Den svenska islamforskningen är i kris. Två skolor står mot varandra. Den ena skolan, som bland andra representeras av forskarna Magnus Norell och Aje Carlbom samt akademikern Pierre Durrani, sätter Sverige och att lagen ska gälla lika för alla främst. Den andra skolan, representerad av bland andra professor emeritus Jan Hjärpe, sätter religionen främst.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har som uppgift att skydda Sverige, inte att skydda religioner.

Därför var det välkommet att MSB, när myndigheten beställde en studie över kunskapsläget om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, inte slentrianmässigt vände sig till skolan som dominerat islamforskningen i landet ända sedan Jan Hjärpe i mitten av 1980-talet utsågs till professor i islamologi, utan till forskare som sätter Sverige främst.

Detta utlöste ett ramaskri bland de traditionella islamforskarna när förstudien/kunskapsöversikten publicerades av MSB i slutet av februari. De traditionella islamforskarna kan självfallet skilja på en forskningrapport och en förstudie/kunskapsöversikt, men när det gäller revirstrider och kamp om tolkningsföreträde och forskningsanslag gäller inte sedvanlig akademisk vederhäftighet. Då gäller det att misstänkliggöra motståndaren med vilka medel som helst.

I spetsen för upproret mot MSB-studien gick sociologen Emin Poljarevic, verksam vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, samt Qatar University. Hans doktorsavhandling handlar om medelklassaktivister inom Muslimska brödraskapet i Egypten, Exploring individual motivation for social change: Mobilization of Muslim Brotherhood’s youth in prerevolutionary Egypt (2012) från European University Institute. Han har också skrivit kontrakt för en bok under 2017 med titeln Grassroots activism: A sociology of the Muslim Brotherhood and the Salafi movement in Egypt.

Det är inte samma sak som att ha kunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), och Muslimska brödraskapets två paraplyorganisationer i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) och Forum of European Muslim Youth and Student Organisations (FEMYSO).

Olje- och naturgaslandet Qatar är heller inte vilket land som helst. Qatar är en diktatur där den ultrareaktionära politiska tolkningen av islam, wahhabismen, är statsreligion. Qatar nöjer sig inte med att hålla religionen inom landet utan exporterar politisk islam, bland annat till Sverige. En stiftelse i Qatar har finansierat Gävle moské samt Örebro moské och ville även ta över stora moskén i Eskilstuna.

Man förväntar sig att reportern, när SVT låter Emin Poljarevic lägga ut texten om MSB-studiens, enligt honom, alla brister som forskningsrapport, talade om för tittarna att han är verksam vid Qatar University och vad landet står för och vilka konsekvenser en politisk tolkning av islam får för en välfärdsstat som Sverige där statsministern ständigt talar om ett land som håller ihop.

Det går att tolka uppropet mot MSB-studien som att Qatar, i form av Emin Poljarevic, är ormens huvud och islamforskarna som skrivit under uppropet svansen. Inne i svansen återfinns Jan Hjärpe. I och med uppropet mot MSB-studien har forskarna bekänt färg, att studiet av politisk islam i Sverige är tabu, och därmed diskvalificerat sig själva som seriösa forskare.

Om det är någon kunskapsöversikt som bör kritiseras så är det Jan Hjärpes kartläggning av forskningen inom Sverige om islam i och utanför Sverige gjord på uppdrag av Riksbankens jubileumsfond, inte kartläggningen i sig utan Jan Hjärpes kommentarer och avsaknad av kritisk distans till vissa forskare och islamiska institutioner i Sverige.

Jan Hjärpe höjer exempelvis religionsprofessor Mattias Gardell till skyarna. Som framgår av mina tidigare blogginlägg är Mattias Gardell Muslimska brödraskapets vägröjare och torped i Sverige. Han slår ner all kritik av Muslimska brödraskapets verksamheter i Sverige med att slunga ut islamofobi! och har konsekvent omöjliggjort en saklig debatt om politisk islam i Sverige och vad politisk islam får för konsekvenser för den sociala sammanhållningen i vårt land.

Jan Hjärpe skriver: ”Mer direkt inom islamforskningens område är Bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam (Leopard, Stockholm 2005), där man särskilt kan uppmärksamma hans tolkning av det egyptiska Muslimska Brödraskapets ideologi och policy, baserat inte minst på intervjumaterial” (s. 8). Inget om att det handlar om att genom infiltrering gradvis störta samhället inifrån för att skapa en islamisk stat styrd av sharia och att det är den metod Mattias Gardell använder sig av här i Sverige, tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister.

Om Mattias Gardells ovetenskapliga bok Islamofobi, där han dömer alla utifrån en höger-vänsterskala och tar heder och ära av dem som inte är tillräckligt ”vänster” och klassar dem som islamofober skriver Jan Hjärpe: ”Relevans har givetvis då också hans undersökning om fördomar, konspirationsteorier, skrönor och generaliseringar som sprids om islam och muslimer: Islamofobi (Leopard, Stockholm 2010, 2011)” (ibid.).

Och som sammanfattning: ”Vi noterar naturligtvis att Gardell är en mycket betydande deltagare i den politiska debatten kring centrala frågor i nutiden” (ibid.). Mer ovederhäftig kan knappast en professor vara. Det är en skam för hela den svenska islamforskningen att en professor emeritus för Riksbankens jubileumsfond bakom ljuset så som Jan Hjärpe gör.

Några hänsyn till hur politisk islam och ultrareligiösa shariajurister påverkar flickors/kvinnors liv i islamiska miljöer i Sverige tar inte Jan Hjärpe upp i sin kunskapsöversikt. Här finns inte tillstymmelse till kritisk distans till Salahuddin Barakat och hans Islamakademi i Malmö, trots att Barakat på Islamakademins hemsida inte gör någon hemlighet av att hans uppfattning om kvinnors och mäns olika roller i samhället flagrant strider mot svensk lag (se mina tidigare blogginlägg). Hjärpe skriver om doktoranden Rickard Lagervall att han ”har vidare inventerat muslimska institutioner i Malmö och har viktiga kontakter där, särskilt med Islamakademin som leds av Salahuddin Barakat” (s. 6). Inget om vad Salahuddin Barakat står för.

Jan Hjärpe listar tre möjliga områden för programsatsningar. Den första gäller ungdomar.

”1. Generationsväxling, ungdomsforskning, förändringsprocesser. Ett område för fortsatt forskning är religiös förändring, sekularisering, nytolkningar, relationen till populärkulturen. Vi kan se konkurrens och konflikter mellan olika muslimska grupperingar i Sverige och internationellt. Vad händer mellan generationerna? Som framgår av genomgången ovan finns det forskning om sådant, och den bedrivs med hög kompetens. Ett område att studera är framväxten av muslimska institutioner med relevans för ungdomar, som studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, de muslimska studentföreningarna vid universiteten, Islam­akademin i Malmö för att nämna några” (s. 24).

Studiet av de uppräknade institutionerna borde ha den självklara utgångspunkten: Vad har dessa institutioner för relevans för framtidens Sverige och den sociala sammanhållningen i vårt land? De har ju alla en separatistisk agenda, ”det svenska muslimska civilsamhället”.

I Jan Hjärpes förslag på framtida programområden finns en kartläggning av politisk islam i Sverige inte med. Det ligger helt i linje med hans vana att sprida desinformation om politisk islam och förtiga den fara för en lyckosam integration och den sociala sammanhållningen som politisk islam innebär.

Carin Jämtin (S)
En annan person som förtiger faran med politisk islam i Sverige är Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Carin Jämtin. Religionsvetaren Sameh Egyptson begär i Göteborgs-Posten 29 januari 2014 att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet förklarar samarbetet med Muslimska brödraskapet så som det beskrivs i Rapport 4/99. Socialdemokraterna hade inför valet i september 2014 möjlighet att ta avstånd från Rapport 4/99 och det mångåriga samarbetet med Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, eller åtminstone förklara sig. I stället valde partisekreterare Carin Jämtin att förneka samarbetet genom att förtiga det. Maj Martinsson Wiberg, representant för Nätverket för ett sekulärt Sverige, skickade i september 2014 ett brev till Socialdemokraternas partistyrelse med rubriken ”Angående Socialdemokratins ideologi och inställningen till den sekulära staten”. Maj Martinsson Wiberg skriver: ”Har av en studie- och arbetsgrupp fått uppdraget att förmedla bifogade dokument till Partistyrelsens samtliga medlemmar för åtgärd. De som arbetat med och fördjupat sig i frågorna är en grupp personer i olika yrken och åldrar, med olika bakgrund och religionstillhörighet och från skilda delar av landet. I efterhand har fler personer tillkommit och sedan dokumentet blev klart har ännu fler hört av sig med synpunkter, material och berättelser och skaran som vill stå bakom dokumentet växer.”

Maj Martinsson Wiberg skriver också: ”Just nu bildas ett större nätverk för vidare arbete med denna, som vi förstår det, viktigaste politiska frågan på länge. Vi står vid ett vägskäl och det är upp till oss alla som värnar demokratin och friheten, att välja rätt väg. Och just ni sitter alla i den positionen att ni kan välja att gå först.”

Med brevet följde en tvåsidig bilaga som inleds med följande: ”Vi är ett stort antal politiskt intresserade och numera politiskt djupt oroade medborgare, socialdemokrater, f d socialdemokrater och icke socialdemokrater som kräver att före valet få klara svar på några som vi tycker avgörande ödesfrågor i svensk politik. Vi menar till och med att detta kan vara valets viktigaste fråga. Viktigare än höger och vänster och viktigare än fördelningspolitik, skolfrågor och jobbfrågor mm. Om vi inte kan reda ut det här blir det nämligen på sikt omöjligt att diskutera andra frågor.”

Man begär inledningsvis svar på tre frågor: Ska Sverige vara ett sekulärt land där religion och politik hålls åtskilda? Ska det råda religionsfrihet och ska utövandet av religion vara en privatsak skild från politiken? Är politisk islam förenlig med demokrati och mänskliga fri- och rättigheter?

Man tar upp Rapport 4/99 och undrar varför Socialdemokraterna har accepterat Broderskapsrörelsens mångåriga samarbete med Muslimska brödraskapet. Man skriver att det i Rapport 4/99 ”finns rikligt med information och mycket som visar att Socialdemokraterna väljer bort det sekulära”. Vidare: ”Många socialdemokrater och f d socialdemokrater är besvikna för att inte säga fly förbannade över det sätt som Tro och Solidaritet [tidigare Broderskapsrörelsen] arbetat och arbetar på. Att det fanns/finns en överenskommelse om att muslimer skulle kvoteras in på olika nivåer i politiken sedan lång tid tillbaka är knappast något som gemene man och media känt till.”

Man skriver att när innehållet i Rapport 4/99 offentliggjordes försökte partiet tiga ihjäl allt i stället för att lägga alla kort på bordet. Man ställer flera frågor till partistyrelsen, bland annat vem eller vilka det är som egentligen bestämmer i partiet. Man undrar om partiet har för avsikt att entlediga anhängare av Muslimska brödraskapet och andra islamister från politiska uppdrag i partiet. Man undrar om partiet vill kontrollera de islamistiska organisationerna och slopa stödet till dem. Man undrar om partiet vill ”kontrollera utlandsfinansierade moskéers politiska verksamhet och utbildningsverksamhet i landet” om partiet vinner valet. Man frågar: ”Är då politiker som är aktiva islamister och förespråkar sharialagar verkligen önskvärda och viktiga för ert parti?”

Man avslutar dokumentet med: ”Vi vill göra er uppmärksamma på att vi naturligtvis inte har något emot att moderata troende muslimer finns valbara till och väljs in i politiken. Moskéer som inte sysslar med utövning av politisk islam har vi inte heller något att invända mot.” Man ber om ett skyndsamt svar.

Partisekreterare Carin Jämtin nämner över huvud taget inte Rapport 4/99 i sitt svar 10 september 2014 till Gruppen och Nätverket för ett sekulärt Sverige, trots att det är just Rapport 4/99 som oroar detta Nätverk. Jämtin nämner inte heller islam, varken politisk eller opolitisk, eller Muslimska brödraskapet. Hon nämner inget om kartläggning av islamistiska organisationer och slopat stöd till dem. Hon nämner inget om kartläggning av utlandsfinansierade moskéers politiska verksamhet. Jämtin inleder sitt svar med: ”Socialdemokraterna är i grunden ett sekulärt parti – vi bygger våra politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar – och det är en förutsättning just för att människor av olika trosriktningar samtidigt ska kunna vara verksamma hos oss.”

Hon skriver vidare: ”Våra principer är glasklara när det gäller allas lika värde, antirasism, antisemitism, kamp mot alla former av diskriminering, för sexuellt likaberättigande och jämlikhet mellan män och kvinnor.” Hon upprepar sig: ”Vi viker inte en tum från kravet på att alla människor är lika mycket värda [. . .].” En tredje gång slår hon fast: ”Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är värderingar som vi bygger hela vår politik på. Det är okränkbart.”

Det enda Carin Jämtin skriver om är de värderingar partiet vilar på. Tre gånger upprepar hon sig för att fylla ut brevsidan. Hennes svar har inget samband med de konkreta frågor om Socialdemokraternas förhållande till Muslimska brödraskapet som det oroade Nätverket för ett sekulärt Sverige ställer.

Ett Sverige som håller ihop?
Riksdagsledamoten och tidigare justitieministern Beatrice Ask (M) lämnade 19 december 2016 in en skriftlig fråga till statsrådet Ibrahim Baylan (S) i samband med att Baylan i en tidning uttalat sig om att tillsätta en samordnare mot segregation och våld i Stockholms ytterstadsområden Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista, Husby, med ett samlingsnamn kallat Järvaområdet. Varken Beatrice Ask eller Ibrahim Baylan i sitt svar 2 januari 2017 nämner självpåtagen segregation eller den extrema sociala kontroll flickor/kvinnor i hederskulturer lever under eller de trakasserier flickor/kvinnor från islamiska miljöer utsätts för av religiösa poliser som anser sig ha rätt att tala om för flickor och kvinnor hur de ska klä sig, vilka de inte får umgås med och vilka offentliga platser de ska hålla sig borta från.

Baylan skriver: ”En grundsten i den svenska modellen är ett samhälle som håller ihop och där alla känner sig delaktiga.” Ingenstans i Baylans svar nämns kvinnors delaktighet, kvinnors trygghet, könssegregering, islamistiska sektledares diktatoriska makt, islamistiska sektledares förhållande till lagverket sharia kontra svensk jämställdhetslagstiftning. Baylan skriver att regeringen arbetar ”med att etablera en statlig delegation som ska samverka med kommuner, civilsamhälle, myndigheter och forskare”.

Innebär det samverkan med Muslimska brödraskapets förtrupp ”det svenska muslimska civilsamhället” med de kända islamister som demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjöd in till sitt dialogsamtal i början av 2015? Dessa islamister verkar inte för ett Sverige som håller ihop. En hörnsten i islamisternas ideologi är att islams trosfränder bara kan styras av ”rättrogna” och att det är de ”rättrognas” plikt att etablera egna samfund (”civilsamhällen”) som lyder under sharia.

Innebär det samverkan med de fullfjädrade politiska aktivisterna, de västfientliga postkolonialisterna professorerna Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari samt akademikern Edda Manga? Alla fyra flyktingar från romersk-katolska länder i Sydamerika. Ingen av dem arbetar för ett Sverige som håller ihop. Tvärtom, deras metod är att söndra och härska, en metod som ger riklig utdelning i fråga om forskningsbidrag. Alla fyra är offentliganställda. Att låta det, enligt dem, rasistiska Sveriges medborgare betala deras löner och forskningsbidrag har de däremot inget emot.

Innebär det samverkan med DO, som är helt i händerna på kända islamister och postkolonialister? (Se tidigare blogginlägg om DO.)

Ibrahim Baylan skriver att reformprogrammet ska bygga på evidens och forskning. Innebär det forskning utförd av ”svansen” som i åratal spridit desinformation om politisk islam i Sverige och som sätter egna revir och tolkningsföreträde främst? Eller innebär det forskning som sätter Sverige främst?

Socialdemokraterna hade möjlighet att före valet 2014 öppet deklarera partiets inställning till samarbetet med Muslimska brödraskapet i Sverige. Nu ska partiet hålla kongress i april. Det är ett utmärkt tillfälle att debattera partiets inställning till Muslimska brödraskapet och faran med politisk islam och besvara det brev Nätverket för ett sekulärt Sverige skickade till partistyrelsen före valet 2014.

Islamforskarnas protest mot MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige och Socialdemokraternas tystnad om samarbetet med Muslimska brödraskapet är ett talande bevis på att MSB gjorde rätt som valde forskare som sätter Sverige främst. För Sveriges skull, för flickors/kvinnors och sexuella minoriteters skull är det bara att hoppas att MSB ger Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani fortsatt förtroende och låter dem göra en fördjupad kartläggning av Muslimska brödraskapets verksamhet i vårt land.

Mona Lagerström fil dr

OBS! Detta inlägg handlar uteslutande om politisk islam, främst Muslimska brödraskapet, och inte om fromhetsislam.

Beslöjningen, som Västeråsmoderaterna vill stoppa i skolan, är politisk och handlar om en politisk tolkning av islam. Politik faller inte under religionsfriheten. Förslaget att skolan via samtal ska försöka förhindra att små flickor bär huvudduk avvisas av Ami Netzler, som sägs arbeta med mänskliga rättigheter inom Västerås, och som sätter likhetstecken mellan en keps och beslöjning och talar om trender och mode i stället för om en politisk ideologi. Längre har vi inte kommit i Sverige.

Det finns ingen totalitär ideologi bakom en keps. En keps är en keps. Beslöjningen är symbolen för en totalitär ideologi som sedan början av 1900-talet signalerar västfientlighet, demokratifientlighet, kvinnofientlighet, homofientlighet, judefientlighet, fientlighet mot religionsfrihet, fientlighet mot ett sekulärt statsskick. Och att Allahs lag, sharia, står över lagar stiftade av människan.

Bibeln och Koranen
Religionen islam skiljer sig från kristendomen på en viktig punkt. Bibeln betraktas inte av regering och riksdag som en lagbok och ligger därför inte till grund för rättsväsendet i väst, i synnerhet inte i Sverige. Inom islam har jordiska män utarbetat ett helt lagsystem, sharia, baserat på Koranen och vad profeten Muhammed (570–632) ska ha sagt och gjort. Olika tolkningar av detta lagverk ligger till grund för rättsväsendet i åtskilliga länder där islam är den dominerande religionen, exempelvis Saudiarabien, Qatar, Iran.

Källkritiska islamhistoriker betonar att kunskapen om islams framväxt och den historiska personen Muhammed är ytterst knapphändig. Det finns ingen skriftlig dokumentation bevarad från Muhammeds samtid. Inte förrän flera generationer efter Muhammeds död började man sammanställa berättelserna om hans liv och islams tidiga historia. Professor Patricia Crone (1945–2015) tillhör de källkritiska islamhistorikerna. Professor Michael Cook är en annan källkritisk islamhistoriker vars tunna bok Muhammad (1983) i serien Past masters, Oxford University Press, är mycket läsvärd. Han redogör för det lilla man faktiskt kan belägga om Muhammed och islams tidiga historia. Michael Cook är huvudredaktör för The new Cambridge history of Islam (2010) i 6 volymer om vardera cirka 800 sidor.

Islams så kallade guldålder (622–661) alla salafisters utopi, tiden då Muhammed och de fyra rätt ledda kaliferna (Abu Bakr, Omar, Uthman, Ali) verkade, vilar på en skakig grund. Salafi betyder person som imiterar sina förfäder, i det här fallet Muhammed och hans fyra efterträdare fram till 661 då Damaskus i Syrien blev islams högsäte. Salafi-tron bäddar för fanatism även i de mest triviala frågor.

Muslimska brödraskapet och sharia
Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 och har sedan dess varit en destabiliserande faktor i hela Mellanöstern. Målet är att införa sharia, att islam ska styra både landet och individens liv in i minsta detalj. Offentligt är Brödraskapet en fredlig rörelse men den har också sedan begynnelsen en ”hemlig insats” modellerad efter Mussolinis och Hitlers paramilitära avdelningar, en elitstyrka som skaffar vapen, tränar medlemmarna på hemliga träningsläger, en paramilitär styrka som under kalla kriget brutalt slog ner ”gudlösa” kommunister och vänsteranhängare, utförde rena terrorhandlingar och lönnmord i Egypten och närliggande länder och i dag härjar i Syrien.

Muslimska brödraskapet har funnits i Syrien ända sedan mitten av 1930-talet då studenter från lärosätet al-Azhar i Kairo återvände och skapade avdelningar i flera stora städer. Under president Gamal Abdel Nassers (d. 1970) nerslag mot Brödraskapet i Egypten på 1950- och 1960-talen flydde åtskilliga till Syrien. Det styrande Baath-partiet i Syrien var liksom Nassers regim sekulärt. Både under 1960- och 1970-talet bedrev Muslimska brödraskapet kampanjer mot Syriens regeringschef Hafez al-Assad (d. 2000) under parollen ”Islam eller Baath”, vilket eskalerade till regelrätt inbördeskrig när Assad i författningen skrev in att landet skulle vara en demokratisk och socialistisk stat. Från mitten av 1970-talet skakades landet av lönnmord, bombdåd och terroristattacker utförda av Muslimska brödraskapets paramilitära gren, de försökte till och med mörda Assad. Assad slog tillbaka lika brutalt.

Åtskilliga anhängare av syriska Muslimska brödraskapet bor i Sverige. En familjemedlem, Mustafa al-Sayed Issa, i en aktiv klan valdes 2012 till ordförande i Sveriges unga muslimer (SUM), Muslimska brödraskapets ungdomsförbund.

Muslimska brödraskapet förbjöds första gången i Egypten 1948 av kung Farouk, andra gången 1954 av Nasser efter ett mordförsök på honom då mängder av Brödraskapets anhängare hamnade i fängelse. För närvarande är rörelsen terroriststämplad i Egypten, liksom i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Även USA:s president Donald Trump vill terroriststämpla rörelsen.

Jag vill inte gå så långt som att kalla Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) med syster- och dotterföreningar för en terroriströrelse. Men nätverket är en destabiliserande faktor i Sverige. Deras mål är att införa sharia. Rörelsens svenska nätverk är ett islamofascistiskt nätverk och nätverkets ledare som exempelvis Helena Hummasten, tidigare Benaouda (Ibn Rushd), Omar Mustafa (Ibn Rushd, tidigare IFiS ordförande), Mohammed Amin Kharraki (IFiS talesperson, tidigare SUM:s ordförande), Rashid Musa (SUM:s ordförande), Yasri Khan (generalsekreterare för den från IFiS avknoppade Svenska muslimer för fred och rättvisa, tillika styrelseordförande i den religiösa friskolan på islamisk grund Gryningeskolan) ska behandlas på exakt samma sätt som nynazistiska ledare behandlas. De är inga demokrater. De är shariaextremister. Sharia är politik. Sharia handlar om hur ett land ska styras. Sharia handlar om svart och vitt. Religiöst styre kontra sekulärt styre.

Jag är övertygad om att vi i Sverige och Europa aldrig hade haft en debatt om islam över huvud taget om Muslimska brödraskapet hade nöjt sig med att finnas i Egypten och inte spridit sin demokratifientliga ideologi globalt och ställt mängder med krav ”i islams namn” och påstått att de representerar islams trosfränder. De representerar bara sig själva och sitt nätverk med bas i Stockholms moské på Södermalm. Det som kallas ”det svenska muslimska civilsamhället” utgörs av detta lilla nätverk shariaextremister.

I mitten av 1970-talet när Nassers efterträdare Anwar Sadat släppt de sista ledarna i Muslimska brödraskapet ur fängelset, utfärdat allmän amnesti för alla politiska fångar som dömts före 1971 och öppnat upp Egypten för en oreglerad kapitalism som motoffensiv mot Nassers socialism fick Muslimska brödraskapet efter år av förbud och marginalisering i Egypten vind i seglen tack vare massiv finansiell uppbackning av Saudiarabien och kunde sprida sin totalitära ideologi världen över, inklusive till Sverige.

Mahmoud Aldebe säger att han bildade Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. IFiS driver stora moskén på Södermalm i Stockholm, dit politikerna vallfärdar. Mahmoud Aldebe säger också att Sveriges unga muslimer (SUM) är IFiS ungdomsförbund (se tidigare blogginlägg). SUM fick avslag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor på sin ansökan om organisationsbidrag för 2017 bland annat på grund av koppling till Muslimska brödraskapet och bristande jämställdhet. I många år kunde man från SUM:s hemsida ladda ner Muslimska brödraskapets kvinnofientliga skrift Kvinnan i Islam som bland annat hävdar att det är kvinnans plikt att dölja kroppen och bara visa ansikte och händer för män utanför den närmaste familjen. SUM har överklagat beslutet till förvaltningsrätten och också lämnat in en anmälan till JO.

Mahmoud Aldebe utnyttjade även han flitigt det svenska rättsväsendet trots att Muslimska brödraskapets bärande ideologi är förkastandet av lagar stiftade av människan.

Beslöjningen är, som bland annat framkommer av skriften Kvinnan i Islam, Muslimska brödraskapets profilfråga. Skriften är ingen neutral skrift om islam. Den handlar om Muslimska böraskapets kvinnosyn. Det bör en tjänsteman som arbetar med mänskliga rättigheter känna till, liksom vad beslöjningen symboliserar.

Purdah/al-hijab – en statusfråga
De två fotografierna ovan, de beslöjade kvinnorna till vänster och den täckta vagnen till höger avsedd för kvinnor så att ingen manlig blick må vila på dem, är tagna i Indien för hundra år sedan. Purdah/al-hijab, samlingsnamnet för kvinnors beslöjning, avskildhet, inlåsning, mannens slavinna, var en statusfråga och gällde både hinduiska och islamiska kvinnor. Ju högre upp på den sociala rangskalan familjen befann sig desto mer hölls kvinnorna i avskildhet, desto mer täckta var de utomhus, desto mer förslavade var de. Samma sociala normer gällde i Egypten för kristna, judiska och islamiska kvinnor. Det hindrade inte kvinnor från att ha en avsevärd makt, över andra kvinnor, och över sina barn.

Småflickor har ingen makt.

Purdah/al-hijab betyder alltså slaveri. Så låt oss tala om barnslaveriet i Sverige. Låt oss kalla saker och ting vid sitt rätta namn. Beslöjningen är en slavmarkör och signalerar förutom de ovan nämnda fientligheterna även fientlighet mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som är individuella. Den lilla flickan i huvudduk riskerar att bli dödad om hon vägrar bära huvudduken, om hon som äldre vill konvertera till en annan religion, om hon öppet deklarerar att hon inte tror på islam, eftersom avfall från islam enligt Koranen ska straffas med döden och många tar Koranens uppmaning i egna händer.

Skolflickan riskerar också att dödas om hon har sex före äktenskapet. Hon får bara lov att gifta sig med en islamisk man. En islamisk man däremot kan gifta sig med vem han vill. Kvinnan är förbjuden enligt islamisk rätt att ta ut skilsmässa. Är hon gift enligt islamisk rätt i en moské räcker inte en skilsmässodom i en svensk tingsrätt om mannen vägrar gå med på skilsmässan. En imam måste upplösa äktenskapet. En imam som vill upplösa äktenskapet kan hotas av mannen eller mannens släktingar ifall mannen vägrar skilsmässa. Mannen kan gifta om sig, eftersom han kan hänvisa till tingsrättens dom. Om kvinnan gifter om sig kan hon, om hon vill besöka släkten i sitt ursprungsland, hamna i fängelse för bigami. Denna situation kallas haltande äktenskap och är ett stort problem för många kvinnor i Sverige. De är inlåsta i ett äktenskap som enligt svensk dom och svensk lagstiftning är upplöst.

Så låt oss diskutera vad beslöjningen symboliserar, låt oss diskutera beslöjningen på samma sätt som vi diskuterar nazistsymboler. Ingen person med självaktning hävdar offentligt individens rättighet att bära nazistsymboler, att det är upp till var och en att bestämma. Eller jämför nazistsymboler med en keps.

Så låt oss en gång för alla sluta upp att jämföra en keps med purdah/al-hijab.

Fromhetsislam kontra politisk islam
Skilj på fromhetsislam och politisk islam. Ju snabbare denna åtskillnad ligger till grund för allt tal om islam i Sverige desto sakligare och mindre känsloladdad bör diskussionen bli.

Fromhetsislam är en privat andlig relation mellan den troende och Allah, utan dogmer, utan tvingande lagar.

Politisk islam är något helt annat. Egyptiern Hassan al-Banna (1906–1949), Muslimska brödraskapets grundare, och indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979), tvillingorganisationen Jamaat-e-Islamis grundare, båda fanatiska förespråkare av purdah/al-hijab, är upphovet till den backlash islamiska kvinnor i hela världen har drabbats av under 1900-talet, i synnerhet från 1970-talet efter det att Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb hängdes 1966 och hans bok Milstolpar (1964) blev bibeln för islamister och jihadister världen över (se tidigare blogginlägg och länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).

Anhängarna av politisk islam, islamisterna, shariaextremisterna, anser att islam så som religionen uppenbarades för profeten Muhammed och efterföljdes av honom och hans följeslagare under islams så kallade guldålder ska styra samhället och individens liv in i minsta detalj. Denna guldålder är en myt, en dröm, en fantasi skapad av framför allt Sayyid Qutb, alla jihadisters Gudfader. Han fängslades första gången 1954 när Nasser slog ner på Brödraskapet, släpptes fri 1964, fängslades på nytt ett halvår senare och hängdes 1966. Han var sjuklig och vistades större delen av tiden på fängelsesjukhuset där han skrev och skrev, bland annat Milstolpar där han utvecklar sin aversion mot all politisk makt som inte är baserad på sharia, sin aversion mot den ”gudlösa” kommunismen, mot nationalismen, mot pan-arabismen, mot sekulär lagstiftning, mot sekulära ledare, mot kvinnors självständighet och för glorifieringen av den så kallade guldåldern, för väpnad jihad, för upprättandet av en förtrupp som banar väg för islams slutliga seger över ”gudlösa” styren och islams pånyttfödda guldålder då ”ren” islam härskar. Sayyid Qutbs ideologi och drömda guldålder syftade i första hand till att störta ”avfällingen” Nasser. Sayyid Qutb var övertygad antisemit och skrev, innan han fängslades, essän Vår kamp mot judarna (1950).

Nasser dog oväntat 1970 och efterträddes av Anwar Sadat. För att hålla Brödraskapet i schack släppte Sadat från 1971 gradvis ut anhängare. Efter det att han frigett de sista i Muslimska brödraskapets ledarskikt 1975 försökte ledarna förmå regimen att göra rörelsen laglig men fick nej. Däremot gav Anwar Sadat 1976 rörelsen tillstånd att publicera en månatlig tidning al-Da’wa som gavs ut fram till 1981. Den franska islamforskaren Gilles Kepel har studerat tidskriftens innehåll. I första numret deklarerar man att rörelsens mål är att byta ut Egyptens existerande lagstiftning, som sedan 1920 var baserad på fransk lag, mot sharia baserad på Koranen och Muhammeds exempel. I nummer efter nummer förtalar tidningen det de anser är islams värsta fiender och som Gilles Kepel kallar ”apokalypsens fyra ryttare”: judarna, korstågen, kommunismen, sekularismen.

Det är, bland annat, dessa fyra fiender till Muslimska brödraskapets tolkning av islam småflickors beslöjning symboliserar. Beslöjningen är som nämnts Muslimska brödraskapets profilfråga. Muslimska brödraskapets ideologi och Saudiarabiens petrodollar ligger bakom alla miljontals huvuddukar som plötsligt började dyka upp på 1970-talet när islamisterna i Egypten startade den ena cellen efter den andra enligt Sayyid Qutbs uppmaning om förtruppens vikt. Islamisterna, de yngre, de revolutionära till skillnad från det gamla, försiktiga, gardet som gav ut tidskriften al-Da’wa, var särskilt aktiva på universiteten och, med Sadats goda minne, slog ner nasserister, kommunister och andra vänsteranhängare och tvingade de kvinnliga studenterna att beslöja sig. Denna förändring i kvinnliga studenters kläder ser man tydligt på fotografier som finns på internet. På 1950-talet och fram till början av 1970-talet är inga kvinnor beslöjade. Sedan blir de gradvis fler och fler. I dag är alla kvinnliga studenter på Kairos universitet beslöjade.

Redan 1961 grundade Saudiarabien Islamiska universitetet i Medina. Muslimska brödraskapets anhängare, som sedan 1940-talets förföljelser i Egypten fått en fristad i Saudiarabien, övertalade saudierna att starta ett universitet eftersom det berömda al-Azhar i Kairo var för nära Nasser som strävade efter att modernisera al-Azhars utbildning. Mawdudi var en av styrelseledamöterna i Medina. Mängder med lärare tillhörde Muslimska brödraskapets exilkoloni som förutom affärsmän bestod av just lärare, professorer, läkare, ingenjörer som inte fick anställning under Nassers regim. Flertalet av studenterna i dag är från utlandet, de lär sig wahhabismens ultrareaktionära tolkning och återvänder till sina hemländer och predikar wahhabismens lära i moskéer världen över som saudierna har finansierat. Jamal Badawi har för övrigt examen från det universitetet. Banden är täta mellan Mawdudi och Muslimska brödraskapet. Att Jamal Badawi i skriften Kvinnan i Islam (första gången publicerad 1971 av en amerikansk studentförening) är påverkad av Mawdudis extremt kvinnofientliga Purdah and the status of woman in Islam (1939) är uppenbart (se tidigare blogginlägg).

När Anwar Sadat öppnade upp Egypten för en oreglerad kapitalism strömmade saudierna in och vred snart al-Azhar i en wahhabitisk riktning. Även Muslimska brödraskapets anhängare, många av dem vid det laget mångmiljonärer och ledare för stora företag i Saudiarabien, återvände och etablerade sig i Egypten. Och placerade färgannonser i al-Da’wa och bidrog därmed till tidskriftens finansiering.

Talibanerna i Afghanistan har sina rötter hos Mawdudi, Muslimska brödraskapet och Saudiarabiens wahhabism. De är ett resultat av islamismens globalisering och ropet på heligt krig mot sovjettrupperna som invaderade Afghanistan 1979 och stöttade den marxist-leninistiska regeringen och inte lämnade landet förrän 1989. Talibanerna är också resultatet av USA:s, Saudiarabiens och Pakistans finansiella stöd och vapenutbildning. Religion och politik i en dödlig blandning.

Från det att Muslimska brödraskapet föddes och fram till och även efter terrorattacken 11 september 2001 underskattade USA kraften i politisk islam. USA, det vill säga CIA, betraktade politisk islam som en viktig allierad i det kalla kriget mot allt som luktade kommunism. Kvinnors rättigheter brydde de sig inte om.

Sveriges politiker, tjänstemän och myndigheter har all anledning att ta lärdom av CIA:s underskattning och resultatet av den, inte bara när det gäller IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab, Hamas, Hizbollah, kvinnors beslöjning, småflickors beslöjning, utan också kraften i islamisternas judefientlighet.

Muslimska brödraskapets glödande judehat
Det är på tiden att landets politiker och journalister inser att det inte är någon slump att IFiS, SUM och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd gång på gång bjuder in talare med en judefientlig retorik till Muslimska familjedagarna eller att Mehmet Kaplan (MP) till Sveriges riksdag bjöd in Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika egyptiern Jamal Badawi, författaren till Kvinnan i Islam, och journalisten Yvonne Ridley. De ljuger ogenerat folk rakt i ansiktet när de hävdar att de brustit i bakgrundskontrollen. De vet mycket väl vilka som är bröder och systrar. Muslimska brödraskapet var en globaliserad rörelse redan på 1960-talet, utan hjälp av internet.

Det är väl känt att Hassan al-Banna stod på nära fot med Jerusalems extremt judefientliga stormufti Amin al-Husseini (d. 1974) som under andra världskriget vistades i Berlin och arbetade för nazisterna. När Husseini 1946, då kriget var över efterlystes för krigsförbrytelser, fick han en fristad i Egypten tack vara kung Farouk och välkomnades av Muslimska brödraskapet. Hassan al-Banna höll ett lovtal till Husseini och kallade honom hjälte.

I tidskriften al-Da’was styrelse satt bland andra egyptiern Yusuf al-Qaradawi (f. 1926), som fick en fristad i Qatar när det blev hett om öronen i Egypten och som är Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog med påvestatus i arabländerna. Han är ökänd för sin judefientlighet, sin homofientlighet, sin västfientlighet, sin kvinnofientlighet, sitt krav att det är islamiska kvinnors plikt att vara beslöjade. Han är TV-predikant och har ett program varje vecka sänt från Qatar. Fredagen den 3 februari 2006, fyra månader efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna, utropade han en ”vredens dag”. ”Islams umma [nation] måste vredgas! Vi är inte en nation av åsnor! Vi är inte ridåsnor, utan lejon som ryter!” Dagen efter sätts danska beskickningen i Damaskus i brand. På söndagen den 5 februari marscherar tusentals till danska beskickningen i Beirut och tänder eld på huset. På måndagen ansluter sig Iran. Det var inga spontana demonstrationer av ”mannen på gatan”. De var noggrant regisserade visar den danska filmare Karsten Kjaer i dokumentären Muhammedteckningarna (Bloody Cartoons) som visades på SVT2 den 11 oktober 2007.

Qaradawi var femtio år när han satt i al-Da’was styrelse, en riktigt garvad ”broder” som har sitt finger med överallt i världen där Muslimska brödraskapet slagit rot, inklusive Europeiska fatwarådet.

Journalisten Ian Johnson var med på ett av Europeiska fatwarådets möten i London 2004 då styrelseledamoten Muhammed El-Hawari anklagade judarna för den sexuella revolutionen som han ansåg var ett hot mot familjen och läste högt ur ryska hemliga polisens ökända falsarium Sions vises protokoll (1905) som påstås bevisa att judarna konspirerar för att ta över världsherraväldet. Muhammed El-Hawari bjöds in till Tredje imamkonferensen i Stockholms moské 29–30 september 2012 efter kritiken Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” 16 maj 2012 gav upphov till då imamernas råd stred mot svensk lag. Nio år tidigare, i juni 2003, bjöd IFiS in Qaradawi till Stockholms stora moské.

Av det Gilles Kepel kallar apokalypsens fyra ryttare, alltså det Muslimska brödraskapet anser är islams värsta fiender, är judarna den i särklass värsta fienden. Judarna utmålas i al-Da’wa som onda av naturen. Ingen skillnad görs mellan judar världen över och Israels regering. Tidningen hade en bilaga riktad till barn, kallade Lejonungarna. I bilagan lär man Lejonungarna att hata judar och varnar dem för deras fiende bland annat med citat ur Koranen och också ur ”en av deras böcker”, som syftar på Sions vises protokoll. Judar ska utrotas. Det är samma glödande judehat som Adolf Hitlers. Och detta judehat lär Muslimska brödraskapet små barn.

De små flickornas beslöjning, som Västeråsmoderaterna vill förbjuda och som Ami Netzler jämför med en keps och använder ord som trender och mode, symboliserar judehat. Det ska alla politiker och tjänstemän, inklusive tjänstemännen på Skolverket, vara utomordentligt medvetna om.

Expo och islamofascisterna
Stiftelsen Expo, som säger sig kämpa mot antisemitismen, anlitar en beslöjad utbildare. Fotot på den beslöjade Bilan Osman på Expo Idag 3 februari 2017 över hennes artikel ”Hedersvåldets offer sviks av de som säger sig värna dem” skulle kunna ha som rubrik: Utrota judarna.

Det är inte samma sak som att säga att Bilan Osman sympatiserar med Muslimska brödraskapet eller andra islamofascistiska grupper i Sverige. Men av texten att döma är det uppenbart att hon anammat postkolonialisternas ideologi i Expos antologi Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) att det är rasism att lyfta fram kulturens roll bakom hedersmord. Expos antologi är ett enda långt försvar av barnslaveri i Sverige.

I den här artikeln 7 december 2016 i Ottar, ”Barns kroppar blir slagträn”, sprider Bilan Osman desinformation om beslöjningen när hon, med hjälp av ordet islamofobi, kritiserar moderatpolitiker i Norrköping som vill stoppa beslöjning av småflickor. Bilan Osman förtiger vad beslöjningen faktiskt symboliserar ända sedan Muslimska brödraskapet gjorde gemensam sak med Saudiarabien.

Bilan Osman får kritik av den erfarna kvinnorättsaktivisten Maria Hagberg som skriver: ”Jag trodde inte mina ögon då jag blev varse att tidningen Ottar publicerat en artikel med sexualmoralistiska budskap under täckmantel av så kallad antirasism och religionsfrihet.”

I tidigare blogginlägg har jag visat symbiosen mellan postkolonialisterna och Muslimska brödraskapet. Muslimska brödraskapet är en islamofascistisk rörelse. Det finns inget demokratiskt hos denna rörelse. Expo har, vilket man kan ta del av på deras hemsida och valet av Bilan Osman som utbildare, av någon anledning bestämt sig för att vara islams beskyddare i Sverige utan att definiera vilken islam de stöttar. Expo ansöker och får projektbidrag. Eftersom demokratikriteriet numera ska gälla vid beviljande av bidrag är det av vikt att bidragsgivaren granskar vilka demokratifientliga värderingar Expo sprider via sina utbildare.

All heder åt Moderaterna i Västerås och Norrköping som vill få ett slut på barnslaveriet i Sverige.

Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi
En av Sveriges främsta försvarare av barnslaveriet är professor Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker, tidigare Umeå universitet, nu verksam vid Uppsala universitets teologiska institution. Han kom från Iran till Sverige 16 år gammal 1977 för att studera och blev tyvärr kvar. Mohammad Fazlhashemi är islamist, han vill, liksom Muslimska brödraskapets aktivister, påtvinga Sverige sin tolkning av islam. Han har gjort offentlig karriär i Sverige som akademiker och specialist på islam. Han är missionär, könsapartheidmissionär. Och flitig debattör. Han bedriver beslöjningskampanjer. Han likställer religionskritik med rasism. Han uppträder som ayatolla Khomeinis speciella sändebud i Sverige med syftet att omvända Sverige till islam. Han borde kallas mulla Fazlhashemi.

Muslimska brödraskapet är sunni, Fazlhashemi shia. I det här fallet spelar det ingen roll. Khomeini var förtjust i Sayyid Qutbs revolutionära idéer, han uppskattade särskilt Qutbs uppmaning att Allah ska styra världen, att Allah är den enda laggivaren, skriver Hamed Abdel-Samad (2016, s. 124, 125).

År 2008 gav Fazlhashemi ut boken Vems islam. De kontrastrika muslimerna, pocket 2009, där han ger ett veritabelt idolporträtt av Khomeini och revolutionen utan att med ett ord nämna alla oreligiösa iranier som bidrog till shahens fall, som slängdes i Khomeinis fängelse, som torterades, som dödades (2009, s. 131, 132). Idolporträttet är en skymf mot alla exiliranier i Sverige, som fängslats, torterats, fått se släkt och vänner dödade, som tvingats i exil för att inte själva dödas.

Boken påstås ge en saklig och insiktsfull inblick i islam. Boken är en partsinlaga riktad mot sekularister. Fazlhashemi använder uttryck som ”en sekulärfundamentalistisk världsbild” (s. 259), ”sekteristisk sekularism” (s. 260), ”den sekulära överheten”, det senare i samband med att han skriver om ”de islamofobiska nidteckningarna” (s. 308), alltså Muhammedteckningarna.

Sekularismen ingår bland det Fazlhashemi kallar extremistiska idétraditioner: ”Bland dessa finns de mest vulgära kritikerna av islam [min kursiv], vilkas föreställningar står i paritet med de främlingsfientliga, populistiska, högerextremistiska och andra islamofobiska krafterna i väst” (s. 260).

Mohammad Fazlhashemis definition av källkritik är nytolkning av islams urkunder, inte källkritik av Koranens språk och innehåll och haditernas tillförlitlighet. Han har ett avsnitt, ”Dialog med Guds ord”, där han inte någonstans ifrågasätter att Koranen är av gudomligt ursprung eller att innehållet i Koranen förmedlades till Muhammed av en ängel eller att Koranen är skriven på arabiska. ”När det gäller Koranen använder man sig av ett källkritiskt tillvägagångssätt där det sunda förnuftets och logikens principer utgör måttstocken. Med tanke på att nytolkningen sker inom ramen för den religiösa debatten måste den rationella metoden legitimeras och förankras i Koranen” (s. 99, 100). Det är inte källkritik. Det är inte så källkritiska forskare har studerat Bibeln de senaste två hundra åren.

En påminnelse: Det är som universitetslärare Fazlhashemi har skapat sig ett namn i det offentliga Sverige. Av en universitetslärare har man rätt att förvänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt.

Beslöjningen handlar inte om religion. Den är politisk. Ändå bedriver Fazlhashemi beslöjningskampanjer. Enligt uppgift i Aftonbladet 16 mars 2006 vill Mohammad Fazlhashemi att Diskrimineringsombudsmannen ska pröva om Minervaskolan gjorde sig skyldig till diskriminering när den förbjöd en sjuårig flicka att vara beslöjad eftersom skolan kommit överens med föräldrar och elever att inga huvudbonader skulle bäras i klassrummet. ”Rektorn såg inga problem med att jämföra en keps med en sjal.” Jo, jämförelsen är ett problem. Drygt tio år senare har vi inte kommit längre när Ami Netzler i Västerås gör samma jämförelse.

Den sjuåriga flickans mamma anmälde skolan till Skolverket. Mulla Fazlhashemi lägger sig i och hänvisar till religionsfriheten som regleras i grundlagen. ”En privatskola kan inte avtala bort de rättigheterna. Deras regler väger lätt i förhållande till grundlagen, säger han till tidningen” (Västerbottens-Kuriren).

En sjuårig flicka.

Fazlhashemi, som lovprisar ayatolla Khomeini, vet exakt vad beslöjningen står för. Sharias överhöghet. Mäns överhöghet. Flickors/kvinnors slaveri. Allah som den enda laggivaren.

Man förväntar sig att Fazlhashemi efter den barnfientliga demonstrationen klassades som den ultrareaktionära man han är och att hans röst inte hörde hemma inom svenska myndigheter. I stället får han en  plats i DO:s råd.

För Fazlhashemis övriga beslöjningskampanjer se länken till höger, Shariadoket och manligheten.

I SVT:s artikel om Västeråsmoderaterna skriver journalisten Johanna Olofsson: ”Religions- och övertygelsefriheten är väl etablerad i Sverige och Skolverket har kritiserat skolor som försökt förbjuda elever att bära slöja.” Hon skriver vidare: ”Diskrimineringsombudsmannen gör bedömningen att religionsfriheten innefattar att bära religiös klädsel och menar att en skolas beslut att förbjuda elever att bära slöja kan anses strida mot lagen om förbud mot diskriminering.”

Som framkommer av tidigare blogginlägg är DO helt i händerna på Muslimska brödraskapet.

Som Maria Hagberg skriver i den ovan nämnda artikeln i Ottar: ”Att bagatellisera slöja på småflickor, liksom andra traditionella och religiösa symboler, är att göra sig okänslig för barns utveckling.” Hon beskriver uppgifter hon tagit del av om flickors negativa förändring från en dag till en annan när de tvingas bära slöja.

Jag föreslår att Skolverket, DO:s personal och Ami Netzler gör en studieresa till Vorderasiatisches Museum i Berlin med Mohammad Fazlhashemi som guide. Där kan han ställa sig framför lertavlan som innehåller de lagar den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt) kodifierade och hålla en föreläsning om hur § 40 om kvinnors beslöjning i denna lagsamling via ärkeängeln Gabriel blir en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön någon gång mellan 622 och 632.

Jag föreslår också att Skolverket på sin hemsida förklarar för Sveriges befolkning att det är helt i sin ordning att småflickor i klassrummet bär en symbol som säger ”Utrota judarna. Sions vises protokoll är ett autentiskt historiskt dokument”.

Det är vad man lär skolbarnen i Saudiarabien.

Det enda raka är att ändra diskrimineringslagen och ta bort religion. Lagen missbrukas av islamister i syfte att införa sharia i Sverige. Myndigheter ska inte medverka till att sharia införs. Inte en enda myndighet eller skola ska behöva vara rädd för att dra på sig en DO-anmälan för att de förhindrar att sharia sprids i Sverige.

I Vems islam framställer Fazlhashemi Kemal Atatürks (Turkiet) och Reza shahs (Iran) ”avislamiseringsprojekt” som bland det värsta som hänt i islams historia och kallar det ”ett frontalangrepp på islam” (s. 147, 148). Kemal Atatürk avskaffade kalifatet 1924.

I en utgåva av Vems islam, publicerad av Studentlitteratur 2014, har Fazlhashemi skrivit ett tillägg om det som kom att kallas den arabiska våren. Han inleder med en positiv skildring av hur det turkiska partiet AKP har påbörjat en demokratisk utveckling i Turkiet. Den AKP-ledda regimen har bekämpat det Fazlhashemi kallar den djupa staten ”som allt sedan grundandet av den turkiska staten på 1920-talet varit ett stort hinder för demokratiseringen”. Bland grupperna som utgör den djupa staten nämner han ”odemokratiska sekulära grupper” (2014, s. 217).

Trots att Fazlhashemi betonar Muslimska brödraskapets det han kallar övermod och ovilja att kompromissa om sin ideologi kan han inte dölja sina sympatier för Brödraskapet och negativa inställning till de sekulära krafterna i Egypten. Tre gånger nämner han Brödraskapets över 80 år långa kamp mot diktaturer och främmande makter (s. 221, 226, 229) utan att nämna att kampen gällde att sharia skulle styra landet. Han skriver att de sekulära krafterna tog hjälp av militären för att störta Muslimska brödraskapet (s. 226).

Fazlhashemi citerar en sekulär egyptisk akademiker som en tid efter störtandet av president Muhammad Mursi skrev ett inlägg i en tidning online ”som avslöjar de sekulära aktörernas syn på demokratins grundregler”. Mannen ansåg att det var för tidigt att hålla allmänna och fria val, en tredjedel av befolkningen var fortfarande analfabeter. Man måste börja i en annan ände, som Fazlhashemi återger det: ”nämligen att först inrätta institutioner, fri press och utbildning för de okunniga [min kursiv] och fattiga i landet så att de ska lära sig att rösta på rätt [min kursiv] kandidater. Det är först därefter man kan hålla allmänna val” (s. 228, 229). Fazlhashemi skriver ett så här vinklat tillägg i Vems islam inför Studentlitteraturs utgivning av boken.

Mohammad Fazlhashemi är en man med vidöppna dörrar rakt in i maktens korridorer. Den 14 maj 2011 skrev han tillsammans med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och bland andra Muslimska brödraskapets aktivist Helena Benaouda och representanter för den judiska församlingen en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Den 23 maj 2012 skrev han ett blogginlägg till Socialdemokraternas programkommission om islamofobi före och efter 11 september 2001. I vanlig ordning sätter han likhetstecken mellan religionskritik och rasism. Han använder samma ”vetenskapliga” metod som Mattias Gardell. Motståndarna klassas som höger, trots att han själv samarbetade med alliansen som ju bestod av högerpartiet Moderaterna bland annat. Bland de förkastliga högerpolitikerna räknar han Ayaan Hirsi Ali, utan att nämna vad hon gjort för att uppmärksamma politiker i väst på hur små flickor könsstympas på köksborden och om hedersmord. Dessutom sätter han likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi, vilket är helt förkastligt och osant.

Det vore på sin plats att demokratikriteriet även gäller statsanställda universitetslärare.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, författare till boken Islamic fascism är född (1972) och uppvuxen i Egypten, fadern imam (sunni), sedan 1995 bosatt i Tyskland, var under studentåren medlem i Muslimska brödraskapet. Han säger att Muslimska brödraskapet finns i 70 länder, har ett välutvecklat nätverk och miljarder dollar till sitt förfogande. År 2013 höll han ett föredrag i Kairo om islamisk fascism varpå en professor från lärosätet al-Azhar omedelbart utfärdade en dödsdom för att han hädat. Han spårar de fascistoida dragen inom islam ända tillbaka till profeten Muhammed. Verksam som han är i Tyskland har han god kännedom om nazismen. Svagheten i boken, när Abdel-Samad använder Muhammeds gärningar som exempel på fascism, är att han utgår från att den kunskap som i dag finns om Muhammed gäller den historiska personen, när den historiska Muhammed i själva verket är i princip okänd enligt källkritiska historiker.

Hamed Abdel-Samad har vuxit upp med islam, vet hur islam tillämpas inom det egyptiska skolväsendet (den som inte älskar Muhammed mer än sina föräldrar eller barn har inte rätt att kalla sig troende), har själv omfattat politisk islam, levt i väst och vänt religionen ryggen. Bortsett från referenserna till Muhammeds gärningar som om de vore historiskt korrekta är boken värdefull för alla som vill sätta sig in i dagens politiska islam och dess fascistoida rötter både före och i Hitlers nazism och Mussolinis fascism.

Hamed Abdel-Samad efterlyser en islam som inte delar upp världens befolkning i troende och ”otrogna” utan en islam som är den enskilda individens privatsak, fri från underkastelse under en straffande Gud, fri från uppmaningen att blint älska och lyda Muhammed och se honom som förebild, fri från sharia, fri från kvinnoförtryck och könssegregering, fri från uppmaningar till jihad mot ”otrogna”, fri från glorifieringen av martyrskap, fri från hotelser om domedagen och helvetet och löften om paradiset och 72 jungfrur.

Det är bara att instämma.

Mona Lagerström fil dr

 

Ett urval böcker och skrifter som visar att Muslimska brödraskapet inte är några islamdemokrater som religionsprofessor Mattias Gardell påstår:

Abdel-Samad, Hamed (2014) på engelska Islamic fascism 2016

Aldebe, Mahmoud, projektledare, Att förstå Islam 1988, 1991, 2002

Armajani, Jon, Modern Islamist movements. History, religion and politics 2012

Badawi, Jamal (1971), på svenska av Mostafa Malaekah, Kvinnan i Islam 2003, 2007

Carlbom, Aje, The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden 2003

Carlbom, Aje, ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare”, Socialvetenskaplig tidskrift nr 3–4 2009, s. 369–389

Dreyfuss, Robert, Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam 2005

Fourest, Caroline (2004) på engelska Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan 2008

Hirsi Ali, Ayaan, (2006) på svenska En fri röst. Min självbiografi 2008, s. 120–129

Johnson, Ian, A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West 2010

Kepel, Gilles (1984) på engelska The Prophet & Pharaoh. Muslim extremism in Egypt 1985

Mitchell, Richard P., The Society of the Muslim Brothers 1969

Moussalli, Ahmad S., Radical Islamic fundamentalism: The ideological and political discourse of Sayyid Qutb 1992

Norell, Magnus, Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser 2016

Pekgul, Cheko & Pekgul, Nalin, Jag är ju svensk 2014

Qutb, Sayyid (1964) på engelska Milestones 2005

Wendell, Charles har översatt fem traktat av Hassan al-Banna, Five tracts of Hasan al Banna (1906–1949) 1978

Vidino, Lorenzo, The new Muslim Brotherhood in the West 2010

Wright, Lawrence (2006) på svenska Al-Qaida och vägen till 11 september 2007

Löstagbara engångsärmar och Muslimska brödraskapet
Enligt Muslimska brödraskapet syftar beslöjningen bland annat till att skydda män från att bli sexuellt upphetsade av flickors/kvinnors hår och bara hud. Redaktör Johan Westerholm Ledarsidorna.se beskriver i två artiklar här och här hur DO driver beslöjningsärenden i domstol gällande en tandläkarstudent som studerade på Karolinska Institutet och en tandläkare inom Folktandvården i Järfälla som båda vägrat följa Socialstyrelsens regler om basal hygien inom hälso- och sjukvården med hänvisning till att det strider mot deras religion att bära kortärmade kläder och därmed visa sina bara armar. De föredrog löstagbara engångsärmar. I det första fallet gick tingsrätten på DO:s linje och utdömde 5 000 kronor i skadestånd från Karolinska Institutet till tandläkarstudenten.

I det andra fallet kräver DO 100 000 kronor i skadestånd. Folktandvården valde i februari att följa Socialstyrelsens föreskrifter och införde förbud att använda löstagbara engångsärmar. Tandläkaren hade att välja mellan att följa föreskrifterna eller säga upp sig. Hon sa upp sig.

Handskakningsvägraren Yasri Khans lobbyverksamhet
Muslimska brödraskapets organisation Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) skriver på sin hemsida att de ”aktivt bistått DO med råd och stöd och genom våra underlag” samt att de hjälpt tandläkarstudenten att driva ärendet mot Karolinska Institutet. Det Yasri Khan på hemsidan skriver i klartext är att Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, vilket innebär att kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna, går före svensk lag (Jamal Badawis skrifter i översättning av Mostafa Malaekah under titeln Kvinnan i Islam). När Yasri Khan hävdar att hans intensiva lobbyverksamhet gäller muslimska kvinnors rättigheter avser han Muslimska brödraskapets kvinnor.

I domen i mål T 3905-15 den 16 november 2016 om tandläkarstudenten gick Stockholms Tingsrätt på Muslimska brödraskapets linje. Och också på Turkiets linje, mer om Turkiets beslöjningskampanj i Europa och det svenska bidraget författat av religionsprofessorerna Göran Larsson och Åke Sander nedan.

Häftet Kvinnan i Islam beskriver kvinnans juridiska ställning enligt Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, alltså lagtexter om bland annat ekonomi och arvsfrågor som säger att sharia står över svensk lag när det gäller kvinnors ställning. I häftet används genomgående Muslimska brödraskapets metod att låtsas att islam bara har en tolkning genom påståenden som ”det islamiska perspektivet”, ”islam införde”, ”islam ser”, ”islam lyfter fram”, ”islam förbjöd inte”, ”islam rekommenderade”, ”islam prioriterar”, ”islam betonar” och att denna enda tolkning är autentisk islam och står över kulturella varianter av islam. Jamal Badawi påstår också att kvinnor och män är emotionellt olika och kompletterar varandra, mannen är förståndet, kvinnan är känslan, en kvinnosyn som är identisk med romantikernas och den schweizisk-franska filosofen Jean-Jaques Rousseaus (1712–1778) komplementaritetsideologi, men som Badawi kallar ”islams normativa lära”.

Det som Stockholms tingsrätt borde ha uppmärksammat är formuleringen som i domen står under rubriken ”Utveckling av talan” då DO skriver: ”Uppfattningen att Islam föreskriver [min kursiv] att en muslimsk kvinna ska täcka hela kroppen utom när hon vistas enbart med den närmaste familjen” osv. Islam föreskriver ingenting. Människor föreskriver. I det här fallet Jamal Badawi, Yasri Khan och sannolikt shariajuristen Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, som är ledamot i SMFR:s religiösa råd. Salahuddin Barakat hävdar att shariajurister (”rättslärda”) ska döma i fall som gäller islam, inte en professor i juridik. I sin nedsabling av professor emeritus Reinhold Fahlbeck, som stöder sina uttalanden om handskakning och beslöjning på Europakonventionen och Europadomstolens praxis, nämner Salahuddin Barakat över huvud taget inte Europakonventionen, bara det han kallar islamisk rättslära, som han säger sig vara specialist på. Det är uppenbarligen den ”rättsläran” Stockholms tingsrätt har dömt efter.

Finns det en enda dom i Sverige där det står kristendomen föreskriver? Vilken kristendom i så fall?

Stockholms Tingsrätt borde studera den assyriska krigarkungen Tiglatpilesers över tre tusen år gamla Medelassyrisk Lagsamling och vad § 40 säger om beslöjningen av kvinnor. Paragrafen är kristallklar. Beslöjningen är politisk och signalerar att en man äger kvinnans fortplantningsorgan. Kvinnor har ända sedan MAL § 40 fått sin sociala status utifrån sina sexuella aktiviteter. Så var det i Sverige ända fram till p-pillren på 1960-talet och de fria aborterna i mitten av 1970-talet. Varken judendomen, kristendomen eller islam var uppfunna när lagen om beslöjning kodifierades och kan därför inte hänvisas till profeten Muhammed (570–632). Mer om Tiglatpileser och hans lagar om kvinnan strax.

Yasri Khan skriver på hemsidan att SMFR i många år bedrivit opinion mot Socialstyrelsens föreskrifter och att det är ett stort svek från regeringens sida att inte ta itu med det han kallar diskrimineringen mot muslimska kvinnor, alltså diskrimineringen av Muslimska brödraskapets kvinnor. Det är något sinnesrubbat över män som bedriver beslöjningskampanjer och hävdar kvinnors rättigheter när beslöjningen handlar om mäns överhöghet och att skydda män från att bli sexuellt upphetsade.

Muslimska brödraskapet styr DO
Diskrimineringsombudsmannen lyder under Arbetsmarknadsdepartementet. Tvärtemot vad Yasri Khan hävdar så är det ett svek från arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons sida att inte ta itu med Muslimska brödraskapets styrning av DO, se tidigare blogginlägg om DO:s samarbete med Muslimska brödraskapets väl tränade aktivister. Min kritik gällde att DO bjudit in företrädare för Sveriges unga muslimer (SUM) och SMFR till konferensen 11 november om diskriminering av muslimer. DO Agneta Broberg skriver i sitt svar till mig att urvalet av de organisationer DO samarbetar med bland annat är baserat på att de är statsbidragsberättigade hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Nyligen meddelade MUCF att de inte ger SUM organisationsbidrag för 2017 bland annat med motiveringen att SUM har kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är önskvärt att MUCF även vägrar SMFR organisationsbidrag med samma motivering. Dessutom bör en genomgripande granskning av Yasri Khans och det statsunderstödda SMFR:s samarbete med västfientliga organisationer i Malaysia i missionsverksamheten dawa, som syftar till att islamisera Sverige enligt malaysisk modell, omgående initieras, se tidigare blogginlägg.

Tiglatpileser I (regent 1114–1076 fvt) och tyska Orientsällskapets utgrävningar 1902–1914 i forntida Assyriens huvudstad Assur
Muslimska brödraskapets ideologi är baserad på gudomliga uppenbarelser (Koranen, haditerna). Det är önskvärt att landets politiker och myndigheter en gång för alla klargör för Sveriges befolkning att en över tre tusen år gammal assyrisk lag inristad med kilskrift på en bränd lertavla från Mesopotamien (Irak) inte kan vara en gudomlig uppenbarelse från Allah förmedlad av ängeln Gabriel på arabiska till Muhammed på Arabiska halvön på 600-talet. Dels fanns det mängder med arabiska dialekter på Arabiska halvön, dels sägs uppenbarelserna i Koranen ha skrivits ner på vad som fanns till hands, skrivartavlor, palmträdgrenar, läderbitar, djurs skulderbladsben, dels sammanställdes inte Koranen så som vi i dag känner till den förrän långt efter Muhammeds död, dels står det över huvud taget inget i Koranen om kvinnors beslöjning, dels har den historiska Muhammed och hans gärningar av sagoberättarna, qussas, suddats ut. Inte förrän flera generationer efter Muhammeds död började man sammanställa berättelserna om honom och hans verksamhet. Att hänvisa till Muhammed och vad som var ”rätt” islam på hans tid håller inte för en källkritisk granskning.

När Muslimska brödraskapets aktivist Abdirizak Waberi (M), då han var ordförande för Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), svarar att det är fel av en obeslöjad kvinna att säga att hon är muslim på Evin Rubars fråga i SVT-reportaget Slaget om muslimerna far han med osanning: ”Det är som om du säger ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Nej.” Han borde ha sagt: ”Nej, enligt Muslimska brödraskapets tolkning är det inte okej att en obeslöjad kvinna säger att hon är muslim.” Abdirizak Waberi far även med osanning när han hävdar att islam bara har en tolkning.

Den assyriska krigarkungen kodifierade för över tre tusen år sedan den första kända lagen om kvinnors ansiktsbeslöjning i det som kallas Middle Assyrian Laws (MAL) § 40, i syfte att via klädseln i offentligheten markera kvinnors sexuella aktiviteter och skilja på beslöjade ”ärbara” kvinnor (en man äger kvinnans sexualitet) som det därför inte var fritt fram att antasta eftersom det var ett brott mot mannen (fadern, äkta maken), och obeslöjade ”icke-ärbara” kvinnor som själva kontrollerade sin sexualitet.

Det tyska Orientsällskapet fann vid utgrävningarna 1902–1914 i forntida Assyriens huvudstad Assur tre brända lertavlor med kilskrift som gäller lagar, lertavlan kallad A innehåller lagar som rör kvinnor. Den finns på Vorderasiatiches Museum i Berlin. Lagsamlingen finns översatt till engelska tillsammans med den bevarade originaltexten i Martha T. Roth Law collections from Mesopotamia and Asia Minor (1995). Fotografier av lertavlans båda sidor finns här i ett kapitel ur den nederländska assyriologen Marten Stols bok Women in the ancient Near East (2015, på engelska 2016). Lagsamlingen existerar alltså i sinnevärlden.

Den finländska assyriologen Simo Parpola skriver om Tiglatpileser I och hans lagar om kvinnan i ”Mesopotamien. Tvåflodslandet”, Bonniers världshistoria, del 2 Flodrikena (1982). Den babyloniska kungen Hammurabis (ca 1792–1750 fvt) lag ska ha varit förebilden men Tiglatpilesers lagsamling är mer än ett komplement, den är betydligt strängare. Domstolsutslag som helt saknas i de babyloniska lagarna finns bevarade som vittnar om lemlästning, prygel och tvångsarbete. Tiglatpileser kom genom sina erövringar i kontakt med flera främmande länder, biblioteket i hans palats var välfyllt och utökades ständigt av flitiga skrivare vars namn och dateringar under Tiglatpilesers tid finns bevarade.

Kvinnohistorikern Gerda Lerner tolkar lagen om beslöjning i The creation of patriarchy (1986).

För den källkritiskt lagda finns således gott om material. Sveriges domstolar bör i sina domar inte utgå från påståenden om vad ett osynligt väsen påbjuder om kvinnors klädsel, tolkat av Muslimska brödraskapets jordiska män Jamal Badawi och Yasri Khan.

Tiglatpileserskynket
Det den beslöjade kvinnan signalerar under Tiglatpilesers tid är: En man äger mina könsorgan. Jag är en mans annonspelare. Jag har inget egenvärde. Jag är inte född fri.

Shariadoket
Beslöjningen är Muslimska brödraskapets absoluta profilfråga. Målsättningen är att deras tolkning av islam ska segra över hela världen och därmed återupprättandet av kalifatet som inte erkänner några nationalstatsgränser. Egyptiern Yusuf al-Qaradawi är Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog, verksam i Qatar. Han har fällt flera judefientliga uttalanden. Han hävdar att homosexuella ska stenas. Han hävdar att det är kvinnors plikt att vara beslöjade. Muslimska brödraskapet har gjort beslöjningen till en herrefolksmarkör. Män står över kvinnor. Islam står över judendomen och kristendomen. Beslöjningen framhävs av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och talibanernas läromästare indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi, som grundade Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami.

Det 1900-talets shariaideologer har lagt till tiglatpileserskynket är: Sharia står över svensk lag. Död åt homosexuella. Död åt avfällingar från islam. Död åt alla som hädar Allah och profeten Muhammed.

Den turkiska regeringstrogna tankesmedjan SETA om beslöjningen
Förutom Muslimska brödraskapet sprider Saudiarabien, Qatar och Turkiets nuvarande regim propaganda i Sverige om att beslöjningen är ett påbud från Allah. Turkiets nuvarande regeringsparti AKP kallas för Muslimska brödraskapets systerorganisation.

Yasri Khan, vars föräldrar är flyktingar från Thailand och vars far är en högt uppsatt ledare i en rebellrörelse i Thailands södra islamdominerade delar, Pattani som gränsar till Malaysia, berömmer i en artikel på SVT Opinion 15 juni 2013 Recep Tayyip Erdogan.

I maj 2016 publicerade den turkiska konservativa regeringstrogna tankesmedjan SETA rapporten European Islamophobia Report 2015, som syftar till att stärka Turkiets makt över tolkningen av islam i Europa, en rapport presenterad för EU-parlamentet där beslöjningen får stort utrymme.

Den ena av rapportens två redaktörer är professor Enes Bayrakli som uttalar sig i SR P1 den 14 september 2016 i en intervju gjord av Johan-Mathias Sommarström och där Bayrakli presenteras som tillhörande regeringstrogna SETA ”som ger den officiella turkiska versionen” av Turkiets besvikelse över EU:s svaga stöd efter kuppförsöket. Enes Bayrakli var tidigare verksam inom Yunus Emre Foundation, etablerad genom ett dekret av Recep Tayyip Erdogan 2007 och som lyder under turkiska UD. Bayrakli var deputy director vid Yunus Emre Turkish Cultural Center i London 2011–2013 och var också med och etablerade Yunus Emre Cultural Centers i Rumäniens två städer Constanta och Bukarest 2012.

I rapporten kräver Turkiet bland annat att ”islamofobi” ska betraktas som ett brott, att de europeiska regeringarna måste se till att islams trosfränder kan utöva sin religion i skolan och på arbetsplatser, att det inte ska vara en fråga upp till varje enskild inrättning att besluta om, Turkiet kräver att politiker och lagstiftare garanterar kvinnors rätt att vara beslöjade på arbetsplatser. Turkiet dikterar alltså vilka lagar europeiska länder ska stifta för att stärka Turkiets politiska tolkning av islam i Europa.

De två religionsprofessorerna vid Göteborgs universitet Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi medverkar i rapporten med det synnerligen ovetenskapliga kapitlet ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”. Det krävs inga akademiska meriter för att sammanställa det de tre rapportförfattarna listar som ”islamofobi” i Sverige. De tre samarbetar i rapporten med den ökända Amanj Aziz och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd (Mustafa Tümtürk), som båda arbetar för att återupprätta kalifatet!

Förutom Amanj Aziz och Ibn Rushd accepterade en representant för stiftelsen Expo att medverka i rapporten. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter.

Amanj Aziz bjöd, då han var representant för organisationen Troende unga framtida förebilder, TUFF, till en könsuppdelad konferens i Göteborg i april 2011 in den ökända hatpredikanten Bilal Philips som bland annat sagt att homosexuella bör straffas med döden. TUFF hade fått drygt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen för att motverka islamofobi och öka kunskapen om islam, med hjälp av könssegregering! Ledarskribenten Per Gudmundson uppmärksammade konferensen och det slutade med att TUFF tvingades betala tillbaka en stor summa till Ungdomsstyrelsen.

I boken Min Jihad. Jakten på liberal islam (2015) kartlägger debattören Hanna Gadban islamister i Sverige knutna till dawaorganisationen, alltså väckelseorganisationen, iERA, Islamic Education and Research Academy, grundad 2009 i Storbritannien av islamister med en uttalad västfientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig retorik. En av organisationens ursprungliga rådgivare var den av Amanj Aziz inbjudna Bilal Philips. Enligt Hanna Gadban säger sig iERA vilja motverka islamofobi genom att sprida kunskap om islam (s. 35), mantrat för att inkassera miljoner kronor från svenska myndigheter. Amanj Aziz ansvarade för introduktionen av iERA i Sverige 2012 (s. 57). Han höll den första dawakursen på svenska i Bellevuemoskén i Göteborg i november 2012 (s. 51). Gadban skriver också att iERA:s mål är att via dawakurser utbilda missionärer som kallar till islam med målet att ”’islam ska inträda i varje hushåll i Sverige’” (s. 43).

Vidare skriver hon att det finns klara beröringspunkter mellan iERA:s dawarörelse och den våldsbejakande extremismen (s. 53) och ger i boken flera exempel.

Torbjörn Jerlerup skriver på sin blogg 8 juni 2015 i inlägget om en av iERA:s centralgestalter Abdur Raheem Green, ”Brittisk hatpredikant bakom islamistisk mission i Sverige, Bilaga 2”, att han i februari 2015 skrivit två artiklar om kvinnor som dras till IS och att han ville veta vad Amanj Aziz hade för synpunkter på artiklarna. Jerlerup återger korrespondensen. ”Hej Amanj! Har du haft tid att kolla på mina artiklar om IS och jihadisternas sympatisörer i Sverige. Skickar den senaste. Det finns fler länkar i slutet av artikeln. Vill gärna ha input. ha en bra helg/T.” Jerlerup fortsätter: ”Så här svarade han. Titta på innehållet i artiklarna diskussionen handlade om, med alla bilder på IS, och ställ frågan varför han ansåg att det var islamofobiskt att kritisera IS.”

Amanj Aziz visar med sitt svar att han tänker i rasbiologiska termer: ”Idag hände detta: 1. Vit antirasist har skrivit om IS och eventuella sympatisörer i Sverige. Texter som är minst sagt katastrofalt skrivna och där rasistiska fördomar är överallt i texten. Frågeställningar saknas och slutsatserna är premisserna samtidigt. Han frågar mig privat om jag ’kan ge input’ på texterna. 2. Eftersom jag inte vet på vilka av mina meriter han vände sig till mig och frågan blir helt absurd då en ’antirasist’ skrivit rasistiska texter som jag ska ge ’input’ på, sa jag att jag kan rätta hans texter för 4000 kr/text för att påvisa hur bissart [sic] det var att han kände sig ha rätt till min kunskap när han kontaktar mig och på hans villkor. 3. Vit ’antirasist’ säger att jag är inkonsekvent i min antirasism. Sådan är antirasismen uppenbarligen. Håller du inte med vitas premisser och problemformuleringar, och inte heller ställer upp på deras villkor och med din tid och kraft är du ’inkonsekvent’.”

Torbjörn Jerlerup svarar: ”Tack då vet jag att du jämställer varningar om IS och radikal jihadism med rasism. Det är allt jag behöver veta. (Ska du inte publicera länken också, till artikeln med alla kvinnor som flaggar IS flagg, drömmer om Al Shams och älskar häftiga vapen?)”

Hanna Gadban skriver i Min Jihad att iERA:s mål är att återupprätta kalifatet och att det är mot den bakgrunden man ska se Amanj Aziz engagemang mot islamofobi (s. 93). Det är också mot den bakgrunden, alltså återupprättandet av kalifatet, man måste se Muslimska brödraskapets engagemang mot islamofobi och för kvinnors beslöjning.

De tre rapportförfattarna Göran Larsson, Åke Sander, Aroma Abrashi skriver att de skickade en förfrågan om medverkan i rapporten via e-post till 20 olika organisationer och aktiva personer inom civilsamhället. Bara 3 accepterade, 2 avstod, 15 svarade inte. Rapportförfattarna kontaktade med andra ord representanter för politisk islam i Sverige. Detta gör de efter det att Hanna Gadban publicerat sin bok om politisk islam i Sverige och kritik av begreppet islamofobi och miljonrullningen till det hon kallar ”islamofobiprojekt”, en bok där hon flera gånger namnger Amanj Aziz och hans koppling till iERA, och efter det att Magnus Norell publicerat sin bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser där han beskriver Muslimska brödraskapet och också kritiserar begreppet islamofobi och alla statsbidrag till islamistiska grupperingar.

Hanna Gadban visar i boken Min Jihad att Göran Larsson sedan tidigare kände till vad Amanj Aziz och Ibn Rushd står för. Hon skriver att Amanj Aziz under 2014 medverkade i ett projekt kallat ”Göteborg mot islamofobi” finansierat med 591 000 kronor från Ungdomsstyrelsen. Projektet organiserades av Göteborgs rättighetscenter, Ibn Rushd och den somaliska organisationen Puntland Community Organisation. Hanna Gadban nämner en debatt i Göteborg 6 september 2014 anordnad inom ramen för projektet där bland andra Göran Larsson deltog tillsammans med kända namn inom ”islamofobiindustrin” som Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Edda Manga och där en representant från Ibn Rushd, Maimuna Abdullahi, var moderator. Hanna Gadbans kommentar: ”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas” (s. 56).

Samtidigt som Göran Larsson samarbetar med en tankesmedja som står president Recep Tayyip Erdogan nära skriver han tillsammans med en doktorand en rapport till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, publicerad i november 2015, Globala konflikter med lokala konsekvenser. Översikt om utresandeproblematiken, där han än en gång sprider desinformation om islamism och framställer islamism som något ofarligt. Göran Larsson är knuten till Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, vars uppdrag enligt hemsidan är att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer. Göran Larson mörklägger att islamism är en västfientlig ideologi som kan leda till våld.

Göran Larsson har föreslagits till prodekan, Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, perioden 2017–2022, statsvetaren professor Marie Demker, kompromisslös försvarare av Omar Mustafa med den höga graden inom Muslimska brödraskapet, är vald till dekan för samma period, se tidigare blogginlägg. I kravprofilen listades bland annat hög integritet. Göteborgs universitet har ett trovärdighetsproblem.

Det är allvarligt att ett skattefinansierat svenskt universitet samarbetar med den turkiska regimen i syfte att förmå europeiska regeringar att stifta lagar som förbjuder enskilda arbetsgivare att själva bestämma vilka klädregler som ska gälla. Lika allvarligt är det att DO samarbetar med Muslimska brödraskapet i syfte att sätta Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien inom hälso- och sjukvården ur spel.

Muslimska brödraskapet och Turkiet ska inte diktera villkoren för Sveriges arbetsgivare.

Beslöjningen hör inte hemma hos DO. Diskrimineringslagen bör ändras och religion lyftas ut. Muslimska brödraskapets makt över DO visar hur lätt det är för väl tränade aktivister att i religionens namn manipulera en myndighet. Religion är inget man föds med som hudfärg eller funktionsnedsättning.

Filosofie doktorn i socialt arbete Devin Rexvid skriver två kritiska artiklar i Dagens samhälle här och här med anledning av DO:s beslut om könssegregerade badtider och sexualiseringen av flickors och kvinnors kroppar och hur viktigt det är att flickor och kvinnor skyddar män från skammen att andra män än den närmaste familjen ser deras obeslöjade flickor och kvinnor.

Devin Rexvid har också tillsammans med docenten i rättssociologi Astrid Schlytter skrivit boken Mäns heder. Att vara både offer och förövare (2016), en bok där de diskuterar flera rättsfall och som bör finnas hos varenda domstol i Sverige, inklusive hos DO. En rapport de efter flera fruktlösa försök att få forskningsbidrag till bestämde sig för att skriva ändå. Detta ska jämföras med Vetenskapsrådets beslut att ge miljoner i forskningsbidrag till postkolonialisterna som anser att det är rasism både att studera maktstrukturerna i inflyttade klanvälden och att använda begreppet hedersvåld.

Beslöjningen är ett förtryckarinstrument
Beslöjningen är ett över tre tusen år gammalt förtryckarinstrument och ska behandlas som ett förtryckarinstrument avsett att till omvärlden signalera att bärarens sociala status är kopplad till hennes sexuella aktiviteter. Alla asylsökande och flyktingar som kommer till Sverige ska informeras om beslöjningens ursprung och vad den står för och hur den förhåller sig till svensk lagstiftning som inte skiljer på ”ärbara” och ”icke-ärbara” kvinnor utan låter kvinnans sexuella aktiviteter vara kvinnans ensak.

Beslöjningen är regnbågsflaggans motsats
Enligt 1900-talets shariaideologer signalerar beslöjningen att homosexuella ska dö. Lärare kan inte i klassrummen tala om allas lika människovärde och allas rätt till sin sexualitet när flickors beslöjning säger något helt annat.

Flyktingar från länder där homosexualitet är förenat med dödsstraff ska inte vid kontakter med den svenska sjukvården och offentliga inrättningar behöva konfronteras med symboler som stöder det förtryck de flytt från.

Beslöjningen är religionsfrihetens motsats
Lärare kan inte i klassrummen tala om religionsfrihet när flickors beslöjning säger att den beslöjade flickan ska dö om hon inte tror på domedagen, uppståndelsen, ett evigt liv och att profeten Muhammed är Allahs sändebud.

Flyktingar från länder där hädelse och avfall från islam, exempelvis genom konvertering till kristendomen, är förenat med dödsstraff ska inte vid kontakter med den svenska sjukvården och offentliga inrättningar behöva konfronteras med symboler som stöder det förtryck de flytt från.

Beslöjningen säger att sharia står över svensk lag
Enligt Muslimska brödraskapet är roten till allt ont lagar stiftade av människan. Ändå använder Yasri Khan sig av det svenska rättsväsendet för att driva igenom Muslimska brödraskapets tolkning av sharia att det är kvinnans plikt att täcka sig och bara visa ansikte och händer för män utanför den närmaste familjen.          

Lägg ner MUCF och SST
Kalla saker och ting vid sitt rätta namn. Imamer, religiösa ledare, aktivister, religiösa poliser i landets ytterstadsområden med mera som i Sverige påstår att beslöjningen är Allahs befallning och en religiös plikt nedsänt till jorden på arabiska är bedragare, lögnare, verklighetsförfalskare. Visa dem Tiglatpilesers assyriska lertavla präntad med kilskrift.

Lägg ner MUCF och Nämnden för statligt stöd till trossamfund och använd de miljonerna till upplysningskampanjer om demokratiska principers och individuella fri- och rättigheters fördelar framför totalitära ideologier.

Mona Lagerström fil dr

 

 

Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, meddelar att professor Marie Demker har föreslagits till dekan för Humanistiska fakulteten 2017–2022. Marie Demker är missionär.

Se det föregående inlägget om Vetenskapsrådet, Ulf Bjereld och det den franska islamkännaren Gilles Kepel säger om islamovänstern, att de är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, agerar, i likhet med sin make Ulf Bjereld, som missionär och inte som professor i statsvetenskap med kunskap om totalitära politiska ideologier när hon försvarar Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse då han var Islamiska förbundets (IFiS) ordförande. Hon ger prov på sin missionärsverksamhet när hon jämför kritiken mot IFiS kvinnosyn med Dreyfusaffären i Frankrike och påstår att det finns många paralleller. Hon skriver att Omar Mustafa tvingades avgå som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse ”efter ett exempellöst mediedrev” och osynliggör den hårda kritiken från partiets egna medlemmar som vet vad IFiS står för, exempelvis Nalin Pekgul och Carina Hägg. Demker utnyttjar dessutom public service för att bedriva sin missionärsverksamhet. Sitt försvar för Omar Mustafa publicerar hon på SVT Opinion 15 april 2013, ”Mustafa-affären är en moralisk kollaps för S”, och undertecknar med sin professorstitel för att ge sin osakliga artikel vetenskaplig legitimitet. Forskaren Magnus Norell ger en helt annan bild av Omar Mustafa-affären.

Mustafa-affären varade en vecka, från 7 april då Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen till 13 april 2013 då han tvingades avgå. Dreyfusaffären varade i tolv år, mellan 15 oktober 1894 och 12 juli 1906. Mustafaaffären handlar om att Omar Mustafa inte kunde vara ordförande i en fascistisk rörelse som opererar i islams namn och samtidigt sitta i Socialdemokraternas partistyrelse. Omar Mustafa tillhör en västfientlig, demokratifientlig, homofientlig, kvinnofientlig och judefientlig global rörelse uppbackad av oljemiljarder och är, mycket tack vare stödet från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, i full färd med att inifrån montera ner den svenska demokratin enligt Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering med det långsiktiga målet att skapa ett globalt kalifat styrt av Allah.

Dreyfusaffären handlar om ett justitiemord. Den franska kaptenen Alfred Dreyfus (1859–1935) av judisk börd var felaktigt anklagad och dömd av en militärdomstol till deportation på livstid för spioneri och högförräderi. I drygt fyra av de tolv åren satt han fängslad på Djävulsön utanför franska Guyana i Sydamerika. Nils-Olof Franzén har skrivit boken Dreyfusaffären (1983) om hela händelseförloppet. Det är därför enkelt att kontrollera Marie Demkers påstående om de många parallellerna mellan de två affärerna. Det finns faktiskt en parallell, men inte den Marie Demker låter påskina, utan parallellen om inflytelserika personers mörkläggning (läs: två svenska professorer i statsvetenskap) av verkligheten som får till följd att oskyldiga människor blir lidande (läs: flickor och kvinnor i reaktionära islamdominerade bostadskvarter), med andra ord en avhumanisering av de oskyldigt drabbade i ett högre syfte än demokratiska principer (läs: vördnaden för den osynliga, den allsmäktiga, den levande, den påstått eviga guden).

Alfred Dreyfus
Krigsministrar i olika franska ministärer och högdjur inom armén ville till varje pris inte att den felaktiga livstidsdomen 22 december 1894 skulle omprövas, både på grund av egna karriärmässiga skäl och för att förtroendet för det militära inte skulle solkas, eller annorlunda uttryckt, arméns ära stod på spel, ansåg de. Därför förhalades en omprövning och fabricerades förfalskade bevis om Dreyfus skuld. Två krigsrätter dömde Alfred Dreyfus 1894 och 1899. Två civilrätter, 1899 och 1906, förklarade de militära domarna ogiltiga. Franska medier gjorde affären till en gigantisk antisemitisk smutskampanj som delade landet i två läger, för och emot Dreyfus. Några få ärliga, rakryggade människor riskerade sin karriär för att ge Alfred Dreyfus upprättelse. Dreyfusaffären är en affär om en samling rötägg och några människor med rättskänsla och integritet.

En fransk städerska på den tyska beskickningen i Paris arbetade för det franska krigsdepartementets underrättelsetjänst. Hon tömde papperskorgarna och levererade skräpet, bland annat halvt förkolnade eller sönderrivna brev, i en påse till underrättelsetjänstens starke man, major Hubert-Joseph Henry, som gick igenom skräpet, klistrade ihop sönderrivna bitar, tolkade. Överlämnandet skedde vanligtvis i en kyrka eller en park. Henry var i princip underrättelsetjänstens chef eftersom högste chefen var sjuklig. Sommaren 1894 kontaktades den tyska militärattachén i Paris av en starkt skuldsatt fransk officer som ville sälja franska militärhemligheter till Tyskland. Militärattachén tackade nej och kontaktade sina chefer. Dagen därpå återkommer den franska officeren och erbjuder sig att regelbundet leverera information mot en fast månadsavgift. Militärattachén försöker förmå honom att sköta affärerna med beskickningens överordnade vilket fransmannen inte accepterar, för många inblandade. Militärattachén får direktiv av sina överordnade att värdera tjänsterna från fall till fall. Den första tjänsten innehöll vissa informationer om franska artilleriets mobiliseringsplan och den 1 september 1894 får den tyska militärattachén ett antal dokument samt en förteckning över dokumenten. Det är denna förteckning som i slutet av september hamnar hos Hubert-Joseph Henry och som gör att den välbärgade Alfred Dreyfus felaktigt pekas ut som den franska spionen eftersom hans handstil påstods vara lik förteckningens handstil.

Hubert-Joseph Henry visar förteckningen för tre andra män på underrättelsetjänsten, alla är överens om att en artilleriofficer måste ha skrivit den. Han kontaktar en överordnad inom krigsdepartementet. Fortfarande är man förvissade om att en artillerist skrivit förteckningen, vilket de inte borde ha varit, säger Nils-Olof Franzén, eftersom ordvändningar använts som ingen artillerist skulle ha godkänt (s. 13). Författaren till förteckningen hade dessutom skrivit att han skulle resa på manöver. En spion inom krigsdepartementets organisation innebar en katastrof, inte minst för krigsministern. Två män, varav en sägs ha varit antisemit, fick därför i uppdrag att gå igenom förteckningen över unga artillerister som under de senare åren gjort aspiranttjänstgöring på generalstabens alla avdelningar. Namnet föll på Alfred Dreyfus. Han skulle inte resa på manöver och här borde hans namn ha strukits, säger Franzén, men han arresteras (s. 15). De högsta cheferna tvekade. Bevisningen var usel. Dessutom visste man inte hur Tyskland skulle reagera, när allt kom omkring hade ju ett dokument stulits från den tyska beskickningen. En judefientlig tidning, som inte publicerar Dreyfus namn, har fått ett tips och kräver besked av militärmyndigheterna om det stämmer att en spion anhållits. Hubert-Joseph Henry anses vara läckan i syfte att få till stånd en rättegång, arméns ära stod ju på spel. En annan tidning nämner Dreyfus namn. ”Den antisemitiska kanonaden satte in så snart den anhållnes namn hade publicerats”, säger Nils-Olof Franzén (s. 33). Krigsministern måste visa handlingskraft, det fanns ingen återvändo. Regeringen beslutar att väcka åtal. Den tyska ambassadören dementerar i Le Figaro att de haft kontakt med Alfred Dreyfus.

Rättegången förs bakom stängda dörrar eftersom det rör sig om militärhemligheter. Domarna är alla officerare. Major Hubert-Joseph Henry pekar ut Dreyfus som skyldig, säger att han har fått höra av en hedervärd person att han är spion (s. 46). Livstidsdomen är enhällig. Dreyfus degraderas, ett förödmjukande skådespel inför de militära kollegerna då hans sabel bröts itu och banden, knapparna och guldgalonerna på hans uniform slets av. Nils-Olof Franzén skriver att Dreyfus öde avgjordes av en handfull män. Fängelsedirektören där Dreyfus suttit fängslad var dock övertygad om att han var oskyldig och hjälper Dreyfus bror i den mångåriga kampen att rentvå Dreyfus. Den 20 februari 1895 förs Dreyfus ombord på båten som ska föra honom till tropikerna. En appellationsdomstol hade fastslagit domen.

Dramats hjälte, som sätter rättvisan högre än kårandan, är en major, sedermera överstelöjtnant, vid namn Marie-Georges Piquart. Chefen för underrättelsetjänsten dog och Piquart efterträdde honom 1 juli 1895. Hubert-Joseph Henry var underställd Piquart, men över sig hade Piquart krigsministern och officerare i generalstaben. Piquart gör efterforskningar i Dreyfusärendet och kommer över en handling som visar att en major inom generalstaben vid namn Ferdinand Walsin-Esterházy är den verklige spionen. Han rapporterar för sina chefer att Dreyfus är oskyldig. Cheferna vill inte ha en omprövning av domen. Hubert-Joseph Henry, som begått mened under rättegången, går bakom ryggen på Piquart och ger felaktig informationer till de höga cheferna och förfalskar ”bevis” på Dreyfus skuld.

Den franska publicisten Bernard Lazare publicerade i november 1896 i Bryssel, för att undkomma den franska censuren, en skrift om att domen mot Dreyfus var ett juridiskt misstag. Via Dreyfus bror och fängelsedirektören som trodde på Dreyfus oskuld kunde Lazare publicera den tidigare opublicerade förteckningen och skrev bland annat att handstilsexperterna som uttalat sig om Dreyfus handstil varit oeniga och att det inte fanns något motiv för brottet (s. 99, 100). Skriften väckte inget större uppseende. Men Piquart ansågs utgöra en fara för de höga cheferna och stationeras i Tunisien så långt bort från Paris som möjligt. Man skickar förfalskade brev till honom i syfte att varna honom för fortsatta efterforskningar. Hubert-Joseph Henry är chef när Piquart är borta. Piquart råkar ut för en ridolycka i Tunisien och skriver ner vad han vet om Dreyfus och Esterházy i form av ett tillägg till sitt testamente. Han inser att Hubert-Joseph Henry är hans fiende.

Under en permission i Paris kontaktar Piquart en vän som är advokat och får rådet att revoltera mot cheferna men Piquart kan inte bryta mot officersreglerna, ger dock advokaten de förfalskade brev han fått som inte innehåller några militärhemligheter. Han vill få domen omprövad. Advokaten inser vilken prestigeförlust för armén en omprövning skulle innebära och kontaktar en senator. Hubert-Joseph Henry har låtit skugga både Piquart och advokaten. Krigsråd hålls och de höga cheferna försöker oskadliggöra Piquart. Dreyfus bror låter trycka upp förteckningen i faksimil tillsammans med brev skrivna av Dreyfus för att visa skillnaderna i handstil. En bankir råkar läsa faksimilen och känner igen Esterhazys handstil. Den 14 november 1897 skriver Le Figaro om fallet Esterházy utan att nämna hans namn. En judefientlig tidning skriver en svarsartikel, enligt Nils-Olof Franzén antagligen författad av Esterházy i samarbete med Hubert-Joseph Henry (s. 128). Mängder med brev skrivs, regeringen hamnar i korseld och försöker skuldbelägga Piquart. Författaren Emile Zola skriver artiklar, Le Figaro publicerar brev Esterházy skrivit till en tidigare älskarinna där han kritiserar franska armén. Krigsministern bestämmer att Esterházy ska ställas inför krigsrätt så att han kan rentvå sig. Krigsrätten hålls bakom stängda dörrar, den inleds 10 januari och den 11 januari 1898 frikänns Esterházy, som flyr till England. Piquart döms till 60 dagars arrest i avvaktan på rättegång, anklagad för att ha förfalskat brev.

Den 13 januari 1898 publiceras Emile Zolas berömda brev till Frankrikes president ”Jag anklagar” i tidningen L’Aurore. Zola anklagar den ena namngivna officeren efter den andra, kritiserar den falska kårandan, hemlighetsmakeriet, det hemliga bevismaterialet som skulle vara så förödande men visade sig vara en lögn, rättegången mot Esterházy med mera. Han är väl insatt i fallet. Zola döms för förtal till fängelse och att betala skadestånd. Han flyr till England. I och med processen mot Zola första halvåret 1898 blir fallet Dreyfus på allvar Dreyfusaffären, skriver Franzén (s. 193). Den 13 juni 1899 släpps Piquart, målet mot honom har lagts ner.

Dreyfus skriver från fängelseön själv mängder med brev till olika instanser, hans bror, hustru och vänner arbetar oförtröttlig på att rentvå honom. En kassationsdomstol beslutar att gå igenom domen 1894. En kassationsdomstols uppgift är att pröva om rättstillämpningen varit riktig. Den kan kassera en dom och återföra målet till lägre instanser och kan också i brottmål frikänna en dömd. Den 3 juni 1899 kommer den enhälliga domen. Krigsrättens dom 1894 förklaras ogiltig. Alfred Dreyfus hämtas hem från Djävulsön, kraftigt medtagen av åren i tropikerna.

Den 7 augusti 1899 ställs Dreyfus inför en ny krigsrätt i Rennes bestående av sju domare, alla juridiskt obevandrade officerare. Journalister från hela Europa och Amerika är samlade. Den 9 september faller domen. Fem av de sju domarna anser att Dreyfus är skyldig. Livstidsstraffet förvandlas till tio års fängelse. Nils-Olof Franzén skriver att den första domen var ett juridiskt misstag, att den berodde på en blandning av nonchalans, oskicklighet, rädsla och antisemitism men att domen i Rennes knappast kan betecknas som annat än en fullt medvetet brottslig handling, att fem män satte solidariteten med kåren och kollegerna högre än omsorgen om rättvisan (s. 246).

Dreyfus bror är övertygad om att Dreyfus bara överlever ett halvår om han är kvar i fängelset och förmår honom att skriva under en ansökan om nåd i stället för att överklaga domen. Den 19 september 1899 benådas Dreyfus av regeringen. Dreyfus har hela tiden bedyrat att han är oskyldig och vill ha upprättelse. En ny kassationsdomstol går igenom den andra militärrättegången och upphäver den 12 juli 1906 domen och förklarar degraderingen ogiltig. Dagen efter utses Dreyfus till skvadronchef. Samma dag utses Marie-Georges Piquart till brigadgeneral. Major Hubert-Joseph Henry har fängslats. Han tar livet av sig i fängelset.

Omar Mustafa och Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS
Denna för Alfred Dreyfus, hans hustru och två små barn och övriga familj så tragiska historia banaliserar professor Marie Demker när hon påstår att det finns många paralleller med hur Omar Mustafa behandlades av medierna, mannen som med hjälp av bland annat det statligt finansierade studieförbundet Ibn Rushd och anklagelser om ”islamofobi” och ”islamofobiska konspirationsteorier” målmedvetet arbetar på att upprätta ett världsomspännande kalifat. Liksom Ulf Bjereld bygger Marie Demkers slutsats enbart på lite googlande och på vad Omar Mustafa själv har bedyrat om sitt demokratiska sinnelag, inte på den totalitära ideologi rörelsen han tillhör vilar på.

Marie Demker skriver: ”Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredags kväll visade mig snabbt att den ’familjestadga’ som länkats upp på Islamiska förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället.” Därefter följer några mästrande ord om en ”tafflig översättning” av det engelska ordet charter och hur pinsamt det är att ingen journalist uppmärksammade skillnaden mellan stadga och stadgar. Hon skriver att IFiS ingår i FIOE, men visar inte prov på tillstymmelse till källkritik när hon länkar till det fördrag FIOE vill att Europas ledare ska köpa, ett fördrag hon kallar ett ”visionsdokument” om islams roll i de europeiska samhällena, ”en roll som man uppfattar som inkluderande, integrerande och konstruktiv”. Läser man fördraget känner man genast igen Muslimska brödraskapets terminologi om ”islams autentiska källor” och att Brödraskapet utger sig för att tala för alla islams trosfränder i Europa och uttryck som islam kan, islam kräver, islam anser, islam respekterar, islam uppmanar, islam ålägger. Vem säger sig tala för alla kristenhetens trosfränder i Europa och använder uttryck som kristendomen kan, kristendomen kräver, kristendomen anser, kristendomen respekterar, kristendomen uppmanar, kristendomen ålägger?

Marie Demker skriver vidare: ”Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som går emot den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar.”

Är lagverket sharia socialdemokratins politiska vision?

Vidare skriver Marie Demker: ”I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att den som inte ’var som vi’. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ’främlingen’ är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som våren 2013 även fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa.”

Vem förråder egentligen ”våra goda värden”? Nalin Pekgul? Carina Hägg? Omar Mustafa?

Likt Ulf Bjereld nämner inte heller Marie Demker Nalin Pekguls kritik att Omar Mustafa inte representerar Sveriges islamiska troskollektiv.

Vidare skriver Marie Demker: ”Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.”

Vilken politisk mognad ger Marie Demker själv prov på? Ska vi vänja oss vid tanken på kalifatet, styrt i enlighet med Muslimska brödraskapets tolkning av lagverket sharia? Marie Demker skriver att hon inte är särskilt rädd för att landets främlingsfientliga krafter ska hota demokratin, ”de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata”. Muslimska brödraskapet är en global rörelse, otroligt väl finansierad i Europa via the Europe Trust, otroligt väl organiserad i Europa tack vare FIOE och FEMYSO, som har direktkontakt med Europaparlamentet, och styr via Europeiska fatwarådet tolkningen av islam i Europa. Rörelsen har ett uttalat långsiktigt mål och otroligt målmedvetna aktivister, som i Sverige är statligt finansierade. Marie Demker drar sig inte ens för att i sammanhanget citera den amerikanska medborgarrättsledaren Martin Luther King. ”Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin, vem skall då göra det?” Vidare: ”För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps”, skriver hon.

Det är inte demokratin Marie Demker försvarar med sitt inlägg. Och vem som står för den moraliska kollapsen är uppenbart.

Missionärerna Ulf Bjereld och Marie Demker
Ulf Bjereld och Marie Demker utnyttjar sin universitetstitel till att driva en privat agenda som står i strid med de grundläggande värderingar den svenska demokratin vilar på. När man försvarar en islamofascistisk rörelse med så hårda ord som att rörelsens kritiker drabbats av moralisk kollaps förutsätter det att man har omfattande kunskap om denna rörelses ideologi, mål och medel att nå målet. Muslimska brödraskapets ideologi är att religionen islam och politik är oupplösligt förenade, att gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) ska styra världen, att islam är detsamma som deras tolkning av lagverket sharia. Ulf Bjereld och Marie Demker är båda förespråkare av att religion och politik är oupplösligt förenade, Bjereld via sitt mångåriga engagemang i Socialdemokraternas Tro och Solidaritet. I deras programförklaring står det att en av orsakerna till att sidoorganisationen bildades var följande: ”Som kristen och socialdemokrat ville man inte behöva dela upp sitt tänkande i en del som hade med tron att göra och en som hade med politiken att göra. Samma sak gäller också idag, men gäller också personer med annan tro.”

Marie Demker demonstrerar sin inställning i bland annat artikeln ”Aldrig bara personligt” i antologin Tro – en politisk kraft (2014). Hon skriver: ”Ett sekulärt samhälle [min kursiv] är en omöjlighet så länge vi inte förbjuder medborgarna att ge uttryck för sin religion. Ingen seriös samhällsdebattör ser heller det sekulära samhället som någon realistisk vision” (s. 13).

Det är en avsevärd skillnad mellan stat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och ett rättsväsende baserat på sharialagar som reglerar individens liv in i minsta detalj, inte minst relationen mellan könen. Sverige är en sekulär rättsstat. Det avser Muslimska brödraskapet att ändra på. De talar inte om samhälle, de talar om stat. Demker skriver vidare: ”Hätskheten mot den organiserade religionen när den tar plats i den politiska diskussionen är ofta häpnadsväckande stark” (ibid.).

Ska vi stillatigande acceptera att teokratiska diktaturer som Saudiarabien och Qatar exporterar sin ultrareaktionära tolkning av islam till Sverige? Att barn via koranskolor i Sverige indoktrineras och skräms med helvetet? Ska vi stillatigande acceptera att Muslimska brödraskapet, vars slutmål är kalifatet, tack vare missionärer som Ulf Bjereld och Marie Demker stärker sin makt i Sverige, en makt finansierad med svenska skattepengar? Demker skriver att en ny teologi för vår samtid behövs, hon förespråkar tolerans, ”att acceptera och lära sig leva med sådant man inte tycker om” och frågar samtidigt om det finns en gräns för toleransen och svarar ja och hänvisar till att vi i våra västerländska samhällen har ”en konsensus kring de mänskliga rättigheterna, rättigheter som är individuella och oförytterliga” (s. 16). Nu råder det inte konsensus i Sverige om vilka mänskliga rättigheter som ska gälla här. Det är bara att läsa Muslimska brödraskapets skrifter Att förstå Islam och Kvinnan i Islam samt ta del av vad shariajuristen Salahuddin Barakat skriver på Islamakademins hemsida.

Marie Demker skriver: ”På samma sätt som religionsfriheten och åsiktsfriheten är centrala delar av våra rättigheter så är också möjligheten att forma sitt eget liv i frihet en förutsättning för ett gott samhälle. Religiösa grupperingar och kyrkor måste därför acceptera att verka inom ramen för de mänskliga och individuella rättigheter som de europeiska samhällena kodifierat genom såväl FN-stadgan som Europakonventionen. På samma sätt förbinder sig därmed också staterna då att upprätthålla och skydda rätten till fritt religionsutövande inom dessa ramar. En sådan kompromiss vore i alla fall en tänkbar lösning mot vilken utvecklandet av en ny teologisk grund kunde ta spjärn” (s. 23, 24). Varför då kalla kritik av Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS, som inte accepterar Europakonventionen, för moralisk kollaps? Svagheten med antologin Tro – en politisk kraft är att bidragen enbart är skrivna av kristna. Man kan undra varför inte representanter för politisk islam fick ge sin syn på tron som en politisk kraft, Salahuddin Barakat exempelvis.

Det var ett misstag att utse Ulf Bjereld till att leda översynen av det statliga stödet till trossamfund och i vilken grad trossamfunden bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på. En sådan utredning måste ledas av en person som själv omfattar dessa demokratiska värderingar. Om Ulf Bjereld hade omfattat dem skulle han inte enbart ha lyssnat på vad Omar Mustafa försäkrat utan gått på djupet med de värderingar och den ideologi Muslimska brödraskapet och dess svenska gren IFiS omfattar. Materialet är lättillgängligt, för den som söker. Ulf Bjereld har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att han inte heller är lämplig som ledamot i Vetenskapsrådet. Där bör källkritik vara ett honnörsord.

Marie Demker har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att hon inte är lämplig som Humanistiska fakultetens dekan. Även för en dekan bör källkritik vara ett honnörsord.

Mona Lagerström fil dr

 

OBS! Detta inlägg handlar enbart om politisk islam och inte om islams demokrativänliga trosfränder bosatta i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att låta nynazister representera alla rotsvenskar, men politiker och myndigheter tar för givet att Muslimska brödraskapets islamofascister representerar islams mångfacetterade troskollektiv, nu senast DO Agneta Broberg (se tidigare blogginlägg), och Vetenskapsrådet, som i dagarna har delat ut drygt 20 miljoner kronor till islamisternas främsta försvarare och hedersvåldets förnekare och kallar det forskning om rasism. Det är skandal.

Islamforskaren Gilles Kepel om islamovänstern i Frankrike
I samband med att den internationellt kända franska islamologen Gilles Kepel kommer ut med en bok om sprickan i Frankrike, La Fracture, intervjuas han av Sara Daniel i senaste numret av tidskriften L’Obs (no 2713 3–9 november 2016). Terrororganisationen IS har fått den önskade franska sociala sammanhållningen att falla sönder, säger Gilles Kepel, och ser två krafter bakom sönderfallet, dels religiösa grupper som via krav på grupprättigheter och bärandet av synliga religiösa markörer gör sig alltmer gällande i den offentliga sfären och dels en snäv tolkning av fransk identitet som utesluter invandrare. Gilles Kepel kallar den gren av vänstern som lierat sig med islamisterna och skyller allt på ”islamofobi” för islamovänstern (islamo-gauchistes), en vänster som har bytt ut kampen för arbetarklassen och marxisternas gamla slogan att religion är opium för folket mot rollen som beskyddare av islams trosfränder. Denna islamovänster, som bidrar till sönderfallet och bagatelliserar hotet från jihadisterna för att de inte har satt sig in i islamisternas ideologi, menar Gilles Kepel är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.

Vetenskapsrådet 2016 och pengaflödet till islamovänstern i Sverige
Den sociala sammanhållningen är i Sverige, liksom i Frankrike, i sönderfall och av samma skäl. I Sverige är religionsprofessor Mattias Gardell, Uppsala universitet, islamovänsterns främsta representant. Men han kan knappast kallas nyttig idiot. Han vet exakt vad han håller på med. Han är Muslimska brödraskapets vägröjare och torped. Han bearbetar målmedvetet myndigheter och politiker i syfte att störta den svenska demokratin inifrån (se tidigare blogginlägg). Begreppet islamofobi är hans varumärke. Han är inte vetenskapsman. Han är en ideologirobot och har bidragit till att våra universitet förvandlats till ideologifabriker och att vi inte kan föra en saklig diskussion om faran med politisk islam i Sverige utan att få skymford som islamofob och rasist slängda i ansiktet. Hans bok Islamofobi (2010) är ett torpedverk i syfte att svartmåla alla kritiker av Muslimska brödraskapets svenska gren och sprida desinformation om politisk islam. Utgångspunkten i boken är en höger-vänsterskala där alla Mattias Gardell betecknar som ”höger” torpederas. Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga, se nedan, stöttade med emfas i Aftonbladet Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 när Omar Mustafa var ordförande i Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Omar Mustafa har, enligt Mahmoud Aldebe, en hög grad inom Muslimska brödraskapet (se tidigare blogginlägg).

Även Ulf Bjereld (S) stöttade med emfas Omar Mustafas inval och anklagade kritikerna av invalet för källkritisk kollaps, mer om detta strax. Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet,  förbundsordförande i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet och sitter därmed i Socialdemokraternas verkställande utskott. Han är också ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. År 2016 kunde man hos Vetenskapsrådet inom ämnet humaniora och samhällsvetenskap söka projektbidrag för forskning om rasism. Av de beviljade anslagen att döma avses med rasism den rasism rotsvenskar och det svenska samhället utsätter invandrare för, inte rasism invandrargrupper emellan eller den fientlighet Muslimska brödraskapet och andra totalitära grupper hyser gentemot den svenska sekulära rättsstaten och allas likhet inför lagen.

Vetenskapsrådet beviljade 2016 Mattias Gardell 2 998 800 kronor för forskning om rasism avseende åren 2016–2018 och projektet ”Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism, korrelationen mellan organiserad och oorganiserad våldsbrottslighet och ultranationalismens affektiva dimensioner”.

Vetenskapsrådet beviljade också anslag till Edda Manga, Mångkulturellt Centrum, Botkyrka, som förutom den ovan nämnda artikeln i Aftonbladet även med emfas stöttade Omar Mustafa i Göteborgs-Posten och kallade kritikerna av invalet av honom till Socialdemokraternas partistyrelse för ”den nya fascismen”. Hon får 4 900 800 kronor för forskning om rasism 2016–2018 avseende projektet ”Metodologiska laboratorier – hur skapa etiskt och vetenskapligt hållbara metoder att mäta diskriminering på grund av etnicitet, hudfärg och religion?” Religionskritik betraktas därmed av Vetenskapsrådet som rasism. Edda Manga ingår i det fanatiska marxistiska kotteriet från Sydamerika som anser att det är rasism att kalla hedersrelaterat förtryck och våld för just hedersrelaterat (se tidigare blogginlägg).

Edda Manga är postkolonialist och intersektionalist. Hon utpekar Sverige som fiende till invandrarna som fått en fristad här undan krig och förtryck. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat. Hon är en utpräglad skrivbordsmänniska, hon ägnar sig likt de andra postkolonialisterna/intersektionalisterna åt att ”läsa, prata, skriva” utan verklighetsförankring. Hon avhumaniserar livegna medlemmar i inflyttade klanvälden baserade på stammens heder och hävdar i Feministiskt perspektiv 8 februari 2013 att begreppet hedersvåld är ett politiskt begrepp som gör mer skada än nytta och kritiserar utbildningssatsningar om hedersrelaterat våld.

Edda Manga försvarar kompromisslöst beslöjningen av flickor och kvinnor utan att problematisera ursprunget och syftet med beslöjningen. Hennes försvar är enbart ideologiskt, hon är urtypen för islamovänsterns charlataneri och agerande som islamisternas nyttiga idioter. I mitt första blogginlägg skriver jag om Hijabkonferensen på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka 6 mars 2016. Exilegyptiska Femenaktivisten Aliaa Elmahdy, som fått asyl i Sverige eftersom hon mordhotats i samband med sina aktioner under den arabiska våren, gjorde en barbröstad demonstration mot Hijabkonferensen och skrev i Göteborgs-Posten 8 mars 2016 artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk”. Aliaa Elmahdy vet av egen erfarenhet vad hon talar om när hon beskriver vardagen för kvinnor i en kultur dominerad av en ultrareaktionär tolkning av islam. Arabiska våren startade år 2011, den inträffade fyrtio år efter Gamal Abdel Nassers död 1970. Under dessa fyrtio år har Muslimska brödraskapets beslöjningskampanjer varit så framgångsrika att egyptiska kvinnor, som under Nassers tid inte var beslöjade, nu måste vara beslöjade för att inte riskera att dödas eller misshandlas av sina familjer. Aliaa Elmahdy lyfter fram att samma kvinnor som bekämpade Storbritanniens kolonisering av Egypten också vände sig mot kravet på beslöjning. ”Ändå”, skriver Elmahdy, ”presenterar eventet i Fittja slöja som antikolonialt.”

Hon skriver att kvinnor betraktas som allmän egendom, att inte bara familjen utan också främlingar utsätter kvinnor för en extrem social kontroll. Hon använder ord som inlåsning, att kvinnor som inte vill vara beslöjade fruktar att bli inlåsta, misshandlade eller socialt utstötta. Hon berättar om en kvinna som spärrades in på mentalsjukhus och inte släpptes ut förrän hon gick med på att vara beslöjad. Hon vänder sig mot att Hijabkonferensen presenterar hijab som feministisk och antirasistisk. Rasism, säger Elmahdy, är inget som enbart drabbar kvinnor. Hijab är mycket mer än ett tygstycke, skriver hon. Beslöjningen omfattar en hel uppsättning regler för hur kvinnor förväntas uppträda. Hijabkonferensen gynnar inte alla de kvinnor som med fara för sitt eget liv kämpar för kvinnors rättigheter i extremt konservativa länder, framhåller hon.

Men det är inte Aliaa Elmahdys erfarenheter och insiktsfulla kommentarer om vad beslöjningen symboliserar som Edda Manga bemöter, utan journalisten och författaren Lars Åbergs artikel i Göteborgs-Posten 7 mars, ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”, en man ur majoritetsbefolkningen som hon kan använda postkolonialisternas fasta fraser mot. Aliaa Elmahdy behandlar hon som luft. Lars Åberg besökte konferensen och skriver i artikeln om vad han hörde och såg. Edda Manga försvarar beslöjningen av flickor och kvinnor. ”Samma gamla slitna pamflett om slöjan”, skriver hon om Lars Åbergs inlägg och räknar upp alla andra kritiska artiklar han skrivit om beslöjningen. Hon buntar ihop Lars Åberg med ”allehanda islamofober, ultranationalister och sekularistiska antimultikulturalister”. Så talar en fanatiker, inte en seriös forskare. Är sekularister, alltså människor som vill resa en mur mellan religion och politik, rasister? Edda Manga anser i artikeln att det inte är lönt att bemöta Lars Åbergs argument, i stället vill hon lyfta fram vad beslöjade kvinnor sa under Hijabkonferensen. Här finns postkolonialisternas fasta fraser som ”vår postkoloniala samtid”, ”den koloniala dominansen”, ”intersektionella dominansstrukturer”. Edda Manga kallar debatten om flickors och kvinnors beslöjning för en skendebatt och reducerar därmed Aliaa Elmahdy. Edda Manga får närmare fem miljoner kronor av Vetenskapsrådet.

En annan representant för islamovänstern och landets främsta ideologirobotar som förvandlat svenska universitet till ideologifabriker är professorn i ekonomisk historia, den fanatiska marxisten med en rasbiologisk begreppsapparat Paulina de los Reyes (se tidigare blogginlägg), Stockholms universitet. Vetenskapsrådet beviljade 2016 henne 6 993 900 kronor för åren 2016–2018 avseende projektet ”Invandrade mödrar – rasifierade barn. Vägval, konflikter och visioner”. Ordet rasifierade borde ha räckt för att omedelbart diskvalificera de los Reyes. Hennes marxistiskt färgade teoretiska perspektiv utan tillstymmelse till verklighetsförankring kallat ”strukturell diskriminering” borde också ha räckt för att diskvalificera henne. Men likt Edda Manga kallar hon sig feminist och ytan är uppenbarligen det som gäller för Vetenskapsrådet nu när vi sägs ha en feministisk regering.

Paulina de los Reyes var parhäst med sociologen Masoud Kamali som 2004 utnämndes till ny integrationspolitisk utredare av dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) och producerade en utredning som inte gick att använda.

Professorn i statsvetenskap Bo Rothstein hävdar i Göteborgs-Posten 5 oktober 2010 att Mona Sahlin bär ett stort ansvar för den havererade integrationspolitiken när hon avpolletterade den tillsatta integrationspolitiska utredningen med Anders Westholm ”en av landets mest respekterade statsvetare” som huvudutredare. ”När det gällt att hantera omfattande samhällsproblem”, skriver Rothstein, ”har historiskt sett svensk politik utmärkts av följande modell. Problemen har först analyserats i omfattande utredningar där forskare och experter klarlagt kunskapsläget. Därefter har politiker på denna kunskapsgrund utformat olika reformprogram. Lite högtidligt kan man säga att detta varit en politisk kultur på upplysningens grund där forskningsbaserad kunskap och politikens visioner förenats för att hantera viktiga samhällsproblemen.” Detta förändrades då Mona Sahlin lyssnade på Masoud Kamali och Paulina de los Reyes när de gick ”till attack mot [den gamla] utredningen med argumentet att de blivit diskriminerade eftersom deras teoretiska perspektiv inte fått dominera arbetet. De ansåg sig vara bättre lämpade än Westholm att studera frågan, dels för att de själva var invandrare, dels för att de tillhörde en grupp forskare som utgick från teorin om strukturell diskriminering”. Bo Rothstein tillsammans med ett sjuttiotal forskare protesterade kraftigt mot Mona Sahlins agerande. ”Mina argument”, skriver Rothstein, ”var i huvudsak följande”:

För det första innebar detta en otillbörlig politisering av utredningen eftersom Sahlin motiverade sitt beslut med att hon föredrog Kamalis teoretiska perspektiv framför Westholms. Mitt andra argument var att det perspektiv på problematiken som Kamali stod för var sedan länge avfärdat av internationella ledande samhällsvetare. Problemet med det är att man i förväg bestämt sig för vad som är orsaken till den bristande integrationen, nämligen den strukturella rasismen i Sverige. Detta leder till att man enbart lyfter fram en empiri och de data som man i förväg vet bekräftar den tes man vill driva men väljer att bortse från allt som talar emot. Det allvarliga är att man med detta förfaringssätt inte kommer åt de sociala mekanismer som faktiskt orsakar integrationsproblematiken och därmed skulle vi komma att stå utan kunskaper som kunde användas för att utforma verkningsfulla reformprogram.

Rothstein skriver att Mona Sahlin bröt med ”den modell som varit den svenska politikens signum, nämligen att verkningsfulla reformprogram måste vila på solid och icke-politiserad kunskapsgrund”.

Paulina de los Reyes kritiserar Rothstens inlägg. Bo Rothstein svarar 17 november här: ”Argumentet hon för fram nu är lika bisarrt nu som det var då nämligen att forskarna inte ska få studera skillnader mellan de som är invandrare och de som inte är invandrare när de söker efter förklaringar till brister i integrationen. Det skulle vara som om man i forskningen om fattigdomen i världen inte skulle få undersöka skillnaden mellan fattiga och rika länder eftersom detta kunde stigmatisera folken i de fattiga länderna.” Vidare säger han: ”Sanningen är en annan, nämligen en form av totalitärt intellektuellt tänkande som gjorde att de los Reyes inte kunde acceptera att hennes forskningsperspektiv inte fick dominera [den gamla] integrationsutredningen.” Han skriver att Kamalis och de los Reyes utredning inte ledde till några som helst politiska åtgärder ”utan saklöst slängdes i papperskorgen av den dåvarande socialdemokratiska regeringen” och avslutar inlägget: ”Om deras teoretiska perspektiv nu var så förnämligt som hon hävdar, varför visade det sig vara fullkomligt oanvändbart?”

Den kritik Bo Rothstein framför mot det teoretiska perspektivet bakom den oanvändbara integrationspolitiska utredningen är lika giltig för Paulina de los Reyes teoretiska perspektiv, alltså strukturell diskriminering, när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt henne ska det rasistiska Sverige studeras för att förstå vissa gruppers bristande integration, inte kartläggning av invandrade klanväldens interna maktstrukturer.

Paulina de los Reyes tänker inte själv, hon förlitar sig på marxistiska forskare verksamma i USA och Storbritannien och överför deras teorier på Sverige. Hon utpekar Sverige som fiende till invandrarna som fått en fristad här undan krig och förtryck. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat. Hon hävdar att den vita huden är politisk. Hon använder uttryck som ”den vita välutbildade heterosexuella medelklassens hegemoni”, som hon med hjälp av sina marxistiska teorier är ute för att störta. Hon gör kvinnors rättigheter till en fråga akademiker, inte Sveriges riksdag, ska avgöra. Hon hävdar att myndigheternas hantering av hedersrelaterat våld och förtryck bygger på rasistiska föreställningar. Hon avhumaniserar livegna medlemmar i inflyttade klanvälden baserade på stammens heder när hon hävdar att begreppet hedersmord är rasistiskt.

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, lyfter på sin tidigare hemsida fram Paulina de los Reyes som representant för postkolonial feministisk forskning där hon hävdar att den postkoloniala feminismen har avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen, att ”den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap” (min kursiv). Paulina de los Reyes medverkar till att förvandla universiteten till ideologifabriker. Hon får närmare sju miljoner kronor av Vetenskapsrådet.

Också postkolonialisten/intersektionalisten Irene Molina lyfts fram på Nationella sekretariatets tidigare hemsida som representant för intersektionalitetsforskning. Hon skriver att beslöjade kvinnor förväntas vara förtryckta och passiva. ”Här sammanfaller sexismen, som är det förtrycket som gör kvinnor till objekt, med islamofobin, som är en form av rasism. Det går inte att separera dessa två om man ämnar förstå muslimska kvinnors vardag.”

Det har ryktats om att minister Åsa Regnér har planer på att slå ihop Nationella sekretariatet för genusforskning med enheten vid Länsstyrelsen i Östergötland som på regeringens uppdrag arbetar med att förebygga och upplysa om hedersrelaterat förtryck och våld. Om detta är sant bör Åsa Regnér med omedelbar verkan se sig om efter ett annat jobb. Då har hon inte förstått någonting av postkolonialisternas/intersektionalisternas hat mot det kapitalistiska Sverige och den vita huden, att det är detta hat som driver dem, inte omsorg om den sociala sammanhållningen i Sverige och omsorg om de livegna medlemmarna i klanvälden baserade på stammens heder.    

Diana Mulinari, sociolog, professor i genusvetenskap, Lunds universitet, är den fjärde inom islamovänstern som av Vetenskapsrådet 2016 för forskning om rasism beviljats anslag, hon får 6 598 400 kronor för åren 2016–2019 avseende projektet ”Bortom rasism: etnografier om antirasism och att leva tillsammans”. Diana Mulinari sitter själv år 2016 i Vetenskapsrådets Beredningsgrupp HS–C, Sociologi, antropologi, socialt arbete, kriminologi, pedagogik, genusvetenskap. Diana Mulinari är likt de andra tre akademikerna från romersk-katolska länder i Sydamerika postkolonialist, intersektionalist, bokstavstroende marxistisk fanatiker. Liksom de avhumaniserar hon livegna medlemmar i inflyttade klankulturer baserade på stammens heder. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat, skriver att debatten om den klanfascistiska likvideringen av Fadime Sahindal präglades av ”extrem moralpanik”, ”banal nationalism”, ”kolonial feminism”. Mulinari håller tillsammans med de andra postkolonialisterna på att slita sönder Sverige med sitt hat mot den svenska sekulära (liberala) rättsstaten där individen är samhällets minsta enhet, inte familjen, inte klanen, inte den religiösa gruppen. Hon bidrar till att universiteten förvandlats till ideologifabriker.

Två böcker 2005 som visar polariseringen
År 2005 kom två böcker ut i Sverige som demonstrerar polariseringen mellan de marxistiska postkolonialisternas skrivbordsteorier och eldsjälarna som utgår från den brutala verkligheten, Intersektionalitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari och den till svenska översatta boken Varken hora eller kuvad (2003) av Fadela Amara (född i Frankrike, föräldrar från Algeriet) i samarbete med Sylvia Zappi och med förord av Dilsa Demirbag-Sten. Akademikerna de los Reyes och Mulinari har som utgångspunkt i Intersektionalitet det, enligt dem, rasistiska Sverige. De osynliggör invandrade klanvälden och islamofascistiska välden som fått fotfäste i Sverige och hävdar att myndigheters och institutioners sätt att hantera det de benämner ”det så kallade hedersrelaterade våldet i Sverige” utgår från rasistiska föreställningar om andras kulturer. Allt är Sveriges fel, som om de aldrig hade hört talas om hedersrelaterade mord i Indien, Pakistan, Bangladesh, för att bara nämna några länder. Det är verklighetsfrämmande teoretiska resonemang sida upp och sida ner och hänvisningar till marxistiska forskare verksamma i USA och Storbritannien.

Fadela Amaras bok handlar om hur bröder och kusiner kontrollerar familjens flickor. Upprinnelsen till boken är händelsen år 2003 då en ung kvinna brändes till döds i ett soprum i en förort i Frankrike för att hon inte uppförde sig enligt de oskrivna regler som gällde i kvarteret. Åtta personer startade en protestmarsch genom Frankrike som uppgick till 30 000 deltagare när de några månader senare nådde Paris. Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) grundade år 2005 föreningen Varken hora eller kuvad och har sedan dess stridit för livegna flickors och kvinnors rättigheter i Sverige.

Man kan fråga sig vad resultatet skulle bli om vilka som gör störst nytta för den sociala sammanhållningen i Sverige om de erfarna kvinnorättsaktivisterna Sara Mohammad, Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, Parvin Kaboly, Vita nejlikor, Leila Qaraee, Kvinnors Nätverk, och Amineh Kakabaveh, Varken hora eller kuvad, fick dela på 20 miljoner kronor så att de tillsammans med forskare under de närmaste tre åren kunde genomföra studier om hedersrelaterat våld och förtryck så att man kan ställa deras resultat mot postkolonialisterna/intersektionalisterna som fått anslag av Vetenskapsrådet.

För min del anser jag att det snabbaste sättet för Sverige att bli av med de destruktiva postkolonialisterna/intersektionalisterna Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Irene Molina och Edda Manga är att regeringen chartrar ett flygplan, låter eskortera de fyra kvinnorna till planet, släpper av dem i deras ursprungsländer i Sydamerika och slänger deras ”forskning” i papperskorgen. De har ödelagt tillräckligt många unga människors liv med sina skrivbordsteorier.

Stiftelsen Expo – islamovänsterns charlataner och nyttiga idioter
Charles Westin, Stockholms universitet, är 2016 ordförande i Vetenskapsrådets Beredningsgrupp HS – rasism. Charles Westin är också styrelseordförande i Stiftelsen Expo. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter. De värvades år 2003/2004 av Muslimska brödraskapets flitiga entreprenör Kista folkhögskolas rektor Abdulkader Habib, som då var representant för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM). Detta kan man läsa om i den utvärdering Mattias Gardell gjorde åt Allmänna arvsfonden under ”Projekt 24: Islamofobi – ett av rasismens nya ansikten”, s. 74–75 i rapporten. SUM hade fått 400 000 kronor av Allmänna arvsfonden för att, hör och häpna, öka kunskapen om islam i Sverige. Muslimska brödraskapet driver tre frågor i Sverige: beslöjningen, islamofobi och att öka kunskapen om islam, utan att avslöja att det handlar om Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning av islam.

Expo håller sig inte till det de behärskar – kartläggningen av traditionella högerextremister – utan har också tagit på sig rollen som försvarare av ett odefinierat islam.

Postkolonialisten Diana Mulinari har skrivit en av artiklarna i antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism som publicerades 2004 av Expo/Svartvitts förlag och där slutsatsen var att debatten var rasistisk, eftersom så många hävdade att Fadime Sahindal mördades på grund av den klankultur hon fötts in i. Det är i den artikeln Diana Mulinari med en makalös självgodhet och arrogans hävdar att debatten präglades av ”banal nationalism” och ”extrem moralpanik”.

En av stiftelsen Expos grundare, Stieg Larsson, är också en av antologins redaktörer. Hans självförhärligande artikel om de påstådda likheterna mellan ett mord på en svenskättat ung kvinna och Fadime, där de som hävdade klankulturens betydelse för mordet på Fadime stämplas som Sverigedemokrater, Nationalsocialister, publicerades på nytt av Expo i samlingsvolymen En annan sida av Stieg Larsson. Artiklar och andra texter (2011). Expo:s VD Daniel Poohl skriver i Förordet att boken ”utgör en guide till Stiegs hållning i antirasistiska och feministiska frågor”. Daniel Poohl skriver också att han sörjer att Stieg Larsson aldrig fick uppleva Millenniumtrilogins framgångar och de möjligheter framgångarna skulle ha gett honom, eftersom han hade haft så mycket att säga om ”den växande islamofobin”. Stieg Larsson har fått helgonstatus efter sin död. Vad hade han haft att säga om Muslimska brödraskapet? Vad har Charles Westin att säga om Muslimska brödraskapet? Vad har Charles Westin att säga om hedersrelaterat våld och förtryck?

Ulf Bjereld – islamovänsterns charlatan och Muslimska brödraskapets nyttiga idiot
I samband med att IFiS ordförande Omar Mustafa först valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter en vecka tvingades gå gav sig Ulf Bjereld in i debatten med blogginlägget 14 april 2013, ”Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden”. Om det är något man har rätt att förvänta sig av en forskare, särskilt en forskare som är ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd och två Beredningsgrupper, så är det källkritik. Det mest slående i Ulf Bjerelds inlägg är att han inte nämner den tidigare riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), en av de allra främsta kritikerna av utnämningen av Omar Mustafa, under åratal en skarp kritiker av politisk islam som aldrig gjort någon hemlighet av att hon är religiös och därmed ett levande bevis på att man kan tillhöra både islams trosfränder i Sverige och vara riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Ändå skriver Ulf Bjereld som avslutning på sitt inlägg att han är ”djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim”. Han skriver att Omar Mustafa ”i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?”

Här uppträder Ulf Bjereld som gruppidentitetslobbyist. Omar Mustafa försvaras i egenskap av representant för en odefinierad grupp kallad muslimer.

Det är inte Omar Mustafas nära koppling till den islamofascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet Ulf Bjereld uppehåller sig vid utan Vivianne Macdisis inlägg på Newsmill där hon framförde att IFiS hade en särskild ”familjestadga” där det skulle ha stått att kvinnor och män har olika rättigheter, en text som snabbt togs bort. ”Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens”, skriver Bjereld. Han kritiserar journalister för att ingen, enligt honom, hade kontrollerat uppgiften utan bara vidarebefordrat den. Han tyckte att det lät lite konstigt och ”googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera” att den avsedda texten hade funnits med under rubriken ”Översatta artiklar” och inte bland IFiS stadgar. Det är bland annat detta Bjereld kallar källkritisk kollaps.

Ulf Bjereld kunde ha upplyst sina läsare om att IFiS är grundande medlem i FIOE, Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Han kunde också ha upplyst sina läsare om att Omar Mustafa har en bakgrund i Sveriges unga muslimer, SUM, som på sin hemsida i åratal för nedladdning haft skriften Kvinnan i Islam författad av Muslimska brödraskapsaktivisten Jamal Badawi där det mycket riktigt står att kvinnor och män har olika juridiska rättigheter som inte alls stämmer överens med svensk lagstiftning och den svenska jämställdhetsmodellen (se tidigare blogginlägg). Bjereld kunde också ha upplyst sina läsare om att Omar Mustafa även varit ledamot i styrelsen för FEMYSO, paraplyorganisationen för Muslimska brödraskapets europeiska ungdomsföreningar, en paraplyorganisation Socialdemokraterna via Konferensen Unga muslimer i Europa 1995 aktivt medverkade till att bilda.

Framför allt kunde Ulf Bjereld som den statsvetare han är upplyst sina läsare om innehållet i Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam, riktad till svenska politiker och myndighetspersoner om Brödraskapets totalitära politiska ideologi och anspråk på att stå för den ”rätta” tolkningen av islam och representera islams trosfränder i Sverige. Bjereld har varit ledamot av Tro och Solidaritets förbundsstyrelse sedan 2005. År 2006 sände Uppdrag granskning ett kritiskt program om islamismens framväxt i Sverige och tog upp det nära samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd (SMR), med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm. I december 2009 sände SVT Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna där hon säger att Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige har sitt högsäte i Södermalmsmoskén i Stockholm och också tar upp de båda skrifterna Kvinnan i Islam och Att förstå Islam. Socialantropolog Aje Carlbom har i flera skrifter och artiklar varnat för Muslimska brödraskapet och förekomsten av politisk islam i Sverige. Ulf Bjereld har haft många år på sig att sätta sig in i Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi och judefientliga agenda och lyssnat på de islamtroende kritikerna både inom Socialdemokraterna och utanför partiet, kritiker från islamiska miljöer i Sverige och som därför har god kännedom om vad som sker i vissa bostadskvarter och moskéer.

Muslimska brödraskapets ideal och tro på Allahs allmakt och kalifatet går inte att förena med Socialdemokraternas partiprogram. Ändå skriver Ulf Bjereld: ”I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.”

Expo är Muslimska brödraskapets marionetter och går inte att använda som sanningsvittne.

Ulf Bjereld har haft många år på sig att studera Muslimska brödraskapets tradition att använda sig av dubbla budskap, vad man säger till trosfränderna och vad man säger till utomstående, en avslöjande redogörelse är den franska journalisten och vänsterdebattören Caroline Fourests bok Frère Tariq (på engelska Brother Tariq). Omar Mustafa har valt att ingå i Muslimska brödraskapets globala nätverk. Han har valt att bli ordförande för IFiS, grundande medlem i Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Innan han blev IFiS ordförande valde han att bli aktiv i Muslimska brödraskapets SUM, han valde att bli aktiv i FEMYSO. Han har valt att vara aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Omar Mustafa har under dessa år inte gjort sig känd som förnyare och reformivrare av det gemensamma ideal som utgör själva grunden för Muslimska brödraskapets globala nätverk, att Allah en dag ska styra över hela världen.

Om det är någon som ska anklagas för källkritisk kollaps är det Ulf Bjereld. Han har valt att mörklägga Omar Mustafas djupa engagemang i Muslimska brödraskapets svenska gren och vad denna islamofascistiska rörelse faktiskt står för, han har ju kunskapen eftersom han skriver ”i en ofta konservativ kontext”. Bjerelds blogginlägg genomsyras inte av vetenskapsmannens saklighet utan av en religiös övertygelse. Han sorterar bort de väsentliga fakta man har rätt att förvänta sig av en person som marknadsför sig som professor i statsvetenskap, inte som missionär. Men det är missionär Ulf Bjereld är.

Den 30 juni 2016 meddelar regeringen att en utredning tillsatts som ska se över statens stöd till trossamfund, utredare Ulf Bjereld. Ulf Bjereld har varit förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet sedan 2005 och har därmed i drygt ett decennium aktivt medverkat till att Muslimska brödraskapets svenska gren ska bli en del av Socialdemokraterna. Muslimska brödraskapet är en fascistisk rörelse som opererar i islams namn, inte respekterar samhällets grundläggande värderingar så som allas lika människovärde, jämställdhet mellan könen, respekt för det demokratiska styrelseskicket och ska skiljas ut från islams övriga trosfränder i Sverige på samma sätt som nynazister skiljs ut från landets övriga befolkning.

En person som ska se över statens stöd till trossamfund måste vara opartisk, höjd över alla misstankar om samröre med och/eller sympatier för olika totalitära organisationer i Sverige, kunna uppvisa dokumenterad mångårig erfarenhet av att ha försvarat upprätthållandet och stärkandet av de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på, inklusive kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, kunna skilja på antisemitism och ”islamofobi”, ha kunskap om politisk islam i Sverige, kunna skilja på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi, kunna skilja på imamer som andliga ledare och imamer som politiska aktivister, kunna skilja på moskéer avsedda för bön och andakt och moskéer som är politiska fästen, kunna redovisa vilka politiska inriktningar det i så fall handlar om, vilka främmande makter som eventuellt finansierar olika moskéers verksamhet och vilka hatpredikanter moskéer har bjudit in till Sverige, i synnerhet predikanter med en kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig retorik. Ulf Bjereld saknar dessa kvalifikationer.

Mona Lagerström fil dr

12/10 2016

Hej

Tack för att du bekräftade att DO sedan många år samarbetat med Muslimska brödraskapets svenska gren, som Mahmoud Aldebe enligt egen uppgift grundade och skrev stadgarna till, alltså Islamiska förbundet i Sverige, IFiS, och var dess ledande person i 25 år, vilket framgår av länken till Torbjörn Jerlerup i mitt blogginlägg om DO och samarbetet med MB.

Mahmoud Aldebe skriver att IFiS använder sig av dubbla budskap. “Man driver dialog med kristna och judiska grupper i det offentliga forum, men internt sprider man farhågor om dem. Man talar om demokrati men gör motsatsen. Förbundet lyckades lura alla som vill ha dialog med islam i Sverige.” Aldebe skriver vidare “Förbundet använder i dag dess konferenser för att visa svenska politiker att den härskar över islam i Sverige”. Vidare “Förbundets företrädare är aktiva i stora delar av organiserat islam i Sverige. De styr bl.a. Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Ibn Rushd studieförbundet, Sveriges unga muslimer (SUM), Stockholms moské och Göteborgs moské. Förbundet via sina medlemsorganisationer härskar över Sveriges Muslimska Råd (SMR).”

Aldebe skriver att demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet möts med stor motvilja. “Man talar demokrati för att nå egna syften och ha makt över islam i Sverige.” Aldebe nämner vilka som har hög grad inom Muslimska brödraskapet som Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki. Han skriver också att Muslimska brödraskapets aktivister är väl tränade. “Islamiska förbundet i Sverige har idag kontroll över Sveriges unga Muslimer-SUM, genom att låta flera av sina ungdomar styra organisationen.”

Men allt detta vet du ju redan. Så tack för bekräftelsen. Tack också för att du bekräftar att DO inget har att invända mot Muslimska brödraskapets två könsdiskriminerande texter som det också finns länkar till i min blogg eftersom du skriver att DO under flera år har goda erfarenheter av samarbetet med SUM.

Svenska muslimer för fred och rättvisa grundades av Mehmet Kaplan som sedan många år är verksam inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Men det här vet du ju också eftersom det är din skyldighet att göra en grundlig bakgrundskontroll av de organisationer DO samverkar med i syfte att garantera att deras verksamhet inte strider mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Muslimska brödraskapet är en global islamofascistisk rörelse med en fullkomligt vidrig kvinnosyn. IFiS agerar lokalt men är länkade globalt. Men det vet du ju redan. Ditt och Ammar Makbouls mejl är mycket talande.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström

|

 

 

Jag skrev till DO Agneta Broberg och bad henne bekräfta samarbetet med Muslimska brödraskapet.

Hon svarade 11/10 2016

Mona,

Du har i ditt blogginlägg och ditt mejl frågat varför DO bjudit in två företrädare för Sveriges unga muslimer och Svenska muslimer för fred och rättvisa till den konferens om diskriminering av muslimer som DO anordnar den 11 november.

Som du säkert känner till har DO, som en del av genomförandet av myndighetens uppdrag, omfattande kontakter med ett stort antal idéburna medlemsorganisationer vars verksamhet berör en eller flera av lagens sju diskrimineringsgrunder och/eller som verkar inom området mänskliga rättigheter. Det övergripande syftet med dessa kontakter med olika grupper inom det civila samhället är att inhämta kunskap, för att därigenom öka DO:s möjlighet och förmåga att effektivt utföra sitt uppdrag. DO strävar också efter att kontakterna ska kunna bidra till att organisationer stärks i sitt eget arbete för att motverka diskriminering, exempelvis genom att bedriva främjande arbete på lokal nivå eller stödja individer som utsätts för diskriminering.

Vilka organisationer DO bjuder in till olika typer av kontakter, exempelvis dialoger, samråd, samarbete, som representanter i referensgrupper, för att delta på arenor för erfarenhets- och kunskapsutbyte, med mera, beror på vilken fråga som är aktuell. Utgångspunkten för urvalet av vilka som bjuds in är i regel vilka organisationer som är aktiva kopplat till den aktuella frågan och/eller diskrimineringsgrunden och som är statsbidragsberättigade hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor eller hos Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Listan kan sedan byggas ut med ytterligare organisationer eller personer som vi ser har förutsättningar att bidra till att belysa den fråga som är aktuell.

När det gäller det nu aktuella evenemanget anser DO, precis som Ammar Makboul förklarat i sitt mejl till dig, att det är viktigt att involvera muslimska organisationer i en konferens som handlar om diskriminering av muslimer. Som han förklarat baserar sig valet att bjuda in just Sveriges unga muslimer och Svenska muslimer för fred och rättvisa på att båda organisationerna själva arbetat med det område (etnisk profilering) som är tema för konferensen, liksom att båda föreningarna ingår bland de organisationer som DO med goda erfarenheter samverkat med under flera år.

I ditt blogginlägg uppger du att de företrädare för de båda aktuella organisationerna som ska delta vid konferensen ingår i det Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Det är ett påstående som jag varken har anledning eller möjlighet att kommentera.

Från ett mer generellt perspektiv vill jag emellertid framhålla att arbetet mot diskriminering och för mänskliga rättigheter berör frågor som ständigt befinner sig i hetluften i vår aktuella samhällsdebatt. Det är därför naturligt att det inom den breda krets av olika organisationer som DO för dialog med finns skilda åsikter och perspektiv. DO uppställer emellertid inte något generellt krav på att de organisationer med vilka vi har olika typer av kontakter, eller deras företrädare, ställer sig bakom de principer som utgör grund för DO:s verksamhet.

Som en myndighet med uppdrag att verka för allas lika rättigheter och möjligheter är vi givetvis också medvetna om att en grupps föreställda rättigheter ibland kan upplevas stå i vägen för en annans. När sådana situationer uppstår är vår erfarenhet att en dialog med DO kan vara ett tillfälle för olika sidor att beskriva sådana konflikter utifrån sitt respektive synsätt, något som i förlängningen skapar förutsättningar för en ökad ömsesidig förståelse och respekt. Som myndighet kan – och ska – DO stå upp för den grundläggande principen om allas lika värde. Men det finns också goda skäl att inte omintetgöra den möjlighet till ökad kunskap och förståelse som en brett upplagd dialog och erfarenhetsutbyte innebär, trots det faktum att det i vissa frågor kan finnas skilda synsätt mellan DO, å ena sidan, och en eller flera företrädare för det civila samhället, å den andra.

Med vänlig hälsning
Agneta Broberg
Diskrimineringsombudsman

___

DO svarar på mitt mejl att de i många år med goda erfarenheter samarbetat med Muslimska brödraskapets svenska gren.

Så här svarar DO Ammar Makboul den 3 oktober 2016:

Hej Mona,

Tack för ditt meddelande. DO har valt att bjuda in två föreningar från olika delar av det muslimska civilsamhället: Sveriges unga muslimer och Svenska muslimer för fred och rättvisa.
Det är viktigt att involvera muslimska organisationer i en konferens som handlar om diskrimineringen av muslimer.
Självfallet finns det inte en eller ett par organisationer som kan representera alla muslimer eller förmodade muslimer i Sverige.
I det här fallet baserar sig urvalet på att båda de inbjudna organisationerna själva arbetat med området som är temat för konferensen – etnisk
profilering – samt att de är ett par av de många organisationer DO med goda erfarenheter samverkat med sedan flera år tillbaka.

Vänliga hälsningar
Ammar
Ammar Makboul
Utredare

DO anordnar en konferens 11 november 2016 om diskrimineringen av
muslimer och bjuder in två representanter för Muslimska
brödraskapets svenska gren, Rashid Musa och Aya Zemzem.

Muslimska brödraskapet är en global samhällsomstörtande, västfientlig, demokratifientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig rörelse. Alla dagens militanta jihadiströrelser har sina rottrådar hos Muslimska  brödraskapet. I Sverige ägnar de sig åt fredlig steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer inom samhället med slutmålet en gudsstat, ett kalifat styrt av deras tolkning av lagverket sharia. De har lyckats enastående med att  infiltrera DO och SVT.

För att kunna hålla en konferens om ”muslimer” (alltså plural) måste DO först definiera vilka som avses med ”muslimer”. Är det Muslimska  brödraskapets definition så som den framställs i Muslimska brödraskapets programskrift för ett totalitärt styrt parallellsamhälle Att förstå Islam?

“En muslim är en människa som frivilligt accepterar Guds högsta
myndighet och som strävar efter en total omläggning av hela sin tillvaro, så att den blir i överensstämmelse med Guds uppenbarelser. En muslim  arbetar likaledes på att bygga upp sociala institutioner [min kursiv], som avspeglar Guds vägledning” (2002, s. 6).

Om detta är DO:s definition sätter DO lagverket sharia över svensk lag. Med sociala institutioner avses bland annat förskolor, skolor, vårdcentraler,  moskéer som kulturspridare med mera, allt i syfte att skydda islams  trosfränder från att besmittas av det syndiga, gudlösa Sverige.

Mahmoud Aldebe var projektledare för skriften som publicerats 1998, 1991, 2002, mannen som inför valet 2006 skrev till alla riksdagspartier och ville införa sharialagar i Sverige, mannen som i brev till Torbjörn Jerlerup 2013 (scrolla ner till PS) säger att han var med och grundade Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. I brevet står det att Sveriges unga muslimer (SUM) ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren, att SUM:s tidigare ordförande Mohammed Amin Kharraki, har en hög grad
inom Muslimska  brödraskapet.

Två personer från Muslimska brödraskapet har alltså av DO valts ut att tala för ”muslimer” i Sverige, Rashid Musa, ordförande i Sveriges unga  Muslimer (SUM), som Mehmet Kaplan en gång var ordförande i. Den här könsapartheidskriften Kvinnan i Islam, översatt av Mostafa Malaekah (2003, 2007), är skriven av Jamal Badawi 1971, ett av Muslimska  brödraskapets absoluta toppnamn i Nordamerika (ledande ställning i  Islamic Society of North America, ISNA, Muslim American Society, MAS, Council on American-Islamic Relations, CAIR), och kan sedan många år laddas ner från SUM:s hemsida. SUM bjöd in Jamal Badawi till Muslimska familjedagarna 2011. Allt, precis allt, i den skriften strider mot svensk  jämställdhetslagstiftning. Skriften handlar om ekonomi, om arvslagar, om kvinnans rätt att hela livet bli försörjd av en man, alltså att mannen är en försörjarmaskin, om kvinnans plikt att vara beslöjad. Ordet plikt hör inte hemma i ett land där religionsfrihet råder. Skriften handlar om sharia.

Beslöjningen är en förislamisk lag. När islams teologer satt i Bagdad och skrev ner vad som var kvinnans plikter hade kvinnor i Mesopotamien (Irak) varit beslöjade i ett och ett halvt tusen år för att markera att en man äger kvinnans könsorgan och att det är ett brott mot mannen (äkta maken,  fadern) att tafsa på henne. Beslöjningen är Muslimska brödraskapets  profilfråga. Islam ska synas. Och det är kvinnorna som ska vara  annonspelare.

Den andra inbjudna är Aya Zemzem från Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), en organisation bildad av Mehmet Kaplan.
Handskakningsvägraren Yasri Khan är generalsekreterare. Han var i många år SMFR:s ordförande. Mehmet Kaplan har varit hans mentor. Av någon anledning är det inte fred utan religion som är SMFR:s profilfråga, inte minst beslöjningen och kvinnors rätt att sätta sig över hygienföreskrifterna inom hälso- och sjukvården och slippa bära kortärmade kläder. Varför SMFR, alltså en fredsrörelse, har ett religiöst råd är obegripligt. Än mer obegripligt är det att den ultrareaktionära handskakningsvägraren och könsapartheidmissionären shariajuristen (”rättslärd”) Salahuddin Barakat ingår, mannen som förordar könssegregering och använder ord som  ”otillåtet” om fritt umgänge mellan de motsatta könen.

DO bör läsa vad Salahuddin Barakat skriver i artiklarna som går att ladda ner från Islamakademin i Malmö och jämföra med svensk
jämställdhetslagstiftning.

Ännu mer obegripligt är det att den västfientliga professorn Datuk
Fakhruddin i Malaysia ingår i SMFR:s religiösa råd här och här. Partiet PAS som nämns i artikeln har enligt Wikipedia kopplingar till Muslimska  brödraskapet och Hamas och styr den nordvästra delstaten Kelantan.  Partiet UMNO som också nämns värnar om muslimsk identitet i det mångreligiösa Malaysia. Datuk Fakhruddin säger i artikeln att PAS och UMNO borde gå samman för att motarbeta västerländskt inflytande. Att Datuk Fakhruddin ingår i SMFR:s religiösa råd avslöjar att Yasri Khans  vägran att skaka hand med TV4:s journalist Ann Tiberg handlar om  betydligt större saker än en ”alltför intim” gest. Yasri Khan gör täta besök i Malaysia och knyter kontakter med dawarörelser, alltså väckelserörelser, som ska hjälpa till att sprida islam i Sverige, Muslimska brödraskapets   politiska tolkning av islam. SMFR får årligen miljoner kronor i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

DO måste förklara varför just personer ur Muslimska brödraskapets
förtrupp (se ruta till höger) bjuds in som representanter för islams
trosfränder i Sverige.

Mona Lagerström fil dr

Vänsterpartiet har som feministisk talesperson valt Rossana Dinamarca,  rabiat motståndare till begreppet hedersvåld, en person med rötter i ett  romersk-katolskt land i Sydamerika i stället för en person med rötter i ett klansamhälle i Mellanöstern, Asien eller Afrika som verkligen vet vad hedersnormer  i ett klanvälde  innebär för den enskilda individen. Vänsterpartiets oförmåga att diskutera hedersrelaterat våld och förtryck  och social kontroll via skvaller och ryktesspridning avslöjar den här artikeln signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen.

Enligt uppgifter i medierna vill krafter inom Vänsterpartiet utesluta
kvinnorättsaktivisten och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh med rötter i Iran och erfarenhet av hedersnormer. Skälet sägs vara en rasistisk video hon lagt upp på sin Facebooksida. Videon och Amineh Kakabavehs alla  ursäkter och påtvingade time out har avhandlats på andra ställen. Här koncentrerar jag mig på Rossana Dinamarcas fanatiska tro på  skrivbordsteorin om ”våldets normaliseringsprocess” och Vänsterpartiets samarbete med den fascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet.

En av dem som kritiserat Amineh Kakabaveh för rasism är Kitimbwa Sabuni här och här. Kitimbwa Sabuni är ömsom representant för Muslimska  brödraskapets Muslimska mänskliga rättighetskommitté, ömsom för Afrosvenskarnas riksförbund. Kitimbwa Sabuni sammanställde Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushds skuggrapport till FN i februari 2013 i samarbete med bland andra Muslimska brödraskapets aktivister
Fatima Doubakil, Omar Mustafa och Helena Benaouda,
numera  Hummasten. I rapporten kritiserar de Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, det påstås stigmatisera en odefinierad folkgrupp de kallar muslimer och som de påstår sig vara talespersoner för.

I våras besökte partiledare Jonas Sjöstedt Muslimska brödraskapets
huvudsäte Stockholms moské på Södermalm som drivs av Islamiska
förbundet. Med anledning av besöket uppmanade religionsvetaren Sameh Egyptson här Jonas Sjöstedt att ta avstånd från alla former av politisk islam på samma sätt som han tagit avstånd från alla former av rasism i samband med kritiken mot Amineh Kakabaveh.

Se här om Vänsterpartiets seminarium i Malmö om islamofobi 19 februari 2015 i samarbete med bland andra Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och med imamen och teologen Salahuddin Barakat  (Islamakademin i Malmö), teologen Othman Tawalbeh (Ibn Rushd) samt religionsprofessorn Mattias Gardell i panelen. Mattias Gardell har gjort ”islamofobi” till sitt varumärke och reser land och rike runt och säljer in detta begrepp tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister
(se tidigare blogginlägg). Salahuddin Barakat skriver om nyttorna med könssegregering och det han kallar otillåten interaktion mellan de motsatta könen här. Salahuddin Barakats Islamakademi bedriver kursverksamhet i samarbete med Ibn Rushd.

Teologie doktor Eva Lundgrens tes om
”våldets normaliseringsprocess”
Det första hedersmordet som uppmärksammades stort i svenska
massmedier var mordet på femtonåriga Sara (Maisam) Abed Ali i Umeå
december 1996. Hon ströps med en livrem av sin bror och kusin. Tonen i debatten och den för de drabbade förödande polarisering som sedan följt sattes av professorn i sociologi, teologie doktor Eva Lundgren och
doktorand Åsa Eldén. De två inleder det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, den 21 januari 1997. Då publicerar de på SvD Brännpunkt artikeln ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”. När svenska män mördar eller misshandlar närstående kvinnor, hävdar
Lundgren och Eldén, anses dåden vara orsakade av individuella och
psykologiska skäl. ”Därmed kan bilden av den jämställda svenska kulturen upprätthållas.” Men när män från Mellanöstern mördar eller misshandlar en närstående kvinna sägs religiösa eller kulturella skäl vara orsaken. Detta, menar Lundgren och Eldén, är ett bevis på den klassiska koloniala
världsbilden. ”Det skapas en föreställning om diametralt motsatta kulturer om ’vi’ och ’dom’.”

Postkolonialisten Eva Lundgren har, utifrån intervjuer med norska manliga ledare i det som kallas karismatiska församlingar (liknande Livets Ord) och dessa mäns misshandlade fruar, skapat en skrivbordsteori hon kallar
”våldets normaliseringsprocess”, en teori hon menar gäller för hela världen. De intervjuade kvinnorna och männen hade Bibeln som rättesnöre för
relationen mellan man och hustru. Männen som misshandlade sina fruar hade ledande roller inom församlingarna och var uppfyllda av den helige ande.

Eva Lundgrens tes har utsatts för kritik i många år av alla dem som
arbetar med att bekämpa hedersrelaterat våld och tvång i Sverige, men  kritiken har inte fått gehör inom Vänsterpartiet som uppenbarligen vägrar acceptera att det förekommer klanvälden baserade på heder inom vissa invandrargrupper.

Rossana Dinamarcas blinda tro på Eva Lundgrens tes
Så sent som den 9 juni 2016 skriver Rossana Dinamarca i Feministiskt
Perspektiv artikeln ”Så hedrar vi Pela Atroshi” här och visar att hon är en av Eva Lundgrens fanatiskt bokstavstroende anhängare och att Vänsterpartiet inte har gjort upp med den förra partiledaren Gudrun Schymans
”feminism” (att män som grupp har hjärnor och kvinnor som grupp är hjärndöda, den så kallade könsmaktsordningen) som inte har någonting med kvinnorättsaktivism att göra. Rossana Dinamarca skriver: ”Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. [. . . ] Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.”

Med den bokstavstroendes tvärsäkerhet och självgodhet förklarar
Dinamarca sedan hur våldet inom denna världsomspännande patriarkaliska samhällsstruktur ser ut: ”En form av hedersförtryck, men som inte kallas för det (varför, låter jag dig som läsare fundera över), utan för normaliseringsprocessen, innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som misshandlar och den som blir misshandlad.” Därefter följer en uppräkning av Eva Lundgrens beskrivning av misshandelsprocessen bland ledare
uppfyllda av den helige ande inom karismatiska kristna församlingar i Norge.

Vidare skriver Dinamarca: ”Hedersvåldet är en del av det strukturella
könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.” Mångtusenåriga klanvälden baserade på heder existerar inte, enligt Dinamarca. När det i själva verket är de invandrade klanväldena som är det stora hotet mot den svenska rättsstaten, oberoende av om
klanväldena är baserade på heder och/eller en religion eller varken heder
eller religion. Rossana Dinamarca kunde innan hon uttalar sig om
hederskulturer exempelvis läsa kvinnorättsaktivisten, journalisten och
författaren Dilsa Demirbag-Stens självbiografiska böcker Stamtavlor (2005) och Fosterland (2010) om kyskhetsnormen, den sociala kontrollen och skvallret, det dödande skvallret inom hennes klan i den kurdiska delen av Turkiet.

Med fanatikerns svartvita världsbild levererar Dinamarca följande salva mot alla dem som ända sedan Pela Atroshi och Fadime Sahindal mördades
hängivet arbetar för att uppmärksamma unga människors, kvinnors och sexuella minoriteters livegenskap i invandrade klanvälden: ”På senare år har deras död dock utnyttjats av krafter som extrema ateister,
högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal motiverades med deras
kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av
religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.”

Så kan man också kamouflera sitt stöd till Muslimska brödraskapets
steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer inom det svenska samhället. Eller till den saudiarabiska wahhabismens utbredning, se här för Vänsterpartiets
integrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsens oreserverade stöd för spridningen av wahhabismen i stadsdelen Hjällbo i Göteborg.

Rossana Dinamarca är född i det romersk-katolska Chile men har vuxit upp i Sverige. Det slående i hela den polariserade debatten om hederskulturer i Sverige är att de mest fanatiska förnekarna av hederskulturer är kvinnliga marxistiska akademiker från romersk-katolska länder i Sydamerika, Paulina de los Reyes (Argentina), Irene Molina (Chile), Diana Mulinari (Argentina), Edda Manga (Colombia). Detta högljudda kotteri far fram som en ångvält över alla kvinnor i Sverige med erfarenhet av klanvälden baserade på heder och som vill lyfta frågan.

Det sorgliga är att Vänsterpartiet som feministisk talesperson inte har valt en partimedlem med egen erfarenhet och därmed kunskap om klanvälden och hedersförtryck utan en person som enbart förlitar sig på en
skrivbordsteori om norska heterosexuella par. Än sorgligare är det att
Vänsterpartiet har bedrivit klappjakt på partiets riksdagsledamot och kvinnorättsaktivist Amineh Kakabaveh, grundaren av organisationen
Varken hora eller kuvad (VHEK) som verkar för att höja kunskapen och medvetenheten om hederskulturer i Sverige. Så kan man också kamouflera sitt stöd till Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering på alla
nivåer inom det svenska samhället.

För Sveriges skull, för den sociala sammanhållningens skull, vore det
ärligare om Vänsterpartiet var öppna med sitt stöd till en totalitär rörelse med målet att montera ner vår representativa demokrati och ersätta den med sharia, Allahs lagverk.

Hur var det nu med partiledare Jonas Sjöstedts besök i Södermalmsmoskén i februari 2016? Var det ett besök hos en religiös församling eller ett besök hos en totalitär politisk rörelse?

Mona Lagerström fil dr