OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här första inlägget skriver jag om Muslimska brödraskapets missionsverksamhet, dawa, och rörelsens rabiatecken. I nästa inlägg skriver jag om den islamistiska tankesmedjan Islamic Foundations västfientliga ideologi som Helena Benaouda Hummasten bedriver lobbyverksamhet för.

Islamister har politiserat sin tro och vill pådyvla hela samhället sin tolkning av islam i stället för att behålla den för sig själv. Jag kallar islamisterna, alltså även Muslimska brödraskapet, för den shariapolitiska extremhögern.

Den traditionella extremhögern i Sverige är kartlagd in i minsta detalj och noggrant övervakad, av forskare, av ideella organisationer, av medierna.

Den shariapolitiska extremhögern däremot överöses med offentliga medel i mångmiljonklassen och kritikerna brännmärks som ”islamofober”, ”rasister”, ”kulturrasister”, trots att denna extremhöger bedriver ett ideologiskt inbördeskrig i Sverige mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Inbördeskriget i Sverige om slaveriet
Det pågår ett inbördeskrig mellan kritikerna av slaveriet som invandrat till Sverige – slaveriet inom hederskulturer, slaveriet inom politiska tolkningar av islam, det vill säga slaveriet under Allahs lag, sharia, (”död åt homosexuella”, ”död åt avfällingar från islam” har inget med religionsfrihet att göra, en hörnpelare i vår sekulära rättsstat) – och försvararna av detta slaveri.

Jag kommer i några inlägg att kommentera detta inbördeskrig, ideologin bakom och några av de främsta aktörerna bland slaveriets försvarare: Muslimska brödraskapets svenska gren, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), Sveriges förenade muslimer (SFM), Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), Afrosvenskarnas riksförbund, Antirasistiska akademin (ArA).

Dessa separatister verkar i symbios med varandra. Samma personer uppträder ömsom som talesperson för en grupp, ömsom för en annan grupp. Alla sex hämtar näring ur postkoloniala teorier, det vill säga den ”vita” befolkningens påstått kollektiva skuld för den europeiska kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln.

Alla sex har ytterligare en gemensam nämnare: den svarta separatisten och hatpredikanten Malcolm X, född Little (1925–1965), verksam som präst i tolv år i den amerikanska separatistsekten Nation of Islam.

Tidningen han visar upp, Muhammad Speaks, är sektens tidning som han grundade, namnet anspelar på sektledaren Elijah Muhammad, född Poole (1897–1975).

Sektens version av islam var en hemmagjord variant som Malcolm X lärt sig av sektledaren och trodde blint på ända fram till dess att han bröt med sekten i mars 1964. Sekten, och dess stjärnpräst Malcolm X, propagerade för svart separatism, svart makt och hat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”. Jag skriver mer om Malcolm X i kommande inlägg, såsom ”Rashid Musa och Malcolm X”, ”Sveriges förenade muslimer (SFM) och Malcolm X”, ”Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Malcolm X”, ”Afrosvenskarnas riksförbund och Malcolm X”, ”Antirasistiska akademin (ArA) och Malcolm X”.

Viktigt i sammanhanget är att Malcolm X talade till slavättlingarna i USA. Han sa: Vi kom inte hit frivilligt. Vi fördes hit mot vår vilja och i bojor. Hans hat riktade sig mot de forna slavägarna som, hävdade han, hade kastrerat den svarta mannen och tagit ifrån honom hans mandom. Ty det var den svarta MANNEN Malcolm X ville befria från nedärvda mindervärdiga tankemönster.

Inbördeskriget i Sverige är riktat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna” som välkomnat människor som flytt från krig och förföljelse och mot landet dessa flyktingar påstår är genomsyrat av ”strukturell rasism”, ett uttryck hämtat från de svartas kamp under 1950-talet och 1960-talet mot rasåtskillnadslagarna i USA och som jag diskuterar i ett senare inlägg.

Enligt Muslimska brödraskapet är roten till allt ont i världen lagar stiftade av människor. Enligt postkolonialisterna är roten till allt ont i världen de europeiska kolonialmakterna.

De förenas i sitt hat mot det ”otrogna”, ”vita”, kapitalistiska Sverige. De drivs av ett hatets ideologi. Dessa representanter för hatets ideologi finansieras av den befolkning deras hat riktar sig mot.

Statsminister Stefan Löfven: Du framhärdar i att tiga om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Den 12 september kommer du att läsa upp din regeringsförklaring och berätta vilken politik regeringen kommer att följa fram till valet 2018. Kommer du att uppträda som statsman? Eller kommer du att uppträda som Muslimska brödraskapets marionett?

Jag förutsätter att du har tagit del av den kunskapsöversikt om Muslimska Brödraskapet i Sverige som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställde och som författats av Magnus Norell (red.), Aje Carlbom och Pierre Durrani (februari 2017).

Om du är statsman och sätter Sverige och medborgerliga rättigheter före partitaktik bör du i din regeringsförklaring deklarera att Muslimska brödraskapet har en svensk gren sedan 1980-talet, att rörelsen är samhällsomstörtande, att den har ett globalt politiskt mål, ett kalifat, en gudsstat, att den är influerad av de totalitära 1900-talsrörelserna i Europa, fascismen, nazismen, kommunismen, att den bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de principer det svenska samhället vilar på, att den utgör en destabiliserande faktor och ett hot mot ett Sverige som håller ihop.

Gör du inte det framställer du dig själv som hycklare varje gång du säger att ditt Sverige är ett Sverige som håller ihop.

Om du är statsman bör du förklara för riksdagen och Sveriges befolkning att regeringen kommer att utarbeta en policy hur landets politiker och myndigheter ska förhålla sig till Muslimska brödraskapets organisationer och aktivister, inte minst de politiker och myndigheter som så frikostigt delar ut offentliga medel så fort en förening säger sig arbeta mot ”islamofobi”, rasism, radikalism, extremism.

Den islamistiska ideologi Islamic Foundation sprider över hela världen har Helena Benaouda Hummasten, aktivist inom Muslimska brödraskapet med anspråk på att representera den ”sanna” islam, fri från kulturpåverkan, bedrivit lobbyverksamhet för i decennier, en samhällsomstörtande ideologi professor Jonas Otterbeck, Lunds universitet, inte har slagit larm om, trots att han känt till verksamheten sedan före år 2000 då han publicerade sin doktorsavhandling, se tidigare blogginlägg.

Helena Benaouda Hummasten var i många år ordförande för Islamiska Informationsföreningen (IIF), för Sveriges muslimska råd (SMR), förbundsordförande i studieförbundet Ibn Rushd, tillika aktiv i Islamic Relief. I det tidigare blogginlägget beskriver jag hur Benaouda Hummasten under våren 2017, i egenskap av förbundsstyrelseordförande för studieförbundet Ibn Rushd, var mycket aktiv i sina försök att förmå MSB att från hemsidan avlägsna rapporten. Att döma av hennes febrila verksamhet att förmå andra myndigheter att kritisera MSB så att rapporten avlägsnades har hon väl inarbetade kontakter bland åtskilliga myndigheter, inklusive Justitiedepartementet.

Hon vet mycket väl att innehållet i rapporten inte är taget ur luften eftersom både hon och rapportens medförfattare Pierre Durrani, före detta medlem i Muslimska brödraskapet, på sin tid båda hade kontor i Södermalmsmoskén och rörde sig i samma kretsar. Enligt en intervju med Pierre Durrani i Dagens Nyheter 8 april 2001, ”Ung svensk fann sina andliga rötter i islam”, står det att han var presstalesman för Sveriges unga muslimer (SUM), att han för Södermalmsmoskéns räkning hade skrivit ”en välgjord informationsbroschyr om islam” och att han hade sitt kontor en trappa upp i moskén.

Södermalmsmoskén i Stockholm är Muslimska brödraskapets huvudsäte i Sverige, se exempelvis Evin Rubars reportaget Slaget om muslimerna från 2009. Nedan är en bild när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) besökte moskén i samband med att Lars Vilks rondellhund hade kapats av fanatiker i Örebro. Bilden publicerades i Dagens Nyheter. Bilden ska likställas med en statsminister som sitter i sällskap med Hitler, Mussolini, Lenin och Stalin.

Islamologen Sameh Egyptson skriver i en artikel om hur politikers besök i vissa moskéer misstolkas och att politiker bör vara tydliga med om de besöker en religiös församling eller om moskébesöket är ett politiskt ställningstagande.

Cheko Pekgul och Nalin Pekgul skriver i boken Jag är ju svensk (2014) om de signaler politikers besök i Södermalmsmoskén sänder: ”Islamisterna kämpar målmedvetet på att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattades de från början bland muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt. Men tack vare det svenska samhällets stöd har de med tiden fått ett stort inflytande över muslimerna i Sverige. När först Göran Persson och sedan Fredrik Reinfeldt som statsminister besöker Islamiska förbundets moské i Stockholm legitimerar de islamisterna som muslimernas företrädare” (s. 23). Paret Pekgul beskriver en tillställning i Södermalmsmoskén i samband med att fastan bröts 22 augusti 2011. ”Förutom välkomsttalen av IFIS Omar Mustafa och SMRs ordföranden Helena Benaouda, så talade även representanter från olika partier, bland annat handelsminister Ewa Björling (M), Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och riksdagsledamöterna Mehmet Kaplan (MP) och Abdirizak Waberi (M)” (s. 24). ”Att hamna på fel iftar (måltiden som bryter fastan) som Håkan Juholt och Ewa Björling gjorde kan tyckas vara en struntsak men det får allvarliga konsekvenser. Det sänder en signal till muslimerna att det svenska samhället betraktar fundamentalisterna som muslimernas legitima företrädare” (s. 39).

Stefan Löfven: Socialdemokraterna tog inte till sig Cheko Pekguls och Nalin Pekguls bok inför valet 2014 och det är uppenbart att ditt parti under din regeringsperiod har fortsatt att negligera vad de skriver om Muslimska brödraskapet i Sverige. Om Socialdemokraterna fortsätter att strunta i boken inför valet 2018 är det detsamma som att ge Helena Benaouda Hummasten och Muslimska brödraskapet legitimitet.

Missionsverksamheten dawa (kalla till islam)
Islamic Foundations skrifter, som Helena Benaouda varit med om att introducera i Sverige, är ett led i missionsverksamheten dawa.

Stefan Löfven: Berätta i din regeringsförklaring om regeringen har för avsikt att fortsätta att finansiera missionsverksamheten dawa med offentliga medel via bland andra Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Allmänna arvsfonden. Muslimska brödraskapets organisationer, liksom den avknoppade Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), bedriver intensiv missionsverksamhet i syfte att utvidga sin maktbas ”det svenska muslimska civilsamhället” och slå ut alla andra tolkningar av islam under förespegling att de lär ut den ”sanna” islam, som de påstår är moderat, när de i själva verket bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot den sekulära rättsstaten. Allt tal om att kunskapen om islam är låg i Sverige och att kunskapslyft om islam behövs handlar bara om en sak: dawa, att kalla folk till Muslimska brödraskapet och SMFR.

Dawa betyder också i Sverige könsapartheid. Dawa används även som kodord för rekrytering till jihadistgrupper.

Muslimska brödraskapets rabiatecken
I det tidigare blogginlägget om Helena Benaouda och Jonas Otterbeck nämner jag intervjun med Mohammed Luoizi, före detta medlem i Muslimska brödraskapet i Marocko och i Frankrike, och vad han säger om Muslimska brödraskapets två begrepp tamkin (tamkine på franska) och tawtin (tawtine på franska). Mohammed Louizi skriver om Muslimska brödraskapet på nättidningen Ikhwaninfo. Watchdog for political Islam and the Muslim Brotherhood som har texter både på franska, engelska och arabiska. Medarbetare är även den franska journalisten Caroline Fourest som har skrivit en bok om dawa-predikanten Tariq Ramadans dubbla budskap, han säger en sak offentligt inför västerlänningar och en annan sak inför anhängarna. Tariq Ramadan är barnbarn till Muslimska brödraskapets grundare, se mitt blogginlägg ”Pappa Said Ramadan och sönerna Hani och Tariq Ramadan”. Tariq Ramadan tillbringade ett år vid Islamic Foundation i Storbritannien där han lärde sig hur man talar om islam på ”västerländskt vis”, se kommande inlägg.

Stefan Löfven: Slå dövörat till så fort någon använder begreppet ”islamofobiska konspirationsteorier”. Muslimska brödraskapet är ingen konspirationsteori.

Tawtin är benämningen på de privata territoriella erövringarna (bygga moskéer, starta friskolor, starta affärsverksamheter, köpa fastigheter) som är etapper på vägen mot det globala målet.

Tamkin är det globala politiska projektet att slå ut alla andra tolkningar av islam och upprätta kalifatet styrt av Muslimska brödraskapets tolkning av sharia. När man googlar den franska stavningen tamkine kommer bilder på Muslimska brödraskapets rabiatecken upp, fyra utsträckta fingrar och tummen vikt inåt. På en bild från Ikhwaninfo

står texten på franska och beskriver vad de fyra utsträckta fingrarna symboliserar: Etapp 1: Presentation av islam. Etapp 2: Att välja ut de framtida ”Muslimska brödraskapsaktivisterna” [härdade Bröder väljer ut vilka som är lämpliga att tillhöra organisationen]. Etapp 3: Konfrontation och specialisering. Etapp 4: Dominans och tamkin.

Ikhwaninfo visar flera bilder på människor som visar upp tecknet, bland andra Tariq Ramadan och Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi.

På en engelskspråkig bild på internet symboliserar de fyra fingrarna: Nej till arabism. Nej till sekularism. Nej till nationalism. Nej till demokrati.

I Sverige visar SUM:s ordförande Rashid Musa rabiatecknet, liksom före detta bostadsministern Mehmet Kaplan (MP).

 

Jonas Lundgren visade på Twitter 20 augusti 2017 nedanstående bild, som cirkulerade på internet våren 2016, där Vänsterpartiets Rossana Dinamarca, fanatisk motståndare till partikollegan Amineh Kakabavehs kamp mot hedersförtryck och våld (se mitt blogginlägg), sitter vid samma bord som Rashid Musa. Det ska likställas vid att inta en måltid tillsammans med Mussolini, Hitler, Lenin och Stalin. Rossana Dinamarca var tidigare ledamot i MUCF:s insynsråd och skrev en kritisk debattartikel när MUCF beviljade Sverigedemokratisk Ungdom bidrag.

Stefan Löfven: Framhärdar du i att tiga om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige är det detsamma som att för riksdagen och landets befolkning erkänna att Muslimska brödraskapet styr Sverige, att Helena Benaouda Hummasten står bakom dig och teaterviskar vad du inte ska säga i din regeringsförklaring.

Du bör fråga dig vad det är för rådgivare du omger dig med. Du bör särskilt fråga dig vad Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet håller på med, framför allt den tidigare förbundsstyrelseordföranden Peter Weiderud, nuvarande ordförande Ulf Bjereld, tillika professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet, och ordförande i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och statsvetenskap, samt förbundsstyrelseledamot Anna Ardin.

Tro och Solidaritet anordnade i Stockholm en debatt 17 april 2013 till stöd för Omar Mustafa, alltså till stöd för att en man med en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren, som ägnar sig åt steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer i samhället, skulle få en plats i Socialdemokraternas partistyrelse.

Du vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna med motiveringen att de är ett fascistiskt parti samtidigt som ditt parti via Tro och Solidaritet i två decennier samarbetat med de verkliga fascisterna i Sverige. Du vägrar föra dialog med Sverigedemokraterna i riksdagen samtidigt som demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjuder in islamister till dialogsamtal (2 februari 2015), bland andra Fatima Doubakil.

Även nedanstående bild ska likställas med att demokratiministern låter sig fotograferas tillsammans med Mussolini, Hitler, Lenin och Stalin. Jag återkommer i senare artikel till hyperaktiva Fatima Doubakil (MMRK) och Malcolm X-priset som MMRK delade ut till professor Masoud Kamali. Fatima Doubakil grundade MMRK 2007. De enda kända medlemmarna förutom Doubakil är hennes man Kitimbwa Sabuni, Rashid Musa och Maimuna Abdullahi. De kämpar för terroristers mänskliga rättigheter.

Stefan Löfven: Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget. Och du tiger.

I nästa inlägg redogör jag för det hat mot väst den islamistiska tankesmedjan Islamic Foundation i Storbritannien sprider över hela världen, inklusive till Sverige.

28 augusti 2017

Mona Lagerström fil dr

 

Vågar man hoppas att Nyamko Sabuni är på väg tillbaka till politiken?

Nyamko Sabuni var integrationsminister och jämställdhetsminister 2006–2010, jämställdhetsminister 2010–2013.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om Nyamko Sabunis insats för landets livegna, att Sverige var den stora förloraren när statminister Fredrik Reinfeldt (M) efter valet 2010 utnämnde Erik Ullenhag (L) till integrationsminister i stället för att låta Nyamko Sabuni få fortsätta med det storartade arbete hon gett sig i kast med att på regeringsnivå lyfta frågan om den katastrofala bristen på medborgerliga rättigheter bland unga och kvinnor i inflyttade hederskulturer, att Fredrik Reinfeldt knappast ensam kan ha fattat beslutet att byta ut henne, att partiledare Jan Björklund måste ha haft ett ord med i laget, att hon för över tio år sedan, 2006, publicerade skriften om den terror flickor i hederskulturella miljöer lever under, Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige, att skriften är lika aktuell i dag som när den publicerades, att skriften borde tryckas i massupplagor, med den enda korrigeringen att mödomshinnan inte existerar (s. 36, 37) och en uppdatering av lagstiftningen.

Skriften bör läsas av varenda politiker i Sverige inför valet 2018, och vara en självklar referenspunkt under alla partiledarutfrågningar i TV.

Det borde också vara en självklarhet att hedersrelaterat våld och förtryck står över allt partikäbbel och inte reduceras till en höger-vänster-fråga. Men i Sverige har extremvänstern gått i baklås och framhärdar i att allt våld mot kvinnor ska samsas under samma rubrik.

Nyamko Sabuni kan hedersvåld, hon kan klanvälden, hon kan könsstympning, hon kan vad svensk lagstiftning säger om medborgerliga rättigheter. I Flickorna vi sviker skiljer hon på det hon kallar svenssonvåld och hedersrelaterat våld. Den distinktionen borde finnas i alla offentliga utredningar om våld mot flickor och kvinnor. I hederskulturer är flickans liv utstakat i samma ögonblick som hon föds. Svenssonvåld handlar om kvinnor som i vuxen ålder ingått en relation.

I slutet av Flickorna vi sviker lägger Nyamko Sabuni fram ”Tio frihetsförslag för flickor från hederskulturer”, förslag som borde omfamnas av alla som sätter rättsstaten före klanvälden men som fick vissa män att se rött och anklaga henne för att vara ”rasist”, ”islamofob”, ”Folkpartiets alibineger”.

De grövsta påhoppen kom från professor Masoud Kamali och gaphalsen Kurdo Baksi.

Postkolonialisterna Masoud Kamali (sociolog) och Paulina de los Reyes (professor ekonomisk historia) lyckades lura i dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) att de utsattes för rasism av den integrationspolitiska utredning de var ledamöter i med påföljd att Mona Sahlin avpolletterade de renommerade forskarna och 2004 lät de marxistiska fanatikerna Kamali och de los Reyes ta över. Dessa hävdar att hedersåld inte existerar, att det är rasism att över huvud taget använda ord som hedersvåld och hedersmord och lyfta fram kulturella normer. När dessa marxistiska fanatikers utredning var klar gick den inte att använda utan Jens Orback(S), som tagit över efter Mona Sahlin, förklarade den oanvändbar.

Nyamko Sabuni städade upp efter Kamalis och de los Reyes sabotage och förde in hedersvåld som ett begrepp i den integrationspolitiska utredningen.

I en infam artikel på Newsmill 1 december 2010 går Kamali till angrepp mot Nyamko Sabuni, ”Sabuni har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita”. Det är västs fel att hedersvåld existerar, hävdar han. Han skriver också: ”den mediala propagandan om hedersmord”.

Kurdo Baksi uppträder som självutnämnd klanhövding för landets kurder i stället för som samhällsmedborgare i Sverige. Nyamko Sabuni hann knappt utnämnas till minister innan Kurdo Baksi 6 oktober 2006 slängde i väg ett uttalande till TT att Nyamko Sabuni är islamofob och den mest inkompetenta integrationsminister Sverige haft. Dagens Nyheter lät honom 9 september 2007 publicera smädeartikeln ”Regeringens perfekta alibi”. Kurdo Baksi hävdar i artikeln att Nyamko Sabuni publicerar vandringssägner i skriften Flickorna vi sviker. Nyamko Sabuni skriver som punkt 5 att gynekologiska undersökningar av flickor på högstadiet bör bli obligatoriska på samma sätt som undersökningar av pojkars könsorgan i sexårsålder är obligatoriska. Att Nyamko Sabuni ville skärpa lagen om könsstympning kallar Kurdo Baksi populistiskt. Han är också kritisk till Folkpartiets krav på språktest för att bli svensk medborgare och skriver att Nyamko Sabuni var en av huvudarkitekterna bakom kravet.

Den 16 juni 2012 uttalar han sig i Aktuellt i politiken under rubriken ”Inte språktest – språkförtryck” och gör en halsbrytande koppling mellan dåvarande integrationsminister Erik Ullenhags förnyade krav på språktest för att bli svensk medborgare och hans engagemang för kurders rättigheter i kurdiska områden i Turkiet, Iran, Irak, Syrien. Kurdo Baksi hävdar att krav på språktest för att bli svensk medborgare gör att ”man känner att det är alltid någon som ska slå på en, att lära sig andra språk ända sedan man föddes”. Reportern Jan Söderström frågar: ”Hur ser du på att Folkpartiet lanserar språktest. De slåss ju för kurdernas rättigheter i Turkiet? – Ja, men inte för kurderna i Sverige, säger Baksi” och syftar på språket och tiger om de kurdiska hederskulturerna som invandrat till Sverige och att politiker visst slåss för kurdiska flickors och kvinnors rättigheter i Sverige.

Inte heller SVT tog Nyamko Sabunis kamp för de livegna på allvar. Programmet Existens 20 februari 2007, programledare Anna Lindman Barsk, hade den skandalösa titeln ”Islamofob eller hjälte?” I programmet säger Nyamko Sabuni: ”Jag kommer aldrig att acceptera förtryck i religionens namn. De mänskliga rättigheterna är universella och tar inte hänsyn till tradition, kultur eller religion.” Religionsprofessor Mattias Gardell fick lägga ut texten om hennes 10 förslag i skriften Flickorna vi sviker som islamofobiska.

Mattias Gardell kritiserar Nyamko Sabuni även i den utifrån en höger-vänsterskala hårt vinklade boken Islamofobi (2010) för att hon inför valet 2006 ville förbjuda att flickor under femton år beslöjades, ”inte burka eller niqab, utan vanlig slöja”, skriver Gardell, utan att problematisera att plagget gör bäraren till en sexuell varelse och det olämpliga i att barn bär det (s. 176).

De diametralt motsatta reaktionerna när Nyamko Sabuni oväntat avgick som jämställdhetsminister i januari 2013 från politiska kommentatorer och från personer som arbetar mot hedersrelaterat förtryck avslöjar de politiska kommentatorernas likgiltighet för det tvång som ödelägger så många unga människors liv och den djupa klyftan mellan nyhetsredaktionerna och verkligheten,

Göran Eriksson, Svenska Dagbladets politikanalytiker, skriver 21 januari 2013 i artikeln ”’Inga djupare sakpolitiska avtryck’”: ”Hon var inte rädd för att inta kontroversiella ståndpunkter i frågor om integration och jämställdhet. Hon spelade säkert en roll som förebild eftersom hon var den första svarta ministern i Sverige. Men sakpolitiskt är det svårt att peka på att hon har gjort något djupare avtryck.”

Nyamko Sabunis insats att på högsta politiska nivå föra upp hedersrelaterat våld och förtryck efter det att Mona Sahlins (S) handplockade integrationsutredare postkolonialisterna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes avfärdat benämningen hedersvåld som rasism reduceras till Nyamko Sabunis hudfärg.

Aftonbladets Lena Mellin säger 21 januari 2013: ”Jag tror faktiskt inte att hon har betytt så mycket, om man ska skumma det.”

På SVT Nyheter 21 januari 2013 kan man läsa följande från TT under rubriken ”’Det kom lite brådstörtat’”: ”Peter Wolodarski, chef för Dagens Nyheters (oberoende liberal) ledarredaktion, tycker inte att Nyamko Sabuni lämnar några djupa avtryck när hon nu lämnar politiken. – Inte särskilt, om man ska vara ärlig.”

SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein visar en lika hänsynslös likgiltighet för en av de viktigaste politiska frågorna i Sverige, rättsstaten och alla barns lika människovärde kontra totalitärt styrda klanvälden där medlemmarna är livegna och flickorna betraktas som värdepapper.

Silberstein kan inte ge ett enda konkret exempel på vad Nyamko Sabuni faktiskt uträttade som minister utan säger det menlösa ”Det har bland annat stuckit i ögonen att hon inte velat kalla sig feminist” och det lika menlösa av en inrikespolitisk kommentator på SVT: ”Hon föreslog till exempel obligatoriska gynundersökningar av unga flickor för att förhindra könsstympning. – Hon sade också att flickor inte skulle bära huvudduk, inte små flickor i alla fall, säger Margit Silberstein. – Det var ganska kontroversiella förslag.”

Slaveriet i Sverige är med andra ord inte något public service behöver bevaka.

Handskakningsvägraren Yasri Khan, generalsekreterare för den samhällsomstörtande föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), och Grön Ungdoms Björn Lindgren skriver på SVT Opinion 26 januari 2013: ”Mycket kan sägas om Sabuni som politiker. Både den muslimska fredsrörelsen [som anser att regeringens arbete mot hedersrelaterat förtryck stigmatiserar ”muslimer”] och Grön Ungdom har varit väldigt kritiska till den politik som hon valt att föra – speciellt under perioden som integrationsminister.”

Nyamko Sabuni fick kritik för att hon inte kallade sig feminist, till och med från medlemmar i det egna partiet.

Saga Rosén, styrelseledamot i Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), skriver 22 januari 2013 på SVT Opinion under rubriken ”Nyamko Sabuni gjorde mer för unga invandrarkvinnor än de flesta feminister”: ”Nyamko Sabuni lyfte frågan om ett av vår tids största samhällsproblem – det hedersrelaterade våldet – till en helt ny nivå. Hon stod upp för utsatta invandrartjejers rätt att leva ett liv i frihet och deras rätt att få välja vem de vill leva med. Deras rätt att få älska vem de vill. Sabunis arbete för denna grupp av förtryckta individer, som länge saknat en röst på den politiska arenan, har satt avtryck och kommer påverka många framöver. Det finns många unga människor i vårt land som lever under hedersförtryck. De kan inte stå på barrikaderna och skrika utan att riskera livet. Men Nyamko Sabuni hörde deras röster ändå.”

GAPF:s ordförande Sara Mohammad skrev på Newsmill 22 januari 2013 artikeln ”Nyamko Sabuni den mest modiga ministern vi haft”. Sara Mohammad skriver: ”Jag och Riksorganisationen GAPF vill verkligen tacka Nyamko Sabuni för hennes arbete för att sätta hedersrelaterat våld på den politiska kartan. Hon har gjort ett framstående arbete – med ett tydligt personligt engagemang i frågan mot hedersrelaterat våld och förtryck. Under alla mina 20 år i Sverige har jag varken sett eller hört om en svensk jämställdhetsminister som har gjort så mycket för den mest utsatta gruppen invandrarkvinnor, barn och ungdomar. Hon har prioriterat att jobba mest med de frågor som förändrar de utsattas livsvillkor i praktiken, men även mycket mer. Frågor som handlar om liv och död.”

Sara Mohammad skriver vidare: ”Hade vi inte Nyamko som jämställdhetsminister, hade vi inte en utredning om barn och tvångsäktenskap idag. Utan henne hade vi inte de extra tillsatta insatserna mot hedersrelaterat våld på regeringsnivå.”

På tioårsdagen av mordet på Fadime Sahindal anordnades i Stockholms stadshus den 20 januari 2012 en internationell konferens om hedersrelaterat våld och tvång, kallad Europeiskt erfarenhetsutbyte. Där sa Eduardo Grutzky från den ideella organisationen ALMAeuropa att han ville lyfta fram två kvinnor som under de tio år som gått gjort mycket för att öka de svenska myndigheternas kunskap om hedersproblematiken, Sara Mohammad och Nyamko Sabuni. ”Utan henne skulle vi inte vara där vi är i dag.”

19 augusti 2017

Mona Lagerström fil dr

 

Politiker och Skolverket bör tala offentligt om helvetet. Det är mycket viktigare att tala om helvetet än att tala om Gud. En enkätundersökning bör så snart höstterminen startar undersöka barns och ungdomars förhållande till helvetet.

Landets politiker bör göra klart att små flickor och vuxna kvinnor som inte vill vara beslöjade inte kommer att stekas i helvetet.

Det som är viktigt med islams helveteslära och martyrskapet är att martyrer får fribiljett direkt till paradiset och slipper dömas på domedagen. Alla jordiska synder blir automatiskt bortsuddade. Därför är det viktigare att tala om islams helveteslära än om paradiset och alla jungfrur som sägs vänta på självmordsbombarna. IS och andra terroriströrelser ska på internet utlova att, enligt profeten Muhammed, inte bara martyrerna utan också deras familjer får en fribiljett direkt till paradiset.

Hela Koranen genomsyras av det plågsamma straff som väntar alla som inte tror på Allah, uppståndelsen ifrån de döda, domedagen, ett evigt liv och att Muhammed är den sista profeten. Sida upp och sida ner står det om att de otrogna ska få smaka helvetesbrandens pina, att de otrognas hemvist varder helvetet, att de otrogna ska stekas i helvetet. Mängder med inflyttade invånare har från barnsben fått lära sig om helvetets fasor. Skräcken försvinner inte bara för att de bosatt sig i Sverige. De för skräcken vidare till sina barn, med hjälp av koranskolor bland annat.

I ett tidigare inlägg citerar jag ur Eli Göndörs populariserade doktorsavhandling, ”Jag har mina känslor och mitt förstånd.” Muslimska kvinnor i Israel (2012). De unga kvinnorna Eli Göndör intervjuade lät rädslan för helvetet styra deras agerande. Här är några citat. Eli Göndör frågar en av kvinnorna vad som händer med en ond man som vägrar bättra sig. ”Han brinner upp, väcks till livet och brinner upp igen och väcks till livet och brinner upp igen i all evighet” (s. 129).

Göndör frågar en annan kvinna vad som händer i helvetet. ”Det är den svåraste platsen som finns. Vi gör allt vi kan för att hålla oss borta från helvetet. Alla böner och alla påbud hjälper oss att hålla oss borta från helvetet. För där är det en värme som ingen människa kan stå ut med” (s. 130).

Göndör frågar en tredje kvinna vad som händer med en människa Gud inte är nöjd med. ”I livet kanske det inte händer någonting. Men det verkliga straffet kommer på domedagen. Då kommer människor verkligen att få veta om Gud har varit nöjd med dem eller ej.” Göndör frågar vad som händer på domedagen. ”En person som Gud inte är nöjd med kommer Gud att placera i helvetet på domedagen.” Göndör frågar vad som händer i helvetet. ”Han bränns upp.” ”Vem har sagt det?” ”Det står i Koranen” (s. 131). En annan kvinna säger att det finns många beskrivningar i Koranen om helvetet. ”Halva Koranen talar om det. Där finns straff” (s. 133).

Kvinnorättsaktivisten och islamkritikern Ayaan Hirsi Ali skriver i En fri röst. Min självbiografi om hur hon när hon är i 16-årsåldern i Nairobi i Kenya får en ny lärare i islamundervisningen, en helbeslöjad kvinna som tror på helvetet. Översättning Mattias Göthe och Örjan Sjögren: ”Vi hade alla hört talas om helvetet. Det var i stort sett allt koranskolan handlade om: helvetet och alla misstag som kunde få oss att hamna där. Koranen beskriver helvetets plågor i levande detaljer: varbölder, kokande vatten, hud som faller av, brinnande kött, tarmar som upplöses, den eviga elden som låter dig brinna i evighet – och medan hullet förkolnar och kroppsvätskorna kokar bildas ett nytt skinn. Alla dessa fasansfulla detaljer överväldigade en och gjorde så att man lydde” (2008, s. 96, 97).

För några år sedan kunde man på Google länka till en text som för barn beskrev helvetet, ”Kapitel 5: Helvetet. Islam för barn”. Där gick man grundligt igenom vad Koranen och olika haditer säger om helvetet. Några utdrag finns bevarade på Humanistbloggen 26 februari 2013.

Koranskolor för barn hör inte hemma i Sverige. Små barn i Sverige bör över huvud taget inte läsa Koranen och få för sig att landets ”otrogna” majoritetsbefolkning är fiender som ska brinna i helvetet.

Helvetesläran, de urkristnas
Redan år 1864 kritiserade professorn i praktisk filosofi Jakob Boström (1797–1866) den kristna helvetesläran i skriften Anmärkningar om helfvetesläran, våra teologer och präster allvarligen att förbehålla. Ingemar Hedenius (1908–1982), också han professor i praktisk filosofi och också han författare av en bok om Helvetesläran (1972), citerar Boströms inledande mening: ”När skola de tanklöse bland våra teologer och präster erhålla det sunda förnuft och den kristeliga upplysning, att de från religionsundervisningen helt och hållet bannlysa den gamla men oförnuftiga läran om djävulen och helvetet, vilken i alla tider har åstadkommit så mycket ont, och för vår närvarande tid är en verkelig skam?” (1972, s. 9).

Både Boström och Hedenius avfärdar läran om helvetet som ren vidskepelse och något som därför inte ska tas på allvar. Hedenius skriver att man på Jesus tid föreställde sig himlen och helvetet som lokaler, man såg världen som ett stort sjuvåningshus där Gud hade sitt residens i den översta våningen och Djävulen och hans änglar i källarvåningen (s. 175).

Hedenius utgår i sin helveteslära från vad det står i Markusevangeliet, Matteusevangeliet och Lukasevangeliet. De saliga i himlen och de fördömda i helvetet kan se varandra, de saliga kan glädjas omåttligt över de fördömdas kval. Hedenius skriver: ”De första generationerna av kristna var helt fångna av vedergällningstänkande i sitt hat mot sina motståndare” (s. 95). Hämnden ska utkrävas på domedagen och tidens slut är nära (s. 137). Han skriver att gruppegoismen hos de urkristna fått ett monumentalt uttryck i yttersta domen då fienderna döms till evig plåga (s. 139). Hedenius skriver också om de kristnas hämndbegär att sekteristiskt hat mot alla som står utanför den egna sekten är ett välkänt fenomen (s. 136).

I korthet går den urkristna helvetesläran ut på att livet efter detta är en omvänd version av jordelivet. De som är rika på jorden hamnar i helvetet, de som är fattiga på jorden hamnar i himlen, vilket är särskilt framträdande i Lukasevangeliet. Hedenius skriver att längre än Lukas kan man inte gå i hatet mot överklassen. Rikedomen, liksom privategendomen, är av Djävulen (s. 100). Detta att låta överklassen lida sjudubbelt igen, säger Hedenius, har inget med allas lika människovärde att göra (s. 116, 117).

Han säger att de urkristnas föreställningsvärld kan beskrivas som en härva av motsägelser (s. 122). Enligt Jesus predestinationslära bestämmer Gud i förväg vilka som ska fördömas och vilka som ska frälsas (s. 71). Samtidigt är Jesus moral en nyttomoral, en lönemoral. Helvetesläran är en skrämselpropaganda. Man ska vara rädd för att hamna i helvetet. Hedenius skriver: ”Det är aldrig tal om att man skall göra det rätta för dess egen skull och utan tanke på egen fördel. Det är den enskildes egen välfärd som hela tiden framställs som det väsentliga skälet till att man bör omvända sig. [. . .] Att man egentligen borde göra det rätta för dess egen skull är en för denna andliga miljö alldeles främmande idé och skulle säkerligen aldrig ha fallit Jesus in” (s. 167). Gud belönar den som följer hans bud och straffar den som inte lyder. ”Sinnelaget”, säger Hedenius, ”skall vara motiverat av en enda sak: lönen i himlen” (s. 171).

Hedenius säger att den urkristna moralläran är egoistisk mitt i allt tal om kärlek och barmhärtighet, att den är en utpräglad individualistisk nyttomoral och att egoismen är råare och hårdare än hos de grekiska filosoferna. ”Den äkta kristendomens lyckokult är också vidskeplig och ofantligt mycket primitivare samt till råga på eländet förorenad av hatkänslor, som torde sakna motstycke i det profana tänkandets historia” (s. 172).

Enligt Matteus ska änglarna vid tidens slut gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga [det vill säga de troende] och kasta dem i den brinnande ugnen [i källarvåningen]. ”Där skall man gråta och skära tänder. Och då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin faders rike” [på sjunde våningen] (13:42–43).

På Jesus tid var Palestina ockuperat av romarna. De första kristna kände bara till romarrikets kejsare och kungar, därför föreställer de sig Jesus som kung när han på uppståndelsens dag ska döma vilka som ska få komma till himlen och vilka som ska förpassas till helvetet, skriver Hedenius, alltså vilka som ska hamna på Jesus högra eller vänstra sida.

”Vilken trängsel! Vilka enorma transportproblem”, skriver Hedenius, ”måste inte änglarna (enl. 13:49) då lösa och det i en handvändning, när de skall överföra dessa myriader till var sin sida om kungen!” (s. 124). Hedenius skriver att de som varit hjälpsamma och hyggliga mot Jesus blir frälsta, de som inte har varit det hamnar i elden, trots att de flesta som ska dömas inte har haft personlig kontakt med Jesus eller ens känt till hans existens.

Hedenius sammanfattar: ”De ursprungliga kristna var en sekt av religiösa fanatiker, det är ett faktum. De ville verkligen, att människor som stod utanför deras sekt eller inte gynnade denna skulle pinas så plågsamt som möjligt i evig tid och att de själva samtidigt skulle vara saliga och även det så mycket som möjligt” (s. 192).

Skolverket och skolpolitiker bör ha ingående kunskap om vad religiösa friskolor lär barn om helvetet.

Helvetesläran, enligt Koranen
Helvetesläran enligt islams urkunder har stora likheter med de urkristnas helveteslära, exempelvis härvan av motsägelser, predestinationen, individualistiska löne- och nyttomoralen, skrämselpropagandan, fanatismen och hatet mot dem som inte tror.

I Koranen kan, liksom i Nya testamentet, de som hamnat i paradiset och de som hamnat i helvetet kommunicera med varandra. Ingemar Hedenius skriver: ”I all sin tro på Gud har den äktkristna tron ett hjärterått sinnelag som mera liknar muhammedanismen” och ”ungefärligen samma barbariska syn på livet” än några judiska skrifter han hänvisar till (1972, s. 54).

Hedenius citerar ur Koranen sura 7:42ff, K.V. Zetterstéens översättning: ”Och paradisets invånare skola ropa till eldens invånare: ’Nu hava vi funnit, att vad vår Herre lovade oss var sant; haven I också funnit, att vad eder Herre lovade eder var sant?’ Och de skola svara: ’Ja’, och en utropare skall ropa bland dem: ’Guds förbannelse över de orättfärdiga [de som inte trodde på Allah, hans sändebud, domedagen och evigt liv], som utestänga andra från Guds väg och ävlas att göra den krokig, i det de förnekar det tillkommande livet!’” och så vidare.

Mohammed Knut Bernströms översättning sura 7:44ff: ”Och de vilkas arvedel är paradiset skall ropa till dem som har Elden till arvedel: ’Vi har fått se vår Herres löften besannas. Har [också] ni fått se att er Herres löften var sanna?’ De skall svara ’Ja’, och mellan de [två grupperna] skall en ropare ropa ut Guds fördömelse över de orättfärdiga, de som hindrade [andra] från att följa Guds väg och ville få den att framstå som krokig och som avvisade tron på ett evigt liv” och så vidare. Eldens invånare ber om lite vatten men hånas av paradisets invånare för att ha avvisat tron och satt jordelivet före livet efter detta.

Shariajuristen Salahuddin Barakats Islamakademin i Malmö har barnkurser för barn mellan 5 och 8 år. En målsättning med kursen är att barnen ska lära sig hela Koranen utantill, alltså lära sig att majoriteten av Sveriges befolkning ska brännas upp i helvetet, att avfällingar från islam ska dö och brännas upp i helvetet, att homosexuella ska dö och brännas upp i helvetet.

Salahuddin Barakat tycks själv tro på Djävulen när han på Islamakademins hemsida i inlägget Storheten i slöjan skriver: ”Om slöjan är så betydelselös, varför kämpar Satan och hans medhjälpare ständigt mot den?”

Vad har Satan i Sverige att göra?

3 juli 2017

Mona Lagerström fil dr

 

”Islamofobiska konspirationsteorier” är den vanliga frasen Muslimska brödraskapets aktivister som Helena Benaouda Hummasten, Omar Mustafa, Rashid Musa slänger sig med så snart kritik riktas mot rörelsens svenska nätverk. Muslimska brödraskapet är ingen konspirationsteori. Rörelsens europeiska nätverk har sitt ursprung i München i dåvarande Västtyskland i början av 1960-talet. En nyckelfigur är Said Ramadan, Hassan al-Bannas svärson.

Moskén i München
Journalisten Ian Johnson gav år 2010 ut boken A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West, en väldokumenterad skildring av hur en moské i München i dåvarande Västtyskland som ett resultat av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och att Gamal Abdel Nasser 1954 förbjöd rörelsen i Egypten och fängslade mängder med anhängare kom att bli Muslimska brödraskapets bas och hur de med oljemiljarder i ryggen från 1960-talet fram till 11 september 2001 metodiskt byggde upp ett maktcentrum i Europa med förgreningar internationellt.

Nazityskland använde sig under andra världskriget av krigsfångar från islamdominerade länder i Kaukasus och Centralasien som Sovjetunionen inkorporerat och som var villiga att strida mot Sovjet. Vid krigsslutet fanns i Tyskland mängder med flyktingar och krigsfångar som skulle återföras till sina ursprungsländer. En säker död väntade männen som stridit mot Sovjetunionen och många fick på olika vägar uppehållstillstånd i Västtyskland. De var inte överdrivet religiösa, de hade i Sovjetunionen inte fått någon religiös fostran men de var hängivna antikommunister. USA (läs CIA) ville samarbeta med antikommunister och strävade efter att använda islam som ett politiskt vapen mot kommunisterna. Även Västtyskland ville fortsätta att bekämpa Sovjet med hjälp av ex-soldaterna och beslutade att hjälpa till att bygga en moské som ett sätt att samla islams trosfränder i Västtyskland.

Som ett första steg samlades därför juldagen 1958 i ett rum i en kyrka i München ett 50-tal vid det laget medelålders ex-soldater och unga studenter från arabländer för att bilda en kommitté. Västtyskland backade upp ex-soldaterna, CIA backade upp studenterna.

Said Ramadan, som undkommit Nasser och då bosatt sig i Genève, var hängiven motståndare till den gudlösa kommunismen och föredrog att arbeta med unga, formbara individer. Han backades upp av både CIA och Saudiarabien.

I Syrien var Muslimska brödraskapet näst störst efter Egypten. En ung student från Syrien, Ghaleb Himmat, enlig egen utsago medlem i Muslimska brödraskapet, hade bjudit in Said Ramadan till mötet och Said Ramadan blev kommitténs ordförande. År 1961 tog han och studenterna kontroll över kommittén genom att utmanövrera ex-soldaterna, som bara ville ha en böneplats och var motståndare till politisk inblandning i moskébygget. Said Ramadan och studenterna förvandlade kommittén till en politisk cell.

Eftersom moskén skulle vara till för flyktingar drog Västtyskland sig ur projektet och i och med USA:s inblandning i Vietnam under 1960-talet förlorade CIA intresset för att använda islam som ett politiskt vapen i kampen mot kommunisterna.

Ghaleb Himmat däremot använde moskén som bas för Muslimska brödraskapets verksamhet ända fram till dess att han 2002 tvingades avgå.

År 1973 stod moskébygget klart, finansierat av Libyen. Därefter står Saudiarabien för finanserna och Muslimska brödraskapet för ideologin. Västtyskland behövde arbetskraft och mängder med turkar flyttade till München. Flera ville bli medlemmar i moskén, men vägrades medlemskap som enbart var till för araber. Så småningom löste man det så att en grupp var ledning och en annan grupp fick be och donera pengar till moskén, men inte rösta. Ledningen bestod av ett 40-tal medlemmar. Det verkar vara samma arrangemang som det Mahmoud Aldebe beskriver för Södermalmsmoskén i Stockholm.

Ian Johnson kommenterar att personerna han beskriver i boken inte nödvändigtvis är formella medlemmar i Muslimska brödraskapet utan att de delar en gemensam ideologi, att islam ska styra världen och vikten av att det i länder där islam inte är den dominerande religionen skilja ut islams trosfränder och vaka över att de troget håller sig till islam och inte sugs upp i det omgivande samhället.

Ian Johnson beskriver hur judefientlighet är en integrerad del av ideologin. Han visar också hur nära banden är mellan Muslimska brödraskapet och pakistanska Jamaat-e-Islami som startat verksamhet i Storbritannien, the Islamic Foundation i Leicester [vars skrifter Helena Benaouda Hummasten introducerade i Sverige], hur Ghaleb Himmat samarbetar med institutets två nyckelpersoner Khurshid Ahmad och Khurram Murad och hur satsningen på studenter går igen i Muslimska brödraskapets uppbyggnad i Nordamerika.

Muslimska brödraskapets högsta ledare i Egypten 2004–2010, Mohammed Mahdi Akef, var imam i moskén i München 1984–1987 och, enligt Johnson, instrumentell i uppbyggnaden av Muslimska brödraskapets internationella verksamhet. Han gick med i Brödraskapet 1949, elva år gammal, satt fängslad i Egypten 1954–1974 och frigavs i samband med att Nassers efterträdare Anwar Sadat gav mängder med Brödraskapets anhängare amnesti.

I och med Sovjets invasion av Afghanistan 1979 dammade USA av insatserna i München och började på nytt använda islam som politiskt vapen mot Sovjet och finansierade heliga krigare som sedan kom att bilda al-Qaida och vända sig mot väst. Efter 11 september 2001 och det faktum att några av flygplanskaparna varit bosatta i Tyskland riktades Tysklands blickar mot moskén i München.

Said Ramadan (1926–1995, född i Egypten, död i Genève)
Said Ramadan, Hassan al-Bannas svärson, var väckelsepredikant, svuren antikommunist och hängiven organisatör världen över av föreningar baserade på Muslimska brödraskapets ideologi att återupprätta kalifatet, att islam är lösningen, att islam ska styra hela världen samt en uttalad judefientlighet.

Han blev medlem i Muslimska brödraskapet redan som fjortonåring 1940 efter att ha hört Hassan al-Banna tala, tog en juridikexamen 1946 och blev Bannas privatsekreterare och redaktör för rörelsens tidning. Muslimska brödraskapet förbjöds i Egypten efter våldsamma upplopp 1948 och mordet på landets premiärminister. Samma år for Ramadan tillsammans med kolleger till Palestina för att slåss för palestiniernas sak och etablerade en förening i Jerusalem. Mellan 1948 och 1950 vistades han i det år 1947 nybildade Pakistan och umgicks med Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979), som 1941 grundat Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami. Said Ramadan hjälpte Mawdudi att bygga upp den pakistanska verksamheten särskilt bland universitetsstudenter. Han ska ha byggt upp en pakistansk studentfalang baserad på Mussolinis paramilitära grupper. År 1949 deltog han i Världsmuslimkongressen i Karachi som då var Pakistans huvudstad. Kongressen leddes av Jerusalems stormufti Amin al-Husseini, som under andra världskriget vistades i Berlin och samarbetade med Nazityskland och spred judefientliga åsikter i radioprogram riktade till arabvärlden. Ramadan blott 23 år var, enligt historiken på Centre Islamique de Genèves hemsida, föreslagen som kongressens generalsekreterare men det betraktades som alltför radikalt. Said Ramadan fungerade som Pakistans kulturambassadör till arabvärlden och hade ett eget radioprogram.

Han återvände till Egypten när förbudet mot Muslimska brödraskapet 1950 hävdes (Hassan al-Banna mördades 1949). År 1952 började han ge ut månadstidningen Al Muslimoon där han bland annat publicerade Mawdudis tankar. Han lärde känna Sayyid Qutb och ska ha uppmanat Qutb att studera Mawdudi. Kung Farouk störtades av Gamal Abdel Nassers Fria officerare 1952. Alla politiska partier förbjöds utom Muslimska brödraskapet, som officiellt inte var ett politiskt parti men en mycket välorganiserad rörelse. En man ur Brödraskapet försökte mörda Nasser 1954. Brödraskapet förbjöds på nytt, mängder fängslades, bland andra Sayyid Qutb. Meningarna går isär om huruvida Ramadan fängslades i fyra månader och sedan släpptes (Centrets hemsida) eller råkade befinna sig i Damaskus när Nasser slog ner på Brödraskapet. Han anklagades för förräderi, dömdes i sin frånvaro, förlorade sitt egyptiska medborgarskap, publicerade sin tidning i Damaskus med en syrisk man som utgivare, reste med pakistanskt diplomatpass, hoppade mellan Syrien, Jordanien, Libanon och Saudiarabien, insåg att det var i det fria Europa med västs lagar om yttrandefrihet och föreningsfrihet han hade störst möjligheter att sprida Brödraskapets ideologi globalt.

Han bosatte sig till slut i Genève 1958, avlade 1959 i Köln i Västtyskland en doktorsexamen i islamisk lag, sharia. Handledaren ansåg att han var intelligent men också fanatisk. År 1961 grundade Said Ramadan Centre Islamique de Genève där han fortsatte att publicera sin tidning och sprida Muslimska brödraskapets ideologi. Han backades upp av Saudiarabien. Han var med och bildade World Muslim League i Saudiarabien 1962, där även Mawdudi deltog. Samarbetet med saudierna bröts 1971 när de ville ta kontroll över Centret i Genève och pengarna upphörde.

Redan 1953 var Said Ramadan i USA. Han deltog i ett nio dagar långt symposium på Princeton University om islamisk kultur. USA:s ambassadör i Kairo hade skrivit ett väl friserat rekommendationsbrev. Ramadan fick till och med hälsa på president Eisenhower som var mycket för att använda religioner politiskt. CIA letade efter antikommunister i det kalla kriget mot Sovjet men just då ansågs Ramadan inte lämplig att backa upp. Han betraktades som politisk agitator. I en rapport beskrivs han som en politisk snarare än religiös reaktionär person och liknas vid en falangist eller fascist mest intresserad av att bilda en grupp i syfte att få makt och att han bara pratade om Muslimska brödraskapet, inte om kultur som var symposiets ämne. CIA ändrade sig senare och backade upp honom och de arabiska studenterna när de 1960 tog kontroll över kommittén som bildats för att åt flyktingar bygga moskén i München som med hjälp av saudiska oljepengar kom att utgöra centrum för Brödraskapets internationella uppbyggnad och verksamhet ända fram till terrorattacken 11 september 2001.

Hani Ramadan (f. 1959)
Hani Ramadan är chef för Centre Islamique de Genève och lärare men portad sedan 2003 från Genèves allmänna skolor på grund av att han inte följde reglerna om att undervisningen ska vara konfessionsfri, att religionsundervisningen ska vara neutral och baserad på vetenskap. Hani Ramadan anser att det är rätt att stena kvinnor som haft utomäktenskapligt könsumgänge. Han liknar beslöjade kvinnor vid pärlor som skyddas av sitt musselskal och obeslöjade kvinnor vid pengar som vandrar från ficka till ficka.

Den franska journalisten Caroline Fourest, som lyssnat på Tariq Ramadans inspelade predikningar och skrivit en bok om hans dubbla budskap, säger att bröderna Hani och Tariq Ramadan aldrig är långt borta när beslöjningen skapar rubriker, att Centret idogt uppmanar kvinnliga lärare i Schweiz att vara beslöjade i klassrummet, att kritisera lagen som förbjuder lärare att i klassrummet demonstrera sina religiösa preferenser och att gå till domstol. I april 2017 deltog Hani Ramadan i en konferens i Frankrike men utvisades som icke önskvärd på fransk mark.

Tariq Ramadan (f. 1962 i Schweiz)
Tariq Ramadan är som fadern väckelsepredikant. Caroline Fourest säger att Tariq Ramadan har ärvt faderns och morfaderns energi, att han likt fadern har insett att islamismens framtid ligger i väst där yttrandefrihet och föreningsfrihet råder, att hans långsiktiga mål är en global islamisk väckelse i enlighet med Muslimska brödraskapets totalitära ideologi, därför är han ständigt på resande fot ”besatt av idén om att samordna denna ’islamiska väckelse’” (2008, s. 233).

Tariq Ramadans professur i Oxford sedan 2009 är finansierad av Qatar där wahhabismen är statsreligion. Även the Research Center for Islamic Legislation and Ethics (CILE), som han är chef för, finansieras av Qatar och har sitt säte i Doha där han lär tillbringa två veckor varje månad. Syftet med institutet är forskning om relationen mellan islams urkunder och etik, alltså inte om förhållandet islam och politik. Institutet sägs sträva efter att skilja mellan islams oföränderliga principer och de principer som kan nytolkas så att de passar dagens moderna samhälle. Enligt Tariq Ramadans predikningar ingår kvinnors ställning i de oföränderliga principerna.

Han har verksamheter i London (där han är bosatt), Genève, Washington och en förstad till Paris. Han har liknats vid Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Propagandacentralen sägs ligga i förstaden till Paris. En forskare säger att Qatar har köpt Tariq Ramadan.

Caroline Fourest visar i sin bok hur han använder sig av dubbla budskap, säger en sak till blivande anhängare, en annan till västerlänningar, predikar komplementaritetsideologin (mannen är hjärnan, kvinnan är känslan), hävdar att kvinnor har en kollektiv natur, predikar ständigt att kvinnor ska var beslöjade för att visa att de är anständiga och för att skydda män från att bli sexuellt upphetsade av kvinnligt hår och kvinnlig hud, att beslöjningen är en trohetshandling samtidigt som han tillägger att beslöjningen är frivillig.

Han har utvecklat en ”diskurs” för kvinnor, det vill säga lägger orden i munnen på kvinnor eftersom kvinnor som talar om beslöjningen har större trovärdighet än män, säger han. Caroline Fourest framhåller att Tariq Ramadans predikningar ligger bakom det ökade antalet beslöjade kvinnor i Frankrike, särskilt bland yngre kvinnor, att beslöjningen är ett medel att synliggöra islam och vänja befolkningen för att enklare få till stånd en samhällsförändring i islamistisk riktning.

Tariq Ramadan, vars fru och barn är franska medborgare, sökte franskt medborgarskap i februari 2016. Dåvarande premiärminister Manuel Valls sa i en intervju att när man vill bli fransk medborgare innebär det att man vill dela gemensamma värderingar och att Tariq Ramadans budskap är oförenligt med Frankrikes värderingar (i Frankrike skildes kyrka och stat åt 1905). Frankrikes definition av en sekulär stat (laïcité) innebär att landet ska skyddas från religiösa institutioners påverkan till skillnad från USA där separationen kyrka stat innebär att religioner skyddas från politikers påverkan.

I juni 2017 hävdade Tariq Ramadan att kvinnlig könsstympning är en del av islamisk tradition.

Källor:

DREYFUSS, Robert, Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam, The American Empire Project 2005
FOUREST, Caroline, Frère Tariq. Discours, stratégie et méthode de Tariq Ramadan (2004), engelsk översättning Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan, Encounter Books 2008
JOHNSON, Ian, A mosque in Munich. Nazis, The CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010), Mariner Books 2011
VIDINO, Lorenzo, The new Muslim Brotherhood in the West, Columbia University Press 2010

2 juli 2017

Mona Lagerström fil dr

Eva Rundkvist, Senior Advisor på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), skriver i en kommentar till en artikel på Ledarsidorna.se 23 juni 2017 att uppgiften i Fokus om att ”allt bråk” kring Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis kunskapsöversikt inte alls är skälet till att de tre inte ges förnyat uppdrag att fördjupa studien. Hon skriver:

1. MSB backar inte i arbetet med att öka kunskapen om islamistisk påverkan. Tvärtom kommer vi att öka detta arbete i flera olika spår.
2. MSB väljer att inte ge Magnus Norell med flera i uppdrag att kvalitetssäkra förstudien om muslimska brödraskapet. Vi bedömer att rapporten har uppfyllt sitt syfte – att belysa kunskapsbehov på området. Det handlar inte om att det ”blev för jobbigt”, utan beslutet grundar sig i en bedömning av hur den bästa vägen framåt ser ut i arbetet med att öka kunskapen om islamistisk påverkan.
3. MSB kommer nu att fortsätta att öka kunskapen kring kopplingar mellan organisationer som sprider radikala islamistiska budskap i Sverige, där Muslimska brödraskapet är en aktör. Utöver det kommer myndigheten också att gå ut med en forskningsutlysning om islamistisk informationspåverkan. Alla behöriga forskare inklusive Magnus Norell är välkomna att lämna anbud på myndighetens forskningsutlysningar.

Det är utmärkt.

Samtidigt intervjuar Det goda samhället Magnus Norell och meddelar att man om man får in tillräckligt med donationer avser att låta Magnus Norell göra en fördjupad studie av Muslimska brödraskapet i Sverige.

Det är också utmärkt. Ju fler studier som görs om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige desto bättre.

Det är uppenbart att ingen av de 22 islamforskarna som förnekade Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige kan komma i fråga när MSB går ut med sin forskningsutlysning. Inte heller den 23:e som lät stryka sig från listan, Eli Göndör. De har ju offentligt inkompetensförklarat sig själva både genom protestskrivelsen och genom avsaknaden av forskning om islamister i Sverige ända sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor i islamologi i mitten av 1980-talet, alltså hela den tid Muslimska brödraskapets aktivist Helena Benaouda Hummasten har bedrivit skattefinansierat påverkansarbete, och sedan Mattias Gardell började sprida desinformation om att Muslimska brödraskapets totalitära ideologi kan liknas vid ”folkhemsislam” och att aktivisterna är ”islamdemokrater”.

Islamforskarnas agerande måste vara en av de mest pinsamma händelserna i den svenska akademiska historien. Deras hyckleri är svårslaget. Inför öppen ridå spelar de upp en lumpen akademisk revirstrid och demonstrerar att de är mer måna om sitt revir än om den svenska demokratin och hur medborgarnas skattemedel används: Anders Ackfeldt, Jenny Berglund, Fredric Brusi, Johan Cato, Güney Dogan, Mohammad Fazlhashemi, Mattias Gardell, Eli Göndör (meddelar på Facebook 23 maj att han vill bli struken från listan), Jan Hjärpe, Torsten Hylén, Andreas Johansson, Pia Karlsson Minganti, Karin Kittelmann Flensner, Göran Larsson, Susanne Olsson, Jonas Otterbeck, Emin Poljarevic, Åke Sander, Simon Sorgenfrei, Simon Stjernholm, Leif Stenberg, Jonas Svensson, Lenita Törning.

Islamforskarna hävdar att MSB-rapporten har allvarliga brister rent vetenskapligt, trots att det bara rör sig om ett första försök till en kunskapsöversikt inom ett ämne som är eftersatt av just islamforskarna i Sverige. Samtidigt citerar kritikerna själva inte korrekt utan vinklar citat för att passa in i kritiken. De skriver:

”I rapporten riktar författarna [Norell, Carlbom, Durrani] även kritik mot vad man kallar en ’etablerad struktur av värderingar hos landets politiska elit [där] viktiga värden som lyfts upp är att visa ’acceptans’ och ’tolerans’ mot medborgare som i någon mening avviker från mainstream’ (s. 21)” [min kursiv].

Det framgår inte att islamforskarna satt in [där] i stället för ”som stipulerar hur man som medborgare bör förhålla sig till ’minoriteter’”, alltså till döva, blinda, rörelsehindrade, hbtq-personer, etniska grupper med mera.

På s. 21 i Norells, Carlboms och Durranis översikt står det: ”Men oberoende av vilken term man väljer att använda [mångkulturellt samhälle eller mångfald] så finns det en etablerad struktur av värderingar hos landets politiska elit som stipulerar hur man som medborgare bör förhålla sig till ’minoriteter’. Viktiga värden som lyfts upp av många är att visa ’acceptans’ och ’tolerans’ inför medborgare som i någon mening avviker från mainstream.”

De skriver detta i ett resonemang om hur begreppet mångkulturalism har ersatts av begreppet mångfald, vilket de tror beror på att mångkulturalism varit starkt associerad till invandring. De skriver: ”Termen mångfald är mer postmodern då den möjliggör ett inkluderande av fler ’identiteter’ i beskrivningen av den kulturella och religiösa pluralism som präglar dagens svenska befolkning. Inte bara etniskt och religiöst annorlunda invandrare ingår i dagens svenska ’föreställda gemenskapen’ utan också funktionsvarierade personer och människor med en annan sexuell läggning har sin givna plats i ett ’samhälle präglat av mångfald’.”

De tre menar att Muslimska brödraskapet dragit nytta av denna politik och verkar i mångkulturalismens namn. De skriver att ”alltsedan Mahmoud Aldebes tid som en av ledarna i MB:s nätverk, har MB aktivister argumenterat för att muslimer bör erkännas som en religiös ’minoritet’ för att de har en speciell livsstil som måste kunna bevaras” (s. 21). De nämner Aldebes krav på särlagstiftning, det vill säga sharia, och skriver att dagens aktivister är ”mer försiktiga i sina uttalanden för att undvika att destruera ’dialogen’ med sekulära aktörer” (ibid.).

De kritiska islamforskarna gör en märklig sammanfattning av resonemanget i MSB-rapporten och använder uttryck som ”konspiratoriska språkbruk”. De vänder sig också mot rapportförfattarnas sammanfattande kommentar att ”islamisterna arbetar på att bygga upp en parallell samhällsstruktur som konkurrerar med det övriga samhället om svenska medborgares värdegrund. På det viset är MB:s aktivister ett långsiktigt hot mot landets sociala sammanhållning” (s. 27).

Detta blir i islamforskarnas kritik detsamma som att Norell, Carlbom och Durrani drar slutsatsen ”att svensk islam är en homogen företeelse”, en slutsats som sägs gå ”emot den samlade forskningen vilken snarare pekar mot inommuslimsk mångfald och mellanmuslimsk konkurrens eller i vissa fall motsättningar som utmärkande för islam och muslimsk aktivitet i Sverige.”

De kritiska islamforskarna förminskar medvetet de tre rapportförfattarna. De tycks inte inse att de drar löje över sig själva. I MSB-rapporten står det att Muslimska brödraskapet vill få det till att islams trosfränder är en homogen grupp som behöver deras ledning: ”I motsättning till många aktivister, forskare, journalister och politiker anser MB att det finns en ’homogen’ grupp muslimer i Europa med ’gemensamma intressen’, som IFIS uttrycker det i sina förbundsstadgar. Den här gruppen, eller ’minoriteten’ som den kallas ibland, betraktas av islamisterna som en ’monolitisk’ enhet som behöver styras av MB för att kunna fungera i samhället. Europeiska MB utgår alltså från ett kommunitaristiskt tänkande i sin syn på hur muslimer ska inkorporeras i det svenska samhället” (s. 22).

Norell, Carlbom och Durrani ifrågasätter inte mångfalden inom islam. De ifrågasätter de framväxande parallella samhällsstrukturerna och avsaknaden av forskning om politisk islam i Sverige. De skriver exempelvis: ”Långtifrån alla islamister och muslimer i Sverige sympatiserar med MB, men alla är tvungna att förhålla sig till rörelsen då den lyckats bygga upp en förhållandevis dominerande position. Ideologiskt är dock likheterna mellan islamistiska grupper större än skillnaderna. Skiljelinjen brukar dras mellan politisk metod snarare än målsättning” (s. 11, 12).

Rapportförfattarna skriver att det i Sverige har forskats om alla möjliga tolkningar av islam, utom politisk islam, att det är tabu (s. 7), vilket de kritiska islamforskarna bevisar med sin protest. Norell, Carlbom och Durrani kommenterar att den som i dagens samhällsklimat kritiserar Muslimska brödraskapets aktivister stämplas som ”rasist, ”islamofob”, och att dessa etiketter kan äventyra människors karriärer (s. 26, 27).

Professor Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska kom år 2000. Han vet vilken tolkning av islam Helena Benaouda står för, men har inte slagit larm. Han har under alla år sedan avhandlingen publicerades stillatigande sett på medan Benaouda via Muslimska brödraskapets olika organisationer med hjälp av generösa offentliga bidrag har spridit sin demokratifientliga ideologi och hur hon kallar kritik för ”islamofobiska konspirationsteorier”. Professor Jonas Otterbeck hade i Människor och tro 23 mars 2017 möjlighet att kasta lite ljus över Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige men valde, som jag skriver om i ett tidigare blogginlägg, att dissa Aje Carlbom.

Till skillnad från Otterbeck tar Aje Carlbom sitt samhällsansvar. Han har år efter år efter år slagit larm. Han ser barnen i parallellsamhällena som vuxit fram, han ser kvinnorna, han ser de sexuella minoriteterna, han ser det hot parallellsamhällena utgör för den sociala sammanhållningen och de individuella fri- och rättigheterna.

Jonas Otterbeck är statsanställd. Medborgarna har rätt att kräva att statsanställda respekterar de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Jonas Otterbecks tystnad när det gäller Muslimska brödraskapets växande inflytande och hans sätt att använda en intervju i public service för att positionera sig själv i förhållande till Aje Carlbom bör utsättas för en granskning av ansvariga inom Lunds universitet.

Det bör även vara ett ärende för forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, liksom alla de 23 islamforskarnas påstådda brist på kunskap om Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet i Sverige. Är det rimligt att de religionsvetenskapliga institutionerna blundar för de dogmer som styr de olika tolkningar av islam som finns i Sverige i stället för att lyfta fram de tolkningar som strider mot vår sekulära rättsstat och allas likhet inför lagarna stiftade av riksdagen?

Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, Emin Poljarevic. Eli Göndör och Christer Mattsson
Två av de 23 kritiska islamforskarna listas vårterminen 2017 som forskare vid Segerstedtinstitutet, Emin Poljarevic och Eli Göndör. Eli Göndör begärde visserligen att bli struken från protestlistan men inte på grund av kritiken mot MSB-översikten utan för att han inte vill bli förknippad med en bloggare som nämns vid namn i protesten.

Segerstedtinstitutets uppdrag är enligt hemsidan att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska organisationer. Muslimska brödraskapets verksamhet bygger på en totalitär ideologi. Alla dagens jihadiströrelser har sina rötter hos Muslimska brödraskapet och alla förenas de i hatet mot den västerländska livsstilen och hatet mot ”otrogna”. Därför, kan det tyckas, borde Norells. Carlboms och Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige välkomnas av Segerstedtinstitutet i stället för att avfärdas av Emin Poljarevic, Eli Göndör och Christer Mattsson. Den senare listas vårterminen 2017 som utvecklingsledare på Segerstedtinstitutet. Christer Mattsson och Eli Göndör skrev en separat kritik av MSB-rapporten, mer om den strax.

Betraktar Segerstedtinstitutet Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani som motståndare? Som konkurrenter?

Är Segerstedtinstitutet ännu ett av postkolonialisternas fästen? Postkolonialisterna har tilldelat islam rollen som ”offer” i stället för arbetarklassen. Islam måste därför skyddas från kritik och det bästa sättet att göra det är att påstå att kritik av islams urkunder är detsamma som att kränka anhängarna av islam. Som nämns i tidigare blogginlägg om Segerstedtinstitutet lyfter författaren Marcus Herz i en rapport från Segerstedtinstitutet publicerad i mars 2016, Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism, fram postkolonialisterna ekonomiprofessor Paulina de los Reyes och religionsprofessor Mattias Gardell i egenskap av forskare det är självklart att referera till, medan forskarna Magnus Norell och Magnus Ranstorp samt journalisten Magnus Sandelin (som skrivit om jihadister i Sverige) sorteras in under den särskilda rubriken ”Den mediala expertdiskursen” och sägs ha tilldelats expertstatus av media (s. 48).

Marcus Herz skriver att enligt Magnus Norell finns det en koppling mellan islams urkunder och traditioner och Islamiska staten IS. Herz skriver: ”Norell drar en länk mellan islamistiska organisationer eller islam och radikalisering – terrorism”. Detta avfärdar Herz och menar att det är tveksamt om det finns bäring för Norells påståenden och lyf­ter fram att samhällsvetenskaplig forskning gång på gång vederlagt kausalitet mellan religion och beteenden (s. 49).

Islamiska dogmer och Koranens ständiga hot om helvetet och jihadistrekryterarnas löften om att den som dör som martyr slipper domedagen och hamnar direkt i paradiset skulle inte styra folks beteende? Löftet att inte bara man själv slipper domedagen utan att hela familjen hamnar direkt i paradiset skulle inte styra folks beteende?

Herz redovisar att både Ranstorp och Norell hävdar att det är omöjligt att diskutera islamismen i Sverige utan att bli påhoppad och kallad islamofob och rasist. Herz sätter det sedvanliga likhetstecknet mellan islam och islams trosfränder när han hävdar att en del av Norells och Ranstorps kritik av debattklimatet ”speglar en inställning till islam och muslimer [min kursiv] som risker, vilket inte är ett förhållningssätt som första linjen kan eller bör överta”. Som avslutning på avsnittet om ”Medieexperterna” skriver Herz: ”Att peka ut en religion på det sätt som görs systematiskt och samtidigt ifrågasätta reaktionerna som följer i dess spår [att bli kallad rasist och islamofob] är onekligen förvånande, och något liknande vore minst sagt olämpligt för en verksamhet i första linjen att ägna sig åt” (s. 51).

Att Magnus Norell och Magnus Ranstorp har rätt om svårigheten att diskutera islamism i Sverige visar den minst sagt uppseendeväckande reaktionen på en 30-sidig kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapets svenska nätverk.

Även SVT tycks anse att Mattias Gardell är en tillförlitlig forskare. I SVT:s artikel 3 mars 2017, ”Forskare sågar terrorexperten Magnus Norells rapport om islamism i Sverige ”, visas bild på Magnus Norell flankerad av bilder på Mattias Gardell och Emin Poljarevic.

Emin Poljarevic
Sociologen Poljarevic presenteras som religionsforskare vid Uppsala universitet. Det står att han är en av initiativtagarna till kritiken. Någon bakgrundsteckning av vem Poljarevic är och vad han forskat om ges varken i artikeln eller i SVT:s nyhetssändningar. Poljarevics doktorsavhandling handlar om medelklassaktivister inom Muslimska brödraskapet i Egypten, Exploring individual motivation for social change. Mobilization of Muslim Brotherhood’s youth in prerevolutionary Egypt (2012) från European University Institute, Italien. Poljarevic ger också 2017 ut boken Grassroots activism. A sociology of the Muslim Brotherhood and the Salafi movement in Egypt.

Poljarevic bör vara väl bekant med Hassan al-Bannas totalitära ideologi och att den direkt strider mot den svenska demokratin och vår sekulära rättsstat.

Poljarevic bör vara lika införstådd med att även salafismen som bygger på wahhabismen (sunni), rörelsen grundad på Arabiska halvön av Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703–1792) strider mot den svenska demokratin och vår sekulära rättsstat.

Därför är hans kritik av MSB-rapporten obegriplig, om det nu inte är så att han själv sympatiserar med dessa rörelsers totalitära ideologi och anhängarnas strävan att i en sekulär demokrati bekräfta sin existentiella identitet, sitt ”autentiska jag”. Om så är fallet, vad gör han då som forskare på Segerstedtinstitutet?

Namnet Segerstedt förpliktar. Segerstedt är ett kodord för rakryggad kamp mot totalitära rörelser i ett debattklimat präglat av krav på anpassning och tystnad.

Förutom Uppsala universitet och Segerstedtinstitutet är Poljarevic även knuten till universitetet i Qatar. Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är dekanus på det universitetet skriver David B. Roberts, King’s College, London. Statsreligionen i Qatar är wahhabismen. Roberts skriver att Qatar ända sedan 1954, då Nasser efter mordförsöket på honom slog ner på Muslimska brödraskapet i Egypten, har välkomnat de välutbildade Bröderna och låtit dem bygga upp ett modernt utbildningsväsende inom landet. Muslimska brödraskapet tillåts inte påverka inrikespolitiken. Däremot är de ett viktigt redskap i Qatars utrikespolitik, skriver han.

Qatar konkurrerar med Saudiarabien om islams globala inflytande genom missionsverksamhet, dawa, och genom att finansiera moskébyggen utomlands, inklusive Sverige, exempelvis Gävle moské där den kontroversielle imamen Abo Raad är verksam, och Örebro moské. I slutet av april 2017 invigdes en moské i Malmö finansierad av Qatar som sägs vara den största moskén i Skandinavien med plats för 2 000 personer och som kostade 3 miljoner euro enligt Qatar News Agency 3 maj 2017 (Magnus Ranstorp länkade till artikeln på Twitter 6 maj). Den länken fungerar inte längre men artikeln publicerades i The Peninsula, Qatar’s Daily Newspaper. Inte en enda svensk tidning eller Malmö kommun rapporterade om invigningen.

Wahhabismen är också statsreligion i Saudiarabien. Wahhabismen ligger även till grund för IS tolkning av islam. Wahhabismen är en extremt intolerant islamtolkning. Grundpelaren för Wahhab är en strikt tolkning av Guds enhet, tawhid. Allt Wahhab ansåg stred mot Guds enhet var det, enligt honom, rätt att bedriva heligt krig mot, det vill säga masslakt av månggudadyrkarna och raserandet av deras heliga platser. Kristendomens treenighet, Fadern, Sonen och den helige ande, var månggudadyrkan. Shiiter betraktades också som månggudadyrkare eftersom de vördar träd och heliga platser, exempelvis högaktade personers gravar och i egenskap av ”kättare” därför fritt fram att slå ihjäl.

Wahhabismen är en strängt bokstavstrogen läsning av Koranen, inga tolkningar tillåts. Anhängarna kallas numera salafister (vill leva som förfäderna, det vill säga som Muhammed och hans följeslagare på 600-talet). Vissa salafister förespråkar våld mot ”otrogna”, andra tar helt avstånd från våld. Kvinnosynen är vidrig.

Gefle Dagblad gjorde år 2015 en serie reportage om Gävle moské och imamen Abo Raad, sunni, från Irak, som studerat islam i Saudiarabien. Artikeln 10 september 2015, ”Abo Raad pekas ut som den militanta islamismens ledare i Sverige”, är skriven i samarbete med Magnus Sandelin. I en artikel tre dagar tidigare, 7 september, ”Gävle moské vill sprida extrem tolkning av islam”, skriver man om organisationen bakom missionsarbetet i Gävle, att organisationen på Facebook 4 april lagt upp en bild där cirka 20 män skriver ett prov i Gävle moskés lokaler som går ut på att svara på frågor om en bok som handlar om Wahhab.

Som nämns i Del 1 har Emin Poljarevic hållit morgonandakter i SR P1. Inför morgonandakterna 2 – 6 maj 2011 publicerar SR P1 29 april en presentation av honom. Det står att han är doktorand vid Europeiska Universitetsinstitutet i Florens i ämnet sociologi med inriktning på icke-våldsamma sociala rörelser i Mellanöstern och Nordafrika. Det står att han har varit guide för Uppsalamoskén och att han bor med sin familj i Uppsala. Temat för hans andakter är familjen. Fredagen den 6 maj har rubriken ”Familjen – Lärandet”. Texten är ur Koranen och handlar om Lokmān, en sagofigur som prisar visdom och andlig mognad. K.V. Zetterstéens version 31:12: ”Än när Lokmān sade till sin son för att förmana honom: ’Käre son, sätt ingen vid Guds sida! Mångguderiet är sannerligen en förskräcklig orättfärdighet.’” Mohammed Knut Bernströms version 31:13: ”Och Luqmān talade till sin son och förmanade honom: ’Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!’”

Det är en märklig vers att lyfta fram i Sveriges radio inför en publik bestående av bland andra kristna och anhängare av shia. Hela versen andas i en svensk kontext intolerans.

Poeten och debattören Eddie Mohamed Omar, som en tid var muslim och också islamist 2009–2011, skriver på Facebook 3 mars 2017 om Emin Poljarevic:

Rapporten om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, som getts ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har gjort många islamistiska organisationer nervösa. De kan förlora sitt anseende och sina miljonbidrag. Flera MB-aktivister i Sverige lever på skattepengar. Men även ett antal religionsforskare med positiv syn på islam har kritiserat rapporten. En av dem som uttalar sig i detta inslag i egenskap av religionsforskare är själv salafist, Emin Poljarevic. Jag har känt honom i många år. Han brukar gå till Uppsalamoskén där han även har suttit med i IS-imamen Abo Raads studiecirklar, och även suttit med församlingen och lyssnat till Abo Raads predikningar. Emin har aldrig opponerat sig mot att en IS-man har fått predika och undervisa unga muslimer i Uppsalamoskén. I debatter med mig har det framkommit att han står inom den salafistiska rörelsen när det kommer till centrala teologiska frågor som skiljer salafism från andra strömningar inom sunnitisk islam. Skriv till MSB och tacka för denna viktiga rapport!

I intervjun i SVT 3 mars 2017 säger Emin Poljarevic: ”Rapporten kan inte anses vara trovärdig på något sätt. Det är ett undermåligt arbete, de saknar källor för det som påstås och man har inte tagit hänsyn till den omfattande forskning som finns om islam och muslimer i Sverige.” Vidare: ”Det här bör inte vara något som svenska myndigheter accepterar som trovärdigt. Den är full av brister”, säger han.

Då är frågan: Hur trovärdig är Emin Poljarevic? För det första så finns det ingen omfattande forskning om politisk islam och islamister i Sverige. Det har islamforskarna sett till. För det andra: Vad är Poljarevics inställning till källkritisk forskning om islams tidiga historia, haditerna och profeten Muhammed som historisk person? Hur förhåller Poljarevic sig till källkritiska islamforskare som Ignaz Goldziher, Patricia Crone och Michael Cook? Vad är Poljarevics inställning till den språkvetenskapliga forskningen om Koranen, exempelvis Christoph Luxenberg, som statsvetaren Lisbeth Lindeborg skriver om i Dagens Nyheter 4 januari 2004 i artikeln ”Tvånget att bära slöja är en myt”? Hävdar Poljarevic i strid med filologerna att Koranen är skriven på klassisk arabiska? Hävdar han att beslöjningen är islamisk? För det tredje: Hävdar Poljarevic att Koranen är Guds ord nedsända till Muhammed via ängeln Gabriel?

Notera att Poljarevic framför sin kritik av MSB-översikten i egenskap av forskare vid ett skattefinansierat svenskt universitet och inte som islamisk präst.

Läser Poljarevic Koranen bokstavligt? Vad är i så fall hans kvinnosyn? Hans syn på avfällingar från islam? Han syn på homosexuella? Hans syn på sharia kontra den sekulära rättsstaten? Hans syn på parallellsamhällen i Sverige? Hans syn på judar? Hans syn på salafister? Är han själv salafist? Är han knuten till Segerstedtinstitutet i syfte att skapa förståelse och acceptans för wahhabitiskt styrda parallellsamhällen i Sverige där salafister kan bekräfta sin existentiella identitet, sitt ”autentiska jag”?

Sist men inte minst, varför har Poljarevic ingen kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, vilka organisationer som ingår, vad de mest högljudda aktivisterna heter, vilka krav de ställer på samhällsinstitutionerna? Det behöver man inte vara religionsforskare för att veta. Det räcker med att ha följt aktivisternas verksamhet och debatten om deras verksamhet det senaste decenniet.

Eli Göndör och Christer Mattsson
Varför har Segerstedtinstitutets forskare Eli Göndör och utvecklingsledare Christer Mattsson ingen kunskap om Muslimska brödraskapets organisationer och aktivister i Sverige? Det är i alla fall vad de låter påskina i sin kritik av MSB-rapporten, publicerad på SVT Opinion 3 mars 2017, ”’Vi är rädda för MSB:s rapport’”. De presenterar sig som Eli Göndör, doktor i religionsvetenskap med inriktning mot islamologi, Timbro; Christer Mattsson, doktorand i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet.

Artikeln kan enklast karakteriseras som full av skadeglädje och översittarfasoner. Eli Göndör undertecknade islamforskarnas kritik, men ansåg uppenbarligen att det inte räckte. De två skriver: ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställde i slutet av förra året en rapport över Muslimska brödraskapets påverkan på det svenska samhället. Som uppmärksammats har nu rapporten publicerats och mötts av kraftig kritik. Rapportens brister består inte av att det framförs kritiska, eller om man så vill kontroversiella, ståndpunkter. Utan för att rapporten innehåller icke-acceptabla akademiska brister så som att en del referenser är felaktiga och att källor inte överensstämmer med de referenser som nämns i texten. Alla har dock rätt att skriva en undermålig text, det gäller även doktorer och docenter” [min kursiv].

Den sista meningen är ett skamgrepp och säger mer om Eli Göndörs och Christer Mattssons behov av att positionera sig i förhållande till Norell, Carlbom och Durrani och markera att Segerstedtinstitutet har en negativ inställning till MSB-översiktens författare. Christer Mattsson har varit knuten till Segerstedtinstitutet ända sedan det inrättades 1 juli 2015. Han var då tillförordnad föreståndare. Varför både han och Eli Göndör i texten på SVT Opinion inte nämner kopplingen till Segerstedtinstitutet är svårt att förstå.

Göndör och Mattsson har rätt i att det finns brister när det gäller källhänvisning, exempelvis s. 7 rad 3 (Carlbom 2012) saknas i källförteckningen, s. 17 2:a stycket rad 7 (Gardell 2011) saknas i källförteckningen och liknande samt att publiceringsårtal ibland skiljer sig i texten och källförteckningen, men Göndör och Mattsson ger inga konkreta exempel på bristerna som de påstår gör texten undermålig. Innehållet i en text blir som nämnts i Del 1 inte per automatik undermåligt för att rapporten är bristfälligt korrekturläst. Mängden korrekta fotnoter och hänvisningar i texten till forskare överstiger vida den ofullständiga källförteckningen. Det viktiga är Norells, Carlboms och Durranis beskrivning av Muslimska brödraskapets ideologi, uppbyggnad och skattefinansierade verksamhet i Sverige samt behovet av forskning. Muslimska brödraskapet har varit verksamma i Sverige sedan 1980-talet men det saknas forskning om rörelsens påverkansarbete. Det är detta MSB har insett. Det är ett gigantiskt underbetyg åt islamforskarna som skrivit under protesten mot MSB-rapporten.

Göndörs och Mattssons kritik påminner om uppsatsseminarier på universitetet där opponenten ägnar merparten av tiden åt att älta innebörden i en bisats och ingen tid alls åt det uppsatsförfattaren vill med sin studie eller om en opponent vid en doktorsdisputation som ägnar merparten av tiden åt att lyfta fram vartenda felaktigt placerat kommatecken i citaten och varenda ofullständig boktitel i källförteckningen.

Göndör och Mattsson säger att deras kritik inte handlar om texten, eftersom alla har rätt att skriva undermåliga texter. De ser ”nämligen större och allvarligare problem”. Därmed smiter de från att ta ställning till innehållet.

Det finns inget större och allvarligare problem än att en samhällsomstörtande rörelse med en institutionaliserad judefientlighet tillåts verka i Sverige och dessutom finansieras med skattemedel och av Allmänna arvsfonden. Och att när tre forskare lyfter fram detta allvarliga problem så slits de i stycken i stället för att det allvarliga problemet tas på allvar.

Göndör och Mattsson skriver: ”Om MSB:s kvalitetsgranskning inte är bättre än att nämnda rapport släppts igenom bör myndigheten se över sina rutiner och sin policy för kvalitetskontroll.” Det finns, enligt de två, ”en överhängande risk för att illa underbyggda påståenden reproduceras i andra sammanhang”.

Rapporten handlar om Muslimska brödraskapets aktivister. En liten grupp. Men Göndör och Mattsson gör exakt den koppling som dessa aktivister är mästare på. De vrider blicken bort från aktivisterna. ”Givet rapportens innehåll, kan detta också komma att få konsekvenser för hur muslimer [min kursiv] i Sverige bemöts och förstås.” Därefter mästrar de MSB: ”För övrigt har MSB utvecklat ett utmärkt verktyg för att bedriva källkritik och som är tillgängligt på myndighetens hemsida. Vi rekommenderar dem att använda sig av detta fortsättningsvis.”

Det finns inga ”illa underbyggda påståenden” som Göndör och Mattsson hävdar. Det handlar om några felskrivna namn och en ofullständig källförteckning. Själva innehållet påverkas inte av detta.

Men det är som nämnts inte innehållet Göndör och Mattsson diskuterar. De kritiserar hur MSB har beställt studien och att MSB inte definierat begreppet islamistiska grupper ”eller under vilka omständigheter detta skulle vara problematiskt”. Vidare: ”Att organisationer aktivt genom informationspåverkan försöker utöka sitt inflytande borde inte vara något att uppröras över, så länge det inte kan påvisas att det finns brottsliga uppsåt.”

En global integrationsfientlig rörelse med rötter i 1900-talets europeiska totalitära ideologier som bedriver skattefinansierad skolverksamhet är inget att uppröras över? Könsseparerad undervisning är inget att uppröras över? Könsseparerade skolbussar är inget att uppröras över? Att Ibn Rushd använder skattemedel avsedda för folkbildning till kapitaluppbyggnad är inget att uppröras över? Shariapoliser i bostadskvarter är inget att uppröras över? En skattefinansierad rörelse med en uttalat judefientlig ideologi är inget att uppröras över? Utländska talare med en judefientlig retorik inbjudna av skattefinansierade organisationer är inget att uppröras över?

Göndör listas som forskare och Mattsson som utvecklingsledare på Segerstedtinstitutet!

Inte heller under punkt 3 håller de sig till innehållet i MSB-rapporten. De skriver: ”Ämnesområdet som sådant kan och bör absolut utforskas. I det finns varken något fientligt mot islam eller muslimer [min kursiv]. Och det är naturligtvis anmärkningsvärt att det producerats så pass lite forskning i Sverige om ett så angeläget ämnesområde.”

Vilket ämnesområde? De två för rent allmänna diskussioner om forskning om integration och våld i islams namn utan koppling till Norells, Carlboms och Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige. Göndör och Mattsson visar ingen insikt om allvaret i Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige. De skriver att det finns forskning om organisationer i Europa som gör anspråk på att representera islams alla trosfränder. De skriver: ”Och det finns forskning som visar att det förekommer muslimska grupper som aktivt vill hålla ett avstånd till majoritetssamhället. Men hur kopplingarna mellan dessa fenomen ser ut är inte självklar och all seriös forskning beaktar hur majoritetssamhället självt bidrar till negativa uppdelningar mellan dess invånare.”

All seriös forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige ska beakta hur majoritetssamhället bidrar till att Muslimska brödraskapets aktivister vill skapa parallellsamhällen med egna kvinnofientliga institutioner? Det är majoritetssamhällets fel att Muslimska brödraskapet har etablerat sig här? Det är majoritetssamhällets fel att Mahmoud Aldebe (Jordanien) och Chakib Benmakhlouf (Marocko) grundade Muslimska brödraskapets svenska gren? Det är majoritetssamhällets fel att Helena Benaouda Hummasten (Finland) har varit en av rörelsens mest aktiva lobbyister? Det är majoritetsbefolkningens fel att Chakib Benmakhlouf, Abdirizak Waberi (Somalia) och Khemais Bassoumi (Tunisien) bygger upp en friskolekoncern i Västsverige i syfte att befria barn till islamiska föräldrar från att bli besmittade av det gudlösa svenska samhället? Friskolekoncernen syftar till att i skolläraren Hassan al-Bannas efterföljd islamisera landet nerifrån och upp, hjärntvätt från barnsben via utbildningsväsendet.

Göndör och Mattsson avslutar med: ”Inget säger nämligen att en grupp som vill hålla ett avstånd till majoritetssamhället är våldsbenägen eller på annat sätt är aktivt samhällsfientlig. Att forskningen i Sverige inte ägnat sig tillräckligt åt dessa frågor är beklagligt men rättfärdigar inte MSBs hantering av nämnda rapport. För de krafter som letar efter en konflikt eller skiljelinje mellan islam och västvärlden är det välkommet varje gång det produceras illa underbyggda texter från den ena eller andra utgångspunkten. Vi är rädda för att denna rapport, men framförallt sättet den beställdes på, kommer vara ett sådant tecken. Det är något som MSB bör fundera över, inte minst sedan myndigheten föreslås ta över ansvaret för samordningen mot våldsbejakande extremism.”

Något de ansvariga för tillsättningen av Segerstedtinstitutets personal bör fundera över är vilka kvalifikationer Eli Göndör, Christer Mattsson och Emin Poljarevic har som motiverar att de är verksamma vid just detta institut. Och vilken kompetens de har som gör dem kvalificerade att bedöma en text om politisk islam. Vad har de för kvinnosyn? Vad har de för syn på individuella fri- och rättigheter? Vad har de för syn på den sekulära rättsstaten där lagstiftningen inte är baserad på religiösa urkunder?

Konflikten handlar inte om islam och västvärlden. Inte heller lyfte rapportförfattarna fram en skiljelinje mellan islam och västvärlden. Skiljelinjen gäller de organisationer som är för den svenska demokratin och vår sekulära rättsstat och de som är emot.

Eli Göndör och Christer Mattsson uttrycker oro över att MSB-rapporten skulle kunna få konsekvenser för hur muslimer i Sverige bemöts. Rapportförfattarna skriver om en grupp politiska aktivister inom Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. De buntar inte ihop den mångfacetterade skaran med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och behandlar denna mosaik som en grå massa. Det gör däremot Eli Göndör. Han fråntar individerna i denna variationsrika skara deras värdighet och reducerar dem till röstboskap.

Göndör var den 5 april 2017 i egenskap av programansvarig för integrationsfrågor på Timbro moderator för debatten ”Varför röstar Sveriges muslimer inte borgerligt?” med anledning av en rapport som Timbro nyligen publicerat i ämnet. I beskrivningen av eventet står det: ”Välkommen till oss den 5 april för ett samtal om hur de borgerliga partierna kan bli bättre på att nå Sveriges största minoritet.”

Etniskt, nationellt och kulturellt ursprung och mängder med tolkningstraditioner suddas ut till förmån för en överordnad religiös etikett. Det är Muslimska brödraskapets metod. MSB-rapportens författare skriver som nämnts ”alltsedan Mahmoud Aldebes tid som en av ledarna i MB:s nätverk, har MB:s aktivister argumenterat för att muslimer bör erkännas som en religiös ’minoritet’” (s. 21).

Eli Göndör
Eli Göndörs doktorsavhandling handlar inte om politisk islam utan om det som kallas vardagslivsreligiositet, hur enskilda individer utövar sin religion. Han intervjuade ett antal unga kvinnor som bekänner sig till islam i Israel. Avhandlingen är publicerad i populariserad form under titeln ”Jag har mina känslor och mitt förstånd. Muslimska kvinnor i Israel” (2012). Professor Leif Stenberg, som undertecknat protesten mot MSB-rapporten, har skrivit ett förord. Han är föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Han skriver: ”Bokens titel – ’Jag har mina känslor och mitt förstånd’, som är en utsaga av en av kvinnorna – avser att visa hur deras val är just individuella och relaterade till utformandet av en personlig vardagsreligion snarare än att vara beroende av en religiös auktoritets beskrivningar av hur de bör praktisera sin religion.”

Leif Stenberg illustrerar med den innehållsdeklarationen den svenska islamforskningens förfall.

Intervjuerna skedde under 2009 och 2010. De åtta intervjuade kvinnorna var mellan 19 och 26 år. Alla var islamister. Alla tillhörde Islamiska rörelsen i Israel som har Muslimska brödraskapets ideologer som rättesnöre, alltså auktoriteter som förklarar vad som är ”rätt” islam. Eli Göndör skrev sin magisteruppsats om Islamiska rörelsen. Israel är ingen sekulär rättsstat där lagen gäller lika för alla som i Sverige. Familjerätten lyder under de olika religiösa samfunden. Islamiska rörelsen, skriver Göndör i boken, vill ”dels ha ett större inflytande över shariarättens omfattning och reglering, dels ha mer inflytande och kontroll över muslimska skolor i landet” (s. 47).

För avhandlingen valde Göndör medvetet islamister och gick via en man i Islamiska rörelsen för att få kontakt med kvinnor i den kvinnliga avdelningen av rörelsens studentförening. Alla kvinnorna var universitetsstudenter. För att Göndörs avsikter med avhandlingen inte skulle missförstås gjorde han klart för mannen att han inte hade några politiska ambitioner utan att han enbart var intresserad av religionen som sådan (s. 66). Göndör intervjuar kvinnor som ingår i en rörelse som ser islam som en allomfattande ideologi som ska genomsyra vardagslivets alla detaljer, liksom samhällets, och skalar bort den politiska delen och talar enbart om religiös identifikation och vill få de till att det handlar om individuella och personliga val för att hantera vardagen. Kvinnorna är extremt auktoritetsbundna. Gud bestämmer allt. Koranen är lagboken. De är livrädda för helvetet som det står så mycket om i Koranen.

Sara Larsson ger i artikeln ”Tala med henne” i Sans nr 3 2013 en utmärkt beskrivning av hur begränsande Eli Göndörs metod är när hon går igenom vad de intervjuade kvinnorna har att säga om koranversen som ger mannen rätt att handgripligen tillrättavisa hustrun och inställningen att de unga kvinnornas religiösa föreställningar är ”kopplade till ett allt bättre, självständigare och modernare liv”. Sara Larsson skriver att samtalen som helhet visar en stark likriktning i kvinnornas sätt att tänka: ”Individers handlingar och attityder, inser vi, uppstår inte i ett vacuum – inte oberoende av kulturens ideal om kvinnlighet.”

Eli Göndör nöjer sig inte med att skriva under en protest mot MSB-studien och tillsammans med Christer Mattsson skriva en separat kritisk artikel. Den 17 juni publicerar han offentligt på Facebook, ”’MSB/Norell härvan.’ Vad är problemet och varför?” Efter några inledande ord om att han utsatts för en ”skitstorm” skriver han: ”Den 5 mars 2017 skrev jag texten som följer på denna inledning. Texten skickades till några tidningar som ett synopsis, ett förslag att bygga ut och göra till en ordentlig text.” Alla tackade nej. I synopsen står det: ”Frågan är om Muslimska brödraskapet (MB) verkligen är problemet? Och om det är ett problem hur ser problemet ut? Är det ett säkerhetsproblem eller något annat?” Därefter redogör han för en fransk undersökning om hur islams trosbekännare förhåller sig till de organisationer i Frankrike som gör anspråk på att representera islams alla trosfränder. Bara 15 procent svarade jakande.” I rapporten rekommenderas myndigheterna att hitta ett nytt sätt att hantera representationen av muslimer på”, skriver Göndör.

Men varför behöver just islams trosfränder ”representanter”? Hizb ut-Tahrirs forna rekryterare, Ed Husain, som tillsammans med Maajid Nawaz, också han före detta rekryterare, grundade Quilliam Foundation i syfte att motarbeta extremister, säger i Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna cirka 44 minuter in i reportaget: ”Muslimer i väst är inte här för att leka representationslekar. De får representeras i parlamentet som alla andra.”

Eli Göndör skriver att om man med största försiktighet överför den franska studiens slutsatser på Sverige, det vill säga att ytterst få lyssnar på ”representanterna”, så ”framträder en bild som tydliggör att MSB kanske har riktat siktet åt fel håll om det är säkerhetsproblemet de är ute efter.” Därefter nämner han forskare, inklusive Lorenzo Vidino, som anser att Muslimska brödraskapet i Europa främst ska ses som ett integrationsproblem. ”Om det stämmer så borde på något sätt även Sverige fundera över hur representantsystemet fungerar för att hantera integrationsproblemet det utgör.”

Göndör skriver: ”Det stämmer att mer forskning om ämnet behövs och att Sverige ligger efter av en rad olika anledningar. Och för att undvika missförstånd så är jag ivrigt för att forskning bedrivs om huruvida MB eller MB-associerade grupperingar är aktiva i Sverige och vad det kan få för konsekvenser. Men det ska göras rätt och av människor som kan ämnet.”

Vad konsekvenserna av ”representanternas” påverkansarbete gentemot politiker och myndigheter har blivit för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i parallellsamhällena i Sverige har Aje Carlbom omfattande kunskaper om. Det är en avgrund mellan Aje Carlboms insikter och Eli Göndörs brist på insikter.

Göndörs slutkläm: ”Problemet i detta fall har varit att varken den omtalade förstudien eller MSBs hanteringen av den ger intryck av att ha förstått eller belyst problemen och dess olika dimensioner. Inget av det kan heller anses ha varit ett ’smart sätt’ att hantera det på.”

Eli Göndör ser religionen enbart utifrån den enskilda individens perspektiv. MSB-rapporten handlar om Sverige.

Den officiella hållningen är ett Sverige som håller ihop.

I boken ”Jag har mina känslor” beskriver Göndör ett besök i en av de intervjuade kvinnornas hemby i norra Israel där hon ska gifta sig. Byn domineras av två stora klaner. Alla känner alla. Där finns tre moskéer. Bröllopsfestligheterna är könssegregerade. Man kan fråga sig hur stora valmöjligheter att utöva en personlig vardagsreligion den unga kvinnan har i en sådan miljö. Vad skulle hända om hon deklarerade att hon vill gifta sig med en judisk man? En kristen man? Att hon var lesbisk? Att hon vill gifta sig med en kvinna och inte en man? Att hon har konverterat till judendomen eller kristendomen?

Några av de intervjuade studentskorna i söder levde i beduinsamhällen präglade av hedersnormer vilket innebar att kvinnor inte tilläts lämna hemmet. En av studentskorna, 19 år som studerar naturvetenskap, försöker missionera för den ”rätta” islam i sin by. ”Jag försöker göra da’wa i min by, men det är svårt. [. . .] Det är svårt att hjälpa beduinkvinnor. De är nästan helt förbjudna att lämna hemmet även om det är för att göra goda saker. [. . .] Det är hela deras förhållningssätt som gör det svårt. Deras traditioner. Kvinnan ska enligt dem inte alls lämna hemmet. De har en föreställning om att om kvinnan skadas så skadas hela familjens heder” (s. 184). En förutsättning för att kvinnorna ska få studera på universitetet är stöd av släkten. Just den här unga kvinnan hade faderns stöd. ”Min kusin har beklagat sig hos min far. Han tyckte att det räckte med grundskoleutbildning eller att jag skulle satsa på att bli lärare. Att studera för att utvecklas tyckte han var onödigt. De förstår inte betydelsen av att utveckla sig” (ibid.).

De unga kvinnor Eli Göndör intervjuat lever inte i samhällen som tillåter dem att göra personliga individuella val på samma villkor som lagen ger kvinnor i Sverige.

Ungefär samtidigt som Eli Göndör gör sina intervjuer år 2010 i Israel intervjuar Maria Hagberg och Karin Jonegård helt andra kvinnor och ställer helt andra frågor för Kvinnor för freds räkning som de redovisar i rapporten Risk och säkerhet för kvinnor i Israel/Palestina (2011) om våld mot kvinnor, om våldtäkter, om hederskulturer, om kvinnojourer, om kvinnors kringskurna liv i patriarkaliska samhällen.

Maria Hagberg och Karin Jonegård utförde även en studie om Risk och säkerhet för kvinnor i irakiska Kurdistan.

Maria Hagberg och Karin Jonegård skriver att det i Israel finns tre religiösa domstolar vid sidan av civil domstol. Den israeliska filmen Rättegången – Amsalem vs Amsalem (Gett) år 2014 skildrar skilsmässoförhandlingarna i en rabbinsk domstol i Israel när mannen inte vill gå med på skilsmässa, hur inte ens rabbinerna kan ge kvinnan skilsmässan hon begär utan mannens medgivande trots att paret varit separerade i många år. Författaren Anita Goldman skriver i Dagens Nyheter 26 mars 2006 om sin skilsmässa och den rabbinska domstolen i Israel.

Kvinnor som i Sverige har gift sig enligt islamisk rätt måste ha mannens tillstånd för att upplösa äktenskapet. En kvinna kan få skilsmässa enligt en dom i tingsrätten men fortfarande betraktas som gift om en imam inte upplöser äktenskapet. Mannen kan gifta om sig enligt islamisk rätt men kvinnan kan riskera att hamna i fängelse om hon besöker sitt ursprungsland. Det kallas haltande äktenskap. Riksdagsledamoten Gunilla Svantorp (S) lämnade 2 oktober 2013 en motion till riksdagen Imamer och vigselrätten 2013/14:C323 om att lagen borde gälla lika för alla kvinnor och män i Sverige. Motionen avslogs.

Sverige är en sekulär rättsstat. Inga religiösa inslag bör finnas inom den rättsliga sfären. Därför bör den religiösa vigselrätten avskaffas och obligatoriskt civiläktenskap införas. Den som sedan vill ha en religiös ceremoni ska naturligtvis kunna ha det, men den ska bara vara av ceremoniell art och inte juridiskt bindande.

Det stora integrationsproblemet med Muslimska brödraskapets påverkansarbete och det de kallar ”det svenska muslimska civilsamhället” är att Mellanösterns bysamhällen, där klanledare och religiösa ledare styr, reproduceras i Sverige i parallellsamhällen helt underställda religionen och bysamhällets mentalitet. Muslimska brödraskapets aktivister strävar inte efter integration utan separation från det svenska samhället med egna skolor, sjukvård och andra institutioner. Och helt andra normer för kvinnors och mäns agerande. Det är den direkta motsatsen till ett Sverige som håller ihop.

Eli Göndör hänvisar till en forskare som studerat hur minoritetsgrupper som kommer till USA och Europa med hjälp av sin religion skapar sig ett ”utrymme” i det nya hemlandet ”i syfte att bevara kopplingar till sin kultur och sitt arv, men också för att definiera sin närvaro i det nya landet. Detta görs med hjälp av moskébyggen, inredning i hemmen med religiösa föremål eller kalligrafi, möten i studiegrupper eller synliga symboler på dörrar och fönster i hemmet. Traditionell klädsel från det tidigare hemlandet eller lokala råd och styrelser [min kursiv] som hanterar specifika spörsmål som kan röra religion eller integration” (s. 219).

Problemen med de ”utrymmen” som religiösa invandrare skapar i Sverige är att de krymper flickors och kvinnors utrymmen och tvingar kvinnor att flytta ifrån bostadskvarter de trivs i, vilket exempelvis kvinnorättsaktivisten Zeliha Dagli vittnat om. Inte bara vuxna utan även barn och ungdomar i Sverige agerar shariapoliser vittnar Eshtar Faris om.

Sverige är Ingemar Hedenius-land. En gång i tiden hade vi en livaktig debatt om den kristna lärans sanningsanspråk och absurda dogmer som mirakler, domedagen, uppståndelsen ifrån de döda. Universitetens religionsvetenskapliga institutioners skifte från studiet av religiösa urkunder till att studera människors individuella religiösa upplevelser har skadat Sverige. Det är en fråga forskningsminister Helene Hellmark Knutsson bör låta utreda.

Utred Mattias Gardells påverkansarbete för Muslimska brödraskapets räkning
En utredning som enbart fokuserar på professor Mattias Gardells mångåriga påverkansarbete för Muslimska brödraskapets räkning bör även vara högsta prioritet för forskningsminister Helene Hellmark Knutsson.

Mattias Gardell är statsanställd. Demokratikriteriet bör gälla även universitetsprofessorer. Gardell har konsekvent spridit desinformation om Muslimska brödraskapet genom att kalla deras totalitära västfientliga ideologi för ”folkhemsislam” och aktivisterna för ”islamdemokrater” och bearbetat politiker och myndigheter i syfte att mala ner den svenska demokratin inifrån helt utifrån Muslimska brödraskapets mall. Han har varit hänsynslös i sin kritik av Muslimska brödraskapets kritiker. Han har från sin plats på universitetet i åratal bedrivit ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Det måste bli ett slut på knäfallet, kravlandet i stoftet, stövelslickandet för denna svikare som ställt sig i fiendens tjänst. Muslimska brödraskapet är en global rörelse uppbackad av oljemiljarder och bör betraktas som fiende till vår svenska demokrati eftersom deras långsiktiga mål är en gudsstat, en teokrati. Betrakta Mattias Gardell som krigsherre. Utred honom som krigsherre för det ideologiska krig som pågår mot den svenska parlamentariska demokratin.

Muslimska brödraskapets svenska nätverk lever i symbios med postkolonialisterna, vilket bland andra professorn i kulturgeografi Irene Molina är ett skrämmande bevis på. Inslaget på Youtube handlar om Muslimska brödraskapets demonstration 1 maj 2017 med anledning av Europadomstolens utslag att företag har rätt att neka kvinnor att vara beslöjade på arbetsplatsen om företaget har en klädpolicy som gäller alla anställda. Inslaget där kvinnor talar heter ”Rätten till våra kroppar”, inslaget där män, bland andra ordföranden i Muslimska brödraskapets ungdomsförbund (SUM) Rashid Musa, talar heter ”Rätten till våra kroppar – backa dina systrar”.

Irene Molina är även styrelseledamot i det som kallas Antirasistiska akademin (ArA), som i själva verket är en rasistisk hatgrupp formad efter den amerikanska svarta islamiska prästen Malcolm X (1925–1965) och den separatistiska sekten Nation of Islam, som bygger sin separatism på att vita är ”djävlar” och inte skapade av gud utan av en ond vetenskapsman. Mattias Gardell skrev sin doktorsavhandling om Nation of Islam under prästen Louis Farrakhan, som lärts upp av Malcolm X. ArA lever i en fantasivärld och gör allt de kan för att utmåla dagens Sverige som dåtidens USA under Malcolm X:s tid, vilket är att banalisera den rasism svarta i USA utsatts för i hundratals år. Malcolm X talade till slavättlingarna i USA. Irene Molina har välkomnats i Sverige som flykting.

Antirasistiska akademin skrev ett inlägg där de kritiserar Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor för att myndigheten inte beviljade SUM organisationsbidrag för 2017, undertecknat av bland andra Irene Molina.

Som av en händelse är det just medlemmar i ArA som av Vetenskapsrådet under Ulf Bjereld (S) i november 2016 tilldelades över tjugo miljoner kronor i forskning om rasism och som 1 januari 2017 ingår i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet med pengarna från Vetenskapsrådet. Irene Molina och Mattias Gardell står som vetenskapliga ledare. Irene Molina är vetenskaplig ledare för Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Mattias Gardell för Edda Manga. Det är inte vetenskap de ägnar sig åt utan ideologiproduktion.

Dessutom samarbetar Uppsala universitet med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd i det 3-åriga forskningsprojektet som startade 1 mars 2015, CUSANUS, Naturvetenskap och religion – ett forum för dialog och utbildning.

Uppsala universitet har ett trovärdighetsproblem.

Uppsala universitet anmodades att svara på delbetänkandet ”Värna demokratin mot våldsbejakande extremism” (SOU 2016:92) och låter 7 april 2017, Dnr UFV 2017/290, de två aktivisterna inom Muslimska brödraskapets nätverk, professorerna Irene Molina och Mattias Gardell, yttra sig om MSB-rapporten. Det är som universitetet skulle be två nynazister att yttra sig om en kritisk skrift om nynazister i Sverige.

Mattias Gardell refererar till sig själv som tillhörande ”landets ledande islamforskare” eftersom han är en av islamforskarna som skrev under protesten. MSB-rapporten är en kunskapsöversikt, inte en forskningsrapport. Molina och Gardell kallar innehållet i MSB-rapporten för ”ogrundade antaganden”: De påstår att MSB-rapporten brister i källkritik. De avslutar med att det inom landets högskolor och universitet finns ”omfattande akademisk kompetens”, trots att Mattias Gardell i åratal har motarbetat en sådan kompetens genom att i tid och otid skrika ”rasism” och ”islamofobi” och att det är just bristen på sådan kompetens som fick MSB att beställa kunskapsöversikten.

Jag citerar hela avsnittet. Ansvarsfulla forskare beter sig inte som Molina och Gardell. Texten bör vara föremål för en granskning av både Uppsala universitet och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson. Den är full av faktafel om MSB-rapporten alldeles bortsett från att Brottsförebyggande rådet blir ny samordnare.

I utredningen föreslås Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som den nya samordnaren som från och med 2018 ska värna demokratin mot våldsbejakande extremism (s 16f). Uppdraget att stärka demokratin innefattar uppgiften att stärka medborgarnas förmåga till källkritik (s14), en uppgift som är av betydande vikt i dessa tider av fake news och ”alternativa fakta”. Diskussionen om MSB förmår att axla detta ansvar bör dock utvecklas. Inte minst eftersom MSB den 26 februari 2017 lät publicera en beställd forskningsrapport, Muslimska brödraskapet i Sverige (DNR 2017-1287), författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, som kritiserades av forskarsamhället genom ett tjugotal av landets ledande islamforskare, för att komma med svepande och allvarlig kritik mot utpekade organisationer och personer. Rapporten sades av forskarna såväl helt sakna saklig underbyggnad till stöd för utsagorna, som uppvisa visa en häpnadsväckande brist på källkritik. Kravet på att myndighetsrapporter borde faktagranskas och vara välunderbyggda bemöttes av MSB med att de inte kunde ”censurera” de forskare de gett uppdrag att genomföra en utredning. Att inte se skillnad på saklig faktagranskning och censur ter sig särskilt allvarlig. Inte minst då MSB lät publicera rapporten som ”kunskap”.

Utredningen för fram kunskap som en grundpelare för att förhindra rasism, stigmatisering och konspirationsteorier. Detta håller vi allra högsta grad med om. En viktig uppgift för samordnaren är ”att sammanställa och ’paketera’ forskningsresultatet för att underlätta att resultaten blir tillgängliga för alla intressenter” (87). Rimligtvis borde den kommande samordnaren då inte bidra till att föra fram ogrundade rapporter. En grundförutsättning borde rimligtvis vara att den kunskap som produceras av MSB eller i dess namn i enlighet med svensk offentlig utredningstradition möter grundläggande krav för akademisk forskning. Med tanke på att vikten av tillit till myndigheter betonas i utredningen samt att ogrundade antaganden har lett till en stor oro för terrorism i det svenska samhället (36, 67), ställer vi oss frågande till hur en myndighet som publicerar en rapport som spär på oro och legitimerar ogrundade antaganden och som således inte uppfyller utredningens egna premisser ska kunna leva upp till kvalifikationerna för att vara en god samordnare. Detta bör tas i beaktande under det fortsatta arbetet med utredningens slutsatser. Inte minst borde arbetet för att motverka våldsbejakande extremism ges en riktig chans att få bygga på den omfattande akademiska kompetens som finns vid landets universitet och högskolor (s. 6, 7).

Forskaren Lorenzo Vidino som skrivit boken The New Muslim Brotherhood in the West (2010), och som Eli Göndör refererar till, skriver om vikten av att regeringar har en enhetlig policy gentemot Muslimska brödraskapet och tar som exempel hur olika regeringsdepartement och myndigheter i USA ömsom kritiserar, ömsom samarbetar med nordamerikanska Muslimska brödraskapet. Han kallar förhållningssättet schizofrent (s. 185).

I Sverige har regeringen valt att tiga ihjäl alla kommentarer om Muslimska brödraskapets nära samarbete med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet. I Sverige ägnar sig islamforskarna åt att misskreditera varandra i stället för att sätta Sverige främst. Segerstedtinstitutet ska ägna sig åt ideologier enligt hemsidan men verkar vara en förlängning av de religionsvetenskapliga institutionernas inriktning mot den personliga vardagsreligiositeten.

Sverige behöver en enhetlig policy om hur myndigheter ska förhålla sig till Muslimska brödraskapet och andra islamister. Det är regeringens ansvar att utarbeta en sådan policy.

Statsminister Stefan Löfven har ett trovärdighetsproblem. Muslimska brödraskapet och nynazister har samma rötter i Europas totalitära ideologier. Torgny Segerstedt är ett legendariskt namn när det gäller motståndet mot nazismen i en tid då det krävdes stort personligt mod att höja sig över den förhärskande anpassningsideologin. Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, har fått sitt namn efter honom. Mattias Gardell, Muslimska brödraskapets hänsynslösa vägröjare i Sverige, bjöds in som invigningstalare.

Stefan Löfven. Tänk massmördaren Hitler. Tänk massmördarna Mussolini, Lenin och Stalin.

Fråga dig vad det är för rådgivare du omger dig med.

Fråga dig hur du, utan att framställa dig som hycklare, kan delta i ceremonier som rör Förintelsens offer.

30 juni 2017

Mona Lagerström fil dr

 

Jag tar tillbaka rubriken. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag ber MSB och Nils Svartz om ursäkt.

OBS Hela detta inlägg handlar enbart om politisk islam och politiska aktivister i islams namn, islamister, och inte om fromhetsislam. Fromhetsislam handlar om den enskilda individens privata förhållande till Allah. Islamister vill påtvinga hela samhället sin tolkning av islam.

Muslimska brödraskapets aktivister är islamister.

Detta inlägg handlar om hur Muslimska brödraskapets aktivister fick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) på knä och varför Nils Svartz bör entledigas. Pådrivande personer och organisationer i drevet mot MSB är, förutom 23 islamforskare, islamisten Helena Hummasten, tidigare Benaouda, studieförbundet Ibn Rushd, samt Anna Ardin och Göran Pettersson, Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Ibn Rushd ingår i Forum. Ibn Rushd ingår också i Muslimska brödraskapets svenska gren. Våren 2017 var Helena Hummasten förbundsordförande i Ibn Rushd. Omar Mustafa är förbundsrektor.

De 23 islamforskarna som på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer 2 mars 2017 kritiserar MSB-rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, diskvalificerar sig själva offentligt som forskare när de låter påskina att de är helt okunniga om Muslimska brödraskapets ideologi, verksamhet i Sverige, var huvudsätet är beläget, vilka organisationer som ingår och vilka de främsta aktörerna är.

MSB-översikten har brister när det gäller vissa källhänvisningar som åberopas i texten men saknas i källförteckningen, alldeles för många i en så kort text för att negligeras, exempelvis i sista stycket s. 17 anges Carlbom som källa när det borde stå Sameh Egyptson, som inte heller nämns i källförteckningen. Flera namn saknas i källförteckningen. Men det hade räckt med att påpeka felen och efterlysa en erratalista (rättningslista) med korrekta källhänvisningar i texten och en fullständig källförteckning. Alla som skriver facklitteratur vet hur lätt det är att det blir fel. Men bara för att korrekturläsningen brister innebär det inte att MSB-översiktens innehåll är vetenskapligt undermåligt och att kritikstormen var befogad.

Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson har ett trovärdighetsproblem när det gäller svensk islamforskning och islamforskarnas påstådda okunskap om Muslimska brödraskapets organisationer och aktivister i Sverige. Helene Hellmark Knutsson måste förklara varför 23 av Sveriges islamforskare försvarar Muslimska brödraskapet.

I Egypten har Muslimska brödraskapet ända sedan begynnelsen 1928 varit en destabiliserande faktor. De är en destabiliserande faktor i Sverige och utgör med sitt ”det svenska muslimska civilsamhället” och krav på särbehandling det främsta hotet mot ett Sverige som håller ihop. De utgör ett större hot mot den svenska demokratin än nynazister och andra traditionella högerextremister eftersom de hos politiker och myndigheter har lyckats göra sig till talespersoner för islams trosfränder och fullkomligt vadar i offentliga bidrag som inga andra judefientliga organisationer kommer i åtnjutande av.

Det går en direktlinje från Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna till massmördarna Hitler, Mussolini, Lenin och Stalin.

Banna var som nämnts i tidigare blogginlägg inspirerad av de fascistiska, nazistiska och kommunistiska rörelsernas organisering och också hur dessa rörelser använde sig av våld som politisk metod för att nå och bevara sin maktposition. Han lovordade Hitler och Mussolini. Hamed Abdel-Samad, som varit medlem i Muslimska brödraskapet, skriver i Islamic fascism att Banna betraktade Hitler och Mussolini som kraftfulla ledare. ”Närhelst han nämnde någon av dem använde han deras italienska och tyska titlar, ’il Duce’ och ’der Führer’” [”Whenever he mentioned either, he honored them with their Italian and German titles, ’Il Duce’, and ’der Führer’”] (2016, s. 29).

Banna delade Hitlers judehat. Judehatet är en integrerad del av Muslimska brödraskapets ideologi. Islamforskaren Gilles Kepel visar som nämnts i tidigare blogginlägg i The Prophet & Pharaoh att Muslimska brödraskapet i månadstidningen al-Da’wa under den period Kepel studerade 1976–1981 med emfas hävdade att judiska personer var islams främsta fiende, inte just Israels politiker utan judiska personer över hela världen, och att man i en särskild barnbilaga lärde barn att se judar som fienden, att tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905) var en autentisk judisk skrift (1985, s. 111–116). Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi satt i tidningens styrelse (s. 128). Han är ökänd för sina lovord över Hitler och sina judefientliga uttalanden.

Muslimska brödraskapet styr Sverige. Senaste beviset på Muslimska brödraskapets makt är erövringen av MSB när vikarierande generaldirektör Nils Svartz, enligt Mats Holms artikel ”Nerringd, JO-anmäld och mejlbombad” i Fokus 15 juni 2017, deklarerar att en fördjupad studie av Norells, Carlboms och Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige inte kommer att ske med dessa författare på grund av ”allt bråk” kring deras kunskapsöversikt.

Nils Svartz desavouerar offentligt Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani genom att koppla bort dem från en fördjupad studie i det viktiga ämnet Muslimska brödraskapets utbredning i Sverige.

En generaldirektör för en myndighet som ska skydda Sverige i krislägen måste kunna klara av att stå emot en attack av Muslimska brödraskapets väl tränade aktivister. Nils Svartz viker sig för en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

Nils Svartz bör omgående entledigas från tjänsten som vikarierande generaldirektör. Inget i Nils Svartz tidigare verksamhet tyder på att han är rätt person att bedöma Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet och det skattefinansierade påverkansarbete som i årtal har försiggått i Sverige.

Tre män, Norell, Carlbom, Durrani, med omfattande kunskaper om Muslimska brödraskapet sätter Sverige främst. Tjugotre islamforskare kritiserar MSB-rapporten. Huvudkritiken går ut på att de påstår att de inte vet vilka organisationer i Sverige som ingår i Muslimska brödraskapets svenska nätverk och vad aktivisterna heter, att MSB-rapporten saknar empiriskt stöd, att namngivna organisationer och personer misstänkliggörs.

En av forskarna, professor Jonas Otterbeck, står för ett mycket komprometterande empiriskt stöd och två centrala namn, Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda, se nedan. En annan forskare, Eli Göndör, har begärt att få bli struken från listan, inte för att han inte håller med om kritiken utan för att han inte vill bli sammankopplad med ett namn som förekommer i islamforskarnas text. Mer om Eli Göndör i Del 2 under rubriken Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, där han våren 2017 listas som forskare.

De 23 islamforskarna skickade med sin protest en kraftig signal till Muslimska brödraskapet att Sveriges universitet är ett erövrat territorium på det utstakade målet mot ett globalt kalifat. I ett tidigare blogginlägg skriver jag om Pierre Durrani, före detta medlem i Muslimska brödraskapet, att han på Twitter länkade till en annan före detta medlem i Muslimska brödraskapet, Mohammed Luoizi, som i en intervju berättar att de territoriella erövringarna, tawtin, är etapper på vägen mot det globala målet, tamkin. Utan tawtin, inget tamkin. Luoizi berättar också att Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) arbetar med 20-årsplaner. Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är grundande medlem i FIOE.

Offentlig kunskap om Muslimska brödraskapet i Sverige före MSB-rapporten
Det är ingen hemlighet att Muslimska brödraskapets aktivister har varit verksamma i Sverige i decennier. Mahmoud Aldebe säger själv hösten 2013 att han fram till dess att han avsade sig alla uppdrag år 2010 har varit Muslimska brödraskapets ledande gestalt i Sverige i mer än 25 år. Han säger att han grundade Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. Han säger att Chakib Benmakhlouf var medgrundare. Aldebe var projektledare för Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam (1988, 1991, 2002), en skrift Aje Carlbom har varnat för i två decennier, inte minst kvinnosynen.

I en replik som inte finns på internet, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet”, i Aftonbladet 1 maj 2013 på en artikel från IFiS om att de inget har att dölja om sin värdegrund skriver Mahmoud Aldebe: ”Alla som har förtroendeuppdrag i förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet.” Han skriver att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var väl känd före terrorattacken 11 september 2001. Efter attacken valde man att ligga lågt med kopplingen. Han skriver att IFiS använder sig av dubbla budskap. ”I interna diskussioner sågs demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet på med stor motvilja. Men offentligt talade man om respekt för den andre och tolerans mot oliktänkande.”

I brevet hösten 2013 räknar Aldebe upp vilka organisationer som styrs av Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS: Stockholms stora moské vid Medborgarplatsen, Göteborgs moské, Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), Islamic Relief, Sveriges unga muslimer (SUM), Sveriges muslimska råd (SMR), studieförbundet Ibn Rushd, som Omar Mustafa numera är förbundsrektor för och som Helena Benaouda Hummasten var förbundsordförande för fram till 1 juni 2017. Hon var SMR:s ordförande 2005–2014.

Aldebe räknar upp vilka som har en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren och vilka organisationer dessa män med hög grad kontrollerar: Mostafa Kharraki [far], Mohammed Amin Kharraki [son, skrev den ovan nämnda artikeln om IFiS värdegrund], Omar Mustafa, Mahmoud Khalfi, Khemais Bassoumi. Även Abdirizak Waberi (M) är medlem i Muslimska brödraskapet, säger Aldebe.

Sveriges unga muslimer (SUM) har på sin hemsida för nerladdning i många år haft könsapartheidskriften Kvinnan i Islam författad av en av Muslimska brödraskapets höjdare i Nordamerika Jamal Badawi, översättning Mostafa Malaekah. Den skriften enbart räcker för att SUM aldrig någonsin ska få organisationsbidrag eller projektbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) eller från Allmänna arvsfonden. Den strider mot vårt sekulära rättsväsende och allt vad svensk jämställdhetslagstiftning heter. Det gör även skriften Att förstå Islam. Båda skrifterna tar för givet att lagverket sharia, Allahs lag, ska tillämpas i Sverige.

För snart tolv år sedan skrev frilansskribenten Salam Karam den 9 september 2005 en debattartikel i Expressen om Muslimska brödraskapets makt över moskéerna, ”S lierar sig med extremister”.

Uppdrag granskning visade 2 maj 2006 ett reportage om hur islamisterna flyttar fram sina positioner i Sverige där Mahmoud Aldebe och samarbetet med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation får stort utrymme. Salam Karam beskriver i reportaget hur den religiösa sidoorganisationen ville tysta honom. Nalin Pekgul deltar i ett studiosamtal efter reportaget.

Tre år senare, 6 december 2009, visade SVT Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna som handlar om hur Muslimska brödraskapets aktivister utger sig för att representera islams alla trosfränder i Sverige.

Cheko Pekgul och Nalin Pekgul publicerade 2014 boken Jag är ju svensk där de skriver om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Religionsvetaren Sameh Egyptson krävde i en artikel i Göteborgs-Posten 29 januari 2014 att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation förklarar det mångåriga samarbetet med Muslimska brödraskapet så som det beskrivs i Rapport 4/99 Delaktighet identitet & integration. Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd – Rapport från gemensam projektgrupp. Mahmoud Aldebe var under samarbetet SMR:s ordförande.

I samband med bråket kring invalet av Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse skrev Magnus Norell en artikel i Göteborgs-Posten 21 april 2013 om Muslimska brödraskapet, ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa”. Magnus Norell har också skrivit boken Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) där han ger en beskrivning av Muslimska brödraskapet.

Aje Carlbom har år efter år efter år kritiserat islamisternas kvinnosyn och daltandet med islamisterna och hävdat att islamister ska behandlas som politiker och att deras ideologi ska debatteras i likhet med hur traditionella politiska partiers ideologier debatteras, här och här och här och här och här är några exempel förutom hans doktorsavhandling 2003.

Pierre Durrani har varit medlem i Muslimska brödraskapet och förbundsstyrelseledamot i Sveriges unga muslimer (SUM), bland annat när Muslimska brödraskapets paraplyorganisation för Europas ungdomsförbund, FEMYSO, etablerades 1996 som ett resultat av Islamkonferensen i Stockholm 1995 anordnad av UD och Svenska institutet med Peter Weiderud (S) som sammankallande och sidokonferensen Unga Muslimer i Europa, som bland annat Ahmed Ghanem och från SUM (som då hette SMUF) Göran Nettelbladt ansvarade för, en sidokonferens Pierre Durrani deltog i som funktionär. Alla funktionärerna kom från SUM enligt UD/Riksarkivet P 82 I.

Tariq Ramadan, då 33 år, var inbjuden till Ungdomskonferensen. Islamforskaren Gilles Kepel deltog i huvudkonferensen. Han citeras i en artikel av Bitte Hammargren i Svenska Dagbladet 18 juni 1995, ”Nya nätverk byggs i korridorerna”, och säger att han blev förvånad över att Ungdomskonferensen kontrollerades av islamister. ”De är välorganiserade, intelligenta och har ett uppbyggt kontaktnät över Europa”, vilket, menar han, förklarade att de kunde få kontroll över Ungdomskonferensen, trots att islamisterna är i minoritet bland islams trosfränder i Europa.

Det är uppenbart att Nils Svartz från det att telefonsamtalen och mejlbombningen av myndigheten inleddes och fram till dess att han valde att offentligt desavouera Norell, Carlbom och Durrani inte har satt sig in i den forskning som existerar om Muslimska brödraskapets verksamhet i väst och som ingår i kunskapsöversiktens källförteckning. En framstående forskare är Lorenzo Vidino som uttalade sig i Aktuellt 3 mars efter det att SVT hela dagen basunerat ut att forskare underkänner MSB-rapporten.

Varför SVT valde att dra på så ensidigt och inte vaknade till sans förrän inför Aktuellt kl 21 bör utgöra en alldeles egen studie.

Lorenzo Vidino säger att Sverige har en hel del spelare med framträdande roller i Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). För att bara nämnda två, Chakib Benmakhlouf, som var ordförande i två mandatperioder fram till 2014, och Abdirizak Waberi (M) som är PR-ansvarig och som var riksdagsledamot 2010–2014 och av Fredrik Reinfeldt (M) placerades i försvarsutskottet trots den kritik som riktats mot Waberi efter hans uttalanden i tidningen Ottar år 2006.

Muslimska brödraskapets ungdomsförbunds ordförande, medietränade Rashid Musa, uttalar sig i SVT och hävdar att kunskapsöversikten ”bygger på rasistiska konspirationsteorier”. Enligt Mats Holms genomgång av mejlen till MSB skrev Rashid Musa ett mejl med 15 frågor och nämner några: ”Hur valde ni ut författarna?”, ”Anser ni att rapporten bygger på rasistiska konspirationsteorier?”, ”Anser ni att islamofobi existerar?”, ”Vänligen skicka all mejlkorrespondens som skett mellan MSB och författarna (Aje, Magnus och Pierre)”.

SVT meddelade inte tittarna att Rashid Musa är ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund.

SVT meddelade inte heller att religionsvetaren Emin Poljarevic som intervjuas, och som i och med intervjun påstår att han inte har någon kunskap om Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige, är verksam vid universitetet i Qatar och att han är en djupt religiös man. År 2011 höll han morgonandakter i SR P1 i en vecka. Wahhabismen, en ultrareaktionär tolkning av islam, är statsreligion i Qatar. Mer om Emin Poljarevic i Del 2 under rubriken Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, där han vårterminen 2017 listas som forskare.

Professor Jonas Otterbeck om islamisten Helena Benaouda Hummasten
Enligt egen utsago hade Helena Benaouda, när hon valdes till SMR:s ordförande 2005, varit aktiv i Islamiska informationsföreningen (IIF) sedan 1986. Hon var dess ordförande 1999–2005. Notera hur hon i intervjun nedvärderar kristendomen. IIF:s nuvarande ordförande är Ahmed Al-Mofty, en av de tre männen från Muslimska brödraskapet som intervjuades av Evin Rubar i Slaget om muslimerna. Det var han som bad Saudiarabien finansiera bygget av Göteborgs moské, som enligt Mahmoud Aldebe ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren.

År 2000 publicerade Jonas Otterbeck doktorsavhandlingen Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering. Jonas Otterbeck, som tar avstånd från MSB-rapporten, står i doktorsavhandlingen för det empiriska underlaget till MSB-rapportens uppgifter om organisationer och personer som ingår i Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Han redovisar hur Muslimska brödraskapet startar den ena organisationen efter den andra för att stärka sin position som talespersoner, eller annorlunda uttryckt, för att etablera ett territorium. Två nyckelnamn är Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda. Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några unga svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav Helena Benaouda är en av dem. Enligt Otterbeck konverterade hon till islam runt 1983 då hon var i 20-årsåldern. ”Benaouda har varit engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR)” (2000, s. 15, not 7).

Otterbeck skriver att SMR bland annat har ”i uppdrag att framställa informationsmaterial och att aktivt delta som samhällsdebattör” (s. 111). ”Dessutom har SMR uppdraget att inrätta moskéer och islamiska skolor” (s. 111, not 20).

Otterbeck skriver att SMR bildades 1990 och att utöver ”att försöka vara aktiva i media, politiken etc. har man också tagit initiativ till olika typer av skriftlig information, alltid med Mahmoud Aldebe som huvudansvarig. Islamologen Anne Sofie Roald har noterat att SMR ideologiskt står nära det Muslimska brödraskapet” (s. 129, min kursiv).

Föregångaren till Islamiska Informationsföreningen (IIF) hette Islamiska Informationsbyrån och bildades 1986 på initiativ av FIFS och SMF, ”en av orsakerna var ’den kraftigt ökande efterfrågan på islamiskt informationsmaterial, föreläsningar m.m. från det svenska samhället’”. Två år senare bildades IIF och en ny omvandling påbörjades 1996. ”Initiativtagarna till omvandlingen var den nuvarande Salaamredaktören Helena Benaouda och hennes man Mohamed Benaouda (d. 1999). IIF har under åren arbetat med att sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123).

Vidare skriver Otterbeck: ”IIF och Salaam har en gemensam historia. När tidskriften Salaam började sin utgivning gjordes Islamiska Informationsbyrån formellt till ägare. IIF tog sedan över ägandet av Salaam i februari 1989.” Vidare: ”IIF verkar för att sprida information om islam i Sverige till såväl muslimer som icke-muslimer. Föreningens huvudkontor ligger i Stockholm, där man delar lokal med SMR som man även är knuten till organisatoriskt” (s. 123).

Otterbeck skriver att en liten krets unga konverterade kvinnor tillsammans med SMR:s ordförande Mahmoud Aldebe står för merparten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet och beskrivs bland annat som ”’en välkänd, lärd man och författare till ett flertal, mycket uppmärksammade böcker’”, att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 179, 180).

Vidare skriver Otterbeck: ”Av 1900-talsförfattarna som skribenterna hänvisar oftast till, märks al-Banna, S. Qutb, Mawdudi, al-Qaradawi, M. Qutb och M. al-Ghazali. De två första är det egyptiska muslimska brödraskapets viktigaste ideologer. Mawdudi är i sin tur Jama’at-i- Islamis viktigaste ideolog. Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).

Och det är denna fundamentalistiska ”diskurs” som Helena Benaouda, Mahmoud Aldebe med flera aktivister i åratal förmedlat till skolor, politiker, myndigheter, statliga utredningar och påstår är den ”sanna” islam. Den ”sanna” islam, sammanfattar Otterbeck, är inte uppblandad med lokala kulturer, islam praktiseras, enligt Salaams skribenter, felaktigt av invandrare som kommit till Sverige från Mellanöstern. I den ”sanna” islam gäller komplementaritetsideologin. ”Mannen har det övergripande ekonomiska ansvaret för familjen, kvinnan har det övergripande ansvaret för barnen.” Enligt den ”sanna” islams uttolkare behövs det en moralisk ordning ute i samhället, eftersom människan är en sexuell varelse, ”det sexuella spelet kontrolleras genom klädsel, uppförande och attityd. I offentligheten blandas könen, men i den mer privata situationen där individ möter individ, t.ex. på ett sjukhus eller en konsultation på banken, är det goda samhället könssegregerat” (s. 230).

Otterbeck avslutar med att hans studie visar att det inte finns en typiskt svensk islam (år 2000). ”De tolkningar av islam som dominerar i Salaam är alltför påtagligt sammanflätade med den islamiska rörelsens globala islamflöde”, skriver han (s. 251).

Det Otterbeck säger är att Muslimska brödraskapets svenska nätverk agerar lokalt men är länkat globalt.

Och den globala rörelsens mål är kalifatet, som bara kan uppnås om lokala nätverk erövrar territorier i de länder de verkar i. Jonas Otterbeck beskriver hur Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige gick till väga för att erövra tolkningsföreträdet hos politiker, myndigheter, skolor, medier. Ett utomordentligt viktigt territorium de fortfarande härskar över. Han vet att de representerar en fundamentalistisk tolkning av islam. Han vet att de har tolkningsföreträdet, att det alltid är Muslimska brödraskapets aktivister som syns och hörs i medierna när islam är inblandad. Men han slår inte larm. I stället kritiserar han offentligt de tre personer som anlitats av MSB för att kartlägga rörelsens organisatoriska och strategiska aspekter i Sverige i dag och omfattningen av det påverkansarbete Muslimska brödraskapet bedriver.

Helena Benaouda är slipad. Hon har i decennier duperat politiker och myndigheter och fått dem att tro att hennes version av islam är ”sann” islam. Hon och alla islamiska styrelser hon cirkulerat runt i representerar enbart Muslimska brödraskapets sympatisörer. Muslimska brödraskapets aktivister ska inte stå oemotsagda. De ska konfronteras. De ska stigmatiseras på samma sätt som nynazister och vit makt-anhängare. Framför allt bör deras verksamhet och finansiering i Sverige kartläggas in i minsta detalj och den kartläggningen bör Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani få förnyat förtroende att fördjupa.

Helena Benaouda bjuder, när hon är SMR:s ordförande, in toppnamn inom Muslimska brödraskapet till Sverige
Helena Benaouda lär ha kommit till Sverige från Finland 1979 när svenska kvinnor tack vare p-pillret och de fria aborterna fått en frihet de aldrig tidigare hade haft, frihet från oönskade graviditeter, frihet från kopplingen social status och sexuella aktiviteter. Och Benaouda vrider klockan tillbaka. Hon har i decennier bedrivit intensiv verksamhet för att inflyttade kvinnor från länder där islam är den dominerande religionen inte ska få komma i åtnjutande av den frihet svenska kvinnor kämpat sig till.

Helena Benaouda Hummastens samhällsomstörtande aktiviteter i Sverige borde räcka för att utvisa henne till Finland. Hennes lobbyverksamhet går ut på att göra Muslimska brödraskapets tolkning av sharia till en accepterad del av det svenska samhället. Hon verkar för att ett pluralistiskt rättsväsende ska införas i Sverige baserat på tillhörighet till Muslimska brödraskapets nätverk. Ett pluralistiskt rättsväsende där sharia ingår innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en islamisk rörelse, i det här fallet Muslimska brödraskapet. Hon verkar för att staten ska fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna, att individen ska tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört.

Hon ger sig i lag med en samling ultrareaktionära patriarker som bestämt sig för att Mellanösterns kvinnofientliga ideal ska gälla också i Sverige och att de ska gälla för småflickor! Hon dömer småflickor till slaveri!

Helena Benaouda, då flitig debattör, gjorde i egenskap av SMR:s ordförande 2005–2014 sig själv till islams First Lady i Sverige med makt att för politiker, myndigheter och skolor förklara vilka särskilda rättigheter ”muslimerna” är i behov av utan att ge en definition av vad hennes tolkning av kollektivordet ”muslimer” står för. Det är uppenbart att hon bedrivit lobbyverksamhet för den shariapolitiska tolkning som ges i Att förstå Islam, det vill säga muslim är en person som sätter sharia över svensk lag och som bygger sociala institutioner som återspeglar Muslimska brödraskapets tolkning av islam. Och som övervakar att ”muslimer” inte besmittas av det omgivande ”otrogna” samhället.

På IFiS hemsida skriver man om vad Islamiska förbundet står för. Om dialog skriver man: ”vi tror på dialog, idéutbyte och samarbete med alla, så länge detta inte strider med Islamiska tron” [min kursiv]. De säger sig stå för medelvägen i islam och att de förkastar alla former av våld och extremism.

I egenskap av SMR:s ordförande arrangerade Helena Benaouda tillsammans med IFiS och FIOE ett förmöte i Sveriges riksdag 16 april 2008 med den dubbeltydiga rubriken ”Yttrande- och religionsfrihet – broar till förståelse”, dubbeltydig eftersom den signalerar en sak till de ”otrogna” åhörarna i riksdagshuset och en annan sak till Muslimska brödraskapets anhängare. Som nämns i tidigare blogginlägg skriver Sayyid Qutb i Milstolpar (1964) att brobyggande inte handlar om ömsesidig förståelse mellan islams trosfränder och ”otrogna” utan om att kalla de ”otrogna” till islam.

Samma dag 16 april publicerar IFiS på sin hemsida en beskrivning av detta ”Förmöte på Sveriges Riksdag”, att förmötet hölls på initiativ och inbjudan av Mehmet Kaplan (MP), att förmötet är en upptakt till en konferens på samma tema som ska hållas 17–18 april 2008. Förmötet var en utstuderad förolämpning riktad till folkets valda ombud och därmed till landets befolkning. Mehmet Kaplan lekte katt och råtta med Sveriges lagstiftande församling. Syftet med mötet var att underlätta erövringen av territorier i Sverige genom att utmåla ”muslimer” som offer för ”islamofobi”. Jamal Badawi bland andra var inbjuden. I Badawis könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam står det om islamiska kvinnors ”lagliga” rättigheter enligt sharia, alltså att Allahs lag står över svensk lag. Ledarskribenten Per Gudmundson skriver på sin blogg 27 mars 2011 att Badawi i en predikan 1999 hyllat självmordsbombare och att Badawi år 2005 hävdat att självmordsbombare kan betraktas som martyrer.

Helena Benaouda, flitig introduktör av Muslimska Brödraskapets ideologer, måste ha känt till vem Jamal Badawi är och vad han står för och vilka av Muslimska brödraskapets nordamerikanska organisationer han tillhör, den nordamerikanska grenen som arbetar med rullande 5-årsplaner. Varför skulle hon annars ha bjudit in honom? Hon vet naturligtvis också att Chakib Benmakhlouf, som då var FIOE:s ordförande och konferensens medarrangör, inom FIOE arbetade med 20-årsplaner i syfte att nå slutmålet – ett globalt kalifat.

Helena Benaouda var en av de nio talarna i riksdagen. Under rubriken ”Lika olika” står det på IFiS hemsida vad hon talade om: ”Oliktänkandet skall respekteras och vi måste lära oss att vi är olika, sa Helena Benaouda. Här togs upp rätten att vara annorlunda och att hitta vägar för samförstånd trots skillnaderna.”

Samförstånd med Bannas, Qutbs, Mawdudis och Qaradawis västfientlighet? Samförstånd med Muslimska brödraskapets tolkning av sharia? En påminnelse. I skriften Att förstå Islam står det om anhängarna av ahmadiyya, den gren som etablerade den första moskén i Sverige: ”de åtnjuter ingen respekt från muslimerna i Sverige”. Det står att ahmadiyya räknas som otrogna eftersom de vördar en profet född efter Muhammed, att Muhammed är Guds sista profet (2002, s. 10).

Var finns samförståndet ”bröder” och ”systrar” emellan?

Under rubriken ”Lagskydd” framkommer det att Muslimska brödraskapet vill att ”muslimer” ska få samma minoritetsstatus som folkgruppen judar: ”Huruvida det var viktigt att ta fram lagar som skyddar det heliga diskuterades. Denna fråga som är ett krav från flertal muslimska länder och organisationer samt en rad andra internationella organisationer blir ju definitivt ett ämne för konferensdelegaterna. Kommer dessa lagar att ännu inskränka yttrandefriheten eller kommer de att likställa muslimerna med judarna och andra minoriteter som skyddas idag av lagar runtom i världen?”

Med tanke på den långa tid Helena Benaouda bedrivit lobbyverksamhet för politisk islam måste hon, innan Jamal Badawi bjöds in till Sverige 2008, ha varit väl förtrogen med att han under Kvinnokonferensen i Beijing 1995 i samarbete med Saudiarabien gav ut häftet The status of woman in Islam under namnet Gender Equity in Islam. Basic principles, som Kvinnan i Islam är en översättning av, i syfte att hindra FN-resolutioner om kvinnors rättigheter. Hon måste också vara väl förtrogen med att Badawi förordar komplementaritetsideologin, att kvinnor och män kompletterar varandra, och att han påstår att denna ideologi är islamisk. Den strider mot den svenska likabehandlingen.

Med andra ord ”rätten att vara annorlunda” innebär att kvinnor och män på grund av biologin är predisponerade för olika roller i jordelivet. Denna skillnad mellan Muslimska brödraskapets tolkning av islam och svensk lag ska Sveriges politiker ”i samförstånd” respektera.

Ibn Rushd: Vi är inte islamister och vi har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet
På Ledarsidorna.se har Johan Westerholm i flera inlägg bland annat här och här kritiserat studieförbundet Ibn Rushds svindlande affärer. Debattören Rebecca Weidmo Uvell har i flera blogginlägg granskat Ibn Rushds finanser och kursverksamhet. KDU:s förbundsordförande Christian Carlsson vill att Ibn Rushd, i likhet med SUM, ska förlora alla offentliga bidrag. Kritiken av Ibn Rushd är välbehövlig.

Helena Benaouda Hummasten var som nämnts fram till 1 juni 2017 Ibn Rushds förbundsordförande, Omar Mustafa är förbundsrektor. Ibn Rushd har nästan exakt samma medlemsorganisationer som IFiS. Ibn Rushd, IFiS och SUM anordnar tillsammans årligen Muslimska familjedagarna då vid ett flertal gånger talare med en judefientlig och homofientlig retorik bjudits in.

Ändå hävdar Helena Hummasten i en artikel på SvD Brännpunkt 24 december 2016, ”’KDU sprider orimliga anklagelser’”, att Ibn Rushd inte har några kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Mahmoud Aldebe säger tvärtom att IFiS företrädare styr Ibn Rushd. Det är inte troligt att det är han som ljuger. I själva verket säger han att Muslimska brödraskapet använder sig av dubbla budskap, de säger en sak inåt och en annan utåt, en metod som för övrigt går tillbaka till grundaren Hassan al-Banna. Mahmoud Aldebe säger att IFiS lyckades lura alla som ville ha dialog om islam.

Även om Pierre Durrani var medlem i Brödraskapet under en kort period mellan 1994 och 1996 så var han förbundsstyrelseledamot i SUM i ett decennium, 1992–2002, samtidigt som Mehmet Kaplan var SUM:s sekreterare 1996–2000 och ordförande 2000–2002. Detta vet Helena Hummasten. Pierre Durrani medverkade också i tidskriften Salaam och rörde sig i samma kretsar som hon.

Ibn Rushds artikel är skriven av Helena Hummasten, Nadia Marhri Lodin och Zainab Marrakchi. Artikeln är en replik till KDU:s förbundsordförande Christian Carlsson som i samband med att SUM förlorade sitt organisationsbidrag från MUCF för 2017 skrev debattartikeln ”Stryp stödet till studieförbundet Ibn Rushd”.

Ibn Rushds artikelförfattare skriver: ”Han anklagar oss också för att vara ’islamister’ och anklagar oss för att tycka att demokratin saknar legitimitet. Han verkar också mena att vårt studieförbund, genom vår påstådda ’islamism’, skulle förtrycka kvinnor.” Vidare skriver de: ”Så till anklagelserna om att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet i Egypten. Studieförbundet Ibn Rushd har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet, varken direkta kopplingar, andrahandsrelationer eller ens på tredje nivå. Varken till styrning eller ekonomiskt bidrag”.

Islamic Relief är medlem både i IFiS och Ibn Rushd. Helena Benaouda är chef för nationella programmet, Omar Mustafa är vice ordförande 2017. Den 17 november 2014 publicerade gulfnews.com listan på de organisationer som terroriststämplats av Förenade Arabemiraten. Islamic Relief, London, finns med som nummer 17 och som nummer 23 Islamic Relief Organisation – an affiliate of the international Organisation of the Muslim Brotherhood. Som nummer 27 står Muslim Brotherhood Organisation and group, som nummer 74 Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som Helena Benaouda samarbetade med inför konferensen och förmötet i riksdagen 2008 och som IFiS är grundande medlem av. Som nummer 10 står Islamic Association in Sweden och som nummer 11 The Islamic Association in Sweden, vilket kan avse Islamiska förbundet i Sverige och lokalavdelningen Islamiska förbundet i Stockholm. Omar Mustafa var vid tidpunkten för publiceringen IFiS ordförande och förnekade att de hade något att göra med Muslimska brödraskapet.

Christian Carlsson använder i sin artikel ordet islamister. Ibn Rushd tar till det gamla vanliga knepet att påstå att muslimer svartmålas, trots att de säger sig vara upprörda över att kallas islamister. ”Det är problematiskt att konstant behöva bemöta denna typ av stämpling och ifrågasättande som KDU här kommer med, ifrågasättanden som bygger på några av de mest spridda konspirationsteorierna om muslimers [min kursiv] organisering. Till exempel att muslimska [min kursiv] organisationer i Sverige i hemlighet styrs av utländska krafter. Eller att organisationerna syftar till att infiltrera samhället, införa särlagstiftning och slutligen störta demokratin. (Inget av detta är sant.)”

Sant är att Helena Benaouda Hummasten kräver ”rätten att vara annorlunda” och att detta ”annorlunda” innebär respekt för Muslimska brödraskapets och Mawdudis vedervärdiga kvinnosyn. Sant är att Helena Benaouda Hummastens mångåriga samarbetspartner Mahmoud Aldebe inför valet 2006 skrev brev till samtliga riksdagspartier och krävde särlagstiftning. Sant är Bannas, Qutbs, Mawdudis och Qaradawis skrifter. Sant är att Helena Benaouda Hummasten introducerat dem i Sverige.

Ibn Rushd skriver också: ”En av våra medlemmar som KDU pekar ut, Islamiska Förbundet, har tidigare själva kommenterat denna ständiga fråga bland annat i en artikel i Aftonbladet.” Och man länkar till den artikel 25 april 2013, ”Islamiska förbundet: Vi har inget att dölja kring vår värdegrund”, som Mahmoud Aldebe i en replik 1 maj 2013 kritiserar, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Aldebes replik finns inte på nätet, behändigt nog för Ibn Rushd.

Än en gång står Helena Benaoudas ord mot Mahmoud Aldebes.

Det går inte att ljuga hur länge som helst. Två rättegångar, en i USA 2007 om välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation i Texas och en i Abu Dhabi 2013, som listan med terroriststämplade organisationer är ett resultat av, har offentliggjort mängder av Muslimska brödraskapets interna handlingar och kartlagt rörelsens globala nätverk och finansiering. Mängder med internationella forskare och journalister har sammanställt arkivmaterial, intervjuat ledande personer inom Brödraskapet och skrivit artiklar och böcker om Brödraskapets ideologi och metoder i Egypten och i väst. Avhoppare har skrivit böcker.

SUM är medlem i Ibn Rushd. Artikelförfattarna kritiserar att MUCF dragit in SUM:s organisationsbidrag för 2017 utan att myndigheten förklarar ”vilka demokratiska ideal de menar att Sveriges unga muslimer har brutit mot och på vilket sätt de ska ha brutit mot dem”. Det räcker som nämnts med att läsa Kvinnan i Islam för att SUM aldrig mer ska få några organisationsbidrag.

Artikelförfattarna påstår att Ibn Rushd ägnar sig åt folkbildningsarbete, att de är ”en av Sveriges främsta folkbildningsaktörer”. Ibn Rushd har valt att marknadsföra sig med hjälp av positivt laddade begrepp som demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, dialog och påståendet att de representerar ”muslimer” och tillvaratar ”muslimers” rättigheter som om ”muslimer” är så väsensskilda från andra människor att just ”muslimers” mänskliga rättigheter inte tillvaratas av Sveriges lagar och internationella konventioner som Sverige förbundit sig att respektera. Det Ibn Rushds verksamhet går ut på är att erövra territorier. Deras främsta vapen är kollektivordet ”muslimer” och anklagelser om ”islamofobi” och att utmåla ”muslimer” som offer. De skriver: ”KDU menar att strypta bidrag till muslimers [min kursiv] organisering är ’ett viktigt första steg’”, trots att Christian Carlsson som nämnts genomgående använder begreppet islamister och att det är bidragen till Ibn Rushd som ska strypas, inte till muslimska organisationer i största allmänhet.

De tre skriver att Ibn Rushd ”arbetar med att stärka den svenska demokratin”. Ibn Rushd arbetar med att stärka Muslimska brödraskapets ställning i Sverige. Ibn Rushd är en del av Muslimska brödraskapets missionsverksamhet, dawa. De ägnar sig åt att värva blivande shariaextremister. Ju fler beslöjade kvinnor i Sverige desto mer synliga blir Muslimska brödraskapet och desto större tyngd kan de lägga bakom sina pretentioner att vara ”muslimernas” talespersoner och desto fler krav på särbehandling kan de ställa.

Ibn Rushd om MSB-rapporten
Ibn Rushd kritiserar 28 februari 2017 på sin hemsida den av MSB beställda kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani och hänvisar till ovanstående artikel som bevis på att de inte har några kopplingar till Muslimska brödraskapet. Alltså till artikeln på SvD Brännpunkt 2016 som i sin tur hänvisar till en artikel i Aftonbladet 2013 för att bevisa Ibn Rushds och IFiS oskuld, en artikel Mahmoud Aldebe påstår far med osanning, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?”

Norell, Carlbom och Durrani namnger fyra svenska organisationer som ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren: IFiS, SUM, Islamic Relief och Ibn Rushd. De kritiserar att dessa organisationer finansieras med skattemedel.

Det som väckt ett ramaskri om att kunskapsöversikten skulle vara vetenskapligt undermålig är att de tre författarna inte hänvisar till källor när de namnger de fyra organisationerna. Det är uppenbart att författarna, med tanke på den stundtals livliga offentliga diskussion som förts om Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet, invalet av moderaten Abdirizak Waberi i riksdagen 2010, invalet av Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse 2013, utnämningen av Mehmet Kaplan (MP) till statsråd 2014, har tagit för givet att det är allmänt känt att de fyra organisationerna ingår i Muslimska brödraskapets nätverk. Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda exempelvis är inte några anonyma personer som har verkat i det fördolda.

Ibn Rushd använder den sedvanliga taktiken och avfärdar rapporten med att den handlar om konspirationsteorier: ”Undermålig MSB-rapport sprider konspirationsteorier.” Innehållet väcker ”stor bestörtning och förvåning”, skriver de. Kunskapsöversikten handlar om Muslimska brödraskapets aktivister. Ibn Rushd skriver som vanligt muslimer. ”Rapportförfattarna använder sig av islamofobiska och rasistiska konspirationsidéer om att muslimska [min kursiv] organisationer vill infiltrera svenska institutioner för att på sikt bygga ett parallellsamhälle. Dessa påståenden är vanliga i rasistiska miljöer men ges nu för första gången plats hos en svensk myndighet.”

Vidare: ”Ibn Rushd påstås vara styrt av Muslimska brödraskapet, utan att några som helst bevis för detta läggs fram. Det är inte första gången vi hör dessa ogrundade påståenden, men det gör inte saken mindre allvarlig. (Ibn Rushd har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet, vilket vi tydligt talat om upprepade gånger. Bland annat i en artikel på SVD:s Brännpunkt.)”

Det är en liten grupp personer som cirkulerar i ledningarna i Muslimska brödraskapets olika organisationer. Det är ingen slump att just Omar Mustafa och Helena Benaouda Hummasten leder Ibn Rushd 2017 och samtidigt har ledande positioner inom Islamic Relief. Båda två går från den ena organisationen till den andra. Omar Mustafa har bland annat varit SUM:s generalsekreterare och styrelseledamot i FEMYSO, den europeiska paraplyorganisationen för Muslimska brödraskapets ungdomsorganisationer i Europa.

Ibn Rushd skriver vidare att rapporten är författad av forskare men att den saknar all vetenskaplig trovärdighet och att de ”få” källor som anges i många fall är ”långt ifrån opartiska” och har gett uttryck för ”starka islamofoba värderingar”. Ett exempel på en sådan ”islamofob” källa är Quilliam Foundation, grundad 2008 av Hizb ut-Tahrirs forna mästerrekryterare Ed Husain och Maajid Nawaz som nu arbetar med att motverka att ungdomar blir samma fanatiska extremister som de en gång själva var.

Ibn Rushd agerar exakt så som de tre författarna till kunskapsöversikten beskriver som Muslimska brödraskapets standardmetod: ”Den icke-muslimska svenska allmänheten får ofta veta att den är fördomsfull, har felaktig kunskap om islam eller att den är ’islamofobisk’. Däremot är aktivisterna som för fram anklagelserna i regel synnerligen otydliga med exakt vad de menar med att ’islam’ är och vad de vill att ’islam’ ska bidra med i det svenska samhället” (s. 7). I stället för att diskutera sakfrågor ägnar aktivisterna sig åt att ”misstänkliggöra motståndarens psykologiska och moraliska intentioner”, vilket gör det möjligt för dem att ”undvika att ta ansvar för egna tillkortakommanden eller etiskt tvivelaktiga ställningstaganden” (s. 19). Som exempel ger de Omar Mustafas attack mot Dagens Nyheters journalist Lasse Granestrands reportage 25 mars 2011 ”Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet” om IFiS inbjudan av Salah Sultan.

Ibn Rushd avslutar sin kritik av kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige med: ”Det är oerhört oroväckande att en svensk myndighet sätter sitt namn på en rapport av det här slaget, och därigenom legitimerar de grova osanningar och lösryckta påståenden som rapporten innehåller. Är det ok att påstå vad som helst om muslimska [min kursiv] organisationer och hävda att det är sant, helt utan bevisföring? I så fall är det en farlig tid vi lever i. Vi har frågat myndigheten och ansvarigt departement om hur de ställer sig till denna rapport, dess innehåll och dess slutsatser och inväntar svar.”

Ibn Rushd kunde ha frågat MSB och ansvarigt departement, Justitiedepartementet, hur de ställer sig till skrifterna Att förstå Islam och Kvinnan i Islam och införandet av sharia i Sverige.

Helena Hummasten om MSB
Helena Benaouda Hummasten har ägnat tre decennier åt att i Sverige sprida Muslimska brödraskapets totalitära tolkning av islam. Hon skriver ett eget odaterat inlägg om MSB-översikten på Ibn Rushds hemsida, om det hon kallar MSB:s märkliga agerande efter publiceringen, ”När en myndighet sprider lögner om muslimska organisationer”. Benaouda Hummasten är van vid att röra sig i maktens korridorer. Man förstår av inlägget att hon var febrilt aktiv i försöken att stoppa rapporten. Hon begärde ett möte med MSB, hon begärde svar på frågor, hon kontaktade ansvarigt departement, det vill säga Justitiedepartementet. Hon får inget gehör för sina krav. Hon skriver: ”Under de här veckorna pratar jag med många personer på olika myndigheter och organisationer som uttrycker bestörtning över rapporten i varierande grad. Ingen jag pratar med försvarar rapporten. Men ingen myndighetsperson är villig att agera, vare sig offentligt eller direkt till MSB. Kanske upplever de att det är svårt för en myndighet att kritisera en annan myndighet. I våra kontakter med departementet får vi höra att det skulle vara ’ministerstyre’ att kritisera MSB för rapporten, eller be MSB ta bort den från webbplatsen.” Även Forum – idéburna organisationer kräver att MSB avlägsnar rapporten, som ju är offentlig handling.

Anna Ardin och Göran Pettersson, Forum
Helena Hummasten är chef för nationella programmet hos Islamic Relief där Omar Mustafa är vice ordförande. Både Ibn Rushd och Islamic Relief ingår i Forum – idéburna organisationer med social inriktning.

Anna Ardin, förbundsstyrelseledamot i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, är projektledare inom Forum och skriver debattartiklar tillsammans med Omar Mustafa om att de är bäst på att motverka extremism. I SR P1 Morgon 16 april 2013 avfärdar Anna Ardin reportern Evin Rubars omfattande kunskap om Muslimska brödraskapets totalitära ideologi med att det är konspirationsteorier.

Anna Ardin, liksom Forums generalsekreterare Göran Pettersson, går till storms mot myndigheter som intar en kritisk hållning till Muslimska brödraskapet. De krävde till exempel ett möte med MUCF för att denna myndighet inte beviljade Muslimska brödraskapets ungdomsförbund SUM organisationsbidrag för 2017. Forum har också varit en hätsk kritiker av MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Anna Ardin avfärdar studien på sin blogg 5, 13 och 23 mars 2017 med kommentarer som att MSB har gett uppdraget till två personer, Aje Carlbom och Magnus Norell, som MSB sägs veta hatar de namngivna organisationerna som ingår i Brödraskapets svenska nätverk. Studien är ”ett hopkok av vaga indicier och rena lögner”, MSB har beställt ”falska bevis”, studien är ”undermålig, usel, tendentiös och farlig”, ”en högerextrem studie”, ”en ideologisk skrift”.

Det är obegripligt hur ett första försök till en kunskapsöversikt över ett område som inte är utforskat i Sverige väcker så starka reaktioner. Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget. Men det är inte hotet mot demokratin som upprör Anna Ardin och Göran Pettersson utan en förstudie om hur en av rörelserna som utgör detta hot bedriver påverkansarbete i Sverige. Två organisationer som ingår i denna rörelse är medlemmar i Forum, Ibn Rushd och Islamic Relief. Och det är dessa två organisationer Anna Ardin och Göran Pettersson väljer att försvara, inte den svenska demokratin.

Muslimska brödraskapet är föremål för forskning internationellt. I Sverige har religionsvetarna gjort det tabubelagt att forska om politisk islam, det som också kallas islamism och det jag kallar den shariapolitiska extremhögern alternativt islamofascism. Därför saknas kunskap, både hos politiker, allmänhet, myndigheter och inte minst hos SVT. MSB ansåg att de ville öka kunskapen om islamistiska organisationers påverkansarbete i Sverige och beställde en studie om kunskapsläget. MSB gjorde det enda riktiga. De vände sig till forskare utanför gruppen som gjort det till tabu att forska om hur politisk islam påverkar demokratin och den sociala sammanhållningen i Sverige.

Anna Ardin skriver på sin blogg 5 mars 2017 ”Rapporten måste plockas bort och MSB be om ursäkt för själva beställningen OCH bristen på kvalitetskontroll. Om inte kan Justitiedepartementet knappast ha fog för förtroendet för ledningen hos MSB.”

Det finns anledning att ifrågasätta förtroendet för Anna Ardin. Att Muslimska brödraskapet har erövrat Socialdemokraternas Tro och Solidaritet framkom tydligt i samband med sidoorganisationens okritiska agerande för Omar Mustafas inval i partistyrelsen. Redan när Tro och Solidaritet, som då hette Broderskapsrörelsen, år 1994 inledde samarbetet med SMR, vilket redovisas i Rapport 4/99, och då rörelsen år 2010 valde att ge ut bilagan Islam & politik till tidningen Broderskap kunde man se erövringen. Religioner har över huvud taget inte i den svenska politiken att göra. Anna Ardin medverkade i tidningen.

Anna Ardin kräver att en myndighet ska göra sig av med en offentlig handling vars innehåll inte passar henne. Alla myndigheter och organisationer som beviljar bidrag till verksamheter Anna Ardin är involverad i bör omgående dra in dessa bidrag. Hon tar inte sitt samhällsansvar.

Även Forums generalsekreterare Göran Pettersson kräver att en offentlig handling ska återkallas och att myndigheten som beställt den offentligt ska ta avstånd från den därför att den, enligt honom, riskerar att underminera föreningsfriheten och därmed också demokratin. Han skriver 3 mars 2017 ”Forum kräver: ’MSB – dra tillbaka rapport som riskerar underminera föreningsfriheten’”. Vidare: ”Huvudtesen är att ett antal organisationer i det svenska civilsamhället är representanter för det Muslimska brödraskapet (MB) och att dessa verkar för att bygga upp en parallell samhällsstruktur som konkurrerar med det etablerade demokratiska samhället. Enligt författarna utgör utpekade organisationer och personer på så sätt ett hot mot landets sociala sammanhållning.”

Om Göran Pettersson, efter över ett decenniums hård kritik av Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, av parallellsamhällen som växer fram och shariapoliser som trakasserar kvinnor i vissa bostadskvarter, är så okunnig som han låter påskina bör han med omedelbar verkan entledigas från befattningen som Forums generalsekreterare.

Göran Petterssons främsta kritik går ut på att MSB-rapporten är vetenskapligt okvalificerad.

Rapporten är en kunskapsöversikt över ett sorgligt eftersatt forskningsområde i Sverige, ändå skriver Göran Pettersson att den ”kännetecknas av en mycket stor brist på empiri”. Det är just empirin som saknas, eftersom islamforskarna har gjort det till tabu att forska om islamismen i Sverige. Vidare: ”Särskilt tydligt är detta när det gäller Muslimska brödraskapets etablering och organisering i Sverige”.

Göran Pettersson kan gå direkt till källan för att få kunskap om Brödraskapets etablering och organisering i Sverige, Helena Benaouda Hummasten, och be henne förklara. Fortsätter hon att förneka samröret kan han alltid läsa professor Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska från år 2000. Den kom ut innan den stora förnekelsen satte in efter terrorattentatet 11 september 2001.

Göran Pettersson skriver det mycket märkliga: ”Som civilsamhällesorganisation med ett aktivt arbete för att samordna och driva projekt för tillit och demokrati, mot våldsbejakande extremism, vill vi också peka på den stora faran i att den här typen av polariserande ansatser riskerar att förstärka just de problem man säger sig vilja lösa.” Med andra ord: man ska inte forska om nynazister och vit makt-anhängare eftersom det är polariserande.

Göran Pettersson använder uttryck som ”det konspiratoriska anslaget”. Han vill veta hur urvalet av de tre forskarna har gått till. ”Samtliga författare är exempelvis sedan tidigare profilerade debattörer och kritiker av islam.” Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani kritiserar inte islam. De kritiserar en politisk tolkning av islam. Det är två helt olika saker. Det bör Göran Pettersson ha kunskap om ifall han värnar om den svenska demokratin.

Göran Petterssons skrivelse, där han kräver att MSB avlägsnar en offentlig handling och offentligt tar avstånd från den, är inget självständigt verk. Skrivelsen är ett hopkok av andras kritik. En generalsekreterare för en paraplyorganisation för socialt inriktade idéburna organisationer som får offentliga bidrag för projekt för tillit och demokrati bör gå till förstahandskällorna och inte förlita sig på vad andra skriver. Två texter av Muslimska brödraskapet finns på svenska. Att förstå Islam och Kvinnan i Islam. Göran Pettersson bör studera dessa texter och fundera över på vad sätt de skapar tillit till demokratin och främjar den sociala sammanhållningen i Sverige. Sedan kan han gå vidare till ursprungskällorna författade av Banna, Qutb, Mawdudi och Qaradawi och fråga sig varför Helena Benaouda Hummasten har introducerat dessa ideologer för svenskarna och vad hennes två organisationer gör i Forum. Och också fundera över huruvida Helena Benaouda Hummasten och Omar Mustafa har erövrat Forum.

Fortsättning följer i Del 2 om islamforskarna.

17 juni 2017

Mona Lagerström fil dr

 

Med anledning av Helena Gisséns uppmärksammade reportage i TV4 Kalla fakta 4 april 2017 om Al-Azharskolans (Muslimska brödraskapets) könssegregerade skolbuss och trakasserade kvinnor som på grund av omgivningens krav på anpassning till informella regler om kvinnligt och manligt beteende tvingas flytta från förorter de trivs i.

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam och inte om fromhetsislam. Distinktionen är viktig. Med politisk islam avser jag islamisterna, här Muslimska brödraskapets aktivister, som vill pådyvla invånarna, politikerna och myndigheterna i landet de verkar i sin totalitära tolkning av islam i stället för att låta religionen vara en privatsak mellan den troende och Allah.

Stefan Löfven: Ta debatten om Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet. Ta debatten om förra förbundsstyrelseordföranden Peter Weiderud, nuvarande ordförande Ulf Bjereld och förbundsstyrelseledamot Anna Ardin och deras samarbete med Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS)! Det är en samhällsomstörtande rörelse med en separatistisk agenda. IFiS representerar bara sig själva, inte landets islambekännare. Weiderud, Bjereld och Ardin är schackpjäser i händerna på väl tränade aktivister, inte minst Omar Mustafa, förbundsrektor studieförbundet Ibn Rushd, och Helena Hummasten, tidigare Benaouda, förbundsordförande Ibn Rushd. De två cirkulerar i styrelserna i Muslimska brödraskapets olika organisationer och de är mycket drivande.

Anna Ardin är projektledare Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Ibn Rushd ingår i Forum. Tillsammans med Omar Mustafa och ledaren för den numera skandalomsusade föreningen Spiritus Mundi hävdade Anna Ardin att det är de som bör få pengarna för att motverka islamofobi och den högerextrema ideologin (i singularis).

Omar Mustafa har ett enda svar på kritik mot honom och anklagelserna om att han verkar inom Muslimska brödraskapet: ”islamofobiska konspirationsteorier”.

Det räcker inte med att bli upprörd över att flickor får sitta längst bak i en skolbuss och pojkar längst fram eller att en miljöpartist som kandiderar till partiledningen inte vill ta en kvinnlig journalist i hand med motiveringen att det strider mot hans religion. Det räcker inte med att säga att detta är inte Sverige. Det är Sverige. Och det har varit Sverige i decennier. Och det blir bara värre, mycket tack vare skattefinansierade religiösa friskolor, de generösa offentliga bidragen till trossamfund och föreningar som värnar om sin religiösa eller kulturella särart samt att religion ingår i Diskrimineringsombudsmannens tillsynsområde. Och tack vare Tro och Solidaritet som sätter skyddet av religioner före Sverige.

Den amerikanska journalisten Robert Dreyfuss väldokumenterade bok Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam (2005) om USA:s monumentala underskattning av kraften i politisk islam, där Muslimska brödraskapet intar en huvudroll, borde få vem som helst att ligga sömnlös om nätterna. Peter Weideruds, Ulf Bjerelds och Anna Ardins samarbete med Muslimska brödraskapet och vulgära smutskampanjer mot denna demokratifientliga rörelses kritiker (bland andra Nalin Pekgul och Carina Hägg) och resultatet vi ser i dag, med Al-Azharskolans könsapartheidbuss, en verksamhet som pågått i över femton år! och kvinnor som på grund av den sociala kontrollen tvingas flytta från vissa förorter som färskt exempel, borde få alla ombudsmännen på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i helgen att ligga sömnlösa om nätterna.

Gör det till hatbrott och hets mot folkgrupp att kalla flickor och kvinnor för hora!
En snabb åtgärd som omedelbart borde få effekt är att flickor och kvinnor som kallas hora ska kunna göra en polisanmälan. Gör en lagändring, översätt lagen till alla språk som existerar i Sverige och gör en massutskickning till alla hushåll. Låt Migrationsverket lägga ut lagen på sin hemsida. Låt alla myndigheter lägga ut lagen på sin hemsida.

Ända fram till p-pillren på 1960-talet och den fria aborten i mitten av 1970-talet fick flickor och kvinnor i Sverige sin sociala status utifrån sina sexuella aktiviteter, ett arv från den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt) i Mesopotamien (Irak). När vi äntligen hade gjort oss av med denna diskriminering återupplivas den av invandrare som tar med sig sina ultrareaktionära kulturella seder och bruk och uppträder som veritabla kolonialherrar i vissa bostadsområden och kräver att kvinnor ska anpassa sig. Det är inte kvinnorna som ska tvingas flytta.

Ytterligare en uppmaning bör skickas ut till alla hushåll: Om inte Sveriges lagar och förordningar passar står det var en och fritt att lämna landet. Sverige ska inte anpassa sig till mångtusenåriga diskriminerande seder.

Göteborgs-Posten gjorde för över tio år sedan ett reportage om hur religiösa poliser i stadsdelen Hjällbo lägger sig i invånarnas klädsel, förbjuder dem att lyssna på musik och dansa i ett land där religionsfriheten är lagstadgad. En social kontroll som är fullkomligt oacceptabel men som tillåts fortgå år efter år efter år.

För ännu längre sedan, den 6 maj 1998, sände SVT Striptease Marianne Spanners reportage om Fadime Sahindal och den sociala kontroll hon utsattes för under hela uppväxten och där Fadime berättar att hennes familj vill mörda henne för att hon vägrar gifta sig med en av klanen utvald kusin, för att hon själv vill välja livspartner, för att hon vill studera. Hon bor och studerar långt uppe i norr, familjen bor i Uppsala. Fadime hade polisanmält sin far och sin bror för olaga hot. Reportaget visar bilder från rättegången i Uppsala, hur Fadimes bror under lunchen mitt framför kameran hotar att döda henne. Fadime ger en kristallklar beskrivning av vad det innebär att vara kvinna i en klan, hur livet är utstakat ända från födseln, hur modern tar parti mot sin egen dotter, att straffet för den som väljer att själv forma sitt liv är misshandel, att kallas hora, utstötning ur klanen och i värsta fall döden. Reportaget visar också svenska myndigheters och rättsväsendets handfallenhet inför den extrema sociala kontroll Fadime beskriver att vissa invandrarflickor lever under. Det är snart tjugo år sedan det reportaget sändes.

Marianne Spanners reportage borde sändas i SVT varje år på Fadimedagen 21 januari som en påminnelse om det pågående sveket mot alla livegna flickor och kvinnor i Sverige som lever i klanmiljöer och bostadskvarter med en extrem social kontroll. Och som en påminnelse om vilka värderingar skattemedel går till att bekräfta och cementera. Efter reportaget sändes ett studiosamtal där Kurdiska riksförbundets ordförande Keya Izol säger att Fadime blir mer och mer brutal! ”Flickan blir mer och mer brutal i sin attityd på grund av att hon är ensam.” Han säger också: ”Fadime är ung och förstår inte, men har blivit hård i attityden. När hon i programmet hörde hotet [på telefon] och hur det utvecklades så blev hon hårdare i attityden. Samtidigt tror jag att hon längtar efter sin familj. Dödsfienden är hennes bror, men samtidigt är hon inte emot sin bror. Det är en känd bild, det vi såg. Innerst inne handlar det om andra saker, men de visar det på det viset.”

Alla offentliga bidrag till Kurdiska riksförbundet borde ha upphört med omedelbar verkan och för all framtid efter de orden.

Det fanns ingen religion inblandad i Fadimes öde, men det fanns hedersmotiv. Efter mordet på Fadime sa Keya Izol till TT/Expressen 23 januari 2002 att ordet hedersmord inte används bland kurder. ”Själva hedersbegreppet finns men ingen säger hedersmord. Man kan inte försvara ett mord på det sättet.”

En viktig komponent i arbetet mot hedersrelaterat förtryck är det Per Brinkemo ständigt efterlyser, massiv forskning om klaner som har invandrat till Sverige, forskning om klannormer, om makthierarkierna inom klanerna, om livegenskapen, den sociala kontrollen, om krocken med välfärdsstaten som bygger på att medborgarna är samhällsmedborgare och inte klanmedlemmar, på tillit till samhällsinstitutionerna.

Det är makthierarkierna i utsatta bostadsområden som ska kartläggas. Utan kunskap om hur makthierarkierna ser ut, inklusive religiösa makthierarkier, och hur de finansieras hjälper inga åtgärder för att underlätta för kvinnor att ta plats i offentliga utrymmen.

Politiker och samhällsinstitutionerna har svikit en av de allra svagaste grupperna i samhället, de livegna. En som inte svek var Nyamko Sabuni (L) när hon var integrationsminister 2006 till 2010 och jämställdhetsminister fram till 2013. Hennes skrift Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige (2006) borde tryckas i massupplagor med den enda ändringen att mödomshinnan inte existerar (s. 36) och en uppdatering av lagstiftningen.

Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) svek de livegna när han vek sig för Muslimska brödraskapets påtryckningar och bytte ut Nyamko Sabuni mot Erik Ullenhag som gav Muslimska brödraskapets aktivister legitimitet genom att bjuda in dem till dialogsamtal. Partiledare Jan Björklund måste ha varit med på bytet av integrationsminister.

Ett kapitel i Nyamko Sabunis skrift heter ”I skolans våld” som syftar på religiösa friskolor, en talande titel nu när Al-Azharskolan blivit aktuell igen.

Att vi inte har kommit längre i Sverige i arbetet mot hedersrelaterat tvång beror bland annat på den farliga symbiosen mellan Muslimska brödraskapets aktivister och postkolonialisterna som hävdar att det är kulturrasism att forska om skillnaden mellan klaners normer och svenska normer och lagar. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg är de mest tongivande postkolonialisterna de sydamerikanska professorerna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och akademikern Edda Manga. Deportera dem. Släng ut dem. De bedriver ett inbördeskrig mot den vita huden och de demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Det är de som får forskningsanslagen. Nu senast har Ulf Bjereld, ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, sett till att miljonerna går till dem.

Postkolonialisterna för krig mot den vita hudens hegemoni, kallar sig antirasister och har bildat Antirasistiska Akademin. Denna Akademi ingick i frilansjournalisten Sofie Löwenmarks uppmärksammade serie granskningar av organisationer som fått bidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och som publicerades på tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan. Antirasistiska Akademin fick 728 000 kronor.

I december 2016 beviljade inte MUCF Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag för år 2017, bland annat med motiveringen att SUM har ”kopplingar till andra organisationer som kan betraktas som icke förenliga med demokratins idéer, exempelvis till Muslimska brödraskapet”. Antirasistiska Akademin kritiserade beslutet och kallade det godtyckligt och islamofobiskt.

Redan år 2008 kritiserade frilansjournalisten Joakim Nilsson i Expressen Antirasistiska Akademin för deras råa ton, bland annat att de använder ord som ”husneger” och skriver att medlemmarna ingår i kretsen kring Masoud Kamali.

År 2004 publicerade docenten i rättssociologi Astrid Schlytter boken Rätten att själv få välja. Arrangerade äktenskap, kön och socialt arbete. Samma år publicerade Expo tillsammans med Kurdo Baksis Svartvitt förlag antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism, med slutsatsen att debatten efter mordet på Fadime var rasistisk. Masoud Kamali bidrar med en artikel. Postkolonialisten Diana Mulinari bidrar också med en artikel. Astrid Schlytter utgår från de livegna flickornas perspektiv och den svenska lagstiftningen. Diana Mulinari utgår från hatet mot den vita huden och hatet mot det kapitalistiska Sverige. Det är Diana Mulinari som får forskningsanslag från Vetenskapsrådet.

En annan som Ulf Bjereld gav miljoner till är Mattias Gardell, som inkarnerar symbiosen mellan Muslimska brödraskapet och postkolonialisterna.

Ingen demokratiskt sinnad person verkar ha några problem med att inse faran med politiker som i ord och handling demonstrerar sina totalitära maktambitioner. Dagens namn som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan är välkända, lika välkända är gårdagens namn som Lenin, Stalin, Mussolini och Hitler. Men när det inte finns en enskild person att fästa blicken på och när en totalitär rörelse präglas av hemlighetsmakeri utmålas kritikerna som odemokratiska.

Det är vad som sker och har skett de senaste två decennierna i Sverige, trots att åtskilliga utländska forskare har lyft fram att Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) var influerad av Europas totalitära ideologier, fascismen, kommunismen och nazismen.

Nynazister och andra traditionella högerextremister tillåts inte bedriva friskolor. Det ska inte heller Muslimska brödraskapets aktivister få lov att göra. Al-Azharskolan ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren via intresseorganisationen Sveriges islamiska skolor (SIS).

Muslimska brödraskapets aktivister är hårdföra politiker så långt ut på högerkanten man kan komma och ska behandlas som högerextrema politiker, inte som fromma. De är shariaextremister, de tillhör den shariapolitiska extremhögern. De har ett politiskt mål – återupprättandet av kalifatet styrt av deras tolkning av sharia. För att nå det globala målet, kalifatet, måste de först erövra territorier i länderna de verkar i, och denna territoriella erövring (exempelvis friskolor) åstadkommer de genom att poängtera nyckelordet integration. Integration, som så många andra ord Muslimska brödraskapet slänger sig med, betyder en sak för Muslimska brödraskapet och en helt annan sak i den svenska debatten, mer om detta strax.

Muslimska brödraskapets motto är: Islam är lösningen. Ideologerna och aktivisterna hävdar att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan. Samtidigt använder sig aktivisterna i Sverige av det svenska sekulära rättssystemet när de överklagar kommuners avslag på deras ansökan om att få etablera fler friskolor, nu senast i Göteborg, Borås (klicka sidorna 48 och 60 för namnteckningar) och Tranås. Nyckelnamn i den politiska friskoleverksamheten är Chakib Benmakhlouf, Abdirizak Waberi, Khemais Bassoumi, Bashir Aman Ali.

Jag återkommer till Bashir Aman Ali och hans auktoritetstro och det olämpliga i att en person med en så stark, för att inte säga blind, auktoritetstro (blind tro på Allah) över huvud taget får ansvara för en skolverksamhet. Bashir Aman Ali är styrelseordförande i Al-Azhar Stiftelsen vars ändamål är ”att främja, bevara, skydda och förstärka muslimska barn i identiteten, att bevara det arabiska språket, som det främsta medlet att vårda och upprätthålla muslimernas religiösa, kulturella och sociala enhet”. Alla som bekänner sig till islam talar inte arabiska. Långt ifrån alla ställer upp på politisk islam. Al-Azhar Stiftelsen framställer den mångfacetterade skaran med rötter i länder dominerade av islam som en homogen enhet. Det är grundfalskt. Vidare: ”Stiftelsens verksamhet skall bedrivas på det sätt som [är] förenligt med den heliga Koranen och de lagar som tillämpas i Sverige.” Av den könssegregerade skolbussen att döma väger Muslimska brödraskapets tolkning av islam tyngre än svensk lag om likabehandling.

Bashir Aman Ali har arbetat upp Al-Azharskolan i Vällingby som 2015 firade tjugoårsjubileum och som förra året uppmärksammades för att skilja på flickor och pojkar under idrottslektionerna och, vilket Helena Gissén avslöjar i TV4 Kalla fakta 4 april, låter flickor gå på skolbussen baktill och pojkarna framtill.

Skolledningen hävdade i en snabbinkallad presskonferens att det var fritidsledare som gjort uppdelningen för att pojkarna var stökiga och att de inte hade någon kännedom om den. I TV-inslaget såg man också hur flickor under bönen satt i ett rum och pojkar i ett annat. En tidigare anställd förskolechef, Maryam Barkadehi, säger i ett uppföljande nyhetsinslag i TV4 den 5 april att hon slog larm till Skolmyndigheterna om den könssegregerade skolbussen redan för femton år sedan, men att inget hände. En annan person, Amela de la Cruz, säger att hon på ett Kista-Rinkebys stadsdelsnämnds möte slog larm för två år sedan.

Ett skäl till att inget hände för femton eller två år sedan är med största sannolikhet islamforskarnas vägran att kritisera utbredningen av politisk islam i Sverige och konsekvenserna för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i vissa bostadsmiljöer. Kunskapen hos politiker och myndigheter om politisk islam är låg därför att islamforskarna har svikit. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjorde en heroisk insats när de i ett försök att råda bot på kunskapsbristen hösten 2016 anlitade forskare som förhåller sig självständigt till det rådande tabut inom universitetsvärlden, med påföljd att myndigheten utsattes för en storm av kritik inte bara av islamforskarna utan också av Tro och Solidaritets Anna Ardin här och här och här, som går i Omar Mustafas koppel och uppträder som hans buktalardocka. Det är otroligt mycket pengar som står på spel för Ibn Rushd. Omar Mustafa och Helena Hummasten är sedan många år att betrakta som statsanställda. Men skattepengar ska inte gå till demokratifientlig verksamhet. Det borde Socialdemokraternas kongress i helgen upplysa Anna Ardin om.

MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani
Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat islamforskarnas samlade angrepp på studien och att islamforskningen i Sverige är i kris, att den är uppdelad i två skolor, en som sätter Sverige främst och en som sätter religionen främst. De 23 undertecknarna av uppropet mot MSB-studien anför bland annat att påståendena om Muslimska brödraskapets verksamhet och namngivna organisationer och personer saknar källhänvisning, att det inte anförs något empiriskt stöd. ”Detta blir till en allvarlig anklagelse, då Muslimska brödraskapet samtidigt framställs som en i grunden anti-demokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation. Namngivna personer och organisationer i Sverige blir därmed misstänkliggjorda, utan konkreta belägg, även i de fall de personerna eller organisationerna offentligt förnekat några som helst kopplingar till Muslimska brödraskapet.”

Muslimska brödraskapet är en antidemokratisk och samhällsomstörtande rörelse. I Sverige har de än så länge inte visat några tecken på att vara våldsbejakande, men det finns gott om bevis på att de är kvinnofientliga, homofientliga och judefientliga (se tidigare blogginlägg).

Jag återkommer till ett tungt vägande empiriskt stöd av en av uppropets undertecknare, professorn i islamologi Jonas Otterbecks doktorsavhandling från år 2000. Där namnger han både personer och organisationer och lämnar information om att de står Muslimska brödraskapet ideologiskt nära. Att den ideologin inte har några likheter med demokrati diskuterar han däremot inte i avhandlingen.

Först redovisar jag vad en av de namngivna personerna i Jonas Otterbecks avhandling, Mahmoud Aldebe, själv säger om Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Enligt egen utsago grundade han Muslimska brödraskapets svenska gren och skrev dess stadgar och var i 25 år Brödraskapets ledande talesperson i Sverige.

Antingen ljuger han eller de 23 undertecknarna av uppropet.

Mahmoud Aldebe skriver i en replik på Aftonbladet Debatt 1 maj 2013, ”Varför förnekar ni [Islamiska förbundet] samröret med Muslimska brödraskapet?”, att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var allmänt känd före 11 september 2001 men att man sedan bestämde sig för att ligga lågt med denna koppling. Han skriver: ”Alla som har förtroendeuppdrag i förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet.” Inlägget är en kritik av påståendet i debattartikeln ”Vi har inget att dölja kring vår värdegrund”, skriven av Mohammed Amin Kharraki, talesperson för IFiS, tidigare i många år ordförande i Sveriges unga muslimer (SUM).

Samma år, 2013, skriver Mahmoud Aldebe ett mejl till Torbjörn Jerlerup som publiceras på Jerlerups blogg, scrolla ner till ”PS Aldebes brev i samband med Omar Mustafa affären i våras”. I brevet skriver Mahmoud Aldebe att Chakib Benmakhlouf (som driver friskoleverksamheter) var medgrundare av IFiS, att Khemais Bassoumi (som driver friskoleverksamheter), Mahmoud Khalfi, imam och VD för stora moskén på Söder i Stockholm (tidigare ledamot i Al-Azharskolans råd), Mustafa Kharraki (far), Mohammed Amin Kharraki (son) och Omar Mustafa har höga grader inom det svenska Muslimska brödraskapet. Även Abdirizak Waberi är medlem i Muslimska broderskapsrörelsen, skriver han. ”Var och en av dem härskar över en eller flera islamiska organisationer i Sverige.”

De organisationer Mahmoud Aldebe namnger är: Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Islamic Relief (båda styrda av Mustafa Kharraki), Sveriges muslimska råd (SMR), Islamiska skolan i Stockholm (Khemais Bassoumi) och Göteborg (Abdirizak Waberi), Stockholms stora moské (Mahmoud Khalfi VD), Sveriges unga muslimer (SUM).

Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien
Tillit. Tillit till samhällsinstitutionerna utgör grundbulten för välfärdsstaten. Läs islamologiprofessorn Jonas Otterbecks doktorsavhandling, ”diskursanalysen”, det vill säga analysen av texter, Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering (2000). Man kan säga att Otterbeck med sin avhandling legitimerar Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, framför allt aktivisterna Mahmoud Aldebes och Helena Benaoudas politiska informationsspridning, eftersom han enbart refererar och inte ifrågasätter den följdverkan deras kontakter med politiker, skolor, myndigheter i syfte att sprida sin tolkning av islam som den ”sanna” islam får för Sverige. Otterbeck har med sin refererande avhandling bidragit till att Muslimska brödraskapet ända sedan år 2000 har kunnat växa sig starka och skaffat sig i princip en monopolställning som talespersoner för invånare med rötter i länder där islam är den dominerande religionen.

Lyssna på Jonas Otterbecks avfärdande kommentar om MSB-studien i SR P1 Människor och tro 23 mars 2017, ”Diskussionen om Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige fortsätter”, programledare Fredrik Wadström, där Mahmoud Khalfi och Omar Mustafa intervjuas, två av dem som enligt Mahmoud Aldebe har höga grader inom Muslimska brödraskapet i Sverige.

Lyssna på hur Otterbeck i radiointervjun framhäver sig själv och sin egen avhandling, hur han talar om åsiktsregistrering, hur han inte vill kalla Muslimska brödraskapet för extremister, hur han anser att Muslimska brödraskapet i Sverige är en fråga för journalister, inte religionsvetare, hur han förringar, för att inte säga osynliggör, det hot separatistiska Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS, utgör för ”ett Sverige som håller ihop”.

En myndighet, MUCF, lyfter fram att Muslimska brödraskapet inte är en demokratisk rörelse. Detta alarmerande faktum berör inte Jonas Otterbeck i intervjun. Radiointervjun, som bara varar i cirka fem minuter, inleder han med att positionera sig i förhållande till en av MSB-studiens medförfattare, socialantropolog Aje Carlbom. Har man lite kunskap om den akademiska världens revirstrider är det lätt att tolka positioneringen som att Aje Carlbom inte är en ”riktig” religionsvetare och därför inte rätt person att för en myndighets räkning skriva om religioner. Till skillnad från Otterbecks avhandling, som handlar om en analys av olika skrifter, är Aje Carlboms avhandling The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003) baserad på fältstudier och handlar om människor. Aje Carlbom jämför hur forskare i Sverige skriver om islam och islams trosfränder med de empiriska data han samlat in under de år då han var bosatt i stadsdelen Rosengård i Malmö.

Jonas Otterbeck säger i intervjun att MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige framför allt pekar mot framtida forskningsområden och bara avser att vara en kartläggning av vad som redan ska vara känt, med en gliring att den inte är särskilt grundlig. Han säger att hela frågan om hur pass viktig och inflytelserik olika former av politisk islam är har diskuterats sedan lång tid tillbaka. ”Låt oss titta i en av de här forskarnas avhandling, Aje Carlbom.” Därefter rabblar Otterbeck upp att Carlbom refererar till två av Otterbecks böcker och två av forskaren Anne Sofie Roalds böcker från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet och liknande. ”Den diskussionen om de här bitarna är upp emot 20 år gammal. Rapporten i sig för inte det vidare”, säger han.

Men nu nämner inte Otterbeck i sin doktorsavhandling politisk islam, eller faran med parallellsamhällen och segregation, om målet är integration och ett samhälle som håller ihop där lagen gäller lika för alla och där alla ges samma möjligheter att fritt forma sitt liv och välja livspartner. Otterbeck skriver genomgående ”den islamiska diskursen”, ”den islamiska rörelsen”, vilket inte låter särskilt alarmerande.

Fredrik Wadström frågar vad det kan innebära att inspireras av Muslimska brödraskapet och det är just inspireras Otterbeck tar fasta på, vilket är behändigt. Då slipper han tala om Muslimska brödraskapets påverkansarbete och vad det innebär för integrationen och ett samhälle som håller ihop. Otterbeck säger att just influenser är vad forskningen tagit fast på, att religionsvetare ”inte specifikt håller på med åsiktsregistrering, vilket vi inte heller får lov att göra utifrån etiska principer. Men däremot kan vi ju titta på till exempel hur man sprider olika former av skrifter. I min avhandling som heter Islam på svenska och kom år 2000 så går jag igenom alla saker som muslimska aktörer har spridit på svenska och på andra språk egentligen under hela 1900-talet fram till 1998. Under 1980-talet och 1990-talet är det tydliga influenser från det jag kallar den islamiska rörelsen, enkelt uttryckt Saudipengar som sponsrat pakistanska Jamaat-e-Islami, det vill säga Islamiska samlingspartiet, och Muslimska brödraskapets teologer och deras grundläggande skrifter och en del saudiskt har varit tillgängliga i Sverige sedan åtminstone 80-talet. Det här har inspirerat många.”

Men ifrågasätts inte av Otterbeck varken i doktorsavhandlingen eller i radiointervjun. Han betonar i intervjun att man inte får glömma sammanhanget som till exempel Muslimska brödraskapet finns i, att de oftast är en oppositionell röst mot starkt repressiva stater.

Muslimska brödraskapet i Egypten hade, efter diktatorn Hosni Mubaraks fall, möjlighet att stärka demokratin i landet men ägnade sig i regeringsställning åt att försöka införa Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi, inte demokratiska reformer.

Som en ”mild” röst i ”den islamiska rörelsen” nämner Otterbeck Hassan al-Hudaybi (d. 1973), Muslimska brödraskapets andra ledare efter Bannas död (1949). Muslimska brödraskapet deltog i militärkuppen 1952 och ville vara med och dela på makten. Gamal Abdel Nasser (d. 1970) berättar under ett inspelat stormöte att det första Hudaybi krävde av Nasser, som ville införa ett socialistiskt styre, var att alla Egyptens kvinnor skulle vara beslöjade. Publiken som lyssnar på Nasser visste inte ens vad hijab betydde men förstod när han sa sjal och började gapskratta och ropa att Hudaybi själv kunde bära en.

För femtio år sedan var kvinnor i Egypten inte beslöjade. Att de flesta i dag är beslöjade är Muslimska brödraskapets verk.

Otterbeck får frågan vad det är för problem Muslimska brödraskapet står för. ”Problemet är ju att vi inte egentligen vet vilket Muslimska brödraskap vi pratar om i den här diskussionen. Vi kan se att de ideologiska skrifterna finns där”, säger Otterbeck, och räknar upp författare och betonar att man måste se saker och ting i sitt sammanhang, att det finns många olika falanger inom Muslimska brödraskapet, att det är svårt att säga vad som är Muslimska brödraskapet, och knyter an till intervjuerna med Mahmoud Khalfi och Omar Mustafa och säger att de framhåller att ”vi gör så här, vi jobbar för integration men vi gör det i en kontext”. Otterbeck säger att vad man då forskningsmässigt kan göra är att kartlägga nätverk, utsagor med mera men att frågan är mer ett journalistiskt uppdrag än religionsvetenskapligt.

Muslimska brödraskapets avsikt med integration
Just ordet integration är ett kodord inom Muslimska brödraskapet i väst, men det låtsas inte Otterbeck om. Inte heller låtsas han om att MSB-studien handlar specifikt om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige och att sedan han publicerade sin doktorsavhandling åtskilliga avhoppare från Muslimska brödraskapet och ideologiskt närstående grupper har skrivit böcker om sitt medlemskap i islamistiska rörelser, att utländska forskare har skrivit böcker, att utländska journalister har skrivit böcker, att forskare och journalister har grävt i arkiv, intervjuat medlemmar i Muslimska brödraskapet, forna CIA-agenter, ambassadörer, ambassadfolk med mera. Att det kort sagt finns mängder med litteratur om Muslimska brödraskapets verksamhet i väst, litteratur som varnar för Brödraskapets demokratifientliga verksamhet.

En av medförfattarna till MSB-studien, Pierre Durrani, har varit medlem i Muslimska brödraskapet. Otterbeck känner till Durrani eftersom han medverkade med några dikter i Salaam och citeras av Otterbeck i avhandlingen. I mars 2017 länkade Pierre Durrani på Twitter till en intervju i den italienska tidningen La Nuova Bussola Quotidiana 8 februari 2016 med den före detta medlemmen i Muslimska brödraskapet Mohammed Louizi, ”Muslim Brotherhood’s silent conquest of Europe”. Mohammed Louizi är född i Marocko, bosatt i Frankrike. Han var medlem i Brödraskapet både i Marocko och Frankrike. Han har skrivit en bok om varför han lämnade Brödraskapet och gick tillbaka till en opolitisk islam, Pourquoi j’ai quitté les Frères Musulmans. Retour éclairé vers un islam apolitique (2016). Boken är en uppgörelse med Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och globala ambitioner att återupprätta kalifatet och införa sharia. Det globala projektet kallas tamkin (put into action), att man i väst sedan 1980-talet arbetat för att erövra olika privata ”territorier” i syfte att förmedla sin version av islam, kallad tawtin (”become citizens, integrate”), vilket innebär att bli medborgare i landet man är bosatt i, bygga moskéer, köpa egendomar, driva olika affärsverksamheter, starta friskolor. Denna territoriella erövring är etapper på vägen mot det globala målet. Utan territoriella erövringar kan det globala målet inte uppnås. Utan tawtin ingen tamkin.

Detta förväntar man sig att en professor i islamologi som under en fem minuter lång radiointervju framhåller sig själv och sin egen forskning har kunskap om och delger Sveriges befolkning och ringer i varningsklockor.

I samband med en rättegång 2007 i Texas i USA mot välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation, som stod åtalad för att ha samlat in pengar till terroriststämplade Hamas, offentliggjordes tusentals av Muslimska brödraskapets interna dokument, bland annat avslöjades att man i Nordamerika arbetade med femåriga handlingsplaner.

Även Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), arbetar med handlingsplaner i syfte att uppnå territoriella etappmål. Mohammed Louizi citerar i intervjun Chakib Benmakhlouf, svensk medborgare född i Marocko, ordförande i två perioder fram till 2014 för FIOE, enligt Mahmoud Aldebe medgrundare av Muslimska brödraskapets svenska gren. Benmakhlouf säger till en arabiskspråkig tidning 20 maj 2008: ”Inom FIOE har vi en handlingsplan; vi har en 20-årig handlingsplan: vi har korttids-, halvtids- och långtidsplaner.”

Abdirizak Waberi, som driver friskoleverksamheter i Västsverige tillsammans med Chakib Benmakhlouf, är vice ordförande i FIOE. Hans talande titel är vice president and head of citizenship and PR Department.

Jonas Otterbeck får i radiointervjun frågan: ”Finns det något sätt att granska de här extremistiska rörelserna inom forskningen eller. . .?” Otterbeck, som inte vet vad Fredrik Wadström menar med extremistiska rörelser, avbryter. Wadström säger extremistiska rörelser vilka som helst. Otterbeck: ”Islamiska extremistiska rörelser, om vi med det menar nätverk som är intresserade av att använda våld för samhällsförändring eller åtminstone som en störning är extremt svåra att studera”, eftersom de är hemliga. ”Då får man infiltrera. Det tillhör inte den standard forskningsetiskt som jag är medveten om att man skulle kunna använda sig av.” Slut på intervjun.

Fredrik Wadström försöker flera gånger problematisera Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige för att få lite klarhet i vad hela diskussionen handlar om men Otterbeck viker hela tiden undan och ger inga raka svar.

Tillit. Tillit till samhällsinstitutionerna är av avgörande betydelse för välfärdsstatens existens. Den fem minuter långa intervjun med Jonas Otterbeck borde räcka för att islamforskningen i Sverige omgående ska utsättas för en kritisk vetenskaplig granskning.

Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska (2000)
Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav Helena Benaouda, numera Hummasten, är en av dem. Enligt Otterbeck konverterade hon till islam runt 1983 då hon var i 20-årsåldern. ”Benaouda har varit engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR) (not s. 15).

När Otterbeck skriver sin avhandling finns det tre nationella riksorganisationer som är berättigade till bidrag från Nämnden för statligt stöd till trossamfund [som Helena Benaouda Hummasten är ledamot i 2016–2017 och i omgångar tidigare], Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), [som enligt Mahmoud Aldebe ingår i IFiS], Sveriges muslimska förbund (SMF) [som Mahmoud Aldebe i många år varit ordförande i] och Islamiska kulturcenterunionen. Tillsammans bildar de Islamiska samarbetsrådet som sköter kontakterna med SST [och som både Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda varit ledamöter i]. Otterbeck skriver vidare att FIFS och SMF samarbetar i SMR, som ”bildades för att representera FIFS och [SMF] inför myndigheterna och har bl.a. i uppdrag att framställa informationsmaterial och att aktivt delta som samhällsdebattör” (s, 111). ”Dessutom har SMR uppdraget att inrätta moskéer och islamiska skolor” (not 20, s. 111).

Otterbeck skriver att SMR bildades 1990 och att utöver ”att försöka vara aktiva i media, politiken etc. har man också tagit initiativ till olika typer av skriftlig information, alltid med Mahmoud Aldebe som huvudansvarig. Islamologen Anne Sofie Roald har noterat att SMR ideologiskt står nära det Muslimska brödraskapet” (s. 129).

Föregångaren till Islamiska informationsföreningen (IIF) bildades 1986 på initiativ av FIFS och SMF, ”en av orsakerna var ’den kraftigt ökande efterfrågan på islamiskt informationsmaterial, föreläsningar m.m. från det svenska samhället’”. Två år senare bildades IIF och en ny omvandling påbörjades 1996. ”Initiativtagarna till omvandlingen var den nuvarande Salaamredaktören Helena Benaouda och hennes man Mohamed Benaouda (d.1999). IIF har under åren arbetat med att sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123).

Vidare skriver Otterbeck: ”IIF och Salaam har en gemensam historia. När tidskriften Salaam började sin utgivning gjordes Islamiska Informationsbyrån formellt till ägare. IIF tog sedan över ägandet av Salaam i februari 1989.” Vidare: ”IIF verkar för att sprida information om islam i Sverige till såväl muslimer som icke-muslimer. Föreningens huvudkontor ligger i Stockholm, där man delar lokal med SMR som man även är knuten till organisatoriskt” (s. 123).

Mycket av det skriftliga materialet som säljs är på engelska och kommer från the Islamic Foundation i Storbritannien och är översättningar till engelska av standardnamnen inom politisk islam, eller som jag föredrar att kalla dem, islamofascister.

Otterbeck skriver att en liten krets konverterade kvinnor tillsammans med Mahmoud Aldebe, SMR:s ordförande, står för majoriteten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet (s. 179), att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 180), att några av Muslimska brödraskapets viktigaste ideologer citeras oftast. Otterbeck nämner även andra namn. ”Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).

Och det är denna ”diskurs” som Helena Benaouda, Mahmoud Aldebe med flera i åratal förmedlat till skolor, politiker, myndigheter, statliga utredningar och påstår är den ”sanna” islam.

Det bör kanske påpekas att Jonas Otterbecks avhandling publicerades före terrorattentatet 11 september 2001, då Islamiska förbundet IFiS enligt Mahmoud Aldebe inte gjorde någon hemlighet av kopplingen till Muslimska brödraskapet. Men det förklarar inte Otterbecks avledande svar på Fredrik Wadströms frågor i radiointervjun.

Lärosätet al-Azhar i Kairo
Med anledning av Helena Gisséns reportage i TV4 Kalla fakta skrev religionsvetaren Sameh Egyptson en artikel i Kyrkans tidning, ”Fundamentalistisk tolkning hör inte hemma i skolsystemet”. Han berättar att han länge varit kritisk till religiösa skolor och att han år 2002 som religionsforskare tog initiativet till en konferens vid Svenska institutet i Alexandria. Han ville sprida en bild av hur en icke-konfessionell religionsundervisning fungerade i Sverige och för svenskar visa hur en egyptisk sekteristisk undervisning gick till. Under konferensen gjorde man ett besök på lärosätet al-Azhar i Kairo. Till hans förvåning tog Mustafa Kharraki [som enligt Mahmoud Aldebe har en hög grad inom Muslimska brödraskapet i Sverige och som är ständig vice ordförande i SMR] upp frågan med storimamen vid al-Azhar om möjligheten ”att ge stipendier till lärare på islamiska skolor i Sverige, så att de kunde ta efter de arabiska perspektiven och undervisningsmetoderna”.

Egyptson blev förtvivlad eftersom han själv hade erfarenhet av den egyptiska indoktrineringen av skolbarn. Han skriver att han utan framgång i Sverige sedan 2013 försökt starta debatten om den fundamentalistiska tolkningen av islams urkunder. Han skriver att Islamiska förbundet IFiS ”ledning dödar all debatt om sin värdegrund och anklagar kritiker för spridning av islamofobiska föreställningar”.

Han avslutar artikeln med att många i dag har anledning ”att be många svenska skolelever om ursäkt för att de inte har fått samma demokratiska och allsidiga skolgång som andra svenska elever. Det är ett svek mot alla de som kommit till Sverige för att finna demokrati, jämlikhet och frihet”.

Den norska journalisten och Pakistankännaren Hege Storhaug beskriver i boken Landsplågan islam (2015) al-Azhars läroplan. Den som inte ber sina böner kan dödas, avfällingar från islam kan dödas, medlemmar tillhörande ahmadiyya kan dödas, det är tillåtet att kapa av händer och fötter och riva ut ögonen. Hege Storhaug citerar en egyptisk man, Kareem Amer, som fått asyl i Norge efter att ha växt upp i en salafistfamilj som ville att han skulle bli självmordsbombare. Kareem Amer fängslades för att ha kritiserat islam och al-Azhar där han studerat. Kareem Amer skriver i en artikel, översatt av Camilla Grepe: ”En snabb titt på Al-Azhars utbildningsmaterial och Al-Azhar-utbildade imamers tal i moskéerna visar att Al-Azhar och IS bara är två fula sidor av samma mynt. . . . Al-Azhar har samma religiösa referenser som IS; båda följer sunni-doktriner och de religiösa texterna från Koranen och sunna som IS alltid använder för att rättfärdiga sina brott. Samma texter lärs ut av Al-Azhars elever, både i gymnasieskolor och på Al-Azhar-universitetet, där jag studerade. Al-Azhar försöker alltid att rädda ansiktet genom att göra uttalanden som fördömer IS brott, men har samtidigt inte kunnat utfärda en fatwa som distanserar IS från islam, trots deras brott. De insisterade på att understryka att det är muslimer som begår brott som inte har något med islam att göra, men att detta inte gör dem till icke-muslimer” (2016, s. 222, 223).

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, född i Egypten, verksam i Tyskland, under studentåren medlem i Muslimska brödraskapet, skriver i Islamic fascism att han år 2013 när han höll ett föredrag i Kairo om religiös fascism i Egypten fick en dödsdom över sig utfärdad av en lärare på al-Azhar. Eftersom han förtalade inte bara islam utan också profeten Muhammed var det inte nog att han ångrade sig, han måste dö omedelbart (2016, s. 10).

Det är detta al-Azharutbildade lärare i Muslimska brödraskapets skolor i Sverige lär sig ta efter.

Muslimska brödraskapets konfessionella friskola Al-Azhars rektor Bashir Aman Ali
Al-Azharskolan i Vällingby uppmärksammades inför skolstarten hösten 2016 för att skolan hade könsuppdelade idrottslektioner och för att Skolinspektionen gett sitt tillstånd. Flera politiker, inklusive utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), riktade kritik mot Skolinspektionens beslut. Al-Azharskolans könsuppdelning är inget nytt. Den har pågått i minst ett decennium. Hussein Ibrahim är rektor på Al-Azharskolan i Vällingby, Bashir Aman Ali är rektor på Al-Azharskolan i Bromma.

Svenska Dagbladet publicerar den 3 september 2016 artikeln ”Flera muslimska skolor delar upp flickor och pojkar”, signerad Karin Thurfjell. Khemais Bassoumi, som enligt Mahmoud Aldebe har en hög grad inom Muslimska brödraskapet och som tillsammans med Chakib Benmakhlouf och Abdirizak Waberi etablerar skolor i Göteborg och Borås är rektor på Framstegsskolan. Han säger att skolan sedan starten 1995 har könsuppdelade idrottslektioner och han ifrågasätter kritiken. Även Yasri Khan, SMFR:s generalsekreterare och Gryningeskolans styrelseordförande, säger att skolan har delad idrottsundervisning för att det efterfrågas av både elever och föräldrar.

På Stiftelsen Al-Azharskolans hemsida har det stått att den ”är en grundande medlem i Sveriges Islamiska Skolor (SIS)”. I SIS ingår också Islamiska skolan i Stockholm, Al-Azharskolan i Örebro, Römosseskolan i Göteborg, Islamiska skolan i Växjö samt Imanskolan i Uppsala. Målsättningen med skolorna är att de ska förstärka elevernas självkänsla och identitet, att de ska ha en trygghet i sin egen ursprungskultur och identitet.

Det handlar alltså om att stärka en gruppidentitet med hjälp av skattemedel. Har barnen som går i SIS skolor bara en ursprungskultur? Vilken ursprungskultur avses i så fall?

Intresseföreningen SIS är knuten till Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Abdirizak Waberi (från Somalia) var rektor för Römosseskolan i Göteborg och IFiS ordförande när han blev invald i riksdagen 2010 för Moderaterna. Waberi var ordförande för SIS 2006–2011. På SIS hemsida, daterad 2008, står Bashir Aman Ali (också från Somalia) som kassör.

Enligt Skolverket 24 mars 2004, dnr 54-2003:1922, var Chakib Benmakhlouf (från Marocko) då representant för SIS. Benmakhlouf var tidigare rektor för Islamiska skolan i Stockholm. Han är nu ordförande för Föreningen islamiska skolan i Göteborg där Abdirizak Waberi är ledamot och Framstegsskolans rektor Khemais Bassoumi (från Tunisien) är kassör.

Samma namn återkommer i de olika föreningar som drivs av Muslimska brödraskapets svenska gren och som lyckats ta på sig rollen som talespersoner för Sveriges ”muslimer”.

För snart tio år sedan, den 14 oktober 2007, hade DN Söndag ett stort reportage, ”Friskolornas skilda världar”, om en skola med islamisk profil, signerad Lasse Granestrand, och en skola med kristen profil, signerad Ingrid Carlberg. Hon besöker den kristna friskolan Södermalmskyrkans skola i Stockholm där barnen sjunger ”Vi älskar dig Jesus”. Eftersom det här inlägget handlar om islam som totalitär politisk ideologi går jag inte in på den artikeln.

Lasse Granestrand besöker Al-Azharskolan i Ulvsunda i nordvästra Stockholm, som startade i mitten av 1990-talet med cirka 80 elever. När reportaget görs år 2007 har skolan 440 elever, inklusive förskoleklass. De flesta eleverna har somalisk bakgrund. Rektor Bashir Aman Ali kom från Somalia 1990. Han säger: ”Somalier förknippar islam med något positivt, tror han, befrielse från kommunismen. Iranier däremot, menar han, har ofta flytt från religiöst förtryck och är inte så intresserade.”

De flesta flickorna i Bashir Aman Alis skola är beslöjade. I en ruta står det: ”Slöja är ett tunt tyg som draperas över huvudet. Inom islam [min kursiv] ska vuxna kvinnor inte visa sitt hår och i vissa fall inte sitt ansikte för främmande män. Då täcker slöjan hela ansiktet, men har en öppning för ögonen.” Orden inom islam vilseleder läsaren. Det finns inte en islam. I en annan ruta står det: ”I en undersökning från Uppsala universitet, Mångfaldsbarometern 2007, vill nästan hälften av de intervjuade förbjuda flickor och kvinnor att bära slöja i skolan eller på jobbet. Undersökningen har fått kritik för att den inte preciserade vilken typ av slöja som frågan avsåg.”

Mångfaldsbarometern bör få kritik för att den inte preciserar vad beslöjningen symboliserar.

En elev säger att profeten Muhammed har sagt att kvinnor inte ska visa håret. ”Det är normalt.”

Det är inte alls normalt. Det är Muslimska brödraskapets verk.

Al-Azharskolan följer den svenska läroplanen men har morgonbön och bön efter lunch. Under idrott och gymnastik och simträning råder könsuppdelning. ”Flickorna är alltid för sig själva.” Skolan följer med andra ord det som står om skolbarnen i Muslimska brödraskapets propagandatext riktad till svenska politiker och myndigheter, Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe. I skriften framhålls att islamiska skolor är ett krav, eftersom flickor och pojkar blandas i den svenska skolan. ”Barnen tvingas att tacka nej till omgivningens utbud när det gäller deras sätt att behandla kroppen, dvs. att det är förbjudet att titta på andras nakna kroppar, t.ex. i duschen, på badstranden och i bastun. Islam tillåter inte att man visar sin nakna kropp för någon annan (än sin make eller maka). Det är oförenligt med den muslimska moralen att låta elever – pojkar och flickor – duscha och bada tillsammans och se varandras nakna kroppar. Undervisning om sex och samlevnad i skolor och att tala om samlag på ett detaljerat sätt, undergräver muslimernas moral. Genom skolan påverkas barnen av icke-islamiska världsåskådningar och de påverkas av majoritetens samhälle, som inte bryr sig om religion” (2002, s. 45). Vidare står det: ”Övernattning på skolans lägerskola är helt förbjudet för muslimska flickor om de inte har sällskap av sin far eller en vuxen bror” (s. 46).

När det våren 2012 uppdagades att Jönköpings kommun hade tecknat avtal med imamer om särbehandling av elever i kommunens skolor enligt ovanstående ”islam tillåter inte” och ”muslimska moralen” blev det stor uppståndelse och kommunen tvingades backa. Men när en friskola med islamisk profil år 2007 gör exakt samma könsuppdelning betraktas det som står i den politiska skriften såsom tillhörande religionsfriheten och därför inget man ska ifrågasätta, oberoende av hur det påverkar elevernas uppfattning av kvinnors och mäns plats i livet här på jorden.

En timme i veckan undervisas eleverna i islam av Shiraf Sebaie. Hon beskrivs som imam i moskén på Södermalm i Stockholm, förutom att hon är lärare. Hon pratar med eleverna om helvetet. Under en viss speciell natt under fastemånaden ramadans sista tio nätter ”befriar Allah den som dyrkat honom extra flitigt från helvetets alla plågor”, säger hon till femteklassare. Man kan då bli förlåten sina synder. ”Det var natten då den absolut viktigaste händelsen i mänsklighetens historia inträffade, menar hon, ögonblicket då Koranen sändes ner till jorden. Det kan vara klokt att passa på att anstränga sig, säger fröken. Vi vet aldrig om vi får någon mer chans, om vi befinner oss bland de levande nästa år. Shiraf Sebaie säger att det är lyckat att pricka in rätt natt. Bön under allmaktens natt är värd lika mycket som trettio tusen vanliga nätter av dyrkan. Bönen kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet.”

Den 2 december samma år 2007 intervjuas Bashir Aman Ali i Dagens Nyheter med anledning av att han fyller 40 år, ”Här blir idéer verkliga”, artikeln signerad Lisbeth Tell. Han berättar att han var koranlärarassistent redan som sjuåring i Somalia. Han kom till Sverige som politisk flykting i oktober 1990. Han får frågan om han lever efter Koranen och svarar: ”Det står så i Koranen – att man ska leva efter den så gott man kan. Det gör jag.” Han får frågan om flickorna är beslöjade i skolan. ”Det är inget måste. Det är olika, men en del väljer att börja med sjal tidigt.”

Väljer flickorna själva eller väljer föräldrarna åt dem?

Han får frågan vad han anser som sin viktigaste uppgift. ”Att se till att barnen känner sig trygga”, säger han. Han säger också att han är öppen för förslag. ”Det blir bra i skolan om människor får framföra sina tankar och idéer.” Han säger inte att han är öppen för kritiskt tänkande. Han får frågan varför man har islam på läroplanen. ”Det är livsviktigt för dem som är troende. Man känner sig trygg när identiteten är stark.” Han får frågan Allah eller Gud? ”Det är samma Gud. Det finns bara en Gud.” Han ber fem gånger om dagen.

Vad Bashir Aman Ali säger är att små barn är religiösa av sig själva och har en religiös identitet, som om den är något medfött. Hans uppgift som rektor är att stärka barnens religiösa identitet. Bashir Aman Ali talar om domedagen, att den kommer närmare ju äldre man blir. ”Då måste man bli ännu mer hänsynsfull och göra ännu finare saker.” Det Bashir Aman Ali säger är att man av rent egoistiska skäl ska göra gott för att på domedagen inte förpassas till helvetet utan komma till paradiset.

Hans viktigaste uppgift som rektor är inte att barnen ska lära sig tänka kritiskt, tänka självständigt, vara beredda att revidera vetenskapliga teorier när nya fakta kommer i dagen, kunna erkänna att tidigare vedertagna teorier inte var så sanna när de prövas med hjälp av modernare teknologi, att en teori inte är värd något förrän den har bevisats, att respektera de universella mänskliga fri- och rättigheternas okränkbarhet, respektera individens rätt att fritt forma sin framtid, respektera individens fria vilja. Hans viktigaste uppgift som rektor är att stärka en gruppidentitet som inte vilar på vetenskapliga rön. Han lever efter Koranens bud så gott han kan. Det står i Koranen att man ska lyda Allah och hans budbärare, annars hamnar man i helvetet. Kritik av islam får inte framföras.

Den 23 januari 2012 intervjuas Bashir Aman Ali på nytt i Dagens Nyheter, ”’Gud för mig är livet, utan Gud kan jag inte leva’”, artikeln signerad Lars Boström. Bashir Aman Ali säger att han lever efter bästa förmåga enligt den heliga Koranens bud. Han berättar att han är född i Ogadenprovinsen, som är en del av Etiopien, men växte upp i Somalia. Hans far och farfar var nomader. Han får frågan om sitt första möte med Gud och ger ett svävande svar. Det fanns inget första möte, Gud har alltid funnits i hans liv. ”Allt handlade om Gud när jag växte upp, säger han. Kulturen, språket, alla våra handlingar. Jag kommer från en mycket religiös familj och redan som barn fick jag lära mig att be med mina föräldrar, att göra som de gjorde. Gud var alltid i centrum.”

Han säger med andra ord att den islam han växte upp med var en allomfattande islam som styrde alla aspekter av människans liv. Han säger: ”Inget får jämföras med Gud. Inget kan vara större.” ”Gud är allsmäktig, barmhärtig och gränslös.” Han får frågan om ondskan också är Guds verk och svarar att Gud gav människan en fri vilja och samtidigt kunskap om vad som är rätt eller fel. Den enskilda individen är ansvarig för sina handlingar, inte Gud.

Läser man Koranen så är allt förutbestämt av Allah. Det ingår till och med i islams trossatser att man ska tro på ödet, predestinationen. Liksom Bibeln är Koranen full av motstridiga uppgifter. Allah ser allt, bestämmer allt, han vet vad som döljer sig i människans inre, han har bestämt vilka som ska tro och vilka som inte ska tro, vilka som ska bli rika och vilka som ska bli fattiga, vilka som ska lyda Allah, vilka som ska lyda Satan. Samtidigt sägs människan ha en fri vilja och vara ansvarig för sina handlingar. Bashir Aman Ali får frågan om han har tvivlat någon gång. ”Nej, som troende muslim tvivlar man inte.”

Och om nu elever i den skola han är rektor för skulle tvivla på det som står i Koranen? Tvivla på att helvetet existerar, exempelvis. Detta helvete som tar upp så mycket plats i Koranen.

Han säger att han kan förstå att man som människa kan drabbas av tvivel, att det är helt naturligt, men att det inte hänt honom, inte ännu. Han får frågan vad som är den största synden. ”Det är att jämställa någon eller något med Gud, eller att sätta något högre än Gud. Det får aldrig ske.”

Att sätta lagar stiftade av människan över Allahs lag, det får aldrig ske? En grundlag som säger att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, det får aldrig ske? Att jämställa Jesus med Gud, det får aldrig ske? Att sjunga ”Vi älskar dig Jesus” är den största synden?

Han ber på arabiska, men när han talar svenska säger han Gud, inte Allah. Det känns naturligt för honom att säga Gud på svenska. Han vet att det finns olika åsikter om detta. ”Det finns muslimer i Sverige som tycker att Gud på svenska beskriver en nästan maktlös Gud, en Gud som i det sekulära västerländska samhället inte värdesätts tillräckligt. Därför kanske de känner sig tryggare med att kalla Gud för Allah.” Han tror att massmedierna i Sverige har ett behov av att markera skillnad genom att ofta använda Allah i stället för Gud. ”Som om de menade att kristna och muslimer skulle ha olika gudar.”

Bashir Aman Ali säger i artikeln att judendomen, kristendomen och islam i grunden är samma religion. ”Budskapen är väldigt lika varandra, särskilt när det gäller moral- och etikfrågor. Att ljuga, till exempel, är förbjudet i alla religioner. Men det finns också skillnader och det var först [min kursiv] med Muhammed som Guds budskap lades fram utan förvanskningar [min kursiv]. Det är den sista [min kursiv] uppenbarelsen och den som gäller fram till domedagen.”

Det är en hierarkisk förklaring Bashir Aman Ali ger. Han säger att Bibeln innehåller förvanskningar och därför inte är giltig längre. Han säger också att det är månggudadyrkan att tro på Jesus. ”Det får aldrig ske.” I surorna 9:33, 48:28 står det att Allah sänt sin apostel Muhammed med vägledningens och sanningens religion för att den ska segra över alla andra religioner. Koranen förespråkar en herrefolksideologi och total underkastelse och lydnad. Rektor Bashir Aman Ali säger att han lever efter Koranens bud så gott han kan. Han säger med andra ord att han är extremt auktoritetsbunden. Han kommer från en klankultur. Han får ingen fråga om hur han ser på sig som samhällsmedborgare här i Sverige.

I artikeln står det att det i dag finns 1,5 miljarder muslimer, utan kommentar hur siffran beräknats. Det går inte att säga att det bor tio miljoner kristna i Sverige. Kristna är ingen etnisk grupp. Muslimer är inte heller en etnisk grupp. I artikeln står också den gamla vanliga visan, som om den vore historiskt belagd: ”Abraham, monoteismens store anfader”. Fram till dess att nyare forskning uppdagar nya fakta om Bibeln och israeliternas forntida historia är inte Abraham, utan kung Josia i Jerusalem (Andra Kungaboken kap. 22–23), de tre monoteistiska religionerna, judendomens, kristendomens och islams anfader, enligt källkritiska bibelarkeologer som Israel Finkelstein och Neil Asher Silberman. Alltså en jordisk kung tillsammans med myt- och propagandaförfattare vid hans hov är upphovet till den, inte eviga, utan bara 2 600 år gamla osynliga, levande Gud som Bashir Aman Ali dyrkar. Universum är 14 miljarder år. Den levande osynliga allsmäktiga eviga guden befinner sig fortfarande på blöjstadiet historiskt sett.

Två år senare publicerar Lärarnas Nyheter 6 mars 2014 en okritisk artikel signerad Lenita Jällhage om Bashir Aman Ali, ”Tuff start för mångfalden”. Där använder Bashir Aman Ali rasbiologiska skäl att starta skolan. I artikeln kallas Al-Azharskolan för norra Europas största friskola med islamisk profil, att grundskolan har 640 elever upp till årskurs 9. Ett par hundra barn står i kö för att komma in på skolan, som ligger i Vällingby. Det står även här att Bashir Aman Ali redan som sjuåring arbetade som koranlärarens assistent i Somalia, att han när han var elva år undervisade ett trettiotal fattiga barn varje kväll. Han studerade islam och ekonomi i Somalia och gick svensk rektorsutbildning 2003–2006. Han var med och startade Al-Azharskolan 1995 och var först ekonomiansvarig, år 2000 blev han rektor. Bashir Aman Ali beskriver hur islamiska friskskolor möttes med misstänksamhet de första åren. I artikeln jämförs med misstänksamheten i dag mot vinstdrivande riskkapitalbolag. De första åren präglades också av en intern kamp, säger han. Elevernas föräldrar ville ha en skola, svenska myndigheter en annan.

Vad var det för skola föräldrarna ville ha? Avskyr de att bo i ett land befolkat av kafirer?

Nyamko Sabuni skriver år 2006 i Flickorna vi sviker om de konfessionella friskolorna. ”Liksom övriga religiösa skolor har de muslimska skolorna svårt att leva upp till den sekulära skollagen. Men de muslimska skolorna rymmer ytterligare ett problem: De hjälper föräldrar med behov av att kontrollera sina döttrar. I muslimska skolor kan döttrarna avskärmas rumsligt; skolorna garanterar att flickorna inte kommer i kontakt med och influeras av ’frigjorda’ svenska flickor. Föräldrarna behöver inte frukta att flickorna tar av sig huvudduken och byter kläder på väg till skolan” (2006, s. 19).

Rektor Bashir Aman Ali förklarar syftet med skolan: ”Vi startade vår skola för att valmöjligheten inte fanns i den svenska offentliga skolan. Där handlade det om EN etnicitet och EN religion. Den vita [min kursiv] eleven var utgångspunkten och resten skulle anpassa sig. Den svenska skolan var sluten trots att man inte hade den självbilden, anser han.”

Vad har hudfärg med religion att göra? Hur kan man anpassa sig till en hudfärg?

”Bashir Aman Ali är glad över att alla elever i dag bemöts mer utifrån sina behov i svenska skolor”, står det. Avser han barnens behov? Eller avser han föräldrarnas behov? Innebär hudfärg att man har särskilda behov?

Han säger också att islamiska friskolor har bidragit till ”förändringen av det svenska samhället” [min kursiv], att det numera finns exempelvis halalkött och möjlighet att få ledigt under särskilda högtider.

Att förändra samhället i islamisk riktning är Muslimska brödraskapets etappmål, erövringen av territorier. Enligt egyptiska Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) är det viktigt med en förtrupp som avskärmar sig från det ogudaktiga jahilisamhället och bara samarbetar när det gynnar förtruppens intresse.

Sayyid Qutb betonar att islam är en jämlik religion, en universell religion utan socialklasser utan rastänkande, en religion för hela världen. Bashir Aman Ali har lagt sig till med en rasbiologisk terminologi som inte existerade i Sverige när han var med och startade skolan i mitten av 1990-talet. Han betonar det som kallas vithetsnormen som skäl att starta en egen skola. Det är samma rasbiologiska tänkande som postkolonialister/intersektionalister ger uttryck för. Det är en alarmerande utveckling som alla politiker måste motarbeta. Barn ska inte sorteras efter hudfärg!

Religionsfriheten ger Bashir Aman Ali rätt att tro på vad han vill. Men den ger honom inte rätt att hjärntvätta barn och få dem att tro på övernaturliga väsen som har makt att straffa och skicka människor till helvetet. För barn är lärare auktoriteter. Barn ska kunna lita på att lärare lär ut den kunskap om världen som är tillgänglig. Vad händer med barnen i Bashir Aman Alis skola som inte tror på Koranen och profeten Muhammed? Hur ser den sociala kontrollen i barnens bostadsområden ut?

Får barnen i skolan lära sig att homosexualitet enligt Koranen är förenat med dödsstraff? Att det enligt Koranen också medför dödsstraff att avfalla från islam?

Får barnen lära sig att komplementaritetsideologin är Allahs verk? Att kvinnan är känslan och mannen hjärnan? Att kvinnan är störst och vackrast som mor och maka? Att mannen är familjens ledare? Att den gifta kvinnan visserligen kan yrkesarbeta om hennes man tillåter det, men att hon inte behöver bidra ekonomiskt till familjens uppehälle utan har rätt att hela livet vara försörjd av en man? Lär hans skola ut att mannen är en försörjarmaskin? Får barnen i hans skola lära sig att individen är samhällets grundenhet i Sverige, inte klanen? Får de lära sig att i Sverige utgår all offentlig makt från folket?

Det finns fler frågor man bör ställa till Bashir Aman Ali, om hans politiska syfte med att starta skolan. Ingen annan politisk extremhöger tillåts starta friskolor. Men påstår man att man värnar om religionen så ställs inga frågor om det politiska syftet bakom startandet av en islamisk friskola. Inte heller görs det uppenbarligen någon kontroll av intresseorganisationen skolan ingår i.

Ingen förening som kallar sig ”Bevara Sverige svenskt”, eller ”Sverige åt svenskarna” skulle få starta en skattefinansierad friskola för att med hjälp av en hierarkisk gruppidentitetsideologi hjärntvätta barn och skapa ett segregerat Sverige. Varför tillåts skattefinansierad segregering baserad på hudfärg?

Bashir Aman Ali har utan besvärande frågor kunnat starta en skola som ingår i ett globalt politiskt nätverk med den totalitära grundideologin att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan och med det långsiktiga målet att Allah ensam ska styra hela världen. Han tillhör ett nätverk som drivs av hatet mot väst, hatet mot upplysningen, hatet mot kvinnans frigörelse. I Lärarnas Nyheter uttrycker Bashir Aman Ali rasbiologiska skäl att starta Al-Azharskolan. Den vita eleven, säger han, var utgångspunkten för den svenska offentliga skolan. Varför sökte han politisk asyl i ett land befolkat av vita kafirer?

Alldeles bortsett från Bashir Aman Alis kopplingar till en totalitär politisk rörelse bör man ifrågasätta om han med sin blinda auktoritetstro och sitt rasbiologiska språk är lämplig som ledare för en skattefinansierad skola vars läroplan ska var grundad på vetenskap och rasbiologin förpassad till historiens sophög.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelar nu att den svenska skolan ska vara fri från religiösa inslag. Det är utmärkt. Ännu bättre är det om regeringen gör rent hus med beslöjade skolflickor. Beslöjningen är politisk. Alla miljontals beslöjade flickor och kvinnor världen över är Muslimska brödraskapets verk. Muslimska brödraskapet hör inte hemma i den svenska skolan.

Islamforskarnas reaktion på MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige, professor Jonas Otterbecks kommentarer i Människor och tro, hans doktorsavhandling, Helena Gisséns reportage i Kalla fakta om Al-Azharskolans könsapartheidbuss och kvinnor som trakasseras så till den grad att de känner sig tvingade att flytta från förorter de trivs i visar nödvändigheten av en fullskalig kartläggning av Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och att de tre forskarna Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, som sätter Sverige, inte religionen, främst, är de bäst lämpade. Det är bråttom!

Mona Lagerström fil dr

 

Den svenska islamforskningen är i kris. Två skolor står mot varandra. Den ena skolan, som bland andra representeras av forskarna Magnus Norell och Aje Carlbom samt akademikern Pierre Durrani, sätter Sverige och att lagen ska gälla lika för alla främst. Den andra skolan, representerad av bland andra professor emeritus Jan Hjärpe, sätter religionen främst.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har som uppgift att skydda Sverige, inte att skydda religioner.

Därför var det välkommet att MSB, när myndigheten beställde en studie över kunskapsläget om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, inte slentrianmässigt vände sig till skolan som dominerat islamforskningen i landet ända sedan Jan Hjärpe i mitten av 1980-talet utsågs till professor i islamologi, utan till forskare som sätter Sverige främst.

Detta utlöste ett ramaskri bland de traditionella islamforskarna när förstudien/kunskapsöversikten publicerades av MSB i slutet av februari. De traditionella islamforskarna kan självfallet skilja på en forskningrapport och en förstudie/kunskapsöversikt, men när det gäller revirstrider och kamp om tolkningsföreträde och forskningsanslag gäller inte sedvanlig akademisk vederhäftighet. Då gäller det att misstänkliggöra motståndaren med vilka medel som helst.

I spetsen för upproret mot MSB-studien gick sociologen Emin Poljarevic, verksam vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, samt Qatar University. Hans doktorsavhandling handlar om medelklassaktivister inom Muslimska brödraskapet i Egypten, Exploring individual motivation for social change: Mobilization of Muslim Brotherhood’s youth in prerevolutionary Egypt (2012) från European University Institute. Han har också skrivit kontrakt för en bok under 2017 med titeln Grassroots activism: A sociology of the Muslim Brotherhood and the Salafi movement in Egypt.

Det är inte samma sak som att ha kunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), och Muslimska brödraskapets två paraplyorganisationer i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) och Forum of European Muslim Youth and Student Organisations (FEMYSO).

Olje- och naturgaslandet Qatar är heller inte vilket land som helst. Qatar är en diktatur där den ultrareaktionära politiska tolkningen av islam, wahhabismen, är statsreligion. Qatar nöjer sig inte med att hålla religionen inom landet utan exporterar politisk islam, bland annat till Sverige. En stiftelse i Qatar har finansierat Gävle moské samt Örebro moské och ville även ta över stora moskén i Eskilstuna.

Man förväntar sig att reportern, när SVT låter Emin Poljarevic lägga ut texten om MSB-studiens, enligt honom, alla brister som forskningsrapport, talade om för tittarna att han är verksam vid Qatar University och vad landet står för och vilka konsekvenser en politisk tolkning av islam får för en välfärdsstat som Sverige där statsministern ständigt talar om ett land som håller ihop.

Det går att tolka uppropet mot MSB-studien som att Qatar, i form av Emin Poljarevic, är ormens huvud och islamforskarna som skrivit under uppropet svansen. Inne i svansen återfinns Jan Hjärpe. I och med uppropet mot MSB-studien har forskarna bekänt färg, att studiet av politisk islam i Sverige är tabu, och därmed diskvalificerat sig själva som seriösa forskare.

Om det är någon kunskapsöversikt som bör kritiseras så är det Jan Hjärpes kartläggning av forskningen inom Sverige om islam i och utanför Sverige gjord på uppdrag av Riksbankens jubileumsfond, inte kartläggningen i sig utan Jan Hjärpes kommentarer och avsaknad av kritisk distans till vissa forskare och islamiska institutioner i Sverige.

Jan Hjärpe höjer exempelvis religionsprofessor Mattias Gardell till skyarna. Som framgår av mina tidigare blogginlägg är Mattias Gardell Muslimska brödraskapets vägröjare och torped i Sverige. Han slår ner all kritik av Muslimska brödraskapets verksamheter i Sverige med att slunga ut islamofobi! och har konsekvent omöjliggjort en saklig debatt om politisk islam i Sverige och vad politisk islam får för konsekvenser för den sociala sammanhållningen i vårt land.

Jan Hjärpe skriver: ”Mer direkt inom islamforskningens område är Bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam (Leopard, Stockholm 2005), där man särskilt kan uppmärksamma hans tolkning av det egyptiska Muslimska Brödraskapets ideologi och policy, baserat inte minst på intervjumaterial” (s. 8). Inget om att det handlar om att genom infiltrering gradvis störta samhället inifrån för att skapa en islamisk stat styrd av sharia och att det är den metod Mattias Gardell använder sig av här i Sverige, tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister.

Om Mattias Gardells ovetenskapliga bok Islamofobi, där han dömer alla utifrån en höger-vänsterskala och tar heder och ära av dem som inte är tillräckligt ”vänster” och klassar dem som islamofober skriver Jan Hjärpe: ”Relevans har givetvis då också hans undersökning om fördomar, konspirationsteorier, skrönor och generaliseringar som sprids om islam och muslimer: Islamofobi (Leopard, Stockholm 2010, 2011)” (ibid.).

Och som sammanfattning: ”Vi noterar naturligtvis att Gardell är en mycket betydande deltagare i den politiska debatten kring centrala frågor i nutiden” (ibid.). Mer ovederhäftig kan knappast en professor vara. Det är en skam för hela den svenska islamforskningen att en professor emeritus för Riksbankens jubileumsfond bakom ljuset så som Jan Hjärpe gör.

Några hänsyn till hur politisk islam och ultrareligiösa shariajurister påverkar flickors/kvinnors liv i islamiska miljöer i Sverige tar inte Jan Hjärpe upp i sin kunskapsöversikt. Här finns inte tillstymmelse till kritisk distans till Salahuddin Barakat och hans Islamakademi i Malmö, trots att Barakat på Islamakademins hemsida inte gör någon hemlighet av att hans uppfattning om kvinnors och mäns olika roller i samhället flagrant strider mot svensk lag (se mina tidigare blogginlägg). Hjärpe skriver om doktoranden Rickard Lagervall att han ”har vidare inventerat muslimska institutioner i Malmö och har viktiga kontakter där, särskilt med Islamakademin som leds av Salahuddin Barakat” (s. 6). Inget om vad Salahuddin Barakat står för.

Jan Hjärpe listar tre möjliga områden för programsatsningar. Den första gäller ungdomar.

”1. Generationsväxling, ungdomsforskning, förändringsprocesser. Ett område för fortsatt forskning är religiös förändring, sekularisering, nytolkningar, relationen till populärkulturen. Vi kan se konkurrens och konflikter mellan olika muslimska grupperingar i Sverige och internationellt. Vad händer mellan generationerna? Som framgår av genomgången ovan finns det forskning om sådant, och den bedrivs med hög kompetens. Ett område att studera är framväxten av muslimska institutioner med relevans för ungdomar, som studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, de muslimska studentföreningarna vid universiteten, Islam­akademin i Malmö för att nämna några” (s. 24).

Studiet av de uppräknade institutionerna borde ha den självklara utgångspunkten: Vad har dessa institutioner för relevans för framtidens Sverige och den sociala sammanhållningen i vårt land? De har ju alla en separatistisk agenda, ”det svenska muslimska civilsamhället”.

I Jan Hjärpes förslag på framtida programområden finns en kartläggning av politisk islam i Sverige inte med. Det ligger helt i linje med hans vana att sprida desinformation om politisk islam och förtiga den fara för en lyckosam integration och den sociala sammanhållningen som politisk islam innebär.

Carin Jämtin (S)
En annan person som förtiger faran med politisk islam i Sverige är Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Carin Jämtin. Religionsvetaren Sameh Egyptson begär i Göteborgs-Posten 29 januari 2014 att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet förklarar samarbetet med Muslimska brödraskapet så som det beskrivs i Rapport 4/99. Socialdemokraterna hade inför valet i september 2014 möjlighet att ta avstånd från Rapport 4/99 och det mångåriga samarbetet med Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, eller åtminstone förklara sig. I stället valde partisekreterare Carin Jämtin att förneka samarbetet genom att förtiga det. Maj Martinsson Wiberg, representant för Nätverket för ett sekulärt Sverige, skickade i september 2014 ett brev till Socialdemokraternas partistyrelse med rubriken ”Angående Socialdemokratins ideologi och inställningen till den sekulära staten”. Maj Martinsson Wiberg skriver: ”Har av en studie- och arbetsgrupp fått uppdraget att förmedla bifogade dokument till Partistyrelsens samtliga medlemmar för åtgärd. De som arbetat med och fördjupat sig i frågorna är en grupp personer i olika yrken och åldrar, med olika bakgrund och religionstillhörighet och från skilda delar av landet. I efterhand har fler personer tillkommit och sedan dokumentet blev klart har ännu fler hört av sig med synpunkter, material och berättelser och skaran som vill stå bakom dokumentet växer.”

Maj Martinsson Wiberg skriver också: ”Just nu bildas ett större nätverk för vidare arbete med denna, som vi förstår det, viktigaste politiska frågan på länge. Vi står vid ett vägskäl och det är upp till oss alla som värnar demokratin och friheten, att välja rätt väg. Och just ni sitter alla i den positionen att ni kan välja att gå först.”

Med brevet följde en tvåsidig bilaga som inleds med följande: ”Vi är ett stort antal politiskt intresserade och numera politiskt djupt oroade medborgare, socialdemokrater, f d socialdemokrater och icke socialdemokrater som kräver att före valet få klara svar på några som vi tycker avgörande ödesfrågor i svensk politik. Vi menar till och med att detta kan vara valets viktigaste fråga. Viktigare än höger och vänster och viktigare än fördelningspolitik, skolfrågor och jobbfrågor mm. Om vi inte kan reda ut det här blir det nämligen på sikt omöjligt att diskutera andra frågor.”

Man begär inledningsvis svar på tre frågor: Ska Sverige vara ett sekulärt land där religion och politik hålls åtskilda? Ska det råda religionsfrihet och ska utövandet av religion vara en privatsak skild från politiken? Är politisk islam förenlig med demokrati och mänskliga fri- och rättigheter?

Man tar upp Rapport 4/99 och undrar varför Socialdemokraterna har accepterat Broderskapsrörelsens mångåriga samarbete med Muslimska brödraskapet. Man skriver att det i Rapport 4/99 ”finns rikligt med information och mycket som visar att Socialdemokraterna väljer bort det sekulära”. Vidare: ”Många socialdemokrater och f d socialdemokrater är besvikna för att inte säga fly förbannade över det sätt som Tro och Solidaritet [tidigare Broderskapsrörelsen] arbetat och arbetar på. Att det fanns/finns en överenskommelse om att muslimer skulle kvoteras in på olika nivåer i politiken sedan lång tid tillbaka är knappast något som gemene man och media känt till.”

Man skriver att när innehållet i Rapport 4/99 offentliggjordes försökte partiet tiga ihjäl allt i stället för att lägga alla kort på bordet. Man ställer flera frågor till partistyrelsen, bland annat vem eller vilka det är som egentligen bestämmer i partiet. Man undrar om partiet har för avsikt att entlediga anhängare av Muslimska brödraskapet och andra islamister från politiska uppdrag i partiet. Man undrar om partiet vill kontrollera de islamistiska organisationerna och slopa stödet till dem. Man undrar om partiet vill ”kontrollera utlandsfinansierade moskéers politiska verksamhet och utbildningsverksamhet i landet” om partiet vinner valet. Man frågar: ”Är då politiker som är aktiva islamister och förespråkar sharialagar verkligen önskvärda och viktiga för ert parti?”

Man avslutar dokumentet med: ”Vi vill göra er uppmärksamma på att vi naturligtvis inte har något emot att moderata troende muslimer finns valbara till och väljs in i politiken. Moskéer som inte sysslar med utövning av politisk islam har vi inte heller något att invända mot.” Man ber om ett skyndsamt svar.

Partisekreterare Carin Jämtin nämner över huvud taget inte Rapport 4/99 i sitt svar 10 september 2014 till Gruppen och Nätverket för ett sekulärt Sverige, trots att det är just Rapport 4/99 som oroar detta Nätverk. Jämtin nämner inte heller islam, varken politisk eller opolitisk, eller Muslimska brödraskapet. Hon nämner inget om kartläggning av islamistiska organisationer och slopat stöd till dem. Hon nämner inget om kartläggning av utlandsfinansierade moskéers politiska verksamhet. Jämtin inleder sitt svar med: ”Socialdemokraterna är i grunden ett sekulärt parti – vi bygger våra politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar – och det är en förutsättning just för att människor av olika trosriktningar samtidigt ska kunna vara verksamma hos oss.”

Hon skriver vidare: ”Våra principer är glasklara när det gäller allas lika värde, antirasism, antisemitism, kamp mot alla former av diskriminering, för sexuellt likaberättigande och jämlikhet mellan män och kvinnor.” Hon upprepar sig: ”Vi viker inte en tum från kravet på att alla människor är lika mycket värda [. . .].” En tredje gång slår hon fast: ”Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är värderingar som vi bygger hela vår politik på. Det är okränkbart.”

Det enda Carin Jämtin skriver om är de värderingar partiet vilar på. Tre gånger upprepar hon sig för att fylla ut brevsidan. Hennes svar har inget samband med de konkreta frågor om Socialdemokraternas förhållande till Muslimska brödraskapet som det oroade Nätverket för ett sekulärt Sverige ställer.

Ett Sverige som håller ihop?
Riksdagsledamoten och tidigare justitieministern Beatrice Ask (M) lämnade 19 december 2016 in en skriftlig fråga till statsrådet Ibrahim Baylan (S) i samband med att Baylan i en tidning uttalat sig om att tillsätta en samordnare mot segregation och våld i Stockholms ytterstadsområden Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista, Husby, med ett samlingsnamn kallat Järvaområdet. Varken Beatrice Ask eller Ibrahim Baylan i sitt svar 2 januari 2017 nämner självpåtagen segregation eller den extrema sociala kontroll flickor/kvinnor i hederskulturer lever under eller de trakasserier flickor/kvinnor från islamiska miljöer utsätts för av religiösa poliser som anser sig ha rätt att tala om för flickor och kvinnor hur de ska klä sig, vilka de inte får umgås med och vilka offentliga platser de ska hålla sig borta från.

Baylan skriver: ”En grundsten i den svenska modellen är ett samhälle som håller ihop och där alla känner sig delaktiga.” Ingenstans i Baylans svar nämns kvinnors delaktighet, kvinnors trygghet, könssegregering, islamistiska sektledares diktatoriska makt, islamistiska sektledares förhållande till lagverket sharia kontra svensk jämställdhetslagstiftning. Baylan skriver att regeringen arbetar ”med att etablera en statlig delegation som ska samverka med kommuner, civilsamhälle, myndigheter och forskare”.

Innebär det samverkan med Muslimska brödraskapets förtrupp ”det svenska muslimska civilsamhället” med de kända islamister som demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjöd in till sitt dialogsamtal i början av 2015? Dessa islamister verkar inte för ett Sverige som håller ihop. En hörnsten i islamisternas ideologi är att islams trosfränder bara kan styras av ”rättrogna” och att det är de ”rättrognas” plikt att etablera egna samfund (”civilsamhällen”) som lyder under sharia.

Innebär det samverkan med de fullfjädrade politiska aktivisterna, de västfientliga postkolonialisterna professorerna Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari samt akademikern Edda Manga? Alla fyra flyktingar från romersk-katolska länder i Sydamerika. Ingen av dem arbetar för ett Sverige som håller ihop. Tvärtom, deras metod är att söndra och härska, en metod som ger riklig utdelning i fråga om forskningsbidrag. Alla fyra är offentliganställda. Att låta det, enligt dem, rasistiska Sveriges medborgare betala deras löner och forskningsbidrag har de däremot inget emot.

Innebär det samverkan med DO, som är helt i händerna på kända islamister och postkolonialister? (Se tidigare blogginlägg om DO.)

Ibrahim Baylan skriver att reformprogrammet ska bygga på evidens och forskning. Innebär det forskning utförd av ”svansen” som i åratal spridit desinformation om politisk islam i Sverige och som sätter egna revir och tolkningsföreträde främst? Eller innebär det forskning som sätter Sverige främst?

Socialdemokraterna hade möjlighet att före valet 2014 öppet deklarera partiets inställning till samarbetet med Muslimska brödraskapet i Sverige. Nu ska partiet hålla kongress i april. Det är ett utmärkt tillfälle att debattera partiets inställning till Muslimska brödraskapet och faran med politisk islam och besvara det brev Nätverket för ett sekulärt Sverige skickade till partistyrelsen före valet 2014.

Islamforskarnas protest mot MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige och Socialdemokraternas tystnad om samarbetet med Muslimska brödraskapet är ett talande bevis på att MSB gjorde rätt som valde forskare som sätter Sverige främst. För Sveriges skull, för flickors/kvinnors och sexuella minoriteters skull är det bara att hoppas att MSB ger Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani fortsatt förtroende och låter dem göra en fördjupad kartläggning av Muslimska brödraskapets verksamhet i vårt land.

Mona Lagerström fil dr

OBS! Detta inlägg handlar uteslutande om politisk islam, främst Muslimska brödraskapet, och inte om fromhetsislam.

Beslöjningen, som Västeråsmoderaterna vill stoppa i skolan, är politisk och handlar om en politisk tolkning av islam. Politik faller inte under religionsfriheten. Förslaget att skolan via samtal ska försöka förhindra att små flickor bär huvudduk avvisas av Ami Netzler, som sägs arbeta med mänskliga rättigheter inom Västerås, och som sätter likhetstecken mellan en keps och beslöjning och talar om trender och mode i stället för om en politisk ideologi. Längre har vi inte kommit i Sverige.

Det finns ingen totalitär ideologi bakom en keps. En keps är en keps. Beslöjningen är symbolen för en totalitär ideologi som sedan början av 1900-talet signalerar västfientlighet, demokratifientlighet, kvinnofientlighet, homofientlighet, judefientlighet, fientlighet mot religionsfrihet, fientlighet mot ett sekulärt statsskick. Och att Allahs lag, sharia, står över lagar stiftade av människan.

Bibeln och Koranen
Religionen islam skiljer sig från kristendomen på en viktig punkt. Bibeln betraktas inte av regering och riksdag som en lagbok och ligger därför inte till grund för rättsväsendet i väst, i synnerhet inte i Sverige. Inom islam har jordiska män utarbetat ett helt lagsystem, sharia, baserat på Koranen och vad profeten Muhammed (570–632) ska ha sagt och gjort. Olika tolkningar av detta lagverk ligger till grund för rättsväsendet i åtskilliga länder där islam är den dominerande religionen, exempelvis Saudiarabien, Qatar, Iran.

Källkritiska islamhistoriker betonar att kunskapen om islams framväxt och den historiska personen Muhammed är ytterst knapphändig. Det finns ingen skriftlig dokumentation bevarad från Muhammeds samtid. Inte förrän flera generationer efter Muhammeds död började man sammanställa berättelserna om hans liv och islams tidiga historia. Professor Patricia Crone (1945–2015) tillhör de källkritiska islamhistorikerna. Professor Michael Cook är en annan källkritisk islamhistoriker vars tunna bok Muhammad (1983) i serien Past masters, Oxford University Press, är mycket läsvärd. Han redogör för det lilla man faktiskt kan belägga om Muhammed och islams tidiga historia. Michael Cook är huvudredaktör för The new Cambridge history of Islam (2010) i 6 volymer om vardera cirka 800 sidor.

Islams så kallade guldålder (622–661) alla salafisters utopi, tiden då Muhammed och de fyra rätt ledda kaliferna (Abu Bakr, Omar, Uthman, Ali) verkade, vilar på en skakig grund. Salafi betyder person som imiterar sina förfäder, i det här fallet Muhammed och hans fyra efterträdare fram till 661 då Damaskus i Syrien blev islams högsäte. Salafi-tron bäddar för fanatism även i de mest triviala frågor.

Muslimska brödraskapet och sharia
Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 och har sedan dess varit en destabiliserande faktor i hela Mellanöstern. Målet är att införa sharia, att islam ska styra både landet och individens liv in i minsta detalj. Offentligt är Brödraskapet en fredlig rörelse men den har också sedan begynnelsen en ”hemlig insats” modellerad efter Mussolinis och Hitlers paramilitära avdelningar, en elitstyrka som skaffar vapen, tränar medlemmarna på hemliga träningsläger, en paramilitär styrka som under kalla kriget brutalt slog ner ”gudlösa” kommunister och vänsteranhängare, utförde rena terrorhandlingar och lönnmord i Egypten och närliggande länder och i dag härjar i Syrien.

Muslimska brödraskapet har funnits i Syrien ända sedan mitten av 1930-talet då studenter från lärosätet al-Azhar i Kairo återvände och skapade avdelningar i flera stora städer. Under president Gamal Abdel Nassers (d. 1970) nerslag mot Brödraskapet i Egypten på 1950- och 1960-talen flydde åtskilliga till Syrien. Det styrande Baath-partiet i Syrien var liksom Nassers regim sekulärt. Både under 1960- och 1970-talet bedrev Muslimska brödraskapet kampanjer mot Syriens regeringschef Hafez al-Assad (d. 2000) under parollen ”Islam eller Baath”, vilket eskalerade till regelrätt inbördeskrig när Assad i författningen skrev in att landet skulle vara en demokratisk och socialistisk stat. Från mitten av 1970-talet skakades landet av lönnmord, bombdåd och terroristattacker utförda av Muslimska brödraskapets paramilitära gren, de försökte till och med mörda Assad. Assad slog tillbaka lika brutalt.

Åtskilliga anhängare av syriska Muslimska brödraskapet bor i Sverige. En familjemedlem, Mustafa al-Sayed Issa, i en aktiv klan valdes 2012 till ordförande i Sveriges unga muslimer (SUM), Muslimska brödraskapets ungdomsförbund.

Muslimska brödraskapet förbjöds första gången i Egypten 1948 av kung Farouk, andra gången 1954 av Nasser efter ett mordförsök på honom då mängder av Brödraskapets anhängare hamnade i fängelse. För närvarande är rörelsen terroriststämplad i Egypten, liksom i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Även USA:s president Donald Trump vill terroriststämpla rörelsen.

Jag vill inte gå så långt som att kalla Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) med syster- och dotterföreningar för en terroriströrelse. Men nätverket är en destabiliserande faktor i Sverige. Deras mål är att införa sharia. Rörelsens svenska nätverk är ett islamofascistiskt nätverk och nätverkets ledare som exempelvis Helena Hummasten, tidigare Benaouda (Ibn Rushd), Omar Mustafa (Ibn Rushd, tidigare IFiS ordförande), Mohammed Amin Kharraki (IFiS talesperson, tidigare SUM:s ordförande), Rashid Musa (SUM:s ordförande), Yasri Khan (generalsekreterare för den från IFiS avknoppade Svenska muslimer för fred och rättvisa, tillika styrelseordförande i den religiösa friskolan på islamisk grund Gryningeskolan) ska behandlas på exakt samma sätt som nynazistiska ledare behandlas. De är inga demokrater. De är shariaextremister. Sharia är politik. Sharia handlar om hur ett land ska styras. Sharia handlar om svart och vitt. Religiöst styre kontra sekulärt styre.

Jag är övertygad om att vi i Sverige och Europa aldrig hade haft en debatt om islam över huvud taget om Muslimska brödraskapet hade nöjt sig med att finnas i Egypten och inte spridit sin demokratifientliga ideologi globalt och ställt mängder med krav ”i islams namn” och påstått att de representerar islams trosfränder. De representerar bara sig själva och sitt nätverk med bas i Stockholms moské på Södermalm. Det som kallas ”det svenska muslimska civilsamhället” utgörs av detta lilla nätverk shariaextremister.

I mitten av 1970-talet när Nassers efterträdare Anwar Sadat släppt de sista ledarna i Muslimska brödraskapet ur fängelset, utfärdat allmän amnesti för alla politiska fångar som dömts före 1971 och öppnat upp Egypten för en oreglerad kapitalism som motoffensiv mot Nassers socialism fick Muslimska brödraskapet efter år av förbud och marginalisering i Egypten vind i seglen tack vare massiv finansiell uppbackning av Saudiarabien och kunde sprida sin totalitära ideologi världen över, inklusive till Sverige.

Mahmoud Aldebe säger att han bildade Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. IFiS driver stora moskén på Södermalm i Stockholm, dit politikerna vallfärdar. Mahmoud Aldebe säger också att Sveriges unga muslimer (SUM) är IFiS ungdomsförbund (se tidigare blogginlägg). SUM fick avslag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor på sin ansökan om organisationsbidrag för 2017 bland annat på grund av koppling till Muslimska brödraskapet och bristande jämställdhet. I många år kunde man från SUM:s hemsida ladda ner Muslimska brödraskapets kvinnofientliga skrift Kvinnan i Islam som bland annat hävdar att det är kvinnans plikt att dölja kroppen och bara visa ansikte och händer för män utanför den närmaste familjen. SUM har överklagat beslutet till förvaltningsrätten och också lämnat in en anmälan till JO.

Mahmoud Aldebe utnyttjade även han flitigt det svenska rättsväsendet trots att Muslimska brödraskapets bärande ideologi är förkastandet av lagar stiftade av människan.

Beslöjningen är, som bland annat framkommer av skriften Kvinnan i Islam, Muslimska brödraskapets profilfråga. Skriften är ingen neutral skrift om islam. Den handlar om Muslimska böraskapets kvinnosyn. Det bör en tjänsteman som arbetar med mänskliga rättigheter känna till, liksom vad beslöjningen symboliserar.

Purdah/al-hijab – en statusfråga
De två fotografierna ovan, de beslöjade kvinnorna till vänster och den täckta vagnen till höger avsedd för kvinnor så att ingen manlig blick må vila på dem, är tagna i Indien för hundra år sedan. Purdah/al-hijab, samlingsnamnet för kvinnors beslöjning, avskildhet, inlåsning, mannens slavinna, var en statusfråga och gällde både hinduiska och islamiska kvinnor. Ju högre upp på den sociala rangskalan familjen befann sig desto mer hölls kvinnorna i avskildhet, desto mer täckta var de utomhus, desto mer förslavade var de. Samma sociala normer gällde i Egypten för kristna, judiska och islamiska kvinnor. Det hindrade inte kvinnor från att ha en avsevärd makt, över andra kvinnor, och över sina barn.

Småflickor har ingen makt.

Purdah/al-hijab betyder alltså slaveri. Så låt oss tala om barnslaveriet i Sverige. Låt oss kalla saker och ting vid sitt rätta namn. Beslöjningen är en slavmarkör och signalerar förutom de ovan nämnda fientligheterna även fientlighet mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som är individuella. Den lilla flickan i huvudduk riskerar att bli dödad om hon vägrar bära huvudduken, om hon som äldre vill konvertera till en annan religion, om hon öppet deklarerar att hon inte tror på islam, eftersom avfall från islam enligt Koranen ska straffas med döden och många tar Koranens uppmaning i egna händer.

Skolflickan riskerar också att dödas om hon har sex före äktenskapet. Hon får bara lov att gifta sig med en islamisk man. En islamisk man däremot kan gifta sig med vem han vill. Kvinnan är förbjuden enligt islamisk rätt att ta ut skilsmässa. Är hon gift enligt islamisk rätt i en moské räcker inte en skilsmässodom i en svensk tingsrätt om mannen vägrar gå med på skilsmässan. En imam måste upplösa äktenskapet. En imam som vill upplösa äktenskapet kan hotas av mannen eller mannens släktingar ifall mannen vägrar skilsmässa. Mannen kan gifta om sig, eftersom han kan hänvisa till tingsrättens dom. Om kvinnan gifter om sig kan hon, om hon vill besöka släkten i sitt ursprungsland, hamna i fängelse för bigami. Denna situation kallas haltande äktenskap och är ett stort problem för många kvinnor i Sverige. De är inlåsta i ett äktenskap som enligt svensk dom och svensk lagstiftning är upplöst.

Så låt oss diskutera vad beslöjningen symboliserar, låt oss diskutera beslöjningen på samma sätt som vi diskuterar nazistsymboler. Ingen person med självaktning hävdar offentligt individens rättighet att bära nazistsymboler, att det är upp till var och en att bestämma. Eller jämför nazistsymboler med en keps.

Så låt oss en gång för alla sluta upp att jämföra en keps med purdah/al-hijab.

Fromhetsislam kontra politisk islam
Skilj på fromhetsislam och politisk islam. Ju snabbare denna åtskillnad ligger till grund för allt tal om islam i Sverige desto sakligare och mindre känsloladdad bör diskussionen bli.

Fromhetsislam är en privat andlig relation mellan den troende och Allah, utan dogmer, utan tvingande lagar.

Politisk islam är något helt annat. Egyptiern Hassan al-Banna (1906–1949), Muslimska brödraskapets grundare, och indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979), tvillingorganisationen Jamaat-e-Islamis grundare, båda fanatiska förespråkare av purdah/al-hijab, är upphovet till den backlash islamiska kvinnor i hela världen har drabbats av under 1900-talet, i synnerhet från 1970-talet efter det att Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb hängdes 1966 och hans bok Milstolpar (1964) blev bibeln för islamister och jihadister världen över (se tidigare blogginlägg och länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).

Anhängarna av politisk islam, islamisterna, shariaextremisterna, anser att islam så som religionen uppenbarades för profeten Muhammed och efterföljdes av honom och hans följeslagare under islams så kallade guldålder ska styra samhället och individens liv in i minsta detalj. Denna guldålder är en myt, en dröm, en fantasi skapad av framför allt Sayyid Qutb, alla jihadisters Gudfader. Han fängslades första gången 1954 när Nasser slog ner på Brödraskapet, släpptes fri 1964, fängslades på nytt ett halvår senare och hängdes 1966. Han var sjuklig och vistades större delen av tiden på fängelsesjukhuset där han skrev och skrev, bland annat Milstolpar där han utvecklar sin aversion mot all politisk makt som inte är baserad på sharia, sin aversion mot den ”gudlösa” kommunismen, mot nationalismen, mot pan-arabismen, mot sekulär lagstiftning, mot sekulära ledare, mot kvinnors självständighet och för glorifieringen av den så kallade guldåldern, för väpnad jihad, för upprättandet av en förtrupp som banar väg för islams slutliga seger över ”gudlösa” styren och islams pånyttfödda guldålder då ”ren” islam härskar. Sayyid Qutbs ideologi och drömda guldålder syftade i första hand till att störta ”avfällingen” Nasser. Sayyid Qutb var övertygad antisemit och skrev, innan han fängslades, essän Vår kamp mot judarna (1950).

Nasser dog oväntat 1970 och efterträddes av Anwar Sadat. För att hålla Brödraskapet i schack släppte Sadat från 1971 gradvis ut anhängare. Efter det att han frigett de sista i Muslimska brödraskapets ledarskikt 1975 försökte ledarna förmå regimen att göra rörelsen laglig men fick nej. Däremot gav Anwar Sadat 1976 rörelsen tillstånd att publicera en månatlig tidning al-Da’wa som gavs ut fram till 1981. Den franska islamforskaren Gilles Kepel har studerat tidskriftens innehåll. I första numret deklarerar man att rörelsens mål är att byta ut Egyptens existerande lagstiftning, som sedan 1920 var baserad på fransk lag, mot sharia baserad på Koranen och Muhammeds exempel. I nummer efter nummer förtalar tidningen det de anser är islams värsta fiender och som Gilles Kepel kallar ”apokalypsens fyra ryttare”: judarna, korstågen, kommunismen, sekularismen.

Det är, bland annat, dessa fyra fiender till Muslimska brödraskapets tolkning av islam småflickors beslöjning symboliserar. Beslöjningen är som nämnts Muslimska brödraskapets profilfråga. Muslimska brödraskapets ideologi och Saudiarabiens petrodollar ligger bakom alla miljontals huvuddukar som plötsligt började dyka upp på 1970-talet när islamisterna i Egypten startade den ena cellen efter den andra enligt Sayyid Qutbs uppmaning om förtruppens vikt. Islamisterna, de yngre, de revolutionära till skillnad från det gamla, försiktiga, gardet som gav ut tidskriften al-Da’wa, var särskilt aktiva på universiteten och, med Sadats goda minne, slog ner nasserister, kommunister och andra vänsteranhängare och tvingade de kvinnliga studenterna att beslöja sig. Denna förändring i kvinnliga studenters kläder ser man tydligt på fotografier som finns på internet. På 1950-talet och fram till början av 1970-talet är inga kvinnor beslöjade. Sedan blir de gradvis fler och fler. I dag är alla kvinnliga studenter på Kairos universitet beslöjade.

Redan 1961 grundade Saudiarabien Islamiska universitetet i Medina. Muslimska brödraskapets anhängare, som sedan 1940-talets förföljelser i Egypten fått en fristad i Saudiarabien, övertalade saudierna att starta ett universitet eftersom det berömda al-Azhar i Kairo var för nära Nasser som strävade efter att modernisera al-Azhars utbildning. Mawdudi var en av styrelseledamöterna i Medina. Mängder med lärare tillhörde Muslimska brödraskapets exilkoloni som förutom affärsmän bestod av just lärare, professorer, läkare, ingenjörer som inte fick anställning under Nassers regim. Flertalet av studenterna i dag är från utlandet, de lär sig wahhabismens ultrareaktionära tolkning och återvänder till sina hemländer och predikar wahhabismens lära i moskéer världen över som saudierna har finansierat. Jamal Badawi har för övrigt examen från det universitetet. Banden är täta mellan Mawdudi och Muslimska brödraskapet. Att Jamal Badawi i skriften Kvinnan i Islam (första gången publicerad 1971 av en amerikansk studentförening) är påverkad av Mawdudis extremt kvinnofientliga Purdah and the status of woman in Islam (1939) är uppenbart (se tidigare blogginlägg).

När Anwar Sadat öppnade upp Egypten för en oreglerad kapitalism strömmade saudierna in och vred snart al-Azhar i en wahhabitisk riktning. Även Muslimska brödraskapets anhängare, många av dem vid det laget mångmiljonärer och ledare för stora företag i Saudiarabien, återvände och etablerade sig i Egypten. Och placerade färgannonser i al-Da’wa och bidrog därmed till tidskriftens finansiering.

Talibanerna i Afghanistan har sina rötter hos Mawdudi, Muslimska brödraskapet och Saudiarabiens wahhabism. De är ett resultat av islamismens globalisering och ropet på heligt krig mot sovjettrupperna som invaderade Afghanistan 1979 och stöttade den marxist-leninistiska regeringen och inte lämnade landet förrän 1989. Talibanerna är också resultatet av USA:s, Saudiarabiens och Pakistans finansiella stöd och vapenutbildning. Religion och politik i en dödlig blandning.

Från det att Muslimska brödraskapet föddes och fram till och även efter terrorattacken 11 september 2001 underskattade USA kraften i politisk islam. USA, det vill säga CIA, betraktade politisk islam som en viktig allierad i det kalla kriget mot allt som luktade kommunism. Kvinnors rättigheter brydde de sig inte om.

Sveriges politiker, tjänstemän och myndigheter har all anledning att ta lärdom av CIA:s underskattning och resultatet av den, inte bara när det gäller IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab, Hamas, Hizbollah, kvinnors beslöjning, småflickors beslöjning, utan också kraften i islamisternas judefientlighet.

Muslimska brödraskapets glödande judehat
Det är på tiden att landets politiker och journalister inser att det inte är någon slump att IFiS, SUM och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd gång på gång bjuder in talare med en judefientlig retorik till Muslimska familjedagarna eller att Mehmet Kaplan (MP) till Sveriges riksdag bjöd in Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika egyptiern Jamal Badawi, författaren till Kvinnan i Islam, och journalisten Yvonne Ridley. De ljuger ogenerat folk rakt i ansiktet när de hävdar att de brustit i bakgrundskontrollen. De vet mycket väl vilka som är bröder och systrar. Muslimska brödraskapet var en globaliserad rörelse redan på 1960-talet, utan hjälp av internet.

Det är väl känt att Hassan al-Banna stod på nära fot med Jerusalems extremt judefientliga stormufti Amin al-Husseini (d. 1974) som under andra världskriget vistades i Berlin och arbetade för nazisterna. När Husseini 1946, då kriget var över efterlystes för krigsförbrytelser, fick han en fristad i Egypten tack vara kung Farouk och välkomnades av Muslimska brödraskapet. Hassan al-Banna höll ett lovtal till Husseini och kallade honom hjälte.

I tidskriften al-Da’was styrelse satt bland andra egyptiern Yusuf al-Qaradawi (f. 1926), som fick en fristad i Qatar när det blev hett om öronen i Egypten och som är Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog med påvestatus i arabländerna. Han är ökänd för sin judefientlighet, sin homofientlighet, sin västfientlighet, sin kvinnofientlighet, sitt krav att det är islamiska kvinnors plikt att vara beslöjade. Han är TV-predikant och har ett program varje vecka sänt från Qatar. Fredagen den 3 februari 2006, fyra månader efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna, utropade han en ”vredens dag”. ”Islams umma [nation] måste vredgas! Vi är inte en nation av åsnor! Vi är inte ridåsnor, utan lejon som ryter!” Dagen efter sätts danska beskickningen i Damaskus i brand. På söndagen den 5 februari marscherar tusentals till danska beskickningen i Beirut och tänder eld på huset. På måndagen ansluter sig Iran. Det var inga spontana demonstrationer av ”mannen på gatan”. De var noggrant regisserade visar den danska filmare Karsten Kjaer i dokumentären Muhammedteckningarna (Bloody Cartoons) som visades på SVT2 den 11 oktober 2007.

Qaradawi var femtio år när han satt i al-Da’was styrelse, en riktigt garvad ”broder” som har sitt finger med överallt i världen där Muslimska brödraskapet slagit rot, inklusive Europeiska fatwarådet.

Journalisten Ian Johnson var med på ett av Europeiska fatwarådets möten i London 2004 då styrelseledamoten Muhammed El-Hawari anklagade judarna för den sexuella revolutionen som han ansåg var ett hot mot familjen och läste högt ur ryska hemliga polisens ökända falsarium Sions vises protokoll (1905) som påstås bevisa att judarna konspirerar för att ta över världsherraväldet. Muhammed El-Hawari bjöds in till Tredje imamkonferensen i Stockholms moské 29–30 september 2012 efter kritiken Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” 16 maj 2012 gav upphov till då imamernas råd stred mot svensk lag. Nio år tidigare, i juni 2003, bjöd IFiS in Qaradawi till Stockholms stora moské.

Av det Gilles Kepel kallar apokalypsens fyra ryttare, alltså det Muslimska brödraskapet anser är islams värsta fiender, är judarna den i särklass värsta fienden. Judarna utmålas i al-Da’wa som onda av naturen. Ingen skillnad görs mellan judar världen över och Israels regering. Tidningen hade en bilaga riktad till barn, kallade Lejonungarna. I bilagan lär man Lejonungarna att hata judar och varnar dem för deras fiende bland annat med citat ur Koranen och också ur ”en av deras böcker”, som syftar på Sions vises protokoll. Judar ska utrotas. Det är samma glödande judehat som Adolf Hitlers. Och detta judehat lär Muslimska brödraskapet små barn.

De små flickornas beslöjning, som Västeråsmoderaterna vill förbjuda och som Ami Netzler jämför med en keps och använder ord som trender och mode, symboliserar judehat. Det ska alla politiker och tjänstemän, inklusive tjänstemännen på Skolverket, vara utomordentligt medvetna om.

Expo och islamofascisterna
Stiftelsen Expo, som säger sig kämpa mot antisemitismen, anlitar en beslöjad utbildare. Fotot på den beslöjade Bilan Osman på Expo Idag 3 februari 2017 över hennes artikel ”Hedersvåldets offer sviks av de som säger sig värna dem” skulle kunna ha som rubrik: Utrota judarna.

Det är inte samma sak som att säga att Bilan Osman sympatiserar med Muslimska brödraskapet eller andra islamofascistiska grupper i Sverige. Men av texten att döma är det uppenbart att hon anammat postkolonialisternas ideologi i Expos antologi Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) att det är rasism att lyfta fram kulturens roll bakom hedersmord. Expos antologi är ett enda långt försvar av barnslaveri i Sverige.

I den här artikeln 7 december 2016 i Ottar, ”Barns kroppar blir slagträn”, sprider Bilan Osman desinformation om beslöjningen när hon, med hjälp av ordet islamofobi, kritiserar moderatpolitiker i Norrköping som vill stoppa beslöjning av småflickor. Bilan Osman förtiger vad beslöjningen faktiskt symboliserar ända sedan Muslimska brödraskapet gjorde gemensam sak med Saudiarabien.

Bilan Osman får kritik av den erfarna kvinnorättsaktivisten Maria Hagberg som skriver: ”Jag trodde inte mina ögon då jag blev varse att tidningen Ottar publicerat en artikel med sexualmoralistiska budskap under täckmantel av så kallad antirasism och religionsfrihet.”

I tidigare blogginlägg har jag visat symbiosen mellan postkolonialisterna och Muslimska brödraskapet. Muslimska brödraskapet är en islamofascistisk rörelse. Det finns inget demokratiskt hos denna rörelse. Expo har, vilket man kan ta del av på deras hemsida och valet av Bilan Osman som utbildare, av någon anledning bestämt sig för att vara islams beskyddare i Sverige utan att definiera vilken islam de stöttar. Expo ansöker och får projektbidrag. Eftersom demokratikriteriet numera ska gälla vid beviljande av bidrag är det av vikt att bidragsgivaren granskar vilka demokratifientliga värderingar Expo sprider via sina utbildare.

All heder åt Moderaterna i Västerås och Norrköping som vill få ett slut på barnslaveriet i Sverige.

Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi
En av Sveriges främsta försvarare av barnslaveriet är professor Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker, tidigare Umeå universitet, nu verksam vid Uppsala universitets teologiska institution. Han kom från Iran till Sverige 16 år gammal 1977 för att studera och blev tyvärr kvar. Mohammad Fazlhashemi är islamist, han vill, liksom Muslimska brödraskapets aktivister, påtvinga Sverige sin tolkning av islam. Han har gjort offentlig karriär i Sverige som akademiker och specialist på islam. Han är missionär, könsapartheidmissionär. Och flitig debattör. Han bedriver beslöjningskampanjer. Han likställer religionskritik med rasism. Han uppträder som ayatolla Khomeinis speciella sändebud i Sverige med syftet att omvända Sverige till islam. Han borde kallas mulla Fazlhashemi.

Muslimska brödraskapet är sunni, Fazlhashemi shia. I det här fallet spelar det ingen roll. Khomeini var förtjust i Sayyid Qutbs revolutionära idéer, han uppskattade särskilt Qutbs uppmaning att Allah ska styra världen, att Allah är den enda laggivaren, skriver Hamed Abdel-Samad (2016, s. 124, 125).

År 2008 gav Fazlhashemi ut boken Vems islam. De kontrastrika muslimerna, pocket 2009, där han ger ett veritabelt idolporträtt av Khomeini och revolutionen utan att med ett ord nämna alla oreligiösa iranier som bidrog till shahens fall, som slängdes i Khomeinis fängelse, som torterades, som dödades (2009, s. 131, 132). Idolporträttet är en skymf mot alla exiliranier i Sverige, som fängslats, torterats, fått se släkt och vänner dödade, som tvingats i exil för att inte själva dödas.

Boken påstås ge en saklig och insiktsfull inblick i islam. Boken är en partsinlaga riktad mot sekularister. Fazlhashemi använder uttryck som ”en sekulärfundamentalistisk världsbild” (s. 259), ”sekteristisk sekularism” (s. 260), ”den sekulära överheten”, det senare i samband med att han skriver om ”de islamofobiska nidteckningarna” (s. 308), alltså Muhammedteckningarna.

Sekularismen ingår bland det Fazlhashemi kallar extremistiska idétraditioner: ”Bland dessa finns de mest vulgära kritikerna av islam [min kursiv], vilkas föreställningar står i paritet med de främlingsfientliga, populistiska, högerextremistiska och andra islamofobiska krafterna i väst” (s. 260).

Mohammad Fazlhashemis definition av källkritik är nytolkning av islams urkunder, inte källkritik av Koranens språk och innehåll och haditernas tillförlitlighet. Han har ett avsnitt, ”Dialog med Guds ord”, där han inte någonstans ifrågasätter att Koranen är av gudomligt ursprung eller att innehållet i Koranen förmedlades till Muhammed av en ängel eller att Koranen är skriven på arabiska. ”När det gäller Koranen använder man sig av ett källkritiskt tillvägagångssätt där det sunda förnuftets och logikens principer utgör måttstocken. Med tanke på att nytolkningen sker inom ramen för den religiösa debatten måste den rationella metoden legitimeras och förankras i Koranen” (s. 99, 100). Det är inte källkritik. Det är inte så källkritiska forskare har studerat Bibeln de senaste två hundra åren.

En påminnelse: Det är som universitetslärare Fazlhashemi har skapat sig ett namn i det offentliga Sverige. Av en universitetslärare har man rätt att förvänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt.

Beslöjningen handlar inte om religion. Den är politisk. Ändå bedriver Fazlhashemi beslöjningskampanjer. Enligt uppgift i Aftonbladet 16 mars 2006 vill Mohammad Fazlhashemi att Diskrimineringsombudsmannen ska pröva om Minervaskolan gjorde sig skyldig till diskriminering när den förbjöd en sjuårig flicka att vara beslöjad eftersom skolan kommit överens med föräldrar och elever att inga huvudbonader skulle bäras i klassrummet. ”Rektorn såg inga problem med att jämföra en keps med en sjal.” Jo, jämförelsen är ett problem. Drygt tio år senare har vi inte kommit längre när Ami Netzler i Västerås gör samma jämförelse.

Den sjuåriga flickans mamma anmälde skolan till Skolverket. Mulla Fazlhashemi lägger sig i och hänvisar till religionsfriheten som regleras i grundlagen. ”En privatskola kan inte avtala bort de rättigheterna. Deras regler väger lätt i förhållande till grundlagen, säger han till tidningen” (Västerbottens-Kuriren).

En sjuårig flicka.

Fazlhashemi, som lovprisar ayatolla Khomeini, vet exakt vad beslöjningen står för. Sharias överhöghet. Mäns överhöghet. Flickors/kvinnors slaveri. Allah som den enda laggivaren.

Man förväntar sig att Fazlhashemi efter den barnfientliga demonstrationen klassades som den ultrareaktionära man han är och att hans röst inte hörde hemma inom svenska myndigheter. I stället får han en  plats i DO:s råd.

För Fazlhashemis övriga beslöjningskampanjer se länken till höger, Shariadoket och manligheten.

I SVT:s artikel om Västeråsmoderaterna skriver journalisten Johanna Olofsson: ”Religions- och övertygelsefriheten är väl etablerad i Sverige och Skolverket har kritiserat skolor som försökt förbjuda elever att bära slöja.” Hon skriver vidare: ”Diskrimineringsombudsmannen gör bedömningen att religionsfriheten innefattar att bära religiös klädsel och menar att en skolas beslut att förbjuda elever att bära slöja kan anses strida mot lagen om förbud mot diskriminering.”

Som framkommer av tidigare blogginlägg är DO helt i händerna på Muslimska brödraskapet.

Som Maria Hagberg skriver i den ovan nämnda artikeln i Ottar: ”Att bagatellisera slöja på småflickor, liksom andra traditionella och religiösa symboler, är att göra sig okänslig för barns utveckling.” Hon beskriver uppgifter hon tagit del av om flickors negativa förändring från en dag till en annan när de tvingas bära slöja.

Jag föreslår att Skolverket, DO:s personal och Ami Netzler gör en studieresa till Vorderasiatisches Museum i Berlin med Mohammad Fazlhashemi som guide. Där kan han ställa sig framför lertavlan som innehåller de lagar den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt) kodifierade och hålla en föreläsning om hur § 40 om kvinnors beslöjning i denna lagsamling via ärkeängeln Gabriel blir en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön någon gång mellan 622 och 632.

Jag föreslår också att Skolverket på sin hemsida förklarar för Sveriges befolkning att det är helt i sin ordning att småflickor i klassrummet bär en symbol som säger ”Utrota judarna. Sions vises protokoll är ett autentiskt historiskt dokument”.

Det är vad man lär skolbarnen i Saudiarabien.

Det enda raka är att ändra diskrimineringslagen och ta bort religion. Lagen missbrukas av islamister i syfte att införa sharia i Sverige. Myndigheter ska inte medverka till att sharia införs. Inte en enda myndighet eller skola ska behöva vara rädd för att dra på sig en DO-anmälan för att de förhindrar att sharia sprids i Sverige.

I Vems islam framställer Fazlhashemi Kemal Atatürks (Turkiet) och Reza shahs (Iran) ”avislamiseringsprojekt” som bland det värsta som hänt i islams historia och kallar det ”ett frontalangrepp på islam” (s. 147, 148). Kemal Atatürk avskaffade kalifatet 1924.

I en utgåva av Vems islam, publicerad av Studentlitteratur 2014, har Fazlhashemi skrivit ett tillägg om det som kom att kallas den arabiska våren. Han inleder med en positiv skildring av hur det turkiska partiet AKP har påbörjat en demokratisk utveckling i Turkiet. Den AKP-ledda regimen har bekämpat det Fazlhashemi kallar den djupa staten ”som allt sedan grundandet av den turkiska staten på 1920-talet varit ett stort hinder för demokratiseringen”. Bland grupperna som utgör den djupa staten nämner han ”odemokratiska sekulära grupper” (2014, s. 217).

Trots att Fazlhashemi betonar Muslimska brödraskapets det han kallar övermod och ovilja att kompromissa om sin ideologi kan han inte dölja sina sympatier för Brödraskapet och negativa inställning till de sekulära krafterna i Egypten. Tre gånger nämner han Brödraskapets över 80 år långa kamp mot diktaturer och främmande makter (s. 221, 226, 229) utan att nämna att kampen gällde att sharia skulle styra landet. Han skriver att de sekulära krafterna tog hjälp av militären för att störta Muslimska brödraskapet (s. 226).

Fazlhashemi citerar en sekulär egyptisk akademiker som en tid efter störtandet av president Muhammad Mursi skrev ett inlägg i en tidning online ”som avslöjar de sekulära aktörernas syn på demokratins grundregler”. Mannen ansåg att det var för tidigt att hålla allmänna och fria val, en tredjedel av befolkningen var fortfarande analfabeter. Man måste börja i en annan ände, som Fazlhashemi återger det: ”nämligen att först inrätta institutioner, fri press och utbildning för de okunniga [min kursiv] och fattiga i landet så att de ska lära sig att rösta på rätt [min kursiv] kandidater. Det är först därefter man kan hålla allmänna val” (s. 228, 229). Fazlhashemi skriver ett så här vinklat tillägg i Vems islam inför Studentlitteraturs utgivning av boken.

Mohammad Fazlhashemi är en man med vidöppna dörrar rakt in i maktens korridorer. Den 14 maj 2011 skrev han tillsammans med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och bland andra Muslimska brödraskapets aktivist Helena Benaouda och representanter för den judiska församlingen en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Den 23 maj 2012 skrev han ett blogginlägg till Socialdemokraternas programkommission om islamofobi före och efter 11 september 2001. I vanlig ordning sätter han likhetstecken mellan religionskritik och rasism. Han använder samma ”vetenskapliga” metod som Mattias Gardell. Motståndarna klassas som höger, trots att han själv samarbetade med alliansen som ju bestod av högerpartiet Moderaterna bland annat. Bland de förkastliga högerpolitikerna räknar han Ayaan Hirsi Ali, utan att nämna vad hon gjort för att uppmärksamma politiker i väst på hur små flickor könsstympas på köksborden och om hedersmord. Dessutom sätter han likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi, vilket är helt förkastligt och osant.

Det vore på sin plats att demokratikriteriet även gäller statsanställda universitetslärare.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, författare till boken Islamic fascism är född (1972) och uppvuxen i Egypten, fadern imam (sunni), sedan 1995 bosatt i Tyskland, var under studentåren medlem i Muslimska brödraskapet. Han säger att Muslimska brödraskapet finns i 70 länder, har ett välutvecklat nätverk och miljarder dollar till sitt förfogande. År 2013 höll han ett föredrag i Kairo om islamisk fascism varpå en professor från lärosätet al-Azhar omedelbart utfärdade en dödsdom för att han hädat. Han spårar de fascistoida dragen inom islam ända tillbaka till profeten Muhammed. Verksam som han är i Tyskland har han god kännedom om nazismen. Svagheten i boken, när Abdel-Samad använder Muhammeds gärningar som exempel på fascism, är att han utgår från att den kunskap som i dag finns om Muhammed gäller den historiska personen, när den historiska Muhammed i själva verket är i princip okänd enligt källkritiska historiker.

Hamed Abdel-Samad har vuxit upp med islam, vet hur islam tillämpas inom det egyptiska skolväsendet (den som inte älskar Muhammed mer än sina föräldrar eller barn har inte rätt att kalla sig troende), har själv omfattat politisk islam, levt i väst och vänt religionen ryggen. Bortsett från referenserna till Muhammeds gärningar som om de vore historiskt korrekta är boken värdefull för alla som vill sätta sig in i dagens politiska islam och dess fascistoida rötter både före och i Hitlers nazism och Mussolinis fascism.

Hamed Abdel-Samad efterlyser en islam som inte delar upp världens befolkning i troende och ”otrogna” utan en islam som är den enskilda individens privatsak, fri från underkastelse under en straffande Gud, fri från uppmaningen att blint älska och lyda Muhammed och se honom som förebild, fri från sharia, fri från kvinnoförtryck och könssegregering, fri från uppmaningar till jihad mot ”otrogna”, fri från glorifieringen av martyrskap, fri från hotelser om domedagen och helvetet och löften om paradiset och 72 jungfrur.

Det är bara att instämma.

Mona Lagerström fil dr

 

Ett urval böcker och skrifter som visar att Muslimska brödraskapet inte är några islamdemokrater som religionsprofessor Mattias Gardell påstår:

Abdel-Samad, Hamed (2014) på engelska Islamic fascism 2016

Aldebe, Mahmoud, projektledare, Att förstå Islam 1988, 1991, 2002

Armajani, Jon, Modern Islamist movements. History, religion and politics 2012

Badawi, Jamal (1971), på svenska av Mostafa Malaekah, Kvinnan i Islam 2003, 2007

Carlbom, Aje, The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden 2003

Carlbom, Aje, ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare”, Socialvetenskaplig tidskrift nr 3–4 2009, s. 369–389

Dreyfuss, Robert, Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam 2005

Fourest, Caroline (2004) på engelska Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan 2008

Hirsi Ali, Ayaan, (2006) på svenska En fri röst. Min självbiografi 2008, s. 120–129

Johnson, Ian, A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West 2010

Kepel, Gilles (1984) på engelska The Prophet & Pharaoh. Muslim extremism in Egypt 1985

Mitchell, Richard P., The Society of the Muslim Brothers 1969

Moussalli, Ahmad S., Radical Islamic fundamentalism: The ideological and political discourse of Sayyid Qutb 1992

Norell, Magnus, Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser 2016

Pekgul, Cheko & Pekgul, Nalin, Jag är ju svensk 2014

Qutb, Sayyid (1964) på engelska Milestones 2005

Wendell, Charles har översatt fem traktat av Hassan al-Banna, Five tracts of Hasan al Banna (1906–1949) 1978

Vidino, Lorenzo, The new Muslim Brotherhood in the West 2010

Wright, Lawrence (2006) på svenska Al-Qaida och vägen till 11 september 2007

Löstagbara engångsärmar och Muslimska brödraskapet
Enligt Muslimska brödraskapet syftar beslöjningen bland annat till att skydda män från att bli sexuellt upphetsade av flickors/kvinnors hår och bara hud. Redaktör Johan Westerholm Ledarsidorna.se beskriver i två artiklar här och här hur DO driver beslöjningsärenden i domstol gällande en tandläkarstudent som studerade på Karolinska Institutet och en tandläkare inom Folktandvården i Järfälla som båda vägrat följa Socialstyrelsens regler om basal hygien inom hälso- och sjukvården med hänvisning till att det strider mot deras religion att bära kortärmade kläder och därmed visa sina bara armar. De föredrog löstagbara engångsärmar. I det första fallet gick tingsrätten på DO:s linje och utdömde 5 000 kronor i skadestånd från Karolinska Institutet till tandläkarstudenten.

I det andra fallet kräver DO 100 000 kronor i skadestånd. Folktandvården valde i februari att följa Socialstyrelsens föreskrifter och införde förbud att använda löstagbara engångsärmar. Tandläkaren hade att välja mellan att följa föreskrifterna eller säga upp sig. Hon sa upp sig.

Handskakningsvägraren Yasri Khans lobbyverksamhet
Muslimska brödraskapets organisation Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) skriver på sin hemsida att de ”aktivt bistått DO med råd och stöd och genom våra underlag” samt att de hjälpt tandläkarstudenten att driva ärendet mot Karolinska Institutet. Det Yasri Khan på hemsidan skriver i klartext är att Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, vilket innebär att kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna, går före svensk lag (Jamal Badawis skrifter i översättning av Mostafa Malaekah under titeln Kvinnan i Islam). När Yasri Khan hävdar att hans intensiva lobbyverksamhet gäller muslimska kvinnors rättigheter avser han Muslimska brödraskapets kvinnor.

I domen i mål T 3905-15 den 16 november 2016 om tandläkarstudenten gick Stockholms Tingsrätt på Muslimska brödraskapets linje. Och också på Turkiets linje, mer om Turkiets beslöjningskampanj i Europa och det svenska bidraget författat av religionsprofessorerna Göran Larsson och Åke Sander nedan.

Häftet Kvinnan i Islam beskriver kvinnans juridiska ställning enligt Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, alltså lagtexter om bland annat ekonomi och arvsfrågor som säger att sharia står över svensk lag när det gäller kvinnors ställning. I häftet används genomgående Muslimska brödraskapets metod att låtsas att islam bara har en tolkning genom påståenden som ”det islamiska perspektivet”, ”islam införde”, ”islam ser”, ”islam lyfter fram”, ”islam förbjöd inte”, ”islam rekommenderade”, ”islam prioriterar”, ”islam betonar” och att denna enda tolkning är autentisk islam och står över kulturella varianter av islam. Jamal Badawi påstår också att kvinnor och män är emotionellt olika och kompletterar varandra, mannen är förståndet, kvinnan är känslan, en kvinnosyn som är identisk med romantikernas och den schweizisk-franska filosofen Jean-Jaques Rousseaus (1712–1778) komplementaritetsideologi, men som Badawi kallar ”islams normativa lära”.

Det som Stockholms tingsrätt borde ha uppmärksammat är formuleringen som i domen står under rubriken ”Utveckling av talan” då DO skriver: ”Uppfattningen att Islam föreskriver [min kursiv] att en muslimsk kvinna ska täcka hela kroppen utom när hon vistas enbart med den närmaste familjen” osv. Islam föreskriver ingenting. Människor föreskriver. I det här fallet Jamal Badawi, Yasri Khan och sannolikt shariajuristen Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, som är ledamot i SMFR:s religiösa råd. Salahuddin Barakat hävdar att shariajurister (”rättslärda”) ska döma i fall som gäller islam, inte en professor i juridik. I sin nedsabling av professor emeritus Reinhold Fahlbeck, som stöder sina uttalanden om handskakning och beslöjning på Europakonventionen och Europadomstolens praxis, nämner Salahuddin Barakat över huvud taget inte Europakonventionen, bara det han kallar islamisk rättslära, som han säger sig vara specialist på. Det är uppenbarligen den ”rättsläran” Stockholms tingsrätt har dömt efter.

Finns det en enda dom i Sverige där det står kristendomen föreskriver? Vilken kristendom i så fall?

Stockholms Tingsrätt borde studera den assyriska krigarkungen Tiglatpilesers över tre tusen år gamla Medelassyrisk Lagsamling och vad § 40 säger om beslöjningen av kvinnor. Paragrafen är kristallklar. Beslöjningen är politisk och signalerar att en man äger kvinnans fortplantningsorgan. Kvinnor har ända sedan MAL § 40 fått sin sociala status utifrån sina sexuella aktiviteter. Så var det i Sverige ända fram till p-pillren på 1960-talet och de fria aborterna i mitten av 1970-talet. Varken judendomen, kristendomen eller islam var uppfunna när lagen om beslöjning kodifierades och kan därför inte hänvisas till profeten Muhammed (570–632). Mer om Tiglatpileser och hans lagar om kvinnan strax.

Yasri Khan skriver på hemsidan att SMFR i många år bedrivit opinion mot Socialstyrelsens föreskrifter och att det är ett stort svek från regeringens sida att inte ta itu med det han kallar diskrimineringen mot muslimska kvinnor, alltså diskrimineringen av Muslimska brödraskapets kvinnor. Det är något sinnesrubbat över män som bedriver beslöjningskampanjer och hävdar kvinnors rättigheter när beslöjningen handlar om mäns överhöghet och att skydda män från att bli sexuellt upphetsade.

Muslimska brödraskapet styr DO
Diskrimineringsombudsmannen lyder under Arbetsmarknadsdepartementet. Tvärtemot vad Yasri Khan hävdar så är det ett svek från arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons sida att inte ta itu med Muslimska brödraskapets styrning av DO, se tidigare blogginlägg om DO:s samarbete med Muslimska brödraskapets väl tränade aktivister. Min kritik gällde att DO bjudit in företrädare för Sveriges unga muslimer (SUM) och SMFR till konferensen 11 november om diskriminering av muslimer. DO Agneta Broberg skriver i sitt svar till mig att urvalet av de organisationer DO samarbetar med bland annat är baserat på att de är statsbidragsberättigade hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Nyligen meddelade MUCF att de inte ger SUM organisationsbidrag för 2017 bland annat med motiveringen att SUM har kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är önskvärt att MUCF även vägrar SMFR organisationsbidrag med samma motivering. Dessutom bör en genomgripande granskning av Yasri Khans och det statsunderstödda SMFR:s samarbete med västfientliga organisationer i Malaysia i missionsverksamheten dawa, som syftar till att islamisera Sverige enligt malaysisk modell, omgående initieras, se tidigare blogginlägg.

Tiglatpileser I (regent 1114–1076 fvt) och tyska Orientsällskapets utgrävningar 1902–1914 i forntida Assyriens huvudstad Assur
Muslimska brödraskapets ideologi är baserad på gudomliga uppenbarelser (Koranen, haditerna). Det är önskvärt att landets politiker och myndigheter en gång för alla klargör för Sveriges befolkning att en över tre tusen år gammal assyrisk lag inristad med kilskrift på en bränd lertavla från Mesopotamien (Irak) inte kan vara en gudomlig uppenbarelse från Allah förmedlad av ängeln Gabriel på arabiska till Muhammed på Arabiska halvön på 600-talet. Dels fanns det mängder med arabiska dialekter på Arabiska halvön, dels sägs uppenbarelserna i Koranen ha skrivits ner på vad som fanns till hands, skrivartavlor, palmträdgrenar, läderbitar, djurs skulderbladsben, dels sammanställdes inte Koranen så som vi i dag känner till den förrän långt efter Muhammeds död, dels står det över huvud taget inget i Koranen om kvinnors beslöjning, dels har den historiska Muhammed och hans gärningar av sagoberättarna, qussas, suddats ut. Inte förrän flera generationer efter Muhammeds död började man sammanställa berättelserna om honom och hans verksamhet. Att hänvisa till Muhammed och vad som var ”rätt” islam på hans tid håller inte för en källkritisk granskning.

När Muslimska brödraskapets aktivist Abdirizak Waberi (M), då han var ordförande för Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), svarar att det är fel av en obeslöjad kvinna att säga att hon är muslim på Evin Rubars fråga i SVT-reportaget Slaget om muslimerna far han med osanning: ”Det är som om du säger ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Nej.” Han borde ha sagt: ”Nej, enligt Muslimska brödraskapets tolkning är det inte okej att en obeslöjad kvinna säger att hon är muslim.” Abdirizak Waberi far även med osanning när han hävdar att islam bara har en tolkning.

Den assyriska krigarkungen kodifierade för över tre tusen år sedan den första kända lagen om kvinnors ansiktsbeslöjning i det som kallas Middle Assyrian Laws (MAL) § 40, i syfte att via klädseln i offentligheten markera kvinnors sexuella aktiviteter och skilja på beslöjade ”ärbara” kvinnor (en man äger kvinnans sexualitet) som det därför inte var fritt fram att antasta eftersom det var ett brott mot mannen (fadern, äkta maken), och obeslöjade ”icke-ärbara” kvinnor som själva kontrollerade sin sexualitet.

Det tyska Orientsällskapet fann vid utgrävningarna 1902–1914 i forntida Assyriens huvudstad Assur tre brända lertavlor med kilskrift som gäller lagar, lertavlan kallad A innehåller lagar som rör kvinnor. Den finns på Vorderasiatiches Museum i Berlin. Lagsamlingen finns översatt till engelska tillsammans med den bevarade originaltexten i Martha T. Roth Law collections from Mesopotamia and Asia Minor (1995). Fotografier av lertavlans båda sidor finns här i ett kapitel ur den nederländska assyriologen Marten Stols bok Women in the ancient Near East (2015, på engelska 2016). Lagsamlingen existerar alltså i sinnevärlden.

Den finländska assyriologen Simo Parpola skriver om Tiglatpileser I och hans lagar om kvinnan i ”Mesopotamien. Tvåflodslandet”, Bonniers världshistoria, del 2 Flodrikena (1982). Den babyloniska kungen Hammurabis (ca 1792–1750 fvt) lag ska ha varit förebilden men Tiglatpilesers lagsamling är mer än ett komplement, den är betydligt strängare. Domstolsutslag som helt saknas i de babyloniska lagarna finns bevarade som vittnar om lemlästning, prygel och tvångsarbete. Tiglatpileser kom genom sina erövringar i kontakt med flera främmande länder, biblioteket i hans palats var välfyllt och utökades ständigt av flitiga skrivare vars namn och dateringar under Tiglatpilesers tid finns bevarade.

Kvinnohistorikern Gerda Lerner tolkar lagen om beslöjning i The creation of patriarchy (1986).

För den källkritiskt lagda finns således gott om material. Sveriges domstolar bör i sina domar inte utgå från påståenden om vad ett osynligt väsen påbjuder om kvinnors klädsel, tolkat av Muslimska brödraskapets jordiska män Jamal Badawi och Yasri Khan.

Tiglatpileserskynket
Det den beslöjade kvinnan signalerar under Tiglatpilesers tid är: En man äger mina könsorgan. Jag är en mans annonspelare. Jag har inget egenvärde. Jag är inte född fri.

Shariadoket
Beslöjningen är Muslimska brödraskapets absoluta profilfråga. Målsättningen är att deras tolkning av islam ska segra över hela världen och därmed återupprättandet av kalifatet som inte erkänner några nationalstatsgränser. Egyptiern Yusuf al-Qaradawi är Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog, verksam i Qatar. Han har fällt flera judefientliga uttalanden. Han hävdar att homosexuella ska stenas. Han hävdar att det är kvinnors plikt att vara beslöjade. Muslimska brödraskapet har gjort beslöjningen till en herrefolksmarkör. Män står över kvinnor. Islam står över judendomen och kristendomen. Beslöjningen framhävs av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och talibanernas läromästare indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi, som grundade Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami.

Det 1900-talets shariaideologer har lagt till tiglatpileserskynket är: Sharia står över svensk lag. Död åt homosexuella. Död åt avfällingar från islam. Död åt alla som hädar Allah och profeten Muhammed.

Den turkiska regeringstrogna tankesmedjan SETA om beslöjningen
Förutom Muslimska brödraskapet sprider Saudiarabien, Qatar och Turkiets nuvarande regim propaganda i Sverige om att beslöjningen är ett påbud från Allah. Turkiets nuvarande regeringsparti AKP kallas för Muslimska brödraskapets systerorganisation.

Yasri Khan, vars föräldrar är flyktingar från Thailand och vars far är en högt uppsatt ledare i en rebellrörelse i Thailands södra islamdominerade delar, Pattani som gränsar till Malaysia, berömmer i en artikel på SVT Opinion 15 juni 2013 Recep Tayyip Erdogan.

I maj 2016 publicerade den turkiska konservativa regeringstrogna tankesmedjan SETA rapporten European Islamophobia Report 2015, som syftar till att stärka Turkiets makt över tolkningen av islam i Europa, en rapport presenterad för EU-parlamentet där beslöjningen får stort utrymme.

Den ena av rapportens två redaktörer är professor Enes Bayrakli som uttalar sig i SR P1 den 14 september 2016 i en intervju gjord av Johan-Mathias Sommarström och där Bayrakli presenteras som tillhörande regeringstrogna SETA ”som ger den officiella turkiska versionen” av Turkiets besvikelse över EU:s svaga stöd efter kuppförsöket. Enes Bayrakli var tidigare verksam inom Yunus Emre Foundation, etablerad genom ett dekret av Recep Tayyip Erdogan 2007 och som lyder under turkiska UD. Bayrakli var deputy director vid Yunus Emre Turkish Cultural Center i London 2011–2013 och var också med och etablerade Yunus Emre Cultural Centers i Rumäniens två städer Constanta och Bukarest 2012.

I rapporten kräver Turkiet bland annat att ”islamofobi” ska betraktas som ett brott, att de europeiska regeringarna måste se till att islams trosfränder kan utöva sin religion i skolan och på arbetsplatser, att det inte ska vara en fråga upp till varje enskild inrättning att besluta om, Turkiet kräver att politiker och lagstiftare garanterar kvinnors rätt att vara beslöjade på arbetsplatser. Turkiet dikterar alltså vilka lagar europeiska länder ska stifta för att stärka Turkiets politiska tolkning av islam i Europa.

De två religionsprofessorerna vid Göteborgs universitet Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi medverkar i rapporten med det synnerligen ovetenskapliga kapitlet ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”. Det krävs inga akademiska meriter för att sammanställa det de tre rapportförfattarna listar som ”islamofobi” i Sverige. De tre samarbetar i rapporten med den ökända Amanj Aziz och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd (Mustafa Tümtürk), som båda arbetar för att återupprätta kalifatet!

Förutom Amanj Aziz och Ibn Rushd accepterade en representant för stiftelsen Expo att medverka i rapporten. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter.

Amanj Aziz bjöd, då han var representant för organisationen Troende unga framtida förebilder, TUFF, till en könsuppdelad konferens i Göteborg i april 2011 in den ökända hatpredikanten Bilal Philips som bland annat sagt att homosexuella bör straffas med döden. TUFF hade fått drygt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen för att motverka islamofobi och öka kunskapen om islam, med hjälp av könssegregering! Ledarskribenten Per Gudmundson uppmärksammade konferensen och det slutade med att TUFF tvingades betala tillbaka en stor summa till Ungdomsstyrelsen.

I boken Min Jihad. Jakten på liberal islam (2015) kartlägger debattören Hanna Gadban islamister i Sverige knutna till dawaorganisationen, alltså väckelseorganisationen, iERA, Islamic Education and Research Academy, grundad 2009 i Storbritannien av islamister med en uttalad västfientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig retorik. En av organisationens ursprungliga rådgivare var den av Amanj Aziz inbjudna Bilal Philips. Enligt Hanna Gadban säger sig iERA vilja motverka islamofobi genom att sprida kunskap om islam (s. 35), mantrat för att inkassera miljoner kronor från svenska myndigheter. Amanj Aziz ansvarade för introduktionen av iERA i Sverige 2012 (s. 57). Han höll den första dawakursen på svenska i Bellevuemoskén i Göteborg i november 2012 (s. 51). Gadban skriver också att iERA:s mål är att via dawakurser utbilda missionärer som kallar till islam med målet att ”’islam ska inträda i varje hushåll i Sverige’” (s. 43).

Vidare skriver hon att det finns klara beröringspunkter mellan iERA:s dawarörelse och den våldsbejakande extremismen (s. 53) och ger i boken flera exempel.

Torbjörn Jerlerup skriver på sin blogg 8 juni 2015 i inlägget om en av iERA:s centralgestalter Abdur Raheem Green, ”Brittisk hatpredikant bakom islamistisk mission i Sverige, Bilaga 2”, att han i februari 2015 skrivit två artiklar om kvinnor som dras till IS och att han ville veta vad Amanj Aziz hade för synpunkter på artiklarna. Jerlerup återger korrespondensen. ”Hej Amanj! Har du haft tid att kolla på mina artiklar om IS och jihadisternas sympatisörer i Sverige. Skickar den senaste. Det finns fler länkar i slutet av artikeln. Vill gärna ha input. ha en bra helg/T.” Jerlerup fortsätter: ”Så här svarade han. Titta på innehållet i artiklarna diskussionen handlade om, med alla bilder på IS, och ställ frågan varför han ansåg att det var islamofobiskt att kritisera IS.”

Amanj Aziz visar med sitt svar att han tänker i rasbiologiska termer: ”Idag hände detta: 1. Vit antirasist har skrivit om IS och eventuella sympatisörer i Sverige. Texter som är minst sagt katastrofalt skrivna och där rasistiska fördomar är överallt i texten. Frågeställningar saknas och slutsatserna är premisserna samtidigt. Han frågar mig privat om jag ’kan ge input’ på texterna. 2. Eftersom jag inte vet på vilka av mina meriter han vände sig till mig och frågan blir helt absurd då en ’antirasist’ skrivit rasistiska texter som jag ska ge ’input’ på, sa jag att jag kan rätta hans texter för 4000 kr/text för att påvisa hur bissart [sic] det var att han kände sig ha rätt till min kunskap när han kontaktar mig och på hans villkor. 3. Vit ’antirasist’ säger att jag är inkonsekvent i min antirasism. Sådan är antirasismen uppenbarligen. Håller du inte med vitas premisser och problemformuleringar, och inte heller ställer upp på deras villkor och med din tid och kraft är du ’inkonsekvent’.”

Torbjörn Jerlerup svarar: ”Tack då vet jag att du jämställer varningar om IS och radikal jihadism med rasism. Det är allt jag behöver veta. (Ska du inte publicera länken också, till artikeln med alla kvinnor som flaggar IS flagg, drömmer om Al Shams och älskar häftiga vapen?)”

Hanna Gadban skriver i Min Jihad att iERA:s mål är att återupprätta kalifatet och att det är mot den bakgrunden man ska se Amanj Aziz engagemang mot islamofobi (s. 93). Det är också mot den bakgrunden, alltså återupprättandet av kalifatet, man måste se Muslimska brödraskapets engagemang mot islamofobi och för kvinnors beslöjning.

De tre rapportförfattarna Göran Larsson, Åke Sander, Aroma Abrashi skriver att de skickade en förfrågan om medverkan i rapporten via e-post till 20 olika organisationer och aktiva personer inom civilsamhället. Bara 3 accepterade, 2 avstod, 15 svarade inte. Rapportförfattarna kontaktade med andra ord representanter för politisk islam i Sverige. Detta gör de efter det att Hanna Gadban publicerat sin bok om politisk islam i Sverige och kritik av begreppet islamofobi och miljonrullningen till det hon kallar ”islamofobiprojekt”, en bok där hon flera gånger namnger Amanj Aziz och hans koppling till iERA, och efter det att Magnus Norell publicerat sin bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser där han beskriver Muslimska brödraskapet och också kritiserar begreppet islamofobi och alla statsbidrag till islamistiska grupperingar.

Hanna Gadban visar i boken Min Jihad att Göran Larsson sedan tidigare kände till vad Amanj Aziz och Ibn Rushd står för. Hon skriver att Amanj Aziz under 2014 medverkade i ett projekt kallat ”Göteborg mot islamofobi” finansierat med 591 000 kronor från Ungdomsstyrelsen. Projektet organiserades av Göteborgs rättighetscenter, Ibn Rushd och den somaliska organisationen Puntland Community Organisation. Hanna Gadban nämner en debatt i Göteborg 6 september 2014 anordnad inom ramen för projektet där bland andra Göran Larsson deltog tillsammans med kända namn inom ”islamofobiindustrin” som Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Edda Manga och där en representant från Ibn Rushd, Maimuna Abdullahi, var moderator. Hanna Gadbans kommentar: ”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas” (s. 56).

Samtidigt som Göran Larsson samarbetar med en tankesmedja som står president Recep Tayyip Erdogan nära skriver han tillsammans med en doktorand en rapport till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, publicerad i november 2015, Globala konflikter med lokala konsekvenser. Översikt om utresandeproblematiken, där han än en gång sprider desinformation om islamism och framställer islamism som något ofarligt. Göran Larsson är knuten till Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, vars uppdrag enligt hemsidan är att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer. Göran Larson mörklägger att islamism är en västfientlig ideologi som kan leda till våld.

Göran Larsson har föreslagits till prodekan, Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, perioden 2017–2022, statsvetaren professor Marie Demker, kompromisslös försvarare av Omar Mustafa med den höga graden inom Muslimska brödraskapet, är vald till dekan för samma period, se tidigare blogginlägg. I kravprofilen listades bland annat hög integritet. Göteborgs universitet har ett trovärdighetsproblem.

Det är allvarligt att ett skattefinansierat svenskt universitet samarbetar med den turkiska regimen i syfte att förmå europeiska regeringar att stifta lagar som förbjuder enskilda arbetsgivare att själva bestämma vilka klädregler som ska gälla. Lika allvarligt är det att DO samarbetar med Muslimska brödraskapet i syfte att sätta Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien inom hälso- och sjukvården ur spel.

Muslimska brödraskapet och Turkiet ska inte diktera villkoren för Sveriges arbetsgivare.

Beslöjningen hör inte hemma hos DO. Diskrimineringslagen bör ändras och religion lyftas ut. Muslimska brödraskapets makt över DO visar hur lätt det är för väl tränade aktivister att i religionens namn manipulera en myndighet. Religion är inget man föds med som hudfärg eller funktionsnedsättning.

Filosofie doktorn i socialt arbete Devin Rexvid skriver två kritiska artiklar i Dagens samhälle här och här med anledning av DO:s beslut om könssegregerade badtider och sexualiseringen av flickors och kvinnors kroppar och hur viktigt det är att flickor och kvinnor skyddar män från skammen att andra män än den närmaste familjen ser deras obeslöjade flickor och kvinnor.

Devin Rexvid har också tillsammans med docenten i rättssociologi Astrid Schlytter skrivit boken Mäns heder. Att vara både offer och förövare (2016), en bok där de diskuterar flera rättsfall och som bör finnas hos varenda domstol i Sverige, inklusive hos DO. En rapport de efter flera fruktlösa försök att få forskningsbidrag till bestämde sig för att skriva ändå. Detta ska jämföras med Vetenskapsrådets beslut att ge miljoner i forskningsbidrag till postkolonialisterna som anser att det är rasism både att studera maktstrukturerna i inflyttade klanvälden och att använda begreppet hedersvåld.

Beslöjningen är ett förtryckarinstrument
Beslöjningen är ett över tre tusen år gammalt förtryckarinstrument och ska behandlas som ett förtryckarinstrument avsett att till omvärlden signalera att bärarens sociala status är kopplad till hennes sexuella aktiviteter. Alla asylsökande och flyktingar som kommer till Sverige ska informeras om beslöjningens ursprung och vad den står för och hur den förhåller sig till svensk lagstiftning som inte skiljer på ”ärbara” och ”icke-ärbara” kvinnor utan låter kvinnans sexuella aktiviteter vara kvinnans ensak.

Beslöjningen är regnbågsflaggans motsats
Enligt 1900-talets shariaideologer signalerar beslöjningen att homosexuella ska dö. Lärare kan inte i klassrummen tala om allas lika människovärde och allas rätt till sin sexualitet när flickors beslöjning säger något helt annat.

Flyktingar från länder där homosexualitet är förenat med dödsstraff ska inte vid kontakter med den svenska sjukvården och offentliga inrättningar behöva konfronteras med symboler som stöder det förtryck de flytt från.

Beslöjningen är religionsfrihetens motsats
Lärare kan inte i klassrummen tala om religionsfrihet när flickors beslöjning säger att den beslöjade flickan ska dö om hon inte tror på domedagen, uppståndelsen, ett evigt liv och att profeten Muhammed är Allahs sändebud.

Flyktingar från länder där hädelse och avfall från islam, exempelvis genom konvertering till kristendomen, är förenat med dödsstraff ska inte vid kontakter med den svenska sjukvården och offentliga inrättningar behöva konfronteras med symboler som stöder det förtryck de flytt från.

Beslöjningen säger att sharia står över svensk lag
Enligt Muslimska brödraskapet är roten till allt ont lagar stiftade av människan. Ändå använder Yasri Khan sig av det svenska rättsväsendet för att driva igenom Muslimska brödraskapets tolkning av sharia att det är kvinnans plikt att täcka sig och bara visa ansikte och händer för män utanför den närmaste familjen.          

Lägg ner MUCF och SST
Kalla saker och ting vid sitt rätta namn. Imamer, religiösa ledare, aktivister, religiösa poliser i landets ytterstadsområden med mera som i Sverige påstår att beslöjningen är Allahs befallning och en religiös plikt nedsänt till jorden på arabiska är bedragare, lögnare, verklighetsförfalskare. Visa dem Tiglatpilesers assyriska lertavla präntad med kilskrift.

Lägg ner MUCF och Nämnden för statligt stöd till trossamfund och använd de miljonerna till upplysningskampanjer om demokratiska principers och individuella fri- och rättigheters fördelar framför totalitära ideologier.

Mona Lagerström fil dr