Segerstedtinstitutets uppdrag är enligt hemsidan att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska
organisationer. Det är uppenbart hittills att Segerstedtinstitutet inte anser att islamism är en rasistisk ideologi som kan leda till våld.
Segerstedtinstitutet har nyligen gett ut en forskningrapport om våldsbejakande extremism skriven av Marcus Herz. I rapporten omnämns postkolonialisten ekonomiprofessorn Paulina de los Reyes och religionsprofessorn Mattias Gardell i egenskap av forskare det är självklart att referera till, medan forskarna Magnus Ranstorp och Magnus Norell sorteras in under den särskilda rubriken ”Den mediala expertdiskursen” och sägs ha tilldelats expertstatus av media (s. 48). Både Ranstorp och Norell hävdar att det är omöjligt att diskutera islamismen i Sverige utan att bli påhoppad och kallad islamofob och rasist. Enligt Magnus Norell finns det en koppling mellan islams urkunder och traditioner och Islamiska staten, IS. Marcus Herz skriver ”att Norell drar en länk mellan islamistiska organisationer eller islam och radikalisering – terrorism”. Detta avfärdar Herz och menar att det är tveksamt om det finns någon bäring för Norells påståenden och lyfter fram att samhällsvetenskaplig forskning gång på gång vederlagt kausalitet mellan religion och beteenden (s. 49).
Därefter sätter Herz det sedvanliga likhetstecknet mellan islam och islams trosfränder när han hävdar att en del av Norells och Ranstorps kritik mot debattklimatet ”speglar en inställning till islam och muslimer [min kursiv] som risker, vilket inte är ett förhållningssätt som första linjen kan eller bör överta”. Islams traditioner och islams urkunder är något helt annat än människor.
Som avslutning på avsnittet om ”Medieexperterna” skriver Herz: ”Att peka ut en religion på det sätt som görs systematiskt och samtidigt ifrågasätta reaktionerna som följer i dess spår [att bli kallad islamofob och rasist] är onekligen förvånande, och något liknande vore minst sagt olämpligt för en verksamhet i första linjen att ägna sig åt” (s. 51).
Det är en okunnig slutsats och speglar både religionsprofessor Mattias Gardells inställning och Segerstedtinstitutets egen religionsprofessor Görans Larssons inställning, inte verkligheten. Och det är väl ändå verkligheten Segerstedtinstitutet ska hålla sig till. Och verkligheten är den att ända sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor i islamologi i mitten av 1980-talet har religionsprofessorerna och docenterna agerat som missionärer, inte som vetenskapsmän, och konsekvent förnekat att politisk islam, det vill säga islamism, existerar i Sverige.
Det anses som en självklarhet att kartlägga högerextrema grupper, definiera dem, namnge dem, skriva böcker om dem, sabotera deras offentliga möten, men som islamofobi och ra-
sism att peka ut islamister. Att peka ut islamister blir detsamma som att brännmärka alla invånare i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen, vilket också Marcus Herz ger prov på. När det som verkligen behövs är medvetenhet om att islamism utgör ett förstadium till Islamiska staten, IS, och nödvändigheten av en kartläggning av islamistgrupperna, deras ideologi och rekryteringsmetoder. Och, framför allt, omedelbart stopp för alla offentliga medel till islamistgrupper. Alla krafter måste sättas in i kampen att eliminera vartenda förstadium till IS. Om Segerstedtinstitutet anser att det är olämpligt bör institutet läggas ner.
Skilj på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi
Landets politiker, offentliganställda tjänstemän och universitet måste börja skilja på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi, det vill säga islamism. Islam är inget självständigt objekt. Islam är vad människor gör religionen till. Islam är en samling texter. Texter tolkas av människor. Islam utgör därför inget hot mot Sverige, islamister däremot, i synnerhet Muslimska brödraskapets välorganiserade, globalt länkade aktivister, utgör ett allvarligt hot (se länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).
Islamism, liksom fascism, nazism, kommunism är en politisk ideologi. Islamister är politiker med målet att återupprätta kalifatet som avskaffades 1924 av Kemal Atatürk. Islamis-
tiska rörelser är bland andra Muslimska brödraskapet, Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir, Saudiarabiens och Qatars wahhabism, al-Qaida, Islamiska staten, IS. Islamister vill pådyvla samhället sin politiska tolkning av islam, alltså sin tolkning av lagverket sharia som ska genomsyra hela samhället och styra individens liv in i minsta detalj, i stället för att betrakta islam som den troendes ensak och respektera den troendes rätt att själv tolka islam.
Militanta islamister som använder våld kallas numera jihadister.
Landets politiker måste börja tala öppet om politisk islam i Sverige och könsapartheidkonsekvenserna politisk islam innebär för flickor och kvinnor i islamiska miljöer. Offentlig-
anställda tjänstemän som å tjänstens vägnar samarbetar med islamister, som ju har en demokratifientlig, samhällsomstörtande agenda, måste kunna ställas inför rätta för
tjänstefel.
Segerstedtinstitutets Göran Larsson
Göran Larsson hävdar att vi inte ska skilja på ”normala” islambekännare och islamister i skriften Muslimerna kommer! Tankar om islamofobi (2006). Det är samma sak som att säga att vi inte ska skilja på ”normala” svenskar och nynazister.
I skriften använder Göran Larsson konsekvent kollektivordet ”muslimer” samtidigt som han betonar att det rör sig om en heterogen skara människor som inte ska behandlas som en ”variationsfri grå massa” (s. 18), vilket gör hela framställningen svår att följa. Han säger sig vilja reda ut när kritik av islam kan betraktas som islamofobi och när kritik inte är det.
Med hans terminologi: ”Problematiken löses inte heller genom att man gör en åtskillnad mellan ’normala’ muslimer och islamister, vilket ofta förespråkas av islamofobibegreppets kritiker. Vad är det för kriterier som ligger till grund för att beteckna en individ som ’normal’ respektive ’islamist’”, frågar han, och menar att islamist kan ha så många olika innebörder därför är det inte ett lämpligt ord (s. 18).
En universitetslärare anser att kunskap är onödigt! Vi ska inte låtsas om att islamister finns i Sverige och vad de olika grupperingarna står för! Och det är denna man som knyts till Segerstedtinstitutet.
Göran Larsson förtiger med sitt resonemang att slutmålet för alla islamister oberoende av vilken grupp de tillhör och vilka metoder de använder sig av är detsamma – kalifatet, en gudsstat, styrd i enlighet med den egna gruppens tolkning av sharia. Han förtiger också de trakasserier islamtroende sekularister (som anser att religion och politik ska hållas isär) utsätts för av islamister som utnämnt sig själva till religiösa poliser med mandat att
påbjuda det rätta och förbjuda det orätta inom islams trosgemenskap i Sverige. Han förtiger islamisternas förtryck av flickor och kvinnor.
I ett senare inlägg visar jag hur Göran Larsson tystar en debatt om wahhabismens utbredning i Göteborg med ord som ”antimuslimska och invandringsfientliga röster”.
Maajid Nawaz och Quilliam Foundation i London, ”the world’s first counter-extremism organization” grundad 2008
Hizb ut-Tahrirs forna rekryterare britterna Maajid Nawaz och Ed Husain, grundarna av Quilliam Foundation, är Göran Larssons raka motsats. Till skillnad från Göran Larsson och andra religionsprofessorer i Sverige döljer de inte hotet från islamisterna i väst. Ed Husains bok The Islamist. Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left (2007) samt Maajid Nawaz bok Radical. My journey from Islamist extremism to a democratic awakening (2012) är ovärderliga när det gäller kunskap om islamister och hur rekryteringen går till.
Under de fyra år Nawaz satt inspärrad i diktatorn Hosni Mubaraks fängelse i Egypten kom han i kontakt med islamister av alla schatteringar bland medfångarna. Detta, plus de
tretton åren inom Hizb, ger Maajid Nawaz en särställning bland förkämpar mot
extremism.
För att försöka gottgöra den skada de åsamkat både samhällen och enskilda personer startade Ed Husain och Maajid Nawaz tankesmedjan Quilliam Foundation som vill vara en motrörelse till islamisternas destruktiva framfart och få ungdomar i hela världen att välja demokratiska värden som individuella rättigheter, pluralism, yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och att inte blanda in religion i politiken utan värna om den sekulära rättsstaten där religion och politik är åtskilda och religionen individens privatsak.
Maajid Nawaz skriver att tankesmedjan Quilliam strävar efter en attitydförändring och vill att det ska vara lika tabubelagt att tillhöra islamistiska grupper som att tillhöra
rasistiska grupper (s. 351, 355, 356).
Har då inte folk från islamiska kulturer rätt att välja vilken ideologi de vill? frågar Maajid Nawaz. Jovisst, de har rätt att tro att de kan pracka på sina samhällen en version av islam och göra den till lag precis som rasister har rätt att hävda att alla icke-vita personer ska
deporteras från Europa (s. 318).
Maajid Nawaz och Ed Husain är båda akademiker, båda har rötter på Indiska halvön, båda har erfarenhet av rasismen i Storbritannien under 1980- och början av 1990-talen, båda tar död på myten om att det är fattiga, outbildade ungdomar utan framtidsmöjligheter som dras till extremistiska grupper och som rekryterare vänder sig till. Ed Husain gick som tonåring in i Hizb ut-Tahrir från Jamaat-e-Islami, Maajid Nawaz gick som tonåring direkt med i Hizb ut-Tahrir.
Ed Husain intervjuas i Evin Rubars SVT-reportage Slaget om muslimerna 6 december 2009. Lyssna på honom. Reportaget finns på Youtube. Evin Rubar intervjuar Muslimska brödraskapsaktivisterna Abdirizak Waberi, Ahmed Al-Mofty och Mohammed Kharraki. Ed Husain förklarar deras agenda.
Maajid Nawaz var medlem i Hizb i tretton år, varav fyra år (2002–2006) som fånge i Egypten där Hizb ut-Tahrir är förbjudet men där Nawaz trots det valde, som ett led i utbildningen vid School of Oriental and African Studies (SOAS) i London, att under ett år studera arabiska vid universitetet i Alexandria och samtidigt passa på att värva rekryter men fängslades 24 år gammal av egyptiska diktatorn Hosni Mubaraks säkerhetstjänst. Ed Husain, som också gick på SOAS, valde Damaskus, Syrien. Då hade han redan lämnat Hizb. Båda var fanatiker, mästerrekryterare, mästeragitatorer och mästerorganisatörer vid olika lärosäten och bildade otaliga celler enligt marxistisk mall i syfte att skapa en ”intelligentia”. Cellernas studiecirklar ägnades inte åt teologi utan åt politik under devisen ”riv alltid ner innan du bygger upp”. Kritisera idéer som frihet, mänskliga rättigheter, demokrati. Visa förakt för västerländska samhällen (Nawaz 2012, s. 92).
Nawaz beskriver ”den islamistiska berättelsen” som han kallar ”en kraftigt verkande giftbrygd”, hur mannen, för övrigt läkarstudent, som värvade honom och hans bror till Hizb var medveten om värdet av att framhålla för bröderna att deras upplevelser av rasism och diskriminering i Storbritannien var en del av en mycket större berättelse, att de lurade sig själva om de trodde att det enbart handlade om rasism, även om rasismen spelade in. Men om man så kom till rätta med rasismen skulle de ändå aldrig bli accepterade av västerländska samhällen eftersom det handlade om hur islams trosfränder förtrycks på global nivå. Därför måste kampen föras globalt (s. 85, 86). En berättelse Ed Husain och Maajid Nawaz sedan i sin tur använde sig av när de värvade rekryter. Förutom i Storbritannien och Egypten rekryterade Maajid Nawaz anhängare även i Pakistan och Danmark.
Muslimska brödraskapets devis är ”Islam är lösningen”, de ägnar sig åt gradvis infiltrering i alla delar i samhällena de verkar i och intensiva beslöjningskampanjer med syftet att på sikt islamisera samhällena, det vill säga de skyndar långsamt. Hizb ut-Tahrir vill nå snabba resultat och deras mål är att infiltrera militären och den vägen iscensätta militärkupper i länder i Mellanöstern, vars ledare de anser är västvärldens marionetter, och från
Mellanöstern sprida Allahs lag över hela världen och återupprätta kalifatet.
I kapitlet ”Dreams of a nuclear caliphate” beskriver Nawaz syftet med planerna på att infiltrera Pakistans militär. När Pakistan år 1999 framgångsrikt provsprängde sin första atombomb innebar det för Hizb ut-Tahrir att om de lyckades infiltrera den pakistanska militären och iscensätta en militärkupp skulle det kalifat de drömde om börja sitt liv som en global tungviktare. Deras dröm om en islamisk superstat kändes med ens mycket närmare, säger Nawaz, också med tanke på att talibanerna i Afghanistan och Sudans regim var framgångsrika. Nittiotalet var, enligt honom, islamisternas och jihadisternas årtionde. Problemet var att Hizb hade få rekryter i Pakistan. Maajid Nawaz erbjöd sina tjänster. Han var 22 år gammal 1999 och, som han skriver, ”full of Islamist zeal” for han och hustrun, även hon medlem i Hizb, till Pakistan (s. 160, 162, 173). Terrorattentatet 11 september 2001 förändrade emellertid läget. General Pervez Musharrafs utrensningar inom Pakistans militär i ”kriget mot terrorismen” av det han kallade celler som sympatiserade med al-Qaida var i själva verket Hizb ut-Tahrir-celler och drabbade hårt anhängare som Maajid Nawaz rekryterat, skriver han (s. 179).
Ed Husains och Maajid Nawaz böcker ger en inifrånbild av islamisternas polariserade världsbild där väst är fienden. Huvudlitteraturen inom Hizb var böcker av Sayyid Mawdudi (Jamaat-e-Islami), Sayyid Qutb (Muslimska brödraskapet) och Taqiuddin an-Nabhani (Hizb ut-Tahrir). Ed Husain kallar Qutbs Milstolpar (1964) för islamisternas motsvarighet till Kommunistiska manifestet (1848) och säger att Qutb, Muslimska brödraskapets
chefsideolog, hämtat sina idéer från Mawdudi och kallar Muslimska brödraskapet för Jamaat-e-Islamis egyptiska motsvarighet (Husain 2007, s. 49).
Maajid Nawaz om islamismen
Maajid Nawaz poängterar det han menar att så många missar när det gäller islamismen, att värvarna inte imiterar det religiösa ortodoxa sättet med imamen och hans käpp, utan talar om politik och skeenden i samtiden som de påtänkta rekryterna kan relatera till.
Därför, säger han, är det helt avgörande att inse att islamismen inte är en religiös rörelse som får politiska konsekvenser, utan en politisk rörelse som får religiösa konsekvenser (s. 85, 86).
En av de religiösa konsekvenserna är purdah (könsseparering, flickors och kvinnors
livegenskap och påtvingade klädnorm). Den självpåtagna segregationen, skriver Nawaz, ledde till att blandäktenskap upphörde och att till och med under bröllopsfester kvinnor och män hölls var för sig (s. 72).
Maajid Nawaz betonar att islam och islamism är två helt olika saker, att islamism inte handlar om ännu en religiös schism utan att islamism är ett politiskt system som syftar till att pådyvla länder en specifik tolkning av islam som ska utgöra landets lag, att det handlar om reell makt och att den självpåtagna segregationen från samhället i stort och grupp-
identitetstänkandet riskerar att europeiska länder på sikt drabbas av det han kallar
balkanisering (s. 71, 79, 80, 318).
Islamismen har sin upprinnelse i postkoloniala Mellanöstern och Sydasien som motvikt mot den arabiska socialismen, som ansågs ”gudlös”. Islamistgrupper spreds snabbt, skriver Nawaz, förökade sig och kom till Europa via asylsökande från arabländer och immigranter från Sydasien.
Islamismen, säger Nawaz, är influerad av den framväxande europeiska fascismen och dess totalitära aspekter. Hela idén om islam som politisk ideologi bygger på modern västerländsk politisk filosofi och är en konstruktion skapad av människor, säger han, vilket man dock inte lärde ut inom Hizb ut-Tahrir. Man rekryterade främst från oreligiösa miljöer och anhängarnas kunskap om islams historia var minimal, framhåller han. Allt handlade om politik (s. 80, 307).
Han förklarar hur de inom Hizb använde religionen som täckmantel för sina politiska mål och kallade allt motstånd för rasism och intolerans. Han jämför deras verksamhet med kalla kriget och beskriver det som två konkurrerande ideologier, ”vi mot väst som förtrycker oss”. Han beskriver avhumaniseringen, bara ”de egnas” liv var värda något, alla andra liv var försumbara. Vänstern omfamnade dem, säger han, och beskriver hur de skrattade åt folks naivitet och okunnighet. Han kritiserar myndigheterna som borde ha valt en annan väg och jämför med om Hizb hade varit ett rasistiskt parti. Men eftersom de utnyttjade religionen blev de lämnade i fred (s. 116). Först under de fyra år han satt fängslad i Egypten, (för övrigt i samma fängelse som Sayyid Qutb skrev Milstolpar) och lärde sig arabiska och kom i kontakt med arabiska politiska fångar studerade Nawaz på djupet islam som
religion och Koranen och kom till insikt om att islam inte är en totalitär politisk ideologi.
Maajid Nawaz skriver att islamistiska rekryterare i decennier har propagerat för sin totalitära ideologi på gräsrotsnivå i utvalda länder medan det han kallar islams liberala trosfränder [liberal Muslims] har hållit sig på avstånd. Därför, menar Nawaz, är det inte konstigt att islamismen har blivit den mest framgångsrika sociala rörelsen bland islams trosfränder i både diktaturer och demokratier. Diktaturer försökte antingen inlemma denna rörelse
eller brutalt slå ner den, vilket i båda fallen har lett till att rörelsen växt. I demokratier,
säger Nawaz, bryr sig politikerna enbart om röster, och om det bäst organiserade blocket är det islamistiska blocket kommer denna extremhöger att få som den vill genom att med sitt opportunistiska bruk av islam skrämma regering efter regering och den vägen skaffa sig inflytande över politiken.
Varför, frågar Nawaz, har regeringar överallt varit så rädda för att stöta sig med den
sovande jätten islamism? Varför har de gradvis böjt sig för islamiseringen av sina samhällen? Det var detta fenomen som fick honom och Ed Husain, dessa mästerorganisatörer, att med Quilliam Foundation vilja starta en motrörelse på gräsrotsnivå, alltså nerifrån och upp, inte uppifrån och ner (s. 321).
Maajid Nawaz om det politiserade begreppet ”muslimsk identitet”
I Sverige pumpas offentliga medel ut i en aldrig sinande ström till moskéer, religiösa
föreningar och religiösa friskolor för att stärka den ”muslimska identiteten”.
Framväxten av den isolationistiska självpåtagna segregationen som begreppet muslimsk identitet står för, ett begrepp höjt över nationsgränser med siktet inställt på det globala umma (islamiska nationen), är säger Maajid Nawaz, direkt kopplad till islam som politisk ideologi. Två viktiga händelser för spridningen av det exkluderande begreppet muslimsk identitet, betonar Nawaz, är den så kallade Rushdieaffären, då Irans ayatolla Khomeini den 14 februari 1989 utfärdade en dödsdom mot Salman Rushdie för hans roman Satansverserna (1988), och kriget i Bosnien i början av 1990-talet (s. 71–73).
Dödsdomen mot Salman Rushdie hade inte med religion eller sårade religiösa känslor att göra. Den brittiska statsvetaren Kenan Malik (född i Indien) tecknar i boken Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (2009, översättning Joachim Retzlaff) den politiska bakgrunden till dödsdomen, bland annat maktkampen mellan
Saudiarabien (sunni) och Iran (shia) och deras allierade världen över och hur invandrare i Storbritannien i samband med alla gatudemonstrationer, bokbränning och dödsdomen förvandlades från att kallas ”svarta” till att bli kollektivet ”muslimer”.
Kenan Malik skriver att aktivister inom Jamaat-e-Islami i Indien hade ett horn i sidan till Salman Rushdie som redan i romanen Skam (1983) hade tagit sikte på rörelsen. ”Organisationens svar blev en kampanj mot Satansverserna. Den organiserade protestaktioner och skrev petitioner till ledamöter av det indiska parlamentet.” Malik skriver vidare att ”Jamaat hade ett nätverk av organisationer i Storbritannien som ekonomiskt stöddes av den saudiska regeringen och hade sitt centrum i Islamic Foundation i Leicester”. Jamaat och saudierna ville hålla kampanjen lågmäld och manövrera ”i de bakre rummen” hellre än protestera på gatorna (2009, s. 3).
Kenan Malik citerar en man som var frustrerad över Saudiarabiens alltför lågmälda kampanj mot Rushdie och beskriver sina känslor när Khomeini uttalade dödsdomen: ”’Jag kände en ilning’, minns han. ’Det var otroligt upplyftande. Fatwan innebar att vi brittiska muslimer inte behövde betrakta oss som en liten sårbar minoritet; vi var en del av en världsomspännande och mäktig rörelse. Efter fatwan kunde vi säga: ’Om ni inte behandlar oss med respekt har vi vänner som är i stånd att tvinga er att respektera oss’” (s. 19).
Detta borde effektivt ta död på alla utsagor om att kollektivet ”muslimer” i Sverige är en svag grupp som kräver speciella talespersoner, att ”muslimerna” visas särskild hänsyn och är i behov av särbehandling och behöver föreningar som tillvaratar ”muslimers” mänskliga rättigheter. Kollektivordet ”muslimer” kom i allmänt bruk i Sverige efter terrorattacken 11 september 2001. Då fråntogs inte bara alla invandrare från islamiska länder sin individualitet och nationella ursprungstillhörighet utan blev det religiösa kollektivet ”muslimer”. Ordet invandrare blev till och med synonymt med ”muslimer”, tack vare Muslimska
brödraskapets massiva marknadsföring av sig själva som ”muslimerna”, ett gyllene tillfälle att tala om att de existerade samtidigt som de ställde krav på politikerna genom att ta på sig offerrollen och hamra in ordet islamofobi.
Förutom Rushdieaffären var kriget i Bosnien viktigt för politiseringen av begreppet
”muslimsk identitet”. Kriget i Bosnien användes som propagandaverktyg av
Hizb ut-Tahrirs rekryterare i Storbritannien när Ed Husain och Maajid Nawaz var
tonåringar. De fick se VHS-kassetter om hur det rekryterarna kallade ”vita muslimer” urskillningslöst slaktades medan världen tittade på. Vitare än en vit blond blåögd bosnisk muslim kan man inte bli, sa de. Hudfärgen spelar ingen roll. Det är islams trosfränder som förtrycks i hela världen. De två började definiera sig som muslim mot resten av världen (Husain 2007, s. 74, 75; Nawaz 2012, s. 72).
Maajid Nawaz om det oförutsedda våldet i islams namn
Steget från att i en ideologis namn hata väst med sina lagar och institutioner skapade av människor till att begå våldshandlingar i denna ideologis namn är litet och fullkomligt oförutsägbart, säger Maajid Nawaz. I samband med att två fanatiker brutalt högg ihjäl en ung brittisk soldat på öppen gata i London skrev Maajid Nawaz en artikel i The Daily
Telegraph 29 maj 2013 ”I was a radical Islamist who hated all of you” här. Han skriver att för de flesta människor är det svårt att föreställa sig att mörda en annan människa, än mindre att nästan hugga huvudet av någon med en köttyxa mitt på ljusa dagen och be förbipasserande att fotografera dådet. Han skriver att han tillbringade tretton år i
Hizb ut-Tahrir och nämner namnet på rörelsens ledare när han var medlem och namnet på den terroristorganisation ledaren tillsammans med en annan namngiven man skapade och ledde. Nawaz säger att båda dessa män kände den ena mördaren, en 28-årig man som växt upp i ett kristet hem. Nawaz skriver att liksom 28-åringen växte han själv upp i en välutbildad, välintegrerad medelklassfamilj. Liksom förövaren läste Nawaz vidare. Gärningsmannen hoppade av studierna medan Nawaz gick vidare och tog olika examina.
Maajid Nawaz betonar: ”Uppfattningen att alla fanatiserade [radicalised] unga muslimer måste vara arbetslösa eller socialt hämmade ensamvargar är en farlig missuppfattning. Jag saknade inte karriärmöjligheter, inte heller saknade jag vänner eller flickvänner.”
Nawaz blev nära vittne till ett jihadistmord 1995 när en man mördades med en machete [det mord som fick Ed Husain att dra sig ur Hizb] utan att Nawaz ifrågasatte sin mission. Nawaz utförde inte mordet, men han förhindrade det inte heller. Nawaz var vid den tiden studentföreningens ordförande där mordet ägde rum. Han skriver i artikeln att student-
föreningen bara var en täckmantel för Hizb, att de använde sig av föreningens pengar för sin egen verksamhet: tal, föredrag, predikningar överallt och var som helst, att han kunde stå på borden i matsalen och spy ur sig hat. Han berättar att Hizbs ledare, samma man som kände den 28-åriga förövaren, uppmuntrade Hizbs medlemmar att uppträda som gatugäng, och det gjorde de. De strök omkring på gatorna och slogs mot indiska sikher och afrikanska kristna. De trakasserade kvinnor från islamiska miljöer tills de bar huvudduk och de trodde att de var oövervinneliga.
Han förklarar hur en liten minoritet helt vanliga unga män från islamiska miljöer förvandlas till fanatiska mördare med att beskriva sin egen väg in i fanatismen. Som ung tonåring utsattes han för rasismen i Storbritannien där ljushyade människor kunde bli knivhuggna enbart för att de umgicks med honom. Kriget i Bosnien pågick ”utan att omvärlden
ingrep”. Nawaz skriver att han var en förvirrad sextonåring som hamnade i en identitetskris, var han britt eller pakistanier, agnostiker eller islamtroende? Han kände sig utanför det brittiska samhället och behövde vägledning. Då dyker en karismatisk värvare upp som ”sålde in mig på islamismens ideologi i islams namn”.
Maajid Nawaz betonar även i artikeln att islamism inte är islam. ”Islamism är politiseringen av islam, önskan att pådyvla hela samhället en version av islams uråldriga tro.” Islamisterna utnyttjar unga sårbara människors politiska missnöje i syfte att få dem att ta avstånd från samhället och ge dem en känsla av att tillhöra ett alternativ. Islamisterna utnyttjar identitetspolitiken till att skapa ett ”vi” i motsats till ”de” för att den vägen kontrollera gruppen och ta på sig rollen som den islamiska trosgemenskapens enda ”representanter”.
Han säger att en av jihadisterna som mördade den unga soldaten skrek till de förbipasserande: ”’Ni’ har ockuperat ’våra’ länder.” Att sprida den här känslan av en exklusiv muslimsk utsatthet, säger Nawaz, är avgörande i fanatiseringsprocessen [radicalisation process]. Han säger att han i flera år efter mordet han var vittne till och inte försökte förhindra fortsatte med sin hatpropaganda och värvade medlemmar till Hizb. Han säger att man inte kan ge säkerhetspolisen skulden för mordet på soldaten. Så länge det finns knivar till hands går mord inte att förhindra. Det enda sättet, säger Nawaz, att förhindra sådana dåd i framtiden är att förse de arga unga männen från islamiska miljöer med alternativa organisationer.
Maajid Nawaz om mullornas makt i Pakistan
År 2015 gav Maajid Nawaz tillsammans med den kompromisslösa amerikanska religionskritikern Sam Harris ut den lilla boken Islam and the future of tolerance. A dialogue. Det är en dialogbok alla Sveriges politiker, myndighetspersoner och journalister bör läsa. Boken är en allvarlig strävan att reda ut begreppen och motverka intolerans.
Maajid Nawaz vill påverka både länder där islams trosfränder är i majoritet och länder där de är i minoritet och säger att han strävar efter en koalition av människor som är överens om några grundläggande universella religionsneutrala värderingar som sekularism
(religion och politik är åtskilda), demokrati och mänskliga rättigheter (s. 77). Quilliam har startat en gräsrotsrörelse i Pakistan kallad Khudi som ett slags sekulär motsvarighet till Muslimska brödraskapet för att popularisera en demokratisk kultur i landet därför att Quilliam tror på aktivism inom civilsamhället som ett medel att åstadkomma förändringar, säger han (s. 82).
Innan jag går in på dialogboken ger jag ett referat av en artikel Nawaz skrev i The Daily
Beast 1 februari 2016, ”Islamicide: How the Mulla Mafia is Destroying Pakistan” här. Han berättar om en 15-årig pojke som högg av sig handen för att han räckt upp den och svarat fel på mullans fråga om vilka av de närvarande under hans predikan som älskade sin profet. Alla räckte upp handen. Nästa fråga löd: ”Vilka av er tror inte på den Heliga Profetens läror?” Pojken hörde fel och trodde att första frågan om han älskade profeten upprepades och räckte snabbt upp handen. Han blev fullkomligt tillintetgjord när han inför ett hundra personer fick höra att hans svar var hädelse och lämnade snabbt platsen och begav sig hem.
Det som sedan hände, skriver Nawaz, gjorde honom ömsom chockerad, generad, rasande och deprimerad. Pojken gick in i faderns redskapsbod och placerade handen under gräsklipparen och högg av den. Han ska ha sagt: ”Handen som begick hädelse ska huggas av.” Han hyllades av mullan som kallade honom en som verkligen älskar sin profet. Han hyllades av släkt och grannar som kom på besök, kysste hans vänstra hand och stoppade en slant i hans ficka. Nawaz använder ordet islamicide och med det menar han Pakistans
kollektiva självmord.
Nawaz beskriver hur landets regerande parti förberett en lag som skulle förbjuda pedofili, ”’barnäktenskap’ med en förskönande omskrivning”. Men i huvudstaden fanns en mullamaffia med en lika inskränkt världsbild som mullan i pojkens hemby som prisade självstympningen. Lagen var tänkt att skärpa straffet för dem som gifte sig med minderåriga och samtidigt höja åldersgränsen för äktenskap till 18 år. Något som år 2016 inte borde vara kontroversiellt, skriver Nawaz, men i Pakistan är man så rädd för att anklagas för hädelse att det räcker med hot om anklagelse. Och det var precis det som hände. Pakistans Council of Islamic Ideology förkunnade att det var en förolämpning mot profeten Muhammed att förbjuda pedofili, för hade han inte gift sig med en nioårig flicka vid namn Aisha kanske? Mullorna deklarerade att alla som tänkte ge sitt stöd till lagen var att betrakta som hädare. Och hädelse är straffbart med döden. ”Parlamentet kan inte stifta lagar som går emot den heliga Koranens och sunnas läror”, sa ordföranden i Council of Islamic Ideology. Lagförslaget drogs omedelbart tillbaka. ”Mullamaffian hade vunnit igen”, skriver Nawaz.
Han skriver också hur han sörjer Pakistan, en gång Sydasiens hopp ”där muslimer inte längre kommer att betraktas som muslimer och hinduer inte längre betraktas som
hinduer” utan som medborgare först och främst. Han skriver att likt alla ruttna gangstergäng som använder hot för att skaffa sig makt så stärker varje seger den pakistanska
mullamaffians grepp, definitionen av hädelse omfattar mer och mer och utnyttjas nu även för att skydda pedofiler.
Nawaz skriver att alla är livrädda. Mullamaffian verkar vara oövervinnelig. Att kränka den är uppenbarligen detsamma som att kränka Gud, och den som kränker den Barmhärtige förtjänar tydligen döden. ”Men detta har, förstås, ’inget att göra med islam’.” Nawaz ger några steg i Pakistans historia som lett fram till mullornas makt och skriver att kanske är det dags nu för alla som desperat klänger sig fast vid minnet av det sekulära Pakistan som en gång var, det som kunde ha blivit, att ge upp. Men så tänker han på pojken, på barn”brudarna”, offren för saltsyreduscharna och alla som kämpar för frihet, alla som gett sina liv i kampen mot vansinnet, alla ljus som tänds efter varje terrorattack i en modig handling mot extremisterna och tvingar sig att påminna sig att Pakistan lever.
Lever Sverige?
I dialogboken är Maajid Nawaz och Sam Harris överens om att sekularism innebär att en mur bör resas mellan religion och politik, att individens religion eller avsaknad av religiös tro är den enskilda individens ensak (2015, s. 30). När det gäller islam talar de i termer av koncentriska cirklar. Cirkeln längst in består av jihadister som Islamiska staten, Boko
Haram al-Qaida, al-Shabaab. Nästa cirkel är en större grupp islamister. Jihadism och islamism är politiserade nutida tolkningar av islam och jihad. Politiska islamister, säger Nawaz, försöker införa sin tolkning av islam via valurnorna genom att bilda politiska partier och bidar sin tid tills de kan infiltrera samhällsapparaten inifrån. [I Sverige går utvalda islamister med i existerande partier.] Militanta islamister vill ändra samhället utifrån i ett enda drag. Han kallar den innersta cirkelns Islamiska staten och al-Qaida för globala jihadister. Sedan finns de regionala jihadisterna som Hamas och Hizbollah. Jihadisterna är i minoritet bland islams trosfränder, men de är de mest välorganiserade, säger han (s. 19).
Maajid Nawaz om Muslimska brödraskapet
Islamisterna är en betydligt större grupp, men fortfarande i minoritet bland islams trosfränder, säger Nawaz, och tar Muslimska brödraskapet i Egypten som exempel. Muslimska brödraskapet, världens äldsta och största islamistiska rörelse grundad 1928, otroligt välorganiserad i Egypten, fick vid den första valomgången av de fria valen enbart 25 procent av rösterna. På andra plats kom den störtade diktatorn Mubaraks tidigare premiärminister med 24 procent. Den enda procentens övervikt var inte tillräckligt för att Muslimska brödraskapet skulle kunna utropa sig som segrare. Vid presidentvalet mellan de två fick Brödraskapets Muhammad Mursi 51 procent. Nawaz säger att det kan tolkas som om folket röstade på Mursi för att förhindra att Mubaraks man kom tillbaka till makten. Utgår man från den första valomgången då Muslimska brödraskapet stod på topp under sin långa historia fick de bara en fjärdedel av rösterna. Nawaz säger att han tar Egypten som exempel
eftersom Brödraskapet där är exceptionellt populära och om de i Egypten bara fick 25 procent vid första valomgången är de sannolikt mindre populära i andra länder där islams trosfränder är i majoritet (s. 20, 21).
Nästa cirkel, som Nawaz kallar de konservativa, är enligt honom den största. Han använder på nytt Egypten som exempel och säger att Egypten är ett religiöst konservativt land men att 75 procent vid första valomgången inte stödde Muslimska brödraskapet, vilket kan tolkas som kanske den mest omfattande protesten i landets historia. Nawaz beklagar att Brödraskapet störtades av en militärkupp snarare än genom fria val. Han nämner Tunisien som ett annat exempel på att majoriteten av islams trosfränder inte vill styras av islamister.
De konservativa tar avstånd från politisk islam men är extremt konservativa när det gäller familj och livsstil. De som Nawaz hänför till gruppen konservativa behöver inte nödvändigtvis vara utövare av islam men deras värderingar tenderar att spegla traditionella islamiska värderingar. De konservativa avfärdar politisk islam för att de vill ha rätten att själva bestämma över sin tolkning av islam. De konservativa kan vara till hjälp när det gäller att hålla stånd mot islamisterna men sätta sig på tvären när det gäller kvinnors rättigheter och jämlikhet, vilket komplicerar arbetet för mänskliga rättigheter och gör det mycket, mycket svårt för dem som vill reformera tolkningen av islam, säger Nawaz (s. 25–27).
Utöver de grupper Nawaz räknat upp finns en liten grupp som han kallar ”reform
Muslims” och nämner Storbritanniens främsta reformteolog dr Usama Hasan. Denna grupp arbetar med att både gå i närkamp med islamisterna och reformera några av trons mest konservativa tolkningar. Nawaz hoppas att reformatorerna kommer att vara framtiden och om han har något att säga till om så kommer de att bli det. Nawaz poängterar i
dialogboken att Quilliam är en sekulär organisation men genom att lyfta fram pluralismen inom såväl nutida som äldre tolkningstraditioner kan Quilliam utmana islamisternas och de extremkonservativas religiösa dogmer och främja mänskliga rättigheter och det han kallar ”democratic culture”. Han säger att detta ibland har lett till att konservativa som från början varit Quilliams allierade mot islamisterna blivit upprörda och om det inte vore för att Quilliam verkade för mänskliga rättigheter skulle dessa konservativa fortfarande ha varit Quilliams allierade. ”Men”, säger han, ”vi kan inte fortsätta att tiga om kvinnors rättigheter och personliga frihet” (s. 28).
Maajid Nawaz om den regressiva vänstern och medlöparna
Maajid Nawaz, som är medlem i det socialliberala brittiska partiet Liberal-Democrats,
säger att det pågår ett enormt svek från det han benämner den regressiva vänstern och kallar dem rasister (reverse racists). Han är inte nådig i sin kritik av denna regressiva vänster som han menar inte är sena att kritisera allt som har med deras ”egen” västerländska kultur att göra under sken av att vara progressiva samtidigt som de ”censurerar liberala islambekännare som försöker göra samma sak inom islam och i stället väljer att ta parti för varenda regressiv reaktionär som står att finna med hänvisning till ’kulturell autenticitet’ och antikolonialism” (s. 49). Nawaz använder även uttrycket medlöpare (fellow travelers). De tror att de gör islams trosgemenskap en tjänst när de kritiserar väst och samtidigt ger sitt tysta stöd till praktiskt taget varenda fascistiska och teokratiska regim i hela världen som styr i islams namn (s. 50). I själva verket prisger dessa medlöpare med sin tystnad alla islambekännare, som strävar efter reformer, åt regimer och principer som inte sällan vill straffa dem med döden (s. 52).
Maajid Nawaz är i dialogboken lika kritisk till identitetspolitiken som han hävdar prioriterar grupprättigheter framför individens autonomi inom minoritetsgrupper (s. 51).
Han diskuterar olika metoder att förhålla sig till islams texter och talar om islam som en andlig resa snarare än en uppsättning lagar och regler (s. 78, 79, 89). Han säger att det är alla islamtroendes uppgift att utmana hela idén om att pådyvla andra islam eftersom det skadar inte bara icke-islambekännare, det skadar också islam och islams trosfränder (s. 112).
Segerstedtinstitutet, den svenska regressiva vänstern och medlöpare
Vid Segerstedtinstitutets invigning i augusti 2015 var religionsprofessorn Mattias Gardell inbjuden som en av talarna. Det är samma sak som att låta Muslimska brödraskapet inledningstala. Det är en skandalös besudling av allt det liberalen Torgny Segerstedt och hans dotter Ingrid Segerstedt Wiberg stod för. Mattias Gardell är Muslimska brödraskapets
torped och vägröjare i Sverige. Med censurordet islamofobi mejar han ner all kritik som riktas mot Muslimska brödraskapets olika föreningar och verksamheter. Tillsammans är de Sveriges motsvarighet till Pakistans mullamaffia.
Frågan om Sverige lever är verkligen befogad. Eller är alla, på grund av denna mulla-
maffias starka ställning, livrädda att säga fel ord?
Religionsvetaren Pierre Durrani skriver i tidskriften Respons nr 5 2015 i sin recension av Hanna Gadbans bok Min Jihad. Jakten på liberal islam att han under 1990-talet studerade på en fransk folkhögskola kopplad till Muslimska brödraskapet, var medlem i Brödraskapet i två år och var i tio år ledamot i Sveriges unga muslimers, SUM:s, styrelse. En man med inblick i islamisternas verksamheter i Sverige med andra ord. Recensionens rubrik lyder: ”Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism”. Durrani skriver bland annat: ”En annan, i mina ögon långt större, utmaning är det närmaste totala grepp över muslimska organisationer som den så kallade moderata islamismen med Muslimska Brödraskapet i spetsen har i Sverige och i övriga västvärlden.” Durrani ställer sig frågan hur man ska bemöta islamism och svarar: ”Med kunskap om islamismens bredd, en klar urskiljningsförmåga, en principfasthet som vågar värna västvärldens egna kärnvärden och konsekvens.” Det innebär att öppet erkänna att islamister existerar i Sverige och synliggöra vilka de är, vilket Sveriges islamologer hittills vägrat göra med motiveringen att det är islamofobi och rasism att över huvud taget tala om islamism och islamister i Sverige.
Pierre Durrani intervjuas i tidningen Brand nr 1 2015 av Mathias Wåg här och säger följande om Muslimska brödraskapet:
“Under 80-talet så etablerade sig Muslimska brödraskapet här. Med det svenska socialdemokratiska samhällets totala fokus på en offentligt organiserad partner så fick man lite hjälp att organisera sig. Man kunde söka pengar för att starta projekt och så vidare.
Eftersom många människor som tyr sig till den så kallade moderata islamismen ofta är universitetsstuderande, medelklass eller grupper av människor som har lite mer knowhow och entreprenörsdrift, fick de snabbt ett organisatoriskt försprång. Så idag har Muslimska brödraskapet en i det närmaste total dominans inom det så kallade muslimska civilsamhället – ett begrepp som för övrigt lanserats av Muslimska brödraskapet.”
Pierre Durrani säger vidare:
“Muslimska brödraskapets organisation liknar en frimurarorganisation där man svär en ed och då ingår i samma andliga brödraskap över hela planeten – och det är det viktiga!
Sedan kan man skapa nästan vilka organisationer som helst som stödjer det här arbetet i offentligheten. Om man får frågan ”är ni Muslimska brödraskapet” så svarar man sanningsenligt ”Nej, vi är inte Muslimska brödraskapet. Vi är Islamska Förbundet”. Och det stämmer eftersom man då kan prata om den här externa strukturen med organisationsnummer som en svenskmuslimsk organisation. Skulle man ställa frågan på ett annat sätt så skulle de troligen inte förneka kopplingen heller – för att Muslimska brödraskapet är ett andligt nätverk som kan manifestera sig i många olika externa organisationer.
Därigenom är Muslimska brödraskapet en väldigt komplex organisation. Det finns dels en insida och en utsida. Det finns dessutom en rätt stor variation på utsidan. I det idémässiga innehållet finns det också variationer, men det finns ändå en enhetlighet i att man gillar Hassan al-Banna [Muslimska brödraskapets grundare], medelvägsislamen, sina lärda, man har al-Qaradawi och några stycken till som man upphöjer. Omar Mustafa har kallat al-Qaradawi islams egen påve, vilket han absolut inte är såklart. Han är ju den så kallade moderata islamismens egen påve utan tvekan, men det är en extremt reaktionär och antisemitisk person, en person som hyser värderingar som är way beyond mer högerextrema än Sverigedemokraterna.”
Muslimska brödraskapets ”medelvägsislam” syftar till att islamisera Sverige och på lång sikt upprätta ett kalifat. Detta vet Mattias Gardell.
Den 29 maj 2015 bjöd Botkyrka kommuns Mångkulturellt centrum, MKC, tillsammans med Open Society Foundation in till ett frukostseminarium om islamofobi. Mattias Gardell höll ett föredrag. Efter föredraget satt han i en panel tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa, förbundsordförande Sveriges unga muslimer, SUM,
Osman Adem, nytillträdd förbundsordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR, och Fatima Doubakil, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK. En bild i tidningen Södra Sidan 9 juni 2015 visar paneldeltagarna här. I ingressen till artikeln står följande grova generalisering av islams trosgemenskap, som ju inbegriper såväl Saudi-
arabien som Islamiska staten, IS: ”Det finns inga skillnader mellan muslimer och ickemuslimer när det kommer till värderingar, hur man ser på demokrati, yttrande- och tryckfrihet och vad en god människa är. Det menade Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap, under MKC:s frukostseminarium om islamofobi.” I brödtexten står: ”Muslimer i Sverige ställs ofta till svars för brott som andra muslimer begår i andra länder, menar Mattias
Gardell. Det handlar om rasism utan biologiska raser. Rastänket bäddas istället in i kultur och religion.” Gardell rabblar upp postkolonialisternas standardfraser, hans stående desinformationsteknik.
Mattias Gardell använder sin universitetstitel till att ge det samhällsomstörtande
Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige legitimitet. År 2005 publicerade han boken om politisk islam med den utmanande titeln Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam. Det är just att utmana Mattias Gardell ägnar sig åt. Från sin hemvist på ett skattefinansierat universitet utmanar han den svenska nationalstaten och den representativa demokratin till fördel för ett totalitärt styrt parallellsamhälle med det långsiktiga målet att upprätta ett kalifat. Gardell avtackar i boken flera Muslimska brödraskapsaktivister.
Mattias Gardell är en av de få personer i Sverige som verkligen är inläst på politisk islam. Sin lärdom använder han inte för att belysa purdahflickors och purdahkvinnors kringskurna fri- och rättigheter och ge svenska folket ett kunskapslyft om faran med politisk islam i en representativ demokrati, vilket han hade kunnat göra med tanke på hur hyllad han är på Dagens Nyheters och Aftonbladets kulturredaktioner. I stället sprider han desinformation om Muslimska brödraskapet med hjälp av ord som ”islamdemokrati” och ”folkhemsislamister”, ord han använder i boken för att beskriva Muslimska brödraskapets verksamhet i diktaturens Egypten under Hosni Mubaraks regim på 1980- och 1990-talen. Muslimska brödraskapets verksamhet i Egypten kan inte överföras på en välfärdsstat som Sverige. En verksamhet som underifrån och inifrån, hur fredliga metoderna än är, arbetar för att störta den existerande svenska regimen (folkvald riksdag och regering) utgör ett
reellt hot mot vårt öppna samhälle.
För att, som Gardell säger, göra framställningen begriplig för läsare i Sverige placerar han in ideologerna Banna, Qutb och Mawdudi och deras vision om politisk islam på en höger-vänsterskala, utifrån deras familjebakgrund. Mawdudis vision är höger, Bannas centervänster, Qutbs framstår, enligt Gardell, närmast som ”socialdemokratisk i broderskaparnas tappning” (2005, s. 41). Det skulle innebära att Socialdemokraternas Broderskapsrörelse, numera Tro och Solidaritet, har en gudsstat, en teokrati, som vision för sin verksamhet och tar avstånd från lagar stiftade av människor.
Gardell vill betona skillnaden mellan de tre ideologerna, om de är marknadsfundamentalister eller för blandekonomi. Det är en alldeles för grov och missledande uppdelning och speglar Gardells egen ideologi. När det gäller Sayyid Qutb gör Gardell en uppdelning mellan Qutbs tidiga verk och Milstolpar och kallar det ”Från folkhemsislamism till avant-
gardism”. Gardell skriver: ”Många av dem som idag med ickevåldsmetoder söker etablera det islamiska samhället underifrån läser den tidige Qutb, medan aktivister i de radikala miljöer som förespråkar väpnad kamp influerats av tankegångar hos den senare Qutb” (s. 71). ”Medan många i dagens ickevåldsinriktade islamistiska huvudfåra distanserar sig från Milstolpar som ’överdriven’, lyfter man ofta fram Social rättvisa” (s. 72). Detta stämmer inte in på Ed Husains beskrivning att Qutbs Milstolpar var obligatorisk läsning för medlemmarna i Mawdudis Jamaat-e-Islami i London under 1990-talet och att boken för islamister är att betrakta som motsvarigheten till Kommunistiska manifestet. De islamister Ed Husain avser predikade inte våld. Dessutom säger Ed Husain att Qutb var influerad av både Mawdudi och Hizb ut-Tahrirs grundare Nabhani när han i fängelset skrev Milstolpar.
Gardell betonar att Qutb visserligen tog avstånd från alla försök att jämföra en islamisk samhällsordning med samhällsordningar konstruerade av människan (s. 73), men att
Gardell ändå gör jämförelsen för att underlätta för svenska läsare. Han skriver: ”Den ekonomiska modell Qutb framhåller som islamisk framstår som klassisk socialdemokrati” (s. 76). Det är en avsevärd skillnad mellan en samhällsordning baserad på Allahs lag och en samhällsordning baserad på Sveriges rikes lag, vilken ekonomisk modell man än valt.
Gardell delar in politisk islam i en väpnad falang och en fredlig reformistisk falang. När han diskuterar Muslimska brödraskapet i Egypten skriver han att huvudfåran inom politisk islam betonar social rättvisa och medborgerliga fri- och rättigheter, det han benämner ”folkhemsislamism”. Men de medborgerliga fri- och rättigheterna gäller inte kvinnor, vad Gardell än låter påskina. Han skriver att reformisterna kallar sig wasatteyya, ”mittfåran”, och menar att det i sammanhanget betyder ”att man tar avstånd både från det konservativa islamiska etablissemanget som lierat sig med staten och kapitalet, och från de väpnade grupperna som med våld vill störta regimen och införa den ideala islamiska samhällsordningen uppifrån. Istället har man anammat strategin att med fredliga medel
gradvis bygga det islamiska samhället underifrån genom fackföreningar, student-
organisationer, folkrörelser och välfärdsinrättningar” (s. 121).
Mattias Gardell beskriver hur ”mittfåran” i Egypten går till väga för att nå sitt mål. ”Istället för att öppet och ’förhastat’ konfrontera staten väljer man att följa Bannas teori om gradvis islamisering genom att forma ett myller av koncentriska cirklar som sakta binds samman. Islamistiska aktivister rekommenderas att börja med familjen, sedan vänner och grannar, därefter islamiseras kvarteret, stadsdelen, byn staden, distriktet. Staten skall penetreras med samma, långsamma och underifrån kommande strategi: istället för att söka påverka president och regering utgår de från enskilda tjänstemän och arbetar sig upp genom hierarkin.” Gardell fortsätter: ”Genom att etablera ett parallellt islamiskt samhälle inom samhället hoppas de sakta växa i styrka och omfatta allt fler människor och institutioner, för att sedan se den auktoritära staten falla samman, sprängas inifrån och eller omvandlas, varpå den islamiska (r)evolutionen är ett faktum” (s. 164).
Det är detta parallella islamistiska samhälle och denna (r)evolution överflyttad till Sverige Mattias Gardell genom att liera sig med Muslimska brödraskapets nätverk också aktivt arbetar för att realisera, exempelvis genom att på MKC i Botkyrka hålla föredrag om
islamofobi och den vägen bearbeta enskilda tjänstemän.
Mattias Gardell skriver positivt både om Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog TV-predikanten Yusuf al-Qaradawi och den i boken avtackade Azzam Tamimi som representanter för det Gardell kallar ”islamdemokrati” (s. 157, 158). Båda har fällt extremt judefientliga kommentarer, båda är extremt kvinnofientliga. Det är just Gardells bruk av positivt laddade ord om politisk islam och islamister som inte är kopplade till väpnad kamp som gör hans framställning så vilseledande. Politisk islam kan över huvud taget inte kombineras med demokrati enligt Sveriges grundlag, att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, inte från ett osynligt väsen vars avsikter jordiska män påstår sig kunna tolka.
Boken Bin Ladin i våra hjärtan ingår som ett delprojekt i forskningsprojektet Konflikt
eller fredlig samexistens? finansierat av Riksbanken. Huvudman för forskningsprojektet var David Westerlund. Genom att släppa igenom en så ideologiskt färgad rapport där definitionen av politisk islam kopplas till ekonomiska begrepp som marknadsfundamentalism och blandekonomi och döljer Muslimska brödraskapets judefientliga och kvinnofientliga agenda har David Westerlund aktivt bidragit till att universiteten förvandlas till
ideologifabriker.
Det är skrämmande att Open Society Foundation står som medarrangör till frukostmötet om islamofobi 29 maj 2015 där Mattias Gardell tillsammans med Muslimska brödra-
skapets Rashid Musa, Fatima Doubakil och Osman Adem bjudits in till panelsamtal, denna grupp som målmedvetet arbetar på att stänga vårt öppna samhälle.
Fortsättning följer i ett senare inlägg.
Mona Lagerström fil dr