OBS: Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapet och berör inte fromma och apolitiska islamtroende.

Jag är litteraturvetare. Jag är tränad att analysera text. Jag har också en samhällsvetenskaplig fil kand. Mitt intresse är flickors och kvinnors individuella fri- och rättigheter. I tio år har jag skrivit om Muslimska brödraskapet på den här bloggen. Jag har också gett ut en bok på drygt 700 sidor, Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018).

Föreningen Islamiska föreningar i Sverige (FIFS) är en del av svenska Muslimska brödraskapets huvudorgan Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som bland annat haft somaliern Abdirizak Waberi och Omar Mustafa som ordförande. Nuvarande ordförande är tunisiern Mahmoud Khalfi, som även tidigare varit ordförande. IFiS driver Stockholms stora moské på Södermalm, Khalfi är VD.

Här är Frederic Brusis promemoria ”Det muslimska brödraskapet i Sverige”. Brusi har inte själv forskat om Muslimska brödraskapet, varken rörelsens verksamhet i Sverige eller andra länder. Anledningen till Brusis promemoria är att FIFS 2025, som så många år tidigare, sökte bidrag från Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) för året 2026. SST har numera gått upp i Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Statstjänstemannen på SST Frederic Brusi anger som skäl att 2025 skriva sin promemoria att den svenska integrationsministern [Mats Persson (L)] reagerat på det franska inrikesministeriets rapport Frères musulmans et islamisme politique en France där Sverige nämns, och sammankallat en expertgrupp [3 juni 2025] för att förhöra sig om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa. Mats Persson avgick som minister 28 juni 2025. Brusi skriver ”den nyligen aktualiserade frågan om Muslimska Brödraskapet i Sverige”, som om det inte skulle ha pågått en livlig diskussion om svenska Brödraskapet i minst två decennier (s. 1).

Alltså först när en utländsk statlig rapport nämner Sverige i samband med Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa agerar SST, som under åratal utan promemorior beviljat Muslimska brödraskapets svenska gren miljoner och åter miljoner i statsbidrag, trots massiv kritik, bland annat från Sameh Egyptson.

Frederic Brusis negativa inställning till Sameh Egyptsons forskning om Muslimska brödraskapet är ett kapitel för sig. Redan 7 januari 2019 diskvalificerade Brusi i ett blogginlägg med rubriken ”I de blindas rike är den enögde kung” Egyptsons kunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren när Egyptson publicerade sin första bok i ämnet, Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018). Egyptson gör inga anspråk på att Holy white lies skulle vara ett akademiskt verk. Brusi, som då var doktorand, använder sig av det vanliga knepet när recensenten inte behärskar innehållet: han koncentrerar sig på formen. Han låtsas att det är ett akademiskt verk han recenserar och diskuterar metodologi.

Jag skriver 10 januari 2019 om Brusis recension i det här blogginlägget, ”Recensionen visar alla tecken på att vara skriven av en doktorand som vill imponera på professorer och briljera med sin kunskap om det egna forskningsfältet inte om innehållet i Sameh Egyptsons bok.” Jag kritiserar samtidigt kurslitteraturen i ämnet islamologi på Brusis dåvarande institution vid Stockholms universitet höstterminen 2018 vårterminen 2019.

Brusi gick dessutom så långt att han publicerade en kritisk recension av Egyptsons bok i Chaos: Skandinavisk tidskrift för religionshistoriske studier, Year 2018, Volume 69, Issue 1, pages 199–209. Brusi kallar Egyptsons utgångspunkt att aktivisterna inom Muslimska brödraskapets svenska gren ljuger (holy white lies) när de förnekar sitt medlemskap för en ”hjälphypotes”. Men nu säger faktiskt jordaniern Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, att rörelsen säger en sak utåt och en annan sak inåt och att det de säger inåt både kränker personers grundläggande fri- och rättigheter samt motarbetar det demokratiska styrelseskicket och därmed inte uppfyller kraven för statsbidrag.

Därför börjar jag med uttalanden från de två män som har inifrånkunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren och därmed vet vad som sägs inåt: Mahmoud Aldebe och Pierre Durrani, två mäns utsagor Frederic Brusi uppenbarligen anser inte ingår i ”befintlig kunskap” om svenska Muslimska brödraskapet.

Mahmoud Aldebe
Det blev stor kalabalik när Omar Mustafa (f. 1985), samtidigt som han var IFiS ordförande, 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Han tvingades välja, antingen vara IFiS ordförande eller suppleant. Han valde att sitta kvar som ordförande. Den 24 april 2013 skriver IFiS talesperson Mohammed Amin Kharraki (f. 1984), för övrigt son till en av grundarna marockanen Mostafa Kharraki (f. 1947), lägg namnet på minnet, en debattartikel i Aftonbladet ”Vi har inget att dölja i vår värdegrund”. Artikeln inleds med mängder med beskyllningar om konspirationsteorier. Vidare:

Islamiska förbundet är en självständig, demokratisk, svensk, ideell organisation som grundades 1981 i syfte att stärka den svensk-muslimska identiteten. Förbundet styrs utifrån de stadgar, styrdokument och beslut som medlemmarna fattar på kongressen. Förbundet har länge trott på samhällsengagemang, socialt ansvarstagande, och dialog över gränser.

Vidare skriver Kharraki: ”Vi har alltid trott på demokrati och samhällsdeltagande, och har för det utstått intensiv kritik från grupper som snarare tror på segregering och konfrontation.” Artikeln avslutas med orden ”Därför förundras vi över de svepande generaliseringar och fientliga misstänkliggöranden med islamofobiska övertoner som nu sprids i den offentliga debatten.”

Sonen Kharraki får kritik av ingen mindre än hans fars medgrundare av Muslimska brödraskapets svenska gren, Mahmoud Aldebe (f. 1954), som skriver en replik 1 maj 2013, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Aldebe skriver: ”Kopplingen mellan Islamiska förbundet och Muslimska brödraskapet var känd fram till terrordådet 11 september, då man bestämde sig för att ligga lågt med denna koppling.” ”Alla som har förtroendeuppdrag i förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet. Fram till 2010 var jag en av dem, sedan bestämde jag mig för att lämna alla uppdrag i förbundet.” Aldebe skriver att han var emot ”det dubbla budskapet gentemot allmänheten. I interna diskussioner sågs demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet på med stor motvilja. Men offentligt talade man om respekt för den andre och tolerans mot oliktänkande.” Holy white lies med andra ord.

Redan här borde SST ha författat en ”promemoria” om hur Muslimska brödraskapets aktivister talar med kluven tunga.

Den 7 oktober 2013 publicerar Torbjörn Jerlerup på sin blogg ett brev från Mahmoud Aldebe under rubriken ”Aldebes brev i samband med Omar Mustafa affären i våras”, scrolla neråt till rubriken. Raderna före rubriken lyder: ”Aldebes material på svenska är fullt av prat om fred och dialog och antirasism och sånt som svenska myndigheter gillar att höra. När han skriver på arabiska är det judiska konspirationer och hat mot det sekulära samhället.”

Det förvånar inte. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. Hamas är Muslimska brödraskapets palestinska gren. Muslimska brödraskapet har också en extremt fientlig inställning till väst och den sekulära rättsstaten. Allah ensam ska styra. Lagar stiftade av människan är detsamma som lagar stiftade av Satan. ”Koranen är vår lag.”

Aldebe inleder sitt brev med följande:

Jag Mahmoud Aldebe har varit förbundets politiska talesman och bl.a. medlem i dess styrelse och rådet. Jag var en av dem som grundade den svenska grenen av muslimska bröderskapet i Sverige och som skrev dess stadgar. Jag har hoppat av alla mina uppdrag inom Islamiska Förbundet i Sverige och i det muslimska bröderskapet (Al Ikwan al-Muslimun) år 2010 efter mer än 25 år som ledande figur för organisationen.

Det kostade tydligen på att vara obekväm inom rörelsen:

Det har steget kostade mig mycket, men jag offrade allt för att rädda mig från det mörka tunel. Nu måste sanningen komma fram och jag valde att gå ut och berätta om det sanna bilden om islamiska förbundet i Sverige.

Aldebe skriver att IFiS betraktar det västerländska samhället som både syndigt och ogudaktigt, därför betoningen på att värna om den muslimska identiteten, det vill säga Brödraskapets tolkning av muslimsk identitet. ”Målet för islamiska förbundet är att aktivt motverka islamofobin och skydda Sveriges muslimer från att ’gå vilse’ i det västerländska samhället, som betraktas som både syndigt och ogudaktigt. Problemet som möter oss är dubbla budskapet som gör mer skada än nytta. Man driver dialog med kristna och judiska grupper i det offentliga forum, men internt sprider man farhågor om dem. Man talar demokrati, men gör motsatesn. Förbundet lyckades lura alla som vill ha dialog med islam i Sverige.”

Islamiska förbundet har maktanspråk, de vill härska över moskéerna och islam i Sverige. Aldebe avslöjar namn inom rörelsen, jag följer hans stavning. ”Marokanen och svensk medborgaren Chakib ben Makhlouf är en av de som grundade islamiska förbundet i Sverige (den svenska grenen av Muslimska Bröderskapet) är idag ordförande för den europieska Islamiska Uninonen (FIEO) som är i själva verket det muslimska bröderskapsrörelsen i Europa.”

Förbundet använder idag dess konferenser för att visa svenska politiker att den härskar över islam i Sverige. Förbundet jobbar också för att Sverige accepterar deras ordningen för muslimer . Gränsen är skarp och klar. Islams fiender kan inte tolereras. Förbundets företrädare är aktiva i stora delar av organiserat islam i Sverige. De styr bl.a. Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Ibn Rushd studieförbundet, Sveriges Unga Muslimer (SUM), Stockholms moské och Göteborg moské. Förbundet via sina medlemsorganisationer härskar över Sveriges Muslimska Råd (SMR).

Vidare:

De kända företrädare för den Muslimska Bröderskapet i Sverige som styr Stockholms moské är Mostafa Kharraki, Khemais Bassomi , Mohammad Amin Kharraki, Omar Mustafa och Mahmoud Khalfi. Dessa personer har höga grader inom det svenska Muslimska bröderskapet. Var och en av de härskar över en eller flera islamiska organisation i Sverige. Mostafa Kharraki är ordförande för förenade islamiska Församlingar i Sverige ”FIFS” och Islamic Relief i Sverige samt är den ständiga vice ordförande för Sveriges Muslimska Råd ”SMR”. Khemais Bassomi är rektor för Islamiska skolan i Stockholm och Mahmoud Khalfi är Vd för Stockholms moské och före detta ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige. F.d. Islamiska Förbundet i Sverige ordförande Abdelrazak Wabiri som är också rektor för islamiska skolan i Göteborg och är moderat riksdagsman är medlem i det muslimska bröderskapsrörelsen. Islamiska Förbundet i Sverige är på väg att kontrollera den organiserat islam i Sverige med sina väl tränade medlemmar.

Mahmoud Aldebes avslöjande brev till Jerlerup kan vara hans sätt att ge igen för hur han internt behandlades efter det att han inför valet 2006 skickade brev till alla riksdagspartier där han krävde särlagstiftning för muslimer, framför allt inom familjerätten, Det glömda minoriteten, som för tjugo år sedan orsakade enorm uppståndelse internt och externt, så till den grad att invandrarministern Jens Orback (S) kallade upp representanter för Brödraskapet och krävde en förklaring.

MB-aktivisternas reaktion på brevet belyser än en gång Muslimska brödraskapets holy white lies, ett tal inåt och ett annat tal utåt. Mehmet Kaplan (MP) (f. 1971), som då var talesman för Sveriges muslimska råd, bedyrade för Aftonbladet ”Vi är överrumplade av detta utspel”. Sameh Egyptson skriver i sin avhandling om händelsen att Mehmet Kaplan även hade en ledande roll i Sveriges muslimska förbund (SMF) där Aldebe var ordförande. Kaplan kommenterade i Sveriges Radio kraven i Aldebes brev och sa att det var ”helt taget ur luften” och att det var en ”enmansshow”. Egyptson citerar ur Aldebes text på arabiska på Facebook där det framgick att han inte ensam fattat beslutet om brevet, problemet var att han skickat det oredigerade utkastet till de politiska partierna.

Egyptson begärde ut protokoll från SMF:s årsmöte som hållits i Stora moskén i Stockholm 1 maj 2006. Han skriver: ”Aldebes ståndpunkter och krav i brevet fick stöd från årsmötet och han fick fortsatt förtroende från medlemmarna som vice ordförande. Det var inget fel på innehållet i brevet, framgår det, bara att saken inte var tillräckligt genomdiskuterad. Den ’enmansshow’ som Kaplan hade talat om visade sig alltså vara en retorisk pudel för att dölja SMF:s och ledarkretsens verkliga roll i detta.” ”Aldebe blev utåt i media huggen i ryggen och offrades för en högre sak, ’muslimernas intresse’ (maslaha). Ett par dagar senare har Aldebe, inåt, årsmötets stöd ’till ett hundra procent’. Vi ser här ett tydligt exempel på taqiyyah, faktiskt liknande det som Hassan al-Banna själv använde (se kapitel 14:6)” (s. 620–621). Nedan är en kopia av årsmötets protokoll med Mehmet Kaplan (35 år) som justeringsman.

Sameh Egyptson skriver om Politisk Islamisk Samling (PIS) som grundades 1998 och beskrev sig som SMR:s politiska gren. År 2013 skrev Aldebe på arabiska att målet med PIS ”var att bilda ett politiskt islamiskt block (lobby) som skulle arbeta för det ’muslimska intresset’ (maslaha). Och som vi vet menar Aldebe med den formuleringen Brödraskapets intresse” (s. 301). Aldebes brev till riksdagspartierna 2006 fick konsekvenser för hans medverkan i PIS. ”I en arabisk artikel i Danmarks Nyheder 2010, klagade Aldebe över att hans brev resulterade i att han offrades som syndabock av sina kolleger och hölls ansvarig för de krav som han ställde.” PIS upplöstes, Abdirizak Waberi ersatte Aldebe som vice ordförande i SMR. Egyptson citerar ur Aldebes artikel: ”Brödraskapets ledare, ledda av Chakib Benmakhlouf, ansåg att jag gick över alla gränser och kränkte den broderliga relationen mellan brödraskapet och socialdemokratiska partiet och det kristna blocket [Broderskapsrörelsen], särskilt efter att integrationsministern i den socialdemokratiska regeringen – Jens Orback – kontaktade Mostafa Kharraki och Muhammad [Mehmet] Kaplan i egenskap av ledare för Sveriges muslimska råd och krävde ett tydligt ställningstagande mot dessa krav och att ta avstånd från mig. Och de avslog mycket riktigt dessa krav utan att hänvisa till kadrerna och tog avstånd från detta brev och att de skulle känt till det och de gjorde detta för att skydda muslimernas intressen.” Egyptson skriver dessutom: ”Utöver reaktionen från integrationsministern Jens Orback meddelade Socialdemokraternas partiledare Göran Person offentligt att partiet endast skulle ha förbindelser med demokratiska organisationer och att samhället borde avstå från relationer med de icke-demokratiska strömningarna” (s. 622).

Och här är vi i dag tjugo år senare, representanter för de icke-demokratiska strömningarna bjuds 2023 in till statsminister Ulf Kristersson och SST (Frederic Brusi) ser inget behov av att dra in statsbidragen till FIFS. Mohamed Temsamani på bilden är FIFS ordförande.

Pierre Durrani
Pierre Durrani, som i två år varit medlem i svenska Muslimska brödraskapet, gick 2015 i två texter ut med sin bakgrund, dels i en intervju 9 maj i tidskriften Brand ”Medelvägens brödraskap”, dels i en recension av Hanna Gadbans bok Min Jihad – Jakten på liberal islam (2015), i tidskriften Respons nr 5, november 2015, ”Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism”. Jag citerar bara, kommentarer är onödiga, citaten talar för sig själva. I intervjun i Brand säger Pierre Durrani bland annat:

Muslimska brödraskapets organisation liknar en frimurarorganisation där man svär en ed och då ingår i samma andliga brödraskap över hela planeten – och det är det viktiga!
Sedan kan man skapa nästan vilka organisationer som helst som stödjer det här arbetet i offentligheten. Om man får frågan ”är ni Muslimska brödraskapet” så svarar man sanningsenligt ”Nej, vi är inte Muslimska brödraskapet. Vi är Islamska Förbundet”. Och det stämmer eftersom man då kan prata om den här externa strukturen med organisationsnummer som en svenskmuslimsk organisation. Skulle man ställa frågan på ett annat sätt så skulle de troligen inte förneka kopplingen heller – för att Muslimska brödraskapet är ett andligt nätverk som kan manifestera sig i många olika externa organisationer.

Vidare:

I det idémässiga innehållet finns det också variationer, men det finns ändå en enhetlighet i att man gillar Hassan al-Banna, medelvägsislamen, sina lärda, man har al-Qaradawi och några stycken till som man upphöjer. Omar Mustafa har kallat al-Qaradawi islams egen påve, vilket han absolut inte är såklart. Han är ju den så kallade moderata islamismens egen påve utan tvekan, men det är en extremt reaktionär och antisemitisk person, en person som hyser värderingar som är way beyond mer högerextrema än Sverigedemokraterna.

Vidare:

Så idag har Muslimska brödraskapet en i det närmaste total dominans inom det så kallade muslimska civilsamhället – ett begrepp som för övrigt lanserats av Muslimska brödraskapet. Det är nästan svårt att hitta någon samtalspartner bland de här stora offentliga muslimska organisationerna som antingen inte är en del av Muslimska brödraskapets kultur eller har påverkats av deras retorik.

Pierre Durrani säger i intervjun att det är ett problem att Muslimska brödraskapets aktivister är så hemlighetsfulla, att de skulle vinna på att vara mer öppna.

I recensionen av Hanna Gadbans bok skriver Durrani bland annat:

Den berättelse om islam i Sverige och om vårt samhälle som Gadban målar upp är dramatisk. Islamister av olika schatteringar har kunnat flytta fram sina positioner på grund av att naiva makthavare, politiker, myndighetspersoner och journalister till varje pris har velat tala med representanter för ett föreställt muslimskt kollektiv (läs: bring me your chief). Några få muslimska företrädare och organisationer har getts legitimitet att tala för ”muslimerna”, vilket Gadban med all rätt ser som en aningslös förenkling och reducering av den komplexitet och de nyanser som ryms bland alla dem som har muslimsk kulturbakgrund.
Under många år har så kallade moderata islamister som Muslimska Brödraskapet och andra mer radikala islamister kunnat uppbära statliga bidrag och etablera organisationer. Hon påvisar också hur myndigheter såsom SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund), MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) med flera, liksom Allmänna Arvsfonden, under årens lopp givit dessa organisationer stora summor för kampanjer och projekt, inte sällan för att motverka det som kallas islamofobi. Gadban pekar på paradoxen att bidrag som islamister erhållit ofta gått till att stödja grupper med kvinnofientlig, antisemitisk och även islamofobisk agenda (exempelvis riktad mot shiamuslimer).

Durrani frågar sig:

Är Gadbans varnande finger relevant eller överdriver och målar boken Fan/Shaytan på väggen? Efter tretton år som utövande muslim, tio år som ledamot i Sveriges Unga Muslimers styrelse, ett tvåårigt medlemskap i Muslimska Brödraskapet (MB) och erfarenheter av och insikter i den brokiga och ibland bråkiga scen som är islam i Sverige, vågar jag tillstå: vi har fog för oro. De salafistiska islamtolkningar och grupper, ibland kallade wahhabiter, som figurerar i boken är ett stort problem, oavsett om de är politiska eller apolitiska.

Durrani säger:

En annan, i mina ögon långt större, utmaning är det närmaste totala grepp över muslimska organisationer som den så kallade moderata islamismen med Muslimska Brödraskapet i spetsen har i Sverige och i övriga västvärlden.

Durrani kommenterar att Muslimska brödraskapet är en reaktionär rörelse ”med udden riktad mot västerlandet”. Han skriver utförligt om bokens positiva sidor och de djupare resonemang han saknar.

Hur kan islam reformeras är en fråga – kanske den viktigaste av dem alla – som saknar ett tydligt svar i boken.
Hur skall man bemöta islamism? Med kunskap om islamismens bredd, en klar urskiljningsförmåga, en principfasthet som vågar värna västvärldens egna kärnvärden [min kursiv] och konsekvens. Bjud in moderata islamister till ärlig dialog där man lägger alla kort på bordet. Lagför våldsbejakande islamister och håll ett vakande öga på och en kritisk distans till salafister. Detta skulle vara mina råd till de makthavare som Gadban med viss relevans skuldbelägger. Och framför allt, upphör omedelbart att slussa skattemedel till religiösa grupper som inte på allvar vill omfamna de demokratiska spelregler som vårt samhälle vilar på.

Den sista meningen är en direkt uppmaning till Frederic Brusi. För tio år sedan. Mahmoud Aldebe talar klarspråk när han säger att IFiS i interna diskussioner med stor motvilja ser på demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet. Det borde räcka för att deklarera att IFiS och alla sidoförbund inte lever upp till demokratikravet. Än mer allvarligt är att Frederic Brusi inte tar hänsyn till vad Pierre Durrani född 1972, jämngammal med Mehmet Kaplan, berättar om sitt MB-medlemskap i forskaren Lorenzo Vidinos intervjubok The closed circle. Joining and leaving the Muslim Brotherhood in the West (2020), en intervju Sameh Egyptson refererar till i sin avhandling och som Brusi därför bör känna till.

Pierre Durranis far är pakistanier. Som ung började Durrani gå till en moské i Husby och lärde känna ungdomar som just startat organisationen Sveriges unga muslimer. År 1992 valdes han in i styrelsen och satt kvar i tio år. Han gick till olika moskéer, lyssnade på föreläsningar och försökte lära sig så mycket som möjligt om islam. År 1994 erbjöd Mostafa Kharraki, alltså en av svenska Muslimska brödraskapets grundare, vilket Durrani då inte kände till, Durrani möjligheten att studera vid Brödraskapets internat i Frankrike Institut Européen des Sciences Humaines (IESH), som Frankrike upplöste i september 2025. Det är samma institut som IFiS ordförande Mahmoud Khalfi studerat vid. Institutet etablerades 1992 av Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi (1926–2022), mannen som Omar Mustafa kallade islams egen påve. Senare förstod Durrani att kostnaderna för studierna stod Sverige för via det finansiella stödet till religiösa organisationer. Kharraki var FIFS ordförande.

Det är information Frederic Brusi bör förhålla sig till. Alltså att FIFS använder bidrag från SST till att sända presumtiva medlemmar till internatstudier utomlands vid ett MB-institut.

Under studierna i Frankrike upptäckte Durrani gradvis att institutet styrdes av Muslimska brödraskapet. Han var inte medveten om att han granskats, övervakats och bearbetats av institutets MB-aktivister innan han erbjöds att svära eden. Han upptäckte dessutom att flera av personerna han umgicks med i Sverige också var medlemmar i Muslimska brödraskapet. Därför var det inget konstigt för honom att svära eden. Efter det att han svor eden fick han ett häfte med dagliga böner och valda texter av Hassan al-Banna (1906–1949).

Richard P. Mitchell skriver i standardverket The Society of the Muslim Brothers (1969) hur Hassan al-Banna organiserade rörelsen. För att undvika likheter med kommunisterna använde han inte ordet cell om den minsta gruppen som indoktrinerades i rörelsens ideologi utan usra vilket i dagligt tal kom att kallas familjen. Antalet medlemmar i varje usra var till en början fem och blev senare tio. Ledaren för varje usra kallades naqib. Fyra usra bildade en klan (’ashira), fem klaner bildade en grupp (raht) och fem grupper en bataljon (katiba) (1993, s. 197).

När Pierre Durrani återvände till Sverige blev han medlem i en usra, vars existens han inte känt till innan han svurit eden. Han lärde sig också att svenska Brödraskapet var lika sofistikerat uppbyggt som moderorganet i Egypten med usra, shuraråd och vald emir. Ledaren, naqib, för hans usra var tunisiern Ahmed Ghanem (f. 1956) en av grundarna av svenska Muslimska brödraskapet. Han var IFiS ordförande när Yusuf al-Qaradawi 2003 bjöds in till möte i Stockholms moské, mannen som hyllade Hitler och självmordsbombare mot israeler, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 16 augusti 2024 i samband med att Ghanem i Göteborgs moské, som han i många år var VD för, ansvarade för att en bön hölls för den dödade Hamasledaren Ismail Haniyeh, vilket Doku publicister avslöjade.

Väl hemma i Sverige igen gick det upp för Durrani att majoriteten av de svenska muslimska organisationerna grundats av eller på ett eller annat sätt var kopplade till Muslimska brödraskapet. Omkring ett dussin personer som tillhörde olika nationella grenar av Muslimska brödraskapet i Mellanöstern och Nordafrika skaffade sig ett enormt inflytande när islam började organiseras i Sverige, säger han. Männen, och en handfull kvinnor, oftast deras fruar, satt i styrelsen för mängder av moskéer, välgörenhetsorganisationer, skolor, företag och andra slags organisationer, ”creating a tightly knit web of connections and giving the impression of a wide network that purportedly represents the ’Swedish Muslim Community’” (s. 91). Kärnan var Islamiska förbundet i Stockholm etablerat 1981, som 1987 blev Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Huvudkvarteret ligger på Kapellgränd 10 i Stockholm, där också moskén och nätverkets många organisationer huserar.

Durrani säger att individerna som tillhör den svenska Brödraskapsmiljön konsekvent förnekar medlemskap i organisationen eller att den till och med skulle existera och att Mahmoud Aldebe tillhör undantagen. Utdrag ur Aldebes brev till Jerlerup 2013 citeras. Durrani umgicks med dessa personer. Ganska snart började han ifrågasätta rörelsens syn på Sverige. Språket i hans usra borde vara svenska, inte arabiska tyckte han, och att ledarskapet för tidningen Salaam som spred Brödraskapets texter inte visade något intresse av att sätta sig in i den svenska kulturen eller anpassa sin religiösa, politiska och samhälleliga ideologi till svenska förhållanden. Det var blankt nej till allt som stred mot deras dogm. Det som mest störde Durrani var föraktet för det svenska samhället och svenskarna. Durrani menar att just de sakerna var direkt rasistiska. Ledarna hånade svenskarna för deras naivitet och sedeslöshet.

Ledarna, som mestadels var araber, talade också nedsättande om folk från Eritrea, Somalia och andra afrikanska muslimer. Durranis avfall var inte dramatiskt, han slutade bara gå till sin usra. Han säger att Brödraskapet har lärt sig använda tal om mänskliga rättigheter, demokrati och multikulturalism till sin egen fördel utan att själva omfatta det de säger offentligt, vilket gjort att de kan framställa sig som offer och anklaga kritiker för att vara fördomsfulla. De har insett att multikulturalismen gynnar dem och kräver grupprättigheter i syfte att skapa ett parallellsamhälle som drivs av Brödraskapet och finansieras av svenska staten.

Durrani säger att Qaradawi länge uppmanat Brödraskapet i väst att skapa ”muslimska getton” och citerar Qaradawi: ”Försök skapa ett litet samhälle i det stora samhället annars kommer ni att smälta in i det likt salt i vatten.” Enligt Durrani gör svenska Brödraskapet exakt det ”med finansiellt stöd av det svenska samhället”. Han säger att Sverige är ett av västs mest Brödraskapsvänliga länder och att ”välmenande svenskar betalar för organisationer som arbetar mot Sverige”. Brödraskapet har i princip monopoliserat tillgången till allmänna medel från svenska staten till ”the Swedish Muslim community”, vilket Durrani kallar en pervers dynamik (s. 103), som ju Frederic Brusi och SST och MUCF är inblandade i.

Fredric Brusis promemoria och FIFS mångåriga ordförande Mohamed Temsamani
För att återgå till Frederic Brusis noggranna läsning av Sameh Egyptson bok Holy white lies så nämns FIFS tidigare ordförande Mohamed Temsamani flera gånger. Boken har inget register men Temsamani nämns på s. 77, 121, 131, 132, 178. Temasmani nämns också åtskilliga gånger i Egyptsons avhandling, som har ett namnregister. Han är en nyckelperson inom Muslimska brödraskapet och har dessutom varit gift med dottern till en av grundarna, Chakib Benmakhlouf. På s. 77 skriver Egyptson i Holy white lies att Temsamani 2012 arbetade för Muslimska brödraskapets politiska parti i Egypten, Freedom and Justice Party, under president Mursi. Och vi vet ju vad det var för slags totalitär regim Mursi försökte införa i Egypten. Därför är det märkligt att Frederic Brusi i oktober förra året deltog i ett panelsamtal tillsammans med Mohamed Temsamani under en kunskapskonferens anordnad av MUCF, ”Dialog är vägen fram för civilsamhället”.

I ett panelsamtal där även Mohamed Temsamani (FIFS) och Frederic Brusi (SST) deltog reflekterades det över hinder och möjligheter för trossamfundens deltagande i samhällsutvecklingen.
– Det finns ett övergripande problem i synen på religion. Vi möts inte som jämbördiga parter i ett sekulariserat samhälle. Det leder till misstänkliggörande och praktiska svårigheter för trossamfunden, konstaterade Mohamed Temsamani.

Det leder till praktiska svårigheter för Muslimska brödraskapet är vad Temsamani faktiskt säger.

Brusis promemoria kan kort sammanfattas med att Mahmoud Aldebes och Pierre Durranis erfarenheter inte nämns. Det han utesluter säger mer om Brusis inställning till Muslimska brödraskapet än vad han lyfter fram som bevis för att FIFS lever upp till demokratikriteriet.

Brusi inleder med att den svenska inrikesministern sammankallade en expertgrupp. Sverige har sedan 2022 ingen inrikesminister. ”Ett trossamfund som nämns i den svenska debatten kring Muslimska brödraskapets (MB) närvaro är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) vilket omfattar fem församlingar som erhåller statsbidrag via Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS).²” (s. 1) Brusi hänvisar till Högsta förvaltningsdomstolen:

En bedömning får enligt domstolen främst inriktas mot huruvida det granskade trossamfundet utövar sin verksamhet med respekt för de bestämmelser som är av grundläggande betydelse för det demokratiska styrelseskicket och som i vissa centrala hänseenden ger uttryck för värderingar som är kännetecknande för den demokratiska ideologin.⁶ (s. 2)

Brusi skriver: ” Det muslimska brödraskapet (MB) existerar inte som en självständig organisation i Sverige.⁹” (s. 4) Han refererar till MSB:s rapport 2017 ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani. De ”driver tesen att Muslimska brödraskapet är en de facto närvarande organisation i Europa som är svårstuderad p.g.a. att den opererar i hemlighet.” Men, påstår Brusi: ”Tesen Norell, Carlbom och Durrani driver i sammanhanget är svårvaliderad då de själva konstaterar att rörelsen saknar tydliga medlemmar, drivs av aktivister som inte är medlemmar och dessutom saknar tydliga mål med verksamheten.” Brusi kommenterar inte att Pierre Durrani varit medlem i två år, vet vilka ledarna är och umgåtts med ledarna. ”I rapporten påstås även att IFiS är grundat av Muslimska brödraskapet och att moskén i Björns trädgård på Södermalm i Stockholm är rörelsens huvudkontor. Rapporten anger inga källor för påståendet och erbjuder ingen beskrivning vem eller vilka från Muslimska brödraskapet som kan anses grunda IFiS.¹¹” (s. 4)

Rapporten var en kunskapsöversikt beställd av en myndighet. Allt i rapporten var redan väl känt via SVT och artiklar. Brusi ingick i gruppen islamforskare som mangrant ställde sig på Muslimska brödraskapet sida och strimlade rapporten.

Brusi skriver att ”Religionsvetaren Rickard Lagervall ifrågasätter bilden av MB som en centraliserad global organisation.” ”Det som binder samman de organisationer som vanligen associeras med det Muslimska brödraskapet, utöver kontakter mellan individer, verkar främst vara en grundläggande idé om religionens centrala roll i individ och i det moderna samhället.” (s. 4)

Om paraplyorganisationen FIOE, där Chakib Benmakhlouf varit ordförande och Abdirizak Waberi PR-man skriver Brusi: ”Det framkommer samtidigt i forskningen ingen tydlig bild av organisationen FIOEs mål eller aktiviteter i medlemsländerna, utan den förefaller mest vara av en koordinerande och kommunikativ funktionalitet med ett identitetspolitiskt fokus på det europeiska muslimska civilsamhället.¹⁸” (s. 5) Brusi hänvisar till en rapport av Aje Carlbom 2017 Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring och skriver: ” Det finns inte heller någon tydlig indikator på att MB-associerade organisationer i Europa arbetar för att motverka intergationsprocesser.” (s. 6)

Brusi hänvisar till IFiS deklaration om sin verksamhet. Notera likheterna med Mohammed Amin Kharrakis artikel i Aftonbladet och vad Durrani säger om att MB lärt sig vad svenska myndigheter vill höra:

Förbundet syftar till att bevara och stärka den muslimska identiteten och närvaron i Sverige vilket möjliggör för muslimerna att, enskilt och i grupp, privat och offentligt, utöva sin religion och engagera sig positivt i samhällets olika funktioner. Förbundet vill vara ett naturligt stöd för den muslimska allmänhetens olika utmaningar och behov och samtidigt vara en samhällsnyttig aktör som utifrån en islamisk värdegrund arbetar för samhällets bästa.⁸ (s. 3).

Brusi hänvisar även till The Charter of Muslims in Europe som IFiS har översatt till svenska, kallat Fördraget.

Utgår man från den tidigare nämnda programförklaringen “Fördraget” som alltså återfinns på Islamiska förbundets hemsida, förefaller islam i det närmaste var ett tydligt liberalt projekt i Europa då undertecknande organisationer förbinder sig till att exempelvis: i konflikt mellan lagar och religiösa spörsmål vända sig till berörd myndighet för att hitta lösningar (1), följa principerna för sekularism (2), se det som en plikt att arbeta för allmänhetens bästa (3), integrera sig med det omgivande samhället (4), uppmuntra muslimer att delta i den politiska processen (5) samt att tydligt respektera religiös och filosofisk pluralism (6).²⁵ (s. 6)

Det är hårresande. Brusi godtar rakt av vad IFiS vill att svenska myndigheter ska tro om dem. Däremot är Brusi kritisk till Sameh Egyptson:

Sameh Egyptson som disputerade 2023 med en avhandling som driver tesen att Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) är det globalt verksamma Muslimska brödraskapets nationella svenska gren. Avhandlingen och Egyptsons forskargärning har varit vida debatterad utanför akademiska sammanhang, bland annat för avsaknaden av etiska reflektioner, men framför allt för att det förefaller finnas en otydlig gräns mellan metod och ideologisk bias.²⁶ (s. 6)

Massiv kritik riktades mot Egyptsons avhandling från Muslimska brödraskapets aktivister eftersom de riskerade att mista sin hegemoniska ställning och alla miljoner i allmänna medel om avhandlingen togs på allvar. Med ”ideologisk bias” avser Brusi en artikel i Expressen 28 mars 2025, ”Sameh Egyptson blir politiker för Kristdemokraterna”, alltså två år efter disputationen februari 2023.

Det är grovt. Frederic Brusi missbrukar sin tjänsteställning. Han vet inte exakt när Sameh Egyptson bestämde sig för att gå in i politiken och vilket parti kan skulle välja. Egyptson kritiserade Muslimska brödraskapet redan före valet 2014, exempelvis i en debattartikel 19 januari 2014 i Göteborgs-Posten, ”Tro och solidaritet måste lägga alla kort på bordet”.

Brusi fortsätter att misstänkliggöra Egyptsons avhandling och lyfter fram vad Simon Sorgenfrei skriver om Muslimska brödraskapet i boken som SST finansierat, Islam i Sverige: De första 1300 åren (2018).

Det är grovt. Det är inte bara grovt utan fräckt av Brusi att framställa Sorgenfrei som mer tillförlitlig än Sameh Egyptson. Sorgenfrei har inte forskat om Muslimska brödraskapet, Brusi skriver:

Simon Sorgenfrei skriver fram att det som kännetecknar brödraskapets historia är att spridningen till olika länder innebär att den ideologiska betoningen är situationell och därför vilken tolkning och vilka frågor som prioriteras, styrs av lokala utmaningar och social kontext. Det går därför inte, enligt honom, entydigt säga vad Muslimska brödraskapet står för.³⁷ (s. 8)

Det är skillnad på en forskare som inte förlitar sig på utsagor utan gräver i arkiven för att kontrollera utsagorna och en författare som enbart förlitar sig på utsagor. Jag skriver ovan om Mehmet Kaplans holy white lies om Mahmoud Aldebes brev till alla riksdagspartier 2006 och visar kopia på protokollet från SMF:s årsmöte. Sorgenfrei citerar ur Aldebes brev och skriver följande:

Aldebes brev och krav mötte emellertid inget gehör hos svenska politiker och fick dessutom skarp kritik från de egna leden. Mehmet Kaplan, som då var talesperson för Sveriges Muslimska Råd, kommenterade brevet i Svenska Dagbladet och menade att ”Det här har ingen som helst förankring i någon av våra organisationer. Detta är ickefrågor för oss. Jag har också pratat med vice ordförande i SMF som inte heller känner till det.” I och med den interna kritiken backade Aldebe och hävdade att allt var ett missförstånd (s. 144).

Sorgenfrei hänger ut Aldebe med bild i boken, och speglar hela ärendet ur Mehmet Kaplans perspektiv. Det är inte god forskningssed. Här är ännu ett exempel på hur Sorgenfrei i boken sprider desinformation om Muslimska brödraskapet: Jag uppmanade ovan läsaren att lägga namnet Mostafa Kharraki på minnet, en av svenska Muslimska brödraskapets grundare som sedan 1980-talet roterat i ledande ställning i praktiskt taget varenda organisation i MB:s nätverk och därmed försörjt sig på skattemedel. Sorgenfrei låter Kharraki representera den vanliga muslimen i Sverige (s. 112–113). Sorgenfrei nämner över huvud taget inte Kharrakis koppling till alla Muslimska brödraskapets svenska organisationer och förklarar inte innebörden i orden ”har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm” (s. 212–213). Som nämnts är boken finansierad och producerad av SST.

Brusi fortsätter i promemorian att kritisera Egyptson: ”Det förefaller som att Egyptsons förståelse av IFiS och det Muslimska brödraskapets antidemokratiska ideologi är grundat huvudsakligen i en slags misstankens hermeneutik.” ”Den uppenbara avsaknaden av tydlig anti-demokratisk ideologi och verksamhet i MB-associerade organisationer i Sverige och Europa förklarar Egyptson med hjälptesen ”double speak”³⁹, att talespersoner för organisationerna med hjälp av undanhållande av information eller direkt lögn, bakom lyckta dörrar egentligen bedriver anti-demokratisk verksamhet, eller åtminstone har ett i slutändan anti-demokratiskt mål.⁴⁰” (s. 8)

Det är just vad både Mahmoud Aldebe och Pierre Durrani hävdar. Men de anses inte ingå i ”svensk forskning”, samtidigt som Brusi lutar sig mot en kvällstidningsartikel om att Egyptson gått med i KD.

Sammanfattningsvis konstaterar denna PM att det överlag i svensk forskning tecknas en diffus och motsägelsefull bild av det Muslimska brödraskapets närvaro i Sverige. Ingen svensk organisation agerar under namnet Muslimska brödraskapet, men Islamiska förbundet och till IFiS relaterade organisationer pekas ut mot sitt nekande som det.

Ingen forskning kan heller visa på att IFiS församlingar eller andra organisationer “uppmanar sina medlemmar eller allmänheten att inte följa svensk lag eller använda konkurrerande system för rättsskipning i stället för det ordinarie rättssystemet.”⁴² Tvärtom förefaller organisationen tillsammans med FIOE genom sina policydokument snarare förespråka integration och deltagande. (s. 9)

Allt beror på vilken forskning man hänvisar till och vilken kunskap man väljer bort. Att vara statstjänsteman förpliktar. Frederic Brusi ska som statstjänsteman respektera objektivitetsprincipen. Brusis promemoria bör granskas av åklagare. Det är uppenbart utifrån hur Frederic Brusi utformat promemorian och den information han har valt bort i sin promemoria att han är Muslimska brödraskapets man i staten, mannen med nyckeln till statskassan. Det borde få håret att resa sig på ministrarna Jakob Forssmeds, Elisabeth Svantessons och statsminister Ulf Kristerssons huvuden.

13 maj 2026

Mona Lagerström fil dr

Det faktum att tyska EMUG, och därmed Muslimska brödraskapet, är inblandat i moskébygget i Skärholmen bör få politikerna att omgående dra in bygglovet.

Den 29 april 2026 skriver statsvetaren Daniel Schatz på plattformen X: ”Avslöjande: S-styrda Stockholms stad gav bygglov till moskébygget i Skärholmen – det som uppges bli Nordens största moské – trots återkommande uppgifter om kopplingar till islamistiska Milli Görüs, en rörelse som förknippats med antisemitism, homofobi, extremism och separatism. För tre dagar sedan höll Skärholmsmoskén en ny insamlingsomgång. Det tyska IBAN-nummer som anges för donationer går till EMUG, Milli Görüs egen organisation för moskébyggen. Det är inte svårt att kontrollera. Samma konto har använts i tidigare insamlingar, där det uttryckligen framgår att pengarna går till EMUG. Frågan är därför enkel: varför tillåter S att moskébyggen med islamistiska finansieringskanaler fortgår på stockholmarnas mark?”

Jag frågar också: Varför tillåter S att moskébyggen finansieras via en rörelse med starka band till Muslimska brödraskapet? Nyckelpersonen är tysken Ibrahim El-Zayat (f. 1968, egyptisk far). Han har varit aktiv i praktiskt taget varenda MB-kopplad organisation i Europa, bland annat var han Abdirizak Waberis

föregångare som Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE:s PR-man. Han var första ordföranden för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation för ungdomar, FEMYSO:s, grundad tack vare svenska UD:s Islamkonferens 1995, där bland andra även Omar Mustafa

varit aktiv.

Global Watch Analysis publicerade 12 januari 2022 artikeln ”Secret Qatari-Turkish alliance to support the Muslim Brotherhood in Europe” som bygger på en rapport från en europeisk underrättelsetjänst oktober 2021. I artikeln kan man läsa att Turkiet och Qatar andra halvan av 2000-talet aktivt började stödja europeiska Muslimska brödraskapet. Det var då Recep Tayyip Erdogans parti AKP hade tagit ledningen och Qatar Charity började finansiera MB-grupper i Europa. Turkiet lierade sig med pro-Hamas/pro-Gaza-grupper i Europa, Qatar började stödja moskébyggen i Europa, bland annat i Sverige, samt mindre projekt som islamistiska sommarläger. I samband med att Qatar skulle stå värd för fotbolls-VM 2022 utsattes landet för omfattande granskning, för att ljuset skulle riktas från Qatar dämpade Qatar sin iblandning i Europa. Turkiet vill väldigt gärna ta ledarrollen som de europeiska islamtroendes beskyddare, skriver man. Problemet är bara att alla islamtroende i Europa som inte är turkar inte vill lyda under turkiska byråkrater som ju styr turkiska moskéer utanför Turkiet. En av de få grupper som Turkiet tagit under sina vingar sedan 2008 är Muslimska brödraskapet.

Artikeln har mellanrubriken ”Ibrahim El-Zayat är den perfekta mellanhanden”. Man räknar upp alla organisationer El-Zayat är kopplad till, man skriver om Millî Görüş grundare Necmettin Erbakan (1926–2011) och hans son Mehmet Sabri Erbakan (f. 1967 i Köln) som ju är El-Zayats svåger, att han i många år var generalsekreterare för tyska Millî Görüş IGMG. Erbakan var också chef för alla IGMG-ägda moskéer i Tyskland, det vill säga EMUG, där även El-Zayat har en chefsposition. El-Zayat är också chef för IGMG-ägda moskéer i Nederländerna. El-Zayat är sannolikt en av MB:s mest inflytelserika personer i Europa även om han försöker hålla sig undan offentligheten står det. Så har det inte alltid varit.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, skrev 13 augusti 2005 om El-Zayat i en debattartikel i DN, ”Militant islamism utgör den tredje totalitarismen”. Hon skriver att Ibrahim El-Zayat är ”en betydande man i den tyska och europeiska muslimska världen.” ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse. Ty i de kretsar som står Muslimska brödraskapet nära har man helt andra målsättningar.” ”På flera håll i islamistiska kretsar talas om den realistiska möjligheten av ett ’Kalifat Tyskland’ som sedan ska sprida sig över hela världen.” Hon skriver vidare:

För knappt ett år sedan deltog jag i en diskussion om islamismen i en TV8-debatt som leddes av Carl Bildt och Åke Ortmark. Där tog jag upp Muslimska brödraskapets globala nätverk och fick då mothugg av Cecilia Uddén, en ledande opinionsbildare i Sverige, som menade att de dämpat sin extremism! Jag tog även upp islamisternas strävande efter världsherravälde, vilket dock ströks ur programmet. Detta är symptomatiskt för inställningen hos de flesta politiker och opinionsbildare.

Detta skrev alltså en statsvetare i DN för tjugo år sedan. Sverige står fortfarande och stampar på samma fläck. Har någon någonsin hört partiledarna uttrycka kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och vilka åtgärder som måste vidtas för att säkerställa den sekulära rättsstaten? Bortsett då från SD. Har SVT:s programledare Camilla Kvartoft och Anders Holmberg någonsin uttryckt kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige? Vet de ens vad Muslimska brödraskapet är för en rörelse? Man tycker att det borde vara deras uppgift att kräva svar av partiledarna om hur de ser på hotet från svenska Muslimska brödraskapet, det vill Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och förbundets alla avknoppningar. Den viktiga frågan de borde ha ställt till partiledarna för åratal sedan är: Är det rimligt att alla dessa föreningar fullkomligt badar i offentliga bidrag?

Forskaren Lorenzo Vidino skriver i The new Muslim Brotherhood in the West (2010) att FEMYSO är en politisk lobbyorganisation som bildades 1996 av FIOE tillsammans med saudiska World Assembly of Muslim Youth (WAMY) (s. 35), som El-Zayat också är kopplad till. På ett annat ställe skriver Vidino att WAMY skapades 1972 med hjälp av saudiska pengar och Brödraskapets ”brainpower” och var en av alla islamiska väckelserörelser som Vidino kallar ”multimillion-dollar dawa-organizations”, vilka syftade till att sprida Saudiarabiens och Brödraskapets tolkning av islam. ”Med saudiska pengar”, skriver Vidino, ”kunde dawa nu bedrivas globalt och i en aldrig tidigare skådad omfattning” (s. 26, 27, 51). Muslimska brödraskapet är numera terrorklassad i Saudiarabien.

Vidino beskriver Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning. Vidino skriver vidare att den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa. El-Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. El-Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. El-Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Som nämnts är han gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare, och syster till Millî Görüş tidigare ordförande i Tyskland (s. 150–154).

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige redogör jag för vad journalisten Ian Johnson skriver i den mycket läsvärda boken om hur Muslimska brödraskapet etablerades i Europa: A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010). Johnson intervjuar Ibrahim El-Zayat och man får en vink om varför denne islamist numera håller sig undan offentligheten. Johnson skriver att El-Zayats koppling till Muslimska brödraskapet gjort honom mer och mer trängd i Tyskland och tvingat honom att hålla en lägre profil och ger som exempel en grupp som ville bygga en moské i Berlin och behövde pengar. El-Zayat ordnade så att Muslimska brödraskapets finansieringskälla the Europe Trust donerade flera miljoner euro till köpet av en bit mark i Berlin. När köpet blev offentligt utbröt en storm av protester över att El-Zayat var inblandad vilket ledde till att de lokala myndigheterna vägrade ge gruppen bygglov. Johnson frågar om det var för att El-Zayats grupp var inblandad. Nej, det kan man inte säga, svarar El-Zayat. ”Om en plan att bygga en moské blir offentlig är alla emot den. Moskéer måste alltid byggas i hemlighet.” Johnson tror inte att det kan vara sant, han har rest mycket i tyska städer och sett muslimer bygga broar med lokala myndigheter och fått stöd för sina byggprojekt, dock inte alltid, ”rasism var fortfarande ett stort problem.” Ändå, menar Johnson, är öppenhet bästa sättet. Var inte problemet att byggprojektet i Berlin stoppades för att aktivisterna som drev det finansierades av Brödraskapet? ”Nej, det är inte det. Det är hemlighållandet. Om det inte är offentligt kan man bygga vilken moské som helst oberoende av vilka som ligger bakom. You just have to keep it secret” (s. 228–235).

Nu är gruppen bakom byggandet av Skärholmsmoskén inte hemlig. Det första bygglovet beviljades 27 mars 2015. Sedan dess har mängder med protester och kritik framförts. Journalisten Lars Åberg har grävt ordentligt och publicerar en kritisk bakgrundsteckning i Kvartal 1 juni 2023. Kritik politikerna har vägrat ta till sig.

Varför ska skattemedel gå till att undergräva den sekulära rättsstaten och främja uppfyllandet av ett Kalifat Tyskland? Eller Kalifat Turkiet.

5 maj 2026

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Som jag nämnt tidigare pläderade upplysningsfilosoferna för förnuftet mot uppenbarelsereligioners dogmer. Baron d’Holbach var naturalist och materialist, inget förutom naturen existerar enligt honom. Natur och existens är samma sak, allt som existerar är natur. Människor är inte undantagna. I Système de la nature som kom ut 1770, kallad den vetenskapliga materialismens och ateismens bibel, förkastade han helt den dittills allenarådande teologiska världsbilden att Gud skapade världen och människan. Han inleder första kapitlet i Système de la nature med att människan följer exakt samma naturlagar som all annan natur, hon kan inte frigöra sig från naturlagarna, hon kan inte ens tänka utanför naturlagarna, det är fåfängligt att tro att medvetandet kan sträcka sig bortom den synliga världens gränser eftersom alla förnimmelser, sinnesintryck och idéer är ett resultat av de inre organens reaktion på intryck från kroppens yttre organ. Människorna tror felaktigt att de är begåvade med en exceptionell ställning i världen, att de skulle stå över naturen, att de är odödliga eller att de är undantagna från det som gäller naturens alla andra kroppar.

Redan 1748 gav den franska läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709–1751) ut skriften Maskinen människan där han hävdar samma sak, varken människan eller djuren har en själ. Idéhistorikern Rolf Lindborg gav år 1984 ut en översättning av La Mettries text tillsammans med en inledande kommentar (se bild nedan) där han i en not skriver att La Mettries skrift bara omnämns en gång i d’Holbachs bok ”i en undanskymd och (förmodligen) av Diderot skriven fotnot” (s. 74, not 3). Lindborg menar att d’Holbachs ”torra systematiserande ligger [. . .] långt från La Mettries gnistrande lilla infall” (s. 84).

La Mettries text är en polemik mot filosofer som hävdar att människan har en själ. Det finns filosofer som inte är läkare, säger han, och så finns det läkare som är filosofer och som kan maskineriet, det vill säga människokroppen. Likt d’Holbach hade han studerat vid universitetet i Leiden och likt d’Holbach tillhörde han också Berlins Vetenskapsakademi. Enligt La Mettrie är den mänskliga kroppen dödlig, den kan inte återuppstå, när kroppen dör då dör också ”själen”. ”Själen” är enligt honom ett tomt ord, bara den del av människans organisation som tänker, tänkandet är inget annat än förnimmelseförmåga, det finns inga medfödda idéer. Erfarenheten och iakttagelsen bör vara människans enda vägvisare. Den läkare är bäst ”som är mest hemma i människokroppens fysik och mekanik, som förkastar ’själen’ och alla de bekymmer denna chimär ger de dumma och okunniga och som allvarligt intresserar sig bara för den rena naturalismen” (s. 158).

La Mettrie säger att han inte vill kasta tvivel på existensen av ett Högsta Väsen men eftersom en sådan existens ”ej bevisar nödvändigheten av en kult hellre än alla andra” handlar det bara om en teoretisk sanning och har därför ingen praktiskt betydelse (s. 139).

Teologerna, inklusive svenska teologer som Nils Wallerius, ursprungligen fysiker och bror till den tidigare nämnda kemisten och mineralogen Johann Gottschalk Wallerius vars verk om mineraler d’Holbach översatt, gick till motattack. Brödernas far var prost. Rolf Lindborg redogör för en disputation vid Uppsala universitet 1756 då respondenten försvarade en avhandling i teologi, Försvar för religionen mot Herr de La Mettrie, del ett (s. 17). Nils Wallerius var respondentens lärare. Wallerius menade att ”all religions grund är människosjälens odödlighet, eftersom eljest dygdens lön och lastens straff skulle ryckas upp med roten” (s. 19). Om det inte finns en straffande och belönande Gud, fruktan för helvetet och hoppet om himlen återstår bara anarki och samhällets upplösning. Wallerius var även filosof och ansåg att ”filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin” (s. 18).

La Mettrie var bosatt i Leiden när han skrev Maskinen människan men boken var för stark till och med för de toleranta nederländarna. Han tvingades lämna landet och välkomnades i Berlin av Preussens Fredrik den store, som i samband med La Mettries död skrev ett lovtal över honom, också det översatt av Lindborg.

Enligt d’Holbach, som publicerade sin bok cirka tjugo år efter La Mettries död, är uppfattningen att människan skulle vara odödlig bara en illusion, att illusionen hållits vid liv av lögner och religiösa fördomar från det att de första religiösa systemen skapades för tusentals år sedan ända fram till samtidens filosofer. Fåfänga, menar d’Holbach, ligger bakom människors tro att de står över naturen i stället för att ifrågasätta illusionen om odödlighet. Även om människor ställs inför materialistiska och naturalistiska fakta vägrar de flesta enligt d’Holbach att inse att människan inte är en metafysiskt privilegierad art. Den ”prästerliga stoltheten” gör att präster är fulla av lögner och bedrar de okunniga människorna.

Till skillnad från Wallerius anser d’Holbach inte att filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin. Filosofens uppgift är sökandet efter sanning och att göra människan fri från religionens slaveri och förtryckande politiska system.

År 1949 publicerade filosofiprofessorn Ingemar Hedenius Tro och vetande där han bland annat gjorde upp med biskoparnas och de teologiska professorernas svammel om själen, vilket orsakade en debatt som gav eko i flera decennier och som nu har vänts i dess motsats när till och med kommunisterna har kapat banden till sina materialistiska rötter och unisont utnämnt sig till islams, och därmed själens, försvarare, se del 2.

Glädjande nog finns åtminstone en materialist i Sverige som går i La Mettries, baron d’Holbachs och Ingemar Hedenius fotspår, biologen Farshid Jalalvand. Den 2 januari 2023 skriver han en artikel i Sydsvenskan, ”Därför är det farligt att tro på själen” som ett svar på en artikel av en som han kallar ”andlig” kulturskribent som menar att fienden till dagens samhällsutveckling, där konst och kultur hamnat i bakvattnet, är den som inte tror att människan har en själ.

En mycket läsvärd artikel. Jalalvand skriver:

Jag är en naturalist, det vill säga att jag är övertygad om att verkligheten består av materia och energi. Jag anser varje människa vara en säck med celler som uppstått ur andra säckar av celler, i en oavbruten kedja ända tillbaka till den första cellen som uppstod på jorden. Det finns inget övernaturligt med homo sapiens – vi är en naturligt utvecklad art bland många andra.

Även om kunskapen om det komplexa medvetandet fortfarande har luckor är vetenskapen enhällig, det finns ingen själ, säger Jalalvand.

Innan vi hade vetenskaplig kunskap förklarade människan upplevelsen av medvetandet med existensen av en osynlig själ. Men om själar existerade borde vi ha funnit dem vid det här laget: någon partikel, någon våglängd, någon puls.

”Någonstans måste man medge att en fantasi är en fantasi.” Tron på en osynlig själ och övernaturliga väsen och skeenden kan få ödesdigra konsekvenser, säger Jalalvand:

När man godtagit tro utan rationalitet kan man ge sig på både kvinnors reproduktiva hälsa och klädsel på grund av heliga uppmaningar skrivna i antika böcker. Irrationalitet har ingen bortre gräns – speciellt när den gör anspråk på upphöjdhet.

Över 250 år efter La Mettrie och baron d’Holbach har vi här i Sverige en myndighet, Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som har en enda uppgift, att vara tjänsteflicka åt teologin, och som årligen med 80 miljoner kronor göder illusionen om själen, och därmed illusionen om evigt liv, domedagen, paradiset och HELVETET, dygdens lön och lastens straff.

Jag repeterar: dygdens lön och lastens straff. Det är detsamma som att religionen behövs för att markera alla människors olika värde, att en övernaturlig makt kommer att sända människor till evig pina i HELVETET om de inte uppfört sig enligt vad den övernaturliga maktens jordiska ombud anser är ett rättfärdigt leverne på jorden.

Vi har en myndighet som årligen betalar ut 80 miljoner kronor för att motarbeta den så hyllade sentensen ”alla människors lika värde”.

En myndighet som också motarbetar kritik av islam och frossar i ”islamofobi”, exempelvis här där de ger ordet till Salahuddin Barakat, vars demokratifientlighet jag skrivit om i mängder med inlägg, bland annat det här riktat till justitieminister Gunnar Strömmer, där man kan läsa Barakats egna ord, scrolla ner till rubriken ”Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat”.

När anordnar SST ett webbinarium där de bidragsberättigade samfunden ger sin beskrivning av själen, själens odödlighet och nödvändigheten av dygdens lön och syndens straff? Så vi vet vad de 80 miljoner skattekronorna går till.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin.

Påskdagen 5 april 2026

Mona Lagerström fil dr

Doktorand Anna Ardins institutionschef Magnus Karlsson, Marie Cederschiölds högskola, har klart och tydligt angett att Anna Ardin inte forskar om Muslimska brödraskapet, se det här blogginlägget 2 oktober 2022 med rektor Roger Klinths svar på mitt brev: ”Efter det att jag talat med Annas chef, professor Magnus Karlsson, kan jag också konstatera att Annas forskning vid Centrum för civilsamhällesforskning inte fokuserar det muslimska brödraskapet.”

Ändå handlar Anna Ardins alla debattinlägg och anklagelser att Magnus Norell, Aje Carlbom, Sameh Egyptson och Magnus Ranstorp är islamofober om att dessa forskare har fel om Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, se exempelvis det här inlägget 10 oktober 2025 där jag skriver,

”Tji fick ni Anna Ardin, Mattias Irving och Yasir Al-Sayed Issa! Alla era ansträngningar att karaktärsmörda Sameh Eyptson och få hans doktorsavhandling om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige ogiltigförklarad rann ut i sanden i och med NPOFs beslut i dagarna. Anna Ardins rektor Roger Klinth och institutionschef Magnus Karlsson har all anledning att fråga sig vad det är för en antidemokratisk infiltratör de har antagit som doktorand på Marie Cederschiöld högskola.”

Ardins forskning är inte fokuserad på Muslimska brödraskapet, ändå påstår hon sig veta vad som inte är Muslimska brödraskapet. Hon säger att hennes forskning är baserad på kritisk diskursanalys, alltså vad som sägs, inte vad som sker i praktiken. Kritisk diskursanalys kritiseras för att vara subjektiv, tendentiös, i avsaknad av objektivitet.

Anna Ardin skriver en debattartikel i Göteborgs-Posten ”Västtrafiks grundlösa annonsförbud för Islamic Relief är rättsosäkert”. Västtrafik grundade sitt beslut på att Sida avbrutit stödet till Islamic Relief. Ardin skriver om ”stereotypisering och etikettering”. Ardin skrev en liknande artikel i DN 30 januari 2026 när Sida stoppade utbetalningarna till Islamic Relief, ”Beslutet mot Islamic Relief bygger på fördomar, inte fakta”.

I DN-artikeln hänvisar hon till en enkätundersökning hon gjort tillsammans med journalisten Mattias Irving, som inte har tillstymmelse till forskningserfarenhet. De två publicerar en rapport om stereotyp etikettering i Islamophobia Studies Journal. Häpnadsväckande nog inleder de med att beskriva hur Muslimska brödraskapets aktivister anser att de har etiketterats och stigmatiserats under senare år, utan att nämna att föreningarna ingår i svenska Muslimska brödraskapet. Ardin och Irving kallar föreningarna för svenska muslimska civilsamhällesorganisationer och kritiserar att de av forskare ”etiketteras” som islamister. Forskaren Khaled Salih strimlar rapporten, den handlar om ideologi förklädd till ”forskning”. Ardin och Irving utelämnar fakta, de förvanskar, de generaliserar.

I DN-artikeln skriver Ardin: ”I regeringens instruktion till Sida anges att bistånd inte ska ges till aktörer som bedriver eller stödjer ’islamism’. Samtidigt har begreppet aldrig definierats på ett tydligt sätt i svensk förvaltning förutom i de studier som tagits fram av enheten för psykologiskt försvar, vid dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (numera Myndigheten för psykologiskt försvar respektive Myndigheten för civilt försvar). Tillsammans med Mattias Irving har jag visat hur begreppet i de mest använda av dessa rapporter glider från oproblematiska vardagliga muslimska praktiker och arbete för mänskliga rättigheter till grova påståenden om våld och förtryck som grundas i stereotyper, inte empiri.”

Kritisk diskursanalys har inget att göra med empiri. Hela Anna Ardins forskning går ut på att osynliggöra svenska Muslimska brödraskapet verksamhet och bara koncentrera forskningen på andras ”etiketter”.

OK Anna Ardin, Roger Klinth, Magnus Karlsson: här är ett mycket enkelt svar från Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) på vad islamism, islamist innebär. ”Islam och politik är oupplösligt förenade.” ”Islam är ett allomfattande system som detaljstyr det privata och samhälleliga livet.” Banna författade mängder med texter om Brödraskapets ideologi. Fem traktat översattes till engelska och publicerades 1978 av Charles Wendell.

Ett av traktaten heter ”To what do we summon mankind?”, författat förmodligen sent trettiotal, tidigt fyrtiotal. Gissa vem Banna har som förebild. Ingen mindre än Hitler.

I dag finns 12 av Bannas traktat på engelska lättillgängliga online. De publicerades på 2000-talet och sista meningen i ovanstående citat översätts online ”And who would have believed that that German workingman, Hitler, would ever attain such immense impact on world politics.” Man låtsas inte om att Hitler var den framgångsrika förebilden.

Egypten var en konstitutionell monarki, Storbritannien hade fortfarande ett starkt grepp om landet med trupper placerade där. I traktat nr 9 ”Oh Youth”, som inte finns med i Wendells bok, skriver Banna om det rådande egyptiska parlamentariska styret:

1  Vi erkänner inget regeringssystem som inte är baserat på islams principer.
2  Vi erkänner inget regeringssystem som inte hämtar sina föreskrifter och principer från islam.
3  Vi stödjer inte dessa politiska partier.
4  Vi erkänner inte dessa traditionella system vars lagar har påtvingats oss av de ”intellektuella” och islams fiender.
5  Vi strävar efter en pånyttfödelse av det islamiska levnadssättet i sin helhet.
6  Och vi kommer att agera för att etablera det islamiska statsskicket med utgångspunkt i detta system.

Banna skriver också att eftersom det tyska riket (läs Hitler) ansåg att det var rikets plikt att stödja alla tyskar var de än var bosatta så kräver islams lära att varenda stark muslim ser sig som beskyddare av alla personer som besjälas av Koranens lära. Vi strävar efter att islams fana ska vaja över alla länder som en gång styrdes av islam, skriver Banna.

Banna hade också Mussolini som förebild. Eftersom Mussolini ansåg att det var hans rättighet att återupprätta det romerska imperiet är det vår rättighet att återupprätta det islamiska imperiet, enligt Banna.

Rektor Roger Klinth och institutionschef Magnus Karlsson: Här har ni definitionen av islamism och islamister:

Begrunda vad det innebär för er och högskolan att blufforskaren Anna Ardin undertecknar sina debattartiklar med att hon är doktorand vid Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiölds högskola.

26 mars 2026

Mona Lagerström fil dr

När jag var medlem i Amnesty på 1970-talet var det samvetsfångar världen över vi engagerade oss för och skrev urgent messages till ländernas politiker och myndigheter i syfte att skapa opinion och få de inspärrade samvetsfångarna frigivna. Här är en träffande beskrivning av Amnestys förfall skriven av den polska journalisten Andrzej Koraszewski under rubriken ”Opportunistorganisationer utan samvete”, publicerad i Bulletin 10 januari 2025.

Här skriver jag om de sanslösa riksdagsmotioner Erik Ullenhag (FP/L) skrev där han likställde islamofobi med antisemitism, alltså likställde religionskritik med fientlighet mot en etnisk grupp.

Och här beskriver jag hur Organisation of Islamic Cooperation (OIC) med säte i Saudiarabien och bestående av mängder med totalitära stater i åratal försökte få FN att införa ett världsomspännande hädelseförbud och till slut 2022 med hjälp av Pakistans dåvarande premiärminister lyckades få FN att utnämna 15 mars som ”Internationella dagen för att bekämpa islamofobi”.

Amnesty krokar på som om de representerade OIC:s totalitära stater i en skrikig och vulgär debattartikel i Expressen, ”Politiker bidrar till ökad islamofobi”.

Kritik av islam och beslöjning av skolflickor! blir i Amnestys debattartikel ”exempel på en avhumaniserande retorik gentemot muslimer”. Att kartlägga islamistisk infiltration, som antidemokratiska Muslimska brödraskapets aktivister är specialister på, är att dra ”en skiljelinje mellan ’det svenska’ och islam”, liksom att säga att ”politisk islam utgör ett existentiellt hot mot Sverige och svenska värderingar”.

Det är som om Anna Johansson och Abdi Hassan inte vill låtsas om att det är just politisk islam som ayatollorna införde i Iran 1979.

Politisk islam är ett existentiellt hot mot vår yttrandefrihet, vår religionsfrihet, vår föreningsfrihet, vår frihet att klä oss som vi vill, kort sagt mot vår demokrati.

Låt mig tillägga: Politisk islam är plagierad på Lenins, Stalins, Mussolinis och Hitlers totalitära ideologier.

Jag trodde aldrig att jag under min livstid skulle få uppleva att Amnesty förvandlades från att vara samvetsfångarnas röst och livlina till att bli förtryckarnas röst.

Ju fler religiösa förskolor och moskéer som stängs och ju fler påtänkta moskéer som får avslag på sina ansökningar om bygglov och ju fler imamer som utvisas desto bättre för Sverige.

Muslimer som grupp har blivit ett säkerhetshot eftersom Sverige tagit emot alldeles för många muslimer som viftar med Koranen och kräver att Koranens lag står över svensk lag och att det är Sverige som ska böja sig.

Anna Johansson och Abdi Hassan: Inse detta: När ni hör en imam säga att ”den dagen vi blivit tillräckligt många för att införa en islamisk stat styrd av sharia kommer vi att göra det”, ta honom på allvar. Därför att den dagen är det stor sannolikhet att ni två, Anna Johansson och Abdi Hassan, kastas i fängelse och Amnesty går i graven tillsammans med allt som kan kopplas till mänskliga rättigheter.

16 mars 2026

Mona Lagerström fil dr

Nyligen publicerades rapporten The Muslim Brotherhood Across Europe av Israels ministerium för diasporafrågor. I rapporten (s. 31) tar de upp Forum for European Muslim Youth and Student Organisations, FEMYSO, och skriver att FEMYSO bildades 1996 tack vare Konferensen Unga muslimer i Europa som hölls i Stockholm 1995, arrangerad av UD.

För över tio år sedan kämpade jag i evigheter för att få ut handlingarna från ett trilskande UD angående islam-konferensen och lyckades så småningom tack vare Markus Maijala på Riksarkivet. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Ahmed Ghanem

 

och hans koppling till svenska Muslimska brödraskapet, bland annat det här om då han var Islamiska förbundets ordförande och till Stockholms moské bjöd in Muslimska brödraskapets ideolog Yusuf al-Qaradawi som hyllade Hitler och självmordsbombare.

Här följer ett utdrag om UD-konferensen från min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige Volym 2, som av olika skäl inte publicerats. Den som vill hoppa över min text kan scrolla ner till UD:s handlingar som är på 8 sidor. SUM var Muslimska brödraskapets ungdomsförening Sveriges unga muslimer, som under ordförande Rashid Musa (f. 1987), han var alltså åtta år då konferensen ägde rum, förlorade sitt statliga bidrag 2016 från MUCF eftersom SUM inte levde upp till demokratikravet. SUM hette tidigare SMUF.

Peter Weiderud (S), Ahmed Ghanem, Konferensen Unga muslimer i Europa 1995 och bildandet av ett gemensamt Europas unga muslimer år 1996, FEMYSO
SUM ingår i Forum of European Muslim Youth and Student Organisations, FEMYSO. FEMYSO grundades 1996 av bland andra FIOE, europeiska Brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Flera medlemmar av SUM har ingått i FEMYSO:s olika styrelser, bland annat Omar Mustafa, vilket man kan läsa på SUM:s hemsida.

Lorenzo Vidino skriver i The new Muslim Brotherhood in the West att FEMYSO, från början ledd av Ibrahim El-Zayat (se kapitel 2), Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för FIOE, med sitt omfattande nätverk av medlemsorganisationer gör anspråk på att vara ”Europas unga muslimers röst” och att de har nära förbindelser med Europaparlamentet, Europarådet och FN och att FEMYSO och FIOE med sina högkvarter i Bryssel har tillträde till europeiska makthavare som andra europeiska islamiska organisationer inte ens kan drömma om att komma i närheten av. Deras ledare har ofta inbjudits att tala inför Europaparlamentet och representera ”det muslimska perspektivet” i debatter med politiska beslutsfattare (2010, s. 51). Jämför Abdirizak Waberis båda tal jag nämner i kapitel 2.

Sverige har aktivt bidragit till FEMYSO:s särställning, alltså till att Muslimska brödraskapets globala ungdomsnätverk, det vill säga den shariapolitiska extremhögern, fått en sådan maktposition i Europa. På FEMYSO:s hemsida under rubriken History kan man läsa att FEMYSO bildades tack vare att svenska UD tillsammans med SUM, som då hette Sveriges muslimska ungdomsförbund, SMUF, år 1995 arrangerade en internationell ungdomskonferens i Stockholm, ”Konferensen Unga muslimer i Europa 15–17 juni 1995”. Deltagarna uttryckte under konferensen önskemål om att knyta ihop islamiska ungdomsorganisationer i Europa, skapa bättre kommunikationer mellan grupperna och koordinera verksamheterna, står det på hemsidan. Ansvaret för förverkligandet av dessa önskemål gavs på konferensen i Stockholm franska Jeunes Musulmans de France (JMF), brittiska Young Muslims UK (YMUK) och svenska SMUF.

Franska JMF bildades av det globala Brödraskapets franska gren UOIF (se kapitel 13 och 15) i syfte att nå en vidare grupp [utöver studenter på universitetscampus som fick en egen organisation EMF] intresserade av en ultrareaktionär [radical] version av islam, skriver Caroline Fourest i boken Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan, och nämner föreningen bland annat under samlingsrubriken ”The Ramadan generation” (2008, s. 66, 192). På franska Wikipedia kan man läsa att JMF tillhör EMF (Étudiants Musulmans de France) och att EMF finansieras delvis av Saudiarabien. De nämner att EMF år 2003 fick 10 000 euro av Saudiarabien. EMF:s tidigare ordförande Mohammed Louizi har lämnat Muslimska brödraskapet och skrivit en bok om sin tid i rörelsen både i Marocko och Frankrike, mer om honom strax.

Brittiska YMUK beskrivs av författaren Kenan Malik i boken Från fatwa till jihad som en Jamaat-influerad organisation (2009, s. 134). Både franska JMF och brittiska YMUK är därmed anhängare av ideologin att politik och religion är oupplösligt förenade och att slutmålet är att hela världen ska styras i enlighet med deras tolkning av sharia. Umma är namnet på denna nation. JMF och YMUK är således ummanationalister. De representerar den shariapolitiska extremhögern i Europa och det var tillsammans med dessa organisationer SMUF valdes i syfte att koordinera den shariapolitiska extremungdomshögerns verksamheter i Europa.

Islamkonferensen i Stockholm ägde rum under Ingvar Karlssons (S) regeringsperiod. Lena Hjelm-Wallén var utrikesminister, Peter Weiderud var politisk sakkunnig på UD och sammanhållande för konferensens tillblivelse. Enligt UD:s interna handlingar 14 december 1994 var det på uppdrag av utrikesministern som undertecknaren, Cabinet, skissade på ett svenskt initiativ att anordna en konferens angående islam och Europa. Cabinet skriver att det svenska initiativet borde koncentrera sig på ”de fördomar, den okunnighet och den fientlighet som å ena sidan karaktäriserar synen på islam i västvärlden och å andra sidan synen på kristendomen och västvärldens politiska värderingar i stora delar inom ’dar al Islam’. Behovet av vad man skulle kunna kalla ’förtroendeskapande åtgärder på det kulturella området’ är uppenbart och här skulle utrymme finnas för ett svenskt initiativ”. Det står vidare att det eftersom det finns 10 miljoner invandrare från islamiska kulturer i Europa är ”hög tid att i återkommande samtal sammanföra opinionsbildare och framträdande personligheter från de båda religionerna” (UD/Riksarkivet P 82 I, s. 1 av 3).

Mahmoud Aldebe skriver som nämnts i Aftonbladet 1 maj 2013 att det före terrorattentatet 11 september 2001 var väl känt att IFiS hade kopplingar till Muslimska brödraskapet. Men under planeringen 1994 av konferensen pratar man om religioner och gör ingen åtskillnad mellan islam som totalitär politisk ideologi och som ett andligt budskap (fromhetsislam) utan behandlar islam som om islam vore en motsvarighet till kristendomen.

Cabinet skriver vidare: ”Utrikesministern står som inbjudare men tanken är inte att det skall bli en regeringskonferens utan ett fritt diskussionsforum. Avsikten är också att involvera folkrörelser och muslimska organisationer i Sverige för att på så sätt göra konferensen till ett avstamp för en rad aktiviteter på det lokala planet.” En av de inbjudna från Sverige var Bejzat Becirov från Islamic Center i Malmö som delar ut ett översatt verk av Mawdudi där islamtroende med kraft förbjuds att ha något med den svenska kulturen att göra. Även Mostafa Kharraki, som undertecknat Rapport 4/99, var inbjuden. Texten avslutas med: ”Sammanhållande för projektet är Peter Weiderud, sakkunnig hos utrikesministern” (s. 3 av 3).

Islamkonferensen anordnades i samarbete med Svenska institutet och gick av stapeln 15–17 juni 1995 i Stockholm. Mängder med namnkunniga forskare var inbjudna som Fatima Mernissi från Marocko och Gilles Kepel från Frankrike. En man från Vatikanen var inbjuden. Även ordföranden för The Organization of Islamic Conference (OIC) var inbjuden, organisationen som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som fem år tidigare (1990) publicerade Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna på islamisk grund och som 2006 beslutade om bojkott av danska varor efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna (se kapitel 12).

Ungdomskonferensen anordnades i anslutning till den stora konferensen. Förordet till rapporten om Ungdomskonferensen är undertecknat Ahmed Ghanem, ansvarig för projektet, och Göran Nettelbladt från Sveriges muslimska ungdomsförbund, senare omdöpt till Sveriges unga muslimer. Två av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige som skrivit under Rapport 4/99 medverkar, alltså Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem. I Broderskapsrörelsens skrivelse 25 maj 2003 om samarbetet med SMR som inleddes inför valet 1994 står det som nämnts att en samarbetsgrupp tidigt formades: ”Gemensam planering underlättades också av att Ahmed Ghanem tidigt i samarbetet kunde projektanställas för att under ett år arbeta på Broderskapsrörelsens expedition.”

Socialdemokraterna låter shariajuristen Ahmed Ghanem, enligt en hemsida om Växjö moskébygge utbildad i shariarätt i Libanon, en man som ägnat sig åt dawa-frågor ända sedan han kom till Sverige 1985 ansvara för vilka som ska bjudas in till Ungdomskonferensen.

I Förordet till rapporten om Ungdomskonferensen står det: ”Ungdomsministern frågade Kommittén för en Ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism, om de hade möjlighet att arrangera en sådan.” Religion, en samling texter, kopplas till främlingsfientlighet och rasism.

Kommittén, står det, ”tackade ja, men ansåg sig dock sakna den detaljkunskap som krävdes och kontaktade därför Sveriges Muslimska Ungdomsförbund, SMUF. Efter ett par inledande möten bestämdes att Ungdomskampanjen skulle arrangera konferensen tillsammans med SMUF som samarbetspartner. Ansvarig för projektet blev Ahmed Ghanem som arvoderades av Ungdom Mot Rasism. Som assistent arbetade Göran Nettelbladt från SMUF”. Civildepartementet krävde att minst hälften av deltagarna skulle vara kvinnor. Det kom 35 deltagare från utlandet, 13 från Sverige. De flesta funktionärerna kom från SMUF.

Under rubriken Syfte och utformning beskriver Ghanem och Nettelbladt hur urvalet av deltagare gick till. ”I projektbeskrivningen skrev vi att deltagarna skulle väljas från ’ungdomsorganisationer som i sin verksamhet har en tydlig muslimsk profil’. Således valde vi från början att endast ha muslimskt aktiva ungdomar. Vi ansåg nämligen det viktigaste vara att konferensen skulle leda till praktiska resultat. Något som inte skulle kunna ske om konferensen även omfattade ungdomar som inte ansåg sig som troende utan endast som exempelvis kulturella muslimer. [. . .] Konferensens deltagare var således inte representativa för samtliga ungdomar med muslimsk bakgrund i Europa, däremot var de representativa för aktivt religiösa ungdomar där. Vi valde medvetet en icke-konfrontativ approach men samtidigt hade vi ett brett spektrum av grupper.”

De vände sig till Muslimska brödraskapets paraplyorganisation, Federation of Islamic [de skriver Muslim] Organisations in Europe, FIOE, som, skriver de, ”organiserar de flesta muslimska förbunden i Europa”. De bjöd också in ”grupper vi varit i kontakt med tidigare och som vi visste var representativa”. Därefter nämner de flera gånger att konferensen handlar om det heltäckande begreppet att vara ”ung muslim i Europa”, trots att den enbart handlar om organiserade aktivt religiösa ungdomar. Bland frågeställningarna fanns: ”Hur ska man bete sig som muslim i ett europeiskt samhälle? De områden där man måste göra sig fri från sin kulturella bakgrund rör framför allt kvinnornas ställning och demokratin.”

Detta rimmar illa med SUM:s påstående att det är gudomlig befallning att kvinnan ska täcka allt utom ansikte och händer, att de hyllar komplementaritetsideologin som Allahs verk och att SUM aktivt verkar för att införa ett pluralistiskt rättsväsende i Sverige.

Ghanem och Nettelbladt skriver att de valde kvinnliga och manliga talare utifrån kompetens inom respektive område ”och ansträngde oss att bland muslimerna hitta de mildaste, mest eftertänksamma och de med mest erfarenhet av integrationsarbete”. De valde att bjuda in Tariq Ramadan, då 33 år. Han presenteras som ”Känd schweizisk debattör, filosofilärare i Genève och ledare för organisationen ’Musulmans, Musulmanes de Suisse’” (UD/Riksarkivet P 82 I).

I samband med Islamkonferensen riktade den franska islamforskaren Gilles Kepel kritik mot att Ungdomskonferensen kontrollerades av islamister.  Det är möjligt att det är just bland annat Tariq Ramadans medverkan han syftar på. Kepel citeras i artikeln ”Nya nätverk byggs i korridorerna” av Bitte Hammargren, i Svenska Dagbladet 18 juni 1995: ”Gilles Kepel, fransk islamolog som betraktar islam i Europa genom ett sociologiskt raster, noterade kritiskt att den ungdomskonferens som hölls på samma tema fick en helt annan slagsida än det stora euroislamiska mötet på Lidingö.”

– Jag blev förvånad över att se hur ungdomskonferensen kontrollerades av islamisterna. De är välorganiserade, intelligenta och har ett uppbyggt kontaktnät över Europa. I kraft av detta lyckades de få kontroll över ungdomskonferensen, trots att de är i minoritet bland muslimerna i Europa. Det finns en ledarskapskris för de sekulariserade muslimerna i Europa, inte minst i Sverige. Trots att de är långt mer representativa än de skäggiga männen och kvinnorna med hijab sitter sekularisterna på åskådarplats och ser hur islamisterna tilldelas en problemformuleringsroll av både medier och det övriga samhällsmaskineriet. Det är något som många sekulariserade muslimer oroas av. Och Asma Jahangir, prisbelönad pakistansk advokat, manade: – Glöm inte bort att extremismen kan krypa in i vilket samhälle som helst.”

Ahmed Ghanem och Göran Nettelbladt går i svaromål 1 juli 1995 och hävdar att Gilles Kepel inte var närvarande på Ungdomskonferensen. De skriver: ”Deltagarna var ett representativt urval av ungdomar aktiva i ungdomsorganisationer i Europa med tydlig muslimsk profil.” Gilles Kepel svarar under rubriken ”Det finns ingen tydlig muslimsk profil i Europa”:

I demokratiska samhällen som de europeiska borde det finnas en fortgående dialog och debatt mellan alla politiska, sociala och kulturella åsiktsinriktningar. Själv har jag alltid varit för debatter med de islamiska rörelserna – vilket jag också sett till att förverkliga i många sammanhang, bland annat i Stockholm. Där hade jag till exempel ett långt samtal med en av dessa rörelsers mest sofistikerade representanter [Tariq Ramadan?], som deltog i Ungdomskonferensen tillsammans med många av sina vänner.
Den fråga jag vill belysa är följande: bland de tio miljoner människor med muslimsk bakgrund som kommit för att bosätta sig i Västeuropa och av vilka många är (eller kommer att bli) europeiska medborgare och därför borde ta full del i det politiska livet, är relationerna till islam lika mångskiftande som relationerna till kristendomen eller judendomen är för människor med en kristen eller judisk bakgrund. En del är sekulariserade, en del är för en allomfattande syn på religionen, en del har en privat föreställning om tro, andra är icketroende. Därför är det reduktionistiskt att innefatta miljontals människor med muslimsk bakgrund i begreppet ”tydlig muslimsk profil”, lika reduktionistiskt som det vore att ignorera det.
Företeelsen måste sättas in i ett vidare politiskt, socialt och kulturellt perspektiv. Vad som står på spel här är frågan om representativitet och ledarskap, en fråga som måste debatteras öppet.

Ungdomskonferensen avsatte viss tid enbart åt de islamreligiösa ungdomarna och deras interna diskussioner. På fredagen deltog inbjudna svenska gäster. Bland dessa fanns Åsa Romson från Grön Ungdom. Åsa Romson, Miljöpartiets språkrör, hörsammade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013, tog på sig hijab och visade därmed sin solidaritet med Muslimska brödraskapet och purdah, att flickor och kvinnor är livegna.

Nedan är handlingarna från UD om konferensen:

Det är naturligtvis fritt fram att kopiera och sprida UD-handlingarna. Vänligen ange Purdahbloggen som källa.

28 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

I Sverige har vi religionsfrihet. Islam är en religion. Inte politik. Punkt. Jag behöver inte läsa Koranen från pärm till pärm, vilket Richard Jomshof påstår att han gjort. Jag behöver inte heller läsa några biografier om profeten Muhammed, plöja igenom haditherna, sätta mig in i det som kallas sunna och sharia och läsa vad islamtroende publicerar om islam på svenska för att ta ställning. Vi har religionsfrihet i Sverige. Det är Sveriges lag som gäller, vad Jomshof än säger.

Vi har också bebis- och tonårsutvisningar i Sverige. Till och med Jimmie Åkesson var tvungen att i SVT 30 minuter medge att något gått snett i migrationspolitiken. Och ja, jag bryr mig inte om att lagen om anhöriginvandring ändrades under S-ledda regeringar så att tonåringar som fyller 18 år måste bevisa ”särskilt beroendeförhållande” för att få stanna och att det är föräldrarnas ansvar att hålla koll på vad som gäller för deras barn. Jag bryr mig inte heller om att även i andra länder upphör rätten till uppehållstillstånd som anhörig när man fyller arton år. Det är vad andra journalister skriver om de svenska tonårsutvisningarna jag bryr mig om. Och vad Sveriges medborgare anser.

Den sverigedemokratiska radikaliteten, det rasistiskt motiverade återvandringståg som de ”skojade” om i förra valrörelsen, har ingen förankring hos medborgarna, skriver jag.

Timmarna innan Åkesson blev småsjälvkritisk i SVT satt Richard Jomshof som vanligt på X och twittrade att han föredrar islamfria länder, vilket ju låter som att han kan tänka sig att utvisa muslimer oavsett ålder, eller ja, att han skulle föredra att befria Sverige från islam. Det är onormalt.

Det är klart att Jomshof gick igång på min artikel och påstår att det inte är något onormalt att ”vilja slippa eller befria ett land från islam”. Och så blandar han in Iran också. Trots att jag skriver om Sverige. Självklart svarade jag med artikeln ”Hur kan Kristersson acceptera Jomshof?” Jag bara undrar. Sverige behöver en stramare migration, men inte mer. Och absolut inte den paniska avsky mot islam som Richard Jomshof regurgiterar såväl ombedd som oombedd.

Tonårsutvisningarna har, för första gången på länge, påmint om att Sverigedemokraterna är ett ideologiskt elitprojekt: en radikal minoritet som vill förändra Sverige i grunden, och som framgångsrikt har gjort falska anspråk på att detta ytterst är folkets vilja.

Min artikel fick verkligen Jomshof att på X publicera ett utfall mot islam som för några år sedan hade varit omöjlig att hitta utanför tossiga, aggressiva bloggmiljöer. Man har vant sig, skriver jag.

Jag är stolt över att jobba inom Bonnierpressen där vi behandlar islam enbart som religion och inte blandar in politik. Som Sameh Egyptson gjorde i sin avhandling om Muslimska brödraskapet i februari 2023. Jag var ju på disputationen. Jag skrev naturligtvis omedelbart efter disputationen en recension av just disputationen. Och självklart kontaktade jag lektor Torsten Janson och bad honom att i Expressen publicera sin avhyvling, vilket han gjorde.

Som sagt, jag är mycket stolt över att vi inom Bonnierpressen håller oss till islam som religion och inget annat. Det är nu tre år sedan Egyptsons disputation. Och hans avhandling om politisk islam har ju sannerligen inte satt några spår hos riksdag och regering, hälsar jag genom M. Lagerström.

25 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två år efter det att baron d’Holbach publicerade Système de la nature (1770), som vände upp och ner på den dittills rådande teologiska världsbilden att Gud skapade universum och människan, gav han ut en förkortad version Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (1772, Sunt förnuft eller Det naturliga kontra det övernaturliga) vars engelska, anonyma, översättning Good sense without God: or Freethoughts opposed to supernatural ideas, jag utgår ifrån.

I Bibelns Första Moseboken står det: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1:26–28).

Baron d’Holbach sade: Teologer och prästerskap försäkrar oss om att vi bör vara oändligt tacksamma för försynens alla gåvor den välsignar oss med och som den pessimist han är räknar han sedan upp allt elände som drabbar människan. Ändå inbillar människan sig att hon är sin gudoms favorit, att hon står i centrum för Guds omtanke, att hon är det enda målet med Guds verk, att universum skapades för hennes skull. Människan tror sig vara naturens härskare och anser sig stå höjd över djuren. ”Dödliga människa! Vad baserar du dina högfärdiga anspråk på?” mästrar han och svarar: på själen, på förnuftet, på överlägsna förmågor.

Men blir inte djurens härskare också till slut maskarnas föda? ”Du talar om din själ! Men vet du vad en själ är?” fortsätter d’Holbach retoriskt och säger att själen bara är den samling organ som ger liv. Och varför då förvägra djuren en själ? Människan stoltserar med att hon har förnuft samtidigt som religionen kräver att hon förnekar förnuftet och till och med låter religionen driva henne till att döda sina medmänniskor, något djuren inte gör med sina artfränder. De dödar på grund av hunger. Exakt var går gränsen mellan människan och de djur hon kallar vilda djur och på vad sätt skiljer de sig?

Man [det vill säga teologer, prästerskap, filosofer] har övertygat oss om att själen enbart är en enkel substans, framhåller d’Holbach. Den borde därför vara exakt likadan hos alla människor, vilket ju inte är fallet, eftersom människor föds med olika förmågor.

Baron d’Holbach säger det jag nämnt tidigare: att människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket åt som människors ansikten. Det finns människor som skiljer sig lika mycket från varandra som människor skiljer sig från en häst eller hund, säger han också.

Skillnaden mellan människor och djur är uppfostran och utbildning, framhåller han. Baronen har en pessimistisk syn på människan. Många djur uppvisar mer mildhet och förnuft än det djur som anser sig vara mer förnuftigt än alla andra. ”Finns det bland människor, så ofta förslavade och förtryckta, samhällen lika väl inrättade som myrors, bins och bävrars?”

Genomgående i d’Holbachs verk är strävandet efter människors lycka. Han kommenterar att människor som hävdar att allt i universum är skapat för människans skull blir pinsamt berörda när man frågar dem på vad sätt alla djur som är farliga för människan bidrar till människans lycka. ”Vilka kända fördelar har gudarnas vän av att bli biten av en huggorm, drabbad av myggbett, plågad av skadedjur, sliten i stycken av en tiger med mera? Skulle inte alla dessa djur med samma rätt som våra teologer kunna påstå att människan var skapad för dem?”

Good sense består av 206 numrerade stycken, nummer 98 är ett av de få med en rubrik, ”An Eastern tale” (En österländsk saga), fritt från den engelska översättningen:

En bit från Bagdad tillbringade en eremit, känd för sin helighet, dagarna i behaglig avskildhet samtidigt som hans böner fick de omkringboende grannarna som också ville inneslutas i dem att dagligen strömma till hans eremitboning med förnödenheter och presenter. Den helige mannen tackade för försynens många gåvor Allah skänkte hans tjänare och frågade vad han gjort för att förtjäna allt det goda som så frikostigt östes över honom. ”O himlarnas Monark! O naturens Fader!” skanderade han och undrade med vilka lovord han kunde prisa Allahs generositet och faderliga omsorg. ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!”

Uppfylld av tacksamhet avlade eremiten ett heligt löfte att göra en sjunde pilgrimsfärd till Mekka. Kriget som då rasade mellan perser och turkar fick honom inte att skjuta upp sitt fromma åtagande. Fylld av förtröstan på Gud gav han sig av, skyddad av sin religiösa klädsel. Utan problem passerar han genom fiendernas trupper, i stället för att bli ofredad möts han vid varje steg han tar av vördnad från de två stridande parternas soldater. Uttröttad söker han sent omsider skydd från den brännande solen under en palmdunges svalkande skugga. På denna ensliga plats finner Guds man inte bara en härlig tillflyktsort utan också en utsökt måltid. Han behöver bara sträcka ut handen för att fylla den med dadlar och andra smakrika frukter, en bäck gör att han kan släcka törsten, en grön plätt inbjuder till sömn. När han vaknar utför han sin heliga tvagning och utbrister glädjefylld: ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!” Stärkt och med glatt mod vandrar den helige vidare, färden går genom ett leende landskap, blomsterrika kullar och grönskande ängar och träd fyllda med frukter möter hans blick. Rörd fortsätter han lovprisandet av försynens rika och givmilda hand som visar sig överallt till gagn för den mänskliga rasens lycka.

Färden fortsätter, bergen är svåra att ta sig över men när han väl når toppen blickar han plötsligt ut över en fasansfull syn. Hans själ fylls av skräck. Framför honom breder en vidsträckt slätt ut sig, ödelagd av eld och svärd, fylld av hundratals döda kroppar, de sorgliga resterna av det blodiga krig som utspelat sig på denna slätt. Örnar, gamar, korpar och vargar slukade glupskt de döda kropparna marken var täckt av. Åsynen slungar vår pilgrim in i ett djupt bedrövat tillstånd. Som ett särskilt ynnestbevis hade himlen försett honom med förmågan att förstå djurens språk. Han hörde en varg, frossande på mänskligt kött, glädjefylld utropa: ”O Allah, stor är din godhet mot vargars barn! Din omtänksamma vishet har sett till att dessa avskyvärda människor, som är så farliga för våra arter, är sinnesrubbade. Tack vare din försyn, som vakar över dina varelser, sliter de här förstörarna halsen av varandra och förser oss med rikliga skrovmål. O Allah, stor är din godhet mot vargars barn!”

Söndag 22 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

 

I dag 1 februari publicerar missionären Kashif Virk på plattformen X mängder med inlägg som prisar hijab. Han är patriark i den totalitära promillerörelsen Ahmadiyya, som låtsas att de representerar islams trosfränder i Sverige.

Här är en brittisk motbild.

1 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

 

Ann Heberleins krönika har som rubrik: ”Carl-Oskar Bohlins retorik ger mig kalla kårar”. Hon inleder krönikan med: ”Jag är ledsen att behöva skriva det, men det är faktiskt precis så här det började på trettiotalet. Ja, inte bara då – det var också så här kriget på Balkan började, folkmordet i Rwanda, apartheidregimen i Sydafrika liksom de fruktansvärda övergreppen på civilbefolkningen under Vietnamkriget.”

Heberleins krönika ger mig inte kalla kårar. Den åstadkommer bara en trött suck över svenska opinionsbildares oförmåga att tänka ur andra perspektiv än det västerländska. Som stöd för sina kalla kårar anger hon den tyska socialpsykologen Harald Welzer och den brittiska filosofen Jonathan Glover. Ingen av dem har ett utomvästerländskt perspektiv på sin forskning. Än mer beklämmande är det att Heberlein lyfter fram att det var i ett tal under chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm Carl-Oskar Bohlin nämner att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”.

Det är uppenbarligen en attityd som Bohlin nu kastar överbord. I nästa mening slår han nämligen fast att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.

Återigen: De senaste hundra åren har invånarna i islamiska länder marinerats i ett hat mot judar och glorifiering av martyrdöden. Carl-Oskar Bohlin har fullkomligt rätt när han säger att det faktiskt finns dom som älskar döden mer än livet, vilket inte minst visas av att Expressen just i dag skriver att den 19-årige man som i IS namn planerat att spränga sig själv till döds under Kulturfestivalen i Stockholm döms till över sju års fängelse.

Heberlein ondgör sig också över att Bohlin betonade vikten av ett ”vi och dom” under Folk och försvar i Sälen, som om det skulle vara självklart att inte kalla dem som eventuellt börjar kriga mot Sverige för ”dom”. Sedan rabblar hon upp etiska skäl att inte använda sig av ”vi och dom”.

Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen successivt förlorar sina rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor. Idén om ”vi och dom” är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i ”Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007).

Och om nu den 19-årige mannen lyckats spränga sig själv och mängder med besökare till döds under Kulturfestivalen i Kungsträdgården? Vilka berövades sitt värde som människor? Vilka avhumaniserades redan på planeringsstadiet av terrordådet?

Här är Heberleins nästa försvar för sina kalla kårar:

Filosofen Jonathan Glover menar i ”Humanity: a moral history of the twentieth century” (2000) att de flesta människor föds med ett grundläggande tabu mot att skada och döda andra människor. För att förmå vanliga människor att döda och acceptera dödande av människor krävs att något i förutsättningarna ändras: Genom att inte längre tala om den andre som ”människa” utan som ”fiende”, ”terrorist”, ”ond”, som ”dom”, helt enkelt. När den andre upphör att vara människa äger hon inte längre några rättigheter, inte ens den allra mest grundläggande rättigheten, nämligen rätten till sitt liv.

Sedan Hamas terrorattack 7 oktober 2023 och explosionen av judehat i Sverige är det uppenbart att den grupp i Sverige som avhumaniserats och mist rätten till sitt liv är judarna.

Förutsättningarna i de islamiska länderna ändrades i samma ögonblick som egyptiern Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928, all världens islamisters urcell, och olja hittades i arabländer och Iran. I snart hundra år har skrifter publicerats i land efter land som avhumaniserar inte bara judar utan också västerlänningar i stort och glorifierar martyrdöden, skrifter som enkelt går att beställa.

Att Ann Heberlein med sin ”etik” har missat det är en sak. Men att det inte tycks finnas en enda person på Expressens redaktion som uppsnappat Heberleins inskränkta världsbild utan gett fritt fram att publicera krönikan ger mig verkligen kalla kårar.

21 januari 2026

Mona Lagerström fil dr