Alla inlägg av Mona Lagerström

Varför stöder Folkbildningsrådet den fjärde totalitära ideologin i Europa med 27 miljoner skattekronor i år till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd? Professorn i statskunskap Erik Amnå har på uppdrag av Folkbildningsrådet skrivit en rapport om Ibn Rushd med slutsatsen att de visserligen har felat (gång på gång bjudit in judefientliga talare) men vi förlåter dem, därför är det korrekt att fortsätta att ösa skattemedel över dem. Rapporten är en skandal!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Inlägget är, efter ganska många inledande ord, uppdelat i två. Först skriver jag om vad jag skulle ha sagt ifall Erik Amnå hade intervjuat mig. Därefter kommenterar jag hans rapport som offentliggjordes 4 september. Viktigt i det här sammanhanget är Amnås bakgrund, då förlåtelse är så framträdande i hans slutsats. Enligt Wikipedia tillhör han Equmeniakyrkan. Åren 1978–1982 var han riksordförande i den kristna studentorganisationen KRISS. Han har varit styrelseordförande för Teologiska högskolan och var förbundsordförande för det kristna studieförbundet Bilda mellan 2008–2015. Här är en artikel om ett samtal om demokrati mellan Erik Amnå och Omar Mustafa i Almedalen 2014. Omar Mustafa var Ibn Rushds förbundsrektor när Amnå gjorde sin granskning.

Muslimska brödraskapet, grundat i Egypten 1928, är en islamistisk rörelse, islam och politik är oupplösligt förenade enligt dem. Grundaren Hassan al-Banna (d. 1949) var influerad av fascisternas, kommunisternas och nazisternas rörelser i Europa och Sovjetunionen, särskilt vad det gäller skapandet av den nya människan, som börjar med barnen, paramilitära styrkor och nazisternas judehat. Till och med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisations tidigare förbundsordförande Peter Weiderud, en av svenska MB:s främsta försvarare och grindvakter, säger att han betraktar MB som islamistiskt, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg.

Det finns en organisatorisk koppling mellan svenska MB och högkvarter i Egypten via MB:s Internationella organisation där ledarna kontinuerligt håller kontakten, vilket man exempelvis kan läsa om här i en artikel i Al-Ahram Weekly om Muslimska brödraskapet i Europa av Tarek Dahroug. Han har en doktorsgrad i International Affairs från Sorbonne i Paris. Det finns ytterligare en artikel från augusti 2016 av honom i Al-Ahram Weekly om den Internationella organisationen som inte längre går att länka till men som jag skriver om i det här blogginlägget. Jag har en papperskopia av artikeln. Den är mycket initierad. Sverige nämns.

Det finns en ideologisk koppling till högkvarteret i Egypten eftersom MB:s lära sprids i alla de 70-talet länder de är verksamma i. Organisationerna i de olika länderna har stor frihet att utveckla sina verksamheter med hänsyn till ländernas lagar, förvaltningar och normer, men läran är intakt.

Det som engagerar mig är flickors och kvinnors rättigheter. MB:s kvinnosyn är formad av det egyptiska toppskiktet och har inga likheter med svensk jämställdhetslagstiftning. Ändå sprids den i Sverige. Kvinnor och män kompletterar varandra. Mannen är förståndet, kvinnan känslan. Kvinnan plats är i hemmet. Hijab är obligatorisk.

Hijab är inte en vanlig enkel scarf. Hijab är designad i politiskt syfte för att skilja ut den från en vanlig enkel scarf och därmed skilja ut kvinnor inom islam från andra kvinnor. Denna skiljelinje är otroligt viktig. Hijab är både en uniformspersedel och ett mått på hur islamiserat ett land är. Hijab är för MB vad hakkorset är för nazister. Hijab står för ett lika glödande judehat som hakkorset.

Detta låtsas Sveriges politiker inte om. Inte SVT heller för den delen, eftersom Stockholms lokalnyheter ständigt i bild visar en reporter klädd i hijab.

Muslimska brödraskapets svenska gren består av mängder med skattefinansierade föreningar, däribland Ibn Rushd, som alla utgår från Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). I Ibn Rushds stadgar står det att Ibn Rushd grundades 2001 på initiativ av IFiS. IFiS i sin tur grundades 1987. Två år senare grundades Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) av bland andra IFiS. I IFiS stadgar 10 juni 2012 står det att IFiS är en grundande medlem i FIOE och följer dess allmänna riktlinjer.

Den 15 november 2014 publicerade gulfnews.com en lista på de internationella organisationer som Förenade Arabemiraten stämplat som terroristorganisationer efter en rättegång där man kartlagt hur organisationer i Förenade Arabemiraten slussat pengar till MB:s europeiska ”bank” the Europe Trust och andra utländska organisationer kopplade till MB. The Europe Trust bildades 1996 av FIOE. Med på listan finns både IFiS och FIOE.

Omar Mustafa var IFiS ordförande när listan publicerades och förnekade alla kopplingar till MB. Det gjorde även Mahmoud Khalfi, ”imam och talesman för religiösa frågor på Islamiska förbundet”, enligt Metro 17 november 2014. Khalfi säger: ”Det här är fullkomligt absurt. Att jämställa Islamiska förbundet med Boko Haram säger allt. De gör det bara för att de hatar Muslimska brödraskapet. De verkar inte fatta att det här är allvarliga saker.” Det är just det Förenade Arabemiraten efter rättegången har fattat. Rättegången handlade om ”follow the money” och några pengar ledde uppenbarligen till IFiS.

Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea verksam vid Zürichs universitet (jemenitisk far, egyptisk mor, deltog under tonåren i en av Muslimska brödraskapets ”familjer” i Jemen) har skrivit flera böcker om islamism, islamister, arabiska kvinnors ställning och mänskliga rättigheter och människorättsaktivister i arabvärlden. Hon är en av Europas främsta experter på islamism. I boken Women and Shari’a Law. The Impact of Legal Pluralism in the UK (2016) skriver hon att Online Muslim Brothers Encyclopaedia, publicerad på arabiska, framhåller att FIOE är Muslimska brödraskapsrörelsens europeiska gren. Men, skriver hon vidare, den här politiska anknytningen saknas helt på FIOE:s hemsida, att FIOE i stället kallar sig för en ”kulturell organisation”. Manea betonar att FIOE är en politisk paraplyorganisation (s. 180). Jag återkommer till Maneas bok i ett senare inlägg. Boken handlar om vad islamister har kunnat ställa till med i Storbritannien, ivrigt påhejade av politikernas mångkulturalismpolicy.

Även doktoranden Sameh Egyptson (född och uppvuxen i Egypten) skriver på sin blogg att det på Ikwan Wiki, MB:s officiella hemsida, står att FIOE är MB:s europeiska gren. Sameh Egyptson skriver även:

  1. a) Enligt uppgifterna från Studieförbundet Ibn Rushd som sändes till Skatteverket fanns bland deltagarna på det konstitutionella mötet ledningen för Muslimska Brödraskapet i Sverige; Chakib Benmakhlouf, Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem, Mustafa Kharraki och Mahmoud Khalfi. I ”punkt 2” står det att ”Islamiska studieförbundet (Ibn Rushd) är en organisatorisk del av Islamiska Förbundet i Sverige. Islamiska Förbundets rådgivande organ (Shoura rådet) är högsta beslutande organ vid tvister inom studieförbundet.”

Chakib Benmakhlouf var FIOE:s ordförande från 2006 fram till 2014. Abdirizak Waberi, IFiS tidigare ordförande, som efterträddes av Omar Mustafa, är FIOE:s vice ordförande. FEMYSO är FIOE:s ungdomsorgan. Omar Mustafa har varit styrelseledamot i FEMYSO. Sameh Egyptson skriver i sin bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) att Omar Mustafa gick i Chakib Benmakhloufs Islamiska skolan i Stockholm i flera år (s. 68). Längre fram diskuterar jag hur rekryteringen till MB går till. Det är uppenbart att Omar Mustafa var ett lämpligt ”byte” för Benmakhlouf att satsa på.

Att Ibn Rushd är både organisatoriskt och ideologiskt knutet till MB:s globala nätverk är vattentätt.

Ibn Rushds förbundsordförande Zana Muhammad påstår 20 september 2019 att Muslimska brödraskapet inte finns i Sverige.

Zana Muhammad ljuger. Så som Omar Mustafa har ljugit och ljugit. Så som Helena Hummasten (Benaouda) har ljugit och ljugit och ljugit. Omar Mustafa och Helena Hummasten Benaouda har cirklat runt i ledande poster i alla MB:s svenska föreningar och den vägen varit försörjda av skattemedel. Statsanställda med andra ord.

Det har varit känt i över två decennier att Helena Hummasten Benaouda, tillsammans med Mahmoud Aldebe, är en nyckelfigur när det gäller införandet av MB:s huvudtexter på svenska, att hon anser att Yusuf al-Qaradawi, som prisar Hitler, är salongsfähig. Numera professor Jonas Otterbeck publicerade år 2000 sin doktorsavhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering där han beskriver Benaoudas viktiga roll (s. 15 not 7, 111, 122, 123, 124, 129, 179, 180, 251).

MB är inte en rörelse hugade personer kan knacka på hos och säga att man vill bli medlem i. Garvade ledare väljer ut vilka de anser är lämpliga att satsa på och utsätter de utvalda för en intensiv indoktrineringspåverkan i flera steg, vilket jag återkommer till. Det är dags att behandla Zana Muhammad, Omar Mustafa, Helena Hummasten och alla andra Ibn Rushd-aktivister, Rashid Musa exempelvis, som handplockade MB-aktivister.

Ytterligare två viktiga handplockade aktivister är Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, ökända för att ha stämt Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg för förtal då de inte uppskattade att bli kallade extremister.

MB är en global samling handplockade totalindoktrinerade fanatiker. De har MB:s lära ingraverad i ryggmärgen. En viktig del i den läran är att förneka all samhörighet med Muslimska brödraskapet. I Egypten har det varit viktigt för att undkomma egyptiska säkerhetstjänsten när rörelsen i omgångar varit förbjuden. Numera är den terroriststämplad i Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. I väst är det nödvändigt eftersom rörelsens ideologi strider mot demokratins principer om pluralism (politiska partier), yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, jämställdhet, sexuella minoriteters rättigheter.

MB påstår att de står för ”medelvägens” islam. De står för en totalitär tolkning av islam. Ända sedan revolutionen i Iran har MB varit tvungna att förhålla sig till Iran. Det är därför det är så viktigt för dem att säga att de är emot våld och revolution, att de står för ”medelvägens” islam. Samtidigt har de sedan länge haft nära förbindelser med forna och nutida religiösa ledare i Iran visar den här artikeln från 16 maj 2019, skriven i samband med att det var tal om att president Donald Trumps regim skulle terroriststämpla MB, ”Why Iran objects to a Muslim Brotherhood terrorist designation”, av Hany Ghoraba. Där kan man bland annat läsa att MB:s forna talesman i väst, Kamal Helbawy, som enligt Sameh Egyptson i Holy white lies varit inbjuden till Sverige åtskilliga gånger av IFiS (s. 10), beundrar Iran och under ett möte med Irans ledare Khamenei 2011 säger att ”Iran kommer att hjälpa till att få slut på den globala arrogansen som leds av USA”. Han kallade Khamenei för ”den muslimska världens ledare nummer ett”.

MB-aktivisterna har ett långsiktigt politiskt mål – en världsomspännande teokrati, ett kalifat, styrt av deras tolkning av sharia.

Medlet är dawa, att kalla till islam, det vill säga missionsarbete. Vad dawa egentligen betyder är islamisering, segregering, slutna enklaver, eller parallellsamhällen som blivit den gängse beteckningen i Sverige. Sekter är ett annat relevant ord.

Enligt Yusuf al-Qaradawi, MB:s andliga ledare, kommer inte Europa att erövras av svärdet utan av dawa.

Alla politiker och tjänstemän i Sverige bör, så fort en förening har med dawa i föreningsnamnet eller säger sig vilja arbeta med dawa och stärka ”den muslimska identiteten”, tänka segregation, könsapartheid, slutna samhällen styrda av religiösa ledare. Alltså motsatsen till integration. Här är ett exempel på ett slutet parallellsamhälle i Sverige och vad det innebär för kvinnor.

Dawa-verksamhet behöver inte nödvändigtvis ha koppling till MB. Men alla dawa-aktivister är islamister. Gemensamt för alla dawa-aktivister, antingen de har en uttalad politisk agenda eller inte, använder våld eller inte, är hatet mot väst, hatet mot rättsstaten, hatet mot sekularismen, hatet mot ”försvenskning”.

Det blir ett himla liv så snart någon talar om svenska värderingar. Skippa det talet. Lyft fram den svenska sekulära rättsstaten, som inte är baserad på Bibeln, och rättsstatens likabehandling oberoende av religiös tillhörighet som den självklara grunden för det svenska samhället.

Det är just sekularismen, den privata aspekten av förhållandet mellan den troende och Gud, som är arvet från upplysningsmännen. Gud, sa de, skapade världen med sin underbara natur. Och nöjde sig med det. Gud lägger sig inte i människors leverne, vad de äter, vad de dricker, vilka kläder de bär, vilka de umgås med. Det var just de religiösa dogmerna upplysningsmännen förkastade. Alla ”heliga” urkunder är skrivna av människor i syfte att förslava människan, sa de. ”Krossa den skändliga”, som Voltaire sa om den romersk-katolska kyrkan som med sina dogmer hade ett sådant grepp om Frankrikes befolkning.

Störta prästerskapet, sa en av islamvärldens främsta reformatörer, Muhammad Abduh (d. 1905). Den enda sanna relationen i islam är den mellan den enskilda individen och Allah, sa han också.

Därför är det viktigt att skilja ut islamisterna och deras tvingande dogmer från islambekännare som anser att religion är en privat sak mellan den troende och Allah. Därför är det fel att säga det muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Det korrekta är det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd. Alltså ett politiskt studieförbund med ett politiskt mål, som står i strid med den svenska sekulära rättsstaten.

Det räcker för att de inte ska ha en skattekrona i bidrag.

Folkbildningsrådet borde ha gett Erik Amnå ett tydligt uppdrag att granska det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd, för det är kopplingen till islamistiska MB som har kritiserats.

Erik Amnå sa under Almedalsveckan att folkbildningen måste tillåta åsikter som är emot demokratin. Innebär det att skattemedel därför ska finansiera samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets svenska gren?

Hösten 2018 fick Erik Amnå av Folkbildningsrådet uppdraget att granska Ibn Rushds verksamhet i förhållande till villkoren för statsbidraget och demokratikriteriet. Folkbildningsrådet skrev 23 maj 2019 att Erik Amnå gett en första presentation av utredningen.

Redan 10 maj 2019 sökte Ibn Rushd en projektledare för ett samarbete mellan Ibn Rushd, ABF, Sensus (religiöst), Medborgarskolan, Bilda (religiöst, Erik Amnås tidigare förbund) och Studiefrämjandet, där Ibn Rushd är projektägare. Samarbetet gäller utbildning av studiecirkelledare som är tänkta att lära ut svenska till asylsökande analfabeter. Anställningen skulle börja 1 september. Erik Amnås rapport presenterades 4 september.

Vad skulle hända med samarbetet mellan dessa studieförbund om Erik Amnå hade ansett att Ibn Rushd inte är berättigade till statsbidrag från Folkbildningsrådet?

Det här är vad jag skulle ha sagt till Erik Amnå ifall han hade intervjuat mig
Det första jag skulle ha sagt är att MB representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, att det är väl belagt att grundaren Hassan al-Banna var djupt imponerad av både Mussolini och Hitler.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att anlita personer som kan arabiska och koncentrera utredningen på Ibn Rushds ideologi och verksamhet och vara uppmärksam på alla tecken till könsseparering och utbredningen av hijab, inte på vad aktivisterna säger, eftersom aktivisterna är tränade i att säga det de vet att västerlänningar vill höra. Aktivisterna anpassar budskapet efter åhöraren och landet de är verksamma i. Aktivisterna duperar sina utomislamiska samtalspartner. De säger en sak inåt och en annan sak utåt.

Ett exempel på detta är Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” 2012 där imamerna sa en sak till kvinnor i niqab när de inte visste att de filmades och moskéerna sa en helt annan sak när reportern Janne Josefsson konfronterade dem.

Erik Amnås granskning handlar om Ibn Rushd-aktivisternas fortsatta försörjning via statligt bidrag från Folkbildningsrådet, vilket fungerar som ett slags legitimitet av verksamheten och öppnar för ytterligare bidrag på lokal nivå. Självklart kommer de att säga att de arbetar för integration, för jämställdhet, för demokrati, för dialog. Och förneka att de har organisatoriska kopplingar till Muslimska brödraskapet. Därför är det ideologin och verksamheten och hijab som bör granskas.

Som jag i tidigare blogginlägg skrivit ägnar sig islamister världen över, oberoende av om de använder våld eller följer demokratiska principer, åt att bekämpa sekularismen. Det pågår en inomislamisk kamp mellan islamister, som ser islam och politik som oupplösligt förenade, och sekulära islambekännare som vill att religionen ska vara en privatsak och att det ska råda en mur mellan politik och religion.

Islamiska staten är ett exempel på islamister som använder våld för att skapa ett rike styrt av sharia medan islamisterna inom MB:s svenska gren utnyttjar den svenska demokratin (religionsfrihet och föreningsfrihet) för att nå sitt långsiktiga mål, ett världsomspännande kalifat.

Ibn Rushds dawa-verksamhet riktar främst in sig på invånare från länder där islam är den dominerande religionen. Med hjälp av skattemedel verkar de för att den svenska sekulära rättsstaten ska luckras upp och ge plats åt deras tolkning av islamisk rätt, sharia. Att individernas religiösa tillhörighet ska avgöra vilka lagar som ska gälla, i synnerhet inom familjerätten. Med andra ord verkar Ibn Rushd för att likhet inför lagen inte längre ska gälla i Sverige. De kallar sin dawa-verksamhet för folkbildning.

Jag skulle ha sagt till Erik Amnå att Ibn Rushd är en separatistisk organisation som motarbetar integration och demokrati och har en kvinnosyn som får det att gå kalla kårar utefter ryggraden. Att MB är en extremt judefientlig rörelse. Och en extremt homofientlig rörelse. Att Ibn Rushds aktivister är extremister. För att inte säga högerextremister. För att inte säga islamofascister. Att det inte är en slump att Ibn Rushd bjudit in talare som i andra sammanhang uttryckt kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga åsikter. De bjuder in talare som de vet är anhängare av MB:s ideologi.

Ta bara den av IFiS, Ibn Rushd och Sveriges unga muslimer (SUM) inbjudna talaren Salah Sultan, som DN-journalisten Lasse Granestrand efter en sökning på internet ganska enkelt fann judefientliga uttalanden av och den 25 mars 2011 skrev en artikel i Dagens Nyheter, ”Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet”, på en konferens med 1 800 deltagare i Stockholm. Professor Salah Sultan stod överst på listan över sex utländska talare och presenterades som ”en känd islamisk lärd från Egypten”. Granestrand räknar upp flera judefientliga uttalanden som Salah Sultan har yttrat. När Abdirizak Waberi, riksdagsledamot (M) 2010–2014, som då inbjudan skedde var IFiS ordförande, konfronteras med klippen från Youtube säger han skenheligt: ”Jag är förvånad över hur han uttrycker sig. Vi har bjudit in honom i god tro.” Waberi får frågan: ”Han presenteras som ’världskänd’ i er reklamvideo. Borde ni inte känna hans bakgrund?” Waberi svarar lika skenheligt: ”Vi är en liten organisation och har inte kapacitet att kolla det.” Lasse Granestrand frågar: ”Om ni sett klippen hade ni bjudit in Salah Sultan”. Waberi svarar än en gång lika skenheligt: ”Förmodligen inte. Inte om han inte ångrar sina uttalanden.” Det är klart att Waberi visste att Salah Sultan var en ”broder” när han bjöds in. IFiS har bjudit in Hitlerbeundraren Qaradawi.

Enligt engelskspråkiga Wikipedias beskrivning av Europeiska fatwarådet, som bildades på initiativ av MB:s europeiska gren FIOE med Qaradawi som chef, listas Salah Sultan som en av de trettiofyra medlemmarna. Salah Sultan lämnade USA efter att hans extremistiska uttalanden kritiserades i medierna och hans ansökan om amerikanskt medborgarskap avslogs, vilket man kan läsa om här.

Sultan fängslades för övrigt i Egypten efter MB:s president Muhammad Mursis fall och dömdes till fem års fängelse.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att sätta sig in i Muslimska brödraskapets två skrifter på svenska Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, och könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam, sammanställt av Mostafa Malaekah av Jamal Badawis skrifter som predikar sharia. Jag skulle ha sagt att Badawi (född i Egypten) är en av nordamerikanska Brödraskapets toppfigurer, att Badawi gav ut en särskild upplaga av sin förnedrande syn på kvinnor och delade ut gratis i syfte att påverka FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995, att SUM bjudit in Badawi till Sverige, att han prisar självmordsbombningar, att Mehmet Kaplan (MP) bjudit in honom till Sveriges riksdag i samarbete med Helena Benaouda och Chakib Benmakhlouf.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att samtidigt som han studerade de två skrifterna tittade på Evin Rubars SVT-dokumentär från 2009, Slaget om muslimerna, där hon intervjuar tre män, en av dem Abdirizak Waberi, som tillhör det hon kallar ett islamistiskt nätverk i Sverige med högkvarter i moskén på Södermalm i Stockholm. Hon tar upp båda dessa skrifter. Ahmed Al-Mofty, Göteborgs moské, som tillhör MB (där även Ahmed Gahnem är verksam), och som intervjuas av Evin Rubar låter som ett eko av egyptiska Jamal Badawi när han lägger ut texten om mannen som förnuftet och kvinnan som känslan.

Könsapartheidskriften Kvinnan i Islam gick i många år att ladda ner från SUM:s hemsida. Jag skulle uppmana Erik Amnå att intervjua Mostafa Malaekah som sammanställt häftet på svenska där det står att kvinnor lyder under sharia och att ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i Islamisk shari’ah”, bland annat att vara försörjda av män från vaggan till graven. Jag skulle uppmana Erik Amnå att be Malaekah förklara vad han menar med att sharia står över svensk lag och att småflickor ska vara beslöjade. Att sharia står över svensk lag framförs även i Att Förstå Islam, liksom att kvinnor ska bära hijab (stavas där Hejab) och hur den ska se ut: den ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer, får inte sitta för tätt intill kroppen, får inte vara genomskinlig, får inte dra uppmärksamheten till sig (s. 46). Det är just uppmärksamhet hijab drar till sig i Sverige.

Khalil al-Anani. Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att läsa den här intervjun från 28 oktober 2018 i Egypt Today med Ibrahim Rabie, en desillusionerad egyptisk man som lämnat MB och vad han säger om hur han handplockades (och i förbifarten i ett annat avsnitt nämner Salah Sultan) och jämföra det med forskaren Khalil al-Ananis bok Inside the Muslim Brotherhood. Religion, Identity, and Politics (2016) om hur medlemmar just handplockas och utsätts för gedigen indoktrinering. Ananis bok är ett vetenskapligt verk om sociala rörelser och identitetsskapande. Anani belyser MB utifrån olika forskningsinfallsvinklar om sociala rörelser. Hans definition av islamism lyder:

”I define Islamism as a political ideology and project carried out by social actors who seek to instill and activate religion (Islam in this case) in everyday life for political purposes” (s. 163). Politisk ideologi med andra ord.

Anani har intervjuat medlemmar i Egypten och skriver om hur blivande medlemmar, ofta i unga år, väljs ut och indoktrineras i MB:s ideologi tills ideologin blir ett med individen. Anani framhåller att islamister inte bara strävar efter makt, de är också identitetsmakare. De verkar för att samhällets värderingar och normer ska bli mer islamiska och vill omforma individens identitet och världsuppfattning.

Det räcker inte med att vara from, individen måste praktisera islam, sprida islam i vardagslivet och övertyga andra att följa islams lära, alltså MB:s lära. Det ultimata målet är en islamisk stat, vilket MB framhåller i skrifter och tal. MB:s verksamhet siktar in sig på att förändra både samhällets normer och statens organisation.

Dawa beskrivs som uppgiften att omskapa individers identitet så att den ligger i linje med MB:s tolkning av islam.

Just att de arbetat med dawa-frågor ända sedan de kom till Sverige på 1980-talet är nyckelordet när den svenska grenens ledare presenterar sig inför bildandet av Stiftelsen Växjö muslimer.

Anani kallar rekryterarna för jägare som infiltrerar den utvaldas (bytesdjurets) privatliv. Han använder ordet inkubationsmodell – en intensiv socialiseringsprocess som omdanar en individs varseblivning och åsikter så att de ligger i linje med MB:s ideologi, normer och målsättning och är så omfattande att individens identitet upplöses och absorberas in i rörelsen.

Inkubationsmodellen inbegriper också ett medlemssystem i flera nivåer. På de högre nivåerna ingår studier av Bannas och Sayyid Qutbs texter.

På grund av medlemskapets olika nivåer föredrar jag att använda ordet aktivister om den svenska grenen.

De normer och värderingar som ska internationaliseras är framför allt lydnad, tillit till ledarskapet, lojalitet, ärlighet, uppoffring och engagemang. Straff och belöning är viktiga ingredienser. Anani framställer det som att kadaverdisciplin råder, att lyssna och lyd har blivit en av rörelsens viktigaste särdrag.

Offerretoriken är också viktig. Vilket är mycket framträdande i Sverige.

Tre mål gäller: religiöst, socialt, politiskt. Anani skriver att MB:s medlemmar inte enbart är religiösa eller andliga ledare, de är först och främst sociala och politiska aktivister som strävar efter att omforma samhället.

Fysisk träning, promenader, scouter, lägerverksamhet (som samlar medlemmar i de internationella organisationerna) är viktiga delar i skapandet av MB-människan. Ännu viktigare är att kvinnor och män hålls åtskilda.

Ananis framhåller att MB är en manscentrerad organisation och att inga kvinnor (systrar) finns i de högsta organen i Egypten. I varje organ är en man ansvarig för kvinnornas aktiviteter. Kvinnornas marginalisering speglar rörelsens patriarkaliska inställning till kvinnor och deras roll i offentligheten, säger han. Ledarna anser att kvinnor och män kompletterar varandra, vilket är exakt det som Jamal Badawi hävdar i Kvinnan i Islam. Enligt Mahmoud Ezzat, näst högste ledaren, är kvinnans bästa plats i hemmet som maka och mor.

I Sverige hade, som nämnts, konvertiten Helena Benaouda från Finland, en nyckelroll bland gruppen jag kallar den första generationen, eftersom hon, till skillnad från de arabiska männen, behärskade svenska språket.

Anani har ett avsnitt om MB efter det att Muhammad Mursi avsattes. Trots ordern ”lyssna och lyd” så grälar följare och ledare ständigt, skriver han, men det gäller enbart taktik och organisationsfrågor. MB är delat i reformvänliga och konservativa. Ezzat betraktas som MB:s mest hårdföra och konservativa ledare, han gick med i MB i tidig ålder och satt i egyptiskt fängelse mellan 1965 och 1974 och är starkt influerad av Sayyid Qutb. Det var Ezzat som på 1970-talet byggde upp MB, framhåller Anani. Sameh Egyptson skrev en artikel i Dagen 20 februari 2019 och räknar upp alla toppmän inom MB som bjudits in till Sverige. Bild visas på Ezzat och Omar Mustafa från 2012 då Mustafa var IFiS ordförande och Ibn Rushds förbundsrektor, alltså när MB styrde Egypten. Sameh Egyptson skriver: ”Listan kröns av Mahmoud Ezzat, den högst ansvarige för det internationella Muslimska brödraskapet, vice högsta guiden och numera ställföreträdare för den högsta guiden som numera sitter i egyptiskt fängelse.”

Ibrahim Rabie i den ovan nämnda artikeln i Egypt Today säger att han rekryterades när han var i 16-årsåldern 1979 av en grupp studenter, kallade ”Preaching Caravans”, som åkte runt och rekryterade ungdomar i moskéer på landsbygden. Tre av dem besökte en moské i närheten av hans hem och talade om religiösa ting med dem som var närvarande. Deras prat fokuserade på myter, säger han, inte på samvete och moral. En av männen vände sig till honom, höll sedan kontakt med honom och brukade bjuda in honom till sitt arbete på ett sjukhus som drevs av en välgörenhetsorganisation och också besöka Ibrahim Rabie i hans hem. Det kallas i Brödraskapets ordbok för ”individual preaching”, men, säger Rabie, det var ren och skär rekrytering och polarisering. Andra fasen inträdde sex månader senare, då presenterades Rabie för fyra andra. Plötsligt var han medlem i Brödraskapet med ansvar att ta hand om samtalsämnena gruppen främjade. Senare steg han i graderna och ansvarade för träningen av studenter över hela Egypten och fortsatte att stiga i MB:s pyramid.

Rabie framstår som en rättrådig man som till slut fick nog av ledningens dubbelmoral, att man utåt predikade dygd och moral men i det privata levde på ett annat sätt. Pengar verkar ha förskingrats. Det verkar också som om en del höga ledares fruar inte var beslöjade. Rabie får frågan om MB:s inställning till beslöjning eftersom MB uppmuntrar kvinnor att beslöja sig. Han nämner en hög MB-mans namn och att beslöjningen enligt denna man är det ultimata tecknet på Brödraskapets popularitet. Rabie säger vidare att Brödraskapet brukade se beslöjningen som en indikator på hur starka och populära de var hos befolkningen snarare än som en religiös förpliktelse. Det finns enligt honom ingen överenskommelse hos prästerskapet att beslöjning är obligatoriskt. Han får frågan vad han anser om ansiktsslöja (niqab) och säger att varken religionen eller sociala normer föreskriver ansiktsslöja, att ultrareligiösa judiska kvinnors ansiktsslöja liknar den som salafistiska kvinnor bär.

Efter Mursis fall tog egyptiska staten över MB:s skolor, skriver Stephen Brooke i Rethinking political Islam (red. Shadi Hamid och William McCants (2017). Det blev förbjudet för lärare och elever att bära niqab och kravet att eleverna skulle bära hijab ströks (s. 24).

Jag skulle uppmana Erik Amnå att sätta sig in i statsvetaren Elham Maneas skrifter, eftersom hon koncentrerar sig på konsekvenserna för kvinnor och barn av islamisternas växande inflytande både i Mellanöstern och i Europa.

Elham Manea, född i Egypten, uppvuxen i olika länder då fadern var diplomat, återvände till Nordjemen för att där gå i skolan 1982 när hon var 16 år. Modern var from utan åthävor, fadern var agnostiker. Manea definierar sig som troende muslim. Hon beskrivs som en reformator. I det här inlägget, i samband med att hon höll en serie föreläsningar på universitet i USA, publicerades ett avsnitt på engelska ur hennes bok på tyska Der Alltägliche Islamismus (översatt som Islamism mainstreamed) om hur hon sögs in i MB. Hon hade problem med att veta vem hon var. I Egypten kallades hon för jemenitiskan och i Jemen kallades hon för egyptiskan. Dessutom hade hon bott i Iran, Tyskland och Marocko. MB gav henne svaret: Du är muslim.

Jemen var den tiden uppdelat i Nordjemen (under Saudiarabiens inflytande) och Sydjemen (under Sovjets inflytande). Nordjemen ansåg att religion var det bästa skyddet mot kommunismen. Eter påtryckningar från MB och salafister inom utbildningsministeriet ändrades skolsystemet i Nordjemen i slutet av 1970-talet. Tidigare hade man haft en timme i veckan om etik, nu blev det åtta timmars studier enligt salafistisk tolkning av islam. Mängder med nya skolor inrättades, moskéer byggdes, vilket gradvis förändrade hela Nordjemen. Unga män uppmanades att ägna sig åt heligt krig mot Sovjet i Afghanistan. Tusentals rekryterades. MB och salafister samarbetade, understödda av Saudiarabien. En uttalad allians rådde mellan staten och islamisterna, vilket märktes i Elham Maneas skola. Lärarna var från Egypten eller Syrien. Många var medlemmar i MB som flytt sina länder. De undervisade i religion och det var inte tolerans de lärde ut.

Salafister och MB tilläts predika öppet på skolan. Under skolans långa lunchrast satt varje dag en grupp runt en karismatisk ledare. Elham Manea blev nyfiken och fick av en klasskamrat veta att de var en grupp religiösa systrar som talade om religion. Hon satte sig hos dem och mottogs med öppna famnen. Till en början fick hon lära sig att vara en god muslim, att le åt folk, vara en god dotter och granne och liknande. Det skulle gynna henne rikligt i livet efter detta. Jemen, fick hon lära sig, var inte ett gott muslimskt land. Landet praktiserade en förvrängd form av islam. Sann islam, fick hon också lära sig, var fylld av ritualer. I samma ögonblick som man inträder i islam sköljs alla synder bort, allt man gjort dittills raderas, alla synder blir förlåtna. Men först måste man sätta sig in i den rätta islam. Manea fick sätta sig in i den rätta islam via små häften man gav henne. Hon fick lära sig hur man ber, hur man går på toaletten, att inte använda nagellack, att inte imitera pojkar och bära långbyxor.

Manea var som förtrollad och följde allt till punkt och pricka, eftersom hon inte behövde välja. Du är muslim. Det är din identitet. Du behöver inte välja mellan olika nationaliteter. Identitet var i sammanhanget allt. Dagarna var inrutade från första bönen på morgonen. Hädanefter skulle medlemmarna i kretsen kallas systrar. Inga ”bröder” var närvarande. Hon fick lära sig att efterlikna profeten Muhammed och hans följeslagare så som de levt på 600-talet. Följeslagarna tvingades offra sitt liv, sina familjer och tillhörigheter, allt för islam. Följeslagarna skulle vara förebilder.

Hon uppmanades att bära hijab, inte den traditionella jemenitiska svarta klädseln som täckte hela kroppen och ansiktet, eftersom det var en kulturell sedvänja. Men hon skulle täcka sig för att skydda männen. Kraven blev strängare och strängare, hon drogs alltmer bort från sin familj, i synnerhet fadern som var emot att hon bar hijab. Mötena flyttade utanför skolan. Äldre kvinnor talade med systrarna. Budskapet blev politiskt. Våld sanktionerades. Profeten och hans följeslagare hade varit tvungna att använda sig av våld. Hon uppmanades läsa samma författare som Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda introducerade i Sverige.

Judehat predikades i alla texterna. Grovt judehat. Gud hade fördömt judarna och förvandlat dem till grisar och apor. Koranverser lyftes fram som stöd. Judarna konspirerar för att utplåna islam.

Det som till slut fick Manea att ta avstånd från ”systergruppen” var att hon förväntades ha så stark tilltro till Gud att hon, likt profetens följeslagare, skulle vara beredd att döda otrogna familjemedlemmar. Fadern kom in i bilden då hon fick lära sig att hon förväntades lyda en make som förbjöd henne att träffa en allvarligt sjuk far. Hon var mycket fäst vid sin far. Hon gick aldrig mer till ”systrarna” och tog av sig hijaben. Det hon inte visste då var att hon under hela rekryteringstiden testades innan hon fördes vidare till nästa nivå.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att också läsa den här texten om Manea när hon är i USA och vad hon har att säga till studenterna. Hon beskriver polariseringen där vänstern gjort gemensam sak med islamisterna, att frågan om hur islamistgrupper har lyckats framställa sin politiska tolkning av islam som huvudfåran inom islam är för viktig för att politiseras. Jag skulle uppmana Amnå att lägga särskild vikt vid slutet där Manea säger till studenterna att ifall de samarbetar med islamister innebär det att de samarbetar med en högerextrem religiös grupp som hyllar en totalitär ideologi dold under en religiös täckmantel. Om ni hör en kristen religiös grupp kräva segregering, ge uttryck för hat och kränka mänskliga rättigheter skulle ni då, ens för ett ögonblick, tveka att kritisera den? Skulle ni tveka att fördöma fascister eller högerextrema rasistiska grupper i ert land? De representerar samma värderingar. Bekämpa dem på samma sätt som ni bekämpar era egna fundamentalister, fascister och rasistiska grupper. Var konsekventa. Och var inte likgiltiga. För islamism handlar i grunden om mänskliga rättigheter.

Jag skulle även uppmana Erik Amnå att läsa den här intervjun 9 maj 2018 med Manea, också den i samband med hennes föreläsningar i USA om islamism där hon bland annat ombeds kommentera de tre brittiska skolflickorna som 2015 helt plötsligt försvann från sina hem och reste till IS efter att ha deltagit i en ”systergrupp” i East London Mosque. Manea säger att den islamistiska läran har testats och utvecklats i decennier. Den grupp hon ingick i som tonåring uppmanade aldrig deltagarna att begå våldsbrott. Men idéerna hon indoktrinerades med, säger hon, banar väg för våld. Politikerna måste vakna upp.

Manea säger också att hon, när hon bosatte sig i Europa i början av 2000-talet, trodde att hon hade lämnat islamismen bakom sig. Alltså att den inte var spridd i Europa. Och blev överraskad av att samma islamistiska häften hon hade uppmanats läsa i Jemen distribuerades överallt i moskéer och framträdande islamiska institutioner. Hon bestämde sig för att forska om dessa nätverk. Hon säger att man i väst underskattar islamisternas utbredning, att det inte bara rör sig om MB utan också om asiatiska och turkiska nätverk liksom olika islamistiska sekter. Hon säger att de är välorganiserade och finansiellt starka tack vare donationer från Qatar och välbärgade familjer i andra länder runt Persiska viken. Efter terrordåden i Paris och Bryssel for hon till Bryssel och intervjuade personer från Nordafrika i stadsdelen Molenbeek-Saint-Jean, ökänt som ”Europas jihadhuvudstad”. Det hon såg och hörde var skrämmande, säger hon. Hon såg inte den synkretistiska moderata islam hon mindes från ungdomstiden då hon bodde i Marocko. Vad hon såg var salafism. En högt uppsatt polis sa till henne att ungdomar firade på gatorna i Molenbeek efter terrorattacken i Bryssel.

Ayaan Hirsi Ali. Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa Ayaan Hirsi Alis självbiografi En fri röst. Min självbiografi (2006), särskilt om hur hon 17 år gammal kommer i kontakt med MB i Nairobi i Kenya där hon gick i skolan. Hon ger en ingående skildring av MB:s vedervärdiga kvinnosyn och beskriver också texterna de läste, samma som Elham Manea (2008, s. 120–129).

Rekryteringsmönstret är detsamma i Europa. Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att läsa en tidningsintervju med Mohamed Louizi om hur han rekryterades, ”Muslim Brotherhood’s silent conquest of Europe”, som inte längre går att länka till, men som jag har papperskopia av och gärna skulle ge honom en kopia av.

Mohamed Louizi, bosatt i Frankrike, var medlem i Brödraskapet både i Marocko och i Frankrike från det han var 13 år tills han var 28 år. Han säger att MB:s islam reglerar allt från vaggan till graven. Inget tillfälle, ingen handling, ingen tanke, ingen dröm tillåts undfly deras totalitära tolkning av islam. Louizi jämför MB:s rekrytering med djurens näringskedja. Han använder orden rovdjur och bytesdjur. Rovdjur väljer ut sitt byte i enlighet med de regler som gäller i naturen, säger han. MB:s pyramid har också sina rovdjur, de väljer sina byten utifrån regler dikterade av en ideologi och behovet av mänskliga resurser i det globala projektet. Den som går med i MB är utvald av MB. I slutet av en högst ovanlig initiationsbana upptas presumtiva kandidater i rörelsen av de äldsta medlemmarna.

”Rovdjursbrödernas” uppgift är att skapa en solid bas, en stadig kärna, i varje land. Under den ideologiska initieringen får ”bytet” lära sig om pelarna i Hassan al-Bannas lojalitetsed. Louizi räknar upp tio pelare, inklusive jihad. De kandidater som får godkänt går vidare till lojalitetseden. Därefter är det den nya rekrytens uppgift att verka för att MB ska dominera Europa så att Europa ingår i det globala projektet MB drömmer om, uppfyllda av rörelsens legendariska motto: ”Allah är vårt mål, profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg. Att dö på Allahs väg är vår högsta förhoppning”.

Louizi säger att MB:s medlemsantal i Frankrike är litet, även om det framstår som om de vore många fler med tanke på den betydelse de har inom den islamiska gemenskapen, men det räcker för att utgöra en solid kärna som andra till synes självständiga föreningar och organisationer graviterar runt. Han liknar MB vid en sjöstjärna, organisationen dör inte om en arm faller av, en ny arm växer snabbt fram, eller ännu bättre: om en arm faller av växer det ut en helt ny självständig stjärna och så vidare och så vidare. Om MB i varje stjärna placerar en eller flera av sina medlemmar infekterade av islamistviruset räcker det för att smitta alla andra i stjärnan.

Det här är exakt den beskrivning Mahmoud Aldebe 7 oktober 2013 ger av MB i Sverige i ett mejl till Torbjörn Jerlerup. ”Om muslimska riks och lokala organisationer inte vaknar, kommer förbundet [IFiS] att ta över deras verksamheter med hjälp av dess tränade medlemmar som ställer upp frivilligt, men i första årsstämman kommer förbundets folk att ta över kontrollen av organisationen. Det är många organisationer som råkat [ut] för detta.” Aldebe skriver i samma mejl att Omar Mustafa har en hög grad inom svenska MB.

Louizi säger att MB:s mål är att säkra en ultraindoktrinerad mänsklig kärntrupp som sprider ut sig och infiltrerar varenda verksamhet, som i ett enda slag ger stora fördelar, inklusive fördelar som inte har någon organisk länk till huvudkontoren. Han skriver att bortsett från den här kvantitativa aspekten är den kvalitativa aspekten den farligaste eftersom den handlar om indoktrineringens ideologiska innehåll, som skapar en klyfta mellan individerna och den miljö de kommer från. Allt utanför MB nedvärderas. Han ger några exempel: ”vi, den räddade gruppen” och ”de, den dömda gruppen”, ”vi, de förtryckta” och ”de, förtryckarna”, ”vi, den bästa gemenskapen” och ”de, den depraverade samlingen”. Det värsta, säger Louizi, är att man till unga människor säger att det i islams namn är förbjudet att tycka om ”de andra” och att ”vi” i islams namn måste hata ”de andra”. Att hata ”de andra” blir en trohetshandling. En djup vördnadsbetygelse. MB anser att väpnad jihad är en religiös plikt ända till domedagen.

MB handlar också om pengar, mycket pengar som tidigare kom från Saudiarabien men numera från Qatar och Kuwait. Och också pengar från det offentliga till lärare.

Han får frågan vilka texter MB-medlemmarna studerar. Han säger att bröderna [i Frankrike] inte läser eller skriver särskilt mycket. Den enda han kan nämna som skriver är Tariq Ramadan. Han säger vidare att Brödraskapets predikanter bara läser andra bröder och deras tidiga och senare texter. Han vet inte om de läser Koranen. Bland de äldre nämner han al-Bukhari, Ibn Taymiyya, al-Ghazali. Bland de modernare nämner han Abd al-Wahhab, Hassan al-Banna, Sayyid Qutb och Yusuf al-Qaradawi. Han säger att MB:s litteratur, där flera av Bannas brev ingår, är av avgörande betydelse. Det är samma litteratur som Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda presenterade för svenskarna.

Han säger att det inte finns några vapengömmor i rörelsens moskéer i Frankrike. Faran är inte väpnat våld utan indoktrineringen av unga människor att underkasta sig ett totalitärt projekt. Ska vi fortsätta att blunda och föda odjuret med offentliga medel, frågar han? Ska vi fortsätta att öppna dörrarna för Brödraskapets representanter till de europeiska institutionerna? Ska vi fortsätta att underlätta islamismens marsch mot det globala målet? Han säger att han inte kan identifiera MB:s alla sjöstjärnor, men det är inte svårt att identifiera MB:s grundläggande struktur och bas såsom FIOE och Europeiska fatwarådet.

Louizi har skrivit en bok om Brödraskapets globala ambitioner att återupprätta kalifatet och införa sharia, Pourquoi j’ai quitté les Frères Musulman. Retour eclairé vers un islam apolitique (2016).

Pierre Durrani. I Sverige finns Pierre Durrani som bland annat i kapitlet ”Blågula dunster och muhammedanska gröngölingar” i antologin Muslimer i Sverige (red. Eli Göndör) berättar om hur han på en internatskola i Frankrike värvades 1994. Han beskriver också MB i Sverige, vilket är viktigt i just det här sammanhanget. Han var aktiv i SUM:s styrelse mellan 1992 och 2002, som var en blandad styrelse men som 2002 togs över helt av MB. Han nämner att IFiS, Islamic Relief och Ibn Rushd ingår i svenska MB. Han skriver:

Jag iakttog med tilltagande oro hur mycket dessa organisationer fokuserade på bidrag från staten och andra institutioner samt på att få politiskt inflytande. Det kändes som att en liten klick bland MB:s ledarskap intensivt och ständigt försökte hitta nya former för att uppbära olika slags bidrag och få projektstöd, inte sällan genom att lära sig vilka dagspolitiska nyckelord som var gångbara för att få beslutshavare att öppna penningpungen. Även om detta fokus på pengar och makt inför andra och dem själva gavs en muslimsk legitimitet handlade det ändå om en grupp oftast arabisktalande medelålders män som försörjde sig på att vara heltidsmuslimer på skattebetalarnas bekostnad (s. 117, 118).

Pierre Durrani frågade runt millennieskiftet också Per Axel Sahlberg från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, som medverkade i projektet där MB:s ledare under andra halvan av 1990-talet skolades politiskt, om han visste att de samarbetade med Muslimska brödraskapet och Sahlberg svarade att det var de mycket väl medvetna om (s. 133). Sameh Egyptson krävde 2014 i en debattartikel just att Tro och Solidaritet la alla kort på bordet om detta samarbete. Det är på den uppmaningen förbundsordföranden Peter Weiderud i den ovan nämnda artikeln svarar att han betraktar MB som islamistiskt, att Socialdemokraterna är ett sekulärt parti och att islamism och socialdemokrati inte låter sig förenas. Läpparnas bekännelse.

Pierre Durrani skriver att han hade svårt för de nedsättande kommentarerna om den svenska majoritetsbefolkningen. Han berättar om hur ledaren för MB:s svenska gren ”inför några hundratals ungdomar med muslimsk bakgrund uttryckte flera nedsättande kommentarer om hur ’svenskarna’ betedde sig, till skillnad från ’oss’ muslimer”. När Pierre Durrani efter föreläsningen sa till ledaren att han som halvsvensk tagit illa vid sig ”reagerade han bara med en blandning av bortförklaringar och oförståelse” (s. 121).

Pierre Durrani skriver vidare: ”MB bör ses för vad det är: världens största mest välorganiserade islamistiska nätverk, en ytterst komplex mångfacetterad så kallad moderat islamistisk rörelse som har tydliga maktpolitiska ambitioner. Just därför intar också rörelsen en ofta pragmatisk hållning när det gäller metod. Likväl har de bibehållit ett i allt väsentligt antivästligt och konfrontativt idéinnehåll som här i Europa på sikt undergräver både de europiska samhällenas sammanhållning liksom de riskerar att segregera människor med muslimsk kulturbakgrund” (s. 134). Han skriver vidare: ”MB är den islamtolkning och grupp som i 40 års tid via svenska skattemedel har kunnat etablera en unik position i Sverige och i Europa” (s. 135).

Pia Karlsson Minganti. Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa etnologen Pia Karlsson Mingantis doktorsavhandling Muslima. Islamisk väckelse och unga kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007). Hon intervjuar praktiserande unga kvinnor organiserade i SUM. Fältarbetet skedde 1998–2002. Jag skulle uppmana Amnå att särskilt lägga märke till hur de unga kvinnorna tränas i den ”rätta” islam och hur de kommer i konflikt med föräldrarna som lägger större vikt vid sin kultur och nationalitet, hur könssegregerade ungdomarnas möten är, hur nedvärderande svenska kvinnor beskrivs, hur en ”muslimsk” kvinna bör uppträda och hur det stämmer överens med vad som står i Kvinnan i Islam, hur indoktrineringen liknar den indoktrinering Manea utsattes för i Jemen. Jag nämner Karlsson Mingantis avhandling i slutet av det här blogginlägget.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att noggrant läsa MSB:s första studie om MB i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017) och ta till sig vad det står om islamism och islamister. De skriver, helt korrekt, att det bland islamologerna i Sverige varit tabu att skriva om islamism (s. 7). Det är den första skriften som beskriver islamister och Muslimska brödraskapets ideologi och verksamhet i Sverige. Jag skulle också göra Amnå uppmärksam på att det är just den texten som MB:s aktivister ser som ett hot mot deras verksamhet och därför la ner otrolig energi på att få MSB att ta bort den från sin hemsida. Jag skulle säga till Amnå att ingen av de islamologer som kritiserade studien hade publicerat någon forskningsrapport om MB:s verksamhet i Sverige, att deras kritik förmodligen bara nått en begränsad krets om det inte vore för att MB omedelbart tog till sig tolkningsföreträdet och involverade SVT i kritiken, vilket jag har skrivit om i flera blogginlägg. Rashid Musa uttalade sig bland annat. Man kan med fog säga att SVT ingår i MB:s gravitetsfält.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Jag skulle naturligtvis uppmana honom att läsa min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018) och mina blogginlägg om MB och det nära samarbetet med det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA).

Erik Amnås rapport När tilliten prövas
Det mest positiva med Amnås rapport är att all kritik som riktats mot Ibn Rushd uppenbarligen har haft effekt på lokal nivå.

Bristen, en allvarlig brist, är att Amnå över huvud taget inte skriver om islamism eller islamister. Därmed faller hela rapporten.

Skall man skriva en rapport om Ibn Rushds möjliga organisatoriska och ideologiska koppling till MB bör man ha kunskap om ämnet. Kritiken mot MSB:s första rapport går som en vandringssägen genom hela rapporten för att utmynna i kritik mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som tagit kunskapsöversikten på allvar, och förundran över att MSB fortfarande låter den ligga kvar på hemsidan.

Jag frågar mig om uppdraget gick till Amnå främst för att han är professor i statskunskap, eller för att han i många år var förbundsordförande för det religiösa studieförbundet Bilda. Som jag nämnt flera gånger: MB står för den fjärde totalitära ideologin i Europa.

Amnå skriver:

I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår huvudförfattaren Norell att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ”ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB”. Andra föreningar som anklagas vara ”helt styrda av MB” eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana. (s. 118)

Amnå använder en artikel i Svenska Dagbladet som källa. Det är korrekt att författarna inte citerade ur de olika förbundens stadgar för att påvisa kopplingen (s. 10, 11), men det är inte samma sak som att studien skulle vara undermålig och att kopplingen inte stämmer.

Amnå visar en häpnadsväckande tilltro till Omar Mustafas utsagor.

Förbundsrektorn för Ibn Rushd säger att ”mig veterligen finns inte Muslimska brödraskapet i Sverige”, men att det i den mediala debatten etablerats många teorier och konspirationsteorier. Han menar att det finns migranter som har en bakgrund i Muslimska brödraskapet, men att det handlar om olika ideologier beroende på i vilket land och område man tidigare bott. Han understryker även variationen av organisationer inspirerade av rörelsen i olika länder. Vidare beskrivs brödraskapet som fredliga, demokratiska aktörer inom forskarkåren, menar Mustafa, med Hamas som undantag. Den kritik som riktats mot Islamiska förbundet i Sverige anser han är felaktig. Man kan snarare säga att IFiS har ”en ideologisk hemvist i samma skola som brödraskapet”. Ibn Rushd däremot, har inte haft någonting med brödraskapet att göra, menar Mustafa. Mustafa härleder många av påhoppen och konspirationsteorierna kring Muslimska brödraskapet och Ibn Rushd till MSB-rapporten, Muslimska Brödraskapet i Sverige. (s. 126)

Erik Amnå utvecklar inte alls vad som avses med ”ideologisk hemvist” eller vad det är för en forskarkår som anser att MB är fredliga, demokratiska aktörer. Vidare: ”Omar Mustafa anser att kritiken har en rad olika orsaker. Han menar dels att det finns en grupp människor som för fram en frekvent osaklig kritik mot Ibn Rushd, byggd på konspirationsteorier” (s. 153).

Den här sammanfattningen visar att Erik Amnå lutar sig mot Omar Mustafa:

Idag saknar de [myndigheterna de intervjuat] en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. Att MSB inte tar avstånd från rapporten, samtidigt som myndigheten säger att den inte är tänkt att vara vetenskaplig utan en kunskapsöversikt som bygger på författarens egna åsikter, skapar förvirring. (s. 165)

MUCF agerar alldeles korrekt. Det är Erik Amnå som inte tagit Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis kunskapsöversikt om islamism och islamister på allvar. Amnå lyfter fram Myndigheten för stöd till trossamfunds (SST) goda samarbete med Ibn Rushd som förebild. Han nämner inte att Helena Hummasten (Benaouda) när myndigheten hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund i åratal satt som ledamot i nämnden. Det är helt korrekt att likställa SST med Mohamed Louizis sjöstjärnor och att Hummasten har spridit sitt giftiga islamismvirus i hela SST.

En annan sak Amnå inte fäster någon vikt vid är när Ibn Rushds företrädare talar om islamofobi och negativ inställning till ”muslimer” är att kritiken har riktat sig mot islamister. Amnå särskiljer inte ”muslimer” och islamister. Han problematiserar inte heller begreppet ”islamofobi” utan för bara vidare Ibn Rushds användning av det. Ibn Rushd har använt begreppet så flitigt att det är förbrukat. Det används i syfte att normalisera hijab. Varken Omar Mustafa, Zana Muhammad eller Rashid Musa klär sig islamiskt. Det går inte att av deras klädsel se om de är religiösa eller inte, eller vilken religion de skulle omfatta. Det är hijab som är flaggan. Det är den som ska spridas, inte minst med hjälp av invandrade kvinnliga analfabeter, Ibn Rushds målgrupp.

Amnå lyfter fram att Ibn Rushd i stället för Muslimska familjedagarna anordnade en jämställdhetskonferens Banati (s. 79, 80). Han räknar upp alla föreläsare utom Maimuna Abdullahi som stod som talare kl 16.30! Gruppen är den gamla vanliga samarbetspartnern. Jag har skrivit om MB:s samarbete med samhällsomstörtande Antirasistiska akademin (ArA) i mängder med blogginlägg, liksom i min bok. Och jag har lyft fram Maimuna Abdullahi som länk mellan ArA och MB. Bland annat skriver jag om henne i det här blogginlägget. Hon är islamist. Liksom Rashid Musa. Amnå nämner ett möte där Musa talade om Malcolm X som förebild (s. 80, 81). Amnå skriver på s. 171 att ”Vi har förvisso varit med på arrangemang där radikala samhällsförändrare som Malcolm X och hans politiska idéer utgjort en viktig inspiration”. Amnå skriver också att politiska diskussioner är att betrakta som ett uttryck för demokratins generella åsiktsfrihet.

Malcolm X var separatistisk hatpredikant helt styrd av sektens ledare och inte någon självständig tänkare. Han verkade i USA under rasåtskillnadslagarnas tid och hans sekt Nation of Islam hade större likheter med Ku Klux Klan än med Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse. Skulle Amnå vara lika förstående om Ibn Rushd anordnade ett arrangemang där Musa talade sig varm för separatistiska Ku Klux Klan och använde dem som inspirationskälla?

Amnå skriver att Ibn Rushd avspisat företrädare för idéer som de inte bedömt stå i samklang med demokratins och folkbildningens syften. Men inte Rashid Musa? Malcolm X:s åsikter, liksom Musas, bryter mot demokratins idéer. Rashid Musa har i Ibn Rushds medlemstidning skrivit att Malcolm X lärde honom vem fienden var – ”den vita mannen”.

ArA och Rashid Musa är hudfärgsrasister. De är separatister. De verkar inte för integration.

Varken Erik Amnå eller Folkbildningsrådets ordförande Catharina Håkansson Boman eller generalsekreterare Maria Graner fäster någon vikt vid vad de kritiker som intervjuas av Amnå säger, inte heller den kritik som Aje Carlbom och Magnus Ranstorp riktade mot att Amnå undviker kritik av Ibn Rushds ekonomi.

Catharina Håkansson Boman och Maria Graner agerar helt i linje med Louzis sjöstjärnor när de skriver att Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor. Det är smittade av det giftiga islamistviruset.

Det är allvarligt. Otroligt allvarligt. MB representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. Inga offentliga medel ska gå till att föda odjuret.

Folkbildningsrådet måste granskas. Erik Amnå tar alldeles för lätt på kritiken mot att Ibn Rushd har bjudit in talare med en judefientlig retorik och framställer det som om Ibn Rushd inte visste vilka de bjöd in. Det är klart att de känner sina bröder! Erik Amnås rapport visar vikten av att utreda om skattemedel över huvud taget ska gå till religiösa studieförbund och folkhögskolor. Flera miljarder delas ut årligen, pengar som borde göra större nytta inom välfärden som urholkas mer och mer.

Det ser ut som om ABF, Sensus, Medborgarskolan, Bilda och Studiefrämjandet också är sjöstjärnor smittade av det giftiga islamistviruset. I början av det här inlägget skriver jag om hur Ibn Rushd, innan Erik Amnås rapport var klar, sökte en projektledare till ett projekt de är projektägare av, att projektet sker i samarbete med ABF, Sensus, Medborgarskolan, Bilda och Studiefrämjandet. Jag frågade vad som skulle hända med samarbetet mellan dessa studieförbund om Erik Amnå hade ansett att Ibn Rushd inte är berättigade till statsbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieförbunden har inget emot att samarbeta med en global rörelse som är lika glödande judehatare som nazister. Men Studiefrämjandet upplåter inte sina lokaler till en sekulär förening, när det är sekulära föreningar hela Sverige behöver allra mest, föreningar som förklarar för migranter att den sekulära staten är den främsta garanten för religionsfriheten. Skälet till Studiefrämjandets beslut är att föreningen aviserat att de skulle bjuda in Magnus Norell!

Bassam Al-Baghdady, som leder Centrum för sekulär bildning, skriver att föreningen inte längre skulle få använda Studiefrämjandets lokaler på grund av att de bjudit in Magnus Norell som talare, i vars texter man kan utläsa främlingsfientlighet! Att Magnus Norells texter skulle strida mot Studiefrämjandets värdegrund! Uttalandet är så sanslöst att bara Ibn Rushd kan ligga bakom det.

Författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch engagerade sig i beslutet, utan resultat.

Det är Ibn Rushd Studiefrämjandet ska bryta allt samarbete med om de vill framstå som seriösa. Ibn Rushd representerar inte ”muslimer”. De representerar bara landets MB-aktivister.

Jag kräver en utredning som granskar i vilken mån Ibn Rushd ligger bakom Studiefrämjandets beslut att avbryta samarbetet med Centrum för sekulär bildning på grund av Magnus Norell. Ibn Rushd försökte nämligen stoppa ett seminarium i Umeå där Magnus Norell var inbjuden.

Detta visar vilken betydelse Magnus Norells kunskapsöversikt om islamism och islamister har och varför det är så viktigt att den ligger kvar på MSB:s hemsida.

Dra med omedelbar verkan in statsbidraget till Ibn Rushd och kräv tillbaka alla de miljoner som redan betalats ut!

25 september 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Statsminister Stefan Löfven. Inför Regeringsförklaringen 2019: Sverige är en bedagad operettmonarki full av slitna kulisser och falsksång. Patientlagen är en kuliss. Patientens ”rättigheter” är falsksång. När tänker du förvandla operettmonarkin Sverige till en rättsstat och införa en patientRÄTTIGHETSlag? Det anses vara för dyrt. Varför har just Sverige inte råd?

I det här blogginlägget efterlyser jag en rättighetsrevolution. Jag diskuterar avsaknaden av en patienträttighetslag i Sverige, det destruktiva offentliga styrsystemet New Public Management (NPM), det destruktiva prissättningssystemet Diagnosrelaterade grupper (DRG), den destruktiva kömiljarden, Kristdemokraternas dag i Almedalen och reaktionerna på Ebba Busch Thors tal om ideologin mångkulturalism. Jag avslutar med att ställa grupp mot grupp: inte en skattekrona till religiösa verksamheter och etniska föreningars verksamheter. Dessa verksamheter motarbetar integrationen. Låt dem bekosta sina verksamheter själva. För över de hundratals skattemiljonerna till sjukvården så att den blir lika för alla oavsett var i Sverige man bor.

Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Medborgaren ska veta sin plats och inte sticka upp mot den stora starka staten, som fått den förskönande omskrivningen ”det allmänna bästa”. Medborgarna är omyndigförklarade i Sverige, trots att ”det allmänna bästa” de senaste decennierna på grund av den misskötta migrations- och integrationspolitiken har luckrats upp så att resurser som borde gått till den generella välfärden lika för alla i stället dirigerats om till permanent bidragsberoende grupper i etniska enklaver. Från ”det allmänna bästa” till ”ett fåtals bästa”. Kostsamma projekt efter projekt efter projekt sjösätts som alla säger sig ha som målsättning att minska segregationen. Men segregationen minskar inte, bidragsberoendet kvarstår och välfärdsstaten håller på att rämna. Sjukvården är i kris. Skolan är i kris. Polisen är i kris. Vi har våldtäkter, gängskjutningar, sprängdåd, överfall i en aldrig skådad skala i Sverige. Och allt beror på extremt dåligt politiskt ledarskap som vänt ryggen åt verkligheten.

Politikerna har förkastat devisen ”man ska göra rätt för sig” till ”vi ska tycka synd om och inte kräva någon motprestation” av vissa grupper. Från förnuft till känslor. De grupper vi ska tycka synd om och ösa skattemedel över är bidragsberoende grupper bosatta i kvarter styrda av reaktionära män som skrattar åt det svenska samhället och vår lagstiftning men inte våra skattekronor och som styr parallellsamhällena med järnhand i enlighet med ”traditionerna” i ursprungslandet, vilket främst drabbar barnen, kvinnorna och de sexuella minoriteterna i dessa enklaver. Det är väl känt att barnen i Sverige inte får en likvärdig utbildning, att bostadskvarteret är helt avgörande för hur många som går ut grundskolan med godkända betyg.

Denna omdirigering av skattemedlen från ”det allmänna bästa” till ”ett fåtals bästa” i de despotiskt styrda parallellsamhällena ligger bakom sjukvårdens kris. Och den krisen drabbar alla.

Därför behöver Sverige en RÄTTIGHETSREVOLUTION. Politikerna som ligger bakom denna omdirigering lämnar inte ifrån sig makten frivilligt. Sverige behöver nya folkrörelser, helt nya politiska partier som sätter medborgaren i centrum, inte partiet, och som utgår från den devis som förvandlade Sverige från ett fattigt jordbrukarland till en rik välfärdsnation, ”man ska göra rätt för sig”.

Det offentliga styrsystemet New Public Management (NPM)
Sverige behöver också folkrörelser som sätter patienten i centrum. Sjukvårdens kris handlar inte enbart om alla miljarder som slussats till de permanent bidragsberoende parallellsamhällena och myriaderna av projekt som inte mynnat ut i lägre bidragsberoende utan också på inkompetenta landstingspolitiker och det fullkomligt vansinniga styrsystemet New Public Management (NPM) som inte utgår från patientens behov utan enbart handlar om ekonomi. Den offentliga verksamheten ska enligt NPM styras som ett företag. Mätbara resultat ska visas upp, en fastställd budget ska hållas, som om sjukdomar rättar sig efter en budget.

Professor emeritus Stig Strömholm ger en upplysande sammanfattning av NPM i sin recension i Svenska Dagbladet 4 december 2013 av en antologi publicerad i samband med Justitiekanslerämbetets 300-årsjubileum. Kapitlet är skrivet av justitierådet Thomas Bull. Stig Strömholm skriver:

Sedan gott och väl ett årtionde har anhängarna av de idéer om offentlig förvaltning som brukar kallas new public management (NPM), som hämtar sina förebilder i näringslivet och som lägger tonvikten på extern kontroll av offentlig verksamhet, blivit alltmer inflytelserika på alltfler områden. Dessa idéer växte sig starka när västvärldens demokratier på 1970-talet kom i ekonomiskt trångmål. Deras företrädare ville i marknadsekonomisk anda få ut maximal avkastning till minimal kostnad ur den offentliga sektorn. Den rådande situationen ger ett särskilt intresse åt justitierådet Thomas Bulls bidrag, ”Justitiekanslern och granskningssamhället”. Bull påpekar att knappast något annat land infört de förändringar som bygger på NPM så snabbt och så långtgående som Sverige. Det har i huvudsak skett med anonyma marknadstroende teknokrater vid spakarna, utan omfattande politisk medverkan och följaktligen utan stort massmedialt buller. Hela det styrsystem som NPM skapat för den offentliga förvaltningen innebär enligt Bull att den inre kontrollen, de berörda professionernas egna interna verksamhetsideal, som bygger på omdöme och kunnande, har trängts undan helt eller ersatts av extern kontroll. Denna är oftast starkt kvantitativt inriktad och riskerar därmed att skapa blindhet för kvalitet och omdöme.

Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation som ska lämna sitt slutbetänkande i oktober 2019 och som sägs syfta till att komma bort från övertron på NPM. Men Tillitsdelegationen utgår inte från ett medborgarperspektiv utan handlar enbart om styrningen av den offentliga sektorn.

Den tidigare förvaltningsmodellen var anslagsstyrd. Politikerna tilldelade offentliga verksamheter anslag år efter år utan att fråga efter resultat, eller verksamhetens kvalitet. Behovet av att kunna mäta resultatet av hur skattemiljarderna användes var stort.

Men inte heller NPM, som infördes under 1990-talet, mäter som framgår ovan kvaliteten på exempelvis den vård en patient får. Landstingen ersätter kliniker och vårdcentraler enligt prislistor som reducerat patienten till en ersättningssiffra på en fiktiv marknad med ”beställare” (landstingen), ”utförare” (läkarna, kliniken) och ”produkten” (patienterna). Politikerna har med detta styrsystem delat upp patienterna i lönsamma och olönsamma för den berörda kliniken eller vårdcentralen.

Denna mål- och resultatstyrning har skett över huvudet på medborgarna och utan en genomgripande debatt. Att hålla budgeten, eller annorlunda uttryckt, att dra in pengar, blev viktigare än patientens vårdbehov, ekonomin blev viktigare än patienternas hälsa. Administratörer, inte läkare, bestämmer i många fall vilken vård patienten ska få. Den svenska sjukvården översvämmas av administratörer.

Men detta hör man inget om i SVT:s partiledarutfrågningar. Och partierna skriver inte själva i sina partiprogram om hur de förhåller sig till NPM så att väljarna kan ta ställning i valtider, trots att det handlar om medborgarnas liv och hälsa.

Läkaren Christina Gustavson skriver exempelvis i boken Jantelagens vålnad. Svensk sjukvård sedd ur ett helikopterperspektiv över ett krisartat och katastrofdrabbat sjukvårdsområde (2018) hur en ung person kom in till ett sjukhus akut så deprimerad att läkaren bedömde självmordsrisken så hög att personen behövde ständig övervakning. En administratör som ansvarade för klinikens ekonomi bestämde, när läkaren gått för dagen, att det var för dyrt med extravak för en enda patient. Nästa morgon hittades personen död. Läkaren anmäldes (s. 61, 62).

Läkaren Magnus Edner, med fyrtio års erfarenhet av läkaryrket, skriver i Sjukvården behöver vård (2015) om inkompetenta landstingspolitiker och ger hårresande exempel från Stockholm på hur pengar kastas i sjön och patienterna blir lidande av landstingspolitikernas upphandlingsmetoder och avsaknad av uppföljning av ingångna avtal. ”De ytterst ansvariga landstingspolitikerna kan inte ämnet men försöker ändå detaljstyra vården. Sjukhus- och verksamhetsledningar har tystnadsplikt, personalen har yttrandeförbud. Enda sättet att framföra synpunkter är via en lex Sarah-anmälan och 9 av 10 som gör en sådan omplaceras eller avskedas” (s. 77).

Hans inledande ord lyder: ”De senaste 20 åren har svensk sjukvård successivt försämrats. Platsbrist och sänkt patientsäkerhet är återkommande problem, som bland annat leder till att det varje vecka dör en patient i onödan. På grund av platsbristen hamnar patienter på fel avdelning [exempelvis en hjärtsjuk patient läggs in på en kvinnoklinik] och far illa, kanske till och med avlider. Samtidigt hävdar de flesta sjukhuschefer att patientsäkerheten är hög. Detta på grund av deras tystnadsplikt – berättar de hur det verkligen ligger till blir de avskedade” (s. 11).

DN-journalisten Maciej Zaremba skrev 2013 några artiklar om hur sjukvården prissätts i Sverige och samlade dem i boken Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Han skriver: ”Den franska sjukvårdens ersättningssystem kan förklaras på en timme. I Sverige skulle det krävas en genomgång av tiotusentals prislistor och avtal, olika för varje landsting och för vårdenheterna inom landstingen. Skillnaderna kan gälla praktiskt taget allt. Hur en viss operation betalas, hur olika diagnoser värderas, vad läkarna förväntas rapportera, vilka ’kvaliteter’ som ger bonus, till och med vilka läkemedel som det är mest lönsamt att skriva ut” (s. 28, 29).

SR P1 rapporterade 26 augusti 2019 att tretton vårdcentraler i Västra Götaland hade markerat irrelevanta diagnoser för att få ut högre ersättning.

Patienten och patientens behov är helt bortkopplade från detta styrsystem, totalt osynliggjorda. Maciej Zaremba skriver om den långa väntetiden för en bröstcancerdiagnos och oron innan kvinnan får en diagnos. Ett landsting lyckades korta väntetiden från 47 dagar till 38 dagar. År 2004 öppnade en klinik i Skåne som gav patienter en bröstcancerdiagnos samma dag de kom till kliniken eftersom en röntgenläkare med utrustning, en kirurg och en cytolog fanns på samma ställe. Kvinnorna rusade dit. Fem år senare tvingades den populära kliniken stänga eftersom Region Skåne ville ha högre ”kostnadseffektivitet”, specialisterna spreds ut på olika verksamheter, mammografi för sig, kirurger för sig, cytologer för sig ”med var sin prislista” (s. 68). Regionen satte som mål att väntetiden för en diagnos inte skulle överstiga 21 dagar.

Jag återkommer till Zarembas reportage och kömiljardens negativa effekter, först lite om patienternas avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter i Sverige, till skillnad från patienter i andra länder, en fråga som inte ingår i Tillitsdelegationens uppgift att utreda.

Patienterna saknar individuellt utkrävbara rättigheter i u-landet Sverige
Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag (dir. 2007:57), inte en utredning om en patienträttighetslag. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft 1 januari 2011. Patienterna skulle anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slapp allt personligt ansvar, som om ansvarslöshet skulle resultera i ökad patientsäkerhet. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”, hette det.

Dåvarande generaldirektören för Socialstyrelsen Kjell Asplund (2004–2008) bedrev en intensiv lobbykampanj för att läkarna skulle slippa ta personligt ansvar och sålde in offerretoriken, det vill säga ”syndabockstänkandet”, hos först socialminister Ylva Johansson (S) och sedan hennes efterträdare Göran Hägglund, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg om det skandalösa svenska klagomålsförfarandet. I dag ska patienten först klaga hos vårdgivaren, vilket är samma sak som att en misshandlad person i första hand ska vända sig till misshandlaren med sina klagomål och lämna rättsväsendet utanför.

I mars 2011 tillsatte Göran Hägglund en utredning för att stärka patientens ställning (dir. 2011:25) och kallade den Patientmaktsutredningen. Delbetänkandet (SOU 2013:2) heter Patientlag, inte patienträttighetslag. Än en gång var det aldrig frågan om att ge patienterna en rättighetslagstiftning.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen är en skyldighetslag (anger statens ansvar, inte patientens rättigheter). Patienten kan inte gå till domstol och kräva sin rätt till vård. Vårdgarantier hit och dit är garantier, inte utkrävbara rättigheter. Sverige anses inte ha råd med en rättighetslagstiftning, vilket märkligt nog andra länder har, länder som till och med betraktas som mindre rika än Sverige.

Den europeiska ombudsmannen P. Nikiforos Diamandouros höll ett tal 3 juni 2005 om Patients’ rights in Europe today, alltså innan internet var vad det är i dag. Han lägger stor vikt vid patientens autonomi. Följande EU-länder hade vid tidpunkten för talet lagstiftat om patienträttigheter: Finland (1992), Nederländerna (1994), Grekland, Ungern, Litauen, Lettland och Portugal (1997), Danmark (1998), Belgien, Estland och Frankrike (2002) och Cypern (2005).

I Ansvarskommitténs Delrapport 2 (SOU 2007:12) – Hälso- och sjukvården 23 mars 2007, står det på sidan 19: ”Sverige är numera det enda land i Norden som inte har infört en särskild lag om patientens ställning i vården.” I Ansvarskommitténs slutbetänkande, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, 27 februari 2007 (SOU 2007:10), står det att det blir för dyrt med en patienträttighetslag. Mats Svegfors var ordförande.

HSU 2000 övervägde att frångå dagens system med skyldighetslagstiftning till förmån för en rättighetsbaserad lagstiftning. Detta skulle innebära att patienten har möjlighet att få sin sak prövad av domstol. Utredningen konstaterade att hälso- och sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. En överprövning av beslut på hälso- och sjukvårdens område kräver kompetens att bedöma såväl rättsliga som medicinska frågor. Domstolsprövningar av detta slag skulle därför kunna bli tidsödande och resurskrävande både för rättsväsendet och för hälso- och sjukvården. Ett annat problem som HSU 2000 identifierade var att det är svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten. På grund av dessa principiella svårigheter avvisades en rättighetslagstiftning (s. 144).

I Delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) står det under rubriken Ansvarskommittén:

Kommittén lämnade också förslag till en patientlag i vilken befintliga bestämmelser av betydelse för patienterna hade samlats. Liksom i befintlig lagstiftning angav lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehöll för patienterna utkrävbara rättigheter. [. . .] Ansvarskommitténs förslag har inte föranlett några lagändringar (s. 52).

Ewa Axelsson, den första doktorn i medicinsk rätt, granskar i sin avhandling 2011, Patientsäkerhet och kvalitetssäkring i svensk hälso- och sjukvård: En medicinrättslig studie, bland annat hur tillsynen sköts. Det hon säger om förarbetena till patientsäkerhetslagen som trädde i kraft 1 januari 2011 gäller även Ansvarskommitténs slutbetänkande: Axelsson säger: ”Förarbetena till den nya patientsäkerhetslagen innehåller till större delen kedjehänvisningar till flera äldre förarbeten vilket medför att den nya lagens förarbeten är relativt innehållslösa och att relevanta uttalanden i äldre förarbeten är svåröverskådliga och svårtillgängliga.”

Redan den 9 oktober 1997 skrev juristen Lars Fallberg, forskare vid Nordiska hälsovårdshögskolan, en debattartikel i Göteborgs-Posten, ”Stärk patienternas rätt”. I inledningen skriver han: ”Tiden är mogen för en lag om patienters rättigheter i Sverige. Fem europeiska länder har redan infört särskild lagstiftning.” Han skriver också att ”utvecklingen i Europa går mot ökad autonomi för medborgare där deras rättssäkerhet som patienter står i fokus”. Inget hände.

Professorn i historia Lars Trägårdh, då verksam vid Columbia University i New York, publicerade 1999 skriften Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och individuella rättigheterna i Sverige (SOU 1998:103), Demokratiutredningens skrift nr 20. Han lyfter fram att ”svenska individer [har] ’sociala rättigheter’, som tillkommer folket i stort, ofta formulerade juridiskt i termer av en ’skyldighetslagstiftning’ som anger statens ansvar snarare än att erkänna individerna juridiskt utkrävbara rättigheter. Rättsvetaren Lotta Westerhäll menar därför att dessa utgör ’kvasirättigheter’” (s. 13, 14).

Lars Trägårdh skriver om medborgarnas vanmakt och efterlyser en rättighetsrevolution. Inget hände.

Statsvetaren Lars Karlsson kom 2003 med avhandlingen Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård. Han skriver att Sverige genomsyras av normen att medborgaren ingår i ett kollektiv, det allmänna, i stället för att ses som rättighetsbärare med individuellt utkrävbara rättigheter gentemot välfärdsstaten. Att patienterna inte betraktas som individuella rättssubjekt innebär att patienternas rättssäkerhet av svenska politiker väger lättare än ”det allmänna bästa”. Lars Karlssons avhandling nämns i Ansvarskommitténs SOU 2007:12: ”Att patienterna inte, i juridisk mening, har utkrävbara rättigheter kan ses som ett uttryck för den medborgaruppfattning som finns i Sverige, där medborgarskapet är ’harmoniorienterat’ på så sätt att det förutsätts finnas en grundläggande intressegemenskap mellan medborgaren och det offentliga. Följden av antagandet om intresseharmoni blir att frågan om rättigheter tonas ner” (s. 19). Vilket ju är vad Ansvarskommittén gjorde.

Storbritannien erkänner att det råder ett konfliktförhållande mellan patienten och sjukvården.

Harmoniorienterat innebär att patienter i Sverige inte har någon oberoende instans att vända sig till. Patientnämnderna är neutrala mellanhänder styrda av sjukvårdsleverantören (landstinget). Patientnämnderna får inte ta ställning och agera för patienten. Patientnämnderna är en kuliss.

Annorlunda uttryckt: ”harmoniorienterat” innebär att det råder en intressegemenskap mellan den misshandlade och misshandlaren. Notera att jag skriver detta utifrån det faktum att jag 1997 utsattes för en undvikbar sjukvårdsskada som raserade både mitt liv och min ekonomi och den inblick jag fått i vad patienten som klagar på vården utsätts för, se bland annat den blå knappen till höger ”Socialstyrelsens svågerpolitik”.

Juristen Lars Fallberg säger i en intervju i Läkemedelsvärlden 22 juni 2005 med rubriken ”Rätten till vård är en myt” att det var en livlig diskussion om patienters rättigheter runt åren 1996 och 1997, men att debatten tystnade kring slutet av nittiotalet. ”Alla andra nordiska länder har en patienträttighetslag”, säger han. Han säger också att det inte finns någon tydlig grupp i Sverige som driver frågan om patienters rättigheter. ”Andra länder, som till exempel Holland, har en övergripande organisation för konsumenter och patienter med två miljoner medlemmar, i ett land med en befolkning på 16 miljoner. De har regelbundet möten med hälsoministeriet om de här frågorna.”

I Läkartidningen 14 november 2006 i artikeln ”Två synsätt på lagar om patienträtt” upprepar Lars Fallberg att rätten till vård är en myt.

Den myten håller politikerna vid liv och fortsätter att låtsas att vårdgarantier är detsamma som rättigheter.

Ebba Busch Thor (KD) vill ändra Patientlagen, inte införa en patienträttighetslag
I samband med Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019 lanserade Ebba Busch Thor en förändring av Patientlagen. Partiet driver att landstingen (numera kallade regioner) ska läggas ner och staten ha det övergripande ansvaret för sjukvården. Eftersom detta kommer att ta tid vill partiet ändra Patientlagen så att invånarna ska kunna söka vård i hela landet om det egna landstinget har långa köer. Hon kritiserar att Socialdemokraterna avskaffade den kömiljard som infördes under Göran Hägglunds tid som socialminister. Jag återkommer till kömiljarden.

På partiets hemsida skriver de 6 juli:

År 2015 infördes Patientlagen på initiativ från Kristdemokraterna. Den ger i teorin patienter rätt [min kursiv] att söka och få sjukvård i hela landet. Men i praktiken har regionerna bakvägen strypt kraften i Patientlagen genom avtal som hindrar vårdgivare att fritt ta sig an patienter. Därför krävs nu lagändringar där Patientlagen utvecklas, skärps och breddas så att patienterna åter [min kursiv] sätts i centrum. Avtal som motverkar Patientlagens syften och begränsar vårdgivarnas rätt att ta emot patienter från andra regioner måste förbjudas. På så sätt ges patienter den rättighet [min kursiv] som de redan borde ha haft. En sådan lagändring skulle kraftigt minska väntetiderna i vården och samtidigt bidra till höjd medicinsk kvalitet.

Den ”rättighet” Ebba Busch Thor talar om går inte att utkräva i domstol.

Den 11 augusti skrev Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg en debattartikel om de långa vårdköerna. Udden är riktad mot Socialdemokraterna. Och självklart svarar socialminister Lena Hallengren (S) med den pajkastning landets invånare i åratal har tvingats bevittna så snart bristerna i sjukvården kommer på tal. Uppdrag granskning eller Kalla fakta gör program efter program om bristerna i sjukvården och intervjuar berörda landstingspolitiker som skyller på regeringen och när reportern intervjuar socialministern skyller han/hon på landstingen.

Lena Hallengren följer standardmönstret. Hon skriver: ”KD:s artikel är i praktiken ett angrepp på dem själva. De sitter på makten i de tre största landstingen. I Stockholms läns landsting har partiet styrt sedan 2006. Det vore klädsamt om Ebba Busch Thor kunde idka självrannsakan om varför miljarder där har gått till konsultbolag i stället för att investeras i vården.”

Lena Hallengren räknar upp vad regeringen har för avsikt att göra enligt Januariöverenskommelsen. Det står inget i Januariöverenskommelsen om en patienträttighetslag som ger individuellt utkrävbara rättigheter. Punkt 59 lyder: ”Patienternas rättigheter stärks och principen om vård efter behov tryggas. Systemet med ett patientkontrakt, så att du som är sjuk vet vem du ska ringa och hur planen för din vård ser ut, utvecklas. Vite eller sanktioner ska kunna åläggas huvudmän som inte uppfyller vårdgarantin [min kursiv], om det visar sig att andra åtgärder inte räcker till.” ”Rätten” i Hallengrens punkt ”Kontinuiteten i sjukvården förstärks genom att rätten [min kursiv] till fast läkarkontakt säkras” kan inte utkrävas i domstol.

Bland Hallengrens punkter finns också en ny uppdaterad kömiljard. ”Med vår modell får alla landsting som kortar köer del av pengarna.”

Det är falsksång så det skär i öronen. Det hjälper inte att det i överenskommelsen punkt 58 står att kömljarden tar särskild hänsyn till kroniskt sjuka patienters behov när patientens behov över huvud taget inte står i centrum i den svenska sjukvården och när läkarna inte har bestämmanderätt över patientens vård.

Kömiljardens negativa konsekvenser
Maciej Zaremba tar i det ovan nämna DN-reportaget 2013 upp vilka konsekvenser Göran Hägglunds kömiljard fick, den som prisas av Ebba Busch Thor och som hon påstår halverade köerna. I Patientlagen står det i 2 kapitel om tillgänglighet: ”3 § Enligt 9 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska patienter erbjudas en vårdgaranti.” Zaremba skriver: ”De mest välkända av prislistorna är ’Vårdgarantin’ och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid” (s. 31).

Zaremba citerar läkaren Martin Wohlin: ”’Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!’ Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ’Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackarna som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.’ Menar doktor Wohlin att han sorterar bland patienter? ’Aldrig i livet. Men det hjälper inte att jag önskat återbesök inom 2–3 månader om någon chef högre upp kräver ett schema utan återbesökstider. I stället bokas nybesök, som ger klirr i kassan. Så de redan sjuka blir sjukare under tiden och till slut så dåliga att de tvingas till akutmottagningen. Där har du en del av förklaringen till de senaste årens överbelastade akutmottagningar, tror jag.’ ’Populism’ är det mildaste bland de omdömen Wohlin öser över den reformen. Han är inte minst bedrövad å professionens vägnar.”

Zaremba fortsätter: ”Martin Wohlin har goda skäl. Det framgår av Socialstyrelsens granskning att tusentals allvarligt sjuka har fått stå tillbaka för de lukrativa nybesöken, somliga med bagatellartade åkommor” (s. 31, 32).

Den moderata riksdagsledamoten Jenny Petersson ställde en skriftlig fråga (2017/18:669) till socialministern om kömiljarden. Annika Strandhäll (S) svarade och räknade upp de olika rapporter som kritiserat kömiljarden, bland annat författade av Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Jenny Petersson ville ha de källor Annika Strandhäll lutade sig mot när hon uttalade sig om att ”kömiljarden kritiserades för att leda till undanträngningseffekter och kreativ registrering av väntetiderna”.

Och nu lyfter Strandhälls partikamrat Lena Hallengren fram den nya kömiljarden som en positiv del av Januariöverenskommelsen för att ”bygga världens bästa sjukvård”.

Det hade varit bättre om man i Januariöverenskommelsen hade deklarerat att NPM ska slopas i hela den svenska förvaltningen. Men varken Ebba Busch Thor eller Lena Hallengren nämner NPM som en viktig orsak till att sjukvården befinner sig i kris.

Maciej Zaremba bad socialminister Göran Hägglund förklara vem som bar ansvaret för de patienter som farit riktigt illa av hans kömiljard. ”Han säger först att han är stolt över att kömiljarden kapat väntetiderna: ’Det är hälften så många människor i köerna mot förr i tiden, och de väntar ungefär hälften så lång tid.’ De bieffekter som man nu rapporterar bygger på mycket små underlag, säger socialministern. Men han är beredd att se över systemet, om det skulle visa sig att det tränger undan kroniskt sjuka” (s. 33).

Hägglund säger att Socialstyrelsen fick i uppdrag att undersöka om det fanns risker innan han gav klartecken till kömiljarden. Men Göran Hägglund minns fel, skriver Zaremba. Socialstyrelsen gjorde aldrig någon konsekvensanalys. Zaremba upprepar sin fråga: ”Är den som skapar ett incitament ansvarig för de oönskade bieffekterna? ’I någon mening ja, naturligtvis’, svarar Göran Hägglund. Men han understryker att det är landstingens ansvar att se till att lagen följs.” Zaremba fortsätter: ”Men landstingen, säger jag, utfärdar bara ett nytt incitament: enskilda sjukhus och vårdcentraler får del av pengarna om de uppfyller målen. Så vem skall de synskadade [två förlorade synen, åtskilliga blev synskadade på grund av kömiljarden] i Sundsvall stämma? ’Vårdgivaren, sannolikt en viss ögonklinik, som inte har följt regelverket’” (s. 33, 34).

Zarembas kommentar: ”Kan verkligen en makthavare som utfäster en belöning svära sig fri från de oönskade konsekvenserna? Med vilka argument skulle det vara? Att han inget visste om människans natur?” (s. 34).

Vem ska patienter som drabbas av den i Januariöverenskommelsen utlovade kömiljarden stämma? Var finns konsekvensanalysen av den uppdaterade kömiljarden? När gjordes den? Under månaderna efter valet 2018 då partierna käbblade om vem som skulle bli statsminister? Vem beslutade om en konsekvensanalys innan punkt 58 om en uppdaterad kömiljard nedtecknades? Vem gjorde analysen?

Prissättningssystemet Diagnosrelaterade grupper (DRG)
Maciej Zaremba lyfter fram ett ekonomiskt incitament helt avskärmat från patientens behov, DRG, som dessbättre inte införts av alla landsting, men som i de landsting det införts vittnar om att politikerna struntar i patienternas behov, och därmed medborgarnas avsaknad av rätten till den sjukvård de är i behov av. Zaremba berättar att DRG kommer från USA och uppfanns av en tidsstudieman verksam inom industrin. Mannen ville veta varför vårdtiderna för samma diagnos var så olika. ”Han samlar alla kända diagnoser, som är flera tusen, och grupperar dem till några hundra efter en genomsnittlig tids- och resursåtgång. Nu kan man jämföra sjukhusens effektivitet” (s. 51). Zaremba skriver: ”Hädanefter skall inte sjukhusen få betalt för vad de faktiskt lagt ned av tid och resurser på sina patienter. De får betalt per rubrik, ett schablonbelopp” (s. 52). Zaremba kommenterar att systemet är verklighetsfrämmande. ”Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor” (s. 53). ”Så rent teoretiskt skulle den klinik där alla strokepatienter avled redan första natten visa sig ha producerat mest vård för pengarna” (s. 55). Han lyfter fram ett exempel på det han kallar kirurghumorn: ”’Det var som fan’, säger kirurgen, medan han syr ihop bröstkorgen. ’Han överlevde. Det här blir dyrt för vår klinik’” (s. 54).

Flera läkare varnade för införandet av DRG. Här är några skäl som Zaremba lyfter fram: Diagnosen anpassas efter prislistan. En infektion som klassas som ”pneumoni” ger högre poäng. Åtgärden anpassas efter prislistan. Kejsarsnitt ersätts med tre gånger beloppet jämfört med en normal förlossning. DRG ger betalt per vårdtillfälle, det vill säga har patienten flera besvär kan patienten ges besökstid för vart och ett av besvären i stället för att alla besvär behandlas vid samma vårdtillfälle. Misslyckas en operation kan det ge upphov till ett nytt vårdtillfälle. Vidare: ”Cancervården är en förlustaffär. Gamla människor med många åkommor kräver en sorts omsorg som inte finns på DRG-menyn” (s. 55, 56).

Zaremba intervjuar en motvillig Göran Hägglund om DRG och skriver att det var en nyhet för Hägglund att DRG-ersättningarna inte skiljer på vård och vanvård. ”Men allt detta ligger utanför statens ansvar, menar Göran Hägglund. ’Själva utförandet av vården ligger i allt väsentligt på landstingsnivå.’ Därför vet han inte heller om det gjorts någon konsekvensanalys innan DRG-systemet infördes i Sverige” (s. 60).

Zaremba skriver att prislistorna motverkar samarbetet kring patienterna. Han citerar läkaren Martin Wohlin som förklarar vad NPM går ut på: ”’Man har delat upp sjukvården i låtsasföretag där varje företag skall förtjäna sin peng. Då gör man det som ger mest betalt och ser till att utgifterna för dyra remisser och läkemedel belastar någon annan. Jodå, läkare får faktiskt sådana order uppifrån. Patienterna bollas mellan kliniker där var och en gör ett minimum av provtagningar och undersökningar. Att ta ansvar för patienten är direkt olönsamt och därför inte tillåtet’” (s. 71).

Här är ytterligare ett exempel på det omöjliga i att utkräva ansvar för sjukvården i Sverige. Maciej Zaremba skriver: ”När jag intervjuar Göran Hägglund beklagar sig ministern över att journalister kommer till honom med frågor som de borde ställa till SKL [Sveriges Kommuner och Landsting]. Det är ju landstingen som styr och ställer inom vården, staten kan bara påverka på marginalen, genom lagstiftning, tillsyn samt litet budgetmedel. ’När jag påpekar detta säger dina kolleger att ingen vet vilka som är landstingspolitiker, därför kommer de till mig’” (s. 75).

Zaremba kommenterar: ”Begår jag samma misstag? Eller är det en sund reflex att söka ansvar där det kan utkrävas? Göran Hägglund kan förlora valet, men hur väljer man bort Sveriges Kommuner och Landsting? Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som ’en ideell förening’, är den stängd för medborgerlig insyn, men utövar ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn” (ibid.).

Inte heller SKL debatteras i SVT:s partiledarutfrågningar.

Om nu ingen vet vilka som är landstingspolitiker, varför då har kvar dem?

Det är helt uppenbart att staten måste ha det övergripande ansvaret för sjukvården och att sjukvården ska utgå från patienternas behov, inte från prislistor på en låtsasmarknad. Sjukvården måste vara lika för alla oberoende av var i landet man är bosatt. Medborgarna måste kunna utkräva ansvar när det gäller sjukvården. Det går inte i dag. Landstingspolitiker skyller på regeringen och regeringen skyller på landstingen.

Därför behöver vi en rättighetsrevolution.

Men det var inte det uppenbara att landstingen måste läggas ner och staten ta det övergripande ansvaret för sjukvården som journalisterna fäste sig vid under Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019. Utan Ebba Busch Thors vilja att ändra Patientlagen, att hon ätit lunch med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och hennes tal om att ideologin mångkulturalism bör skrotas.

Den svenska synålen
Majoriteten av politiker, journalister och debattörer ser Sverige genom ett nålsöga och det enda de ser är Sverigedemokraterna, resten av landet ligger i mörker. Politikerna har slutat styra Sverige och ägnar i stället all energi åt att förhålla sig till Sverigedemokraterna.

I det här blogginlägget skriver jag om vad den jemenitiska statsvetaren Elham Manea, verksam i Zürich, har att säga om nålsögat och ”den fredliga islamismen”: Koncentrationen på terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab, säger hon, är bara som ett foto taget genom ett nålsöga, eftersom det döljer ”den fredliga” islamismens jättelika globala spridning. Islamismen är en fundamentalistisk ideologi, målet är en islamisk stat som enbart styrs av Guds lagar, en teokrati. Överallt där islamister breder ut sig börjar de med att sikta in sig på kvinnorna, säger hon.

Det ”fredliga” islamistiska grupperingar över hela världen är oense om är sharias status i landets rättssystem, kvinnors och icke-islamtroendes rättigheter, religionsfrihet, skriver Stacey Philbrick Yadavi i Rethinking Political Islam, red. Shadi Hamid & William McCants (2017, s. 98).

Representanter för denna globala islamism finns i Sverige, försörjs av skattemedel, men har placerats i mörkret. I Sverige är allt ljus riktat mot Sverigedemokraterna.

Trots att de skattefinansierade islamisterna är ett större hot mot den svenska demokratin och jämställdheten än Sverigedemokraterna, vilket de flesta av mina blogginlägg handlar om.

Alla hatar Sverigedemokraterna, utom de drygt en miljon som röstade på dem i riksdagsvalet 2018. Men trots att partiet är så hatat har de tilldelats huvudrollen i den svenska politiken. Det har blivit en reflex i Sverige att knipa ihop ena ögat och hålla upp en synål för det andra och bara se Sverigedemokraterna, vad frågan än gäller.

Till och med de båda statsvetarna, Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som i Maciej Zarembas bok ger forskares kritiska syn på New Public Management, varnar för att Sverigedemokraterna kan ”kidnappa” frågan om inte Socialdemokraterna och Moderaterna kommer bort från den låsning de enligt författarna hamnat i. Forskarna skriver att Sverigedemokraterna är ”ett missnöjesparti som lobbar hårt bland t ex pensionärer och småföretagare. Det är ett parti som får sitt syre just genom att exploatera missförhållanden, inte minst i den offentliga verksamheten, och upplevd okänslighet hos våra politiker. De problem som här beskrivs skulle lätt kunna bli till ammunition för extrema krafter av det slaget. Det är lätt för populisterna att lägga beslag på begreppen, att kalla allt man inte gillar för NPM, och därmed kidnappa det politiska initiativet i denna debatt ” (s. 152, 153).

Det viktiga är att NPM försvinner från sjukvården, inte vilka partier som driver frågan. Patienternas behov ska stå i centrum för debatten, inte Sverigedemokraterna.

Men vad frågan än gäller så hamnar Sverigedemokraterna i centrum. Så även när Ebba Busch Thor deklarerar att ideologin mångkulturalism bör begravas. Hon är inte ensam om att kritisera ideologin mångkulturalismen och identitetspolitiken. Redan 2006 publicerade nationalekonomen Amartya Sen, som 1998 fick Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, boken Identity & violence. The illusion of destiny. Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea går tio år senare hårt åt ideologin mångkulturalismen i boken Women and Shari’a law. The impact of legal pluralism in the UK (2016) om shariadomstolar i Storbritannien där hon beskriver de negativa konsekvenserna dessa domstolar får för barn och kvinnor. Hon kritiserar västerländska akademikers vurm för postkoloniala och postmoderna teorier som reducerar människor till homogena grupper med statiska gruppidentiteter som låser fast människor i en tilldelad grupp i stället för att se den enskilda individen.

I Sverige representeras dessa akademiker av det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som verkar i symbios med högerextrema Muslimska brödraskapet och som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. Maimuna Abdullahi, som stämt det förra kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal efter att ha kallats extremist, är länken mellan de två nätverken. Hon har en viktig ställning både inom ArA och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd som tillåts ta emot hur många skattemiljoner som helst utan att behöva lyda under någon extern NPM-styrning.

Kristdemokraterna skriver om ideologin på hemsidan: ”Mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring. Nu behövs samhällsgemenskap.” Den 6 juli skriver Ebba Busch Thor debattartikeln ”Bejaka ditt ursprung men bli svensk”. Hon kritiserar avsaknaden av en fungerande integrationspolitik. ”Det är därför vi kristdemokrater vill ha integration från dag ett. Vi vill införa ett asylprogram från dag ett med glasklara krav på att delta i svenskundervisning, samhällsorientering och arbete.” Hon skriver vidare: ”Att flera kulturer ryms i Sverige är redan ett faktum. Men stat och kommuner kan inte förhålla sig neutral mellan dem. En gemensam uppsättning värderingar är en förutsättning för att samhället ska kunna hantera mångfalden. Politiken kan inte på samma gång omfamna jämställdheten och stödja idéer om att kvinnor och män behöver hållas åtskilda.”

Stat och kommuner bör således inte förhålla sig neutralt till imam Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö och hans ”nyttorna av att segregera mellan könen”, mannen som anser att han eller andra ”lärda” ska uttala sig i juridiska frågor som rör ”muslimer”, inte ”inkompetenta” professorer i juridik specialiserade på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Ebba Busch Thor intervjuas av SVT i Almedalen. SVT-reportern ställer den infama frågan vad hon tycker om judiska föräldrar som inte vill att deras barn ska fira jul.

Jag blev förbannad när jag hörde frågan i Rapport. SVT är numera skattefinansierad och man förväntar sig att reportrarna ska vara sakliga. Sverige är i kris. Integrationspolitiken har havererat. Barbariet har invandrat till Sverige och breder ut sig. Mängder med flickor och kvinnor lever i slavliknande förhållanden. Skolflickor och skolpojkar försvinner utomlands i samband med sommarlovet. Jag önskade att Ebba Busch Thor hade bett reportern att höja den intellektuella nivån på frågorna men hon svarade snällt: ”Självklart måste man få lov att förhålla sig till traditioner och högtider på olika sätt. Men det är klart att det skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning om man också visar respekt för och bejakar det nya landets kultur.”

Prinsen och prinsessorna på ärten
Och det här kunde naturligtvis inte de navelskådande identitetslobbyisterna låta bli att kommentera utan slet synålen ur kläderna, höll upp den mot ena ögat, blundade med det andra och såg bara Sverigedemokraterna.

Journalisten Willy Silberstein, som enligt Wikipedia i många år arbetat inom public service och dessutom håller kurser i medieträning och därför omedelbart bör ha uppfattat fällan som SVT-reportern gillrade och som Ebba Busch Thor fastnade i, skriver på Twitter: ”Ebba Busch Thor säger att judar som inte vill fira jul bör bejaka det nya landets kulturer. Jul är en kristen högtid. Jag är jude. Måste jag ha gran och äta griskött för att kvala in och vara svensk? SD:s syn på svenskhet sprider sig.”

Willy Silberstein, tidigare public service-medarbetare, lägger sig på samma låga nivå som SVT-reportern.

Willy Silberstein formulerar sig som om att vara av judisk börd automatisk har en koppling till griskött. Han borde ha preciserat att judar som omfattar en konservativ eller ortodox tolkning av judendomen oftast inte äter griskött. Alla personer av judisk börd lyder inte ett påstått osynligt väsen ute i universum som lägger sig i vad människorna på jorden äter. Israels tidigare premiärminister Ariel Sharon ska enligt den här artikeln om grisuppfödning i Israel ha varit storkonsument av griskött, som i Israel fått den förskönande omskrivningen ”vitt kött”. Artikeln handlar om dokumentärfilmen Praise the lard om fläskkött i Israel. Filmen berättar bland annat om en judisk grisfarm, etablerad på en kibbutz 1923 av europeiska sekulära judiska immigranter som ett led i att skapa en ny sekulär judisk identitet i Israel. Landets första fabrik som tillverkade produkter av fläskkött, allt från korvar till bacon, etablerades 1957 på den kibbutzen. Fabriken ska ha Ariel Sharon att tacka för att den kunde expandera. Flera ortodoxa har velat förbjuda uppfödningen av grisar och en lag infördes 1961. Efter påtryckningar från Frankrike, som den tiden sägs ha varit en av Israels viktigaste allierade, upphävdes förbudet och det blev lagligt att föda upp grisar i kristna områden i Israel, vilket irriterade islamtroende som dominerade dessa områden, liksom det också irriterade ortodoxa judar. I början av 1990-talet ville ortodoxa på nytt förbjuda griskött made in Israel. Det står i artikeln att de hundratusentals ryska judiska immigranterna som då vällde in i Israel sannolikt räddade fläskköttindustrin eftersom de inte brydde sig om kosherlagar och inte såg något fel i att äta griskött. En dom i Israels Högsta domstol gav ryssarna rätt och slog fast att griskött var en laglig produkt.

Willy Silbersteins utspel om judar och griskött faller platt till marken, men säger desto mer om medarbetarna inom public service och den svenska synålen. Det gör även hans systers utspel på DN:s ledarsida.

Margit Silberstein har liksom brodern en lång yrkesbana inom public service bakom sig. Hon var i många år Aktuellts inrikespolitiska kommentator. Och använde flitigt synålen, vilket inte minst uppdagades när hon ombads kommentera att Nyamko Sabuni (L) slutade som jämställdhetsminister 2013. Nyamko Sabuni utnämndes 2006 till integrations- och jämställdhetsminister och gjorde en heroisk insats när hon städade upp efter Mona Sahlins (S) integrationspolitiska utredare, de ökända ArA-aktivisterna Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Adrián Groglopo och Diana Mulinari som påstod att hedersförtryck inte existerar, att det var rasism att använda ord som hedersvåld och hedersmord och att lyfta fram kulturella normer. Nyamko Sabuni fick in hedersförtryck i offentliga handlingar.

Men detta kände Margit Silberstein inte till när hon i minnet letade efter något att säga om Nyamko Sabunis avgång. Margit Silberstein kunde inte ge ett enda konkret exempel på vad Nyamko Sabuni faktiskt uträttade som minister utan säger det menlösa ”Det har bland annat stuckit i ögonen att hon inte velat kalla sig feminist” och det lika menlösa: ”Hon föreslog till exempel obligatoriska gynundersökningar av unga flickor för att förhindra könsstympning. – Hon sade också att flickor inte skulle bära huvudduk, inte små flickor i alla fall, säger Margit Silberstein. – Det var ganska kontroversiella förslag.”

Tänk om Aktuellts inrikespolitiska kommentator för sex år sedan hade använt det arabiska ordet hijab och förklarat för tittarna vilket tvingande normpaket hijab är och att småflickorna i hijab är barnslavar utan tillstymmelse till individuella rättigheter. Att i samma ögonblick som föräldrarna sveper in dottern i hijab är hela hennes liv utstakat. I värsta fall blir hon tvångsgift i en moské och föder sitt första barn innan hon fyllt femton år. En flicka, kanske född i Sverige, uppväxt i ett totalitärt styrt parallellsamhälle, helt osynliggjort för den som bara ser Sverige genom nålsögat, som SVT:s reportrar. Och som gråtande låser in sig i timmar i badrummet när pappa bestämmer att hon ska bära hijab.

Tänk om hijab hade förbjudits på barn redan 2006. Vilka signaler hade inte det sänt till religiösa poliser i landets bostadskvarter. Och till pappor. Och mammor. Och morbröder och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner och sysslingar, mormödrar och farmödrar, morfäder och farfäder. Och rektorer och lärare.

Tänk om det redan år 2006 hade införts obligatorisk gynundersökning på flickor i högstadiet på samma sätt som undersökning av pojkars könsorgan i sexårsåldern är obligatorisk. Vilka signaler hade inte det sänt om Sveriges inställning till kvinnlig könsstympning.

Ebba Busch Thor talar om ideologin mångkulturalism och hur den har fått Sverige att falla sönder i parallellsamhällen styrda av helt andra normer och rättssystem än det svenska. Hon har ett helhetsperspektiv. Margit Silberstein skriver om sig själv i DN-ledaren 9 juli 2019 ”Mina högtider är mina, de ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i”. Silberstein inleder: ”Jag blir inte fri från bilden av Ebba Busch Thors leende. När hon säger att man ska ’bli svensk helt enkelt’. Inga konstigheter. Det mångkulturella ska skickas till slutförvaring. Som radioaktivt avfall, ingen vill ha det i sin närhet.”

DN:s politiske redaktör Per Svensson borde ha visat Silberstein barmhärtighet och avstyrt publiceringen. Den intellektuella nivån på artikeln är under all kritik. Silberstein låtsas inte om att Ebba Busch Thor fastnade i SVT-reporterns fälla. Silberstein tar texten från KD:s hemsida om slutförvaring och förtiger att efter slutförvaring står det: ”Nu behövs samhällsgemenskap”.

Inga små flickor ska gråtande behöva låsa in sig i badrummet när pappa bestämmer att nu ska du bära hijab. Det är samhällsgemenskap.

Silberstein visar den låga nivån när hon kommenterar att Busch Thor säger ”respekt för och bejakar det nya landets kultur” och sedan häver ur sig att hon har bott längre i Sverige än Ebba Busch Thor. Så det är ju uppenbart inte Silberstein Ebba Busch Thor avser.

Silberstein skiljer inte på den enskilda individens rätt att bejaka sina religiösa traditioner och gruppidentitetspolitiken, som är ett annat ord för mångkulturalismen. Att gruppidentitet är ett ohållbart begrepp visar inte minst artikeln om griskött i Israel. Ändå talar Silberstein om ett ”vi”. Hon skriver att Busch Thor förmodligen ser Jesus som Messias, eftersom hon är kristen. ”Men han är inte min Messias. För oss judar är han inte Frälsaren, vi är fortfarande i väntans tider.” Vidare: ”Jag och andra judar firar högtiden chanukka, som infaller ungefär samtidigt med julen.”

Och jag känner judar som firar jul, men inte chanukka. Och äter griskött. Och inte väntar på någon messias.

Naturligtvis får Silberstein in att Busch Thor åt lunch med Sverigedemokraternas partiledare, ”kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk”. Nu är Silberstein plötsligt svensk. Graden av svenskhet är uppenbarligen beroende av om Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna sagt något som retar upp Silberstein.

Och naturligtvis får hon in islam. Hon insinuerar att Ebba Busch Thor i första hand vill komma åt dem ”vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd. Bort med det mångkulturella. Men vad ska väck? Hedersförtrycket, säger Ebba Busch Thor. Det kan man ju enbart hålla med om. Det ska bekämpas. Men är det mångkultur?”

Silberstein skriver att Nalin Pekgul minsann var först med att lyfta fram ”att det existerar ett förtryck inom vissa muslimska familjer”, inte Ebba Busch Thor. Samt: ”Vet inte om det är så modigt av Ebba Busch Thor att vilja krossa hedersvåldet. Det vill alla.”

Men nu visste Margit Silberstein år 2013 inte vad Nyamko Sabuni faktiskt åstadkom som integrations- och jämställdhetsminister när det gäller hedersförtryck i Sverige. Av DN-artikeln att döma tycks Silberstein tro att hedersförtryck och islam hör ihop, som om det inte skulle finnas hundratusentals tolkningar av islam och som om hedersförtryck inte skulle förekomma i sekulära familjer eller kristna, hinduiska och så vidare familjer.

Silberstein skriver inget om det KD gjort till sin paradgren, sjukvården. Inget om Patientlagen, inget om de långa vårdköerna, inget om New Public Management, inget om att landstingen och socialministern skyller på varandra, inget om de ojämlika landstingen, inget om att Sverige är efterblivet när det gäller individuellt utkrävbara rättigheter. Inget om de stora frågorna som berör alla invånare i Sverige. Bara sitt eget navelskådande.

Vad jag minns tog hon aldrig upp dessa stora frågor som inrikespolitisk kommentator i Aktuellt.

Nalin Pekgul skriver en lika virrig artikel i Expressen 9 juli, ”Därför måste Sverige förbli mångkulturellt”. Och naturligtvis är det synålen hon håller upp. Och naturligtvis är det Sverigedemokraterna hon ser. Hon är socialdemokrat ut i fingerspetsarna och det är ”konservativa” och ”nationalister” som vill bli av med ”mångkulturen”, enligt henne. Hon har inte fattat att ideologin mångkulturalism är detsamma som gruppidentitetspolitik.

För att undvika missförstånd vill jag bara påpeka att jag i mitt allra första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” lyfte fram Nalin Pekguls kamp mot hedersförtryck ända sedan 1990-talet. Men hon är religiös och tar ofta på sig rollen som klanledare för ”muslimerna”.

Hon inleder artikeln med: ”Nu har Ebba Busch Thor deklarerat att det mångkulturella samhället är dött. Jag förstår inte varför dess motsats, monokultur, skulle vara något att sträva efter. Jag vet inte heller riktigt vad Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och andra konservativt och nationalistiskt sinnade anser att begreppet mångkulturellt samhälle betyder.”

Nalin Pekgul kunde ju bilda sig lite och exempelvis läsa Amartya Sen, Elham Manea, Kenan Malik, för att bara nämna tre forskare som inte är ”konservativt och nationalistiskt sinnade”.

Mångkulturalism och monokultur är inte varandras motsatser. Tvärtom är de synonymer. Mångkulturalismen, idén om att alla kulturer är jämbördiga och statiska, har skapat monokulturer i vissa stadsdelar. Etniska grupper tränger ut andra etniska grupper och sätter upp regler för hur enklaven ska styras. I Sverige har mängder med monokulturer skapats tack vare generösa statliga bidrag till hierarkiskt och despotiskt styrda etniska föreningar och religiösa församlingar, i namn av just mångfald. Gruppidentitetslobbyister, som exempelvis Muslimska brödraskapets aktivister, låter påskina att islams trosfränder är en homogen grupp och att de är denna homogena grupps talespersoner som vet allt om vad denna påstått homogena grupp har för behov.

Nyligen meddelade förra centerpartisten Mikail Yüksel, som uteslutits ur Centern på grund av samröre med turkiska islamistiska Grå vargarna, att han startar ett nytt parti och vill att ”muslimer” ska få minoritetsställning i grundlagen. Och låter därmed påskina att han företräder ”muslimer”, inklusive Nalin Pekgul, och att ”muslimer” är en homogen grupp med identiska behov en paragraf i grundlagen ska stadfästa. Frågan är då: Vem ska definiera vilka gruppidentitetsbehov som ska rymmas inom kollektivordet ”muslimer”? Nalin Pekgul? Omar Mustafa? Islamiska förbundet i Sverige? Mikail Yüksel och hans parti? Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö? Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa?

Kritikerna av mångkulturalismen lyfter fram just det Nalin Pekgul skriver om vad hon själv menar med ett mångkulturellt samhälle: ”det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst”.

Statsvetaren Elham Manea, som är människorättsaktivist, kritiserar att mångkulturalismen som ideologi har införts i Storbritannien av politiker uppifrån för att de enkelt ska kunna överlägga med talespersoner för påstått homogena grupper och att detta har gynnat islamister. Hon lyfter fram att grupper inte alls är homogena, att kulturer inte är statiska, att enskilda personers individuella fri- och rättigheter kränks i dessa grupper som sägs ha en gruppidentitet. I boken Women and shari’a law (2016) ger hon flera exempel på hur individuella rättigheter kränks. Bland annat berättar hon om en ung kvinna av asiatiskt ursprung hon träffade i London 2013 under ett möte med en hbtq-grupp. Kvinnan var ateist och lesbisk och var beslöjad. Hon var beslöjad på grund av det sociala trycket i hennes bostadskvarter i Birmingham. Hon vill inte vara beslöjad, men både hon och hennes föräldrar skulle råka illa ut om hon gick barhuvad. Som beslöjad får hon genast av samhället i stort etiketten muslim. En religiös identitet. Men hon är ateist (s. 19).

Synålsvägrarna Katerina Janouch och Lars Åberg
Författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch och journalisten och författaren Lars Åberg är två personer som vägrat se Sverige genom ett nålsöga. Hade Sverige varit en kommuniststat eller fasciststat hade de i svenska medier hyllats och kallats för dissidenter. Deras böcker om tillståndet i dagens Sverige kommer att vara guld värda för framtida forskare som vill ha en bild av hur det verkligen såg ut i Sverige under 2000-talets första decennier.

Jag har med stor behållning läst Katerina Janouchs två böcker Bilden av Sverige. En personlig resa (2017) och Bilden av verkligheten. Resan fortsätter (2018) om tillståndet i Sverige, hennes ömsinta skildring av föräldrarna och hennes kärlek till Sverige och den svenska naturen. Och vrede och förtvivlan över vad det blivit av det välordnade land hon tillsammans med föräldrarna kom till år 1974 från dåvarande Tjeckoslovakien. Hennes beskrivning av den svenska naturen som hon inleder med ”Sverige är så vackert så man vill gråta” är nog den mest inlevelsefulla och kärleksfulla skildring av den svenska naturen jag läst (2017, s. 170–174).

Hon ger en skrämmande inblick i hur hon bokstavligen över en natt förvandlas från uppburen författare och opinionsbildare till att bli i det närmaste paria och kallas rasist, högerextremist, främlingsfientlig efter en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal 9 januari 2017 där hon svarade nej på frågan om Sverige är paradiset på jorden. Hon pratar om att Sverige inte var förberett på den stora mängden migranter som sökt sig till Sverige. Hon talar om kriminella element som kom bland de asylsökande, att många inte har id-handlingar, att unga män ger sig ut för att vara barn, om våldtäkter, om hur balansen i en liten stad förändras när mängder med asylsökande från andra kulturer flyttar in, att poliser slutar för att de inte orkar med att utsättas för stenkastning, hon talar om ”’no go-zoner, eller hur det kallas” (s. 301), att många svenskar är oroade över utvecklingen, att det är långa köer till cancervården, ”att människor måste vänta i kö och att de inte hinner få vård och dör medan de väntar” (s. 303), att skjutningar förekommer varje dag, att Sverige är mindre tryggt, att svenskar är lite fega, att hon har lärt sig att skjuta, att hon hört att det i Tjeckien finns ett förslag om att tjecker ska få tillstånd att beväpna sig för att kunna använda vapen mot terrorister, vilket intervjuaren bekräftar att ett sådant förslag finns.

En manlig frilansjournalist i Sverige med tjeckiskt ursprung lyssnar på webb-tv-intervjun, skriver samma kväll på Twitter att hon ljuger om Sverige, publicerar nästa dag en artikel i Dagens Nyheter att hon sprider rykten och fördomar om Sverige.

Och Katerina Janouch hamnar ute i den iskalla svenska kylan.

En enda man. Och sedan flocken som ger sig på hennes bokförlag och kräver att de ska bryta kontakten.

Till och med statsminister Stefan Löfven ansåg sig ha rätt att fördöma henne.

Allt hon gjorde var att säga sin uppriktiga mening om tillståndet i Sverige.

Det var länge sedan yttrandefriheten var helig i Sverige. I dag kan den som högt säger sin uppriktiga mening om tillståndet i Sverige förlora sin familj, sina vänner, sitt arbete.

Skälet till censuren heter okontrollerad migration och avsaknad av en vettig integrationspolitik, två fenomen vi ska tiga om.

Jag har likaså med stor behållning läst Lars Åbergs båda böcker Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (2017) och Landet där vad som helst kan hända (2018). Lars Åberg har i flera decennier följt utvecklingen i Sverige och skildrar förvandlingen, vad den kostar i pengar och vad den kostar i människoliv. Han har bland annat tillsammans med Eduardo Grutzky skrivit boken Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013). I Framtidsstaden intervjuar han både tjänstemän och politiker. Han skriver om Malmö att invånarna i Rosengård betraktas som offer, att man under lång tid lagt resurser på enkönad föreningsverksamhet i Rosengård, ”utan att integrationen förbättrats”, han använder uttrycket ”parallella småfurstendömen” (s. 37), att tolvåriga flickor kom till skolan med sönderdiskade händer (s. 41), att en somalisk man som kom till Sverige 1988 för att studera säger om vikten att kunna somalisk historia att det förr i tiden inte var många som klädde sig religiöst, att flickorna i Somalia på 50- och 60-talen hade korta kjolar i skolan, ”nu har man fått en religiös radikalism” (s. 82), att Vänsterpartiet har haft ansvaret för jämställdhetsfrågor och diskrimineringsfrågor i Malmö sedan 2006, att de hävdar att hedersförtryck är en rasistisk myt (s. 127), att Malmöpolitikerna tonade ner arbetslinjen, liksom föräldrarnas ansvar för vanvårdade barn, att mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet ersattes med ”kampen mot främlingsfientlighet och rasism” (s. 150).

Det tolkar jag som att de neo-marxistiska ArA-aktivisterna, som utmålar Sverige som fienden och hävdar att forskning om hedersförtryck och kulturskillnader är rasism, har tagit över Vänsterpartiet i Malmö.

Ett uppdrag för framtida forskning om Malmö borde vara en jämförelse mellan Lars Åbergs och andra författares skildringar av verkligheten och ArA-aktivisten professor Paulina de los Reyes Sverigefientliga teoretiska utläggning om Rosengård, ”Rosengård är min Shatila! Hegemoniska berättelser och gränsöverskridande erfarenheter” i antologin Framtidens feminismer. Intersektionella interventioner i den feministiska debatten (2007) och hur hon har påverkat integrationsarbetet. Paulina de los Reyes (från Chile) och de andra ArA-aktivisterna har gjort akademisk karriär på att utmåla Sverige som en förtryckarstat och invandrare som förtryckta. Allt Paulina de los Reyes skriver genomsyras av hennes hat mot Sverige. Det land som gett henne asyl. Nation är en vedervärdig företeelse eftersom begreppet om en nation utestänger de stackars invandrarna, enligt henne. Kommentaren ”Rosengård är min Shatila” fälldes av en kvinna boende i Rosengård under ett möte 2004. De kallblodiga massakrerna i de två palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 under inbördeskriget i Libanon blev en världsnyhet. Libanon var då ockuperat av Israel i syfte att köra ut PLO som attackerade Israel från Libanon. Massakrerna utfördes av den kristna falangistmilisen. De palestinska flyktinglägren uppfördes 1948 och invånarnas rörelsefrihet i Libanon är starkt begränsad.

Paulina de los Reyes spinner vidare på temat flyktingläger när hon använder rubriken ”Shatila i Rosengård”. Förhållandena i Rosengård är enbart Sveriges fel. Ungdomskravaller pågick i Rosengård våren 2007. Nyamko Sabuni var integrationsminister och besökte Rosengård. Paulina de los Reyes citerar Nyamko Sabuni och kritiserar att Sabuni talade om föräldraansvar och att invånare inte känner till andra områden än Rosengård och inte vill lämna stadsdelen trots att de erbjuds möjligheter på annat håll och att Sabuni sa att hon inte kunde göra så mycket på nationell nivå (s. 106).

Nyamko Sabuni behandlade invånarna i Rosengård som handlande subjekt. Enligt Paulina de los Reyes stigmatiserade hon därmed Rosengård. Paulina de los Reyes finner likheter mellan flyktinglägret Shatila i Libanon och Rosengård: ”Uppenbart är att både Shatila och Rosengård definieras som platser som står utanför den nationella gemenskapens gränser. Det är också denna omständighet som gör att dess invånare förpassas [min kursiv] till en avvikande, villkorad och tillfällig tillvaro” (s. 107).

Från handlande subjekt till offer. Det är angeläget att granska i vilken mån Vänsterpartiet i Malmö har anammat ArA-aktivisternas inställning att invandrare är offer som det är rasism att ställa krav på. Det som saknas i Paulina de los Reyes artikel om Rosengård är de reaktionära religiösa ledarna som utövar ett enormt socialt tryck på invånarna att avskärma sig från Sverige och inte bli ”försvenskade”.

ArA-aktivisterna är ett kotteri hårdföra kommunister som tillåtits styra integrationspolitiken i decennier. Sverige är en förtryckarstat. Svenskarna är rasister. De agerar censurbyrå och hudflänger alla som behandlar invandrare som handlande subjekt. De har saboterat integrationspolitiken. De har saboterat arbetet mot hedersförtryck. De styr Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet. De styr Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet. Annie Lööf (C) bör förklara varför hon accepterar att regeringen Löfven gav ArA:s samhällsomstörtande kommunister i uppdrag att utforma Nationell plan mot rasism som Anders Ygeman (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) presenterade.

Det är inte synd om människor som får uppehållstillstånd i välfärdslandet Sverige.

Lars Åberg intervjuar en person som säger att många stadsdelar har blivit som Rosengård: ”Det omhändertagandeperspektiv som funnits inom framför allt socialtjänsten har varit självförstärkande och delvis inriktat på att behålla de egna tjänsterna. De krafterna är mycket starka” (2017, s. 152). Personen fortsätter: ”Det finns krafter som propagerar för utanförskap och som fortsätter att utöva makt i stadsdelarna genom att myndigheterna ger dem projektbidrag och inflytande. Man letar efter någon att samarbeta med, men får ingenting tillbaka, ingen insyn. Tänk om man hade tagit tag i detta för 10–15 år sedan! Där fanns ett slags brytpunkt. Då valde vi att vara toleranta mot att människor är arbetslösa och utanför” (s. 153).

Lars Åberg skriver: ”De många stadsdelar som benämns som utanförskapsområden är i själva verket sedan lång tid tillbaka omhändertagna och föremål för särskild, riktad omsorg. De är satta under något som kan liknas vid socialt förmyndarskap. Det stora problemet är att denna strukturella välvilja inte har lyckats förmedla tillräcklig kunskap, bidra till tillräcklig självförsörjning eller skapa rörlighet, geografiskt, socialt. Den har inte heller förmått garantera de boende trygghet, något som vandalism, kriminalitet och begränsningar av kvinnors frihet understryker” (s. 157).

Lars Åberg skriver om hur invandrare utnyttjar den generösa invandringspolitiken och skaffar sig inkomster som vida överstiger genomsnittssvenskens inkomster (s. 229, 230). Han skriver: ”Det förekom att familjer som fick två lägenheter av socialen hyrde ut den ena och trängde ihop sig i den andra, med barnen travade på madrasser och kläderna i lådor på balkongen” (s. 40). Vidare: En kvinna säger om sin man: ”Han hyrde ut lägenheten svart och fick den betald av socialen” medan han bodde hos föräldrarna i Köpenhamn (s. 126).

Åberg använder ordet ”integrationsindustrin” om det påkostade arbetet med integration som bara fortsätter och fortsätter men aldrig ger några resultat. Han skriver om två dominerande strategier som inte var så lyckade: ”dels ambitionen att isolera och radera ut Sverigedemokraterna genom att undvika att prata om svårigheterna på integrationsområdet, dels försöket att reducera de reellt existerande problemen med traditionell bistånds- och projektverksamhet. Resultatet har blivit sämsta tänkbara; man har både fått det parti man ville motverka och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas. En möjlig slutsats som kan dras av integrationsindustrins tålmodigt repetetiva arbete är att strukturell välvilja ger ungefär samma resultat som om de utpekade områdena faktiskt hade blivit strukturellt diskriminerade. I namn av integration har man befäst segregationen” (s. 233).

Lars Åberg nämner att han vid vårterminens slut 2003 skrev tre artiklar om sin oro över hur barnen hade det i vissa kvarter i Malmö där de sprang ute om nätterna utan tillsyn. ”Gensvaret blev stort; människor från hela landet med intresse för de uppväxtmiljöer vi erbjuder de yngre hörde av sig. De enda som inte tyckte att det var bra att diskutera Rosengård visade sig finnas bland mina närmaste kollegor, journalisterna. Några av dem slutade hälsa, andra fick något grumligt i blicken. Det var som om jag över en natt hade förvandlats, genomgått en personlighetsförändring och inte längre tillhörde det allmänt kulturradikala mediegänget. Genom att beskriva existerande missförhållanden, och de boende i området som handlande subjekt, hade jag ägnat mig åt stigmatisering och svartmålning. Det var i alla fall vad jag anade att de tänkte. Nja, det är inte korrekt att säga ’de enda som inte tyckte det var bra’. De ansvariga politikerna i Malmö teg som muren” (s. 166).

En patient i veckan dör i onödan på grund av platsbrist och sänkt patientsäkerhet
Det främsta tecknet på en livskraftig demokrati är öppenhet. Som framgått av detta blogginlägg är det inte bara migrations- och integrationsproblemen det inte går att tala öppet om utan också sjukvården. Personer med insyn i vården riskerar sina anställningar om de talar öppet om missförhållandena. Katerina Janouch ljög inte när hon sa att människor i Sverige dör medan de väntar på att få rätt vård. Två år innan hon medverkade i den fatala intervjun skrev läkaren Magnus Edner i sin bok Sjukvården behöver vård att en person i veckan dör i onödan på grund av platsbrist och sänkt patientsäkerhet (s. 11). Han skriver också om inkompetenta landstingspolitiker, hur de slösar med skattemedel och detaljstyr sjukvården de inte kan något om.

Politiker ger inte frivilligt upp makt. Sverige behöver det professorn i historia Lars Trägårdh kallar för en rättighetsrevolution. Det är dags att Sveriges befolkning slår näven i bordet och med en röst säger ifrån att vi har fått nog av inkompetenta politiker.

Grupp mot grupp
Sverige har råd att välkomna lassvis med asylsökande från hela världen och finansiera kostnaderna medan de söker uppehållstillstånd. Sverige har råd med en omfattande anhöriginvandring. Sverige har råd att försörja mängder med analfabeter och folk som inte lärt sig svenska eller inte gått ut grundskolan med godkända betyg och som aldrig kommer att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Sverige har råd att försörja parallellsamhällen vars ledare kräver att invånarna inte ”försvenskas”. Sverige har råd att finansiera tolkar åt invånare som bott decennier i Sverige när de behöver sjukvård eller vid kontakter med myndigheter. Sverige har råd att hålla i gång en hel ”integrationsindustri” (Lars Åbergs ord) utan att kräva motprestationer av den som får bidragen. Sverige har råd att inte bara finansiera hela asylprocessen för alla de 35 000 ”ensamkommande” utan id-handlingar som kom 2015 och sedan genom gymnasielagen ge flera tusen som fått avslag i alla instanser rätt att stanna i Sverige och gå på gymnasiet. Sverige har råd att lägga ut hundratals miljoner på religiösa verksamheter som strider mot den svenska demokratin och bidrar till segregationen. Sverige har råd att finansiera etniska föreningar som bidrar till segregationen. Sverige har råd att decennium efter decennium försörja universitetens Sverigefientliga samhällsomstörtande statsanställda ArA-aktivister. Sverige har råd att ge det lika Sverigefientliga och samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets föreningar och aktivister hundratals miljoner skattekronor. Men en patienträttighetslag är för dyrt.

Jag kommer att skriva till de åtta riksdagspartierna och skicka en länk till detta inlägg och be dem berätta när de tänker stifta en patienträttighetslag, vad de tänker göra åt det destruktiva styrsystemet New Public Management (NPM) och det lika destruktiva prissättningssystemet diagnosrelaterade grupper (DRG), vilket parti det var som såg till att den destruktiva kömiljarden hamnade i Januariöverenskommelsen och när de tänker lägga ner de ojämlika landstingen och ge staten det övergripande ansvaret över sjukvården så att alla Sveriges invånare får en likvärdig sjukvård vilken landsdel de än bor i och så att medborgarna kan utkräva ansvar. Och fråga när de tänker stifta en lag om att inga skattemedel ska gå till religiösa verksamheter och etniska föreningar.

Jag uppmanar landets alla invånare att kontakta riksdagspartierna och be om svar varför det är för dyrt att införa en patienträttighetslag just i Sverige, vilken inställning de har till NPM, DRG, och den destruktiva kömiljarden. Samt kräva att politikerna drar in alla skattemedel till religiösa verksamheter och etniska föreningar och flyttar över de pengarna till sjukvården.

3 september 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

DN:s ledarskribent Erik Helmersons artikel om ”slöjan” är ännu ett bevis på att det väl bara är Israel som överträffar DN när det gäller att sänka sitt varumärke

Erik Helmerson ägnar sig åt den populära svenska sporten att krossa små flickors liv, framtidsdrömmar och förhoppningar med sin ledare ”Staten ska inte jaga skolbarn i slöja”. Han kunde lika gärna ställa sig på en skolgård och stena flickorna i hijab till döds. Deras liv är redan krossat.

En gång i tiden borgade Herbert Tingsten (d. 1973) och Ingemar Hedenius (d. 1982) för att Dagens Nyheter kraftfullt tog avstånd från totalitära ideologier och regimer. Och för att sakkunskap var tidningens rättesnöre.

Så länge det jollriga babyspråket slöja används i debatten i stället för hijab kommer de små förslavade flickorna aldrig att befrias. Det svenska ordet slöja är kopplat till bröllopskläder och sorgkläder.

Hijab är kopplat till en totalitär politisk tolkning av islam, där flickan/kvinnan inte har något egenvärde, till död åt homosexuella, död åt judar, död åt avfällingar från islam.

Hijab är också kopplat till avskärmande från och förakt för det svenska samhället och de svenska lagarna, till att pojkar och flickor, män och kvinnor ska hållas åtskilda.

Helmersons artikel är en kritik av Moderaternas vice partiordförande Elisabeth Svantessons efterlysning av en utredning om beslöjningsförbud i skolan. Han kopplar beslöjning till islam, som om det bara finns en tolkning av islam, när han skriver om två val där det ena är: ”Islam är en unik religion. För den gäller särskilda regler. Det är just slöjan vi förbjuder. Jag är inte jurist, men denna linje lär få hyfsade problem att godkännas av EU-rätten.”

Erik Helmerson demonstrerar att han saknar kunskap om olika tolkningar av islam och debatten om hijab som i Sverige pågått i ett par decennier, en debatt ledd inte minst av personer med rötter i länder där hijab/chador är ett obligatoriskt plagg och förenat med tortyr, piskrapp, fängelse, död för den kvinna som bryter mot påbudet.

Helmerson skriver också: ”Personligen tänker jag att man kunde söka en lösning som ser ut ungefär så här: Låt föräldrarna bestämma hur deras barn ska klä sig. När barnen blir myndiga bestämmer de själva. Då får ingen annan – vare sig stat, religiös auktoritet eller familj – kräva eller förhindra att någon tar på sig slöja, kippa eller kors. Vi borde verkligen införa ett sådant system, om vi inte redan hade det.”

I samma ögonblick föräldrarna bestämmer att den lilla flickan ska bära hijab är hon livegen. Hon är giftasvuxen vid nio års ålder, fadern kan över huvudet på henne gifta bort henne i en moské. Tar en flicka av sig hijab när hon är myndig riskerar hon att förlora hela sin familj, hela sitt sociala liv, sitt eget liv.

Så mycket för den valfriheten.

Så länge hijab enbart kopplas till föräldrars religionsfrihet, hedersförtryck och sexualisering av barn och hela det totalitära paket hijab står för sopas under mattan kommer den populära svenska sporten att krossa små flickors liv, framtidsdrömmar och förhoppningar att fortleva.

Moderaterna har ett unikt tillfälle att under den kommande kongressen konsekvent använda beteckningen hijab och lyfta fram den totalitära tolkningen av islam hijab står för och allt det obehagliga som inga politiker hittills har velat lyfta fram.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om hijab. Jag länkar till ett av dem.

27 augusti 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten Del 1: Jag har polisanmält en kirurg på Ersta sjukhus kirurgmottagning. Han fabulerade ihop en journalanteckning oktober 2018 och stämplade mig som sveda-värk-bränn-kärring

Patienten är helt utlämnad åt den enskilda läkarens personlighet, vilket nedanstående brev visar.

Jag har i några blogginlägg om Hembiträdet Hellvig skildrat min kontakt med sjukvården i Stockholm som inleddes februari 1997 och den katastrofala gynekologiska operationen på Södersjukhuset.

I en serie inlägg kommer jag att skriva om hur det gick till när en patient anmälde läkare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) för en undvikbar sjukvårdsskada på den tiden läkare kunde få ett disciplinstraff – varning eller erinran. Jag kommer att skriva om patientens totala avsaknad av rättssäkerhet, hur rättsosäkert hela klagomålssystemet var, inklusive patientförsäkringen LÖF.

Politikerna gjorde klagomålssystemet ännu mer rättsosäkert när de tog bort disciplinstraffen och därmed läkarens personliga ansvar enligt devisen ”vi ska inte leta syndabockar”.

Hela klagomålsförfarandet bör göras om i grunden utifrån patientens perspektiv, vilket jag går närmare in på i senare blogginlägg.

Från och med 1 januari 2018 ska IVO bara ta hand om de allvarliga ärendena. Den som är ”missnöjd” med vården ska höra av sig direkt till vårdgivaren.

Eftersom det denna gång inte handlar om medicin utan om en journalanteckning som en kirurg fabulerat ihop har jag valt att polisanmäla.

Här är mitt brev till Ersta sjukhus sjukhusdirektör. En kopia har lämnats till polisen. Jag har satt X över vissa delar i det här blogginlägget. Jag  ritade en tafflig teckning över hur Vicrylärret 1997 mitt på magen såg ut som inte följde med in i WordPress. En korrekt teckning i naturlig storlek finns i den blå knappen till höger ”Socialstyrelsens svågerpolitik”.

XXXXXXXXXX
Mona Lagerström
XXXXXXXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXXXXX
www.purdahbloggen.se

Till

Sjukhuschef Jan-Åke Zetterström
Ersta sjukhus
Box 4619
116 91 Stockholm

Detta brev kommer jag att lägga ut på min blogg purdahbloggen.se. Brevet har blivit försenat av flera skäl. Det påbörjades förra året.

Som framkommer av brevet är läkarens personlighet helt avgörande för vilken vård patienten erbjuds.

Ärende 1
Jag har polisanmält leg läkare Joakim Pålstedt, Kirurg- och anestesikliniken, för hans osanna journalanteckning 5 oktober 2018, nästan en månad efter mitt besök 7 september, då han inte visste varför jag var på mottagningen (journal läst 28 oktober via Vårdguiden), se nedan.

Att en obehörig person läser en journalanteckning är ett brott. Att missbruka sin tjänsteställning och fabulera ihop en journalanteckning borde vara betydligt allvarligare. Pålstedt avfärdade mig som en sveda-värk-bränn-kärring han kunde skicka vidare utan att ens bry sig om vad ärendet handlade om.

Vid mitt besök 7 september 2018 var det uppenbart att han inte hade satt sig in i mitt ärende, inte läst leg läkare XXX XXXXXXXX hela remiss samt åtföljande handlingar eller Erstas tidigare journalanteckningar. Både i remissen och i två journalanteckningar hos Ersta nämns handlingarna. Pålstedt sa att han skulle leta fram bunten med dokument som medföljde remissen och sätta sig in i mitt ärende och först ringa och sedan ge mig en tid för återbesök. I stället skriver han i journalen att han gav mig lugnande! besked om mina smärtor som han inte hade någon kunskap om när jag träffade honom! och föreslår remittering till smärtläkare.

Jag fick en telefontid 31 oktober 2018. Sedan fick jag ett brev från Ersta att tiden ändrats till 2 november. Kakelplattor lossnade i mitt badrum och fastighetsskötaren bokade in hantverkare från 29 oktober och flera veckor framåt för mer omfattande renovering av lägenheten, vilket gjorde det omöjligt att ta emot telefonsamtal. Den 22 oktober fick jag en ny telefontid 5 december. När jag en tid senare läste Pålstedts journalanteckning avbokade jag telefontiden.

Efter operation 1997 på Södersjukhusets Kvinnoklinik var jag på cirka 35 meningslösa besök på en multidisciplinär smärtklinik i Stockholm. Specialisterna bevakade revir. De talade inte med varandra. De läste inte varandras journalanteckningar. De slutade. De glömde skriva remisser, skickade obegripliga remisser och fel journalanteckningar efter påstötning. En dyr historia, både för mig och för landstingets skattebetalare.

Ärende 2
Kirurg- och anestesiklinikens hantering av remiss 2015-10-15 från leg läkare XXX XXXXXXX, XXXXXXXXXXXX, med åtföljande bunt dokument (teckningar, fotografier), för bukväggskirurgi på grund av problem med nylonnät som opererades in 2004 och förkortade ljumskar sedan op. 1997. Varför scannades enbart remissen och inte dokumenten in? (Se bilaga 1 för förteckning över dokumenten.)

Vem bestämde att jag skulle träffa leg läkare Göran Wiklund 30 november 2016? Varför skulle jag träffa honom? Han visste inte varför jag var på Ersta. Dokumenten som medföljde remissen var inte inscannade och han kände inte till dem.

Vem bestämde att jag skulle träffa leg läkare Joakim Pålstedt 7 september 2018? Varför skulle jag träffa honom? Han visste, som nämnts, inte varför jag var på mottagningen. Dokumenten som medföljde remissen var fortfarande två år senare inte inscannade och han kände inte till dem.

Mellan Göran Wiklund och Joakim Pålstedt träffade jag ett flertal gånger leg läkare Eric Secher och en gång, 14 mars 2017, leg läkare Sam Smedberg från Helsingborg som var i Stockholm på konferens och som, efter initiativ av Eric Secher, var vänlig nog att se mig på Ersta sjukhus. Båda hade läst bunten med dokument och tog mina stramande smärtor i nätområdet och ljumskarna på stort allvar.

Eric Secher slutade på Ersta och skrev i sin sista journalanteckning 18 juli 2018: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt.” Alltså ett kirurgiskt ingrepp.

Operationer 1997 och 2002 på Södersjukhusets Kvinnoklinik
I samband med operation av en apelsinstor cysta på vä äggstock och hysterektomi via Pfannenstielsnitt (bikinisnitt) på Södersjukhusets Kvinnoklinik 4 februari 1997 drabbades jag av en undvikbar sjukvårdsskada på grund av kirurgens suturteknik med Vicryl under huden flera centimeter ovanför hudärret (bikinisnittet) som gjorde att det spände och drog fruktansvärt i buken. Magen såg helt vanskapt ut av de indragna suturerna horisontellt mitt på magen med extra stygn i mitten som bildade en oval och en ömmande hård horisontell korv ovanför.

Ungefär så här såg Vicrylärret ut med en oval i mitten

Ljumskarna var förkortade. I fem år kändes det som om jag var nyopererad i buken. Hela mitt liv och min ekonomi raserades 1997. I stället för att jag skulle gå på efterkontroll på sjukhuset skickades jag på efterkontroll hos den privata gynekologen som remitterat mig, vilket satte i gång en fullständigt vansinnig vårdkarusell. Läkarna koncentrerade sig enbart på det välläkta hudärret (bikinisnittet) och min reumatiska sjukdom (Bechterew). De första åren var jag helt traumatiserad, både som ett resultat av operationen i Sverige och av att inte bli trodd när jag sa att jag var för hårt hopsydd. Det var enorma väntetider mellan de olika läkarbesöken. Inför varje nytt besök tändes mitt hopp och efter varje besök undrade jag ”varför tar läkaren inte kontakt med Södersjukhuset?”. Till slut tog jag själv kontakt med kirurgen som ansvarade för operationen 1997 trots att jag helst hade velat bli omopererad av någon annan kirurg på ett annat sjukhus.

Vid reop. 2002 problematiserade kirurgen inte suturtekniken under huden som gjort mig invalidiserad i fem år, utan använde samma material och samma hopsnörpta suturteknik med samma resultat, nu i fas med hudärret (bikinisnittet). Man behöver inte snörpa ihop horisontellt under huden med extra stygn i mitten som bildar en oval! Efter akut operation i Los Angeles 1961 då höger äggstock togs bort hade jag bara ett litet hudärr horisontellt. Inga läkare i Sverige lyssnade på min erfarenhet.

När Vicrylsuturerna efter op. 1997, som låg mitt på magen, löstes 2002 försvann smärtorna de suturerna gett upphov till. Också de stramande smärtorna från sammanväxning tjocktarm bukvägg nära Vicrylärret försvann.

Läkare i Sverige vägrade lösa de nya Vicrylsuturerna från op. 2002 och den nya sammanväxningen jag misstänkte att jag fått. Problemet satt i mitt huvud, inte i buken fick jag veta. Jag skulle vara nöjd med att jag fått en ny operation.

Till slut fick jag via vänner i London kontakt med en gynekologisk kirurg som 2004 löste Vicrylsuturerna från op. 2002, liksom den nya sammanväxningen och la in ett nylonnät.

Ärrsmärtorna från 2002 försvann när Vicrylsuturerna löstes i London. Även de stramande smärtorna från ny sammanväxning tjocktarm bukvägg nära det nya Vicrylärret försvann. Men kirurgen i Sverige hade gjort en öppning av något slag på vänster sida (troligen i fascian, sa hon) som kirurgen i London försökte åtgärda med en bit extra nylonnät.

Det är i anslutning till nätet vä sida där en extra korrigering gjorts pga av öppningen 2002 som är det största besväret och som gör fruktansvärt ont när tarmen är full. Jag kan då inte göra armhävningar eftersom vävnaderna sitter fast på bukväggen vä sida och det går inte att räta ut kroppen eftersom det gör så fruktansvärt ont. Det spänner och drar. När jag gör situps kommer de stramande smärtorna i nät- och ljumskområdet frampå eftermiddagen och sitter i hela kvällen. Liksom efter aeorobicspass. På en smärtskala 0–10 ligger smärtorna på 10.

Leg läkare XXX XXXXXXX, XXXXXXXXXXXX
Den 15 september 2015 var jag på besök hos dr XXX XXXXXXX. Jag har, som nämnts, Mb Bechterew (diagnos 1980-talet) och måste stretcha och träna regelbundet. Den bästa medicinen mot Bechterewsmärtor är träning. Jag drog mig i många år för att söka läkarhjälp i Sverige och kanske hamna i en ny meningslös, och dyrbar, vårdkarusell men var trött på de stramande smärtorna i buken som försvårar både stretchning och träning och att sitta vid datorn (jag skriver). Jag bad om remiss till bukväggskirurgi och hade med mig utförlig dokumentation om det sanslösa händelseförloppet och den svåra smärtbilden sedan februari 1997.

XXX XXXXXXX skickade remiss och handlingar till plastikkirurger på Karolinska i Solna. Plastikkirurger får inte gå in i buken. De skickade tillbaka handlingarna till XXX XXXXXXX och rekommenderade först kontakt med kolorektalkirurger, bråckopererande specialist (se journalkopia, bilaga 2a). Hon skickade handlingarna till Gastrocentrum på Karolinska sjukhuset i Solna. De skickade tillbaka handlingarna. De har i uppdrag att endast ta högspecialiserad kolorektalkirurgi (se bilaga 3, brev till mig 23 oktober 2015). Samma dag skriver XXXXXXX i journalen: ”Remiss i retur fr Gastrocentrum KS. Brev till pat. Remiss till mindre högspecialiserad enhet? Ersta?” (bilaga 2b). Som nämnts ovan är remissen till Ersta daterad 2015-10-15. Det står Ankomstdatum 2016-11-14.

Den 27 oktober 2015 svarade jag: ”Jag föreslår att du skickar handlingarna till Stockholms chefsläkare och frågar vart du ska vända dig med en remiss. I bunten dokument ligger ett brev från Anders Alm som då var chefsläkare på Stockholms län sjukvårdsområde och som gav mig begreppen ärrkirurgi, suturkirurgi. Han avled för många år sedan. Jag vet inte vad den nuvarande chefsläkaren heter, men det är ju ingen idé att skicka runt på måfå till olika sjukhus. Det är väl också bara bra om landstingets chefsläkare får en inblick i hur det går till på länets sjukhus.”

Jag vet inte om XXX XXXXXXX skickade remiss 2015 till Ersta. Den 2 november 2016 skrev jag brev till henne och frågade vad som hade hänt med min bukväggskirurgi. Hon skriver i journalen 14 november 2016: ”Brev fr pat. Hon önskar gå vidare med ev bukkirurgi och har själv föreslagit kontakt med Sthlms Läns Landstings chefsläkare. för att efterhöra lämplig enhet. Skickar nu remiss till Ersta och även pappren dit. ber att få dem återsända” (bilaga 2c).

I remissen till Plastikkirurgen skriver hon efter Konsultationsorsak: Plastikkirurgisk konsultation. Efter Diagnos/fråga skriver hon: Reoperation av tidigare opärr med inlagt nylonnät? Efter Önskad undersökn.: Reop plastikop med inlagt nylonnät i opärr (nedre buk status post op ovarlialcysta bilat).

I remissen till Ersta skriver hon Konsultationsorsak: Gastrokirurgisk konsultation. Diagnos/fråga: Bråckkirurgisk op. Reoperation av tidigare opärr med inlagt nylonnät? Önskad undersökn.: Reop av tidigare op med inlagt nylonnät i opärr (nedre buk status post op ovarialcysta bilat).

Till Ersta skriver hon: ”Patienten bekostade så på egen hand en ny op 2004 i London då man lade in ett nylonnät och tog bort vicrylsuturerna. Sedan dess betydligt förbättrad i buken. Nu dock > 10 år sedan op och pat upplever att nätet börjat ge vika. Åter viss smärtproblematik. Önskar nu ny operation (med stöd av såväl plastikkirurg som gastrokirurg avseende operationen). U t rekommenderat kontakt med er i första hand via Plastikkirurgerna KS som ev kan bli aktuella därefter” (bilaga 4).

Om mina stramande besvär i buken inte är något för Ersta sjukhus borde handlingarna omgående ha skickats tillbaka till XXXXXXXXXXXX på samma sätt som plastikkirurgerna och Gastrocentrum på Karolinska sjukhuset i Solna gjorde.

Nylonnätet kanske har krympt eller torkat ihop. Dessutom har jag aldrig fått någon förklaring till varför ljumskarna blev förkortade då livmodern togs bort 1997 och fortfarande är förkortade med smärtor som följd, särskilt när jag har tränat. Flera timmar senare känns det som om vävnader har retats upp ordentligt.

Leg läkare Göran Wiklund
Som nämnts fick jag tid hos Göran Wiklund 30 november 2016. Varför vet jag inte. När jag kom till honom var det femtioelfte gången sedan 1997 jag var hos en läkare som inte visste varför jag var på mottagningen. Det var för att undvika sådana meningslösa besök som jag hade sammanställt dokumentationen. Han trodde att jag var där för bråck. Jag sa att jag inte har bråck, att det inte var därför jag var på Ersta och frågade om han inte hade läst mina handlingar. ”Jodå”, sa han och satte på datorn och började läsa. ”Operation 1961 i USA. . .” Jag sa att det ska finnas en hel bunt med handlingar med fotografier och berättade i stora drag varför jag var på Ersta.

Han tittade på buken. ”Du har inte bråck”, sa han. ”Jag vet att jag inte har bråck”, svarade jag. ”Det är inte därför jag är här.” Han sa att man måste röntga buken först innan han kunde säga något. Han skrev remiss till röntgen. På remissen skriver han, vilket jag inte visste förrän jag kom på återbesök: ”Pat har nu stramande smärtor och misstänker bråck” (min kursiv).

Göran Wiklund gjorde inte minsta ansträngning att söka efter den dokumentation XXX XXXXXXX skickat över. Det är uppenbart att han inte ens hade läst hela remissen.

Leg läkare Eric Secher
Jag hade bestämt mig för att be XXX XXXXXXX skicka remiss någon annanstans men ville veta vad som kommit fram på röntgen så jag åkte till Ersta 29 december 2016. Eric Secher tog emot mig och sa att Göran Wiklund var sjuk och beklagade att jag inte fick träffa samma läkare igen och inledde med att ”Du har inget bråck”. Jag sa att jag inte var där för bråck och upprepade min historia och frågade var mina handlingar fanns och berättade att XXX XXXXXXX först skickat dem till plastikkirurger på Karolinska, fick tillbaka dem och skickade dem till Gastrocentrum på Karolinska och fick tillbaka dem.

Han satte upp ett finger i luften och sa ”Då trodde du att du skulle få hjälp här?” och försvann ut i korridoren och kom efter bara någon minut tillbaka med mina handlingar. Han tittade i datorn. Vad jag förstod fanns där två exakt likadana remisser från XXX XXXXXXX med info om att handlingar bifogas. Jag vet inte om Ersta fick remissen redan 2015. Eric Secher sa att bunten var en hel avhandling och att han måste sätta sig in i vad det stod och att han skulle kontakta en kirurg i Helsingborg som kanske kunde hjälpa mig.

Göran Wiklund och Eric Secher demonstrerar med all önskvärd tydlighet att läkarens personlighet är helt avgörande för vilken vård patienten erbjuds.

Eric Secher skriver i journalen 30 december 2016: ”Har en mycket lång diskussion med patienten om hennes besvär, de j-kopior som skickats från husläkaren återfinns nu. Här finns en mängd fotografier, teckningar m m, från tidigare vårdtillfällen. Patienten upplever sammanfattningsvis någon form av stramningskänsla både när hon böjer sig framåt och när hon står upp. Lovar att ta kontakt med dr Sam Smedberg i Helsingborg som tidigare tagit sig an liknande problem” (bilaga 5).

Dr Sam Smedberg skulle vara i Stockholm på en konferens 14 mars 2017 och Erik Secher bokade in ett möte. Sam Smedberg klipper av nerver, men det är inte en inklämd nerv som orsakar mina smärtor på samma sätt som det inte var en inklämd nerv som orsakade Vicrylärrsmärtorna op 1997 och 2002, sammanväxning tjocktarm bukvägg och de förkortade ljumskarna. Sam Smedberg gjorde en grundlig smärtundersökning med hjälp av en säkerhetsnål som han stack med och ritade in var på buken smärtorna satt. Han blockerade också en nerv på vänster sida, utan resultat. Jag var på Ersta i ungefär två timmar. Dr Smedberg förde hela tiden en dialog med mig och sedan tillsammans med dr Secher när Secher kom från operation.

Dr Smedberg skriver: ”Anamnes: Patienten har tidigare lämnat en detaljerad skriftlig beskrivning av sina smärtproblem och genomgångna operationer som orsakat smärtproblem och som gjorts i avsikt att åtgärda smärtan. Hänvisar till dessa uppgifter. Noggrann anamnes som bekräftar det skrivna”.

Under Status skriver han bland annat: ”Dock en påtaglig ökad tryckömhet på ett drygt cm stort område strax ovan ärret på vänster sida där det finns en subkutan förhårdnad fixerad mot underlaget. Vid palpation känner man en handsbredd ovan symfysnivå övre kanten på ett onlaynät där ovan nämnda förhårdnad förefaller utgöra en del av laterala kanten på nätet. Smärtans plats motsvarar ungefär n ilioinguinalis förlopp. Smärtan som provoceras stämmer överens med den lokala smärtan som triggas av fylld tarm som nämnts ovan. Carnetts tecken positivt, dvs ökad ömhet vid palpation mot spänd bukmuskulatur talande för att smärtan inte är intraabdominellt belägen utan sitter i bukväggen” (bilaga 6).

När jag frågade dr Smedberg hur han trodde att en blockad av nerven vänster sida skulle påverka de stramande smärtorna i höger ljumske svarade han vänligt: ”Det kan jag inte förklara”.

En liknande vänstersidig blockad gjordes i januari 2001 av en smärtläkare (gynekologisk kirurg i Göteborg) som också klipper av nerver. Även den, mycket kraftigare, blockaden, som även bedövade låret, var utan effekt. Han ägnade inte Vicrylsuturerna någon uppmärksamhet. Han skrev ut Neurontin, ett läkemedel som används mot epilepsi och långvarig smärta orsakad av nervskada. Jag prövade Neurontin som inte hade någon effekt på smärtorna men gjorde mig grötig i huvudet (hans journalanteckning 9 februari 2001 finns i min journal på smärtkliniken eftersom jag bad honom skicka kopia till smärtkliniken, bilaga 7).

Det var en annan gynekolog i Stockholm som remitterade mig till Göteborg och som i sin tur fått en luddig remiss och helt felaktiga journalkopior av en neurokirurg som var patientansvarig läkare på smärtkliniken jag gick på. Neurokirurgen var motståndare till att man klipper av nerver och var indragen i en prestigekamp med den gynekologiska kirurgen i Göteborg, något jag inte ens kunde föreställa mig men fick vetskap om när jag var på återbesök på smärtkliniken. Därav neurokirurgens raljanta brev 17 oktober 2000 till gynekologen i Stockholm, som neurokirurgen remitterat mig till, om att han (neurokirurgen) varit den göteborgska gynekologiska kirurgens handledare: ”Tack för ditt svar på Mona Lagerström. Emellertid: just for your information! [. . .] önskade på sin tid att jag skulle vara handledare i hans avhandlingsarbete. Jag kan naturligtvis inte utesluta att han nu kan mera om ilioinguinalisneuralgi och dithörande ting än jag själv, men tills vidare är jag nog inte så säker på det”, står det i min journal på smärtkliniken (bilaga 7).

Neurokirurgen meddelade aldrig mig att det var onödigt att åka till Göteborg.

Gynekologen i Göteborg hävdade senare med emfas att neurokirurgen aldrig varit hans handledare. Det var dessa två smärtläkare som skulle vara inkopplade reop. 2002, kanske till och med närvara under reop. för att få en inblick i vad som orsakat mina smärtor i buken, men som avpolletterades utan min vetskap av Södersjukhusets kirurg. Neurokirurgen var sur på mig för att jag hade åkt till Göteborg. Ännu surare blev han när jag tröttnade på smärtkliniken och själv kontaktade Södersjukhusets kirurg som ansvarade för operationen 1997. Inför reop. 2002 kontaktade neurokirurgen inte kirurgen på Södersjukhuset, trots att det var avtalat och att han var min patientansvarige läkare. Södersjukhusets kirurg kontaktade inte neurokirurgen, trots att det var avtalat, inte heller kontaktade hon den gynekologiska kirurgen i Göteborg, trots att det var avtalat och trots att de två kände varandra. Ingen dialog hade förts mellan Södersjukhusets kirurg och de två smärtläkarna inför reop. 2002. När jag skulle rullas in på operation sa Södersjukhusets kirurg att jag efter reoperationen kanske borde träffa helt nya smärtläkare på Södersjukhuset ifall operationen inte skulle lyckas, alltså smärtläkare som inte hade en aning om varför jag reopererats.

Läkarens personlighet är helt avgörande för den vård patienten får.

Dr Smedberg har stor erfarenhet av smärtpatienter, han vet vad han kan hjälpa till med, han vet att smärtmediciner, som gör hjärnan omtöcknad, ratas av vissa patienter som föredrar att kunna tänka klart, vilket jag gör. Till saken hör även att jag är allergisk mot starka smärtmediciner som används mot vävnadssmärta, Nobligan (Tramadol) exempelvis, och kräks och kräks i timmar. Jag kan inte ens äta Treo eftersom den innehåller koffein, Treo comp innehåller kodein. Jag tar ingen smärtmedicin förutom Orudis mot min Bechterew.

Inför det här brevet googlade jag på Carnetts tecken och hittade denna text på praktiskmedicin.se. Under rubriken Behandling står det: ”Remissfall. Kirurgisk, neurektomi. Ev. upprepade inj. med lokalanestetika och kortison med hjälp av ultraljud. Perorala läkemedel har ingen större effekt. Risk för sensibilisering varför viktigt med tidig diagnos/ behandling.”

Dr Eric Secher tog mina smärtor på allvar och försökte gå vidare. Både han och jag var medvetna om det riskfyllda med en ny bukoperation. Jag sa att jag var beredd på att pröva allt, att operation var den absolut sista utvägen. Det dröjde innan jag träffade honom igen eftersom han opererade ett akutfall när jag fått tid på mottagningen. Den 13 september 2017 skriver han i journalen om planen att spruta kortison uppblandad med lokalbedövning ”över den kraftigt och väl lokaliserade ömmande punkten ovanför vänster ljumske”. Jag träffade Eric Secher flera gånger. Jag skrev smärtdagbok. Han undersökte buken. Han lokaliserade var det gjorde som mest ont på vänster sida i nätområdet. Han gav mig några gånger kortisonsprutor just där, utan effekt.

Vid besöket i juni 2018 då jag fick en ny spruta diskuterade vi eventuell operation om även den sprutan skulle vara utan effekt. Han sa att han skulle sluta på Ersta. Jag missuppfattade och trodde att han skulle sluta efter nyår och att han under hösten eventuellt skulle öppna buken på vänster sida.

Det sista besöket hos Eric Secher var 18 juli 2018. Han berättade att han skulle sluta redan efter semestrarna men att det fanns en kirurg på kliniken som hade kunskap om stramande bukvägg och som hade hjälpt kvinnor som fått problem efter förlossningar. Han sa att jag borde träffa honom, att det alltid var bra med andra infallsvinklar. I journalen skriver han:

Sammanfattningsvis kan man nog säga att vi står kvar på ruta 1, dvs att det föreligger en stramningskänsla i bukväggen efter tidigare operationer men att det sannolikt inte rör sig om någon nervinklämning. Undertecknad tjänstgör bara några veckor till och har inte möjlighet att följa upp patienten ytterligare. Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt. Bedöms motiverat att patienten får träffa Joakim Pålstedt (bilaga 8).

Jag tackade för hans vilja att försöka hjälpa mig samtidigt som jag när jag gick hem frågade mig varför jag inte från första början hade fått träffa kirurgen som var bekant med stramande smärtor i buken i stället för Göran Wiklund.

Leg läkare Joakim Pålstedt
Egentligen räcker det här att citera Joakim Pålstedts påhittade journalanteckning men jag beskriver även hur han betedde sig för att än en gång betona att läkarens personlighet är helt avgörande för den behandling patienten erbjuds.

Den 7 september 2018 träffade jag Joakim Pålstedt. Den 5 oktober skriver han följande efter rubriken Kontaktorsak: ”Diktat i efterhand (5/10)”. ”Diktat” bör läsas med kort a som i uppdiktat.

Vad jag minns har jag gett patienten lugnande besked vad gäller hennes smärtor, att det inte finns någon behandling kirurgiskt att ge patienten. Däremot kan man ev tänka sig att remittera patienten till smärtklinik om så behövs. Vi har beställt en telefonuppföljning och ser om patienten mår bättre eller om vi ska remittera vidare patienten till smärtläkare (bilaga 9).

Telefonsamtalet var inte för att avvakta om jag skulle må bättre. Det var Joakim Pålstedt som skulle sätta sig in i mitt fall. Jag åkte till Ersta sjukhus i tanken att nu äntligen skulle jag få träffa en kirurg som har erfarenhet av stramande smärtor i bukväggen efter en operation. När jag hälsade på Joakim Pålstedt var jag övertygad om att han var inläst på mitt fall och sa att jag var för kort i buken. ”I så fall skulle du inte stå här”, sa han.

”Har du inte talat med Eric Secher?” frågade jag. Joakim Pålstedt slog ut med armarna och sa nonchalant ”I den bästa av världar. . .”

Mitt intryck var att han hade skummat Erstas journal eftersom han sa något om att jag behandlats av Sam Smedberg. Jag såg mig om i rummet efter mina handlingar som medföljde remissen. De fanns inte i rummet och Joakim Pålstedt kände inte till dem. Jag sa att jag i korta drag kunde berätta vad det handlade om. Han lyfte handen i en gest som signalerade ”Bli inte långrandig”. Jag sa att det inte rör sig om nervsmärtor. ”Alla smärtor är nervsmärtor”, klippte han av.

Mitt blodtryck började stiga. Jag sa att jag har Bechterew och har en mycket hög smärttröskel. Han svarade snabbt: ”Bechterew gör patienter mer känsliga för smärtor. Det är bevisat.”

Efter det att jag i snabba drag berättat om smärtkliniken och reoperationen 2002 tyckte han att det var hans tur att prata. ”Varför tog du inte kontakt med neurokirurgen på smärtkliniken efter operationen 2002?” sa han påstridigt.

Jag insåg att besöket var meningslöst. Joakim Pålstedt lovade att leta fram handlingarna som medföljde remissen till Ersta och kontakta mig per telefon och sedan skulle jag få en tid på mottagningen.

Jag lämnade kliniken med skyhögt blodtryck.

Vem fattade beslut att jag skulle träffa Göran Wiklund 30 november 2016? Varför skulle jag träffa just honom? Varför kände han inte till bunten med handlingar som ingick i remissen?

Vem fattade beslut att jag skulle träffa Joakim Pålstedt 7 september 2018 om jag nu var färdigbehandlad på Ersta? Varför skulle jag träffa just honom? Varför kände han inte till bunten med handlingar som ingick i remissen?

Det är inte bara läkares personlighet som avgör vilken behandling patienten erbjuds. Även den som ansvarar för remisserna som inkommer till en klinik har en personlighet som påverkar den vård patienten erbjuds. På remissen står det: ”PS Översänder även bildmaterial + anteckningar (separat per brev) som patienten bad mig översända. Angeläget retur av dessa eller vidarebefordran om pat ev skall vidare till annan instans” (bilaga 4). Det ser ut som om remissen skickats via e-post.

Varför scannades inte handlingarna in tillsammans med remissen? Var finns handlingarna jag tog mig tid att sammanställa för att underlätta läkares bedömning av min situation 2015? Varför returnerades de inte till remitterande läkare om Ersta sjukhus inte är rätt instans?

Stockholm 11 juni 2019

Mona Lagerström fil dr

Bilagor:

1   Förteckning över de 22 dokument som ingår i dr XXX XXXXXXXX remiss

2a Telefonkontakt 15 oktober 2015 från dr XXX XXXXXXX att plastikkirurger KS skickat tillbaka handlingarna (husläkarmottagningens journal)

2b Dr XXX XXXXXXXX journalanteckning 23 oktober 2015 om remiss i retur från Gastrocentrum KS

2c Dr XXX XXXXXXXX journalanteckning 14 november 2016 om att pat önskar gå vidare med ev bukkirurgi och föreslagit kontakt med Sthlms läns landstings chefsläkare för att efterhöra lämplig enhet

3   Brev 23 oktober 2015 från dr XXX XXXXXXX att Gastrocentrum skickat tillbaka handlingarna

4   Dr XXX XXXXXXXX remiss till Ersta sjukhus

5   Dr Eric Sechers journalanteckning 30 december 2016

6   Dr Sam Smedbergs journalanteckning 14 mars 2017

7   Journalkopia från smärtkliniken 17 oktober 2000 och 9 februari 2001

8   Dr Eric Sechers journalanteckning 18 juli 2018

9   Dr Joakim Pålstedts journalanteckning 5 oktober 2018

 

Kopia till

Polisen, Stockholm

Patientnämnden i Stockholm

Hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Stockholm

 

 

 

 

Timbros Eli Göndör Del 4. Muslimska brödraskapet lyckades ju sätta MSB på plats – med god hjälp av Eli Göndör

Jag tog tillbaka rubriken på mitt blogginlägg om att Muslimska brödraskapet har satt MSB på plats, eftersom MSB gick vidare med forskning om islamisters påverkansoperationer i Sverige. Men i dag läser jag på Ledarsidorna.se att MSB efter Muslimska brödraskapets kritikstorm mot terrorismforskaren Magnus Norells kunskapsöversikt februari 2017 (författad tillsammans med docent Aje Carlbom och Pierre Durrani) fattade beslut om att hädanefter enbart lägga ut forskning på universitet och högskolor och därmed uteslöt självständiga forskare som Magnus Norell från MSB:s vidare forskning om Muslimska brödraskapets informationspåverkan i Sverige.

Jag tappade hakan.

Den internationellt erkände terrorismforskaren Magnus Norell ut. Religionsvetaren Eli Göndör in.

Försvar av den sekulära konstitutionella demokratin ut. Försvar av islam in.

En jätteseger för Muslimska brödraskapets aktivist finländska konvertiten Helena Hummasten (Benaouda) som i över tre decennier försörjts av Sveriges skattebetalare medan hon indoktrinerat politiker och myndigheter till att tro att islam bara har en tolkning, Muslimska brödraskapets politiska tolkning. Och som rörde upp himmel och jord för att få bort kunskapsöversikten från MSB:s hemsida. Hon kontaktade mängder med människor på olika myndigheter för att få dem att gå emot MSB. Korruption på allra högsta nivå.

Det självklara borde ha varit att MSB:s analytiker frågade sig vem av de tre författarna utgjorde det största hotet mot Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige och det lika självklara svaret borde ha varit Magnus Norell. Det är han som av de tre har det största internationella kontaktnätet när det gäller islamister, fredliga såväl som militanta. Det vet Muslimska brödraskapets aktivister. Det var därför kunskapsöversikten fick dem att reagera med sådan kraft.

I samband med att Omar Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse och tvingades gå efter en vecka våren 2013 skrev Magnus Norell denna artikel i Göteborgs-Posten den 21 april 2013, ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa”. Fyra dagar senare svarar Islamiska förbundets talesperson Mohammed Amin Kharraki, son till Mustafa Kharraki som var med och grundade Muslimska brödraskapets svenska gren och en av de som tillsammans med Mahmoud Aldebe skrev under samarbetsrapporten med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation.

Mohammed Amin Kharraki var i flera år ordförande för SUM innan han gick vidare och blev Islamska förbundets talesperson. Hans artikel ”Vi har inget att dölja kring vår värdegrund” publicerades i Aftonbladet. Han skriver:

I Sverige har föreställningen om den islamiska världskonspirationen främst torgförts av små rasistpartier och obskyra hemsidor utan ansvariga utgivare. I samband med det mediedrev som vår ordförande Omar Mustafa drabbats av har emellertid konspirationsteorierna fått ett genomslag också i landets respekterade medier och med redaktionernas godkännande. Bland andra har Dilsa Demirbag-Sten och Magnus Norell beretts utrymme att framföra grundlösa beskyllningar och rena konspirationsfantasier om Omar Mustafa och Islamiska förbundet, vilket kan föranleda att även i vanliga fall källkritiska debattörer ställer sig frågan om ifall Islamiska förbundet är en del av ett globalt hemligt nätverk som vill islamisera Sverige och övriga europeiska länder?

Han påstår att Islamiska förbundet, Ibn Rushd och Brödraskapets friskolor ägnar sig åt folkbildningsarbete. De ägnar sig åt dawa, missionsarbete som syftar till att islamisera Sverige och motarbeta sekularism.

Mahmoud Aldebe gick i svaromål 1 maj: ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?”

Lorenzo Vidino, internationell expert på Muslimska brödraskapet, sa i SVT att Muslimska brödraskapet existerar i Sverige.

Elham Manea, statsvetare verksam i Schweiz, internationell expert på fundamentalistiska islamtolkningar, säger i den här intervjun 3 augusti 2018, ”With the hijab Islamists are marking their territory”, att hon varit i Sverige och studerat Muslimska brödraskapets verksamhet här. (Det intressanta är att intervjuaren Helene Aecherli har svensk mor och schweizisk far.)

Utanför Sverige är det väl känt att Muslimska brödraskapet existerar i vårt land.

Eli Göndörs ”kunskap” om Muslimska brödraskapet bör ställas i relation till Lorenzo Vidinos, Elham Maneas, Magnus Norells och Magnus Ranstorps kunskap.

Det är skrämmande att Muslimska brödraskapets aktivister lyckades påverka MSB. I stället för att alla offentliga bidrag till Muslimska brödraskapets olika organisationer i Sverige med omedelbar verkan frös inne efter kunskapsöversikten februari 2017 har de demokratifientliga aktivisterna kunnat fortsätta att bli försörjda av skattemedel som borde gå till välfärden. Miljoner på miljoner på miljoner.

Att det är terrorismforskare, inte religionsvetare, som borde vara MSB:s självklara mottagare av forskningsanslag visar Försvarshögskolans rapport om salafister.

Ideella krafter har i åratal kämpat för unga människor som lever i hederskulturer i Sverige. Medan hederskulturförnekarna har fasta anställningar på universiteten och får generösa anslag av Vetenskapsrådet.

Ideella krafter har dragit i gång Stiftelsen Doku.nu som granskar jihadister.

Medan Eli Göndör är kopplad till Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, och därmed ”rätt” person att delta i MSB-finansierade studier. I Segerstedtinstitutets första rapport användes Mattias Gardell och hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes som pålitliga källor medan terrorismforskarna Magnus Norell och Magnus Ranstorp påstods ha fått expertstatus av medierna, vilket jag skrev om i detta inlägg.

De senaste dagarna har jag läst Magnus Norells bok En personlig resa (2018) om hans resor i konflikthärdar å yrkets vägnar, om möten med militanta islamister och människor i konfliktområden som kämpar för att införa demokratiska processer. Man får en inblick i terrorismforskarens vardag ute på fältet, som kan vara nog så äventyrligt. En mycket lärorik bok, inte minst med tanke på den hånfulla ton Mattias Gardell och somliga journalister använder om terrorismforskare som Magnus Norell och Magnus Ranstorp.

En bok varenda politiker borde ägna några timmar och fundera över vad det är för krafter Sverige stöder, både inom landet och utomlands.

Någon gång borde det väl gå upp för ansvariga i Sverige att prioriteringarna är direkt demokratifientliga.

30 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Timbros Eli Göndör Del 3. Göndörs oetiska förvanskning av forskning, Magnus Norell, Salahuddin Barakat, Hamid Zafar och hijab. På barn! Timbro: Bekänn färg. Demokrati eller teokrati?

Fortsättning från föregående inlägg.

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel och hör inte hemma på barn och offentliganställda. SFI-lärare i hijab sänder signaler till nyanlända att sharia gäller i Sverige. Barn och offentliganställda ska inte bära shariauniform.

Inlägget handlar mycket om Eli Göndörs lobbyverksamhet för hijab, att Eli Göndör går islamisternas ärende och därför är ”ljusets fiende”. När jag använder uttrycket ”ljusets fiende” avser jag det docenten i litteraturvetenskap och kulturdebattören Johan Lundberg skriver om i Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro.

Jag kommer till Eli Göndörs oetiska förvanskning av forskning längre fram i inlägget. Det handlar om att han förvandlar statsvetaren John M. Owen IV:s inom-muslimska ideologiska konflikt ”muslimska sekularister kontra islamister” till ”sekulärt förtryck kontra de goda islamisterna”. Owen, liksom Magnus Norell, förordar att väst stöder muslimska sekularister som vill leva i en konstitutionell demokrati där religion och politik är åtskilda.

Jag kommer också längre fram till min hypotes om varför Eli Göndör så ivrigt sågade Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Eli Göndör och ”muslimer – troende eller ej”
Magnus Norell skriver om förhållandena i dagens Sverige, Eli Göndör för ett akademiskt resonemang i boken I Guds namn. Han skriver om hur Muslimska brödraskapet i mötet med de västerländska demokratierna, till skillnad från diktaturerna i Mellanöstern, måste forma en ny moralisk berättelse och ett nytt budskap (s. 121). Men han går inte in på ”budskapet” och ”berättelsen” i de konkreta texter som i åratal cirkulerat i Sverige skrivna av Muslimska brödraskapet, Att förstå Islam och Kvinnan i Islam.

Budskapet” och ”berättelsen” i dessa skrivelser går att formulera med några få ord: Sharia står över svensk lag. Och också att det är lämpligt att sätta hijab på småflickor före pubertetsåldern.

Eli Göndör talar i boken I Guds namn om representativitet. Liksom Magnus Norell framhåller han att nuvarande självutnämnda ledare bara representerar sig själva. Men medan Magnus Norell betonar en klar åtskillnad mellan religion och politik och framhåller att den sekulära rättsstaten, där religionen är en privatsak, är den enda garanten för allas fri- och rättigheter föreslår Eli Göndör att politiker och myndigheter formar nya allianser med ”muslimer – troende eller ej” (s. 211).

Varför då? Varför allianser över huvud taget? Och varför just med representanter för en engudsreligion? Med invandringen har det kommit hur många religioner som helst till Sverige med och utan profeter, gudar och gudinnor. Ska politikerna forma allianser med representanter för alla religioner i Sverige? Allianser med representanter för alla olika tolkningar av de mängder med religioner som finns i dagens Sverige?

Ed Husain, före detta Hizb ut-Tahrirs rekryterare, som tillsammans med Maajid Nawaz grundade Quilliam Foundation som arbetar mot extremism, säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009: ”Politikerna måste förstå att muslimer i väst inte är här för att leka representationslekar. De får representeras i parlamentet som alla andra” (ca 43 minuter in i programmet). Han säger om islamism att det är en dödlig, tvärsäker kombination av religion och politik för en bättre värld.

Göndörs formulering ”muslimer – troende eller ej” klargör problemet med kollektivordet ”muslimer”. Det är islamisternas favoritord. Med hjälp av kollektivordet kan de framställa sig som representanter för alla som kommer från länder där islam är den dominerande religionen, oberoende av hur religiösa individerna är, och, framför allt, som en förtryckt stor minoritet.

Muslim betyder enligt Nationalencyklopedin ’en som underkastar sig (Gud)’.

För inte så länge sedan hette det muhammedaner om folk som tror på Muhammed. K.V. Zetterstéen, som 1917 gav ut översättningen av Koranen som betraktas som den mest tillförlitliga svenska översättningen, skriver i en not till Kommentarer: ”Av samma arabiska verb, som ligger till grund för formen islām, kommer även participet muslim, ”(Gud) undergiven”, ”bekännare av islam” (2007, s. 478). Själv använder han inte ordet muslim i sina Kommentarer. Han skriver muhammedaner, den muhammedanska bönen, muhammedanismen. Zetterstéen behandlar Koranen på samma sätt som forskare sedan länge behandlat Bibeln. Han skriver om Koranen som en text författad av en jordisk man vid namn Muhammed på Arabiska halvön, inte av ett osynligt övernaturligt väsen svävande ute i universum.

Varför oreligiösa människor över huvud taget ska dras in i en inom-islamisk ideologisk kamp är obegripligt när det går alldeles utmärkt att använda begrepp som islamtroende, islambekännare om personer som är religiösa och låta de oreligiösa vara i fred.

Forskare har tappat huvudet fullständigt och behandlar kollektivordet ”muslimer” som om det rörde sig om att definiera en hundras. Simon Sorgenfrei skriver i Islam i Sverige: ”Den svenska religionshistorikern Åke Sander har i sin forskning pekat på hur man kan göra skillnad mellan vad han kallar etniska, kulturella, religiösa och politiska muslimer. Med etniska muslimer menas alla dem – oavsett om de är troende eller praktiserande – som är födda i en muslimsk majoritetskultur, eller har föräldrar födda i en sådan och som bär ett namn med koppling till muslimsk tradition. Kategorin säger alltså inget om personers kulturella eller religiösa kompetens, tro, deltagande i muslimska traditioner eller individuella attityder gentemot islam. En etnisk muslim kan alltså själv identifiera sig som muslim, vara ateist eller till och med identifiera sig med någon annan religion” (s. 27).

Ska på liknande sätt de självutnämnda ateisterna Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennett kategoriseras som etniska kristna och inte som britt, brittisk–amerikan, amerikan, amerikan?

Ska egyptiska kopter i Sverige definieras som etniska muslimer?

Sorgenfrei avslutar Sanders utförliga artbestämning: ”Vem som är muslim beror alltså på hur ordet definieras, och vem som definierar det”(ibid.).

Om ett ord behöver definieras är det fel på ordet.

Timbro använder kollektivordet ”muslimer” utan att definiera ordet. Den 5 april 2017 var Eli Göndör moderator när Timbros rapport Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt av debattören och Centerns riksdagskandidat 2018 Alen Musaefendic presenterades. Inbjuden att tala var islamisten och separatisten Salahuddin Barakat. Han presenteras som teolog och rättslärd. Men det är inte svensk rättstradition Barakat representerar utan sharia. Barakat anser att han ska representera ”muslimer” i rättsfrågor och dömer ut professor emeritus Reinhold Fahlbeck som inkompetent, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg och som går att läsa här.

Alltså Timbros programansvarige för integrationsfrågor bjuder in en motståndare till integration i ett panelsamtal om hur de borgerliga partierna ska bli bättre på att nå ”Sveriges största minoritet”, som om den ultrareaktionära Barakat är talesperson för denna ”minoritet”.

Barakat om någon är just självutnämnd och representerar bara sig själv och sin församling i Malmö. Timbros inbjudan av Barakat strider mot vad Eli Göndör skriver i boken I Guds namn om att ta avstånd från de självutnämnda representanterna.

Men Barakat och Göndör har samma uppfattning om beslöjning, vilket framkommer av Eli Göndörs Förord till Musaefendics rapport: ”Ogenomtänkta utspel om slöjor riskerar att bekräfta fördomar. Slöjor, moskéer och fredagsböner är normala inslag i varje civiliserat pluralistiskt samhälle.”

Ogenomtänkta utspel? Ogenomtänkta? Utspel?

Här är Salahuddin Barakats uppfattning om beslöjning. Notera hur han kallar dem som är kritiska till beslöjning för ”Satan och hans medhjälpare”. Kom också ihåg att Barakat är ultrareaktionär, han tar inte kvinnor i hand, han förordar könsegregering, enligt detta inlägg på Islamakademin, som numera är raderat men går att läsa här: ”Islam lär ut att interaktionen mellan de två könen bör vara minimal.” Han skriver att moskéerna bör ”bidra till att muslimer och icke-muslimer förstår och får erfara nyttorna av att segregera mellan könen”. Salahuddin Barakat är ”ljusets fiende”. Och bjuds in till Timbro för att fiska röster.

Eli Göndör arbetar intensivt på att bli hijabs främsta försvarare i Sverige och placerar sig inte bara i samma grupp som Salahuddin Barakat utan också i samma grupp av ”ljusets fiender” som islamisten och terroristförsvararen Fatima Doubakil och den självdefinierade kommunisten America Vera-Zavala, vilket jag strax återkommer till.

Min hypotes: Eli Göndörs sågning av Magnus Norell är en privat hämndaktion
Som framkommit av ovanstående är Eli Göndör och Magnus Norell varandras motpoler, religion som privatsak kontra religion i det offentliga,
islamism kontra religiöst meningsskapande,
islams urkunder är problemet med militanta islamister och jihadister kontra islams lära är inte problemet, utövarna av religionen skapar problemen.

Olika infallsvinklingar inom samma ämnesområde är legio inom forskarvärlden. Men forskare har inte för vana att döma ut sina motståndare utifrån enstaka felaktiga referenser i en text som inte presenteras som en forskningsrapport. Forskare debatterar vanligtvis sakfrågan de är oense om, inte källförteckningar.

Att de är varandras motpoler räcker därför inte för att förklara Eli Göndörs utfall mot Magnus Norell och MSB-studien. Jag har en annan tänkbar förklaring.

När jag inför det här blogginlägget ur bokhyllan plockade fram Magnus Norells bok från 2009, Islamismens seger. Från Libanon till Irak, och bläddrade i den hittade jag den här lappen som jag hade glömt. Inte heller det för mig då obekanta namnet la jag på minnet. På lappen står ”Errata. Not till kapitlet Hizb’allahs religiösa och ideologiska bakgrund (s. 87): Detta kapitel är skrivet med utgångspunkt i en ännu opublicerad studie av doktorand Eli Göndör vid Lunds universitet. De första styckena i kapitlet är med smärre förändringar hans egen text, och övrigt ligger mycket nära.”

Det rör sig inte om ett helt kapitel, det är ett avsnitt på 3,5 sidor inom ett längre kapitel, vilket är nog så illa. Att en doktorand, som hittar utdrag ur sin opublicerade studie i en tryckt bok utan hänvisning till den egna studien, går i taket hör till vanligheten. En doktorands ilska är inget att förvånas över. Det är mödosamt att forska och man vill själv ha äran av sin forskning. I det här fallet följde en lapp med hänvisning till korrekt författare med boken när den såldes, så felet hade uppdagats och korrigerats. Ärendet borde därmed vara avslutat.

Frågan är om det är det.

Eli Göndörs påhopp på Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt, ”härvan” som Göndör kallar den, ska ställas i relation till Göndörs recension av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och frågan vem som är ”rätt” person att för MSB skriva om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som är statligt finansierat. Även MSB:s forskning är statligt finansierad. Det är Eli Göndörs skyldighet att följa Regeringsformens kapitel 1 Statsskickets grunder paragraf 9 om att iaktta saklighet och opartiskhet. Är min hypotes om en privat hämndaktion riktig är Eli Göndörs påhopp på Magnus Norell i en så viktig fråga som en kunskapsöversikt beställd av MSB om det demokratifientliga, kvinnofientliga, extremt judefientliga och offentligt finansierade Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige allvarligt. Muslimska brödraskapet är alla militanta islamisters urcell.

Ännu allvarligare är det att Göndör drar in Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i sin privata vendetta om att de ”är rädda för MSB:s rapport”.

Som jag nämnt är det en hypotes. Bara Eli Göndör kan svara på om den är falsk eller sann. Men både Segerstedtinstitutet och MSB borde göra en oberoende utredning av Eli Göndörs utmanövrering av Magnus Norell. För det handlar om att religionsvetaren Eli Göndör med sina påhopp manövrerade ut den internationellt erkända terrorismforskaren Magnus Norell samtidigt som det i Sverige enligt Säpo vimlar av militanta islamister.

Doktorander går i taket när de hittar sin opublicerade studie i en tryckt bok. Forskare går vanligtvis i taket när deras forskning förvanskas till oigenkännlighet och används i helt andra syften än de avsedda.

Eli Göndör förvanskar statsvetaren John M. Owens inom-muslimska ideologiska konflikt ”sekularism kontra islamism” till ”sekulärt förtryck kontra goda islamister”
Den 21 februari 2019 publicerade Eli Göndör på Timbros nättidning Smedjan artikeln ”Debatten om huvudduk missar sekulära regimers förbrytelser” där han försvarar hijab. Jag nämner kortfattat Göndörs artikel i det här blogginlägget och det här.

Det är en märklig artikel. Den kan enklast klassificeras som en politisk pamflett riktad mot socialistiska diktaturer i Mellanöstern. I stället för den gängse terminologin har Göndör valt sekulärt förtryck. Han skriver:

På senare år har det blivit vanligt att dela bilder i sociala medier som föreställer kvinnor i korta kjolar från Iran och Afghanistan eller vid arabiska universitet under 1960- och 1970-talen. Spridningen av bilderna följs ofta av kommentarer som hävdar att ökat religiöst inflytande fört länderna bakåt i utvecklingen. Det är en i stora delar felaktig bild. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta en produkt av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten.

Göndör ger ingen hänvisning till var han hämtat informationen. Nästan exakt samma text skriver Göndör i boken Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser (2017, s. 66). Där hänvisar han till John M. Owen IV och boken Confronting political Islam. Six lessons from the West’s past (2015, s. 45).

I boken I Guds namn, som publicerades 2018, skriver Göndör ”Den sekulära demokratin som skiljer mellan politik och religion har aldrig förekommit i Mellanöstern. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta ett resultat av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten” (s. 69). Även här hänvisar Göndör till Owen (2015, s. 45).

Statsvetaren Owen skriver inte om kvinnors klädsel och sekulära regimers förbrytelser. Owen har med sin bok ett helt annat ärende än Göndörs försvar av hijab. Likt Magnus Norell talar Owen om den inom-muslimska ideologiska kamp som pågår. Owen koncentrerar sig på konflikten mellan muslimska sekulära, som attraheras av den konstitutionella demokratin och vill att deras länder ska var konstitutionella demokratier, och islamisterna som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade. Även om förra århundradets sekulära diktaturer hör till det förgångna är sekularismen fortfarande det islamisterna främst kämpar mot, menar Owen. Han betonar vikten av att se politisk islam som en kamp mot sekularism, att kampen står mellan islamister och muslimska sekularister.

Owen riktar sig med sin bok till amerikanska policymakare och uppmanar dem att inte underskatta politisk islam (islamism). Han menar att den inom-muslimska ideologiska kamp som i dag utkämpas kan likställas med de religiösa och ideologiska striderna i Europa som utkämpades under flera århundraden. Och också har utkämpats och fortfarande utkämpas inom USA. Hans slutsats är att USA bör ge sitt stöd till muslimska sekularister som vill leva i en konstitutionell demokrati och att stödet bland annat bör ske genom att USA visar upp att de är ett gott föredöme, det han kallar ”soft power”. Det innebär att USA måste vara ett land som vet vad det vill, som tror på den egna konstitutionella demokratin, som trots alla motsättningar som finns inom landet hanterar dem på ett civiliserat sätt.

Det här är vad Magnus Norell samma år också skriver om: den inom-muslimska kampen, att de Europeiska länderna måste försvara de rättigheter vi sedan upplysningen kämpat oss till i stället för den tafatthet och undfallenhet inför politisk islam länderna hittills (2015) visat.

Den sida (45) som Göndör om kvinnors klädsel hänvisar till i Owens bok är en slutsummering av ett resonemang om hur forskare har övervärderat tron på sekularismen och framhållit att religionen kommer att fasas ut i takt med att det moderna samhället växer fram, att islamismen kommer att dö ut. Men att det inte alls visat sig stämma. Sekulära regimer i islamiska länder trodde att de religiösa institutionerna skulle kollapsa av sig själva som i Turkiet, Iran, Pakistan, Egypten, Syren, Irak, men det skedde inte.

På sidan 45 skriver Owen att många länder i Mellanöstern har försökt införa sekularism men att det på åtskilliga ställen inte har fungerat. Han skriver att islamism är en reaktion mot den sekularism som europeiska och muslimska sekularister för länge sedan införde i länderna men att i stället för att tränga undan traditionell islam gjorde sekularismen att tolkningen av islam förvandlades till en mäktig och mångskiftande modern ideologi. I hela den islamiska världen, skriver Owen, vinner islamistiska partier terräng, såväl extrema som moderata, alla med det bestämda målet att försvaga eller undanröja sekulära regimer.

Ironin är mest slående, framhåller han, i de länder där regimerna drev sekularismen som hårdast. Islamister styr Iran, de har stort inflytande i Pakistan. Till och med Turkiet styrs av ett parti med islamistiska rötter. I Egyptens första demokratiska val vann islamister [Muslimska brödraskapet], att det krävdes ett militärt maktövertagande för att återställa ett sekulärt styre. Owen skriver att det vi ser som politisk islams rörelseenergi kanske i själva verket är dess dödsryckningar. Det kanske också är så att sekularismen en dag kommer att återta sin förlorade ställning. Sekulära regimer i Mellanöstern, skriver Owen, har varit auktoritära och det han kallar liberal-democratic sekularism kanske fortfarande har en framtid för sig. Men den dagen ser för närvarande ut att vara avlägsen. Nu (2015) är inte rätta tiden att underskatta islamismen, betonar han.

Av Owens CV framkommer det att han är en aktivt religiös man. Under ”other interests” länkar han till den här och den här religiösa organisationen han är aktiv i.

Det Owen skriver i Confronting political Islam har ingenting att göra med det Eli Göndör i tre verk skriver om frihet i kläder och livsstil.

Owen säger samma sak som Magnus Norell.

Eli Göndör förvanskar Owens forskning i syfte att ge vetenskaplig legitimitet åt den egna tesen om sekulärt förtryck av beslöjade kvinnor. Det är allvarligt. Det strider mot god forskningsetik.

Eli Göndörs förvanskning av Owen ska ställas i relation till hans utfall mot referenserna i Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt och Göndörs och Christer Mattssons ”vi är rädda för MSB:s rapport”.

Eli Göndör är missionär
MSB och Segerstedtinstitutet ska kunna lita på de forskare de engagerar. Eli Göndör uppträder inte som vetenskapsman. Han uppträder som missionär. Han är en produkt av de svenska universitetens islamutbildning där det är viktigare att försvara islam än att lyfta fram farorna med islamismen. Det visar hans recension av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och hur han i artikeln i Smedjan bagatelliserar Muslimska brödraskapet och utmålar aktivisterna som offer.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. Muslimska brödraskapet har förstört hela världen. Muslimska brödraskapet har gett islams trosfränder dåligt rykte. Muslimska brödraskapet har de senaste nio decennierna förstört för islams trosfränder i hela världen genom sina anspråk på att representera den ”sanna” tolkningen av islam, som är en totalitär tolkning. Muslimska brödraskapet är en otroligt välorganiserad global rörelse. Muslimska brödraskapets aktivister är intelligenta, smarta, otroligt smarta. Muslimska brödraskapet insåg värdet av att slå sig ihop med det oljerika Saudiarabien och tillsammans med dem gå i täten för kampen mot sekularismen. Över hela världen. Saudiarabien har nu stämplat dem som terrorister. Nu går de i täten i kampen mot sekularismen tillsammans med Qatar.

Göndör uppvisar i artikeln de svenska islamologernas sedvanliga apologetiska inställning till Brödraskapet när han skriver att Muslimska brödraskapets ledning i Egypten fängslades och hängdes, utan att han anger årtal eller anger minsta antydan om att Brödraskapets militanta aktiviteter, bombattacker, mord och mordförsök på toppolitiker låg bakom nedslagen mot dem och att rörelsen förbjöds i omgångar. Han skriver: ”Huvudduken var inte det enda religiösa uttryck som de nya regimerna slog ned på. I Egypten fängslades och hängdes Muslimska brödraskapets ledning medan de kristna kopterna förpassades till samhällets marginaler och Kairos soptipp. [. . .] Diktaturernas arméer utrustades inte sällan med Sovjetunionens modernaste vapen.”

Edward Said (f. 1935), palestinier, växte upp i en välbärgad kristen enklav i Kairo. Fadern var stormrik egenföretagare. Said skriver inte att de olika regimerna utsatte honom och familjen för förföljelse av deras kristna tro i Kairo. Exilen var självvald av fadern som avskydde Palestina och älskade USA:

Och detta häpnadsväckande om Muslimska brödraskapet som från allra första början haft en hemlig väpnad gren: ”Efterkrigstidens diktaturer ledde till stagnation och ekonomisk misär. Exempelvis Muslimska brödraskapet i Egypten och sufier i Syrien tilläts därför engagera sig i välfärd bland fattiga och socialt utsatta. Religiösa grupper blev genom sitt engagemang mot fattigdom och social utsatthet, den arabisksunnitiska rösten mot korruption, orättvisor och sekulärt förtryck. Därmed förtydligades en konfliktlinje mellan sekulärt förtryck å ena sidan och å andra sidan religion eller islamiska religiösa uttryck som det etablerade motståndet mot orättvisor och modellen för hur ett fritt och rättvist samhälle skulle utformas.”

Notera ”islamiska religiösa uttryck”, inte islamistiska uttryck. Muslimska brödraskapet är en islamistisk rörelse.

Detta skriver Göndör 2019, sex år efter det att Muslimska brödraskapet försökte omvandla Egypten till en teokrati styrd i enlighet med Brödraskapets tolkning av sharia.

Owens konflikt ”muslimska sekularister kontra islamister” blir i Göndörs förvrängda tappning ”sekulärt förtryck kontra de goda islamisterna som står modell för ett fritt och rättvist samhälle”.

Det är allvarligt. Eli Göndör förskönar Muslimska brödraskapet.

Även om Muslimska brödraskapet förbjöds både sent 1940-tal, släpptes in i värmen av Nasser efter det att kungen störtats 1952, förbjöds på nytt några år senare av Nasser på grund av den väpnade grenens våldsamma aktiviteter så förbjöds aldrig kvinnor i Egypten under Nassers tid att vara beslöjade. Familjerätten var fortfarande islamisk. Tvärtom, Brödraskapet ville förmå Nasser att tvinga alla kvinnor att vara beslöjade, enligt Nasser, men det är publikens reaktion som är det underbara i det här klippet. I den här artikeln uttalar Nasser sig om hur Brödraskapet utnyttjade religionen för att ställa sig in hos folket och den vägen skaffa sig makt.

Jag vill inte på något vis underskatta Muslimska brödraskapets sociala verksamhet i länder med extrema sociala klyftor. Men villkoret för behövande att få ta del av Brödraskapets sjukvård och andra tjänster är att de omfattar Brödraskapets totalitära ideologi och det innebär att kvinnor beslöjar sig och underkastar sig Brödraskapets kvinnoförtryckande ”islams normativa lära”. Det är bara att se hur det gick för kvinnorna i Gaza efter det att Hamas kom i maktställning.

Göndör nämner Turkiet, Iran och fyra diktaturer (Syrien, Irak, Egypten, Somalia) som representanter för sekulärt förtryck. I Iran varade förbudet 1936 mot religiösa huvudbonader i sex år. Knappast några från den tidens Iran kan ha flytt till Sverige från sekulärt förtryck.

Under Syriens diktator Hafez al-Assad (far till dagens diktator) försökte syriska Muslimska brödraskapet i slutet av 1970-talet störta Assad, med blodbad som följd. Båda sidor begick brott mot mänskligheten. Medlemmar i syriska Brödraskapet bor i dag i Sverige och samarbetar med Brödraskapets svenska gren. De är inga demokrater.

Somalias Siyad Barre hade både socialism och islams lära som grund för sitt styre. Somalisvenska Abdirizak Waberi kan knappast kallas för flykting från sekulärt förtryck i Somalia. Han påstår att islam bara har en tolkning. Han påstår att en obeslöjad kvinna inte kan kalla sig muslim. Han påstår att han (Islamiska förbundet i Sverige) representerar 400 000 till 500 000 ”muslimer” i Sverige. Han påstår en massa saker i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna. Hans ”religiösa meningsskapande” kan man läsa om här.

Eli Göndör tar i sitt resonemang om sekulärt förtryck sin utgångspunkt i det panarabiska socialistiska Baathpartiet och låter en enskild man (Michel Aflak d. 1989) representera partiets uppkomst. Men en koll på internet visar att partiets ursprung och utveckling är mer komplicerat än så. Och vad den mannen och Baathpartiet har med hijab och dagens Sverige att göra är svårt att förstå.

Göndörs perspektiv är Baathpartiets panarabiska socialistiska diktaturer under 1960- och 1970-talen och deras ”sekulära förtryck”. John M. Owen IV och Magnus Norell värnar om reformatorer i den islamiska världen som kämpar för en konstitutionell demokrati. Dessa reformatorer finns. De lever ett farligt liv.

Det fanns en progressiv islamisk reformrörelse i Egypten innan Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928. Den kända reformatorn Muhammad Abduh (d. 1905) sa att den enda sanna relationen i islam är den mellan individen och Allah. Störta prästerskapet, var hans uppmaning.

Ali Abd al-Raziq (d. 1966) var Abduhs lärjunge, han var shariadomare och en höjdare inom lärosätet al-Azhar. År 1925 gav han ut en bok som byggde på omfattande studier av islams urkunder och som förklarade att det inte fanns något stöd i urkunderna för att islam och politik hör ihop. Detta var året efter det att Atatürk hade avskaffat kalifatet. Egyptens kung ville bli ny kalif. Raziq fick sparken som domare och åkte ut från al-Azhar. Hans familj var anhängare av ett politiskt parti som ville införa en konstitutionell demokrati i Egypten. Jag skriver om honom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Profeten Muhammed upphöjd till världens diktator av islamisterna
Det som hände var att islamisterna upphöjde profeten Muhammed till världens diktator, höjd över alla nationsgränser och över all nationell lagstiftning. Och höjd över all kritik. Det är profeten Muhammed dagens folk ska lyda. Det är profeten Muhammed och hans efterföljare på 600-talet i Arabien dagens folk ska sträva att efterlikna. Det är bara det att det saknas tillförlitlig kunskap om den historiska Muhammed och islams första århundraden. Den islamiska traditionen om Muhammed och islams tidiga historia är berättelser baserade på muntliga utsagor som traderats muntligt generation efter generation innan de skrevs ner. Dagens islamister betonar Muhammeds roll som krigare och politisk ledare. Och judehatare. Hela världen är i dag fylld av hatpredikanter som i moskéer, på internet, i TV, i radio spyr galla över judar, homosexuella, ”otrogna” och hetsar pöbeln att döda sekularister. Och fördömer kvinnor som inte är beslöjade, som inte håller sig inomhus.

Vi lever i hatpredikanternas århundrade. Det är motståndarna till dessa hatpredikanter, alltså reformatorer, både Owen och Magnus Norell menar att väst ska ge sitt stöd. Men det är inte islamisternas globala kamp mot sekularismen och den konstitutionella demokratin som upprör Eli Göndör. Utan ”sekulärt förtryck”. Och det allra främsta tecknet för detta förtryck är, enligt Göndör, att kvinnor inte tillåts vara beslöjade i det offentliga.

Eli Göndör osynliggör kvinnors kamp för jämställdhet
Inte en enda gång hänvisar Göndör till kvinnorättsaktivister i Mellanöstern utan bygger hela framställningen i artikeln på en handfull manliga sena 1900-tals diktatorer.

Kvinnor var inlåsta i särskilda rum i en stor del av Mellanöstern och Asien. Det rådde stenhård könssegregering, det Salahuddin Barakat vill införa i Sverige.

Med de europeiska kolonialmakterna kom en helt annan kvinnosyn och helt andra klädmoden. Kvinnor ur den bemedlade klassen tog intryck av kvinnorättsaktivister i Europa, som också tillhörde den bemedlade klassen. Det var de som hade tid, ork och pengar att föra kvinnors kamp för jämställdhet.

Ett viktigt årtal i egyptiska kvinnors kamp för kvinnors rättigheter är 1923 då den egyptiska överklasskvinnan och kvinnorättsaktivisten Huda Shaarawi (1879–1947) tog av sig ansiktsslöjan offentligt. Hon hade tillsammans med två andra delegater varit på en internationell kvinnokonferens i Rom och när hon klev av tåget på järnvägsstationen i Kairo tog hon och ytterligare en av deltagarna av sig sina ansiktsslöjor inför mängden beslöjade kvinnor som kommit för att möta dem. Samma år grundade Huda Shaarawi the Egyptian Feminist Union.

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna avskydde allt det den djupt religiösa Huda Shaarawi kämpade för, bortsett från att båda var nationalister och kämpade för ett fritt Egypten, som var under brittiskt styre.

Den norska professorn i socialantropologi, som skrivit boken En fråga om heder (2003) som handlar om mordet på Fadime Sahindal och rättegångarna, och som i omgångar gjort fältstudier i Egypten, sa under ett seminarium på ABF i Stockholm 13 december 2010 följande: ”Fram till 80-talet var det inga kvinnor i Kairo som täckte håret. Nu går nästan ingen kvinna ut utan att täcka håret. De kvinnor som inte täcker håret blir trakasserade.” Unni Wikan talade inte om ”religiöst meningsskapande” utan om makt och indoktrinering. Hon var bekymrad över det som händer i Norden med unga flickor som blir indoktrinerade och hon menade (2010) att Norges inställning till invandrarna bidrog till indoktrineringen.

Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea, med dubbelt medborgarskap (Jemen och Schweiz), verksam i Zürich, säger att det var först i slutet av 1970-talet som man började predika att hijab var obligatoriskt. Hon beskriver här det ”religiösa meningsskapandet” hon deltog i när hon var 16 år och bosatt i Nordjemen. Mycket nyttig läsning för att förstå Svenska hijabis och SUM:s och Ibn Rushds dawa-verksamhet förklädd till ”folkbildning”. Det Elham Manea beskriver är en grundkurs i hur Muslimska brödraskapet hjärntvättar unga människor. Och naturligtvis är hijab obligatorisk. Detta skedde 1982 och några postkoloniala utfall mot ”vita”, mot kolonialism och det kapitalistiska väst förekom inte. I stället sågs religionen i Nordjemen, kallad saudisk satellitstat, som en barriär mot det kommunistiska Sydjemen, skriver hon.

I den här intervjun, ”With the hijab Islamists are marking their territory”, berättar Elham Manea för Helene Aecherli 3 augusti 2018 om hur egyptiska Muslimska brödraskapet gick till väga när de gjorde hijab till obligatorisk klädsel för kvinnor. I början av 1970-talet, säger hon, besökte en höjdare inom Brödraskapet den medicinska fakulteten på Kairos universitet och såg bara några enstaka kvinnor som var beslöjade. Brödraskapet ingick en överenskommelse med textilföretag om att producera plagget till mycket lågt pris. Sedan spred de häften och broschyrer som beskrev vad som skulle hända kvinnorna om de inte beslöjade sig. De kommer att brinna i helvetet eftersom deras kroppar är genomsyrade av synd. Fem år senare var en tredjedel av studentskorna beslöjade, säger hon.

Riktigt så enkelt gick det inte till. Fanatiska islamister på universiteten kunde gå handgripligt till väga, studentskorna utsattes för enorm social press, uteslöts ur gemenskapen med mera. Den sociala pressen spred sig sedan långt utanför universiteten i mängder med länder.

Journalisten Geraldine Brooks skriver i boken Allahs döttrar. De muslimska kvinnornas dolda värld (översättning Eva Mazetti-Nissen, 1994) att det var först i och med Egyptens nederlag i sexdagarskriget mot Israel som hijab blev ett tydligt tecken på det hon kallar den islamiska renässansen. ”För att förklara förödmjukelsen pekade muslimska filosofer på sekularismen hos Gamal Abdel Nassers regering och uppmanade egyptierna att återgå till de islamiska regler de övergett. Långsamt började beslöjade kvinnor att öka. Men det verkliga uppsvinget kom med Irans teokratiska revolution, då det blev en såväl politisk som religiös handling att bära hidjab” (2002, s. 28).

Hon skriver också: ”I källaren till Stora Profetens Moské i Beirut startade Hizbollah fabriksmässig tillverkning av islamiska modekläder, för att tjäna pengar på den över hela världen allt större efterfrågan på hidjab. ’Mitt islam är inte en massa krigare, det är en kultur- och idérevolution’, sa fabrikschefen entusiastiskt. Denna var en liten rund dam som presenterade sig som Hajjia Zahra. Hon bläddrade i en tysk modekatalog och visade mig hur senaste nytt i fickor, blixtlås och ärmar kunde överföras på de långa, figurdöljande plagg som fabriken framställde i hundratal. Runt omkring oss låg tygpackar i travar upp till taket” (s. 27).

År 1987 blev Geraldine Brooks Wall Street Journals korrespondent i Mellanöstern, stationerad i Kairo. Hennes medarbetare var en ung välutbildad egyptisk kvinna, mycket sofistikerad i klädsel, håruppsättningar och uppträdande, mycket mer än Brooks själv, enligt henne. Ungefär ett år senare kommer medarbetaren en dag klädd i hijab och löst sittande kläder. Hon hade gått med i en av Muslimska brödraskapets kvinnliga studiegrupper och lärt sig att ”islam är lösningen”. Brooks beskriver klädseln som ”muslimsk fundamentalists uniform.” Hon fortsätter: ”Det skulle ha varit omöjligt att leva ett år i Mellanöstern utan att märka yttringarna av religiöst uppvaknande. På hela den arabiska halvön och i Nordafrika täckte fler och fler kvinnor över sitt hår medan allt fler män lade sig till med skägg och styrde kosan mot moskén” (s. 12). Brooks nämner Huda Shaarawi och att medarbetarens mamma aldrig hade varit beslöjad. Medarbetarens skäl att byta klädsel: ”Varför imitera allt som var västerländskt? Varför inte prova något av det som var vårt eget” (s. 13).

Med andra ord var mängder av kvinnor barhuvade av fri vilja innan den religiösa väckelsen satte in. Inte på grund av tvång och förtryck utan på grund av kvinnorättsaktivisters arbete för ökad jämställdhet.

Vidare skriver Brooks: ”Västvärldens allt högre brottslighet och allt fler ensamstående föräldrar och försummade åldringar var för [medarbetaren] beviset på att vår sekulariserade livsstil var ett misslyckande. Grundorsaken, som hon såg det, var den västliga feminismen insisterade på en jämlikhet mellan könen som, enligt hennes mening, bortsåg från kvinnors egentliga natur. ’Islam säger inte att kvinnor är underlägsna männen, bara att de är olika’, sa hon och försökte förklara förbudet mot kvinnliga domare i islamiska domstolar. ’Kvinnor är mer emotionella än män därför att Gud har skapat dem till att ta hand om barn. I en domstol skulle en kvinna kunna visa barmhärtighet där logiken kräver stränghet” (s. 14, 15).

Islam säger ingenting. Människor säger. En direkt upprepning av medarbetarens tal om kvinnors ”natur” framför Muslimska brödraskapsaktivisten Ahmed Al-Mofty i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna.

Medarbetarens ”religiösa meningsskapande” var riktat mot det sekulariserade väst. Det är inte missionärer som sätter ”religiöst meningsskapande” före upplysningstidens progressiva idéer Sverige behöver.

I det här blogginlägget skriver jag om en artikel av två kvinnor uppväxta i konservativa familjer i två olika länder (Indien, Egypten) som aldrig krävde att de skulle täcka håret. Det var först på 1980-talet, säger de, efter den islamiska revolutionen i Iran och Saudiarabiens världsomspännande missionsverksamhet i syfte att sprida den ultrareaktionära tolkningen wahhabismen, som kvinnor beordrades att dölja håret för män och pojkar och trakasserades och överöstes med glåpord och nedsättande kommentarer om de inte var beslöjade eller beslöjade på fel sätt, till exempel ihop med tajta jeans.

I den ovan nämnda intervjun ”With the hijab Islamists are marking their territory” säger statsvetaren Elham Manea mycket intressanta saker om Muslimska brödraskapet i Sverige och hur hon när hon var i Sverige fick höra att de krävde att vara med överallt där islam och kvinnors rättigheter diskuterades. Att Brödraskapet är med överallt så snart islam är på tapeten är uppenbart för alla som är insatta i Brödraskapets organisationer och aktivister. Men SVT och SR presenterar dem alltid som ”muslimer”, inte som islamister. Exempelvis ”det muslimska studieförbundet Ibn Rushd”, inte Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, eller det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd. Aktivisterna är otroligt skickliga på att synas i medierna så snart något gäller islam. Ibn Rushd är överallt där islam diskuteras, precis överallt, i vartenda forum, i radio, i TV så fort något har med islam att göra. De är överallt.

Elham Manea talar om faran med islamisterna som inte använder sig av våld. Hon säger att ”de fredliga” islamisternas politiska tolkning av islam, att islam bara har en tolkning, den man indoktrineras in i via islamisternas skrifter, har fått en så stor spridning att den inte bara blivit huvudfåran inom islam utan att också väst tror att den är huvudfåran, alltså Muslimska brödraskapets, den asiatiska tvillingorganisationen Jamaat-e-Islamis och andra islamistgruppers skrifter, dawa-verksamhet, studiegrupper, lobbyverksamhet, skolundervisning med mera. Det förklarar varför den yngre generationen är betydligt mer reaktionär är föräldragenerationen, säger hon. Och att steget till våld inte är långt.

Nålsöga. Hon säger också att koncentrationen på terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab bara är som ett foto taget genom ett nålsöga eftersom det döljer ”den fredliga” islamismens jättelika globala spridning, inte minst via skolundervisningen i länder världen över. Islamisternas mål är makt, global makt, säger hon. Att undanröja sekulära regimer med andra ord.

Statsvetaren Elham Manea, statsvetaren John M. Owen IV och terrorismforskaren Magnus Norell säger samma sak.

Elham Manea talar om Muslimska brödraskapets spridning i Sverige och säger att de använde sig av Socialdemokraterna som en trojansk häst, att Socialdemokraterna var tvungna att göra sig av med medlemmar av Brödraskapet, men att partiet fortfarande inte vet hur de ska hantera dem.

Jämför detta med brevet som Nätverket för ett sekulärt Sverige via Maj Martinsson Wiberg skickade till partisekreterare Carin Jämtin inför valet 2014 och ställde frågor om Muslimska brödraskapet och hur Jämtin i sitt svarsbrev inte en enda gång nämner Brödraskapet.

Elham Manea säger att överallt där islamisterna dyker upp så är det alltid kvinnorna de siktar in sig på. De vill ha kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och uppträdande. Vilket vi har sett i Sverige.

Och Eli Göndör ger dem draghjälp med sin lobbyverksamhet för hijab. Han är ett slående bevis på det Elham Manea säger om att islamisternas tolkning av islam har blivit den gängse tolkningen. Beslöjningen är inte islamisk. Eli Göndör har svalt med hull och hår islamisternas påstående att hijab är islamisk.

Eli Göndör på samma sida som Svenska hijabis, alltså ”ljusets fiender”, och på samma sida som kommunisten America Vera-Zavala, också ”ljusets fiende”
Göndör använder i artikeln i Smedjan ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” genomgående det neutrala ordet huvudduk. Islamisterna vet att plagget är politiskt, en uniformspersedel, och kallar det därför följdriktigt för hijab.

Den 6 mars 2016 anordnade gruppen Svenska hijabis på Mångkulturellt Centrum i Fittja en konferens kallad Hijab som politiskt motstånd som skulle mynna ut i en föreställning regisserad av America Vera-Zavala, som var initiativtagare till konferensen. Jag skriver om konferensen i mitt allra första blogginlägg.

Den andra moderatorn var islamisten Fatima Doubakil, en av initiativtagarna till det så kallade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013.

En av föreläsarna var hudfärgsrasisten, hederskulturförnekaren och neo-marxisten professor Paulina de los Reyes (från Chile). Övriga föreläsare var bland annat islamisten Maimuna Abdullahi, som tillsammans med Fatima Doubakil stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson för förtal. Även islamisten Zaynab Ouahabi, verksamhetsutvecklare på Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, deltog. Det var hon och Fatima Doubakil som Alice Bah Kuhnke lät sig fotograferas tillsammans med inför dialogmötet 2 februari 2015 om islamofobi, mötet Magnus Norell kallar för en intellektuell härdsmälta.

Hijabkonferensen sa sig vilja diskutera hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt. Konferensen ville öka medvetenheten om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism.

Beslöjningen är Muslimska brödraskapets främsta profilfråga. Graden av kvinnors beslöjning är ett mått på ett lands islamisering. Konferensen var bara ännu ett tillfälle att sprida Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam. Muslimska brödraskapet är en högerextremistisk rörelse. På konferensen samarbetade aktivisterna med extremvänstern.

Hijab som ”antikolonialt vapen” i Sverige à la befrielsekriget i Algeriet 1954–1962
Konferensen gav upphov till en debatt i Göteborgs-Posten. Den egyptiska Femen-aktivisten Aliaa Elmahdy, som dödshotades i Egypten under den arabiska våren och som fått asyl i Sverige, demonstrerade på eventet och skrev artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk” i Göteborgs-Posten 8 mars. Hon kallar konferensens presentation av hijab som feministisk och antirasistisk för propaganda. Hon vänder sig mot att rasism skulle vara något som gäller specifikt för kvinnor. Hon beskriver hur hijab används i islamiska länder i syfte att förtrycka kvinnor. ”När jag pratar om hijab”, skriver hon, ”pratar jag inte om ett tygstycke, utan om en komplett uppsättning regler för hur kvinnor bör bete sig, dölja sig och dra sig tillbaka. En beslöjad kvinna skulle till exempel inte tillåtas ha rörelsefrihet eller sexuell frihet.” Hon beskriver hur inte bara släkten kontrollerar kvinnan utan kvinnan betraktas till och med som allmän egendom. Klarar inte familjen av att kontrollera kvinnan träder främlingar in.

Hon skriver att de flesta människor anpassar sig till sociala normer, men de som inte gör det kan råka riktigt illa ut. Hon har träffat mängder med kvinnor som tvingats bära hijab, ”som ville ta av den men som fruktade inlåsning, misshandel och/eller social utstötning. Min bästa vän var fängslad och torterad i ett mentalsjukhus efter att hon tog av hijaben hon tvingades bära sedan barndomen, och ansågs endast frisk nog att släppas ut när hon åter bar hijaben mot sin vilja.”

Det tog inte Muslimska brödraskapet i Egypten många decennier efter Nassers död 1970 att förvandla hijab till socialt tvång och norm. I Huda Shaarawis land. Normen och det sociala tvånget att bära hijab har slagit rot i vissa bostadskvarter i Sverige. Trots vår jämställdhetslagstiftning.

Aliaa Elmahdy skriver vidare: ”Jag känner också en kvinna som var inlåst i sitt föräldrahem och hoppade från andra våningen för att undkomma hotet att mördas av sin familj efter att hon tagit av sig slöjan.” Hon skriver om kvinnor som fått håret avklippt och böcker sönderrivna för att de vägrat beslöja sig, blivit misshandlade och inlåsta.

Journalisten och författaren Lars Åberg som tillsammans med Eduardo Grutzky skrivit boken Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013) besökte hijabkonferensen och skrev i Göteborgs-Posten 8 mars artikeln ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”. Han skriver att Aliaa Elmahdy ”möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet”. Han skriver att deras ”val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka samhället”.

Åberg skriver att kvinnornas politiska motstånd riktar sig mot den sekulära demokratin, vilket ju är helt korrekt. Han fortsätter: ”Sorgligt nog har den västerländska vänsterns stöd till reformkrafterna inom islam i stort sett uteblivit. Exemplen på motsatsen – samarbete med de ultrakonservativa – är desto fler och har med tiden blivit mer markerade. Denna uppslutning bakom motståndet mot den sekulära staten och upplysningens idéer vittnar om en remarkabel värderingsmässig vilsenhet.”

Ska man kalla Eli Göndörs lobbyverksamhet för hijab i offentligheten som ”värderingsmässig vilsenhet” eller är hans ställningstagande för islamisterna i den inom-muslimska ideologiska konflikten Timbros uttalade policy? Som i så fall går emot Johan Lundbergs Ljusets fiender.

Hudfärgsrasisten, hederskulturförnekaren och neo-marxisten Edda Manga (från Colombia), verksam på Mångkulturellt Centrum, svarade Lars Åberg med artikeln ”Samma gamla slitna pamflett om slöjan”. Hon inleder med att Lars Åberg drivit frågan om hijab i G-P av och till i ett decennium.

All heder åt Lars Åberg.

Men enligt Edda Manga missar han poängen att konferensen var ”något så unikt som en tillställning där hijabis själva fick dryfta sin analys av de maktförhållanden under vilka de lever och sätta agendan för vilka politiska problem de uppfattar som viktiga”. Lars Åberg citerade i sin artikel vad hijabis sa: ”’Vi måste formulera en antikapitalistisk politik’, sa Maimuna Abdullahi i Botkyrka. ’Vi underkastar oss inte någon annan än Gud, därför är islam det starkaste motståndet’, sa Aftab Soltani.”

Hon borde ha varit ärlig och sagt islamism är det starkaste motståndet.

Edda Manga har fått miljoner av Vetenskapsrådet och ingår i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, hennes forskningsledare är Mattias Gardell. Här är den intellektuella nivån på hennes kritik av Lars Åberg, den bör jämföras med vad statsvetaren Elham Manea säger i den ovan refererade intervjun och vad egyptiska Aliaa Elmahdy skriver. Edda Manga: ”Åberg slår fast att hijab är ett plagg som markerar underordning i ett patriarkalt regelverk, upprepar sin åsikt om att dess användning är oförenlig med offentlig tjänst, påstår vidare att ingen kan välja hijab fritt, fortsätter med att förlöjliga ’kvinnor med hijab’ som anser att de är ’handlande subjekt som väljer sin uniformering’, kopplar ihop denna ståndpunkt till ’68-vänstern’ och kommer slutligen fram till slutsatsen: hijabs politiska motstånd riktas mot den sekulära demokratin.”

Det här är precis vad statsvetaren John M. Owen IV också säger: islamisternas främsta kamp är mot den sekulära demokratin.

Edda Manga fortsätter: ”Låt oss för en gångs skull hoppa över att försöka bemöta denna samling troper om hijabs betydelse – som Åberg för övrigt delar med allehanda islamofober, ultranationalister och sekularistiska antimultikulturalister – då han verkar immun mot såväl empiri som sakliga argument.”

Unni Wikan, Geraldine Brooks, Elham Manea, Aliaa Elmahdy är bara några som står för empirin och sakliga argument.

Edda Manga skriver att Aftab Soltani sa att ”I vår postkoloniala samtid finns arvet från den koloniala dominansen i viljan att av-slöja kvinnor.”

Just ordet av-slöja är en referens till algeriska befrielsekriget mot Frankrike, som jag återkommer till.

Drygt tio år tidigare skrev Soleyman Ghasemiani, ordförande i organisationen Barnen Först, artikeln ”Vi måste också analysera de beslöjade kvinnornas röster” i Göteborgs-Posten 23 oktober 2003, ett svar på en artikel (10/3) av Edda Manga: ”Hon drar till med Frantz Fanon, som undsatt den skeppsbrutna värderelativismen genom att förklara slöjan som ett ’antikolonialt vapen’”.

Nästa inlägg har som rubrik ”Av-slöjarna har inte förstått någonting”, författad av Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Zaynab Ouahabi, Aftab Soltani. De inleder: ”I förra veckan uppmärksammades internationella kvinnodagen. Inte helt oväntat uppmärksammades slöjbärande muslimska kvinnor bland annat genom en organiserad av-slöjningskampanj där slöjan utmålas som ett hot mot den västerländska sekulära demokratin.”

Hijab är ett reellt hot mot den sekulära demokratin. Det kan inte nog upprepas. Hijab är muslimska brödraskapets främsta symbol precis som hakkorset var nazisternas symbol. Antalet hijabbärande barn och kvinnor är ett mått på graden av ett lands islamisering precis som utbredningen av hakkorset var ett mått på ett lands nazifiering. Hijab signalerar ett lika glödande judehat som hakkorset.

De fyra högerextrema artikelförfattarna demonstrerar att de gått på kurs i neo-marxistisk postkolonial teoribildning och använder en samling fasta fraser som inte förekom när Elham Manea i Jemen 1982 indoktrinerades i Muslimska brödraskapets ”islam har bara en tolkning” och att en kvinna utan hijab kommer att brinna i helvetet. Här är några fasta fraser: ”Framställningen av muslimska hijab-bärande kvinnor har varit central i den Europeiska befrielselogiken”, ”Historiskt har slöjan använts av kolonialmakterna som den yttersta markeringen av europeisk överlägsenhet och de muslimska samhällenas tecken på eftersläpning och underlägsenhet”, ”den koloniala skildringen av svenska muslimska hijabisar är vardag”, ”Rasistiska av-slöjningskampanjer”, ”vit västerländsk överhöghet”. Samt detta: ”Dessa tankegods om muslimers underlägsenhet är därtill en del av den epistemologi av ignorans som visat sig vara en framgångsrik strategi i att hindra arbetet och diskussionen om hur rasismen påverkar resursfördelningen mellan vita och icke-vita människor i Sverige.” Och ”vi svenska muslimska kvinnor kommer att fortsätta utmana vita privilegier och kräva ekonomisk, social och politisk rättvisa”.

De använder det sedvanliga ”muslimska” när de i själva verket bara talar för islamister.

Lars Åberg svarar 14 mars med artikeln ”Ett svek mot dem som vill reformera islam”. Han skriver: ”För dem som vill reformera och modernisera islam är det ett svek att vänstern i väst enbart tycks förmögen att prata om könsorättvisor på sin egen hemmaplan.” Vidare: ”Hos den marginaliserade del av vänstern, som lever som om världen fortfarande ser ut som i början av 1970-talet, har hijabaktivisterna funnit en bundsförvant i sin aversion mot USA – den store Satan – och andra västländer.”

Hijabaktivisterna har också funnit en bundsförvant i Eli Göndör.

Lars Åberg skriver att Algeriet nämndes flera gånger som exempel på den koloniala kampen. ”Frantz Fanon är fortfarande hjälten.” Åberg skriver också om hur Paulina de los Reyes gav uttryck för ”sin harm över att iranska delegater vid FN:s kvinnokonferens i Köpenhamn 1980 fick frågor om sina slöjor när de kommit dit för att berätta om hur den då unga islamiska revolutionen hade syftat till större rättvisa i Iran”.

Den franska filosofen Michel Foucault (d. 1984), postkolonialisternas guru vid sidan av Frantz Fanon (d. 1961) och Edward Said (d. 2003), berömde iranska revolutionen.

Amerikanska akademiker och franska om förbudet mot beslöjning i skolan
Elham Manea säger att hon har gett upp hoppet om hjälp från västerländska feminister. Hon anser att västerländska feministers iver att ”beskydda” slöjbärande kvinnor och utmåla dem som offer är rasistiskt. Hon har skrivit en kritisk artikel och nämner bland annat den amerikanska teoretikern Judith Butlers syn på beslöjningen, ”Judith Butler’s veil” i Tablet Magazine16 oktober 2018. Judith Butler hävdar att det är rena skämtet att fundamentalistiska tolkningar av islam skulle ha något med hijab att göra.

En annan amerikansk teoretiker, genushistorikern Joan Wallach Scott, vill, liksom Butler, skydda beslöjade kvinnor. I den här intervjun med den franska filosofen Élisabeth Badinter i den amerikanska tidskriften The New Yorker förstår man att de amerikanska akademikerna och Badinter i princip ligger i krig med varandra. Badinter, som var för förbud mot religiösa symboler i franska skolan, säger att förbudet 2004 i teorin bara var en förlängning av en hundra år gammal nationell skollag som från början var avsedd att skapa ett neutralt rum fritt från religiösa symboler där barn skulle slippa utsättas för sina protestantiska och katolska föräldrars strider.

Gilles Kepel, världsledande fransk islamforskare, som deltog i utredningen om förbudet säger att det främsta skälet till förbudet mot iögonfallande religiösa symboler i skolan var att franska Muslimska brödraskapet hade gjort hijab till sin profilfråga och bedrev intensiva beslöjningskampanjer bland ungdomar.

Wallach Scott nämner inte Muslimska brödraskapet i boken Slöjans politik (2007), en fullkomligt sanslös bok som översattes till svenska (av Sarah Clyne Sundberg) och publicerades (2010) av samma förlag som ger ut postkolonialisternas hudfärgsrasistiska böcker med ett postkolonialistiskt efterord av Per-Erik Nilsson, då doktorand vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet, numera docent CEMFOR där både Edda Manga och Paulina de los Reyes också är verksamma. Wallach Scott hävdar att förbudet är rasistiskt, att franska staten är rasistisk. Ordet slöja blir i hennes framställning problematiskt eftersom det kan betyda både niqab och hijab. Ibland använder hon huvudduk omväxlande med slöja. Hon har ett avsnitt om Algeriets befrielsekrig. När det gäller avsnittet om det algeriska befrielsekriget handlar ”slöjan” om heltäckande kläder, inklusive ansiktet. Algeriet var strikt könssegregerat. Det var purdah som gällde. Det kan jämföras med 1950-talets amerikanska ungdomskultur som snabbt spred sig till Europa via film, som Prinsessa på vift med Audrey Hepburn, och musik, som Bill Haleys (We’re gonna) Rock around the clock, Elvis Presley.

Wallach Scott skriver: ”Det nationalistiska motståndet mot det franska styret i Algeriet mynnade år 1954 ut i ett regelrätt krig. I den blodiga, sju år långa kamp som följde blev kvinnor föremål för båda sidors uppmärksamhet. Slöjan kom att få enorm politisk betydelse.” Sedan följer detta påstående: ”Faktum är att det var vid den här tiden som slöjan för första gången kom att förknippas med farliga militanta tendenser. Det var inte händelserna den 11 september 2001 och rädslan för islamistisk terrorism som politiserade bärandet av slöjan; det skedde redan under det algeriska självständighetskriget” (s. 57).

Det skedde redan 1928 i Egypten då Muslimska brödraskapet bildades.

Frågan om niqab var inte problemfri för det nationalistiska och socialistiska revolutionsgardet, skriver hon. De såg sig som moderniseringens förkämpar. ”För dem var slöjan ett tecken på en efterblivenhet som en dag måste övervinnas – dock på algeriska, inte franska, villkor. Dessutom blev slöjan ett användbart verktyg i kriget mot fransmännen, eftersom den gjorde det lättare för aktivister av bägge könen att smuggla vapen och bomber” (s. 59).

Därefter följer en beskrivning som i Sverige återkommer i flera islamisters försvar av beslöjningen och bevis på kolonialisternas förtryck. När motståndsrörelsen växte, skriver Wallach Scott, inrättade fransmännen på olika platser i landet det som översätts med ”centrum för kvinnlig solidaritet” ledda av franska officersfruar i syfte att utbilda de algeriska kvinnorna och få dem att stödja fransmännen. Den 16 maj 1958 anordnade de franska kvinnorna ett massmöte till stöd för Frankrike ”där de lyfte sina muslimska systrars slöjor. De klädde så att säga av vidskeplighetens skyddande hölje och blottade kvinnorna så att de exponerades för ’ljuset’. Enligt rapporter skanderade kvinnorna glatt: ’Låt oss bli som franska kvinnor!’” Hon refererar till den här låsta artikeln ”The battle of the veil in Algeria” i New York Times 13 juli 1958.

Wallach Scott skriver att befrielserörelsen FLN vid tiden hävdade att kvinnorna i själva verket var fattiga bybor, utblottade kvinnor och kanske även prostituerade och tjänstefolk, ett uttalande senare historiker stött. ”De hade pressats att delta i ett PR-jippo för att visa världen att fransmännen inte var kolonisatörer utan befriare och att infödingarna stödde l’Algérie française” (s. 59).

Islamisten Amanj Aziz skriver på Nyansmuslim 30 november 2015 i inlägget ”Svenska kopplingar till den globala islamofobi-industrin”, ett inlägg som nu är borttaget: ”Under koloniseringen av Algeriet brukade den franska kolonialmakten arrangera offentliga tillställningar där man visade upp ’emanciperade muslimskor’ som tagit av sig slöjan. Till dessa tillställningar tvångsbussade man algerier från byarna för att uppvisa att muslimer minsann kunde civiliseras. Likt då har kolonialmakterna än idag en besatthet att framhäva och önska icke-vita som underkastar sig vit hegemoni.”

Man kan ju jämföra med kvinnorättsaktivisten Huda Shaarawi som 1923 efter en kvinnokongress i Rom på Kairos centralstation av egen fri vilja tog av sig den heltäckande beslöjningen.

Wallach Scott refererar till Frantz Fanons A dying colonialism och det Fanon, FLN-anhängare, skriver om att de ”’koloniserade möter kolonisatörernas offensiv mot slöjan med en slöjans kult’. Efter massmötet den 16 maj, förklarade Fanon, var det synnerligen viktigt att behålla slöjan. ’I början var slöjan en motståndets mekanism, men dess sociala värde för gruppen förblev mycket starkt. Slöjan bars för att traditionen krävde en sträng åtskillnad mellan könen, men också för att ockupanterna bestämt ville avslöja Algeriet” (s. 60).

Jämför hijabaktivisternas artikel om av-slöjarna.

Fanon säger att den algeriska kvinnan var tvungen att avlägsna bilden av den franska ockupanten ur sitt medvetande. ”I denna strävan blev slöjan mindre ett tecken på religiös eller kulturell tillhörighet än ett subversivt verktyg. Slöjan var ett instrument för att förvandla förnedringen av de koloniala undersåtarna till en stolt och oberoende nationell och personlig identitet” (ibid.).

Hijab som politiskt motstånd. Sverige som kolonialmakt? Hijabisterna som koloniala undersåtar? Förnedrade av Sverige?

Även Eli Göndör hänvisar till algeriska befrielsekriget i sitt försvar för hijab
Eli Göndör skriver i artikeln ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” om att flera länder i det han benämner den så kallade moderniseringsprocessen förbjöd religiös klädsel: ”I ett försök att visa upp Iran som upplyst och västorienterat utfärdade Reza Shah, som regerade under mellankrigstiden, en order som förbjöd kvinnor att bära huvudduk. Ryktet om förbudet ledde till demonstrationer där kvinnor, såväl religiösa om icke-religiösa, satte på sig huvudduk. I Syrien åkte Baath-partiets patruller runt i Damaskus och slet av kvinnor deras huvuddukar [det var förenat med dödsstraff att tillhöra det förbjudna Muslimska brödraskapet, det rådde inbördeskrig]. Liknande demonstrationer som i Iran förekom även i Syrien på 1960-talet. Och precis som kvinnor i dag demonstrerar utan huvudduk som protest mot tvång, har algeriska kvinnor klätt sig i huvudduk för att demonstrera mot den franska kolonialmakten och ta ställning för algerisk identitet och kultur.”

Och vilken kolonialmakt demonstrerar Svenska hijabis mot? Vilken diktatur? Och vilken nationell identitet och kultur kämpar de för?

Eli Göndör skriver om den relativt nyblivna praktiserande muslimen Farah Alhajeh som vägrade skaka hand med en man under en rekryteringsprocess och miste chansen till jobb men fick rätt i Arbetsdomstolen. Göndör gör stor poäng av att hon sminkar sig och bär hijab och använder sociala medier och att hon inte skulle accepteras av konservativa islamister, men inget om hur hennes ”religiösa meningsskapande” gick till. Han skriver bara: ”I dag finns det många i Sverige som likt Alhajeh har format sig en egen identitet utifrån sin egen tolkning av islam och huvudduken.” Varifrån fick hon ”tolkningen” att vägra skaka hand med en man? Från Muslimska brödraskapets dawa? Abdirizak Waberi säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna att Vi tar inte kvinnor i hand. Har hon gått på kurs hos Yasri Khan och deltagit i SMFR:s dawa-verksamhet?

Under våren 2019 visade Kunskapskanalen programmet ”Från Marocko till Timbuktu” med Alice Morrison som beskrivs som ”äventyrare och expert på arabiska kulturer”. Hon träffar mängder med män på sin långa färd, många gånger till fots, över Marockos Atlasberg, genom öknen ner till Mali, män som med ett leende tar henne i hand.

Till skillnad från Eli Göndör tog författaren och debattören Katerina Janouch och debattören Rebecca Weidmo Uvell reda på lite bakgrundsinformation om Alhajeh. Dock inget om hur hennes ”religiösa meningsskapande” gick till.

Eli Göndör nämner etnologen Pia Karlsson Mingantis doktorsavhandling Muslima. Islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007, 2014). En mycket värdefull bok om hur Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande” bland unga kvinnor går till, via dawa, och gör ungdomarna mer reaktionära än föräldrarna som har en ”kulturell” islamtolkning inte den ”sanna” tolkningen. Men det är inte det ”religiösa meningsskapandet” Göndör koncentrerar sig på. Han skriver: ”Det finns hyllmetrar av litteratur som har avhandlat ämnet, som mer eller mindre över hela linjen nått samma slutsats. Pia Karlsson Miganti [sic], etnolog och lektor vid Stockholms universitet, summerar det väl i boken Muslima (Carlsson, 2014). Där påpekar hon att huvudduken både kan vara ett uttryck för förtryck eller en patriarkal ordning, och ett utryck för frihet och självständighet.”

De unga kvinnorna i studien är varken fria eller självständiga enligt svensk jämställdhetslagstiftning. Det är uppenbart att när Karlsson Minganti gjorde sin studie så hade postkolonialisterna och Brödraskapets aktivister ännu inte slagit sig samman i sitt gemensamma hat mot ”kolonialmakten” Sverige och den vita huden.

Etnolog Pia Karlsson Mingantis viktiga avhandling om Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande” bland unga kvinnor i Sverige
Just för att Eli Göndör lyfter fram Karlsson Mingantis avhandling som stöd för sin lobbyverksamhet för hijab gör jag här ett längre referat av min tolkning av innehållet i avhandlingen. Referatet ska också ses som en bakgrundsteckning inför min redogörelse för Eli Göndörs och Hamid Zafars artikel, se nedan, där de ställer sig kritiska till förbud mot beslöjning i skolan trots att ett förbud är det snabbaste sättet att försvaga islamisternas dawa–verksamhet i Sverige.

Pia Karlsson Minganti gjorde sitt fältarbete mellan 1998 och 2002 bland nio unga kvinnor inom det hon kallar den islamiska väckelserörelsen i Sverige, i första hand föreningar kopplade till SUM, som ju är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund. De unga kvinnorna, kallade tjejer i avhandlingen, var i fältarbetets inledning mellan 18 och 25 år. Föräldrarna var flyktingar och tjejerna kom som barn (fyra till elva år gamla) till Sverige från länder där islam var den dominerande religionen (s. 12). Tjejerna var aktiva medlemmar i olika lokalavdelningar som sorterade under SUM.

Karlsson Minganti kommenterar den globala islamiska väckelserörelsen [Muslimska brödraskapets dawa] som hon säger har svept över världen ”sedan åtminstone 1970-talet” och ger en bakgrund. ”En grundläggande tanke inom väckelsen är att muslimers eventuella problem beror på att de avvikit från islams raka väg och att de nu bör stärka sin muslimska identitet och söka svar i de heliga källorna, framför allt Koranen och Sunna (profeten Muhammeds normerande exempel). Det vill säga: islamisera sig själva, sina liv och i förlängningen hela samhället. Ett nyckel-begrepp i sammanhanget är dawa, kallelse eller inbjudan till islam” (s. 26, 27).

Dawa, kampen mot sekularismen, är Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande”.

”Sann” islam fri från kulturella inslag. De intervjuade definierade sig alla som praktiserande muslimer, ”med fokus på islamisk ’sanning’” (s. 137). Karlsson Minganti beskriver det som en islamisk identitet överordnad kultur, etnicitet och nationalitet (s. 138, 141). Tjejerna fick lära sig den ”rätta” islam fri från uppblandning av kulturella traditioner och det ”korrekta” sättet att utöva islam (s. 63). Detta ”korrekta” sätt att utöva islam gav de unga kvinnorna auktoritet att ifrågasätta familjens traditioner. ”De vände sig emot sina föräldrar genom att peka på diskrepanser i deras ideal och praktiker, och genom att hävda kunskaper i ’sann’ islam till skillnad mot föräldrarnas ’kulturella’ föreställningar” (s. 71).

Indoktrineringen förklarar varför yngre generationer är mer reaktionära än äldre.

Karlsson Minganti beskriver också den negativa inställningen till Sverige och svenska kvinnor, alltså motsättning, avståndstagande, inte integrering.

Könssegregering. Kurserna var könssegregerade. Karlsson Minganti framhåller svårigheterna att utbyta erfarenheter med varandra när de unga kvinnorna och männen förväntas avhålla sig från kontakter med det motsatta könet. Hon betonar riskerna med att upprätthålla en ordning som skiljer könen åt. Skälet till att Karlsson Minganti ser könssegregeringen som problematisk är att ”kvinnor med begränsande villkor för tillträde och deltagande i centrala forum, ytterst antas representeras (beskyddas) av män (förmyndare). Någon annan än kvinnan själv ska således på ett fullgott sätt kunna artikulera och argumentera för hennes erfarenheter och intressen” (s. 130).

Alla de unga kvinnorna som ingick i studien levde, skriver Karlsson Minganti, ”i familjesituationer där de förväntades fråga sina manliga anförvanter om lov att röra sig utanför hemmet, och ha acceptabla motiv för detta. För alla tjejerna gällde också att dessa män förväntades agera eskort när familjens kvinnor rörde sig i offentliga miljöer” (s. 186, 187). Karlsson Mingantis kommentar: ”Tjejerna var även fortsättningsvis tvungna att förhandla arbete, utbildning och dawa med respektive manliga anförvanter” (s. 201).

Pia Karlsson Minganti skildrar hur de unga kvinnorna i ungdomsföreningarna förväntades vara aktiva och visa ett samhällsengagemang men aldrig ge avkall på ”ett normerande ideal om blyg, ’privat’ kvinnlighet” (s. 133).

Opinionsbildning. Karlsson Minganti skriver att bland de unga var motivationen till islamisk aktivism stark och siktade in sig på opinionsbildning. Alla ungdomsorganisationerna hade särskilda mediekommittéer. Alla de intervjuade deltog i offentliga debatter och var aktiva som informatörer och föredragshållare och samarbeten med andra organisationer, flera var ledamöter i ungdomsföreningars styrelser och kommittéer. Ungdomarna agerade som ”kontrollinstans” och använde sig av en manual för mediestrategier [utformad av Muslimska brödraskapets amerikanska gren CAIR] (s. 148, 149). Karlsson Minganti skriver att alla de olika aktiviteterna gick ”under paraplybegreppet dawa, ett upplysningsarbete som de enskilda muslimerna riktar mot sig själva, andra muslimer och icke-muslimer. Inom väckelserörelsen har dawa kommit att tillmätas allt större betydelse och uppfattas rentav som religiös plikt” (s. 150).

Beslöjningen ett krav. Tjejerna förväntades vara beslöjade och uppträda sedesamt, även killarna förväntades bära löst sittande kläder och både killarna och tjejerna undvek att hamna i situationer utan en tredje person närvarande. ”De eftersträvade skilda rum för killar och tjejer, eller en ’kill- och tjejsida’ inom ett och samma rum” (s. 148).

I kvinnornas uppgift att vara ”bärare av islam” ingick att vara beslöjade, framhåller Karlsson Minganti och beskriver hijab enligt följande: ”en kombination av kvinnlig dräkt- och uppförandekod, som innefattar odlande av skam men också värdighet och ambassadörskap för islam”. Hon säger också att det inom den islamiska väckelserörelsen är krav på att kvinnorna ska täcka sig, men att det råder oenighet om hur mycket (s. 229).

Det är viktigt att de unga kvinnorna beslöjar sig av rätt skäl, intentionen ska vara medveten, skriver Karlsson Minganti. Det räcker inte med att ”bära sjal som en kulturell sedvänja eller etnisk markör”. De ska beslöja sig för att ”nöja Gud”, ”för Guds skull” (s. 234, 235). De unga kvinnorna var noga med att framhålla att beslöjningen var ett fritt val, ett personligt beslut, från deras sida och att det inte rörde sig om social kontroll och tvång. Karlsson Minganti lyfter fram motstridiga budskap från de intervjuade. En av dem säger att hon var kritisk mot ”gubbar som tvingar småtjejer att ha sjal” samtidigt var hon för att församlingens små flickor ska vara beslöjade enligt ”det ska börjas i tid”. Hon hade också bidragit till att få igenom att flickorna i den scoutkår församlingen och ungdomsföreningen hade startat skulle vara beslöjade till scoutuniformen. ”Det blir bara krångel med att bestämma vilken tjej som är i puberteten eller inte. Lika bra att alla har sjal. Man går ju faktiskt med i en förening. Om man inte vill gå med så behöver man inte. Och scouter har faktiskt uniform.” Karlsson Minganti kommenterar: ”Idealet om ’det egna valet’ tycktes med ens avlägset” (s. 241, 242).

Att välja att vara beslöjad var enligt de intervjuade ett steg utan återvändo, att ta på sig hijab och sedan ta av sig plagget betraktades som ett steg bort från islam. De hade vuxit upp under en tid då det, med Karlsson Mingantis ord, inte fanns en ”islamisk infrastruktur, med muslimska daghem och friskolor, och hijab ’ordentligt’ på sedan barnsben”, till skillnad från en yngre generation som vuxit upp med denna infrastruktur och där ett medvetet val att bära plagget inte fanns med i bilden. Karlsson Minganti beskriver hur de intervjuade bemötte en artonårig kvinna ur denna generation som fattat det medvetna beslutet att ta av sig hijab som hon, för att hennes föräldrar ville det, burit sedan hon var nio år och faran dessa unga kvinnor löper att bli utfrusna ur sin gemenskap (s. 246, 247).

Uteslutning ur gemenskapen. I det avslutande kapitlet diskuterar Pia Karlsson Minganti just risken för de unga kvinnorna i studien att uteslutas ur gemenskapen om de inte höll sig strikt till normerna. Hon skriver att de intervjuade ”befann sig i en paradoxal situation där deras ’kall’ när som helst kunde ställas emot andra plikter: heder, hushållsarbete, lydnad”. ”Ytterst begränsades somliga tjejers förhandlingar och taktiker av hotet om våldsamma straff, och samtligas av hotet om förskjutning ur gemenskaper. Även om det kan finnas anledning att beskriva hederskulturella sammanhang som marginella företeelser, sett i relation till muslimer i största allmänhet”, skriver Karlsson Minganti, ”vill jag hävda motsatsen ifråga om dessa tjejers situation. För dem var hedersetiken det ’normala’, och det avvikande deras till synes alldagliga rörelser och aktiviteter (i skolan, på kaféet, bland kollegorna). Och deras vittnesmål om förtryck möttes ofta av tystnad även inom deras nära islamiska gemenskaper (moskéer, ungdomsföreningar, kompisgrupper).”

Kvinnornas begränsade rörelse- och handlingsfrihet. Pia Karlsson Minganti gör en pessimistisk tolkning av de unga kvinnornas rörelse- och handlingsfrihet och skriver ”att den präglades av ett godtyckligt gungfly – att deras aktörskap var en ständig förhandlingsfråga, ytterst beroende av enskilda mäns vilja eller ovilja” (s. 275).

När det gäller identitetspolitiken och minoritetsgruppers mobilisering ”i syfte att bevara en egen identitet och tillvarata egna intressen” betonar Karlsson Minganti att det är viktigt att ta reda på ”vem som har inflytande över hur gruppen, dess gränser och intressen definieras”. Hon kommenterar att i hennes studie hade de unga kvinnorna ”relativt mindre chans än män i sina kretsar att få genomslag för sina erfarenheter och perspektiv. Deras intressen som individer och ’kvinnor’ tenderade att komma till korta i jämförelse med deras intressen som minoritetsmedlemmar – som ’muslimer’” (s. 278).

Pia Karlsson Minganti framhåller att minoritetsrättigheter bör vara föremål för debatt, att inte ta för givet att minoritetskulturer är statiska och därför bör lämnas i fred. Tvärtom riskerar man med en sådan inställning att ”osynliggöra och reproducera minoriteters interna hierarkier och maktordningar, såsom manliga eliter med tolkningsföreträde och anspråk på ’autenticitet’” (s. 279).

Frågan är då varför Eli Göndör/Timbro inte valt att skärskåda beslöjningen i stället för att bedriva lobbyverksamhet för den.

Frågan är också varför Eli Göndör/Timbro inte lägger energi på att beskriva helvetets betydelse i det ”religiösa meningsskapandet”. Salahuddin Barakat tycks ju vara väl bekant med ”Satan och hans medhjälpare.”

Helvetet. Karlsson Minganti skriver att helvetet ständigt är närvarande hos de unga kvinnorna i studien och att deras ”kosmologi utgör en viktig aspekt för analysen av deras förhandlingar: en konstant risk att ta hänsyn till i livsval och vardagliga praktiker”. Karlsson Minganti hörde en föreläsare säga: ”I dödens närhet pulserar livet starkare. Där gör människor bättre prioriteringar” (s. 55).

Eli Göndörs och Hamid Zafars artikel på Timbros nättidning om förbud mot beslöjning i skolan
Den 5 juni 2019 publicerade Eli Göndör och Hamid Zafar på Timbros nättidning Smedjan en artikel om hijab på skolbarn, ”Slöjförbud kan få oönskade konsekvenser”. De presenterar sig som att de är med i Moderaternas integrationskommissions externa expert- och referensgrupp.

Med Eli Göndör som ”expert” kan man vara övertygad om att Västeråsmoderaterna och Moderaterna i Eskilstuna och Nyköping inte får stöd av moderpartiet för förbud i skolan mot beslöjning av småflickor.

Hamid Zafar är före detta rektor på en skola på Hisingen, ön där jag växte upp. Han har alltså arbetat med barn. Men han ser inte barnets perspektiv.

Artikeln är skriven med anledning av att politiker i Staffanstorp röstat för att förbjuda huvudduk på flickor i förskolan och upp till sjätte klass som ett led i arbetet mot hedersförtryck. Artikeln har en stark polemisk karaktär riktad mot Staffanstorps politiker.

Den här Timbroartikeln är lika märklig som Göndörs Timbroartikel om sekulärt förtryck. De två männen skriver inte ett ord om vad hijab signalerar. Först och främst att en flicka från och med nioårsåldern kan giftas bort, eftersom profeten Muhammed, enligt den islamiska traditionen, fullbordade ett äktenskap med en nioårig flicka han förlovade sig med när hon var sex år. Äktenskapet kan ingås över huvudet på flickan av vuxna i moskén utan flickans närvaro. Vi vet att flickor varje år försvinner från skolan och tvångsgifts.

Våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt. Av barn!

Det borde räcka för att införa obligatoriskt civiläktenskap i Sverige där den religiösa ceremonin bara är ett komplement av icke-juridisk art.

Flickan kan riskera att dödas om hon vägrar bära hijab eftersom avfällingar förtjänar döden. Flickan får bara gifta sig med en islamtroende man. Flickan har inget egenvärde. Hijab signalerar att homosexuella ska dö, att judar ska dö. Att sharia står över svensk lag. Hur går det ihop med den svenska läroplanen?

Göndör och Zafar låser in småflickor i en ultrareaktionär tolkning av islam. De förordar barnslaveri! Hijab är en slavmarkör!

De tar som avskräckande exempel upp att ”Frankrikes bestämda sekulära hållning” lett till att katolska privatskolor har grundats! ”Majoriteten av dem [privatskolorna] är katolska men antalet muslimska skolor växer.”

Sedan följer det Eli Göndör skriver om i de två böckerna Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser (2017) samt I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) och i den ovan nämnda artikeln om sekulärt förtryck: ett teoretiskt resonemang hämtat från den franska sociologen Alain Touraine om förflyttning mellan olika kulturella miljöer, resonemang Göndör har läst sig till. Göndör och Zafar exemplifierar med en sexårig flicka vars föräldrar ”förflyttat sig från en miljö med en annan moraluppfattning än den de mötte när de kom till Staffanstorp”. Ett långt teoretiskt resonemang där enbart ordet moraluppfattningar används, inte olika rättssystem, inte svensk lag.

De skriver kategoriskt att flickan är lojal mot föräldrarna som tvingar henne att bära hijab, men inte mot skolan som vill förbjuda hijab. Hela deras teoretiska resonemang faller om de hade exemplifierat med en flicka redan hemmastadd i sin miljö och fadern en dag bestämmer att dottern ska bära hijab. Och dottern gråtande låser in sig i badrummet.

Läraren och samhällsdebattören Hanna Gadban beskriver den 19 februari 2013 i artikeln på Newsmill, ”Befria barn från påtvingad slöja!”, som går att läsa här, ett samtal hon hört på tunnelbanan mellan två beslöjade kvinnor som talade på det utländska språk Gadban också behärskar. Hon citerar den ena kvinnan: ”’Ja, han bestämde att även vår yngsta dotter ska beslöjas, jag försökte förgäves övertala honom att vänta några år, utan resultat, du vet hur han är, alltid envis.’ [. . .] Mamman lät allt sorgsnare, med darrande röst och gråten i halsen beskrev hon hur dottern låst in sig i badrummet och gråtit i många timmar när hon fått höra pappans beslut. Sedan dess har flickan börjat tappa hår, sa mamman. Hon har blivit tystlåten, glömmer ofta sina läxor och vill inte träffa sina kamrater efter skoltiden. ’Det går över’, tröstade väninnan, ’det är bara en tidsfråga och sedan vänjer hon sig, oroa dig inte.’”

Det ska räcka med denna enda flickas förtvivlan för att förbjuda hijab i den skattefinansierade skolan. Det ska räcka med denna enda flickas förtvivlan för att landets politiker ska inse att föräldrar som tvingar döttrarna att bära plagget ska kunna fällas i domstol, att det ska vara förbjudet att tvinga döttrar att bära plagget och att föräldrar riskerar ett kännbart straff.

Eli Göndör och Hamid Zafar kunde i stället för Frankrike ha exemplifierat med hur det gick i Kosovo som förbjöd hijab i skolan, enligt den här artikeln från 14 april 2010, ”Kosovo says no to the headscarf in public schools”. Kosovos argument är samma som Frankrikes. De har kunskap om faran med islamister. Kosovo har en sekulär författning.

Eli Göndörs och Hamid Zafars resonemang är alldeles för snävt. Starka krafter försöker påverka den kommunala skolan att särbehandla barn till islamiska föräldrar. Se bara vad som hände i Jönköping och läs det här.

Statsvetaren Elham Maneas nålsöga
Sveriges politiker saknar krismedvetande. Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget.

Jag nämnde tidigare hur Elham Manea beskriver regimers totala koncentration på islamistiska terrorister som att de ser på världen genom ett nålsöga och missar hela spektrat av islamister som inte använder sig av våld och som har spridit sin reaktionära tolkning av islam med sådan framgång att till och med väst tror att islamisternas reaktionära tolkning är den gängse tolkningen.

Jag tycker att nålsögat är en bra bild för att beskriva dagens svenska politiker. De håller blicken stadigt fäst vid nålsögat och ser bara SD och missar allt som pågår runtomkring.

Den invasiva arten ArA+MB.
Jag har i åtskilliga inlägg beskrivit hur det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) och högerextrema Muslimska brödraskapet (MB) verkar i symbios med varandra. Jag kallar ArA+MB för en invasiv art som Sverige måste avlägsna varenda rot och vartenda skott på, en lika invasiv art som arten parkslide med rotskott som tar sig in under huset och välter det, se det här SVT-klippet.

Den invasiva arten ArA+MB är i full färd med att kväva den brokiga floran av islamtolkningar i Sverige och etablera sig som ”den rena”, ”den sanna”, ”den autentiska” islam. Med flickor och kvinnor i hijab.

Det snabbaste sättet att bli av med denna invasiva art är att med omedelbar verkan dra in all offentlig finansiering av ArA:s och MB:s olika verksamheter som CEMFOR, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, SMFR, med mera och avlägsna alla utlöpare, som ArA-aktivisternas universitetstjänster (Adrián Groglopo, Irene Molina, Diana Mulinari, Paulina de los Reyes) och all undervisning i postkolonial teoribildning, lägga ner Myndigheten för stöd till trossamfund, deklarera att inte en skattekrona ska gå till religiös verksamhet och gräva upp alla invasiva rötter som slingrat sig in i de politiska partierna.

Socialdemokraterna är Muslimska brödraskapet. Den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritet har tagit över partiet. Miljöpartiet är Muslimska brödraskapet. MP gjorde aldrig upp med islamisterna inom partiet efter skandalerna med Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Vänsterpartiet är Muslimska brödraskapet. Jonas Sjöstedt har inte fattat att ArA-aktivisterna och Brödraskapet har tagit över partiet. Han borde ha ett samtal med Anders Neergaard om ArA. Och med Momodou Jallow om hans kontakter med Othman Tawalbeh och Ibn Rushd. Centerpartiets Annie Lööf lever i en helt annan dimension. I Almedalen talade hon om att hon inte vill att kvinnor i hijab ska kallas för påskkäringar. Så kan man också förtränga barnslaveriet i Sverige.

KD och SD är båda religiösa partier och har inte deklarerat att inte en enda skattekrona ska gå till religiösa aktiviteter och har därför också tillåtit den invasiva arten att slingra sig in och slå rot i partierna.

Nyamko Sabuni hann knappt utnämnas till ledare för Liberalerna förrän hon betonade att hon var afrosvensk. Afrosvensk är ett parasitord! Det är ett direkt plagiat av afroamerikan som betecknar en slavättling vars förfäder i hundratals år i USA behandlats på ett fruktansvärt omänskligt sätt. Nyamko Sabunis förfäder har inte varit slavar i Sverige i hundratals år. Man ser på henne var hon har sina rötter. Vill hon markera sitt ursprung kan hon använda kongovsvensk så som man säger somalisvensk. Det måste bli ett slut på gruppidentitetspolitiken och de underförstådda hänvisningarna till att dagens Sverige är en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid, vilket är just vad den invasiva arten ArA+MB håller på med.

Genom att ta in Eli Göndör i Moderaternas integrationskommission har partiet markerat sitt stöd till islamisterna. Det finns motbilder. För att ta del av det religiösa meningsskapandet inom islam i en del av kurdiska Irak rekommenderar jag Ulf Kristersson att läsa romanen Dödstvätterskan av Sara Omar, danska med kurdiskt ursprung. För att ta del av somaliers religiösa meningsskapande i Europa rekommenderar jag Ayaan Hirsi Alis Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld.

Timbro ger dels ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som han hoppades skulle medföra förändringar i Sverige, samtidigt som Eli Göndör motarbetar honom och väljer att bedriva lobbyverksamhet för islamisterna. Göndör gick ut hårt mot Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige och lät påskina att han hade större kunskaper samtidigt tonar han både i recensionen av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och i artikeln i Smedjan om sekulärt förtryck ner faran med Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och förskönar deras verksamhet i Egypten.

Dessutom förvanskar han statsvetaren John M. Owen IV:s uppmaning till USA:s policymakare att inte underskatta islamismen, att det råder en ideologisk inom-muslimsk konflikt mellan muslimska sekularister och islamister, och får det till att Owen ger honom stöd för hans lobbyverksamhet för hijab. När Owen i själva verket stöder Magnus Norell. Vilket även statsvetaren Elham Manea gör. Islamisternas kamp handlar om att undergräva sekularismen antingen med fredliga eller militanta metoder. Islamism mot sekularism. Underskatta inte islamisterna och deras globala dawa-verksamhet, numera finansierad av Qatar som har globala maktambitioner.

Timbro bör bekänna färg. Demokrati eller teokrati?

MSB och Segerstedtinstitutet bör utreda vad det är för slags kamp Eli Göndör faktiskt bedriver och på vad sätt hans lobbyverksamhet gynnar Sverige.

20 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Timbros Eli Göndör Del 2, Magnus Norell, Salahuddin Barakat och Yasri Khan

Fortsättning från föregående inlägg.

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Religionsvetaren Eli Göndörs sågning av den internationellt erkände terrorismforskaren Magnus Norell
Muslimska brödraskapets olika organisationer tog, som framkommit, alla tillfällen i akt att kritisera Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige. Vilket är förståeligt eftersom hela deras offentliga finansiering riskerade att frysa inne och aktivisternas främsta inkomstkälla försvinna.

Men varför Eli Göndör gav sig in i klagokören är inte självskrivet. Han nöjde sig inte med att kritisera kunskapsöversikten i en kanal, utan i tre olika kanaler. Han var med och undertecknade kritiken på Religionsvetenskapliga kommentarer, men strök sedan sitt namn, inte på grund av kritiken, som han håller med om, utan på grund av hänvisning i texten till en bloggare han tar avstånd från.

Han ställde sig alltså på samma sida som Mattias Gardell, Muslimska brödraskapets torped och härförare i Sverige som av Johan Lundberg placerats i gruppen ”ljusets fiender”.

Göndör kritiserade också kunskapsöversikten tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i debattartikeln ”Vi är rädda för MSB:s rapport” och skrev dessutom ett offentligt inlägg på Facebook.

I det här tidigare blogginlägget kommenterar jag Göndörs kritik under rubriken ”Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet”. Där kommenterar jag även hans doktorsavhandling. Även i detta inlägg om helvetesläran kommenterar jag hans doktorsavhandling.

Här kommenterar jag bara kortfattat ett citat i artikeln skriven tillsammans med Mattsson samt Göndörs inlägg på Facebook och lägger fram en hypotes om bakgrunden till Göndörs sågning av Norell. Om min hypotes är sann eller falsk kan bara Göndör avgöra.

Tillsammans med Mattsson skriver Göndör: ”Rapportens brister består inte av att det framförs kritiska, eller om man så vill kontroversiella, ståndpunkter. Utan för att rapporten innehåller icke-acceptabla akademiska brister så som att en del referenser är felaktiga och att källor inte överensstämmer med de referenser som nämns i texten. Alla har dock rätt att skriva en undermålig text, det gäller även doktorer och docenter. Därför handlar inte vår kritik om texten.”

Hela texten avfärdas som undermålig på grund av några smärre brister i akribin. Ett bekvämt sätt att slippa diskutera just innehållet. Alla som skriver facklitteratur vet hur lätt det är att missa namn i källförteckningen, skriva fel namn i texten eller stava namn fel. Hjärnan blir trött emellanåt. Efterlysning av en erratalista hade räckt.

Med tanke på den energi Göndör la ner på att sänka Magnus Norell förväntar man sig att han själv är extremt noga när det gäller källor för att så att säga markera för Norell hur ett vetenskapligt verk bör se ut, även om nu Norells text enbart handlade om en kunskapsöversikt inom ett sorgligt eftersatt område och inte gjorde anspråk på att vara en vetenskaplig rapport. Och för tydlighetens skull: Norells text är späckad med noter helt enligt vedertagna vetenskapliga normer. Och för ännu mer tydlighets skull: Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis text om Muslimska brödraskapet i Sverige bröt ny mark. Eli Göndör och hans islamologkolleger ägnade inte Muslimska brödraskapets destruktiva effekt på den svenska demokratin och ”ett Sverige som håller ihop” någon uppmärksamhet. Innan MSB gav Magnus Norell uppdraget. Norells text publicerades i februari 2017.

Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam publicerades 2018. Jag gjorde som jag brukar göra när jag läser fackböcker. Jag kollade noter i intressanta avsnitt för att se vem Göndör refererade till och eftersom han bara nämner författarens namn och årtal i notapparaten fortsatte jag till källförteckningen för att se titeln på de refererade författarnas verk.

I kapitel 6 om Muslimska brödraskapet står not 91 på sidan 97. I notapparaten står namnet Commins, årtal 1994. Men vad personen skrivit står inte i källförteckningen.

Göndör skriver en hel del om vad statsvetaren Khalil al-Anani har att säga om Muslimska brödraskapet (s. 102–106). Ananis namn står i noterna 99, 100, 102, 103, 104, 118 med årtalet 2016. Men jag hittar inte Ananis namn i källförteckningen och får inte veta vad Ananis bok som Göndör använder sig av heter.

Likadant är det med sociologen Nülifer Göle (s. 119, 120). Göle står nämnd i not 119, årtal 2015, men finns inte i källförteckningen.

Ska jag därför döma ut hela Göndörs bok I Guds namn som undermålig med icke-acceptabla akademiska brister? Koncentrera mig på akribin och strunta i innehållet? Till skillnad från Norells text är Göndörs bok utgiven på ett förlag. Redaktörens namn står till och med utsatt. Ändå saknas i källförteckningen flera verk Göndör använder sig av i sin framställning. Jag vet inte om fler källor saknas eftersom jag inte kollade alla.

Däremot finns de tre jag nämner ovan i källförteckningen i Eli Göndörs bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser utgiven på Timbro förlag 2017, alltså ett år tidigare. Där heter Göle Nilüfer i förnamn, inte Nülifer. Commins heter David.

Dessutom har Göndör i boken I Guds namn inte satt ut översättarens namn på utländska böcker utgivna av svenska förlag, inte ens när han citerar ur den svenska utgåvan som exempelvis när han på sidan 196 citerar Jean-Paul Sartres Förord till Franz Fanons bok Jordens fördömda utgiven på Leopard Förlag eller översättaren till Edward Saids bok Orientalism utgiven av Ordfront.

I boken I Guds namn, utgiven på ett annat förlag, finns mängder med identiska textsjok från Religionskollision som gavs ut på Timbro året innan. Jag återkommer till Göndörs I Guds namn, publicerad efter Norells/MSB:s kunskapsöversikt, och efter Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) som handlar mycket om Muslimska brödraskapet, och fortsätter här med Göndörs utbrott på Facebook.

Göndörs inlägg har som rubrik ”’MSB/Norell härvan.’ Vad är problemet och varför?” daterat 17 juni 2017. Göndör inleder med att han erbjöd flera tidningar ett förslag till en text han tänkte bygga ut, att alla tackade nej och eftersom Säpo gått ut med att det finns flera tusen radikala extremister i Sverige bestämde han sig för att publicera texten på Facebook. Han skriver: ”Frågan är om Muslimska Brödraskapet (MB) verkligen är problemet? och om det är ett problem hur ser problemet ut? Är det ett säkerhetsproblem eller något annat. Och om det finns ett säkerhetsproblem är det MB eller något annat?”

Om Muslimska brödraskapet är ett problem, skriver Göndör. Muslimska brödraskapet är ett problem i vartenda ett av de sjuttiotalet länder de installerat sig i, oberoende av om landet är en arabisk diktatur eller en västerländsk demokrati eller om de utövar våld eller håller sig inom den västerländska demokratins ramar. De är ett destabiliserande element med sitt påverkansarbete att islam bara har en tolkning, deras. De har en teokratisk agenda i strid med den västerländska demokratin. De bedriver intensiv missionsverksamhet, dawa, i syfte att islamisera ett land och införa sharia. Och de backas upp av oljemiljarder, särskilt från Qatar och Kuwait numera.

Göndör skiljer på integrationsproblem och säkerhetsproblem. En tolkning av hans text är att rör det sig om Muslimska brödraskapet som ett integrationsproblem så borde MSB ha gett honom uppdraget att skriva kunskapsöversikten, inte terrorismforskaren Norell.

Göndör nämner en fransk studie om representativitet som visar att majoriteten av invånare i Frankrike som definierar sig som islamtroende inte vill representeras av Muslimska brödraskapets självutnämnda talespersoner. Göndör skriver: ”Om vi således för över studien med största försiktighet på Sverige och samtidigt lyssnar på experter om MB som Lorenzo Vidino och Shadi Hamid framträder en bild som tydliggör att MSB kanske har riktat siktet åt fel håll om det är säkerhetsproblemet de är ute efter.”

Alltså: Magnus Norell är inte expert på Muslimska brödraskapet, enligt Göndör, bara två utländska män.

Lorenzo Vidino intervjuades i Aktuellt 3 mars 2017 i samband med islamologernas kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt. Vidino säger att Brödraskapet finns i Sverige, att han inte anser att svenska grenen bör ses som en terroristorganisation och därmed ett direkt säkerhetshot, att de snarare är ett integrationsproblem med tanke på den demokratifientliga ideologi de sprider. Muslimska brödraskapets aktivister påstår att de representerar alla ”muslimer” i Sverige och blockerar därmed andra aktörer.

Göndör ägnar utrymme åt representation och integrationsproblem och medger att det saknas forskning, att han är för forskning om Brödraskapet i Sverige. ”Men det ska göras rätt och av människor som kan ämnet.”

Och det kan inte Magnus Norell? Aje Carlbom? Pierre Durrani?

Att det är sig själv Göndör avser framkommer av denna passus i kommentarsfältet där han kallar Norells/MSB:s kunskapsöversikt för förstudie. ”Vad en förstudie är vet jag. Även en förstudie måste följa vissa grundläggande principer. På 2 timmar hade jag kunnat rensa upp den så den kunde ha passerat utan avgörande motstånd.”

Frågan är då varför Göndör inte la ner tid på att se till att akribin i hans egen bok I Guds namn följer vissa grundläggande akademiska principer, exempelvis att författare han bygger sin framställning på står i källförteckningen så att läsaren kan kontrollera om Göndörs framställning stämmer.

Eli Göndör menar uppenbarligen att hans kunskaper om Muslimska brödraskapet och politisk islam (islamism) överstiger Magnus Norells. Vilket är helt uppåt väggarna. Det räcker med att jämföra Göndörs två böcker med Norells olika artiklar i ämnet och Norells bok Kalifatets återkomst.

Eli Göndör och Magnus Norell är varandras motpoler. Göndör vill skydda islam från kritik, Norell vill skydda den sekulära rättsstaten
Eli Göndör vill skydda islam från kritik. Han använder exempelvis uttrycket ”den pågående attacken mot islam” i boken I Guds namn (s. 215). En märklig inställning med tanke på att han har en doktorsgrad och att islams lära består av en samling texter skrivna av människor och att Bibeln sedan länge av forskare, inte minst filologer, behandlats som vilken text som helst skriven av människor. Och med tanke på att Sverige är Ingemar Hedenius-land. Hedenius behandlade texterna om den kristna läran som texter skrivna av människor och inte av ett utomjordiskt väsen man måste vörda och betrakta som heligt. Vi kan tacka Hedenius för att merparten av landets befolkning, enligt internationella undersökningar, vänt organiserade religioner, deras läror och prästerskap ryggen och är bland de mest toleranta i världen.

Att intolerans och religioner hänger ihop skriver statsvetaren professor Bo Rothstein i artikeln ”Religiösa friskolor saknar laglig och etisk grund” i Göteborgs-Posten 7 juni 2019. ”På samhällsnivå uppvisar länder där människor i hög omfattning praktiserar religion en betydligt högre grad av korruption. I dessa länder uppger också betydligt fler människor att de inte anser att ’andra människor i allmänhet går att lita på’, vilket bör tolkas som att de anser att den allmänna moraliska halten i deras samhällen är mycket låg.” Rothstein skriver också att regioner inom samma land skiljer sig markant i fråga om social tillit beroende på om en religion har ett starkt inflytande (svag social tillit) eller ett marginellt inflytande (stark social tillit). ”En omfattande studie som jämför barn som växt upp i religiösa familjer med dem som växt upp i sekulära familjer visar att de förra har större sannolikhet att som vuxna komma att omfatta normer som auktoritetstro, intolerans, nationalism, militarism och hämndlystnad.”

Varför nationalism skulle vara så negativt har jag svårt att förstå.

Göndör skriver i I Guds namn att han har ägnat en stor del av sitt liv åt religiöst meningsskapande (s. 11, 12). Hans definition av religiöst meningsskapande lyder: ”ett samlingsbegrepp för processer som innebär att människor med hjälp av religiösa uttryck [hijab och handskakningsvägran bland annat, se del 3] och idéer formulerar en berättelse som ger dem mening med tillvaron” (s. 10).

Berättelse är ett ofta förekommande ord i boken.

Det finns inget att invända mot Göndörs kommentar att ”religion formas av utövare i olika sammanhang. [. . .] Få skulle i dag hävda att religion är något slags fristående väsen som tränger sig in i människors sinnen och påverkar dem eller förvrider vad som annars skulle ha varit deras sunda förnuft” (s. 17).

Men de tre engudsreligionerna, liksom hinduismen exempelvis, har ju sin bas i texter. Utövarna formar ju sin religion utifrån tolkning av texterna och de olika sociala och politiska sammanhang utövarna befinner sig i.

Göndör menar att utövaren av en religion ska ställas till svars för sina handlingar, inte religionen. ”Det är utövarna som fyller religiösa begrepp och idéer med det politiska och sociala sammanhang de lever i för att den vägen legitimera mord och förtryck av andra”, skriver Göndör (s. 17.). Problemet är utövaren, inte ”religiösa begrepp och idéer”.

Islams urkunder har därför ingen del i våldet som sker i islams namn?

Magnus Norell har en helt annan utgångspunkt i Kalifatets återkomst. Boken handlar om islamism (politisk islam). Islam har med IS, al-Shabaab, al-Qaida, Boko Haram, talibanerna och liknande terroristgrupper att göra, framhåller Norell. Han talar om vikten av en ”inom-muslimsk uppgörelse”, att uttolkarna av islam inte har frigjort sig från sammankopplingen religion och politik på samma sätt som uttolkare av kristendomen och judendomen. Han skriver: ”Kriget mot islamism är omöjligt att vinna utan ett inom-muslimskt ’krig’ mot den ideologiska grogrund som islamismen bygger på. Och här finns en viktig förklaring till det kaos som nu råder i Irak och Syrien, nämligen det faktum att islamismen (eller politisk islam om man så vill) – både i sunni- och shiavarianter – åtnjuter ett betydligt större stöd hos många araber i Mellanöstern än vad vi i Väst möjligen vill se” (s. 62).

Vidare:

IS är islamiskt och det är detta faktum som måste erkännas och bemötas. Detta faktum att IS är en konsekvens av islamisk historia och det sätt på vilket islams religiösa uttolkare har hanterat dess tankegods, var också en annan välkänd arabisk politiker inne på. I ett uppmärksammat tal vid Al-Azharuniversitetet i Kairo i början på januari 2015, sade Egyptens president Al-Sisi att IS, och islamism överhuvudtaget, inte enbart var en extremistisk tolkning av islam, utan att dess idéer om jihad och religiöst styre finns förankrade i islams grundteser såsom islams ortodoxa huvudfåra har tolkat den. Han sade vidare att det krävdes en ”religiös revolution” för att bekämpa och förändra detta destruktiva tankegods, och att det borde vara de religiösa auktoriteterna som gick i täten för den revolutionen. Att Sisi höll talet inför just dessa religiösa auktoriteter i ett av sunni-islams huvudsäten var signifikant och ett sätt för den mycket religiösa presidenten att verkligen hamra hem budskapet att detta är ett problem och en utmaning den muslimska världen inte kommer undan. Han tryckte på att det är det sätt på vilket dessa och andra religiösa företrädare för islam genom tiderna har definierat och lärt ut om islam som lett fram till de destruktiva krafter vi nu ser runt om i muslimska länder. Och han uppmanade åhörarna att omtolka och ifrågasätta sitt eget lärande och undersöka grundtexterna för att hitta religiösa verktyg för att bekämpa islamismen (s. 95, 96).

Norell skriver att Sisis tal väckte stor uppmärksamhet i regionen men att det knappt rönte någon uppmärksamhet i Sverige och andra europeiska länder.

Norell skriver också att islamism inte är någon egen typ av muslimsk tro. ”Det är en politisk ideologi”, skriver han, ”baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet” (s. 111). Liksom inom alla andra politiska ideologier finns det många olika schatteringar av islamism. Gemensamt är dock den totalitära synen, att individen är underordnad staten och saknar de demokratiska staternas individuella fri- och rättigheter. Gemensamt är också västfientligheten och ”ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna i allmänhet” (ibid.). Väst får skulden för islamiska länders tillbakagång.

Norell skriver en hel del om Muslimska brödraskapet. Bland annat: ”Muslimska brödraskapets roll historiskt när det gäller framväxten av militanta islamistiska rörelser är oomtvistlig”(s. 118). Vidare: ”Det är alltså under modern tid, med början på 1920-talet, som Muslimska brödraskapet lade grunden till den moderna islamismen och blev en sorts inkubator till dagens islamistiska rörelser. Detta skedde genom att definiera sharia som det ultimata målet för islam, understryka vikten av jihad som verktyg för att nå det politiska målet, ge religiös sanktion för politiska mord och terrorism, upphöjandet av det muslimska samhället (Umma) ovanför nationalstaten (något som i sin tur lade grunden för konflikter med de rådande arabiska staterna) samt en intim koppling mellan det religiösa och politiska ledarskapet” (s. 120).

Norell lyfter fram att Brödraskapets metod i väst inte bygger på våld och ett snabbt maktövertagande utan på långsiktighet och att de använder sig av demokratiska kanaler för att driva igenom sitt program.

Magnus Norell betonar vikten av att separera religion och politik. Det finns inte en enda stat där religion och politik är sammankopplade som respekterar individuella fri- och rättigheter, tankefrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, framhåller han. Bara den sekulära rättsstaten där religion och politik är åtskilda kan garantera dessa rättigheter.

Norell kritiserar att Sverige, liksom många andra länder, ser invandrargrupper som kollektiva enheter, vilket gynnar islamister eftersom de är bäst på att organisera sig och presentera sig som rätt organisation att tillvarata den muslimska gruppens intressen (s. 163). Norell lyfter fram hur särskilt ideologin om mångkulturalism, där grupprättigheter betonades på bekostnad av helhetstänkande, stärkte islamisterna när invandringen från länder där islam är den dominerande religionen ökade. Han skriver: ”De som fört (och för) fram krav på särlagstiftning är ofta just företrädare för den islamism som anser att muslimer bör eftersträva att bygga upp egna offentliga institutioner – med skarpa gränser mot omvärlden – i det land där de hamnat. Det passar bra in i den multikulturalism som blivit tongivande för hur Väst ska hantera invandrade muslimer” (s. 165).

Och ideologin om mångkulturalism, säger Norell, var som klippt och skuren för islamister och att Muslimska brödraskapet gick i täten. ”Eftersom det nu plötsligt fanns att nytt kollektiv (muslimer) fanns det ett behov av ’muslimska företrädare’. Såsom varande bland de bäst organiserade grupperna var det en smal sak för islamister att övertyga regeringar och myndigheter i europeiska länder om att just de var bäst lämpade att representera muslimer. Och eftersom den ideologiska och religiösa bas dessa grupper företrädde blev den enda som riktigt fick utrymme, blev islamism identisk med islam. Det politiska samgåendet med vänsterpartier (från traditionella socialdemokrater till olika miljöpartier) gjorde insteget till politikens finrum enkelt” (s. 165, 166.).

Vidare skriver Norell i en not: ”Redan från början använde sig dock Muslimska brödraskapet av en infiltrationsteknik där man närmade sig olika politiska partier, oavsett ideologisk hemhörighet. Avgörande var det inflytande man kunde få. I Sverige illustreras det av att Muslimska brödraskapets svenska del – Islamiska förbundet i Sverige IFIS – hade två ledare, Abdirisak Waberi och Omar Mustafa som tillhörde Moderaterna respektive Socialdemokraterna”(not s.166).

Och Mehmet Kaplan, Yasri Khan och Mohamed Temsamani i Miljöpartiet kan tilläggas.

Resultatet av ideologin om mångkulturalism (gruppidentitetspolitiken) där hudfärg och religion betonas på bekostnad av individuella meriter, och brännmärkningen av kritiker som ”rasister”, ”islamofober”, sammanfattar Norell så här: ”500 år av europeisk kamp mot religiöst bigotteri, kvävande stam- och skråtänkande och strid för individens rätt och möjligheter att förverkliga sig själv oavsett bakgrund, hudfärg och eventuell religiös identitet, blev delvis undanskuffat och en återgång till kollektiv identitetsbindning baserat på just dessa faktorer blev ’mainstream’” (s. 178).

Norell kommenterar att hädelse har kommit tillbaka (hädelseparagrafen avskaffades 1949), även om det nu kallas hets mot folkgrupp och också krav på att yttrandefriheten bör inskränkas, vilket framfördes efter terrorattentatet 7 januari 2015 mot den franska tidskriften Charlie Hebdos redaktionsmedlemmar. Bland annat nämner Norell att professor Irene Molina [som anser att det är rimligt att kalla utlandsättade som värnar om den svenska demokratin för ”husneger” och som är forskningsledare på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet] i ett samtal med journalisten Sakine Madon i Almedalen sommaren 2015 sa att ”yttrandefriheten kan inte handla om att få kränka människor” och också att censur inte är att ”sudda bort” (s. 185). Norell refererar till en artikel av Sakine Madon i Expressen 2 juli 2015.

Norell nämner också att imamen Salahuddin Barakat i en artikel i Sydsvenskan 17 januari 2015 sa att ”Alla medier har självcensur, även i Sverige, men i USA redigeras stötande innehåll bort. En demokrati bör alltid ha gränser för yttrandefriheten” (s. 179). Sverige bör följa USA, menar Barakat.

Handskakningsvägraren Salahuddin Barakat är ultrareaktionär. Jag har i åtskilliga blogginlägg gett prov på hans reaktionära tolkning av islam som han frikostigt delade med sig av på Islamakademins hemsida år 2013, inlägg som nu är borttagna.

Norell kritiserar att Europa har ”låtit islamism och reaktionär islam föra islams talan” och att politikerna har internaliserat islamisternas tolkning av islam, vilket ökar motsättningarna och försvårar integrationen. Han skriver: ”Det behövs inte mycket numera för att bli kallad islamofob och rasist, och det tenderar att tysta ner och omöjliggöra seriös debatt. Det finns naturligtvis mängder av exempel, men för att bara nämna några få: I det officiella Sverige talas det om ’våldsbejakande extremism’, aldrig, eller nästan aldrig om militant islamism eller jihadism. Därav exempel som det ovan citerade uttalandet av Salahuddin Barakat i Malmö där den religiösa dimensionen helt viftas undan och offren (i detta fall från attackerna i Paris) indirekt skuldbeläggs eftersom de ’missbrukat yttrandefriheten’” (s. 187, 188).

Eli Göndör och islamisterna Salahuddin Barakat och Yasri Khan
Salahuddin Barakat ingår i Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisas (SMFR:s) religiösa råd. SMFR skriver att ”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv). Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

Och för detta ”bistånd” att införa sharia i Sverige fick SMFR 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

År 2015 författade SMFR skrivelsen Konkreta förslag för att förebygga en våldsbejakande världsbild bland människor som identifierar sig som muslimer eller åberopar islam. SMFR kräver att regeringen inte ska koppla islam till IS terrorism: ” Det är därför viktigt att tydliggöra att terrorism inte har någon religion, särskilt från statliga företrädare”, skriver SMFR. ”Detta är viktigt att upprepa i samtliga sammanhang. Genom att hamna i fällan att göra Islam till problemet så bidrar man till att spela subversiva grupper i händerna och ger dessa officiellt tolkningsföreträde och erkännande som legitima representanter för Islam. Detta är viktigt för att dels motverka islamofobiska krafter, men även för att inte erbjuda ISIL mer legitimitet som seriös uttolkare och källa till islamisk kunskap. Att regeringen är tydlig i sin kommunikation om att Islam inte är problemet” (s. 11).

Yasri Khan och SMFR, som är en avknoppning av Muslimska brödraskapet, är en stor del av problemet i Sverige. SMFR är en islamistisk rörelse som bedriver statligt finansierad missionsverksamhet, dawa, i Sverige i nära samarbete med halvofficiella organisationer i Malaysia, vilket jag beskrivit i flera blogginlägg och skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo. Just kopplingen till al-Azhar i Kairo är viktig för Yasri Khan, vilket framkommer här och här och här.

Yasri Khan beundrar även Turkiets president Erdogan och Necmettin Erbakan, grundaren av islamistpartiet Millî Görüş, och gjorde tillsammans med Omar Mustafa och Mohamed Amin Kharraki studiebesök i Istanbul för att lära känna allt om dessa förebilders partier.

Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Eli Göndör ställer sig på samma sida som islamisten Yasri Khan när han vill skydda islams lära från kritik och i stället lägga tonvikten på utövare av en religion under devisen islam begår inte handlingar, individer gör det.

Magnus Norell om den ”intellektuella härdsmältan”
Magnus Norell skriver om den alternativrapport till FN:s CERD som Nätverket svenska muslimer i samarbete (bland andra Yasri Khans förening och andra offentligt finansierade organisationer) skickade till FN februari 2013, sammanställd av Kitimbwa Sabuni tillsammans med Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Omar Mustafa och Ahmed Siraj. De utmålar ”muslimer” som offer för statens förtryck i likhet med statens förtryck av romer förr i tiden. Norell skriver: ”Det mest besvärande är inte att de individer som säger sig representera islam här gör det på sätt som i den citerade rapporten; de följer ju endast sin ideologiska och maktpolitiska agenda. Den verkliga skandalen är att de har tillåtits att skapa sig en plattform varifrån de kan styra en så stor del av debatten om islam i Sverige” (min kursiv, s. 207).

En plattform finansierad med statliga medel.

Norell skriver att de inbjudna till Alice Bah Kuhnkes dialogsamtal om ”islamofobi” den 2 februari 2015 ”är en sannskyldig ’vem är vem’ bland Sveriges islamister, med något undantag. Muslimska brödraskapet fanns naturligtvis med och organisationer och individer aktiva i salafistiska grupper (som bl.a. stött IS-krigare) väl företrädda liksom de som skrev under på den alternativa MR-rapporten redovisad ovan, där Sverige utpekas som en apartheidstat” (s. 209).

Bland deltagarna fanns islamisterna Osman Adem, Salahuddin Barakat, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Abdulkader Habib, Yasri Khan, Rashid Musa, Omar Mustafa, Mohamed Temsamani, Mustafa Tümtürk. Från DO deltog Ammar Makboul som samarbetat med islamisterna, vilket jag skrivit blogginlägg om.

De tillhör det Johan Lundberg kallar ”ljusets fiender”. Lundberg skriver en hel del om Fatima Doubakil och hennes försvar av terrorister.

Utan att bli stämd för förtal.

Två år efter Lundbergs bok Ljusets fiender lät Alice Bah Kuhnke sig fotograferas tillsammans med Fatima Doubakil, som tillsammans med Maimuna Abdullahi (Ibn Rushd, ArA) har stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. De två uppskattade inte att bli kallade extremister. Deras juridiska ombud Silas (Sigrid) Aliki Quezada är samma person som drev Rashid Musas och SUM:s överklagan av MUCF:s avslag på deras ansökan om organisationsbidrag, som jag skrivit om i detta blogginlägg och i detta.

Magnus Norell kallar Alice Bah Kuhnkes och inrikesminister Anders Ygemans möte på Kulturdepartementet för en ”intellektuell härdsmälta” (ibid.). Norell betonar att budskapet de sände ut var att det officiella Sverige tagit ställning i en intern muslimsk teologisk diskussion. ”Dessutom har man tagit ställning för de mest inskränkta, fobifyllda och antisemitiska delarna av islam. För alla de muslimer som flytt undan just sådana krafter är naturligtvis detta ett hånfullt slag i ansiktet, utdelat med svenska regeringens goda minne” (ibid.).

Magnus Norell framhåller vikten av att ta strid för de grundläggande demokratiska värderingar Sverige vilar på. Han talar om islamisternas självsäkerhet och klart definierade mål och europeiska politikers inte bara undfallenhet och eftergivenhet utan också osäkerhet inför vad väst står för. ”Det finns”, skriver han, ”en genuin ideologisk avgrund mellan det liberala, demokratiska Väst där yttrandefriheten utgör ett grundläggande skydd för demokratin, och de islamiska länder där gränserna för samma yttrandefrihet (åtminstone gällande islam), är betydligt snävare och även innefattar resten av mänskligheten, oavsett var man befinner sig” (s. 183).

Och Magnus Norell var fel man att skriva den kunskapsöversikt MSB beställde om Muslimska brödraskapet i Sverige? Tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet?

Den borde i stället ha skrivits av ”människor som kan ämnet”, om man ska tro Eli Göndör, som prisar Simon Sorgenfreis ”goda omdöme” att låta ”den anklagade” Omar Mustafa, än en gång, den här gången i en bok finansierad av en myndighet, förneka den nära kopplingen till Muslimska brödraskapet.

Fortsättning följer.

15 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Timbros Eli Göndör för tidningen Respons läsare bakom ljuset i nr 2, maj 2019. Göndör demonstrerar än en gång att han är en produkt av universitetens missionerande islamutbildning när han recenserar docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige. Timbro måste bekänna färg: demokrati eller teokrati Del 1

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget är långt. En hel uppsats. Därför har jag delat upp det i tre delar.

Jag diskuterar Eli Göndörs recension i tidskriften Respons, Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro, Göndörs sågning av Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017), Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015), Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) samt Göndörs påverkansarbete för hijab på skolflickor via Timbros nättidning Smedjan utifrån det han kallar ”religiöst meningsskapande”. Jag diskuterar också ”religiöst meningsskapande” enligt Muslimska brödraskapets metod utifrån den jemenitisk-schweiziska statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Maneas forskning och egna erfarenhet som 16-åring i Jemen.

Min slutsats är att Eli Göndör placerar sig i samma grupp som Johan Lundberg kallar för ”ljusets fiender”.

I tidningen Respons nr 2, maj 2019, recenserar Eli Göndör docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018).

Jag har i tidigare inlägg kritiserat Simon Sorgenfreis bok, som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som Alice Bah Kuhnke (MP) då hon var kulturminister förvandlade till Muslimska brödraskapets skattefinansierade PR-byrå.

Sorgenfrei har ett avsnitt om Muslimska brödraskapet i Sverige – med ett frågetecken, ”Muslimska brödraskapet i Sverige?” (s. 132). Avsnittet inleds med debatten som följde på Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 då han samtidigt var ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Mustafa efterträdde Abdirizak Waberi (M) som avgick då han valdes till riksdagsledamot 2010.

Demokrati är för Muslimska brödraskapet enbart ett verktyg i det långsiktiga arbetet att bygga upp ett världsomfattande kalifat, alltså en teokrati, en gudsstat. Att Omar Mustafa och Abdirizak Waberi valde olika partier har inget att göra med lojalitet mot de olika partiernas ideologi. Som terrorismforskaren Magnus Norell skriver i artikeln ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa” i samband med debatten om Omar Mustafas inval 2013: ”Några av rörelsens strategier [under uppbyggnaden i Europa] var att ingå i olika utbildningsinstitutioner, sociala nätverk, så kallade dialogcentra och, med stor framgång, i etablerade politiska partier. Vilka politiska partier var mindre viktigt. Det centrala var att skaffa sig inflytande och påverka partier inifrån och därmed skaffa fördelar åt det muslimska kollektivet.” Norell skriver: ”Förhoppningsvis kan relationer mellan islamistisk ideologi och etablerade demokratiska partier i och med den pågående debatten bli föremål för en mer ingående diskussion.”

Den diskussionen saknas fortfarande sex år senare.

Norell förtydligar: ”Det som förenar de olika islamister som, runt om i Europa, gått in i ideologiskt disparata partier är principer baserade på en bokstavstrogen läsning av Koranen samt en övertygelse att politik och all annan verksamhet i samhället är intimt förknippad med den religiösa tradition man följer. Man delar inte alls den idé från upplysningstiden om en separation mellan religion och politik, som utgör en fundamental grundsten i våra politiska system, oavsett parti.”

Eli Göndörs recension har som rubrik ”Nyanserat och sakligt om islam i Sverige”. Göndör presenteras: ”Eli Göndör är fil. dr religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, verksam vid Timbro och Göteborgs universitet.”

Enligt Timbros presentation är Eli Göndör senior fellow, programansvarig integration.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som jag skrivit om i bland annat det här blogginlägget. I början av 2019 meddelade Segerstedtinstitutet att Eli Göndör kommer att medverka i ett forskningsprojekt om islamisk politisk aktivism och religiöst meningsskapande finansierat under 4 år av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), den myndighet Göndör tidigare kritiserat.

Eli Göndör ingår även i Moderaternas integrationskommission.

Eli Göndör är med andra ord en man med inflytande. Men det är inte studier och prat om ”religiöst meningsskapande” Sverige behöver om landet inte ska falla sönder i mängder med miniteokratier ledda av självutnämnda religiösa auktoriteter (islamister som lär ut att sharia, Allahs lag, står över svensk lag) med bas i moskéer, koranskolor, islamiska friskolor.

Sverige behöver ett ovillkorligt försvar av den konstitutionella demokratin med de självklara rättigheterna yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och lika rättigheter för alla, en klar och tydlig åtskillnad mellan religion och politik, en deklaration att Sverige är en sekulär stat, att religion är en privatsak, vilket är huvudpoängen i Magnus Norells skriverier om politisk islam (islamism).

Alltså perspektivet ska inte vara den [inflyttade] religiösa individens eller gruppens ”meningsskapande” i Sverige om strävan är ett Sverige som håller ihop. Perspektivet ska vara den svenska lagstiftningen, i synnerhet jämställdhetslagstiftningen, det som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här artikeln och som jag kommenterar i blogginlägget om Sorgenfreis bok och universitetens kurslitteratur i islam.

Den 20 mars 2019 var Eli Göndör moderator när femte upplagan med ett nyskrivet Efterord av kulturdebattören och docenten i litteraturvetenskap Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten presenterades på Timbro.

Eli Göndör ger sitt stöd till just det Lundberg kallar ”ljusets fiender” när han i recensionen av Sorgenfreis bok skriver att ”nyanseringar och saklighet [går] som en röd tråd genom hela boken”.

Det är uppenbart att Sorgenfrei antingen saknar kunskap om Muslimska brödraskapet eller medvetet har valt att förtiga att flera personer som nämns i boken tillhör brödraskapets aktivister, som är separatister och motståndare till integration. Det borde Eli Göndör, Timbros programansvarige för integration, ha påtalat i sin recension. Men först några ord om Johan Lundbergs viktiga bok, utgiven av Timbro.

Johan Lundbergs Ljusets fiender
Den första upplagan av Johan Lundbergs bok kom 2013. I Efterordet till femte upplagan 2019 skriver Lundberg:

Så här i efterhand, sex år efter Ljusets fiender, skulle jag vilja påstå att boken blev både en succé och ett fiasko; och att det senare var en förutsättning för det förra. Den blev nämligen en succé i den bemärkelsen att upplaga efter upplaga har sålt slut. [. . .] Boken har, att döma av den ständigt förnyade uppmärksamheten, behållit sin aktualitet. Sett ur ett större perspektiv kan det dock betraktas som ett misslyckande att boken inte bara gav en korrekt lägesbeskrivning (i den bemärkelsen att ingen kritik har riktats mot vare sig de faktauppgifter som presenterats eller de slutsatser som dragits) utan dessutom förblev aktuell. Min intention var emellertid en annan, nämligen att en rad sakförhållanden som pekades ut 2013 skulle ha blivit föremål för en mer omfattande diskussion som i sin tur skulle utmynna i att åtgärder vidtogs för att råda bot på de problem som jag hade fäst uppmärksamheten på (s. 407).

Om Lundbergs Ljusets fiender hade fått den uppmärksamhet boken förtjänade hade exempelvis Purdahbloggen kanske inte behövts. Kanske inte heller min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Och sannolikt inte heller MSB:s satsning på forskning om islamisters påverkansarbete i Sverige. Den forskningen borde ha skett inom universiteten. Men universitetens islamologer har konsekvent avfärdat forskning om politisk islam (islamism) som islamofobi vilket jag beskrivit i åtskilliga blogginlägg. Professor emeritus Jan Hjärpe styrde islamutbildningen bort från ideologi och källkritik av urkunder till den enskilda individens upplevelse av sin religion, det Göndör i sina texter kallar ”religiöst meningsskapande”.

Tesen Johan Lundberg driver är att nazism, fascism, kommunism och det han kallar ”neofundamentalistisk islamism” är syskonideologier. Lundberg lyfter fram hatet mot väst och den konstitutionella demokratin. Han skriver att det han kallar ”den revolutionära vänstern” gått från att ha allierats med kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska befrielserörelser till att stödja politisk islam. Lundberg jämför med det som under kalla kriget mellan USA och Sovjet efter andra världskriget kallades tredje ståndpunkten då intellektuella i Sverige vägrade ta ställning för USA, västvärlden och den konstitutionella demokratin där makten inte är samlad hos en enda person eller en grupp personer.

Lundberg skriver: ”Vad jag vill visa är hur denna ståndpunkt utgör en konstant i svensk idédebatt från 1950-talet till idag, men hur den samtidigt har revitaliserats genom kontakten med postmodernismen, och därigenom omstrukturerats i och med att begreppet kultur ersatte begreppet klass” (s. 18).

Lundberg räknar upp ståndpunkter intellektuella som definierar sig som vänster intagit, bland annat: ”Etablerade svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare sympatiserar med – och samarbetar aktivt med – organisationer och politiska partier som säger sig vilja införa proletariatets diktatur och sätter rasismstämpel på människor som kritiserar religiösa extremistpartier som påstår sig vilja återinföra kalifatet och underkasta hela samhället islamisk lag” (s. 19, 20).

Två akademiker Lundberg särskilt lyfter fram som ljusets fiender är religionsprofessor Mattias Gardell och professorn i kulturgeografi Irene Molina, båda verksamma vid Uppsala universitet. Lundberg skriver om Mattias Gardells verksamhet som redaktör för Anarkistisk tidskrift och om Gardells västfientlighet. Lundberg kritiserar både Gardells bruk av begreppet islamofobi och Gardells ovilja att erkänna islamisters antisemitism och att Gardell kallar dem som påtalar detta för rasister, islamofober (s. 184–195). Lundberg kommenterar att Vetenskapsrådet finansierat Gardells bok Islamofobi (2010) och skriver: ”Men i vilken utsträckning handlar det om forskning? Och i vilken utsträckning rör det sig om ren ideologiproduktion?” (s. 191).

Ändå är det just Gardells definition av islamofobi och Gardells bok Islamofobi som Simon Sorgenfrei (s. 206, not 7) lyfter fram i boken som Eli Göndör hävdar är nyanserad och saklig. För övrigt har Sorgenfrei ett långt citat av Eli Göndör på samma sida.

Eli Göndörs recension av Simon Sorgenfreis Islam i Sverige och Muslimska brödraskapets aktivist Mustafa Kharraki (far till Mohammed Amin Kharraki)
Eli Göndörs positiva recension av islamologkollegan Sorgenfrei ska ställas i relation till hans sågning av terrorismforskaren Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet författad på uppdrag av MSB tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, en sågning jag återkommer till.

Eli Göndör prisar Sorgenfrei för hans neutrala framställning men anser att han ibland går lite väl långt, exempelvis när Sorgenfrei, enligt Göndör, anstränger sig att beskydda formuleringar i stadgarna Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) skrev när föreningen bildades 1982. Göndör skriver: ”Citatet ur stadgan ’bemöta och återgälda all polemik mot islam, liksom förvrängningar eller förvanskningar av den muslimska kulturen eller levnadssättet’ gör uppenbarligen Sorgenfrei tillräckligt nervös för att genast rycka ut och beskydda avsändaren”. Sorgenfrei menar att formuleringen kan framstå som konfrontativ men beror nog snarare på osäker språkkänsla.

Göndör kommenterar: ”Varför skulle den inte vara konfrontativ med utgångspunkt i den uttryckliga ambitionen att faktiskt bemöta sådant som kan uppfattas som falska anklagelser mot islam [min kursiv] och mot muslimer? Kan det inte tvärtom vara så att god språkkänsla är orsaken till en tydlig formulering om hur organisationen faktiskt har för avsikter att positionera sig i det svenska samtalet om islam och muslimer?”

Sverige är Ingemar Hedenius-land. Vem hävdade att Hedenius (d. 1982), professor i filosofi, kom med falska anklagelser mot den kristna läran? Vad är falska anklagelser mot islam?

Det finns ingen sann islam, ingen rätt islam, ingen autentiskt islam. Det finns bara tolkningar. Det vet Eli Göndör mycket väl.

Göndör har dock rätt på en punkt. Det är klart att männen bakom texten, bland andra svenska grenen av Muslimska brödraskapets innersta kärna, Mahmoud Aldebe, Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Chakib Benmakhlouf, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi vet hur de ska positionera sig. Men Göndör nämner inte att Muslimska brödraskapets svenska gren var inblandad när FIFS bildades. I stället skriver han: ”Författaren är också med all rätt [min kursiv] försiktig i sitt resonemang kring svenska organisationers eventuella [min kursiv] kopplingar till Muslimska brödraskapet.”

Jag lägger här inte ner utrymme på att polemisera mot Göndör utan hänvisar till mina tidigare blogginlägg och min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Vidare skriver Göndör: ”Sorgenfrei har dessutom haft det goda omdömet [min kursiv] att i exempelvis avsnittet om Muslimska brödraskapet i Sverige fråga Omar Mustafa om  hur han ser på de anklagelser som riktats både mot honom och mot organisationer han företräder.” Som studieförbundet Ibn Rushd till exempel.

Göndör skriver inget om att frågor borde ställas till Mustafa Kharraki hur han ser på anklagelserna.

Sorgenfrei har ett avsnitt han kallar ”Vad säger de anklagade själva?” Men det är bara Omar Mustafa som får komma till tals i egenskap av ”anklagad”.

Omar Mustafa är beställaren bakom boken. Alice Bah Kuhnke var hans knähund.

Som jag nämner i min recension av Sorgenfreis bok så låtsas han inte om att Mustafa Kharraki, som han intervjuat utan att tala om varför han valt att intervjua just honom får mycket utrymme som den ”neutrala” muslimen (s. 112, 113, 114, 212, 213), tillhör Brödraskapets innersta kärna och cirkulerar i ledningarna i precis alla föreningar som Omar Mustafa också cirkulerar i, liksom Helena Hummasten, tidigare Benaouda. Alla tre har i flera decennier kunnat leva gott på skattebetalarnas pengar medan de ägnat sig åt att bygga upp Brödraskapets verksamhet i Sverige, som aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Ahmed Ghanem och Chakib Benmakhlouf var till exempel med och startade Stiftelsen Växjö muslimer i juli 2004 i syfte att bygga en moské. Samma stiftelse som nu fått tillstånd för böneutrop och som avser att finansiera moskébygget med utländska medel. En moské Växjös aningslösa stadsarkitekt välkomnar 2019. ”En så här stor moské kommer att synas och det vore spännande”, säger han.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolinis, Hitlers och Stalins organisationer. Det bör stadsarkitekten känna till. Stadsarkitekten bör innan han ger klartecken för moskébygget lusläsa stiftelsens Ändamål och jämföra med vad Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) skriver om de femtio stegen på vägen mot en islamisk stat och den rytm i sju steg nerifrån och upp Banna insisterade på – först individen, sedan familjen, sedan folket. Först ska individen i tanke, tro, moral, känslor, aktiviteter och initiativ vara muslim. ”Det är vårt program för individerna.” Därefter kommer familjen. ”Och här tänker vi på kvinnor likaväl som på män.” Och därefter ska ett muslimskt folk formas på samma vis [genom dawa, det vill säga hjärntvätt] ”och det är därför vi vill att vårt budskap ska nå in i alla hem, vår röst höras överallt, och vårt sätt att tänka genomsyra varenda region, varenda by, varenda stad, huvudstad och metropol” och i slutändan hela världen (Caroline Fourest, Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan översättning från franskan Ioana Wieder och John Atherton 2008, s. 18).

Stadsarkitekten, liksom Växjös politiker, bör notera hur stiftelsen poängterar att vård och uppfostran av muslimska barn ska främjas, att den muslimska kvinnan ska aktiveras i sin roll som bärare av [Muslimska brödraskapets] kultur och uppfostran, att barn och ungdomar ska undervisas i de islamiska vetenskaperna (alltså att Koranen är ett vetenskapligt verk som rymmer all världens kunskap, exempelvis att Jesus inte korsfästes sura 4:157, att människan skapades av lera sura 23:12, att judar är föraktade apor sura 2:65, Zetterstéen 2:61, grisars och apors avkomma 5:60, Zetterstéen 5:65).

Stadsarkitekten och politikerna bör notera att stiftelsen säger sig företräda alla ”muslimer” i Växjö. Stiftelsen företräder enbart Muslimska brödraskapet.

Stadsarkitekten och politikerna bör också ha utomordentligt klart för sig att Muslimska brödraskapet står för ett glödande judehat, inte bara kritik av Israels regim utan hat mot varje enskild judisk person i hela världen.

Samma gäng ligger bakom stora moskén i Göteborg, som finansierades av Saudiarabien. Samma gäng ingår i Abdirizak Waberis (M) friskoleverksamhet i Göteborg och Borås. Samma gäng har kopplingar till Al-Azharskolan i Stockholm som är grundande medlem i Muslimska brödraskapets intresseorganisation Sveriges islamiska skolor (SIS). När Abdirizak Waberi 2008 var SIS ordförande var Al-Azharskolans Bashir Aman Ali kassör. Chakib Benmakhlouf var representant för SIS 2004. År 2015 bytte SIS namn till Framstegsskolan, där Islamiska skolan i Växjö ingår. Det är samma gäng överallt.

Den som är intresserad av Brödraskapets svenska gren och kopplingen till den egyptiska grenen rekommenderar jag att läsa doktoranden Sameh Egyptsons bok Holy white lies.

Sameh Egyptson skriver i Kyrkans tidning 5 april 2017 efter Kalla Faktas program om hur Al-Azharskolan i skolbussen delar upp skolbarnen efter kön artikeln ”Fundamentalistisk tolkning hör inte hemma i skolsystemet”. I artikeln nämner han just Mustafa Kharraki. Egyptson skriver:

Jag måste bekänna att jag var kritisk mot religiösa skolor under många år. Redan 2002 tog jag som religionsforskare initiativet till en konferens vid svenska institutet i Alexandria i Egypten. Jag ville sprida en saklig bild av hur en bred och allsidigt icke-konfessionell religionsundervisning fungerade i Sverige. Samtidigt ville jag ge ansvariga för svensk religionsundervisning en inblick i hur en konfessionell undervisning i egyptiska skolor fungerade i sekteristiska perspektiv.

Under konferensen gjorde vi ett studiebesök på Al-Azhars högkvarter i Kairo, det främsta muslimska teologiska lärosätet. Till min förvåning tog en av deltagarna från Sverige, Mustafa Kharraki, verksam inom ledningen i Islamiska Förbundet, upp frågan med Den stora imamen vid Al-Azhar huruvida de kunde ge stipendier till lärare på islamiska skolor i Sverige, så att de kunde ta efter de arabiska perspektiven och undervisningsmetoderna.

Jag blev förtvivlad eftersom jag vid min egen skolgång i Egypten hade sett hur muslimska barn fick förvrängda kunskaper om andra trosuppfattningar och blev indoktrinerade i en förnedrande syn på kvinnor och de otrogna.

Egyptson skriver vidare att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation som tidigare hette Broderskapsrörelsen genom sina kommunala och politiska kontakter hjälpte de islamiska friskolorna. ”Läromässigt bekänner sig de som driver skolorna till islamiska fundamentalistiska principer och de modiga muslimska lärda i Egypten som försökt sig på omtolkningar och textkritik har på grundval av yttranden från Al-Azhar, den institution som de svenska skolorna knutit lärokontakter med, blivit dömda till långa fängelsestraff för påstådd ’hädelse’.”

Reportern Evin Rubar gjorde 2003 och 2004 ett par dokumentärer ”I skolans våld” för SVT om missförhållandena på ett tiotal islamiska och arabiska friskolor.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, född i Egypten, verksam i Tyskland, skriver att bland andra en professor från al-Azhar utfärdade en dödsdom mot honom när han under ett samtal i Kairo juni 2013 diskuterade religiös fascism i Egypten. Någon ansåg att han borde ges tillfälle att ångra sig och återvända till islam, att han bara skulle dödas om han inte ångrade sig. Professorn från al-Azhar hävdade att dödsdomen skulle verkställas omedelbart, möjligheten för Hamed Abdel-Samad att ångra sina ord var förverkad eftersom han hade kränkt inte bara islam utan även profeten Muhammed. Ingen behövde officiellt tillstånd att döda honom, enligt professorn (Islamic fascism 2016, s. 10).

Den norska journalisten Hege Storhaug beskriver i boken Landsplågan islam (2015) översättning Camilla Grepe al-Azhars läroplan. Den som inte ber sina böner kan dödas, avfällingar från islam kan dödas, medlemmar tillhörande ahmadiyya kan dödas, det är tillåtet att kapa av händer och fötter och riva ut ögonen. Hege Storhaug citerar den egyptiska mannen Kareem Amer som fått asyl i Norge efter att ha växt upp i en salafistfamilj som ville att han skulle bli självmordsbombare. Kareem Amer fängslades för att ha kritiserat islam och al-Azhar där han studerat. Kareem Amer skriver i en artikel: ”En snabb titt på Al-Azhars utbildningsmaterial och Al-Azhar-utbildade imamers tal i moskéerna visar att Al-Azhar och IS bara är två fula sidor av samma mynt. . . . Al-Azhar har samma religiösa referenser som IS; båda följer sunni-doktriner och de religiösa texterna från Koranen och sunna som IS alltid använder för att rättfärdiga sina brott. Samma texter lärs ut av Al-Azhars elever, både i gymnasieskolor och på Al-Azhar-universitetet, där jag studerade” (2016, s. 222, 223).

I Norells/MSB:s kunskapsöversikt framförs tveksamheter inför Muslimska brödraskapets rätt att driva friskolor.

Givet att MB:s aktivister sysslar med det som brukar kallas för ”doublespeak”82 i Europa – hålla en låg ideologisk profil i förhållande till det sekulära majoritetssamhället och vara mer ”outspoken” om de ideologiska käpphästarna i relation till muslimer – så är det möjligt att uttrycka en viss tveksamhet inför rörelsens självklara ”rätt” att etablera ett eget skolsystem och andra välfärdsinstitutioner. Sannolikheten är stor för att muslimer som dras in i det här ”muslimska civilsamhället” socialiseras i en anda som strider betänkligt mot värderingar i majoritetssamhället. Skolan är en av de viktigaste institutionerna i europeiska MB:s plan att bygga upp en religiös enklav. Det är givetvis en logisk konsekvens av FIOE:s målsättning att bevara/skydda muslimer från kulturell assimilation. Det är i unga år människor är som mest formativa och etablerar ett grundläggande habitus som det är svårt att förändra i vuxen ålder.

Det är därför ingen slump att MB har byggt upp friskolekoncernen Framstegsskolan där den tidigare ordföranden för FIOE, Chakib Benmakhlouf, är den som driver arbetet.83 Genom att bygga upp ett eget skolsystem räknar MB:s aktivister med att skaffa sig kontroll över muslimska barn och ungdomars känslor och idéer kring islamisk tro i allmänhet, rättigheter och skyldigheter enligt sharia, kvinnors och mäns olika roller. Risken är med andra ord stor för att ett skolsystem av den här typen frambringar medborgare som har en starkt avvikande värdegrund i jämställdhetsfrågor i förhållande till övriga samhället. Till detta kan också adderas att det finns en risk för att det i dessa skolmiljöer sprids antisemitiska idéer. I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning84 (s. 30).

Jag vill tillägga att samma farhågor gäller studieförbundet Ibn Rushd och Kista folkhögskola.

Eli Göndör håller i sin recension visserligen med om Sorgenfreis forskningsetiska resonemang att det är problematiskt att utgå från att organisationer eller företrädare för organisationer ljuger om sina avsikter, det Norell kallar doublespeak och Sameh Egyptson kallar heliga vita lögner. Göndör skriver: ”Och så är det ju naturligtvis. Men när det gäller just Muslimska brödraskapet är det egentligen tvärtom. Den som blir medlem i rörelsen svär nämligen en trohetsed eller ett lojalitetslöfte, en så kallad bay’ah, som innehåller ett löfte om att varken yppa något för någon om eden eller om att organisationen existerar.” Göndör förklarar det med de repressiva regimerna i Mellanöstern och säger att i Europa och Sverige skulle nog alla tjäna på mer öppenhet.

Samtidigt hävdar han ju att det är bra av Sorgenfrei att inte koppla svenska organisationer till Brödraskapet. Alltså att vi ska fortsätta att acceptera Brödraskapets vita lögner och verksamhet i Sverige. Och alla hundratals miljoner skattekronor som finansierar deras verksamhet, inte minst studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, Islamic Relief och alla islamiska friskolor i Brödraskapets regi.

Göndör skriver att Sorgenfreis bok är utgiven av SST, ”vars uppdrag det råder delade meningar om. Varför människors religionsutövning ska finansieras av medborgares skatter har inget självklart svar. Men just i detta fall anser jag att myndigheten har tagit ett viktigt initiativ.”

Initiativet togs av Muslimska brödraskapets aktivister som Alice Bah Kuhnke bjöd in till olika sakråd såsom sakråd om islamofobi. Aktivisterna, Omar Mustafa och Mohamed Temsamani bland andra, benämnda ”företrädare för muslimska organisationer”, beklagade sig över att de fått det svårare att verka bland annat som ett resultat av Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige (s. 4).

Det är ett sundhetstecken att Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt gjort det svårare för Muslimska brödraskapets aktivister.

Mohamed Temsamani (MP), som förekommer i de flesta av Brödraskapets föreningar och som är gift med Chakib Benmakhloufs dotter, var även inbjuden till sakrådet om Nationell plan mot rasism. Också Mattias Gardell var inbjuden Även i minnesanteckningarna från det sakrådet framfördes kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt samtidigt som ”rasism inom myndighetsvärlden lyftes fram” (s. 2). Grupper som sa sig vara utsatta för rasism poängterade vikten av att de själva borde få producera kunskap om sig och sin verksamhet (s. 3).

Sorgenfreis bok är ett resultat av den önskan. Sorgenfrei borde ha förklarat varför han valde att intervjua just Mustafa Kharraki och låta honom representera den ”neutrala” muslimen och inte låtsas om den nära personkopplingen till Omar Mustafa.

Mustafa Kharraki får beklaga sig: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm [Muslimska brödraskapets högsäte], tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna Sverige och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213).

Mustafa Kharrakis son heter Muhammed Amin Kharraki. Han var i många år SUM:s förbundsordförande, sedan blev han Islamiska förbundets talesperson. Det var han som årsskiftet 2014/2015 drog i gång en demonstration på Mynttorget i Stockholm där Alice Bah Kuhnke (MP), nybliven minister, uppmanade åhörarna: ”Fram med korset, på med den snyggaste niqaben, låt skägget växa, spänn fast kippan” (Svenska Dagbladet 2 januari 2015).

Det kan knappast vara en förlust för Sverige om Mustafa Kharraki gör slag i saken och flyttar tillbaka till Marocko och tar sonen med sig.

Eli Göndör skriver att Sorgenfreis bok ”är utmärkt på så många olika sätt och passar varje människa i Sverige som har något som helst intresse för frågan”. Han avslutar med ”Förhoppningsvis når den många läsare.”

Detta skriver han i en tidning som recenserar böcker författade av akademiker och där recensenterna oftast också är akademiker och där han låter påskina att han själv är inläst på Muslimska brödraskapet och därför lämpad att kommentera Sorgenfreis ”goda omdöme” att inte gå in på Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag skriver i min recension av Sorgenfreis bok att den har många förtjänster men att den inte passar som kurslitteratur på universitetet, eftersom en stor del av det blogginlägget handlar om kurslitteraturen i ämnet islam.

Simon Sorgenfrei behärskar inte ämnet Muslimska brödraskapet. Gjorde han det skulle han veta vem Mustafa Kharraki är, liksom att imam Hussein Halawa och Europeiska fatwarådet (s. 256, 257) ingår i Brödraskapets krets samt att det är klarlagt sedan länge att Hitlerbeundraren Yusuf-al-Qaradawi är Brödraskapets andliga ledare och dessutom sedan starten 1997 Europeiska fatwarådets ordförande (s. 140). Magnus Norell behärskar däremot ämnet. Men det vill Eli Göndör av någon anledning inte kännas vid.

Bara det faktum att Brödraskapets aktivister bedrev ett intensivt påverkansarbete i syfte att få bort kunskapsöversikten från MSB:s hemsida, alla klagomål till politikerna och att de till och med involverade SVT vittnar om att kunskapsöversikten träffade mitt i prick. Aktivisterna vet att Magnus Norell med sina kunskaper om Muslimska brödraskapets verksamhet i Mellanöstern och Europa utgör ett reellt hot mot Brödraskapets inflytande och offentliga finansiering i Sverige, ett hot som blev ännu mer påtagligt när MSB kom in i bilden. Ett hot Eli Göndör gör allt han kan för att eliminera i recensionen av Simon Sorgenfreis bok.

Fortsättning följer.

14 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Skärp dig Jonas Sjöstedt! Det är professorerna inom ditt eget parti som är Sveriges värsta hederskulturförnekare

Du står och ljuger i Almedalen och drar in din mormor, sjuksköterskan i bondesamhället, i dina lögner om Vänsterpartiets kamp mot invandrade hederskulturer.

Din mormor föddes 1909, enligt dig var hon sjuksköterska. Hon blev gravid och, också enligt dig, tvingades gifta sig. För släktens ryktes skull. I svart klänning. Hon skämdes så för sin svarta klänning att hon inte ville ha bröllopsfotot framme.

Och detta försöker du likställa med invandrade hederskulturer.

Du talar om att flickor i dag inte får ha killkompisar, måste vara oskulder, inte får röra sig fritt i samhället, inte får vara utomhus på egen hand.

Blev din mormor havande av den helige ande? Utan närkontakt med en man?

Synen på ogifta kvinnor i bondesamhället varierade både geografiskt och socialt. En sjuksköterska tillhörde inte samhällets botten. Sannolikt inte heller hennes släktingar. Så sent som på 1960-talet, innan p-pillret och den fria aborten, var det mängder med unga kvinnor i hela västvärlden som av familjen tvingades föda i hemlighet och adoptera bort barnet. Men dessa unga mödrars familjer tillhörde inte samhällets fattigaste. De tillhörde borgerskapet.

Du försöker göra dagens hederskulturer till en klassfråga. Till en fråga om ”högerns” nedskärningar av den generella välfärden. Bara segregationen upphör så upphör hedersförtrycket.

Du gör samma misstag som mängder med debattörer. Alla utlandsättade i Sverige är inte fattiga. Hederskulturer har inget med familjens ekonomiska ställning i Sverige att göra. Släkten kan vara spridd över precis hela världen. Och ha koll på flickorna i Sverige. Skvallret, det dödande skvallret, sprids med ett knapptryck. Av grannen. Av spioner. Av moralpoliser.

Professor Anders Neergaard satt i Vänsterpartiets programkommission. Han bor tillsammans med hederskulturförnekaren professor Diana Mulinari. Dessa två, tillsammans med hederskulturförnekarna professor Irene Molina och professor Paulina de los Reyes tillhör det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. De ingår i kretsen kring den nu utsparkade professor Masoud Kamali och har i två decennier stämplat alla som arbetat mot hederskulturer som rasister.

Vänsterpartiet är ett akademikerparti.

Jonas Sjöstedt. Gör upp med hederskulturförnekarna inom ditt eget parti innan du börjar skylla på ”högern”.

Gör upp med partiets förföljelse av Amineh Kakabaveh!

2 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Politiker inför Almedalsveckan 2019. Tre tips för att skapa tillhörighet och minska segregationen: Tips 3) Skrota Nationell plan mot rasism. Planen är ett hopkok av hatpredikanten Malcolm X:s hudfärgsrasism och revolutionären Che Guevaras västfientlighet och hör inte hemma i Sverige

Jag efterlyser att Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott skrotas och ersätts med en handfast handbok om medborgarkunskap riktad till hela Sveriges befintliga och kommande befolkning.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om det nära samarbetet mellan Muslimska brödraskapets aktivister och de sydamerikanska aktivisterna inom det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirastiska akademin (ArA), hur de har anammat separatisten Malcolm X:s hudfärgsrasism och framställer Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid och hur de utnämnt Sverige och den ”vita” huden till fienden. Aktivisterna finns samlade inom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0.

Aktivisterna skrev ett brev till regeringen 10 juni 2015 och erbjöd sina tjänster, vilket regeringen nappade på, trots att aktivisterna är separatister och motståndare till integration, trots att de använder invektiv som ”husneger” och ”Onkel Tom” om utlandsättade som värnar om den svenska demokratin.

De utnyttjar den svenska yttrandefriheten och föreningsfriheten i sin kamp att inifrån montera ner den svenska demokratin. Aktivisterna kan motarbeta demokratin utan risk eftersom de inte, i likhet med Che Guevara, använder våld och därför uppenbarligen inte ligger inom Säpos uppdrag.

Säpo har den senaste tiden satt män som predikar våld i förvar i väntan på utvisning.

Det vore önskvärt med en myndighet som har muskler nog att sätta individer som på ett utstuderat sätt inifrån monterar ner den svenska demokratin i förvar i väntan på utvisning.

I den nationella planens Förord står det: ”Planen är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället och skapa förutsättningar för ett solidariskt och sammanhållet Sverige.”

ArA:s aktivister och Muslimska brödraskapets aktivister har skapat den polarisering som existerar i dagens svenska samhälle.

På s. 5 i nationella planen förklaras vilka begrepp som används: ”I planen används genomgående begreppen rasism, liknande former av fientlighet, afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi, rasism mot samer, homofobi, bifobi, transfobi och hatbrott.”

Vidare står det: ”Genom historien har rasismen ofta haft en mer biologisk utgångspunkt än vad den har i dag. Den högerextrema s.k. vitmakt-miljön har dock fortfarande ett rasbiologiskt synsätt.”

ArA-lobbyisterna har också ett rasbiologiskt synsätt. De är hudfärgsrasister. ”Vita” har blivit ett skällsord i Sverige. ArA-lobbyisterna har lanserat ”ras” i syfte att skapa sig en maktposition och påstår att ”kultur” i folks medvetande har ersatt ”ras”. Deras verksamhet är ett frontalangrepp mot den svenska nationalstaten, mot det de kallar ”vithetens hegemoniska tolkningsföreträde”, mot det de kallar ”den kompakta muren av kolonialt tänkande inom svensk forskning”.

Regeringen skriver vidare: ”Ett viktigt perspektiv är att det finns strukturell rasism. Regeringen använder strukturell rasism i betydelsen att rasistiska handlingar inte alltid baseras på en individs politiska övertygelse utan kan ske omedvetet. Det innebär att rasism, i olika former, finns som en del av samhällets strukturer” (s. 5).

ArA-lobbyisterna hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck, att det är rasism att forska om kulturskillnader.

ArA har lanserat begreppet strukturell rasism. Det är ArA:s varumärke och raison d’être. Det är inte vetenskapligt belagt. Det är ett neo-marxistiskt påstående. Redan år 2010 skrev statsvetaren professor Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att det teoretiska perspektivet strukturell rasism sedan länge var avfärdat av internationellt ledande samhällsvetare och förklarade varför.

Även det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet finns med i planen. Följande passus i den nationella planen kunde varit tagen direkt ur ArA-lobbyisten professor Irene Molinas beskrivning av intersektionalitetsforskning på Nationella sekretariatet för genusforsknings tidigare hemsida: ”I genomförandet av jämställdhetspolitiken behöver andra maktordningar än de som är baserade på kön beaktas, t.ex. klass, etnicitet, sexuell läggning och könsidentitet. Sexism och rasism samspelar och överlappar varandra i stor utsträckning. Därför är det viktigt att arbeta integrerat och sammanhållet utifrån dessa och andra maktordningar” (s. 10).

Irene Molina hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck.

Om regeringen verkligen har för avsikt att motverka polarisering i samhället borde klanvälden lyftas fram. Klanvälden och klanväldens rättssystem är det främsta hotet mot nationalstaten. Men klanvälde som maktordning finns inte med i den nationella planen mot rasism, eftersom ArA:s aktivister konsekvent förtigit klaners existens i Sverige. Klaner faller inte inom ramen för deras anklagelse att nationalstaten Sverige är roten till allt ont. Ändå är det just kartläggning av klanvälden i demokratifientliga bostadsområden som borde ligga högst på listan över åtgärder för att minska polariseringen i samhället. Regeringen följer slaviskt ArA-lobbyisterna och låtsas inte om den amerikanska juridikprofessorn Mark S. Weiners viktiga bok Klanvälde. Från stamsamhälle till rättsstat.

Det är dags att klä av ArA-aktivisterna och skrota Nationell plan mot rasism och ersätta den med en handbok om medborgarkunskap där det klart framgår att svensk lag gäller i Sverige.

28 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus