Enligt Wikipedia är America Vera Zavalas mor från Peru och fadern från Chile. Hur representativ för Victor Jara f. 1973 och militärkuppen i Chile är en person född i Rumänien tre år efter militärkuppen och Victor Jaras död?

I det här inlägget 1 september 2023 om de sydamerikanska hederskulturförnekarna beskriver jag hur Vera Zavala sätter kommunistiska teorier framför verkligheten och påstår att hederskultur är något som uppstått i Sverige och hur hon 2007 sågar en pjäs om just hederskultur och stryper kulturvärldens möjligheter att belysa hederskulturproblematiken genom att stämpla det som rasistiskt.

Hon påstår att kampen mot hedersförtryck är ett redskap för islamofober.

Inslaget i Kulturnyheterna handlar om att Högsta domstolen i Chile 50 år efter mordet på Victor Jara har fastställt sju officerares fängelsedomar. Programledaren Kristofer Lundström frågar Vad betyder domen så långt efteråt?

Och Kulturnyheterna låter America Vera Zavala kommentera beslutet! Vera Zavala som inte vet vad sanning är säger i Kulturnyheterna ”Det viktiga är att det finns en dom. Till slut vinner sanning över lögn.”

Hon säger att Victor Jara var rösten för Allende-tiden, att han har skrivit den vackraste kärlekssången, om att arbetare också kan bli förälskade och att deras kärlekshistorier också är värda att berättas.

Säger denna hederskulturförnekare som genom sin aktivism har krossat så många unga människors liv och drömmar och gjort det omöjligt för dem att ens komma i närheten av att få uppleva en förälskelse.

Så SVT: Hur är det med Sverigespeglingen? Varför just Vera Zavala? Detta monster, som jag kallar henne i det tidigare blogginlägget.

Finns det inte en enda humanistiskt lagd person verksam inom den svenska kulturvärlden med egna minnen av militärkuppen, Victor Jara och hans betydelse som hade kunnat uttala sig?

5 september 2023

Mona Lagerström fil dr

Just för att debatten varit så ihållande sedan 2005, då frilansjournalisten Salam Karam i Expressen 9 september 2005, ”S lierar sig med extremisterna”, slog larm och Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) sedan dess så konsekvent förnekat alla kopplingar var Sameh Egyptsons

syfte med sin doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige att undersöka om IFiS organisatoriskt, ideologiskt och praktiskt politiskt är kopplat till transnationella Muslimska brödraskapet. Sameh Egyptsons avhandling är en statsvetenskaplig avhandling som enbart behandlar Muslimska brödraskapet som en politisk organisation. Han berör över huvud taget inte den andliga aspekten av islam.

Ändå behandlar Martin Wicklin i Söndagsintervjun avhandlingen som en religionsvetenskaplig avhandling och betonar hur Mahmoud Khalfi, imam och VD för Stockholms stora moské, hittade vägen till sin religion! Dessutom låtsas Wicklin inte om att det är tack vare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg,

Örebro universitet, som Sameh Egyptsons enorma källmaterial kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är ett rött skynke för Mahmoud Khalfi och alla aktivister kopplade till Muslimska brödraskapets svenska gren. Det är honom de anklagar för konspirationsteorier. SR borde ha så pass insikt om handledarens roll i ett avhandlingsarbete och att handledaren inte sällan är professor och inte lika lätt att avfärda om en doktorand att de borde ha kollat vem som var handledare. I det här fallet är professor Mats Lindberg helt avgörande för att Egyptsons tidigare böcker kunnat omvandlas till en statsvetenskaplig avhandling. SR kan ju knappast vara okunniga om Egyptsons tidigare publicerade böcker om Muslimska brödraskapets svenska gren där Khalfi omnämns.

I SR:s text kan man läsa: ”I Sameh Egyptsons doktorsavhandling anklagas han för att vara Muslimska brödraskapets hemliga språkrör i Sverige. Hur svarar Mahmoud Khalfi på det?” Fanny Hedenmo inleder programmet med några ord om Mahmoud Khalfi. Hon nämner Egyptsons avhandling och säger även hon: Hur ställer sig Mahmoud till de här anklagelserna?

Anklagelserna?

Redan 2013, i samband med debaclet kring Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse, gick Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, ut med kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet.

Aldebe beskriver de dubbla budskap aktivisterna ägnar sig åt. Ändå väljer Wicklin och Hedenmo att intervjua Mahmoud Khalfi och tror att de ska få raka, ärliga svar? Khalfi förnekar bestämt att det skulle finnas organisatoriska kopplingar mellan IFiS och transnationella Muslimska brödraskapet. Vem ljuger? Khalfi eller Aldebe?

Här är ett exempel på hur krumbukterna går till. Wicklin nämner Muslimska brödraskapets tidigare chefsideolog Yusuf al-Qaradawi och att han kallat Förintelsen för ett gudomligt straff mot judar. ”Hur ser du på det?” frågar han och Khalfi svarar att de har mycket goda kontakter med judiska församlingar i Sverige och det Judiska centralrådet.

Islamism är den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Islamism innebär att islam och politik är oupplösligt förenade. Muslimska brödraskapets grundare var influerad av Mussolini och Hitler. Motto: Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan. Martin Wicklin ställde inga frågor till Mahmoud Khalfi

om detta motto.

I det här inlägget 1 januari 2023 där jag inleder med Khalfi nämner jag hur Salam Karams artikel gav upphov till SVT:s Uppdrag gransknings program 2 maj 2006 Islamismens framväxt i Sverige där Khalfi medverkar. Liksom Mahmoud Aldebe (Jordanien), en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren tillsammans med Chakib Benmakhlouf (Marocko), Mostafa Kharraki (Marocko) och Ahmed Ghanem (Tunisien).

Wicklin nämner att Khalfi är över 30 år när ”diktatorn Ben Ali tar makten i en statskupp” och frågar hur Tunisien förändrades efter det och säger att Khalfi i en intervju sagt att han hade två alternativ: att hamna i fängelse och torteras eller fly. Wicklin tränger inte djupare in i vad för slags opposition Khalfi ägnade sig åt, han nämner inte att Muslimska brödraskapet har en gren i Tunisien, Ennahda, som var i opposition till Ben Ali, och frågar om Khalfi kanske var iblandad i den oppositionen. I stället undrar Wicklin hur det kunde komma sig att Khalfi hittade till religionen i det sekulariserade Sverige. Och förstås, Khalfi spinner vidare på det. Inget sägs om att Khalfi kanske redan kände invandrare från Nordafrika, att han sökte sig till nordafrikanska grupper som talade franska när han kom till Sverige, att det handlade om politik och inte religion.

S lierade sig med extremisterna redan på 1990-talet som den här rapporten 4/99 från S religiösa sidoorganisation Broderskapsrörelsen visar. Där kan man läsa att Rached Ghannouchi, ledaren för det då förbjudna Ennahda inbjöds till Brunnsvik, liksom dåvarande ledaren för Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE Ahmed Al-Rawi som Chakib Benmakhlouf efterträdde. Notera också att det är Mahmoud Aldebe, Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem som representerar ”muslimerna”.

Khalfi säger att det inte finns någon organisatorisk koppling mellan IFiS och Muslimska brödraskapet, att han varit ordförande för IFiS och ”aldrig haft kontakt med Brödraskapet som organisation”. Här är en bild från 2008, då Mehmet Kaplan (MP), som tillhörde svenska MB:s innersta krets, bjöd in internationella höjdare till Sveriges riksdag, vilket jag skriver om i inlägget 1 januari 2023.

Wicklin tar upp antisemitismen hos vissa inbjudna talare men han nämner inte en enda gång att Muslimska brödraskapet är en extremt kvinnofientlig rörelse. Khalfi bedyrar bestämt att de på inga villkor har för avsikt att islamisera Sverige, att införa sharia. Det har inget med verkligheten att göra säger han, sharialagar gäller ett muslimskt land där befolkningen accepterar dem, det gäller inte för minoriteter i Europa.

Det skrämmande med SR:s intervju är att ingen research uppenbarligen har gjorts om IFiS och Stockholms moskés alla texter publicerade på svenska som förordar sharia och som jag lyft fram i praktiskt taget vartenda inlägg jag skrivit eftersom flickors och kvinnors rättigheter är mitt område. Texter som Stockholms stora moské, Zayed Moské, har publicerat och som man har kunnat ladda ner från moskéns hemsida, bland annat dessa två.

Jag säger inte mer i det här inlägget mer än att Wicklins och Hedenmos Söndagsintervju är ett haveri. Alla mina inlägg från och med 2016 och min bok om Muslimska brödraskapets svenska gren bevisar det.

Cilla Benkö: Är du medveten om att SR ger en Muslimska brödraskapsaktivist utrymme att skönmåla sig själv och svartmåla Sameh Egyptson och Mats Lindberg och kalla deras faktastudie för konspirationer? En aktivist alla i hela världen som forskat om Muslimska brödraskapet vet kör med dubbla budskap. Är du medveten om hur många hundratals miljoner skattekronor som slussats till denna antidemokratiska, separatistiska, lögnaktiga verksamhet i Sverige? Tack vare public service.

3 september 2023

Mona Lagerström fil dr

SVT tycks äntligen ta hedersutsatta barns helvete på allvar med Uppdrag gransknings serie ”Bortförd”, reporter Katia Wagner, redaktör Karin Mattisson. Över två decennier efter hedersmorden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal.

Katia Wagner och Karin Mattisson: Ta monstren, de hårdföra hederskulturförnekande kommunisterna från Sydamerika, som bidragit till Sveriges handfallenhet, på lika stort allvar och gör ett riktigt gräv om denna samling postkoloniala teoretiker och alla unga människors havererade liv de har på sitt samvete.

Den extremt antivästliga postkoloniala teoribildningen är bara ett annat ord för marxistisk teoribildning, eller som jag föredrar att kalla den: kommunistisk teoribildning. Jag har skrivit om dessa hederskulturförnekare i mängder med blogginlägg och i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, som de samarbetar med. Jag har krävt att de deporteras, att de utvisas. De bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot den svenska demokratin, som de hatar.

Flickor och pojkar i hederskulturer har kommit i kläm.

SVT visar just nu den brittiska serien I hatets mitt om Vit Makt-anhängare i Storbritannien som är beredda att ta till våld för att ”utrota” invånare med annan hudfärg. Serien skildrar män genomsyrade av hat mot ”icke-vit” hudfärg och aktivister som försöker avslöja hatarna.

De fem på bilderna ovan är lika genomsyrade av ett oresonligt hat mot ”vita” och Sverige. De har inte visat några våldstendenser, men deras hat har krossat hundratals flickors och pojkars framtidsförhoppningar och satt skräck i politiker och tjänstemän att stämplas som rasister om de lyfter frågan om inflyttade hederskulturer. De har i över två decennier inom universitetet utbildat framtida tjänstemän i att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, att över huvud taget nämna ordet hedersförtryck är rasism.

SVT:s Seher Yilmaz, ansvarig för Sverigespeglingen, är en av dem som utbildats. Jag skriver om henne och hennes bedrövliga bok Vad jag pratar om när jag pratar om rasism i det här blogginlägget 19 december 2022. Hon är så kränkt av att svenskar inte kan uttala hennes namn korrekt att hon varje år måsta åka till Turkiet för att komma i balans och slippa ”vara på helspänn” och få höra namnet uttalas korrekt.

Gruppen från Sydamerika bildade 2007 det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) och sätter amerikanska och brittiska kommunistiska teorier före verkligheten när de utmålar Sverige som ett land präglat av strukturell rasism. Att det är en grupp hårdföra hatare skildrar exempelvis frilansjournalisten Joakim Nilsson i artikeln ”Bland fiender” i Expressen Kultur 22 april 2008. Han talar om ett verbalt skyttegravskrig och nätmobbning, att tongången är genomgående mycket rå.

Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera. De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”. ARA:s interna e-postlista erbjuder en liten inblick i den värld där forskarna formulerar sina teser.

ArA:s aktivister ingick i gruppen kring den ökända Masoud Kamali (född i Iran) som dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) utnämnde till integrationspolitisk utredare och vars utredningar 2006 hamnade i papperskorgen. Adrian Groglopo ger en beskrivning av ArA:s tillkomst och extrema hat mot ”vita” forskare i antologin Vardagens antirasism, kapitel 2.

Antirasism är bara ett annat ord för klasskamp.

Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes gick i taket när Sveriges kvinno- och genushistoriker 1997 inbjöd till diskussion om kulturella faktorer kunde vara förklaring till det uppmärksammade mordet 1996 på tonårsflickan Sara Abed Ali, kurdiska från Irak, som avrättades av sin bror och kusin, båda tonåringar.

Det är rasism att utreda kulturella skillnader sa Paulina de los Reyes i sitt tal, som finns tryckt i boken Maktens (o)lika förklädnader.

Efter det talet stämplades den som ville lyfta fram kultur som förklaring till mord på unga kvinnor inom familjen som kulturrasist.

En häftig diskussion blossade upp efter mordet på Fadime Sahindal 2022. ArA-aktivisterna Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari medverkade med artikeln i Aftonbladet 15 mars 2002 ”Våldet mot kvinnor är problemet”. De skiljer på det de kallar en ”universalistisk tolkningsmodell” som menar att allt våld mot kvinnor handlar om patriarkaliskt förtryck, och det de kallar en ”kulturrasistisk tolkningsmodell”, som de beskriver som ”en form av rasism som åberopar skillnader mellan befolkningsgrupper i termer av kulturella egenskaper, med en retorik som starkt påminner om den biologiska rasismen där skillnader förklaras i genetiska termer”.

De fanatiska kommunisterna från Chile Paulina de los Reyes och Irene Molina

frontade i många år hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet. Monstren drev igenom sin ”tolkningsmodell”. Intersektionalitet är bara ett annat ord för klasskamp.

Eftersom kommunistiska teorier är viktigare än verkligheten har det på grund av dessa monster varit trögt för Vänsterpartiet att erkänna att hedersförtryck existerar, se exempelvis det här inlägget 22 augusti 2016 om Rossana Dinamarca (från Chile). Likadant med Gudrun Schyman

som valde kommunistiska teorier när hon bildade Feministiskt initiativ framför arbete mot hedersförtryck, trots att personer i styrelsen genom sitt arbete hade erfarenhet av hedersförtryck. Shariadoket

Schyman tog på sig i ”solidaritet” med hijabuppropet 2013 i Aftonbladet är inget oskyldigt plagg. Det är ett sent 1900-talsplagg, det är ett politiskt plagg och Muslimska brödraskapets uniformspersedel, vilket Fatima Doubakil,

en av initiativtagarna till hijabuppropet, mycket väl känner till. Muslimska brödraskapets grundare var influerad av Mussolini och Hitler, rörelsen är glödande judefientlig och samarbetade med Hitler under andra världskriget. Och ArA samarbetar med Muslimska brödraskapets svenska gren, vilket jag visat i åtskilliga blogginlägg. Aktivister från Muslimska brödraskapet brukar sitta i ArA:s styrelse.

Är Sveriges arbete mot hedersförtryck bara ett sätt att visa ”den vita rasens” överlägsenhet?
Av oförklarlig anledning fick just hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes uppgiften att utreda hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal, som tillhörde en kurdisk familj från Turkiet. Hedersförtryck i Sverige handlade vid den tiden främst om klankulturer i Mellanöstern. Paulina de los Reyes gör i texten Patriarkala enklaver eller ingenmansland? fullkomligt hårresande kopplingar till det ”vita” brittiska kolonialväldets styre av Indien och förbudet mot änkebränningar, att änkor förväntades ställa sig på det bål den avlidna mannens kropp brändes, när hon hänvisar till en text av litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, en av grundarna av den postkoloniala teoribildningen, född i Indien, tillhörde Indiens allra högsta sociala kast, brahminer. En benhård marxistisk familj. Inte ens 20 är gammal for hon i början av 1960-talet till kapitalistiska USA för att läsa vid universitetet och där hon blev kvar. Hudfärg är centralt i hennes begreppsbildning. Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna.

Enligt Reyes var förbudet mot änkebränning ett sätt att markera den ”den vita rasens” överlägsenhet, att förbudet kan likställas med politikernas vilja att motarbeta hedersförtryck i Sverige. Reyes skriver: ”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet” (s. 33, 34). Jag skriver om Paulina de los Reyes i det här och det här inlägget Utrota vitskallarna! del 1 och del 2. Pandemin kom i vägen när jag hade tänkt skriva den avslutande del 3.

America Vera Zavala
Ännu ett monster från Sydamerika som sätter kommunistiska teorier framför verkligheten är America Vera Zavala,

gift med en av Uppdrag gransknings journalister.

Katia Wagner och Karin Mattisson: Jag tar för givet att ni är så professionella i er yrkesutövning att ni inte ägnar er åt vänskapskorruption och vänder bort blicken från America Vera Zavala, för hon är verkligen ett monster. Jag skriver om henne i det här blogginlägget 21 november 2021. Hon påstår att hon är expert på hedersförtryck.

Katia Wagner: Du som i flera år har följt hedersutsatta flickor, lyssna på America Vera Zavala när hon 6 september 2019 i Expressen Kulturdebatt ”Velar vänstern om hederskultur” använder uttryck som ”vita kvinnors krokodiltårar”. Bakgrunden till debatten är Vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh då Elsa Westerstad 3 september 2019 skriver en artikel på SvD Kultur: ”’Hur kan man vara så korkad’, Sjöstedt?”. Artikeln är bakom betalvägg. Jag har inte läst den, mer än denna inledning: ”Att sparka på Amineh Kakabaveh är att sparka på flickorna som fått sina liv förstörda av hederskulturen. Hur kan Vänsterpartiet kalla sig feministiskt?”

Samma dag skriver America Vera Zavala en artikel på DN Kultur, även den bakom betalvägg: ”Kampen mot hedersförtryck har blivit ett redskap för islamofober.” Notera det Katia Wager. I debattinslaget säger hon att GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) uttalar sig islamofobiskt gång på gång, ändå stöder man dem (ca 8 minuter in i videon).

I sin bok Svartskalle. En svensk historia (2020),

lika obehagligt jagcentrerad som Seher Yilmaz bok, berättar America Vera Zavala att hon 2019 har skrivit en artikel på DN Kultur ”där jag menar att frågan om hederskultur används i islamofoba ärenden. Journalisten Elsa Westerstad har skrivit en text där hon argumenterar tvärtemot, att vänstern inte tar hederskultur på allvar” och att de två ska debattera ämnet på Expressen Kultur. ”Jag gillar att debattera och denna fråga kan jag verkligen. Elsa blir helt ställd när jag går till attack. Hon förväntar sig ett sansat samtal – trots att hon i sin text jämfört Vänsterpartiets ledare med en gris. En av de saker jag säger är: ’När vita kvinnor som du gråter krokodiltårar över invandrarkvinnor, då ska man se upp.’” Vidare skriver Vera Zavala:

Några veckor senare på Angereds bokmässa kommer jag möta många unga människor som vill tacka, hylla, high-fiva. De har sett inslaget och tycker att jag är grym. Jag har tagit fajten mot fördomarna som deras mammor och systrar dagligen får leva med. De vet lika väl som jag hur den vita journalisten på tv använder invandrarkvinnor i ett politiskt spel som utspelar sig högt över huvuden på dem i förorten. Förnedringen av våra mammor knyter oss samman. Jag vinner den ronden (s. 248).

Hon skryter också om hur hon 2007 sågade en pjäs om hedersförtryck regisserad av Michael Cocke, ett fruktansvärt sabotage eftersom hennes angrepp tystade i princip hela kulturvärlden och gjorde det omöjligt att sätta upp pjäser om hedersförtryck. Hon är debattglad. Hon bjuds in överallt, hon är med i SVT, SR, Bokmässor, Expressen-TV.  Hon skriver att hon är intellektuell (s. 204).

Hon skriver att hon 2007 ingår i en grupp unga människor som går på teatern tillsammans och pratar om uppsättningarna de ser. ”En dag ser vi pjäsen Elektra Show som är regisserad av Michael Cocke. Den handlar om hederskultur men invandrarkaraktärerna är stereotyper, både dramatiker och författare lider helt uppenbart av white saviour complex. De vill rädda ’de andra’ till den civiliserade kulturen” (s. 140). Gruppen är negativ till uppsättningen. Vera Zavala bestämmer sig för att skriva en kritisk artikel. I boken framställer hon beslutet att skriva en artikel som något meriterande.

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) kommenterar jag hennes kritik 22 november 2007 i teatertidningen nummer.nu av Elektra Show. I artikeln skriver hon: ”Stereotyperna är så enkla att pjäsen hade kunnat vara en parodi på vissa människors fördomar. Det är det inte – tvärtom. Föreställningen tar med oss på jakt efter ursprunget till det som kallas för hederskultur. Kurdiska byar där män med dåliga tänder uppmanar de som ska flytta att se efter familjens heder.” Vidare skriver hon:

Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.

Jag skriver: ”Mycket riktigt hänvisar Vera-Zavala till Paulina de los Reyes i en senare artikel 17 december, ”’Vera-Zavala svarar Cocke’”.

Michael Cockes inlägg utgår från de drabbades perspektiv, alltså från verkligheten i Sverige. Men det duger inte för Vera Zavala som utgår från sitt politiska perspektiv. Hon skriver: ”Över till ’verkligheten som jag har anklagats för att vägra se. Det finns flera politiska linjer, organisationer och forskare kring frågor om både hedersvåld och integration. Det finns alltså inte ett sätt att se utan flera. Bland det bästa är Paulina de los Reyes Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Elektra Show tar ställning för den politiska linje som jag anser överbetonar kultur och därmed missar individen.” Vidare: ”När Michael Cocke går till storms, så kan jag bland alla personpåhopp, anklagelser om okunnighet och svek skönja berättelsen om den ’vita mannen som räddar mörka kvinnor från mörka män’”.

Uppdrag granskning: Gör en uppföljare till ”Bortförd” och lyft fram monstren som är ansvariga för att Norge överglänser Sverige när det gäller förståelsen för vad hedersförtryck verkligen innebär för de unga människor förtrycket drabbar.

Låt America Vera Zavala möta professorn i kriminologi Henrik Belfrage, forskaren Devin Rexvid och psykoterapeuten Jon Söderberg och lägga ut texten om att kampen mot hedersförtryck är ett redskap för islamofober.

1 september 2023

Mona Lagerström fil dr

Vilken örfil SVT Nyheter Stockholm levererar till flickorna vars skräckfyllda liv i hederskulturer Uppdrag granskning i  Bortförd har skildrat i två program.

Än en gång låter SVT tittarna tro att shariadoket är en islamisk tradition, att det är en självklarhet att islamtroende kvinnor bär shariadoket,

som är ett sent 1900-talsplagg och muslimska brödraskapets uniformspersedel, som andra islamister har tagit efter och påstår är obligatoriskt för kvinnor att bära. Profeten Muhammed levde på 600-talet! Människors klädsel är kulturellt kodad. Ingen vet hur kvinnorna på 600-talets Arabiska halvö var klädda. Kvinnor har i tusentals år täckt håret med olika plagg. Internet har standardiserat shariadoket.

Fatta att shariadoket

inte är ett oskyldigt plagg. Det är ett politiskt plagg, inte ett religiöst plagg. Islamister tvingar flickor/kvinnor att bära plagget, kvinnliga islamister väljer själva att bära det, som Fatima Doubakil.

Muslimska brödraskapet växte fram i Egypten under mellankrigstiden, ledaren hade Mussolini och Hitler som inspiratörer och samarbetade med Hitler under andra världskriget!

Här är två män som ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren, Mahmoud Khalfi

och Mostafa Kharraki,

båda övertygade om att islam och politik är oupplösligt förenade, att Koranen är deras lagbok och att profeten Muhammeds liv och leverne ska imiteras.

Utrikespolitiska institutet förordar märkligt nog att Sveriges regering samarbetar med dessa antidemokratiska separatister. Linda El-Naggar skriver i artikeln 28 augusti 2023 ”Riskabelt att vända Mellanöstern ryggen”

ett storkrig pågår i vårt närområde, terroristorganisationer som al-Qaida uppmanar till attacker mot oss, och polariseringen spirar på hemmaplan. I ett sådant pressat läge kan det vara lockande att enbart syna samhället med säkerhetsglasögonen på. Det vore dock riskabelt att skjuta mjukare frågor som social inkludering åt sidan, eftersom de är nödvändiga för ett säkert, sammanhållande och hållbart samhälle. Det finns bedömare som i detta uppskruvade läge i stället uppmanar till bredare dialog mellan muslimska företrädare och regeringen, i sann demokratisk anda. På så vis skulle muslimer här kunna utgöra viktiga aktörer i kriserna mellan Sverige och Mena – och genom sina transnationella nätverk bygga broar till utlandet.

I artikeln finns bild på Mahmoud Khalfi som gör allt han kan för att få vara regeringens dialogpartner.

Det är skrämmande att Utrikespolitiska institutet inte skiljer ut islamister, och då särskilt Muslimska brödraskapets aktivister, utan låter påskina att Mahmoud Khalfi skulle representera landets islamtroende befolkning. Det är som att uppmana regeringen att föra dialog med och bygga broar till Nordiska motståndsrörelsen och andra antidemokratiska rörelser verksamma i Sverige.

31 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Pinchas Goldschmidt, överrabbin i Moskva från 1993 till 2022, prisar i artikeln ”Bokbränningarna hotar Sveriges minoriteter” föreningen Amanah skapad av Lena Posner Körösi i samarbete med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och som leds av bland annat islamisten Salahuddin Barakat.

Överrabbinen skriver:

Organisationen Amanah, det muslimsk- judiska partnerskapet i Sverige som arbetar för att bekämpa antisemitism och islamofobi, stöds delvis av Malmö stad och statliga medel och utgör ett exempel på hur minoritetsgrupper kan respektera varandra och samarbeta väl för ett positivt syfte, inklusive att motsätta sig dessa bokbränningar.

I föregående inlägg, som handlar om Islamakademins aktivist Valley Ghanems

insändare i DN där hon riktar kritik mot dem som kritiserar begreppet ”islamofobi”, visade jag exempel på de extremt antidemokratiska artiklar Salahuddin Barakat publicerade på Islamakademins hemsida när han marknadsförde sig själv och Islamakademin 2013.

Notera att Valley Ghanem bär shariadoket, Muslimska brödraskapets uniformspersedel.

Jag påtalar att Barakat och hans Islamakademi ingår i shariapolitiska extremhögern i Sverige och nämner att jag skrivit om honom och hans separatistverksamhet i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige där jag kallar honom separatisthövding. Han hävdar att lagverket sharia står över svensk lag. Han förespråkar könsseparering. Han tar inte kvinnor i hand. Och han ska vara ett ”lysande exempel” enligt överrabbinen?

I det här blogginlägget 16 augusti 2021, ”Vad håller du på med?” kritiserar jag Lena Posner Körösi

för hennes samarbete med judefientliga Muslimska brödraskapet, i bilden ovan representerade av Omar Mustafa, Amanahs styrelseledamot, och Helena Benaouda Hummasten. Jag skriver att Posner Körösi är demokratiambassadör och att hon frontar för demokratins dödgrävare. Posner Körösi är ordförande i Judiska centralrådet i Sverige.

Överrabbinen skriver att det bästa motgiftet mot extremism ”är att skapa ett starkt budskap om solidaritet inom nationen”. Genom att lyfta fram extremisten och separatisten Salahuddin Barakat?

Överrabbinen låter påskina att artikeln handlar om de pågående bokbränningarna samtidigt kräver han att regeringen ska inskränka friheter när minoritetsgrupper attackeras och respektera ”judiska religiösa friheter”, vilka han räknar upp.

Han anser att bokbrännarna i svensk lag ska betraktas ”som uppviglare mot minoritetsgrupper”. För det är precis det de är enligt honom.

Och vad ska man kalla Salahuddin Barkat? Uppviglare mot det svenska demokratiska styret och den svenska sekulära rättsstaten? Uppviglare mot jämställdhet mellan könen?

Överrabbinen avslutar sin text, där översättaren till svenska saknas:

I stället för att fortsätta sina provokationer borde bokbrännarna ta lärdom av de minoritetsgrupper som respekterar och arbetar så nära tillsammans för att bekämpa dem, och på så sätt tänka om. De olika religiösa samfundens samarbete förkroppsligar alla de värden som dessa uppviglare så grovt ignorerar med sitt hat.
Låt dem vara ett lysande exempel för oss alla.

Salahuddin Barakat? Valley Ghanem? Lena Posner Körösi? Omar Mustafa? Helena Benaouda?

Salahuddin Barakat får positiv medieuppmärksamhet i DN 26 augusti och i Aftonbladet 27 augusti, som om det är en självklarhet att shariapolitiska extremhögern i Sverige inte ska ifrågasättas av tidningarnas redaktörer på samma sätt som Vit Makt-anhängare ifrågasätts.

28 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Eftersom jag skrivit mängder med blogginlägg om missbruket av begreppet ”islamofobi” och mängder med inlägg om antidemokratiska Salahuddin Barakat

ger jag här en sammanfattning av hans antidemokratiska uttalanden och varför han och hans Islamakademi tillhör shariapolitiska extremhögern, som jag även kallar Allah-ensam-rörelsen, och som bör behandlas på exakt samma sätt som andra högerextrema grupper och inte finansieras med offentliga medel. Både Vit Makt-rörelsen och Allah-ensam-rörelsen strävar efter separatism. Valley Ghanem,

intensiv förespråkare för användandet av begreppet ”islamofobi, eftersom det ger otroligt klirr i Islamakademins kassa, se exempelvis den här videon, skriver i insändaren i DN att ”islamofobiförnekarna” ”tillåts jobba med nästintill obefintliga krav på förkunskap, vetenskap och belägg”.

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag flera kapitel om shariapolitiska extremhögerns 1900-talsideologer som Hassan al-Banna och Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapet; Sayyid Abu al-Ala Mawdudi, Jamaat-e-Islami; Taqiuddin an-Nabhani, Hizb ut-Tahrir.

Notera att Valley Ghanem är iförd shariadoket,

ett 1900-talsplagg som jag kallar Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Profeten Muhammed dog år 632. Det finns inga arkeologiska fynd om hur kvinnorna på Arabiska halvön var klädda under 600-talet.

I min bok har jag också ett helt kapitel om Salahuddin Barakat och hans samarbete med Muslimska brödraskapets Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och Yasri Khan.

Jag har också skrivit mängder med blogginlägg om Salahuddin Barakat.

Jag ger här en förklaring till varför jag anser att Salahuddin Barakats Islamakademi tillhör shariapolitiska extremhögern genom att citera Stieg Larssons definition av extremhöger, medgrundaren av Expo, som gjort det till sin uppgift att bevaka extremhögern i Sverige, dock inte shariapolitiska extremhögern av någon anledning:

Den gemensamma nämnaren för alla dessa partier är ett ifrågasättande av det demokratiska samhällets legitimitet.
I verkligheten är det så att den enda gemensamma målsättningen för alla fascistiska partier i alla länder och i alla tider har varit att ”krossa demokratin”.

Citatet är hämtat ur Expos VD Daniel Pohls samlingsvolym En annan sida av Stieg Larsson. Artiklar och andra texter (2011, s. 24, 46).

Ända sedan Salahuddin Barakat grundade Islamakademin 2013 har hans verksamhet gått ut på att krossa demokratin, det vill säga krossa den svenska sekulära rättsstaten och införa sharia. Här är exempel på hur han marknadsförde sig själv i samband med att Islamakademin inrättades 2013. I ett inlägg 11 november 2013 förespråkar han att han i egenskap av islamisk rättslärd står över juridikprofessor emeritus Reinhold Fahlbeck, som han sågar och kallar inkompetent.

Han förespråkar enklaver i inlägget 4 augusti 2013 ”Den islamiska kvinnosynen” när han besvarar frågan om en ”gammal” islamisk kvinnosyn går att kombinera med en jämlik och modern kvinnosyn ”som folk har i väst”:

En ”modern kvinnosyn” är reglerad i lag i Sverige. Den lagstiftningen kan man sätta sig över enligt Salahuddin Barakat och hävdar att svenska lag uppmuntrar separatism.

Han förespråkar könsseparering i det här inlägget betitlat ”Kvinnans deltagande i moskén” 9 augusti 2013:

Den här separatisten bjuds in till Sagerska huset för samtal med statsminister Ulf Kristersson och socialminister Jakob Forssmed.

Notera att Valley Ghanem kallar Kristerssons regering för en ”populistiskt underbyggd regering”, att valresultatet 2022 var ”en chock”.

När låter DN representanter för separatistiska Vit Makt-rörelsen skriva insändare där de utmålar sig själva som offer och värnar om flödet av offentliga bidrag till sin separatistiska verksamhet?

Valley Ghanem menar i sin insändare att ”islamofobi” är ett vetenskapligt belagt begrepp därför att bland annat FN infört det, utan att nämna att det var Pakistan som låg bakom införandet.

Är Pakistan en förebild för Sverige?

26 augusti 2023

Mona Lageström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Både kristendomen och islam är baserade på judendomen. Utan judendomen, ingen kristendom, ingen islam. Och ingen svartsjuk Gud som inte tål andra gudomar. Eller falska gudar kontra sanna gudar. Eller avgudar.

Tre viktiga namn i judendomens utveckling var kung Josia (639–609 fvt, Andra kungaboken 22 och 23), verksam före babyloniska fångenskapen och Jerusalems förstöring 586 fvt, och Esra och Nehemja som i mitten av 400-talet fvt begav sig till Jerusalem då Juda efter det att perserna besegrat Babylonien var en persisk provins och templet i Jerusalem återuppbyggts. Israel Finkelstein och Niel Asher Silberman, se bok nedan, skriver att Esra är en av den bibliska tidens mest inflytelserika gestalter. Det är han som kräver att judarna avskiljer sig från den övriga befolkningen, som blir rasande när han upptäcker att israeliterna gift sig med främmande kvinnor och kastar ut både kvinnorna och barnen. Rasbiologi kallas det med modernare terminologi.

Bibelforskningen är ett minfält. Det är inte min avsikt att blanda mig i den forskningen. Den här serien handlar om baron d’Holbachs religionskritik då katolska kyrkan var allenarådande i Frankrike och den religiösa intoleransen brutal. Ett utmärkande ord hos de franska upplysningsfilosoferna är tolerans, och med det avses religiös tolerans. Protestanter, kallade hugenotter i Frankrike, betraktades av franska kronan och katolska kyrkan som kättare. De franska religionskrigen från 1562 mellan katoliker och hugenotter kulminerade i den blodiga Bartolomeinatten 24 augusti 1572 i Paris, då tusentals hugenotter mördades, och fortsatte fram till 1598 då Ediktet i Nantes deklarerade att katolicismen var Frankrikes statsreligion samtidigt som hugenotterna gavs viss religionsfrihet. Ludvig XIV återkallade Ediktet 1685, vilket ledde till nya blodbad och också till att över 300 000 hugenotter lämnade Frankrike. Full religionsfrihet fick hugenotterna först efter franska revolutionen 1789, vilket var efter baron d’Holbachs tid. Franska revolutionen ledde också till att judarna i Frankrike fick medborgerliga rättigheter.

Med tanke på det skakiga säkerhetspolitiska läget i Sverige just nu och hot om våld i religionens namn kommer d’Holbachs beska kritik av våldet i Guds namn väl till pass. Han har efterföljare i dagens Frankrike, se nedan Jean Soler och Jean-Pierre Castel som båda utforskar Guds svartsjuka och våldet och intoleransen i de tre monoteistiska religionerna det ger upphov till. Båda lyfter fram antika Grekland och dess avspända förhållande till gudavärlden som föredöme.

I Mellanöstern rådde polyteism, man tillbad olika gudar och gudinnor som inte krävde något av sina följare. Det fanns stamgudar, stadsgudar, nationella gudar och hierarkier inom gudavärldarna. Ingen gudom krävde total utplåning av de andra gudarna och gudinnorna.

Både judendomens och islams lära är tydliga med att Gud är en. I Gamla testamentets Femte Moseboken (vars originalversion skrevs ner under kung Josias tid) står det ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en” (6:4). (I den här engelska versionen lyder texten: ”Yahwe, our God, is one, Yahwe.” I den hebreiska texten nämns stamguden Jahve, YHWH, drygt 6800 gånger, ett namn som i översättningar suddats ut och omvandlats till den universalistiska Gud, kallad Herren i svenska Bibeln och Allah i Koranen.) I samma kapitel står också: ”Ni skall inte följa andra gudar, ingen av dem som era grannfolk dyrkar. Ty Herren, din Gud, finns mitt ibland er, och han är en svartsjuk Gud. Väck inte vreden hos Herren, din Gud, ty han kan utplåna dig från jordens yta” (6:14–15).

Så hotfullt uttryckte sig ingen gud eller gudinna i den omgivande gudavärlden eller den grekisk-romerska gudavärlden, gudavärldar som förpassats till historiens fantasivärld. Jean Soler vill med sina böcker att även monoteismens Gud ska gå samma öde till mötes. Jean-Pierre Castel vill avhelga de heliga skrifterna.

Viktigt är också att Jahve inte fick avbildas i något konkret verk skapat av människohand. I Andra Moseboken står det: ”Detta är vad Gud sade: ’Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig [. . . ]’” (20:1–5).

Åtskilliga ställen i Bibeln visar att folket vördade många gudomar och även att Jahve hade en gemål, Ashera, representerad av det som i Bibeln kallas Asherapåle. Exempelvis när kung Josia i Sydriket (Juda) på 600-talet fvt, efter det att Nordriket (Israel) utplånats av assyrierna 722 fvt, en stor del av befolkningen förflyttats, nya folk installerats, och Sydriket blivit en assyrisk vasallstat, i hopp om att inlemma det tidigare Nordriket i Sydriket gav order om att centralisera gudstjänsten till Jerusalem och att Jerusalems tempel skulle rensas från alla andra gudomar, alltså ett politiskt färgat beslut.

Kungen befallde översteprästen Hilkia, prästerna närmast under honom och tröskelväktarna att de skulle från Herrens tempel skaffa undan alla föremål som tillverkats för Baal och Ashera och himlens hela härskara. Därefter brände han upp dem utanför Jerusalem [. . .]. De avgudapräster som Judas [Sydrikets tidigare] kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerplatserna i Judas städer och runtomkring Jerusalem körde han bort, likaså dem som tänt offereld år Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och himlens hela härskara. Asherapålen i Herrens hus tog han bort [. . .]. Josia utplånade också alla tempel som Israels [Nordrikets] kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel. På altarna slaktade han alla präster som fanns vid offerplatserna där och brände dessutom människoben. Sedan återvände han till Jerusalem (Andra kungaboken 23:4–6, 19–20).

Som jag nämner i föregående inlägg läste d’Holbach Bibeln bokstavligt, vilket inte var konstigt med tanke på det dåvarande forskningsläget. Första gången Israel som benämning på ett folk nämns i ett utombibliskt sammanhang är på den egyptiska Merneptahstelen rest cirka 1208 fvt, Merneptah var farao i Egypten 1213–1203 fvt. Stelen upptäcktes 1896. Det finns inga arkeologiska fynd som stöder Bibelns berättelse om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob och de 450 årens fångenskap i Egypten, inte heller berättelsen om Mose och den 40 år långa ökenvandringen, trots idoga arkeologiska utgrävningar. Enligt Bibeln utvandrade israelernas stamfar Abraham med sin far från Mesopotamien där hans släkt ska ha tjänat andra gudar (Första Moseboken 11:31; Josua 24:2). Enligt arkeologen Israel Finkelstein kom inte israeliterna  utifrån utan de var en del av den kanaaneiska befolkningen som gradvis utvecklade en egen etnisk identitet, bland annat åt de inte griskött.

Jean Soler säger att Mose är en lika fiktiv gestalt som Akilles i den grekiska sagan Iliaden. Femte Mosebokens originalversion är som nämnts från kung Josias tid. Jean Soler menar att det är nu, när judarna efter Assyriens erövring, är på väg att försvinna som man uppfinner den ”svartsjuka” Jahve och lägger skulden till sakernas tillstånd på folket genom att påstå att de syndat och avfallit från Jahve och lyfter fram en praktiskt taget okänd profet, Mose. Soler kallar Mose för kung Josias språkrör och säger att Josias rensning av gudavärlden och förstörelse av gudabilder och altare inte har någon motsvarighet i regionen, inte heller att den som vördar andrar gudar straffas med döden. Soler skildrar utvecklingen från stamguden Jahve till guden Gud, den universella Gud med stort G, den som kristendomen och islam övertagit och som förpassat tidigare gudavärldar ur folks medvetande.

Baron d’Holbach om Guds vrede
Det är den svartsjuka, hämndlystna, straffande guden som upprör d’Holbach. Han skräder inte orden i Le christianisme dévoilé (Kristendomen avslöjad), första gången publicerad 1761. Han skriver att människans främsta strävan bör vara sin egen och sina medmänniskors lycka. Men hur är det möjligt att sträva efter lycka när den kristna religionen avfärdar livet på jorden som enbart ett mellanspel till livet efter detta och kräver att människan lever i ständig fruktan för ett övernaturligt väsens vrede. ”Hur kan ett samhälle existera som består av människor övertygade om att de nitiskt måste omfamna religionen och hata och tillintetgöra alla, vars värderingar skiljer sig från de egna? Hur kan vi förvänta oss humanitet, rättvisa eller redbarhet bland en samling fanatiker som uppmanas ha en grym, hycklande och ond Gud som förebild?

Som den naturvetare han är har han synpunkter på hur Gud skapade världen. Kristna tror att Bibelns skrifter har dikterats av Gud själv och därför är heliga, säger han. Låt oss då undersöka om dessa skrifter verkligen avslöjar den visdom, det allvetande och den fulländning vi tillskriver gudomen. Han säger att hebréernas heliga skrifter kallas Gamla testamentet och att de inleds med fem böcker som tillskrivs Mose, som var, sägs det, Guds sekreterare när han skrev dem. Mose går tillbaka till alltings ursprung och försöker inviga oss i mysteriet hur världen skapades, vilket han bara har de vagaste och mest förvirrade idéer om. Vartenda ord avslöjar hans djupa okunnighet om naturlagarna. Enligt Mose skapade Gud solen, som i vårt planetsystem är källan till ljus, flera dagar efter det att han skapade ljuset. Gud som inte får avbildas skapade människan till sin avbild. Han skapar människan till man och kvinna men glömmer snart vad han gjort och skapar kvinnan från ett av mannens revben. Med andra ord ser vi redan här i Bibelns inledning inget annat än okunnighet och motsägelser, framhåller d’Holbach.

En bestickande motsättning är när Mose efter att ha talat med Gud i 40 dagar och nätter och kommer ner från berget med de två stentavlorna med Guds tio bud, bland annat ”Du skall inte döda” och upptäcker att folket har gjutit en guldkalv som de firar trots Guds befallning att han inte får avbildas av människohand och Mose sammankallar prästerna (leviterna) och beordrar massdöd: ”’Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner grannar.’ Leviterna gjorde som Mose sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket” (Andra Moseboken 32:27–28).

Det blir enligt d’Holbach inte bättre i de andra böckerna och lagarna är löjliga och godtyckliga. Författaren, alltså Mose, avslutar med att beskriva sin egen död. Böckerna efter Mose visar lika stor okunnighet. Bland annat får Josua solen och månen att stå stilla samtidigt (Josua 10:12–13). Hebréernas historia är bara en enda samling sagor, ovärdiga ämnets allvar och i strid med allt förnuft. d’Holbach gör ingen hemlighet av vad han anser om judarna som tror på det som står i Bibeln.

Så blir det när man läser Bibeln bokstavligt, och så blir det när man läser Koranen bokstavligt, vilket är värt att tänka på när folk gapar och skriker om den förfärliga Koranen. Bibeln är sannerligen inte bättre.

Baron d’Holbach hade inte kunskap om att flera redaktörer av teologiska och ideologiska skäl har författat texterna och andra redaktörer, också av teologiska och ideologiska skäl, har redigerat texterna när omvärlden har förändrats. Exempelvis skriver Finkelstein och Silberman att inget stämmer av Josuas erövring av Kanaan när man placerar biblisk berättelse, arkeologiska fynd och egyptiska skriftliga urkunder sida vid sida. Erövringen av Kanaan är en krigssaga, mycket brutal och handlar om etnisk rensning och total avsaknad av respekt för människoliv. Det är våld, våld, våld. Kanaan var en egyptisk provins och bestod av pyttesmå stadsstater som var vasaller till Egypten och strängt kontrollerade av egyptiska administratörer. Dessutom var egyptiska garnisoner utposterade längs hela kuststräckan. Kanaan omvandlades gradvis under 100 år visar arkeologiska fynd, inte genom belägring av städer och erövring. Berättelsen om Josuas erövring är menar Finkelstein och Silberman ett uttryck för 600-talets vision om framtida territoriella erövringar, alltså då kung Josia hoppas på att inlemma det tidigare Nordriket med Juda. Men han dog.

Lika illa blir det när d’Holbach ger en kortfattad historik över judarna och skriver att i ett litet nästan okänt land levde ett folk vars förfäder sedan länge levt som slavar i Egypten och befriades från slaveriet av en präst som skaffade sig makt över dem. Denne man vid namn Mose uppfostrad i en religion fullspäckad med vidskepelse och mystik placerade sig som chef över en samling förrymda slavar som han övertygade om att han var deras Guds språkrör vars befallningar han påstod sig vara mottagare av. Enligt d’Holbach var Mose ytterst angelägen om att i gruppen inpränta hat gentemot andra gudar och andra nationer och utöva de grymmaste straff mot dem som vördade andra gudar och skapade därmed en samling hatfyllda monster. Denna samling förintade kanaaneiska nationer med en barbariskhet varenda människa som inte är genomsyrad av vidskepelse måste revoltera mot. Så småningom slog de sig ner i ett litet land som tedde sig väldigt bördigt efter den långa ökenvandringen och blev slavar under ett synligt prästerskap och en osynlig gudom. De övertygades om att genom att lyda prästerskapet lydde de Gud.

Baron d’Holbach ger en inträngande beskrivning av alla hemskheter Gud lät drabba Egypten när han lät Mose föra dem i frihet. Och det värsta av allt: De kristna inte bara övertog hebréernas svartsjuka, hämndlystna, straffande Gud, de gjorde saken ännu värre genom att uppfinna helvetets evighetspina.

Under d’Holbachs tid gällde fortfarande Bibeln som Guds ord. Inget i Bibeln fick ifrågasättas. Kungen var kung av Guds nåde. Sedan kom franska revolutionen, prästerskapet miste sin makt, inte bara kyrka och stat skildes åt i flera europeiska länder, lagstiftningen blev sekulär, utan minsta koppling till Bibeln.

Sverige är i dag en sekulär rättsstat. Starka krafter vill på nytt underställa lagen en gudoms påbud. Den massiva oreglerade invandringen och lika oreglerade integrationen har skapat en avgrund mellan svenskar hemtama med den sekulära rättsstaten och invandrare slavar under islamiska prästerskapets maktambitioner att underställa Svea rikes lag Koranens bud.

De som i decennier har höjt en varnande röst har stämplats som ”rasister”, ”islamofober”, ”främlingsfientliga”, ”högerpopulister” och mobbats ut ur det offentliga samtalet av de ”rättrogna”.

I särklass värst av de ”rättrogna” är SVT:s och SR:s journalister. SVT:s journalist Evin Rubar gjorde flera konsekvensneutrala dokumentärer om islamiska friskolor för länge sedan och en om islamismens utbredning i Sverige 2009. Sedan inträdde tystnaden. Om Evin Rubar hade ersatt Anders Holmberg i ”30 Minuter” och ersatt alla journalisterna i ”Agenda” hade vi haft ett helt annat diskussionsklimat i Sverige. Det finns ingen journalist inom SVT och SR som lever upp till hennes kaliber.

Den islamiska enklaviseringen i Sverige
Jean-Pierre Castel skriver om hur judarna definieras utifrån blod, vilket man kan läsa om i Esras bok och Nehemjas bok i Bibeln, jämfört med antikens greker som definierade greker utifrån den som kunde grekiska språket. Socialantropolog Aje Carlbom har i över två decennier varnat för de konsekvenser den islamiska enklaviseringen, som bygger på samma avskiljande princip som judarnas, leder till. Den nyblivna doktorn Sameh Egyptson

bygger vidare på Aje Carlboms forskning och visar i sin doktorsavhandling hur Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi förespråkar just en gettoisering av den islamiska gemenskapen i icke-islamstyrda länder.

Vad jag vet är biträdande professor Aje Carlbom den enda universitetsforskare som analyserat hur islam i svenskspråkiga texter marknadsförs i Sverige och då har Muslimska brödraskapet var aktiva i Sverige i fyra decennier. I det föregående inlägget lyfter jag fram de texter på svenska som Muslimska brödraskapets Mostafa Malaekah sammanställt och som är spridda över hela Sverige och som Aje Carlbom satt sig in i och varnat för.

Finns Gud?
Jean Soler säger att frågan om Gud existerar eller inte är en icke-fråga. Alla gudar existerar, guden Gud i lika hög grad som alla andra. Gudarna existerar i de människors medvetande som tror på dem. De kommer att existera så länge gemenskaperna som är övertygade om deras existens existerar. Den här existensformen är inte en illusion, framhåller han, utan den medför reella konsekvenser, goda eller skadliga, ibland blodiga, för folken och individerna vars liv den reglerar. Han betonar också att det inte finns någon universell religion. Kristendomen är européernas religion och folken de dominerat. Islam är arabernas religion och nationerna de har erövrat. Judendomen är judarnas religion. Resten är enbart ideologisk förpackning.

Sveriges politiker bör ta till sig Jean Solers ord. Huruvida Allah existerar eller ej, huruvida profeten Muhammeds liv och leverne är verklighetsbaserad historia eller sagor påhittade långt efter hans död är i sammanhanget betydelselöst. Det viktiga är att Allah och Muhammed existerar i hundratusentals invandrares medvetande och att det får reella konsekvenser för Sveriges del. Exempelvis övertygelsen att Koranen är lag, att profeten Muhammed är den sista profeten och att varje ”sann” muslim bör imitera hans liv och leverne på 600-talet, att islam är en universell religion, att den är överlägsen alla andra religioner, att den kommer att segra, att homosexuella förtjänar döden, att avfällingar förtjänar döden, att Sverige bör förbjuda hädelse i lag, att judar är apors och grisars avkomma, att Muhammed kastade ut judarna ur Medina och lät avrätta mängder av dem, att Muhammed var krigsherre och massmördare, att han likt kung Josia rensade Kaba från alla gudabilder.

Det är hot om helvetet sida upp och sida ner i Koranen, sida upp och sida ner om alla människors olika värde. Hur många hundratusentals invandrare som ser svenskarna som ”otrogna”, som mindre värda är det ingen som vet. Här i Sverige har tolerans bara förespråkats en väg, inte ömsesidig tolerans.

Ända sedan regeringen Carl Bildt (M) i december 1991 upphävde regeringen Ingvar Karlssons (S) Luciabeslut från 13 december 1989, som gick ut på att i huvudsak enbart ta in FN-flyktingar, har svenska folket år efter år beskyllts för att vara orsaken till den bristande integrationen. I decennier har politikerna gett både sig själva och alla invandrare ansvarsfrihet.

Det som hade behövts ända från regeringen Bildts beslut var stenhårda krav på kunskap om svenska språket och massiv undervisning av hela befolkningen om vad demokrati innebär, att folkstyre kräver kunskap.

I Sverige är diskussionen om demokrati i princip stendöd inom de politiska partierna. Som om demokrati är något självklart, något ingen behöver arbeta på och utveckla. Och definiera.

Torsdag 24 augusti 2023

Mona Lagerström

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två män är huvudpersoner i det här inlägget. Riksdagsledamot Richard Jomshof och koranbrännaren Salwan Momika. Vem är det största hotet mot Sverige med tanke på det skakiga säkerhetspolitiska läget? Man tycker att svaret borde vara en självklarhet, men det är det inte.

Den katolska kyrkan härskade i Frankrike under baron d’Holbachs tid. Han skrev sin religionskritik med livet som insats. Han läste Bibeln lika bokstavstroget som Richard Jomshof läser Koranen och den inomislamiska traditionen om profeten Muhammed. Att baron d’Holbach läste Bibeln bokstavstroget är ursäktligt med tanke på att det på hans tid inte fanns någon filologisk forskning av Bibelns olika texter att tala om eller någon arkeologisk forskning som belade eller bestred det som står i Bibeln, och då framför allt Gamla testamentet. Före franska revolutionen var det straffbart i Frankrike att behandla Bibeln som vilken text som helst och utsätta den för samma granskning som just vilken text som helst.

Både Bibeln och islams tidiga historia har sedan baron d’Holbachs tid utsatts för kritisk vetenskaplig granskning, vilket man kan tycka att riksdagsledamot Richard Jomshof, som är så pigg på att uttala sig om islam, och dessutom utbildad historielärare, borde ha satt sig in i.

Vi har en grundlagsskyddad yttrandefrihet i Sverige. Jomshof har rätt att säga vad han vill och tycka vad han vill om vilken religion han vill.

Vi har också en grundlagsskyddad religionsfrihet, vilket koranbrännaren Salwan Momika inte respekterar. Han säger till TT att yttrandefriheten ger honom rätt att bränna Koranen och att han kommer att fortsätta att bränna Koranen därför att: ”Jag vill förbjuda den”.

Man hade kunnat förvänta sig, med tanke på det säkerhetspolitiska läget, att alla partiledare med en röst förklarade att det aldrig kommer att hända att Sverige förbjuder Koranen, om så Momika bränner ett exemplar av Koranen om dagen resten av livet.

Momikas skäl att bränna Koranen är med andra ord utsiktslöst.

Vad jag vet har varken statsminister Ulf Kristersson (M) eller utrikesminister Tobias Billström (M) med kraft förklarat att i Sverige har vi religionsfrihet, det strider mot grundlagen att förbjuda en bok som Koranen. Inte heller Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi har med kraft förklarat den svenska religionsfriheten för Salwan Momika. I stället är det Richard Jomshofs uttalande om profeten Muhammed och islam Shekarabi dyker ner på och anför som skäl att avsätta Jomshof som Justitieutskottets ordförande, där han själv sitter som vice ordförande.

Jomshof har inte gjort något olagligt. Salwan Momika sätter hela Sveriges existens på spel av skäl som aldrig kommer att infrias.

Vad ett förbud av Koranen skulle innebära för religionsfriheten är inte värt uppmärksamhet?

Momika påstår att statsministern inte har läst Koranen och vet vad som står i den. Inte heller det påståendet har Ulf Kristersson vad jag vet bemött.

Min fråga är: Har Ardalan Shekarabi läst Koranen? Kan han med sakargument bemöta Momikas påståenden att Koranen är en farlig bok, att den bör förbjudas?

Jomshof har alltså inte gjort något olagligt, han har uttryckt kritik mot en religion och dess religionsstiftare. Ändå har Richard Jomshofs uttalande om islam och profeten Muhammed väckt betydligt häftigare reaktioner än Momikas uttalande att han vill förbjuda Koranen, så häftiga att fyra partier vill avsätta honom från justitieutskottets ordförandepost, helt i strid med praxis, en fullkomligt horribel reaktion med tanke på det säkerhetspolitiska läget.

Två personer uttrycker kritik mot Koranen och islam, Säpo har höjt terrorhotnivån. Men kritiken riktas inte mot en man som utför en handling mäktiga länder betraktar som skändlig, utan mot en man som har uttryckt ord. Ord är allvarligare än handling?

Har det funnits ett lämpligare tillfälle att bredda kunskapen om demokratifientliga tolkningar av islam, exempelvis Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning som Sameh Egyptson

nyligen skrivit en doktorsavhandling om, och som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerade en kunskapsöversikt om, författad av terrorforskaren Magnus Norell, socialantropolog Aje Carlbom och tidigare medlemmen Pierre Durrani?

Det har i åratal skrikits högt och ljudligt, från framför allt Muslimska brödraskapets aktivister, som Sameh Egyptson namnger i sin doktorsavhandling, och som också jag namnger i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, och två som anges i MSB:s kunskapsöversikt, Omar Mustafa och Abdirizak Waberi (M) riksdagsledamot 2010–2014, att man vet alldeles för lite om islam i Sverige. Ge oss pengar! Både Erik Ullenhag (L) när han var integrationsminister 2010–2014 och Alice Bah Kuhnke (MP) när hon var kultur- och demokratiminister 2014–2019 öste skattekronor på ”kampen mot islamofobi”, skattemedel som gick via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), utöver de 80 miljoner myndigheten delar ut varje år. Trots att det inte var kunskap om islam aktivisterna ville höja, de ville med hjälp av anklagelsen om ”islamofobi” strypa all kritik av islam. Erik Ullenhag, Alice Bah Kuhnke och SST gick dem till mötes med råge. Tillsammans med landets islamologer, dessa ovetenskapliga församlingspräster som jag strax återkommer till. Utbildningsminister Mats Persson, var uppmärksam. Universitetet är ditt område.

Här står vi i dag. Med förmodligen de mest taffliga och pinsamma politiker Sverige haft någonsin, både i riksdagen och inom regeringen.

Vad ”vet vi” om profeten Muhammed?
Frågan bör som nämnts ovan ställas till Mohammad Fazlhashemi, idéhistorikern från Umeå som utnämndes till professor i islamisk teologi och filosofi, Uppsala universitet, standardmannen SVT och SR inkallar så snart något rör islam. En inte oviktig upplysning är att naturvetaren baron d’Holbach kallade teologi för alkemi och prästerna för alkemister som påstår att de ”besitter hemligheten att skapa guld medan de i själva verket knappt har kläder att skyla sin nakenhet med”. Och att filosofiprofessor Ingemar Hedenius, vars kritik av biskoparnas märkliga förklaringar av kristendomens lära jag lyft fram i tidigare inlägg i den här serien, kallade teologi för humbug och att teologi inte hör hemma på universitetet.

Den 11 december 2021 skrev jag det här inlägget om att Richard Jomshof skriver en skrämmande okunnig artikel i Göteborgs-Posten om allt ”vi vet” om profeten Muhammed och räknar upp allt ”vi vet”. Vad jag minns var det ingen av landets islamologer som kommenterade Jomshofs artikel. Jag citerar ur mitt inlägg: ”Att påstå att det är kristendomen som är grunden för demokratin är rent nonsens. ’Sverige är ett av världens bästa länder, byggt på kristen värdegrund’, skriver Jomshof. Så kan man skriva som man utan kunskap om det helvete prästerna i Sverige utsatte kvinnorna för.”

Jomshof skriver: ”Jag har dessutom läst en lång rad böcker om islam. Vad gäller Koranen läste jag den för första gången på 90-talet under min studietid i Lund och jag håller på att läsa den en andra gång.” Jag frågar hur många gånger han läst Bibeln från pärm till pärm.

Vidare skriver jag:

Allt ”vi vet” om profeten Muhammed har Richard Jomshof hämtat från Tor Andræs bok Muhammed – Hans liv och hans tro, som kom ut första gången 1930 och som bygger på den islamiska traditionen om Muhammed, inte på källkritiska studier. Som historielärare bör Richard Jomshof veta värdet av källkritik. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett kapitel (11a), ”Vad källkritiska historiker säger om islams tidiga historia”. Ett avsnitt heter ”Biografier om Muhammed byggda på den islamiska traditionen” där jag nämner Tor Andræ.

Tor Andræ (1885–1947) var biskop. Hans bok om Muhammed blev när den kom mycket uppskattad. Den franska marxistiska sociologen Maxime Rodinson skriver exempelvis i sin bok Muhammed (1961, reviderad 1968, på svenska 1981) att Andræs bok (bearbetad av Geo Widengren) är ”en fin biografi som huvudsakligen sysslar med de psykologiska och religiösa sidorna”. Maxime Rodinson myntade begreppet le fascisme islamique i samband med den islamiska revolutionen i Iran 1979. Även Rodinson följer den inomislamiska beskrivningen av Muhammed. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att den källkritiska islamforskaren Patricia Crone 1980 säger att hans och några andras böcker lämpar sig för studenter att läsa men att ingen islamforskare arbetar med dem.

Vidare skriver jag i blogginlägget: ”Uppmaning till Richard Jomshof: Uppdatera dina kunskaper om islams tidiga historia eller håll tyst. Du kommer att förstöra hela valrörelsen med ditt tjat om islam.” Jag betonar att islamister, alltså de, som exempelvis Muslimska brödraskapet, som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade, är hotet mot vår demokrati, grupperna som är anhängare av islam som en totalitär politisk ideologi.

I mitten av 1980 utnämndes prästvigda Jan Hjärpe till professor i islamologi. För att komma bort från Ingemar Hedenius tillintetgörande kritik av biskoparnas förklaringar av den kristna läran, närmare bestämt själen, själens odödlighet och uppståndelsen från de döda, bestämde sig Hjärpe för att fokusera universitetens islamutbildning på hur individer upplever sin religion, med påföljd att han utbildade församlingspräster, vars uppgift det är att försvara islams trosfränder, inte källkritiskt vetenskapliga forskare. Jag ger i detta inlägg exempel på två islamologer som agerar församlingspräster, professor Jonas Otterbeck och professor Simon Sorgenfrei, mer om dem strax.

Om vi på universiteten sedan fyra decennier hade haft en vetenskapligt och källkritiskt inriktad islamutbildning hade kanske Richard Jomshof aldrig uttryckt sig om profeten Muhammed och hans verksamhet som historiskt belagda, utan behandlat dem som den myt de är på samma sätt som filologer och arkitekter visat att Gamla testamentets skildring av Abraham, Isak och Jakob, utvandringen från Egypten, Mose, Josua och erövringen av Kanaan, Davids och Salomos mäktiga riken är myter, författade av målmedvetna ideologer och teologer långt efter det att händelserna ska ha ägt rum, inte historia. Israel var aldrig ett rike under kungarna David och Salomo som Bibeln vill ge sken av. Nordriket (Israel) och Sydriket (Juda) var alltid två riken, det bördiga, blomstrande Nordriket och det karga efterblivna lilla Juda med byhålan Jerusalem. Först när assyrierna ödelade Nordriket 722 före vanlig tideräkning, ägnade sig åt folkförflyttning och inlemmade Juda som vasallstat blomstrade Juda, tack vare den arabiska karavanhandeln, och växte till en nation med ett skriftspråk, vars ideologer och teologer kunde sätta nationens historia på pränt. Bibelns Gamla testamentet är segrarnas historia, Nordrikets kungar förtalas på ett nedrigt sätt. Om assyrierna inte hade ödelagt Nordriket hade Bibeln sett helt annorlunda ut, eller kanske inte ens existerat.

Så varför ska man läsa Koranen bokstavligt? Eller acceptera den inomislamiska redogörelsen för profeten Muhammeds verksamhet som historisk?

Det finns två utomislamiska belägg för att en man kallad Muhammed existerat, vilket den extremt källkritiska forskaren Patricia Crone skrivit om. Men det är också allt. Profeten ska ha avlidit 632, men först runt år 750 – 800, fyra eller fem generationer efter hans död, började skriftliga källor om hans liv dyka upp. Som jämförelse kan man nämna exempelvis egyptiska och mesopotamiska härskare vars krigiska insatser för över tre tusen år sedan noggrant dokumenterats, stolta och självgoda som de var, vilket man exempelvis kan läsa i Israel Finkelsteins och Niel Asher Silbermans bok, se bild nedan. Arkeologen Israel Finkelstein var verksam vid Tel Avivs universitet. Det är i deras bok man kan läsa att originalversionen av Femte Moseboken är den lagbok som ”hittades” vid restaureringen av templet under kung Josias tid på 600-talet fvt (se Andra kungaboken, kapitel 22 och 23), alltså många hundratals år efter det att det som skildras i Femte Moseboken ska ha ägt rum.

Muhammed nämns i en grekisk text i bysantiska Syrien under den arabiska invasionen 632–634, han kallas ”falsk profet” eftersom profeter inte kommer med ”svärd och stridsvagnar”. Han nämns också vid namn i en armenisk text, förmodligen författad strax efter 661, där det också står något om hans monoteistiska predikande. Hans namn förekommer inte på mynt, inskriptioner eller papyrus förrän ungefär på 680-talet, femtio år efter hans död. Koranen, med hans uppenbarelser, fanns inte under hans samtid, utan uppenbarelserna ställdes samman först efter hans död, exakt när har forskarna ännu inte enats om. Koranen går inte att använda som en historisk text, Patricia Crone förklarar varför. Koranen är heller inget biografiskt verk om Muhammed, han nämns vid namn enbart några få gånger. Men man får en uppfattning om att det rör sig om en monoteistisk religion med mycket hämta från Gamla testamentet, vars inledande böcker skildrar myter, inte historiska händelser.

Att göra en bokstavstrogen läsning av Koranen och döma ut islam som en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion är samma sak som att göra en bokstavstrogen läsning av Gamla testamentets Fem Moseböcker och döma ut judendomen som en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion. Mycket har hänt när det gäller tolkningen av judendomen sedan Assyrien ödelade Nordriket 722 fvt, Babylonien ödelade Sydriket på 500-talet fvt, förflyttade judar tilläts återvända till Jerusalem, Juda blev en persisk provins, Alexander den store vann över Persieriket, uppdelningen av hans rike efter hans död, hellenismen, Mackabéerupproret, romarnas ockupation, Jerusalems förstörelse år 70. För att bara nämna några milstolpar.

Församlingspräst Jonas Otterbecks kritik av Richard Jomshofs uttalande om profeten Muhammed
Jonas Otterbeck, tidigare professor Lunds universitet, är ett skrämmande exempel på den skada Jan Hjärpes utformning av universitetens islamutbildning har åstadkommit. Otterbeck är numera professor vid Agha Khan University, London, Institute for the Study of Muslim Civilisations. Universitetet är ett privat religiöst universitet kopplat till den shiitiska grenen Nizari Ismailis. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige kritiserar jag Otterbeck, bland annat hans vilseledande kommentar till MSB:s kunskapsöversikt i SR ”Människor och tro” 23 mars 2017. Jag skriver även om det inslaget i det här blogginlägget 7 april 2017, scrolla ner till rubriken med hans namn ”Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien”, och i det här blogginlägget 17 juni 2017 skriver jag också om hur han agerar församlingspräst inte vetenskapsman, scrolla ner till rubriken med hans namn, ”Professor Jonas Otterbeck om islamisten Helena Benaouda Hummasten”.

Jonas Otterbeck skriver krönikor i Magasinet Konkret. Hans två artiklar om Richard Jomshofs Muhammedkritik är hårresande, fullkomlig hårresande, ännu mer hårresande med tanke på det säkerhetspolitiska läget. I den första artikeln i Magasinet Konkret 30 juli, ”Sheikh Jomshof vet bäst”, väljer Otterbeck att i stället för att ge en saklig källkritisk beskrivning av profeten Muhammed spela översittare och markera hur lite Richard Jomshof vet om islam. Artikeln visar den skrämmande låga nivån på professorer i islamologi utbildade vid ett svensk universitet enligt Jan Hjärpes modell. Enbart genom att kalla riksdagsledamot Jomshof för sheikh visar nivån. För att ytterligare markera sin överlägsenhet strösslar han artikeln med arabiska begrepp. Hela artikeln är en attack på Richard Jomshof som person.

I Magasinet Konkret 19 augusti, artikeln ”Total okunskap om Muhammed”, ger Otterbeck en utförlig beskrivning av Muhammed utifrån det han kallar ”islamisk historiografi”. Det är fullkomligt sanslöst, som att utgå från Bibeln när man vill beskriva Israels historia. Exakt så agerar en församlingspräst, inte en vetenskapsman. Till råga på allt lyfter han i slutet av artikeln fram Tor Andræs bok om Muhammed, den bok Jomshof i artikeln i Göteborgs-Posten säger sig ha läst. Otterbeck skriver: ”faktum är att den svenska forskaren och prästen Tor Andrae gjorde internationell karriär för mer än 100 år sedan med sin fina bok om hur Muhammed uppfattas olika i olika sammanhang och tidsåldrar”.

Alltså den bok och liknande böcker som utgår från den islamiska traditionen och som den källkritiska islamforskaren Patricia Crone för över 40 år sedan menar att ingen islamforskare längre använder.

Utom uppenbarligen här i Sverige. Hela Otterbecks artikel utgår från det han kallar ”islamisk historiografi”. Han låter som om det är Tor Andræ han utgår från när han beskriver profeten Muhammeds verksamhet!

Han vägrar konsekvent låtsas om islamism, och då i synnerhet det hot mot den svenska demokratin Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige ägnar sig åt.

Det är inte konstigt att statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström beter sig som yra höns med Billströms skrämmande underdåniga brev till OIC. Ingen av dem har kunnat föra en saklig diskussion om Richard Jomshofs kommentar om islam och profeten Muhammed, bara kritiserat den, ”lawful but awful”.

Församlingspräst Simon Sorgenfrei
Professor Simon Sorgenfrei är ytterligare en islamolog som låtsas att Muslimska brödraskapet inte utgör ett hot mot den svenska demokratin och som likt Jonas Otterbeck agerar församlingspräst.

I boken Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), finansierad av SST, skriven på uppdrag av Muslimska brödraskapet, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 2 mars 2019 om de religionsvetenskapliga institutionernas hårdvinklade och förljugna utbildning om islam, scrolla ner till bokens rubrik, lyfter Simon Sorgenfrei fram en av grundarnas av Muslimska brödraskapets svenska gren och nyckelperson i den inre kärnan, Mostafa Kharraki

som om Kharraki är vilken muslim som helst. Bilden ovan markerar MB:s koppling till Mussolinis fascism och Hitlers nazism, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Islamism är den fjärde totalitära ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen.

Det borde vara en självklarhet att inte bara landets professorer i islamologi tydligt markerar vilka personer och föreningar som är kopplade till Muslimska brödraskapet utan också att SST agerar grindvakter så att inte MB:s aktivister bjuds in till Sagerska huset, som här:

Och här:

I det här blogginlägget 29 maj 2023 om kritiken mot Sameh Egyptsons doktorsavhandling nämner jag både Jonas Otterbeck och Simon Sorgenfrei och det är uppenbart hur de agerar församlingspräster och inte som källkritiska forskare. Simon Sorgenfrei värnar mer om islamiska föreningars försörjning via skattemedel än om Sveriges demokrati.

Det märkliga är att islamforskarna över huvud taget inte går in på de texter på svenska som Muslimska brödraskapet gett ut och diskuterar hur de förhåller sig till svensk lag.

Muslimska brödraskapets krypskytte mot den svenska demokratin via Mostafa Malaekah
I nästan varje blogginlägg ända sedan 2016 har jag lyft fram Muslimska brödraskapets aktivist, vänsterpartisten i Göteborg, Mostafa Malaekah och hans häften där han bedriver krypskytte mot den svenska demokratin och förespråkar sharia, texter som gått att ladda ner från Muslimska brödraskapets hemsidor, bland annat stora moskén i Stockholm, vars VD är Mahmoud Khalfi. Bland annat dessa två:

Vad du inte vet om Islam och Vad är meningen med livet? Samt Vad är en människa? För att inte tala om Kvinnan i Islam. Dessa häften är spridda över hela Sverige, de går att ladda ner från Islamguiden, olika moskéer har låtit publicera dem i pappersform, inklusive stora moskén i Stockholm, Zayed Moské, vilket bilden ovan visar.

Universitetens islamforskare tiger om dem. Socialantropolog, biträdande professor Aje Carlbom har lyft fram dem. SVT:s journalist Evin Rubar lyfte fram Kvinnan i Islam i dokumentären Slaget om muslimerna 2009, där Aje Carlbom intervjuas.

Men universitetens islamforskare tiger!

Vi har en regering som inte kan hantera angreppen mot Sverige från utländska islamiska militanta grupper och stater efter fyra decenniers universitetsforskning om islam. Statsminister Ulf Kristersson, utrikesminister Tobias Billström, socialminister Jakob Forssmed bjuder in Muslimska brödraskapets aktivister för dialog!

Och lägger större vikt vid vad riksdagsledamot Richard Jomshof skriver på X/Twitter än koranbrännaren Salwan Momikas handlingar!

Utbildningsminister Mats Persson: Kräv att professor Mohammad Fazlhashemi ger en källkritisk, vetenskaplig redogörelse för profeten Muhammeds verksamhet inför regeringen, riksdagen, svenska folket. Släck med omedelbar verkan ner universitetens islamutbildningar, tillsätt en utredning om universitetens islamutbildningar och hur de kan förändras i en källkritisk vetenskaplig riktning. Jag efterlyste det för flera år sedan.

Söndag 20 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Biskop Åke Bonnier har offentligt efterlyst att koranbränning ska klassas som hets mot folkgrupp, trots att islams trosfränder inte är någon folkgrupp. Även förra året gick biskopen ut med ett pressmeddelande om koranbränning som kränkande. ”Jag tar självklart starkt avstånd från kränkningar som riktar sig mot den tro, tradition och sammanhang som mina muslimska syskon lever i”, skriver han.

Den femte av islams sex trossatser lyder: Tron på livet efter döden. Den andra trossatsen lyder: Tron på Allahs änglar.

I Koranen berättas det om de två änglarna som cirkulerar kring människan på jorden och skriver ner allt som människan gör och som hon sedan måste stå till svars för inför domedagen:

Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder. När de två [änglarna som har till uppgift] att skriva ned [hennes ord och hennes handlingar] skriver, sittande på höger och vänster sida, kommer inte ett ord över hennes läppar utan att en övervakare är hos henne, färdig [att skriva] (sura 50: 16–18, Mohammed Knut Bernströms översättning).

Vi hava ju skapat människan, vi veta vad hennes själ viskar till henne, och vi äro henne närmare än halsådern. När de båda uppsnappande, som sitta till höger och vänster, uppsnappa. Hon yttrar ej ett ord, utan att en iakttagare är till hands hos henne” (sura 50:15–16, K.V. Zetterstéens översättning).

Själen är alltså lika central inom islam som inom kristendomen. Så biskop Åke Bonnier, är det inte dags för en ny diskussion om själens anatomi så här 70 år efter debatten i Dagens Nyheter om själen, själens odödlighet och livet efter döden, som filosofiprofessor Ingemar Hedenius sammanfattar i sin bok Tro och vetande (1949) och som i decennier fick ett sådant enormt genomslag, som nu vänts i sin motsats då tron på och vördnad för en övernaturlig makt genomsyrar inte minst ägarfamiljen Bonniers medier.

Du gör en enastående samhällsinsats om du inleder en ny debatt i din familjs tidning Dagens Nyheter nu när en ny religion har invandrat hit och förklarar på vad sätt änglars uppsnappande av vad människans själ viskar som grund inför domedagen om människans plats i livet efter döden ska bli paradiset eller helvetets eviga pina stämmer överens med normen ”Alla människors lika värde”.

Hotet om helvetet förekommer sida upp och sida ner i Koranen. Du är rätt person att svara på det eftersom du både är biskop och ingår i ägarfamiljen Bonnier. Ingen kan med bästa vilja i världen säga att skrifter som hotar med helvetet för de trolösa värnar om alla människors lika värde, vilket ägarfamiljen Bonnier, där du ingår, stolt säger sig göra.

Ägarfamiljen Bonnier skriver: ”Bonniers verksamheter kommer aldrig att driva agendor som förminskar den enskilde individen eller utesluter grupper ur samhällsgemenskapen. Demokrati, allas lika värde och människors grundläggande fri- och rättigheter är orubbliga fundament.”

Att hota trolösa med helvetet, är inte det att förminska den enskilda individen? Är inte det samma sak som att alla människor inte är lika mycket värda?

Hotet om helvetet är intimt förknippat med själen. Utan själ, inget hot om helvetet. Alltså behövs en omfattande debatt om själens vara eller inte vara i dagens Sverige med den så normerade sentensen ”Alla människors lika värde”.

Biskop Åke Bonnier:

Du måste känna till att Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, luslästs av filologer i ett par hundra år och ifrågasatts senaste århundradet av arkeologer, se exempelvis bilden nedan av Israel Finkelsteins och Niel Asher Silbermans banbrytande bok om arkeologiska fynd, att texterna i Gamla testamentet är ett lapptäcke, redigerade i omgångar under olika århundraden och utifrån olika teologiska perspektiv, att det aldrig förekom någon utvandring från Egypten eller något ”slavläger” där, att i Sverige viftar inte judar och kristna med Bibeln och kräver att riksdagen ska anpassa våra lagar till Bibeln för att någon som kallas Gud har skapat lagarna, exempelvis lagarna i de fem Moseböckerna, att de är eviga och gäller för alla människor i alla tider.

Du måste också känna till att den som kritiskt vill granska Koranen på samma sätt som de granskningar Bibeln har utsatts för är dödsdömd.

Eftersom du tagit så stark ställning för Koranen att du till och med vill att den svenska lagen ändras måste du känna till vad det står i Koranen, exempelvis att mycket av det som står i Koranen är hämtat från Gamla testamentet och redan utdömt som ohistoriskt, att någon som heter Abraham exempelvis ungefär runt 1400 före vanlig tideräkning utvandrade från Mesopotamien och blev lovad Kanaan av en gud kallad Jahve, numera kallad Herren i Bibeln, urfadern till de tre abrahamitiska religionerna, omhuldad i Koranen, mannen som tillsammans med sonen Ismael byggde Kaaba i Mekka, är en myt och inte historisk sanning.

Du måste också känna till att dessa tre religioners gud är en svartsjuk gud, fruktansvärt svartsjuk, du skall inga andra gudar hava jämte mig, hämndlysten, vredgad, en gud som utan att blinka utplånar trolösa folk från denna jord, ”viger till förintelsen” som det står. Tre religioner i vars namn fasansfullt våld i årtusenden har utförts. Men att kristna präster och rabbiner i Sverige inte uppmanar sina anhängare till våld i Guds namn, som exempelvis det här utländska gänget:

De tre abrahamitiska religionerna svepte hänsynslöst undan den religionsfrihet vi känner från den grekiska och romerska gudavärlden, liksom Mesopotamiens gudavärld och gudavärlden i Juda och Israel och dess närmaste omgivningar och att hädelse blev ett brott som straffas med döden.

Du vet att kristna präster och rabbiner i Sverige inte använder Bibeln så som islams prästerskap i Sverige använder Koranen, som en lagbok stående över svensk lag, att inte ett kommatecken får ändras. Du vet att det är omöjligt. Hur många rabbiner och judar i Sverige hänvisar exempelvis till Femte Moseboken kapitel 13:

Om din egen bror, din son eller din dotter eller kvinnan i din famn eller din närmaste vän i hemlighet söker förleda dig och övertala dig att tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har lärt känna, sådana gudar som folken omkring er dyrkar, nära eller fjärran, från jordens ena ände till den andra, då skall du inte ge efter eller lyssna till en sådan person. Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt. Du skall stena honom till döds, därför att han försökte locka dig bort från Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Hela Israels folk skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen göra något så ont hos dig (vers 6–11).

Eller Tredje Mosebokens 24:e kapitel om hädelse? ”Och du skall säga till israeliterna: Var och en som förbannar sin Gud drar skuld över sig. Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom” (vers 15–16).

Hur många av islams prästerskap och trosfränder i Sverige anser att avfall från islam ska straffas med döden därför att det står så i Koranen?

Du måste också känna till att islams prästerskap anser att Koranen är Sista testamentet, att Koranen ogiltigförklarar Gamla och Nya testamentet och att profeten Muhammed har ersatt alla tidigare profeter, inklusive Jesus.

Du måste vara medveten om hur viktig en debatt om själens vara eller inte vara är för Sveriges säkerhet, alltså hur ”helig” Koranen är i förhållande till hur ”helig” Bibeln, som genomtröskats av forskare, är. Du har hela ägarfamiljen Bonniers medier till ditt förfogande.

Det vimlar av texter att ladda ner från internet om själen och islam, exempelvis den här texten Vad är en människa? av Muslimska brödraskapets översättare (Muslimska brödraskapet som Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén inledde samarbete med) Mostafa Malaekah, en man som förekommer i mängder av mina blogginlägg. Han skriver:

En del muslimska lärda anser att själen (nafs) är densamma som anden (rooh) efter det att den har förenat sig med kroppen, eftersom anden påverkas av kroppen när den förenar sig med den. Dessa effekter orsakas av kroppens behov och anden (rooh) omfattar dem. När kroppen har ohälsosamma önskningar och själen (nafs) är okontrollerad och hjärtat inte sunt, blir själens begär ändlösa och kroppen tjänar dem, vilket leder till fördärv.²¹ När anden (rooh) förenar sig med kroppen har den strävanden, bland dem önskan om ett evigt liv. Detta är vad Satan utnyttjade när han fick Adam att göra fel genom att säga till honom: ”Skall jag leda dig till det eviga livets träd och till ett rike som aldrig skall gå under?” (K 20:120) På det sättet genereras inom själen idéer, som ofta blir sjukdomar, och dessa sjukdomar i sin tur ger upphov till andra. Medan de kan öka eller minska, är de fortfarande sjukdomar (s. 6).

Själ (ande) och kropp är alltså förenade. Jag återkommer till Muslimska brödraskapsaktivisten Mostafa Malaekah, även aktiv i vänsterpartiet, Göteborg, och hans skrifter som spridits över hela Sverige men sticker emellan med vad naturvetaren baron d’Holbach hade att säga om själen för över två och ett halvt sekel sedan, närmare bestämt 1772.

Baron d’Holbachs kommentarer om själen
Allt är natur, säger baron d’Holbach. Det finns inget utom naturen. Människans övermodiga anspråk på att stå högre än djuren grundar sig i huvudsak på åsikten att människor är i exklusiv besittning av en odödlig själ. Men frågar man dem vad själen består av blir de ställda. De kommer att svara att det är en okänd substans, en hemlig makt helt skild från deras kroppar, något andligt de inte har en aning om. Fråga dem hur det här andliga, som de antar liknar deras Gud, helt och hållet utan förgreningar, kan kombineras med deras materiella kroppar och de kommer att svara att de inte vet, att det för dem är ett mysterium, att den här kombinationen är skapad av deras allsmäktige Gud. Det är vad människan säger om den dolda, eller snarare fantiserade substans som de anser är den avgörande fjädern för alla deras handlingar!

Om nu själen är en substans helt och hållet avskild från kroppen och inte kan ha något som helst samband med kroppen skulle deras förening inte vara ett mysterium utan en omöjlighet, säger d’Holbach. Det är kroppen som känner, tänker, dömer, lider, njuter. Allt handlar om sinnesförnimmelser. Även om det är fullständigt omöjligt för människor att beskriva själen är de ändå övertygade om att den är odödlig, att den kan handla och känna utan att kroppen är inblandad, med andra ord att denna själ, frikopplad från både kroppen och sinnesförnimmelserna kan leva, njuta, lida, uppleva lycka eller känna olidliga plågor. På en sådan härva av absurditeter grundas den extravaganta åsikten att själen är odödlig.

Människan dör och efter döden är den mänskliga kroppen inget annat än massa, oförmögen att producera de rörelser som gjort kroppen levande, ingen blodcirkulation, andning, matsmältning, tal, tanke. Inget är enklare än att säga att den döda människan inte längre lever, inget är mer orimligt än att tro att den döda människan fortfarande lever. d’Holbach säger att vi skrattar åt andra nationer som begraver förnödenheter tillsammans med den döda under tron att de kommer att vara användbara och nödvändiga i nästa liv. Är det löjligare och mer absurt att människan kommer att äta efter döden än att föreställa sig att de kommer att tänka, kommer på trevliga eller otrevliga idéer, att de kommer att njuta eller lida, att de kommer att uppleva ånger eller glädje, efter det att organen, anpassade att framkalla sensationer eller idéer, är upplösta. Att säga att människans själ kommer att vara lycklig eller olycklig efter döden är med andra ord att säga att människan kommer att se utan ögon, höra utan öron, känna smak utan gom, lukta utan näsa och vidröra utan händer. Och människor som anser att de är mycket förnuftiga anammar det!

Dogmen om själens odödlighet utgår från att själen är en enkel substans, en ande. Men, frågar sig d’Holbach igen, vad är en ande? Det är, säger du, en substans utan förgreningar, oförstörbar, utan något samband med materia. Om det nu är så, hur föds själen och börjar växa, hur stärker eller försvagar den sig, hur kommer den i olag och blir gammal i enlighet med din kropps utveckling? På alla dessa frågor svarar du, det är ett mysterium. Om det förhåller sig så kan du inte förstå det. Om du inte kan förstå, varför fattar du beslut om något du inte har den blekaste aning om? För att tro på eller bekräfta något är det nödvändigt att veta vad det består av. Att tro på din immateriella själs existens är detsamma som att säga att du är övertygad om ett tings existens om vilket det är omöjligt för dig att bilda dig någon som helst sann uppfattning, det är att tro på ord utan mening. Att bekräfta att saken är som du säger att den är, är höjden av dårskap och fåfänga.

Resonerar inte teologer märkligt? frågar d’Holbach. Varenda gång de inte kan gissa sig till sakers naturliga orsaker hittar de på det de kallar övernaturliga skäl, som andar, ockulta orsaker, oförklarliga krafter eller ord, betydligt dunklare än sakerna de försöker förklara.

Biskop Åke Bonnier: Förklara vad som hänt på själens front sedan Ingemar Hedenius gick i närkamp med biskoparnas förklaringar. Det är synnerligen viktigt att vi får veta varför Koranen är så helig enligt islamiska prästerskapet och varför detta prästerskap blir så kränkta att de kräver lagändringar. Skriv dina debattartiklar tillsammans med Muslimska brödraskapets översättare Mostafa Malaekah, som utöver den ovan nämnda skriften också producerat skrifterna Vad du inte vet om Islam och Vad är meningen med livet?

där Koranen utmålas som ett vetenskapligt verk. All den kunskap vi i dag har om universum och världen finns redan i Koranen, enligt Mostafa Malaekah. Hans skrifter har kunnat laddas ner från Muslimska brödraskapets huvudsäte Stora moskén i Stockholm och finns sedan åratal spridda över hela Sverige.

Biskop Åke Bonnier: Det är på tiden att Mostafa Malaekah och hans skrifter uppmärksammas av ägarfamiljen Bonniers medier så att vi får klarhet i varför Koranen är så helig att Sveriges säkerhet hotas. Ta gärna hjälp av ärkebiskop Martin Modéus. Svenska kyrkan samarbetar ju med Muslimska brödraskapets svenska gren och Malaekahs skrifter är kanoniserade av Brödraskapet. Det måste ni ju känna till.

Ge oss en uttömmande beskrivning av själen, uppståndelsen, livet efter detta, paradiset och helvetet och hur allt detta förhåller sig till normen om ”Alla människors lika värde”.

Torsdag 17 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två år efter det att baron d’Holbach publicerade Système de la nature (1770), som vände upp och ner på den dittills rådande teologiska världsbilden att Gud skapade universum och människan, gav han ut en förkortad version Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (1772, Sunt förnuft eller Det naturliga kontra det övernaturliga) vars engelska, anonyma, översättning Good sense without God: or Freethoughts opposed to supernatural ideas, jag utgår ifrån.

I Bibelns Första Moseboken står det: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1:26–28).

Baron d’Holbach sade: Teologer och prästerskap försäkrar oss om att vi bör vara oändligt tacksamma för försynens alla gåvor den välsignar oss med och som den pessimist han är räknar han sedan upp allt elände som drabbar människan. Ändå inbillar människan sig att hon är sin gudoms favorit, att hon står i centrum för Guds omtanke, att hon är det enda målet med Guds verk, att universum skapades för hennes skull. Människan tror sig vara naturens härskare och anser sig stå höjd över djuren. ”Dödliga människa! Vad baserar du dina högfärdiga anspråk på?” mästrar han och svarar: på själen, på förnuftet, på överlägsna förmågor.

Men blir inte djurens härskare också till slut maskarnas föda? ”Du talar om din själ! Men vet du vad en själ är?” fortsätter d’Holbach retoriskt och säger att själen bara är den samling organ som ger liv. Och varför då förvägra djuren en själ? Människan stoltserar med att hon har förnuft samtidigt som religionen kräver att hon förnekar förnuftet och till och med låter religionen driva henne till att döda sina medmänniskor, något djuren inte gör med sina artfränder. De dödar på grund av hunger. Exakt var går gränsen mellan människan och de djur hon kallar vilda djur och på vad sätt skiljer de sig?

Man [det vill säga teologer, prästerskap, filosofer] har övertygat oss om att själen enbart är en enkel substans, framhåller d’Holbach. Den borde därför vara exakt likadan hos alla människor, vilket ju inte är fallet, eftersom människor föds med olika förmågor.

Baron d’Holbach säger det jag nämnt tidigare: att människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket åt som människors ansikten. Det finns människor som skiljer sig lika mycket från varandra som människor skiljer sig från en häst eller hund, säger han också.

Skillnaden mellan människor och djur är uppfostran och utbildning, framhåller han. Baronen har en pessimistisk syn på människan. Många djur uppvisar mer mildhet och förnuft än det djur som anser sig vara mer förnuftigt än alla andra. ”Finns det bland människor, så ofta förslavade och förtryckta, samhällen lika väl inrättade som myrors, bins och bävrars?”

Genomgående i d’Holbachs verk är strävandet efter människors lycka. Han kommenterar att människor som hävdar att allt i universum är skapat för människans skull blir pinsamt berörda när man frågar dem på vad sätt alla djur som är farliga för människan bidrar till människans lycka. ”Vilka kända fördelar har gudarnas vän av att bli biten av en huggorm, drabbad av myggbett, plågad av skadedjur, sliten i stycken av en tiger med mera? Skulle inte alla dessa djur med samma rätt som våra teologer kunna påstå att människan var skapad för dem?”

Good sense består av 206 numrerade stycken, nummer 98 är ett av de få med en rubrik, ”An Eastern tale” (En österländsk saga), fritt från den engelska översättningen:

En bit från Bagdad tillbringade en eremit, känd för sin helighet, dagarna i behaglig avskildhet samtidigt som hans böner fick de omkringboende grannarna som också ville inneslutas i dem att dagligen strömma till hans eremitboning med förnödenheter och presenter. Den helige mannen tackade för försynens många gåvor Allah skänkte hans tjänare och frågade vad han gjort för att förtjäna allt det goda som så frikostigt östes över honom. ”O himlarnas Monark! O naturens Fader!” skanderade han och undrade med vilka lovord han kunde prisa Allahs generositet och faderliga omsorg. ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!”

Uppfylld av tacksamhet avlade eremiten ett heligt löfte att göra en sjunde pilgrimsfärd till Mekka. Kriget som då rasade mellan perser och turkar fick honom inte att skjuta upp sitt fromma åtagande. Fylld av förtröstan på Gud gav han sig av, skyddad av sin religiösa klädsel. Utan problem passerar han genom fiendernas trupper, i stället för att bli ofredad möts han vid varje steg han tar av vördnad från de två stridande parternas soldater. Uttröttad söker han sent omsider skydd från den brännande solen under en palmdunges svalkande skugga. På denna ensliga plats finner Guds man inte bara en härlig tillflyktsort utan också en utsökt måltid. Han behöver bara sträcka ut handen för att fylla den med dadlar och andra smakrika frukter, en bäck gör att han kan släcka törsten, en grön plätt inbjuder till sömn. När han vaknar utför han sin heliga tvagning och utbrister glädjefylld: ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!” Stärkt och med glatt mod vandrar den helige vidare, färden går genom ett leende landskap, blomsterrika kullar och grönskande ängar och träd fyllda med frukter möter hans blick. Rörd fortsätter han lovprisandet av försynens rika och givmilda hand som visar sig överallt till gagn för den mänskliga rasens lycka.

Färden fortsätter, bergen är svåra att ta sig över men när han väl når toppen blickar han plötsligt ut över en fasansfull syn. Hans själ fylls av skräck. Framför honom breder en vidsträckt slätt ut sig, ödelagd av eld och svärd, fylld av hundratals döda kroppar, de sorgliga resterna av det blodiga krig som utspelat sig på denna slätt. Örnar, gamar, korpar och vargar slukade glupskt de döda kropparna marken var täckt av. Åsynen slungar vår pilgrim in i ett djupt bedrövat tillstånd. Som ett särskilt ynnestbevis hade himlen försett honom med förmågan att förstå djurens språk. Han hörde en varg, frossande på mänskligt kött, glädjefylld utropa: ”O Allah, stor är din godhet mot vargars barn! Din omtänksamma vishet har sett till att dessa avskyvärda människor, som är så farliga för våra arter, är sinnesrubbade. Tack vare din försyn, som vakar över dina varelser, sliter de här förstörarna halsen av varandra och förser oss med rikliga skrovmål. O Allah, stor är din godhet mot vargars barn!”

Söndag 13 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr