Alla inlägg av Mona Lagerström

Rötan inom Sveriges läkarkår: Socialminister Lena Hallengren (S) är en kuliss, en låtsasminister, en spratteldocka i händerna på Läkarförbundet, Vårdförbundet och Sveriges kommuner och regioner (SKR). Det nuvarande klagomålssystemet är en katastrof för patienten. Det är utformat i syfte att skydda vårdpersonal från patienternas klagomål. Det finns inga sanktioner mot de vårdgivare som inte besvarar patientens klagomål!

Enligt rapport från Socialstyrelsen drabbas omkring 110 000 patienter varje år av vårdskador och omkring 1 400 per år dör till följd av en vårdskada. Vi är många patienter och anhöriga som behöver en oberoende instans, en nationell Patientombudsman, att vända oss till som har till uppgift att aktivt hjälpa och bistå patienter och anhöriga. Patienter och anhöriga har ingenstans att vända sig. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur patientnämnderna är en kuliss, en låtsasverksamhet. I ett senare blogginlägg kommer jag att skriva mer om en nationell oberoende Patientombudsman.

Personer som söker asyl i Sverige får gratis juridisk hjälp. Personer som vägrar ta folk i hand på arbetet eller kräver att få bära Muslimska brödraskapets demokratifientliga politiska uniformspersedel hijab på arbetet får hjälp av en myndighet, DO. Patienter däremot förväntas kunna både juridik och medicin i samma ögonblick som de drabbas av en vårdskada, kunna föra sin egen talan och uttrycka sig skriftligt.

Sveriges politiker är likgiltiga för det faktum att patientens ställning är en demokratifråga, att klagomålsförfarandet är en demokratifråga. I slutet av det här inlägget kommenterar jag det pågående patientsäkerhetsarbetet, som utgår från ett personalperspektiv, och skriver att ett syfte med patientsäkerhetsforskningen uppenbarligen är att förhindra att enskilda personer inom sjukvården ska kunna ställas till svars för sina handlingar.

Här följer en fortsättning på mitt misslyckade försök att framföra klagomål på hur Ersta sjukhus i Stockholm hanterade min husläkares remiss och de dokument om min sjukvårdsskada som medföljde remissen och vad som hänt dessa dokument. Se tidigare blogginlägg om mitt brev med konkreta frågor till sjukhuschef Jan-Åke Zetterström, verksamhetschef Staffan Hederoths goddag yxskaft-svar och Patientnämndens begränsade insats. I slutet av det här inlägget visar jag hur jag blev bemött med goddag yxskaft-svar av tjänstemannen Gustav Ohlén på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Tre ord sammanfattar mina försök hittills: arrogans, nonchalans, vårdslöshet.

Sverige behöver en rättighetsrevolution. Detta efterlyste professorn i historia Lars Trägårdh redan för två decennier sedan i Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. Demokratiutredningens skrift nr 20 (SOU 1998:103) utan att någonting har hänt.

Avsaknad av patientperspektiv och juridiskt utkrävbara rättigheter
Sverige måste vara världens mest efterblivna land när det gäller patientperspektiv och patienträttigheter. Patientperspektiv och patienträttigheter existerar över huvud taget inte i Sverige. Jag har kontaktat alla åtta riksdagspartier om en patienträttighetslag. Och mötts av total likgiltighet. De svarar inte ens. Liberalernas Lars Granath deklarerade frankt att mina frågor var för vinklade och innehöll för många värderingar.

Därför byter jag nu perspektiv från Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten till Rötan inom Sveriges läkarkår.

Läkarförbundet har sammanställt etiska riktlinjer. Jag citerar punkt 13:”Läkaren ska i utlåtande endast styrka sådant som har saklig och professionell grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt inte kan bedömas.”

Torsten Mossberg, ledamot i Läkarförbundets förbundsstyrelse, tidigare enhetschef på Socialstyrelsen, kan ju till att börja med, tillsammans med Läkarförbundets jurister, ta sig en titt på det etiska i hans beslut 6/12 2005 att godkänna kvasivetenskapligt svammel riktat till en domstol, vilket ligger i den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik”, och vad hans beslut fick för konsekvenser för mig. Konsekvenser jag så småningom kommer att redogöra för mer i detalj.

Den blå knappen syns inte i mobilen. För den som inte läser den här texten på datorn finns här pdf-filen på 27 sidor bestående av text av mig, Socialstyrelsens vetenskapliga råd docent Pål Wölner-Hanssens (gynekolog) och professor Lars Wiklunds (anestesi) utlåtanden och Socialstyrelsens beslut (läkare Torsten Mossberg och senare läkare Staffan Blom). Det gäller en undvikbar sjukvårdsskada direkt relaterad till kirurgens syteknik (förslutningsteknik).

Individuellt utkrävbara rättigheter
Här följer en liten historik över det demokratifientliga svenska klagomålssystemet som ända från begynnelsen saknade patientperspektiv och som nu har spårat ur helt. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg kan Sveriges läkare tacka Socialstyrelsens tidigare generaldirektör Kjell Asplund för att de numera slipper risken att drabbas av disciplinstraff. Kjell Asplund var för övrigt generaldirektör då Torsten Mossberg och Staffan Blom skrev under besluten som rör mig.

Det finns ingen central instans som har det övergripande ansvaret för landets sjukvård. Regeringen kan komma med generella riktlinjer. Sedan gör regionerna (tidigare landstingen) som de vill. Det är därför vi har en så ojämlik sjukvård.

Statsvetaren Lars Karlsson skriver om rättigheter och avsaknaden av ett tydligt ansvar inom den svenska sjukvården i doktorsavhandlingen Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003). Hans bok ligger till grund för min lilla historik över sjukvårdens organisering och klagomålssystemet.

Lars Karlsson skriver om individuellt utkrävbara rättigheter, vilket även professor Lars Trägårdh skriver om. Det intryck jag fått av politikers likgiltighet är att de inte har en aning om vad medborgaren som rättssubjekt och individuellt utkrävbara rättigheter innebär, därför borde alla politiker, riksdagspolitiker såväl som lokalpolitiker, höja sin kompetensnivå och ta till sig vad dessa två forskare har att säga om ämnet.

Lars Karlsson jämför Sverige med Storbritannien. Han skriver att i Storbritannien infördes i början av 1990-talet något som heter Patient’s Charter som listade de rättigheter medborgaren i rollen som patient hade gentemot den offentliga sjukvården. ”Poängen är att chartern innehöll rättigheter som var utformade som individuellt utkrävbara rättigheter. Med detta menas att rättigheterna riktade sig till den enskilde medborgaren och det fanns tydligt formulerat hur man skulle kunna överklaga rättigheterna och vem som var skyldig att uppfylla desamma. Med att rättigheter är individuellt utkrävbara avses alltså att det finns mekanismer varmed en enskild individ kan utkräva rättigheter. Exempel på mekanismer kan vara domstolar eller andra instanser som utfärdar någon form av sanktioner om den aktuella rättigheten inte uppfylls” (s. 18, 19).

Sanktionerna såg Kjell Asplund till att ta bort. Jag har tidigare skrivit om att Ansvarsutredningen ansåg att det var för dyrt med en patienträttighetslag i Sverige. Så här skriver jag om skillnaden mellan Storbritanniens och Sveriges klagomålssystem i ett tidigare blogginlägg:

I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien, skriver Lars Karlsson, skapades det nationella sjukvårdssystemet (NHS) vid ett givet tillfälle, 1946 och togs i bruk 1948, när landet var en fullt utvecklad demokrati (s. 103).

Landstingen och intresseorganisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR)
I Sverige växte landstingens ansvar för sjukvården gradvis fram innan Sverige var en demokrati. Fram till 1862 var Sverige uppdelat juridiskt i socknar. Landstingen inrättades genom 1862 års kommunalreform då det stadgades att ett självständigt landsting skulle finnas i varje län vid sidan av länsstyrelsen och kommunerna. Några år senare när tvåkammarsystemet inrättades gavs landstingen uppgiften att utse ledamöter till första kammaren. (Tvåkammarsystemet upphörde1970.) ”Att landstingen skulle ta hand om sjukvård var inte på något sätt någon självklarhet”, skriver Lars Karlsson (s. 93).

Landstingsförbundet, som är en intresseorganisation, bildades 1920, ”i syfte att ge landstingen en starkare röst och en enad front utåt” (s. 96). ”Landstingsförbundet är unikt (tillsammans med Kommunförbundet ska tilläggas)”, skriver Karlsson, ”att representera hela svenska folket.

År 2007 slogs de två förbunden ihop och hette Sveriges kommuner och landsting (SKL). I år bytte de namn till Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Lars Karlsson skriver: ”När det gäller vad man kan kalla traditionella intresseorganisationer representerar dessa vanligtvis ett distinkt intresse, och som ska vägas mot andra motsvarande distinkta intressen. Löntagarnas intressen har traditionellt ställts mot näringslivets intressen i form av intresseorganisationerna LO och SAF. Men om en intresseorganisation representerar hela svenska folket kan det ju rimligtvis inte finnas något distinkt motsatt intresse” (s. 97).

I boken diskuterar Karlsson enbart Landstingsförbundet och skriver att medborgarens möjlighet att utkräva ansvar ter sig mycket indirekt och diffust (s. 98), vilket även gäller SKR.

Han skriver att sjukvårdens styrning sker i flera led. ”Först och främst fattar riksdagen sjukvårdspolitiska beslut, men detta är på ett generellt plan. Den konkreta utformningen av sjukvårdspolitiken sker i kontakterna mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Reformer som exempelvis sjukronorsreformen [infördes 1970], Dagmaröverenskommelsen [2012] och vårdgarantin implementeras genom överenskommelser och avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Dessa avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet är värda att lyfta fram, framför allt då de innebär att det sluts offentliga avtal med en privaträttslig organisation som Landstingsförbundet. Inte minst detta indikerar den status av offentlig myndighet som Landstingsförbundet i det närmaste har” (s. 99).

SKR är en intresseorganisation för lokalpolitiker och tjänstemän och syftar till att stärka det lokala självstyret!

Lars Karlsson sammanfattar: ”Slutsatsen vad gäller landstingens förhållande till demokratin är att ansvarsutkrävandet är otydligt och att detta förhållande har långa historiska rötter.” Vidare: ”Otydligheten framträder framför allt i landstingens bleka demokratiska karaktär och Landstingsförbundets starka politiska roll på sjukvårdsområdet” (s. 100).

Även Läkarförbundet har en stark roll. Men det finns ingen intresseorganisation som tillvaratar alla patienters intressen som motpart till SKR och Läkarförbundet. Wikipedia listar de 29 patientorganisationer som finns i Sverige. Alla patienter har inte kroniska sjukdomar.

Fram till för några år sedan sprang landet journalister ständigt till Läkarförbundets ordförande så snart något gällde patienter.

Klagomålssystemet
Lars Karlsson räknar upp de instanser som kunde komma i fråga för patientens rättigheter, klagomål och ansvarsutkrävande då han skrev sin avhandling (2003). På nationell nivå: Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Socialstyrelsen, Patientförsäkringen, Justitieombudsmannen och på regional nivå landstingens patientnämnder.

Patientnämnderna. Före 1 september 1999 hette de förtroendenämnder. ”Patientnämnderna”, skriver Karlsson, ”är en relativt ny instans på sjukvårdsområdet. Det var i samband med att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fick sin nuvarande form, som fristående från Socialstyrelsen, som riksdagen 1980 efter en proposition från den dåvarande borgerliga regeringen beslutade om att försöksverksamhet skulle inledas med som de då hette förtroendenämnder” (s. 115). Nämnderna spelar en närmast obefintlig roll utifrån ett rättighetsperspektiv, skriver Karlsson. ”Först och främst är nämnderna ingen instans för hanterande av klagomål och utkrävande av några rättigheter. Däremot ska nämnderna hjälpa patienten till rätt instans” (ibid.).

Det verkar inte gälla den nuvarande patientnämnden i Stockholm till skillnad från min kontakt med den 2004. Jag vet inte vilken instans jag ska vända mig till för att få veta vad som hänt bunten med handlingar om min sjukvårdsskada jag sammanställt och som min husläkare skickade till Ersta.

Patientnämnderna är inte självständiga. ”Nämnderna ligger organisatoriskt direkt under landstingsfullmäktige”, skriver Lars Karlsson (s. 117). ”Genom en instans beroende av en annan uppkommer frågan om vem instansen egentligen företräder” (s. 118). Riksdagens revisorer kom 1994 fram till att patientnämnderna framför allt är sjukvårdshuvudmännens organ.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). År 1980 blev HSAN en fristående myndighet. Leif Karlsson skriver att HSAN:s institutionella historia kan spåras till det som hette ”Collegium Medicum som bildades 1663 som en yrkesorganisation för medicinskt verksamma. Organisationen hade tidigt flera statliga privilegier som att utöva kontroll över yrkesverksamma på sjukvårdsområdet” (s. 119). År 1813 omvandlades organisationen till en regelrätt offentlig administrativ enhet med namnet Sundhetskollegium som ansvarade för både civil och militär sjukvård och gradvis, skriver Karlsson, ”kom det nya organet att få kontroll över hela hälso- och sjukvården” (ibid.).

”År 1877”, skriver Karlsson vidare, ”ändrades namnet till Medicinalstyrelsen, men både generaldirektören och de främsta tjänstemännen var även fortsättningsvis medlemmar av den medicinska professionen. Medicinalstyrelsen blev den högsta offentliga hälso- och sjukvårdsauktoriteten med tillsynsbefogenheter över all sjukvård i landet” (ibid.).

Disciplinärenden. Medicinalstyrelsen prövade frågan om disciplinärt ansvar ”i viss sammansättning oavsett om de var anställda hos styrelsen, styrelsens underlydande organ, kommunala huvudmän, eller om de var fria yrkesutövare. I den så kallade Medicinalstyrelseutredningen som tillsattes 1942 föreslogs i ett betänkande att en särskild disciplinnämnd skulle inrättas. Förslaget godtogs och i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947 föreskrevs i instruktionen för styrelsen att ärendena rörande ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens inseende, skulle handläggas av en medicinalstyrelsens disciplinnämnd och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens” (ibid.). Höga tjänstemän från medicinalstyrelsen var ledamöter i disciplinnämnden och medicinalstyrelsens generaldirektör var ordförande.

Disciplinnämnden förändrades i och med att Socialstyrelsen bildades 1968. ”Majoriteten i den nya Medicinalväsendets ansvarsnämnd kom att rekryteras utanför Socialstyrelsen. Dessutom var inte längre generaldirektören ordförande i nämnden, utan istället utsågs en oberoende domare av regeringen. Nämnden var dock fortfarande en del av Socialstyrelsen” (s. 119, 120). Nämnden fick namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) när den år 1980 blev en självständig myndighet. Ingen i nämnden representerade ett explicit patientintresse, skriver Karlsson. Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO utsåg ledamöterna. Fyra ledamöter skulle representera allmänhetens intresse, vanligtvis var de riksdagsledamöter (s. 123).

HSAN är till för staten och är inte ett organ för patienternas klagomål
Lars Karlsson skriver:

Medborgaren framträder inte som ett individuellt rättssubjekt i särskilt hög utsträckning i förhållande till HSAN. Detta har flera orsaker, varav den viktigaste är att HSAN aldrig varit ämnad att vara ett instrument för klagomål eller rättighetsutkrävande. Som den korta historiska genomgången visat är ansvarsnämnden i första hand till för staten. Det är staten som genom HSAN tillser patienternas säkerhet och att sjukvårdspersonalen uppfyller sina skyldigheter. Ansvaret i namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd riktas uppåt och inte nedåt mot medborgaren.
Frågan om medborgarnas rättigheter i deras roller som patienter i förhållande till HSAN blir därmed inte helt enkel. Medborgarna vänder sig till nämnden med klagomål om undermålig vård. Nämndens uppgift är dock inte att tillgodose patienternas rättigheter i den meningen att man kan vända sig dit för att få tillgång till vård eller en viss behandling som man blivit nekad.
[. . .] Nämndens uppgift är helt och hållet inriktad på fall som gäller det disciplinära ansvaret hos sjukvårdspersonalen. Därmed är de enda tänkbara utfallen av HSAN:s handläggande bestraffningar av personal som på olika sätt agerat inkompetent eller negligerande. Någon motpart kan man då inte säga att medborgaren har i nämnden [. . .] (s. 120).

Samma sak gäller för JO, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg. Alltså att JO inte är till för medborgarnas skull.

Lars Karlsson skriver att HSAN inte tar upp frågor som rör otrevligt bemötande, vilket många klagomål handlar om. HSAN tar bara upp sådant som rör medicinsk säkerhet. Karlsson skriver också att medborgaren inte hade en framträdande roll som individuell part före 1980, då HSAN blev en självständig myndighet. Fram till 1980 sköttes målen i nämnden ”som disciplinärenden normalt behandlas inom offentlig verksamhet, nämligen som en sak mellan arbetsgivaren/myndigheten och den anställde. När väl medborgaren lämnat in det skriftliga klagomålet till HSAN hade denna ingen rätt att delta i den fortsatta utredningen. Patienten var helt enkelt ingen part i målet, utan antogs istället spela rollen som påkallande statens uppmärksamhet på att en yrkesutövare inom vården begått ett fel” (s. 121).

Efter 1980 fick patienten rätt att ta del av aktmaterialet och, ”som det uttrycktes, förebringa egen utredning och bevisning. Dessutom kan numera [2003] båda parterna, inte bara yrkesutövaren inom vården, överklaga nämndens beslut i sak till kammarrätten” (ibid.).

Jag har erfarenhet av HSAN:s verksamhet vilket jag kommer att beskriva i ett senare blogginlägg. Här nämner jag bara att det var på den tiden man inte kunde läsa sina sjukjournaler online. Jag hade inte läst mina journaler innan jag på uppmaning av Patientnämnden i Stockholm anmälde sju läkare, och jag blev chockad när jag läste vad läkarna hade skrivit. Ännu mer chockad blev jag när jag läste läkarnas kommentarer på min anmälan. För att inte tala om nämndens beslut, som inte var nämndens beslut eftersom ordföranden Annika Marcus inte kopplade in nämnden i mitt fall utan nöjde sig med HSAN:s två sakkunniga. Allt skedde skriftligt. Jag har varken juridisk eller medicinsk utbildning. Läkarna hade tillgång till Läkarförbundets jurister. Det var uppenbart att en del skrivelser inte var författade av läkarna själva.

Men åter till Lars Karlsson. Han skriver om patientens svårighet att få läkare att ställa upp med sakkunskap för en anmälan mot en kollega. Det kan jag vittna om. Specialisterna känner varandra. De träffas på konferenser, de träffas i arbetet, de ingår i samma forskarlag, de skriver papers och artiklar tillsammans. Att specialisterna, ens i egenskap av Socialstyrelsens sakkunniga, går emot kolleger inom det egna specialfacket är de ovan nämnda utlåtandena från Pål Wölner-Hanssen och Lars Wiklund bevis på. Det gäller även inom Patientförsäkringen LÖF. Professor Lars Wiklund nämner inte namnet på de läkare på en smärtklinik som var anmälda, inte vad de var anmälda för och inte min konkreta smärta, stygnen under huden. Man kan inte vara mer konkret. Ändå svamlar han om att allt handlar om pedagogik, att [de icke namngivna] smärtläkarna inte hade lyckats förklara för mig hur svårbehandlad min [icke namngivna] smärtproblematik var. Detta svammel godkände Torsten Mossberg som utlåtande till domstol. Detta svammel anförde Patientförsäkringens gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist 25 augusti 2009 som skäl att inte bevilja skadestånd. ”Enligt utlåtande 051203 av Professor Lars Wiklund finns ingen grund för kritik mot smärtläkarnas handläggning.” Hon hade tillsammans med gynekolog Kjell Schedvins, som var anmäld, skrivit den här artikeln. Enligt artikeln var även Kjell Schedvins verksam inom Patientförsäkringen som då hette Personskadereglering AB. Elsa Ryde-Blomqvist nämner inte Kjell Schedvins namn i sitt avslag. Hon skriver ”ML remitteras till Junoenheten KS för psykosomatisk bedömning innan ställningstagande till ev. ytterligare kirurgi.” Ett korrumperat utlåtande eftersom Kjell Schedvins deklarerade klart och tydligt att det är en bagatell hur man syr, det sätter man ju underläkare på. Det var aldrig tal om kirurgi från hans sida. Han sa inte heller att Junoenheten var en psykosomatisk enhet. Han frågade om jag ville träffa en gynekolog som ägnade sig åt smärtor. Självklart sa jag ja. Han sa inte att gynekologen specialiserat sig på förlossningssmärtor. Hela förfarandet hos Patientförsäkringen var skriftligt. Patientförsäkringen väntade med att behandla mitt ärende tills beslutet från HSAN fanns 11 oktober 2004. Min skadeanmälan inkom 23 januari 2004. Elsa Ryde-Blomqvists första avslag 12 februari 2008 lät för likt HSAN:s beslut så jag klagade. Dessutom visade det sig att merparten av de bilagor jag lämnat in inte fanns med i det första utlåtandet utan separerats från min anmälan och låg i en salig hög hos Patientförsäkringen.

Lars Karlsson skriver att svårigheten att få en läkare att kritisera en kollega kan vara skälet till att så få läkare tilldömdes disciplinstraff. Vidare: ”Själva proceduren är mestadels skriftlig. De inblandade själva är sällan på plats. Detta i sig kan vara en orsak till att många läkare frias. Som HSAN:s ställföreträdande direktör Lars-Åke Johnsson uttryckte det i en tidningsintervju: ’Det är lätt att ljuga i skrift. Papper rodnar inte och kan inte korsförhöras.’ [Landstingsvärlden nr 31 1996] Utifrån medborgarens karaktär som individuellt rättssubjekt är detta ett minus. Denne framstår mindre som part om han eller hon inte får deltaga muntligt. Det rent skriftliga förfarandet stärker bilden av att medborgarens roll endast är att väcka det offentligas uppmärksamhet på att något är fel, och inte att ges rollen av individuellt rättssubjekt” (s. 122).

Jämför vad jag skriver ovan om det muntliga förfarandet i Storbritannien. I stället för att stärka patientens roll som individuellt rättssubjekt lyssnade politikerna på lobbyisterna som ville få bort disciplinstraffen helt och hållet. En av dem var HSAN:s dåvarande ordförande Annika Marcus, vars dotter är läkare. Jag återkommer till Annika Marcus lobbyverksamhet i senare blogginlägg.

För övrigt bör förfarandet hos Patientförsäkringen LÖF även vara muntligt. En så genomkorrumperad verksamhet som behandlingen av mitt ärende hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Och då hade jag erfarenheten av HSAN.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör, ”Vi ska koncentrera oss på systemfel och inte på att leta syndabockar”
Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att fria läkare från allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten vid systemfel och ”lärande”, inte på att ”leta syndabockar”.

Hanteringen av mitt klagomålsbrev till Ersta sjukhus sjukhuschef demonstrerar att vårdgivaren inte alls är intresserad av ”lärande”.

Sjukvårds- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S)
Ylva Johansson svalde okritiskt Asplunds mantra, liksom hennes efterträdare Göran Hägglund (KD), liksom senare Annika Strandhäll (S).

Här är Ylva Johanssons svar på interpellation 2005/06:179 6 § Anf. 11 om patientsäkerhet inom sjukvården:

Jag vill öka inrapporteringen. Socialstyrelsen och Kjell Asplund bedriver ett mycket bra arbete där de under en tid prioriterar dessa frågor och systematiskt arbetar med inrapporteringsrutiner bland sjukvårdshuvudmännen samt hur man återför kunskapen till verksamheten. Jag räknar med att det utvecklingsarbetet kommer att fortsätta att bedrivas, och det betyder väldigt mycket.
Själv kommer jag att träffa Socialstyrelsens ledning nästa vecka för att särskilt diskutera dessa frågor och de förslag till förändringar av lex Maria som Socialstyrelsen då kommer att överlämna till mig. Man vill alltså på ett tydligare sätt fokusera på systemfelen och mindre på syndabockar bland enskilda individer. Jag är mycket intresserad av att ta del av deras förslag.

Notera att en syndabock är oskyldig. En syndabock tar på sig skulden för den skyldige, eller åläggs att ta på sig skulden. Socialstyrelsens generaldirektör ger begreppet syndabock en helt ny innebörd. Och Ylva Johansson befriar hela läkarkåren från allt personligt ansvar.

Klagomålen flyttas till Socialstyrelsen 1 januari 2011 och utreds av tjänstemän
Det blev regeringsskifte 2006. Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag, dir. 2007:57. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 januari 2011. Patienterna ska hädanefter anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slipper allt personligt ansvar. Socialstyrelsens beslut gick inte att överklaga. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”. Läkarförbundet påstod att förslaget att läkare inte längre ska kunna få disciplinstraff handlar om ”ökad patientsäkerhet”.

Läkartidningen beskriver patienternas försämrade möjligheter att utkräva ansvar så här: ”Med den nya patientsäkerhetslagen går ett kritiserat och fruktat system med varningar och erinringar i graven.”

Louise Josborg skrev 2010 ett examensarbete i journalistik, Den osynlige patienten, om den nya lagen och har satt ett streck över uppsatstiteln för att markera att inte en enda patient har fått komma till tals i den 600 sidor tjocka utredningen Patientsäkerhet: Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 2008:117). Skälet till Göran Hägglunds utredning var att enligt Socialstyrelsen drabbades 105 000 personer varje år av vårdskador och att
3 000 personer dog till följd av en vårdskada. Louise Josborg intervjuade HSAN:s dåvarande generaldirektör Aud Sjökvist som var kritisk till det nya klagomålssystemet.

Aud Sjökvist, som är generaldirektör för HSAN, är kritisk till att utredningen helt missat patientperspektivet. – Det är visserligen svårt att nå patienterna. De som gör anmälningar till oss är de som orkar göra det och resten av dem som råkar ut för vårdmissar är helt anonyma. Men det betyder inte att man inte borde ha försökt nå dem, säger hon. I sitt remissvar på utredningen kallar HSAN därför beslutet att lägga utredningsansvaret på Socialstyrelsen ett ”tjänstemannabeslut”. Patienterna har, och har haft, en svag ställning i vården menar Aud Sjökvist. Deras ställning har försvagats ytterligare i och med den nya lagen. – Rent juridiskt finns det få möjligheter att få händelser i vården prövade, förutom när det gäller beslut om tvångsvård. Det gör patienternas ställning väldigt svag. Den enda möjligheten är att polisanmäla händelsen och försöka få en straffrättslig rättegång, berättar hon. HSAN:s arbetssätt har på många sätt liknat en rättegång, vilket i alla fall har bidragit något till patienternas ställning i vården. En del av problemet är att det inte finns någon patientorganisation som representerar alla patienter, och där det finns juridisk kunskap, menar Aud Sjökvist. – Det skulle ha varit en stor fördel. En sådan patientorganisation hade kunnat föra patienternas talan och samtidigt förstått de juridiska följderna av den här förändringen. Hon håller även med om att de lindriga disciplinåtgärderna hade ett värde för patienternas möjlighet till upprättelse, och därmed deras ställning. – Om en läkare till exempel får en varning är det en viktig markering om att någon har sett och uppmärksammat det som hänt. Att det behövdes en förändring av ansvarssystemet är Aud Sjökvist överens med regeringen om. HSAN:s arbetssätt har inte varit optimalt, menar hon. Men att lägga över ansvaret på Socialstyrelsen var inte den bästa lösningen. Hädanefter ska HSAN bara besluta om de allvarliga disciplinåtgärderna ”prövotid” och ”indragen legitimation”, efter att Socialstyrelsen utrett ärendena och konstaterat att vårdpersonalen i fråga innebär en allvarlig risk i vården. – Jag ifrågasätter faktiskt att de har kvar HSAN nu när 98 procent av verksamheten försvinner, säger Aud Sjökvist (s. 4).

Louise Josborg skriver vidare: ”Utredarna har gjort flera studieresor utomlands och träffat representanter för forskarvärlden, sjukvårdspolitiker och vårdpersonal. Men inga patienter eller patientorganisationer” (s. 19).

Klagomålen samlades på hög hos Socialstyrelsen. Så här skriver Miki Agerberg i Läkartidningen 3 augusti 2012: ”När Socialstyrelsen tog över ansvaret fick man också överta 2 300 oavslutade klagomålsärenden från HSAN, och nya klagomål strömmade in i en takt av drygt 500 i månaden. Under hela 2011 kom det in 6 700 klagomålsärenden till Socialstyrelsen – betydligt fler än de cirka 4 500 som kommit in till HSAN året före.”

Klagomålen flyttas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 1 juni 2013
Den 1 juni 2013 inrättades IVO som tog över klagomålen. Av någon anledning ingår flera olika områden i IVO:s uppdrag i stället för att en renodlad myndighet för patienters klagomål inrättades. Jag har erfarenhet av IVO eftersom mitt ärende låg hos Socialstyrelsen och tjänstemännen där som hanterade klagomålen helt enkelt flyttade över till IVO. Även IVO överhopades med klagomål och förfarandet ändrades på nytt, till nackdel för patienten. Bara de allvarliga ärendena som lett till dödsfall skulle vara kvar. Resten skulle patienterna ensamma ta hand om. Som jag fått göra.

Klagomålen flyttas till vårdgivaren 1 januari 2018
Annika Strandhäll (S) var socialminister när de nya reglerna om att patienten först ska klaga hos vårdgivaren i stället för att vända sig till IVO. Hon påstår i artikeln att ”ansvarsfördelningen mellan de som tar emot klagomål inom vården blivit tydligare”. Som om patienter i Sverige skulle kunna utkräva ansvar av vårdgivaren!

Som exempel på vad regeringen gör för att klara sjukvårdens utmaningar nämner hon ”ett nytt klagomålshanteringssystem i vården”.

Även på Läkarförbundets fullmäktigemöte 2017 nämner hon klagomålssystemet: ”Flera lagförslag på sjukvårdsområdet är också på gång. Bland annat den nationella läkemedelslistan, bättre samverkan för utskrivningsklara patienter och en ny ordning för klagomålshantering.” Annika Strandhäll är totalt blind för patientperspektivet.

Patientsäkerhet och patienträttigheter – två motstridiga perspektiv?
Synnöve Ödegård, leg. sjuksköterska och doktor i folkhälsovetenskap, definierar patientsäkerhet så här: ”Begreppet patientsäkerhet kan, förenklat uttryckt, sägas handla om förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete på ett säkert sätt, det vill säga utan att oönskade konsekvenser uppstår” (s. 31, kapitlet ”Från straff till prevention – en tillbakablick” i antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet (2019).

Oönskade konsekvenser för vårdpersonalen?

Synnöve Ödegårds ordval ”från straff till prevention” talar sitt tydliga språk. Hennes vårdpersonalperspektiv demonstrerar varför inga patienter intervjuades i Göran Hägglunds utredning om patientsäkerhet. Synnnöve Ödegårds personalperspektiv, eller snarare patientsäkerhetsperspektiv, och Lars Karlssons patienträttighetsperspektiv handlar om två helt olika saker. Lars Karlssons avhandling handlar om medborgarens avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter, vilket är en demokratifråga. Ödegård har ett konsekvent personalperspektiv i sin genomgång av klagomålsförfarandet, vilket är en fackföreningsfråga. Men båda två demonstrerar att klagomålsförfarandet inte handlar om att ge patienten/anhöriga upprättelse.

Ödegård inleder med fallet 1936 som ledde till det som kom att kallas lex Maria-anmälan. Fyra personer dog på Maria sjukhus i Stockholm efter att ha fått en spruta med kvicksilver i stället för lokalbedövning för lättare åkommor som skulle behandlas. Vätskorna förvarades i samma skåp av utrymmesskäl. Händelsen polisanmäldes, flera åtalades. Ingen straffades. Ödegårds kommentar: ”Många av de faktorer som bidrog till händelsen på Maria sjukhus för över 80 år sedan har relevans i dag även om läkemedel hanteras på ett annat sätt nu och förutsättningarna inte är desamma som då. Men händelsen på Maria sjukhus visar att det förutom mänskliga misstag förekom uppenbara organisatoriska brister [min kursiv] som kan ha bidragit till händelseutvecklingen” (s. 34). Och det är organisatoriska brister patientsäkerhet handlar om.

Ödegård skriver vidare: ”När kravet på rapportering infördes 1937 skulle anmälan göras både till Medicinalstyrelsen och Polismyndigheten. Syftet var att hitta den skyldiga och fastställa bevis. Det började emellertid ifrågasättas redan i slutet på 1970-talet och lärandet av en händelse [min kursiv] bedömdes nu vara viktigt, och 1983 – 45 år efter lex Marias tillkomst – fick föreskriften ett uttalat preventivt syfte. Den dubbla anmälningsskyldigheten slopades och anmälan till polis krävdes inte längre” (s. 39). Men fortfarande låg ansvaret för begångna misstag hos den enskilda individen, vilket framställs som en nackdel.

Socialstyrelsen överförde allvarliga ”försummelser” till HSAN, skriver Ödegård. ”Det innebar att myndigheten hade både en preventiv och en disciplinär roll. Med den nya inriktningen på tillsynen bedömdes en varning eller erinran av HSAN inte ha någon preventiv effekt” (s. 42). Ansvaret flyttades upp till vårdgivarnivå ”i stället för att endast läggas på den yrkesutövare som ’begått misstaget’” (s. 42, 43). Ödegård skriver att förändringen ledde till en ”våldsam debatt i media” och visar bild på två tidningsurklipp, ett från Expressen september 1991 med rubriken ”Socialstyrelsen rekommenderar: Släpp syndarna fria!” och ett odaterat och anonymt klipp ”Socialstyrelsen ’slutar jaga syndabockar’. Misstag i vården anmäls inte längre” (s. 43), av Socialstyrelsen väl att tillägga.

Uppenbarligen hade mediedebatten effekt på den tiden. Ödegård skriver: ”År 1994 ändrades bestämmelserna för när en lex Maria-anmälan skulle anmälas till HSAN. Anledningen var en ny tillsynslag som bland annat skärpte kraven på HSAN-anmälningar, troligen som en följd av den kritik som riktats mot det ’nya systemet’” (s. 43). Vidare: ”Det medförde att yrkesutövare fortfarande kom att anmälas till HSAN trots att uppenbara systembrister förelegat” (ibid.). Vidare: ”Hotet om att bli anmäld till HSAN var en betydande stressfaktor för många, vilket troligen också påverkade benägenheten att anmäla en händelse negativt” (s. 44), alltså en arbetsmiljöfråga. Ödegård förespråkar ett system som utmärks av ”upplevd nytta, tillit till systemet och frihet från sanktioner” (ibid.). Förebilden är NASA:s rapporteringssystem.

Ödegård skriver positivt om patientsäkerhetslagen. ”Tjugo år efter det att Socialstyrelsen aktivt började arbeta med patientsäkerhetsfrågorna 1990–1991 fick Sverige år 2011 en patientsäkerhetslag (PSL) (2010:659). Införandet av PSL skulle innebära en tydlig övergång från ett individperspektiv till ett mer systeminriktat perspektiv. När PSL infördes togs disciplinpåföljderna bort och Socialstyrelsen fick en odelat preventiv roll” (s. 44, 45).

Ödegård ägnar inte en mening åt patienternas försämrade möjligheter att framföra klagomål. Allt handlar om vårdpersonalens anställningsförhållanden.

Ödegårds beskrivning av IVO som inrättades 2013 demonstrerar att myndigheten inte har ett patientperspektiv utan är till för staten. ”I IVO:s uppdrag ingår att myndigheten regelbundet ska återföra och sammanställa resultat och iakttagelser från sin tillsyn” (s. 45).

Sammanfattningsvis kan man säga att ju mer forskning och lagstiftning om patientsäkerhetsfrågor desto längre in i mörkret hamnar patientperspektivet och patienters rättigheter.

Patienträttigheter är en demokratifråga.

Har Sverige världens lataste och mest inkompetenta politiker?
Människor dör av skador i vården. Människor får men för livet av skador i vården. Och patient och anhöriga ska i första hand vända sig till vårdgivaren!

Det finns anledning att fråga hur landets politiker är funtade som försämrat i stället för förbättrat patienternas möjligheter att klaga på vården. Läkarförbundet jublar i takt med att patienternas möjligheter att klaga på vården försämras. Patientsäkerhetsforskaren Synnöve Ödegård är mer än nöjd. Det är som om politikerna genom lagstiftning skulle ha sett till att LO och alla andra fackföreningar lades ner och Svenskt Näringsliv och offentliga arbetsgivare ensamma fick sätta agendan för landets arbetstagare.

Det råder en tystnadskultur inom sjukvården. Personal som framför kritiska synpunkter riskerar att omplaceras eller helt enkelt avskedas, skriver jag i tidigare blogginlägg. Allvarliga fall lex Maria-anmäls inte alltid av vårdgivaren.

I och med att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren försvinner dessutom informationen till politiker och sjukvårdsleverantörer om brister i vården.

Så här går det till i verkligheten. Patientens klagomål negligeras
I mitt brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström beskriver jag två ärenden. Ärende nummer 1 att jag har polisanmält Joakim Påhlstedt för att han fabricerat en journalanteckning om mitt besök på kirurgmottagningen i stället för att leta fram handlingarna som medföljde remissen och sätta sig in i mitt fall innan han tog telefonkontakt med mig.

Ärende nummer 2 med mängder med konkreta frågor om remisshanteringen på kirurgkliniken. Jag citerar kirurg Eric Sechers journalanteckning om eventuellt kirurgiskt ingrepp, att han ska sluta och att han föreslår att jag ska träffa Joakim Påhlstedt, som vid mitt besök inte vet varför jag är på mottagningen.

Jag får inget svar. Patientnämnden skickar kopia av mitt brev till Ersta som till Patientnämnden påstår att de trodde att mitt långa brev med mängder med frågor enbart var ”för kännedom”. Kirurgklinikens verksamhetschef Staffan Hederoth negligerar fullständigt mitt brev. Han svarar inte mig utan skriver en felaktig sammanfattning av Erstas journalanteckningar till Patientnämnden där han låter påskina att Joakim Påhlstedts journalanteckning, som han är polisanmäld för, är korrekt.

Jag skickar brev till Patientnämnden att Staffan Hederoth inte besvarat mitt brev. Patientnämnden vidarebefordrar det till Ersta sjukhus och meddelar samtidigt sjukhuset att ärendet är avslutat för deras del.

Ersta sjukhus besvarar inte mitt brev. Jag vänder mig till Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm och behandlas lika nonchalant.

Min mejlkonversation med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm
Mitt mejl 15 november 2019 är ställt till registratorn. Jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Ämne: Ersta sjukhus remisshantering
Hej
Jag heter Mona Lagerström. För flera år sedan skickade min husläkare en remiss till Ersta sjukhus angående bukväggskirurgi tillsammans med en tjock bunt handlingar jag hade sammanställt (foton, teckningar mm). Nu har jag hamnat i en återvändsgränd som jag beskriver i nedanstående blogginlägg.
Det är ingen ordning på remisshanteringen på Ersta sjukhus Kirurgi/anestesiklinik.
Min fråga: Hur är det tänkt att jag ska kunna gå vidare när klinikchefen inte låtsas om remissen?
Vänliga hälsningar
Mona Lagerström
adress plus länk till detta blogginlägg

Jag fick det här svaret 20 november 2019, kopia till registrator. Notera att Gustav Ohlén enbart har läst Staffan Hederoths felaktiga sammanfattning. Mitt klagomålsbrev behandlar han som luft. Alltså patientperspektivet existerar inte i hans svar.

Hej Mona!
Enligt uppgift har ni gjort mer än ett tiotal olika besök, till ett flertal olika specialister på Ersta sjukhus under de senaste åren. Förvaltningens har svårt att se att det skulle finnas allvarliga brister i mottagandet och tillgängligheten för er del till Ersta sjukhus.
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Mitt svar 2 december 2019 tillsammans med bifogade filer av mitt brev till Ersta sjukhus sjukhuschef och Staffan Hederoths svar:

Hej
Tack för svar, men det var otydligt. Du nämner inte mitt brev till Erstas sjukhuschef. Jag vill att du bekräftar att verksamhetschef Staffan Hederoths brev 9 oktober 2019 till Patientnämnden är ett adekvat svar på mina frågor i mitt brev 11 juni 2019 till Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström. Du fick länk till min blogg där båda breven finns. Du får nu mitt brev och Staffan Hederoths brev i två bifogade filer. Jag begär att du dels redovisar vilken medicinsk och juridisk kompetens du har att bedöma de två breven, dels redovisar din medicinska kompetens att bedöma vad som står i min husläkares remiss. Jag begär också att du redovisar din tolkning av patientsäkerhet.
Vänliga hälsningar
Mona Lagerström fil dr

Svar från Gustav Ohlén 4 december 2019, kopia registrator. Min fråga om hans tolkning av patientsäkerhet avser naturligtvis Ersta sjukhus. Notera också att jag skickade mitt mejl till Hälso- och sjukvårdsförvaltningens registrator:

Hej igen Mona!
Jag har uppenbarligen missuppfattat frågeställningen och ber om ursäkt för det. Jag har inte möjlighet att besvara dina frågor då Hälso- och sjukvårdsförvaltningen följer avtal med olika vårdgivare på en övergripande nivå (men ej på individnivå). Jag har inte någon medicinsk kompetens att varken bedöma den medicinska skadan eller behandlingen, eller möjlighet att göra en bedömning av ditt enskilda ärende på individnivå.
Patientsäkerhet kan diskuteras ur en mängd olika aspekter men en kort, lämplig tolkning av patientsäkerhet är Patientsäkerhetslagen 6 §: ”Med patientsäkerhet avses i denna lag skydd mot vårdskada”
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Jag går in på Hälso- och sjukvårdsförvaltningens hemsida och upptäcker att där finns flera läkare. Jag svarar 4 december 2019:

Tack för lika otydligt svar.
Jag vet inte varför mitt ärende hamnade på ditt bord när det finns flera läkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Enligt uppgift på internet ansvarar Hälso- och sjukvårdsförvaltningen för att Stockholms läns invånare har tillgång till en bra och säker hälso- och sjukvård.
Jag förstår inte varför du inte vidarebefordrar mitt mejl till den läkare som ansvarar för kvalitet och patientsäkerhet. Enligt internet är det Johan Bratt.
Varför avslutar du bara ärendet när det är uppenbart att du inte är rätt person att bedöma det? Hur är det meningen att min husläkare och jag ska komma vidare när remiss med åtföljande handlingar ligger på Ersta och både sjukhuschef och klinikens verksamhetschef vägrar svara?
Enligt nuvarande klagomålssystem ska man vända sig till vårdgivaren. Men de svarar ju inte. Det måste finnas någon på Hälso-och sjukvårdsförvaltningen som vet hur det är tänkt att lösa en sådan allvarlig sak.
Mona Lagerström

Jag får följande svar 10 december 2019:

Hej igen Mona!
Det stämmer som du säger att Johan Bratt är chefsläkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, bland annat med ansvar för kvalitet och patientsäkerhet men återigen, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen följer avtal med olika vårdgivare på en övergripande nivå, men gör inga individuella utredningar på individnivå.
Ni skickar väldigt mycket material och text, finns det möjlighet att kortfattat sammanfatta, precis de frågeställningar som ni och er husläkare saknar svar på från Ersta sjukhus?
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Den här tjänstemannen försörjs av stockholmarnas skattekronor. Liksom Erstas sjukhuschef, Jan-Åke Zetterström, verksamhetschef Staffan Hederoth och kirurg Joakim Påhlstedt.

Det här är vad patienter som framför klagomål i Stockholm har att vänta sig. Mitt klagomål gäller en så enkel sak som remisshanteringen på en kirurgisk mottagning och varför handlingarna inte skickades tillbaka till husläkaren om Ersta nu inte var rätt instans. Dessutom är jag sedan jag anmälde läkare till HSAN van vid hur patienter som klagar på vården bemöts. Men det är inte alla patienter. Jag vet hur vilsen och tafatt jag var när jag uppmanades att anmäla läkare till HSAN. Och hur traumatiserad jag var av skadan jag drabbades av och att inte bli trodd när jag skickades runt till den ena läkaren efter den andra.

Asylrätten är helig. Unga friska män som tagit sig ända till Sverige, slängt sina id-handlingar, ljugit om sin ålder, fått juridisk hjälp att söka asyl, att överklaga och sittstrejkat för att slippa utvisas får ”presenten” gymnasielagen som kostar miljarder.

Men en patienträttighetslag är för dyrt. Sjuka, traumatiserade patienter och anhöriga förväntas klara sig själva.

Det finns inget patientperspektiv i den svenska sjukvården, det visar ovanstående. Det är bara att inse, Sverige har inkompetenta politiker. Och då har jag ändå inte sagt ett ord om haveriet Nya Karolinska sjukhuset.

Jag har inga svårigheter att föreställa mig resultatet av det här blogginlägget. Socialminister Lena Hallengren kommer att fortsätta att prisa den svenska sjukvården, påstå att den är i världsklass och inte låtsas om avsaknaden av patientperspektiv och patienträttigheter.

Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren kommer att förklara att Torsten Mossberg har hennes fulla förtroende. Förbundets medlemmar kommer att dunka honom i ryggen och förklara hur nöjda de är med att han representerar dem. Han valde ju lojalitet mot kåren och satte patienten på plats.

18 december 2019

Mona Lagerström fil dr, drabbad av en undvikbar sjukvårdsskada

De ökända hederskulturförnekarna Diana Mulinari, Irene Molina, Adrián Groglopo och Edda Manga skrev under uppropet mot Richard Jomshofs föreläsning på Göteborgs universitet 5/12

JMG – Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet, bjöd under hösten in strateger från alla de åtta riksdagspartierna under rubriken ”Så tänker en partistrateg” för att ”berätta om sina kunskaper och erfarenheter av politisk och strategisk kommunikation”. När det blev dags för Sverigedemokraternas Richard Jomshofs tur 5/12 startades ett upprop mot hans medverkan.

Uppropet är åsiktsförtryck. Det är censur. Yttrandefriheten är en av hörnstenarna i en demokrati.

Överst på namnlistan står Diana Mulinari. Hon, Irene Molina och Adrián Groglopo ingick i Mona Sahlins integrationsutredning under ledning av Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. De påstod att hedersförtryck och hedersmord inte existerar, att det är rasism att forska om kulturskillnader.

Diana Mulinari medverkade i den vidriga antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) (red.) Stieg Larsson och Cecilia Englund, utgiven av Expo och Kurdo Baksis Svartvitts Förlag. Mulinari påstår att reaktionen på mordet av Fadime Sahindal ”syftade till att genom en extrem moralpanik föra in begreppet hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in bland ’oss’” (s. 70).

Hon påstår vidare att ”banal nationalism” låg bakom den upprörda diskussionen. Att den i själva verket inte alls handlade om att vilja hjälpa utsatta unga kvinnor. ”Den handlade huvudsakligen om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmännen” (s. 81).

Aktivisterna bygger sina påståenden på abstrakta marxistiska teorier, inte på empiri. De är postkolonialister: Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna. Det är alltså hudfärgsrasister.

Det är inte fel att säga att de är fanatiska marxister. De ingår i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Det går inte att överskatta den skada dessa fanatiska marxister och deras ”teorier” har åsamkat barn, ungdomar och kvinnor som lever i invandrade hederskulturer. Det marxistiska kotteriet har i två decennier stenhårt motarbetat forskning om hederskulturer i Sverige.

De motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Och de gör det tillsammans med det islamofascistiska Muslimska brödraskapets aktivister har jag visat i åtskilliga blogginlägg. Se exempelvis de här videointervjuerna av Adrián Groglopo.

Det var ArA som påstod att rasism och islamofobi låg bakom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågors (MUCF) beslut att neka Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag för år 2017. Bland undertecknarna finns Adrián Groglopo, Irene Molina, Edda Manga och Muslimska brödraskapsextremisten Maimuna Abdullahi. Kammarrätten har nyligen beslutat att SUM ska betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF som de fått för år 2016.

Det var ArA, alltså hudfärgsrasisterna, som skrev brev till regeringen och påstod att de var Sveriges främsta rasismforskare. Bland undertecknarna finns Adrián Groglopo, Irene Molina, Edda Manga, Tobias Hübinette. Det är dessa hudfärgsrasister som ligger bakom Nationell plan mot rasism.

Det är ArA:s aktivister som får forskningsanslagen. Det är ArA:s aktivister som befolkar Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0.

Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga, Adrián Groglopo och Paulina de los Reyes (som inte finns med på uppropet) är flyktingar från Sydamerika. Irene Molina och Paulina de los Reyes är flyktingar från Chile. Just nu kan man på SVT Play se den finländska serien Invisible heroes om militärkuppen mot Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 1973 och finländska och svenska ambassadtjänstemäns heroiska insatser att rädda folk som riskerade att torteras och avrättas.

Jag uppmanar alla att se den finländska serien som visar vad Irene Molina och Paulina de los Reyes räddades från. Och ställa det i relation till deras konsekventa arbete mot det svenska demokratiska styrelseskicket.

6 december 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

ABF öppnade lördagen 23/11 portarna för Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi samt deras juridiska ombud Silas Aliki. Muslimska brödraskapet (MB) är en global islamofascistisk rörelse influerad av Mussolini och Hitler och lika extremt judefientlig som nazisterna. MB-aktivisterna ska därför vara lika pestsmittade som nazister och aldrig någonsin bjudas in till verksamheter som finansieras med skattemedel!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets (MB) totalitära politiska tolkning av islam och berör inga andra islamtolkningar. MB:s motto är: Koranen är vår lag. MB:s lagverk, sharia, är stiftad av ett övernaturligt väsen. Sveriges lagar stiftas av riksdagen. Kollisionen är glasklar, för den som vill se.

Statsminister Stefan Löfven skämde ut sig i SVT Agenda 17/11 när han om situationen i Sverige sa: ”Vi såg det inte komma.” Det korrekta är: ”Vi vill inte se.”

Samma inställning gäller Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit att Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Sveriges politiker är urusla i fråga om att värna om den enskilda medborgarens individuella fri- och rättigheter. Den ena kommunen efter den andra meddelar att de kommer att dra ner på välfärden. Den ena medborgaren efter den andra ser sitt liv störta samman när Försäkringskassan drar in deras uppehälle.

De sjuka, de funktionsnedsatta, de gamla och fattigpensionärerna är de grupper politikerna siktar in sig på när stat och kommuner måste spara.

Aldrig hör man politikerna sikta in sig på de hundratals miljoner skattekronor som flödar till demokratifientliga MB:s svenska organisationer och aktivister.

Dagligen rapporteras om aktivister runt om i världen som demonstrerar för ökad demokrati, trots uppenbara risker att dödas, lemlästas eller fängslas av de hårdföra regimerna. I Sverige finansierar politikerna aktivister som har dödförklarat demokratin. Islamistorganisationen Hizb ut-Tahrir är öppna med att demokrati är hyckleri. Deras verksamhet finansieras inte med skattemedel. Muslimska brödraskapet kör med dubbla budskap och säger inåt att demokrati är hyckleri och utåt att de är för demokrati. Detta dubbelspel har i Sverige i decennier belönats med miljoner och åter miljoner skattekronor så till den milda grad att de demokratifientliga aktivisterna kan betraktas som stats- och kommunalanställda inbördeskrigare.

Hit hör Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, vilket jag lyft fram i mängder med blogginlägg och i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, Volym 1.

Det är väl belagt inom den internationella forskningen att MB använder sig av dubbla budskap. I Sverige skriver bland annat doktoranden Sameh Egyptson om fenomenet i boken Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case Sweden”.

Muslimska brödraskapet är upphovet till varenda terrororganisation i hela världen som opererar i islams namn
Varenda terroristledare i islams namn har fått sin första skolning inom någon av MB:s organisationer och sedan gått vidare och skapat sin egen organisation. Ständigt publiceras internationella forskningsrapporter och genomarbetade tidnings- och tidskriftsartiklar både i pappersform och på nätet om Muslimska brödraskapets verksamhet i olika länder. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har de två senaste åren publicerat rapporter om MB i Sverige.

Ändå är budskapet från landets politiker: Vi vill inte se.

MSB:s första rapport 2017, en kunskapsöversikt författad av terrorismforskaren Magnus Norell med hjälp av docent Aje Carlbom och Pierre Durrani (tidigare medlem i MB), ryckte undan mattan för MB-aktivisterna med sådan kraft att de än i dag gör allt de kan för att misskreditera Magnus Norell och framställa honom som rasist och främlingsfientlig. MB-aktivisternas frenetiska smutskastning av Magnus Norell är det bästa beviset på studiens äkthet.

Missen författarna gjorde var att inte göra en hänvisning till de namngivna organisationernas stadgar som markerar den organisatoriska kopplingen till MB i Sverige och globalt. Denna miss använder sig MB-aktivisterna av när de vill påskina att kunskapsöversikten är ovetenskaplig och saknar källor.

Organisationerna som namngivs i kunskapsöversikten är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges unga muslimer (SUM), studieförbundet Ibn Rushd och Islamic Relief. Jag har i tidigare blogginlägg visat den organisatoriska kopplingen i Sverige, Europa och globalt och går inte in på den här.

Rashid Musa var i många år SUM:s ordförande. Han är också verksam inom Ibn Rushd. Omar Mustafa har varit SUM:s generalsekreterare, IFiS ordförande, Ibn Rushds förbundsrektor och styrelseledamot i Islamic Relief.

Maimuna Abdullahi har en bakgrund i Ibn Rushd. Hon, liksom Fatima Doubakil, har medverkat som talare i mängder med event anordnade av MB. Fatima Doubakil, hennes man Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Rashid Musa är talespersoner och enda medlemmar i Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) som bland annat bevakar terrorismanklagade individers rättigheter. Docenten och kulturdebattören Johan Lundberg kartlade redan 2013 deras demokratifientliga, kallad ”antirasistiska”, verksamhet i boken Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, och skrev även den här artikeln i Expressen 12/9 2013 och den här artikeln i Dagens Samhälle 20/10 2014.

Det är dags att sluta hymla. MSB:s första kunskapsöversikt om MB är fortfarande den bästa beskrivningen av islamism, MB:s ideologi och svenska MB:s organisationer och verksamhet. Den borde lusläsas av regeringen, riksdagens ledamöter och varenda lokalpolitiker i landet och beslut fattas att inte en skattekrona ska gå till MB:s organisationer och aktivister. Koranen är vår lag.

Folkbildningsrådet och studieförbunden
Enligt Folkbildningsrådet är statsbidrag förenat med villkor, syftet med statligt stöd till folkbildning är att, bland annat, ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin”. MB vill ha politisk makt, de verkar för att försvaga och montera ner den svenska demokratin till förmån för en teokrati styrd av MB:s tolkning av sharia. Koranen är vår lag.

Catharina Håkansson Boman, ordförande, och Maria Graner, generalsekreterare, skämde ut sig när de deklarerade att Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor.

Professor Erik Amnå, tillhörande Equmeniakyrkan och tidigare ordförande i det kristna studieförbundet Bilda, skämde ut sig då han i rapporten om studieförbundet Ibn Rushd, När tilliten prövas, bagatelliserar Ibn Rushds inbjudan av antisemitiska talare utan att redovisa att judefientlighet är ett bärande drag i MB:s ideologi och att det var ”bröder” som bjudits in. Han skriver ju att det finns ideologiska kopplingar till MB. Han skämde också ut sig då han klandrade MSB för att myndigheten inte tagit avstånd från kunskapsöversikten om MB i Sverige och avlägsnat den från sin hemsida. Likaså skämde han ut sig när han skriver att Magnus Norell påstår att olika svenska föreningar och organisationer har kopplingar till Muslimska brödraskapet.

MB:s ”rovdjursbröder” som söker ”byten”
Jag har skrivit flera blogginlägg om Erik Amnås rapport. Det är uppenbart att Erik Amnå agerat MB:s redskap när han valde att misskreditera Magnus Norell och kunskapsöversikten i stället för att bilda sig en egen uppfattning om MB:s samhällsomstörtande ideologi. Liksom det är uppenbart att juristen Silas Aliki är MB:s redskap, mer om henne och eventet på ABF strax.

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att MB inte är en organisation där vem som helst kan knacka på och säga att jag vill bli medlem. Jag redogör för forskaren Khalil al-Ananis beskrivning av MB:s rekryteringsprocess, vilket styrks av den forna MB-medlemmen Mohamed Louizi som beskriver hur MB:s ”rovdjursbröder” väljer ut lämpliga ”byten” som sedan enligt en noggrant uppgjord ”utbildningsplan” formas till ”bröder” och ”systrar” innan de som håller måttet tillåts bli medlemmar.

”Rovdjursbröderna” använder samma teknik när de letar ”redskap” som främjar deras verksamhet. ”Redskapen” är liksom ”bytena” handplockade.

Erik Amnå var ett perfekt redskap. Det vill säga lättduperad. Han och Omar Mustafa hade åtskilliga tillfällen att mötas då båda ingick i styrelsen för Studieförbunden i samverkan. Denna förening består av tio studieförbund (ABF, Bilda, Folkuniversitetet, Ibn Rushd, Kulturens, Medborgarskolan, NBV, Sensus, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan) och är medlem i Folkbildningsrådet.

Både studieförbunden och Folkbildningsrådet har agerat tjänstvilliga ”byten” och låtit sig duperas av de extremt vältränade MB-aktivisternas propaganda om att deras lilla kotteri representerar invånarna i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och har helt tappat kompassen när det gäller grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, åsiktsfrihet och, inte minst, jämställdhet och individuella fri- och rättigheter. MB:s aktivister motarbetar dessa rättigheter. Koranen är vår lag.

ABF: I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att för hundra år sedan var landets politiker medvetna om att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare. ”För att kunna delta i det demokratiska arbetet behövde befolkningen utbildning i hur landet styrs och vilka rättigheter och skyldigheter det innebär att vara medborgare. Kort sagt den kunskap som krävs av medborgarna för att landet ska vara en fungerande demokrati, som ju bygger på folkstyre” (s. 35). Arbetarnas bildningsförbund, ABF, spelade en viktig roll i bygget av det demokratiska Sverige. Jag skriver att ABF skapades för att bilda arbetarklassen och ge kroppsarbetare en möjlighet att delta i det demokratiska arbetet. Jag skriver också att ABF i dag ägnar sig åt att rasera demokratin. ABF, åtminstone i Stockholm, bedriver inte studiecirklar om medborgarskap och vad det innebär att vara medborgare i Sverige. ”I stället satsar ABF på postkoloniala ’teorier’ om de förtryckta invandrarna och de ’vita’ förtryckarna” (s. 42), vilket eventet 23/11 är ett talande bevis på. Innan jag går in på eventet skriver jag några ord om hur MB:s ”rovdjursbröder” har bearbetat Studiefrämjandet.

Studiefrämjandet: Det här avsnittet handlar om hur Studiefrämjandet slängde ut Bassam al Bagdhaday, som grundat Centrum för sekulär bildning (CSB) från sina lokaler för att CSB bjudit in Magnus Norell som föreläsare på årsdagen av attentatet på Drottninggatan i Stockholm 2010. Skälet enligt Studiefrämjandet var att Magnus Norell i MSB-rapporten 2017 om Muslimska brödraskapet i Sverige skulle ha uttryckt främlingsfientliga åsikter, att främlingsfientlighet ”lätt kan tolkas in i hans texter” och att främlingsfientlighet ”går emot vår värdegrund på Studiefrämjandet”. Studiefrämjandet gav inga konkreta citat utan bara svepande påståenden. Notera att Magnus Norell ensam sägs stå för rapporten. Alla som följt MB-aktivisternas agerande vet att de har utnämnt Magnus Norell till Fienden.

Det är ingen överdrift att säga att MB:s ”rovdjursbröder” har utsatt Studiefrämjandet för ett intensivt påverkansarbete i syfte att svartmåla Magnus Norell. Samhällsdebattören Rebecca Weidmo Uvell skriver om händelsen på sin blogg vilket man kan läsa om här. Gustav Öhrn utnämndes till Studiefrämjandets förbundschef 1/9 2017 då Omar Mustafa fortfarande var Ibn Rushds förbundsrektor. De två satt samtidigt i styrelsen för Studieförbunden i samverkan, vilket Rebecca Weidmo Uvell tar upp i det här blogginlägget om Studiefrämjandet och islamofobin. Hon lyfter också fram Studieförbunden i samverkans verksamhetsplan 2019 och ”demokratitalare” som bjudits in. Där ser man bland annat en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister, Kitimbwa Sabuni. Han representerar ömsom MMRK, ömsom Afrosvenskarnas riksförbund och MB.

I februari 2013 sammanställde Kitimbwa Sabuni Ibn Rushds alternativrapport till FN tillsammans med hustrun Fatima Doubakil, Helena Benaouda (som i decennier försörjts av landets medborgare), Omar Mustafa, Elvir Gigovic och Ahmed Siraj och förklarade på en presskonferens hur diskriminerade ”muslimer” är i Sverige. En hel radda statsfinansierade organisationer stod bakom rapporten om ”diskrimineringen”. Rapportförfattarna är islamister, det vill säga islam och politik är oupplösligt förenade. De representerar inte ”muslimer”. De står för Koranen är vår lag. De viftar med Koranen på samma sätt som den kristna högern i USA viftar med Bibeln. Den amerikanska kristna högerns bibelviftande och påståenden att Bibeln är vetenskap och förklarar världens och de första människornas uppkomst förlöjligas och hånas. Koranviftande fundamentalister som påstår att Koranen är ett vetenskapligt verk som täcker in dagens alla vetenskapliga upptäckter ska vi visa tolerans och förståelse. Vi ska tolerera de intoleranta så länge det är Koranen de viftar med.

Johan Lundberg ger i Ljusets fiender en slagkraftig sammanfattning av islamisternas alternativrapport: ”Följande exempel på den svenska rasismen anförs i rapporten: Statliga kampanjer mot hedersvåld (s 36), statliga kampanjer mot tvångsgifte samt statliga kampanjer mot äktenskap med minderåriga (s 35). På grund av dessa statliga åtgärder mot lagbrott och kvinnoförtryck kallas Sverige i rapporten en apartheidstat (s 20). Därtill presenterar rapportförfattarna ett förslag om att medierna ska underordnas Justitiekanslern, vilken enligt rapporten bör se till att yttrandefriheten balanseras mot respekt för andra människor (s 8 samt s 20)”(s. 389).

Rapportförfattarna är statligt finansierade inbördeskrigare. Kitimbwa Sabuni, som fått asyl i Sverige, och Fatima Doubakil har tagit Afrikas klanstrider till Sverige och bedriver ett intensivt krig mot ”kolonialmakten” Sverige och ursprungsbefolkningens hudfärg, vilket jag skrivit om i många blogginlägg och också beskriver i min bok.

Nyamko Sabuni, Liberalernas partiledare, och brodern och svägerskan
Månaden innan alternativrapporten publicerades avgick Nyamko Sabuni som Alliansens jämställdhets- och biträdande utbildningsminister. I mars samma år 2013 bildade hon Nyamko Sabuni AB tillsammans med brodern Kitimbwa, som egentligen heter Etembwa Esisombe Sabuni.

I dag är hon Liberalernas partiledare. Kitimbwa är, som nämnts, en av Sveriges främsta inbördeskrigare. Han företräder en extremt demokratifientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig global rörelse. De två syskonen har fortfarande bolaget tillsammans. Nyamko Sabuni har inte offentligt tagit avstånd från Kitimbwa Sabunis statsfinansierade samhällsomstörtande verksamhet och Koranen är vår lag, trots att Liberalerna är regeringens stödparti.

Man kan bara föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en partiledare drev ett bolag tillsammans med ett syskon som var en högprofilerad nazist.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyft fram att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. De är bokstavstroende. Koranen är vår lag. Och i Koranen står det att judar är apors och grisars avkomma. Därför är det följdriktigt att utländska ”bröder” som MB bjudit till Sverige gjort sig kända för det som i väst betraktas som grov antisemitism.

Nyamko Sabuni utnämndes till Alliansens integrations- och jämställdhetsminister 2006. År 2010 fick hon sparken som integrationsminister och efterträddes av Erik Ullenhag. Nyamko Sabuni fick ta emot mycket stryk av MB-aktivisterna under sin tid som minister. Erik Ullenhag välkomnade aktivisterna med öppna famnen och spenderande miljoner skattekronor på ”islamofobi”, en roll som sedan övertogs av Alice Bah Kuhnke (MP) 2014, båda två perfekta ”byten” för MB:s ”rovdjursbröder”.

En minister som tänker självständigt borde i ett land som inte har någon hädelselag ta avstånd från ”islamofobi”, som blivit ett politiskt begrepp och en kassako utan like, och använda ordet muslimfientlighet. Inte minst Kitimbwa Sabuni och hans hustru Fatima Doubakil är uttalade islamofobiprofitörer. De har insett att kombinationen mörk hudfärg och islam är ett trumfkort rakt in till statens kassakista.

Nyamko Sabuni gjorde en heroisk insats som minister. Det är hon som ska ha äran av att, trots gigantiskt motstånd, ha fört upp hedersförtryck och hedersmord på den politiska dagordningen efter det att Mona Sahlins integrationsutredare Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Adrián Groglopo enligt postkolonial teoribildning förklarat att hedersförtryck och hedersmord inte existerar, att det är rasism att över huvud taget använda begreppen, och också med tanke på det motstånd hennes initiativ mötte inte bara från MB-aktivisterna. Den äran kan ingen ta ifrån Nyamko Sabuni.

Men nu är hon partiledare och har bolag tillsammans med en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister och förespråkare för Koranen är vår lag. Kitimbwa Sabuni går så långt som att bestämma vem som har rätt att tala om vem utifrån hudfärg, se den här Aftonbladet-artikeln och den här DN-artikeln, som skrevs i samband med att den inbjudna kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) 2012 stack tårtspaden i ett konstverk Makode Linde hade skapat. Vad jag vet låter inte Aftonbladet och DN högprofilerade nazister driva hudfärgspropaganda på sina sidor.

Nyamko Sabuni gjorde själv stor sak av sin hudfärg och afrikanska härkomst när hon valdes till partiledare. Jag skrev i ett blogginlägg då att begreppet afrosvensk är ett parasiterande på begreppet afroamerikan. Nyamko och Kitimbwa Sabunis förfäder fraktades inte på slavskepp till Sverige för flera hundra år sedan. Deras föräldrar fick asyl i Sverige på grund av faderns politiska aktivism. Begreppet afrosvensk banaliserar det omänskliga förtryck USA:s svarta befolkning i generation efter generation utsattes för.

Fatima Doubakil, Rashid Musa och Jasmine Kelekay på ABF, Socialistiskt Forum, 23/11, ”Extremisering av folkrörelser i Sverige”
Eventet arrangerades av Nej till extremisering, som enligt Facebooksidan handlar om Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils stämning av Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. På Facebooksidan finns bara inlägg från år 2018. Foto visas då de två det året medverkade på Socialistiskt Forum, ABF, Stockholm.

Redan år 2014 framfördes kritik mot att ABF 2014 upplät sina lokaler åt separatister. Fatima Doubakil medverkade även där.

I tidigare blogginlägg och i min bok talar jag om första och andra generationen MB-aktivister och att andra generationen utöver MB:s ideologi lagt sig till med postkolonialisternas fraslexikon: Roten till allt ont i världen är  de ”vita” europeiska kolonialmakterna. Viktiga auktoriteter är Edward Said, Frantz Fanon och Malcolm X.

Årets event beskrivs enligt följande: ”Ett samtal om makten och elitens odemokratiska förhållningssätt till minoriteter i upprättandet av det så kallade demokrativillkoret. Samtalet utgår från Frantz Fanons bok Jordens fördömda som i generation efter generation inspirerat rörelser att ta upp kampen mot kolonialismen och för frihet och jämlikhet.”

Översatt: kampen för MB-”rörelsen” att krossa den svenska pluralistiska demokratin i syfte att i förlängningen upprätta ett globalt kalifat. Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Jasmine Kelekay och Rashid Musa tillhör jordens fördömda i kraft av sin hudfärg. Sverige är den ”vita” kolonialmakten som förtrycker dem.

Rashid Musa, från Somalia, välkomnades till Sverige som kvotflykting tillsammans med modern och syskonen, fadern kom senare. I studieförbundet Ibn Rushds medlemstidning skriver han hur Malcolm X berättade sanningen för honom: Fienden är den vita mannen.

Maimuna Abdullahi skulle ha medverkat men fick förhinder. Varken hon eller Fatima Doubakil representerar en folkrörelse i Sverige. Inte heller Rashid Musa, SUM:s tidigare ordförande, representerar någon folkrörelse i Sverige, liksom inte heller Jasmine Kelekay.

Enligt uppgifter på internet är Jasmine Kelekay född och uppvuxen i Helsingfors, modern är finlandssvenska, fadern från Etiopien. Hon presenterades som forskare i USA.

Hon är gästdoktorand på postkolonialisternas högkvarter, som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0: Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Teologiska institutionen, Uppsala universitet. Hon avslutade eventet med att läsa ett citat av separatisten och hudfärgsrasisten Malcolm X, som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om.

Juristen Silas Aliki, född Sigrid Maria Nilsson
Silas Aliki är Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils juridiska ombud i stämningen mot Ann-Sofie Hermansson. Hon var också SUM:s juridiska ombud i rättegångarna som följde då Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) nekade SUM organisationsbidrag för år 2017. För en tid sedan dömde Kammarrätten SUM att betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF de fått för år 2016.

Det var denna ”elitens orättvisa” mot ”minoriteten SUM”, eller ”folkrörelsen SUM” eventet huvudsakligen handlade om. Och det var Silas Aliki som tog på sig att förklara orättvisan.

Hon var för mig den mest skrämmande av paneldeltagarna. Hennes kroppsspråk och leende minspel signalerade att hon likt en hjärntvättad sektmedlem satt inne med Sanningen. Hennes hjärna var fossilerad, oemottaglig för argument. ”Rovdjursbrödernas” perfekta redskap. Först en liten bakgrundsteckning.

Silas Aliki är politisk redaktör på Kontext Press. Bland grundarna finns medlemmar i den separatistiska plattformen Rummet, en plattform som utsattes för hård kritik för att de påstod sig vara antirasistiska men uppvisade ett rasistisk beteende.

En av Kontext Press grundare, Mireya Echeverria Quezado, intervjuas i Medievärlden 12/11 2018 och säger följande om varför Kontext Press bildades: ”Dels har Kontext växt fram ur en gemensam betraktelse vi på redaktionen gjort kring att fascismens problemformuleringar och språkbruk smugit sig in i medierna i takt med att det politiska och mediala landskapet har förändrats.”

Kontext Press hade ett event på ABF, Socialistiskt Forum 23/11 2019 tidigare på dagen med rubriken: ”Vad innebär opartisk journalistik när fascismen vinner mark?” Eventet presenteras så här: ”Fascismen har inte bara fått ett fäste i det politiska landskapet utan även i det mediala samtalet. Hur hanterar den svenska journalistiken det förändrade politiska landskapet? Vad innebär det att även Public Service nu slutar benämna Sverigedemokraterna som främlingsfientligt?”

Silas Aliki var med och grundade Folkets juristbyrå. Hon arbetar bland annat med att ”utveckla metoder för hur jurister kan stötta sociala rörelser i deras politiska förändringsarbete”.

Det är uppenbart att hon betraktar SUM som en social rörelse så viktig för Sverige att hon när hon intervjuas av Ibn Rushd säger att hon i två och ett halvt års tid arbetade gratis. Hon lyfter i intervjun fram oklarheterna i vad som avses med ”demokratins idéer” och nämner att en statlig utredning om demokrativillkor för bidrag till civilsamhället pågår.

Utredningen var klar när eventet på ABF hölls. Silas Aliki viftade med utredningen och läste upp några kommentarer hon ansåg var flummiga, exempelvis ”grundläggande värderingar”. Nu är ju Sverige bundet av grundlagen, internationella åtaganden och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag har ögnat igenom valda delar av utredningen och jag tycker inte alls att den är flummig om man utgår från vad Muslimska brödraskapet står för. Bland annat skriver man:

Bidrag ska inte få lämnas till en organisation om den eller någon av dess företrädare, inom ramen för verksamheten,
1. utövar våld, tvång eller hot eller på annat otillbörligt sätt kränker den enskildes grundläggande fri- och rättigheter,
2. diskriminerar eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde,
3. rättfärdigar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i 1 eller 2, eller
4. motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Punkt 4 är ju direkt tillämpbart på SUM. De arbetar aktivt för att införa sharia i Sverige. Sharia kränker den enskilda individens fri- och rättigheter. SUM diskriminerar kvinnor. Jag vet inte hur många gånger jag har länkat till könsapartheidskriften Kvinnan i Islam, författad av en av MB:s höjdare i Nordamerika och sammanställd på svenska av Mustafa Malaekah. Den låg på SUM:s hemsida i åratal. Den finns på Islamiska förbundets hemsida. Hela skriften handlar om kvinnans ställning enligt sharia.

Även följande är tillämpbart på SUM: ”En organisation som ger uttryck för åsikter som kan bedömas vara hets mot folkgrupp överträder uppenbart principen om alla människors lika värde och ska inte vara berättigade till bidrag.”

SUM har gång på gång på gång, trots kritik, tillsammans med Islamiska förbundet och Ibn Rushd bjudit in talare med en extremt judefientlig retorik. Under eventet kommenterade panelen att det var omöjligt att veta vad alla medlemmar i SUM sagt eller gjort eller vad inbjudna talare sagt eller gjort och var överens om att rätten gjort fel som underkände att SUM inte höll bättre koll. Nu är SUM:s inbjudna talare med en judefientlig retorik inga okända män, de är alla ”bröder” från länder utanför Europa. Koranen är vår lag. Det står i Koranen, som nämnts, att judar är apors och grisars avkomma.

Också denna passage är direkt tillämpbar på MB som ju kör med dubbla budskap och vilseleder svenskarna: ”Även andra ageranden som inte är brottsliga kan anses vara ett motarbetande av det demokratiska styrelseskicket såsom att medvetet vilseleda eller sprida felaktig information i syfte att underminera demokratin och dess institutioner.”

Silas Aliki sa att domstolarnas beslut när det gäller SUM var obegripliga. Jag har i tidigare blogginlägg kommenterat SUM:s överklagan av MUCF:s beslut och skriver att problemet var att varken MUCF eller Förvaltningsrätten hade kunskap om MB:s ideologi och verksamhet. Jag skriver till och med att Förvaltningsrättens dom var ansvarslös. Här är ett citat:

Att Rashid Musa ägnar sig åt hemlighetsmakeri och försöker håller skenet uppe är förståeligt eftersom det handlar om att säkra tillgången till fortsatta offentliga medel och den maktställning politiker och myndigheter har tilldelat Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Att SUM:s ombud Sigrid Aliki Quezada i en inlaga till domstol låter påskina att SMR, Islamic Relief, Ibn Rushd och FEMYSO skulle vara bevis på att SUM respekterar demokratins idéer är allvarligt.

De uppräknade organisationerna tillhör alla Muslimska brödraskapet. Men det är ingen idé att försöka förklara för Silas Aliki att MB är en islamofascistisk rörelse som inte ska ha en skattekrona i bidrag. Hon är inte mottaglig för argument. Under de två och ett halvt år hon arbetade gratis för SUM har hon inte ansträngt sig att sätta sig in i vad SUM egentligen är för en organisation. I inlagan till rätten upprepar hon bara det MB:s aktivister serverat henne.

MB har hänsynslöst utnyttjat Silas Aliki. Men, som sagt, det är ingen idé att försöka förklara för henne. Det är samhällets skyldighet att sätta ner foten och markera att Muslimska brödraskapets organisationer inte ska finansieras med skattemedel därför att de aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Silas Akili verkar för Hbtq-personers rättigheter. Det är en berömvärd insats. Det är något helt annat än att arbeta gratis för en global shariarörelse som anser att hbtq-personer förtjänar dödsstraff.

SVT:s Uppdrag granskning har i flera program kartlagt bankers medverkan till penningtvätt. När kartlägger SVT alla skattemedel som i flera decennier slussats till MB:s olika svenska organisationer? Den hisnande summan har medborgarna rätt att få veta.

När får vi höra partiledarna offentligt kräva att inga skattemedel ska gå till Muslimska brödraskapet eftersom de motarbetar det demokratiska styrelseskicket?

Stefan Löfven framhåller i Regeringsförklaringarna att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Alice Bah Kuhnke deklarerade 2014 när hon utnämndes till demokratiminister att Sverige behövde ett kunskapslyft om islam. Sedan lät hon MB-aktivisterna lägga upp planen för kunskapslyftet: information om ”islamofobi”.

Det är dags att ge landets politiker och hela förvaltningen inklusive domstolarna ett kunskapslyft om vad exakt Muslimska brödraskapet står för. Stefan Löfven kunde ju vara den första eleven. Det är bara att kontakta MSB. Eller Magnus Norell. Eller Sameh Egyptson.

27 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Utrota vitskallarna!

Den svenska modellen: En liten pjäs om den postkoloniala teoribildningen.

Personer:
Paulina, professor, i drygt fyrtioårsåldern, flykting från Sydamerika

Tjänsterum på ett svenskt universitet. Belamrat skrivbord med bland annat en dator. En stor damväska står på golvet bredvid skrivbordet. En besökshörna med en liten soffa, soffbord och två stolar. Bokhyllor fyllda med pärmar och böcker täcker ena väggen, samt en dörr. Fönster tar upp större delen av en annan. På de två övriga väggarna hänger en Sverigekarta, ett inramat porträtt av Marx, inramat porträtt av Frantz Fanon, inramat porträtt av Gayatri Chakravorty Spivak, en stor poster som visar Malcolm X med gevär i handen och texten ”By any means necessary”, en poster som visar Stokely Carmichael med texten ”Stokely speaks. From Black Power to Pan-Africanism” och en poster som visar personer i Black Panther Party. I fonden en stor filmduk som olika händelser projiceras på. PAULINAS mobiltelefon byts ut allteftersom åren går.

Tjänsterummet ligger i mörker. På filmduken visas kaosartade scener då militären ledd av general Augusto Pinochet störtade Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 11 september 1973. När militären stormar Kubas ambassad, som ligger granne med den svenska ambassaden, går Sveriges ambassadör Harald Edelstam över till Kubas ambassad och förhandlar med militären och lyckas stoppa skottlossningen och få den kubanska personalen evakuerad. Han ringer sedan till den goda vännen Olof Palme, Sveriges socialdemokratiska statsminister, som ger klartecken att Sverige tar över ansvaret för den kubanska ambassadens byggnader. Nästa dag hissar Edelstam den svenska flaggan inne på Kubas ambassadområde och öppnar portarna till de tomma byggnaderna, inte bara för chilenare utan också för många andra sydamerikaner som flytt till Chile undan förföljelser i sina hemländer när Allende valdes till president. Edelstam förklarades persona non grata i Chile och utvisades. Text som säger att Harald Edelstam räddade mer än 1 000 människor som stod inför hotet att bli torterade och avrättade. Avslutas med text från Migrationsverket att Sverige tog emot cirka 25 000 chilenare som flytt från militärens förföljelser. Efter texten visas årtalet 1997. Filmduken släcks. Ljus över scenen, dörren öppnas.

PAULINA (kommer in, upprörd, viftar med ett papper, stänger dörren, väser) Den svenska feminismen är rasistisk! Den postkoloniala feminismen är den enda rätta! (Tar upp mobilen ur fickan, ringer ett nummer, går av och an på scenen) Hej Diana. (På filmduken bild på Diana Mulinari, text: Från Argentina, sociolog/genusvetare, Lunds universitet) Stör jag? Bra. Nu ska du få höra! Sveriges Kvinno- och genushistoriker tänker ha en konferens den 21 och 22 november om ”Genus och etnicitet” och få det till att mordet på Sara Abed Ali beror på kultur! Ja, femtonåringen som mördades av sin bror och kusin i december förra året. Just det, brorsan sexton och kusinen sjutton år, ströps med ett bälte och lämnades i snön. Uppe i norra Sverige. Ja, från irakiska Kurdistan. Ja, tragiskt, mycket tragiskt. Vi vet ju det där med torterade och dödade. Även om det var länge sedan. Ärren sitter kvar. I hjärtat. Ursäkta. Jag ska bara ta en klunk vatten.

(Lägger ifrån sig mobilen på skrivbordet, tar upp en vattenflaska ur väskan som står bredvid skrivbordet, dricker, ställer ifrån sig flaskan, ser en kort stund ut genom fönstret, samlar sig, tar upp mobilen, rösten stockar sig av ilska när hon börjar läsa)

Ja, förlåt. Jag blir alltid torr i halsen när jag är upprörd. Hör här vad den svenska feminismen har kokat ihop! (Läser innantill) ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund”, ja, du hörde rätt, kultur och historisk bakgrund, ”av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Fattar du! Den svenska feminismen påstår att invandrarnas våld skiljer sig från svenskarnas! Det är en skam att de utnyttjar det tragiska mordet på en ung flicka. Ja, du har rätt, ännu ett exempel på en institutionaliserad bild av invandraren. En rasistisk undertext döljer sig bakom de svenska feministernas etnicitetsretorik. Så här skriver de i inbjudan: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.” Svenskarna ska problematisera utanförskap! Antagandet om kulturskillnader är rasism. Det har vi sagt i åratal. Det är kulturrasism att studera skillnader mellan invandrares kulturer och normer och svenska normer. Än sen att man inte längre talar om mänskliga raser ur ett biologiskt perspektiv. Rasismen består. Det vet ju alla att kultur har tagit över rasbegreppets roll. (Skrattar) Du har rätt. Alla upplysta vet det. Men svenskarna är skitskraja för ordet rasism. Det är för starkt, säger de. Vill väl inte bli påminda om gamla synder. Rasbiologiska institutet, skallmätningarna, tvångssteriliseringarna, behandlingen av zigenare och resandefolket som kallades tattare. Och samerna.

(Medan hon talar visas följande text på filmduken: same inte naturgivet, rom inte naturgivet, kurd inte naturgivet, arab inte naturgivet, jude inte naturgivet och så vidare) Etnicitet är inte naturgivet. Etnicitet skapas på samma sätt som klass i en social praxis och inordnas i en hierarkisk struktur. En maktstruktur. Norska sociologiprofessorn Eva Lundgren sa ju det så bra i den där artikeln hon och doktoranden Åsa Eldén skrev i Svenska Dagbladet (på filmduken visas bild på artikeln). ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” tror jag den hette. Om den kolonialistiska världsbilden, om att när en svensk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på individuella och psykologiska orsaker, men när en utländsk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på hans kultur. Påstår svenskarna. När det alltid handlar om mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kulturell bakgrund. De svenska kvinno- och genushistorikerna har uppenbarligen inte läst den artikeln. Eller litteraturprofessorn Edward Saids bok Orientalism heller för den delen. Du har alldeles rätt Diana, en postkolonial intervention är absolut nödvändig. Jag tänker delta i konferensen och hålla ett föredrag om svenskheten som norm, att svenskhet varken är neutral eller naturlig utan uttryck för en position inom en maktstruktur. Den vita. Och dekonstruera de svenskfödda, vita, heterosexuella, välutbildade medelklasskvinnornas maktposition. (Skrattar) Okej. Störta. Ringer du Irene? Och Edda? (På filmduken bild på Irene Molina med text: Från Chile, kulturgeograf, Uppsala universitet, och bild på Edda Manga med text: Från Colombia, idéhistoriker) Hej.

(Lägger ifrån sig mobilen. Vänder sig till publiken)

Förlåt. Jag ber om ursäkt att jag inte hälsade. Men jag var så upprörd. Jag heter Paulina. Välkomna. För att inte säga varmt välkomna till kursen om postkolonial teoribildning och rasism i Sverige. Diana, som jag just talade med, hon förklarar det här med kulturrasism så bra. Hon har en rubrik på en text som heter ”Rasismen som ideologi och som ett nödvändigt element i kapitalismen”. Ja, ni vet, ingen kapitalism utan rasism. Hennes text handlar om invandrare i Sverige som startade en egen fackföreningsrörelse. Av förståeliga skäl. Så här skriver hon om de fyra teman hon tänker behandla. Och självklart är marxismen utgångspunkten. Och rasismen. Vi är ju rasismforskare. Och antirasister. Vi är antikapitalister och därmed antirasister. Kapitalismen bygger ju på rasism. Alltså, ja, det här kanske låter lite teoretiskt, men vi är ju teoretiker och det är teorier ni är här på universitetet för att lära er (harklar sig): ”Den marxistiska debatten om kategorin ’ras’ och rasismen kan sammanfattas i en rad centrala teman. Det första är det som kritiskt granskar marxismens eurocentriska antagande samt teorins förmåga att problematisera rasismen. Det andra temat utforskar relevansen av den marxistiska teorin om klass för att förstå samhälleliga formationer som präglas av rasifierade strukturer. Det tredje kopplar de nya feministiska debatterna om kön utifrån postkolonial och antirasistisk feministisk teori till förståelsen av rasismen. Det fjärde temat tar sin utgångspunkt i marxistiska debatter om ideologi och problematiserar rasismen som en central ideologisk kraft i senmodernitet.” Hit hör Sverige. Till senmoderniteten. Alltså är rasismen en central ideologisk kraft i Sverige. Och vi, Diana, Irene, Edda och jag, och en massa andra, utmanar den från ett postkolonialt och antirasistiskt feministiskt teoretiskt perspektiv. Ursäkta.

(Hostar)

Och så skriver Diana så här. Ja, jag har lärt mig det hon skriver utantill. Det är så superbra: ”I det här avsnittet kommer jag att utforska relevansen av begreppet ideologi för att förstå en specifik typ av hierarkiserande och exkluderande praktik som baseras på kategorin ’ras’, och som kännetecknas av antagandet om biologiska och kulturella skillnader mellan grupper. Jag menar att detta antagande har som syfte att legitimera en ojämlik fördelning av såväl ekonomiska som symboliska resurser.” Det menar jag också. Ni fattar. Rasismen som ideologisk kraft. Hierarkier. Svenskar och invandrare. Antagandet om kulturella skillnader mellan svenska mäns våld och utländska mäns våld. Antagandet. Som bildar hierarkiska strukturer. Enligt den postkoloniala och antirasistiska feministiska teorin om kön är det kulturrasism att påstå att mordet på Sara Abed Ali har med kulturella skillnader att göra. Det handlar alltid om mäns våld mot kvinnor. Men nu kom jag lite för långt bort från det jag hade tänkt börja med.

(Sveper med handen över porträtten på väggarna)

Jag tänkte börja med att berätta lite om mina före. . . våra förebilder. Alltså vi i det antirasistiska nätverket. (Pekar på Marx) Ja, honom känner ni ju. Ni kanske undrar varför det är så många svarta. Irene, som är engagerad i nätverket, verkligen engagerad, säger att ordet invandrare har en så negativ klang så hon myntade begreppet rasifierade. Ingen fattar vad det betyder. Ni kommer att lära er det så småningom. Enkelt uttryckt. Det betyder det nya svarta. De hunsade. De förtryckta. De koloniserade. Oberoende av hudfärg. Vi är alla rasifierade. Vi är alla svarta. Vi som kommer utifrån. Här är Frantz Fanon. Han kom också utifrån. Född i Martinique, som visserligen var ett franskt departement, men ändå långt borta från moderlandet.  Han fick verkligen känna på ända in i skinnet vad det ville säga att vara svart i det vita Frankrike på fyrtio- och femtiotalet. Ja, alltså han åkte till Frankrike för att studera till läkare efter andra världskriget. Kunde förstås franska flytande. Han gick i Martiniques mest ansedda gymnasium där den kända författaren Aimé Césaire var lärare. Helt inställd på att han var fransk. Men så var det inte visade det sig när han kom till moderlandet. Hans hudfärg stack ut. Alldeles för mycket. Han valde att specialisera sig på psykiatrin. I sju år studerade han sig själv och sin omgivning och skrev ner sina upplevelser.

(Tar upp en sönderläst bok från skrivbordet)

Hans upplevelser finns här i Svart hud. Vita masker. Ni har sett att den står upptagen på kurslistan. Typiskt nog blev hans anteckningar inte godkända som doktorsavhandling. Men han publicerade boken nittonhundrafemtiotvå och skrev en annan doktorsavhandling. Han stod på de förtrycktas sida hela sitt vuxna liv. Jordens fördömda, som han kallade kolonialmakternas förtryckta ursprungsinvånare. Han flyttade till Algeriet femtiotre, fick jobb på ett mentalsjukhus där. Algeriet var ett franskt departement, precis som Martinique. Året efter han kom dit startade det algeriska befrielsekriget. Valet var nog inte så svårt för honom. Han gick med i självständighetsrörelsen FLN. Och utvisades femtiosju av fransmännen. Han bosatte sig i Tunis och Ghana och fortsatte att verka för FLN. Han kände verkligen för de förtryckta. Han dog av leukemi nittonhundrasextioett. Bara trettiosex år gammal. Algeriet blev fritt året efter. Han är en stor inspirationskälla. Stor.

(Mörkret sänker sig över scenen medan hon tyst bläddrar i boken. En bild av Fanon visas på filmduken med texten: ”Jag har aldrig kunnat uthärda, inte utan att känna avsmak, att en man säger om en annan man att han är sensuell. På Martinique finns män som går klädda i kavaj och kjol. Men jag är ändå övertygad om att de har ett normalt sexualliv. Homosexualitetens mekanismer är välkända. Oidipuskomplexet finns inte på Martinique. Här i Europa har jag träffat på martinikaner som blivit homosexuella, för att klara uppehället. Det är inte alls fråga om en neurotisk homosexualitet.” Lägger ifrån sig boken på skrivbordet. Scenen i mörker. PAULINA lämnar rummet)

(Paus)

(Filmduken visar först årtalet 2002, sedan bild på Fadime Sahindal. PAULINA kommer in genom dörren med mobilen mot örat)

Nu gapar och skriker de om kultur igen! Du har alldeles rätt. En postkolonial intervention är absolut nödvändig. Kan inte fatta att de drar in kultur när integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg för över ett år sedan skrev artikeln ”Kulturen ingen ursäkt” om så kallat hedersmord, och publicerade den först på Nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida och sedan på Dagens Nyheter Debatt (artikeln visas på filmduken). De skriver ju där att talet om att hedersmord är kulturellt betingat är förkastligt (citerar): ”Begreppet kultur får inte användas som synonym till ordet ras. Ord såsom ’kulturella bakgrunden’ och ’kulturella skillnader’ ligger farligt nära begreppet ’ras’ i dessa sammanhang”, skrev de. ”Våld och mord måste bekämpas, men inte med okunskap och smygrasism”, skrev de också. Och publicerade artikeln allra först på vårt Sekretariats hemsida. Det är ju vi som står för kunskapen. Det kan man ju läsa på Sekretariatets hemsida. (Skrattar) Tack för berömmet. Ja, med foto och allt. Jag minns inte exakt hur jag formulerade det. (Går fram till skrivbordet och slår på datorn) Så här svarar jag på frågan varför det är viktigt med postkolonial feministisk forskning (läser på datorskärmen med mobilen mot örat): ”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss möjlighet att ifrågasätta och analysera maktförhållanden som formar vår samtid.” Precis. Maktförhållandet vita och invandrare i den svenska senmoderniteten. Och maktförhållandet när den svenska feminismen sätter likhetstecken mellan svenskhet och jämställdhet medan invandrare stereotypiseras som ojämställda. Ren rasism. Så här säger jag (läser): ”Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.” Precis. Vitheten är politisk.

(Ljuset sänks över rummet, på filmduken visas bild på Yoko Ono och text att hon myntade uttrycket ”woman is the nigger of the world” i en intervju i tidskriften Nova magazine mars 1969, bild på Novas förstasida som visar Yoko Ono och John Lennon. Därefter följer bild på den svarta författaren och antropologen Zora Neale Hurston (1891–1960) och text som säger att huvudpersonens mormor, en gång slav, i Hurstons roman Their eyes were watching God (1937) jämför den svarta kvinnan med böndernas mulåsnor, som tvingas slita tills de dukar under, det vill säga kvinnan är enbart till för mannens skull utan egna behov och framtidsdrömmar: ”Negerkvinnan är världens arbetsdjur enligt min erfarenhet” (”de nigger woman is de mule uh de world so fur as Ah can see”), därefter ny bild på Yoko Ono och John Lennon och deras låt 1972 ”Woman is the nigger of the world”.)

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA dricker ur en kaffemugg när telefonen som ligger på bordet ringer)

Paulina här. Har Gudrun skrivit en debattartikel i DN? Vänta, jag ska bara ta in den på datorn (läser rubriken medan bild på Gudrun Schyman och artikeln visas): ”Fadime offer för mäns förtryck”. Åååå, tack Gudrun! Henne kan man alltid lita på! Vilken tur att hon blev Vänsterpartiets partiledare! Ja, jag ska läsa hela artikeln. Hon nämner talibanerna där också? Som i talet hon höll på Vänsterpartiets kongress? Och könsmaktordning? Fyra gånger! Tack för att du ringde. (Ögnar igenom artikeln. Slår en signal) Hej. Har du läst DN i dag? Gudrun skriver att Fadime inte var offer för den kurdiska kulturen utan hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor och att den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Ja, du har också läst det. Bra, va! Hej då.

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA, som bytt kläder, skriver djupt koncentrerat på datorn. Telefonen som ligger i väskan ringer) Va!!! Kålsuparteori! Skriver Yvonne Hirdman det? (Bild på professor Yvonne Hirdman och hennes debattartikel i DN) ”Hon sviker det Fadime stod för”, säger rubriken? Alltså, Gudrun är svikaren då? Diskussionerna går höga på Sekretariatet just nu? Jag har inte hängt med. Jag skriver på en artikel till Historisk tidskrift. Nej, nej. Självklart. Vi måste göra en postkolonial intervention och markera mot den svenska feminismen. Du har redan pratat med Aftonbladet? Vi får in artikeln där? Ni har redan börjar skriva på den? Vänta, jag måste bara spara min text innan jag knappar in er.

(Bild på artikeln i Aftonbladet med rubriken ”Våldet mot kvinnor är problemet”, PAULINA läser på datorn) Ja, kulturrasism måste vi ha med. Och självklart nämna Yvonne Hirdman. Att hennes utgångspunkt är att den svenska jämställdheten är överlägsen alla andra. Precis som om inte svenska kvinnor mördas av svenska män. Och att svenska kvinnor sliter inom låglöneyrkena. Ekonomi måste vi ha med. Det här är bra: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld.” Det här är också bra: ”Att leta efter förklaringen eller lösningen på Fadimes mord i ’andra kulturer’, på andra platser, är för att hänvisa till det gamla bibliska ordspråket ’Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget’.” Jättebra!

(Scenen i mörker)

(Ljuset tänds. PAULINA vänd mot publiken.)

Välkomna. Varmt välkomna till kursen om postkolonial och antirasistisk feminism. Ni blir fler och fler studenter på den här kursen för varje år som går. Jag är glad att ordet sprider sig som ringar på vattnet. Har ni följt med i debatten om mordet på Fadime Sahindal? Ett typexempel på den rasistiska svenska feminismen och den postkoloniala feministiska diskursen om våld mot kvinnor. Känner ni till debattören Kurdo Baksi? Ni nickar? Vän med antirasisten Stieg Larsson på Expo. Ja, Kurdo har ju verkligen legat i och med kraft förklarat att hedersmord inte alls ingår i den kurdiska kulturen. Han kände henne, skriver han i en artikel i Aftonbladet. (På filmduken visas artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”) Och säger att hans familj hade hjälpt till att försona Fadime med hennes familj. Ja, ni vet. Hon hittade en egen pojkvän i Uppsala och ville inte gifta sig med en kusin som familjen valt ut. Och det blev bråk. Kurdo skriver att både han och många andra kurder var glada att de hade avstyrt ett förestående meningslöst mord. Att Fadimes pappa hade gett framträdande kurdiska familjer ett löfte att inte röra Fadime. Att ett brutet löfte är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Att familjen har visat högsta tecknet på opålitlighet och förlorat all respekt i den kurdiska gemenskapen. Han skriver att Fadimes pappa saknade alla former av inflytande i det svenska samhället och att han ville ha makt någonstans. Ja, det blev familjen. Kurdo fruktar att liknande mord kan upprepas om Sverige inte med det snaraste genomför en klok integrationspolitik. Där invandrade män inte är maktlösa i samhället. Han är rädd för att kurder kommer att stämplas kollektivt. Och det är vi ju alla rädda för. Ni nickar instämmande.

(På filmduken visas artikeln ”Manskulturens kurdifiering”) Och i Expressen ger han verkligen svar på tal till dem som försöker göra mordet till en fråga om kurdisk kultur i stället för en fråga om kvinnoförtryck. Han svarar dräpande en kurdisk man som påstår att visst är mordet en grym del av det kurdiska manssamhället. Kurdo: ”I sak säger han inget som inte Sverigedemokraterna och andra rasistiska grupper redan sagt.” Och sedan det här, som visar att han gått på kurs i postkolonial teoribildning: ”Fadime mördades därför att kvinnor förtrycks, misshandlas och exploateras. Detta förtryck är inte specifikt för vare sig muslimska eller kurdiska män – det är ett förtryck som i olika former odlas av en kvinnoförnedrande manskultur i hela världen. Det är därför kvinnor bränns i Indien, misshandlas i Japan och tvingas fnaska åt en hallick i Helsingborg.” Kurdo har rätt när han säger: ”Att kurdifiera globalt kvinnoförtryck är att nonchalera förtrycket mot miljarder kvinnor som inte är kurdiskor.” Och så har han ju fattat att alltihop är Sveriges fel. ”Fadime fick betala ett högt pris”, skriver han, ”för att samhället i flera år ignorerat henne – och hennes medsystrars – utsatthet.”

(Filmduken visar klipp ur Mediemagasinet sänt i SVT)

Såg ni förresten Mediemagasinet på TV i veckan? Om debatten om mordet på Fadime Sahindal. Med Dan Josefsson som programledare. Och Publicistklubbens ordförande Jan Guillou? De sa att ungefär en kvinna var tredje vecka dödas av en närstående. Och att pressen spekulerade om kulturella orsaker bakom mordet på Fadime Sahindal. Just det. Spekulerade. Och att pressen inte bara hängde ut gärningsmannen utan hela hennes familj. Och Josefsson och Guillou frågar sig: Varför betedde sig journalisterna på det här sättet? Var verkligen mordet på Fadime så unikt? Nej. Självklart inte.

(På filmduken visas klipp där Jan Guillou säger att Fadime var en vacker kvinna, därför intressant, han tar upp ett läkarpar som friats från att ha mördat sitt barn för att det var missbildat, en far sköt ihjäl tre barn, de kristna dödar sina familjemedlemmar särskilt under helger ihop med alkohol. ”Beskriver man på det här sättet ser man hur absurd beskrivningen av kurderna blir”, han kritiserar Dagens Nyheters kartläggning av klanen Sahindals kusingifte, ”Överför man den här journalistiken på oss ser man hur orimlig den är”) Jan Guillou var klockren. Klockren.

(Pekar på ett av de inramade fotografierna) I dag tänkte jag tala lite om litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, född i Indien, verksam i USA. Men först kanske jag ska nämna att jag i efterdyningarna av mordet på Fadime Sahindal har fått regeringens uppdrag att sammanställa en rapport om situationen för flickor och unga kvinnor med utländsk bakgrund som kontrolleras av sina familjer och släktingar genom våld och hot. Tack ska du ha för den komplimangen. Ja, det är verkligen ett hedersuppdrag. Nej, jag fick det inte direkt av regeringen utan via Integrationsverket. De vet ju vilka som är rasismforskare. Ni är så rara. Ja, alltså Gayatri. . .

Fortsättning följer.

© Mona Lagerström 2019

Källor:

Baksi, Kurdo, ”Familjen förlorar nu all respekt”, Aftonbladet Debatt 23/1 2002

Baksi, Kurdo, ”Manskulturens kurdifiering”, Expressen Kultur 30/1 2002

de los Reyes, Paulina, ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, Historisk tidskrift Nr 3/1998, publicerad i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 29–46

de los Reyes, Paulina; Johansson, Susanne; Knocke, Wuokko; Molina, Irene & Mulinari, Diana, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, Aftonbladet 15/3 2002

Fanon, Frantz, Svart hud. Vita masker (1952), översättning Stefan Jordebrandt med Förord av Michael Azar, Daidalos 2011

Hirdman, Yvonne, ”’Hon sviker det Fadime stod för’”, DN Debatt 30/1 2002

Lundgren, Eva & Eldén, Åsa, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, SvD Brännpunkt 21/1 1997

Mulinari, Diana, ”Om det behövs blir vi uppkäftiga”, Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 91–118

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, hemsidans intervju med Paulina de los Reyes om postkolonial feministisk forskning, besökt 6/5 2015

Sahlin, Mona & Winberg, Margareta, ”Kulturen ingen ursäkt”, DN Debatt 8/12 2000

Said, Edward, Orientalism (1978), översättning Hans O. Sjöström, med Förord av Sigrid Kahle (1993), Ordfronts förlag 1995

Schyman, Gudrun, ”’Fadime offer för mäns förtryck’”, DN Debatt 26/1 2002

Sveriges kvinno- och genushistorikers förbund, ”Inbjudan till konferens om Genus och etnicitet”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997, s. 69

SVT, Mediemagasinet 28/2 2002

 

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Här är Ersta sjukhus rättsvidriga svar på mina frågor. Minister Lena Hallengren (S): När tänker du göra klagomålsförfarandet rättssäkert? Varför låter du patienten stå ensam mot nonchalanta vårdgivare? Förklara hur en patient ska agera när den ställs inför en vårdgivare som Ersta sjukhus. Patienten har ingenstans att vända sig som driver hennes ärende! Patientnämnderna är en kuliss! En låtsasverksamhet! Patienter i Sverige är rättslösa!

Sverige behöver en rättighetsrevolution! I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien utgår politikerna från att det råder en konfliktrelation mellan vårdgivare och patient när något har gått snett och att en instans oberoende av sjukvårdsleverantören bör kopplas in. Och att ett muntligt förhör sker med båda parter närvarande.

Patientnämnderna är kopplade till sjukvårdsleverantören (landstingen, numera regionerna) och är ingen oberoende instans. De har inte tillåtelse att ställa vårdgivare till svars.

Svenska politiker utgår från att vårdgivare och patient är bästa kompisar när något går snett. Därför påstås det att patienten inte behöver hjälp av oberoende instans. Från 1 januari 2018 ska patienter framföra klagomål direkt till vårdgivaren.

Patienten står ensam mot vårdgivaren och förväntas kunna både medicin och juridik och föra sin egen talan.

Tidigare anmälde man till IVO och innan dess anmälde man till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund heter mannen som när han var Socialstyrelsens generaldirektör såg till att läkarnas disciplinstraff försvann och därmed läkarnas ansvar. Hans namn bör alla patienter lägga på minnet. I slutet av det här blogginlägget skriver jag att jag välkomnar en folkrörelse som kräver att socialminister Lena Hallengren skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

Sveriges riksdag bör omgående stifta en patienträttighetslag så att patienter kan utkräva ansvar! Och få hjälp med att utkräva ansvar!

Jag skriver om rättighetsrevolution, individuellt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag i det här blogginlägget riktat till statsminister Stefan Löfven. Inte ett enda riksdagsparti har svarat på mina frågor som jag mejlat till dem.

Och Sveriges mediehus, inklusive SVT, är totalt likgiltiga för patienters rättslösa ställning i Sverige. De nöjer sig med att rapportera om spektakulära felbehandlingar, alltså enstaka handlingar, utan att göra en djupdykning i det skandalöst rättsvidriga klagomålsförfarandet som bara har blivit sämre och sämre. Den fråga jag ständigt ställer mig är: Hur många journalister har släkt och vänner som är läkare och därför valt att skydda en hel yrkeskår? På patienternas bekostnad. På demokratins bekostnad.

Numera ska demokratikriteriet lyftas fram när det gäller statsbidrag till civilsamhällets organisationer. Men det talas inte om att demokratikriteriet bör gälla även sjukvården.

Demokratikriteriet och Ersta sjukhus
Den 11 juni 2019 skrev jag ett brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström med konkreta frågor om sjukhusets hantering av min husläkares remiss och åtföljande handlingar som jag gjort i ordning för att underlätta för läkarna om den berörda kliniken var rätt instans för mina besvär, se det här blogginlägget om att jag har polisanmält en läkare. Och får ett svar av verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth som är en sammanfattning av mina journalanteckningar, se den här PDF-filen.

Jag har alla journalanteckningar. Jag behöver inte en sammanfattning av dem. Jag vill veta vad som hänt med bunten handlingar jag la ner tid på att sammanställa och varför jag tilldelats läkare som inte visste varför jag var på Erstas mottagning. Erstas svar förklarar varför jag polisanmälde kirurg Joakim Påhlstedt som fabulerade ihop en journalanteckning. Jag har tidigare erfarenhet av vårdgivares rättsvidriga agerande, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg.

Det finns ingen koppling mellan Staffan Hederoths svar och de konkreta frågorna i mitt brev. I egenskap av klinikens chef borde det ha varit Hederoths uppgift att ta del av remissen som rörde mig och välja lämplig kirurg. Men han skriver ingenting om remissen och åtföljande handlingar. Som framgår av mitt brev skickade min husläkare handlingarna till två olika kliniker på Karolinska sjukhuset som båda snabbt skickade tillbaka dem med information att de inte var rätt instans. En av dem föreslog till och med Ersta sjukhus.

Staffan Hederoth avviker alltså kraftigt från den professionella hanteringen på Karolinskas kliniker. Dessutom stämmer hans sammanfattning av journalanteckningarna inte med de citat ur journalerna som finns i mitt brev, både vad gäller kirurg Eric Sechers sista journalanteckning, där han skriver att han ska sluta på kliniken: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt”, alltså kirurgi, och rekommenderar att jag borde träffa Joakim Påhlstedt samt Påhlstedts hopsnickrade anteckning som inte har något samband med mitt besök hos honom.

Hur är det tänkt att jag ska gå vidare efter ett sådant svar? Vad har hänt med handlingarna som åtföljde min husläkares remiss? Varför skickade Staffan Hederoth inte tillbaka dem till min husläkare om nu Ersta sjukhus inte var rätt vårdgivare i mitt fall? Staffan Hederoth är den som har ansvaret. Rutinerna på Kirurgi/anestesikliniken när det gäller inkomna remisser har uppenbarligen allvarliga brister.

Lena Hallengren: Vad är det tänkt att en patient i mitt fall ska göra för att gå vidare och få medicinsk hjälp? Och kom inte dragande med att det är Region Stockholms ansvar. De har inte ansvar för lagstiftningen.

Ersta diakoni och patientsäkerheten
Ersta sjukhus ingår i Ersta diakoni. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ersta sjukhus har hanterat mitt ärende på ett patientsäkert sätt, varken när det gäller hanteringen av min husläkares remiss eller besvarandet av mitt brev.

Läkaren Magnus Edner skriver om Ersta diakoni och Ersta sjukhus i boken Sjukvården behöver vård (2015). Det är ingen vacker bild som framträder. Han skriver om flera fall där Ersta har agerat på ett sätt som strider mot allt vad patientsäkerhet heter. Fall 1 handlar om mobilt ultraljud för svårt sjuka patienter i hemmiljö som en röntgenläkare kom på och kunde bedriva i hela Stockholm genom avtal med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms län. Edner skriver: ”Mobilt ultraljud utgör ett fint exempel på hur man kan sätta patientens behov och önskemål i centrum” (s. 20). Sedan skulle ett nytt avtal slutas. ”Ersta sjukhus lade ett bud som var 300 kronor lägre per undersökning” (s. 21) och vann. Ersta la sedan i princip ner verksamheten, trots avtalet. Det prisbelönta företaget som initierat den mobila verksamheten tvingades avveckla sin verksamhet.

De svårt sjuka patienterna blev lidande av Erstas hantering.

Magnus Edner avslutar med kommentaren: ”Ersta sjukhus, som enligt sin egen hemsida arbetar ideellt för utsatta medmänniskor, har visat bristande medicinsk etik genom att ge de sjuka patienterna sämre vård, konkurrera ut och ta över en välfungerande prisbelönt verksamhet, och därefter i det närmaste lägga ner den och därmed inte fullfölja det ingångna avtalet” (s. 26).

Han skriver om hur Ersta diakoni misskötte Lilla Erstagården som är ett barn- och ungdomshospice och äldreboendet Mariahemmet. I sin sammanfattning skriver Edner om Ersta diakoni:

Man är mycket angelägen om att framhålla sitt sociala arbete, sina kristna värderingar och att man arbetar ideellt. Det är inte utan att man undrar vilken bibel de grundar sina värderingar på när man ser hur de behandlar sjuka barn. [. . .] Bedömare har tyckt att Ersta diakoni är sektliknande och en tidigare styrelseordförande slutade då det kristna budskapet inte syntes tillräckligt i verksamheten. Av tradition är en präst chef över sjukhusverksamheten, vilket knappast torde bidra till en positiv utveckling av sjukvården. Det gynnar emellertid säkert den image som Ersta diakoni vill upprätthålla och ökar också inflödet av gåvor. Deras värderingar och arv är hugget i sten sedan 1851. Men samhället och sjukvården har faktiskt utvecklats en hel del sedan dess. Det kanske är dags att vakna. [. . .] Organisationen har anklagats för att ha giriga chefer eftersom direktorn vid Ersta sjukhus har avsevärt högre lön än exempelvis den som innehar motsvarande position vid det betydligt större Karolinska universitetssjukhuset. Slutsatsen blir att Ersta diakonis agerande i de beskrivna fallen inte svarar mot deras egen beskrivning på sin hemsida, vilken är falskt skönmålande. Den levererade medicinska vården håller inte tillräckligt hög kvalitet. Ersta diakoni arbetar absolut inte ideellt och det är trots prästtraditionen svårt att se organisationen som mer kristen än andra inom sjukvården. Definitionen av ett non profit-företag blir dessutom synnerligen oklar (s. 59–61).

Magnus Edners bok kom 2015. Fyra år senare ger varken sjukhuschefen Jan-Åke Zetterström eller verksamhetschefen Staffan Hederoths agerande skäl att tro att Ersta har blivit bättre på patientsäkerhet.

Sverige är ett förljuget land, patientnämnderna är en låtsasverksamhet
Sverige är ett så förljuget land. Sverige är ett extremt efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Allt tal om att Sverige är en demokrati är lögn. Hela den svenska förvaltningen är konstruerad så att medborgaren inte ska kunna utkräva ansvar.

Ta bara det här med att klaga på vården. Sedan 1 januari 2018 ska patienten som har klagomål på vården, som nämnts, vända sig direkt till den berörda vårdgivaren. Det gjorde jag. Och står här utan svar och utan hjälp att komma vidare.

Jag skickade en kopia av mitt långa brev till Ersta sjukhuschef till Patientnämndens förvaltning i Stockholm. Jag tilldelades en handläggare som meddelade att eftersom jag själv skrivit till Ersta sjukhus blev det ”tårta på tårta” om de också skulle kontakta sjukhuset. Men om sjukhuset inte hörde av sig kunde Patientnämnden under hösten kontakta dem. Ersta hörde inte av sig. Handläggaren skickade en kopia av mitt brev till sjukhuset. Ersta sjukhus svarade att de tolkade mitt brev enbart som kännedom. I och med Staffan Hederoths svar är ärendet avslutat hos Patientnämnden, se denna PDF-fil.

Storbritanniens öppna klagomålssystem och Sveriges slutna
Jag kommer i senare blogginlägg att jämföra Storbritanniens klagomålsförfarande med det svenska utifrån statsvetaren Lars Karlssons doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003) och mina erfarenheter under första halvan av 2000-talet då man anmälde till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och läkare kunde få en disciplinpåföljd. Man kunde överklaga HSAN:s beslut. Då kopplades Socialstyrelsen in som motpart.

Patienten ensam mot staten.

Under den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik, föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten”, finns kopior av brev som visar hur rättsosäkert klagomålsförfarandet var även på den tiden. Socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Lars Wiklund skrev 2005 ett utlåtande som saknade källor. Jag skrev till honom och bad om källor. Han, professorn, klagade hos Socialstyrelsen, vars enhetschef Staffan Blom gav honom rätt. Staffan Blom valde att solidarisera sig med Socialstyrelsens sakkunnige utan hänsyn till patientens rättssäkerhet. Staffan Blom blev sedan förvaltningschef på den patientnämnd som uppmanat mig att anmäla flera läkare till HSAN.

LÖF:s sakkunniga gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist utgick från Wiklunds kvasivetenskapliga svammel när hon nekade mig ersättning för undvikbar sjukvårdsskada. Enligt min uppfattning är LÖF Sveriges mest korrumperade skattefinansierade verksamhet. Men i Sverige betraktas enbart handlingar som inbegriper mutor som korruption. Jag skriver om LÖF:s verksamhet i senare inlägg. Liksom också om JO.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att frånta läkare allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet. Jag skriver mer om detta i senare blogginlägg.

Sjukvårdsskadade Mia Bergs enastående arbete, som ströps av en representant för regeringen
IVO:s enhetschef Marie Brandvold intervjuas i det här inslaget i SR Ekot om det nya klagomålsystemet att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren, ”Kritik mot nya vårdskaderegler”. I texten står det: ”Tanken med det svenska klagomålssystemet är att vårdgivarna genom kontakten med patienterna snabbt ska kunna bli varse om brister och kunna åtgärda dem. Fokus ska ligga på lärande och felaktigheter ska rättas till på systemnivå istället för att i första hand söka personligt ansvarskrävande från vårdpersonal.”

Ett eko av Kjell Asplunds lobbyverksamhet.

Annika Strandhäll säger i samma inslag: ”Som regel i samhället när man har klagomål så vänder man sig dit där problemet har uppstått.”

Och om nu ansvariga inte vill kännas vid något problem? Hon påstår att patienter fortfarande kan utkräva ansvar ”och det är också det som vår system bygger på”.

Mia Berg intervjuas i inledningen: ”Att begära av en patient som blivit skadad att den ska vända sig till den som skadat den är väldigt magstarkt, och det ska mycket till innan man gör det, säger Mia Berg, ordförande i Patientperspektiv, som är en förening för vårdskadade.”

Mia Bergs förening har lagts ner. Hennes förklaring till varför föreningen lades ner finns i slutet på bloggen Patientmakt/Patient CV. Hennes enastående arbete skildras även i början av inlägget. Jag citerar varför hon gav upp efter att ha träffat mängder med människor som arbetar inom vården och också en representant från regeringen:

Mötet med regeringspersonen var trevligt. Vi fin-fikade och diskuterade ingående den nya lagen för anmälningar. Vi delade åsikt om hur vi förstår varför och hur den antagits och hur man tänkt, nämligen helt analytiskt. Regeringspersonen förstod även hur den däremot kan slå väldigt fel mot vissa patienter som inte alls klarar processen att konfrontera en vårdgivare. Så långt allt gott med andra ord.
Däremot blev jag minst sagt förvånad över vad som skulle komma härnäst. Och det kanske var menat som något slags ”tröst” i eländet med hela nerläggningen, men jag blev faktiskt ganska så chockad. Vilket inte händer så ofta kan jag poängtera …
Det sades att behovet av en specifik förening för just vårdskador och patientsäkerhet kanske inte finns?! Eftersom alla redan befintliga patientföreningar har frågan inbakad i sina program och arbetar aktivt med den, som regeringspersonen uttryckte det.
Detta gör mig oerhört beklämd. När inte ens makthavarna ser nyttan av en stark, enhetlig och oberoende patienträttsrörelse i Sverige. Frågan är helt enkelt inte särskilt populär. Av skäl som vi tror handlar om rädsla. Rädslan att öppna den dammlucka som vårdskadorna är. Att släppa fram relevanta ersättningar t.ex, skulle innebära enorma kostnader. Kostnader som skulle behöva bäras av ”någon” …
Sedan har vi frågan om ansvarsutkrävandet. Vilket skulle drabba vårdprofessionerna. Läkare och annan vårdpersonal skulle bli ansvariga i de fall de borde vara det. Det vill säga i fall där t.ex. icke beprövade metoder använts vid behandling och orsakat skada. Jo, det händer.
Så att konstatera att frågan om patienträtten i Sverige är infekterad och fortsätts hållas undertryckt är nog ingen större överdrift i dagsläget. Vilket bekräftar vårt beslut om nerläggning. Tiden är helt enkelt inte mogen. Svensken behöver lära sig ryta ifrån ordentligt, innan några varaktiga förändringar i samhället kan ske.
Jag är den förste att beklaga att PPs rytanden inte räckt.

Mediernas tystnad
Det räcker inte med att svensken ryter ifrån. Så länge medierna, inte minst SVT, intar en likgiltig inställning till klagomålssystemet, patienträttighetslag och individuellt utkrävbara rättigheter kommer politikerna att kunna fortsätta att strunta i sjukvårdsskadade patienter.

Det verkar inte föresväva landets medieansvariga att de för att stärka den svenska demokratin skulle kunna jämföra det efterblivna Sverige med progressiva länders medborgerliga rättigheter och ansvarsutkrävande.

Jag tror inte att en patienträttsrörelse initierad av politikerna är rätt väg att gå. Folkrörelser bör stå på egna ben och driva krav på förändringar. Det ska råda ett konfliktperspektiv. Folkrörelser måste vara självständiga. Problemet i dag är att staten med hjälp av statsbidrag är alldeles för mycket inblandad i olika rörelser som därmed hamnar i en beroendeställning och så rinner alla förändringar ut i sanden.

Oberoende Patientombudsman på nationell nivå och öppet klagomålssystem
Jag vill jag se en oberoende Patientombudsman på nationell nivå, alltså oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantören (regionerna), som patienter kan vända sig till och få stöd av, vilket jag kommer att skriva om i senare inlägg.

Om klagomålsförfarandet i mitt fall när det gäller Ersta sjukhus hade liknat scenerna i den ovan nämnda TV-serien Saknad, aldrig glömd hade utgången sannolikt blivit en helt annan och min husläkare hade kunnat få tillbaka mina handlingar och gå vidare till en annan klinik.

Om man i mitt exempel utgår från att klagomålen, så som skedde tidigare, utreds av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) men nu i ett öppet förfarande och läkare kunde få disciplinstraff kunde HSAN ha kallat mig och kirurg Joakim Påhlstedt till ett möte där jag får stöd av Patientombudsmannen och Påhlstedt antagligen av en jurist på Läkarförbundet. En person från HSAN ställer frågor till Påhlstedt och mig angående hans journalanteckning där Påhlstedt muntligt måste förklara varför han skrev den en månad efter mitt besök som han uppenbarligen inte hade något minne av.

HSAN kallar till ett annat möte med verksamhetschef Staffan Hederoth och mig där Hederoth muntligt måste beskriva remisshanteringen på hans klinik och vad som hänt handlingarna som åtföljde min remiss.

En förändring av klagomålssystemet bör lämpligen inledas med ett totalt förkastande av professor emeritus Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och utgå från patienten. En syndabock är oskyldig och får ta straffet för den skyldige. I Kjell Asplunds version är patienterna syndabocken som straffas för att läkarna ska gå fria från ansvar.

Jag välkomnar en folkrörelse som kräver av socialminister Lena Hallengren att hon skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

14 november 2019

Mona Lagerström fil dr, sjukvårdsskadad

När tänker MUCF granska i vilken grad islamisten Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) lever upp till demokratikriteriet?

SMFR fick 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

Nyligen prövades demokratikriteriet i Kammarrätten med anledning av att MUCF krävt att Muslimska brödraskapets ungdomsorganisation Sveriges unga muslimer (SUM) betalar tillbaka statsbidrag.

När är det dags för Yasri Khan och SMFR att bli granskade av MUCF utifrån demokratikriteriet?

Jag ställer frågan med anledning av mina tidigare artiklar om SMFR:s samarbete med personer och organisationer i Malaysia och en artikel i katerinamagasin.se om halalcertifiering av livsmedel författad av Ulrika Stigsson.

Hon skriver: ”När en produkt blir halalcertifieerad sker det vanligtvis genom ett företag med godkänd certifierare. Detta måste förnyas och betalas varje år.” Hon ger följande länk https://halalcertifiering.se/ och skriver: ”Halalcerifiering AB marknadsför sina tjänster till svenska företag som rent ekonomiska: ”Utöka din kundkrets med ca 400 000 nya kunder i Sverige, och med många fler vid export till andra länder!” Enligt en källa med god insyn så är detta en strategi inom jihad, islamisering genom mat, som är tillämpbar när islam är i minoritet. Islamska stater behöver inte halalmärka eftersom sharialagar redan kräver att all mat som säljs där är halal.”

Yasri Khan är en flitig lobbyist för halacertifiering och islamisk finans, vilket jag skrivit om i det här och det här och det här blogginlägget. I det senaste blogginlägget länkar jag till det här inlägget på Facebook när Yasri Khan var i Malaysia 15 juli 2014. Han skriver: ”Träffar Datuk Fakhruddin tidigare malaysisk ambassadör till Egypten, professor inom Aqidah [troslära] på Universiti Malaya och tung aktör inom islamisk samhällsutveckling bland annat inom frågor gällande halal tajibah certifiering av tillverkningsprocesser, mat paketering och transporter mm.”

inlägget ett år senare 9 mars 2015 skriver Yasri Khan: ”SMFR träffade förra veckan ordförande för Malaysias Al Azhars alumni organisation, Professor Datuk Fakhruddin som även sitter med i SMFRs religiösa råd. SMFR har utvecklat ett samarbete inom flera olika områden av verksamhet som vi hoppas kunna introducera till Sverige de kommande åren. Malaysia har idag flera hundra tusen Al Azhar alumner då Malaysia med undantag från Egypten har flest elever som studerar där. Al Azhar är ett av världens mest kända lärosäte, världsbekant för sin ställning som ett centrum för islamiska studier.”

Al-Azhar sprider en wahhabitisk tolkning av islam och är inte på långa vägar en reformvänlig institution. Lärare är kända för att offentligt dela ut dödsdomar till personer i Egypten som de anser ”hädar” islam och profeten Muhammed, dödsdomar som kan elda upp befolkningen och utsätta den utpekade för lynchning.

I det här inlägget också från 9 mars 2015 skriver Yasri Khan om hur SMFR samarbetar med halvofficiella organ i Malaysia. ”SMFR träffade tillsammans med medlemmar ur vårt religiösa råd under förra veckan YADIM, organisationen för dawah i Malaysia. YADIM koordinerar olika former av dawah verksamhet i Sverige och är en mellanstatlig organisation som håller kontakten mellan det muslimska civilsamhället och staten i Malaysia. YADIMs vice ordförande, Dr Yusri var tidigare ordförande för ABIM som också är en organisation SMFR besökte under sin arbetsvecka i Malaysia. SMFR kommer att fortsätta utveckla sitt kontaktnätverk och dawah verksamhet genom samtal och samverkan med olika internationella aktörer inom området.”

Dawa är detsamma som islamisering.

Varför ska svenska skattemedel gå till en organisation som regelbundet åker till Malaysia och knyter halvofficiella kontakter med islamister?

Varför granskar inte MUCF personerna som ingår i SMFR:s Religiösa råd? Varför sitter det två personer från Malaysia i det rådet? Varför sitter Salahuddin Barakat där?

”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv), skriver de. Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

I det här blogginlägget länkar jag till ett kapitel om sharia och EU-domstolen i min bok om Muslimska brödraskapet. Kapitlet handlar om islamisten Necmettin Erbakan som ville införa sharia i Turkiet. I inlägget länkar jag också till Yasri Khans studiebesök i Istanbul tillsammans med Omar Mustafa och SUM, studiebesök som gällde just Necmettin Erbakan.

Varför går svenska skattemedel till Yasri Khans vurm för islamisten Necmettin Erbakan?

Varför granskar inte MUCF Salahuddin Barakat utifrån demokratikriteriet? Mannen som skriver om ”nyttorna” med könssegregering? Är det han som bidrar med utbildning av islamisk juridik? Han som anser att islamiska ”rättslärda” står över professorer i juridik som specialiserat sig på Europakonventionen?

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo.

SMFR och Gryningeskolan
Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Osman Adem samarbetade nära med Yasri Khan innan han tog över ordförandeskapet. Men varken han eller Yasri Khan klarade av att driva en liten skola enligt svensk lagstiftning.

Varför granskar inte MUCF vad det är för slags ledarskapsutbildningar SMFR säger sig bedriva?

SMFR är en avknoppning av Muslimska brödraskapets svenska gren. Mehmet Kaplan var en av grundarna.

Det är på tiden att islamistiska SMFR granskas utifrån demokratikriteriet.

5 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus 

 

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten: Sverige är Hyckleriets stormakt. För två månader sedan, inför statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring, efterlyste jag en patienträttighetslag och skrev till samtliga riksdagspartier. Noll intresse

Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Jag skrev det här långa blogginlägget om att Sverige är en bedagad operettmonarki full av slitna kulisser och falsksång, att patientlagen är en kuliss, att patientens rättigheter är en kuliss, att det anses vara för dyrt att just i Sverige införa en patienträttighetslag trots att de andra nordiska länderna infört en sådan lag.

Jag skrev till alla riksdagspartier och ställde flera frågor. Liberalernas utredare Lars Granath svarade samma dag 6 september. ”Frågorna innehåller dessvärre för mycket värderingar och är i övrigt omöjliga att svara eftersom de är så vinklade.”

Miljöpartiet skickade ett autosvar samma dag att de hör av sig så snart de kan. Tre dagar senare fick jag följande mejl: ”Vi vidaresänder ditt mejl till vår socialpolitiska sekreterare.” Kopia till Anna-Klara Müntzing. Sedan dess har jag inget hört.

Även Centern skickade ett autosvar samma dag som jag skickade mitt mejl och har sedan dess varit tysta.

Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna svarade över huvud taget inte. Alltså, inte ens Kristdemokraterna som säger sig värna om patienterna brydde sig om att svara.

Socialminister Lena Hallengren (S) skrev på Facebook 2 oktober 2019 inlägget ”Regeringen vill komma åt oseriösa aktörer i skönhetsbranschen” och fortsätter: ”I dag är skyddet alldeles för svagt för den som genomgår en skönhetsoperation eller får till exempel fillers. Det finns människor som berättar att deras liv förstörts för allt inte har gått rätt till. Nu vill vi få ordning på det här.”

Hallengren får det att låta som om patienter inte kan få sina liv förstörda av den traditionella sjukvården, att allt där ”går rätt till”. Vilket hyckleri.

Även följande är exempel på hyckleri: ”Att samma försäkringar och samma regler för patientsäkerhet som gäller i hälso- och sjukvården ska gälla för skönhetsoperationer och -injektioner.”

De reglerna är hur lätt som helst för oseriösa läkare att kringgå. Patienten är helt utlämnad till läkarens personlighet.

Även följande är hyckleri: ”Att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ska tillsyna verksamheterna och att det ska gå att anmäla om en skada trots allt uppstår.”

Läkare ljuger och ljuger och ljuger när patienter klagar. Hela det svenska klagomålsförfarandet är en enda gigantisk kuliss.

Bara det faktum att politikerna inte förrän i oktober 2019 tar frågan om okvalificerade aktörer inom skönhetsbranschen på allvar visar på politikernas likgiltighet när det gäller medborgerliga rättigheter, i det här fallet medborgarens hälsa.

Vi har inga individuellt utkrävbara rättigheter i Sverige. Ett första steg är en patienträttighetslag.

Landets politiker är mer angelägna om bilden av Sverige utomlands än om medborgarnas individuellt utkrävbara rättigheter. Ett belysande exempel är Tomas Bertelmans recension, ”Svensk Vietnampolitik baserades på felaktiga premisser”, i tidskriften Respons nr 5 2019 av Gunnar Åselius bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna 1954–1975.

Tomas Bertelman skriver: ”För Sveriges del bidrog Vietnamkriget mer än något annat till att utforma den moderna versionen av ’den aktiva utrikespolitiken’, vars trådar löper fram till i dag. Dess rötter spårar Åselius till det som kallas den boströmianska traditionen i svensk förvaltning, inte minst hos äldre tjänstemän med juridisk skolning: föreställningen om Sverige som en garant för civilisation och rättfärdighet, som en allmännyttans advokat i världssamfundet, vilken i kraft av sin opartiskhet kan tala med större specifik vikt och insistera på de folkrättsliga grunderna” (s. 52).

Vi ser varje dag exempel på att de svenska politikerna inte är en garant för civilisation och rättfärdighet i Sverige. Politikerna utövar en passiv inrikespolitik.

För övrigt kritiserade Christopher Jacob Boström (d. 1866) den kristna helvetesläran, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Även när det gäller helveteslärans återkomst och vad den innebär för den enskilda individen som i Sverige hotas med helvetet tiger politikerna om.

Att inför omvärlden framställa Sverige som en humanitär stormakt är viktigare än att värna om invånarna som bor i Sverige.

Sverige är Hyckleriets stormakt.

Inget land i världen når upp till Sveriges hyckleri.

3 november 2019

Mona Lagerström, fil dr, sjukvårdsskadad

Kommer professor Erik Amnå att läxa upp Kammarrätten nu när de dömt SUM att betala tillbaka över en miljon kronor till MUCF?

Som jag skrivit i tidigare inlägg så läxade professor Erik Amnå upp både Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i rapporten till Folkbildningsrådet När tilliten prövas för att de inte lagt sig platt för kritiken från Muslimska brödraskapets aktivister (inom Islamiska förbundet i Sverige, SUM och Ibn Rushd) och för att de genom sitt agerande gjort det svårare för Ibn Rushd att få bidrag av lokala myndigheter.

Erik Amnå läxade upp MUCF för att de drog in statsbidraget till SUM för år 2017 och för att MUCF överklagade Förvaltningsrättens dom till Kammarrätten. Kammarrätten i Stockholm har avkunnat dom. Domen visar att MUCF gjorde rätt som överklagade.

Sveriges unga muslimer (SUM) ska till MUCF återbetala det statsbidrag de fick för år 2016. Är det Kammarrättens tur att nu bli uppläxade av professor Amnå?

I rapportens början skriver Amnå att studieförbunden enligt Folkbildningsrådets villkor ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar och får inte bedriva eller främja antidemokratisk verksamhet. Nu har Kammarrätten meddelat att SUM, som tillsammans med Ibn Rushd bjudit in flera olämpliga föreläsare, ser så allvarligt på SUM:s agerande att de ska betala tillbaka statsbidrag. Kammarrätten har prövat demokratikriteriet. SUM lever inte upp till det. SUM och Ibn Rushd hör ihop.

Erik Amnå hade med sin rapport kunnat göra skillnad. Han är statsvetare. Han vet vad en totalitär politisk ideologi innebär för den enskilda individens fri- och rättigheter. Han valde att inte se Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi, som jag kallar islamofascism, bara den teologiska aspekten. Han valde dels att strunta i Ibn Rushds kvinnofientliga verksamhet genom att inte alls beröra den, dels bagatellisera Ibn Rushds mångåriga inbjudningar av talare med en extremt judefientlig retorik.

Detta gör han samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om antisemitism.

Professor Amnå bär ansvaret för Folkbildningsrådets ordförande och generaldirektörs intelligensbefriade svar på kritiken från docent Magnus Ranstorp och docent Aje Carlbom där Folkbildningsrådet förnekar verkligheten, med stöd av professor Amnås rapport.

Professor Amnå bär ett stort ansvar. Hur stort hans ansvar är kan man ta del av i komikern Aron Flams alldeles färska bok om Sveriges samarbete med nazityskland, Det här är en svensk tiger, och Sveriges agerande i ”judefrågan”.

Professor Amnå och Folkbildningsrådet hade kunnat bryta tystnadskulturen och glorifieringen av Sverige som en moralisk supermakt och ta Muslimska brödraskapets judefientlighet på allvar. I stället för de bara vidare den svenska skenheligheten.

Professor Amnå valde att i en skattefinansierad rapport stödja den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolini och Hitler. Han valde att inte ta avstånd från denna ideologi.

”Det finns till att börja med två som står Ibn Rushd bi även när det blåser; Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Folkbildningsrådet”, skriver Amnå (s. 179).

Efter Kammarrättens dom blåser det orkanvindar, så starka att de till och med kan stjälpa regeringens internationella konferens om antisemitism nästa år.

Bollen ligger hos professor Erik Amnå.

1 november 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Brev till Svenska kommittén mot antisemitism 16 oktober 2019

Hej

Angående Omar Mustafa, Folkbildningsrådet samt Will Eisners seriealbum The Plot. The secret story of the Protocols of the elders of Sion (2005).

Jag heter Mona Lagerström och jag har skrivit åtskilliga inlägg på min blogg www.purdahbloggen.se om det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet. De senaste inläggen handlar om professor Erik Amnås rapport om Ibn Rushd När tilliten prövas. En studie av Studieförbundet Ibn Rushds samhällsbidrag och Folkbildningsrådets godkännande av hans rapport och beslut att fortsätta ge Ibn Rushd statsbidrag.

Jag skriver i det senaste blogginlägget att Erik Amnå inte har tagit med SKMA:s kritik av Omar Mustafa och Ibn Rushds inbjudna talare ända sedan 2011 och inte heller har intervjuat någon från SKMA.

Jag har skickat ett mejl till Folkbildningsrådet att det är stötande att de delar ut statsbidrag till det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet, som Omar Mustafa och Ibn Rushd är en del av, samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om Förintelsen och antisemitism nästa år. Jag uppmanar Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner att ta kontakt med SKMA.

Det är ingen tillfällighet att Omar Mustafa svarade som han gjorde på SKMA:s kritik av hans beröm av turkiska Necmettin Erbakan. Muslimska brödraskapets aktivister är handplockade och genomgår en intensiv indoktrineringsperiod så att Muslimska brödraskapets ideologi blir ett med dem själva. Det är väl känt inom forskningen att grundaren Hassan al-Banna hade bland andra Hitler som förebild och att Muslimska brödraskapets judefientlighet är lika stark som nazisternas. Muslimska brödraskapets aktivister är bokstavstrogna, Koranen är deras lag. Koranen betraktas som vetenskap. I Koranen står det att judar är apors och svins avkomma. Det tror aktivisterna är en vetenskaplig sanning.

Förutom min blogg har jag skrivit en tjock bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018). Boken är ett brev till landets riksdagsledamöter. I boken har jag ett helt kapitel om judefientlighet. Jag föreslår att amerikanen Will Eisners seriealbum The Plot, med introduktion av Umberto Eco, ska översättas, att varenda lärare och vartenda skolbarn ska känna till att Sions vises protokoll är ett falsarium uppdiktat av ryska hemliga polisen och ett plagiat av fransmannen Maurice Jolys bok Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu eller Machiavellis politik på 1800-talet beskriven av en samtida (1864), översättning Viveka Heyman (1994). Jolys bok är en uppgörelse med Napoleon III och det som kallas Andra kejsardömet i Frankrike (1852–1870).

Will Eisner visar hur plagiatet upptäcktes och citerar ur Jolys bok och Sions vises protokoll för att visa på plagiatet. Jag förvånas ständigt över att Will Eisners seriealbum inte är översatt till svenska och används i skolorna, inom lärarutbildningen, inom studieförbunden. Jolys bok är, till skillnad från Eisners, inte ett lättillgängligt seriealbum. Men Jolys bok finns redan översatt.

Will Eisner dog samma år som albumet blev klart. Hans föräldrar var judisk-amerikanska immigranter. Han växte upp under depressionen och fick känna av antisemitismen i USA. Och, inte förvånande, värjde han sig i det längsta mot att läsa Sions vises protokoll men tog itu med texten mot slutet av sitt liv. Han vill med sitt seriealbum, som vartenda barn kan ta till sig, hamra in den sista spiken i falsariet.

Jag skriver i min bok att i Mellanöstern betraktas Sions vises protokoll som ett autentiskt historiskt verk. Barnen i Saudiarabien får lära sig det. Det var med hjälp av Saudiarabien som Muslimska brödraskapet kunde sprida sin totalitära ideologi världen över. Nu är det Qatar. Vi har mängder med invandrare från Mellanöstern som ända sedan barnsben fått lära sig att hata judar, eftersom de dessutom fått lära sig att profeten Muhammed körde ut de judiska stammarna från oasen Medina, och som överför det hatet på sina barn och barnbarn.

Will Eisners seriealbum och Maurice Jolys bok borde vara självklara i kampen mot antisemitism i Sverige, särskilt nu inför den internationella konferensen om Förintelsen och antisemitism i Malmö nästa år.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr

Brev till Folkbildningsrådet 16 oktober 2019

Till Catharina Håkansson Boman, ordförande
Maria Graner, generalsekreterare

Hej

Angående professor Erik Amnås rapport När tilliten prövas, Muslimska brödraskapet (MB) i Sverige samt regeringens internationella konferens om Förintelsen och antisemitism i Malmö 2020.

Jag har på min blogg www.purdahbloggen.se skrivit två långa inlägg om Erik Amnås rapport. Hans rapport är upprörande. Erik Amnå har inte tagit Ibn Rushds inbjudna judefientliga talare på allvar. Han har inte tagit med den allvarliga kritik som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har riktat mot Omar Mustafa ända sedan 2011. Antisemitism är en bärande del av MB:s ideologi.

Nästa år anordnar regeringen en internationell konferens om antisemitism och Folkbildningsrådet ger statsbidrag till den fjärde totalitära rörelsen i Europa som enklast kan beskrivas som islamofascistisk. Det är väl belagt inom forskningen att MB:s grundare Hassan al-Banna beundrade Mussolini och Hitler och byggde sin organisation med bland annat deras organisationer som förebilder. MB är en lika judefientlig rörelse som nazismen.

Den som är insatt i Muslimska brödraskapets globala nätverk, ideologi och hur de går till väga när de handplockar aktivister ser omedelbart att Erik Amnå inte kan något om MB, att han är MB:s springpojke. Ändå läxar han upp två myndigheter, MSB och MUCF, och förutsätter att tjänstemännen på dessa myndigheter har lika lite kunskap om MB som han själv. Han förutsätter att ingen på MSB kan MB, kan arabiska, att ingen följer MB:s globala verksamhet, i synnerhet i Mellanöstern.

Och han drar med er två genom att ni skriver på DN Debatt att Ibn Rushd agerat inom ramen för folkbildningens villkor.

Jag kan meddela att tjänstemän från MSB var närvarande då Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case – Sweden” (2018) presenterades i Stockholm och även några månader senare då min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018) presenterades. Ingen av våra böcker finns med i Erik Amnås källförteckning.

MB har en fullkomligt vidrig kvinnosyn, översatt till svenska av just MB:s aktivister i Sverige. Kvinnosynen i sig räcker för att Ibn Rushd inte kvalificerar sig för statsbidrag. Men Amnå går inte in på kvinnosynen.

Jag har ett helt kapitel om judefientlighet i min bok.

Erik Amnå skriver i rapporten: ”Vår strävan har varit att pröva alla [min kursiv] de argument som från olika håll anförts beträffande Ibn Rushds verksamheter” (s. 18). Han skriver också: ”Vi ställer oss kritiska till de fördomsdrivna, polariserande, faktaresistenta, vantolkande, ja generellt antifolkbildande debatter som präglar de sociala medier vi överblickat” (s. 164).

Jag kräver ett klart och tydligt svar av Erik Amnå huruvida han har ”överblickat” mina blogginlägg eller inte. Om han inte har läst dem, begär jag en förklaring varför han valt bort dem.

Jag har skrivit mängder med artiklar på Purdahbloggen om Ibn Rushd och Muslimska brödraskapets aktivister, plus en tjock bok. Jag har utförligt kritiserat Ibn Rushds intensiva lobbyverksamhet att få bort MSB:s första rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige under redaktion av terrorismforskaren Magnus Norell med bidrag av docent Aje Carlbom och Pierre Durrani, en lobbyverksamhet Erik Amnå i sin rapport fullföljer.

Folkbildningsrådet borde be Magnus Norell om ursäkt för Erik Amnås övertramp, som ni två har godkänt. En offentlig ursäkt. Magnus Norell har helt andra kontaktytor i Mellanöstern och Afghanistan/Pakistan än vad Erik Amnå har. Det är bara att läsa hans bok En personlig resa (2018) som handlar om hans resor i konflikthärdar.

Jag uppmanar Folkbildningsrådet att ha ett samtal med Erik Amnå om hans kunskaper om MB:s demokratifientliga, kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga ideologi och ett samtal med SKMA om Omar Mustafas talande reaktioner på SKMA:s kritik.

Det är stötande att Folkbildningsrådet delar ut statsbidrag till Ibn Rushd samtidigt som regeringen planerar en internationell konferens om antisemitism.

Jag ser fram emot ett uttömmande svar från Erik Amnå.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr