OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Jag inleder med några ord om förtruppen i Sverige och ger sedan lite bakgrundsinformation om Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) innan jag redogör för vad Qutb säger om förtruppens betydelse. Jag avslutar med en fråga till finansminister Magdalena Andersson.

Förtruppen består av fanatiker. De är separatister, de är utomordentligt målmedvetna och drivs av den fjärde totalitära ideologin i Europa: islamofascismen.

Förtruppen i Sverige har dessutom lagt till hudfärgsrasism à la Malcolm X (d. 1965) i hatet mot den svenska demokratin.

Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse, vilket jag visat i tidigare inlägg. Hijab är muslimska brödraskapets uniformspersedel. Hijab signalerar en lika extrem judefientlighet som hakkorset.

Förtruppen bör stigmatiseras på exakt samma sätt som andra högerextremistiska sammanslutningar.

Man behöver inte ha svurit trohetsed till Muslimska brödraskapet för att vara aktivist i förtruppen. Det räcker med att dela Muslimska brödraskapets ideologi, att islam är ett allomfattande system som ska styra både privatlivet och det offentliga livet in i minsta detalj, att Muslimska brödraskapets tolkning av sharia är den högsta domaren, att slutmålet är en gudsstat.

Eftersom slutmålet är avlägset verkar förtruppen under tiden för att upprätta ett parallellsamhälle, ”det svenska muslimska civilsamhället”. Förtruppen arbetar för att samla alla islamtroende i Sverige i detta parallellsamhälle och styra individernas liv in i minsta detalj, med hjälp av svenska skattemedel.

Förtruppen representerar inte islams mångfacetterade trosfränder i Sverige. De representerar bara sina egna anhängare.

Förtruppen har i tre decennier bedrivit ett intensivt påverkansarbete för att hos politiker och myndigheter framställa sig som representanter för den ”sanna” islam, den ”moderata”, islam, den ”autentiska” islam. Det är förskönande omskrivningar för islamofascism.

Liksom ”folkbildningsarbete” är en förskönande omskrivning för dawa, att kalla till islam. Det vill säga missionsverksamhet.

Hassan al-Bannas femtio steg på vägen mot en islamisk stat i det föregående inlägget visar att förtruppen i Sverige har satt lögnen i system. Förtruppen är en politisk sammanslutning med ett politiskt mål.

Varje gång Helena Hummasten, tidigare Benaouda, som bär hijab, säger att de organisationer hon cirkulerar runt i inte har någon koppling till Muslimska brödraskapet säger hon samtidigt att professor Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000) är lögn och att det hon då sa till honom i intervjuer är lögn.

Samma gäller för Omar Mustafa, som var 15 år när Jonas Otterbecks avhandling publicerades. Omar Mustafa ljuger när han besvarar kritiken mot att Alice Bah Kuhnkes Kulturdepartement gav Ibn Rushd 600 000 kronor för att motverka ”islamofobi”. Han använder förtruppens sedvanliga teknik när kritik riktas mot islamister, den förskönande omskrivningen muslimer. Varken han eller Ibn Rushd är muslimernas språkrör. De är förtruppens språkrör. Hela Omar Mustafas inlägg är en förskönande omskrivning av Ibn Rushds samhällsomstörtande verksamhet.

Att Ibn Rushd och de andra organisationer Omar Mustafa cirkulerat runt i ingår i Muslimska brödraskapets ideologiska nätverk är väl känt och väl belagt. Islamiska förbundet, vars ordförande han varit, är grundande medlem i Federation of Islamic organisations of Europe (FIOE). Det står i förbundets stadgar. Det står också i förbundsstadgarna: ”och följer dess allmänna riktlinjer”.

Forskaren Magnus Ranstorp skriver på Twitter 30 december 2017 att brittiska inrikesministern konstaterat att FIOE är Muslimska brödraskapet. ”År 2015 beordrade brittiska premiärministern en rapport om Muslimska Brödraskapet (MB) där Charles Farr (Director General of the Office for Security and Counter Terrorism i Home Office) slog fast att FOIE samt Europeiska Fatwarådet är etablerade av MB.” Ranstorp länkar till rapporten.

Ranstorp citerar punkt 31 i rapporten. ”Muslim Brotherhood organisations in the UK – including charities – are connected to counterparts elsewhere in Europe. MAB [Muslim Association of Britain] are associated with the Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), established by the Muslim Brotherhood in 1989. FIOE subsequently created the European Council for Fatwa and Research, another pan European Muslim Brotherhood body, intended to provide religious and social guidance to Muslims living in Europe.”

I rapporten framgår det att brittiska regeringen redan 2009 avslutade samarbetet med Muslimska brödraskapet i landet.

I december 2017 länkade Magnus Ranstorp även till två reportage som båda handlar om Muslimska brödraskapet. ”En informative fransk dokumentär om Muslimska Brödraskapet, dess ideologi och strategiska vision.” Dokumentären har engelsk undertext.

”ALLA politiker bör se detta irländska nyhetsinslag där de benar ut muslimska brödraskapet och dess affilierade organisationer FOIE och europeiska fatwarådet. Samma organisationer som Kaplan bjöd in till riksdagen”, skriver Ranstorp. I reportaget använder en tjänsteman det talande begreppet petrol islam. Ranstorp skriver: ”Professor Oliver Scharbro[d]t som gjort största studien om islam på Irland är kristallklar att FOIE och Europeiska Fatwarådet är Muslimska Brödraskapet. Även italienska forskaren Lorenzo Vidino, brittiska Alison Pargeter och tyska Guido Steinberg har forskat och skrivit om detta.” Aje Carlbom tillägger på Twitter 24 december: ”Och några andra, kan ju tilläggas. Bl a Anne Sofie Roald.”

I samband med att Mehmet Kaplan (MP) utnämndes till bostadsminister 2014 skrev Aje Carlbom: ”Man kan konstatera att politiker i Storbritannien har börjat se sig om efter andra muslimer än islamister att samarbeta med. Där har man insett att de islamistiska grupperna representerar ideologiska särintressen snarare än muslimer i allmänhet.”

Ingen svensk regering har beställt en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige.

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerade den beställda kunskapsöversikten Muslimska Brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell (red.), Aje Carlbom och Pierre Durrani, gjorde förtruppen, med bisittare, allt den kunde för att förmå MSB att ta bort rapporten från hemsidan.

Mahmoud Aldebe var ledare för förtruppens första generation. Helena Benaouda, som behärskade svenska språket, var överallt i medierna och lät ingen missa att islam har kommit till Sverige och att det är Sverige som ska anpassa sig. Hon sa aldrig att hon representerade en politisk tolkning av islam.

Helena Benaouda demonstrerar att inget patriarkat i världen, hur rått och hänsynslöst det än är, kan existera utan hängivna kvinnliga stöttepelare.

Religionsprofessor Mattias Gardell agerar som ledare för förtruppens andra generation. Han är statsanställd. Han har en professorstjänst på Uppsala universitet. Han ger förtruppen akademisk legitimitet. Hans ”vetenskapliga” verk är hårdvinklade partsinlagor. Han anstränger sig inte ens att försöka vara opartisk.

Uppdrag granskning visade nyligen ett reportage om den religiösa sekten i Knutby, om hur en stark ledagestalt dompterade sin omgivning, om härskare och underdåniga. Reportaget synliggjorde att en ledare inte kan härska utan villiga underhuggare som vill sola sig i härskarens glans och fann sig i att bli brutalt behandlade. Behovet att bli bekräftad, att tillhöra ”de utvalda”, var starkare än förnuftet.

När gör Uppdrag granskning ett reportage om härskaren Mattias Gardell och hans underdåniga hov inom universitetet, politiken, journalistkåren?

Mattias Gardell är domptör, han svingar piskan och ryter islamofobi! så fort någon andas kritik av den organiserade religionen islam. Och så tystnar kritiken. Vem skriver forskningsrapporten om hur Mattias Gardell med hjälp av Malcolm X, Sayyid Qutb och Vetenskapsrådet ramponerade den svenska demokratin?

Mattias Gardell har omfattande kunskap om både Muslimska brödraskapet och den extremt anti-vita sekten Nation of Islam. Hans avhandling handlar om Nation of Islam efter Malcolm X:s död. I Inledningen till Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) skriver Gardell att han höll ett föredrag på Skärholmens gymnasium om ”Malcolm X och islam som svartamerikansk motståndsideologi” (s. 9). Malcolm X var separatist. Hans och Nation of Islams ”motståndsideologi” innebar ett svart parallellsamhälle helt avskilt från det övriga USA. Malcolm X sammanträffade med Ku Klux Klans ledare i syfte att köpa loss land för Nation of Islams räkning. Ku Klux Klan och Nation of Islam hade samma mål: ett helsvart och ett helvitt samhälle. En sådan ”motståndsideologi” syftar inte till ett Sverige som håller ihop, utan till att hata förtryckarlandet Sverige och den ”vita” befolkningen.

En annan professor som ger förtruppen legitimitet är Mohammad Fazlhashemi. I SOU 2017:67 Våldsbejakande extremism. En forskarantologi (s. 47–67) använder han oproblematiskt begreppet ”det muslimska civilsamhället”, som enligt Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet, myntats av just Muslimska brödraskapet.

Fazlhashemi utger sig för att vara expert på politisk islam samtidigt som han samarbetar med Ibn Rushd i stället för att ta avstånd från studieförbundet och markera att det ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren och har en samhällsomstörtande agenda, som finansieras med skattemedel.

Sayyid Qutb (1906–1966), Muslimska brödraskapets chefsideolog
På Stockholms stadsbibliotek finns flera publikationer av Qutb, på arabiska, kurdiska, turkiska, men ingen på svenska eller engelska.

Sayyid Qutb var liksom Hassan al-Banna lärare i Egypten. Forskaren Jon Armajani beskriver i Modern Islamist movements. History, religion, and politics (2012) Qutbs allt överskuggande inflytande på dagens väpnade jihadister över hela världen, inklusive saudiern Usama bin Ladin (1957–2011) och dennes högra hand egyptiern Ayman al-Zawahiri (f. 1951).

Qutbs mor ville att Qutb skulle bli en av islams lärda män och uppmuntrade hans studier. Vid tio års ålder kunde han hela Koranen utantill. År 1933 tog han en fil. kand. med litteratur som huvudämne och en lärarexamen. Han arbetade som lärare mellan 1933 och 1939 och skrev samtidigt texter av icke-religiös art, poesi, essäer, recensioner, även kärlekshistorier med en viss politisk udd. Jon Armajani skriver att inflytandet från västerländska författare är märkbart, som exempelvis den brittiske poeten och romanförfattaren Thomas Hardy (1840–1928). Även västerländska begrepp som liberalism, individualism och modernism är märkbara. Kritiken mot kolonialväldet i Egypten uttryckte Qutb i sekulära termer influerade av västerländska principer som nationalism, frihet, jämlikhet och individuella rättigheter.

Utbildningsministeriet anställde honom som skolinspektör och år 1948 skickades han till USA för att där studera USA:s skolväsen och filosofin bakom för att efter återkomsten till Egypten förmedla sina kunskaper i syfte att förbättra det egyptiska utbildningsväsendet. Det var under vistelsen i USA Qutb anammade inställningen att islam är lösningen och började hata väst och allt väst stod för inklusive sekulärt styre. Och, naturligtvis, kvinnornas självständighet (2012, s. 54–62).

Jon Armajani skriver att fängslandet i Egypten av Muslimska brödraskapsaktivister under 1950- och 1960-talen och spridningen av Sayyid Qutbs idéer fick som följd att flera små egyptiska islamistgrupper bildades som kan betraktas som utlöpare av Muslimska brödraskapet, att en del medlemmar i några av de nya grupperna hade varit medlemmar i Muslimska brödraskapet och suttit fängslade och blivit torterade. Några grupper betonade våld och väpnat uppror som försvarbara och nödvändiga medel enligt deras tolkning av islams läror i syfte att omvandla samhällen så att dessa blir ”sant islamiska”.

En av de mest militanta förespråkarna av våld är Ayman al-Zawahiri med sitt sätt att tolka och rent praktiskt genomföra Qutbs idé om nödvändigheten av en förtrupp. Jon Armajani hävdar att Zawahiri är en viktig intellektuell kraft bakom bildandet av al-Qaida och en av världens mest inflytelserika personer när det gäller den väpnade jihadens globalisering. Zawahiri kom från en välbärgad familj och utbildade sig liksom många i släkten till läkare (s. 62–78).

Författaren Lawrence Wright ger i boken Al-Qaida och vägen till 11 september (2006, på svenska 2007) en utförlig beskrivning av Sayyid Qutbs betydelse för Usama bin Ladins och Ayman al-Zawahiris tolkning av islam.

Ur Förordet till den engelska utgåvan av Milstolpar 2005
I Förordet till den engelska utgåvan, publicerad av online-tidningen Studies in Islam and the Middle East (USA: SIME), skriver man att Sayyid Qutb tretton år gammal flyttade till Kairo för att utbilda sig till lärare. Där blev han, liksom många intellektuella, influerad av västerländska idéer som socialismen och annat. På återvägen från USA besökte han Europa. Han ansåg att västerländska samhällen var materialistiska, korrumperade, osedliga och fyllda av sociala orättvisor. Han upprördes särskilt över hur araber och färgade behandlades i USA. Han var starkt negativ till det han ansåg var en partisk inställning till staten Israel, som grundades 1948. Innan han åkte till USA, skriver man, lutade hans värderingar åt det socialistiska hållet.

Efter återkomsten från USA gick han formellt med i Muslimska brödraskapet. År 1954 blev han chefredaktör för Brödraskapets tidning fram till dess att den lades ner två månader senare. [Richard P. Mitchell beskriver i The society of the Muslim Brothers (1969) den interna konflikten om den högsta ledningen 1954 inom Brödraskapet och åtta skott som avfyrades mot Nasser 26 oktober 1954 i en komplott som en gren av Brödraskapet anses ha varit ansvarig för, vilket ledde till massarresteringar och upplösning av rörelsen beordrad av Nasser.] Qutb var bland de fängslade och dömdes till 15 års fängelse. I fängelset skrev han en kommentar till Koranen i åtta band. Han släpptes men fängslades på nytt 1965. Han åtalades för förräderi och försök att störta den sittande regimen. ”Det anses”, skriver man i Förordet, ”att det var innehållet i denna bok, Milstolpar, som låg bakom regimens agerande.” Sayyid Qutb dömdes till döden och avrättades 25 augusti 1966. Med den engelska översättningen vill tidningen ge studenter och forskare och andra intresserade möjlighet att på egen hand ta del av ett av de viktigaste verken ”in the field of modern Islamic thought”.

Sayyid Qutb om förtruppen
Ed Husain, tillsammans med Maajid Nawaz grundare av Quilliam Foundation i Storbritannien, före detta rekryterare i Muslimska brödraskapets indisk/pakistanska tvillingorganisation Jamaat-e-Islami och Hizb ut-Tahrir, skriver i sin bok The Islamist. Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left (2007) att Milstolpar var islamismens motsvarighet till Marx och Engels Kommunistiska manifestet (1848) och obligatorisk läsning för den som var medlem i Jamaat-e-Islami i Storbritannien under 1990-talet, att Qutb hämtat sina idéer från indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979) och att han fick lära sig att Qutb i fängelset när han skrev Milstolpar kom i kontakt med fångar från Hizb ut-Tahrir som påverkade honom, att Qutb använde sig av samma terminologi som Hizb ut-Tahrirs grundare Taqiuddin an-Nabhani (d. 1977), idéer, intellekt, tanke, utmaning, system, begrepp, destruktion, konstruktion och hur Qutb i sin tur kom att påverka både Hizb och Mawdudis Jamaat-e-Islami (2007, s. 49, 89). Ed Husain intervjuas i Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna, ca 43 minuter in i programmet.

Sayyid Qutb hatade väst. Han har i Milstolpar mycket att säga om förtruppens agerande innan den tar till vapen. De två viktiga begrepp han använder för att beteckna det han avskyr och det hela hans bok går ut på att förinta är jahiliyya och jahili. Tiden före islam kallas enligt islamisk tradition jahiliyya, okunnighetens tid. När Qutb skrev Milstolpar avsåg han med jahilisamhällen både västvärlden, kommunistländer och arabiska länder med sekulärt styre såsom Gamal Abdel Nassers Egypten.

De efterblivna jahilisamhällena måste krossas därför att de är baserade på lagar stiftade av människor, vilket gör människor till slavar under andra människor. Det är detta som hela tiden går igen i Milstolpar, människans slaveri under andra människor. Bara den som lyder och underkastar sig Allahs styre är fri från slaveri under människor.

Qutb listar 12 milstolpar på vägen mot det slutliga målet – den islamiska staten styrd av Allah. Han inleder med att mänskligheten står vid avgrundens rand och därför behöver ett helt nytt ledarskap. Islam är det enda system som omfattar de värderingar som krävs för detta nya ledarskap (2005, s. 1).

För att islam på nytt ska kunna bli mänsklighetens ledare krävs det att islams trosgemenskap [the Muslim community] återgår till sin ursprungliga form. Nu ligger den begravd under många generationers sedvänjor skapade av människan, krossad under vikten av dessa ”falska lagar och traditioner som inte kommer i närheten av islams lära, men som trots detta kallar sig för ’islams värld’” (s. 2).

Därför är det nödvändigt med en islamisk väckelse. Dagens muslimska värld [Muslim community] äger inte den kunskap som krävs för att överträffa västvärldens tekniska och materiella försprång. För att kunna återta ledarskapet över mänskligheten krävs något som den moderna civilisationen inte äger, något utöver materiellt välstånd. Qutb kallar hela den moderna världen för jahiliyya, okunnighet om den gudomliga vägledningen. Detta jahiliyya, säger Qutb, är baserat på revolt mot Allahs allmakt på jorden. Denna allmakt har i stället överförts till människan och därmed gjort vissa människor till herrar över andra människor (s. 3).

Bara genom det islamiska levnadssättet blir alla människor fria från slaveri under andra människor ”och kan ägna sig åt att vörda Allah allena, hämta vägledning från Honom allena och buga för Honom allena” (s. 4).

Qutb kallar detta för ”det nya systemet”. För att kunna uppnå det måste det ta konkret form. Därför måste en väckelserörelse initieras i vissa länder där islam är den dominerande religionen. Bara genom en sådan väckelserörelse kommer man att kunna uppnå det världsomspännande ledarskapet, ”antingen det ligger nära eller i fjärran”. Hur ska man då initiera denna väckelserörelse? frågar Qutb. Med hjälp av en förtrupp med detta mål i sikte som marscherar och marscherar genom jahiliyyas väldiga gytter, detta jahiliyya som brett ut sig över hela världen. Det är nödvändigt att förtruppen både håller distans till jahiliyya samtidigt som den bevarar vissa band.

Förtruppen måste känna till landmärkena och milstolparna på vägen mot målet så att den vet var startpunkten är, hur färden ser ut, hur ansvaret ser ut och den långa färdens slutliga mål. Förtruppen måste också vara medveten om sin oppositionsställning gentemot jahiliyya, när den ska samarbeta med andra och när den ska avskärma sig. Förtruppen måste veta vilka egenskaper den ska odla och vilka egenskaper jahiliyya i deras närmaste omgivning är i besittning av, hur den ska tala till folk i jahiliyya på islams språk och vilka ämnen och problem som bör tas upp till diskussion och var och hur förtruppen ska inhämta vägledning i dessa frågor, vilket är genom Koranen och islams första generation, säger Qutb, den generation som ändrade historiens lopp i den riktning Allah påbjöd.

”Jag har”, säger han, ”skrivit Milstolpar för denna förtrupp, som jag anser är en realitet i vardande på väg att ta konkret form”.

Fyra kapitel är hämtade från Qutbs kommentarer till Koranen, de andra har han skrivit vid olika tillfällen. Han säger att i dessa kapitel lägger han ner den ”djupa sanning” som han upplevde då han mediterade över hur livet skildras i Koranen. Tankarna kanske ter sig slumpartade och osammanhängande, säger han vidare, men de har en sak gemensamt: ”dessa tankar är milstolpar på vägen” (s. 4–5).

På vägen mot hela den moderna världens undergång.

När tillsätter finansminister Magdalena Andersson en utredning om de hundratals miljoner kronor som gått till Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige?

Magdalena Andersson: Kan du se Sveriges befolkning i ögonen och säga, vi har inte råd med personlig assistans till funktionsvarierade medborgare men vi har råd att finansiera en samhällsomstörtande islamofascistisk rörelses verksamhet i Sverige?

Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget och regeringen finansierar detta hot med skattemedel.

I nästa inlägg skriver jag om Milstolpe 1.

21 februari 2018

Mona Lagerström fil dr

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Regeringen anser att det är för dyrt med personlig assistans till funktionsvarierade personer. Ingen minister andas ett ord om att det är för dyrt att finansiera det samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige som år efter år efter år får miljoner i bidrag. Inte heller oppositionen tycks ha något emot att finansiera en demokratifientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelses verksamhet i Sverige.

Jag ska i det här och några följande inlägg förklara varför jag anser att statsminister Stefan Löfven är en vante i händerna på storljugaren Omar Mustafa och varför Alice Bah Kuhnke är en katastrof som demokratiminister.

Det här första inlägget handlar om grundaren Hassan al-Bannas (d. 1949) femtio steg han anser krävs för att bilda en islamisk stat. De följande inläggen handlar om vad Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d.1966) skriver i Milstolpar (1964) om den viktiga förtruppen som ska bana väg för den islamiska staten. Milstolpar är alla jihadistterroristers grundbok. Jag diskuterar inte de avsnitt som handlar om väpnad kamp, eftersom mitt intresse är Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer i det svenska samhället som jag anser är ett större hot mot den svenska demokratin än terroristattacker.

Jag har i ett tidigare inlägg visat att professor Jonas Otterbeck i avhandlingen Islam på svenska (2000) kartlagt Muslimska brödraskapets framväxt i Sverige och namngett nyckelpersonerna Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda Hummasten, alltså förtruppen.

Mahmoud Aldebe talar öppet om kopplingen till Muslimska brödraskapet. Han säger att denna koppling var känd fram till terrorattacken 11 september 2001, att man efter attacken valde att ligga lågt med kopplingen. Helena Benaouda och Omar Mustafa ljuger om kopplingen. Det är Mahmoud Aldebe man ska tro på.

Omar Mustafa tillhör den nya generationen som ingår i förtruppen i Sverige. Enligt Mahmoud Aldebe har han en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Omar Mustafa cirkulerar i rörelsens olika organisationer. Han är studieförbundet Ibn Rushds förbundsrektor, han är vice ordförande i Islamic Relief, f. d. generalsekreterare i Sveriges unga muslimer (SUM), f. d. Islamiska förbundets (IFiS) ordförande, f. d. styrelseledamot i FEMYSO, Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa.

Det var Omar Mustafa som nyligen fick ta emot 600 000 kronor av demokratiminister Alice Bah Kuhnke, se föregående inlägg.

Forskaren Richard P. Mitchell skriver i The society of the Muslim Brothers (1969) att Bannas slagord är ”Islam är lösningen”. Brödraskapets motto lyder: ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö på Allahs väg är vår högsta förhoppning.” Mitchell skriver att Brödraskapets medlemmar vid de offentliga massmötena under Bannas tid högljutt skanderade dessa slagord (s. 193, 194).

Medlemmarna svär en trohetsed, ett kontrakt med Allah, och lovar ledarskapet ”absolut lydnad under alla omständigheter” och att hängivet verka för rörelsens sak (s. 165, 182).

Mahmoud Aldebe skriver i en replik på Aftonbladet Debatt 1 maj 2013: ”Alla som har förtroendeuppdrag i [Islamiska] förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet.”

Banna var lärare och betonade att reformarbetet måste börja med individen på familjenivå. Familjen är samhällets hörnsten, enligt Muslimska brödraskapet.

Enligt svenska lag är individen samhällets grundenhet.

Mitchell skriver att man vid Brödraskapets femte konferens i januari 1939 presenterade grunderna för Brödraskapets ideologi, det vill säga deras definition av ”Muslimska brödraskapets islam”. Insisterandet ”1) att islam är ett allomfattande system, i sig komplett och den slutgiltiga domaren när det gäller alla livets frågor, 2) på ett islam formulerat och baserat på dess två primära källor, Koranens uppenbarelser och Profetens visdom som den kommer till uttryck i sunna och 3) att islam är tillämplig i alla tider och på alla platser” (s. 14).

Hassan al-Bannas femtio steg för att uppnå en islamisk stat
Charles Wendell har översatt fem traktat till engelska av Hassan al-Banna, Five tracts of Hasan al-Banna (1906–1949) (1978). Wendell framhåller att vad Banna än har sagt och skrivit i negativa ordalag om europeisk fascism och imperialism så var han ”utan tvekan djupt imponerad av de nazistiska, fascistiska och kommunistiska partiernas organisering och avfärdade på intet vis metoderna de använde sig av för att uppnå och upprätthålla sin maktställning” (1978, s. 5).

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad skriver i Islamic fascism att Hassan al-Banna beundrade Hitler och Mussolini och citerar ur olika tal Banna höll som visar detta (2016, s. 27–33).

De femtio stegen är värda att hålla i minnet när man läser ”experternas” utlåtanden om islamofobi. Värt att hålla i minnet är också att religionsprofessorn Mattias Gardell kallar anhängarna som strävar efter ett samhälle styrt enligt dessa femtio steg för ”islamdemokrater” och jämför dem med socialdemokrater.

De femtio stegen, där flera saker ingår under samma punkt, översattes till franska av J. Marel i Orient 4 (1957): s. 37–62, ”Une brochure du cheikh el-Banna: Vers la lumière”. I Wendells översättning från arabiska heter traktaten ”Toward the light”, ”Mot ljuset”. Richard P. Mitchell skriver att Banna redan 1936 skickade pamfletten till Egyptens kung Faruq och andra egyptiska dignitärer samt till kungar och furstar och civila och religiösa ledare i den islamiska världens olika länder och att den senare publicerades på nytt (Mitchell, s. 15). I ett Förord av (den okända) redaktören i Wendells översättning står det att ”Imamen och martyren Hassan al-Banna” skickade skrivelsen i rajab 1366 [maj juni 1947] och att ”Många av synpunkterna och direktiven representerar fortfarande alla arabers och alla muslimers innersta önskan” (Wendell 1978, s. 103).

Regeringen bör tillsätta en utredning om detta gäller i dag i Sverige för alla invandrare och invandrarättlingar från länder där islam är den dominerande religionen.

Regeringen bör också förklara varför skattemedel går till organisationer, inklusive Muslimska brödraskapets religiösa friskolor som arbetar för att implementera dessa punkter i Sverige. Abdirizak Waberi, Chakib Benmakhlouf och Khemais Bassoumi, skolentreprenörer verksamma i Göteborg och Borås (s. 47, 48), tillhör Muslimska brödraskapet. Chakib Benmakhlouf är enligt Mahmoud Aldebe medgrundare till Brödraskapets svenska gren. Benmakhlouf var i två omgångar ordförande i Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, FIOE. Han citeras i denna artikel där han säger att FIOE arbetar med 20-årsplaner. Abdirizak Waberi är vice ordförande.

Borås för en heroiska kamp mot dessa entreprenörer men motarbetas av rättsväsendet. Borås bör få regeringens hjälp. Muslimska brödraskapet använder sig av det svenska rättsväsendet för att nå sitt slutliga mål, en gudsstat, då hela det sekulära rättsväsendet monteras ner och Allahs lag ska gälla.

Banna skrev sina ”steg mot praktiska reformer” medan de europeiska kolonialmakterna fortfarande hade ett starkt grepp om de arabiska länderna. Det fanns ett stort gap mellan rika och fattiga han ville överbrygga. Det fanns också en stark egyptisk kvinnorörelse som sedan 1920-talet kämpade för kvinnors rättigheter och mot purdah (kvinnors livegenskap och avskildhet från män), en kvinnorörelse Banna avskydde.

Tio punkter rör ekonomiska reformer och handlar om hur statsmedlen ska användas så att de kommer alla invånare till godo och höjer levnadsstandarden för alla, förbud mot penningutlåning mot ränta, begränsning av monopolföretagens möjligheter att utnyttja folket, att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa och stärka de anställdas rättigheter och liknande.

Tio punkter rör politiska, rättsliga och administrativa reformer. Slut på politiska partiers rivalitet. Nationens politiska krafter ska kanaliseras i en enda falang. Att reformera lagstiftningen så att den i alla delar följer sharia, stärka militären, öka antalet ungdomsgrupper och inspirera dem till jihad, stärka banden mellan islamiska länder, särskilt arabländerna i syfte att bana väg för diskussioner om ett återupprättande av kalifatet. Att hela den offentliga förvaltningen ska genomsyras av den islamiska andan så att alla offentliganställda känner ett ansvar att ansluta sig till den islamiska läran. Att alla anställdas uppträdande övervakas och att uppdelningen mellan arbetslivet och privatlivet försvinner. Att arbetstiden anpassas så att individen kan utföra sina religiösa plikter. Slut på mutor och nepotism, enbart personliga meriter ska gälla och liknande.

Tjugo punkter handlar om sociala reformer och utbildningsreformer. Folket ska uppträda moraliskt och anständigt. Hårda straff för omoraliska försyndelser. Kvinnoproblemet ska behandlas både på ett progressivt och beskyddande sätt i enlighet med den islamiska läran så att detta problem – ett av de viktigaste sociala problemen – inte överlämnas till partiska skribenter att uttala sig om och sådana som brister i sitt uppträdande. [Här avses kvinnors frigörelsekamp och anammande av västerländska seder, exempelvis att kvinnor och män umgås fritt i offentligheten, dansar med varandra och träffas på tu man hand utan förkläde.] Slut på all prostitution, både öppen och dold. Allt otuktigt leverne [i synnerhet kvinnors utomäktenskapliga förbindelser] behandlas som ett avskyvärt brott där de skyldiga ska dömas till piskstraff. Slut på hasardspel i alla dess former såsom lotterier, hästkapplöpningar. Stäng spellokaler. En kampanj mot alkohol liknande den kampanj som förs mot droger, förbud mot alkohol.

En kampanj mot uppseendeväckande klädsel och lösaktigt beteende, kvinnorna ska instrueras i vad som är sedesamt, särskilt viktigt att kvinnliga lärare, elever, läkare och studenter och liknande kategorier vet hur de ska uppföra sig anständigt. Granskning av läroplanen som erbjuds flickor och nödvändigheten av att särskilja den från pojkarnas under olika stadier i utbildningen. Kvinnliga och manliga studenter får inte vistas tillsammans. Privata möten mellan kvinnor och män, bortsett från vad som är tillåtet enligt Koranen, ska betraktas som ett brott där båda är skyldiga. Uppmuntra äktenskap och barnafödande på alla sätt.

Stäng danslokaler, förbjud dans och liknande fritidsaktiviteter. Övervaka teatrar och biografer. Strängt urval av dramer och filmer, sträng övervakning och censur av sånger. Noggrant urval av föreläsningar, ämnen och sånger som sänds i radion. Radion ska användas till moralisk fostran av landets invånare. Konfiskera provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt sår tvivlets frö. Konfiskera tidningar som sprider omoral. Övervaka sommarsemesterområden så att sedeslöst leverne inte upphäver själva syftet med semester.

Reglera kaféers öppettider, övervaka stamkundernas aktiviteter, undervisa dem i vad som är bäst för dem, dra in tillståndet för kaféer som har långa öppettider. Utnyttja dessa kaféer till att lära analfabeter läsa och skriva.

Kampanj mot skadliga vanor, antingen dessa är av ekonomisk eller moralisk art som får massorna att upphöra med dem. Lär dem vad som är bra för dem. Bland de skadliga vanorna räknas seder som rör bröllop, begravningar, födelse, exorcism (zār). Låt staten föregå med gott exempel.

Övervaka moralen och utfärda stränga straff för alla som bryter mot islamiska doktriner eller angriper dem, såsom fastan under ramadan, avsiktligt struntar i bönen, smädar tron och liknande handlingar.

Införliva byskolorna med moskéerna. Genomgripande reformer av båda vad gäller personal, renlighet och administration så att de unga övas i att be och de äldre i att studera. Religionsundervisning ska utgöra grunden i alla skolor liksom vid universiteten. Skolbarnen ska aktivt uppmuntras att lära sig Koranen utantill, gör det obligatoriskt för alla som vill ha examensbevis i religion och arabiska.

Utfärda en tydlig läroplan som höjer utbildningsnivån med målet att föra landets olika kulturer närmare varandra. Ett första steg i processen är att inympa en rättskaffens och patriotisk anda och en aldrig sviktande moral. Arabiska ska läras ut på alla stadier och inte främmande språk som nu. Enbart arabiska i lågstadiet. Islamisk historia ska läras ut och den nationella historien och den nationella kulturen och den islamiska civilisationens historia [som motvikt till undervisningen i kolonialländernas historia och språk].

Överväg det gradvisa införandet av ett gemensamt klädmode i hela landet. Gör slut på allt utländskt i våra hem såsom språk, levnadssätt, kläder, guvernanter, barnsköterskor, med mera, allt ska bli egyptiskt [to be Egyptianized], särskilt i överklasshem [som anlitade engelska och franska guvernanter och barnsköterskor].

Ge journalistiken en korrekt inriktning och uppmuntra författare och skribenter att ta sig an islamiska, österländska ämnen.

Uppmärksamma hälsofrågor genom hälsoupplysningskampanjer som sprids i alla massmedier, öka antalet sjukhus, läkare och mobila kliniker, gör det enklare att få sjukvård.

Ägna uppmärksamhet åt byarnas problem vad gäller administration, renlighet, vattenrening och möjligheterna till tillgång till kultur, fritidssysselsättningar och utbildning (s. 125–132).

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, nu verksam i Tyskland, en gång medlem i Muslimska brödraskapet, skriver i Islamic fascism att dessa femtio punkter fortfarande utgör det politiska programmet inte bara för Muslimska brödraskapet utan även för mängder med islamistiska grupper och att införandet av dem efter det att Muslimska brödraskapet vann valet i Egypten 2012 även diskuterades i detalj i Egyptens parlament (2016, s. 35). Abdel-Samad skriver också om hur judefientligheten är en integrerad del i Muslimska brödraskapets ideologi (s. 76–78).

Ett traktat handlar om jihad och säger att jihad är en religiös plikt för alla islams trosfränder. Martyrskapet glorifieras. Den som vägrar jihad fördöms, alla straff räknas upp (1978, s. 133–161).

Det är denna glorifiering av martyrskapet vi ser resultatet av i dag när fanatiserade unga människor reser utomlands för att strida för IS, al-Qaida eller al-Shabaab.

Det är Bannas femtio steg Omar Mustafa, Ibn Rushd, Islamic Relief, Islamiska förbundet, SUM, Sveriges muslimska råd (SMR ) och ideologiskt närstående föreningar arbetar för att implementera i Sverige med hjälp av offentliga medel.

Landets befolkning har inte blivit tillfrågad om skattemedel ska gå till samhällsomstörtande verksamhet.

Stefan Löfven är handlingsförlamad. Alice Bah Kuhnke är en katastrof.

Varför reagerar inte oppositionen på slöseriet med offentliga medel till Muslimska brödraskapets olika verksamheter? Det är sinnesrubbat att vägra funktionsvarierade personlig assistans med hänvisning till att det är för dyrt samtidigt som Muslimska brödraskapets organisationer vadar i bidrag.

Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget. Och politikerna finansierar hotet.

Nästa inlägg är en inledande kommentar till Sayyid Qutbs Milstolpar.

17 februari 2018

Mona Lagerström fil dr

Stefan Löfven: Förklara vilken hållhake Omar Mustafa har på Socialdemokraterna. Omar Mustafa är partiets verkliga ledare, inte du. Frågan är: Varför?

Förklara varför det som är bra för Gud är viktigare än det som är bra för Sverige.

Omar Mustafa är politiker. Han representerar den islamofascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet. Han har varit generalsekreterare i Muslimska brödraskapets ungdomsförbund, Sveriges unga muslimer (SUM), ordförande i Islamiska förbundet (IFiS), Muslimska brödraskapets svenska gren (etablerad av Mahmoud Aldebe och Chakib Benmakhlouf) och styrelseledamot i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation FEMYSO. I dag har han höga poster inom Muslimska brödraskapets Ibn Rushd och Islamic Relief.

Omar Mustafa har, via de organisationer han tillhör (IFiS, SUM, Ibn Rushd), år efter år bjudit in hatpredikanter med en judefientlig retorik till Muslimska familjedagarna.

Tack vare miljonbidrag till Muslimska brödraskapets olika organisationer har Sveriges befolkning i åratal försörjt Omar Mustafa.

Och det var Omar Mustafa, i egenskap av rektor för Ibn Rushd, som nyligen fick ta emot demokratiminister Alice Bah Kuhnkes 600 000 kronor för upprättandet av Islamofobi.se.

Alice Bah Kuhnke är en katastrof som demokratiminister. Det visar inte minst hennes svar på den massiva kritik hon fått efter utspelet att ge Omar Mustafa pengarna.

Ett tips: Alice Bah Kuhnke kommer att vara en belastning för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Demokratiministern bör sortera under Justitiedepartementet. Demokrati handlar om allas likhet inför lagen. Muslimska brödraskapets långsiktiga politiska mål är ett kalifat styrt av deras tolkning av sharia där medborgarnas religiösa grupptillhörighet avgör i vilken religiös domstol deras privata angelägenheter ska avgöras.

Miljoner och miljoner skattemedel har i åratal satsats på det ovetenskapliga svammelordet islamofobi. Använd det konkreta ordet muslimfientlighet.

År efter år har vi fått höra att ”islamofobi” ökar i galopperande fart, trots alla miljoner som satsats.

Enligt Brottsförebyggande rådets (Brå:s) statistik anmäldes åren 2009–2016 följande antal hatbrott med ”islamofobiska motiv”, som jämförelse ger jag inom parentes ”kristofobiska och andra antireligiösa motiv”: 194 (147), 272 (119), 278 (179), 306 (258), 327 (321), 492 (489), 558 (719), 440 (560).

Anmälda hatbrott med ”afrofobiska motiv”: 780, 818, 803, 940, 980, 1075, 1074, 910.

Det är uppenbart att offentliga medel bör satsas på att motverka hudfärgsrasism. Begreppet afrofobi bör bytas ut mot hudfärgsrasism och det bör vara lika straffbart att trakassera och hota människor på grund av deras skandinaviska hudfärg.

Med andra ord ska det kunna vara möjligt att polisanmäla de av Omar Mustafa utvalda ”Experternas” hat mot den befolkning som finansierar deras ”expertverksamhet”.

De två ”experterna” Masoud Kamali (2017) och Mattias Gardell (2016), båda statsanställda, har fått pris av Muslimska familjedagarna alltså av IFiS, SUM och Ibn Rushd.

Dessa två ”experter” har inte gjort sig kända som kritiker av judefientligheten i Sverige. Tvärtom frotterar de sig med företrädare för organisationer som bjuder in hatpredikanter och uppträder själva på Muslimska familjedagarna, exempelvis här och här (2016) och här (2013. Samma år, 2013, som Gardell medverkade var även den ökända antisemiten Yvonne Ridley inbjuden som talare.

Mattias Gardells inlägg på Omar Mustafas och SST:s hemsida om ”islamofobi”, ”Det förflutna ekar i samtiden” är Gardells sedvanliga svammel. Han skriver att den första ”rasmaktsordningen” som etablerades i Europa uppstod efter det att det ockuperade Spanien inte längre var ockuperat av islams araber och nordafrikanska berber. Det är ingen vacker historia Gardell beskriver. Ockupationen av Spanien mellan 711 och 1492 är inte heller en vacker historia. Verkligheten har inget med den romantiserade bilden av ockupationen att göra.

Gardell, som har omfattande kunskap om Muslimska brödraskapet, försvarade Omar Mustafa när Mustafa hamnade i blåsväder våren 2013 då han valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse samtidigt som han var Islamiska förbundets ordförande. Artikeln demonstrerar Mattias Gardells desinformation om Muslimska brödraskapet.

Ett tips: Mattias Gardell kommer att vara Socialdemokraternas allra största belastning i valrörelsen. Han är Muslimska brödraskapets härförare och torped. Hans vapen: ”islamofobi”.

Nalin Pekgul var en av de hårdaste kritikerna av valet av Omar Mustafa. Riksdagsledamot Carina Hägg en annan. Båda manövrerades ut ur Socialdemokraterna.

Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation, försvarade Omar Mustafa. Han fick mothugg av Nalin Pekgul. Den religiösa sidoorganisationen höll ett möte på ABF för att stötta Omar Mustafa. Bland försvarsdokumenten finns den religiösa sidoorganisationens nuvarande ordförande Ulf Bjerelds försvarstal för Omar Mustafa.

Anna Ardin är förbundsstyrelseledamot i partiets religiösa sidoorganisation och vice ordförande i Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm verksamhetsåret 2017–2018. Anna Ardin är projektledare i Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Ibn Rushd och Islamic Relief ingår i Forum. Anna Ardin hävdar att hon och Omar Mustafa bör få pengar för att motverka extremism.

Jag upprepar: Omar Mustafa representerar en islamofascistisk global rörelse.

Sara Gunnerud tillhör också partiets religiösa sidoorganisation. Hon är även styrelseledamot i Hjärta – troende Socialdemokrater i Stockholm. Hon är strategisk kommunikatör på Ibn Rushd och också hon samarbetar med Omar Mustafa.

Dessa fyra, Peter Weiderud, Ulf, Bjereld, Anna Ardin och Sara Gunnerud, håller på och gräver Socialdemokraternas grav. Det som är bra för Gud är viktigare än det som är bra för Sverige.

Den 14 oktober 2017 ansvarade Ulf Bjereld för ett seminarium på Socialdemokraternas högkvarter i Stockholm med titeln ”Framtidsforum – mer hjärta i politiken”. Där fanns alla fyra samlade, och dessutom religionsprofessor Mattias Gardell, kompis med Ulf Bjereld i Ship to Gaza.

Partiets valstrateger bör börja nysta i det nät som Muslimska brödraskapet har snärjt in Socialdemokraterna i. Det går inte att dölja hur länge som helst att partiet har erövrats av Muslimska brödraskapet.

Mariam Osman Sherifay medverkade i Ulf Bjerelds ”Framtidsforum”. Hon är vice ordförande i partiets religiösa sidoorganisation och rektor för Kista folkhögskola. Under Omar Mustafa-affären försvarade hon honom.

Mariam Osman Sherifay deltog, tillsammans med en delegation från partiets religiösa sidoorganisation, i en resa till Egypten i mars 2011 i syfte att utveckla samarbete mellan demokratirörelser i arabvärlden och Sverige. Bland annat träffade de Muslimska brödraskapet i Kairo. Viola Furubjelke ledde delegationen. Medresenär var Ulf Carmesund, internationell sekreterare inom Broderskapsrörelsen, Alaa Idris, SSU. Mariam Osman Sherifay, S partistyrelse, var den som översatte samtalen på arabiska och svenska. Med var också Chakib Benmakhlouf, ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). Dessa sex personer skrev tillsammans Broderskapsrörelsens rapport Egypten 2011 – möjligheter till demokrati. En reserapport som inte längre finns på internet.

Den förra medlemmen i Muslimska brödraskapet Mohamed Louizi (född i Marocko, bosatt i Frankrike) citerar i artikeln om Muslimska brödraskapets tysta erövring av Europa Chakib Benmakhlouf, som när han var FIOE:s ordförande offentligt deklarerade att brödraskapet arbetar med 20-årsplaner i Europa, att de har kortidsplaner, halvtidsplaner och långtidsplaner. Här är en film på Youtube där Louizi beskriver sin tid i Brödraskapet och där de båda forskarna Lorenzo Vidimo och Magnus Norell medverkar.

Det är en film Socialdemokraternas valstrateger bör titta noga på.

På Tro och Solidaritets blogg 15 oktober 2014 i artikeln ”Andras dolda agendor och egna sanningar” attackerar Peter Weiderud och Mariam Osman Sherifay, alltså samma person som tillsammans med grundaren av Muslimska brödraskapets svenska gren Chakib Benmakhlouf åker till Kairo och träffar Muslimska brödraskapet, Nalin Pekgul för hennes anklagelse om Mehmet Kaplans (MP) dolda agenda. De skriver att hennes egen agenda ”utöver att sälja fler böcker, tycks vara att ge röst till den alltmer högljudda kören av religionsfientliga”. De skriver: ”Som partikamrater, och som troende, vill vi gärna be Nalin Pekgul att fundera över vilket samhälle hennes anklagelser kan bidra till.”

Det vore lämpligare om Tro och Solidaritet funderade över vilket samhälle försvaret av Muslimska brödraskapet kan bidra till.

Peter Weiderud kritiserar offentligt Carina Hägg i blogginlägget ”Hägg sprider osanna rykten”. Han använder ord som ”hennes öppet starka aggressivitet mot muslimer” när hon i själva verket kritiserar Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet. Hon far inte med osanning visar Sameh Egyptson i den här artikeln i Göteborgs-Posten. Här är Peter Weideruds svar.

Socialdemokraternas valstrateger borde omgående börja nysta i den väv Muslimska brödraskapet snärjt in partiet i.

Det vore klädsamt om även Alliansen ägnade sig åt lite självrannsakan. Det var tack vare Erik Ullenhag (L), då han var integrationsminister 2010–2014, som Muslimska brödraskapet fick den starka ställning de har i dag. Under hans tid som minister blev de Alliansens samtalspartner och miljoner satsades på arbetet mot ”islamofobi”. Det var en gigantisk miss att peta Nyamko Sabuni (L) som integrationsminister.

13 februari 2018

Mona Lagerström fil dr

Demokratiminister Alice Bah Kuhnke annonserar officiellt att Miljöpartiet är lika med Muslimska brödraskapet när hon via SST ger Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd miljoner för att motverka det ovetenskapliga begreppet ”islamofobi” innan Ulf Bjereld är klar med sin utredning om SST och stöd till trossamfund.

Det är uppenbart att demokratiministern inte tar innehållet i kunskapsöversikten Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, på allvar, skriven på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), publicerad februari 2017. De nämner just Ibn Rushd som en organisation inom Muslimska brödraskapets svenska gren.

Jag har i tidigare blogginlägg kommenterat Helena Benaouda Hummastens och Ibn Rushds osakliga kritik av kunskapsöversikten.

Alice Bah Kuhnke deklarerade när hon utnämndes till demokratiminister 2014 att Sverige behöver ett kunskapslyft om islam. Inte bara Alice Bah Kuhnke utan hela regeringen behöver ett kunskapslyft om politisk islam i Sverige och då i synnerhet den politik Muslimska brödraskapet står för, det långsiktiga målet att upprätta ett kalifat styrt av deras tolkning av sharia.

Inget i statsminister Stefan Löfvens agerande tyder på att han tagit innehållet i MSB:s kunskapsöversikt på allvar. Denna likgiltighet kan kosta Socialdemokraterna regeringsmakten i september.

Stefan Löfven gick ut hårt mot Sverigedemokraterna och kallade partiet nyfascistiskt samtidigt som han utnämnde islamisten Mehmet Kaplan (MP) till minister trots att Kaplan i många år varit verksam inom Muslimska brödraskapets svenska gren som inte alls respekterar våra demokratiska institutioner, vilket bland annat Aje Carlbom lyfte fram i samband med utnämningen.

Ibn Rushd har inte oväntat utnämnt Kitimbwa Sabuni, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Tobias Hübinette som ”experter” i kampen mot ”islamofobi”.

Här kommenterar jag bara kortfattat hudfärgsrasisten Kitimbwa Sabunis artikel om ”islamofobi” och kopplingen mellan islam och postkoloniala skrivbordsformler.

Sabuni undertecknar med Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Förutom han själv och hans hustru Fatima Doubakil är de enda övriga kända medlemmarna SUM:s ordförande Rashid Musa och Maimuna Abdullahi från Sveriges förenade muslimer (SFM) och Antirasistiska akademin (ArA). Jag har i tidigare blogginlägg här och här beskrivit Sabuni och hans förebild Malcolm X.

Även i artikeln ”Islamofobi – en rasism i tiden” för Ibn Rushd nämner han Malcolm X: ”Lektionen vi bör ta med oss är att kampen mot islamofobin inte är en popularitetstävling. Alla personer i historien som associeras med verklig kamp mot rasistiska ordningar, från Toussaint L’Ouverture till Malcolm X var demoniserade av sin samtid.”

Sabuni gör allt han kan för att utmåla Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid.

Han gör också allt han kan för att misskreditera Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck och lyckas få in det i en artikel om ”islamofobi”: ”Följden blir att den som ser islamofobin som ett strukturellt fenomen och exempelvis påtalar den uppenbara rasismen inbyggd i politikområden som hederskultur [min kursiv], radikalisering och terrorismbekämpning, upplevs gå för långt, anklagas för att stödja förtryck och ges epitetet som ’terroristkramare’ och ”mörkermän”.

Islamisterna har gjort kampen mot hedersförtryck till en islamisk fråga, trots att hederskulturer existerade långt innan islam uppfanns.

Kitimbwa Sabuni representerar symbiosen mellan Muslimska brödraskapets aktivister och de neo-marxistiska postkolonialisterna och deras skrivbordsformler. Symbiosen är bisarr, för att uttrycka det milt. Enligt Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) är det unika med islam att religionen är färgblind och lockar fram människans ädlaste sidor. Människor som prisar samhällen baserade på människors hudfärg, etnicitet, klasskamp ”eller liknande depraverade teorier” kallar Qutb för ”avvikare” och ”mänsklighetens sanna fiender” Postkolonialisterna är ”avvikare”, de bygger hela sin ideologi på hatet mot den vita huden (de blonda blåögda vita djävlarna).

Det är denna bisarra symbios som även Amanj Aziz representerar, mannen som vänsterpartisten, postkolonialisten och regissören America Vera-Zavala lyfte fram som representant för ”den muslimske mannen” på Dramaten förra året, ett val som frilansskribenten Sofie Löwenmark kritiserade men som Vera-Zavala viftade bort. Det är uppenbart att även Dramatens ledning är i behov av ett kunskapslyft om den omöjliga kombinationen hudfärgsrasism och islam. Samtalet efter föreställningen handlade inte om islam utan om ”den vita blicken”.

Det märkliga är att ingen av islams religiösa ledare i Sverige trädde fram och förklarade att islam är en religion för alla folk i alla tider och att hudfärgsrasism strider mot islams budskap.

Var finns demokratiminister Alice Bah Kuhnkes eget kunskapslyft om islam? Ser hon skillnaden mellan fromhetsislam och politisk islam? Har hon läst de hudfärgsrasistiska artiklarna som Ibn Rushd publicerar i kampen mot ”islamofobi”? Vad är hennes kommentar? Är det så skattemedel ska användas?

Vad är Alice Bah Kuhnkes förklaring till att hon ger offentliga bidrag till ett litet kotteri hudfärgsrasistiska separatister som uttalar sig som om de företräder den mångfacetterade befolkningen i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen?

4 februari 2018

Mona Lagerström fil dr

Intersektionalist är lika med bödel
Nyligen har två kritiska artiklar, av Lars Åberg och Sakine Madon, publicerats om lektorn i socialt arbete Rúna Baianstovu, båda kritiska till det från USA importerade begreppet intersektionalitet. Kritiken rör dels Baianstovus bok Heder. Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete (Studentlitteratur) där hon förordar ett intersektionellt perspektiv, dels att hon utsetts till samordnare i en kartläggning av hederskulturer i Göteborg, Malmö och Stockholm där kravet är att ett intersektionellt perspektiv ska gälla.

Man anar inflytande från Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, där de två postkolonialisterna/intersektionalisterna från Sydamerika, professorerna Paulina de los Reyes och Irene Molina, varit chefsideologer.

Intersektionalitet är inget vetenskapligt begrepp. I Sverige ska intersektionalist, den som använder begreppet, översättas med bödel. Fokus ska ligga på akademikerna som använder begreppet. Metoden ska kallas nymarxistisk ideologi. Intersektionalitet är politik. Varenda politiker och tjänsteman i Sverige som ser och hör ordet intersektionalitet ska samtidigt se ordet bödel framför sig i eldskrift och fråga sig varför fanatiska invandrade nymarxister från romersk-katolska länder fått en sådan maktställning i Sverige. Den skada intersektionalisterna/bödlarna åsamkat ungdomar som lever i hederskulturer i Sverige måste få ett slut. Mer om de postkoloniala akademikerna som förordar ett intersektionellt perspektiv strax.

Två saker utmärker hedersförtryck, två saker ska stå i centrum för all forskning om orsakerna till hedersförtryck
1) Invandrade hedersorienterade klaner
2) Invandrade hedersorienterade klaners rättssystem

Detta har Nationella kompetensteamet mot hedersförtryck, Länsstyrelsen i Östergötland, kunskap om, liksom Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK), Bred Feministisk Plattform, liksom mängder med föreningar runt om i Sverige vars medlemmar, män som kvinnor, lägger ner hela sin själ på att hjälpa hedersdabbade människor, liksom socialsekreteraren och utbildaren Maria Hagberg som i boken Vid 20 börjar den ruttna – om hedersvåld och modiga kvinnor redan år 2009 kritiserade begreppet intersektionalitet, liksom docenten i rättssociologi Astrid Schlytter och doktorn i socialt arbete Devin Rexvid som tillsammans skrivit boken Mäns heder. Att vara både offer och förövare (Studentlitteratur 2016).

Ändå ger Göteborg, Stockholm och Malmö uppdraget att vara samordnare i en kartläggning om hederskulturer till en intersektionalist. Bland frågeställningarna som ska belysas finns inte hedersorienterade klaner eller deras rättssystem med. Dessutom underkänner uppdragsgivarna i princip tidigare forskning med hänvisning till att den är motstridande, som om ett intersektionellt perspektiv skulle ge en mer sann bild. Man skriver 27 juni 2017: ”Det har tidigare genomförts flera olika studier av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige (exempelvis Ungdomsstyrelsen 2009, Schlytter et al. 2009, VHEK 2015 och 2016, Rädda Barnen 2016). Detta är bara ett urval av de studier som genomförts i Sverige under de senaste åren, men visar på att den kunskap som finns om hedersrelaterat våld och förtryck stundtals är motstridig då studierna presenterar väldigt olika resultat. Troligen beror detta på att man haft olika definitioner av hedersrelaterat våld och förtryck, olika målgrupper och urval samt olika undersökningsmetoder. De studier som hittills genomförts i Sverige har dessutom främst inriktat sig på att beskriva flickor och kvinnors situation och ger därmed inte en tillräckligt heltäckande bild av frågans komplexitet” (s. 1). Det är uppenbart att uppdragsgivarna inte har läst Astrid Schlytters och Devin Rexvids bok Mäns heder.

Självklart får man motstridiga resultat beroende på om man utgår från att det rasistiska Sverige är upphovet till hedersförtrycket eller om man utgår från invandrade hederskulturers rättssystem.

Tänk maffia. Sverige är en sekulär rättsstat. Det svenska rättsväsendet kallas även liberal demokrati, den enskilda individen är ensam ansvarig för sina handlingar. Lagen gäller lika för alla.  Hedersorienterade klaners rättssystem, där ansvaret är kollektivt, strider mot det svenska rättsväsendet. Två rättssystem kolliderar. Det svenska rättssystemet med lagar, poliser, åklagare, domstolar kontra invandrade hedersorienterade klaners rättssystem grundade på mångtusenåriga hedersnormer, där klanen bestämmer vem som ska gifta sig med vem i syfte att bevara klanen och där klanledaren bestämmer vem som ska dö och vem/vilka klanmedlemmar som ska utföra mordet.

Vilket rättssystem som ska gälla i Sverige är inte förhandlingsbart. Vilket perspektiv politiker och tjänstemän ska utgå från, de livegna individerna som längtar efter de rättigheter den svenska lagen ger dem, eller de hedersorienterade klanernas normbevakare som vill bevara klanens rättssystem även i Sverige borde heller inte vara förhandlingsbart.

Fega, ryggradslösa politiker vacklar. Det är ljusår mellan förra integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (L) och nuvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S). Nyamko Sabuni tänkte själv. Hon utgick från de livegnas perspektiv. Hon utgick från verkligheten. Hon utgick från svensk lagstiftning som säger att individen är samhällets minsta enhet och ger individen rätt att själv forma sitt liv.

Åsa Regnér är slav under postkolonialisterna, det vill säga fanatiska Sverigefientliga nymarxistiska akademiker, som hävdar att det är rasism att ens använda begreppen hedersförtryck, hedersvåld, hedersmord och som i stället lyfter fram det från USA importerade begreppet intersektionalitet.

När Bred Feministisk Plattform lanserades på ABF i Stockholm 23 oktober 2017 ställde samtalsledaren Ann Charlott Altstadt en fråga till Åsa Regnér om hennes inställning till postkolonialisterna som i två decennier bromsat arbetet mot hedersförtryck med hjälp av begreppet intersektionalitet. Åsa Regnér valde att svara genom att tala om något helt annat. Åsa Regnér lär försvinna från regeringen månadsskiftet januari/februari för ett toppjobb inom FN-organet UN Women. Det är en vinst för hedersdrabbade i Sverige men en gigantisk förlust för UN Women. Toppjobb kräver självständigt tänkande personer, inte marionetter.

Det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia
Drygt tjugo år efter det att professor Eva Lundgren och doktorand Åsa Eldén inledde det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, med artikeln på SvD Brännpunkt 21 januari 1997 ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” håller fanatiska akademiker fortfarande landets politiker i ett järngrepp. I artikeln påstod Lundgren och Eldén att ”den klassiska kolonialistiska världsbilden” upprepas när man lyfter fram att hedersvåld är kulturellt betingat. De kritiserar att mord på familjemedlemmar som begås av män från Mellanöstern förklaras med deras kultur medan mord som begås av svenska män i existerande eller forna parrelationer förklaras utifrån individuella problem. Lundgren och Eldén ser med andra ord inte skillnaden mellan maffialagar och det svenska rättsväsendet.

Man förväntar sig att akademiker är tränade i kritiskt tänkande. Lundgren och Eldén demonstrerar att de är auktoritetsbundna och slaviskt följer Edward Saids tes i boken Orientalism, skriven under 1970-talet men som kom på svenska först 1993.

Lars Åberg, som tillsammans med Eduardo Grutzky, skrivit boken Heder och samvete – En bok om hederskultur i Sverige (2013), belyser i sin artikel hur Lundgrens och Eldéns idéer fick fotfäste inom Socialdemokratin och citerar dåvarande integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margaret Winberg. Han kommenterar: ”För att kunna formulera sig på det viset krävdes en ansenlig mängd skygglappar, applicerade i flera lager, och en omfattande politisk ovilja att ingripa såväl mot förövarna som mot ideologin bakom [min kursiv]. Förnekelsen har sedan levt vidare som ett medvetet villospår i svensk debatt. Krumbukterna, från partiledare till professorer till vissa kvinnojourer, har varit sällsamma att skåda. Trots ökad kunskap i samhället i övrigt, och trots att människorna som växt upp i hederskulturer har blivit fler, har beslut och insatser förhalats i samma stund som någon ropat ’rasist’.”

En kraftigt bidragande orsak till detta är Nationella sekretariatet för genusforskning och postkolonialisterna.

Nationella sekretariatet för genusforskning och intersektionalitet
Sydamerikanskornas importerade ”teori” om intersektionalitet bör omgående utsättas för en kritisk vetenskaplig granskning. USA delar upp befolkningen i olika raser. Ras är ett etablerat begrepp i USA. Caucasian (från 1780-talet) används exempelvis om amerikaner av europeisk härstamning. Vi har numera inte en sådan officiell uppdelning i Sverige.

”Teorin” om intersektionalitet utvecklades av den svarta amerikanska professorn i juridik Kimberlé Crenshaw på 1980-talet då hon insåg att det amerikanska rättsväsendets diskrimineringslagar, som betraktade ras som en diskrimineringsgrund och kön som en annan diskrimineringsgrund, missgynnade många färgade kvinnor där diskrimineringen ras och kön samverkade. Eftersom lagen enbart tog hänsyn till var och en av diskrimineringsgrunderna fanns ingen diskrimineringsgrund om det inte gick att bevisa en av de två diskrimineringsgrunderna. Kvinnorna som diskriminerats där kön och ras samverkade var därför rättslösa.

Intersektionalitet har blivit den nya akademiska dogmatiska trenden inom universiteten inte bara i USA utan även i Sverige, där nu ras åter har blivit ett etablerat begrepp inom akademin och myndigheter, trots Sveriges skändliga rasbiologiska förflutna som för all framtid borde bannlysa ras från landets universitet och myndigheter.

Det går inte att överföra USA:s månghundraåriga uppdelning av svarta och vita på Sverige. Men det är det som har skett. USA:s transatlantiska slavhandel och omänskliga behandling av sin svarta befolkning har blivit alltings mått.

Det finns ingen evidensbaserad kritisk vetenskaplig granskning som visar vad intersektionalitet egentligen tillför den svenska diskrimineringslagstiftningen. Ändå är intersektionalitet en forskningsmetod som förordas av Nationella sekretariatet för genusforskning. Enligt tidigare hemsidan syftar ett intersektionellt perspektiv ”till att synliggöra hur förtryck skapas genom att olika maktrelationer som ras, kön, sexualitet, klass och ålder samverkar med varandra. Begreppet intersektionalitet har sina rötter i den antirasistiska feminismen i USA och har i Sverige fått starkt fäste i såväl forskningen som i den politiska diskussionen om diskrimineringsfrågor”, står det. Lena Martinsson, docent, numera professor i genusvetenskap och styrelseledamot i postkolonialistiska Antirasistiska akademin (ArA), förklarar på Sekretariatets tidigare hemsida: ”Fältet är viktigt bland annat ur ett samhällsperspektiv. Den intersektionella kunskapen påverkar till exempel utformningen av jämställdhetsmaterial och jämställdhetspolitik. Vi kan se att det intersektionella förhållningssättet har fått visst genomslag till exempel hos Diskrimineringsombudsmannen. Tidigare hanterades anmälningarna utifrån en kategori, till exempel diskriminering på grund av kön eller på grund av etnicitet, men det kanske inte går att dela upp på det sättet. Genom att arbeta med flera diskrimineringsgrunder samtidigt har DO möjlighet att se hur olika normer kan samverka. Ett könsförtryck på en arbetsplats kan till exempel lätt vara förenat med ett förtryck som har med etnicitet att göra. Det kan exempelvis finnas diskriminerande föreställningar hos ledningen om ’invandrarkvinnor’, som gör att det blir extra svårt att få en bra lön, eller ta ett steg i karriären.”

Bakom Martinssons uttryck ”kanske inte går”, ”kan samverka”, ”kan till exempel”, ”kan exempelvis” döljer sig gissningar, inte verifierbara fakta.

Ett pinsamt exempel på hur en myndighet använder sig av intersektionalitet är den rapport DO publicerade 2016, Kedjor av händelser. En analys av anmälningar om diskriminering från muslimer och förmodade muslimer. Rapporten, författad av sociologen Moa Bursell och inte en jurist, är inte vetenskaplig. Bara uttrycket ”förmodade muslimer” räcker för att avfärda rapporten som ovetenskaplig.

I rapporten Kedjor av händelser innebär intersektionalitet rent godtycke för att få med så många ”maktrelationer” som möjligt. I flera av de ”analyserade” anmälningarna, som handlar om anmälarnas subjektiva upplevelser av diskriminering, nämns över huvud taget inte något om religion eller religionstillhörighet som grund för anmälan. Det är rapportförfattaren som placerar in anmälningarna i ”förmodas eller kan ha uppfattats vara muslim”. Alltså ren gissningslek utifrån anmälarens etnicitet, ursprungsland eller namn! Detta ägnar sig en myndighet åt.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hudfärgsrasistiska ArA-gruppen och deras nära samarbete med Muslimska brödraskapets aktivister och hur de, bland andra, har den extremt hudfärgsrasistiska sektledaren Malcolm X (d. 1965) som förebild. Här nämner jag bara lögnen Nationella sekretariatets chefsideolog Paulina de los Reyes presenterar på Sekretariatets hemsida när hon beskriver vad ”den postkoloniala feminismen” har ”avslöjat” (läst 6 maj 2015).

”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss en möjlighet att ifrågasätta och analysera de maktförhållanden som formar vår samtid. Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.”

Woman is the nigger of the world är en låt av John Lennon och hans japanska hustru Yoko Ono från 1972. Yoko Ono ska ha myntat begreppet redan 1969 i en tidningsintervju.

Paulina de los Reyes ingick i den av integrationsminister Mona Sahlin 2004 utsedda integrationsutredningen ledd av Masoud Kamali, som konsekvent förnekat förekomsten av hedersförtryck och ignorerat att det rör sig om två diametralt olika rättssystem. Han svarar Lars Åberg och visar att han fortfarande förnekar förekomsten av klankulturer i Sverige baserade på heder. Hans artikel, ”Åberg ägnar sig åt kulturrasism”, är beklämmande läsning när man betänker att han är statsanställd universitetslärare.

ArA-gruppen består av kretsen kring Masoud Kamali. Politiker och myndigheter bör läsa ArA:s bok Vardagens antirasism och inhämta kunskap om de västfientliga värderingar postkolonialisterna/intersektionalisterna bygger sina ”teorier” på och hur de bar sig åt för att marknadsföra det ovetenskapliga begreppet strukturell diskriminering innan postkolonialister/intersektionalister ges i uppdrag att kartlägga hedersrelaterat förtryck och våld i Sverige.

10 januari 2018

Mona Lagerström fil dr

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget beskriver jag vad begreppet strukturell rasism, strukturell diskriminering (på engelska kallat institutionell rasism) innebar i USA när det användes av den separatistiska rörelsen Black Power på 1960-talet och hur det i den ena svenska utredningen efter den andra ända sedan Masoud Kamalis kritiserade integrationspolitiska utredningar förs vidare av lata forskare och skribenter som bara citerar vad andra har skrivit utan att ifrågasätta.

Jag ger en summering av de tidigare åtta inläggen och vad jag skulle vilja höra i Regeringsförklaringen 2017 hur statsminister Stefan Löfven tänker åstadkomma ett Sverige som håller ihop, när grundlagen säger att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle och hundratals miljoner kronor har satsats på etniska och religiösa föreningar och organisationer som inte alls strävar efter ett Sverige som håller ihop och att detta har lett till det rådande statligt finansierade ideologiska inbördeskriget mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Jag avslutar med en uppmaning till statsminister Stefan Löfven att definiera och namnge fienden, Muslimska brödraskapet och postkolonialisterna, och förklara hur de ska bekämpas.

Separatistiska Black Power och verklig strukturell rasism
I USA talar man i termer av vita och svarta, därför gör jag det här också eftersom avsnittet handlar om USA. Stokely Carmichael (1941–1998) var en nyckelfigur inom Black Power och medborgarrättsrörelsen i USA. Ett domslut hade deklarerat att offentligägda segregerade bussar som färdades mellan landets olika delstater stred mot konstitutionen, men i Sydstaterna struntade man i domen. Under tidigt 1960-tal deltog Stokely Carmichael i det som kallas Freedom Rides, som syftade till att bryta segregeringen på bussterminalers restauranger och väntsalar, han var aktiv i studentrörelsen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), hjälpte mängder med svarta i Sydstaterna att registrera sig för att kunna delta i de politiska valen, deltog i demonstrationer i Sydstaterna, samarbetade med Martin Luther King jr, arresterades otaliga gånger, tröttnade på att bara säga frihet (freedom) och inte kunna ge igen mot poliserna som mötte de fredliga demonstranterna med vattenkanoner, batonger och gläfsande hundar och gav, när han släpptes ur arresten 1966, sitt första Black Power-tal som förespråkade separatism, inte integration, ”We been saying ’freedom’ for six years. What we are going to start saying is ’Black Power’.”

Tre år senare bosatte han sig i Afrika och uppmanade alla svarta amerikaner att följa efter och förespråkade pan-Africanism, vilket inte gick hem varken i USA eller Afrika som ju består av mängder med stater och kulturer och språk. Han utsågs till Honorary Prime Minister i Svarta Pantrarna, men bröt med dem när de ville att man skulle samarbeta med vita medan Carmichael ansåg att vita borde verka inom parallella medborgarrättsorganisationer.

Tillsammans med Charles V. Hamilton gav han år 1967 ut boken Black Power, på svenska samma år under titeln Black Power. Befrielsepolitiken i Amerika, översättning Gull Brunius och Maj Frisch, där de ger en beskrivning av vad de avser med Black Power. I Förordet skriver de: ”Denna bok handlar om varför, var och hur de svarta i Amerika måste sluta sig samman. Den handlar om hur de svarta skall ta hand om affärerna – de svartas affärer. Det som står på spel är faktiskt mycket enkelt: om de inte lyckas, står de inför fortsatt underkastelse under ett vitt samhälle som inte har för avsikt att frivilligt avstå från sin företrädes- och maktställning. Om de lyckas kommer de att själva kontrollera sitt liv, politiskt, ekonomiskt och psykiskt” (s. 7).

De båda männen ger en definition av strukturell rasism, det som postkolonialisterna och den shariapolitiska extremhögern påstår att Sverige är genomsyrat av.

Vad är rasism? Det ordet har i århundraden representerat en daglig verklighet för miljoner svarta, och ändå har det knappast alls definierats – kanske just därför att denna verklighet har varit en så allmän företeelse. Med ”rasism” menar vi att man fattar beslut och tillämpar en politik med hänsyn till ras i avsikt att underordna en rasgrupp och bibehålla kontrollen över denna grupp. Så har skett här i landet gentemot de svarta” (s. 13).

Carmichael och Hamilton skiljer på två slags rasism, individuell rasism, enskilda vita mot enskilda svarta, och institutionell rasism, ”handlingar av hela det vita samhället mot det svarta samhället” (ibid.). De talar om ”den vita maktstrukturen” (s. 16). De ger exempel på institutionell rasism i koloniserade länder i tredje världen. I USA exemplifierar de med att vita äger alla butiker i svarta getton, liksom hyreshusen, banker, barer, företag med mera och tar hem vinsterna, att de svarta exploateras (s. 27).

I invandrartäta stadsdelar i Sverige driver mängder med invandrare affärer, en möjlighet att försörja sig som egenföretagare på en svårflirtad arbetsmarknad.

Carmichael och Hamilton ger fler exempel på institutionell rasism i USA. I Nordstaterna fanns industrierna. I Sydstaterna fanns plantagerna och de flesta slavarna. Efter inbördeskriget förbjöds slaveriet, de svarta fick politisk rösträtt. I Sverige kommer röstkortet med posten till alla röstberättigade, oberoende av hudfärg, etnicitet, religion. I USA måste man registrera sig för att rösta.

Carmichael och Hamilton skriver att tusentals svarta i Sydstaterna dödades på 1870-talet eftersom de vita inte var villiga att dela den politiska makten med de svarta. Men trots motståndet röstades svarta in i kongressen ända fram till 1895, och fram till 1896 fanns det svarta i delstatsparlamenten (s. 150). Nordstaternas trupper drogs tillbaka från Sydstaterna 1876. I delstaten Mississippi antogs 1890 en ny delstatsförfattning som berövade de svarta deras medborgerliga rättigheter. ”Det har förblivit så ända sedan dess”, skriver de. ”År 1890 fanns det 71 000 fler registrerade svarta än vita, år 1964 hade de registrerade svarta reducerats till endast 6,7 procent av de 400 000 svarta i röstberättigad ålder” (s. 92).

Delstaten Alabama ändrade delstatslagarna 1901 som i princip berövade de svarta rösträtt (s. 124). Flera sydstater hade godtyckliga regler för vad som krävdes för att man skulle få registrera sig, de kunde kräva att man svarade rätt på de mest befängda detaljfrågor om konstitutionen och amerikansk historia, de ändrade valkretsindelningen för att hindra svarta att bli valda. Bristen på medborgerliga rättigheter, bristen på arbete, särskilt under depressionen, inledde massutvandringen till Nordstaterna där det inte heller var så lätt att få jobb och hitta drägliga bostäder.

Carmichael och Hamilton lyfter fram att svarta ständigt fick höra att italienare, irländare, polacker, judar i USA vunnit erkännande för att de arbetade hårt och följde ”den protestantiska etiken för arbete och prestationer” (s. 59). Det de svarta inte fick veta, skriver de, var att dessa grupper byggde upp makt genom att sluta sig samman och operera utifrån en styrkeposition. De svarta borde göra samma sak. Carmichael och Hamilton förbiser att de omnämnda grupperna var och en hade ett gemensamt språk, en gemensam kultur sedan generationer, alltså en bas att bygga på. De svarta var amerikaner, deras kultur var formad utifrån de svartas livsvillkor i USA. Afrika var en främmande kontinent med främmande språk och seder. Att sluta sig samman enbart på grund av hudfärg och okända rötter i Afrika hundratals år tidigare tilltalade inte dem som ville ha fullt medborgarskap i det land de var födda i där släkt och vänner också bodde.

Svensk ”strukturell rasism” konstruerad av ArA-gruppen
Svensk ”strukturell rasism” är en ideologisk konfrontatorisk skrivbordsteori som utgår från att Sverige är en kopia av dåtidens USA och att invandrare behandlas så som de svarta slavättlingarna behandlades i USA. Perspektivet är invandrarnas omänskliga behandling av svenska myndigheter och politiker.

I En studie om diskriminering i Stockholms stads verksamheter maj 2017 citerar man under rubriken ”4.3 Strukturell diskriminering” den offentliga utredningen Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56), författad av Paul Lappalainen när Masoud Kamali var utredare (s. 12). I Det blågula glashuset refereras i sin tur till postkolonialisterna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Anders Neergaard (s. 78ff), alltså ArA-gruppen. Postkolonialisterna påstår att rasismen består, trots att man slutat tala om mänskliga raser, att kultur har övertagit rasbegreppets roll och att, som nämnts i tidigare inlägg, det är rasism att studera skillnader mellan invandrares kulturer och normer och svenska normer, att det är rasism att studera skillnaden mellan klaner och klaners mångtusenåriga normer som bygger på kollektivt ansvar och den svenska rättsstaten där individen ensam är ansvarig för sina handlingar.

Statsvetaren professor Bo Rothstein säger 5 oktober 2010 att samhällsvetare utomlands sedan länge upphört att använda begreppet strukturell rasism/diskriminering och att Mona Sahlin bär ett tungt ansvar för den havererade integrationspolitiken, och här kritiserar han Paulina de los Reyes. Ändå använder sig Stockholms stad av begreppet år 2017 som om det skulle vara ett vetenskapligt begrepp applicerbart på Sverige.

Stefan Löfven: Det här är ett bevis på postkolonialisternas makt inom universitetet. Det är också ett bevis på att du borde fråga dig vad det är för rådgivare du omger dig med. Begreppet strukturell rasism borde ha strukits i alla offentliga utredningar. Om du strävar efter ett Sverige som håller ihop måste du ha kunskap om de invandrade normer som kolliderar med ett Sverige som håller ihop.

Medborgarkunskap och medborgaranda
Stefan Löfven: Du måste vända på integrationspolitiken. Sverige ska inte anpassa sig och huka av rädsla att stöta sig med invandrare från andra kulturer. Invandrare ska respektera svenska lagar och normer. Kartlägg invandrares attityd till Sverige, där Sverige är huvudpersonen. Grunden för hela den svenska integrationspolitiken borde vara nationalstatens överlevnad, som ju är förutsättningen för välfärdsstatens överlevnad. Fråga:
hur skapa en medborgaranda,
hur skapa ett ”vi tillhör Sverige”,
hur skapa tillit till myndigheter, särskilt polisen,
hur skapa tillit mellan olika befolkningsgrupper.

Invandringen har skett över huvudet på medborgarna. Inför omläggningen till högertrafik bedrev myndigheterna en massiv informationskampanj. Man ville undvika att människor dog i trafiken.

Det borde vara lika viktigt att undvika att människor i invandrade hedersmiljöer dödas på grund av mångtusenåriga hedersnormer.

Vi har till leda matats med att kunskapen om islam är låg, att vi behöver mer kunskap om islam. Till och med demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) ansåg att Sverige behöver ett kunskapslyft om islam.

Det som behövs är ett kunskapslyft om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. Hela befolkningen behöver ett kunskapslyft.

Ni politiker har tappat bort vanliga människor som ser hur deras samhällen förändras i grunden, som kallas rasister så fort de har en åsikt om sakernas tillstånd, som inte har ett väl utvecklat nätverk som fixar jobb åt dem, som ständigt får skulden för den havererade integrationspolitiken och får höra att deras hudfärg ger dem en privilegieposition.

Det Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, har att säga om medborgarkunskap och nationalstat exempelvis här och här är betydligt viktigare för välfärdsstatens överlevnad än kunskap om islam och postkolonialisternas hatkampanjer mot Sverige och den vita huden.

Om Politikerveckan Järva i Stockholms ytterstadsområde ska ha någon mening borde inför politikerveckan 2018 en komplett kartläggning av Järvaområdet göras utifrån välfärdsstatens perspektiv. Hur omfattande är klanerna? De religiösa extremisterna? Hur ser medborgarandan ut? Hur många talar svenska och deltar i bygget av det framtida Sverige? Hur många kvinnor kan svenska?

En finländare kan ha bott i Sverige i fyrtio år utan att lära sig svenska och kräva tolk vid besök på vårdcentralen eller sjukhuset.

Hur många parabolantenner finns det? Hur många tittar på svenska TV-kanaler?

Hur ser maktstrukturerna ut inom etniska föreningar som får offentliga bidrag, inom religiösa föreningar och församlingar som får offentliga bidrag?

Är de könsseparerade? Vilka skäl ges i så fall?

Vilken politisk makt har religiösa ledare? Anlitas de av politiker och myndigheter som ”religiösa tolkar”, ”kulturtolkar”?

Hur ser tilliten till religiösa ledare ut, till polisen, till svenska myndigheter? Finns det religiösa extremister i området som trakasserar kvinnor? Vilken religion tillhör de i så fall och vilken tolkningstradition? Hur finansieras de?

Hur ser inställningen till den sekulära rättsstaten ut?

Hur ser tron på helvetesläran ut?

Vad säger religiösa ledare om beslöjning av flickor och kvinnor? Vilka urkunder lyfter de fram som stöder beslöjningen?

Det finns inga urkunder. Bevisen för att beslöjningen inte är islamisk ligger utanför islams urkunder (se tidigare inlägg). Beslöjningen är politisk och går tillbaka till det gamla Mesopotamien och markerar kvinnans status utifrån hennes sexuella aktiviteter. Den omfattande beslöjning vi ser i dag i hela världen är ett resultat av Muslimska brödraskapets, Saudiarabiens och islamisk finans globala dawa-verksamhet – att kalla till islam. Beslöjningen säger Död åt homosexuella. Bland annat.

Stefan Löfven: När kommer du att kräva att islamiska religiösa funktionärer offentligt deklarerar att beslöjningen inte är islamisk? Den som påstår att beslöjningen är islamisk är en bedragare.

Det ideologiska inbördeskriget i Sverige
Muslimska brödraskapet är ingen ”islamofobisk konspirationsteori”. De håller i det tysta på att erövra Europa med hjälp av 20-årsplaner. Knappast någon som följer med i nyhetsflödet kan ha undgått att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och Rysslands president Vladimir Putin, för att bara nämna två ledare i vårt närområde, målmedvetet arbetar på att stärka sin makt.

Bara för att Muslimska brödraskapet inte har ett ansikte utåt betyder det inte att de inte existerar och lika målmedvetet arbetar på att stärka sin ställning globalt. Jag har redogjort för den totalitära ideologi Islamic Foundation i Storbritannien sprider över världen och hur Helena Benaouda Hummasten sedan decennier bedriver lobbyverksamhet för den i Sverige.

Konstnären Fateme Gosheh vädjade 30 januari 2011 ”Gör oss inte till andra klassens medborgare” i en artikel där hon ställer sig kritisk till hur kretsen kring Helena Benaouda getts makten att företräda landets befolkning med rötter i länder dominerade av islam. Hon skriver att Helena Benaouda valdes till ordförande för Sveriges muslimska råd därför att hon var den enda som kunde svenska.

I dag har en ny generation tagit över, en generation som lagt sig till med postkolonialisternas hudfärgsrasism och tal om ”kolonialism”, en shariapolitisk extremhöger som vill införa islamisk finans i Sverige, en shariapolitisk extremhöger som samarbetar med en villig extremvänster.

Vänsterpartiet i Malmö deltar aktivt i inbördeskriget och samarbetar med Muslimska brödraskapet
Stefan Löfven: Din regering är en katastrof ur medborgarrätts- och jämställdhetsperspektiv. Du har gett vänsterpartiet makt att definiera vad jämställdhet och våld mot kvinnor innebär. Du har böjt dig för Vänsterpartiets krav på en Jämställdhetsmyndighet när Sverige behöver det som i Storbritannien kallas för Forced Marriage Unit som blixtsnabbt träder in när en flicka riskerar att föras utomlands för tvångsgifte.

Vänsterpartiet arbetar aktivt för slaveriet i Sverige. Vänsterpartiets ledning vägrar se skillnaden mellan vuxna människor som frivilligt har ingått en parrelation och flickor som föds in i en hedersmiljö. Allt våld ska kallas våld mot kvinnor enligt dem. Sverige borde i offentliga handlingar använda de särskiljande begrepp Nyamko Sabuni (L) lanserar i skriften Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige: svenssonvåld och hedersvåld, inte minst för att hedra Nyamko Sabuni och den insats hon gjorde för ungdomar i hedersmiljöer när hon var integrations- och jämställdhetsminister.

Vänsterpartiet i Malmö anordnar seminarier i samarbete med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, om ”islamofobi”, exempelvis här och här.

Shariajuristen Salahuddin Barakat är ledamot i SMFR:s religiösa råd. Han deltar i resor till Malaysia för att få hjälp med väckelsearbetet i Sverige. Yasri Khan, SMFR:s generalsekreterare, bedriver lobbyverksamhet för att införa islamisk finans i Sverige. Jag har i ett inlägg beskrivit vad som händer med ett land, i det här fallet Kuwait, när islamisk finans får fotfäste i landet. Salahuddin Barakat samarbetar också med Ibn Rushd.

Vänsterpartiet samarbetar alltså med de verkliga fascisterna i Sverige.

Definiera och namnge fienden. Eller stig åt sidan
Stefan Löfven: Det pågår ett ideologiskt inbördeskrig i Sverige mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställde en kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, publicerad i februari 2017. MSB bestämde sig för att inhämta ytterligare information om rörelsens påverkansarbete. Det pågår med andra ord numera offentligt finansierad forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Du har framhärdat i att tiga om Muslimska brödraskapet. Regeringsförklaringen 2017 blir ditt elddop. Kommer du att stå ensam i talarstolen och uppträda som en statsman, visa att du har läget under kontroll och namnge den inre fienden och förklara för riksdagen och landets befolkning att regeringen avser att utarbeta en policy hur myndigheterna ska förhålla sig till Muslimska brödraskapet och postkolonialisterna?

Eller kommer du att visa att du är Muslimska brödraskapets marionett och stå flankerad av de kvinnliga bödlarna som är för slaveriet i Sverige och som har krossat så många ungdomars liv och framtidsdrömmar: Helena Benaouda i Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab, som markerar att en man äger bärarens könsorgan, fientlighet gentemot den västerländska civilisationen, förnekandet av svenska lagar, inställningen att Allahs lag står över svensk lag, död åt homosexuella, död åt avfällingar från islam, och de fyra sydamerikanska bödlarna som påstår att det är rasism att ens nämna att hederskulturer existerar i Sverige: Paulina de los Reyes, Edda Manga, Irene Molina, Diana Mulinari. Och bakom dem, Mussolini, Hitler, Lenin och Stalin.

Om du inte klarar av att stå ensam i talarstolen, gör som i Tunisien. Stig åt sidan och lämna över regeringsmakten till en teknokratisk övergångsregering som tar fram en ny grundlag, som utgår från den sekulära rättsstaten och nationalstaten, garanterar att det ska råda en mur mellan religion och politik och är en rättighetskatalog varenda medborgare ska kunna lita på.

11 september 2017

Mona Lagerström fil dr

 

Antirasistiska akademin borde döpas om till Hudfärgsrasistiska akademin. Deras främsta uppgift tycks vara att bekämpa ”vithetens hegemoni”. De är postkolonialister.

I det här avsnittet skriver jag om kotteriet som varit den främsta bromsklossen när det gäller forskning om hedersförtryck och våld i Sverige och som tillåtits dominera integrationsdebatten genom att påstå att Sverige är genomsyrat av ”strukturell rasism”, om kotteriet som sprängde den pågående integrationspolitiska utredningen och själva fick ta över den och som skrev brev till regeringen när Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, upprättades baserat på Toleransprojektet att tolerans var alldeles för mesigt, att det krävdes teorier om rasism formulerade av akademiker som de själva och att de av Vetenskapsrådet fick över 20 miljoner kronor. Jag skriver också om att de två professorerna Mattias Gardell och Irene Molina, som av Uppsala universitet utsågs till att kommentera MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, var jäviga och aldrig skulle ha tillåtits att kommentera den. Slutligen säger jag några ord om att kvinnor är både offer och bödlar och att sydamerikanskorna är bödlar och gör sig bättre som gerillakrigare i Sydamerika än som akademiker i Sverige.

Kotteriet hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck och våld.

Professorn i socialt arbete, Masoud Kamali (Iran), och ekonomiprofessorn Paulina de los Reyes (Chile) kritiserade den pågående integrationspolitiska utredningen, som de ingick i, och påstod att de utsatts för rasism varpå Mona Sahlin avpolletterade utredarna och tillsatte Masoud Kamali som huvudutredare 2004.

Den 22 april 2008 skrev frilansjournalisten Joakim Nilsson en kritisk artikel om ArA, att föreningen bildades av gruppen kring Masoud Kamali och att de hade en rå ton, att de bland annat använde ordet ”husneger”. Irene Molina intervjuas.

Frilansskribenten Sofie Löwenmark skriver i sin granskning våren 2017 av bidrag MUCF beviljat att Ara beviljats 728 000 kronor för två projekt.

År 2015 gav Ara ut boken Vardagens antirasism. Om rörelsens villkor och framväxt i Sverige, redaktörer Adrián Groglopo, Majsa Allelin, Diana Mulinari, Carlos Díaz.

Diana Mulinari (Argentina), professor i genusvetenskap, säger 13 maj 2005 följande då hon var docent: ”När Malcolm X stod och höll tal, kom hans barn inte fram och frågade ’Malcolm, vet du var mina strumpor är?’”

Irene Molina (Chile), professor i kulturgeografi, skriver i ArA:s bok om Vardagens antirasism: ”Rasen är den kategori som legitimerar överexploatering och den ingår, som Malcolm X konstaterade, i kapitalismens logik; utan rasism skulle kapitalismen inte ha kunnat existera, hävdade han liksom flera andra postkoloniala tänkare” (s. 37).

Malcolm X var ingen tänkare, han var präst i en sekt, helt fjärrstyrd av sektledaren. Först när sektledaren suspenderade honom i 90 dagar, vilket innebar att ingen sektmedlem fick ha kontakt med honom och han därmed kastats ut i kylan, bestämde han sig för att lämna sekten. Det var ingen antikapitalistisk sekt han tillhörde. Han träffade många socialistiska ledare. Det finns inget som säger att det han sa om kapitalismen var en produkt av hans eget tänkande utan bara en upprepning av vad andra sagt.

Det är märkligt att sydamerikanska akademiker, som Malcolm X sannolikt skulle ha klassat som ”vita djävlar”, lyfter fram Malcolm X i Sverige. Citaten ger en indikation på vem som var den stora förebilden i Masoud Kamalis integrationspolitiska utredning, som hamnade i papperskorgen, och vem som är ArA:s stora förebild.

Ordföranden Adrián Groglopo beskriver i ett inledande avsnitt i Vardagens antirasism hur ArA uppstod. Han beskriver ArA så här: ”En förening som å ena sidan står i akademins värld och å andra sidan identifierar sig med den antirasistiska idétraditionen och aktivismen” (s. 13).

Han beskriver hur det han kallar ”forskare med antirasism som forskningsfält” mobiliserade och ”började synas i kollektiva former och sammanhang” (s. 19). ”Frågan om strukturell diskriminering tog form här, kanaliserades till politiska partier och lyftes fram i det civila samhället. Frågan fick därefter eget liv och utmynnade i två statliga utredningar”, den ena ledd av Paul Lappalainen (se nästa inlägg), den andra startades av Masoud Kamali 2004 ”som utsågs av regeringen till särskild utredare” (s. 20).

Han skriver att Kamalis utredning hade en budget på 10 miljoner kronor (s. 20), som alltså kastades i sjön då Kamalis utredning inte gick att använda. Groglopo skriver att syftet var att ”ta fram ny forskning om strukturell diskriminering i Sverige”, att Paulina de los Reyes arbetade i utredningens ledning, att han själv anställdes som utredningssekreterare och lovordar resultatet (ibid.).

Han skriver att ArA grundades 2007 ”med avsikt att bekämpa rasism inom akademin och vara ett stödverktyg för andra antirasistiska och etniska organisationer”. De två första som hade ordförandeskapet var Anders Neergaard och Irene Molina (s. 22). Han fortsätter: ”Vi behövde bli ett kollektiv för att kunna överleva rasismen och vithetens hegemoni inom den svenska akademin och samhället i stort.” Han kallar det för ”en vetenskaplig antikonformism”. Vidare: ”Det har empiriskt bevisats att det går att ta över [min kursiv] hegemonin” (s. 23).

Masoud Kamali och Diana Mulinari medverkar i den vidriga antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) utgiven av Expo och Kurdo Baksis Svartvitt förlag. Slutsatsen är att debatten efter mordet på Fadime Sahindal 2002 var rasistisk. Alla som lyfte fram kulturella förklaringar till mordet klassades som rasister. Diana Mulinari använder uttryck som ”banal nationalism” om debatten. Hon skriver att debatten i huvudsak inte handlade om utsatta kvinnor utan om en ”osäker svensk identitet”. Hon skriver: ”Denna banala nationalism tangerar gränsen till rasism när den förkroppsligas i glorifierandet av den svenska jämställdhetsideologin samtidigt som det som uppfattas som en annan kultur, den kurdiska, demoniseras” (s. 81).

Jag har i flera blogginlägg visat hur kotteriet inom ArA samarbetar med Muslimska brödraskapet. Mattias Gardell och Irene Molina har ett nära samarbete med dem.

Diana Mulinari och Irene Molina kritiserar i tidningen Mana 1 februari 2010 Aje Carlboms artikel ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare” publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift 2009:3–4. De kallar hans forskning ”I islamofobins tjänst” och påstår att han inte är vetenskaplig. Han skriver om islamister. De inleder: ”Flera aktuella händelser gör det nödvändigt att inleda en debatt om de fall där den vetenskapliga produktionen, forskningsinsatsen och slutprodukten tydligt bidrar till en kulturrasistisk diskurs med islamofobiska undertoner.”

Irene Molina är därför inte rätt person att uttala sig om MSB-rapporten, se tidigare blogginlägg. Hon var liksom Mattias Gardell jävig.

Den 26 december kritiserar ArA Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att de inte beviljat Muslimska brödraskapets ungdomsförbund organisationsbidrag för 2017. Artikeln är undertecknad av Adrián Groglopo, Irene Molina, Majsa Allelin, Edda Manga, Maimuna Abdullahi, Lena Martinsson, Hanna Wikström, Leandro Schclarek Mulinari.

Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR)
Jag efterlyser en utredning om CEMFOR:s exakta tillkomsthistoria. När Segerstedtinstitutet etablerades skrev aktivisterna i ArA 20 juni 2015 ett brev till regeringen och klagade. De skriver att det är uppenbart att regeringen saknar kunskap om vad rasism är.” Vidare: ”En institutionalisering av forskningen om rasism behövs.” Brevet är undertecknat av Adrián Groglopo, Majsa Allelin, Daphne Arbouz, Samson Beshir, Carlos Díaz, Tobias Hübinette, Edda Manga, Irene Molina, Juan Velasquez.

Jag har i ett tidigare blogginlägg kritiserat Ulf Bjereld och Vetenskapsrådet för att de beviljade postkolonialisterna mångmiljonbidrag. Jag vill gärna veta hur det kom sig att regeringen efter brevet från ArA bestämde sig för att satsa miljoner på arbetet mot rasism, hur det kom sig att ArA:s aktivister fick pengarna och hur CEMFOR strax efter det att Vetenskapsrådet beviljat bidragen uppstod och att det blev ArA:s aktivister som var de första att ingå.

Kvinnor är både offer och bödlar
De sydamerikanska aktivisterna inom ArA, Paulina de los Reyes, Edda Manga, Irene Molina, Diana Mulinari har producerat text efter text efter text där de demonstrerar att de är Sveriges främsta kvinnliga bödlar när det gäller flickor och kvinnor i hedersmiljöer i Sverige. FN, Amnesty International, länder som Pakistan och Jordanien tar upp frågan i sina parlament. Här i Sverige kallas den som lyfter frågan för kulturrasist.

Det är dags att göra upp med myten om den strukturella rasismen i Sverige (se nästa inlägg) och rikta blickarna mot de verkliga förtryckarna. De här fyra kvinnorna måste bort från Sverige. Så länge de är kvar och tilldelas miljoner kronor i anslag för sin förtryckarverksamhet kommer vi aldrig framåt i arbetet mot hedersförtryck och våld. De är mer gerillakrigare än vetenskapare.

Det är rent vanvett att regeringen samtidigt satsar pengar på arbetet mot hedersförtryck och på kotteriet som motarbetar detta arbete.

Malcolm X är inte rätt person att ha som förebild i Sverige.

10 september 2017

Mona Lagerström fil dr

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

Kitimbwa Sabuni (född i Burundi) är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Han är också aktiv inom den shariapolitiska extremhögern som talesperson för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och som författare av Muslimska brödraskapets skuggrapport till FN. Han är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister och ska behandlas på samma sätt som ledare för Vit makt-grupper behandlas. Han är representant för Svart makt och Allahs makt.

Han verkar aktivt för det invandrade slaveriet i Sverige (purdah, flickors och kvinnors livegenskap) bland annat genom att skriva till FN och beklaga sig över arbetet mot detta slaveri, mer om det strax. Se också länken till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Afrosvenskarnas riksförbund har tagit Afrikas inbördeskrig och klanstrider till Sverige. Afrosvenskarnas riksförbund utgör tillsammans med Muslimska brödraskapet, Sveriges förenade muslimer (SFM), Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Antirasistiska akademin (ArA) kärnan i inbördeskriget mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på. De har alla en gemensam nämnare: Malcolm X.

Hatet som är mäktigare än geväret. Hatet mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”.

Malcolm X tillhörde en extremt anti-vit sekt som tog avstånd från allt samröre med det amerikanska samhället, glorifierade svarta och skapade en egen ekonomi svarta amerikaner emellan och egna utbildningsanstalter. I ett stort land som USA är det möjligt att skapa en självförsörjande enklav.

Den shariapolitiska extremhögern i Sverige finansieras dels av den stat de har för avsikt att krossa, dels ingår den i en global rörelse finansierad av oljemagnater.

Malcolm X var född i USA. Han var en produkt av USA:s slaveri och rasåtskillnadspolitik.

Inbördeskrigarna i Sverige kommer utifrån. Den allmänna visdomen säger att de europeiska kolonialmakterna efter första världskriget med några pennstreck på världskartan skapade artificiella länder i Mellanöstern och att det är dessa pennstreck som är skulden till dagens kaos i Mellanöstern, att invånarna i Mellanöstern och Afrika är passiva offer för vad de europeiska kolonialmakterna ställt till med.

Utlänningarna och utlänningsättlingarna som bedriver inbördeskrig i Sverige motbevisar denna kliché och demonstrerar att européer inte har monopol på hänsynslöshet, girighet, maktambitioner och en målmedveten strävan att krossa en välfungerande rättsstat.

Afrosvenskarnas riksförbund – ett separatistiskt svenskt Nation of Islam
Den 5 oktober 2015 skriver Afrosvenskarnas ordförande Mkyabela Sabuni, född i Kongo, farbror till Kitimbwa Sabuni, om de 25 år som gått sedan förbundet startades. Mkyabela Sabuni var tidigare verksamhetschef för Centrum mot rasism som fick miljoner i bidrag för arbete mot den påstått utbredda ”strukturella rasismen” i Sverige men i princip endast åstadkom en uppmärksammad protest i april 2005 mot en reklamkampanj för en ny glass döpt till Nogger Black, en kampanj de hävdade var rasistisk. Nogger kommer av nougat, en glass som tillverkats sedan 1979, som man tillsatt lakrits till och som därför fick tillnamnet Black. Centrumets andra uppmärksammade insats var kritik mot att ett kvarter i Karlstads kommun hette Negern.

Afrosvenskarnas riksförbund skriver på hemsidan att de är en religiöst och partipolitiskt obunden ideell organisation. Samtidigt skriver de att begreppet afrosvensk ska uppfattas som en politisk identitet ”utifrån vilken människor av afrikanskt ursprung organiserar sig för att bemöta och utmana den strukturella rasismen vi utsätts för i Sverige”, och gör en koppling till Malcolm X och Nelson Mandela.

Nelson Mandela var ingen hatpredikant. Han demoniserade inte den vita befolkningen. Förutom den afrikanska drottningen Nzingha (1583–1663) nämner de den amerikanska kommunisten Angela Davis och marxisten Kwame Nkrumah (1909–1972) som förebilder i vars tradition den som antar identiteten afrosvensk inträder. Nkrumah gjorde Ghana till en enpartistat när han blev president. Vilken politisk inriktning Afrosvenskarnas riksförbund har är därmed tydlig.

Nkrumah var för övrigt influerad av den jamaikanska svarta ledargestalten Marcus Garvey, som jag skrivit om i tidigare inlägg och som ansåg att kommunismen bara var ytterligare ett påfund att förtrycka den svarta befolkningen med.

Angela Davis (f. 1944) är verksam i USA, hade kopplingar till socialistiska Black Panther Party och är kritisk till det amerikanska fängelsesystemet. Hon var 21 år när Malcolm X mördades. Hon har varit med länge. Hon har inte verkat för separatism utan för svartas medborgerliga rättigheter i USA.

Men det är inte medborgerliga rättigheter Kitimbwa Sabuni och hans nätverk betonar utan mänskliga rättigheter. Det är en viktig distinktion, se nedan. Liksom också att Angela Davis är feminist, vilket i USA innebär att verka för kvinnors, inte mäns, rättigheter. Som kommunist sätter hon inte likhetstecken mellan hudfärg och religion. Kitimbwa Sabuni företräder både Muslimska brödraskapet, postkolonial ideologi och det han kallar afrosvenskar. Det Kitimbwa Sabuni och hans kotteri verkar för är särbehandling som legitimerar att kvinnliga islambekännare är underordnade män. Det Kitimbwa Sabuni också representerar är symbiosen mellan den shariapolitiska extremhögern och extremvänstern.

Afrofobi enligt Kitimbwa Sabunis definition
För drygt ett decennium sedan, 24 maj 2006, skrev Kitimbwa Sabuni i tidskriften Mana en akademiskt färgad artikel om sin syn på afrofobi, ”Låt oss tala om afrofobi”. Det är uppenbart att han hämtat inspiration från USA. Han skriver: ”Med ’All Means Necessary’

ansåg Malcolm X [för över 50 år sedan i USA] att man skulle föra kampen mot det rasistiska förtrycket. Givetvis ska man också använda sig av begreppsbildning. Jag betackar mig för de akademiska attackerna mot begreppet afrofobi såsom att afro på grekiska har betydelsen vit eller att fobi endast har betydelsen överdriven fruktan. Det är alltid upp till konceptmakaren att fylla ett begrepp med innehåll så låt mig förklara vad jag menar med afrofobi. Ordet utgörs av prefixet afro som står för afrikan och kan jämföras med afro-amerikan eller afrikan-amerikan. Fobi som suffix används i betydelsen ogillande som kan ha sitt ursprung i rädsla, som i till exempel homofobi.”

Vidare: ”Afrofobi är hat mot, rädsla för eller ogillande av svarta och uttrycker en fobisk attityd gentemot Afrikas befolkning och afrikaner i diaspora och deras kulturer. Begreppet innebär en specifik typ av rasism riktad mot svarta. Afrofobi tar sig uttryck i rasdiskriminering, marginalisering, systematiskt våld, förföljelse och förtryck i olika samhällen över hela världen.”

Alltså även Sverige.

Vidare: ”Rasismen mot svarta är inte väsenskild från annan rasism däremot specifik såväl i utövande som i diskurserna som legitimerar den. Begreppet afrofobi skall ses som ett försök att lyfta fram denna skillnad. Begreppet belyser och värderar rasismen för att kunna lägga den till den samlade kunskapen om fenomenet. Precis som antisemitism och antitziganism har afrofobi kommit att bli en del av en begreppsmässig kanon. Det måste vara möjligt att konceptualisera den särskilda rasism som drabbar svarta utan att hela tiden möta mothugg och behöva ge sig in i långa diskussioner.”

Enligt Afrosvenskarnas riksförbund är det de som har lanserat ordet afrofobi och fått med det bland hatbrotten.

Stefan Löfven: Afrofobi bör i lagen om hatbrott bytas ut mot hudfärgsrasism. Det ska vara lika brottsligt vilken hudfärg man än riktar hatet mot.

Kitimbwa Sabunis hudfärgsrasism
Våren 2012 gjorde konstnären Makode Linde, vars far har rötter i Västafrika, en tårtperformance på Moderna museet, en svart tårta som den inbjudna kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) satte kniven i. Kitimbwa Sabunis reaktion på denna tårtperformance avslöjar hans hudfärgsrasism och visar hur han tar på sig rollen som Malcolm X och använder det nedsättande begreppet Onkel Tom. I Afrosvenskarnas riksförbunds namn krävde han kulturministerns avgång.

Tonsättaren Tebogo Monnakgotla skrev en artikel, ”’Afrosvenskarna devalverar ordet rasism’” i Dagens Nyheter 24 april 2012 till stöd för Makode Linde.

Kitimbwa Sabuni svarar i Dagens Nyheter 2 maj 2012 och vänder sig till statsministern! ”’Statsministern måste ta rasismen på större allvar.’” I artikeln försöker han få det till att den stridbara Malcolm X och ”husnegern” Onkel Tom fått ombytta roller: ”Att läsa Monnakgotla känns som att kliva in i en uppochnervänd värld där afrosvenskar som påtalar en rasism som har chockerat hela världen blir till Onkel Toms. Och där den svarta man som iförd ’blackface’ låter sig bakas in i en tårta för vita svenskars beskådande blir till något slags Malcolm X.”

Sabuni förutsätter att DN:s läsare lever i samma Malcolm X-fantasi som han och förstår vad han syftar på.

Han kallar Makode Lindes konstverk för ”en rasistisk karikatyr av en svart kvinna”. En vit minister ska inte skära upp en tårta som föreställer en svart kvinna med blackface, ett ansikte (Makode Lindes) som börjar skrika i samma ögonblick som tårtspaden hugger in. Det är en maktdemonstration och kulturministern bör därför avgå, enligt Sabuni.

Makode Lindes performance hade kunnat ge upphov till en nödvändig och nyanserad debatt om kvinnlig könsstympning, om utomståendes makt över kvinnans sexualitet, i synnerhet kvinnans sexualitet i könsstympningsmiljöer. Kitimbwa Sabuni valde att vrida debatten i en helt annan riktning, så långt man kan komma från flickors och kvinnors underordning i en värld styrd av brutala patriarkaliska normer. Han koncentrerade sig på hudfärgen på handen som höll i tårtspaden.

Kitimbwa Sabuni kallar Tebogo Monnakgotla för ”inbäddad informant”, alltså ”husneger”, och ger prov på inställningen att svarta ska ta avstånd från ”de blonda blåögda vita djävlarna” och absolut inte försvara dem: ”Den gängse svenska diskussionen om rasism är ganska tömd på maktanalys men det finns ändå en implicit förståelse att det spelar roll vem som talar om en rasialiserad grupp. Det innebär att vita aktörer inte kan göra eller säga vad som helst i relation till icke-vita och i det läget kommer fenomenet inbäddade informanter att spela en viktig roll för att upprätthålla den rådande ordningen.”

Kitimbwa Sabuni tar sig rätten att bestämma vem som får lov att uttala sig om vem och att det är hudfärgen som är avgörande.

Kitimbwa Sabunis definition av ”inbäddad informant”: ”Inbäddade informanter är personer ur den marginaliserade gruppen som är ekon för utsagor, som den dominerande gruppen inte kan framhålla på grund av risken att framstå som förtryckande.”

Detta är exempel på hur akademiker använder fikonspråk för att få sin ideologi att låta ”vetenskaplig” i jakten på forskningsanslag. Sabuni låter som om han kopierar ur en bok författad av en postkolonial skrivbordsteoretiker.

Han fortsätter: ”En händelse som upprör en hel värld vill hon reducera till att bara handla om Afrosvenskarnas riksförbund.” Och: ”Jag kan bara spekulera kring hur lite kontakt Monnakgotla har med andra afrosvenskar men hon är hopplöst bortkopplad från den afrosvenska opinionen [läs svarta kommunister] om hon tror att det finns ett utbrett stöd för Lindes konstverk. Och för vem blir vi egentligen Onkel Toms när vi motsätter oss att svarta kroppar framställs i tårtor med ’blackface’ och sedan stympas? Kanske av den för Monnakgotla tänkta vita blick som får gälla för alltings universella måttstock. Men Afrosvenskarnas riksförbund gör inte sina bedömningar på sådana grunder utan måste företräda våra medlemmar som har andra måttstockar och faktiskt annat fokus. För oss har det här aldrig handlat om Makode Linde då vår fokus är på kulturministern och vi vill se att hon tar sitt ansvar för det inträffade genom att avgå.”

Kitimbwa Sabuni hävdar att Monnakgotlas inlägg ”ger utrymme för många märkligheter”. Det gör även hans inlägg. Han påstår att sakfrågan inte handlar om Makode Lindes konstverk samtidigt som han tar avstånd från att en svart kvinna framställs som en tårta med blackface. Det var inte kulturministern som hade beställt konstverket. Det var inte kulturministern som hade utformat konstverket. Ändå ska hon avgå. Vad skulle hon ha gjort? Vägrat att acceptera inbjudan? Vägrat att ta en bit tårta? Skrikit rasism, rasism? Jag vill inte skära i en svart tårta som liknar en kvinnokropp! Skällt ut konstnären när han började skrika och sprungit därifrån?

Kitimbwa Sabuni använder ordet ”stympas”. Det är inte europeiska kolonialmakter som har infört könsstympning. Redan den grekiska historikern Herodotos (ca 480–ca 420 fvt) skriver i Herodotos historia om att afrikanska barn utsattes för omskärelse, vilket betraktades som en gammal sedvänja, som upphör hos folk som kommer i kontakt med den [civiliserade] grekiska världen, Hellas (2000, s. 145, 146).

Kitimbwa Sabuni och Afrosvenskarnas riksförbund hade kunnat välja att strida för flickors rätt att inte utsättas för den mångtusenåriga afrikanska kvinnofientliga sedvänjan könsstympning. De hade kunnat välja att upplysa alla nyanlända könsstympade flickor och kvinnor var i Sverige de kan få hjälp. De hade kunnat upplysa invandrare från afrikanska klaner vad det innebär att leva i en nationalstat, att i en nationalstat är tilliten till staten avgörande för välfärdsstatens överlevnad och att den urgamla sedvänjan att sätta tilliten till klanen och klanens normer över nationalstatens lagar i förlängningen är detsamma som att bädda för välfärdsstatens undergång.

I stället är de fixerade vid hudfärg.

Ytterligare ett exempel på Kitimbwa Sabunis hudfärgsrasism är hans artikel i Dagens Samhälle 20 april 2016 i samband med Mehmet Kaplans (MP) avgång som bostadsminister, ”Troende muslimer har ingen plats i svensk politik”. Det är märkligt hur Nalin Pekguls mångåriga verksamhet inom Socialdemokraterna ständigt trollas bort. I den här artikeln misstänkliggörs hon för att hon varit kritisk mot Kaplan.

Kitimbwa Sabuni uttalar sig i egenskap av talesperson för MMRK. Han försvarar en person som i många år haft officiella uppdrag inom Muslimska brödraskapets svenska gren och gör avgången till en fråga om hudfärg och religion.

Judefientlighet är en integrerad del i Muslimska brödraskapets ideologi och den svenska grenen har vid flera tillfällen bjudit in talare med en judefientlig retorik, inklusive Mehmet Kaplan som bjudit in både Jamal Badawi och Yvonne Ridley. Sabuni ger i artikeln uttryck för att det är viktigare vilken grupp en politiker representerar än hur politikern lever upp till partiets partiprogram.

Vad Kitimbwa Sabuni än pratar om tar han alltid upp den transatlantiska slavhandeln, som om den är den enda slavhandel som existerat i historien, så även i denna artikel: ”För oss är inte förintelsen under andra världskriget en isolerad händelse i historien, som inga paralleller kan dras till. Utan den kan likt andra förintelser vi upplevt under transatlantisk slavhandel och europeisk kolonialism användas för att säga oss något om vår samtid och bidra till arbetet mot att sådana historiska ohyggligheter upprepas.”

Så snart islams heliga krigare trängde in i Nordafrika på 600-talet tog de slavar i tusental. Historikern Eduardo Manzano Moreno skriver att en shariajurist (d. 870) står för den tidigaste skildringen av erövringen av Nordafrika, bland annat hur en berbisk underkuvad stam i Cyrenaika i nordöstra Libyen under den första erövringsvågen runt 643 (då Omar var kalif) gick med på en pakt som innebar att de accepterade att betala skatten jizya och för att kunna betala skatten fick tillstånd att sälja sina egna barn. Manzano Moreno skriver att det inte råder några tvivel om att vissa egyptiska shariajurister (fuqaha) ansåg att det var lagligt att köpa och sälja somliga berber. ”Slavar tillfångatagna under segerrika kampanjer räknades i tusental och när erövringarna var avklarade upphörde inte flödet österut.” Till och med den abbasidiska kalifen al-Mansur (754–775), Bagdads grundare, rapporteras ha blivit rasande när han skulle tillträda och inte fick den sedvanliga skeppslasten slavar som gåva från Ifriqiya, namnet på de nordafrikanska territorierna.

Härskarna i det ockuperade Spanien tog slavar från det svarta Afrika, inte minst till sina harem. De nordafrikanska länder som ingick i Osmanska riket kapade fartyg i Medelhavet i flera hundra år och tog kristna besättningar och passagerare som slavar. De gjorde också ständiga räder längs Italiens, Greklands och Spaniens kuster och rövade bort befolkningen och sålde den som slavar. Det fanns slavmarknader i hela det Osmanska imperiet. Araber ägnade sig åt en omfattande svart slavhandel. Det som gör att forskningen har koncentrerat sig på den transatlantiska slavhandeln är att det finns så gott om skriftligt material eftersom det var en renodlad affärsverksamhet och handelsmännen höll noggrant reda på antalet svarta de fraktade på sina fartyg och också för att slavättlingarna är en så påtaglig syn i USA på grund av sin hudfärg.

Den vita slavhandeln har inte lämnat så påtagliga spår efter sig och är betydligt svårare att kartlägga eftersom det var en piratverksamhet, men historikern Robert C. Davis har gjort en sammanställning och hävdar att den var lika omfattande som den transatlantiska slavhandeln. Sydafrikanen Ronald Segal har skrivit om den svarta slavhandeln inom det islamiska imperiet.

Det är skrämmande hur Kitimbwa Sabuni får sina utfall mot ”vita” publicerade i tidningar som Dagens Nyheter och Dagens Samhälle. Det är skrämmande att hudfärgen över huvud taget tillåts spela roll i den offentliga debatten.

Varför behandlas inte Kitimbwa Sabuni som den hudfärgsrasist han är? Varför skyddas han av sin svarta hud? Varför gäller en måttstock för europeiska hudfärgsrasister och en annan för afrikanska hudfärgsrasister?

Afrosvenskarnas riksförbund och Amineh Kakabaveh (V)
Afrosvenskarnas riksförbund uppträder som en kolonialmakt. De tog sig rätten att läxa upp Vänsterpartiet och kräva att partiet utesluter riksdagsledamoten och kvinnorättsaktivisten Amineh Kakabaveh för att hon på Facebook delat ett kvinnofientligt avsnitt ur en film utan att inse vilka filmens avsändare var. Hon tog snabbt bort filmen, hon har bett om ursäkt tusen gånger om, men Afrosvenskarna kräver att partiet avstänger henne för att hon påstås sprida rasistisk propaganda. De hävdar att hon har ”en lång historia av tvivelaktiga utspel om muslimer”. De gick så långt att de till och med ordnade ett offentligt möte om Amineh Kakabaveh. Deras agerande säger mer om Afrosvenskarnas riksförbund som patriarkalisk högborg än om Amineh Kakabaveh som rasist, särskilt med tanke på att Kitimbwa Sabuni i skuggrapporten till FN anklagar Sverige för att Sverige arbetar mot hedersförtryck, se nedan.

Drevet mot Amineh Kakabaveh liknar drevet mot förra integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (L), som även hon kompromisslöst ställde sig på flickornas sida i hedersmiljöer.

Afrosvensk enligt Kitimbwa Sabunis definition
Christian Hofverberg intervjuar Kitimbwa Sabuni 11 juni 2014 på bloggen All Afrosvensk Everything. Där säger Sabuni följande om begreppet afrosvensk: ”Ordet afrosvensk signalerar också att det är till Sverige som vi som svarta svenskar ska centrera våra aktiviteter och våra intressen. Däremot ska man inte se ordet afrosvensk som en längtan efter att få vara en del av någon slags vit svensk gemenskap.”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Christian Hofverberg frågar: ”Mot bakgrund av detta, hur ser du på orden mörkhyad och färgad?” Kitimbwa Sabuni: ”För det första ska man komma ihåg att de här orden är utvalda av vita människor. En av konsekvenserna med att tillhöra en underordnad minoritet som t ex afrosvensk är att du får ett dubbelt medvetande, dvs. jag vet både hur jag tänker utifrån förhållande att jag är en svart person men jag vet också hur en vit person tänker utifrån att jag är svart. Så när man analyserar användningen av dessa ord så måste man utgå ifrån förhållandet att vit är normen. Då blir det väldigt intressant att fråga sig varför vita svenskar är så bekväma med att använda ord som färgad eller mörkhyad. Jag menar att de är det för att dessa ord inte ger afrosvenskar en politisk identitet. Ordet mörkhyad kan exempelvis betyda mörk spanjor i en kontext och en svart person från Ghana i en annan kontext. Färgad är enbart ett rasistiskt begrepp som vita har använt sedan lång tid tillbaka. Orden svart eller afrosvensk implicerar däremot vithet och då synliggörs också den privilegieposition som vita människor har i det svenska samhället.”

Vidare: ”Det som behövs, i ett antirasistiskt och afrosvenskt perspektiv, är ju demonstrationer eller manifestationer mot den vita privilegiestrukturen.”

Vidare: ”Sen är det ett stort problem att vita svenskar är mer engagerade i bevarande av sin egen självbild som toleranta och antirasistiska än afrosvenskar är i kampen för rättvisa och värdighet för vårt folk. I alla fall när det gäller politiska manifestationer. Det viktigaste i slutändan är ändå att vi som afrosvenskar skapar en positiv nationalism [min kursiv] för social rättvisa och mot kolonial rasistisk dominans.”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Uppviglaren Kitimbwa Sabuni
Efter flera dödsskjutningar anordnades 17–-18 december 2016 en manifestation i Rinkeby utanför Stockholm mot våldet. Kitimbwa Sabuni var en av talarna. Hans tal publicerades i sin helhet i Feministiskt perspektiv 20 december 2016 med rubriken ”Koloniala orsaker till överdödlighet i förorten”.

Efter det att afrikanska länder blev självständiga på 1960-talet har det ena inbördeskriget efter det andra rasat på kontinenten, stundtals baserade på urgamla klanstrider, etniska konflikter eller politiska konflikter mellan kommunister, islamister, demokrater. Afrika var en arena för det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Afrika är i dag en arena för militanta jihadister och terrororganisationer. Usama bin Ladin fick till exempel en fristad i Sudan. Afrikanska politiska ledare har använt statskassan som sin privata kassa och fyllt bankfacken i skatteparadis med de rikedomar som borde ha gått till den egna befolkningens välfärd. Detta tiger Kitimbwa Sabuni om. Det är, enligt honom, de europeiska kolonialmakternas fel att afrikaner på grund av stridigheter i afrikanska länder sökt sig till Sverige. Han förbiser också att Sverige för inte så länge sedan var ett fattigt jordbrukarland som genom hårt arbete och politisk samarbetsvilja tog sig ur fattigdomen och byggde den välfärdsstat som välkomnat honom och hans släktingar.

Det han förbiser allra mest är att den svenska välfärdsstaten är en nationalstat, inte ett land baserat på klaner, och att det är de invandrade klanerna med sina mångtusenåriga normer och förakt för den svenska rättsstaten och polisen som bidragit till den laglöshet som råder i vissa delar av Sverige.

Kitimbwa Sabuni uppträder än en gång som en parodi på Malcolm X och predikar hat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”. Malcolm X, liksom Marcus Garvey för övrigt, var övertygade om den svarta befolkningens handlingsförmåga, trots diskriminerande lagstiftning.

Sabuni upprepar postkolonialisternas mantra: européerna är de enda som kan handla självständigt, invandrarna är en skock hjälplösa får. ”Kolonialismen tog aldrig slut”, säger Sabuni. ”När vi kom till Europa eftersom europeisk kolonialism gjort det omöjligt för oss att leva kvar med värdighet i länderna där vi har vårt ursprung, då följde den koloniala logiken med oss hit och förorterna vi hänvisades till blev de nya kolonierna. På samma sätt som svarta och bruna kroppar behövde hanteras i ursprungskolonierna, behöver vi hanteras här i de europeiska städerna där vi befinner oss.”

Det Sabuni inte säger något om är EBO-lagen, lagen om eget boende från 1994, som tillåter utlänningar att bosätta sig var de vill. Flera kommunalråd är emot lagen, eftersom redan överbefolkade områden blir ännu mer överbefolkade när asylsökande väljer att flytta in hos släkt och vänner i stället för till den kommun eller flyktingförläggning Migrationsverket anvisat. Hela familjer kan flytta in hos redan trångbodda familjer. Många invandrare kommer från länder dominerade av klaner. Tillhör du en klan kan du inte säga nej när släktingar begär att få bo hos dig, hur mycket du än skulle vilja det.

Vidare säger Sabuni: ” Miljonprogrammen som var det svenska folkhemmets stolthet på 1960-talet gjordes om till uppsamlingsplats för oss, jordens fördömda, och förvandlades till det vi i dag kallar ’förorten’ med alla negativa bibetydelser som begreppet har med sig.” Han anspelar på psykiatern Frantz Fanons bok om tredje världen, Jordens fördömda (1961), näst efter Malcolm X postkolonialisternas guru framför alla andra tillsammans med litteraturvetaren Edward Said.

Postkolonialisterna ser inte framåt. De har parkerat sig i 1950-talets och 1960-talets Afrika och USA. De har utnämnt Sverige till en kolonialmakt och tagit på sig uppgiften att befria invandrarna från denna kolonialmakt.

Sabuni rabblar en mängd statistik som han hämtat från en av Sveriges främsta hatpredikanter, Tobias Hübinette, verksam vid Karlstads universitet och alltså försörjd av det land och den befolkning han hatar så.

Kitimbwa Sabuni avslutar talet med följande: ”Därför är jag glad att vara på plats och se alla samlas här i protest. Beredda att ansluta sig till kampen mot den nutida kolonialismen. Vi är inte ensamma, utan i städer i hela Europa reser sig svarta och bruna människor [min kursiv], i Nordamerika reser de sig bland annat i Black Lives Matter-rörelsen. Allt detta hänger samman och det hänger samman med den kamp som fördes och fortfarande förs i Kongo, i Algeriet, i Vietnam, på Kuba och i Palestina. För att använda den store Frantz Fanons ord: ’Varje generation måste finna sitt öde och uppfylla det eller svika det. Det valet kan ingen ta ifrån oss.’”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Det är dags att ”de blonda blåögda vita djävlarna” som välkomnat Kitimbwa Sabuni och gjort det möjligt för honom att leva och verka i Sverige reser sig och kräver att Kitimbwa Sabuni och hans hustru Fatima Doubakil betalar tillbaka alla offentliga bidrag de kasserat in under årens lopp med sina hatkampanjer och att de utvisas på livstid. Det är inbördeskrig de bedriver.

Grundlagen måste ändras så att det blir möjligt att utvisa utlänningar som har fått svenskt medborgarskap och bedriver krig mot Sverige.

Medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter
Man kan tycka vad man vill om Malcolm X:s retorik. Man bör vara medveten om att han tillhörde en extremt anti-vit sekt, att han dyrkade sektledaren, att han blint lydde sektledaren, att han saknade kritisk distans till demoniseringen av vita, att det var en apokalyptisk sekt han tillhörde, att eftersom det var omöjligt för svarta och vita att leva tillsammans var det nödvändigt att förinta de vita djävlarna, att det fram till dess att dagen var kommen var det nödvändigt att leva helt separerade från den vita befolkningen i USA och inte på något vis delta i den amerikanska politiken.

Verkligheten var påträngande. Trots den stora skillnaden mellan Malcolm X och Martin Luther King, och trots alla hånfulla kommentarer och gliringar från Malcolm X:s sida om icke-våldsmetoder, integration, Onkel Tom och husneger, hade de samma mål: att återupprätta de svartas människovärde och självrespekt och skapa drägliga livsvillkor för USA:s slavättlingar.

Under stora delar av 1964 reste Malcolm mycket både i Afrika och Europa. Överallt talade han om de svartas omänskliga villkor i USA. Han ville få omvärlden att ingripa i USA:s behandling av sin svarta befolkning. Han insåg att så länge kampen gällde medborgerliga rättigheter enligt Martin Luther Kings metod kunde omvärlden inte lägga sig i, eftersom det rörde sig om en inhemsk fråga. Därför försökte han göra diskrimineringen till en fråga om mänskliga rättigheter för att kunna föra upp frågan i FN. Intresset bland USA:s svarta befolkning och ledarna för medborgarrättsrörelserna var minimalt.

Malcolm X:s ansträngningar att betona de svartas mänskliga rättigheter i stället för medborgerliga rättigheter är en tänkbar förklaring till Muslimska brödraskapets betoning på mänskliga rättigheter i stället för medborgerliga rättigheter i Sverige och varför Nätverket svenska muslimer i samarbete vände sig till FN med skuggrapporten, som de kallar alternativrapporten, i februari 2013, Swedish Muslims in Cooperation Network. Alternative Report, riktad till FN:s Committee on the Elimination of Racial Discrimination (CERD).

Malcolm X ville inför FN få upp svarta amerikaners mänskliga rättigheter. Skuggrapporten handlar om ett odefinierat kollektiv i Sverige kallat muslimer, men som i själva verket avser Muslimska brödraskapets nätverk. Skuggrapporten är sammanställd av Kitimbwa Sabuni med hjälp av Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Omar Mustafa, Elvir Gigovic, Ahmed Siraj och finansierad av i huvudsak Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer, som i sin tur finansieras med skattemedel.

Hudfärgsrasismen i USA blir i den svenska skuggrapporten en fråga om att utövare av en religion påstås vara utsatta för rasism och att det är rasistiskt att motarbeta den invandrade livegenskap en del flickor och kvinnor lever i.

Docenten och kulturdebattören Johan Lundberg ger i artikeln ”Med antirasismen som täckmantel” i Expressen 12 september 2013 en kärnfull sammanfattning av islamisterna i Kitimbwa Sabunis nätverk och deras verksamhet:

Under arbetet med slutkapitlet i min bok ’Ljusets fiender’, vilket handlar om vårens kravaller i Husby, kom jag i mitt sökande efter ideologiska underströmmar att stöta på en rad organisationer som förvånade mig genom att ett fåtal namn ständigt återkom: Mattias Gardell, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil, för att nämna några. Ibland hade dessa personer framträdande positioner i organisationerna. I andra fall bjöds de in som regelbundna föreläsare eller seminariedeltagare. Ibland dök de upp som författare till bidragsansökningar. Organisationerna lystrade till namn som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Studieförbundet Ibn Rushd, Charta 2008 och Forix, Förorternas riksdag. För att blott nämna några.

Flera av dessa organisationer påstods ha antirasistiska syften. Ofta sade man sig kämpa för mänskliga rättigheter. Vid ett närmare studium upptäckte jag dock att flera av organisationernas huvudfrågor var ännu mer begränsade än antalet frontgestalter. Noga besett inskränkte de sig till två: Påvisandet av rasism mot muslimer och kamp mot den nuvarande terrorlagstiftningen. Ofta sammanföll de två: Kamp mot islamistisk terrorism framställdes i alarmistiska ordalag som ett västvärldens krig mot muslimer.

I den alternativa utredning om strukturell rasism som flera av dessa organisationer presenterade under våren, under Kitimbwa Sabunis ledning, anfördes även följande oegentligheter som exempel på att Sverige ytterst sett är en islamofobisk ’apartheidstat’: Statliga kampanjer mot sådant som hedersvåld, tvångsgifte samt äktenskap med minderåriga. Därtill presenterades ett förslag om att Justitiekanslern borde ta ett hårdare grepp över svenska medier för att balansera yttrandefriheten mot respekt för människor som kan bli kränkta. Hur dylika synpunkter harmonierade med kamp för mänskliga rättigheter var inte helt lätt att förstå.

Kitimbwa Sabuni har ABF i Stockholm som plattform. Han var ABF:s affischnamn i Almedalen 2017. ABF deltar med andra ord i inbördeskriget mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Även Maimuna Abdullahi från ökända SFM, som tvingades betala tillbaka projektbidraget de fått av MUCF för ”Stå Upp! 2.0” (se tidigare inlägg) har ABF i Stockholm som plattform. Hon är projektledare för något som heter Postkolonialt Forum, vilket beskrivs under rubriken ”Moderna folkrörelser” i årsrapporten för 2016. Behrang Miri är nationell samordnare för social mobilisering på ABF. ”Behrang har även fått igenom uppstarten av ett postkolonialt forum där Maimuna Abdullahi är samordnare. Forumet är ett samarrangemang mellan ABF Förbundet och ABF Stockholm, där diskussioner kring kolonialismens arv och effekter på vår samtid står i fokus. – Syftet är att vi ska mötas och ge legitimitet till underrepresenterade grupper. Forumet har också ett postkolonialt perspektiv för att stötta, förstärka och lära av varandra, samt skapa gemensamma målsättningar och ge en plattform för att normalisera den postkoloniala teorin i samhället, avslutar han.”

Det är ingen vetenskaplig teori. Det är en västfientlig ideologi. Och den ska inte normaliseras i Sverige.

Maimuna Abdullahi är en flitig aktivist. Den 6 juni 2017 medverkade hon i ett seminarium med anledning av EU-domen om religiös klädsel på arbetet anordnat av Vänsterpartiet i Malmö, kontakt Hanna Gedin, biträdande partisekreterare. Forskaren Anders Neergaard, som skrivit flera verk tillsammans med postkolonialisten Diana Mulinari, försvarar Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab utan att kommentera vad den signalerar: Död åt homosexuella och att antalet beslöjade flickor och kvinnor är ett tecken på motståndet mot den västerländska civilisationen.

Övriga deltagare var partiets Christina Höj Larsen och den ultrareaktionära shariajuristen Salahuddin Barakat samt Jasmin Nur, kvinnan som avbröt statsminister Stefan Löfvens 1-majtal och som i en intervju använder sig  av Malcolm X:s vokabulär Onkel Tom och ”alla medel som behövs”.

Det är inte svårt att inse att Vänsterpartiet i Malmö har ett stort inflytande över partiets interna drev mot Amineh Kakabaveh. Maimuna Abdullahi har offentligt kallat Amineh Kakabavehs  kamp för flickor i hedersmiljöer för rasistisk och islamofobisk. Seminariet är ännu ett bevis på symbiosen mellan den shariapolitiska extremhögern och extremvänstern.

Maimuna Abdullahi samarbetar med Kitimbwa Sabuni för införandet av det som kallas jämlikhetsdata.

Maimuna Abdullahi är även styrelseledamot i Antirasistiska akademin, som jag diskuterar i nästa inlägg.

8 september 2017

Mona Lagerström  fil dr

Källor:

DAVIS, Robert C., Christian slaves, Muslim masters. White slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500–1800, Palgrave macmillan 2003

MANZANO MORENO, Eduardo, ”The Iberian Peninsula and North Africa”, The new Cambridge history of Islam, Volume 1, The formation of the Islamic world sixth to eleventh centuries, (red.) Chase F. Robinson, Cambridge University Press 2010, s. 590

SEGAL, Ronald, Islam’s black slaves. The other black diaspora (2001), Farrar, Straus and Groux 2002

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

Detta inlägg handlar om Kitimbwa Sabuni, hans hustru Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi samt I love 415, Göteborg, och Akademin, Bergsjön, Göteborg, som båda fått bidrag av Kulturrådet. Även Amanj Aziz och Hussein Hamad från föregående inlägg finns med.

Förutom de två makarna Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil är det bara känt att Maimuna Abdullahi och Rashid Musa sagt sig tillhöra MMRK.

MMRK verkar inte för ett Sverige som håller ihop. De driver inte projekt om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. De bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. De är hatets kolportörer. De håller på att slita sönder Sverige med sitt hat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”. De kallar sig antirasister. De är hudfärgsrasister. De har gjort karriär på att utnyttja sin hudfärg och sin religion.

Behandla Sabuni, Doubakil och Abdullahi som afrikanska krigsledare och klanledare som till Sverige överfört Afrikas inbördeskrig och klanstrider och utmålar Sverige som kolonialmakten de tagit på sig uppgiften att krossa.

Kitimbwa Sabuni är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund, som jag återkommer till i nästa inlägg. Alla tre har kopplingar till Muslimska brödraskapet och använder sig av postkolonialisternas fraslexikon hämtad ur postkolonialisternas hatiska västfientliga marxistiska hudfärgsrasistideologi som inte bara universiteten tillhandahållet utan de utbildar själva i den postkoloniala ideologin, ty det handlar om ideologi, inte om vetenskap. De tre är toppnamn inom den shariapolitiska extremhögern Svart makt och Allahs makt.

Jag efterlyser en komplett kartläggning av alla offentliga medel som gått till MMRK och vilka projekt de fått bidrag för och resultat som uppnåtts.

Jag efterlyser en kartläggning av alla politiker, myndighetspersoner, myndigheter och andra offentligt finansierade verksamheter Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har bearbetat under årens lopp samt en komplett kartläggning av alla offentliga medel som betalats ut till dessa islamister och de olika konstellationer de ingått i.

Kitimbwa (Etembwa Esisombe) Sabuni och hans fru Fatima Doubakil driver företaget Get Educated, likabehandlingskonsulten i tiden. Bland tjänsterna de erbjuder finns skräddarsydda utbildningar och att skriva projektansökningar.

Jag efterlyser en kartläggning av alla offentliga medel som betalats ut till företaget Get educated, syftet med bidragen och vilka resultat de uppnått.

MMRK grundades av Fatima Doubakil 2007, enligt presentation av henne inför Muslimska familjedagarna 2017 (som anordnas av Muslimska brödraskapets organisationer Ibn Rushd, IFiS och SUM). Det är terroristers mänskliga rättigheter MMRK värnar om. På Facebook skriver man att MMRK bildades ”som en reaktion på en växande antiislam [min kursiv] och brotten mot mänskliga rättigheter i det så kallade ’Kriget mot terrorisms’ kölvatten”.

MMRK skriver att de ”arbetar med en muslimsk värdegrund [min kursiv] för rättvisa för alla muslimer oavsett etnicitet, religion och politisk bakgrund”, utan att definiera vad muslimsk värdegrund innebär eller vad de lägger in i kollektivordet muslimer. De definierar inte heller vad de avser med antiislam. Avser de religionskritik? Hädelse? Rasism?

MMRK säger sig ”Skriva rapporter till regeringar och internationella organisationer, Övervaka och bekämpa antiislam i media, Övervaka Sveriges roll i det så kallade ’Kriget mot terrorism’, Producera artiklar kring antiislam, Organisera aktioner mot antiislam, Arrangera seminarier och föreläsningar om mänskliga rättigheter.”

År 2010 deltog Fatima Doubakil tillsammans med Mehmet Kaplan (MP) i ett seminarium anordnat av Charta 2008 i Almedalen kallat ”När terroristnoja blir politik”.

Som framgår av fotografiet bär Fatima Doubakil ännu inte Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab.

Den 30 september 2009 skriver Fatima Doubakil ett pressmeddelande med rubriken: ”Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén bakom Malcolm X-pris”. Vidare: ”Malcolm X priset utdelas för första gången någonsin i Sverige av ingen mindre än Malcolm X dotter Malaak Shabazz.” Priset gick till professor Masoud Kamali ”för hans forskning och utredning i makt, integration och strukturell diskriminering”.

År 2017 meddelar Mittuniversitetet på sin hemsida att Masoud Kamali fått Muslimska familjedagarnas, alltså Muslimska brödraskapets, pris som ”Årets kämpe mot islamofobi”. Motiveringen löd: ”Årets pris går till professor Masoud Kamali som har uppmärksammat och bekämpat den alltmer växande antimuslimska rasismen i samhället. Professor Kamali är en framstående forskare som bidragit till ökad kunskap om och djupare förståelse av antimuslimism och rasism samt aktivt deltagit i det offentliga samtalet och arbetat med folkbildande insatser.” Mittuniversitetet skriver att priset delades ut av Ibn Rushd Studieförbund, Islamiska Förbundet i Sverige och Sveriges Unga Muslimer, utan att reagera på att det rör sig om tre föreningar som ingår i den samhällsomstörtande rörelsen Muslimska brödraskapet.

År 2016 gick priset till professor Mattias Gardell.

De två pristagarna är en viktig markering från Muslimska brödraskapets sida av vilka professorer som stöder Brödraskapets inbördeskrig och det långsiktiga målet att inlemma Sverige i Brödraskapets kalifat.

I love 415 Community, Göteborg
Läraren Hussein Hamad från föregående inlägg om SFM, som geniförklarat Malcolm X, har tidigare samarbetat med SFM-gruppen bakom ”Stå Upp!”. Den 7 november 2015 höll han i stadsdelen Bergsjön, Göteborg, föreläsningen ”Rasism och rasismer” tillsammans med Amanj Aziz, Kitimbwa Sabuni och Maimuna Abdullahi. Föreläsningen hölls med anledning av de tre morden på skolan Kronan i stadsdelen Kronogården i Trollhättan 22 oktober 2015.

På Facebook annonserar I love 415 Community föreläsningen enligt följande: ”I skuggan av terrordådet i Kronogården reduceras händelsen till en enskild galnings handlingar. Därför arrangerar vi en helkväll om rasism. Under kvällen gästas vi av bland de mest skarpaste av antirasister:
Kitimbwa Sabuni är likabehandlingskonsult, aktivist med lång erfarenhet och aktiv i Afrosvenskarnas Riksförbund och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.
Maimuna Abdullahi är en av Sveriges skarpaste debattörer, aktivist med bred kunskap och ledarskribent på Göteborgs Fria. Hon är dessutom aktiv i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.
Hussein Hamad är en känd föreläsare om rasism och har varit projektledare för anti-islamofobiska projektet ’Under Ytan’. Han är lärare till yrket.
Amanj Aziz är aktiv som debattör och föreläsare och avslutade nyligen projektet ’Göteborg mot islamofobi’ på antidiskrimineringsbyrån Göteborgs Rättighetscenter. Han jobbar i Bergsjön med frågor som bland annat rör praktisk tillämpning av mänskliga rättigheter.”

Man kan fråga sig vad det är för mänskliga rättigheter Amanj Aziz säger sig arbeta för.

Han drev tidigare webbplatsen nyansmuslim.se där man kunde läsa följande: ”en separatistisk plattform som endast vänder sig till muslimer. Om du inte identifierar dig som muslim så undanbedes du att kommentera.”

Amanj Aziz och Sveriges förenade muslimer tvingades i år betala tillbaka pengar till MUCF de fått för projektet ”Stå Upp! 2.0”. Det är inte första gången Amanj Aziz tvingats betala tillbaka bidrag för att hans verksamhet varit odemokratisk. När han var representant för organisationen Troende unga framtida förebilder, TUFF, bjöd han till en könsuppdelad konferens i Göteborg i april 2011 in den ökända hatpredikanten Bilal Philips som bland annat sagt att homosexuella bör straffas med döden. TUFF hade fått drygt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen (numera MUCF) för att motverka islamofobi och öka kunskapen om islam. Ledarskribenten Per Gudmundson uppmärksammade konferensen och det slutade med att TUFF tvingades betala tillbaka en stor summa till Ungdomsstyrelsen.

Hanna Gadban om islamisterna Amanj Aziz och Hussein Hamad
Hanna Gadban kartlägger i boken Min Jihad – Jakten på liberal islam (2015 ) islamister i Sverige knutna till dawa-organisationen, alltså väckelseorganisationen, iERA, Islamic Education and Research Academy, grundad 2009 i Storbritannien av islamister med en uttalad västfientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig retorik. En av organisationens ursprungliga rådgivare var Bilal Philips.

Enligt Hanna Gadban säger sig iERA vilja motverka islamofobi genom att sprida kunskap om islam (s. 35). Amanj Aziz ansvarade för introduktionen av iERA i Sverige 2012 (s. 57). Han höll den första dawa-kursen på svenska i Bellevuemoskén i Göteborg i november 2012 (s. 51). Gadban skriver också att iERA:s mål är att via dawa-kurser utbilda missionärer som kallar till islam med målet att ”’islam ska inträda i varje hushåll i Sverige’” (s. 43). Vidare skriver hon att det finns klara beröringspunkter mellan iERA:s dawa-rörelse och den våldsbejakande extremismen (s. 53) och ger i boken flera exempel.

Hanna Gadban skriver vidare att iERA:s mål är att återupprätta kalifatet och att det är mot den bakgrunden man ska se Amanj Aziz engagemang mot islamofobi (s. 93). Hon skriver att projektet ”Göteborg mot islamofobi”, där Aziz var involverad, fick 591 000 kronor från Ungdomsstyrelsen (s. 56).

Hanna Gadban skriver att Hussein Hamad, som av Ungdomsstyrelsen 2014 fick 575 000 kronor för projektet ”Under ytan”, ”tillhör samma radikalislamistiska kretsar runt iERA som Aziz” (s. 57). Han var konferencier på SFM:s konferens ”Jag är muslim!” i Angered Arena i Göteborg i maj 2012. Huvudtalare var iERA:s internationella ledare Hamza Andreas Tzortzis. Gadban räknar upp namnen på de ”kända islamister” från Sverige som deltog (s. 131). Hon skriver om ”en broderkväll med dawa-gruppen i Göteborg” i Bergsjön i april 2013 anordnad av den göteborgska iERA-kretsen där bland andra Hussein Hamad deltog (153, 154).

Då blir frågan: Vilka är I love 415 som lovordar Amanj Aziz och Hussein Hamad?

I love 415 har fått pengar av Kulturrådet. Den 29 november 2016 beviljade Kulturrådet under rubriken ”Kreativa platser. Kulturverksamheter i vissa bostadsområden” 1 800 000 kronor i projektbidrag till Akademin, Bergsjön, Göteborg, tillsammans med Pantrarna för upprustningen av förorten, Konstfrämjandet och I love 415.

Akademin, Bergsjön, Göteborg
Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi dyker upp överallt. Arbetar de ideellt? Eller tar de del av alla bidrag svenska myndigheter är så generösa med?

Akademin, Bergsjön, Göteborg, marknadsför sig som ”en plattform för dekolonial konst och folkbildning”. Med ”folkbildning” avses ”Harakat – en postkolonial grundutbildning” med några av ”Sveriges främsta postkoloniala teoretiker”, bland andra Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi, Edda Manga, Irene Molina, Tobias Hübinette. Kursen är gratis och omfattar sju möten.

Akademin medverkade i 1 maj-demonstrationen 2017, ”Rätten till våra kroppar”, med anledning av EU-domen som ger arbetsgivare rätt att förbjuda religiösa symboler, en demonstration där Maimuna Abdullahi höll tal och där Irene Molina, Kitimbwa Sabuni, Rashid Musa också var synnerligen aktiva. Rashid Musa skrev följande på Facebook 26 april 2017 om EU-domen och SAS förbud mot att personal som har kundkontakter är beslöjade och att de åberopade neutralitetsprincipen: ”Du kan bara vara neutral om du är vit och sekulär europé. Allt annat är avvikande som måste assimileras in i vitheten.”

Demonstrationen 1 maj i Göteborg borde betraktas som en anti-Prideparad. De beslöjade kvinnorna som skanderade om sin klädsel kunde lika gärna skandera ”Död år homosexuella! Död åt avfällingar från islam!” Det är vad plagget symboliserar.

Är det sådana demonstrationer Kulturrådet avser med ”Kreativa platser. Kulturverksamheter i vissa bostadsområden”?

Maimuna Abdullahi skrev en artikel om demonstrationen i Göteborgs Fria 2 maj 2017, ”Motståndet är vårt hopp”. Hon skriver: ”EU-domen är inget annat än en rasistisk och kvinnofientlig dom som ger företagen företräde framför folkets grundlagsskyddade rättigheter.”

Det hon menar är rätten att bära Muslimska brödraskapets uniform på arbetet. Hijab är ett politiskt plagg. Antalet hijabbärande flickor och kvinnor signalerar hur långt motståndet mot den västerländska civilisationen har kommit i ett land.

Maimuna Abdullahi kopplar rasism till religion. Malcolm X kopplade rasism till hudfärg.

Maimuna Abdullahi är styrelseledamot i Antirasistiska akademin (ArA), en verksamhet professor Irene Molina varit aktiv i sedan starten 2007 vars aktivister är hudfärgsrasister som avser att krossa ”vithetens hegemoni” och som hävdar att hedersförtryck och våld är koloniala påfund, att det är rasism att använda begreppen.

Jag återkommer till aktivisterna inom ArA. Det var de som saboterade den pågående integrationspolitiska utredningen då dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) 2004 utsåg Masoud Kamali till ny utredare. Han la fram en utredning som inte gick att använda. När Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, bildades skrev samma hudfärgsrasister ett kritiskt brev till regeringen, vilket resulterade i att de aktivister som redan saboterat integrationspolitiken en gång av Ulf Bjereld och Vetenskapsrådet november 2016 beviljades över 20 miljoner kronor för ”arbete mot rasism”. Men först kommer ett inlägg om Afrosvenskarnas riksförbund, dess talesperson Kitimbwa Sabuni och Malcolm X.

6 september 2017

Mona Lagerström fil dr

 

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget skriver jag om Nation of Islam-aktivisterna Amanj Aziz och Hussein Hamad och Malcolm X och projektet Stå Upp! som SFM först fick över en halv miljon kronor av MUCF för och sedan tvingades betala tillbaka. Ett projekt Rashid Musa medverkade i.

Nation of Islam-aktivisterna har rakt av plagierat Malcolm X:s kamp för svart separatism och svartas rättigheter i USA för över femtio år sedan. Ett belysande exempel är SFM i Göteborg med islamisterna Amanj Aziz och Maimuna Abdullahi som frontfigurer. Jag återkommer i senare inlägg till Maimuna Abdullahi och hennes koppling till Muslimska brödraskapet, Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), Antirasistiska akademin (ArA) och verksamheten Postkolonialt Forum under ABF Stockholms beskydd.

Amanj Aziz bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på, vilket ledarskribenten Per Gudmundson, journalisten Magnus Sandelin och debattören/författaren Hanna Gadban belyst.

Amanj Aziz var styrelseledamot i Charta 2008 samtidigt som Mattias Gardell och Mehmet Kaplan (MP).

Amanj Aziz kallar i artikeln ”Reflektioner kring muslimsk aktivism” på Hikmainstitutets hemsida 1 februari 2013 Malcolm X för en av de största muslimska aktivisterna genom tiderna. Själv kallar han sig också för muslimsk aktivist. Han är islamist med kopplingar till våldsbejakande extremister. I Uppdrag gransknings reportage ”Jihad i Göteborg” den 22 april 2015, research Magnus Sandelin, reporter Sanna Klinghoffer, ingick intervjuer med företrädare för SFM.

Terrorismforskaren Magnus Ranstorp skriver på Twitter 25 mars 2017 att den kontroversiella organisationen SFM samma dag höll en kurs med Rashid Musa, vars organisation SUM nekats bidrag av MUCF. Kursen var gratis och hette ”Stå Upp! Ett projekt mot antimuslimsk rasism 2.0”.

Enligt programmet riktar man sig ”till dem som identifierar sig som muslimer”. Projektet finansierades av MUCF med 535 200 kronor. På SFM:s hemsida skriver man 15 juni 2016, när projektbidraget beviljats, att 2.0 är en fortsättning på projektet 2015–2016 mot islamofobi, ”Stå Upp! – mot antimuslimsk rasism”,

lett av Amanj Aziz och Maimuna Abdullahi, som de år 2015 fick bidrag från MUCF på 300 000 kronor för.

SFM hävdar 20 februari 2016 på Facebook att ”Antimuslimsk rasism är ett av Sveriges största problem just nu”, utan att ge källhänvisning eller definiera vad som omfattas av ”antimuslimsk rasism” och vad de lägger in i kollektivordet muslimer. De räknar upp datum mellan februari och maj 2016 när kurser ska hållas i Göteborg. Kursen ska enligt Facebook handla om hur muslimer diskrimineras på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utsätts för hatbrott och syftar till att ”stärka personer som är muslimer med kunskap och redskap för att bemöta antimuslimsk rasism”. Detta är en kopia av Malcolm X:s kamp för att stärka de svartas självkänsla och uppmaning att organisera sig. Svarta i USA diskriminerades på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden med hjälp av lagstiftningen och mördades på grund av sin hudfärg, inte på grund av sin religion.

På SFM:s Facebooksida 2016 om ”Stå Upp!” finns flera fotografier, bland annat ett av Malcolm X med en dotter i knät iförd sektens vita sjal samt tungviktsboxaren Cassius Clay, 22 år. Bilden är ett beskuret foto av Malcolm X, hans tre döttrar och Cassius Clay

taget när Cassius Clay bjöd in Malcolm och hans fru Betty och barn till Miami inför Clays match mot Sonny Liston 25 februari 1964, då Malcolm suspenderats från Nation of Islam och hamnade ur balans helt och hållet och behövde komma bort från New York där han var präst i sektens moské. Dagen efter matchen tillkännagav Cassius Clay, den nya världsmästaren i tungvikt, att han var medlem i Nation of Islam och att han hädanefter hette Muhammad Ali. Det är knappast en tillfällighet att SFM på Facebook inför kursen ”Stå Upp!” hade en bild av både Malcolm X och Cassius Clay/Muhammad Ali.

Då fotot togs, ett av få tillfällen han tillbringade med familjen, var Malcolm tystad och förbjuden att som representant för Nation of Islam tala med journalister. När president John F. Kennedy mördades 22 november 1963 förbjöd Elijah Muhammad sektens präster att uttala sig om mordet, sin vana trogen att inte blanda sig i politiken. Malcolm X skulle enligt självbiografin hålla ett tal i New York nedskrivet en vecka före mordet med titeln ”Guds dom över det vita Amerika” på temat ”som man sår får man skörda”. Under frågestunden efter talet frågade en i publiken vad han ansåg om mordet. Enligt Elijahs instruktioner skulle sektens präster på en sådan fråga svara ”Inga kommentarer”. Men Malcolm sa att det var ett fall av ”the chickens coming home to roost”, vilket bland annat betyder ”som man sår får man skörda”. Elijah suspenderade honom omedelbart i 90 dagar och förbjöd honom att tala med pressen, att skriva i sektens tidning som Malcolm grundat och utöva sina sysslor inom sekten. Enligt Malcolm väntade Elijah bara på att få suspendera honom eftersom Malcolm upptäckt att Elijah hade överträtt sektens stränga moralregler och gjort några av sektens ogifta sekreterare med barn och konfronterat Elijah. De gravida sekreterarna hade uteslutits enligt sektens regler och sektmedlemmar hade förbjudits, också enligt sektens regler, att ha kontakt med dem. Det är först nu Malcolm börjar tänka självständigt, skriver han. I mars 1964 bröt han med sekten (2001, s. 410–416).

Redan när MUCF 15 juni 2016 beviljade SFM bidraget på över en halv miljon kronor för ”Stå Upp! 2.0” och MUCF försvarade bidraget reagerade Magnus Ranstorp och uttalade sig för TT (publicerat i Aftonbladet 16 juni ”Myndighet försvarar kritiserat stöd”) och sa att det var rena vansinnet och att MUCF måste sätta ner foten: ”Den sammanlagda bilden av den här organisationen borde diskvalificera den för lång tid framöver, särskilt när man beaktar att den är sprungen ur en antidemokratisk och intolerant organisation. Det här är en perfekt illustration till var problemet är. Extremister som är skickliga på att skriva snygga stadgar och ansökningar tillåts åka slalom genom det svenska bidragssystemet. Det finns inga rutiner alls för uppföljning av vad bidragen gett för effekt, bara att dela ut dem.”

Frilansskribenten Sofie Löwenmarks föredömliga granskning av några av MUCF:s beviljade bidrag, publicerad under våren 2017 i tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan, fick kritiken mot SFM att ta fart på nytt. Den 15 mars 2017 publicerades Löwenmarks reportage ”SFM sprider våldsbejakande islamism för skattepengar” där hon lyfter fram att man på Youtube kan höra den av SFM ofta inbjudna imamen Muadh Zamzam (Ahmed Suleman) 2014 hålla en föreläsning om Kvinnan i Islam och hävda att tolvåriga flickor som inte är beslöjade hamnar i helvetet. Sofie Löwenmark skriver också att av projektbidragets 535 200 kronor för ”Stå Upp! 2.0” var 462 750 tänkta att gå till löner och arvoden.

MUCF krävde tillbaka de 535 200 kronorna från SFM.

De andra utannonserade kursledarna förutom Rashid Musa för ”Stå Upp! 2.0”, som man får förmoda att MUCF:s pengar var tänkta som arvode för, var Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi och Hussein Hamad.

Kursledaren Hussein Hamad, lärare, ägnar Malcolm X en okritisk hjältedyrkan i artikeln ”Giganternas sammandrabbning – Malcolm X och Muhammad Ali” på bloggen Nyans: Muslim 21 februari 2015. Hamads recension på Boktipset av Malcolm X:s självbiografi citeras på distributören Adlibris sida för boken: ”En fantastiskt bra självbiografi som inspirerat mig under många år. En bok som jag onekligen kommer ha stort nöje av och läsa om flera gånger i mitt liv för att ta del av de lärdomar som gömts mellan bokpärmarna.”

Hussein Hamad är lärare! Självbiografin är tillrättalagd. Saker har stuvats om, förstorats upp, dolts. Hur Malcolm X tänkte forma sin verksamhet efter brytningen med Nation of Islam och pilgrimsfärden till Mekka finns inte med. Manning Marable skriver i sin biografi Malcolm X att självbiografin praktiskt taget tiger helt om Malcolms nybildade icke-religiösa organisation Organization of African-American Unity (OAAU), översättning Stefan Lindgren: ”Ingenstans i texten nämns dess program eller mål. Efter år av forskning upptäckte jag att flera kapitel hade tagits bort före publiceringen, kapitel som handlade om bygget av en enhetsfront av afro-amerikaner, bestående av en rad olika politiska och sociala grupper under Black Muslims ledning”. Enligt Alex Haley ströks kapitlen på Malcolms begäran efter pilgrimsfärden till Mekka då han upptäckte att det gick att tala med vita människor (2014, s. 19).

Det Malcolm X enligt självbiografin talade med människor om under pilgrimsfärden till Mekka var hur den svarta mannen behandlades i USA. Han predikade för fattiga pilgrimer, skriver han, och också för ”några av den Heliga Världens viktigaste personer. Jag talade länge med den blåögda, blonda Amin al-Husseini, Jerusalems stormufti”, som han presenterats för av en turkisk parlamentsledamot (2001, s. 460). Amin al-Husseini samarbetade med Hitler under andra världskriget.

Det är en sak att beundra och respektera Malcolm X:s kompromisslösa ställningstagande för USA:s svarta befolkning, när det sannerligen inte var opportunt, och ansträngningar att förmå omvärldens politiska ledare att ta ställning mot diskrimineringen i USA. Det är en helt annan sak att försöka sätta en islamisk hjältegloria på honom. Det var Elijah Muhammads hemmagjorda islam han predikade. Om han efter pilgrimsfärden hade blivit finansiellt beroende av Muslim World League, och därmed Saudiarabien, hade det varit wahhabismen han hade predikat. Och wahhabismen strider inte bara mot svensk jämställdhetslagstiftning utan också, med alla sina förbud, mot religionsfriheten.

Malcolm X var, förutom allt annat, hatpredikant, hudfärgsrasist, separatist, sexist och antisemit.

I nästa inlägg återkommer jag till Amanj Aziz och Hussein Hamad och skriver om Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Malcolm X.

5 september 2017

Mona Lagerström fil dr

Källor:

The Autobiography of Malcolm X, with the assistance of Alex Haley (1965), Penguin Books, Modern Classics 2001
Malcolm X av Manning Marable (2011), översättning Stefan Lindgren, Leopard förlag 2014