OBS! Det sägs att islams trosfränder i Sverige uppgår till ungefär 800 000. Den här serien inlägg handlar enbart om den grupp på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren som numera teologie doktor Sameh Egyptson namnger i avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige och som fakultetsopponenten statsvetaren Kahled Salih i Kvartal skriver ”har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.”
Sameh Egyptson kallar aktivisternas metod att mjölka det offentliga på bidrag för ”organiserat hyckleri”.
Viktigt att notera är också att det är tack vare Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg som Egyptsons omfattande källmaterial, publicerat i tre böcker, med hjälp av en statsvetenskaplig analysmetod kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är teologie doktor, men det är en statsvetenskaplig avhandling han skrivit om islam som politisk ideologi. Kritikerna har behandlat avhandlingen som om den skulle handla om islam som religion, eftersom Egyptson disputerade på den teologiska fakulteten, Lunds universitet, där han var inskriven som doktorand.
År 1982 inrättades islamologi som universitetsämne och två år senare utnämndes Jan Hjärpe till Sveriges första professor i islamologi vid Lunds universitet. Eftersom Hjärpe har satt sin prägel på universitetens islamutbildningar och islamforskning inleder jag med hans egen beskrivning av sin syn på ämnet, hämtad ur hans text ”Perspektiv på islamologin: essentialism eller religionsantropologi?” i Islamologi. Studiet av en religion (red. Jonas Otterbeck & Leif Stenberg, 2012). Essentialism innebär att man ser religioner som statiska med en en gång för alla given essens, ”som slutna, koherenta, determinerande system” (s. 274). Religionsantropologi innebär ”forskning kring religiösa upplevelser, riters och observansers funktioner hos människor, och deras roll i sociala och politiska skeenden” (s. 277). Det är det senare Hjärpe drillat sina islamologer i.
Notera att fokuseringen ligger på människors agerande. Hur det omgivande samhället påverkas ingår inte, exempelvis vad händer när en sekulär rättsstat utmanas av västfientliga individer som anser att ett diffust kollektiv kallat ”muslimer” ska lyda under islamisk rättslära, som exempelvis libanonsvensken Salahuddin Barakat,
Islamakademin i Malmö, som jag skriver om i bland annat det här blogginlägget 8 mars i år, scrolla neråt till hans text ”Resultatet av akademisk och journalistisk ohederlighet” från 11 november 2013. Texten är en ilsken protest mot att en juridikprofessor emeritus kunnig i Europadomstolens praxis när det gäller domar om kvinnors beslöjning på arbetsplatser och att ta någon från det motsatta könet i hand. Barakat anser att det är häpnadsväckande att professorn uttalar sig om ett ämne som ligger ”utanför hans egen kompetensområde – i detta fall islamisk rättslära”. ”Det är komiskt när en lekman försöker definiera islam och kriterierna för när något ska klassas som religion.”
Mats Persson: Jämför Jan Hjärpes kommentar nedan att folk inte lyssnar på normativa religiösa ledare med de enorma summor Malmö stad och Allmänna arvsfonden öst över Salahuddin Barakat sedan han 2013 upprättade sin Islamakademi. Jämför med Muslimska brödraskapets normativa texter på svenska som jag länkar till i exempelvis det första inlägget i den här serien, ligger i slutet, och all lobbyverksamhet som florerar på internet för Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab/shariadok
som den islamtroende kvinnans plikt att bära och som jag länkar till i det ovan nämnda inlägget 8 mars riktat till justitieminister Gunnar Strömmer. Jämför med det intensiva normativa missionsarbete för islams räkning som bedrivs i Sverige på marknivå, exempelvis Muslimska brödraskapets islamiska friskolor och studieförbundet Ibn Rushd, och via internet, på alla språk som finns representerade i Sverige. Framför allt jämför med alla islamstyrda enklaver, det jag kallar shariatowns, som växt fram i Sverige sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor. Förklara för oss: Vad är meningen med universitetens islamutbildningar och islamforskning? Att skapa missionärer? Är det statsfinansierade universitets uppgift att utbilda missionärer? Som exempelvis professor Mattias Gardell som jag skriver om i det föregående inlägget och som stämplar all kritik av Muslimska brödraskapet som ”islamofobi”? Som exempelvis professorerna Jonas Otterbeck och Simon Sorgenfrei som i sina kommentarer till Sameh Egyptsons avhandling vänder blicken bort från avhandlingen och Muslimska brödraskapet ”för att vidga perspektivet” och universitetslektor Torsten Janson, som satt i betygsnämnden och underkände avhandlingen och som flagrant satte sig över det faktum att Egyptsons avhandling handlar om normativ politisk islam och att den biträdande handledaren som lotsat avhandlingen till disputation är statsvetare.
Professor emeritus Jan Hjärpe om universitetsämnet islamologi
Jan Hjärpe skriver om de teologiska fakulteternas tidigare verksamhet och ger samtidigt en beskrivning av sin egen verksamhet som apologet, det vill säga försvarare av islam, trots att han påstår att det han ägnar sig åt är vetenskap. Han förklarar vad apologetik innebar, ”försvar för kristendomen och då särskilt i dess lutherska form. [. . .] Ändamålet för studiet av icke-kristna religionsformer var därmed givet: att stärka den kristna och lutherska identitet som utgjorde medborgarmarkör i det dåvarande svenska riket. Detta rike var ju mångetniskt, med flera språk, men med en gemensam konfession som statens grund. Det hörde till universitetens och särskilt de teologiska fakulteternas uppgift i riket att försvara dess konfession. Kungen var på en gång rikets och kyrkans överhuvud. Teologin hade funktionen att formulera statsideologin” (s. 265).
Han skriver att de teologiska fakulteterna för hundra år sedan inte var religionsvetenskapliga eftersom deras uppgift var att ”producera och förmedla ideologi som var relevant för samhället”, det vill säga förmedla medborgarnormer utifrån kyrkans lära (s. 267). Så sent som på 1950- och 1960-talet såg de teologiska fakulteterna det fortfarande som sin uppgift att vara ideologiproducenter, skriver Hjärpe, men nu inte för samhället i sin helhet utan för kyrkor och samfund, eftersom den offentliga sektorn blivit sekulär och folkviljan blivit maktens legitimitet. Efter det som Hjärpe beskriver som ”den s.k. Hedenius-striden om värdet av tro respektive vetande på 1950-talet” ägnade man sig åt strikt källkritiska studier och koncentrerade sig på historien (s. 271).
Hjärpe skriver att han började studera teologi år 1962 och ”oreflekterat” gick in i den då dominerande inriktningen som han kallar ”en flykt till historien” men att han blev mer och mer tveksam till den, i synnerhet under 1970-talet med de politiska skeendena i islamiska länder och invandringen till Sverige och att han då ämnet islamologi inrättades 1982 och han blev professor 1984 pläderade för att forskningen skulle betona samtiden och inriktas på människors religiösa upplevelser och riter (ibid.). Han menar att religioner hela tiden är föränderliga och att den faktiska religionsutövningen och trosföreställningarna skiljer sig från etablerade institutioners och religiösa ledares förkunnelse. Han säger att det är en föreställning att religiösa människor följer religiösa ledares utsagor och hävdar i stället att religiösa ledare ”uttalar sig just för att människor inte gör som de säger”. Hjärpe fortsätter: ”Själva mediautvecklingen har inneburit en minskad roll för de religiösa ledarna och för deras auktoritet” (s. 273). Hjärpe säger också: ”Människor varken gör eller tror det som religiösa ledare eller specialister säger att de borde” (s. 274).
Om detta vore sant skulle varken Muslimska brödraskapet, Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir, wahhabismen, al-Shabaab, IS och så vidare och så vidare existera. Det skulle vara folktomt på Petersplatsen i Rom när påven talar till allmänheten. Än märkligare blir Hjärpes påstående när man ser hur ”muslimska företrädare” i de senaste decennierna bearbetat svenska politiker så till den grad att regeringar bjuder in dem till dialogmöten i egenskap av just ”företrädare” och därmed representativa för ”muslimerna” i Sverige.
Hjärpe skriver att syftet med hans religionsstudier så som de var upplagda på 1960-talet var att utbilda studenterna till förkunnare, religiösa rådgivare, präster, predikanter, en modell vanlig vid teologiska fakulteter och Divinity Schools i den protestantiska världen (s. 275), och att likartad strukturering finns inom konfessionella islamiska utbildningar (s. 276).
Den här modellen är inte relevant för sekulära religionsstudier, säger Hjärpe, eftersom den betraktar religionen som något objektivt vid sidan av människorna, något som bestämmer vad människor gör. I stället förespråkar han det han kallar en förskjutning från ”det som verbaliseras som norm (teologi) till det vi kan kalla just religionsantropologi. Det innebär då också en viss förskjutning från idéhistoria och studiet av etablerade institutioner, till forskning kring religiösa upplevelser, riters och observansers funktioner hos människor, och deras roll i sociala och politiska skeenden” (s. 277).
Det Jan Hjärpe säger är att de religionshistoriska institutionerna ska ägna sig åt idyllforskning och exempelvis strunta i den makt imamer i moskéer tilldelats när det gäller kvinnor som vill ha en islamisk skilsmässa och drabbas av det som kallas ”haltande äktenskap” och det helvete på jorden det innebär för mängder med kvinnor i Sverige, strunta i därför att denna makt bygger på normativa läror och normativa läror tillhör en förgången tid enligt Hjärpe. Hjärpe skriver att ”religiösa ledare och talesmän och -kvinnor värjer sig mot detta antropologiskt färgade synsätt. Det innebär ju att man avvisar religiösa ledares, teologers och kultfunktionärers anspråk på att vara representativa” (ibid.).
Med andra ord: vi behöver inte kunskap om islam som totalitär politisk ideologi, vilka olika inriktningar det finns i Sverige, hur rekryteringen till grupper går till, vad slutmålet är, eftersom ju ingen bryr sig om vad ledare säger.
Det här förklarar varför Sverige har en så extremt dålig beredskap när det gäller att förebygga att ungdomar dras in i vålds- och martyrförhärligande extremistgrupper. Islamologerna har inte försett oss med redskap. Här i Sverige ägnar man sig åt det Hjärpe kallar sekulär forskning samtidigt som han också säger att islamiska konfessionella utbildningar syftar till att utbilda förkunnare, rådgivare och predikanter. Två motstridiga parallella infallsvinklar till islam löper sida vid sida i Sverige men vi ska strunta i förkunnarna, predikanterna och rekryterarna och vad de lär ut och bara koncentrera oss på folks privata upplevelser.
Missionärerna utbildade av Hjärpe har snedvridit hela diskussionen om islam i Sverige. När han på 1980-talet bestämde att ämnet islamologi skulle vända ryggen åt islam som totalitär politisk ideologi föreslog han inte att den tolkningsdelen av islam skulle flyttas över till statsvetenskapen.
Politik är en sak. Andlig upplevelse av en gudom något helt annat.
Vi behöver omgående en ny diskussion om tro och vetenskap likt Hedenius-striden. Jan Hjärpe beskriver hur han såg till att vetande kapades bort från ämnet islamologi och att man enbart skulle koncentrera sig på den religiösa upplevelsen, alltså fromhetslivet. Det borde inte vara universitetens uppgift att göda religiösa sanningsanspråk. Islamologerna har svikit. Resultatet ser vi dagligen. Sverige ligger långt efter våra grannländer när det gäller en öppen diskussion om följderna av demokratifientliga politiska tolkningar av islam, som exempelvis Muslimska brödraskapets tolkning, och om det är rimligt att demokratifientliga islamtolkningar finansieras med offentliga medel.
Professor Jonas Otterbeck
En månad efter Sameh Egyptsons disputation skriver Jonas Otterbeck, numera verksam vid Aga Kahn University, London, tillsammans med Magdalena Nordin, docent i religionssociologi, Göteborgs universitet, 11 mars en lång debattartikel i DN, ”Yrvakenhet präglar synen på religion och migration”. Inledningsvis nämner de Sameh Egyptsons disputation, men det är inte avhandlingen och Muslimska brödraskapet de skriver om utan de ”vill lyfta frågan om svensk religionspolitik i allmänhet”.
Så var Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige undanskuffad. Jonas Otterbeck är mästare på att avleda uppmärksamheten från Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, trots att han är mycket väl medveten om rörelsens existens och vilka personer som aktivt bidrog till att presentera rörelsens skrifter för en svensk publik, men han har inte slagit larm.
År 2000 kom hans avhandling Islam på svenska: tidskriften Salaam och islams globalisering, vilket jag skriver om i det här inlägget 7 april 2017, scrolla ner till rubriken ”Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska (2000). Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav den finska konvertiten Helena Benaouda, numera Hummasten, är en av dem. Enligt Otterbeck var hon ”engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR) (not s. 15).” IIF har spelat en nyckelroll i spridningen av Muslimska brödraskapets texter i Sverige. Två personer har varit avgörande, en av Muslimska brödraskapets grundare jordaniensvensken Mahmoud Aldebe och just Helena Benaouda.
Som tidigare nämnts är marockosvensken Chakib Benmakhlouf och marockosvensken Mostafa Kharraki
medgrundare till Muslimska brödraskapets svenska gren. Enligt Otterbeck ägnade sig IIF åt att ”sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123).
Muslimska brödraskapet har fått kommentera utredning om grundskolans kursplan! MB är remissinstans!
Otterbeck skriver att IIF och Salaam har en gemensam historia, att mycket av det skriftliga materialet som säljs är på engelska och kommer från The Islamic Foundation i Storbritannien och är översättningar till engelska av standardnamnen inom politisk islam. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om Islamic Foundations extremt västfientliga verksamhet och skriver att institutet grundades av indiern/pakistaniern Abu al-Ala Mawdudis (1906–1979) lärjungar i syfte att översätta hans böcker till engelska och sprida dem över hela världen. Mawdudi grundade 1941 Jamaat-e-Islami, som betraktas som Muslimska brödraskapets systerorganisation. Här är ett citat ur min text i blogginlägget 7 april 2017 om Otterbeck:
Otterbeck skriver att en liten krets konverterade kvinnor tillsammans med Mahmoud Aldebe, SMR:s ordförande, står för majoriteten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet (s. 179), att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 180), att några av Muslimska brödraskapets viktigaste ideologer citeras oftast. Otterbeck nämner även andra namn. ”Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).
Och som andlig fader till Sayyid Qutbs västfientliga ”diskurs” kan man med fog betrakta Mawdudi och den österrikiske konvertiten Muhammad Asad (Leopold Weiss) som jag skriver om i de två föregående inläggen i den här serien del 1 och del 2. Forskaren Yvonne Y. Haddad skriver i artikeln ”Sayyid Qutb: Ideologue of Islamist revival” i Voices of resurgent Islam (red. John L. Esposito 1983) att Qutb ”was influenced by the writings of Muhammad Assad (Leopold Weiss) and Abu al-Ala Mawdudi, writings which became available in Egypt in 1951. His early Islamic writings are filled with references to their work. His later works continue where they left off, and in fact are the radical conclusion of ideas expressed by them” (s. 70).
År 2011 deltog Jonas Otterbeck i en referensgrupp om islamofobi i skriften Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete för Forum för levande historia. Studien var beställd av integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Jag nämner denna referensgrupp i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige och skriver att Jonas Otterbeck mycket väl vet att de flesta i referensgruppen tillhör Muslimska brödraskapets organisationer: ”Han ger dem legitimitet i stället för att slå larm till ministern och förklara Brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet och judefientliga ideologi” (s. 57).
I det här blogginlägget 19 augusti 2018 skriver jag om Erik Ullenhags groteska riksdagsmotioner där han likställer islamofobi med antisemitism.
Här är referensgruppen om islamofobi som Otterbeck medverkade i. Notera att första namnet är son till Chakib Benmakhlouf ovan, sonen är numera generalsekreterare för Muslimska brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief, med efternamnet borttaget.
Mohammed Ibrahim Benmaklouf, vice ordförande, Sveriges unga muslimer Yasri Khan, ordförande, Svenska muslimer för fred och rättvisa Elvir Gigovic, verksamhetschef, studieförbundet Ibn Rushd Mälardistriktet Anna Ardin, projektledare One Sweden, Kista folkhögskola Radia Quahabi, ordförande, Muslimska kvinnoföreningen Fatima Doubakil, ordförande, Muslimska mänskliga rättighetskommittén Omar Mustafa, ordförande, Islamiska förbundet Bejzat Becirov, ordförande, Islamic Center Malmö Jonas Otterbeck, docent religionsvetenskap, Lunds universitet Pieter Bevelander, prof. IMER, Malmö högskola (s. 4).
När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i januari 2017 publicerade kunskapsöversikten Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani gjorde SR P1 Människor och tro ett inslag 23 mars 2017, ”Diskussionen om Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige fortsätter”, där Jonas Otterbeck avfärdar kunskapsöversikten och framhäver sig själv och sin egen avhandling. Han vill inte kalla Muslimska brödraskapet för extremister och han förringar socialantropolog Aje Carlboms forskning. Jag skriver om Otterbecks avfärdande av kunskapsöversikten och Aje Carlbom i samma blogginlägg som ovan 7 april 2017. Scrolla ner till rubriken ”Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien”. Till skillnad från Otterbeck tar Aje Carlbom sitt samhällsansvar. Han har år efter år efter år slagit larm. Han ser barnen i parallellsamhällena som vuxit fram, han ser kvinnorna, han ser de sexuella minoriteterna, han ser det hot parallellsamhällena utgör för den sociala sammanhållningen och de individuella fri- och rättigheterna.
Två män med hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren intervjuas i SR, Mahmoud Khalfi och Omar Mustafa. Här är en bild på Khalfi tillsammans med Benmakhlouf april 2008
när internationella höjdare inbjöds av Mehmet Kaplan till riksdagen.
Jonas Otterbeck avfärdar Muslimska brödraskapets skattefinansierade verksamhet i Sverige, som representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige. Otterbeck hade möjlighet att kommentera Sameh Egyptsons avhandling och föra en konstruktiv diskussion om Brödraskapet, men valde i DN att bara nämna avhandlingen inledningsvis och sedan skriva om helt andra saker.
Otterbeck är skribent i Magasinet Konkret och visade med sin artikel 17 maj 2023 vad som är viktigt för en professor i islamologi: ”Ställ de jobbiga frågorna till Åkesson!” Inledningsvis nämner han Jimmie Åkessons årsinkomst, som är en droppe i havet jämfört med de hundratals miljoner kronor Muslimska brödraskapets svenska gren tillskansat sig, enbart Islamic Relief har fått över en miljard kronor av Sida skriver Sameh Egyptson i den här artikeln i Svenska Dagbladet 25 maj 2023. Otterbecks artikel är en kommentar till en (låst) intervju med Jimmie Åkesson i Göteborgs-Posten 3 maj om vem som kan kalla sig svensk. Omni ger ett kort referat och skriver bland annat: ”Enligt Åkesson brukar bokstavstrogna muslimer ha värderingar ’som vi inte förknippar med det moderna samhället’, bland annat vad gäller jämställdhet, barnuppfostran och synen på djur.”
Otterbeck för ett resonemang om bokstavstroende och ratar allt Jimmie Åkesson säger i intervjun. ”Han implicerar att bokstavstro är kopplad till värderingar som inte går ihop med ’det moderna samhället’ och innehåller regler som detaljstyr folks liv. Han ser vidare problem med att sätta en muslimsk identitet över en svensk. Synen på jämlikhet, barnuppfostran och djur får exemplifiera. Man kan undra om SD är svenskar i sin jämlikhetssyn, om frireligiösa som uppfostrar sina barn till att inte ha sex före äktenskapet är svenska och om veganer är svenska.” Otterbeck kommenterar: ”Muslimer känner sig rätteligen utpekade och undrar över sin framtid i Sverige.”
Vem bör känna sig utpekad av den extremt västfientliga Salahuddin Barakats krav att sharia ska införas i Sverige och att landets ”muslimer” ska rätta sig efter den islamiska rättsläran, som han utger sig för att vara expert på? Han har i många år samarbetet med Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Han fick till exempel hjälp av studieförbundet Ibn Rushd att bilda sin förening Amanah som ägnar sig åt den groteska kombinationen ”islamofobi” och antisemitism. Och Amanah har ett samarbetsavtal med Ibn Rushd, se det här blogginlägget där jag skriver om Amanah.
Otterbeck riktar sig till landets journalister och hur de bör behandla Åkesson. ”Tag ert ansvar! Ställ de jobbiga frågorna!”
Landets journalister: Ställ de jobbiga frågorna till Jonas Otterbeck.
Professor Simon Sorgenfrei
Likt Jonas Otterbeck vänder Simon Sorgenfrei blicken bort från Muslimska brödraskapets svenska gren i artikeln i Expressen 9 mars ”Vilken islam vill den svenska staten stötta?”
Ska staten över huvud taget stötta religioner? Armlängds avstånd till religioner bör vara lika självklart som armlängds avstånd till kulturen.
Intressant att notera: Expressen illustrerar Sorgenfreis artikel med en bild på Stiftelsen Växjö muslimers moské, som ingår i Muslimska brödraskapet, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 5 augusti 2018 och namnger några av grundarna bland andra Mostafa Kharraki, mannen på bilden ovan. Jag återkommer till Kharraki, en av svenska Muslimska brödraskapets grundare.
I ingressen står det: ”Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap, höjer blicken från Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling och tar diskussionen vidare.”
Tar diskussionen vidare? Representanter för den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige, som i decennier målmedvetet ägnat sig åt att förändra Sverige inifrån i syfte att islamisera landet och på sikt skapa en teokrati styrd av deras tolkning av sharia och som lurat till sig hundratals miljoner skattemedel, behöver inte diskuteras?
Sorgenfrei skriver att fram till 1990-talet fick europeiska muslimer ”tillgodose sina religiösa behov med stöd från sina hemländer eller deras ambassader. Men från 1990 togs initiativ till nationella muslimska råd i flera europeiska länder”, utan att avslöja vilka som tog initiativ, ledande individer i olika islamiska föreningar eller myndighetspersoner?
Muslimska brödraskapet (MB) tog initiativ till Sveriges muslimska råd (SMR), MB har varit otroligt aktiva i europeiska länder att utmåla sig som ”muslimernas” talespersoner, inklusive Sverige.
Sorgenfrei fortsätter: ”Med hjälp av de muslimska råden ville europiska politiker stävja det inflytande muslimska nationer kunde ha över sina emigranter och inte minst från islamistiska strömningar.”
I Sverige har islamistiska MB dikterat villkoren för politikerna.
Sorgenfrei skriver vidare att Sverige skilt ut sig och kopplar sin beskrivning i boken De kommer att vara annorlunda svenskar (2022) om hur minoritetssamfund från 1971 fick statliga bidrag till förändringar i den svenska integrations- och religionspolitiken. ”Redan fyra år senare grundades Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS) som ett nationellt muslimskt råd. I Sverige etablerades alltså en officiell stat-islam-relation långt tidigare än i flera andra europeiska länder, och av andra anledningar.”
Nu ingår FIFS i Muslimska brödraskapets svenska gren och heter Förenade islamiska föreningar i Sverige. Och har samma adress som Muslimska brödraskapets huvudsäte, stora moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. På FIFS hemsida finns ingen historik, ”kommer inom kort”, står det. Hur och när övertaget och namnbytet skedde vore intressant att få utrett. Det får man ingen klarhet i varken i Sameh Egyptsons avhandling eller i Sorgenfreis ovan nämnda bok 2022, inte heller i den bok Sorgenfrei skrev på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapet, jag kommer till det strax. Först lite om FIFS. Sorgenfrei avslutar boken 2022 med att FIFS grundades 1974. I en not skriver han att de äldsta stadgarna som finns arkiverade i SST:s arkiv för Förenade islamiska församlingar i Sverige är från 12 november 1982 (not 766, s. 310). Han skriver också att det var representanter för islamiska föreningar som bjöd in representanter för olika myndigheter för att höra sig för om bidrag.
Även i boken 2018 refererar han till stadgar 1982. Sorgenfrei skriver att det blev motsättningar inom FIFS och att de splittrades i början av 1980-talet med påföljd att nya föreningar bildades. Sorgenfrei nämner också Mostafa (som han stavar Mustafa) Kharraki, att han kom till Sverige från Marocko på 1970-talet och att han tidigt ”blev verksam i FIFS, vilket han i någon mån varit sedan dess”, alltså under tiden man bytte namn från församlingar till föreningar (s. 112).
Sorgenfrei intervjuar och presenterar en av svenska Muslimska brödraskapets grundare och nyckelperson i organisationens inre kärna som om Kharraki är vilken vanlig muslim som helst.
Sameh Egyptson har gått igenom uppgifter om styrelsemedlemmar från FIFS hemsida några årtal och noterar flera namn som återkommer i MB:s andra organisationer och skriver att man lugnt kan ”dra slutsatsen att FIFS ingår i Islamiska förbundets (IFiS) organisatoriska nätverk, ja, närmast är att betrakta som en sorts sidoorganisation”. Han skriver också: ”Redan från 1985 finns protokoll på SST:s arkiv där den nämnde Mostafa Kharraki väljs som representant för FIFS hos SST”, dessutom finns i avhandlingen en tabell med FIFS styrelsemedlemmars namn och vilka uppdrag de haft i andra islamiska organisationer, Kharrakis namn står överst (s. 287).
När jag läste Sorgenfreis bok 2018 häpnade jag över att han intervjuat Kharraki utan att redogöra för läsaren vem Kharraki är och skrev ett långt kritiskt avsnitt om boken i det här blogginlägget 2 mars 2019 där jag kritiserar islamutbildningens kurslitteratur, scrolla ner till rubriken ”Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), Simon Sorgenfrei”. Jag skriver också att boken är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapet. Efter sakråd med kulturministern framförde de uppfattningen att de ville att islam skulle skrivas ur deras perspektiv, vilket kulturministern gick med på:
Alice Bah Kuhnke hade ett sakråd om islamofobi där personer som ingår i Muslimska brödraskapets olika föreningar bjudits in, exempelvis Omar Mustafa (Ibn Rushd, Islamic Relief), Mohamed Temsamani (FIFS, Ibn Rushd, SMR, Islamic Relief, talesperson för Södermalmsmoskén), Aya Zemzem Mohammed (SMFR, Ibn Rushd). I det här blogginlägget länkar jag till ett avsnitt i min bok om Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi.
Kulturdepartementet gav SST i uppdrag att ta fram en digital kunskapsplattform om islamofobi. SST gav uppdraget till Ibn Rushd som anlitade hederskulturförnekare som ”experter”. Se detta blogginlägg. Valet av ”experter” kritiserades från flera håll. Här är Åke Göranssons och Max Stockmans arroganta svar. Här är min kommentar till deras svar. De två ämbetsmännen är politiska aktivister. Deras nära samarbete med Ibn Rushd och Mattias Gardell beskrivs här och här av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Och här är mejlkonversationen Johan Westerholm begärde ut.
I blogginlägget skriver jag även:
Här är ett annat citat: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm, tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna landet och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213). Det står inget om att Mustafas son Mohammed Amin Kharraki i många år var SUM:s ordförande och ständigt i SVT fick representera landets ”unga muslimer”.
Det är också Mostafa Kharraki som får berätta om Södermalmsmoskéns tillkomst utan att Mahmoud Aldebe nämns i sammanhanget. Eller Chakib Benmakhlouf. Eller Ahmed Ghanem. Inget om att det var Kharraki, Aldebe och Ghanem som skrev under rapporten om samarbete med Socialdemokraterna, Rapport 4/99.
I det blogginlägget redogör jag också för hur Simon Sorgenfrei, då doktorand, tillsammans med professor Göran Larsson mästrade Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för katolska Caritas Frivilligcentraler i stadsdelarna Hjällbo/Bergsjön i Göteborg, tillika nämndeman (V) Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg. Hon skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten 18 juni 2012, ”Islamismen får allt större fäste i Hjällbo”, där hon beskrev hur wahhabismen spred sig i området. Och fick en rejäl örfil av Larsson och Sorgenfrei.
Det är alltså inte första gången Simon Sorgenfrei gör sitt bästa att strypa debatten om demokratifientliga tolkningar av islam.
Det är inte svårt att läsa Sorgenfreis artikel i Expressen ”om att ta diskussionen vidare” som ett försvarstal för SST och offentliga bidrag till religiösa organisationer när han kommenterar att det strax före valet 2022 föreslogs ytterligare skärpning av kriterierna för att få bidrag. ”Men att staten alls delar ut dessa bidrag har ifrågasatts. Varför ska organisationer som inte låter kvinnor vara ledare eller som har en negativ syn på homosexualitet få statliga bidrag? Efter några rapporter och efter Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling om relationen mellan svenska organisationer och Muslimska brödraskapet har frågan blivit högaktuell. Kritiska röster höjs mot att organisationer med kopplingar till global islamism ska kunna få statliga medel eller för att stödet till trossamfund helt ska dras tillbaka.”
Det här är inte riktigt klokt. Egyptsons avhandling handlar om den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa.
Sorgenfrei skriver också angående att bidrag villkoras: ”Hur ska vi göra med idrotts- och kulturföreningar? Och hur med stöd till politiska partier med kopplingar till nazism eller kommunism? Små förändringar kan få stora konsekvenser.”
Sorgenfrei agerar som missionär, precis som Otterbeck.
Det bästa vore om SST läggs ner med omedelbar verkan och att alla offentliga bidrag till Ibn Rushd, Islamic Relief och MB:s islamiska friskolor också dras in med omedelbar verkan.
Sorgenfreis artikel visar konsekvenserna av Jan Härpes inriktning på universitetens islamutbildning. Det gör även Torsten Jansons underkännande av Sameh Egyptsons avhandling.
Torsten Janson
Torsten Janson publicerade sitt underkännande av Sameh Egyptsons avhandling i Expressen 14 februari 2023, ”Därför ville jag underkänna Egyptsons avhandling”. Jag kommenterar Torsten Jansons underkännande i det här blogginlägget 16 februari. Det finns egentligen inte mycket att tillägga. Torsten Janson agerar på samma sätt som Mattias Gardell, han kritiserar biträdande handledarens omdöme, statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg. Jag saxar ur några artiklar publicerade efter disputationen. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö Sydsvenskan 17 februari, ”Sameh Egyptson har rätt. Därför skapar hans kartläggning ett ramaskri”, kommenterar Jansons krav listade under rubriken Vetenskapsmetodologiska grunder och skriver: ”Jag har inga skäl att ifrågasätta Torsten Janssons motiv. Jag kan bara konstatera att jag har läst många avhandlingar som hade varit chanslösa om de minimikriterier han stipulerar verkligen vore standard.”
Både biträdande handledare Mats Lindberg i Expressen 3 mars ”Alla islamister är inte extremister” och socialantropolog Aje Carlbom i Göteborgs-Posten 28 februari, ”Politiker bör läsa Egyptsons avhandling”, betonar att Egyptsons slutsats att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) har kopplingar till Muslimska brödraskapet, och att det rör sig om en politisk rörelse, inte är något nytt, att det är känt sedan länge och att det finns en omfattande internationell forskning om Muslimska brödraskapet som politisk rörelse.
Sameh Egyptsons insats är att han med sin avhandling i detalj visat kopplingen på tre olika nivåer och att aktivisterna engagerade i Islamiska förbundets olika föreningar inte längre kan ljuga om kopplingen, som exempelvis Zana Muhammad, studieförbundet Ibn Rushds förbundsordförande.
Aje Carlbom skriver till och med att Egyptson slår ”in en dörr som stått öppen ett tag” och hänvisar till den internationella forskningen och framhåller att en del forskare i Sverige, förutom MB-aktivisterna, ”förnekar att det finns svenska organisationer som är kopplade till MB”. Han lyfter fram att han själv argumenterat för att det finns kopplingar. Nu är Aje Carlbom socialantropolog, han har som nämnts en blick för samhällsförändringar och vad islamisternas tolkningar fått för konsekvenser för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i Sverige.
Därför är det direkt skrattretande när Janson, som tillsammans med de andra islamforskarna har huvudet upp bland molnen, menar att Egyptsons avhandling inte relaterar till det akademiska samtalet inom religionsvetenskapen, alltså det block som förnekar MB-kopplingarna och som gör att Egyptsons avhandling är banbrytande. Egyptson kan ju knappast relatera till en diskussion som inte finns.
Torsten Janson lägger sedan ut texten om missionsvetenskap och missionsvetenskaplig litteratur, som inte alls är relevant för Egyptsons avhandling om en global politisk rörelse, men däremot anknyter till det Jan Hjärpe ville med islamutbildningen.
Utbildningsminister Mats Persson: Islamforskarnas agerande är under all kritik. Ända sedan Jonas Otterbecks avhandling presenterades år 2000 borde en livlig forskning ha sjösatts om demokratifientliga tolkningar av islam i Sverige och vilken påverkan de har på samhället. Forskningen ska vara fri, men ett minimikrav borde vara att forskare respekterar det demokratiska styrelseskicket och inte motarbetar det.
Nästa inlägg handlar om Victor Malms recension av Sameh Egyptsons disputation.
29 maj 2023
Mona Lagerström fil dr
