Kapitel 2. Katastrofen på Södersjukhusets
kvinnoklinik 1997

”Välkommen till avdelning XX. Tid för inläggning måndagen den 3 februari 1997, klockan 09.00”, stod det i brevet från Södersjukhuset. Operationen skulle ske nästa dag.

Hon hade kunnat åka till Italien under julen som planerat, tänkte hon när hon med den kalla morgonluften brännande i strupen promenerade Ringvägen upp till sjukhuset som hon aldrig tidigare hade varit på. Hon hade väntat och väntat på kallelsen, trott att akut innebar snabb operation, eftersom hon inte fick bli uppsatt på Sophiahemmets väntelista som var på tre månader.

Det hade slutat snöa. Trottoaren var skottad, en halvmeterhög snövall tornade upp sig längs med gatan, men gångbanan var fortfarande full med knaggliga isfläckar som hon försiktigt rundade. Det var ju onödigt att råka ut för ett benbrott när hon var på väg till en operation som hon väntat i sex veckor på. Hon gick förbi Zinkensdamms idrottsplats och Tantolunden, den gröna oasen på Söder med sina pyntade kolonistugor. I fickan låg en liten lapp där hon från kartan klottrat ner vilka gator hon skulle svänga in på för att komma till sjukhuset.

Förutom axelremsväskan bar hon på en tung väska. Hennes steg var lika tunga som väskan när hon svängde in på Tantogatan och sedan Marmorgatan och letade efter den rätta öppningen ut mot sjukhuset som låg högt uppe på ett bergskrön.

Hon hade inte bott så många år i Stockholm, hon var rastlös, hade lätt för att drabbas av leda, var född med ett kroniskt behov av intellektuella utmaningar. Hennes absoluta radiofavorit som barn var forskningsresanden Sten Bergman. När han berättade om sina expeditioner i främmande land satt hon uppkrupen i den röda galonsoffan i vardagsrummet i barnrikehuset där hon växte upp och lyssnade intensivt och längtade ut, ut, långt bort. Hon reste ut, emigrerade till och med, återvände till Sverige, reste ut igen, fick aldrig nog av det förväntansfulla pirret inför det okända. Hon hade lätt för att få vänner. Och hennes yrke var gångbart över hela världen.

Operationen som skulle ske nästa dag var dock inte något okänt, något att se fram emot med ett förväntansfullt pirr i magen. De närmaste veckorna var alltför förutsägbara, för att inte nämna de allra närmaste dagarna. Hon hade sovit dåligt denna sista natt inför sjukhusvistelsen. Hon gruvade sig för att än en gång i ett litet rum påtvingas en oanständigt intim samvaro med främmande människor och främmande ljud – rosslingar, jämmer, sköterskornas spring, lampor som tändes mitt i natten och väckte henne – när hon var som mest utsatt och som allra mest i behov av privat avskildhet. Vid det laget hade hon ur bokhyllan plockat fram Isaac Bashevis Singers bok så många gånger att hon kunde beskrivningen av hans oro inför att behöva dela hytt med en främling under överresan till New York utantill. Det var en tröst att hon hade åtminstone en själsfrände.

Sin äventyrslust till trots var hon ingen kollektiv varelse, hade aldrig varit det och skulle aldrig bli det. Inte som frisk, och definitivt inte som sjukling i behov av operation. Redan som barn hade hon ett starkt behov av att kunna stänga av den yttre verkligheten när alla ljud blev för påträngande och gå in i en annan verklighet, en tystare verklighet, böckernas verklighet, sin egen inre verklighet. ”Du lever i ditt huvud!” skrek en man en gång ilsket och uppgivet innan han smällde igen dörren och för alltid var borta ur hennes liv. Hon hade ingen fallenhet för att behaga, vara till lags, sudda ut sig själv. Hon inrättade sitt liv utifrån sina egna behov. Men allt gick inte att ordna i sitt liv. Det fanns en påtaglig inre verklighet i hennes kropp som hon inte hade någon kontroll över, detta som börjat växa i henne. Detta påtagliga, som vuxit sig stort som en apelsin på bara ett år. Eller kanske på bara några månader?

Inför det här kirurgiska ingreppet var hon äldre, mer erfaren i fråga om sjukdomar och hur livet kan ta en tvärvändning på bara några sekunder än den gången i Los Angeles när hon var arton år och plötsligt låg i en sjukhussäng i ett svalt rum och väntade på sömnen natten före den akuta operationen och trodde att hon var odödlig. Den här gången visste hon att alla operationer innebär en risk, att man kunde få infektion i såret och dö, att hjärnan kunde få syrebrist under operationen och man tvingades leva resten av livet som ett kolli. Hon visste vilka smärtor som väntade när hon vaknade ur narkosen och hela buken var ett enda paket. Sega Råttan var ingenting mot de smärtorna. Hon skulle vara hjälplös. Den tunga väskan skulle hon aldrig klara av att bära hem, inte att promenera hem heller. Letty hade lovat att hämta henne, hon ägde en bilverkstad och kunde ta ledigt när hon ville.

Väskan var tung därför att hon, förutom toalettsakerna, hade packat ner sin kassettbandspelare, extra batterier och flera talböcker som hon lånat på Kulturhusets Läsesalong. Hon hade aldrig prövat talböcker tidigare. På de vanliga biblioteken verkade de böckerna bara vara till för synskadade. Under den tunga vandringen upp till sjukhuset på bergskrönet hoppades hon innerligt att talböckerna skulle hjälpa henne att stänga ute alla obehagliga sjukhusljud.

Hon gick ofta till Kulturhusets Läsesalong. Hon tyckte om Läsesalongen för att den hade en så kosmopolitisk atmosfär. Det satt folk från världens alla hörn i fåtöljerna och läste tidningar, tidskrifter och böcker, vilket fick henne att känna att Sverige inte var så avlägset i alla fall, trots att landet var så litet och obetydligt sett i ett internationellt perspektiv. Det fick man i och för sig inget intryck av när man bodde i Sverige, då kunde man tro att Sverige var världens medelpunkt, världens samvete, världens gudvetallt. Men så snart man var bosatt i en annan världsdel insåg man att Sverige var som ett knappnålshuvud på den internationella arenan, ett land långt där borta i världens utkant som oftast förväxlades med Schweiz.

På Läsesalongen brukade hon låna hem utländska tidskrifter som var några veckor gamla och en gång upptäckte hon hyllan med talböcker på engelska. Några dagar före inskrivningen, trots snön som vräkte ner, plockade hon fram ett par plastkassar, drog kapuschongen över huvudet, spände upp paraplyet och gav sig ut i ovädret. Till hennes besvikelse var det nästan tomt på den engelska talbokshyllan. Hon lyfte ner A. S. Byatts Possession: A Romance, De besatta på svenska, som fått mycket uppmärksamhet för några år sedan. Därför brydde hon sig inte om att ögna igenom sammandraget på baksidan. Hon låg alltid åratal efter med läsningen av böcker som var omskrivna. Ofta blev det aldrig av att hon läste dem. Men författarnamn och boktitlar fastnade i hennes minne och när hon stod rådvill på biblioteket eller framför en hylla med pocketböcker i bokhandeln kunde ett författarnamn eller en boktitel dyka upp av sig själv och med en inbjudande röst viska, ”ta mig”, ”ta mig”, ”jag kommer att skänka dig en vidunderlig läsupplevelse”.

Hon hörde lockropen ljuda i öronen när ögonen for över Evelyn Waughs namn. Det författarnamnet lagrades för alltid i hennes minne efter den bländande engelska TV-serien En förlorad värld och utan att tveka tog hon ner A Handful of Dust (En handfull stoft). Sedan ljöd inga fler lockrop.

Hon gick vidare till den svenska hyllan och hur det nu kom sig så valde hon också En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn. En bok om Stalins fångläger. Med tanke på den nära förestående påtvingade vistelsen i en avgränsad miljö var lockropen inte tillnärmelsevis så inbjudande som när hon såg Evelyn Waughs namn. Men boktiteln om Stalins fångläger hade också fastnat och någon gång skulle hon läsa romanen hade hon tänkt. Boken hörde hon talas om redan under sin tid i Los Angeles mitt under kalla kriget och den kommunistskräck som genomsyrade den amerikanska nationen. Var det skadeglada artiklar hon hade läst? Antagligen. Hon hade läst en hel del artiklar om det socialistiska Sverige också, om hur cementgrått och trist det svenska samhället var och om hur lydiga svenskarna var, grå soldater i ett grått soldatland.

Talböckerna var det sista som stod på hennes lista med förberedelser inför operationen. Hon hade ordnat med vikarier en månad framåt. Lägenheten var städad, man skulle kunna säga storstädad. Hon hade till och med rivit ut garderoberna och torkat rent, men skåpen i köket lät hon bli. Det fanns ju gränser för allt. Frysen var dock fylld. Matkasse efter matkasse hade hon burit hem och bakat bröd, lagat kåldolmar, spaghettisås, lammgryta, kycklinggryta, kalops och frusit in i portionsförpackningar, liksom råris och pasta. Kokt potatis smakade inte gott när man frös in den själv, den fick en sliskig söt smak, men potatismos gick utmärkt. Hon hade kokat den största grytan full med potatis, mosat och slevat upp i lagom portioner på en bricka täckt med bakplåtspapper och sedan lagt de styckfrysta portionerna i stora plastpåsar. Och gjort likadant med rotmos.

Allt var förberett för en månads konvalescens utan stressmoment när hon låste dörren på måndagsmorgonen. Grannarna hade lovat hjälpa henne att bära hem mjölk och frukt och andra färskvaror. Så långt hade hon i alla fall kontroll. Och hon visste hur hon skulle komma hem från sjukhuset. Det kändes tryggt när hon kryssade sig fram längs trottoarerna i ett försök att undvika de isblanka plättarna som låg utspridda på alldeles för många ställen. Hon var glad och tacksam över att både Letty och Rigmor tagit ledigt från sina karlar i går kväll och bjudit henne på en italiensk restaurang i Gamla stan som plåster på såret över den inställda Italienresan. Eftersom Rigmor gjorde många affärsresor till Italien var det hon som valde vinet och föreslog vilka rätter de skulle beställa. De åt gott, drack vin och skrattade mycket. De hade träffats på en kurs i kvinnoförtryckets historia.

Så olika Rigmor och Letty är, tänkte hon, och ändå var de som två sammanflätade händer som blev till en enda hand. Rigmor, inköpschef på ett stort företag, hus i en burgen villaförort, fortfarande gift med samma man, två barn och sommarställe i skärgården. Letty, som liksom Hellvig flyttat runt i sitt liv, hade enligt familjelegenden ett par droppar zigenarblod i ådrorna, från en avlägsen släkting några sekler tillbaka som ingen kom ihåg namnet på, men av solidaritet med Katarina Taikons kamp var hon angelägen om att hålla legenden vid liv och hade en nästan beskyddande inställning till landets nyinflyttade, vilket kanske inte alla nyinflyttade skulle ha uppskattat. Hon skällde ogenerat ut den som undslapp sig minsta antydan till negativa uttalanden om ”våra invandrare” som hon uttryckte det, och då menade hon inte zigenarna, som var svenskar sedan urminnes tider. Sina anställda kvoterade hon in för att kunna nå en så bred kundkrets som möjligt. Ibland fick man ett intryck av att det tjattrades på all världens språk i hennes bilverkstad. På dagtid reparerade hon vanliga bilar och på fritiden restaurerade hon veteranbilar, hennes passion. Hon hade varit gift ”några gånger” men aldrig tagit emot ett öre av sina män. Bilverkstaden hade hon jobbat upp från ”en skiftnyckel”, som hon uttryckte det. Just nu var hon särbo. Kanske var det mer korrekt att säga att hon hade tagit ledigt från bilarna än från sin karl för att gå på restaurang.

Emellanåt roade de tre bekantskapskretsen med små dockteatersketcher om samhällsföreteelser som retade gallfeber på dem. De hade blivit riktigt skickliga på att hantera dockorna som Hellvig skapade. Hon var mest van av de tre att sy. Hennes mamma var sömmerska och hon växte upp med nål och tråd och sydde kläder till sina dockor i stället för att leka med dem.

På den italienska restaurangen var inte dockfigurerna med, så de illustrerade med sina egna kroppar. Hellvig låtsades att hon redan var opererad och hade drabbats av en hjärnskada och vinglade hit och dit i stolen.

– Ni hälsar väl på mig på hemmet? sluddrade hon. Alla tre skrattade och beställde in mer vin. Det hjälpte till att dämpa spänningen inför den uppslitsade buken.

De var allvarliga också. SYNDEN hade plötsligt blivit ett debattämne igen i Sverige. Det som unga svenska kvinnor hade varit så ökända för utomlands på femtio- och sextiotalet, innan sex, droger och rock’n roll blev ett begrepp världen över. SYNDEN som var SYND och SKAM även i Sverige. SYNDEN och SKAMMEN som hade sin hemvist mellan unga kvinnors ben. Att vara tonårsflicka i femtiotalets Sverige innebar att oron och rädslan att få barnförlamning var ingenting mot oron och rädslan att bli med barn utan att vara gift. Värre SKAM fanns inte.

Nu hade SYNDEN och SKAMMEN, placerad mellan svenska ogifta kvinnors ben, blivit aktuell igen, mitt i Sverige! Nu, när det inte var en skam längre att få barn utan att vara gift. Nu, när man inte ens behövde gifta sig för att bo tillsammans. Unga utlandsättade kvinnor som ville ha samma rättigheter som svenskättade kvinnor, gå ut och dansa, träffa killar, skaffa en utbildning, drog SKAM över sin familj.

I december ströps en femton år gammal flicka i Umeå av sin bror och sin kusin för att hon ville ha samma rättigheter som svenskättade unga kvinnor att gå på diskotek. Familjen var från Irak.

Trettondagsafton knivhöggs en tjugotvå år gammal kvinna allvarligt utanför ett diskotek i Stockholm av sin två år yngre bror för att hon ville ha rätten och ansvaret att själv bestämma över sitt liv. Familjen kom från Turkiet.

Tonårsflickan och den unga kvinnan hade skämt ut släkten. De var ”försvenskade”, det vill säga de var horor.

Rigmor, Letty och Hellvig ägnade resten av kvällen åt att upprört försvara det självklara: Lagen ska gälla lika för alla kvinnor bosatta i Sverige. Och de dolde inte sin avsky över att svenskättade kvinnor, av utlänningar, på nytt betraktades som horor, svennehoror.

Där framme ligger det, sjukhuset. Hon stannade upp och tog ett djupt andetag.

Resolut gick hon bort till huvudingången och följde anvisningarna som stått i brevet om vilken hiss hon skulle ta och till vilken våning och kom in på avdelning XX.

Det var tomt i korridoren och tyst. Så tyst. Hon letade sig fram till ett rum med personal i och sa sitt namn. En ung sköterska reste sig genast, hälsade henne välkommen och visade henne till sal X. Den unga sköterskan var en sådan där person som utstrålade en genuin värme och omtanke, en sådan där person som i varje gest och minspel bekräftade att hon verkligen tyckte om att arbeta med människor.

Hellvig kände sig välkommen men dolde en grimas när hon klev in i rummet hon skulle vara instängd i de närmaste dygnen. Fyra sängar! En av de två sängarna placerade mitt emot varandra vid fönstret var upptagen. Lakanen var skrynkliga. På sängbordet låg ett par glasögon och en veckotidning. En svart telefon var fastsatt på kanten. De andra tre sängarna var bäddade för nya patienter.

Fyra opererade kvinnor i samma sal. Och full insyn! Bara två draperier. Hennes blick dröjde sig kvar uppe vid taket där två spikraka metallskenor utgick från var sin vägg. Draperiet kan dras för mellan de två sängarna på var sida. Men det är full insyn från sängen mitt emot! På en gynekologisk avdelning! Världens bästa sjukvård? Där den nyopererade kvinnan tvingas ligga och glo på kvinnan mitt emot, som tvingas ligga och glo rakt tillbaka, om man inte vill ligga och glo i taket! Som att ha en övervakningskamera riktad mot sig dygnet runt. Inte en enda upprörd artikel hade hon läst om integritetskränkningar inom den svenska sjukvården. En sådan himla tur att jag tog med mig talböckerna så att jag kan stänga ute omvärlden, tänkte hon.

Hon tänkte också på de friska fångarna som klagade högt och förargat när det ibland var överfullt på de svenska fängelserna och de tvingades dela sitt enkelrum.

Då blev det fullt pådrag i massmedierna.

Hon hade sett TV-bilder av fängelserna, ett modernt möblerat rum för varje intern, som ett hotellrum. Hon hade till och med sett en TV-apparat inne på rummen. Dessa mönstergilla fängelser som väckte uppmärksamhet bland civiliserade människor i andra europeiska länder som upprördes över det egna landets fängelser. Europeiska fängelser som var så överbefolkade att internerna knappt hade en meters yta var att röra sig på och tvingades utföra sina behov i allas åsyn i en hink där inne i det smockfulla rummet.

Hon kunde inte påminna sig att hon en enda gång hade läst en artikel i utländska tidningar som prisade standarden på de svenska sjukhusrummen. Artiklar som prisade den svenska bostadsstandarden hade hon naturligtvis läst. Sverige var känt som landet som hade bestämt sig för att bygga bort slummen och som också fullföljt sina löften. Men inga artiklar om hur svenska politiker värnade om sjukhuspatienternas integritet hade hon sett. Däremot rullades snabbt alla scener upp framför henne som utspelade sig på franska sjukhus i filmer och TV-serier där patienterna låg i enkelrum, precis som hon hade gjort i det förtalade USA.

Men inte i Sverige, trots att det snart var år 2000.

– Det här är din säng, sa den unga sköterskan och pekade på sängen bredvid tvättstället på samma sida som sängen med de skrynkliga lakanen. Här är ditt skåp där du kan hänga dina kläder och lägga in dina saker och låsa om dem.

– Vad tomt det är på avdelningen, kunde hon inte låta bli att utbrista. Det stod ju var och varannan dag i tidningarna om de långa sjukhusköerna och hon hade väntat sig att se patienter ligga i sängar överallt i korridoren så att personalen fick kryssa fram.

– Patienterna brukar skrivas ut på fredagarna. Bara några få stannar över helgen.

Hellvigs blick dröjde vid den svarta telefonen fasthakad vid sängbordet där glasögonen och veckotidningen låg. I papperen hon fått hemskickade stod det att det fanns en flyttbar kort-telefon på avdelningen och att man kunde köpa telefonkort i Pressbyrån i entréhallen. Rigmor hade berättat att mobiltelefoner var förbjudna men att man kunde få en egen telefon som man betalade via sin hemtelefon. Hon pekade.

– Kan jag få en sådan egen telefon?

– Patienttelefon? Naturligtvis. Jag ska genast hämta en beställningsblankett åt dig. Är det något annat jag kan hjälpa till med?

I kallelsen stod det att hon skulle bli undersökt av en gynekolog och träffa en narkosläkare.

– När ska jag träffa gynekologen? sa hon och förutsatte att det var ordning och reda på ett sjukhus.

– När hon får tid.

När hon får tid?

Hon teg, trots att hon hade god lust att påpeka att hennes tid var lika dyrbar som läkarens. Infinn dig på sjukhuset klockan nio nollnoll, stod det i brevet. Hon förutsatte att det fanns en mening med att hon skulle infinna sig så tidigt dagen före operationen. I stället förväntades hon kasta bort en hel arbetsdag och sitta på pass tills läkarna fick tid. Hon kunde inte låta bli att tänka på de elaka amerikanska artiklarna om Sverige som soldatlandet där överheten ger order och de initiativlösa invånarna lyder.

Sköterskan gick för att ordna med patienttelefonen. Hellvig började packa upp den tunga väskan och placerade en av talböckerna på sängbordet som stod mellan hennes säng och grannens med de skrynkliga lakanen. Just då ringde grannsängens telefon, sängbordet stod på andra sidan sängen närmast fönstret. Hon blev så överraskad att hon inte tänkte klart och gick bort och svarade och erbjöd sig att hämta patienten. I stället lät hon telefonen ringa och sprang ut i korridoren där det fortfarande var tomt. Hon svängde om hörnet och såg två kvinnor i morgonrockar sitta och samtala på en pinnsoffa, en gråsprängd kvinna med brett midjemått, och en mager kvinna som var ett tiotal år yngre.

– Det ringer i telefonen i sal X, sa hon samtidigt som hon svor över sin klumpighet. Signalerna skulle upphöra långt innan vem det nu var av de två kvinnorna hunnit fram till sängen.

– Det är till mig, sa den gråsprängda kvinnan och reste sig mödosamt ur soffan medan hon höll handen över buken som ett slags stöd.

Hellvig kände igen det. Den magra kvinnan reste sig också mödosamt upp och gick långsamt åt sitt håll. I morgon skulle hon bete sig likadant. De här två kvinnorna hade alltså så svåra smärtor i buken att de inte ville åka hem i fredags. Skulle hon själv ligga kvar nästa vecka?

Hennes sänggranne med det breda midjemåttet skyndade så gott hon förmådde till deras rum i andra änden av korridoren. När hon kom fram till sängen var telefonen tyst.

– Jag skulle ha svarat, sa Hellvig urskuldande.

– Äsch, det var min man. Eller min dotter. Jag ringer dem senare.

De presenterade sig och småpratade om hennes operation. Hon hette Petra och hade haft en jättestor cysta, som låg så konstigt till att den inte hade synts på någon röntgen, ingen visste vad som orsakade hennes smärtor i buken förrän de öppnade. Hon behövde vila efter operationen, trots att hon egentligen inte hade tid att ligga på sjukhus. Dottern hade flyttat hemifrån, hennes man behövde henne, han var så tafatt i köket. Och hon behövdes på jobbet, ingen kunde hennes arbetsuppgifter där heller. Ja, operationer ställde till det. Men hon hade tappat flera kilo i ett nafs.

– Hur skar de upp dig? frågade Hellvig. Lodrätt från naveln och ner till blygdbenet. Eller horisontellt bikinisnitt?

Hon hade funderat en hel del på hur operationen skulle gå till, om hon skulle ha två ärr på buken.

När hon var tillbaka i Sverige i mitten av sextiotalet, och med det samhällsengagemang hon fått i USA, sökte hon jobb som kontorist på Barnavårdsnämnden medan hon på kvällarna och helgerna pluggade in studentexamen på Hermods korrespondensinstitut för att kunna läsa statskunskap på universitetet. I samma skrivmaskinsrum arbetade Charlotta som nyss fyllt tjugotvå och skulle bli opererad för underlivsbesvär. Hon var soldyrkare och tillbringade somrarna på klipphällarna vid det saltdoftande havet i sin bikini. Hellvig lugnade henne och berättade om sitt lilla ärr, att det knappt syntes och att det faktiskt kallades för bikiniärr just för att man skulle kunna ha bikini på sig.

När Charlotta var tillbaka efter sjukskrivningen kunde hon plötsligt börja stortjuta så mascaran rann utför kinderna och knattret från skrivmaskinen tystnade.

– Jag har ett jättefult ärr ända från naveln och ner över hela magen, hickade hon. Hur ska jag någonsin kunna ha bikini på mig igen?

Det hade inte varit tal om att bry sig om något utseende eller bikinibaddräkt.

– Kosmetiska frågor är inget svenska läkare ägnar sig åt! svarade kirurgen bryskt när Charlotta berättade om arbetskamraten som hade blivit opererad i USA. Här i Sverige ägnar vi oss åt medicin!

Under åren som gått kände hon flera kvinnor som blivit opererade i Sverige för gynekologiska besvär. Kirurgerna hade gett alla kvinnorna lodräta ärr från naveln. Svensk standard, verkade det, att inte bry sig om att patienten skulle leva resten av livet med resultatet av operationen.

– Lodrätt, sa Petra.

Fan, tänkte Hellvig, som ju var lite fåfäng.

Mitt under småpratet avbröts de av buller och höga röster i korridoren, riktigt höga röster, som när man talar till en döv person. En hel drös med människor omringade en brits med en jämrande gammal kvinna som rullades bort till fönstersängen mitt emot Petra.

Hellvig ville inte verka nyfiken utan började packa upp resten ur sin väska, men hon hann tänka att den gamla kvinnan såg ut att var nittio eller mer. De höga rösterna tillhörde en medelålders man i kostym och överrock och en välfriserad kvinna i mörkgrön lodenrock.

– AJ! AJ! skrek den gamla kvinnan med ovanligt hög röst för en så bräcklig kropp när sjukvårdspersonalen lyfte över henne till sängen. Hon verkade inte uppfatta vad den välklädda mannen och kvinnan sa eller var hon befann sig eller vilka starka armar som greppade tag om hennes beniga kropp och bäddade ner henne i sängen.

– Vad gör ni? Var är Erik? Erik är min man, ropade den gamla kvinnan förvirrat.

– Mamma är på sjukhus. Mamma ska undersökas, ropade kvinnan i lodenrock nästan lika högt.

Sjukvårdarna lämnade rummet med britsen. Den gamla kvinnan fortsatte att jämra sig. En sköterska försökte förklara för henne vilken knapp hon skulle trycka på om hon behövde hjälp.

– Tyra ska trycka på den här knappen när Tyra behöver bäcken.

– Mamma blir väl omhändertagen här, skrek kvinnan i lodenrock. Vi stannar ett par minuter.

– Sedan måste vi gå, tillade mannen högt och med tydlig artikulering. Men vi kommer och hälsar på i kväll.

De ställde några saker på sängbordet.

– Adjö så länge, lilla mamma. På väg ut ur rummet nickade de till hälsning åt Petra och Hellvig.

Tyra var inte mer förvirrad än att hon upptäckte Petra och Hellvig.

– Var är jag? Vad ska ni göra med mig?

Gång på gång ställde hon flera sammanhängande frågor i rad till Petra och Hellvig omväxlande med att hon jämrade sig och pratade för sig själv.

Mitt på dagen blev hon kallad till undersökningsrummet. Gynekolog Annika Valentin Sääf presenterade sig. Hellvig gissade att hon kanske var lite drygt fyrtio år. På skrivbordet låg papperen som Ewa Måre hade skickat till sjukhuset tillsammans med ultraljudsbilden på cystan som Mats Larsson på Sophiahemmet hade tagit och som hon inte hade sett. Nyfiket och oroligt granskade hon den mörka cystan.

– Kan det vara cancer? frågade hon, ett ord hon inte hade velat tänka en enda sekund under väntetiden innan hon kallades till sjukhuset. Ewa Måre hade lugnat henne med att cystan hade känts väl avgränsad, vilket tydligen var ett gott tecken.

Även Annika Valentin Sääf lugnade henne.

– Vi behöver ju inte tro det värsta i förväg, sa hon. Det ser ju väl avgränsat ut.

Gynekologen ställde frågor om operationen i Los Angeles. Och än en gång fick Hellvig tillfälle att ångra att hon inte hade begärt klara besked av doktor Lusk om den egentliga orsaken till akutoperationen. Kanske hade doktor Lusk inte velat oroa henne. På den tiden berättade inte ens läkare för patienter att de hade obotlig cancer. Hon upprepade Ewa Måres diagnos, att livmoderslemhinnan sannolikt hade växt utanför livmodern och satt sig på den högra äggstocken.

Hon berättade också att hon inte hade känt några smärtor före den sista undersökningen hos Ewa Måre men att hon fått smärtor i vänster sida av buken efter ultraljudsundersökningen hos Mats Larsson då han tog fotografiet med staven som fördes upp i slidan.

– Cystan har väl flyttat på sig och lagt sig nära en nerv och klämmer till ibland. Och den kan ju ha växt lite till sedan december. Så det kanske inte är så konstigt att det gjort ont då och då. I går gjorde det ont. Det spände ända ner mot blygdbenet. Men i dag känner jag inget.

Hon hade inte en aning om hur hon var skapt inuti, men hon såg framför sig en apelsinstor ballong fäst med ett tunt snöre i var ände, och att det ibland kändes som om någon drog i snöret fäst nere vid blygdbenet, kanske när tarmarna spändes ut och tryckte till cystan eller när cystan roterade, om den nu roterade.

Annika Valentin Sääf antecknade. Hellvig berättade att hon hade Bechterew. Det antecknade hon också. Sedan blev det gynstolen och undersökning.

– Cystan känns avgränsad, sa gynekologen lugnande.

– Är det du som ska operera? frågade hon utan att egentligen förstå varför hon ställde frågan, eftersom hon tog för givet att den gynekolog som undersökte henne också skulle operera henne. Men på svenska sjukhus kunde man aldrig veta.

Ända sedan hon var liten hade hon uppmärksammat människors sekundsnabba ansiktsuttryck, blickar, tonfall, kroppsspråk. Detta är den scen som etsade sig fast i hennes medvetande, Annika Valentin Sääfs ord och kroppsspråk.

Hon såg inte Hellvig i ögonen när hon svarade samtidigt som hon tog av sig gummihandskarna.

– Nej. Men jag kommer att vara närvarande.

Nej. Men jag kommer att vara närvarande, sa hon med blicken bortvänd.

Hellvigs tolkning av scenen var så fel den någonsin kunde bli. Annika Valentin Sääf var så utstuderat cynisk i det ögonblicket att en sådan cynism över huvud taget inte existerade i Hellvigs föreställningsvärld. I stället tolkade hon Annika Valentin Sääfs bortvända blick som att hon kanske var generad över att ännu inte vara betrodd att operera ensam, att hon ännu så länge fick hålla sig till undersökningarna före operationen och att assistera vid operationer utförda av mer erfarna kirurger. Att människor började plugga sent i livet var ju inget ovanligt. Därför var hon hänsynsfull och ställde inga frågor om kirurgen som skulle utföra ingreppet. Hon var hänsynsfull!

Det var det största misstaget i hennes liv.

Först åtta fullständigt helvetiska år senare fick hon veta att hon hade utsetts till träningsobjekt, att operatören hade kortare erfarenhet än Annika Valentin Sääf och ännu inte hade fått sin specialistkompetens.

Detta var naturligtvis Annika Valentin Sääf utomordentligt medveten om när hon svarade, men ansåg inte att det var nödvändigt att upplysa patienten, som skulle leva med resultatet av operationsträningen.

Nästan fyra år efter Hellvigs operation, lördagen den 7 oktober 2000, publicerar Dagens Nyheter artikeln” Riskfyllt opereras av fel kirurg” skriven av Annika Folcker där hon intervjuar docent Ulf Gunnarsson, kirurg på Akademiska sjukhuset i Uppsala som arbetar med att höja kvaliteten på bråckoperationer i Sverige. I ingressen kan man läsa: ”Kirurgens skicklighet är avgörande för om en operation lyckas. Och skillnaden mellan kirurger är stor. En sämre kirurg misslyckas tio gånger så ofta som en duktig, visar en ny studie.” Ulf Gunnarssons råd till patienterna är att alltid fråga om kliniken där patienten ska opereras deltar i det nationella kvalitetsregistret. ”Om de säger att de inte har tid ska man dra öronen åt sig. På en sådan klinik skulle jag aldrig operera mig.”

Södersjukhusets kvinnoklinik deltog inte i Nationella kvalitetsregistret inom gynekologisk kirurgi, det som kallas Gynop-registret och som startade 1 januari 1997, alltså en månad innan Hellvig opererades. I årsrapporten september 2003–september 2004 står det att Karolinska sjukhuset deltar, det enda i Stockholm.

Hellvig tänkte medan hon klädde på sig: Så konstigt att kirurgen som ska operera mig inte undersöker mig. Så konstigt att jag inte får träffa den som ska operera mig. Så annorlunda allting är mot operationen i Los Angeles. Doktor Lusk hade lagt sig vinn om att beskriva inte bara vad han tänkte göra utan också ägnat omtanke om hennes liv efter operationen.

Annika Valentin Sääf sa ingenting om själva operationen. Hon informerade inte om riskerna med att gå in i ett gammalt operationsärr. Hon informerade inte om att det som doktor Lusk kallade för bikinisnitt kunde skada nerver i buken. Annika Valentin Sääf kommenterade enbart den kosmetiska aspekten.

– Ska jag opereras i det gamla ärret? Hellvig nämnde Petras lodräta snitt.

– Standard här på Södersjukhuset är att öppna lodrätt, som du kallar det.

– Jaha.

– Men jag ska tala med kirurgen. Du ska ju inte behöva ha ett ankare på magen.

– Tack, sa Hellvig som ju var lite fåfäng.

Ute i korridoren hade vagnen med lunchmaten kommit. Flera kvinnor i morgonrockar, däribland Petra och den magra kvinnan, och nyinskrivna kvinnor i gångkläder som Hellvig försedde sig med mat ur den stålblanka vagnen. Hon gick fram till lunchvagnen och gjorde i ordning en bricka.

– Vi äter i sällskapsrummet, sa Petra och nickade åt det hållet.

– Jag tror jag äter vid sängen, sa Hellvig som kände att hon behövde vara i fred en stund efter undersökningen och ovissheten om hur hon skulle bli opererad.

Hon tvärbromsade i dörröppningen så att porslinet skallrade på brickan och höll på att vända på klacken av den fräna urinstanken som slog emot henne. Tyra låg med armen utsträckt utanför sängen och yrade osammanhängande. Urin flöt ut på golvet från det sluttande bäckenet som de klena fingrarna höll på att tappa greppet om. Trots kväljningarna ställde Hellvig snabbt ifrån sig matbrickan på sitt sängbord och ropade på hjälp i korridoren.

– Men Tyra, sa sköterskan som kom skyndande in i rummet milt förebrående. Jag sa ju att du skulle ligga still och inte röra bäckenet utan ringa när du var klar.

Hellvig lämnade rummet med matbrickan innan någon kom med skurhink och trasa och gick till samlingsrummet. Hon slog sig ner bredvid Petra och den magra kvinnan i morgonrock som hette Birgitta. Lunchen bestod av något slags köttgryta. Köttbitarna var sega som gummi. Hellvig, Petra och Birgitta tuggade och tuggade och brast till slut i skratt.

– Här gäller det att inte ha löständer, sa Petra.

– Sjukhuset har valt den billigaste leverantören och struntat i kvaliteten, sa Birgitta.

– Lagas inte maten här på sjukhuset? utbrast Hellvig förvånad. Det hade den gjort på infektionskliniken i Göteborg hon tvingades ligga inne på i sex veckor i början av sjuttiotalet.

– Nej, nej. Den kommer utifrån.

Efter lunchen fick hon träffa narkosläkaren, en kvinna som närmade sig pensionsåldern. Hon bad Hellvig slå sig ner på soffan i korridoren och ställde några frågor.

Och sedan var det bara att vänta till nästa dag. Vilket slöseri med tid. Och resurser. Lunch och middag hade hon, och de andra kvinnorna som skulle opereras nästa dag, kunnat äta hemma. Arbetat hade de också kunnat göra. De hade också kunnat vara ute och rört på sig. Numera skulle man ju upp och röra på sig så snart som möjligt efter en operation för att inte få blodpropp, till skillnad från för trettiofem år sedan då hon fick ligga still i en hel vecka. Det måste vara lika viktigt att röra på sig före en operation som efter. Hur nyttigt är det att ligga på en säng en hel dag före en operation?

Sent på eftermiddagen, när hon låg på sängen och lyssnade på Antonia Byatts roman, kom en sköterska in i rummet och ställde sig vid hennes säng med ett papper i handen. Hon tog av lurarna.

– Du ska till röntgen, sa sköterskan. Här är en remiss. Doktorn vill att du ska röntga nacken. För att det inte ska bli några problem med narkosen.

Hellvig var väl medveten om att kvinnor som led av Bechterew ofta fick problem med just kotorna i nacken.

– Jaha, sa hon. Det kanske är bäst att kolla.

– Det är säkert kö på akuten, sa sköterskan. Du ska nog vänta till efter middagen.

– Ska jag till akuten?

– Det är där du ska röntgas.

– Sa doktorn något om hur de tänker lägga snittet?

– Nej.

– Nähä.

Hon följde beskrivningen hur hon skulle ta sig till röntgen på akutmottagningen. När hon kom fram fick hon tvinga sig att inte göra en helomvändning och leta sig tillbaka till avdelningen igen. Herregud så mycket folk! Väntrummet var överfullt av folk som brutit armar och ben eller stukat något eller hade något annat som måste röntgas. Några var ensamma, andra hade sällskap som klappade om dem, hjälpte till att ta av ytterkläderna i värmen, pjoskade, suckade och stönade över långsamheten.

– Så det är så här det ser ut på en akutmottagning när det är glashalt ute. Timmar, det kommer att ta timmar innan det blir min tur. Hade jag vetat att det var så här mycket folk så hade jag tagit med mig talboken. Och var sjutton ska jag sätta mig? Just då ropades en patient in. Hon gled snabbt ner på den lediga stolen. Vad farao har jag på en akutmottagning att göra? Sjukhuset har haft över sex veckor på sig att tala om för mig att jag skulle röntga nacken före operationen. Ewa Måre hade ju skrivit att jag har Bechterew. En sådan himla dålig organisation. Inte konstigt att den svenska sjukvården slukar pengar. De borde kalla in organisationskonsulter och strama upp hela verksamheten före operationerna.

När det äntligen blev hennes tur visade röntgenbilderna inga konstigheter på halskotorna.

Halv tio var hon tillbaka i sin sal. På hennes säng låg en lapp. Annika Valentin Sääf hade ringt. Hon hade haft så stressigt under dagen att hon inte hunnit fråga kirurgen, men ringt under kvällen och fått besked att det var okej att operera i det gamla ärret.

Lappen på sängen stärkte Hellvigs aningar om att Annika Valentin Sääf inte var tillräckligt erfaren för att ensam fatta beslut om hur snittet skulle läggas. På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg stod det överallt att sjukhuset var ett undervisningssjukhus. Det fanns ingen information någonstans att Södersjukhuset var ett undervisningssjukhus. Det enda Hellvig visste om sjukhusen i Stockholm var att Karolinska var ett universitetssjukhus.

Med tanke på vad hon tvingades utstå efter operationen ångrade hon att hon inte hade sparat lappen med denna konkreta information om att Annika Valentin Sääf hade ringt en för Hellvig okänd kirurg som per telefon gav besked att ingreppet kunde ske i det gamla ärret.

Hon åt brödskivorna som hon sparat från middagen och försökte sedan sova utan att lyckas. Hon vände och vred sig i sängen och tittade på klockan. Hon hade försökt stoppa in formbara öronproppar i öronen men de gled hela tiden ur. Petra sov tyst på andra sidan draperiet, men Tyra vaknade av och till och talade osammanhängande. Den gamla kvinnan hade faktiskt en förvånansvärt stark röst med tanke på hennes spröda kropp. Ju längre tiden led desto mer klarvaken blev Hellvig. Klockan närmade sig midnatt. Till slut klev hon ur sängen, tog på sig morgonrocken och gick ut i den svagt upplysta korridoren och hittade så småningom ett rum där lampor var tända och nattpersonalen satt. Hon fick en tablett.

Hon hade ännu inte hunnit glida in i sömnen när dörren öppnades och snabba fotsteg trampade in i rummet. Plötsligt tändes lampan ovanför sängen mitt emot hennes. Rasslet från draperiet som drogs för mellan den sängen och Tyras säng kunde ha väckt vem som helst. I alla händelser väckte det Tyra.

– Vem är det? ropade hon. Var är jag? Jag måste kissa.

Hellvig drog täcket över huvudet. Hon slapp ljuset men hörde ljud och anade att någon la sig i den tomma sängen.

Tidigt på morgonen, innan hon fördes till operation, såg hon konturerna av kvinnan som sov i sängen mitt emot.

Hon visste inte var hon befann sig. Fotsteg cirklade runt henne, människokroppar skymtade, hon hörde sitt namn ropas. Långsamt började hjärnan klarna. Buken var uppslitsad och paketerad. Hon mådde illa.

– Jag måste kräkas, viskade hon.

© Mona Lagerström 2019

 

Shariapolitiska extremhögern i Sverige är min samlingsbeteckning på dem som anser att islam är detsamma som islamisk rätt (sharia), alltså en politisk-juridisk tolkning av islam. Här ryms islamister, salafister, jihadister. Inom shariapolitiska extremhögern finns bland andra Muslimska brödraskapets olika föreningar i Sverige, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR, Yasri Khan, Salahuddin Barakat), Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK, Fatima Doubakil, Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi, Rashid Musa), Afrosvenskarnas riksförbund (talesperson Kitimbwa Sabuni), Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir. I min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige beskriver jag innebörden i de olika grenarnas politiska tolkning av islam.

Att demokratin fortfarande är livskraftig i Sverige visar den snabba reaktionen på nytillträdda demokratiminister Amanda Linds (MP) hyllning av förra bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) som ”hjälte”. Dock riktas kritiken främst mot skälen till Kaplans avgång, det vill säga hans kontakter med de turkiska Grå Vargarna och Millî Görüş.

Men Kaplan har öppet varit aktiv inom shariapolitiska extremhögern i Sverige de senaste två decennierna. Utnämningen av Kaplan till minister fick kritik av bland andra förra riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), docent Aje Carlbom och docent Johan Lundberg. Försvararna av Kaplans utnämning gjorde kritiken av just Kaplan till en fråga om kritik mot ”muslimer”. Men Kaplan representerar inte ”muslimer”, Kaplan representerar shariapolitiska extremhögern i Sverige. Kaplan har vart aktiv i många av det extremt judefientliga Muslimska brödraskapets organisationer som år efter år får kritik för att de till Sverige bjuder in talare med en judefientlig retorik.

De frågor statsminister Löfven borde svara på är: Varför utsågs Mehmet Kaplan 2014, med sin mångåriga bakgrund inom shariapolitiska extremhögern i Sverige, till minister över huvud taget? Varför krävde inte Stefan Löfven inför presentationen av den nya regeringen att Miljöpartiet öppet tog avstånd från shariapolitiska extremhögern inom partiet? Amanda Lind var tidigare partiets partisekreterare.

Enligt Expressen löd Amanda Linds svar på kritiken av hennes hyllning: ”Mehmet Kaplan begick misstag som gjorde att han inte kunde fortsätta som minister. Det var bra och helt rimligt att han avgick. Det jag ville säga i mitt inlägg var att Mehmet Kaplan var en del av att driva igenom grön politik under vår första mandatperiod i regering.”

Det var alltså rimligt att han utnämndes till minister? Massiv kritik riktades mot Miljöpartiets slappa inställning till islamister i samband med Mehmet Kaplans avgång och kandidaten till partistyrelsen Yasri Khans vägrade handskakning. Denna kritik finns inte med i Amanda Linds uttalande. Hon ger intryck av att sakna insikt om att islamism är en politisk ideologi som strider mot demokratin. Så här skriver jag om Kaplan i min bok:

Den 9 oktober 2007 var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på ett seminarium om ”Islamofobin – den mest utbredda intoleransen?”. Seminariet ingick i en serie med huvudrubriken ”Folkbildning mot rasism”. Mehmet Kaplan, då riksdagsledamot, var den ena av de två talarna. Mehmet Kaplan sa att han kom till Sverige från Turkiet som ettåring. Han har vuxit upp i ett demokratiskt styrt land med ett sekulärt rättsväsende. Han har fått lära sig att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Samtidigt som han varit aktiv inom Miljöpartiet, blivit invald i partiets partistyrelse och varit partiets riksdagsledamot 2006–2014 har han aktivt lierat sig med en global demokratifientlig politisk väckelserörelse som anser att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan.

Man kan inte samtidigt vara aktiv i två politiska system med diametralt olika mål: Å ena sidan Muslimska brödraskapets långsiktiga politiska mål att upprätta en världsomfattande gudsstat styrd av Allahs lagverk, sharia, och å andra sidan det svenska demokratiska statsskicket och den svenska sekulära rättsstaten. Det är omöjligt att förena dessa två politiska system (s. 27, 28).

Mehmet Kaplan och Mattias Gardell står varandra nära. Gardell avtackar Kaplan i sin bok Islamofobi (2010). I blogginlägget ”Den ökända hästen från Troja” visar jag hur Gardell i sin bok finansierad av Vetenskapsrådet för vidare Kaplans påstående att Mahmoud Aldebe ensam stod för innehållet i brevet Aldebe skickade till samtliga riksdagspartier inför valet 2006 men att forskaren Sameh Egyptson i sin bok Holy white lies (2018) citerar ur årsprotokoll som Kaplan signerat att Sveriges muslimska förbund (SMF) till hundra procent ställde sig bakom innehållet i Aldebes brev. Sameh Egyptson har för övrigt på Twitter kopierat punkterna ur årsprotokollet.

Enligt Patrik Kronqvist i Expressen beklagade Amanda Lind att Kaplan tvingades avgå. Peter Eriksson (MP), då ledamot i EU-parlamentet, stod praktiskt taget och grät i TV över att Kaplan tvingats lämna regeringen. Honom har Stefan Löfven utnämnt till biståndsminister. Omar Mustafa sitter i Islamic Reliefs styrelse.

Stefan Löfven har valt två ministrar som inte gjort upp med shariapolitiska extremhögern inom Miljöpartiet. Stefan Löfven har heller inte gjort upp med shariapolitiska extremhögern inom Socialdemokraterna, en extremhöger som frodas inom den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritet.

I flera månader har partiledarna varit fixerade av att utesluta Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från politiskt inflytande de närmaste fyra åren. Resultatet blev en shariapolitisk extremhögerregering. Omar Mustafa vann valet. Han kan se fram emot fortsatta miljonrullningar till de olika organisationer han är aktiv inom.

22 januari 2019

Mona Lagerström fil dr

 

 

 

Innan jag skriver faktatexter om JO, IVO och HSAN publicerar jag några kapitel ur en roman jag skrev för cirka ett decennium sedan om mina möten med den svenska sjukvården. Min erfarenhet är att patienten är helt utelämnad åt läkarens personlighet.

Kapitel 1.
Sverige har världens bästa sjukvård!

Hon såg sig nöjt omkring på det skinande rena badrumskaklet och drog av sig gummihandskarna.

– Mmm vad Boushra kommer att bli glad i kväll när hon öppnar dörren och känner doften av såpa i hela lägenheten. Ljuvligare än världens mest exklusiva parfym, som hon brukar säga. Och hon bör ju veta, så som hon flyger och far i jobbet.

Hon kastade en lika nöjd blick på de glänsande parfymflaskorna som trängdes på de öppna hyllorna i badrumsskåpet, pyttesmå flaskor med putande magar, långa spinkiga flaskor, försynta flaskor, skrikiga flaskor, knottriga flaskor, stilrena flaskor. Alla upptänkliga parfymmärken stod där i prydliga rader, nu när hennes vana fingrar hade farit över dem. En stolt knyck på nacken unnade hon sig innan hon släckte ljuset och stängde badrumsdörren. Inte ens det starkaste förstoringsglas skulle kunna avslöja ett dammkorn på en endaste flaska.

– Inte någonstans i hela lägenheten för den delen, sa hon högt som om hon talade till en av sina egenhändigt skapade dockfigurer och gick ut i köket för dagens allra sista arbetsuppgift: att knyta ihop den halvfulla soppåsen under diskbänken och lägga en ny i spannen.

Hon tog de få stegen över till radions P1-mummel. Hon hade missat vad som debatterades medan hon skurade badrummet. Just som hon skulle stänga av radion deklarerade socialministern trosvisst: ”Sverige har världens bästa sjukvård!” Orden svävade förbi henne och löstes upp någonstans mellan köksgolvet och taket medan hon gick ut i hallen och bytte om till sina gångkläder.

Sjukvård är inget man bryr sig om förrän man blir sjuk själv. Hon kände sig kärnfrisk, trots att hon sedan drygt tjugofem år hade en reumatisk sjukdom som vanligtvis kallades Bechterew, efter den ryske läkaren Vladimir Bechterev. Som att ha en råtta boende i kroppen, brukade hon säga när hon skulle beskriva sin reumatiska sjukdom, som hon inte betraktade som en sjukdom. Hon hade haft den så länge. Men det var inte alla åren hon levt med Bechterew som gjorde att hon inte betraktade den som en sjukdom, utan det att hon hade tagit kontroll över den, trots att hon sa att det var som att ha en vandringsråtta boende i kroppen, en råtta som plötsligt biter sig fast någonstans och börjar gnaga och sedan flyttar på sig, kanske håller sig lugn ett tag innan den börjar gnaga på ett annat ställe. Mest förtjust var den i korsryggen. Där gnagde den intensivt, men blev avskräckt när hon tränade och slank ut i blodomloppet och flöt omkring och höll sig lugn ett tag. Något hopp om att råttan skulle drunkna och åka ut med kroppens naturliga utflöde hade hon inte. Det var bara att acceptera att den fanns där och se till att den höll sig lugn, ibland med hjälp av inflammationshämmande mediciner.

– Sega Råttan lever och har hälsan, kunde hon svara när vännerna frågade hur hon mådde och hon råkade ha en extra dålig dag.

Morgnarna var värst. Som om råttan levt rövare hela natten och i vilt raseri sprutat ur sig ett bedövningsgift i överkroppens alla vrår och skrymslen så att det kändes som om hela bålen var förlamad och satt fastklämd mellan stålkäftar när hon vaknade, stålkäftar som borrade sig in i huden med vassa tänder så fort hon rörde sig en millimeter. Då gällde det att rulla ur sängen och stappla ut i vardagsrummet och sätta in en träningsvideo och gympa, gympa, gympa tills hon var åtminstone lika vig och rörlig som Plåtman i Trollkarlen från Oz, när han hade smörjt alla igenrostade leder med olja.

Därför passade det henne att ha flexibla arbetstider. Hon behövde inte vara i toppform mellan åtta och fem varje vardag. De flesta av hennes kunder i Stockholm var aldrig hemma på dagarna. Om hon började arbeta klockan nio eller klockan ett spelade ingen roll. Huvudsaken var att det var rent och fint när de kom hem från arbetet, eller på söndag kväll om de varit bortresta under helgen. Dessutom var hon sin egen. Och jobbet var inte ett stillasittande kontorsjobb utan ett riktigt kroppsarbete, vilket också passade henne. Även om det frestade på i korsryggen när hon dammsög visste hon att kroppsrörelser är bästa medicinen.

Ja, hon kände sig verkligen kärnfrisk när hon stängde den svarta väskan hon stoppat ner arbetskläderna i och lyfte upp soppåsen samtidigt som hon granskade sig med en snabb blick i den stora hallspegeln och rynkade missnöjd på näsan över att hon började se nästan knubbig ut och få en synlig dubbelhaka. Hon var lite fåfäng. Naglarna lyste röda. Hon såg ut som en affärskvinna på väg till ett viktigt möte, om det inte vore för soppåsen. Mötet hon var på väg till betraktade hon inte som särskilt viktigt, ett årligt rutinbesök hos gynekologen bara, inbokat just denna dag den 16 december 1996.

Hon svängde in på Odengatan och gick raskt och spänstigt ner mot Sveavägen. Decembersolen sken blekt och svalt, luften var ljummen, inte den vanliga bitande kalla. Julskyltningen verkade malplacerad, nästan som när hon i sin ungdom bodde i Los Angeles och det var sommarvarmt badväder på julafton. Plötsligt saktade hon stegen, frestad. Ett utomhusantikvariat mitt i vintern? Ska jag? Ska jag inte? tänkte hon medan blicken for över borden med bruna pappkartonger på Spelbomskans Torg mellan Annexet och stadsbiblioteket. Ovanligt många tog sig tid i julruschen att lyfta upp böcker ur kartongerna, läsa, stoppa tillbaka eller behålla i handen och gå bort till kvinnan som tog emot betalningen och la böckerna i en plastpåse. Ska jag? Nej, jag kommer som vanligt bara att förlora mig i boktitlarna. Det är bäst att vara i tid. Dessutom måste jag spara pengarna till Italienresan över julhelgen.

Men framför Gray’s American Food Store på andra sidan Sveavägen stannade hon förvånad och unnade sig några minuters nostalgisk fönstershopping. Odengatan var inte hennes vanliga promenadstråk och hon visste inte att det fanns en amerikansk matbutik i Stockholm. Men, varför inte? I Los Angeles hade det ju funnits en svensk matbutik där man kunde köpa knäckebröd, inlagd sill och svensk pilsner.

Hon lyckades inte undertrycka ett litet leende när hon såg alla paketen med Jell-O, färgat och smaksatt gelatinpulver, eller vad man nu skulle kalla det. Och brickan med en kossa och HERSHEY’S MILK CHOCOLATE i stora bokstäver. Hershey’s chokladkakor, som vad hon mindes smakade vedervärdigt, som tvål ungefär. Men namnet väckte en sådan stark känsla hos henne att hon inte kunde motstå frestelsen att ta en snabbrunda i butiken och se om det faktiskt gick att köpa en Hershey bar i Stockholm. Nej, det gick det inte. Antagligen skulle hon ändå inte ha ätit upp den. Kanske tagit en tugga och sedan slängt resten i en papperskorg. Men hon tänkte aldrig slänga i en papperskorg känslan som de amerikanska standardvarorna väckte till liv och som fyllde henne resten av vägen till Ewa Måres gynekologmottagning, den intensiva känslan av hopp inför framtiden, då för över trettio år sedan. De svartas medborgarrättskamp för allas likhet inför lagen, The Civil Rights Movement, mot de diskriminerande rasåtskillnadslagarna, de omänskliga Jim Crow-lagarna, vi kämpar tillsammans för en bättre värld, en värld öppen för alla, We shall overcome.

Allt solkigt som sedan avslöjades om president John F. Kennedy kunde inte släcka magin som omgärdade de åren i början av sextiotalet, Kennedyåren, medborgarkampsåren då hon bodde i Los Angeles. Han tände en gnista hos de unga, han såg de unga, förstod att vädja till deras rättspatos: Ni kan förändra världen, sa han. Sitt inte med armarna i kors och gnäll. Spotta i nävarna och hugg i. Även om han formulerade sig betydligt mer elegant. Han hade ju talskrivare.

Golvlampan var tänd i mottagningens lilla hall som var tom. En ytterkappa hängde på en krok. Ett par stövlar stod bredvid besökstofflorna. Hon tog av sig skorna och stoppade in fötterna i besökstofflorna, asiatiska tofflor med florstunn svart sula och sidenglänsande broderad överdel, hängde av sig ytterkläderna och satte sig i soffan men brydde sig inte om högen med skvallertidningar på bordet utan såg sig i stället omkring. Hon förvånades alltid över läkarmottagningar inhysta i bostadshus, i en vanlig lägenhet, oftast i äldre fastigheter, i en stad med konstant bostadsbrist.

Hon kallades in till sköterskan och fick sedan sätta sig på nytt i besökssoffan i hallen. Patienten före henne kom ut ur mottagningsrummet. Då var det snart hennes tur. Sedan skulle hon ta en snabb promenad hem och laga middag. Hon var verkligen hungrig. Hon borde ha ätit något på vägen. Dörren öppnades och Ewa Måre bad henne stiga in i det stora luftiga rummet som kanske hade varit vardagsrum en gång i tiden. Högt i tak, sparsamt möblerat, ett skrivbord borta vid fönstret, en gynekologstol.

– Var så god och sitt, sa Ewa Måre vänligt och tog sig som vanligt tid att småprata lite. Redan vid första besöket för några år sedan då Hellvig var nyinflyttad hade hon lagt sig vinn om att lära känna mer av Hellvig än bara hennes underliv och hon kom alltid ihåg att hennes inflyttade patient tyckte om att läsa böcker. Hon var mjuk, långsam, talade långsamt, rörde sig långsamt, spred ett lugn omkring sig, gav aldrig intryck av att vara jäktad. När småpratet var nästan slut sa hon:

– Jag funderar på att gå i pension.

– Så tråkigt, sa Hellvig uppriktigt.

– Nej då, inte alls. Då får jag tid att läsa böcker. Just nu håller jag på med Vilhelm Mobergs Din stund på jorden.

Hon skämdes över sin själviska kommentar. Men det var tråkigt. Hon tyckte om Ewa Måre. Att hitta en ny gynekolog var inget att se fram emot.

– Den är jättebra, sa hon och tänkte på TV-versionen med Georg Funkquist som berättaren. Hans vackra röst. Scenerna som utspelade sig i Kalifornien, på Eden Hotel vid Stilla havet med de dånande bränningarna, hotellet där berättaren skrev på boken om sin stund på jorden.

– Jag har inte kommit så långt ännu, sa Ewa Måre eftertänksamt. Varsågod, sa hon sedan och gjorde en liten gest mot gynekologstolen.

Hon grimaserade när Ewa Måre förde in det kalla spekulumet av metall för att vidga slidan så hon kunde ta ett cellprov. Det var tyst i det stora rummet. Hon blundade medan Ewa Måre undersökte hennes inre organ. I trettiofem år, ända sedan den blixtakuta operationen i Los Angeles 1961 då hon var arton år och hela hennes buk höll på att bli livsfarligt inflammerad och hennes högra äggstock togs bort, hade hon gått på undersökning varje år, en rutinsak.

– Du har en apelsinstor cysta på vänster äggstock, sa Ewa Måre lugnt, så lugnt att Hellvig inte uppfattade vad hon sa.

– Förlåt?

– Du har en apelsinstor cysta på vänster äggstock, upprepade Ewa Måre lika lugnt. Du måste opereras.

Hellvig stirrade på henne. Hon gissade att Ewa Måre var så lugn och talade så lugnt för att inte skrämma upp henne, men hon kände ändå kallsvetten sippra fram utefter ryggraden. Fristen var över. Det skulle bli en operation till som gynekologen i Los Angeles hade förutspått. Men han hade sagt inom ett år. ”Se till att du blir gravid inom ett år. Sedan måste vi sannolikt ta den andra äggstocken också.” Ewa Måre gissade att hon hade haft endometrios, att livmoderslemhinnan växte utanför livmodern. Under de trettiofem år som gått hade hon invaggats i säkerhet. Ingen mer underlivsoperation. Nu tänkte hon: Inte de smärtorna i en uppslitsad buk en gång till!

– Opereras? sa hon och satte sig upp. Hon var blöt av svett över hela ryggen. Är det verkligen nödvändigt?

– Ja, sa Ewa Måre lugnt. Har du inte känt något? Hon lät förvånad.

Hellvig skakade på huvudet, hon ville inte gå in på detaljer om sitt privatliv. Kanske avsåg Ewa Måre ”känt något” tillsammans med en man. Alla kvinnor hade ju inte lust att ha intimt umgänge med en man hela livet. Just nu var inte rätta tillfället att ge sig in på en existentiell diskussion om behovet av tystnad, behovet att få rå sig själv och slippa en ändlös räcka kompromisser. För övrigt kände hon många gifta par som ansåg att sex var överreklamerat. Att vara gift eller sambo var inte per automatik detsamma som att ha ett regelbundet sexliv och definitivt inte detsamma som att ha ett tillfredsställande sexliv, för båda parter. Det finns så mycket annat som binder folk samman än svettiga underliv som gnids mot varandra. Hon klädde tyst på sig medan Ewa Måre antecknade något vid skrivbordet. Hon hade hört om cystor som gick tillbaka av sig självt. Hon gjorde ett nytt försök när hon satte sig i besöksstolen igen.

– Är det verkligen nödvändigt med en operation?

– Ja, sa Ewa Måre lugnt. De kommer att ta livmodern också.

– Livmodern?

– Ja. Jag ska skriva en remiss. Men jag vill att du först ser en kollega för ultraljudsundersökning och en second opinion. Mats Larsson heter han och finns på Sophiahemmet.

Där gick planerna på en resa till Italien över julen om intet. Av någon oförklarlig anledning hade hon haft lätt för att gråta på sista tiden och ögonen var fuktiga när hon snabbt promenerade genom Kungsträdgården på väg hem till Söder. Livmodern. De skulle ta livmodern också. Hon hade levt med en äggstock och med livmodern i behåll i trettiofem år. Beslutet att inte bli med barn hade varit hennes. Det hade varit ett aktivt beslut. Det var viktigt för henne att det var ett aktivt beslut. Hon hade ibland undrat hur hennes liv hade gestaltat sig om båda äggstockarna hade opererats bort när hon var arton år. Trots att hon var glad över att hon hunnit bli över femtio innan alla hennes fortplantningsorgan hamnade i sjukhusets brännugn såg hon ingenting, hörde ingenting på sin väg hem. Allt hon kunde tänka på var operationen, smärtorna efteråt, hur hon låg där på Lutheran Hospital, nyopererad och både de svenska och de amerikanska vännerna narrade henne att skratta, trots att hon bad dem låta bli för att det gjorde så ont i buken att skratta. En hel vecka låg hon på sjukhuset, gudabenådat ensam i ett luftkonditionerat rum.

Hon hade blött och blött. Magen sprängvärkte så att hon tvingades gå dubbelvikt. Hon trodde att det går väl över, det är väl bara en extra lång mens. Men blödningarna upphörde inte, smärtorna tilltog.

En dag, inne på damrummet, med softat ljus och en soffa att vila på, anförtrodde hon sig åt en jämnårig stansoperatris på kreditkortsföretaget där hon arbetade som hålkortsarkivarie, file clerk, den lägsta bland de lägsta på kontoret. De som inte hade något eget skrivbord att sitta vid som stansoperatriserna med sina skrivmaskinsliknande apparater utan med en bunt hålkort i handen gick, i högklackade skor, dagarna i ända utmed de höga arkivskåpen av plåt i det stora rummets ena halva och fötter som värkte på kvällarna. Den enda kunskap som krävdes var att de kunde alfabetet så att alla hålkorten med kreditkortsägarens namn blev insorterade i rätt bokstavslåda efter det att korten hade hålstansats i det öronbedövande havet av stansoperatriser i rummets andra halva och körts genom de stora datamaskinerna i det tempererade och kliniskt rena datarummet intill med fönsterväggar från golv till tak där dataoperatörerna, alla män, bar vita rockar som om de var läkare, hålkorten som skvallrade om att kunden hade använt sitt kreditkort. Bara rika personer fick kreditkort. Man måste ha en inkomst som var astronomisk jämfört med Hellvigs och hennes arbetskamrater vid arkivskåpen.

Efter det att hon hade bytt ut de blodiga dambindorna hann hon inte ens tillbaka till sin plats vid arkivskåpen förrän Janet reste sig ur havet av smattrande stansoperatriser, en frånskild kvinna med döttrar i hennes ålder. Janet fångade hennes blick och höll fast den för att markera att det var till henne hon riktade sina steg. Hellvig stod kvar i gången mellan arkivskåpen och de dånande stansmaskinerna.

– Du ska gå till doktor Lusk, ropade Janet för att överrösta dånet och såg bekymrad ut. Han är jättebra. Jag ringer åt dig och beställer tid. Du måste träffa honom med en gång.

Amerikansk effektivitet. Amerikansk omtanke. Amerika är inget välfärdsland. Här hjälper vi varandra. Den sidan av USA som svenska journalister sällan skrev om.

Hon hade emigrerat när hon var sjutton år, av äventyrslystnad, av leda, av en envis beslutsamhet att inte bli som kvinnorna på hennes gata i Göteborg, med barn nästan innan de fyllt arton och sedan fast i en räcka förutsägbara rutiner: koka tygblöjor, gnugga knogarna blodiga mot tvättbrädan, stryka kläder, middag på bordet när mannen kom hem, diska, lägga barnen, sedan i väg till nattjobbet som fabriksstäderska.

Efter skolan och ett halvår i England där hon arbetat som au pair fick hon arbete på ett litet enmansbolag i en lokal på två små rum en trappa ner från gatan i en sliten stadsdel i Göteborg där ägaren, frånskild, bostadslös, sov i en bäddbar fåtölj i ena rummet som mest liknade en hall och inte rymde mycket mer. Det lite större rummet innanför hade en tvättho, en liten diskbänk och kallt vatten och ett litet fönster uppe vid taket där man såg fötterna och halva benen på folk som gick förbi. Ett stort träbord stod i mitten, kartonger var staplade utefter väggarna, tomma kartonger för de färdigmonterade fotfilarna, som mannen hade uppfunnit, längs ena väggen, fyllda kartonger med delarna längs den andra. Det var mörkt och luktade instängt, men hon kunde inte vara kräsen, hon måste ta vad som erbjöds. Hon hade ingen utbildning och det var i alla fall bättre än en bullrande fabrik. Från tio på morgonen till fem på eftermiddagen, med lunchrast och örtterast på eftermiddagen, monterade hon och mannen fotfilar, ett plastskaft, ljusgult, ljusgrönt eller vitt, och två metalldelar, en raspig och en liten del som höll raspen på plats, dag efter dag medan mannen predikade fördelarna av att äta vegetarisk och obesprutad mat och aldrig, aldrig dricka kaffe. Hon höll på att ledas ihjäl och läste varje dag morgontidningens radannonser om lediga platser innan hon tog bussen till lokalen. Och en dag fanns den där. Kom och arbeta i det soliga södra Kalifornien, stod det. Hon rev ur den lilla radannonsen och stoppade den i portmonnän och sa inget till någon, inte ens när agenturen som satt in annonsen förmedlade kontakten med en familj med tre små barn i Beverly Hills där kvinnan i ett brev undrade om hon kunde stryka kläder och hon svarat ja. Först när agenturen våren 1960 meddelade att de skulle ordna med flygbiljetten berättade hon för modern, som frågat och frågat vad det var för brev som kom från Amerika, och sa upp sig hos fotfilfirman.

På den tiden var det inga problem för personer från Nordeuropa att få det gröna kortet som visade att man hade uppehållstillstånd i evigheters evighet. Huvudsaken var att man inte hade tillhört någon kommunistisk organisation och att man hade röntgenbilder som visade att lungorna var friska och inte bar på några tuberkulosbakterier, och det viktigaste, att man hade någon som garanterade ens uppehälle så att man inte låg samhället till last.

Familjen hon kom till hade haft en svensk au pair-flicka tidigare, flera familjer i grannskapet hade haft svenska au pair-flickor. Redan till hennes första lediga dag hade frun i huset ordnat så att hon fick kontakt med andra svenskor. Hon träffade svenskor som lämnat au pair-jobbet bakom sig och arbetade på kontor. Innan året var slut hade även hon sökt jobb på kontor. Marit sa när de låg och solade på stranden i Santa Monica en söndag och hon klagade över att hon inte hade några fasta arbetstider att försök med mitt kontor, där hon var receptionist, och berättade vilken arbetsförmedling hon skulle vända sig till. Hon hade inte tänkt på kontor över huvud taget utan trott att man måste ha en högre utbildning för att arbeta på kontor, i alla fall åtminstone ha tagit studenten.

Nästa lediga eftermiddag bar hon klänning och tog bussen till arbetsförmedlingen Marit varit hos och sa till kvinnan som skötte den att hon skulle vilja arbeta på kreditkortsföretaget om det gick. Arbetsförmedlingen tog betalt hade Marit berättat, kanske motsvarande en veckolön, en månadslön, kanske en procentandel? Hon mindes inte, det var så länge sedan. Hon mindes bara att kvinnan bläddrade i ett kartotek, lyfte upp ett kort och ringde ett samtal och att hon redan samma dag tog bussen till Sunset Strip efter att ha ringt till Marit och förvarnat att hon var på väg och hade fått en tid hos en mrs Peters. Hon visste redan att kontoret låg bredvid sångaren och filmstjärnan Dean Martins berömda restaurang Dino’s.

Marit hälsade avmätt bakom receptionens disk och lyfte luren för att meddela mrs Peters, det närmaste man kan kalla personalchef företaget hade. En gång kantad av gröna växter ledde från receptionen till de högsta chefernas rum vars dörrar var stängda. Alla chefer i den gången var män. Sekreterarna satt utanför sina chefers dörrar med uppsikt över receptionen. Marit hade i telefon snabbt viskat att hon dagen före fått en uppsträckning av en av de höga cheferna som sagt till henne att det här är ingen nattklubb och beordrat henne att låna en kofta av någon av sekreterarna för att skyla den urringade klänningen hon hade burit. Marit hade förberett henne på att hon inte ville riskera en ny uppsträckning genom att visa sig för familjär.

En sidodörr öppnades och mrs Peters kom ut i receptionen, en elegant vänligt leende kvinna i fyrtioårsåldern med en fylld brevkorg i ena handen. Den andra handen räckte hon Hellvig och talade med kraftig brytning när hon pekade mot en avbalkning till receptionen. Brevkorgen ställde hon på bordet och när de satt sig ner gav hon Hellvig en hög hålkort med namn och adress och en avlång sak av tjock papp med flikar för alla bokstäverna och bad henne placera in hålkorten så att efternamnen låg i bokstavsordning medan hon själv satt med ett stoppur i handen. När alla, de nästan pinsamt enkla, testerna var klara läste mrs Peters igenom blanketten Hellvig fyllt i med namn, adress, födelsedatum och tveksamt satt kryss i rutan för religionstillhörighet där Lutheran var ett alternativ även om hon inte var religiös, men svenska statskyrkan ju var luthersk så då trodde hon att hon också var det, eftersom det inte fanns någon ruta för oreligiösa. Hennes meritförteckning var mager: några sommarjobb och jobb över julloven på ett varuhus skolager, ett halvår som au pair i England, fotfilarna och au pair i Beverly Hills som hon ville komma bort från och få fasta arbetstider och vara ledig på kvällar och helger. Mrs Peters såg fundersam ut, ställde några frågor om Sverige, berättade att hon själv kom från Ungern.

– Du är inte arton år, sa hon. Man måste vara arton år för att få börja här. Äsch, sa hon med ett konspiratoriskt leende, oss européer emellan. Du är ju snart arton. Du kan börja på måndag. Välkommen, sa hon och sträckte fram handen.

Hon fick lön varje vecka och betalade en liten summa till arbetsförmedlingen tills skulden var reglerad.

Något halvår efter det att hon hade börjar på företaget kom blödningarna. Hon var nygift, hade bara känt sin man i tre månader innan de gifte sig, bara de två och en kyrkanställd som vittne, en snabbvigsel inför en kvinnlig präst i någon liten metodistkyrka eller baptistkyrka längs Wiltshire Boulevard, som läste vigselorden fel ur den svarta boken hon höll i händerna så att Hellvig blev full i skratt. Ett kortvarigt äktenskap skulle det visa sig.

Hennes man, som bestämt avfärdat föräldrarnas alla böner att han liksom de skulle arbeta på löpande bandet i en av Detroits alla bilfabriker, hade just muckat från tre år i marinkåren, var nyss hemkommen från den japanska ön Okinawa där han hade varit stationerad. Så snart han muckade flyttade han upp till Los Angeles från den stora militärbasen i San Diego och fick arbete som lastbilschaufför på en liten firma. Han var lång och blond, både hans mor- och farföräldrar hade immigrerat från Tyskland vid sekelskiftet. Han var kroppsbyggare, gick på gym tre gånger i veckan, hade Steve Reeves som idol, en gång mr Universum, och satt med en ölburk framför TV:n på kvällarna och tittade på vad som såg ut att vara gyttjebrottning. Hans fritidsintresse kände hon inte till innan de gifte sig. De hade träffats på en fest som en arbetskamrat hade ordnat och där alla på firman som var ogifta hade varit med. Det var fest nästan varje veckoslut. De hade dansat med varandra, han påminde om grannpojkarna i Sverige och hon tyckte att han var lättare att umgås med än männen från kontoret.

Hon hade vågat säga upp sig från arbetet uppe på kullen i Beverly Hills eftersom Eivor från Falun hade bett henne dela en möblerad lägenhet med henne. Eivor var nitton år, hade smilgropar och långt blont hår och uppvaktades intensivt med blommor och choklad och kärleksförklaringar av en flykting från ett öststatsland. En kväll gav Eivor efter för hans glödande kärleksord och var oförsiktig nog att inte kräva att han använde kondom utan litade på alla hans försäkringar att han skulle dra ut sin penis i tid, vilket han inte gjorde, eftersom han blev så överrumplad av extasen sa han. När Eivors mens uteblev och magen började växa erkände han att det var med vilje han hade sprutat henne full därför att han så gärna ville ha en son. Det blev ett hastigt bröllop, Eivor kunde inte ensam försörja barnet som var på väg och ville inte åka hem till Falun och försöka förklara för sina föräldrar. Det blev också ett hastigt slut på uppvaktningen efter bröllopet och smilgroparna suddades ut, men då var det för sent för Eivor att flytta tillbaka till den möblerade lägenheten eftersom Hellvig hade hittat en man som hjälpte till att betala hyran och också hastigt hade gift sig. Det var före p-pillrens och de lagliga aborternas tid.

I början av sextiotalet gick det inte an för en ung kvinna på ett stort kontorsföretag att flytta ihop med en man utan att vara gift, inte om hon var amerikanska. En skandinavisk ung kvinna däremot kunde man förvänta sig vilket syndigt leverne som helst av. För sexuellt umgänge utanför äktenskapet var synd. Och den skandinaviska synden var ett begrepp. Skandinaviska kvinnor hade dåligt rykte, ofantligt dåligt rykte. Det var de förbannade filmernas fel, svor hon mer än en gång.

När hon emigrerade till USA fick hon en påträngande erfarenhet av vad det innebär att vara en föreställning i folks medvetande, inte en person i egen rätt, utan en föreställning baserad på landet hon var född i. Hon tänkte inte spä på fördomarna om svenska kvinnor. Därför gifte hon sig.

På de lediga söndagarna från au pair-arbetet åkte hon och andra svenska unga kvinnor till den överfulla stranden i Santa Monica där de hundratals transistorradioapparaterna med jämna mellanrum spelade Hugo Alfvéns Midsommarvaka som den sommaren verkade vara lika populär som Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, vilket gjorde henne stolt och fick henne att skryta lite.

– Är du från Sverige? sa de unga männen som spelade volleyboll eller surfade när de inte cirklade runt hennes och de svenska väninnornas strandbadlakan och sken upp samtidigt som de fick något lystet i blicken. Fri kärlek, sa de förväntansfullt.

– Fri kärlek? svarade hon så nonchalant hon förmådde. Vad är det? Förklara lite närmare. Hon hade lust att fråga om de brukade betala, trots att hon visste att de menade en kärleksakt fri från äktenskapets försörjaransvar.

Så trött hon var på det. Alla amerikaner visste vad ”fri kärlek” var och att alla i Skandinavien ägnade sig åt det, i synnerhet de unga kvinnorna. Det hade de sett på bio, eller i alla fall hört talas om – de unga kvinnorna som badade nakna och låg med män utan att vara gifta.

Två filmer på femtiotalet skapade föreställningen i amerikanernas medvetande om den syndfulla svenska kvinnan, Arne Mattssons Hon dansade en sommar med Ulla Jacobsson och Ingmar Bergmans Sommaren med Monica med Harriet Andersson. De två filmerna fick ett osannolikt genomslag och brände in stämpeln SYND på Hellvig och hennes kvinnliga svenska vänner, ungefär som när boskapsuppfödare bränner in sitt ranchmärke på kreaturen.

En mans rykte var kopplat till framgångar eller motgångar i hans yrke, till hans ärlighet eller oärlighet, till saker som hade med hans hjärnkapacitet och med honom som individ att göra. En kvinnas rykte var placerad mellan hennes ben, en kroppsdel helt frikopplad från hennes hjärnkapacitet. Och frikopplad från henne som individ. Men kopplad till SKULD, EVA och SYNDEN.

Så hon gifte sig och tänkte att när jag tröttnar på att vara gift och kanske vill flytta till New York så skiljer jag mig. Hennes man hade fullt upp att lära sig Los Angeles alla gator och hade inga planer på att bosätta sig i New York och lära sig nya gator. Båda var noga med att inte skapa några barn. Mer romantiskt än så var det inte, trots att hela kvinnohavet vid de dånande stansmaskinerna fick något tindrande i ögonen så snart hon hade varit på bio med sin blivande man en gång, ännu värre blev det efter två träffar. Efter tre träffar frågade de: Ska ni gifta er?

– Har du träffat honom igen? När ska ni gifta er? var sedan den ständiga frågan på kafferasterna, på lunchrasterna.

Hon fick tid hos doktor Lusk samma dag Janet ringde och efter lunch tog hon bussen till hans mottagning på Hollywood Boulevard. I sista minuten, visade det sig. Inflammation i buken var livsfarligt.

Doktor Lusk delade sin mottagning med några andra gynekologer som samsades om en receptionist och sköterska. Hon kallades nästan genast in på hans rum. Han var precis så omtänksam och vänlig och varm som läkare i filmer brukade vara, möjligen inte så gammal som läkare i filmer brukade vara. Han lyssnade uppmärksamt när hon beskrev de svåra smärtorna och blodflödet som aldrig upphörde, sedan fick hon lägga sig i gynstolen. Det var första gången hon såg en sådan stol och det var första gången hon blev undersökt av en gynekolog. Doktor Lusk förklarade varje steg i undersökningen och behandlade henne med en respekt hon inte var van vid i sitt unga liv. Han kallade henne hela tiden mrs Wolfgang. När han var klar med undersökningen sa han vänligt:

– Innan jag säger något mrs Wolfgang måste jag be en kollega att titta på dig. Han la en stor frottéhandduk över hennes mage. Ligg kvar, jag är snart tillbaka.

Han kom tillbaka med en jämngammal man som också undersökte henne. De konfererade ute i korridoren medan hon klädde på sig. Hon trodde att hon kanske skulle få ett recept på någon medicin som stoppade blodflödet.

Doktor Lusk steg tillbaka in i rummet och bad henne sätta sig i besöksstolen vid skrivbordet.

– Du kom i sista minuten, mrs Wolfgang, sa han omtänksamt som om han verkligen värnade om hennes hälsa, trots att hon inte kände honom. Hade du väntat lite längre hade det kunnat sprida sig i hela buken.

Hon såg förmodligen frågande ut, men bestört var hon inte. Hon förstod ingenting.

– Först misstänkte jag att det var ett utomkvedshavandeskap, förklarade han. Alltså att fostret växte utanför livmodern . . .

Gravid? tänkte hon. Det är omöjligt.

– . . . Det var därför jag bad min kollega undersöka dig. Vi kom till samma slutsats. Du måste opereras akut.

Hon förstod fortfarande ingenting.

– Du är så ung, sa doktor Lusk omtänksamt. Jag ska göra ett litet bikinisnitt på dig så att du kan ha bikini på badstranden. Det kommer inte att synas någonting, jag lovar.

Han visade ingående hur han skulle lägga snittet och skrev sedan ner adressen till Lutheran Hospital där han opererade. Alla sjukhus i Los Angeles verkade ha något slags anknytning till en religion, eller väldigt många i alla fall, tänkte Hellvig som fortfarande inte förstod någonting, utom det där med att få ett ärr på magen.

– Ring till din man, sa doktor Lusk, och berätta för honom. Ring till ditt företag. Åk direkt hem. Packa ner toalettsaker och åk raka vägen till Lutheran Hospital. Jag ska kontakta sjukhuset. Jag opererar dig tidigt i morgon bitti.

När hon anställdes på kreditkortsföretaget fick hon besked om att hon omfattades av något slags sjukförsäkring. Hon ringde till sin chef och berättade att hon skulle opereras nästa dag. Hon behövde inte säga någonting om sjukförsäkring.

Allt skedde så snabbt. Hon hann inte tänka, hann inte vara rädd. När man är ung tror man att man är odödlig. Hon skrattade när hon tvingades sätta sig i en rullstol så snart hon och hennes man steg innanför sjukhusdörrarna. Det var precis som på bio. Han var lika okunnig som hon. Hon mindes inte hur länge han stannade, om han blev ombedd att lämna sjukhuset när det blev kväll eller om han lämnade sjukhuset för att han blev hungrig, eftersom han inte hunnit få i sig någon middag.

Hon låg i det tysta svala rummet och väntade på sömnen utan att riktigt förstå vad det innebar att bli opererad. Det knackade försynt på dörren.

– Stig in! ropade hon.

En präst! Hon satte sig upp i sängen. Mannen i svart gjorde en lugnande gest.

– Ligg kvar, sa han vänligt. Får jag slå mig ner? Han nickade mot stolen vid sängen.

– Ja . . . javisst, sa hon nervöst. Vad säger man till en präst när man inte tror på någon gud?

– Jag ville bara hälsa på dig, sa han.

Visste han redan att hon skulle opereras? Eller frågade han henne? Hon mindes inte. Men ett mindes hon:

– Får jag fråga vem som ska operera dig?

– Doktor Lusk.

Prästen nickade.

– Doktor Lusk är bra, sa prästen lugnande. Han opererar bara när det är absolut nödvändigt.

Va?

När orden äntligen hade sjunkit in var prästen redan borta.

Efter operationen berättade doktor Lusk att han hade försökt bevara så mycket som möjligt men att han hade varit tvungen att ta bort den högra äggstocken.

– Jag passade på att ta bort blindtarmen också så slipper du bekymra dig för den i framtiden.

Han sa till henne att hon skulle försöka bli gravid inom det närmaste året för sannolikt måste han ta bort den andra äggstocken också. Hon frågade vad det var.

– Å, sa han svävande. Det kan ha berott på att du är nygift. Nya bakterier och så. Men skynda dig att bli gravid.

Hon lät sig nöja med det, vilket inte var genomtänkt med tanke på att hon sedan åkte tillbaka till Europa och inte kunde ge någon exakt operationsdiagnos till gynekologerna hon gick på undersökning hos. Hon fick ligga kvar på Lutheran Hospital tills stygnen var tagna, ligga still. Och utskrivningsdagen när hennes man hämtade henne krävde sjukhuspersonalen att hon kördes i rullstol i korridoren, in i hissen, ända fram till sjukhusets entré, precis som på bio.

Man kan fråga sig hur många patienter som dog av blodpropp bara för att läkarna ansåg att det var viktigt att ligga still efter en operation utan att ha det minsta vetenskapliga belägg för en sådan tvärsäker ordination.

En tid efter utskrivningen kom räkningarna i brevlådan på väggen innanför hyreshusets port. En detaljerad räkning från sjukhuset där varenda dambinda och värktablett var uppsatt och summan som försäkringen betalade och summan som hon skulle betala plus en avbetalningsplan anpassad efter hennes lön. Sedan kom en räkning från narkosläkaren, som hon fick betala allt på själv, också den räkningen kom med en avbetalningsplan anpassad efter hennes lilla lön.

Men det var inte kostnaderna för operationen plus en veckas vistelse på sjukhuset med eget rum som etsade sig fast i hennes minne. Alla skräckhistorier som florerade i Sverige om den hemska amerikanska sjukvården som bara var till för de rika kom på skam. Hon märkte knappt avbetalningarna. Det var amerikansk effektivitet och omtanke där också. Anpassa avbetalningarna så att patienten har råd att betala, det är mer lönsamt än att sätta patienten på obestånd. Fast egentligen var det fånigt att sätta nationsbeteckningar på sådana saker som effektivitet och omtanke. I slutändan är det alltid den enskilda personens egenskaper det kommer an på.

Men det hjälptes inte. Den amerikanska sjukvård hon kände till hade inga likheter med skräckhistorierna som var i svang i Sverige. Bland de minst kvalificerade på kreditkortsföretaget fanns flera katoliker från Sydamerika, bland annat ett par unga killar som knappt kunde någon engelska och som från lagret kånkade på de tunga plåtlådorna med kreditkort som skulle stansas med kortnummer, namn och adress. De hade fruar som födde barn varje år verkade det. För att få ersättning för förlossning krävde försäkringsbolagen att kvinnan varit försäkrad i tolv månader innan hon blev gravid. De sydamerikanska killarna hade inte arbetat ett år på kreditkortsföretaget innan fruarna blev gravida på nytt eller födde ett nytt barn. De hade inte på sin lilla lön råd att teckna privata sjukförsäkringar, än mindre betala hela summan för en förlossning på sjukhus. Ändå födde inte deras fruar barn i hemmet eller på gatan. De födde sina barn på sjukhus.

Hon såg aldrig halta och lytta människor med armar och ben som vuxit ihop snett och krokigt efter en olycka därför att de inte hade haft råd med en operation. Fattiga människor i Los Angeles? Javisst, mängder. Diskriminering? Javisst det också, massiv. Men halta, lytta och blinda människor som dog i drivor på gatorna? Nej. Inte ens en tiggare såg hon under de fem åren hon bodde i Los Angeles, vilket naturligtvis berodde på att hon inte rörde sig i stadens alla kvarter, det var en omöjlighet så utbredd som den var. Däremot träffade hon många som hade mer än ett jobb för att få det att gå ihop.

Nej, det var inte sjukhusräkningarna som etsade sig fast i hennes minne, utan smärtorna i buken de närmaste veckorna efter operationen. Och nu skulle hon behöva genomlida dem en gång till. Inte för att hon hade gått och tänkt på operationssmärtorna under de trettiofem år som passerat. Minnet kom vällande över henne när hon låg i Ewa Måres gynekologstol och överväldigade henne under promenaden hem till Söder. Samt att hon måste in på sjukhus. I sex veckor hade hon legat på ett svenskt sjukhus när hon fick dysenteri i Sverige! och knäna och armbågarna och fingrarna och tårna och fotlederna svullnade medan hon låg på sjukhuset. Knäna var som två fotbollar. Det var shigelladysenterin som aktiverade den taskiga genen Bechterew som legat slumrande i hennes kropp. De var flera som fått dysenteri i Göteborg. En dam från någon hälsovårdsmyndighet kom till infektionskliniken och försökte spåra smittkällan men misslyckades.

Hon satte nyckeln i låset, slängde av sig ytterkläderna och sjönk ner i soffan i vardagsrummet utan att tända någon lampa och tog upp en packe pappersnäsdukar ur väskan och snöt sig flera gånger innan hon började ringa runt. Sjukhus, ett svenskt sjukhus, hopföst som boskap tillsammans med vilt främmande människor. När hon låg på infektionskliniken för dysenterin placerades en äldre kvinna i samma rum. Hon hade svårt att sova, sa hon, och bad sköterskan om en sömntablett. Så fort tanten la huvudet på kudden somnade hon och rosslade och förde ett sådant väsen att Hellvig fick panik, tog sig ur sängen och stapplade med knäna stora som fotbollar ut i korridoren och släpade stången med droppflaskan efter sig.

– Jag måste hem! Jag måste härifrån!

Nattpersonalen rullade in hennes säng i linneförrådet.

Ett eget rum att sova i, det var vad hon unnade hela mänskligheten, särskilt alla kvinnor som fick sömnen störd av snarkande karlar.

Sverige har världens bästa sjukvård, säger de svenska politikerna. Men när svenskarna måste in på sjukhus och är som mest utsatta och som mest i behov av lugn och ro då betraktas det av politikerna som en självklarhet att de inte ska ha någon lugn och ro. Och inget privatliv.

Hon snöt sig på nytt. Hon hade verkligen haft oförklarligt lätt för att ta till lipen på sista tiden när hon tittade på TV eller gick på bio. Nu hade hon i alla fall en reell orsak att lipa. Ingen resa till Italien över julen. Hon skulle inte kunna arbeta på flera veckor efter operationen. Inga tunga lyft.

Mitt i bedrövelsen och mörkret kom hon där hon satt hopsjunken i soffan på sig själv med att nästan skratta högt när hon tänkte på författaren Isaac Bashevis Singers oro över att behöva dela hytt med en främling under den åtta dygn långa båtresan över Atlanten till New York. En urfattig polsk-judisk man på flykt undan Hitlers judehat, tvungen att färdas med tåg genom Nazityskland, eftersom det var billigast, för att komma till ett atlantfartyg i Frankrike, bekymrar sig allra mest över att få sitt privatliv invaderat under de åtta dagarna och är beredd att ge ut sitt sista öre på en egen hytt och tackar nej till erbjudandet från den häpna men sympatiskt inställda resebyråmannen att dela hytt med honom på ett flott fartygs jungfruresa om två veckor. Nej, en egen hytt måste det vara och alltså ett mindre flott fartyg. Trots att han är övertygad om Hitlers nära förestående invasion av Polen, en övertygelse som bekräftades fyra år senare, och tyckte att två veckor var för lång tid att vänta tog han hellre risken att avresan dröjde ännu längre bara han fick en egen hytt. Resebyråmannen letar febrilt och hittar till slut ett fartyg med en enkelhytt till överkomligt pris, utan fönster och ventiler och därmed utan luft, vilket Singer tacksamt accepterar. Det var obetalbart och just så irrationellt som väl bara människan kan bete sig.

När hon läste den passagen i Vilse i Amerika upplevde hon Singers desperata oro med varenda känselcell i kroppen och i det ögonblicket när hon mindes passagen var hon tacksam över att han så levande hade satt ord på hennes egen vånda. Hon åt inget på hela kvällen. Vetskapen att något främmande växte och bredde ut sig i hennes kropp fick henne att tappa aptiten. Ändå var det våndan över att behöva dela rum med okända människor som var det allt överskuggande och som fick henne att sitta kvar i mörkret. Till skillnad från Singer kunde hon inte anförtro sig åt någon som letade febrilt efter ett sjukhus som gav henne ett eget rum när hon skulle opereras.

Redan dagen efter tog gynekolog Mats Larsson emot henne för en second opinion. Hon promenerade till Sophiahemmet, ett privatsjukhus. Hon hade hört talas om sjukhuset men aldrig varit i närheten av det. Där måste det finnas enkelrum. Kanske inte bara för dem som har råd att betala själva? Kanske har de avtal med landstinget, eftersom Ewa Måre skickade henne dit?

Mats Larsson undersökte henne med en ultraljudsstav och fotograferade cystan. Också han sa att hon måste opereras.

– Här? sa hon hoppfullt.

– Nej. Vi har för lång kö. Minst tre månader. Du måste vända dig till ett akutsjukhus.

Är det så bråttom? tänkte hon. Är det allvarligt? Och varför sa också han tvärsäkert att hon måste ta bort livmodern? Det var ju inte den det var fel på.

Efter besöket på Sophiahemmet började hon emellanåt känna smärta i vänster sida. De har flyttat på cystan, sa hon sig. Den ligger väl och klämmer på en nerv. Ewa Måre hade frågat henne: ”Har du inte känt någonting?” Hon hade skakat på huvudet. Men nu, när två gynekologer hade varit där och grävt, kände hon av att något tryckte på vänster sida och ibland gjorde ordentligt ont. Cystan kanske växte också, eftersom det var så bråttom att operera.

© Mona Lagerström 2019

 

Uppmaning till SVT: Sänd Marianne Spanners reportage om Fadime Sahindal i Striptease 6 maj 1998 varje år på Fadimedagen 21 januari med efterföljande partiledarsamtal.

Reportaget är högaktuellt och kommer att vara det i många år framöver.

Den 5 januari 2019 vädjade 18-åriga Rahaf Mohammed al-Qunun från Saudiarabien på Twitter om hjälp: ”Jag är rädd, min familj KOMMER att döda mig” (I’m afraid, my family WILL kill me”.

Den 4 februari 1998 publicerar Aftonbladet kvinna artikeln, signerad Cecilia Gustavsson, ”’Min familj ska döda mig’”, om en ung kurdisk kvinna som kallas Rana för att skydda hennes identitet.

En hel värld följde Rahaf Qununs kamp. Enligt den brittiska tidningen The Guardian flydde hon från den strikt religiösa familjen under en resa till Kuwait och köpte en flygbiljett till Australien där hon tänkte söka asyl. Planet mellanlandade i Bangkok. Eftersom hon saknade visum till Thailand och returbiljett lät immigrationspolisen inte henne komma in i landet utan tänkte skicka tillbaka henne till Kuwait. Hon stängde in sig på ett hotellrum på flygplatsen och sände i väg sitt nödrop. I intervjuer sa hon att hennes far och bror utsatte henne för både fysisk och psykisk misshandel, att hon skulle dödas eller bli bortgift om hon deporterades. Hon hade tagit avstånd från islam, vilket är förenat med dödstraff i Saudiarabien. Hennes far kom till Bangkok men hon vägrade träffa honom. FN kopplades in. Hon beviljades flyktingstatus. Kanada erbjöd henne asyl. På Torontos flygplats 12 januari möttes hon av Kanadas utrikesminister Chrystia Freeland.

Rana, det vill säga Fadime Sahindal, erbjöds ett överfallslarm. Hon sköts i huvudet av sin far i Uppsala 21 januari 2002.

Över två decennier efter artikeln i Aftonbladet hävdar fortfarande politiker, akademiker och tjänstemän i Sverige att våld mot kvinnor ser likadant ut världen över, att det är rasism att skilja på kulturer och kulturer. Standardbortförklaringen: När en svensk man misshandlar eller dödar en kvinna sägs det bero på individuella och psykologiska orsaker. När en utomeuropeisk man misshandlar eller dödar en kvinna sägs det bero på kulturella orsaker. Att blanda in kulturen är rasism, våld mot kvinnor är sig likt över hela världen.

Framför allt är det Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som fortfarande lutar sig mot den akademiska standardbortförklaringen i stället för att utgå från verkligheten.

Hedersmord diskuteras i Indien, Jordanien, Pakistan, Egypten, men i Sverige är det rasism enligt fanatiska marxistiska hederskulturförnekande akademiker som professor Eva Lundgren, professor Masoud Kamali, professor Paulina de los Reyes, professor Irene Molina, professor Diana Mulinari, idéhistorikern Edda Manga (Mångkulturellt Centrum, Botkyrka).

Den av Dramaten så gynnade regissören och aktivisten America Vera-Zavala påstår till och med att hedersförtryck inte förekommer i Kairo i Egypten utan uppstår när egyptier bosätter sig i Sverige. Hon skriver i en recension av föreställningen Elektra Show 2007: ”Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.”

I Aftonbladets artikel säger Rana om sin familj: ”De utövar inte sin religion islam aktivt. Men kulturen styr deras liv – en kultur där mannen har all makt.” Vidare: ”Det är som en sekt – alla ska tycka lika och hålla ihop.” ”Villkoren för familjens kärlek är att man lyder.” Hon vägrade gifta sig med en kusin som släkten valt. Hon har själv valt en pojkvän och att studera. Hennes mamma och systrar kallar henne jävla hora. Männen i hennes familj hotar att strimla henne.

Hon polisanmälde sin far, bror och en annan släkting för olaga hot. Brodern är det största hotet. ”Jag vet att det kliar i händerna på min bror att få tag i mig – det skulle höja hans status i släkten att döda mig.”

Den 6 maj 1998 sändes Marianne Spanners intervju med Fadime i SVT:s program Striptease. Programmet inleds med att Fadime är på väg till rättegången mot fadern och den yngre brodern, sjutton år, för olaga hot. Hon säger: ”Vi tjejer representerar männen utåt, jag är deras ansikte utåt. Allt det jag gör måste jag tänka på innan jag gör något, tänka på männen i första hand hela tiden. Om jag är ute och tar upp en cigarett så kommer det att påverka dem. Heder betyder väldigt mycket för dem. Att tjejer lyder och gör allt som de säger.” En dag får fadern syn på Fadime och hennes pojkvän Patrik. ”Han var jättearg, kom efter mig och spottade på mig och kallade mig för hora. Han ville slå mig där ute på gatan. Då kände jag att det var kört.” Hennes räddning blir att hon kommit in på högskolan i en annan stad.

Hon säger att det är svårt att förklara hennes situation för andra. ”Ibland kan jag själv inte riktigt fatta att man faktiskt kan göra så här mot sitt eget barn. Jag har ju levt med dessa människor så länge. Att de bara kan sudda bort mig som om jag inte har funnits. Att min mamma som burit mig i magen, som har gett mig kärlek. Att hon som hållit om mig bara kan slänga ut mig i kylan och bara hata mig.” Marianne Spanner säger: ”Kärleken kan väl inte ta slut?” ”– Jo, en sådan här sak tar död på den faktiskt. Jag har gjort så mycket skada. Jag har trampat på dessa människor. Jag har trampat på deras heder. Jag har tagit ifrån dem allt. Hedern är det enda de har och den har jag tagit ifrån dem. Jag har tagit ifrån dem allt. De kommer aldrig att förlåta mig. [. . .] Jag har skadat hela släktens liv. Det påverkar tjejerna i min släkt för nu vill ingen gifta sig med dem. Tack vare mig tror alla att släktens tjejer är horor.”

Inför rättegången får Fadime vänta i ett rum för att slippa möta sin familj. ”Det är precis som om jag inte vore hans syster”, säger hon om brodern. ”Jag är hans största fiende och jag ska bort från jorden.”

Hon tilläts leva så länge hon höll sig borta från Uppsala. Hon längtade efter mamman som hon försonats med och åkte till Uppsala.

År 2004 avsatte Mona Sahlin (S) den sittande integrationsutredningen och tillsatte hederskulturförnekaren och hudfärgsrasisten Masoud Kamali som huvudutredare. Han tog hjälp av bland andra Paulina de los Reyes och Irene Molina. Jens Orback (S) underkände deras utredningar.

I maj 2005 sändes i SVT Evin Rubars reportage Könskriget 1 och 2 som visar Eva Lundgrens inflytande på Margareta Winberg, jämställdhetsminister (S) 1998–2003.

Jag efterlyser ett grävande reportage om hur det gick till när det västfientliga marxistiska hederskulturförnekande kotteriet blev tongivande inom Nationellt centrum för genusvetenskaplig forskning, Göteborgs universitet, och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet, och varför de fått miljoner av Vetenskapsrådet.

Jag efterlyser ett grävande reportage om hur detta kotteri satt skräck i politiker och tjänstemän och gjort dem handlingsförlamade av rädsla för att stämplas som rasister och krossat så många unga människors framtidsdrömmar.

15 januari 2019

Mona Lagerström fil dr

Katerina Janouch är inte någon makthavare. Hon är inte statsråd, riksdagsledamot, lokalpolitiker eller myndighetschef. Ändå ger Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand och den ortodoxa rabbinen Dan Korn sig på henne.

Den flitiga skribenten Dan Korn skriver i artikeln ”För Katerina Janouch står världen i brand”: ”På denna sida frågade Jens Liljestrand för en tid sedan ’Hur är det att vara Katerina Janouch?’. Jag skulle vilja fortsätta där han slutade och fundera på hur det är.”

Katerina Janouch har själv svarat på Liljestrands och Korns påhopp. Det jag fäste mig vid i Korns artikel är hans lömska skutt ända till boktryckarkonstens barndom på 1400-talet när han redogör för skrifter som utlovar jordens snara undergång i stället för att börja med Gamla testamentet (hebreiska bibeln) fortsätta med Nya testamentet och sedan domedagsprofeten Muhammed. Korn nämner ju faktiskt harmageddon, namnet på platsen för slutstriden i Uppenbarelseboken 16:16 ”Och de samlade dem på den plats som på hebreiska heter Harmagedon.” Uppenbarelseboken är inspirerad av Gamla testamentets profet Hesekiel som bland annat skriver 7:2 ”Slutet har kommit, slutet har kommit för jordens fyra hörn.” Och 7:6 ”Slutet har kommit, slutet har kommit. Slutet är över dig. Undergången nalkas, den nalkas dig som bor i landet.” I den apokalyptiska boken Daniel står det 8:17 ”Människa! Du skall veta att synen avser den sista tiden.” Och 7:19 ”Nu låter jag dig veta vad som kommer att ske i vredens sista skede: det är om den sista tiden det handlar.” Profeten Amos skriver 9:1 ”Jag såg Herren stå vid altaret. Han sade: Jag skall slå till pelarhuvudena, så att trösklarna skakar och alla förgås vid jordbävningen. Dem som blir kvar skall jag dräpa med svärd.” I Sefanjas bok står det under rubriken Dom över de avfälliga: ”Allt skall jag utplåna från jordens yta, säger Herren.”

Detta är bara ett ytterst litet axplock. Det är väl ingen vild gissning att anta att skildringarna av jordens snara undergång som spreds tack vare boktryckarkonsten har haft Bibeln som inspirationskälla. Det kunde Dan Korn faktiskt ha nämnt.

Den amerikanska författaren Gore Vidal (d. 2012) hävdar att monoteismen är det i särklass värsta som hänt mänskligheten, vilket jag håller med om. Han kallar alla de tre engudsreligionerna judendom, kristendom och islam för omänskliga, han kallar dem totalitära. Han kallar Gamla testamentet som dessa tre religioner utgår från för en barbarisk bronsålderstext. Man kan på Wikiquote läsa vad han anser om monoteismen och om monoteismens manliga jordiska ombuds behandling av kvinnorna.

Dan Korn har utbildat sig till ett hämndlystet, svartsjukt övernaturligt väsens jordiska ombud och försöker framställa sig som en förnuftig och vis man. Han är bosatt i Manchester, Storbritannien. I 22 år var han bosatt i Antwerpen, Belgien. I artikeln manar han folk i Sverige att hålla huvudet kallt.

Hur kallt går det att hålla huvudet när man läser om stamkrigen, den etniska rensningen, den hämndlystna guden och behandlingen av kvinnor i Gamla testamentet?

Dan Korn skriver: ”Tron på den sista striden är som gjord för extremism. Folk är aldrig så brutala och grymma som när de tror att de utkämpar den sista striden för en god sak.”

Det hade varit föredömligt om Dan Korn gett exempel hämtade ur Gamla testamentet i stället för att ge sig på Katerina Janouch. Det går att slå upp praktiskt taget vilken sida som helst i Gamla testamentet för exempel på hur grymma och brutala folk förväntas vara för att tillfredsställa den hämndlystna Herren, för att inte tala om vad Herren tänker göra med dem som inte lyder hans befallningar. Frågan jag ställer mig är: Hur är det är att vara Dan Korn?

12 januari 2019

Mona Lagerström fil dr

 

 

OBS: Inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning av islam (islamism) och berör inte fromhetsislam. Muslimska brödraskapet är ett monster!

Detta inlägg är långt, en veritabel uppsats. Rubriker:
– Muslimska brödraskapet och framtida svensk historieskrivning
– Efterlysning: Teknokratisk övergångsregering, nytt valsystem och ny grundlag som är en rättighetskatalog och ger medborgaren juridiskt utkrävbara rättigheter. Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter
– Medborgarkunskap och gemensamma referensramar
– Bannlys kollektivordet muslimer, säg Muhammedföljare om just Muhammedföljarna
– Den trojanska hästen
– Sameh Egyptsons bok om Muslimska brödraskapets föreningar i Sverige, totalitära ideologi och långsiktiga demokratifientliga mål
– Muslimska brödraskapets globala nätverk
– Muslimska brödraskapets Internationella organisation
– Mahmoud Aldebes brev till riksdagspartierna 2006
– Internationella organisationen forts.
– Beslöjningen
– Klä av religionsprofessor Mattias Gardell, avslöja hans desinformation om att Muslimska brödraskapet är islamdemokrater, jämför hans påståenden med Sameh Egyptsons källmaterial
– Trojanska hästens anhang
– Socialdemokraternas krälande för den trojanska hästen
– Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis stämningsansökan mot politikern Ann-Sofie Hermansson (S) och Stefan Löfvens tystnad är värd en egen film eller pjäs
– Mattias Gardell är Stefan Löfvens skyddsling
– Muslimska brödraskapet och petningen av Carina Hägg (S) inför valet 2014
– Teologiska institutionen, Uppsala universitet, mot Försvarshögskolan
– Miljöpartiet, den trojanska hästen och hudfärgsnepotism
– SVT och trojanska hästen
– Upprop: Fackeltåg från nordligaste Norrland till sydligaste Skåne för de demokratiska principer det svenska samhället vilar på, mot totalitära ideologier ända tills politikerna stoppar allt pengaflöde till den trojanska hästen

Min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 finns att köpa på Adlibris, Bokus och Vulkan.

 

Jag har i det här och det här och det här blogginlägget lagt ut avsnitt ur boken som är ett öppet brev till Sveriges riksdag. Jag har skickat ett exemplar vardera till talman Andreas Norlén och riksdagsdirektör Ingvar Mattson. Här är länken till innehållsförteckningen och här till registret.

Inlägget handlar till stora delar om hur Muslimska brödraskapets svenska gren styrs av egyptiska Brödraskapet via Internationella organisationen som bildades formellt i Genève 1982 av bland andra Said Ramadan (d. 1995), förvisad från Egypten 1954, gift med dottern till Brödraskapets grundare och far till väckelsepredikanten Tariq Ramadan. År 1961 bildade Said Ramadan med hjälp av saudiska oljepengar Centre Islamique de Genève (Geneva Islamic Center), se detta blogginlägg.

Muslimska brödraskapet och framtida svensk historieskrivning
Perioden från 1980-talet till 2018 bör i den framtida historieskrivningen kallas för Den ökända hästen från Troja, under förutsättning naturligtvis att inte en skattekrona längre finansierar denna inre fiende, detta monster. Hittills har politiker och myndigheter pumpat in över en miljard skattekronor i hästen, pengar som borde ha använts till välfärden och till att garantera alla flickors och kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter enligt svensk lag.

Ansvarig myndighet för hur offentliga medel används bör med det snaraste utreda exakt hur många hundratals miljoner som pumpats in i den trojanska hästen.

Efterlysning: Teknokratisk övergångsregering, nytt valsystem och ny grundlag som är en rättighetskatalog och ger medborgaren juridiskt utkrävbara rättigheter. Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter
Över tre månader har gått sedan valet utan att vi har fått en regering eftersom sju av partiledarna är maniskt fixerade vid att utesluta det åttonde partiet i stället för att alla åtta riktar blicken mot den trojanska hästen i Sverige, vad den har ställt till med, vad den har kostat och samarbetar om hur den ska oskadliggöras och en ny aldrig uppstå.

Jag efterlyser att Stefan Löfvens övergångsregering stiger åt sidan och att en teknokratisk övergångsregering, likt den i Tunisien efter jasminrevolutionen, utses som får till uppgift att utforma ett nytt valsystem som förhindrar den låsning vi ser i dag, en ny grundlag som är en rättighetskatalog inte en målsättning och där det klart framgår att Sverige ska vara en sekulär stat, att religionen ska vara en privatsak, att inga offentliga medel ska ges till religiösa verksamheter, att ämbetsmannaansvaret som togs bort i mitten av 1970-talet återinförs, att straffansvaret för tjänstefel ska omfatta mer än myndighetsutövning.

Jag har förslag på tre personer jag skulle vilja se ingå i den teknokratiska övergångsregeringen: juridikprofessor Joakim Nergelius, professorn i historia Lars Trägårdh och Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket. Jag ser gärna att Inga-Britt Ahlenius utses till en ny Axel Oxenstierna och får i uppdrag att modernisera hela den svenska förvaltningen, inklusive införa en etisk kod för tjänst i staten. Enligt 1809 års Regeringsform skulle Justitieombudsmannen, som var riksdagens kontrollinstrument, vaka över domares och ämbetsmäns laglydnad. Dagens JO är tandlös och ser till strukturer, inte till enskilda ämbetsmäns agerande, mer därom i ett separat inlägg där jag delar med mig av min erfarenhet av JO och IVO samt HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd).

I slutet av det här inlägget efterlyser jag fackeltåg från nordligaste norr till sydligaste söder tills den trojanska hästen är oskadliggjord, tills vi har ett nytt valsystem med personval i enmansvalkretsar och där lokalval och riksdagsval sker på olika år, vi har en författningsdomstol, vi har en ny grundlag som stärker medborgarens rättigheter gentemot staten (JO är inte till för den enskilda medborgarens skull), vi har fått en patienträttighetslag och en självständig nationell patientombudsman (Socialstyrelsen och IVO är inte till för den enskilda patientens skull, nuvarande lagstiftning är en skyldighetslagstiftning, systemet med patientens anmälan av undvikbara sjukvårdsskador styrs helt av Läkarförbundet), att ämbetsmannaansvaret har återinförts, att beslöjning är förbjuden i alla offentligt finansierade skolor och i hela den offentliga förvaltningen, att en broschyr på alla språk som existerar i Sverige förklarar att beslöjningen inte är ”gudomlig befallning” och att ingen islamforskare med äran i behåll kan uttala sig om den historiska Muhammed (570–632) eller om seder och bruk under hans tid. Det finns helt enkelt inga samtida texter. Det finns bara myter. Det är dessa myter forntida ”islamiska lärda” har omvandlat till tvingande lagar och nutida ”islamiska lärda” lutar sig mot. De ska klart framgå i broschyren att Sveriges riksdag stiftar lagarna i Sverige, inte män som påstår sig vara jordiska ombud för ett övernaturligt väsen.

Medborgarkunskap och gemensamma referensramar
I min bok efterlyser jag en handbok i medborgarkunskap likt Värner Rydéns bok Medborgarkunskap som gavs ut mellan 1923 och 1959. Professor Lars Trägårdh har kunskap om Rydéns bok. Den handbok jag tänkt mig syftar till ett kunskapslyft för landets alla invånare, inklusive ämbetsmän i staten och landets politiker. Vi borde sluta prata om värdegrund och i stället prata om gemensamma referensramar, som är lagen. Det förutsätter att alla har kunskap om referensramarna. Det talas vitt och brett om hur Sverige förr i tiden var ett homogent samhälle. Det är historieförfalskning. Sverige har aldrig varit ett homogent samhälle. Sverige var enormt socialt skiktat. Men vi hade gemensamma referensramar och de referensramarna fick vi genom den statliga obligatoriska skolan som infördes 1842, referensramar som förändrats i takt med att samhället har förändrats. Som jag skriver i min bok: Det är som om medborgarkunskapen försvann när ämnet bytte namn till samhällskunskap.

Detta att referensramarna, det vill säga lagarna och normerna de ger upphov till, förändras i takt med att samhället förändras skiljer den svenska demokratin från islamisk rätt, sharia, som är statisk och som sägs gälla i alla tider. Det som, enligt den islamiska historieskrivningen, gällde på Arabiska halvön för fjorton hundra år sedan ska gälla även i dag, över hela världen.

I det här blogginlägget uppehåller jag mig dock inte vid min bok utan lyfter fram religionsvetaren Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case – Sweden” (2018), mer om den strax. Våra böcker kompletterar varandra. Sameh Egyptson håller en neutral ton och lägger fram det ena citatet efter det andra som beskriver Muslimska brödraskapets ideologi. Min bok är subjektiv. Mitt intresse är flickors och kvinnors rättigheter och jag är rasande över utvecklingen i Sverige. Jag är lika kritisk till universitetens västfientliga postkoloniala ”teorier” som till Muslimska brödraskapets västfientliga ideologi. Det har hänt otroligt mycket under min livstid för svenskättade flickor och kvinnor (jag är född 1943 och började arbeta när jag var 16 år) medan rena barbariet råder i vissa utlandsättade kretsar. Och detta beror på att kvinnliga akademiker (ArA:s hederskulturförnekande postkolonialister som finns både inom Nationella sekretariatet för genusforskning och CEMFOR) och kvinnliga hederskulturförnekande politiker i mer än två decennier har bestämt att det är kulturrasism att forska om kulturella skillnader samt att ArA och CEMFOR lierat sig med Muslimska brödraskapets aktivister och deras vidriga kvinnosyn. Mitt öppna brev till Sveriges riksdag är ett mycket subjektivt brev. Jag är som sagt rasande. Och jag kallar mig inte feminist. Det är det mest utspädda ordet i det svenska språket.

Bannlys kollektivordet muslimer, säg Muhammedföljare om just Muhammedföljarna
Muslimska brödraskapet, likt salafister, har Muhammeds liv och leverne som sin ledstjärna, alltså en mytisk jordisk man. För inte så länge sedan kallades de muhammedaner. Längre tillbaka i tiden kallades de turkarna, med hänvisning till Osmanska imperiet.

Min uppmaning: Bannlys kollektivordet ”muslimer” inom politiken, förvaltningen, forskningen, public service, övriga traditionella medier, sociala medier, kort sagt överallt. Kollektivordet ”muslimer” är Muslimska brödraskapets främsta vapen i väst, ett kollektiv de påstår sig företräda. I Evin Rubars reportage i SVT 2009 Slaget om muslimerna säger Abdirizak Waberi, då Islamiska förbundets ordförande, att förbundet representerar muslimerna i Sverige och att de är 400 000 till 500 000 personer, ca 53:20 in i programmet.

Sameh Egyptson skriver i en debattartikel i Dagen 4 januari 2019 att Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) och Sveriges muslimska förbund (SMF) ända sedan början av 1990-talet hävdar att de tillsammans har 75 000 medlemmar och att de fått offentliga medel utifrån det av SST. Skatteverket sköter sedan 2016 insamlingen av medlemsavgifter. År 2017 hade enligt Skatteverket FIFS och SMF tillsammans 6 400 medlemmar. En avsevärd skillnad. Sameh Egyptson skriver: ”Man kan också konstatera att det är samma personer som representerar bidragsmottagande församlingar från år till år”, och lite längre fram: ”en fundamentalistisk elit”.

Människor bosatta i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen är inte klonade, de är inga utomjordingar, de är individer med individuella politiska och religiösa preferenser. Gör ett tankeexperiment. Vilken normalbegåvad person skulle svälja ett påstående från Nordiska motståndsrörelsen att de representerar hela landets svenskättade befolkning (svenskarna), att kritik av Nordiska motståndsrörelsen är detsamma som kritik av landets svenskättade befolkning (svenskarna), eller påståendet att eftersom majoriteten av landets svenskättade befolkning (svenskarna) inte ställer sig bakom Nordiska motståndsrörelsens ideologi behöver vi inte bry oss om denna rörelse och dess demokratifientliga ideologi och verksamhet?

Byt ut Nordiska motståndsrörelsen mot Muslimska brödraskapet, landets svenskättade befolkning mot invånare från länder där islam är den dominerande religionen (muslimerna), och upprepa tankeexperimentet. Koppla sedan Muslimska brödraskapets bruk av kollektivordet ”muslimerna” till trojanska hästen.

Den trojanska hästen
Den trojanska hästen är en ihålig trähäst som enligt de antika sagorna avgjorde det nio år långa kriget mellan grekerna och Troja i nordvästra Turkiet. När grekerna efter nio års krigande fortfarande inte lyckats inta Troja kom Odysseus på idén att bygga en jättehäst av trä som kunde rymma 100 beväpnade män och som var för stor för att föras in genom stadsportarna. Hästen med en samling män i buken ställdes utanför stadsmuren, grekerna seglade bort från området och gömde sig bland öarna i närheten. En pojke som var i maskopi med Odysseus stannade kvar gömd i vassen. Han tillfångatogs av trojanerna och sa att han flytt från grekerna och berättade att hästen var en offergåva till gudinnan Pallas Athena (vishetens och krigets gudinna), att den var så stor för att den inte skulle kunna föras in i Troja och att grekerna gett sig av. Trojanerna lät omedelbart föra in trähästen och rev på kuppen ner en del av stadsmuren. Under sång och jubel förde de i procession hästen till Pallas Athenas tempel mitt inne i Troja där hästen lämnades, obevakad uppenbarligen. Pojken smög bort till hästen och öppnade buken. Grekerna vällde ut och for fram med dragna svärd och brände ner allt i sin väg. Bränderna signalerade till grekerna som gömde sig på skeppen bland öarna att segla tillbaka. Genom den raserade stadsmuren stormade de in i Troja, som ödelades.

Nationalencyklopedin skriver att trojansk häst sedan dess kommit att beteckna ”olika hjälpmedel och former att med list erövra ett mål genom att infiltrera och försvaga det”.

Den ökända hästen från Troja är en kuplett av Karl Gerhard som han framförde 1940 och syftar på nazisterna. Vid sin sida hade han på scen en överdimensionerad dalahäst.

Dagens trojanska häst, som med list och infiltrering syftar till att inifrån montera ner den svenska demokratin och införa islamiskt styre enligt Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, är ett övergött arabiskt fullblod med väl synligt hakkors, ifört hijab och med direktslangar till statens kassakista som i en aldrig sinande ström fördelar skattemedel via Sida som pumpar in astronomiska biståndssummor, Vetenskapsrådet som pumpar in forskningsbidrag, Riksbankens Jubileumsfond som pumpar in forskningsbidrag, Folkbildningsrådet som pumpar in ”utbildningsbidrag”, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som pumpar in organisationsbidrag och projektbidrag, lokala myndigheter som pumpar in projektbidrag efter projektbidrag efter projektbidrag, Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST) som pumpar in organisationsbidrag, verksamhetsbidrag, projektbidrag samt Allmänna arvsfonden som pumpar in projektbidrag från personer avlidna utan bröstarvingar.

Efterlysning: Var finns nutidens satiriker, ståuppkomiker, revyartister, musiker, låtskrivare, dramatiker, regissörer som i Karl Gerhards anda sätter strålkastarljuset på dagens ständigt växande trojanska häst och hur den underminerar Sverige som sekulär rättsstat och som riktar lika kallt strålkastarljus på alla som göder och försvarar hästen med hänvisning till att den är en gudom och att kritik av den är hädelse, det vill säga ”islamofobi”, och att det är kulturrasism att över huvud taget ifrågasätta dess konkreta existens?

Det finns hur mycket material som helst till filmer, TV-serier, operor, musikaler, revyer, talpjäser, sketcher, låtar om Muslimska brödraskapet och de korkade svenskarna. För den otålige: scrolla ner till rubriken ”Trojanska hästens anhang”.

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) var lärare. Den förra chefsideologen Sayyid Qutb (1906–1966) var lärare. Muslimska brödraskapets ideologiskt motiverade aktivister är välutbildade, ledargarnityret har doktorsgrader och professorstitlar. Deras strävan är att skapa ständigt nya ”korangenerationer” som får lära sig att älska Muhammed mer än sina föräldrar och sina barn. De håller ungdomsläger över hela världen och värvar på universiteten studenter som efter studierna sprider Muslimska brödraskapets ideologi i sina länders förvaltningar och påverkar politiken och lagstiftningen.

Första gången Muslimska brödraskapet förbjöds i Egypten var 1948. De hjälpte Gamal Abdel Nasser och Fria officerarna att genomföra militärkuppen 1952 och ville att landet skulle styras av sharia och att alla kvinnor skulle tvingas vara beslöjade utomhus, vilket Nasser inte accepterade. År 1954 anklagades de för ett attentat mot Nasser och förbjöds på nytt. Det var Muslimska brödraskapets välutbildade flyktingar från Egypten som på 1940-, 50- och 60-talen byggde upp undervisningsväsendet både i det då på skolväsendets område underutvecklade Saudiarabien och lika underutvecklade Qatar. Det var studenter som etablerade de första organisationerna i Europa och Nordamerika. Det var studenter Said Ramadan uppvaktade. Muslimska brödraskapet drar med andra ord inte till sig marginaliserade ungdomar utan framtidsförhoppningar. Organisationen består av välutbildade fanatiker med fenomenal organisationsförmåga och exceptionell talang för entreprenörskap, vilket inte minst alla organisationer de startat i Sverige visar. Vi vet vad Mussolinis fascism, Hitlers nazism, Lenins, Stalins, Maos, Pol Pots kommunistiska ideologi och ledarkult ställt till med. Ändå väljer Sveriges politiker att blunda för ”korangenerationerna” och den världsomspännande totalitära ideologi Muslimska brödraskapet står för, en ideologi influerad av just Mussolini, Hitler, Lenin, Stalin baserad på kulten kring den nya ledargestalten Muhammed.

Sameh Egyptsons bok om Muslimska brödraskapets föreningar i Sverige, totalitära ideologi och långsiktiga demokratifientliga mål
Läs religionsvetaren Sameh Egyptsons epokgörande bok Holy white lies som i år kommit på arabiska och engelska om Muslimska brödraskapets etablering i Sverige, de ledande entreprenörerna i det äldre gardet som cirkulerar i de olika föreningarnas styrelser, bland andra Mahmoud Aldebe (fram till 2010), Khemais Bassoumi, Helena Benaouda, Chakib Benmakhlouf, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi, Mostafa Kharraki, Mustafa Tümtürk, Abdirizak Waberi, och deras nära samarbete med det egyptiska ledargarnityret (se bland annat Mahmoud Khalfis och Chakib Benmakhloufs koppling till Brödraskapets egyptiska toppnamn Kamal Helbawy och Khairat el-Shater, s. 29, 153–156, mer om dem längre fram), de olika svenska föreningarnas intrikata flätverk, finansieringen via skattemedel, hierarkiska uppbyggnad, totalitära ideologi och den metodiska utbildningen av ”korangenerationer” i konsten att med hjälp av list och lögner (inte säga sanningen utan vad västerländska politiker och myndigheter vill höra) islamisera ett land.

Sameh Egyptson har valt att lyfta fram texter av Muslimska brödraskapets två inflytelserika ideologer, grundaren egyptiern Hassan al-Banna och nuvarande chefsideolog egyptiern Yusuf al-Qaradawi (f. 1926), bosatt sedan decennier i Qatar, och hur dessa texter stämmer överens med texter som Muslimska brödraskapet i Sverige offentliggjort i artiklar eller på sina hemsidor och hur de samarbetat med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet (tidigare kallad Broderskapsrörelsen). Hatpredikanten och Hitlerbeundraren Qaradawi har i över sju decennier spelat en nyckelroll överallt i hela världen där Brödraskapet etablerat organisationer. Bland annat var han inbjuden till Stockholm av Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) sommaren 2003.

Sameh Egyptson är född och uppvuxen i Egypten. Han studerade historia vid ett universitet i Kairo 1983–1988 och läste då Hassan al-Bannas texter. Han kom till Sverige 1990 och har ingående kunskaper om både Egypten och Sverige.

Varenda statsvetare, jurist och journalist i Sverige bör läsa Sameh Egyptsons bok. Den bör vara kurslitteratur på varenda statsvetenskaplig och juridisk institution och alla journalistutbildningar. Det är en bok universitetens islamologer borde ha skrivit för åratal sedan i stället för att agera missionärer och försvara den trojanska hästen. Sameh Egyptsons bok handlar om hur en global organisation som vilar på en totalitär ideologi, som jag kallar islamofascism, med det långsiktiga målet att återupprätta det islamiska kalifatet styrt av deras tolkning av sharia, har etablerat sig i Sverige med universitetens, politikers och myndigheters goda minne och frikostiga, för att inte säga ansvarslösa, hantering av medborgarnas skattemedel.

Tyvärr saknar boken ett namnregister. Det skulle vara till stor hjälp om Sameh Egyptson gjorde ett register och la ut på internet. Namnen på nyckelspelarna är alldeles för viktiga för att ligga dolda inne i boken. Egyptsons bok finns på Google Books men för att kunna söka namn måste man veta vilka namn man ska söka information på.

Efter Sameh Egyptsons bok, med alla primärkällor (från exempelvis Skatteverket, Bolagsverket, Statsrådsberedningen, Justitiedepartementet, Kulturdepartementet, UD, Skolverket, Arbetarrörelsens arkiv) kan inte någon längre hävda att IFiS, Sveriges muslimska råd (SMR), Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), Islamiska informationsföreningen (IIF), Sveriges muslimska förbund (SMF), Sveriges islamiska skolor (SIS), Sveriges unga muslimer (SUM), studieförbundet Ibn Rushd, biståndsorganisationen Islamic Relief inte har koppling till egyptiska Muslimska brödraskapet.

Ingen kan heller förneka att dessa organisationer ägnar sig åt att islamisera Sverige och, när det gäller Islamic Relief, bedriva missionsarbete med svenska biståndspengar för att främja Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam, en tolkning som även inbegriper våld, vilket den länkade artikeln, författad av den egyptiska aktivisten Cynthia Farahat visar. I artikeln står det att Chakib Benmakhlouf är en av förgrundsgestalterna vid Centre Islamique de Genève.

Conny C. Lindström länkade på Twitter 3 november 2018 till den här artikeln med uppmaningen ”Stäng kranarna till Islamic Relief Sverige”. Artikeln beskriver hur kanadensiska biståndsmedel till Islamic Relief slussas vidare till Hamas och vilka banker och länder som vänt Islamic Relief ryggen och varför.

Muslimska brödraskapet är en destabiliserande faktor, alltså en trojansk häst, i vartenda land de etablerat sig i, vilket lär vara ett sjuttiotal. Ända sedan begynnelsen 1928 har rörelsen använt våld som ett viktigt medel att nå sitt mål, kalifatet. Under ledaren Hassan al-Bannas tid lönnmördades flera egyptiska politiker. Våldsideologin finslipades av chefsideologen Sayyid Qutb som hängdes 1966. Det kommer ständigt nya böcker och dokumentärer om Muslimska brödraskapets välorganiserade demokratifientliga verksamhet och myller av extremistiska utlöpare. Ändå har Sveriges politiker valt att enbart notera den osynliga gudomen, inte den konkreta trojanska hästen, trots att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerat två rapporter om Muslimska brödraskapet i Sverige (2017, 2018). Det går inte längre att låtsas att politisk islam inte existerar och utgör ett konkret hot mot den svenska demokratin. Det Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani och Sameh Egyptson beskriver backas upp av forskare, journalister och dokumentärer på engelska, franska, arabiska, dokumentärer bland annat Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp länkade till i december 2017. Den 2 maj 2006 sände Uppdrag granskning det här programmet om politisk islam i Sverige, ca 19:30 minuter in i programmet visas bild på Sayyid Qutbs bok Social rättvisa i islam, som Broderskapsrörelsens Ola Johansson kommenterar välvilligt och som reportern säger att Qutb i boken skriver att sharia står över demokratiska lagar. Ola Johansson är för övrigt styrelseledamot i svenska Islamic Relief, vilket Omar Mustafa också är. Den 6 december 2009 visade SVT Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna.

Muslimska brödraskapets globala nätverk
Conny C. Lindström länkar på Twitter 14 oktober 2018 till denna dokumentär visad 9 april 2017 på Sky News Arabia och skriver: ”I den här dokumentären om Global MB gjord av Sky News Arabia fastslås det att det Islamiska förbundet ingår i det Globala Brödraskapet!” Dokumentären heter UK turned a blind eye to extremist groups och handlar om brittiska underrättelsetjänstens samarbete med Muslimska brödraskapet ända sedan 1940-talet. Det är i den här dokumentären, ca 5:48 in i programmet, det talas om skapandet av en ny ”korangeneration”. I dokumentären sägs att det i Storbritannien finns mer än 60 organisationer associerade med Muslimska brödraskapet. Cirka 28:24 in i programmet sägs att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) ingår i Global Muslim Brotherhood. Ungefär 18:29 in i programmet säger Yusuf al-Qaradawi följande: ”Att erövra Rom eller Italien eller Europa innebär att islam återkommer till Europa. Betyder det krig? Inte nödvändigtvis. Fredlig erövring är den här religionens andemening. Jag menar därför att islam kommer att erövra Europa utan svärd eller krig. Enbart genom predikan och förnuft.”

Chakib Benmakhlouf, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren och i två mandatperioder ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), citeras i Sameh Egyptsons bok: ”Vi vill inte dra uppmärksamheten [till det faktum] att vi håller på att islamisera väst”, säger han till en saudiarabisk tidning (s. 236). Egyptson beskriver Muslimska brödraskapets skattefinansierade skolverksamhet i Sverige och citerar vad Benmakhlouf säger om Islamiska skolan i Stockholm: ”När vi startade skolan satte vi upp tawtin [. . .] som dess slogan” (s. 109). I mitt blogginlägg ”Stefan Löfven, ta ditt ansvar! Ta debatten om Muslimska brödraskapets politiska friskoleverksamheter!” skriver jag om Muslimska brödraskapets två begrepp tawtin och tamkin, att tawtin betyder territoriell erövring, bland annat friskolor, som är etapper på vägen för att uppnå det globala målet tamkin. Scrolla ner till rubriken ”Muslimska brödraskapets avsikt med integration”.

Muslimska brödraskapets Internationella organisation
Global Muslim Brotherhood och International Organization of the Muslim Brotherhood är två helt olika grenar. Internationella organisationen har en formell struktur och styrs direkt av egyptiska Brödraskapets högsta ledare, murshid, även kallad Supreme Guide, och var i många år en av Muslimska brödraskapets hemliga organisationer. År 2004 beskrev den franska tidningen Le Monde i en artikel hur Internationella organisationen växte fram. Artikeln citeras i nättidningen The Global Muslim Brotherhood Daily Watch som etablerades i samband med rättegången 2007 i Texas mot välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation som slussade insamlade medel till terroriststämplade Hamas och då mängder med Muslimska brödraskapets interna dokument blev offentliga. Dokumenten visade hur välorganiserade Muslimska brödraskapet var, vilket dittills inte varit känt.

Sameh Egyptson skriver om Internationella organisationen på s. 141–156.

Cynthia Farahat kallar i den ovan länkade artikeln Internationella organisationen för Muslimska brödraskapets International Apparatus.

På Twitter 22 september 2018 lägger Conny C. Lindström upp de här bilderna på före detta ledande gestalter inom det egyptiska Brödraskapet och 27 september 2018 länkar han till de här dokumentärerna som bilderna är tagna från, The Organization – Documentary on the Muslim Brotherhood, i två delar på arabiska Sky News med engelsk undertext där de före detta ledarna beskriver Internationella organisationen. Del 1 sändes 8 januari 2018, del 2 handlar om Muslimska brödraskapet i Storbritannien.

Före detta medlemmen i Brödraskapets Shura Council Abdel Sattar Al-Malejii säger att väckelsearbetet att kalla till islam, dawa, alltid varit välkänt men att de hemliga organisationerna såsom Internationella organisationen fick nya direktiv varav den viktigaste var att få till stånd en ”volt” [a ”flip”] från en sekulär stat till en islamisk stat liksom att samla in pengar till organisationen.

I båda dokumentärerna uttalar sig Muslimska brödraskapets före detta talesperson i väst, Kamal Helbawy. Sameh Egyptson, som intervjuat Helbawy, skriver att Helbawy över tio gånger varit Islamiska förbundets gäst i Sverige, att han gett Mahmoud Khalfi, VD för Stockholms stora moské, rådet att inte hemlighålla utan vara öppen med Islamiska förbundets verksamhet (s. 29).

I samband med det som kallas arabiska våren återvände Helbawy till Egypten, liksom mängder med andra inom organisationen som flytt landet. Rörelsens politiska parti Frihets- och rättvisepartiet ställde upp i parlamentsvalet vintern 2011/2012. Helbawy lämnade Muslimska brödraskapet i protest mot att egyptiska Muslimska brödraskapets näst högsta ledare Khairat el-Shater i mars 2012 nominerades som Frihets- och rättvisepartiets presidentkandidat inför presidentvalet i maj det året, trots att Brödraskapet sagt att man inte skulle delta i presidentvalet. Shater satt under president Hosni Mubaraks tid fängslad mellan 2007 och mars 2011.

Sameh Egyptson citerar ur en artikel Helbawy skrev om hur han på grund av sitt ställningstagande svartmålats och rykten som spridits om honom och budskapet han i ett vänligt brev fick av Mahmoud Khalfi, VD Stockholms stora moské. Bland annat skriver Helbawy att han känt Khalfi i över tre decennier som organisatör för seminarier, konferenser och tillställningar, att Khalfi är en bra ledare för islamiska rörelsen i Europa. Egyptson kommenterar att det av Helbawys artikel står klart att Mahmoud Khalfi och Islamiska förbundet i Sverige ställde sig bakom de egyptiska ledarnas utnämning av Shater (s. 154–155).

I april tvingades Shater avgå som presidentkandidat eftersom man i Egypten inte fick ställa upp förrän sex år efter det att man släppts ur fängelset. Mohamed Mursi blev i stället rörelsens presidentkandidat.

Sameh Egyptson skriver att efter det att Muslimska brödraskapets president Mursi och hans regim tvingats avgå 3 juli 2013 offentliggjordes telefonsamtal mellan organisationens ledare och han citerar ur ett telefonsamtal mellan Khairat el-Shater och Chakib Benmakhlouf som visar hur nära dessa två personer stod varandra. Påannonsören beskrev Chakib Benmakhlouf som en av Internationella organisationens farligaste medlemmar och ansvarig för ”Organisationens invadering av Europa” (s. 155). Samma inställning till Chakib Benmakhlouf återger Cynthia Farahat i den ovan länkade artikeln. Det är hon som skriver att han har en framträdande ställning vid Islamiska centret i Genève.

Med tanke på det nära samarbetet mellan Muslimska brödraskapets svenska gren och det egyptiska ledarskapet är det knappast en tillfällighet att Mohamed Temsamani (MP), gift med Chakib Benmakhloufs dotter och verksam i ledande ställning i praktiskt taget varenda förening i den svenska grenen, sommaren 2012 gjorde en tio veckor lång praktik hos Frihets- och rättvisepartiet i Egypten.

I artikeln i Global Muslim Brotherhood Daily Watch står det att Internationella organisationen var Brödraskapets bäst bevarade hemlighet. Sedan begynnelsen är Internationella organisationens högste ledare Brödraskapets toppnamn i Egypten, den enda som har titeln murshid (Supreme Guide). Ledare för de andra verksamheterna kallas Secretary Generals.

I den ovan nämnda dokumentären sägs att ett utkast till Internationella organisationens stadgar skrevs 1981 i Genève av bland andra Said Ramadan, som ansåg att Europa med sin yttrandefrihet och föreningsfrihet var det bäst lämpade området att driva rörelsens verksamhet. Många av de ledande namnen satt i fängelse eller hade flytt Egypten. Efter det att president Anwar Sadat på 70-talet underlättat för Brödraskapet i Egypten träffades ledarna under pilgrimsfärden till Mekka och i olika städer runt om i världen. Det sägs att bara några dagar innan Sadat 1981 mördades av en medlem i en av Brödraskapets utlöpare hade åtskilliga ledare redan flytt landet. En som flydde efter attentatet var Mustafa Mashhour, en viktig person inom Muslimska brödraskapet, som enligt nekrolog 2002 år 1948 fick en 3-årig fängelsedom, dömdes 1954 till 10 års fängelse, fängslades på nytt 1965 och benådades 1973 av Sadat och enligt Cynthia Farahat var författare till Brödraskapets militanta manifest Jihad is the way. Mashhour var Supreme Guide 1996–2002. Han och Said Ramadan lyckades ena de olika internationella organisationerna och skrev utkastet till Internationella organisationens första stadgar och de slutliga stadgarna 29 juli 1982, då Internationella organisationen formellt bildades som ett nätverk av centra, föreningar, företag och finansiella institut utspridda i mängder av länder med det enda syftet att driva Muslimska brödraskapets frågor.

Professor Jonas Otterbeck beskriver i sin doktorsavhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering (2000) hur Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda var framträdande namn under 1980- och 1990-talet i spridningen av Muslimska brödraskapets ideologi i Sverige. Den första versionen av Muslimska brödraskapets programskrift Att förstå Islam riktad till politiker och myndigheter i Sverige kom 1988, därefter utkom den 1991 och 2002. Mahmoud Aldebe var projektledare. Flera kapitel är tagna ur texter skrivna av Jamaat-e-Islamis grundare, visar jag i min bok i kapitel 8.

I artikeln i Le Monde sägs att förutom medlemsorganisationer ingick också allierade med rörelsen såsom pakistanska Jamaat-e-Islami, som jag beskriver i min bok i kapitel 5 och 7, samt Ennahda i Tunisien och turkiska Refah Partisi bildat av bland andra Necmettin Erbakan 1983, vars ideologi Omar Mustafa och Yasri Khan for till Istanbul för att studera som jag visar i detta inlägg samt i detta inlägg vad Europadomstolen hade att säga om Erbakans planer på att införa sharia i Turkiet, som hade en sekulär författning.

I dokumentären säger Egyptiska Brödraskapets före detta biträdande ledare (Deputy General Guide) Muhammad Habib att Internationella organisationen består av General Guidance Bureau (13 ledamöter varav 8 egyptier och 5 från andra länder), som träffas en gång i månaden och International Shura Council (shura = rådplägning) (90 medlemmar från organisationer i Egypten och 40 från andra länder) som träffas var tredje månad och ett sekretariat.

I dokumentären sägs att Muslimska brödraskapet i början av 1980-talet började utveckla sin organisationsstruktur i horisontell riktning i stället för vertikalt. Brödraskapet ville etablera regionala enheter som kallades kommittéer vilka skulle vaka över organisationerna i de olika länderna. Det finns planeringskommitté, politisk kommitté, kommitté för spridandet av dawa, familje- och utbildningskommittéer samt the Affairs of the Muslim Sisters.

Enligt Muslimska brödraskapets vidriga kvinnosyn är kvinnans plats i hemmet, mannen styr, kvinnan blir styrd, en kvinnosyn de försökt få FN att anta både vid Kvinnokonferensen i Peking 1995 och konferensen 2013 om kvinnors rättigheter.

Habib säger att målsättningen med skapandet av Internationella organisationen var att försöka strömlinjeforma Brödraskapets ideologi, planer och program i de olika länderna för att undvika att enskilda länders organisationer hade en egen utpräglad ideologi, kultur, undervisningsplan, verksamhet. Han säger att man inom Internationella organisationens Shura Council runt 1992 beslutade att konsolidera organisationerna i de olika länderna och träffades i München för att lägga upp planerna för en framtida federation (a confederated union).

Speakerrösten kallar planeringskommittén för Internationella organisationens hjärna, syftet var att medlemsorganisationerna i de olika länderna med hjälp av planer som uppdaterades vart fjärde år steg för steg skulle uppnå en maktposition. Habib säger att planen var att varje regional organisation i de enskilda länderna skulle försöka nå makten genom demokratiska processer. Om de olika organisationerna samtidigt lyckades ta makten i varje enskilt land skulle nästa plan vara att skapa en federation.

Inför valet 1994 tog Sveriges muslimska råd (SMR) kontakt med Socialdemokraterna, vilket beskrivs i den här texten med rubriken Broderskapsrörelsens samverkan med muslimer i Sverige som borde heta Broderskapsrörelsens samverkan med Muslimska brödraskapet i Sverige. Varje gång kollektivordet muslimer nämns borde det ha stått antingen islamister eller Muslimska brödraskapets aktivister, eller Muhammedföljare. Texten är en skrivelse till Förbundskongressen 2003 och undertecknad av Anna Berger Kettner och Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm 2014–2018.

I skrivelsen redogör man för hur Socialdemokraterna sedan kontakten togs av SMR gett Muslimska brödraskapets ideologiskt motiverade aktivister en gedigen politisk skolning, fast man använder det missvisande kollektivordet muslimer. Bland annat skriver man att med hjälp av projektmedel från regeringen (Näringsdepartementet) och från Socialdemokraterna (Jubileumsfonden) kunde man konkretisera samarbetet och bland annat projektanställa Ahmed Ghanem på Broderskapsrörelsen expedition under ett år.

Sameh Egyptson skriver i den ovan länkade debattartikeln i Dagen att FIFS och SMF (de tre aktivisternas organisationer) i ett öppet brev till riksdagspartierna 1994 skrev att de tillsammans har 75 000 medlemmar. ”Samma antal åberopades i ett brev som skickades till socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson efter valsegern samma år, i vilket man menade sig vara en del till valsegern. Detta eftersom imamer runt om i landet hade uppmanat muslimer att rösta på S.”

År 1995 hölls Islamkonferensen i Stockholm, sammanhållande var Peter Weiderud då politisk sakkunnig på UD när Lena Hjelm-Wallén (S) var utrikesminister. UD lät Ahmed Ghanem ansvara för sidokonferensen Unga muslimer i Europa, vilket resulterade i att Muslimska brödraskapets ungdomsförbund i Europa kunde konsolidera sin verksamhet i FEMYSO, helt enligt Internationella organisationens planer (UD/Riksarkivet P/82/I).

Socialdemokraternas Broderskapsrörelse, numera Tro och Solidaritet, har konsekvent agerat marionetter i händerna på Muslimska brödraskapets Internationella organisation. Och gör så än i dag utan att partiledningen reagerar. Det handlar inte om en osynlig gudom som i religionsfrihetens namn ska respekteras. Det handlar om en konkret trojansk häst som verkar för att åstadkomma en ”volt” från sekulär stat till en islamisk stat. De som på nustadiet drabbas allra värst av de religiösa poliserna, Muhammedföljarna, är invånare från länder där islam är den dominerande religionen.

Sameh Egyptson skriver i boken Holy white lies att Lena Tiihonen, en ledande gestalt inom Socialdemokraterna i Stockholm, 3 november 1998 i ett brev till Broderskapsrörelsens sekreterare skrev att de hade fått en lista på nominerade namn och att följande namn inte var medlemmar i Stockholmsavdelningen och ber om deras medlemsnummer: Helena Benaouda, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi, Khereddine Khachlouf, Chokr[i] Mensi, Ibrahim Mustafa, Abdallah Salah, Najoua Tlili, Gösel Uk (s. 50). Sameh Egyptson skriver att Broderskapsrörelsen var så angelägna om att integrera SMR:s representanter i partiet att de inte ens brydde sig om att kontrollera huruvida de var medlemmar i Socialdemokraterna eller inte och att man bland namnen finner några av IFiS grundare (s. 51).

Mahmoud Aldebes brev till riksdagspartierna 2006
Inför valet i september 2006 skrev Mahmoud Aldebe ett odaterat brev till alla riksdagspartier och krävde att sharialagar infördes på familjerättens område plus en hel del andra krav, vilket gav upphov till en storm av protester och visade att den svenska demokratin fungerade väl.

Religionsprofessor Mattias Gardell kommenterar brevet i sin bok Islamofobi (2010). Gardell undertecknade islamforskarnas kritik av MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017). Gardell kritiserade även kunskapsöversikten i en officiell skrivelse från Uppsala universitet författad tillsammans med professor Irene Molina, ”en häpnadsväckande brist på källkritik”, skriver de (s. 6).

Samtidigt uppvisar Gardell själv en häpnadsväckande brist på källkritik när han i boken Islamofobi påstår att Mahmoud Aldebe ensam stod bakom brevet, som var undertecknat med hans namn och Sveriges muslimska förbund (SMF). Gardell skriver: ”Utspelet tycks inte ha varit förankrat och väckte omedelbara invändningar från förbundets medlemmar och företrädare för Sveriges Muslimska Råd (SMR), där SMF ingår. Idris Karaman, styrelseledamot i SMF hade inte fått läsa brevet i förväg och avspisade utspelet som ogenomtänkt och ’dumt’. Mehmet Kaplan, dåvarande presstalesman för SMR betonade att kravet på särlagstiftning var ’helt taget ur luften’. Det hade aldrig varit uppe för diskussion och Kaplan avfärdade Aldebes tilltag som en ’enmansshow’. Aldebe gjorde en pudel” (s. 135).

Sameh Egyptson visar i Holy white lies hur Muslimska brödraskapet utåt ger en version och inåt en helt annan version, vilket Mattias Gardell är väl medveten om eftersom han tillämpar samma metod själv.

Sameh Egyptsons källor demonstrerar att det inte alls handlade om en ”enmansshow”. Han citerar vad som sades offentligt och hur det lät internt. Bland annat citerar han vad Mehmet Kaplan då talesperson för Sveriges muslimska råd (SMR) sa till Sveriges Radio 28 april 2006 och till SVT där Kaplan, citerat i Aftonbladet, säger: ”Vi är överrumplade av detta utspel” (s. 62).

Men, visar Egyptson, i ett protokoll som finns på Kammarkollegiet och som gäller Sveriges muslimska förbunds (SMF) årsmöte 1 maj 2006 hållet i Stockholms stora moské, tog man inte avstånd från kraven i brevet. Egyptson citerar ur protokollet punkt 17 som lyder: ”Diskussion om brevet som Mahmoud Aldebe har skickat till de politiska partierna. I olika inlägg framkom att förslagen är bra men metoden fel. Mahmoud ångrar sin metod, säger att han inte menade särlagstiftning och lovar att förankra bättre i fortsättningen.” Punkt 18 lyder: ”Årsmötet antog ett uttalande att vi står bakom till etthundra procent alla frågor som behandlas i brevet. Vissa språkliga fel har förekommit. Största felet var att det inte diskuterats sins emellan i styrelsen.” Sameh Egyptson skriver att 87 medlemmar deltog i årsmötet och att 50 signerade protokollet, bland andra Idriz Karaman, mötesordförande, Mehmet Kaplan, justeringsman och Faruque Uddin Ahmed, justeringsman. (s. 62).

Alltså: SMF ställde sig hundra procent bakom innehållet i Aldebes brev.

Egyptson citerar även ur en artikel i Danmarks Nyheder där Aldebe säger att brevet gjorde att han offrades som syndabock och att han gjordes ansvarig för de krav som ställs i brevet. Aldebe säger: ”Brödraskapets ledargrupp, anförd av Chakib Benmakhlouf, ansåg att jag överskred alla gränser och förstörde relationerna mellan Brödraskapet och SMR och det kristna blocket. Detta skedde i direkt anslutning till att Jens Orback, integrationsminister i den socialdemokratiska regeringen, kontaktat Mostafa Kharraki och Mehmet Kaplan i deras egenskap av SMR:s ledare och krävt att de gav klara besked om deras inställning till kraven och bett dem att ta avstånd från mig. Utan att konsultera andra medlemmar lade de ner stor möda på att ta avstånd från dessa krav och förneka all kunskap om brevet under förevändning att de verkade i syfte att skydda muslimernas intresse. Islamiska förbundets ledargrupp, anförd av Chakib Benmakhlouf och Mostafa Kharraki, spelade ett politiskt spel för att bli av med [det politiska] blockets [Politisk Islamisk Samlings] ledare och ersätta honom med Abdirizak Waberi. De ändrade blockets målsättning och kopplade det direkt till Islamiska förbundet… Brödraskapet upplöste det islamiska politiska blocket och etablerade ett nytt politiskt block bestående av individer lojala mot den nya ledningen”. Aldebe säger också att man tog fram en vitbok med regler för framtida kommunikation med partier (s. 63).

I Broderskapsrörelsens Rapport 4/99 om hur de gett ”muslimer” politisk skolning skriver Mostafa Kharraki, SMR:s ordförande: ”SMRs centrala organisation har blivit starkare så att en stabilitet och kontinuitet i politiska verksamheten har blivit tydligt märkbar, speciellt när man bildade en politisk organisation vid namnet Politisk Islamisk Samling (PIS).” Ahmed Ghanem skriver: ”Från muslimernas sida fick man en ökad kännedom om vad socialdemokraterna och myndigheterna kunde bidra med om man ordnade gemensamma projekt, genom att speciellt satsa på bra projekt. Samtidigt har allt fler muslimer börjat arbeta politiskt och för det här ändamålet har vi bildat PIS.” Han säger vidare att de framför allt vill satsa på låg- mellan- och högstadieelever med muslimsk bakgrund. Mahmoud Aldebe skriver: ”Det är viktigt för framtiden att religionens roll blir tydligare i politiska livet.”

Mostafa Kharraki, Ahmed Ghanem och Mahmoud Aldebe är de tre från SMR som undertecknade Rapport 4/99. De andra som undertecknade rapporten är Ola Johansson, numera styrelseledamot i Islamic Relief, Christer Gustafsson, Görel Sävborg-Lundgren, Pär Axel Sahlberg. Detta var alltså 1999. Aldebes brev skickades 2006.

I januari 2014 begärde Sameh Egyptson i en artikel i Göteborgs-Posten att Tro och Solidaritet skulle lägga alla kort på bordet om innehållet i Rapport 4/99. Peter Weiderud svarar att hans organisation inte har något samarbete med islamister eftersom ”vi ser dem som våra politiska motståndare”. Han skriver också: ”Jag betraktar Muslimska Brödraskapet som islamistiskt.” Ändå backade han upp islamisten Omar Mustafa som ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 och kritiserade offentligt riksdagsledamoten och partikamraten Carina Hägg och partikamraten Nalin Pekgul, som båda kritiserat invalet av Omar Mustafa.

Omar Mustafa är född 1985 och var då Rapport 4/99 skrevs 14 år. Sameh Egyptson skriver i Holy white lies att Omar Mustafa i många år gick i Chakib Benmakhloufs Islamiska skolan i Stockholm (s. 68), alltså Muslimska brödraskapets skola. Bara 21 år gammal kritiserar Omar Mustafa, som representant för Sveriges unga muslimer (SUM), i ett brev till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) utnämningen av Nyamko Sabuni (FP) 2006 till integrationsminister, skriver Egyptson också (s. 108).

Sameh Egyptson citerar dessutom ur ett inlägg Aldebe skrev på sin Facebooksida 11 mars 2018 om brevet till riksdagspartierna 2006 att SMR:s styrelse, där han ingick, samlades 19 februari 2006 och diskuterade de politiska krav man hade för avsikt att framföra. ”Vi kom överens om dem och beslut fattades att formulera om dem utifrån prioriteringsgrad. På mötet deltog Mahmoud Aldebe, Mostafa Kharraki, Mehmet Kaplan, Helena Benaouda, Elvir Gigovic och Mustafa Setkic vad jag minns. Elvir, som var sekreterare, fick i uppgift att omformulera prioriteringarna. Misstaget jag gjorde, och vilket jag ångrar, var att jag skickade det oredigerade utkastet till partierna” (s. 63, 64).

Enligt Sameh Egyptsons källmaterial var brevet således inte en ”enmansshow”, vilket Mattias Gardell låter påskina i ett verk finansierat av Vetenskapsrådet.

Internationella organisationen forts.
I den ovan nämnda dokumentären med egyptiska Muslimska brödraskapets före detta ledare säger speakerrösten att man inte lyckades hemlighålla planen med konsolidering, eller strategin att nå makten som beslutats om under mötet i München 1992. Vid ett tillslag hos Muslimska brödraskapets andre man Khairat el-Shater konfiskerade egyptiska säkerhetstjänsten litteratur som beskrev Muslimska brödraskapets planer på att ta makten, vilket fick till följd att president Mubarak inskränkte ledarnas rörelsefrihet i Egypten och förhindrade att Internationella organisationen kunde hålla sina möten. Dock lyckades ledarna träffas ändå, bland annat under pilgrimsfärden till Mekka.

Habib säger att innan Muslimska brödraskapet vann makten i Egypten hade Internationella organisationen begränsade möjligheter att nå ut samt att Muslimska brödraskapet i de olika länderna hade egna problem att brottas med.

I det egyptiska valet 2005 fick Muslimska brödraskapet 88 mandat vilket gjorde det lättare för parlamentsledamöter att resa utomlands. Efter arabiska våren kände Muslimska brödraskapet att de var nära att nå konsolideringsmålet därför började Internationella organisationens ledare, bland andra Yusuf al-Qaradawi, återvända till Egypten. Habib säger att efter det att Muslimska brödraskapet vunnit makten i Egypten tändes hopp hos alla Brödraskapets organisationer överallt, vilket fick dem att agera för att få till stånd den planerade federationen oberoende av regimerna i de olika länderna. Muslimska brödraskapet i Europa och Amerika blev veritabla PR-byråer som ägnade sig åt att skönmåla president Mursis image. Alla uppvaktade Muslimska brödraskapet, sägs det, bild visas på USA:s förra president Jimmie Carter.

I Sverige bidrog Mattias Gardell i en antologi 2011 till skönmålningen, eller desinformationen snarare, om Muslimska brödraskapet, se nedan.

Omar Mustafa, som ihärdigt förnekat att organisationerna han företräder ingår i Muslimska brödraskapet, har lika ihärdigt arbetat på att bli ett betydande namn inom Socialdemokraterna och fick våren 2013 en plats som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse då han var Islamiska förbundets ordförande, en post Abdirizak Waberi (M, som valdes in i riksdagen 2010) haft före honom. Detta var alltså innan president Mursi störtades i juli 2013. Efter en vecka tvingades Omar Mustafa avgå, bland annat på grund av kritik av den kvinnosyn hans organisation gett uttryck för på hemsidan, vilket var ett bevis på att den svenska demokratin fungerade. Ett annat bevis på att den svenska demokratin inte helt raserats var att Abdirizak Waberi inte nominerades till Moderaternas riksdagslista 2014.

Men det var då. Den trojanska hästen har bara blivit starkare och starkare efter det att Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick regeringsmakten 2014. Stefan Löfven visade inte samma lyhördhet inför kritiken mot att han utnämnde Mehmet Kaplan (MP) till bostadsminister som han året innan gjort inför kritiken av att Omar Mustafa företrädde en organisation vars värderingar inte var i linje med Socialdemokraternas, trots att Mehmet Kaplan i åratal varit verksam inom samma demokratifientliga krets som Omar Mustafa.

Sameh Egyptson visar att Muslimska brödraskapet i Sverige styrs av en liten grupp familjer, hur de via ingiften skapat en dynasti och hur det äldre gardet planerar att överföra styret på den yngre generationen som ska fortsätta att islamisera Sverige med metoder anpassade efter dagens politiska verklighet i Sverige och Europa (s. 94–96, 119, 332–334). Egyptson skriver att Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige är de viktigaste och mäktigaste islamistiska organisationerna i Europa (s. 34).

Beslöjningen
Kvinnors beslöjning är ett exempel på islamiseringen av ett land jag skrivit om i många blogginlägg. I könsapartheidhäftet Kvinnan i islam, författat 1971 av Muslimska brödraskapets toppnamn Jamal Badawi och översatt till svenska av Mostafa Malaekah, står det att kvinnan enligt islam ska täcka allt utom ansikte och händer. Det är lögn. Islam säger ingenting. Människor säger. Muslimska brödraskapets ideologiskt motiverade aktivister säger att kvinnan ska täcka allt utom ansikte och händer och påstår att det är gudomlig befallning. En ”gudomlig befallning” som också förespråkas av mängder med islamistiska sekter som hänvisar till hur det var på profeten Muhammeds tid. Det är bara det att ingen källkritisk islamforskare kan tala om hur det var på Muhammeds tid eller säga något om den historiska personen Muhammed och hans ”gudomliga befallningar”, vilket jag visar i min bok. Allt som påstås om den historiska Muhammed är myter skapade av bland andra de sagolika historieberättarna, qussas, som jag skriver om i min bok kapitel 11a, ett kapitel som bygger på islamforskaren Patricia Crone. Jag rekommenderar historikern Tom Hollands dokumentärIslam.The untold story där han bland annat intervjuar Patricia Crone. Jag rekommenderar även hans bok In the shadow of the sword. The battle for global empire and the end of the ancient world (2012), som, till skillnad från hans andra böcker, inte har översatts till svenska. Boken handlar om romarriket, perserriket och islamiska imperiets framväxt, om krig i guds namn under senantiken.

Islam är en uppenbarelsereligion. Den osynliga gudomen Allah ska, enligt myten, via ärkeängeln Gabriel ha uppenbarat islam för en man vid namn Muhammed, född 570 när han var i fyrtioårsåldern och bosatt i Mekka på Arabiska halvön. En gudomlig uppenbarelse innebär att en gudom till en jordisk människa förmedlar något som inte tidigare var känt.

Beslöjningen av kvinnor var känd långt innan Muhammed enligt myten föddes. Indelningen via klädseln (beslöjning) av kvinnor i ärbara och icke-ärbara, eller anständiga och icke-anständiga, är en över tre tusen år gammal världslig lag kodifierad av den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt). Ingen av de tre engudsreligionerna existerade då.

Den osynliga ensamstående, svartsjuka, hämndlystna, allseende, allvetande, övervakande gudom som sägs sväva omkring i det väldiga universum med siktet inställt på den pyttelilla planeten jordens människor och som är judendomens, kristendomens och islams gudom är, enligt källkritiska bibelarkeologer, bara 2 600 år gammal, en skapelse av kung Josia och hans hov i Jerusalem (Andra Kungaboken kap. 22–23), en gudom pådyvlad folket uppifrån. Tidernas i särklass mest framgångsrika PR-kupp. Judenhetens, kristenhetens och islams utveckling är resultatet av jordiska mäns kreativa fantasier och skriverier, baserade på kung Josias och hans hovs PR-kupp, det som kallas teologi.

Sedan Tiglatpilesers dagar har kvinnors sätt att med ett tygstycke dölja håret och ibland ansiktet varit en kulturell företeelse i världens alla hörn. Purdah, kvinnors beslöjning och avskildhet från män, existerade både i Egypten och Indien och var en statusfråga och drabbade kvinnor oberoende av religion. Men det är uppenbart att prästerskapen inom de tre engudsreligionerna anammade Tiglatpilesers världsliga lag och förvandlade den till gudomlig befallning. Ortodoxa judiska kvinnor döljer håret under en peruk. Det är väl känt att många kvinnor när de står brud bär en vit slöja för ansiktet. För inte så länge sedan var det vanligt att kvinnor bar svart sorgflor för ansiktet vid kristna begravningar. I många kristna kyrkor måste kvinnor täcka håret. Jag har en egen erfarenhet från 1959 då en väninna och jag arbetade som au pair i England och turistade i London och besökte den berömda Westminster Abbey. En kyrkoman kom skyndande fram till oss barhuvade tonåringar och sa allvarligt att ni måste täcka håret här inne i kyrkan, något vi aldrig behövt göra i svenska kyrkor, exempelvis på skolavslutningar.

Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel för kvinnor. Muslimska brödraskapet är en politisk organisation. Hijab är ett politiskt plagg och började inte spridas förrän Muslimska brödraskapet och Saudiarabien på 1960- och 1970-talet slog sina påsar ihop i syfte att lägga under sig världen i islams namn, det vill säga deras ultrareaktionära politiska tolkning av islam. När den socialistiska diktatorn Nasser på 60-talet håller det här talet och berättar att Muslimska brödraskapets första krav var att alla kvinnor i Egypten skulle vara beslöjade visste publiken inte ens vad ordet hijab betydde. Först när Nasser sa sjal förstod de och började skratta. Hijab har tack vare islamisk finans blivit en mångmiljardindustri och är lika mycket utsatt för modeskapares trender som allt annat mode. Islamisk finans är ingen vanlig finansiell verksamhet utan en väckelserörelse som syftar till att islamisera världen, inte minst med hjälp av kvinnors ”anständiga” klädsel, visar jag i min bok.

Notera hur PR-verksamheten redan är i gång för det som kallas World Hijab Day 1 februari och som i Sverige tidigare leddes av Muslimska brödraskapsaktivisten Othman Tawalbeh (Ibn Rushd) och Fryshuset via det av Tawalbeh etablerade projektet Tillsammans för Sverige (TFS).

Enligt islamister är antalet beslöjade kvinnor i ett land tecken på graden av landets islamisering, därför är det så viktigt att tvinga kvinnor att vara beslöjade. På 1950-talet fanns inte en enda hijabklädd kvinna i Sverige. Däremot mängder med kvinnor som bar sjal, på grund av vädret eller på grund av modet eller i vissa grupper på grund av religion. På 1950-talet var det högsta mode att ha en liten pastellfärgad sjalett knuten om huvudet à la filmstjärnan Audrey Hepburn (googla audrey hepburn scarf).

Det fanns ingen totalitär politisk ideologi bakom sjaletten, ingen misshandel, inga hot om att bli bortgift med en dubbelt så gammal man, att spärras in på mentalsjukhus, att dödas, att brinna i helvetet om man vägrade bära plagget. Inget prästerskap, inga ”lärda män” viftade med religiösa urkunder, inga domstolar dömde till piskrapp, tortyr, fängelse. Ingen mobb tog saken i egna händer och lynchade den som vägrade sätta på sig sjaletten.

Det är ointelligent in absurdum att jämföra västerländsk klädsel som den lilla 50-talssjaletten eller bikini på barn med hijab, niqab, burka, burkini.

Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig organisation. Hijab är inget oskyldigt plagg. Det är en uniformspersedel med starkt signalvärde. Sätt ett hakkors på trojanska hästens hijab. Sätt ett hakkors på hijaben politiker i Sverige bär. Uniformspersedlar och hakkors hör inte hemma i riksdagen, i kommunfullmäktige eller regionfullmäktige (tidigare landstingsfullmäktige). Det bör de politiska partierna upplysa sina förtroendevalda om. Det bör talmannen upplysa riksdagsledamöterna om.

Klä av religionsprofessor Mattias Gardell, avslöja hans desinformation om att Muslimska brödraskapet är islamdemokrater, jämför hans påståenden med Sameh Egyptsons källmaterial
Riksbankens Jubileumsfond bör tillsätta en utredning som jämför den desinformation Mattias Gardell sprider om Muslimska brödraskapet och Yusuf al-Qaradawi i den av Riksbanken finansierade boken Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) med Sameh Egyptsons källmaterial om Muslimska brödraskapets ideologi och Yusuf al-Qaradawi. I avsnittet om Muslimska brödraskapet använder Mattias Gardell ordet islamist som synonymt med islamdemokrat.

Gardell sprider även desinformation om Muslimska brödraskapet i den hårdvinklade artikeln ”Det muslimska brödraskapet” i antologin Revolution i Egypten (2011). Även där kallas Muslimska brödraskapet för islamdemokrater och jämförs med kristdemokrater i väst. Jag ger här bara ett exempel på hårdvinklingen. Avsnittet handlar om den ansträngda relationen mellan Brödraskapet och Gamal Abdel Nasser efter militärkuppen 1952 då Brödraskapet krävde att det skulle bli lag på att alla kvinnor måste vara beslöjade utomhus och att Egypten skulle styras av islamisk rätt, det vill säga sharia. Det lyder så här i Gardells version: ”Vilken roll Brödraskapet möjligen hade i kuppen är omtvistat. Säkert är att det inledande samförståndet med Gamal Abdel Nassers arabsocialistiska regim ändades och att Brödraskapet förbjöds i januari 1954 sedan de krävt att undantagslagarna skulle hävas, full pressfrihet införas och att regeringen skulle tillsättas genom öppna parlamentariska val. Sedan dess har Egypten styrts genom ett ständigt utvidgat undantagstillstånd och Brödraskapet förblev förbjudet, åtminstone fram till demokratirevolten 2011” (s. 52).

Vetenkapsrådet bör tillsätta en utredning som granskar det ”vetenskapliga” i den av Vetenskapsrådet finansierade boken Islamofobi (2010) och jämföra med Sameh Egyptsons källmaterial.

Muslimska brödraskapet manipulerar språket. Varje gång de får kritik och kallas islamister (alltså politiska aktivister som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade) påstår de att muslimer smutskastas och misstänkliggörs. Och trots all forskning fortsätter de att ljuga om Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige och Europa. Se bland annat detta inlägg publicerat efter kritik framförd i Aftonbladet av Stockholms äldre- och trygghetsborgarråd Erik Slottner (KD) av den av IFiS arrangerade konferensen i december 2018 på Åsö gymnasium i Stockholm. I sitt svarsinlägg förnekar IFiS att Europeiska fatwarådet etablerades av Muslimska brödraskapet. Uttryck som ”en muslimsk organisation”, ”allmänna okunskapen om och misstänksamheten mot muslimska organisationer”, ”Europas muslimer”, ”vi som svenska muslimer” är dimridåer. Kommentaren ”allmänna okunskapen” är direkt skrattretande med tanke på de hundratals miljoner i skattemedel som de via sina olika föreningar de senaste decennierna fått just för att öka kunskapen om ”den sanna” islam. IFiS till och med påstår att Europeiska fatwarådets ”syfte var att Europas muslimer skulle få teologiska utlåtanden som var fria från utomeuropeiska institutioner”. Med egyptiern Yusuf al-Qaradawi, verksam i Qatar, som ordförande sedan starten?

I vanlig ordning smutskastar IFiS kritikerna. De skriver: ”Denna kritik lyfter Aftonbladet fram genom att bl.a. hänvisa till mycket ifrågasatta debattörer utan sakkunskaper.” Det är Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp IFiS påstår saknar sakkunskap. Magnus Ranstorp är ifrågasatt av Mattias Gardell, som flitigt medverkat i IFiS tillställningar, och av det jag i min bok kallar papegojvänstern som sväljer allt Mattias Gardell häver ur sig.

Mattias Gardell, vetenskaplig ledare på CEMFOR, är mästare i att manipulera språket, använda kollektivordet muslimer i stället för islamister och dölja vad Muslimska brödraskapet står för, se exempelvis detta blogginlägg.

Hädanefter ska den som använder kollektivordet muslimer/muslimerna betraktas som lierad med trojanska hästen. Också den som hädanefter använder ordet islamofobi markerar att den är trojanska hästens medlöpare.

Trojanska hästens anhang
Här är ett scenario: Trojanska hästens följe parkerar det hijabklädda arabiska fullblodet utanför Uppsala universitets Teologiska institution. Professor Mattias Gardell, trojanska hästens portalfigur, intar med piskan i hand sin plats vid hästen beredd att slunga en klatsch mot alla som närmar sig hästen för att syna den, ifrågasätta den, kritisera den, kapa kassaflödet så att den förtvinar medan han i megafon skanderar ”islamofobi!” ”rasism!” Vid sin sida har han Omar Mustafa som skanderar ”islamofobiska konspirationsteorier!”, Mohamed Temsamani (MP) som skanderar ”islamofobi”, ”islamofobi” och hustrun Edda Manga som skanderar ”fascister!” ”fascister!”

Edda Manga skrev denna förljugna artikel i Göteborgs-Posten 16 april 2013 och kallade Omar Mustafas kritiker för fascister. Mattias Gardell och Edda Manga bjöd hem Omar Mustafa efter det att han tvingades avgå ur Socialdemokraternas partistyrelse och skrev denna förljugna artikel i Aftonbladet 29 april 2013.

Bredvid Edda Manga står dramatikern och regissören America Vera-Zavala med megafon i hand och skanderar ”hur mycket islamofobi tål Sverige”, ”hur mycket islamofobi tål Sverige”. Jämför Vera-Zavalas artikel i Göteborgs-Posten med Anna Victoria Hallbergs artikel i Barometern. Båda är en kommentar till Maria Schottenius artikel i Dagens Nyheter om ”dekolonialisterna” inom franska universitet och kopplingen till Muslimska brödraskapet, motsvarigheten till svenska Antirasistiska akademin (ArA).

Imam Othman Tawalbeh från studieförbundet Ibn Rushd står bredvid en hög hijabsjalar och ropar viftande med en hijab ”pröva på en hijab”, ”pröva på en hijab”, ”ta en selfie i hijab”, ”ta en selfie i hjab”.

Ödmjukt på knä framför den trojanska hästen ligger universitetens islamologer, med professor emeritus Jan Hjärpe i spetsen, och lovsjunger översteprästen Mattias Gardell.

Ödmjukt på knä ligger också SST:s två ämbetsmän Åke Göransson och Max Stockman och mässar ”islamofobi”, ”islamofobi”. Bredvid pöser imam Salahuddin Barakat som pryder SST:s årsbok 2018, flitig deltagare i Muslimska brödraskapets Muslimska familjedagarna och årliga konferenser, och mässar ”nyttorna av att segregera mellan könen”, ”nyttorna av att segregera mellan könen”.

Imam Mahmoud Khalfi, VD för Stockholms stora moské, Muslimska brödraskapets högborg, mässar högtidligt klädd i prästskrud ”profeterna är inte vilka som helst, de är de bästa människorna, vi älskar din församling, sen efter det profeterna och sen efter det kommer föräldrarna och så vidare”, ”vi älskar din församling, sen efter det profeterna och sen efter det kommer föräldrarna och så vidare”.

Stefan Löfven, som tagit trojanska hästen till sitt hjärta, ler och myser med ena handen på Mehmet Kaplans (MP) axel och andra handen på översteprästen Gardells axel och mässar ”mitt Europa bygger inga murar”. Intill står forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S), Stefan, Helene, Mattias, trion som talade när Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, invigdes.

Fredrik Reinfeldt (M) tog också han trojanska hästen till sitt hjärta och står med armen om Abdirizak Waberi (M), som hävdar att Islamska förbundet representerar nästan en halv miljon muslimer och att en man får ha fyra fruar, och mässar ”öppna era hjärtan”, ”det finns fyra hundra tusen rättrogna muslimer i Sverige som vill ha halalslaktat kött”, ”öppna era hjärtan”, ”det finns fyra hundratusen rättrogna muslimer i Sverige som vill ha halalslaktat kött”, samtidigt som han sparkar ut Nyamko Sabuni (L) som integrationsminister och utnämner Erik Ullenhag (L) som får en egen direktkanal till statens kassakista och pumpar in miljoner i trojanska hästen medan han mässar ”islamofobi”, ”islamofobi”, påhejad av Jan Björklund som också han ger Nyamko Sabuni en spark och mässar ”fy för nationalism”, ”fram för en global världsordning, strunt samma vem som styr”.

Runt Omar Mustafa krälar Peter Weiderud, tidigare förbundsstyrelseordförande i Tro och Solidaritet, professor Ulf Bjereld, nuvarande förbundsstyrelseordförande, liksom resten av förbundsstyrelsen, inklusive diakon Anna Ardin (Equmeniakyrkan) som stjärnögd kastar slängkyss efter slängkyss till Omar Mustafa samtidigt som hon kastar glåpord efter trojanska hästens kritiker. Mellan Anna Ardin och Ulf Bjereld mästrar professorn och missionären Marie Demker (Equmeniakyrkan) ”Omar behandlas som Alfred Dreyfus, skäms på er journalister”, ”Omar behandlas som Alfred Dreyfus, skäms på er journalister”, ”jag har googlat runt lite grand”, ”jag har googlat runt lite grand”. Se det här blogginlägget om Marie Demkers omdömeslösa jämförelse.

Likt Erik Ullenhag har demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) fått en egen kanal till statens kassakista och bearbetar frenetiskt sin pump som via SST leder rakt in till trojanska hästen och Helena Benaoudas, Omar Mustafas och Mohamed Temsamanis studieförbund Ibn Rushd medan hon mässar ”islamofobi”, ”islamofobi”, ”tji fick ni som trodde att jag skulle ge svenska folket ett kunskapslyft om islam”.

Översteprästinnan, finska konvertiten Helena Benaouda, numera Hummasten, flankerad av andra korangenerationens Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi (som stämt Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal med hatbrottsmotiv), gullar med hästens hijab och mässar i kör ”muslimerna är förtryckta”, ”muslimerna är förtryckta” medan de vinkar till America Vera-Zavala. Kitimbwa Sabuni håller hustrun Fatima Doubakil i ena handen och professor Masoud Kamali i andra handen och mässar ”hijab på nyhetsankare”, ”hijab på nyhetsankare”. Rashid Musa håller även han professor Masoud Kamali i hand och mässar ”fienden är den vita mannen”, ”fienden är den vita mannen” under Kitimbwa Sabunis uppskattande blick. Yasri Khan håller Salahuddin Barakat i hand och mässar ilsket ”IS terrorister har inget med islam att göra, jag vill ha islamisk finans i Sverige och islamiska vetenskaper på universiteten och hijab på kvinnor inom vården”.

Intill Masoud Kamali mässar ArA:s översteprästinnor professorerna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari ”husneger”, ”husneger”, riktat till utlandsättade som värnar om den svenska demokratin och ”kulturrasist”, ”kulturrasist” riktat till dem som kräver att lagen ska gälla lika för alla flickor, kvinnor och sexuella minoriteter och vill se pengaflödet till monstret sina och i stället storsatsning mot förtryck i hederns namn och mot purdah.

Purdah, det vill säga extrem social kontroll, är som nämnts inte nödvändigtvis religiöst betingad utan snarare kulturellt betingad. En social kontroll som utförs inte bara av den egna släkten utan av grannar, bekanta, bekantas bekanta, lärare, moralpoliser. Fientliga ögon överallt. Och mordhot mot utlandsättade kvinnor som öppet kritiserar purdah och kräver samma rättigheter som svenskättade kvinnor tar för givet. Men översteprästinnorna mässar ”kulturrasism!” ”kulturrasism!”.

Alice Bah Kuhnke och tidigare inrikesminister Anders Ygeman (S) vinkar glatt till de tre postkoloniala översteprästinnorna som kläckt ”teorierna” bakom nationella planen mot rasism. Förtydligande: Dessa två ministrar lät trojanska hästen utarbeta planen!

Ulf Bjereld vinkar också glatt till översteprästinnorna som han via Vetenskapsrådets pump skänkt miljoner till för att stärka bilden av den trojanska hästen som en osynlig gudom utsatt för ”rasism” och mässar likt hustrun Marie Demker ”jag har googlat runt lite grand”, jag har googlat runt lite grand”, ”källkritisk kollaps”, ”källkritisk kollaps”.

Bakom Abdirizak Waberi står Chakib Benmakhlouf, Khemais Bassoumi, Ahmed Ghanem och Mostafa Kharraki och mässar unisont ”vi utbildar tredje och fjärde korangenerationen och femte och sjätte. Koranen är vår lag. Koranen är vår lag. Korangenerationerna är Sveriges framtid, vår framtid, vår framtid”.

Med armarna slingrade om det kristna studieförbundet Sensus och stiftelsen Expos medarbetare står Muslimska brödraskapets mästerentreprenör Abdulkader Habib, mångårig förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet, före detta rektor på Kista folkhögskola, en av initiativtagarna till studieförbundet Ibn Rushd och mängder med andra organisationer, och blinkar hemlighetsfullt åt Khemais Bassoumi, Chakib Benmakhlouf, Ahmed Ghanem, Mehmet Kaplan, Mahmoud Khalfi, Mostafa Kharraki, Omar Mustafa, Mohamed Temsamani och Abdirizak Waberi, mäkta stolt över sina erövringar, samtidigt som han mässar ”vi är de nya judarna”, ”vi är de nya judarna” och får nickande medhåll av Sensus och Expos medarbetare som trycker hans händer och mässar ”islamofobi”, ”islamofobi”.

Socialdemokraternas före detta partisekreterare Carin Jämtin, numera Sida:s generaldirektör, mässar ”vi är ett sekulärt parti”, ”vi är ett sekulärt parti” samtidigt som hon glatt vinkar till Mehmet Kaplan, Mostafa Kharraki, Omar Mustafa och Mohamed Temsamani och pumpar in miljoner och åter miljoner biståndspengar till Islamic Relief. Se detta blogginlägg, scrolla ner till rubriken ”Carin Jämtin (S)”. Våren 2011 föreslog hon att Sverige skulle införa en islamisk helgdag. Enligt Johan Westerholm, Ledarsidorna.se, hade Carin Jämtin ansvaret för bakgrundskontrollen av Mehmet Kaplan.

Väckt av allt mässande utanför sitt gamla universitet stiger professor Ingemar Hedenius ur sin grav, ett böljande spindelgrått spöke som med ögon fyllda av fasa, förtvivlan, förskräckelse svävar ovanför rösternas huvuden och lyssnar på orden han aldrig trodde skulle uttalas i hans hemland. Framför universitetets port upphäver han sin tordönsstämma: ”Jag är Ingemar Hedenius. Har ni glömt att Sverige kallas Ingemar Hedenius-land? Har jag inte förklarat att teologi är humbug? Jag befriade svenskarna från det lutherska prästerskapet, från humbugmakarna! Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Och ett av världens mest toleranta länder. Därför att det lutherska prästväldet har störtats. Och nu böjer ni er under ett annat prästvälde! Ni kliver baklänges, slår invånarna i bojor och matar dem med allsköns strunt som skapar intolerans och sekteristiskt grupptänkande. Läs min bok om helvetesläran! Störta humbugmakarna! Inte en skattekrona till organiserad vidskepelse! Åt varje enskild människa hennes enskilda tro. Åt humbugmakarna, dessa religionernas bondfångare, smälek, gyckel, hån.” Ut med teologin från universitetet!

Socialdemokraternas krälande för den trojanska hästen
Den extrema demokratifientliga falang inom SSU Malmö, som journalisten Federico Moreno avslöjat, finns inom hela partiet, se bland annat detta blogginlägg. Om Socialdemokraterna ska ha någon trovärdighet som ett demokratiskt parti bör Tro och Solidaritets hela förbundsstyrelse uteslutas ur partiet och ordföranden blockeras från partiets verkställande utskott.

Peter Weiderud har i över två decennier arbetat på att Muslimska brödraskapet ska bli en del av Socialdemokraterna, tidigare i egenskap av ordförande för Tro och Solidaritet, numera från sin tjänst på UD. Johan Westerholm publicerar på Ledarsidorna.se 2 oktober 2018 Peter Weideruds senaste agerande, ”UD förordar politisk intervention i andra departements ansvarsområden”. Westerholms artikel handlar om Peter Weideruds kommentarer till MSB-rapporten Mellan salafism och salafistisk jihadism. Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, författad av Försvarshögskolans Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren och Magnus Normark.

Jag beställde Weideruds skrivelse från UD, Reflektioner kring Försvarshögskolans rapport Mellan Salafism och salafistisk Jihadism, daterad 21 september 2018. Weiderud bevisar med skrivelsen än en gång sitt intensiva påverkansarbete att den konkreta trojanska hästen ska betraktas som en gudom, höjd över all kritik. Försvarshögskolans rapport handlar inte om Muslimska brödraskapet men Weiderud riktar ändå en spark åt Magnus Norells kunskapsöversikt när han skriver att översikten ”fick skarp kritik från 20 svenska islamforskare för att vara akademiskt undermålig och fördomsfull” (s. 1).

Forskaren Magnus Norell värnar om den bräckliga svenska demokratin. Peter Weiderud gör allt han kan för att demolera denna bräckliga demokrati.

Johan Westerholm förklarar i sin artikel vad Peter Weideruds demokratifientliga skrivelse går ut på. Jag vill bara tillägga ett par saker. Peter Weiderud gör stor sak av religionsvetenskaplig forskning som, vad gäller islam och bristen på forskning om politisk islam i Sverige, ända sedan Jan Hjärpe blev professor i mitten av 1980-talet har utgått från hur den enskilda individen upplever sin tro, alltså mottagarperspektivet, och vi vet vad det har lett till. Det enda rätta perspektivet är det Försvarshögskolan valt, att granska ideologin, alltså sändarperspektivet, ett perspektiv jag också utgår från i min bok, vilket även Magnus Norell och Sameh Egyptson gör. Ett perspektiv Weiderud vänder sig mot. Han vill ha fortsatt mottagarperspektiv, under hans överinseende.

Weiderud är positiv till samtal med ”det muslimska civilsamhället”, som om det är en självklarhet vilka aktörer detta ”civilsamhälle” består av och att aktörerna värnar om den svenska demokratin. Han lyfter fram böneutropet i Växjö som exempel på politisk splittring i Sverige, en splittring han med sina dialogsamtal vill få ett slut på. Han skriver: ”Här gick ytterligare två partiledare och kommunalrådet i Växjö ut emot beslutet, med hänvisning till att böneutrop kan bidra till islamisering av det svenska samhället. Statsministern valde att passa genom att beskriva det som en polisiär fråga. Endast en partiledare försvarade polisens tillståndsgivning med att detta var en religionsfrihetsfråga. Det var vänsterledaren Jonas Sjöstedt.”

Böneutropet i Växjö handlar inte om religionsfrihet. Det handlar om politik. Det Weiderud inte nämner är att Växjö moské är Muslimska brödraskapets moské, alltså trojanska hästen, att Brödraskapets innersta kärna Mostafa Kharraki, Ahmed Ghanem, Khemais Bassoumi och Chakib Benmakhlouf var med och bildade Stiftelsen Växjö muslimer och har suttit i styrelsen. Stiftelsen registrerades 19 juli 2004. I den första styrelsen satt Mostafa Kharraki, Khemais Bassoumi och Ahmed Ghanem. Senare ersattes Ahmed Ghanem av Chakib Benmakhlouf som var ledamot ända till och med 2015. Det är fullt korrekt att säga att böneutropet handlar om islamisering av Sverige. Ahmed Ghanem och Weiderud är gamla kompisar sedan Ghanem var projektanställd på Broderskaparnas kansli.

En annan häpnadsväckande kommentar är denna: ”Jag kan inte bedöma den akademiska kvalitén i holländska och tyska säkerhetstjänsternas förhållningssätt, men min erfarenhet är att svenska Säpo har ett mer avspänt [och] avdramatiserat förhållningssätt till de muslimska miljöerna, jämfört med dessa europeiska grannar. Säpo bygger relation och söker samarbete. Det ger dem bra koll och garanterar samarbete med imamer och andra muslimska ledare i skarpa lägen. Jag minns att när Rashid Musa utsågs till ordförande för Sveriges Unga Muslimer gjorde han en positiv poäng av att Säpo var den enda myndighet som kontaktade honom för att gratulera till uppdraget.”

Samarbetar Säpo med trojanska hästen? Gratulerar Säpo individer som får i uppdrag att representera den trojanska hästen? Alltså ideologiskt motiverade statsfientliga aktivister.

Peter Weiderud är religiös extremist. Muslimska brödraskapet är en politisk rörelse med ett demokratifientligt politiskt mål. Socialdemokraternas ledning bör kräva av Peter Weiderud att han redogör in i minsta detalj för Muslimska brödraskapets politiska ideologi och politiska ambitioner och varför han dragit in partiet i sin privata religiösa extremism trots att han, likt Carin Jämtin, påstår att Socialdemokraterna är ett sekulärt parti. Även Ulf Bjereld, professorn i statsvetenskap som har kunskap om totalitära ideologer, bör avkrävas en detaljerad beskrivning av Muslimska brödraskapets politiska ideologi och politiska ambitioner och varför han dragit in partiet i sin privata religiösa extremism.

Båda två kan ta hjälp av Tro och Solidaritets vice förbundsstyrelseordförande Mariam Osman Sherifay. Hon efterträdde Abdulkader Habib som Kista folkhögskolas rektor. År 2011 reste hon tillsammans med bland andra Chakib Benmakhlouf till Egypten och träffade Muslimska brödraskapet. När Omar Mustafa tvingades avgå ur partistyrelsen påstod hon att ”islamofobin har vunnit”.

Ytterligare en fanatisk socialdemokrat som för partiledningen in i minsta detalj bör redovisa sin kunskap om Muslimska brödraskapets politiska ideologi och politiska mål är Tro och Solidaritets förbundsstyrelseledamot Anna Ardin. Hon bedrev en extremt demokratifientlig kampanj mot MSB när kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige publicerades 2017 och krävde att denna offentliga handling skulle tas bort från MSB:s hemsida. Hon krävde att en myndighet skulle avlägsna en offentlig handling som inte passade henne och smutskastade å det grövsta handlingens författare, vilket jag redogör för i min bok, liksom i det här blogginlägget. Scrolla ner till rubriken ”Anna Ardin och Göran Pettersson, Forum”. Anna Ardin låter påskina att hon är expert på Muslimska brödraskapet och vet att det som står i MSB:s kunskapsöversikt är osanning. Partiledningen bör kräva bevis på hennes kunskap om ”sanningen”. Hon är en demokratifientlig religiös fanatiker och en av trojanska hästens mest rabiata försvarare.

Stefan Löfven bör fråga sig vad det är för rådgivare han omger sig med. Efter attentatet i Köpenhamn i februari 2015 vid ett kulturhus där konstnären Lars Vilks deltog och en man sköts till döds och Köpenhamns synagoga då en vakt sköts i huvudet deltog Stefan Löfven i en minnesstund i Köpenhamn och bjöd med Elvir Gigovic, ordförande Sveriges muslimska råd, alltså en representant för det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet.

Stefan Löfven bör kallas till Konstitutionsutskottet och förklara hur bakgrundskontrollen av Mehmet Kaplan och Alice Bah Kuhnke gick till när de utnämndes till ministrar.

Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis stämningsansökan mot politikern Ann-Sofie Hermansson (S) och Stefan Löfvens tystnad är värd en egen film eller pjäs
Trojanska hästens två aktivister Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi och deras stämningsansökan mot Ann-Sofie Hermansson för att hon kallat dem extremister är stoff till ett eget drama om Muslimska brödraskapet och de korkade svenskarna. Hermansson stoppade ett planerat event finansierat av Göteborgs stad för att de två extremisterna skulle få lägga ut sina extremistiska idéer utan mothugg.

Kulturskribenter lät känslorna skena och skrev det de vanligtvis skriver om: konst. Men nu handlade Hermanssons aktion inte om filmen Burka Songs 2.0 som skulle visas, utan om Doubakil och Abdullahi. Dessa två har i åratal genom att utmåla sig som offer plockat skattepengar från korkade politiker och offentliganställda tjänstemän. Hermanssons parti har styrt Göteborg i över två decennier och låtit det ske. Nu ströp hon en lukrativ inkomstkälla. Att Doubakil och Abdullahi reagerar när stadens kassakista smäller igen är inte så konstigt. Men kulturskribenternas oförmåga att ta till sig vad stoppet faktiskt handlade om visar på det näst intill omöjliga i att diskutera sakfrågan, religiösa extremister med en statsfientlig agenda.

Jag har skrivit om händelsen i detta blogginlägg. I det blogginlägget nämner jag enbart Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werners artikel. Lika navelskådande är Jens Liljestrandsartikel i Expressen. Han skriver enbart om filmen. Lika navelskådande är också Ulrika Stahre i Aftonbladet. De tre kulturskribenterna demonstrerar det vi som försöker upplysa om Muslimska brödraskapets demokratifientliga verksamhet ständigt blir påminda om, att alltför många kulturskribenters kunskap om samhället ryms på lillfingernagelns yttersta spets.

Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige är ett konkret hot mot den svenska demokratin. Doubakil och Abdullahi har kontakter på högsta politiska nivå. Studera den här bilden med Alice Bah Kuhnke, Zaynab Ouahabi och Fatima Doubakil tagen inför dialogmötet 2 februari 2015 om bland annat islamofobi.

Johan Westerholm kommenterade redan samma dag på Ledarsidorna.se valet av inbjudna. Det är samma krets inom Muslimska brödraskapet Alice Bah Kuhnke två år senare väljer att bjuda in till sitt sakråd om islamofobi. Fatima Doubakil bedriver påverkansarbete tillsammans med Mattias Gardell vilket jag visat i tidigare blogginlägg.

Maimuna Abdullahi är sedan många år knuten till Muslimska brödraskapet, bland annat via studieförbundet Ibn Rushd. Hon är också verksam inom ArA. Hon deltar i Muslimska brödraskapets olika event, se här och här tillsammans med Fatima Doubakil. Hon har goda kontakter med professor Anders Neergaard, Vänsterpartiet, se här. Jag skriver om Anders Neergaard i min bok. Anders Neergaard är partner till hederskulturförnekaren Diana Mulinari, en av trojanska hästens översteprästinnor. Anders Neergaard var ArA:s första ordförande tillsammans med hederskulturförnekaren Irene Molina, en av trojanska hästens översteprästinnor. Anders Neergaard var ledamot i Vänsterpartiets programkommission. Maimuna Abdullahi skrev den här hederskulturförnekande artikeln om Amineh Kakabaveh. Det är inte svårt att se att Muslimska brödraskapet och ArA ligger bakom Vänsterpartiets negativa inställning till Amineh Kakabavehs arbete mot hedersförtryck. Det är heller inte svårt att förstå varför Vänsterpartiet i Göteborg inte ger Ann-Sofie Hermanssons arbete mot extremism och hedersförtryck sitt stöd.

Maimuna Abdullahi är tillsammans med forskaren Tobias Hübinette redaktör för Muslimska brödraskapets alternativrapport till FN:s rasdiskrimineringskommitté 2018. Medverkar gör Fatima Doubakil, Helena Hummasten, Rashid Musa, Mohamed Temsamani, alltså trojanska hästen.

Tobias Hübinette skriver på sin blogg att man har något om heter Islamofobikonferenser i Sverige, med, vem annars, Kitimbwa Sabuni. Konferenserna bör hädanefter kallas Trojanska hästen-konferenser.

Det är fullt korrekt att Ann-Sofie Hermansson stoppar de två extremisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från event finansierade av Göteborg. Ännu bättre vore om hon började tala klarspråk och nämna att de ingår i Muslimska brödraskapets svenska krets i stället för att konsekvent kalla dem för MMRK-medlemmar. MMRK (Muslimska mänskliga rättighetskommittén) består enbart av Doubakil, Abdullahi och Doubakils make Kitimbwa Sabuni och Rashid Musa. Namnet syftar till att lägga ut dimridåer och framställa de fyra extremisterna som personer med ett ädelt uppsåt. Än så länge är det bara Kristdemokraternas borgarråd i Stockholm Erik Slottner, som nämnts ovan, som offentligt talar klarspråk om att Muslimska brödraskapet inte ska få hyra kommunalt ägda lokaler.

Mattias Gardell är Stefan Löfvens skyddsling
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi vill få bort Ann-Sofie Hermansson på samma sätt som Ibn Rushd fick bort förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S). Ann-Sofie Hermansson har på sin blogg en bild på sig själv och Stefan Löfven. Hon kommer inte att få någon hjälp av honom, lika lite som Carina Hägg fick någon hjälp av honom när partiets religiösa falang Tro och Solidaritet gav sig på henne.

Stefan Löfven har under hela sin tid som statsminister demonstrerat att Mattias Gardell är hans skyddsling. Stefan Löfven har under sin tid som statsminister inte lyft ett finger för att sätta stopp för Muslimska brödraskapets påverkansarbete, varken det som sker öppet med hjälp av offentliga medel eller det som sker i kulisserna.

Att studieförbundet Ibn Rushd och Helena Benaouda Hummasten gjorde allt de kunde för att stoppa MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, redaktör Magnus Norell, skriver jag om i min bok, liksom i det här blogginlägget. Hur studieförbundet Ibn Rushd i september 2017 försökte stoppa en föreläsning i Umeå med forskaren Magnus Norell beskriver Johan Westerholm på Ledarsidorna.se.

Muslimska brödraskapet och petningen av Carina Hägg (S) inför valet 2014
Riksdagen bör omgående tillsätta en oberoende utredning om hur det gick till när Carina Hägg förlorade sin riksdagsplats inför valet 2014.

Socialdemokraterna bör lika omgående tillsätta en intern utredning om vilka inom och utanför partiet som låg bakom petningen av Carina Hägg inför riksdagsvalet. Se den här artikeln från medlemmar i Socialdemokraterna publicerad i Dagens Arena 31 maj 2013. Den är en kritik av Carina Häggs artikel på Newsmill 27 maj 2013 där Carina Hägg skriver att extremister inte ska finansieras med offentliga medel, en artikel som inte längre finns på internet men som går att läsa här. Carina Hägg skriver att Ibn Rushd ”är en extrem islamistisk organisation”. Det stod henne dyrt.

Att Ibn Rushd har ett finger med i petningen av förra socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg är helt klart. Jag tar upp det i min bok. Ibn Rushds förra förbundsrektor Åsa Brattlund gick i den här debattartikeln 7 juni 2013 till hårt angrepp mot Carina Hägg enbart för att Carina Hägg talade klarspråk om Ibn Rushd, alltså att Ibn Rushd inte ska finansieras med offentliga medel. Det är en sanslöst förljugen artikel Åsa Brattlund sätter sitt namn under. Den rapport till FN:s rasdiskrimineringskommitté hon nämner redigerades av Kitimbwa Sabuni. I redaktionen ingick Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Omar Mustafa, Ahmed Siraj, alltså trojanska hästen.

Rapporten till FN sammanställdes februari 2013. Åsa Brattlunds artikel är daterad i juni 2013. Då var Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi fortfarande Egyptens president, han tvingades avgå 3 juli. Enligt den ovan refererade dokumentären om Internationella organisationen var Brödraskapets organisationer världen över under Mursis presidentskap i full färd med att konsolidera organisationerna och optimistiska om företagets framgång – politisk makt. Carina Hägg stod i vägen för Brödraskapet i Sverige.

Det är allvarligt när en statsfientlig organisation lyckas undanröja en riksdagsledamot som är kritisk till deras verksamhet.

Under de drygt fem år som gått sedan Brattlunds debattartikel har MSB publicerat två rapporter om Muslimska brödraskapet, Sameh Egyptsons bok har publicerats, Magnus Ranstorp och Conny C. Lindström har på Twitter länkat till dokumentärer på olika språk om Muslimska brödraskapet, Johan Westerholm har publicerat mängder med artiklar på Ledarsidorna.se om Muslimska brödraskapet, jag har skrivit mängder med blogginlägg, Carina Hägg har twittrat. Vi är inte ensamma om att lyfta faran med Muslimska brödraskapets verksamhet. Från regeringshåll är det tyst.

Teologiska institutionen, Uppsala universitet, mot Försvarshögskolan
Stefan Löfven har med hjälp av forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, Ulf Bjereld och Alice Bah Kuhnke under sin tid som statsminister stärkt Muslimska brödraskapet både finansiellt och genom att ge dem politisk legitimitet via bland annat Teologiska institutionen, Uppsala universitet.

Stefan Löfven har ställt två offentliga verksamheter mot varandra ledda av två distinkta personer. Teologiska institutionen, Uppsala universitet, med skyddslingen Mattias Gardell i spetsen mot Försvarshögskolan där Magnus Ranstorp är en framträdande expert på Muslimska brödraskapet. Mattias Gardell mot Magnus Ranstorp. Trojanska hästen mot Försvarshögskolan. Det normala i en demokrati är annars att regering och myndigheter har förtroende för landets försvarshögskola.

Mattias Gardell har i sina verk smutskastat Magnus Ranstorp och fått med sig papegojvänstern, bland annat Aftonbladets ledarsida. Gardell använder samma metod om Magnus Norell. I artikeln om Muslimska brödraskapet i boken Revolution i Egypten skriver han nedsättande ”terrorismforskare” inom citattecken om Magnus Norell som då var verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut (s. 68). Mattias Gardells metod har burit frukt. I Segerstedtinstitutets första rapport nämns Mattias Gardell och hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes som seriösa forskare värda att refereras till, medan Magnus Ranstorp och Magnus Norell sägs ha fått sin expertstatus av medierna, se detta blogginlägg.

Stefan Löfvens agerande som statsminister är ett viktigt skäl till att hans övergångsregering bör stiga åt sidan och en teknokratisk övergångsregering utses och ett viktigt skäl till att han bör kallas till Konstitutionsutskottet för att förklara sitt agerande och sitt val av ministrar.

Miljöpartiet, den trojanska hästen och hudfärgsnepotism
Även Gustav Fridolin bör kallas till Konstitutionsutskottet och förklara hur bakgrundskontrollen av Mehmet Kaplan och Alice Bah Kuhnke gick till. Alice Bah Kuhnke bör kallas till Konstitutionsutskottet och beskriva sin koppling, via tankesmedjan Sektor 3, till Muslimska brödraskapet innan hon blev minister, se den här artikeln av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se, och förklara varför hon gynnat just Muslimska brödraskapet under sin tid som minister. Socialdemokraternas Anna Ardin har ett förflutet i Alice Bah Kuhnkes tankesmedja Sektor 3.

Miljöpartiet har efter skandalen då bostadsminister Mehmet Kaplan tvingades avgå och Yasri Khans handskakningsvägran inte gjort upp med trojanska hästen inom partiet. Mehmet Kaplan och Mohamed Temsamani sitter i orubbat bo. Jag har i tidigare blogginlägg framfört att Alice Bah Kuhnke är en katastrof som demokratiminister.

Även som kulturminister kan hennes omdöme starkt ifrågasättas. I november 2018 offentliggjordes att en nationell svart teater hade bildats, The National Black Theatre of Sweden, plats Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby, finansierad av Stockholms stad i samarbete med Afrosvenskarnas riksförbund [talesperson Kitimbwa Sabuni, en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister, se här och här och här och här], Etnografiska muséet, Svenska Ambassaden och Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby.

Alice Bah Kuhnke ägnar sig åt hudfärgsnepotism. Varför ska just den afrikanska kontinenten gynnas med en nationell svensk teater? Ska Dramaten byta namn till Nationella ariska teatern? Ska landets skådespelare anlitas utifrån hudfärg?

Många afrikanska länder har efter självständigheten från forna kolonialmakter härjats av blodiga inbördeskrig, av klanstrider, av terroristorganisationer som Herrens befrielsearmé, Boko Haram och al-Shabaab, och styrts av egocentriska diktatorer som använt landets rika naturresurser som sin privata egendom och placerat miljontals dollar på konton i skatteparadis. Småflickor könsstympas i vissa landsdelar. I åtskilliga länder är homosexualitet förbjudet i lag, i några länder är det förenat med dödsstraff. Det är inte synd om svarta afrikaättlingar bosatta i Sverige. De är inte förtryckta som grupp av staten.

En liten klick aktivister har ett egenintresse av att utmåla Sverige som ett land genomsyrat av strukturell rasism för att skaffa sig generösa bidrag till sin ”kamp”. De trivialiserar därmed den strukturella rasism som i århundraden genomsyrade USA och som var framträdande i Sydafrika under apartheidåren.

Konstnärlig ledare för den nationella svarta hudfärgsteatern är den ideologiskt motiverade aktivisten Josette Bushell-Mingo (född 1964 och uppvuxen i London). I artikeln säger hon att en motsvarighet ”redan” grundades 1968 i Harlem i New York. Det finns inga likheter mellan Sverige 2018 och USA 1968. Det finns inga likheter mellan USA:s slavättlingar och svarta afrikaättlingar i dagens Sverige. Barbara Ann Teer, grundaren av den svarta teatern i New York, köpte mark och lät bebygga den. Hon var en förespråkare för ägarskap och entreprenörskap enligt Wikipedia. Hon var också influerad av Black Power-rörelsen i USA.

Josette Bushell-Mingo har all rätt att skapa sig en hudfärgsteater, men då ska hon ordna finansieringen själv. Svenska skattemedel ska inte finansiera hennes politiska aktivism. Bara det faktum att Afrosvenskarnas riksförbund är samarbetspartner borde ha satt stopp för all offentlig finansiering av teaterprojektet. De är separatister och har hudfärgsrasisten Malcolm X som förebild. Josette Bushell-Mingo säger i den här intervjun i brittiska tidningen The Guardian att Nina Simone är hennes GPS. Artisten Nina Simone (1933–2003) hade personlig erfarenhet av USA:s omänskliga rasåtskillnadspolitik, hon lämnade USA 1970. Allmänna medel ska inte gå till aktivister som ägnar sig åt att måla upp en bild av Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid och ser sig själva som en fortsättning på 1960-talets Black Power-rörelses kamp, i Sverige.

Alice Bah Kuhnke har aviserat att hon inte tänker fortsätta att vara minister i en ny regering, vilket Sverige ska vara tacksam för, men att hon ställer upp i valet till Europaparlamentet i maj nästa år. Ute i Europa finns en betydligt större kunskap om Muslimska brödraskapet än hos svenska politiker och tjänstemän. Se exempelvis den här intervjun i Quillette med forskaren Elham Manea, bakgrund i Jemen, verksam i Schweiz, som har personlig erfarenhet av att som ung hjärntvättas av Muslimska brödraskapet och som skrivit en bok på tyska om det (från Conny C. Lindströms Twitter 29 december 2018). Fler och fler araber med forskarbakgrund och erfarenhet från både Muslimska brödraskapet i sina ursprungsländer och att leva i väst publicerar böcker, som Alice Bah Kuhnke uppenbarligen inte läser.

Alice Bah Kuhnke påstår att demokrati ligger henne varmt om hjärtat och att hon vill försvara demokratin i Europa. Alice Bah Kuhnke saknar insikt om vad demokrati innebär. Hade hon haft minsta insikt skulle hon ha tagit avstånd från Muslimska brödraskapets kotteri i Sverige i stället för att göda detta kotteri. I ett pressmeddelande säger hon: ”Just nu hotas de värden som vår europeiska gemenskap ska försvara. Därför behöver alla vi som tror på demokrati, på fria mediers oberoende granskning och hbtq-personers och kvinnors rättigheter mobilisera”.

Som nämnts, Muslimska brödraskapet har en vidrig kvinnosyn. Alice Bah Kuhnke har under sin tid som demokratiminister inte utmärkt sig som försvarare av flickors och kvinnors rättigheter. Hon stod på Mynttorget i Stockholm, i en demonstration arrangerad av Muslimska brödraskapets Mohammed Amin Kharraki (son till Mostafa Kharraki som fick sin politiska skolning av Socialdemokraterna), och uppmanade kvinnor att dölja ansiktet. Enligt artikeln ”Tusentalet manifesterade till stöd för drabbade moskéer” i Svenska Dagbladet 2 januari 2015 ska Alice Bah Kuhnke under sitt tal på Mynttorget ha sagt: ”Fram med korset, på med den snyggaste niqaben, låt skägget växa, spänn fast kippan.”

Alice Bah Kuhnke bjuder in trojanska hästen till dialogsamtal. Hon bjuder in trojanska hästen till sakråd om islamofobi, vilket jag skriver om i min bok. Hon ger SST pengar som vidarebefordras till trojanska hästen (studieförbundet Ibn Rushd) för att lära hijabklädda kvinnor att polisanmäla kritik av hijaben. Hon utlovade ett kunskapslyft om islam. Hon har inte i en enda kommentar demonstrerat sin egen kunskap om politisk islam. Hon har med hjälp av statens kassa gjort myndigheten SST till trojanska hästens marionett. Hon bör kallas till Konstitutionsutskottet och förklara sig.

Johan Westerholm skriver på Ledarsidorna.se här och här om SST:s ”folkbildande” seminarieserie om samtida strömningar och rörelser inom islam och avslöjar att studieförbundet Ibn Rushd, alltså Muslimska brödraskapet, tillsammans med Mattias Gardell stod för hela upplägget på Uppsala universitet 3 oktober 2018. Peter Weiderud deltog, liksom Omar Mustafa. Johan Westerholm länkar även till den avslöjande mejlkonversationen mellan arrangörerna. Mattias Gardell skriver i ett mejl 24 september: ”Det vore bra om någon från Islamisk teologi och filosofi – som står värd för UU – öppnar. Helst Mohamed Fazlhashemi som är ämnesföreträdande professor. Det ger mer tyngd.” Fazlhashemi var upptagen. Men 25 september skriver Emin Poljarevic: ”En annan sak har löst sig. Professorn i islamisk teologi och filosofi på Teologen, Mohammad Fazlhashemi är beredd på att inleda seminariet den 3 oktober i ung. 15 min.” Max Stockman, SST, skriver 2 oktober om program för dagen: ”14.00 Mohamed Fazlhashemi (Uppsala universitet) hälsar välkomna.”

Enligt Uppsala universitet är Mohammad Fazlhashemi expert på politisk islam. Då borde han ha ingående kunskap om Muslimska brödraskapet och avstått från att inleda seminariet, som av Westerholms redogörelse och mejlkonversationen att döma, var iscensatt och regisserat av just Muslimska brödraskapet, trojanska hästen, monstret.

SVT och trojanska hästen
Även SVT:s mångåriga knäfall för Muslimska brödraskapets aktivister är stoff till en TV-serie eller film eller teaterpjäs om Muslimska brödraskapet och de korkade svenskarna. SVT:s chef Hanna Stjärne bör ha ett samtal med MSB och lära sig vilka organisationer som ingår i Muslimska brödraskapet i Sverige, namnen på aktivisterna och hur SVT ska undvika deras påverkansarbete och sedan förmedla kunskapen till SVT:s alla medarbetare så att SVT framöver har ett konsekvent förhållningssätt till Muslimska brödraskapet. Muslimska brödraskapets aktivister ska behandlas på exakt samma sätt som SVT behandlar nynazistiska aktivister.

Bannlys med omedelbar verkan kollektivordet muslimer i all nyhetsrapportering och i alla program. Det finns inte en enda person i Sverige som kan uttala sig i egenskap av ”muslimernas” företrädare. Det finns inte en enda person i Sverige som kan uttala sig i egenskap av ”de kristnas” företrädare. Ärkebiskopen är inte företrädare för landets ”kristna”. Hon företräder inte romerska-katoliker, grekisk-ortodoxa, syrisk-ortodoxa, rysk-ortodoxa, och så vidare ortodoxa, inte kopter, inte Jehovas vittne, inte Livets ord, inte Maranata, inte mormoner, inte Plymouthbröderna, och så vidare. SVT bör upphöra med det slappa uttrycket ”muslimsk”. SVT har haft ända sedan ayatolla Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 14 februari 1989 på sig att vidareutbilda personalen i de olika tolkningarna av islam och vilka föreningar i Sverige det är som står för islam som totalitär politisk ideologi och göra som när SVT intervjuar representanter för kristenheten, alltså tala om vilken tolkning den intervjuade personen tillhör. Islams mångfacetterade trosfränder i Sverige ska av SVT behandlas exakt likadant som kristenhetens mångfacetterade trosfränder.

Varje gång en beslöjad kvinna intervjuas ska tittarna ges besked om vilken grupp/församling/tolkningstradition hon tillhör, Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami? Andra? Varje gång SVT gör inslag om kvinnors begränsade rörelsefrihet på offentliga platser i vissa bostadskvarter har tittarna rätt att få en bakgrundsbeskrivning av exakt vilka religiösa grupperingar förtryckarna ingår i, vilken tolkning av islam de står för och hur de finansieras.

Det är av största vikt att SVT behandlar företrädare för politiska tolkningar av islam som politiker och tolkningarna som politisk ideologi.

Journalisten Erik Fichtelius myntade, enligt Wikipedia, begreppet konsekvensneutralitet: ”Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.” Hanna Stjärne bör be honom föreläsa för hela SVT:s personal vad det innebär. Och be Inga-Britt Ahlenius föreläsa om vad grundlagens objektivitetsprincip innebär och vilka etiska krav man kan ställa på statsanställda. Och be SVT-reportern Evin Rubar föreläsa om Muslimska brödraskapet. Chefer på alla nivåer bör studera de program SVT sänt om islamister och ”islamofobi” och ta lärdom. Här följer några exempel på när SVT agerat marionetter åt Muslimska brödraskapet.

SVT:s rapportering i mars 2017, ”Forskare sågar terrorexperten Magnus Norells rapport om islamism i Sverige”, om MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet hade tydliga drag av att vara regisserad av just Muslimska brödraskapet. Hela inslaget luktade skademinimering i samma stil som Helena Benaouda Hummastens och Ibn Rushds febrila verksamhet att få bort rapporten från MSB:s hemsida. SVT rapporterade okritiskt om ett blogginlägg, som med största sannolikhet hade gått ganska obemärkt förbi om inte SVT tagit i så hårt. Hela dagen kunde man på SVT Text läsa om ”forskarnas sågning”. Under dagen hakade sedan mängder med medier på SVT:s rapportering. Inte förrän i Aktuellt kl 21.00 släppte SVT fram en forskare med kunskap om Muslimska brödraskapet i Europa som kunde balansera den ensidiga rapporteringen.

Som representanter för ”trovärdiga” forskare publicerade SVT bild på Mattias Gardell och Emin Poljarevic. Som nämnts ovan skriver Mattias Gardell 2011 ”terrorismforskare” inom citattecken när han citerar Magnus Norell. Bara det faktum att Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM) medverkade och fick uttala sig om ”rasistiska konspirationsteorier” räcker för att ifrågasätta SVT:s opartiskhet. SUM hade några månader tidigare fått avslag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) på sin ansökan om organisationsbidrag för 2017 bland annat med motiveringen att de hade kopplingar till Muslimska brödraskapet. SUM hade överklagat beslutet. Rashid Musa var involverad i en rättsprocess där över en miljon kronor stod på spel för SUM. Detta fick tittarna ingen information om. Inte heller att Emin Poljarevic förutom Uppsala universitet även varit verksam vid universitetet i Qatar, Yusuf al-Qaradawis universitet.

Anne Lagercrantz, SVT:s chef för nyhets- och sportverksamheten lät sig i Gomorron Sverige 27 oktober 2015 bli uppläxad av Rashid Musa och Christian Hovferberg, båda från Afrosvenskarnas riksförbund, som bör kallas Svart makt-organisation och jämföras med Vit makt-organisationer. Muslimska brödraskapets aktivister och aktivisterna inom Afrosvenskarnas riksförbund är ofta samma personer. Anne Lagercrantz betedde sig som en skamsen skolflicka och bad hukande om ursäkt för hur SVT hade skött rapporteringen om de tragiska morden på en skola i Trollhättan. Afrosvenskarnas riksförbund hade skickat ett brev till Hanna Stjärne och protesterat mot det de kallade en rasistisk rapportering med postkolonialisternas sedvanliga ordval rasiferad. Kitimbwa Sabuni stod som kontaktman, alltså en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister.

Det sägs att Rashid Musa till och med blivit inbjuden till SVT för att tala om islamofobi! Nynazister tillåts inte diktera vilket språkbruk SVT ska använda. SVT bär en stor del av ansvaret för att vi fortfarande inte har en saklig diskussion om politisk islam i Sverige. Den grova uppdelningen i fredliga och militanta islambekännare håller inte. Det strider mot kravet på saklighet att konsekvent framställa islams trosfränder i Sverige som en enhetlig grupp med en gemensam tolkning av islam och låta Muslimska brödraskapets aktivister vara talespersoner.

Även i programmet 22 oktober 2014 om Lars Vilks som ingick i serien Skandal! Kulturbråken som skakade Sverige lät SVT slentrianmässigt Muslimska brödraskapets aktivister Mahmoud Khalfi och Mohammed Amin Kharraki representera ”muslimerna”. Den senare är son till Mostafa Kharraki och var i många år SUM:s ordförande och ständig gäst i SVT så fort frågor som rörde ”muslimerna” skulle dryftas. Ansvariga för programmet borde ha tittat på Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna innan de valde ut personer att intervjua. Mahmoud Khalfi, VD för Stockholms stora moské, med de nära kopplingarna till egyptiska Muslimska brödraskapets ledarskikt, säger i programmet att profeterna är de bästa människorna, att ”muslimer” älskar profeterna mer än sina föräldrar.

Den egyptiska statsvetaren Hamed Abdel-Samad, verksam i Tyskland, skriver i boken Islamic fascism (2016) att i Egypten får skolbarnen i grundskolan fortfarande lära sig utantill profeten Muhammeds bindande utsaga att de som inte älskar honom mer än sina föräldrar eller sina barn inte är värda att kalla sig troende (s. 200).

Slentrianmässigt låter SVT också professor Mohammad Fazlhashemi uttala sig om ”muslimerna” som rasade mot Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks rondellhund och krävde en ursäkt. ”Vi ska inte kalla dem extremister, inte reaktionärer. De är en stor grupp människor som bekänner sig till islam. De tar illa vid sig av att profeten framställs på det här viset. Där tror jag att man måste visa respekt för deras känslor.” Bland ledarna för demonstrationerna fanns representanter för moskén i Örebro som finansierats av Qatar.

Fazlhashemi är universitetslärare. Han har skapat sig en plattform i offentligheten i egenskap av just universitetslärare. Han vet att det inte finns någon tillförlitlig information om den historiska Muhammed. Han vet att bilden av Muhammed är konstruerad flera generationer efter det att Muhammed sägs ha avlidit.

Fazlhashemi skriver i boken Vems islam att väst behöver genomgå en mentalitetsförändring. I boken prisar han också ayatolla Khomeini. Fazlhashemi är verksam vid Ingemar Hedenius gamla universitet. Hedenius strimlade hela den kristna läran, utan hänsyn till de kristnas känslor. Nu ska vi, enligt Fazlhashemi, ta hänsyn till religiösa människors känslor innan profeter eller religiösa urkunder kritiseras eller utsätts för satir.

Papegojvänstern får också lägga ut texten om ”muslimernas” sårade känslor. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är född långt efter det att Ingemar Hedenius 1949 publicerade Tro och vetande och var bara några år när Helvetesläran publicerades men hon är historiker och man förväntar sig att hon hade satt sig in i den svenska religionskritikens historia innan hon som kulturchef uttalar sig om ”muslimernas” sårade känslor över en teckning av en sagogestalt. Hon kallar rondellhunden ”hets mot muslimer”. ”Han kunde ha kränkt vem som helst men han väljer just muslimer.” Hon definierar inte vad hon menar med ”muslimer”.

Även Jan Guillou anses lämplig att uttala sig om ”muslimerna”. I programmet visas en artikelrubrik ”De ger sig inte. Yttrandefriheten ska testas på just muslimer.” Guillou säger att på 30-talet var det judarna, nu är det muslimer.

Lars Vilks säger i programmet att konstens uppgift är att bearbeta konventionerna, att påvisa att konventionerna styr, att det inte är förnuftet som styr utan konventionerna.

Inte en enda gång tar man i programmet upp de ”sårades” ansvar för sina känslor och sina känslouttryck, bilder visas på svenska flaggan som bränns, på rena pöbelfasoner utomlands.

Några månader efter det att programmet visades skedde 7 januari 2015 den kallblodiga massakern av den franska satirtidningen Charlie Hebdos medarbetare i Paris och 9 januari de kallblodiga morden på fyra judar i en judisk matbutik. Och den sedvanliga ramsan ”islamofobi”, ”hatbrott”, ”vi får inte skuldbelägga alla muslimer” började vevas. SVT lät två aktivister från Muslimska brödraskapet uttala sig ”å muslimernas vägnar”, Rashid Musa från SUM och Elvir Gigovic från SMR, två personer från en extremt judefientlig global organisation som år efter år till Sverige bjuder in talare med en judefientlig retorik. I Aktuellt fick Elvir Gigovic till och med ställa krav på inrikesminister Anders Ygeman (S) samtidigt som den uppfordrande programledaren Bodil Appelquist avkrävde ministern besked om vad regeringen har för avsikt att göra mot hatbrott i Sverige. Det är uppenbart att de två männens medverkan var regisserad och iscensatt av Muslimska brödraskapet i syfte att skaffa sig tolkningsföreträdet och att Bodil Appelquist bara var en spratteldocka som obekymrat gick Muslimska brödraskapets ärende.

Det mest skrämmande exemplet på SVT:s knäfall för Muslimska brödraskapet är programmet Existens som sändes i SVT den 20 februari 2007 ”Islamofob eller hjälte?”. Programledare Anna Lindman Barsk. Programmet sändes inte ens ett år efter det att Uppdrag granskning 2 maj 2006 sänt programmet om islamismens framväxt i Sverige där Mahmoud Aldebe och Stockholms stora moské får stort utrymme. Programmet handlade om Nyamko Sabunis utnämning till jämställdhets- och integrationsminister och hennes skrift Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige (2006). Programmet var upplagt som en ”debatt” för eller emot Nyamko Sabunis förslag på åtgärder för att förhindra att flickor könsstympas och/eller gifts bort. Nyamko Sabuni skriver om den terror flickor i hederskulturer lever under. Mattias Gardell fick lägga ut texten om Sabunis ”islamofobiska” förslag. Det var ett program som i över ett decennium lagt krokben för det viktiga arbetet mot hedersförtryck och som tog ställning för ”muslimerna” utan att ange vilka ”muslimer” man gav utrymme åt.

Stort utrymme gavs Muslimska brödraskapets frontman Daniel Lillman, som sa sig företräda 47 islamiska organisationer och 80 000 troende och som med SVT i hälarna skulle lämna in ett brev till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) mot utnämningen av Sabuni med listan på de 80 000 som protesterade. Daniel Lillman pratade om att gå till Koranen och sunna för att ge den sanna bilden av islam och att han hade kontaktat Fredrik Reinfeldt men inte fått något svar. Nu skulle han, med SVT i följe, lämna in uppropet personligen i Stockholm. Daniel Lillman beskrev hur förorättad han, å islams trosfränders vägnar, kände sig av att ignoreras av Fredrik Reinfeldt.

Inte en enda kommentar görs i programmet om personerna/föreningarna som låg bakom protesten. Läser man protesten, protestperiod 14 oktober 2006 till 14 november 2006, får man intrycket att Daniel Lillman är talesperson för landets alla islamtroende. Protesten inleds: ”Vi troende muslimer i Sverige. . .” Vidare: ”Sabuni har fokuserat sin politik mot oss muslimer vilket andas populism och islamofobi”.

Muslimska brödraskapet har gjort hedersförtryck till en islamisk fråga för att hitta ytterligare ett skäl att utmåla ”muslimer” som en förtryckt grupp, trots att hederskulturer fanns långt innan islam blev en religion. I protesten vänder man sig mot att Nyamko Sabuni lyft frågan om hedersrelaterat förtryck och att ”hennes förslag om åtgärder riktas övergående mot oss muslimer”. Om Sabunis förslag på gynekologisk undersökning av alla flickor någon gång på högstadiet skriver de: ”Hon vill att flickor skall genomgå en obligatorisk gynekologundersökning för att kontrollera ifall någon (muslim) blivit olagligt omskuren”.

Granskar man listan på organisationer som skrivit på protesten ser man att av de 80 000 individerna kommer 70 000 från Sveriges muslimska förbund (SMF), vars ordförande i många år var Mahmoud Aldebe. Den e-postadress som anges är Aldebes. I den ovan länkade artikeln av Sameh Egyptson i Dagen har SMF och FIFS i åratal till SST framfört att de tillsammans har 75 000 medlemmar medan medlemmarna enligt Skatteverket är 6 400. I protesten låter Aldebe SMF ensamt stå för 70 000.

Det mest skandalösa med programmet var att programledare Anna Lindman Barsk följde Daniel Lillmans väg till statsminister Fredrik Reinfeldt för att lämna in protesten mot utnämningen av Nyamko Sabuni utan att granska vilka organisationer och namn som låg bakom den. Inte en enda gång fick Daniel Lillman frågan om det är religiösa organisationers uppgift att utse ministrar, bara nyfiken undran när de står utanför regeringsbyggnaden: ”Hur tror du att det kommer att gå i dag?”

Anna Lindman Barsk säger som avslutning på programmet: ”Uppropet är inlämnat. Hur Fredrik Reinfeldt och Nyamko Sabuni kommer att reagera på det vet vi inte.” SVT medverkade aktivt till att religionen politiseras. SVT gjorde sig till Muslimska brödraskapets redskap. Kritiken nådde uppenbarligen statsminister Fredrik Reinfeldt för efter valet 2010 bytte han ut Nyamko Sabuni mot Erik Ullenhag som omfamnade Muslimska brödraskapet och gav dem politisk legitimitet, se detta blogginlägg.

Sverige ökar nu beredskapen för att stå rustat om Sverige angrips fysiskt eller via informationspåverkan. SVT borde vara ett bålverk mot både yttre och inre fiender. Det behövs inga stridsvagnar eller militärer som omringar TV-huset. Muslimska brödraskapet har för länge sedan erövrat SVT. Det är ett gigantiskt svek mot Sveriges befolkning.

Att lämna in en protestskrivelse till Stefan Löfven är lönlöst.

Upprop: Fackeltåg från nordligaste Norrland till sydligaste Skåne för de demokratiska principer det svenska samhället vilar på, mot totalitära ideologier ända tills politikerna stoppar allt pengaflöde till den trojanska hästen.

Den 26 januari 2011 skrev Lars Åberg i Göteborgs-Posten om ett fackeltåg i Danmark mot den islamistiska organisationen Hizb ut-Tahrir. Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir har samma mål: kalifatet styrt av sharia. Hizb ut-Tahrir är, till skillnad från Brödraskapet, öppna med att demokrati är hyckleri. Lars Åberg skriver:

Filmaren Theis Molin fick nog när en könsuppdelad – männen först, kvinnorna i släptåg – demonstration drog nerför Nørrebrogade intill hans lägenhet och slungade ut sitt förakt för de otrogna och omoraliska. Jag hälsar på hemma hos honom några timmar före protesten mot Hizb ut-Tahrir, medan han textar plakat mot rasism och sexism.

– Olika minoriteter hotas, säger han. Många muslimer känner sig kontrollerade och vågar inte visa vad de tycker. Jag har också varit rädd, men någon gång måste man säga ifrån. Bägaren är full. Det finns människor här i landet som drabbas. Ger vi inte dem vårt stöd ger vi upp demokratin.

Så Molin startade en grupp på Facebook: kom ut och protestera!

– Varför flyttar ni inte om ni hatar oss så mycket? Det är en underlig kombination av nazism och kommunism och Darth Vader, en illusion om att ta över världen. Ungdomar tror på sådan bullshit, att de skulle vara förmer än andra.

”Hade det varit möjligt i Sverige att samla moderater och vänsterpartister i en gemensam protest mot islamsk fascism?” frågade Lars Åberg för åtta år sedan. I dag borde det vara möjligt med tanke på alla hundratals miljoner som pumpats in i trojanska hästen, pengar som borde ha gått till välfärden och till arbetet mot invandrade klaners hedersförtryck och religiösa polisers totalitära styre i vissa bostadsområden.

I MSB-rapporten om salafism, författad av Försvarsskolan, skriver man om tystnadskulturen när det gäller religiös påverkan. Man citerar en person som använder ordet slöjpoliser: ”vittnar också om religiösa påtryckningar genom vad hon kallar slöjpoliser. ’Det var äldre män som kom till skolan och sa åt flickorna på skolgården att ta på sig slöja’. Det har också förekommit påtryckningar om skolbarn som ska fasta” (s. 171).

Det borde bli slut på tystnadskulturen. Hela Sverige borde gå man och kvinna ur huse och demonstrera för alla dem som utsätts för religiösa påtryckningar och inte själva kan göra sin röst hörd, mot klankulturer, mot det Lars Åberg skriver: ”På väldigt kort tid, sedan fatwan mot Salman Rushdie, har ett språkbruk smugit sig in som accepterar den stamkulturella uppdelningen i muslimer och icke-muslimer.”

Lagen ska gälla lika för alla i Sverige. Det mest akuta är att få slut på slöjpolisernas härjningar. Det sker snabbast och enklast genom att riksdagen stiftar en lag om slöjförbud i alla offentligt finansierade skolor, inklusive universiteten och inom all offentlig verksamhet. En sådan lag är en kraftig markering att i Sverige stiftar riksdagen alla lagar. En sådan lag är också en kraftig markering mot trojanska hästens islamisering av Sverige då ju beslöjningen är en mätare på graden av ett lands islamisering.

En ny grundlag som klart deklarerar att Sverige ska vara en sekulär stat och att inga offentliga medel ska gå till religiösa verksamheter är också en kraftig markering mot den offentliga finansieringen av trojanska hästen. Det behövs ingen grundlag för att med omedelbar verkan frysa all utbetalning till Muslimska brödraskapets alla föreningar. Men det är uppenbart att det krävs fackeltåg från norr till söder för att politikerna ska lyssna.

I nästa inlägg skriver jag om bristen på medborgerliga rättigheter, om att JO och IVO inte är till för den enskilda medborgarens skull och att vi just därför behöver en ny grundlag.

8 januari 2019

Mona Lagerström fil dr

Min bok om Muslimska brödraskapet finns nu att köpa https://www.vulkanmedia.se/butik/bocker/samhalle-politik/muslimska-brodraskapets-fortrupp-i-sverige-fortrycket-av-flickor-kvinnor-och-sexuella-minoriteter-i-av-mona-lagerstrom/. Inom några dagar lägger jag ut ett blogginlägg. Här är innehållsförteckningen. Och här är registret. OBS! Klicka på blogginläggets titel för att se bild och filer.

19 december 2018

Mona Lagerström fil dr

 

 

Med anledning av Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushds, Teologiska institutionens och Myndigheten för statligt stöd till trossamfunds (SST) föreläsningsserie om samtida strömningar och rörelser inom islam, föreläsningen om Muslimska brödraskapet 3 oktober, Uppsala universitet.

Muslimska brödraskapets svenska gren, inte Nordiska motståndsrörelsen eller Sverigedemokraterna, är det främsta hotet mot vår demokrati. Det bör varenda politiker i Sverige, inklusive talman Andreas Norlén, vara medvetna om.

I det här inlägget länkar jag till flera utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapets historia och metoder de använder för att framstå som ”muslimernas” talespersoner i väst och den vägen förvandla både USA och Europa till islamiska stater styrda av Muslimska brödraskapets tolkning av sharia.

Det är ingen konspirationsteori. Informationen kommer från tidigare höga ledare inom Muslimska brödraskapet. Lögnen är Muslimska brödraskapets främsta metod. De säger en sak till anhängarna och en helt annan sak till utomstående.

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) ska jämställas med Lenin, Stalin, Mussolini, Hitler, Mao och Pol Pot.

Jag uppmanar riksdagen att beställa en utredning om den desinformation om Muslimska brödraskapet som både Muslimska brödraskapet i Sverige och landets islamforskare, inte minst professorerna Mattias Gardell och Jonas Otterbeck, spridit.

Jag uppmanar riksdagen att följa Storbritanniens dåvarande premiärminister David Camerons exempel då han på regeringsnivå tillsatte en utredning om Muslimska brödraskapet i Storbritannien. Resultatet av den utredningen beskrivs i en av dokumentärerna jag länkar till gjord av en egyptisk journalist.

Jag uppmanar riksdagen att tillsätta en utredning om finansieringen av Muslimska brödraskapets svenska gren.

Ibn Rushd är inget studieförbund enligt traditionell svensk mening. Ibn Rushd är en integrationsfientlig väckelserörelse som bedriver missionsverksamhet i syfte att förvandla Sverige till en islamisk stat. De kallar sin missionsverksamhet för ”folkbildning” och använder censurordet ”islamofobi” för att tysta kritik av deras verksamhet. De påstår också konsekvent att de representerar ”muslimerna”. De representerar Muslimska brödraskapet.

Omar Mustafa, Ibn Rushds förbundsrektor, vann valet, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg, eftersom inte en enda politiker, inte en enda journalist, inklusive SVT, nämnde Muslimska brödraskapet i valrörelsen. Helena Benaouda Hummasten, mångårig ledamot i SST:s nämnd, är Ibn Rushds styrelseordförande. I Minnesanteckningar från dåvarande inrikesminister Anders Ygemans (S) och Alice Bah Kuhnkes sakråd om genomförandet av den nationella planen mot rasism framfördes det att ”de berörda grupperna bör få producera kunskapen om sig själva” (s. 3). Mattias Gardell och Mohamed Temsamani, Sveriges muslimska råd, deltog i sakrådet.

Föreläsningen i Uppsala 3 oktober kan betraktas som ett svar på Muslimska brödraskapets önskan att producera kunskapen om sig själva.

Jag inleder dokumentärerna med den amerikanska som publicerades 19 april 2018, The history of the Muslim Brotherhood in the USA. Ungefär 2 minuter in i bandet uttalar sig Kamal Helbawy om att Muslimska brödraskapet som grundades 1928 i Egypten ville föra folket tillbaka till islamska värden i ett land som blev mer och influerat av väst. Lägg hans namn på minnet, han återkommer i en egyptisk dokumentär efter det att han lämnat Muslimska brödraskapet. Här presenteras han som Western Muslim Brotherhood Leader. Han återkommer senare i dokumentären, ca 39 minuter in, som exempel på hur Muslimska brödraskapet manipulerar språket. Helbawi säger på engelska: ”the goal is equality, the goal is respect of human rights, the goal is to live together”. På arabiska säger han i Oklahoma City 1992: ”Oh, honored brothers, the Palestinian cause is not a struggle on borders or on land only. Rather, it is an absolute clash of civilizations: a satanic program led by the Jews and those who support them and a divine program carried by Hamas and the Islamic government in particular and the Islamic peoples in general.”

Ungefär 13:30 minuter in i programmet liknas Muslimska brödraskapet vid ryska dockor som man inte får någon överblick över förrän man har alla nycklar. En före detta FBI-agent och federal åklagare säger att FBI under 1990-talet fram till 2007 använde kodnamnet tangled web om Muslimska brödraskapets intrikata nätverk av myriader föreningar i USA. År 2007 hölls rättegången mot Holy Land Foundation, en välgörenhetsorganisation som skickade pengar till Hamas som stämplats som terroristorganisation och då tusentals av Muslimska brödraskapets interna dokument blev offentliga.

Bland annat lyfter man i dokumentären fram dokumentet An Explanatory Memorandum on the general strategic goal for the group in North America, författad 22 maj 1991 av Mohamed Akram, medlem i Shura Council. Från sidan 15 är texten på engelska. Den inleds med alla föreningar i Nordamerika som texten vänder sig till.

Det står: ”One: The Memorandum is derived from: 1 – The general strategic goal of the Group in America which was approved by the Shura Council and the Organizational Conference for the year [1987] is ’Enablement of Islam in North America, meaning: establishing an effective and a stable Islamic Movement led by the Muslim Brotherhood [min kursiv] which adopts Muslims’ causes domestically and globally, and which works to expand the observant Muslim base, aims at unifying and directing Muslims’ efforts, presents Islam as a civilization alternative, and supports the global Islamic State wherever it is’”.

Det står också: ”The Ikhwan [Muslim Brothers] must understand that their work in America is a kind of grand Jihad in eliminating and destroying the Western civilization from within and ’sabotaging’ its miserable house by their hands and the hands of believers so that it is eliminated and God’s religion is made victorious over all religions. Without this level of understanding, we are not up to this challenge and have not prepared ourselves for Jihad yet. It is a Muslim’s destiny to perform Jihad and work wherever he lands until the final hour comes, and there is no escape from that destiny except for those who chose to slack” (s. 21).

Conny C. Lindström har på Twitter lag ut en egyptisk dokumentär i två delar där tre av Muslimska brödraskapets höga ledare beskriver hur The International Organization etablerades och styrdes av Muslimska brödraskapet i Egypten. Lindström skriver i en fastnålad tweet: ”’The Organization – Documentary on The Muslim Brotherhood, Part 1 & 2’ är utan jämförelse de två mest avslöjande dokumentärfilmerna som gjorts om den världsomspännande organisation MB är sedan ca 60 år tillbaka.” Bilden föreställer Kamal Helbawy.

The Organization – Part 1, publicerades 8 januari 2018. Där presenteras Kamal Helbawy som the Former Muslim Brotherhood Spokesperson in the West. Han berättar öppenhjärtigt om Muslimska brödraskapets verksamhet. I programmet sägs att målet med etablerandet av den internationella organisationen var att strömlinjeforma Muslimska brödraskapets ideologi och verksamheter i de olika länderna i syfte att förvandla sekulära stater till en federation av islamiska stater ledd av Muslimska brödraskapet.

Kamal Helbawy deltar även i Part 2 som till stora delar handlar om verksamheten i Storbritannien.

Forskaren Magnus Ranstorp har på Twitter lagt ut dokumentärer om Muslimska brödraskapet som han uppmanar alla politiker att titta på.

Magnus Ranstorp har även på twitter lagt ut Uppdrag gransknings reportage 2 maj 2006 om anpassning av svensk lag till islam där grundaren av Muslimska brödraskapets svenska gren Mahmoud Aldebe och samarbetet med Socialdemokraterna får stort utrymme.

Evin Rubars reportage i SVT, Slaget om muslimerna,  sändes 6 december 2009.

Föreläsningen på Uppsala universitet 3 oktober är i Ibn Rushds regi. Det är till Ibn Rushd deltagare ska anmäla sig.

Jag uppmanar Uppsala universitets rektor och Teologiska institutets chefer att titta på de här dokumentärerna. Ibn Rushd ägnar sig åt statsfientlig verksamhet. Omar Mustafa har en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Helena Benaouda Hummasten har i tre decennier bedrivit lobbyverksamhet för Muslimska brödraskapet, vilket bland annat framgår av professor Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska (2000).

1 oktober 2018

Mona Lagerström fil dr

 

Valets stora segrare är Omar Mustafa, om nu någon trodde något annat, mannen med den höga graden inom Muslimska brödraskapets svenska gren, förbundsrektor i rörelsens studieförbund Ibn Rushd, styrelseledamot i rörelsens biståndsorganisation Islamic Relief. Se detta blogginlägg om att valets två huvudfigurer är Omar Mustafa och Jimmie Åkesson.

Omar Mustafa vann överlägset och är valets okrönte segrare alla kategorier. Medan allt ljus under valrörelsen var riktat på Jimmie Åkesson arbetade Omar Mustafa framgångsrikt vidare på att stärka Muslimska brödraskapets ställning med hjälp av Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST).

Johan Westerholms artikel i dag på Ledarsidorna.se, ”Myndigheten för statligt stöd till trossamfund allierar sig med Ibn Rushd och Uppsala universitet”, där han återpublicerar forskaren Magnus Norells beskrivning av Muslimska brödraskapets verksamhet i väst, demonstrerar att Bah Kuhnke som demokratiminister inte har tagit till sig något av all den kritik som riktats mot Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige under hennes tid som minister.

Måtte Bah Kuhnkes tid som statsråd vara över för all framtid.

SST annonserar att de under hösten 2018 ska hålla en föreläsningsserie i samarbete med Ibn Rushd och Teologiska institutionen, Uppsala universitet, om rörelser inom islam, bland annat om Muslimska brödraskapet 3 oktober på Uppsala universitet. Emin Poljarevic och Rickard Lagervall nämns som medverkande. Poljarevic var drivande i kritiken, som SVT nappade på och slog upp stort, av Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige (2017), där både Omar Mustafa och Abdirizak Waberi nämns vid namn (s. 18). Aje Carlbom skrev slutrapporten som publicerades i våras. Båda rapporterna beställdes och finansierades av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), alltså den myndighet som ska skydda landets befolkning.

Av någon anledning ger SST islamforskaren Rickard Lagervall i uppgift att för FOI:s räkning skriva Muslimska brödraskapet – en kunskapsöversikt, en apologetisk skrift där inget nytt tillkommer som inte redan finns i MSB:s två rapporter 2017 och 2018 och all den information som Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp lämnat på sitt twitterkonto, bland annat här och här.

Vad är det vi ser? En generaldirektör som spänner musklerna? Åke Göransson mot Dan Eliasson, MSB, och Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan? En tuppfäktning om vilken myndighet det är som ger den ”sanna” den ”rätta” bilden av Muslimska brödraskapet?

Det blev en stormande debatt när Omar Mustafa valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013. Omar Mustafa var då Islamiska förbundet (IFiS) ordförande. Han efterträdde Abdirizak Waberi (M), som det också stormat kring både för att han bjudit in talare med en judefientlig retorik och på grund av hans människosyn i intervjun i tidskriften Ottar 12 juni 2006.

Mohammed Amin Kharraki, med hög grad inom Muslimska brödrapets svenska gren, tidigare ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM), son till Muslimska brödraskapets veteran Mostafa Kharraki som är verksam i rörelsens alla organisationer i Sverige och som var med och grundade Stiftelsen Växjö muslimer som nu fått tillstånd för böneutrop, skriver en lögnaktig debattartikel 25 april 2013 i Aftonbladet, ”Vi har inget att dölja kring vår värdegrund”.

Han får svar i Aftonbladet av Mahmod Aldebe, som grundade Muslimska brödraskapets svenska gren och som i många år samarbetat med Mostafa Kharraki i uppbyggnaden av Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige och vet vilka som har en hög grad inom den svenska grenen. ”Varför förnekar ni sambandet med Muslimska brödraskapet?” skriver Aldebe. Artikeln finns inte på internet men går att läsa här. Det är fem år sedan Aldebe skrev den.

I början av året gav Alice Bah Kuhnke SST 600 000 kronor för att bekämpa ”islamofobi”, en summa SST vidarebefordrade till Ibn Rushd som upprättade sajten islamofobi.se. Åke Göransson har ett mångårigt samarbete med Helena Benaouda Hummasten som numera är Ibn Rushds styrelseordförande. Ibn Rushds val av ”expertröster” utsattes för massiv kritik.

Åke Göransson och Max Stockman avfärdar kritiken med en arrogans av sällan skådat slag av ämbetsmän i staten. I Hanna Svenssons artikel i Ibn Rushds medlemstidning Kupolen står det:

”Max Stockmans uppfattning är att experternas texter har tolkats på ett selektivt och missvisande sätt av kritikerna. Kritiken mot Ibn Rushd som organisation fäster varken han eller Åke Göransson någon vikt vid. – Man har på vissa håll en presumtion om att vissa organisationer i civilsamhället är odemokratiska tills de har bevisat motsatsen. Det är skrämmande, säger Max Stockman.”

Max Stockmans kommentar är skrämmande.

Observera: Muslimska brödraskapet är en global politisk rörelse med ett globalt politiskt mål. SST har inte mandat att samarbeta med politiska rörelser.

Omar Mustafa representerar en rörelse vars ideologi är influerad av fascismen, nazismen och kommunismen både ideologiskt och organisatoriskt. Rörelsens grundare hyllade både Hitler och Mussolini. Rörelsen respekterar inte nationalstaten. Rörelsens långsiktiga mål är en världsomspännande gudsstat styrd av rörelsens tolkning av islamisk rätt, sharia. Rörelsen är från begynnelsen extremt judefientlig och den svenska grenen har gång på gång på gång bjudit in utländska talare med en judefientlig retorik.

Detta reagerar ingen partiledare på, trots all kritik som riktats mot dessa inbjudningar.

Över en miljon medborgare röstade på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval. Enligt World Values Survey är Sverige ett extremt tolerant land sett ur ett internationellt perspektiv. Det var inte över en miljon intoleranta medborgare som röstade på SD. Men partiet blir aldrig förlåtet för sitt nazistiska förflutna medan ingen höjer ett ögonbryn över Muslimska brödraskapets pågående extrema judefientlighet.

SD har valts till riksdagen i ett demokratiskt val och fått 62 mandat av 349. De har inte ett statsfientligt program. Men alla partiledare uppträder som om SD är fiende till den svenska nationalstaten. När det är Muslimska brödraskapet som är fienden både till nationalstaten och världens alla personer av judisk börd.

Snacka om att sila mygg och svälja kameler. Snacka om ansvarslöshet. Snacka om världsfrånvända partiledare. Snacka om att låtsas att Sverige är en humanitär stormakt.

Sverige är medlem i EU. Sverige har ett samarbete med de övriga nordiska länderna. Det finns gott om internationell forskning om Muslimska brödraskapets demokratifientliga ideologi och verksamhet. Men landets partiledare är sig själva nog. Liksom hela regeringen Löfven.

Demokratiminister Alice Bah Kuhnke har ansvaret för SST, vars två ämbetsmän i staten, Åke Göransson och Max Stockman, under hennes tid som statsråd tycks ha gjort till sin huvuduppgift att vara statsfientliga Muslimska brödraskapets hantlangare.

Det första den nya regeringen bör göra är att lägga ner SST och tillsätta en utredning som granskar den statsfientliga verksamheten på Uppsala universitets Teologiska institution.

Det är forskarna Magnus Norell, Aje Carlbom och Magnus Ranstorp den nya regeringen bör lyssna på.

19 september 2018

Mona Lagerström fil dr

Jag har lagt in text under rubriken Frågor & svar ovan.

Först vill jag gratulera Amineh Kakabaveh (V) och Juno Blom (L) till riksdagsplatserna, två starka röster i kampen mot hedersförtryck. Ni är värda all beundran.

Leila Ali Elmi (MP) har valts in i riksdagen tack vare en mycket framgångsrik personvalskampanj i Göteborg. På alla bilder som finns tillgängliga är hon beslöjad.

Beslöjningen hör inte hemma i Sveriges riksdag. Beslöjningen är politisk och står för en totalitär politisk ideologi. Att beslöjningen inte är religiös påtalade exempelvis statsvetaren Lisbeth Lindeborg för drygt fjorton år sedan i artikeln på DN Debatt 4 januari 2014, ”’Tvånget att bära slöja är en myt’”.

Det är dags att sätta stopp för den oändliga debatten huruvida beslöjningen är frivillig eller inte.

Nu när rösträkningen är klar och en beslöjad kvinna valts in i riksdagen finns det anledning att diskutera vad beslöjningen signalerar samt nödvändigheten av att riksdagen hädanefter godkänner blivande ministrar för att förhindra att regeringspartierna mörkar blivande statsråds kontakter med statsfientliga rörelser, vilket var fallet med utnämningen 2014 av Mehmet Kaplan (MP) och Alice Bah Kuhnke (MP). Sist i blogginlägget finns en länk till ett utdrag ur min bok till Sveriges riksdag om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige där jag tar upp just beslöjningen och vad den signalerar och den bristfälliga bakgrundskontrollen av Kaplan och Bah Kuhnke där både Carin Jämtin, Sidas generaldirektör, och statssekreterare Hans Dahlgren figurerar.

Notera att jag inte hävdar att Leila Ali Elmi har kopplingar till någon statsfientlig rörelse. Jag noterar endast att hon är beslöjad. Vilka skäl hon har att beslöja sig är ovidkommande. Det viktiga är att beslöjningen inte hör hemma i Sveriges riksdag. En riksdagsledamot kan inte stå i riksdagens talarstol och signalera att sharia står över svensk lag, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö, att den tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905) är ett autentiskt historiskt dokument.

Här är länken till utdraget ur min kommande bok vars fulla titel är Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter.

Här och här och här är länkar till tidigare utdrag.

16 september 2018

Mona Lagerström fil dr