Hanna Stjärne: Jag har i tidigare blogginlägg, som du har ignorerat, bland annat efterlyst att SVT visar Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal, liksom jag i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) efterlyser att dokumentären visas på SVT varje år den 21 januari följd av en partiledardebatt. I Marianne Spanners dokumentär berättar Fadime Sahindal
Foto Eva Tedesjö
vad det innebär att leva i en familj styrd av hedersnormer. Hon kommer från turkiska Kurdistan, föräldrarna bor i Uppsala. En stor del av släkten bor fortfarande i Turkiet. Hela släkten lägger sig i hennes leverne. Hon har vägrat gifta sig med en kusin familjen valt ut. Hon har själv valt en pojkvän i Sverige. Dessutom har hon valt att studera långt borta från familjen. Familjen har förskjutit henne på grund av hennes val. Hon tillåts leva så länge hon håller sig borta från Uppsala. Hon längtar efter sin mamma. Hon far till Uppsala och sin syster. Modern kommer dit. Pappan dyker upp och skjuter henne i huvudet.
Den 4 februari 1998, fyra år före mordet, publicerar Aftonbladet kvinna artikeln ”Min familj ska döda mig”. I artikeln kallas Fadime för Rana. Artikeln inleds med följande ord:
Männen i hennes egen familj hotar att strimla henne. Mamman och systrarna kallar henne jävla hora. Allt för att hon studerar och har träffat en svensk kille.
– Jag är förskjuten av hela släkten. Det är som en mardröm, säger Rana, 23.
Hon ”vägrar åka ner till Turkiet för att bli bortgift, som något slags boskap”. Familjen har bott i Sverige omkring femton år, men enligt kulturens regler måste hon dö. ”Att misshandla mig är inte tillräckligt. De tycker att mitt blod ska rinna, för det handlar om hedern för hela släkten. Min mamma är till exempel utsatt för världens press nu. Hela omgivningen tror att hon inte uppfostrat mig rätt. Det är en stor skam för alla att jag gjort så här. Jag vet att det kliar i händerna på min bror att få tag i mig – det skulle höja hans status i släkten att döda mig. Allt är som en mardröm.”
Hennes räddning är en högskoleplats på en annan ort. Två poliser följer henne hem när hon ska hämta några saker: ”Då var mamma där, och jag hade hoppats att hon skulle säga något vänligt. Men hon hade rent hat i blicken.”
Fadime Sahindal polisanmäler pappan och brodern, som är 17 år, för olaga hot. Marianne Spanner intervjuar henne inför rättegången och följer med till rättegången, som blir dramatisk. Åklagaren säger till brodern att hot enligt svensk rätt är ett brott. Han svarar: ”Då lyder jag under två rätter.” Under pausen skriker han till Fadime att han ska döda henne. Efter rättegången grips han av polisen för hotet.
Speakerrösten säger: ”I den värld som Fadime beskriver finns ingen öppning. Det svenska samhällets värderingar har ingen chans mot landsbygdskulturens normer. Man hämtar sin man från hemlandet. Hon har just slutat skolan och han kommer direkt från byn.” Fadime berättar hur viktigt det är för en kurdisk man att gifta sig med en som är bosatt i Sverige och få uppehållstillstånd. ”De gör vad som helst för att få hit en son. Precis vad som helst.” Flickorna vet att så snart de har fyllt sexton år och slutat 9:an börjar föräldrarna prata om att åka till Turkiet på semester, ”fast baktanken är att gifta bort dottern”.
Fadime förklarar hur viktigt det är för döttrarna att vara oskuld, att när hennes systrar gifte sig fick de visa upp lakanen efter bröllopsnatten för mamman och svärmodern. ”I vår kultur måste man bevisa det och går inte det så utesluts man.” Hon får frågan: ”Kan man inte komma överens med sin man om man inte blöder?” Hon svarar: ”Det är inte bara mellan mannen och tjejen, utan mellan honom och släkten. Det gäller hela släkten, både hans släkt och tjejens släkt.”
Mödomshinnan finns inte. Det märkliga i reportaget är därför en professor i gynekologi som berättar hur han syr ihop mödomshinnan på unga kvinnor som är livrädda inför bröllopsnatten. Bara det inslaget är värt en partiledardebatt. Nyligen meddelade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (vilde) och justitieminister Morgan Johansson (S) i en debattartikel att oskuldskontroller, oskuldsintyg och operationer ska vara olagliga och straffbara.
Efter mordet på Fadime skrev Marianne Spanner 23 januari 2002 en debattartikel i Aftonbladet, ”Våldet passar inte vår mall”. Fadimes släkt var stor, kanske 300 bosatta i Sverige, ännu fler i turkiska Kurdistan, enligt Spanner. Hon skriver att när hon först träffade Fadime inför reportaget 1998 trodde hon att hon visste mycket om hur Fadime och hennes medsystrar hade det. Men hon misstog sig. Det var mycket hon inte visste, exempelvis: ”Inte att en hel släkts anseende kan stå och falla med en ung kvinnas heder. Inte att en ung svensk kvinna är ett värdepapper för en hel familj. Inte att hennes öde är att gifta sig med en kusin för att han ska få ett bättre liv i det förlovade landet.” Vidare:
Den debatt jag hade sett handlade om att alla vi kvinnor sitter i samma båt. Våldet mot kvinnor är ett strukturellt förtryck som beror på att vi kvinnor är underordnade och männen överordnade. Det visste Fadime också men hon uttryckte sig inte så. Hon talade om sin kultur. Att allt hon gjorde påverkade hennes syskon, hennes kusiner, hennes morbröder, hennes släktingar i Sverige och i Turkiet. Hur hennes heder också var en angelägenhet för systrar, mostrar och för alla mammor i hennes omgivning. Hur skvallret fortplantade sig och att det överallt fanns angivare som rapporterade om hur hon skötte sig. Hon talade om det som var specifikt för henne och de flickor hon kände som levde i en hederskultur. Fadime beskrev en verklighet som det krävdes kunskap för att förstå. Det krävdes lite ansträngning. Hon tyckte inte att hennes liv liknade det liv som hennes svenska väninnor levde. I själva verket levde de i två skilda världar.
Och den här isande fortsättningen:
Fadime ville beskriva det speciella våld mot kvinnor som skapas av en idévärld byggd på heder. Vad hon inte visste var att hon bröt mot den förhärskande ideologin när det gäller kvinnovåld. Den som säger att det finns inga särskilda problem för vissa grupper. Den som gör att alla svåra frågor kan besvaras med att vi alla är utsatta för ett strukturellt förtryck. Det som gör att vi får en debatt om ordet hedersmord i stället för en diskussion om hur hederskulturen dödar ungar kvinnor i vår närhet.
Fadime ville påverka politiskt men det var som om allt hon sa hamnade inom citationstecken när det väl nådde den offentliga debatten. Minsta fotbollslag har sin kultur. Det finns raggarkultur, bandykultur och förortskultur. Men när Fadime talade i termer av kultur blev det farligt.
Fadimes beskrivning passade inte in. ”Den skulle rättas till. Den skulle beskrivas i andra termer. Hennes beskrivning av hur kvinnorna tog männens parti gentemot sina döttrar blev en ohanterlig kunskap.” Marianne Spanner skriver om hur välmenande möten ordnades runt om i förorterna och att de alla slutade på samma sätt: ”Sedan reser sig en lokal politiker och säger: Vi sitter alla i samma båt. Det är ingen skillnad på det förtryck du beskriver och det vi alla upplever. Så dör debatten.”
Marianne Spanner skriver om hur kusingiften ”är en garant för att kvinnornas isolering fortsätter”, om hur mannen som valts ut att gifta sig med en kvinna i Sverige ”tar med sig bykulturens sedvänjor till henne i Sverige och dörrarna slås igen för hennes önskan om ett eget liv. Har vi förstått det?”
Testuggarna
Några som vägrar acceptera denna sanning är nedanstående fanatiska revolutionärer
från katolska Sydamerika som ingår i nätverket Antirasistiska akademin (ArA), ett hederskulturförnekande neo-marxistiskt-rasbiologiskt nätverk som borde kallas Demokratins dödgrävare, som jag skrivit mängder med blogginlägg om, liksom jag också skriver om dem i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Edda Manga är verksam på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. De andra tre är professorer verksamma inom universitetet och dessutom knutna till Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.
För dessa sydamerikanskor är skrivbordsteser författade av i huvudsak anglosaxiska marxistiska teoretiker viktigare än verkligheten. I över två decennier har de målmedvetet spridit det som går under beteckningen postkolonial teoribildning, trots att de inte kommer från forna svenska kolonier och kan motivera sin verksamhet med aforismen ”We are here because you were there”, myntad av Ambalavaner Sivanandan från Sri Lanka, verksam i London. Det är inte vetenskap de fyra kvinnorna håller på med utan neo-marxistisk ideologiproduktion, Sverigefientlig agitation, rasbiologi. Den vita huden är fienden. I min bok om Muslimska brödraskapet kallar jag deras verksamhet för papegojforskning.
Ett annat ord man kan använda om dem är testuggare. NE:s ordbok definierar testuggare så här: ”person som osjälvständigt stöder sig på auktoriteter. Till exempel genom att ständigt citera ur deras skrifter och dylikt”. Som exempel ger de: ”testuggarna i den maoistiska gruppen”. Historiskt sedan 1965.
Testuggarna i den maoistiska gruppen hade ständigt Maos lilla röda till hands.
Maos lilla röda står i min bokhylla. Jag tillhörde aldrig dessa testuggare. Jag har aldrig tillhört något politiskt parti eller politisk gruppering, jag föredrar att hålla mig till sakfrågor. Men eftersom jag studerade, bland annat statskunskap, vid Göteborgs universitet andra halvan av 1960-talet då kulturrevolutionen i Kina härjade kände jag mig nödgad att köpa ett exemplar för att från källan orientera mig om ordförande Maos visdomsord. Maos lilla röda är översatt av Nils G. Holmberg och Marika Holmberg. Nils Holmberg var kommunisternas starka man i Göteborg. År 1967 medverkade han till bildandet av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som tre år senare splittrades av en mer Stalinvänlig utbrytargrupp ledd av Frank Baude som la till revolutionärer i namnet och blev KFML(r), till vardags kallade R:are. Senare kallade de sig KPML(r).
En sak vänsteraktivister av alla kategorier dock var rörande överens om var: Religion är opium för folket.
Maos lilla röda heter officiellt Citat ur ordförande Mao-Tse-tungs verk och inleds med ett Förord till andra kinesiska upplagan daterat 16 december 1966, författat av försvarsminister Lin Piao (numera stavat Lin Biao), militärutbildad och aktiv i kulturrevolutionen. Han inleder Förordet med: ”Kamrat Mao Tse-tung är den störste marxist-leninisten i vår era.” Maos lilla röda kom till för att Kinas alla 600 miljoner arbetare, bönder och soldater skulle lära sig Maos tänkande. ”När väl Mao Tse-tungs tänkande omfattas av de breda massorna, blir det en outtömlig styrkekälla och en andlig atombomb av outtömlig kraft.” Det är i Maos lilla röda det står ”En revolution är inte som en middagsbjudning”. Vad Maos lilla röda översatt till svenska var tänkt att leda till vet jag inte. Mitt exemplar är fjärde upplagan tryckt 1968.
Hur som helst. Det jag vill komma fram till är att några personer i min närmaste omgivning på den tiden tillhörde KFML. En av dem hade dragit in andra. Jag läste böcker om Maos Kina och försökte föra en dialog om politiska ideologier med den här personen och fick det bortviftande svaret: ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg.” Jag köpte fler böcker och visade personen överallt där jag hade strukit under och försökte igen och igen och fick ständigt samma svar: ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg.” Det var naturligtvis jag som betraktades som den inskränkta, den oupplysta.
Nils Holmberg hade kunnat säga vad som helst till den här personen, allt hade okritiskt slunkit ner, eftersom orden kom från Nils Holmberg. Jag har ofta tänkt på den här personen och liknande personer som jag för över femtio år sedan i Göteborg försökte föra en dialog med om totalitära politiska ideologier när jag i nutid läst om terrorister i islams namn och kommentarer om hur mycket de egentligen kan om islam.
Och jag tänker på den personen och liknande personer från den tiden när jag läser de ovanstående sydamerikanska testuggarnas alster. De är benhårda försvarare av den förhärskande ideologin om våld mot kvinnor Marianne Spanner nämner ovan. Här är ett smakprov på deras testuggande i deras famösa artikel i Aftonbladet 15 mars 2002 efter mordet på Fadime Sahindal, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, där de blundar för mödrarnas roll i upprätthållandet av hederskulturen och koncentrerar sig på svenska kvinnors lägre löner och menar att betoningen av kultur är kulturrasism. De skriver: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld. Detta godtyckliga kulturreduktionistiska ställningstagande följer ett kolonialistiskt mönster. Att tro att det finns olika kulturer, en för den inhemska befolkningen och andra för de invandrade befolkningarna är att förneka att invandringen ändrar den kulturella verkligheten i ett samhälle.”
Ändringen i Sverige har gått från en befolkning som talade samma språk och respekterade landets lagar till ett mångkulturalistiskt inferno bestående av mängder med totalitärt styrda monokulturer med egna normer, egna språk, igenbommade dörrar och misstro inte bara de olika monokulturerna sinsemellan utan också mellan dem och majoritetssamhället. Och parallella rättssystem. Och vänsteraktivisters blinda försvar av religionen islam, utan att spalta upp religionen i islam som en andlig upplevelse och tolkningen att islam är en totalitär politisk ideologi som ska genomsyra individens och samhällets liv in i minsta detalj. Mao utbytt mot Allah, Maos lilla röda utbytt mot Koranen.
Hederskulturförnekarna Kurdo Baksi, Stieg Larsson och Expo
På samma uppslag i Aftonbladet som Marianne Spanners artikel 23 januari 2002, skriver debattören Kurdo Baksi
artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”, en artikel Justitiedepartementet grundligt borde analysera. Kurdo Baksi beskriver ett parallellt rättssystem. Fadime Sahindal hade sökt ”asyl” hos hans familj, skriver han. Det står att Fadime var god vän med Kurdo Baksi och att hon sagt till honom att hon ville bli advokat. Fadime utbildade sig till socionom. Baksi skriver: ”Efter påtryckningar ifrån flera kända familjer och institutioner försonades Fadimes familj med Fadime”.
Påtryckningar? Kända familjer avstyr ett mord? Kända av vilka? Av polisen? Han skriver vidare:
Fadimes far hade avgett framträdande kurdiska familjer i Sverige ett löfte att inte röra vid Fadime. Ett löfte i det kurdiska samhället betyder mycket. Nu har Fadimes far brutit löftet. Det är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Det betyder dessutom att familjen nu förlorar all respekt. De har visat det högsta tecknet på opålitlighet. En kurdisk familj som bryter ett löfte berövas möjligheten att vara en del av den kurdiska gemenskapen, och en familj som mördar sina döttrar kan aldrig få sympati från befolkningen i Sverige.
Kollektiv bestraffning? Baksi skriver att hedersmord i Kurdistan är ovanliga, att då hedersmord förekommer gärningsmännen ”nästan alltid [kan] relateras till låg utbildningsnivå och klass”.
Klass? Till skillnad från ”framträdande familjer”? Är Kurdo Baksis familj framträdande? Är det någon som känner till hans far?
Baksi kan bara tänka sig två skäl till att fadern mördat Fadime: Att hon har tackat nej till tvångsäktenskap. Tacka nej? Till tvångsäktenskap? Att det har spritts elaka rykten om henne. Kurdo Baksi är rädd att liknande mord kan upprepa sig om Sverige inte ”genomför en klok integrationspolitik”. Och hur genomför man en klok integrationspolitik om mordhot förväntas lösas av ”framträdande kurdiska familjer i Sverige”? Vilket slags integrationspolitik krävs för att få slut på ryktesspridning?
Det främsta syftet med Kurdo Baksis artikel är att ärerädda kurderna. ”Nu hoppas jag att vi kurder inte stämplas som potentiella kvinnomördare”, skriver han. Han var överallt i massmedierna dagarna efter mordet på Fadime, liksom i samband med rättegången om mordet på Pela Atroshi, som också var kurd. Han hade en bred plattform på den tiden: DN, Expo, samtalsledare på ABF i Stockholm. Hedersmord har inte med kurdisk kultur att göra var hans budskap. Han var så uppfylld av detta budskap att han samlade ihop en grupp hederskulturförnekare, bland andra Expos grundare Stieg Larsson, sociologen professor Masoud Kamali och den ovan porträtterade Diana Mulinari, även hon sociolog, och tillsammans med Expo i början av år 2004 gav ut antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism
där slutsatsen inte oväntat är att det var rasism att påstå att kultur låg bakom mordet på Fadime. Fram till nyligen kunde man på Expos hemsida läsa antologins inledning daterad 22 januari 2004. Man skriver: ”I några avseenden är det slående att skribenterna i dag kommer till mycket snarlika slutsatser. De konstaterar med närmast gemensam stämma att debatten präglades av kulturrasistiska och etnocentriska föreställningar om ’vi’ och ’dom’ – föreställningen att det finns en närmast andlig skillnad mellan jämställda nordbor och kulturellt opålitliga invandrare från Mellanöstern.”
Texten avslutas med: ”Det enda som i dag återstår av debatten för två år sedan är en nyvunnen förvissning i det allmänna medvetandet om att kurder är kulturellt opålitliga och potentiella hedersmördare. Och möjligen en förvissning om att debatten till varje pris måste fortsätta.”
Och debatten måste naturligtvis till varje pris fortsätta så att Stieg Larssons, Masoud Kamalis och Diana Mulinaris ”rätta” perspektiv blir allenarådande.
Stieg Larsson kopplar den som andas ett ord om kultur till Front National i Frankrike, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna och buntar ihop dem under beteckningen högerextremister. Han har även med ”islamofobi” i sin artikel. Han jämför mordet på en svensk kvinna som mördades av mannen hon ville göra slut med och mordet på Fadime. Anhängarna av den förhärskande ideologin som Marianne Spanner beskriver ovan kallar Stieg Larsson för traditionalister: ”Vad ’traditionalisterna’ dock hävdade var att våld mot kvinnor inte är ett kulturspecifikt särdrag utan en del av ett manligt globalt tankemönster. Motståndarna sökte alltså den gemensamma nämnaren mellan Melissa Nordell och Fadime Sahindal. De hävdade en genusforskningen vedertagen slutsats – att kvinnor mördas därför att en patriarkal värdegrund dominerar världen” (s. 116).
Masoud Kamali sågar Marianne Spanners dokumentär och menar att ”den kurdiska kulturen” ställs mot ”den svenska kulturen”, hans citattecken. ”Det blir”, skriver han, ”till två varandra motsatta poler som utgör medialt sprängstoff. Fadime har blivit svensk och svenskheten blir reducerad till att välja sin kärlekspartner utan familjens tillstånd.” Vidare:
Programmet som innehåller en intervju med Fadime och visar verkligheten från hennes vinkel följd av uppgjorda telefonsamtal med fadern där han hotar Fadime igen framför kameran kryddade med en del romantiska scener mellan Fadime och pojkvännen, sänds på bästa sändningstid. Programmet framställer Fadime som ”en av oss”, den ”konverterade” som avslöjar ”de andras primitiva kultur” och höjer ”vår fria kultur” till gudomliga höjder (s. 24, 25).
Han vill att konflikter som Fadime Sahindals av offentliga myndigheter ska behandlas som en ”normal generationskonflikt”. Han slutsats: ”Att mord och våld mot kvinnor förekommer är ingenting nytt men att gruppera dessa mord efter förövarens och offrets etnicitet och ’kulturella bakgrund’ är ett förödande misstag som förstärker utanförskapet, diskrimineringen och underminerar demokratin” (s. 33).
Det ska tilläggas att Masoud Kamalis universitet för några år sedan valde att köpa ut honom.
Beskrivningen av Diana Mulinari låter så här: ”Hon forskar och undervisar i feministisk, ’raskritisk’ och postkolonial teori och arbetar med frågor rörande globalisering, migration och rasism”. Reaktionen på mordet på Fadime kallar hon moralpanik och menar att debatten inte handlade om omsorgen om utsatta unga kvinnor utan ”om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmännen”. Hon skriver om ”kolonialt kulturarv” och menar att svenskarnas ”banala nationalism” gränsar till rasism när ”den svenska jämställdheten glorifieras”. Hon skriver om ”falsk självbild”, om ”rasistiska diskurser”, om att ”förstå Sveriges roll i det koloniala och imperialistiska projektet” och mängder med liknande testuggande.
Kurdo Baksi, Stieg Larsson och Expo ska bli ihågkomna för denna vidriga antologi. Stieg Larsson dog oväntat i november 2004. Hans romansvit Millenium blev en världsframgång. År 2011 gav Expos VD Daniel Poohl ut En annan sida av Stieg Larsson: artiklar och andra texter där Larssons artikel om mordet på Fadime ingår. Det ska Daniel Poohl bli ihågkommen för.
Fler testuggare
Här är två av de sydamerikanska hederskulturförnekarnas ”systrar”,
Rossana Dinamarca (född i Chile), tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och partiets feministiska talesperson, som dinerar tillsammans med Rashid Musa, aktiv i Muslimska brödraskapets svenska gren och representant för islam som totalitär politisk ideologi, och dramatikern och kulturskribenten America Vera Zavala (född i Rumänien, mamma från Peru, pappa från Chile) tillsammans med Amanj Aziz som likt Rashid Musa är representant för islam som totalitär politisk ideologi, inför Dramatens uppsättning av Muslim Ban. Rashid Musa var först påtänkt för den roll Amanj Aziz spelar, alltså som representant för ”den muslimska mannen” som berättar om ”islamofobi”. Båda männen ingår i det jag i min bok kallar shariapolitiska extremhögern. Bilderna visar två kvinnor från extremvänstern tillsammans med två män från extremhögern. Rashid Musa och Amanj Aziz följer i Mussolinis och Hitlers fotspår. Det finns väl ingen som skulle komma på idén att kalla Mussolini och Hitler för vänstermän? Mer om det strax. Först en hel del om de två ”systrarna”, särskilt America Vera Zavala.
När Rossana Dinamarca var riksdagsledamot och partiets feministiska talesperson publicerade hon i Feministiskt Perspektiv 9 juni 2016 artikeln ”Så hedrar vi Pela Atroshi”. Artikeln skrevs med anledning av att det 24 juni skulle vara sjutton år sedan Pela Atroshi mördades. Även om Rossana Dinamarca inte förnekar hedersförtryck är artikeln genomsyrad av den förhärskande ideologin om våld mot kvinnor. ”Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället”, skriver hon, och fortsätter: ”Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.”
Hon betonar tesen att vi sitter alla i samma båt: ”Hedersvåldet är en del av det strukturella könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.” Sedan avfyrar hon följande salva:
Pela Atroshi och Fadime Sahindal har blivit symboler för den här formen av kvinnoförtryck. På senare år har deras död dock utnyttjats av krafter som extrema ateister, högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal motiverades med deras kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.
Extrema ateister? Islamofober? Rossana Dinamarca är född på 1970-talet och har ingen erfarenhet av tiden då Maos lilla röda var bibeln och religion inom vänstern betraktades som opium för folket.
Även America Vera Zavala är född på 1970-talet och saknar erfarenheter från den här tiden i den svenska vänsterns historia. När jag läser hennes bok Svartskalle. En svensk historia (2020) snurrar hela tiden i huvudet den över femtio år gamla frasen ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg”. De personer America Vera Zavala obetingat litar på är de ovan nämnda postkolonialisterna. Och jag menar obetingat. Hennes bok är skrämmande läsning. Det är jag, jag, jag. Hon är världens centrum. Sverige är helt utsuddat. Om de äldre svenskar som med förtvivlan ser hur landet har förändrats ger hon rådet att gå i terapi, eftersom det handlar om ”högst privata problem” (s. 85).
Inte bara Sverige är utsuddat, hon har suddat ut alla som är drabbade av hedersförtryck. Hon suddar också ut en hel yrkeskår. Hon citerar ur flera utländska böcker utgivna på svenska utan att en enda gång nämna översättaren. Inte ens i litteraturförteckningen nämns verkens översättare.
Det är jag, jag, jag. Jag är svensk. Sverige är mitt land, rasismen har förstört mitt land, skriver hon. Sverige uppträder inte så som hon kräver att landet ska uppträda. Boken är ett exempel på det professor Pernilla Ouis skriver om i artikeln 7 november 2008 i Sydsvenska Dagbladet, ”Halal? Det går att hälsa på en hund men inte på Hamilton. Vilken islam står ’Halal-tv’ för?” Pernilla Ouis har förstahandserfarenhet av den islamistiska miljön i Sverige. Hon skriver: ”Konflikten mellan Carl Hamilton och de muslimska tjejerna i ’Halal-tv’ kring deras vägran att skaka hand med honom avspeglar två låsta positioner, som i grunden handlar om en skuldbörda. Vems är felet i kulturkonfrontationer, majoritetens eller minoritetens?” America Vera Zavala ger i sin bok konsekvent Sverige skulden. Hon gör det Pernilla Ouis skriver om Halal-kvinnorna: ”Programledarna hamrar ständigt in sin muslimska särart gentemot det svenska samhället, samtidigt som denna särart inte får erkännas av omgivningen för då känner de sig diskriminerade.” America Vera Zavala hamrar ständigt in att hon är svensk, samtidigt som läsaren inte ett ögonblick tillåts glömma bort att hon är invandrare, det hon kallar ”rasifierad”. Pernilla Ouis efterlyser att kvinnorna i programmet tar konsekvensen av sin säraratsideologi. Det är en uppmaning även America Vera Zavala borde ta till sig och inse följderna av sitt idisslande om att vara ”rasifierad”.
America Vera Zavala om hedersförtryck, uppsättningarna Hijabis och Muslim Ban
Sverige är ett av världens mest toleranta länder, men hon beskriver Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadstiden där hon är den ”svarta” invånaren omgiven av hatiska ”vita”. Sverige är genomsyrat av rasism enligt henne. Vartenda ögonkast, vartenda tonfall, vartenda minspel, precis allt tolkar hon som rasism. Jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg om hennes testuggande, men jag håller mig här till hennes inställning till hedersförtryck och islam. Hon skriver om att hon 2007 ingår i en grupp unga människor som går på teatern tillsammans och pratar om uppsättningarna de ser. ”En dag ser vi pjäsen Elektra Show som är regisserad av Michael Cocke. Den handlar om hederskultur men invandrarkaraktärerna är stereotyper, både dramatiker och författare lider helt uppenbart av white saviour complex. De vill rädda ’de andra’ till den civiliserade kulturen” (s. 140). Gruppen är negativ till uppsättningen. Vera Zavala bestämmer sig för att skriva en kritisk artikel. I boken framställer hon beslutet att skriva en artikel som något meriterande.
Innan jag går vidare vill jag påminna om kvinnorättsaktivisters kamp i Indien, Pakistan, Mellanöstern och alla andra platser där hedersförtryck och hedersmord florerar. Googlar man på honour killing kommer över 18 miljoner träffar upp. Hedersförtryck och hedersmord är alltså inget fenomen som uppstått i Sverige, en självklarhet, men inte för America Vera Zavala.
Jag skriver om henne i min bok om Muslimska brödraskapet att hon tillhör papegojvänstern, att hon tillsammans med Muslimska brödraskapets och ArA:s aktivister bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på, att hon ska behandlas på samma sätt som nynazistiska ledare behandlas. Jag kommenterar hennes kritik 22 november 2007 i teatertidningen nummer.nu av pjäsen Elektra Show. I artikeln skriver hon: ”Stereotyperna är så enkla att pjäsen hade kunnat vara en parodi på vissa människors fördomar. Det är det inte – tvärtom. Föreställningen tar med oss på jakt efter ursprunget till det som kallas för hederskultur. Kurdiska byar där män med dåliga tänder uppmanar de som ska flytta att se efter familjens heder.” Och så det här:
Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.
Det är en hårresande kritik. ”Så talar papegojvänstern”, skriver jag i min bok, och fortsätter: ”Mycket riktigt hänvisar Vera-Zavala till Paulina de los Reyes i en senare artikel 17 december, ”’Vera-Zavala svarar Cocke’”. Michael Cockes inlägg utgår från de drabbades perspektiv, alltså från verkligheten i Sverige. Men det duger inte för Vera Zavala som utgår från sitt politiska perspektiv. Hon skriver: ”Över till ’verkligheten som jag har anklagats för att vägra se. Det finns flera politiska linjer, organisationer och forskare kring frågor om både hedersvåld och integration. Det finns alltså inte ett sätt att se utan flera. Bland det bästa är Paulina de los Reyes Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Elektra Show tar ställning för den politiska linje som jag anser överbetonar kultur och därmed missar individen.”
I min bok skriver jag: ”Hon avslutar med en hänvisning till Gayatri Spivak, som känns igen från Paulina de los Reyes:” Här är Vera Zavalas ord: ”När Michael Cocke går till storms, så kan jag bland alla personpåhopp, anklagelser om okunnighet och svek skönja berättelsen om den ’vita mannen som räddar mörka kvinnor från mörka män’”.
Det är hårresande.
Paulina de los Reyes skriver i texten Vera Zavala hänvisar till ovan om hur den brittiska kolonialmakten förbjöd änkebränning i Indien, alltså att änkor förväntades ställa sig på det bål den avlidna mannens kropp brändes, och att förbudet enligt Reyes var ett sätt att markera den ”den vita rasens” överlägsenhet, att det kan likställas med politikernas vilja att motarbeta hedersförtryck i Sverige. Reyes skriver: ”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet” (s. 33, 34).
Här kan man verkligen tala om testuggande både vad gäller Paulina de los Reyes och America Vera Zavala. Gayatri Chakravorty Spivak är Paulina de los Reyes ”Nisse Holmberg”. Paulina de los Reyes är i sin tur America Vera Zavalas ”Nisse Holmberg”.
Gayatri Chakravorty Spivak är född i Indien 1942 och tillhörde Indiens allra högsta sociala kast, brahminer. En benhård marxistisk familj. Inte ens 20 är gammal for hon i början av 1960-talet till USA för att läsa vid universitetet. Den marxistiska aristokraten försvann som en droppe i det amerikanska befolkningshavet. För att göra sin röst hörd betonade hon sitt ursprung. Hon betraktas som en av grundarna av den postkoloniala idébildningen, vilket gick hem i USA, som likt Indien befriade sig från den brittiska kolonialmakten. Hudfärg är centralt i hennes begreppsbildning, vilket också gick hem i USA. Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna.
America Vera Zavala citerar i sin bok på sidan 78 postkolonialisternas definition att ”vithet” inte handlar om hudfärg utan om makt. Faktum är att bruket av ”vithet” har varit postkolonialisternas metod att skaffa sig makt inom universitetsvärlden. De har använt hudfärg för att staka ut en egen nisch i den akademiska världen. Postkolonialisterna i Sverige är hänsynslösa maktspelare. Förlorarna är alla som lever i hederskulturer.
Paulina de los Reyes drar fram den brittiska kolonialmaktens förbud mot änkebränning 1829 för att misstänkliggöra svenska politikers och myndigheters arbete mot hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal. America Vera Zavala gör likadant för att diskvalificera Michael Cockes engagemang mot hedersförtryck.
I sin bok berättar America Vera Zavala att hon 2019 har skrivit en artikel på DN Kultur ”där jag menar att frågan om hederskultur används i islamofoba ärenden. Journalisten Elsa Westerstad har skrivit en text där hon argumenterar tvärtemot, att vänstern inte tar hederskultur på allvar” och att de två ska debattera ämnet på Expressen Kultur. ”Jag gillar att debattera och denna fråga kan jag verkligen. Elsa blir helt ställd när jag går till attack. Hon förväntar sig ett sansat samtal – trots att hon i sin text jämfört Vänsterpartiets ledare med en gris. En av de saker jag säger är: ’När vita kvinnor som du gråter krokodiltårar över invandrarkvinnor, då ska man se upp.’” Vidare skriver hon:
Några veckor senare på Angereds bokmässa kommer jag möta många unga människor som vill tacka, hylla, high-fiva. De har sett inslaget och tycker att jag är grym. Jag har tagit fajten mot fördomarna som deras mammor och systrar dagligen får leva med. De vet lika väl som jag hur den vita journalisten på tv använder invandrarkvinnor i ett politiskt spel som utspelar sig högt över huvuden på dem i förorten. Förnedringen av våra mammor knyter oss samman. Jag vinner den ronden (s. 248).
Det hon refererar till är att i samband med Vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh skriver Elsa Westerstad 3 september 2019 en artikel på SvD Kultur: ”’Hur kan man vara så korkad’”, Sjöstedt?”. Artikeln är bakom betalvägg. Jag har inte läst den, mer än denna inledning: ”Att sparka på Amineh Kakabaveh är att sparka på flickorna som fått sina liv förstörda av hederskulturen. Hur kan Vänsterpartiet kalla sig feministiskt?”
America Vera Zavala skriver samma dag en artikel på DN Kultur: ”Kampen mot hedersförtryck har blivit ett redskap för islamofober.” Även den är bakom betalvägg: Det man kan läsa är: ”Arne Ruth och Stina Oscarsson försvarade i måndagens DN den sparkade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, som de ansåg vara ett offer för vägran att stå upp mot hedersvåld. America Vera Zavala ser ett vidare sammanhang.”
Här kan man lyssna på Expressen-Kultur-debatten ”Velar vänstern om hedersvåldet?” och Vera Zavalas utspel om ”vita kvinnors krokodiltårar”.
America Vera Zavala är debattglad. Hon bjuds in överallt, hon är med i SVT, SR, Bokmässor, Expressen-TV. Det jag inte förstår är varför redaktioner anser att hennes testuggande är något som är värt att spridas. Hon skriver att hon är intellektuell (s. 204). Men hon har inget rörligt intellekt. Hon är en testuggare. En papegoja. Rasist! Islamofob! Vit! Högerpopulist! Hon svingar papegojvänsterns lilla röda med samma frenesi som 60- och 70-talsvänstern svingade Maos lilla röda för att sänka motståndare till testuggandet.
Det är med sorg jag tänker på vad hon, om hon hade utgått från de drabbades perspektiv, med den plattform hon har och sin rappa tunga, hade kunnat åstadkomma för att synliggöra och öka kunskapen om hedersförtryck i Sverige.
Det är också med sorg jag noterar att hon är shariapolitiska extremhögerns perfekta redskap, en som inte tänker själv, inte ifrågasätter, inte skaffar sig kunskap utan nöjer sig med att vara ett eko, en papegoja. I boken skriver hon om sin uppsättning Hijabis som inleddes med en konferens på Mångkulturellt Centrum. ”Jag noterar genast en journalist som ofta skriver kritiskt om islam och muslimer. Han står ut som den vite mannen i gruppen” (s. 148). Det är journalisten och författaren Lars Åberg hon anspelar på. Han har skrivit otaliga artiklar om islamister och om hedersförtryck, bland annat boken Heder och samvete. En bok om hederskulturer i Sverige (2013) tillsammans med Eduardo Grutzky. Lars Åberg är ingen testuggare. Han skriver konsekvent ur de drabbades perspektiv. Han värnar också om den sekulära staten.
Vidare skriver hon om konferensen: ”Precis när konferensen ska starta och vi öppnar dörrarna för att släppa in folk ställer sig en tjej vid dörren och tar av sig tröjan. Plötsligt står jag och tittar in i ett par bara bröst. Det är organisationen Femen som gör en bröstaktion. Det förändrar stämningen totalt.”
Hon är besviken på de ansvariga på Mångkulturellt Centrum som säger att alla som är på Mångkulturellt Centrum är lika viktiga, både de inne i lokalen och de utanför. America Vera Zavala förstår inte inställningen. Det är vi som hyrt lokalen, det är vi som betalat för lunchbuffén. ”Hur kan de som gör en aktion mot oss vara lika viktiga?” (s. 148, 149).
Hon fortsätter: ”Dagen efter konferensen publicerar journalisten som var på plats en debattartikel i Göteborgs-Posten. Han heter Lars Åberg och anklagar oss för att vara emot den västerländska sekulära demokratin” (s. 149). Det är allt hon skriver om den efterföljande debatten. Hon osynliggör att Femenaktivisten var en flykting från Egypten som dödshotats och fått asyl i Sverige. Hon heter Aliaa Elmahdy och skrev artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk” i Göteborgs-Posten 8 mars. Hon använder ordet propaganda om konferensens presentation av hijab som feministisk och antirasistisk. ”När jag pratar om hijab”, skriver hon, ”pratar jag inte om ett tygstycke, utan om en komplett uppsättning regler för hur kvinnor bör bete sig, dölja sig och dra sig tillbaka. En beslöjad kvinna skulle till exempel inte tillåtas ha rörelsefrihet eller sexuell frihet.” Hon skriver om hur kvinnor som inte vill bära hijab låses in, misshandlas, utesluts från familjen, till och med spärras in på mentalsjukhus och inte anses frisk förrän hon är beredd att bära hijab igen. I det här långa blogginlägget 20 juli 2019 skriver jag om hijabkonferensen och debatten i Göteborgs-Posten.
Vera Zavalas beskrivning av uppsättningen Muslim Ban och valet av Amanj Aziz som representant för ”den manliga muslimen” och den hårda debatt som valet av honom gav upphov till är ett enda långt försvarstal och nedvärdering av kritikerna och kritikernas kunskap om just Amanj Aziz demokratifientliga verksamhet. Det är hårresande läsning. Lika hårresande är hennes beskrivning av Mehmet Kaplan och Omar Mustafa, två viktiga män inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Om Kaplan skriver hon: ”Men jag kommer att minnas hur folk viskade till mig efter mitt första möte med Mehmet, och hur man till slut lyckas få honom avsatt som minister långt senare genom att stämpla den minst extremistiska person jag vet som extremist. Då har demoniseringen av muslimer varit stark i hela Europa i många år (s. 141, 142). Mehmet Kaplan är islamist och ingår i ett globalt nätverk som målmedvetet och metodiskt verkar för att underminera demokratin i alla länder de är verksamma i. Bland annat med hjälp av testuggare som America Vera Zavala.
Om Mohamed Omar skriver hon att det var uppenbart att han, när han blev islamist och rabblade den totalitära ideologins teser, var psykiskt sjuk. ”Det som finns kvar i mitt minne är att det för mig, som inte alls känner denna man, är så uppenbart att något har gått fel psykiskt” (s. 142). Hon fäller inte det omdömet om islamisterna Amanj Aziz eller Rashid Musa.
Hon kallar sig feminist och skriver att hon från början hade tänkt sig Rashid Musa i uppsättningen Muslim Ban. ”Efter Bryssel lägger jag fram förslaget att låta en muslimsk man föreläsa utifrån en egen upplevelse av en värld besatt av den muslimska ondskan. Min ursprungliga idé är att mannen ska vara Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, men efter några samtal inser vi båda att han inte är redo att ställa sig på scen” (s. 156). Hon har inte tagit reda på vad Sveriges unga muslimer (SUM) har för kvinnosyn, bara för att nämna en liten del av den islamistiska förpackningen. Det hade räckt att hon tog sig tid och kollade Evin Rubars Dokument inifrån för att få en inblick i SUM:s kvinnosyn. SUM är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund. SUM blev under Rashid Musas ordförandeskap av med sitt offentliga bidrag efter ett domstolsutslag med motiveringen att föreningen inte levde upp till de demokratiska principerna. Bland annat den mycket kunniga journalisten Magnus Sandelin gjorde en grundlig utredning av SUM. America Vera Zavala avfärdar honom som ”Den notoriske muslimjägaren som kallar sig själv journalist” (s. 159).
Evin Rubars SVT-dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009 och Mostafa Malaekahs häfte Kvinnan i Islam
Evin Rubar nämner inte beteckningen Muslimska brödraskapet i reportaget. Hon kallar gruppen knuten till stora moskén på Södermalm i Stockholm för islamister. Islamism är en totalitär politisk tolkning av islam som innebär att islam och politik är oupplösligt förenade. Hon intervjuar tre män knutna till Muslimska brödraskapet, vars högkvarter är just stora moskén i Stockholm: Abdirizak Waberi, som då var Islamiska förbundets ordförande, och som nu figurerar i medierna för att ha förskingrat pengar från Römosseskolan i Göteborg och använt dem till att bland annat skapa ett islamistiskt parti i Somalia och resor till sexklubbar i Thailand, Mohammed Amin Kharraki, SUM:s ordförande, och Ahmed Al-Mofty, ordförande Islamiska informationsföreningen. Det pratas i reportaget mycket om dessa mäns kvinnosyn, som de påstår är islams kvinnosyn. Evin Rubar visar två skrifter författade av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige, boken Att förstå Islam, sammanställd av Mahmoud Aldebe och häftet Kvinnan i Islam, en komprimerad sammanställning av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika Jamal Badawis texter författad av Mostafa Malaekah, ett kvinnoapartheidhäfte jag skrivit spaltmetrar om, liksom att Vänsterpartiet i Göteborg utsåg Malaekah till nämndeman. I Evin Rubars dokumentär visas bilder av Malaekahs häfte samt att det går att ladda ner från SUM:s hemsida. En röst läser texten högt.
Fortsättningen lyder: ”Detta gör det mer till en symbolisk åtgärd än en straffande. Det kan, i vissa fall, tjäna till att göra hustrun mer uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” I häftet påstås också att det är kvinnans plikt enligt islam att vara beslöjad och att små flickor tidigt bör träna sig i att följa islams plikter.
Trots inslaget i Evin Rubars reportage gick Malaekahs text fortfarande att ladda ner från SUM:s hemsida när Rashid Musa var ordförande. Han valdes 2014. I min artikel i tidskriften Bright nr 4 2015, ”Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige” (som finns under den blå knappen) skriver jag att journalisten Niklas Orrenius tio år tidigare i Sydsvenska Dagbladet 23 april 2005 skrev ett kåseri om den första utgåvan av häftet, ”Montergrannar bråkar om slöjförbud”. Jag tar även upp hans kåseri i min bok om Muslimska brödraskapet. Där skriver jag:
På en bokmässa har SUM och det socialistiska nätverket Pusheh sina montrar bredvid varandra. I ingressen står det: ”– De hatar muslimer säger en sorgsen skäggig muslim och nickar mot grannmontern. – De förtrycker kvinnor, kontrar den exiliranska socialistiska kvinnan i grannmontern och nickar mot den skäggige.” Orrenius skriver: ”I Sveriges unga muslimers monter står Mostafa Malaekah. Han är en sammanbiten gråsprängd man i 45-årsåldern. Sveriges unga muslimer har yngre representanter men de är inte där just då, förklarar han. Mostafa Malaekah är väldigt intresserad av kvinnofrågor. På mässan delar han ut ett litet häfte som han har skrivit: ”Kvinnan i islam”. Där kan man bland annat läsa att ”mannen är ansvarig för försörjning, beskydd och generellt ledarskap av familjen” och att det enligt Koranen är okej för mannen i ett äktenskap att ”ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet” om hon beter sig ”upproriskt”. Artikeln är skriven som ett kåseri om bråket mellan Malaekah och de marxistiska kvinnorna, som anser att den svenska regeringen är för flat och som vill införa förbud mot beslöjning av flickor under sexton år (s. 233).
Ett kåseri!
Vad jag vet har Niklas Orrenius, som numera är knuten till Dagens Nyheter, inte följt upp spridningen av häftet och Mostafa Malaekahs betydelse för otaliga kvinnors slavliknande situation i Sverige.
Hanna Stjärne: Rashid Musa och SUM känner du till. Jag har i flera blogginlägg efterlyst ett vuxet samtal om islam och kritiserat att SVT efter skolattacken i Trollhättan lät Rashid Musa och Kitimbwa Sabuni
diktera vilket språk SVT får lov att använda. Du har ignorerat de inläggen. Liksom du har ignorerat att jag efterlyser utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapet för att upplysa svenska politiker om vad det är för ett brödraskap.
SVT och alla program om Hitler och nazismen men inga om Muslimska brödskapet
SVT och Kunskapskanalen är enormt generösa med program om Hitler och nazismen, vilket jag tackar och tar emot, eftersom jag skriver på en bok om Muslimska Brödraskapets nära förbindelse med Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Men jag kan inte undvika att slås av tanken att SVT är så generös för att göra svenskarna uppmärksamma på vad som väntar om Sverigedemokraterna får makten. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg är SVT:s journalister fixerade vid SD.
SD är för många i Sverige ”den inre fienden”. Men den farligaste ”inre fienden” är Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige eftersom de finansieras med skattemedel, vilket band andra religionsvetaren Sameh Egyptson dokumenterat i sina böcker Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige och den nyligen utkomna Bosättningen. Muslimska brödraskapets organisation och vision i Sverige som går att läsa om här.
Alla människors lika rätt
Rossana Dinamarca skriver fullkomligt korrekt att religion inte var inblandad i morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal. Det hindrar inte att mängder med flickor och kvinnor i islamiska miljöer i Sverige lever under hedersförtryck, förklätt till religiösa normer. Och att det därför är av största vikt att SVT visar utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapet och de salafistpredikanter Amanj Aziz introducerade i Sverige.
Magdalena Anderssons tacktal när hon valdes till Socialdemokraternas partiledare, där hon bland annat har bytt ut Stefan Löfvens ”alla människors lika värde” till ”alla människors lika rätt”, gick spårlöst förbi. Hon sa: ”Genom mer än 130 år har vi socialdemokrater kämpat för ett starkare och mer jämlikt Sverige. För en världsordning präglad av solidaritet, samarbete och alla människors lika rätt [min kursiv].”
Det var alla människors lika rätt Fadime Sahindal vädjade om, att den rätten borde gälla även henne och hennes medsystrar.
Hanna Stjärne: Bekänn färg! Tillhör du och cheferna på SVT testuggarna? Kommer du att visa Marianne Spanners dokumentär 21 januari, följd av en partiledardebatt om alla människors lika rätt i Sverige? Fadime Sahindals ord om hur det är att leva i en hederskultur är ett nödvändigt korrektiv till testuggarna som i över två decennier har bromsat arbetet mot hedersförtryck. Testuggarna finns inom politiken och överallt i förvaltningen.
21 november 2021
Mona Lagerström fil dr
