långtgående beskyllningar mot mig, samtidigt som ni berövar medlemmarna möjligheten att själva bedöma min motion, och beskyllningarna mot den, i motionshäftet.

Därutöver påstår ni – återigen utan belägg eller konkreta exempel – att motionen är ”konspiratorisk” och riskerar att ”överträda gränserna för förtal”. Men alla mina beskyllningar är sakligt grundade och belagda. Hur kan det vara förtal att fullt korrekt redogöra för vad personer och organisationer faktiskt har sagt och gjort? Om mina utsagor hade varit konspiratoriska, och haft förtalskaraktär, skulle det ha varit en enkel sak för er att visa detta, och bemöta mig med sakargument. Men det kan ni inte göra. Därför lägger ni i stället locket på.

Det är ett både fegt och avslöjande agerande. Det talar för att min kritik träffar rätt; jag har helt enkelt trampat på en öm tå. Er censur är också ett angrepp på yttrandefriheten i förbundet, och därmed även på interndemokratin.

Vidare är det rent beklämmande att ni inte vill ställa er bakom motionens yrkande om att inte främja islamisk extremism!

Ert agerande visar att dagens IOGT-NTO inte klarar att leva upp till sina demokratiska proklamationer, och inte heller till sina jämlikhetsideal. Ni besudlar och undergräver IOGT-NTOs viktiga nykterhetsarbete genom att förbinda det med förtal, censur och islamism.

Om ni verkligen tror på det ni säger så uppmanar jag er att stämma mig för förtal, så blir det ordentligt utrett vem det är som förtalar vem!

I en artikel i Accent nr 7 2018 efterlyser Erik Winnfors-Wannberg ”en bra organisationskultur”. Men det är hyckleri att göra detta och samtidigt omfamna proislamism, diskriminera en motionär, censurera motionstext och undanhålla kongressdelegater och medlemmar information. Sådana åtgärder försämrar kulturen.

I artikelrubriken säger Winnfors-Wannberg: ”Varaktig förändring krävs.” Det kan jag hålla med om. Och ni i förbundsstyrelsen borde sopa rent framför er egen dörr!

Hyckleriet upprepas i avsnittet om IOGT-NTOs organisation på hemsidan, där man försäkrar: ”Det finns alla möjligheter att påverka IOGT-NTO åt det håll du vill.” Läsaren önskas ”Varmt välkommen att delta i styrningen och utvecklingen av IOGT-NTO”. Men möjligheterna att motverka den islamiska extremismen i förbundet blir givetvis starkt beskurna när förbundsledningens censur lägger hinder i vägen.

Lars Torstensson

Min andra motion var nr 39, om IOGT-NTOs syn på religiöst förtryck.
Den kan man ta del av via länken ovan.

Av motionen, och förbundsstyrelsens yttrande, framgår att IOGT-NTO, när religiöst förtryck föreligger – exempelvis i form av teokrati, kvinnoförakt, homofobi och intolerans mot oliktänkande – väljer att inte rikta kritik mot de religiösa föreställningar och påbud som ligger till grund för förtrycket, och/eller legitimerar detta. Det är ett demokratifientligt, homofobiskt och kvinnoföraktande ställningstagande, som gör IOGT-NTO medansvarigt för det religiösa förtrycket.

Samtidigt skriver förbundsstyrelsen att ”vi genom våra grundsatser är tydliga i våra värderingar om solidaritet och demokrati”. Tanken är tydligen att om man bara har bra grundsatser på papperet så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut.

Naturligtvis är detta ännu ett exempel på hyckleri och dubbla budskap i nykterhetsrörelsen. Grundsatser som man inte klarar att efterleva i praktiken är inte mycket värda.

Ungdomens Nykterhetsförbunds behandling av Isabelle Eriksson
Läs också om hur illa det tidigare frontnamnet Isabelle Eriksson blev behandlad i Ungdomens Nykterhetsförbund, när hon ifrågasatte förbundets samröre med extremister:

https://ledarsidorna.se/2018/06/iogt-nto-en-del-av-ibn-rushd-sfaren/

Lars Torstensson

 

 

Skolverket sanktionerar barnslaveri och Muslimska brödraskapets POLITISKA uniformspersedel HIJAB som ska likställas med hakkorset. Hänvisar till politikerna och lagstiftningen

Här är det senaste svaret från Skolverket. Jag ställde frågor om politiska HIJAB, Skolverket skriver om det opolitiska slöja:

Hej!

Tack för din fråga.

Vi på Skolverket har tittat på den här frågan 2012, och vi kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten och diskrimineringslagen att införa generella förbud mot slöja i skolan.

I grunden handlar detta inte om Skolverkets förhållningssätt i frågan utan vilka lagar riksdagen beslutat om. Dessa lagar har vi att förhålla oss till. Vårt uppdrag är att informerar om vad lagarna säger. Vi har skrivit samma en juridisk vägledning kring heltäckande slöja, där det framgår hur regelverket ser ut och vad vi och skolorna har att förhålla sig till.

Källa:

Skolverkets juridiska vägledning kring heltäckande slöja: https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/heltackande-sloja-i-skolan

Om du har fler frågor är du välkommen att kontakta oss på Skolverkets upplysningstjänst på 08-527 332 00.

Med vänlig hälsning
Skolverkets upplysningstjänst
Maria Olausson

Eftersom det är nationaldag i dag publicerar jag ett avsnitt ur min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Gör 6 juni till Barnens Dag i den sociala samhörighetens namn!
Riksdagsledamöter:
Det är dags att upphöra med den idealiserade bilden av invandring som något entydigt gott och börja tala om kulturavstånden som råder mellan livegna klanmedlemmar och den svenska individualiserade jämlikhetsmodellen, mellan religiösa fundamentalister som använder Bibeln eller Koranen som lagbok och den svenska sekulära rättsstaten. Ända sedan Sverige blev ett invandrarland har rotsvenskarna fått skulden för integrationsproblemen. Ni har gett det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademins postkolonialister tolkningsföreträdet och låtit dem måla upp Sverige som ett rasistiskt land. Ni har låtit Muslimska brödraskapets aktivister måla upp Sverige som ”islamofobiskt”. Samtidigt visar Pew Research Center att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen. Sverige kan bli ännu bättre om alla offentliga bidrag till postkoloniala studier och shariapolitiska extremhögerns organisationer fryser inne och pengarna satsas på barnen.

Det kan inte nog upprepas: Vi bör följa den forna shariaextremisten Maajid Nawaz uppmaning att vi måste börja på gräsrotsnivå, med individen, och tidigt lära ut värdet av individuella mänskliga fri- och rättigheter.

Det är dags att ni politiker satsar stort på att krympa kulturavstånden och skapar en svensk blågul paraplyidentitet. Nationalism är inte den farsot somliga vill göra den till. För att än en gång citera de separatistiska postkolonialisternas guru Frantz Fanon och hans uppmaning till de afrikanska länderna som nyligen blivit självständiga och höll på att falla sönder i klanstrider, att nationalism som inte är chauvinism är något fint: ”En nation som fötts genom folkets gemensamma insatser, som förkroppsligar folkets verkliga strävanden och som formar staten efter folkviljan, måste med nödvändighet skapa ett utomordentligt gynnsamt kulturklimat”.1

Nationalism kan vara glädjen över att svenska idrottare vinner internationella mästerskap i de blågula färgerna, att en svensk vinner Eurovision Song Contest. Nationalism kan vara en känsla av trygghet, att höra till, att vara en del av ett helt. Att vara uppskattad. Att vara välkommen. Barn som kommer hit från krigshärdar har rätt att få känna sig välkomna, trygga, mottagna med stora famnen. Liksom barn födda i Sverige. Barn som växer upp här ska tidigt lära sig att här i Sverige gäller lagen lika för alla. Och då måste ni politiker verkligen se till att lagen gäller lika för alla barn.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i boken Är svensken människa att välfärdssystem ”måste förstås tredimensionellt, som ett triangeldrama mellan stat, individ och familj”.2 De skriver att Alva Myrdals reformprogram under mellankrigstiden gick ut på att socialisera barnen, inte fabrikerna. Sveriges nya reformprogram bör inriktas på att demokratisera barnen. Förslagsvis skulle varje skoldag kunna inledas med följande ramsa:

Jag är Sveriges minsta enhet.
Jag är Sveriges framtid.
Tillsammans bygger vi Sverige
och ärar den svenska flaggan,
symbolen för fred.

Små barn skulle kunna stå upp och högtidligt hålla varandra i handen när de läser ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. Äldre barn kan förslagsvis lägga höger hand över hjärtat när de rabblar ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. I takt med att barnen blir äldre bör de gradvis få lära sig vad ramsan Jag är Sveriges minsta enhet innebär enligt svensk familjerätt, liksom att de också gradvis lär sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

Midsommar är folkets nationalhelg. Det var lönlöst att genom ett direktiv uppifrån göra Svenska flaggans dag till nationaldag. Däremot bör 6 juni kunna bli en framgång som Barnens Dag, Samhörighetens dag, då hela Sverige hyllar barnen. Alla barn, oberoende av om de är nyanlända eller har släktled hundratals år tillbaka i Sverige, bör ha en alldeles egen dag då hela Sverige talar om hur viktiga de är för Sveriges framtid.

Då Sveriges statsminister, liksom lokalpolitiker, håller tal till barnen.

Då gator och torg och butiker visar bilder på barn. Då man för barn i segregerade områden ordnar träffar med barn från andra områden.

Då man ordnar lekar. Kanske ordnar barnparader i städer och byar.

Kanske gör Sveriges musiker och låtskrivare sånger barnen kan sjunga på Barnens Dag.

En dag då alla barn som vill får äta Barnens bakelse. Smaken skiljer sig i olika landsändar. Sockerbagare skulle kunna få i uppdrag att komponera Barnens bakelse. Barn skulle kunna få provsmaka olika varianter och välja ut den som passar bäst i den egna landsdelen.

Det finns ingen ände på vad man kan göra för att hylla barnen på Barnens Dag och skapa nya svenska paraplytraditioner.

Stifta en lag om att 6 juni ska bli Barnens Dag och avsätt medel som gör Barnens Dag till en riktig högtidsdag för Sveriges alla barn.

1 Fanon, Frantz, Jordens fördömda (1961), Inledning Erik Tängerstad, översättning Per-Olov Zennström, Leopard förlag 2007, s. 203

2 Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s. 256

6 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Skolverkets generaldirektör struntar fullkomligt i hijabklädda skolflickors slavlika förhållanden. Peter Fredrikssons likgiltighet för vad hijab signalerar, både i fråga om bäraren, religionsfrihet, homosexuella, judar och politisk islam är skrämmande

Jag fick svar på mitt förra inlägg av Maria Olausson, Skolverkets upplysningstjänst.

Svaret kan enklast karaktäriseras som Goddag yxskaft.

Vi som värnar om alla barns lika värdighet och rättigheter blir ständigt blåsta av politiker och myndigheter.

När jag gick i skolan var lärarens uppmaning då det gällde uppsatsskrivning: Håll dig till ämnet. Skolminister Anna Ekström (S) bör omgående se till att Skolverkets personal går en fortbildningskurs om just att hålla sig till ämnet.

Jag ställde två frågor till Skolverkets generaldirektör: om det neo-marxistiska begreppet intersektionalitet och om hijab i skolan.

Jag fick ett standardsvar som ser ut att ha formulerats med anledning av kritiken mot att Skolverket i en skrivelse ute på remiss tog avstånd från begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck”.

I slutet lägger Maria Olausson till att intersektionalitet inte kommer att finnas med i den slutgiltiga skrivelsen och om jag har fler frågor kan jag kontakta Skolverkets upplysningstjänst.

Jag begär att Skolverkets generaldirektör, alternativt Skolverkets jurister, kommenterar det jag skrev i mitt brev om hijab i skolan!

Så här lyder Maria Olaussons svar:

Hej!
Tack för din fråga till vår generaldirektör Peter Fredriksson, om skrivelser om sexualitet och relation i läroplanen.

Skolverkets generaldirektör kommer inom kort att besluta om och lämna över det slutgiltiga förslaget till regeringen. Kritiken utgår från ett tidigare utkast som varit ute på remiss och inte det slutgiltiga förslaget. Du kan läsa vårt pressmeddelande avseende kritiken och läroplanens roll, jag länkar till det nedan.

I regeringsuppdraget nämns tre specifika områden som särskilt ska beaktas: hedersrelaterat våld och förtryck, samtycke och pornografi. Skolverket har övervägt att använda de specifika begreppen i förslagen till nya skrivningar i läroplanernas inledande delar, men valt att inte föreslå formuleringar där dessa begrepp ingår. Skolverket gör bedömningen att alltför specifika begrepp i läroplanerna generellt riskerar att snäva in kunskapsområden och därmed utesluta andra viktiga och relevanta aspekter, som också bör behandlas. Beslutet att inte använda de uttryckliga begreppen i läroplanstexterna innebär inte att Skolverket avråder skolpersonal från att använda begreppen i utbildning och undervisning. Det innebär inte heller att myndigheten anser att sakfrågorna inte bör behandlas i utbildningarna.

I konsekvensutredningen som gick på remiss hänvisar vi till en regeringsredovisning från 2015 som handlar om ett motiv för att övergå från begreppet ”sex och samlevnad” till ett annat begrepp. I den nu aktuella konsekvensutredningen använder vi inte begreppet intersektionalitet.

Källa:
Skolverket ser allvarligt på hedersvåld – bemöter kritik: https://www.skolverket.se/om-oss/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden/2019-06-01-skolverket-ser-allvarligt-pa-hedersvald—bemoter-kritik

Om du har fler frågor är du välkommen att kontakta oss på Skolverkets upplysningstjänst på 08-527 332 00.
Med vänlig hälsning
Skolverkets upplysningstjänst
Maria Olausson

 

Brev till Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson med fråga om det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet och varför en diskussion om skolflickors beslöjning inte finns med i förslag till ändringar i läroplanen inom området ”sexualitet och relationer”

Det här brevet skickar jag till Skolverkets generaldirektör. Jag kommer att publicera hans svar på den här bloggen.

Skolverkets avrådan att använda begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” i förslag till ändringar i skolplanen inom området ”sexualitet och relationer” har väckt stark kritik, bland annat från Lars Åberg i Svenska Dagbladet 30 maj 2019. Generaldirektör Peter Fredriksson besvarar kritiken med att skrivelsen handlar om ett tidigare utkast som varit ute på remiss och att det slutgiltiga förslaget inte är klart ännu. Jag förväntar mig att en diskussion om vad beslöjningen signalerar finns med i det slutgiltiga förslaget.

I det här brevet koncentrerar jag mig främst på frågan varför Skolverket över huvud taget använder sig av det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet i utredningen som skickades på remiss och varför flickors beslöjning inte finns med. Skolplanen ska ju handla om rättigheter enligt svensk lag. Det är på tiden att Skolverket markerar vilka förbjudna svenska lagstadgade rättigheter beslöjningen signalerar, exempelvis död åt homosexuella. Skolverket kan inte vara okunnigt om att homosexualitet är förenat med döden i åtskilliga länder där kvinnlig beslöjning är obligatorisk.

Intersektionalitet
Bara för att ett begrepp används inom universitetet är det inte samma sak som att begreppet är vetenskapligt. Intersektionalitet handlar om marxistisk ideologiproduktion importerad från USA och går inte att tillämpa på Sverige. Professorerna Irene Molina, Diana Mulinari och Paulina de los Reyes, alla från Sydamerika, alla med koppling till Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, alla fanatiska marxister, gör allt de kan för att utmåla dagens Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid. Det har jag visat i åtskilliga blogginlägg och diskuterar utförligt i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018).

Professorernas Sverigefientliga och hudfärgsrasistiska ideologi går att läsa i det marxistiska nätverket Antirasistiska akademins rapport om sig själva, Vardagens antirasism, en rapport Skolverket grundligt bör studera. Skolverket bör också grundligt studera Antirasistiska akademins nära samarbete med det demokratifientliga Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige.

Det är dessa marxistiska professorer som de senaste två decennierna ihärdigt påstått att forskning om hedersrelaterat våld och förtryck är rasism, eftersom det ställer grupp mot grupp, och lika ihärdigt marknadsfört begreppet intersektionalitet.

Att de har påverkat både Skolverket och Lärarförbundet är uppenbart. Lärarförbundet skriver i sitt remissvar: ”Skolverkets motiveringar till varför man inte valt att använda begreppen ’hedersrelaterat våld och förtryck’, samtycke och pornografi i de nya skrivningarna, instämmer även Lärarförbundet i och stödjer till fullo Skolverkets val att inte ta med dessa begrepp” (s. 2). Alltså grupp mot grupp, inte lagstadgade rättigheter lika för alla barn och ungdomar.

Skolverket skriver att man 2015 försökte övergå från begreppet ”sex och samlevnad” till att använda ”jämställdhet, sexualitet och relationer” men att det var otympligt med tre ord. ”Motivet som angavs för att övergå till ett nytt begrepp var behovet att sätta in sex- och samlevnadsundervisningen i ett bredare sammanhang och där jämställdhet, intersektionalitet och främjande värdegrundsarbete är bärande delar” (s. 3).

Skolverket bör se till att begreppet intersektionalitet stryks i varenda skrift Skolverket producerar. Marxistiska slagord är inte vetenskap.

Min fråga till Peter Fredriksson är: Var har Skolverket fått begreppet intersektionalitet ifrån? Hur motiverar Skolverket att verket använder det importerade ovetenskapliga begreppet intersektionalitet?

Hijab i svenska skolan
Uppmaning till Peter Fredriksson. Bannlys ordet slöja och använd det arabiska ordet hijab, som betyder förhänge, avskildhet, påbud att kvinnor och män, flickor och pojkar ska hållas åtskilda från varandra, i skolan, på arbetsplatser, i simhallar med mera. Ordet slöja döljer den totalitära ideologi hijab står för.

Hijab har inga likheter med en sjal, scarf, sjalett. Hijab har däremot uppenbara likheter med ökennomadernas huvudbonad, både mäns och kvinnors.

I samband med att Staffanstorps kommunstyrelse antog en skrivelse om nolltolerans mot huvudduk i skolan uttalade sig Skolverkets jurister om att ett förbud strider mot lagen, att Skolverket 2012 behandlade frågan och kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten eller diskrimineringslagen med ett generellt förbud.

Frågan bör omförhandlas. Skolflickors och lärares beslöjning i den svenska skolan ska regleras från centralt håll, inte av lokalpolitiker, för att undvika skrämmande inslag som denna skrivelse av Skolförvaltningen i Jönköping om Råd och riktlinjer för muslimska barn/elever i Jönköpings kommuns skolor läsåret 2010/2011. Religiösa ledare ges politisk makt!

Skolverkets skäl att förbjuda hijab/niqab/burka ska vara glasklara och stödja sig på svensk lag om individens fri- och rättigheter.

Hijab är ett politiskt plagg, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg, nu senast detta, och också skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Politiska plagg ryms inte under religionsfriheten. Politik tillhör inte Diskrimineringsombudsmannens tillsynsområden.

Svenska skolan ska vara baserad på vetenskap.

En person som har varit instrumentell när det gäller DO:s syn på kvinnors beslöjning är professor Mohammad Fazlhashemi. I flera åt ingick han i DO:s råd. I flera år drev han beslöjningskampanjer (se blå knapp om Shariadoket).

Uppmaning till Peter Fredriksson: Begär att professor Fazlhashemi till Skolverket lämnar en skrivelse där han lägger fram vetenskapliga skäl till att hijab lyder under religionsfriheten. I sin bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (2008) skriver Fazlhashemi om hur mormodern i Iran led när kungen, i likhet med Turkiets Kemal Atatürk, i sitt sekulariseringsprojekt på 1930-talet förbjöd kvinnors beslöjning (2009, s. 149). Hela boken är en pamflett mot sekularisering. Han hyllar ayatolla Khomeini (s. 131, 132). Fazlhashemi har ett helt avsnitt om hur väst bör genomgå en mentalitetsförändring. Det är inte svårt att se vad hans beslöjningskampanjer syftade till: mer islam i politiken och offentligheten, hijab på arbetsplatser och i skolan. Jag skriver om Fazlhashemi i bland annat det här blogginlägget.

En över tre tusen år gammal lertavla (finns på ett museum i Berlin) med inristade lagar framgrävd av arkeologer är vetenskap. På den assyriska krigarkungen Tiglatpilesers (d. 1076 fvt) lertavla finns den första kända lagen om kravet på ”ärbara” kvinnors beslöjning. Syftet var att i offentligheten via klädseln skilja på ”ärbara” och ”icke-ärbara” flickor och kvinnor. Att antasta eller tafsa på beslöjade flickor/kvinnor var ett brott mot staten och mot mannen som ägde flickan/kvinnan (make, far, manlig släkting, slavägare). En slavkvinna kunde vara en mäktig mans konkubin. Det handlade alltså om att män ägde flickors/kvinnors sexualitet. Ända sedan Tiglatpilesers dagar är det dokumenterat att kvinnors sociala ställning är kopplad till hennes sexuella aktiviteter medan en mans sociala ställning är kopplad till hans far eller yrke. Detta förändrades i Sverige i och med p-pillret på 1960-talet och den fria aborten i mitten av 1970-talet.

Tiglatpilesers lag var världslig. I Mesopotamien vimlade det av gudar och gudinnor. Varenda stadsstat hade sina gudar. Beslöjningen syftade till att markera sociala hierarkier och därmed nödvändigheten av att kontrollera att flickor var oskulder för att vara gångbara på den socialt högtstående äktenskapsmarknaden.

Det är uppenbart att Skolverkets jurister inte har tagit del av professorn i kvinnohistoria Gerda Lerners vetenskapliga bok The creation of patriarchy (1986), särskilt kapitlet ”Veiling the woman”, eller Martha T. Roths engelska översättningar inklusive originalspråk Law collections from Mesopotamia and Asia Minor (1995).

Seden att kvinnor täcker håret spred sig över hela världen och blev ett kulturellt plagg som vissa religiösa ledare inom alla religioner införlivade med den egna läran.

Hijab, designad efter ökennomadernas huvudbonad, är ett relativt nytt plagg och fick sitt uppsving på 1970-talet i och med att Muslimska brödraskapet uppbackad av saudiska petrodollar började sprida sin politiska tolkning av islam över hela världen, inklusive Frankrike. I den franska tidningen Le Nouvel Observateur nr 2547 (29 augusti till 4 september) 2013 säger islamforskaren Gilles Kepel att ett av skälen till att Stasikommittén (uppkallad efter ordföranden Bernard Stasi), i vilken Kepel ingick, och dess rapport 2003 där de förordade att iögonfallande religiösa symboler skulle förbjudas i de franska allmänna skolorna, var att Muslimska brödraskapets franska gren, UOIF [L’Union des Organisations Islamiques de France], mellan 1980 och 2000 försökte ta kontroll över ungdomarna från islamiska miljöer genom att göra beslöjningen av skolflickor till en av sina paradfrågor (2013, s. 51).

Beslöjningen är Muslimska brödraskapets paradfråga även i Sverige, liksom salafisternas paradfråga. Jag förutsätter att Skolverket har läst Försvarshögskolans rapport om salafister, beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och det de skriver om slöjpoliser.

Ett vanligt skäl till att flickor/kvinnor ska vara beslöjade är påståendet att så var det på profeten Muhammeds tid. Han dog 632. Skolverket måste känna till att det inte finns några vetenskapligt tillförlitliga källor om hur det var på Muhammeds tid. Be gärna professor Fazlhashemi förklara att först flera generationer efter Muhammeds död sammanställdes texter om hans liv och leverne baserade på muntligt traderade historier. Inga arkeologiska fynd finns, inga samtida texter.

Skolverket skriver: ”Myndigheten har vidare valt att skriva in formuleringar som syftar till att stärka alla elevers förutsättningar att göra trygga och självständiga val samt deras förståelse för egna och andras rättigheter” (s. 6).

Hur ska detta gå till när hijab signalerar att bärarens sexualitet ägs av en man, att hon alltså inte har något fritt val, att om hon tar av sig sin hijab kan hon löpa risk att förlora hela sin släkt, hela sitt sociala nätverk och till och med bli dödad, att hon bara får lov att gifta sig med en islamtroende man, att homosexuella ska dö, alltså även hon själv om hon är lesbisk eller bisexuell, att judar ska dö.

Skolverket måste ta med beslöjningen i den framtida undervisningen om sexualitet och relationer, i alla händelser måste vad beslöjningen signalerar diskuteras i Skolverkets slutgiltiga skrivelse som ska överlämnas till regeringen.

Jag ser fram emot Peter Fredrikssons svar på mina kommentarer om intersektionalitet och beslöjning.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus