Alla inlägg av Mona Lagerström

Skolverket sanktionerar barnslaveri och Muslimska brödraskapets POLITISKA uniformspersedel HIJAB som ska likställas med hakkorset. Hänvisar till politikerna och lagstiftningen

Här är det senaste svaret från Skolverket. Jag ställde frågor om politiska HIJAB, Skolverket skriver om det opolitiska slöja:

Hej!

Tack för din fråga.

Vi på Skolverket har tittat på den här frågan 2012, och vi kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten och diskrimineringslagen att införa generella förbud mot slöja i skolan.

I grunden handlar detta inte om Skolverkets förhållningssätt i frågan utan vilka lagar riksdagen beslutat om. Dessa lagar har vi att förhålla oss till. Vårt uppdrag är att informerar om vad lagarna säger. Vi har skrivit samma en juridisk vägledning kring heltäckande slöja, där det framgår hur regelverket ser ut och vad vi och skolorna har att förhålla sig till.

Källa:

Skolverkets juridiska vägledning kring heltäckande slöja: https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/heltackande-sloja-i-skolan

Om du har fler frågor är du välkommen att kontakta oss på Skolverkets upplysningstjänst på 08-527 332 00.

Med vänlig hälsning
Skolverkets upplysningstjänst
Maria Olausson

Eftersom det är nationaldag i dag publicerar jag ett avsnitt ur min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Gör 6 juni till Barnens Dag i den sociala samhörighetens namn!
Riksdagsledamöter:
Det är dags att upphöra med den idealiserade bilden av invandring som något entydigt gott och börja tala om kulturavstånden som råder mellan livegna klanmedlemmar och den svenska individualiserade jämlikhetsmodellen, mellan religiösa fundamentalister som använder Bibeln eller Koranen som lagbok och den svenska sekulära rättsstaten. Ända sedan Sverige blev ett invandrarland har rotsvenskarna fått skulden för integrationsproblemen. Ni har gett det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademins postkolonialister tolkningsföreträdet och låtit dem måla upp Sverige som ett rasistiskt land. Ni har låtit Muslimska brödraskapets aktivister måla upp Sverige som ”islamofobiskt”. Samtidigt visar Pew Research Center att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen. Sverige kan bli ännu bättre om alla offentliga bidrag till postkoloniala studier och shariapolitiska extremhögerns organisationer fryser inne och pengarna satsas på barnen.

Det kan inte nog upprepas: Vi bör följa den forna shariaextremisten Maajid Nawaz uppmaning att vi måste börja på gräsrotsnivå, med individen, och tidigt lära ut värdet av individuella mänskliga fri- och rättigheter.

Det är dags att ni politiker satsar stort på att krympa kulturavstånden och skapar en svensk blågul paraplyidentitet. Nationalism är inte den farsot somliga vill göra den till. För att än en gång citera de separatistiska postkolonialisternas guru Frantz Fanon och hans uppmaning till de afrikanska länderna som nyligen blivit självständiga och höll på att falla sönder i klanstrider, att nationalism som inte är chauvinism är något fint: ”En nation som fötts genom folkets gemensamma insatser, som förkroppsligar folkets verkliga strävanden och som formar staten efter folkviljan, måste med nödvändighet skapa ett utomordentligt gynnsamt kulturklimat”.1

Nationalism kan vara glädjen över att svenska idrottare vinner internationella mästerskap i de blågula färgerna, att en svensk vinner Eurovision Song Contest. Nationalism kan vara en känsla av trygghet, att höra till, att vara en del av ett helt. Att vara uppskattad. Att vara välkommen. Barn som kommer hit från krigshärdar har rätt att få känna sig välkomna, trygga, mottagna med stora famnen. Liksom barn födda i Sverige. Barn som växer upp här ska tidigt lära sig att här i Sverige gäller lagen lika för alla. Och då måste ni politiker verkligen se till att lagen gäller lika för alla barn.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i boken Är svensken människa att välfärdssystem ”måste förstås tredimensionellt, som ett triangeldrama mellan stat, individ och familj”.2 De skriver att Alva Myrdals reformprogram under mellankrigstiden gick ut på att socialisera barnen, inte fabrikerna. Sveriges nya reformprogram bör inriktas på att demokratisera barnen. Förslagsvis skulle varje skoldag kunna inledas med följande ramsa:

Jag är Sveriges minsta enhet.
Jag är Sveriges framtid.
Tillsammans bygger vi Sverige
och ärar den svenska flaggan,
symbolen för fred.

Små barn skulle kunna stå upp och högtidligt hålla varandra i handen när de läser ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. Äldre barn kan förslagsvis lägga höger hand över hjärtat när de rabblar ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. I takt med att barnen blir äldre bör de gradvis få lära sig vad ramsan Jag är Sveriges minsta enhet innebär enligt svensk familjerätt, liksom att de också gradvis lär sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

Midsommar är folkets nationalhelg. Det var lönlöst att genom ett direktiv uppifrån göra Svenska flaggans dag till nationaldag. Däremot bör 6 juni kunna bli en framgång som Barnens Dag, Samhörighetens dag, då hela Sverige hyllar barnen. Alla barn, oberoende av om de är nyanlända eller har släktled hundratals år tillbaka i Sverige, bör ha en alldeles egen dag då hela Sverige talar om hur viktiga de är för Sveriges framtid.

Då Sveriges statsminister, liksom lokalpolitiker, håller tal till barnen.

Då gator och torg och butiker visar bilder på barn. Då man för barn i segregerade områden ordnar träffar med barn från andra områden.

Då man ordnar lekar. Kanske ordnar barnparader i städer och byar.

Kanske gör Sveriges musiker och låtskrivare sånger barnen kan sjunga på Barnens Dag.

En dag då alla barn som vill får äta Barnens bakelse. Smaken skiljer sig i olika landsändar. Sockerbagare skulle kunna få i uppdrag att komponera Barnens bakelse. Barn skulle kunna få provsmaka olika varianter och välja ut den som passar bäst i den egna landsdelen.

Det finns ingen ände på vad man kan göra för att hylla barnen på Barnens Dag och skapa nya svenska paraplytraditioner.

Stifta en lag om att 6 juni ska bli Barnens Dag och avsätt medel som gör Barnens Dag till en riktig högtidsdag för Sveriges alla barn.

1 Fanon, Frantz, Jordens fördömda (1961), Inledning Erik Tängerstad, översättning Per-Olov Zennström, Leopard förlag 2007, s. 203

2 Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s. 256

6 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Skolverkets generaldirektör struntar fullkomligt i hijabklädda skolflickors slavlika förhållanden. Peter Fredrikssons likgiltighet för vad hijab signalerar, både i fråga om bäraren, religionsfrihet, homosexuella, judar och politisk islam är skrämmande

Jag fick svar på mitt förra inlägg av Maria Olausson, Skolverkets upplysningstjänst.

Svaret kan enklast karaktäriseras som Goddag yxskaft.

Vi som värnar om alla barns lika värdighet och rättigheter blir ständigt blåsta av politiker och myndigheter.

När jag gick i skolan var lärarens uppmaning då det gällde uppsatsskrivning: Håll dig till ämnet. Skolminister Anna Ekström (S) bör omgående se till att Skolverkets personal går en fortbildningskurs om just att hålla sig till ämnet.

Jag ställde två frågor till Skolverkets generaldirektör: om det neo-marxistiska begreppet intersektionalitet och om hijab i skolan.

Jag fick ett standardsvar som ser ut att ha formulerats med anledning av kritiken mot att Skolverket i en skrivelse ute på remiss tog avstånd från begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck”.

I slutet lägger Maria Olausson till att intersektionalitet inte kommer att finnas med i den slutgiltiga skrivelsen och om jag har fler frågor kan jag kontakta Skolverkets upplysningstjänst.

Jag begär att Skolverkets generaldirektör, alternativt Skolverkets jurister, kommenterar det jag skrev i mitt brev om hijab i skolan!

Så här lyder Maria Olaussons svar:

Hej!
Tack för din fråga till vår generaldirektör Peter Fredriksson, om skrivelser om sexualitet och relation i läroplanen.

Skolverkets generaldirektör kommer inom kort att besluta om och lämna över det slutgiltiga förslaget till regeringen. Kritiken utgår från ett tidigare utkast som varit ute på remiss och inte det slutgiltiga förslaget. Du kan läsa vårt pressmeddelande avseende kritiken och läroplanens roll, jag länkar till det nedan.

I regeringsuppdraget nämns tre specifika områden som särskilt ska beaktas: hedersrelaterat våld och förtryck, samtycke och pornografi. Skolverket har övervägt att använda de specifika begreppen i förslagen till nya skrivningar i läroplanernas inledande delar, men valt att inte föreslå formuleringar där dessa begrepp ingår. Skolverket gör bedömningen att alltför specifika begrepp i läroplanerna generellt riskerar att snäva in kunskapsområden och därmed utesluta andra viktiga och relevanta aspekter, som också bör behandlas. Beslutet att inte använda de uttryckliga begreppen i läroplanstexterna innebär inte att Skolverket avråder skolpersonal från att använda begreppen i utbildning och undervisning. Det innebär inte heller att myndigheten anser att sakfrågorna inte bör behandlas i utbildningarna.

I konsekvensutredningen som gick på remiss hänvisar vi till en regeringsredovisning från 2015 som handlar om ett motiv för att övergå från begreppet ”sex och samlevnad” till ett annat begrepp. I den nu aktuella konsekvensutredningen använder vi inte begreppet intersektionalitet.

Källa:
Skolverket ser allvarligt på hedersvåld – bemöter kritik: https://www.skolverket.se/om-oss/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden/2019-06-01-skolverket-ser-allvarligt-pa-hedersvald—bemoter-kritik

Om du har fler frågor är du välkommen att kontakta oss på Skolverkets upplysningstjänst på 08-527 332 00.
Med vänlig hälsning
Skolverkets upplysningstjänst
Maria Olausson

 

Brev till Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson med fråga om det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet och varför en diskussion om skolflickors beslöjning inte finns med i förslag till ändringar i läroplanen inom området ”sexualitet och relationer”

Det här brevet skickar jag till Skolverkets generaldirektör. Jag kommer att publicera hans svar på den här bloggen.

Skolverkets avrådan att använda begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” i förslag till ändringar i skolplanen inom området ”sexualitet och relationer” har väckt stark kritik, bland annat från Lars Åberg i Svenska Dagbladet 30 maj 2019. Generaldirektör Peter Fredriksson besvarar kritiken med att skrivelsen handlar om ett tidigare utkast som varit ute på remiss och att det slutgiltiga förslaget inte är klart ännu. Jag förväntar mig att en diskussion om vad beslöjningen signalerar finns med i det slutgiltiga förslaget.

I det här brevet koncentrerar jag mig främst på frågan varför Skolverket över huvud taget använder sig av det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet i utredningen som skickades på remiss och varför flickors beslöjning inte finns med. Skolplanen ska ju handla om rättigheter enligt svensk lag. Det är på tiden att Skolverket markerar vilka förbjudna svenska lagstadgade rättigheter beslöjningen signalerar, exempelvis död åt homosexuella. Skolverket kan inte vara okunnigt om att homosexualitet är förenat med döden i åtskilliga länder där kvinnlig beslöjning är obligatorisk.

Intersektionalitet
Bara för att ett begrepp används inom universitetet är det inte samma sak som att begreppet är vetenskapligt. Intersektionalitet handlar om marxistisk ideologiproduktion importerad från USA och går inte att tillämpa på Sverige. Professorerna Irene Molina, Diana Mulinari och Paulina de los Reyes, alla från Sydamerika, alla med koppling till Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, alla fanatiska marxister, gör allt de kan för att utmåla dagens Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid. Det har jag visat i åtskilliga blogginlägg och diskuterar utförligt i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018).

Professorernas Sverigefientliga och hudfärgsrasistiska ideologi går att läsa i det marxistiska nätverket Antirasistiska akademins rapport om sig själva, Vardagens antirasism, en rapport Skolverket grundligt bör studera. Skolverket bör också grundligt studera Antirasistiska akademins nära samarbete med det demokratifientliga Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige.

Det är dessa marxistiska professorer som de senaste två decennierna ihärdigt påstått att forskning om hedersrelaterat våld och förtryck är rasism, eftersom det ställer grupp mot grupp, och lika ihärdigt marknadsfört begreppet intersektionalitet.

Att de har påverkat både Skolverket och Lärarförbundet är uppenbart. Lärarförbundet skriver i sitt remissvar: ”Skolverkets motiveringar till varför man inte valt att använda begreppen ’hedersrelaterat våld och förtryck’, samtycke och pornografi i de nya skrivningarna, instämmer även Lärarförbundet i och stödjer till fullo Skolverkets val att inte ta med dessa begrepp” (s. 2). Alltså grupp mot grupp, inte lagstadgade rättigheter lika för alla barn och ungdomar.

Skolverket skriver att man 2015 försökte övergå från begreppet ”sex och samlevnad” till att använda ”jämställdhet, sexualitet och relationer” men att det var otympligt med tre ord. ”Motivet som angavs för att övergå till ett nytt begrepp var behovet att sätta in sex- och samlevnadsundervisningen i ett bredare sammanhang och där jämställdhet, intersektionalitet och främjande värdegrundsarbete är bärande delar” (s. 3).

Skolverket bör se till att begreppet intersektionalitet stryks i varenda skrift Skolverket producerar. Marxistiska slagord är inte vetenskap.

Min fråga till Peter Fredriksson är: Var har Skolverket fått begreppet intersektionalitet ifrån? Hur motiverar Skolverket att verket använder det importerade ovetenskapliga begreppet intersektionalitet?

Hijab i svenska skolan
Uppmaning till Peter Fredriksson. Bannlys ordet slöja och använd det arabiska ordet hijab, som betyder förhänge, avskildhet, påbud att kvinnor och män, flickor och pojkar ska hållas åtskilda från varandra, i skolan, på arbetsplatser, i simhallar med mera. Ordet slöja döljer den totalitära ideologi hijab står för.

Hijab har inga likheter med en sjal, scarf, sjalett. Hijab har däremot uppenbara likheter med ökennomadernas huvudbonad, både mäns och kvinnors.

I samband med att Staffanstorps kommunstyrelse antog en skrivelse om nolltolerans mot huvudduk i skolan uttalade sig Skolverkets jurister om att ett förbud strider mot lagen, att Skolverket 2012 behandlade frågan och kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten eller diskrimineringslagen med ett generellt förbud.

Frågan bör omförhandlas. Skolflickors och lärares beslöjning i den svenska skolan ska regleras från centralt håll, inte av lokalpolitiker, för att undvika skrämmande inslag som denna skrivelse av Skolförvaltningen i Jönköping om Råd och riktlinjer för muslimska barn/elever i Jönköpings kommuns skolor läsåret 2010/2011. Religiösa ledare ges politisk makt!

Skolverkets skäl att förbjuda hijab/niqab/burka ska vara glasklara och stödja sig på svensk lag om individens fri- och rättigheter.

Hijab är ett politiskt plagg, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg, nu senast detta, och också skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Politiska plagg ryms inte under religionsfriheten. Politik tillhör inte Diskrimineringsombudsmannens tillsynsområden.

Svenska skolan ska vara baserad på vetenskap.

En person som har varit instrumentell när det gäller DO:s syn på kvinnors beslöjning är professor Mohammad Fazlhashemi. I flera åt ingick han i DO:s råd. I flera år drev han beslöjningskampanjer (se blå knapp om Shariadoket).

Uppmaning till Peter Fredriksson: Begär att professor Fazlhashemi till Skolverket lämnar en skrivelse där han lägger fram vetenskapliga skäl till att hijab lyder under religionsfriheten. I sin bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (2008) skriver Fazlhashemi om hur mormodern i Iran led när kungen, i likhet med Turkiets Kemal Atatürk, i sitt sekulariseringsprojekt på 1930-talet förbjöd kvinnors beslöjning (2009, s. 149). Hela boken är en pamflett mot sekularisering. Han hyllar ayatolla Khomeini (s. 131, 132). Fazlhashemi har ett helt avsnitt om hur väst bör genomgå en mentalitetsförändring. Det är inte svårt att se vad hans beslöjningskampanjer syftade till: mer islam i politiken och offentligheten, hijab på arbetsplatser och i skolan. Jag skriver om Fazlhashemi i bland annat det här blogginlägget.

En över tre tusen år gammal lertavla (finns på ett museum i Berlin) med inristade lagar framgrävd av arkeologer är vetenskap. På den assyriska krigarkungen Tiglatpilesers (d. 1076 fvt) lertavla finns den första kända lagen om kravet på ”ärbara” kvinnors beslöjning. Syftet var att i offentligheten via klädseln skilja på ”ärbara” och ”icke-ärbara” flickor och kvinnor. Att antasta eller tafsa på beslöjade flickor/kvinnor var ett brott mot staten och mot mannen som ägde flickan/kvinnan (make, far, manlig släkting, slavägare). En slavkvinna kunde vara en mäktig mans konkubin. Det handlade alltså om att män ägde flickors/kvinnors sexualitet. Ända sedan Tiglatpilesers dagar är det dokumenterat att kvinnors sociala ställning är kopplad till hennes sexuella aktiviteter medan en mans sociala ställning är kopplad till hans far eller yrke. Detta förändrades i Sverige i och med p-pillret på 1960-talet och den fria aborten i mitten av 1970-talet.

Tiglatpilesers lag var världslig. I Mesopotamien vimlade det av gudar och gudinnor. Varenda stadsstat hade sina gudar. Beslöjningen syftade till att markera sociala hierarkier och därmed nödvändigheten av att kontrollera att flickor var oskulder för att vara gångbara på den socialt högtstående äktenskapsmarknaden.

Det är uppenbart att Skolverkets jurister inte har tagit del av professorn i kvinnohistoria Gerda Lerners vetenskapliga bok The creation of patriarchy (1986), särskilt kapitlet ”Veiling the woman”, eller Martha T. Roths engelska översättningar inklusive originalspråk Law collections from Mesopotamia and Asia Minor (1995).

Seden att kvinnor täcker håret spred sig över hela världen och blev ett kulturellt plagg som vissa religiösa ledare inom alla religioner införlivade med den egna läran.

Hijab, designad efter ökennomadernas huvudbonad, är ett relativt nytt plagg och fick sitt uppsving på 1970-talet i och med att Muslimska brödraskapet uppbackad av saudiska petrodollar började sprida sin politiska tolkning av islam över hela världen, inklusive Frankrike. I den franska tidningen Le Nouvel Observateur nr 2547 (29 augusti till 4 september) 2013 säger islamforskaren Gilles Kepel att ett av skälen till att Stasikommittén (uppkallad efter ordföranden Bernard Stasi), i vilken Kepel ingick, och dess rapport 2003 där de förordade att iögonfallande religiösa symboler skulle förbjudas i de franska allmänna skolorna, var att Muslimska brödraskapets franska gren, UOIF [L’Union des Organisations Islamiques de France], mellan 1980 och 2000 försökte ta kontroll över ungdomarna från islamiska miljöer genom att göra beslöjningen av skolflickor till en av sina paradfrågor (2013, s. 51).

Beslöjningen är Muslimska brödraskapets paradfråga även i Sverige, liksom salafisternas paradfråga. Jag förutsätter att Skolverket har läst Försvarshögskolans rapport om salafister, beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och det de skriver om slöjpoliser.

Ett vanligt skäl till att flickor/kvinnor ska vara beslöjade är påståendet att så var det på profeten Muhammeds tid. Han dog 632. Skolverket måste känna till att det inte finns några vetenskapligt tillförlitliga källor om hur det var på Muhammeds tid. Be gärna professor Fazlhashemi förklara att först flera generationer efter Muhammeds död sammanställdes texter om hans liv och leverne baserade på muntligt traderade historier. Inga arkeologiska fynd finns, inga samtida texter.

Skolverket skriver: ”Myndigheten har vidare valt att skriva in formuleringar som syftar till att stärka alla elevers förutsättningar att göra trygga och självständiga val samt deras förståelse för egna och andras rättigheter” (s. 6).

Hur ska detta gå till när hijab signalerar att bärarens sexualitet ägs av en man, att hon alltså inte har något fritt val, att om hon tar av sig sin hijab kan hon löpa risk att förlora hela sin släkt, hela sitt sociala nätverk och till och med bli dödad, att hon bara får lov att gifta sig med en islamtroende man, att homosexuella ska dö, alltså även hon själv om hon är lesbisk eller bisexuell, att judar ska dö.

Skolverket måste ta med beslöjningen i den framtida undervisningen om sexualitet och relationer, i alla händelser måste vad beslöjningen signalerar diskuteras i Skolverkets slutgiltiga skrivelse som ska överlämnas till regeringen.

Jag ser fram emot Peter Fredrikssons svar på mina kommentarer om intersektionalitet och beslöjning.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

SVT, Lokala nyheter Stockholm, normaliserar Muslimska brödraskapets glödande judehat genom hijabklädda reportern. Hijab är Muslimska brödraskapets politiska uniformspersedel, hijab ska jämställas med hakkorset!

Återigen, maj 2019, anstränger sig SVT, Lokala nyheter Stockholm, att normalisera Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab, som skriker ut judefientlighet och homofientlighet lika grällt som hakkorset.

Såväl judar som homosexuella mördades av nazisterna. Såväl judar som homosexuella mördas av den militanta shariapolitiska extremhögern, IS exempelvis.

Jag uppmanar alla som läser det här inlägget att polisanmäla SVT:s VD Hanna Stjärne, SVT:s chef för nyhets- och sportverksamheten Anne Lagercrantz samt SVT Nyheter Stockholms redaktionschef och ansvarig utgivare Geronimo Åkerlund för hets mot folkgrupp.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om Muslimska brödraskapets politiska uniformspersedel hijab, att plagget har anammats av hela den shariapolitiska extremhögern, militant som icke-militant, att plagget används som en flagga, att antalet hijabklädda flickor och kvinnor är ett tecken på islamiseringen av ett land.

Ett annat namn för islamiseringen av ett land är ökenspridningen. Nomadstammarna på Arabiska halvön betraktas som mer reaktionära än stadsborna. Ökenspridningen sker i takt med att shariapolitiska extremhögern vinner terräng i ett land och förvandlar det till en teokrati styrd av sharia.

Islamisk finans, som är en missionsverksamhet i syfte att sprida Muslimska brödraskapets och wahhabisternas totalitära politiska tolkning, storsatsar på ”anständig klädsel”, hijab bland annat. ”Anständig klädsel” är en global mångmiljardindustri som Åhléns och H&M här i Sverige deltar i.

I min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige beskriver jag ökenspridningen och islamisk finans.

Hijab är designad efter de arabiska ökennomadernas huvudbonad och hör inte hemma i offentligt finansierad verksamhet i Sverige och absolut inte på barn.

Det blev i sociala medier stor uppståndelse när SVT Stockholm i början av året i samband med inslag om den bristande snöröjningen i Stockholm lät en hijabklädd reporter visa upp sig. Inslaget 21 mars 2019 anmäldes tydligen till Myndigheten för press, radio och tv som fattade beslut 9 april 2019, Beslutsnivå Ordförande, Beslutstyp Brevsvar, står det.

Samma reporter i Muslimska brödraskapets politiska uniformspersedel visas i nytt inslag om snöröjningen 24 maj 2019.

Ökenspridning och snöröjning.

I den blå knappen till höger ”Shariadoket och manligheten” skriver jag om hur Muslimska brödraskapets aktivist Kitimbwa Sabuni krävde att hijabklädda kvinnor skulle få vara nyhetsuppläsare, vilket strider mot kravet på SVT att var opartiska. Samma krav bör gälla SVT:s reportrar som visas i bild. Den hijabklädda reportern signalerar högerextremism. En högerextremism långt långt till höger om traditionella högerextremister. En högerextremism med en uttalat samhällsomstörtande agenda.

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) var influerad av Mussolini och Hitler, vilket jag skriver om i min bok och vilket jag också skrivit om i många blogginlägg.

I boken har jag ett helt kapitel om judefientlighet, både kristenhetens och Muslimska brödraskapets och Saudiarabiens judefientlighet. Jag har flera citat ur Koranen.

I Nya testamentet finns uttalad judefientlighet. Reformatorn Martin Luther skrev vidriga texter om judar. I Koranen liknas judar vid apor och svin.

Imamen Samir El Rifai i Helsingborg har åtalats för hets mot folkgrupp för att han kallat judar för ”apornas och svinens avkommor”. Han lutar sig ju bara mot Koranen.

Det talas mycket om islam och att islam inte hör hemma i Sverige. Varje gång jag läser utfallen mot islam frågar jag mig om personen har läst Bibeln. Mycket av det som står i Koranen är taget direkt från hebreiska bibeln (Gamla testamentet). Likt Nya testamentet påstår Koranen att ”otrogna” hamnar i helvetet, vilket jag skrivit om i ett blogginlägg.

Bibeln är sannerligen ingen upplyftande bok. Den handlar om erövringskrig och etnisk rensning. Om kvinnoförtryck och homofientlighet. Skillnaden är att erövringskrigen och den etniska rensningen i Bibeln handlar om att judarnas gud Jahve lovade Abraham landet Kanaan, ett land långt borta från Sverige. Koranen däremot gör anspråk på att gälla hela världen i alla tider, att islam är den sista religionen, att de ”otrogna” ska bekämpas tills islam har segrat, att islam ska segra över alla andra religioner (exempelvis sura 9:33).

Shariapolitiska extremhögern betraktar Koranen som en vetenskaplig bok, att all kunskap om världen ryms i Koranen, att ”kunskapen” om judar som apor och svin därför är ”vetenskap” och ”sann”.

Men i den pågående valrörelsen inför EU-valet nämns inte shariapolitiska extremhögern och dess samhällsomstörtande ideologi med ett ord, varken av SVT:s reportrar, partiledarna eller ”toppkandidaterna”.

Stefan Löfven har utnämnt högerextremister till landets fiende nummer ett men tiger om att shariapolitiska extremhögerns aktivister i decennier i princip varit statsanställda, att hundratals miljoner skattekronor slussas ut till denna extremhöger i stället för till välfärden.

Alice Bah Kuhnke bjöd in denna extremhögers aktivister till sakråd och slussade hundratusentals kronor till aktivisterna via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST).

Stefan Löfven planerar en konferens mot antisemitism. Enligt regeringen ska Malmö vara värdstad för konferensen mot antisemitism 27–28 oktober 2020.

Helt nya grepp behövs i kampen mot antisemitism.

Bland annat bör hijab förbjudas inom all offentligt finansierad verksamhet, alltså även inom skolan.

I min bok föreslår jag att alla skolbarn bör lära sig kritiskt granska ryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (2005). Detta protokoll är ett plagiat av fransmannen Maurice Jolys (d. 1878) kritik av Napoleon III, kejsare 1850–1870 (d. 1873), det som kallas andra kejsardömet.

Det är för mig obegripligt varför den amerikanske judiska serietecknaren Will Eisners bok The Plot. The secret story of The protocols of the elders of Zion (2005), med förord av den italienska författaren Umberto Eco, inte har översatts till svenska. Som jag skriver i min bok har den ett bildspråk alla barn och ungdomar behärskar.

Inför konferensen mot antisemitism i oktober 2020 bör en svensk översättning finnas och boken vara obligatorisk i skolan.

I Saudiarabien får skolbarnen lära sig att Sions vises protokoll är ett autentiskt historiskt verk. Lärare, politiker och myndighetspersoner i Sverige måste få redskap att sakligt bemöta antisemitiska haranger som stöder sig på Sions vises protokoll. Will Eisners bok är den bästa tänkbara motboken till Sions vises protokoll.

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism får gärna kontakta mig för ett samtal om mitt kapitel om judefientlighet.

SVT:s VD Hanna Stjärne bör omgående bjuda in forskaren Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan, för en föreläsning om Muslimska brödraskapet och doktoranden Sameh Egyptson för en föreläsning om Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering i Sverige.

25 maj 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

SVT: Bannlys ordet slöja! Pinsamt låg nivå i Opinion live 28 mars om den viktiga frågan om Muslimska brödraskapets POLITISKA uniformspersedel HIJAB. PÅ BARN!

Programledare Belinda Olsson inleder med: ”Ja, förslaget om att förbjuda slöja på barn i grundskolan, och i förskolan också, har blivit en het potatis i Eskilstuna.”

Därmed sätter hon tonen för den pinsamt låga nivån på debatten.

När leder Belinda Olsson en debatt om det politiska hakkorset PÅ BARN i grundskolan och förskolan? Och bjuder in företrädare för och emot hakkors PÅ BARN?

När leder Belinda Olsson ett debattprogram om BARNSLAVERI i Sverige? Och bjuder in politiker som vill avskaffa BARNSLAVERI i Sverige och motståndare som vill behålla BARNSLAVERIET i Sverige?

Belinda Olsson kunde ha inlett debatten med följande lite drygt två minuter långa Youtube-klipp med engelsk undertext från 1966 där Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser (d. 1970) berättar för åhörarna att det första Muslimska brödraskapets ledare Hassan al-Hudaybi (d. 1973) begärde när han och Nasser 1953 diskuterade ett samarbete, eftersom Brödraskapet hjälpte Fria officerare att störta kungen 1952, var att Nasser införde en lag om att alla kvinnor i Egypten måste bära HIJAB.

Hijab betyder förhänge. Publiken fattar inte vad Nasser menar förrän han säger SJAL. Då börjar publiken gapskratta och föreslå att Hudaybi själv sätter på sig en. Nasser vägrade gå Hudaybi till mötes och frågade hur han skulle kunna få alla landets kvinnor att beslöja sig när Hudaybi inte ens lyckades få sin egen dotter, som studerade medicin, att bära hijab. Islam var då, och är fortfarande, den dominerande religionen i Egypten.

Varenda medarbetare på SVT bör se Nassers tal. Det finns i flera klipp på Youtube. Googla nasser muslim brotherhood speech.

En kommentator skriver att Nasser 1966 sa vad som i princip är otänkbart att säga i dag.

Klippet visar att HIJAB är Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Det visar också att HIJAB är Muslimska brödraskapets beteckning på plagget. Sjal heter tarha.

Om Belinda Olsson hade inlett debatten med Nassers tal hade debatten kunnat bli både folkbildande och upplysande.

SVT ska vara folkbildande. SVT ska värna om jämställdhet och demokratin. Citat från SVT: ”Den så kallade demokratiparagrafen återfinns i radio- och tv-lagen. Så här står det i femte kapitlets första paragraf:” ”… programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Den proposition som ligger till grund för texten kan förtydliga hur demokratiparagrafen ska tolkas (prop. 2005/06:112  s. 32. Anknyter till bland annat förhållandet mellan människor, till exempel fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män. Bestämmelsen anses även innebära en skyldighet att markera avståndstagande från eller bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasistiska fördomar bekämpas.”

Men Belinda Olsson markerar inget avståndstagande från BARNSLAVERIETS förespråkare eller bemöter deras antidemokratiska uttalanden. Inte heller värnar hon om alla småflickors frihet och värdighet i Sverige.

Så länge SVT använder det banaliserande ordet slöja och inte kopplar plagget till en SHARIAPOLITISK tolkning av islam går SVT shariapolitiska extremhögerns ärende.

Shariapolitiska extremhögern motarbetar demokratins grundprinciper såsom sekulär rättsstat, pluralism, jämställdhet mellan könen, alla människors lika värdighet, de verkar för separation, inte integration, för att islam och politik ska vara oupplösligt förenade och hävdar att det är en kvinnans plikt att dölja allt utom ansikte och händer. Att till och med småflickor tidigt bör vänjas vid att bära hijab. Se detta blogginlägg om häftet Kvinnan i Islam.

Muslimska brödraskapet i Egypten hade möjlighet att visa var de står i demokratifrågor när Muhammad Mursi valdes till president 2012 och man skulle arbeta fram en ny grundlag. I stället gav Mursi sig själv oinskränkt makt och verkade för att införa en teokrati, se exempelvis forskarna Magnus Norells och Madeleine Sultán Sjöqvists debattartikel ”Egypten är på väg mot religiöst styre” 7 december 2012 om Mursis agerande (han avsattes i juni 2013).

Muslimska brödraskapet och dess avknoppningar är de i särklass bäst organiserade shariaextremisterna i Sverige med namn som Mahmoud Aldebe, Helena Hummasten (tidigare Benaouda), Abdirizak Waberi, Omar Mustafa, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi, Mohammed Amin Kharraki, Mustafa Kharraki, Mahmoud Khalfi, Yasri Khan, Aya Zemzem Mohammed, Mostafa Malaekah (som sammanställt könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam om kvinnors och småflickors beslöjning).

Mahmoud Khalfi är VD för Stockholms stora moské. På hemsidan står det att han studerat på IESH Château-Chinon i Frankrike, som är Muslimska brödraskapets lärosäte och som enligt den här och den här artikeln om Muslimska brödraskapet i väst utexaminerat mängder med imamer.

Abdirizak Waberi lägger här, när han är rektor för Römosseskolan, ut texten om Muslimska brödraskapets könsideologi.

Opinion live 28 mars handlade om HIJAB. Hijab är ett politiskt plagg. Det är skrämmande att SVT inte ens anstränger sig att sätta sig in i vad hijab representerar. Redaktionen hade exempelvis kunnat titta igenom Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009 om det hon kallar ett islamistiskt nätverk med säte i Stockholms stora moské. Islamister är detsamma som shariapolitiska extremhögern.

Islamister är politiker. Det är politiker Evin Rubar intervjuar.

Belinda Olssons val att öppna debattprogrammet med att använda ordet slöja signalerar att debatten inte kommer att handla om det politiska plagget hijab. Valet av debattdeltagare signalerar ännu mer att SVT inte tar hijab på allvar som ett politiskt plagg.

Konvertiten Abd al Haqq Kielan, imam i Eskilstuna, har visserligen rätt när han säger att beslöjningen inte kan kopplas till hedersförtryck. Hedersförtryck är kopplat till klaner med ett rättssystem baserat på hedersnormer. Klanerna kan omfatta vilken religion som helst. Religionens prästerskap kan för hundratals år sedan ha omvandlat klanens hedersnormer till religiösa normer. Faktum kvarstår att det är klaners normer och rättssystem politikerna måste sikta in sig på för att komma till rätta med hedersförtryck.

Men Kielan har fel när han säger att beslöjningen är religiös klädsel. Han har också fel när han säger att ingen tvingar småflickor att vara beslöjade. ”De kanske bara vill härma sin storasyster. Det är väl ingen människa som tvingar små barn. Det finns ingenting i religionen att små barn under puberteten ska ha slöja på sig. Men de vill vara precis som de stora barnen. Precis som svenska tjejer i skolan. De klär ju också på sig. De sminkar sig. De schamponerar sig. De försöker verka lite vuxna eller så. Ska det också förbjudas?

Kielan bör känna till vad det står i Muslimska brödraskapets könsapartheidskrift Kvinnan i Islam. Skriften är spridd över hela Sverige och går att ladda ner från internet. I en not står det: ”T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern” (2007, s. 18).

Sommaren 2018 presenterades Försvarshögskolans rapport om salafister i Sverige. Där kan man läsa om stenhård social kontroll och parallellsamhällen.

Maria Hind Alias (S) säger att beslöjningen handlar om sexualisering av unga flickor, vilket är helt korrekt. Men det är bara en del av allt det hijab signalerar.

Kielan svarar: Jag säger samma sak som förut. Alla flickor i grundskolan, i småskolan som tar på sig fina kläder, schamponerar sig, sminkar sig lite och så vidare. Ja, de kanske spenderar en timme varje morgon innan de går till skolan. Är inte det sexualisering? Det är det väl i mycket högre grad än att dölja sina behag för att vara diskreta och så.

Som om småflickor skulle ha några behag att dölja.

Det är samma ytliga jämförelse som görs i universitetens utbildning om islam. Se det här blogginlägget om Susanne Olssons och Simon Sorgenfreis bok Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015).

Maria Hind Alias säger att det inte finns någon religiös, kulturell, social eller politisk mening bakom att man vill sminka sig. Hon säger också att man inte kan komma ifrån att det finns en politisk och kulturell mening bakom beslöjningen.

Både Opinion lives redaktion och Belinda Olsson borde ha läst Försvarshögskolans rapport om salafism inför sändningen och valet av deltagare. Programmet avslöjade att varken redaktionen eller Belinda Olsson tycks ha en aning om hur verkligheten utanför TV-huset ser ut. De visar inte tillstymmelse till insikt om det fängelse hijab representerar för småflickor och hur utstakat deras liv är av andra.

De visar heller ingen kunskap om att Muslimska brödraskapets grundare beundrade Mussolini och Hitler, att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse, att jämförelsen med hakkorset är adekvat.

De visar ingen insikt om att HIJAB signalerar att homosexuella ska dö.

De visar ingen insikt om att den flicka som tvingats bära HIJAB riskerar att dödas om hon tar av sig den. Straffet för avfällingar från islam är döden. Det finns alldeles för många invandrare i Sverige som från födelsen har matats med dessa ”sanningar”. Det borde imam Kielan känna till.

Biskop Johan Olof Wallins predikan 25 mars på Marie bebådelsedagen 1827 om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” och Muslimska brödraskapets Ahmed Al-Mofty 2009
I mitt föregående blogginlägg jämför jag hur biskop Wallin i Stockholms storkyrka predikar om kvinnan utan egenvärde och hennes självutplånande roll med vad den shariapolitiska extremisten Mawdudi skriver, hur de båda är påverkade av Rousseau och romantikerna.

I Evin Rubars Slaget om muslimerna upprepar Ahmed Al-Mofty biskop Wallins predikan men påstår att könsideologin är islamisk. Då programmet sändes var Mofty ledamot i SMR:s styrelse. Det var han som tyckte att det var självklart att vända sig till Saudiarabien för att få pengar till att bygga en moské i Göteborg. Mofty låter som om han läser innantill ur en av 1800-talets rådgivningsböcker om mannens och kvinnans ”naturer”. För det är ju inte så att Rousseau och romantikerna skulle vara influerade av Muslimska brödraskapet.

Mofty säger att islam visar det som är rätt: ”Mannen använder förståndet men kvinnan använder känslor. Missförstå inte. Jag säger inte att kvinnan är mindre intelligent. Kan vara dubbelt eller tredubbelt intelligent som mannen men är mer impulsiv. Hon kan säga ’jag vill skiljas’. Mannen vill vänta och se, har en sådan natur att han vill spara och spara. Det [kvinnan] har på hjärtat det kommer direkt ur munnen. Hon kan ta förhastade beslut. Så Gud har skapat den här människan och vet vad som är bäst.”

Enligt vetenskapliga rön har slumpmässiga kemiska reaktioner skapat människan, liksom hela universum och allt som finns i universum och på planeten jorden. Enligt vissa hjärnforskare finns gud inne i människors hjärnor, inte utanför.

Det är en avsevärd skillnad mellan den enskilda individens personliga tro på en högre makt och mellanhänder som påstår sig företräda en högre makt och vet vad denna högre makt befaller.

Shariapolitiska extremhögern är mellanhänder, liksom biskop Johan Olof Wallin var en mellanhand.

Svensk lagstiftning är inte baserad på en övernaturlig makts mellanhänder som påstår sig veta vilka lagar som ska gälla landets invånare.

Eftersom det är i princip tabu att kritisera politiska tolkningar av islam i Sverige så lyft fram biskop Wallin och den brutala uppdelningen i Sverige mellan svenskättade kvinnor som enligt lag slipper Wallins predikan om den självutplånande kvinnan utan egenvärde och shariapolitiska mellanhänders krav att vissa utlandsättade flickor och kvinnor blint ska böja sig efter biskop Wallins påbud i början av 1800-talet om att utplåna sig själva.

En uppföljning av Evin Rubars dokumentär om Muslimska brödraskapets expansion det senaste decenniet och skattemiljonerna som går till Muslimska brödraskapet i stället för till välfärden
Det är drygt tio år sedan Evin Rubars dokumentär om det islamistiska nätverket med högsäte i Stockholms stora moské på Medborgarplatsen sändes. Nätverket är detsamma som Muslimska brödraskapet.

SVT: Gör en ny dokumentär, eller flera, utan att en enda gång nämna kollektivordet muslimer. Det handlar om en shariapolitisk extremhöger som bara representerar sig själva. Landets invånare från länder där islam är den dominerande religionen ska inte behöva dras in i en högerextremistisk rörelses verksamhet i Sverige.

Bengt Westerberg ställer 4 april helt befängda krav i debattartikeln i Dagens Nyheter när han efterlyser att ”muslimer från majoriteten [måste] kliva fram”. Det är detsamma som att efterlysa att människor utsätter sig för mordhot. Det är detsamma som att säga att ”muslimer” har ett ansvar för vad ”muslimer” gör. ”Muslimer” ’är ingen folkgrupp. ”Muslimer” har inget kollektivt ansvar. Varje enskild individ har ansvar för sina handlingar, oberoende av religionstillhörighet.

Bannlys kollektivordet ”muslimer” och tala om tolkningar av islam i stället och koppla folk till nationalitet i stället för till en religion.

Muslimska brödraskapet är en trojansk häst, se detta blogginlägg, som är på fullaste allvar. De håller på att gröpa ur Sverige.

SVT: Gräv lika omfattande i Muslimska brödraskapets finanser som grävet om Swedbank. Miljoner och åter miljoner skattemedel slussas till Muslimska brödraskapet, inte minst till Islamic Relief via Sida. Se de två länkade artiklarna ovan om Muslimska brödraskapet i väst.

Skattemedel ska gå till välfärden, inte till att göda en trojansk häst. Aktivisterna är välutbildade. De är otroligt organisationsbegåvade. De hittar ständigt nya sätt att mjölka staten på skattemedel. Avslöja dem.

Muslimska brödraskapet påstår att de står för en ”moderat” tolkning av islam. De har ända sedan revolutionen i Iran 1979 tvingats förhålla sig till denna revolution. Därför upprepar de ständigt att de är emot våld, emot att störta regimer, att de inte har för avsikt att införa en teokrati.

De arbetar nerifrån och upp, från den enskilda individen till tjänstemän och slutligen regeringen. Det är ingen slump att Muslimska brödraskapets grundare var lärare. Det är ingen slump att Muslimska brödraskapet driver flera religiösa friskolor. De har ett syfte med skolorna.

Det är ingen slump att Muhammad Mursi ansträngde sig att införa en teokrati i Egypten.

5 april 2019

Mona Lagerström Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Alexandra Pascalidou del 2 – bakåtsträvare av gigantiska mått

I det föregående blogginlägget skrev jag om hur Alexandra Pascalidou på Twitter upprört kallade representanten för shariapolitiska extremhögern Moosa Assal för en muslimsk kille som [av Sofie Löwenmark] dömts ut som salafist. Moosa Assal hade på Förortsgalan 2019 utnämnts till årets folkbildare, vilket upprörde Sofie Löwenmark. Pascalidou var prisutdelare. Pascalidou var upprörd över att Assal dömts ut som salafist med saudisk kvinnosyn utan att Löwenmark hänvisade till källor. Själv ringde Pascalidou upp honom. Vad hon frågade och vad hon fick till svar är oklart.

Moosa Assal har, liksom parhästen Abdul Wadud, studerat vid universitetet i Medina, Saudiarabien, som närmast kan beskrivas som ett prästseminarium för utländska män där de drillas i sharia och en vidrig kvinnosyn som de sedan förväntas sprida i sina hemländer. Det tar man för givet att en driven journalist har tagit reda på innan hon accepterar att ge en man utexaminerad från detta lärosäte pris som ”årets folkbildare”.

I det föregående inlägget länkar jag till en bakgrund till universitetet och att det står att indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979) var med och grundade universitetet 1961 och att åtskilliga medlemmar i Muslimska brödraskapet, som sedan 1940-talet i omgångar förbjöds i Egypten, fann ett andra hem i universitetet (sista stycket). I själva verket spelade Muslimska brödraskapets välutbildade flyktingar en viktig roll i utbyggnaden av hela det saudiska beduinsamhällets utbildningsväsende, liksom i Qatars.

I det här inlägget förklarar jag varför Alexandra Pascalidou är en bakåtsträvare av gigantiska mått genom att jämföra vad shariaideologen Mawdudi år 1939 säger om kvinnans inlåsning i hemmet med vad biskop, sedermera ärkebiskop, Johan Olof Wallin (1779–1839) från predikstolen i Storkyrkan i Stockholm på Marie bebådelsedag år 1827 säger om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” och avslutar med några ord om ”kristna värderingar” och vad dessa ”kristna värderingar” har inneburit för kvinnor i Sverige.

Det ligger mer än hundra år mellan Mawdudi och Wallin. Mawdudi hänvisar till Koranen och Allah. Wallin hänvisar till Bibeln och kristenhetens gudom och jungfru Maria, som påstås vara förebilden för alla kvinnor.

Ingen av dem nämner Aristoteles (d. 347 fvt) eller den fransk/schweiziska filosofen Jean-Jacques Rousseau (d. 1778) och 1800-talets tyska romantiker, som gav industrialismens framväxande borgerskap med mannen på jobbet och kvinnan i hemmet en fix och färdig manlig och kvinnlig ”natur”, det vill säga mannen är hjärnan, kvinnan känslan, ”hemmets ängel”.

Shariaideologen Sayyid Abu al-Ala Mawdudi och purdah (kvinnans livegenskap, kvinnans inlåsning i hemmet) 1939
Mawdudi växte upp i det indiska furstendömet Hyderabad som styrdes av britterna. Han började sin yrkesbana som journalist. Han hatade väst och den västerländska kvinnans frigörelse. De två fotografierna ovan visar purdah i Hyderabad i början av 1900-talet. Fotot till höger visar en särskild kvinnovagn som dolde kvinnorna. Purdah var en statusfråga oberoende av religion. Det är denna kvinnosyn Mawdudi växte upp med och omfamnade och drygt trettio år gammal påstod var Allahs vilja.

Mawdudi grundade år 1941 Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami. År 1947 blev Indien självständigt och delades. Samma år blev Pakistan en stat och det var där Mawdudi såg en framtid för en stat styrd enligt hans shariapolitiska tolkning av islam, alltså en teokrati. Mawdudi dog 1979, den iranska revolutionens år.

I mitt första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” skriver jag om Mawdudi. Jag gör en rekapitulation här. År 1939 publicerade han könsapartheidboken Purdah and the status of woman in Islam, baserad på en serie radioföreläsningar på urdu. Boken översattes till mängder med språk, inklusive engelska, och är spridd över hela världen. Mawdudi är, som jag nämnt åtskilliga gånger, talibanernas läromästare. Mawdudis bok ligger till grund för Muslimska brödraskapets Jamal Badawis könsapartheidskrift The status of woman in Islam (1971), även kallad Gender Equity in Islam. Basic principles (1995) (på svenska Kvinnan i Islam, översättning Mostafa Malaekah) om ”islams normativa lära”, också den spridd över hela världen. Ett häfte jag skrivit om i många blogginlägg.

Mawdudi hänvisar till Koranen och haditerna (muntligt traderade uttalanden om vad profeten Muhammed ska ha sagt och gjort) men är influerad av västerländska tänkare som Aristoteles dominansideologi (allt har ett ändamål, mannen är alltings mått, kvinnan är en defekt man, mannen är normen, kvinnan den avvikande, mannen är i fortplantningen aktiv, kvinnan passiv, biologiskt kön är lika med samhällskön, eftersom kvinnan spelar en passiv roll i fortplantningen är hon också intellektuellt underlägsen och som en följd härav socialt underordnad mannen som är bärare av ett högre förnuft) och Jean-Jacques Rousseau och romantikernas komplementaritetsideologi, se nedan.

Mawdudi hävdar att han med sitt försvar av purdah står för en ”balanserad medelväg” mellan de två extremerna hinduism, som förtrycker kvinnorna, och väst, där kvinnorna är alldeles för fria. Mawdudi skriver att ordet purdah är samlingsbeteckningen på ”de föreskrifter som utgör det islamiska samhällssystemets viktigaste del” och ger purdah och ansiktsslöja [veil] samlingsbeteckningen harem (2011, s. 18, 20).

Han hävdar att seden att täcka ansiktet kommer från Allahs befallning nedsänd i koranversen 33:59, även om där inte står direkt uttalat att det är just ansiktet kvinnan ska täcka så är det, enligt Mawdudi, andemeningen och en sedvänja som härstammar från profeten Muhammeds dagar (s. 194, 195). Att Mawdudi avser ansiktsslöja framgår av att han hävdar att koranversen om att täcka sina behag [det vill säga brösten] föreskriver att kvinnor ska dölja ansiktet [the covering of the face], vilket kan ske antingen genom att kvinnan håller en bit av ytterplagget över ansiktet eller genom en ansiktsslöja eller på annat sätt. Kvinnor som visar sig utomhus täckta på det här sättet kommer att betraktas som ärbara kvinnor och inte bli antastade (s. 191, 192). Detta skriver han i kapitlet han gett titeln ”Gudomliga lagar för kvinnors vistelse utomhus” [”Divine laws for the movements of women”].

Mawdudi säger sig beskriva ”naturlagarna” [laws of nature] för kvinnors och mäns verksamhet. För att mänskligheten på grund av människans ”djuriska natur” och begivenhet på sexuell tygellöshet inte ska utrotas är det nödvändigt att människor sluter sig samman i gemenskaper och att det allmänna bästa står över den enskilda individens frihet.

Han lägger ut texten om den aktiva mannen och den passiva kvinnan och använder uttryck som ”naturens vilja”, ”universums Mästeringenjör”, det vill säga Allah. Mawdudi stöder sin tes om mannen som aktiv och kvinnan som passiv på sura 51:49: ”All things We made in pairs.” I K.V. Zetterstéens översättning: ”Och av allting hava vi skapat tvänne slag.” Mohammed Knut Bernström gör en tolkning i sin version: ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar” (min kursiv).

Enligt Mawdudi reglerar den här versen relationen mellan kvinnan och mannen. Versen säger att ”den ena parten i ett par ska vara aktiv och den andra mottagande och passiv, den ena snabb att öva inflytande, den andra redo att bli influerad, den ena beredd att agera, den andra villig att bli tillsagd” (s. 132). Mawdudi säger att det här är den grundläggande relationen som ger upphov till alla andra existerande relationer i världen. Han kopplar aktivism till det han kallar ”maskulina” drag och passivitet till ”feminina” drag. Bara de dåraktiga, det vill säga väst, kan komma på idén att jämna ut skillnaderna och låta kvinnor sköta manliga sysslor och låta män utföra kvinnosysslor. Han skriver att kvinnor känner sig stolta när de ägnar sig åt manliga verksamheter ”medan ingen man är hågad att fostra barn och ta hand om hushållsarbetet, som är helt och hållet kvinnogöra” (s. 157).

Purdah [inlåsningen av kvinnan] är till för att skydda det islamiska samhällssystemet och bygger på vetenskapliga fakta, naturlagar som människan inte kan ändra på utan att balansen rubbas, säger han (s. 213). Kvinnan måste ha makens tillstånd att få lämna hemmet, säger han också.

Mawdudi skriver att ”islam förbjuder” att kvinnor vistas utomhus ”enligt västerländsk sed” och koketterar och visar upp sig. Kvinnans rätta plats är hemmet. Hon har befriats från sysslor utomhus så att hon kan leda ett fridfullt och värdigt liv i hemmet och där sköta sina hushållssysslor på bästa sätt. Hon tillåts gå ut när det är absolut nödvändigt men då måste hon uppföra sig anständigt.

Hon får inte bära kläder som kan dra uppmärksamheten till sig, inte heller falla för frestelsen att visa sitt väna ansikte eller händerna eller gå på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig. Hon får inte tala med folk utom när det är absolut nödvändigt och om hon talar ska hon inte tala med en behaglig och mjuk röst. ”Om kvinnan följer dessa lagar och begränsningar får hon lov att lämna hemmet när behovet är påkallat” (s. 201). Detta är vad Koranen säger, enligt Mawdudi.

Därefter övergår han till vad haditerna säger. Kvinnor får lämna hemmet när det är absolut nödvändigt. Kvinnan får lov att besöka moskén för bön men inte beblanda sig med männen av moraliska skäl och inte stå längst fram. Kvinnor får lov att göra pilgrimsfärden, hajj. Kvinnor ska helst inte besöka gravar. Under alla omständigheter ska kvinnor och män inte beblanda sig med varandra. Inget fritt umgänge mellan könen i skolor, i fabriker, på kontor, i parker, på teatern, på bio (s. 201–209).

Lagen om purdah ska inte mildras utan efterlevas till punkt och pricka. Det är det ”islamiska sättet”, en skyddsvall mot västerländsk sedeslöshet, i synnerhet som den gestaltade sig under Mawdudis samtid. Han avslutar med en uppmaning att man innan man ens börjar tänka på att mildra purdah först ser till att samla styrka nog att sticka ut ögonen som stirrar på en islamtroende kvinna i färd med att uträtta ett angeläget ärende utanför hemmet (s. 218).

Mawdudi har, tillsammans med Jamal Badawi, född i Egypten, en av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, med hjälp av saudiska oljepengar sedan andra halvan av 1900-talet och in på 2000-talet lyckats slå i praktiskt taget hela världen att beslöjningen av flickor/kvinnor är islamisk, det vill säga en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön under 600-talet förmedlad till profeten Muhammed (570–632) av ärkeängeln Gabriel. Ängeln Gabriel åkallas även av Johan Olof Wallin (d. 1839), men i ett helt annat sammanhang.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) och romantikernas komplementaritetsideologi
Rousseau och romantikerna blev det framväxande konservativa borgerskapets främsta ideologer. Familjen i bonde- och hantverkarsamhället var en produktionsenhet där den gifta kvinnan utgjorde en viktig länk i produktionskedjan. Med sitt arbete bidrog hon aktivt till familjens försörjning. I och med industrialiseringen uppstod en ny familjestruktur framför allt i städerna. Hemmet skildes från produktionen och blev en renodlad konsumtionsenhet, industrin övertog många av de tidsödande sysslor som kvinnan i hemmet hade ägnat sig åt (spånad, vävning, ölbryggning, brödbak etc.).

Som nämnts utgår Mawdudi och Wallin i sin könsideologi från samma källor, men källorna är inte av gudomligt ursprung. Jean-Jacques Rousseaus idéer i Emile eller om uppfostran (1762) om att kvinnan och mannen kompletterar varandra (Femte boken, ”Sophie eller Kvinnan”) anammades av 1800-talsromantikerna men som inte gjorde kvinnan underordnad, utan sidoordnad.

Jag ger några exempel på Rousseaus idéer ur Emile (översättning C.A. Fahlstedt) om hur flickor och pojkar ska uppfostras för att visa varifrån Mawdudi och Badawi/Malaekah hämtat sina idéer om kvinnans ”natur”, som det offentliga Sverige har lämnat bakom sig men ändå ger statliga bidrag till så att de kan fortsätta att inpräntas i unga kvinnor. Som jag nämnt i åtskilliga blogginlägg har Malaekahs könsapartheidskrift i åratal gått att ladda ner från Muslimska brödraskapets ungdomsförbunds SUM:s hemsida. Mängder med islamiska församlingar som predikar om ”Allahs” könsideologi får miljontals kronor av Myndigheten för stöd till trossamfund.

Hos Rousseau innebär komplementaritetsideologin att en utvecklingsbar individ (mannen) och en typ med statiska kollektiva egenskaper (kvinnan) kompletterar varandra. Centrala begrepp hos Rousseau är frihet och jämlikhet. Ingen ska behöva underkasta sig en annan individ. Med individ menar Rousseau man. Pojkar ska fostras till självständigt tänkande människor, fria från civilisationens fördärvande vanor och fördomar. Flickor däremot ska fostras i enlighet med ”den kvinnliga egenarten”, ett begrepp Rousseau ska ha myntat, ”att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen” (1978, s. 148).

Pojkar ska aldrig behöva göra något mot sin vilja. Flickor däremot ”bör vara vakna och arbetsamma, och inte nog med det, de måste också tidigt lära sig att vara underkastade tvång. Denna olycka, om det nu är en sådan för dem, är oskiljaktig från deras kön [. . .]. De skall hela sitt liv vara underkastade det mest oavlåtliga och grymma tvång, som finns, nämligen konvenansens. Man måste därför tidigt vänja dem vid detta tvång, så att de lätt kan finna sig i det, lära sig att styra sitt lynne och foga sig i andras vilja” (s. 164).

”Andras vilja” är männens vilja. ”Därför bör man vid kvinnornas uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom” (s. 158).

Några förutsättningar att studera har inte kvinnan. Lika utbildning för flickor och pojkar hotar att förstöra ”den kvinnliga egenarten”. Kvinnans fostran ska därför inriktas på hemmets skötsel och den äkta mannens välbefinnande. ”Forskandet efter abstrakta och spekulativa sanningar, principer, vetenskapliga axiom, kort sagt, allt det, som tjänar till att generalisera begreppen, tillhör inte kvinnornas område. Deras studier skall avse det praktiska. [. . .] Snilleverk överstiger deras fattningsförmåga; likaså har de varken tillräcklig noggrannhet eller uppmärksamhet för att med framgång idka de exakta vetenskaperna” (s. 191). Snillrika kvinnor blir inte gifta, hävdade Rousseau, ”talangfulla damer imponerar aldrig på andra än narrar”. ”En kvinnas heder är att vara okänd, hennes ära ligger i hennes makes aktning, hennes nöjen består i familjens lycka” (s. 224).

Det här kunde ha varit skrivet av Mawdudi. Mawdudi drar den gamla vanliga visan att ingen kvinna, hur mycket hon än anstränger sig, kan tävla med Aristoteles, Kant, Hegel, Shakespeare, Alexander den store, Bismarck och andra liknande manliga storheter (Mawdudi Purdah 2011, s. 129).

Under 1800-talet pågick det i Sverige en debatt om flickornas eftersatta utbildning. Lagstiftarna som motsatte sig högre statligt understödd utbildning hävdade i Rousseaus anda att kvinnan ”av naturen” var ämnad åt andra uppgifter än studier och framhöll att högre utbildning inte bara fördärvade kvinnans ”egenart” utan också var bortkastad, då hennes bestämmelse var att vara maka och mor.

Rousseaus idéer om manligt, kvinnligt var starkt präglade av kyrkans syn på kvinnans underordnade ställning. Romantikerna gick emot upplysningstidens likhetstankar (att mäns och kvinnors intellektuella kapacitet inte skiljer sig från varandra) och såg i stället kvinnan och mannen som varandras motsatser, dock inte på ett nedvärderande sätt som tidigare epoker. Män och kvinnor kompletterar varandra, ansåg romantikerna, och nöjde sig inte med att enbart se mäns och kvinnors roll i fortplantningen utan tilldelade även könen olika karaktärsegenskaper. De tilldelade kvinnan ”medfödda” egenskaper som var rakt motsatta de lidelsefulla och ondskefulla egenskaper som tillskrivits den västerländska kvinnan ända sedan Bibelns Eva ansetts ha orsakat syndafallet. Kvinnans roll kopplades till personliga relationer inte som en viktig del i en produktionsenhet. De kriterier som enligt romantikerna utmärker kvinnan är mycket positiva, rent av madonnalika: känsla, mjukhet, fantasi, intuition och förmåga att skapa harmoni medan förnuft och förmågan till abstrakt tänkande karakteriserar mannen. Kvinnan ansågs också stå närmare naturen och Gud än mannen. Kvinnans högre moral och religiositet gjorde henne därför idealisk som familjens moraliska och religiösa fostrarinna. ”Geniet” intog en särställning och stod över såväl kvinnan som mannen.

Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunnar Qvist, skriver om Rousseaus och romantikernas opinionsbildande effekt i Konsten att blifva en god flicka. Kvinnohistoriska uppsatser (1978). Komplementaritetsideologin spreds över hela Europa via universiteten, predikstolarna och mängder med rådgivningsböcker, författade av präster, läkare och kvinnor! om hur man bäst fostrar döttrarna, och också via den borgerliga romanen och det borgerliga dramat.

År 1811 publicerades i Sverige den tyska teologen Johann Ludwig Ewalds (1747–1822) mastodontverk i tre band på över sex hundra sidor: Konsten att blifva en god flicka, en god maka, mor och matmor. En handbok för vuxna döttrar, makar och mödrar. Boken kom i nytryck år 1842. Sverige var då fortfarande ett jordbrukssamhälle. Så sent som 1870 var mer än 90 procent av kvinnorna över femton år sysselsatta inom det tungarbetade jordbruket eller anställda inom hushållssektorn. Utöver detta stora antal kroppsarbetande kvinnor fanns de fabriksanställda kvinnorna (Qvist 1978, s. 105).

I rådgivningsböckerna framgår det att det är moderns uppgift att övervaka barnens könssocialisering. Modern är den viktiga förmedlande länken i bevarandet av de könssegregerade sfärerna. Det framgår också att döttrarnas, de blivande könsideologiförmedlarnas, fostran är betydligt mer reglerad och övervakad än sönernas.

Att Rousseau sanktionerades av kyrkan, som ansvarade för undervisningen i folkskolan när den inrättades 1842, fick under avsevärd tid framöver negativa följder för kvinnors utbildningsmöjligheter i Sverige.

De av Rousseau och romantikerna konstruerade kvinnliga egenskaperna hade en bit in på 1800-talet blivit naturgivna, vilket framkommer inte minst i Johan Olof Wallins predikan 1827 där han upprepar nästan ord för ord vad Rousseau skriver i Emile om kvinnans plats.

Biskop Johan Olof Wallins predikan om kvinnans ädla och stilla kallelse 1827
Biskop Wallin, sedermera ärkebiskop, intog en nyckelposition i den svenska kyrkan, inte minst som predikant. Han var en ledande kraft bakom 1819 års psalmbok. Wallins predikan finns tryckt i Religions-Tal vid åtskilliga tillfällen, volym 3 (1831).

I Koranen betonas det gång på gång att Allah inte har några söner. Just vad gäller det påståendet skiljer sig Mawdudis och Wallins uppfattning, även om båda hävdade att dominansrelationen mellan kvinnan och mannen är gudomligt sanktionerad. Wallin säger i sin predikan i princip samma saker som Mawdudi men åkallar den Gud som har en son och inte minst modern till denna son, jungfru Maria, när han 1827 håller sin predikan om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” i Storkyrkan i Stockholm på Marie bebådelsedag, det vill säga firandet av den dag (25 mars) då ängeln Gabriel enligt Lukasevangeliet 1:31–35 säger till Maria, som är trolovad med Josef:

Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son.” Maria undrar hur det ska gå till. ”Jag har ju aldrig haft någon man.” ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”, säger ängeln Gabriel, samma ängel som ska ha varit den förmedlande länken mellan Allah och profeten Muhammed.

Trots att upplysningarna om jungfru Maria är knapphändiga i Nya testamentet lägger Wallin ut texten om hennes personlighet och låter henne stå modell för hur den ideala kvinnan bör uppträda. Kvinnan ska utplåna sig själv och bara leva för andra. Det är tiga-tåla-lida-bära han predikar. Det kan knappast vara fabriksarbeterskorna, bondmororna eller torpar-, statar- och hantverkarfruarna han vänder sig till utan det måste vara den egna ämbetsmannaklassen och borgerskapet som hade råd med en hemmafru, en kvinna ekonomiskt beroende av en man.

Wallin talar om kvinnornas ”trogna och ömma hjertan, som, när de rätt förstå sig sjelfva [min kursiv], hafva ett så lifligt, så klart sinne för det heliga, det himmelskt goda och sköna”. Han nämner Maria som under sitt hjärta bar världens frälsare som ”slöts i hennes famn, närdes vid hennes bröst” och gör sig likt Mawdudi och Badawi till språkrör för vad Gud vill. ”Alltsedan ville Gud att vårt slägte genom eder skulle med jordelifvets skänk få ett himmelskt barnaskap och med sjelfva modersmjölken emottaga det eviga lifvets Evangelium.” Därför bör kvinnorna betrakta sin ”egen ädla och stilla kallelse”. Wallin nämner ord som fromhet, oskuld, saktmod, att kvinnans prydnad inte sitter utanpå och låter som Mawdudi när han säger att den ”ej ligger i flärdens prål eller uppseendets fåfänga” (1831, s. l03).

Wallin säger att människorna i och för sig är olika både till kynnet och utseendet, dock: ”Likväl gifvas egenskaper, så utmärkande för qvinnan och så tillhöriga hennes väsende, att hon aldrig, utan misskännande af Skaparens afsigt och utan djup glömska af sitt åliggande, kan undvara dem” (s. 104, 105). Fromhet är viktigt. ”En qvinna utan tro är ett störande missljud i skapelsen.” Wallin liknar det vid att häda Guds namn och nämner ord som ”vederstygglig afvikelse från den gudomliga ordningen” (s. 106, 108).

Än en gång låter Wallin som Mawdudi när han beskriver Maria. Det är purdah, kvinnors kringskurna handlings- och rörelsefrihet, Wallin talar om, ”aldrig se vi Maria uppblåst i sitt sinne eller intagen af någon slags fåfänga, icke ens den moderliga. Hon visar sig ogerna och sällan utom den lugna, undangömda krets, der hon trifves och verkar i kärt och eget kall. Synes hon någon gång träda derur, sker det blott när högsta nödvändighet fordrar det, när hennes varma, lefvande pligtkänsla öfvervinner betänkligheterna. Men, likasom rädd att blifva bemärkt, drager hon sig tillbaka så fort hon kan, försvinnande undan verldens blickar, och lemnar åt sina efterföljerskor exemplet af hvad som alltid kläder dem bäst: en anspråkslös och oförställd blygsamhet. Det är emot qvinnans både natur och ändamål [min kursiv], att vara sedd, vara omtald, blifva ökänd” (s. 110, 111).

Kvinnans sätt att tänka och vara måste bestämmas med andra måttstockar än mannens, säger Wallin, och låter än en gång som Mawdudi: ”Blandar hon sig i de angelägenheter, som honom allena tillhöra, eller vill hon åt dem, som henne tillhöra, gifva en ton af högvigtighet, en prägel af offentlighet, som de aldrig behöfva och sällan tåla, så nedsätter hon sin värdighet, i stället för att höja den” (s. 112).

Den sanna kvinnan ska i allt hon gör vara lyhörd för andras behov och anpassa sig efter dem, hon ska vara tålig, foglig, ha en vänlig blick, varm hand, inte utmärka sig, inte ha några önskningar för egen del, inte brusa upp, vara mild och ljuv, lindra striden i mannens inre när hans ansvar tynger honom. Hon ska vara hemmets ängel, visa ”en allt försakande och allt uthärdande kärlek”, det är Guds vilja.

En kvinna som inte tror är en vederstygglig varelse. En man som inte är gudfruktig är däremot endast beklagansvärd. Denna brist kunde sannolikt förklaras med att han hade haft en gudlös mor som inte fostrat honom i den rätta tron och sedermera en hustru som inte förstått att leda honom på rätt väg. Mannen fråntogs allt ansvar. Skulden lades i stället på kvinnan. Den som kan sin Bibel vet att Eva får skulden medan Adam fråntas allt ansvar för att de åt av den förbjudna frukten från kunskapens träd.

Kvinnor som inte ville underordna sig dessa påhittade kollektiva egenskaper utan i liberalismens anda hävdade individens rätt hade i kyrkan en förkrossande stark opinion emot sig. Kyrkans företrädare intog under hela 1800-talet en emancipationsfientlig hållning. Marie bebådelsepredikan gav motståndare till en utvidgning av kvinnans verksamhetsfält stöd för sin hållning. En skribent säger att de ”hämtade ur denna arsenal sina kraftigaste vapen under den följande tiden”.

Strukturell könsdiskriminering i Sverige
Här är några viktiga årtal i den långa kampen för den svenska kvinnans likställande med mannen. Observera att det inte främst är någon jämlikhetstanke som ligger bakom förändringarna utan oftast krassa ekonomiska motiv: 1845 lika arvsrätt för kvinnor och män (det huvudsakliga syftet med lagreformen var att påskynda adelsjordens övergång i ofrälses ägo). 1846 partiell näringsfrihetsreform. 1858 ogift kvinna som fyllt 25 år kan begära hos domstol att få bli myndig. 1862 kommunal inkomstgraderad rösträtt för kvinnor och män som fyllt 25 år. 1863 ogift kvinna blir automatiskt myndig vid 25 års ålder, hon kan avsäga sig myndigheten om hon vill. 1864 total näringsfrihet införs. Den första statliga normalskolan för flickor inrättas. 1870 flickor får rätt att avlägga studentexamen, men bara som privatister. 1873 kvinnor får tillträde till universiteten och rätt att avlägga alla akademiska examina, förutom teologiska och högre juridiska examina. 1874 gift kvinna får själv råda över förtjänsten från eget arbete. Hon kan också genom äktenskapsförord själv förvalta sin enskilda egendom. 1884 ogift kvinna blir myndig vid samma ålder som mannen, det vill säga 21 år. 1910 preventivmedel förbjuds i lag. 1919 allmän politisk rösträtt för kvinnor som fyllt 23 år (männen fick allmän rösträtt 1909). 1921 ny giftermålsbalk, gift kvinna blir myndig när hon fyllt 21 år. Makarna likställs ekonomiskt och personligt. Mannen är fortfarande ensam barnens målsman. 1923 kvinnor får samma rätt som männen att inneha statlig tjänst, undantag är militär-, präst- och domarämbetena. 1927 statliga läroverk öppnas för flickor på samma villkor som för pojkar. 1937 förbudet mot preventivmedel upphävs. 1939 förbud att avskeda kvinnor på grund av äktenskap eller havandeskap. 1949 båda föräldrarna blir barnens målsmän. 1958 kvinnor får prästvigas. 1965 våldtäkt inom äktenskapet kriminaliseras. 1971 makars sambeskattning slopas. 1975 fria aborter.

Individen är det svenska samhällets grundenhet
Arbetskraftsbristen under 1960-talet, dramatikern och kvinnorättsaktvisten Eva Mobergs debattartikel 1961 om ”Kvinnans villkorliga frigivning”, där hon pläderade för att kvinnan måste vara ekonomiskt oberoende för att fritt kunna forma sitt liv, banade väg för den nya familjepolitiken och principen om den vuxna individens ekonomiska oberoende av anhöriga.

Under 1970-talet gick Sverige från familjebeskattning till individuell beskattning, från hemmafruidealet till utbyggnaden av daghem. Individen är det svenska samhällets grundenhet, inte familjen, inte klanen, i synnerhet inte klanen bosatt utomlands. Att individen är det svenska samhällets grundenhet innebär att Sverige är ett välfärdssamhälle med en individanpassad skatte- och familjerättslig lagstiftning som syftar till att göra individen ekonomiskt självständig i förhållande till övriga familjemedlemmar. Båda parter i en relation har försörjningsplikt. Föräldrarna har underhållsskyldighet tills barnen fyllt arton år. Studiebidrag och studielån för eftergymnasial utbildning är inte beroende av anhörigas inkomst. Barnen har inte försörjningsplikt gentemot föräldrarna.

En kvinna kan inte förvänta sig att hon från det att hon föds tills hon dör ska vara försörjd av en man (fadern, maken, sonen, manliga släktingar). Mannen är inte en försörjarmaskin enligt svensk lag.

Badawi/Malaekahs häfte Kvinnan i Islam är spridd över hela Sverige. Den är skriven som om svensk lag inte existerar: ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shari’ah” (2007, s. 6 av 6), bland annat ”rättigheten” att från födseln till döden vara försörjd av en man.

Den svenska lagstiftningen handlar om att garantera familjemedlemmarnas möjligheter att själva kunna forma sina liv utifrån egna livsval och inte behöva underkasta sig andra familjemedlemmars vilja och tvång på grund av att de står i ett ojämlikt ekonomiskt beroendeförhållande till dem.

Det är inte detta Moosa Assal och Abdul Wadud fått lära sig vid universitetet i Saudiaraben. Rousseaus och romantikernas komplementaritetsideologi är tillbaka i Sverige, påbjuden av Mawdudi och shariapolitiska extremhögern. Att läsa vad Mawdudi i boken Purdah och vad Jamal Badawi/Mostafa Malaekah i Kvinnan i Islam hävdar är Allahs befallning är som att höra Johan Olof Wallin predika om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”.

Det är något Alexandra Pascalidou bör tänka på innan hon kallar Moosa Assal ”en muslimsk kille” och upprörs över att han kallas salafist, det vill säga bokstavstroende som i Sverige vill ”folkbilda” om hur det är att leva som på Muhammeds tid, trots att det inte finns några tillförlitliga källor om hur man levde på Muhammeds tid. Det Moosa Assal ”folkbildar” om Muhammeds tid är vad han lärt sig på prästseminariet i Saudiarabien.

En som lyssnade på Wallins predikan och som upprördes var författaren och kvinnorättsaktivisten Fredrika Bremer (d. 1865). Hon ansåg att Wallins predikan kunde tolkas som en ursäkt för mannen att behandla kvinnan illa och ändå kräva att hon skulle vara hans ödmjuka tjänarinna. Hon skickade därför ett anonymt brev till Wallin och bad om ett lika strängt offentligt religionstal till mannen om hur han borde uppföra sig i hemmet så att alla ”husfridens förstörares samveten kunde väckas” och för att mannen skulle få insikt om ”huru väsentligt hans uppförande bidrar till hemmets trefvnad”. Någon sådan predikan höll Wallin aldrig.

”Kristna värderingar”
För den som trodde något annat så upphörde ”kristna värderingar”, det vill säga den heliga familjen, att vara statsreligion i Sverige i och med p-pillret på 1960-talet och den fria aborten 1975. Kyrkan hade inte längre makt att bestämma över äktenskapet och kvinnans sexualitet.

Här följer några exempel på ”kristna värderingar” i Sverige införda i och med 1734 års familjerätt. Men först lite historia.

Enligt urgammal princip i svensk rätt tilldelades makten i familjen mannen, det som kallas ”husfaderlig makt” eller ”husbondevälde”, vilket gav honom bestämmanderätt över såväl alla medlemmar i hushållet, inklusive tjänstefolket (exvis drängar, pigor) som över mannens och hustruns alla gemensamma angelägenheter.

Hustruns husfrudöme fanns inte explicit utsagd i lagen men enligt äldre rätt, och även i landslagen, överlämnades bruden av giftomannen till brudgummen med orden att hon giftes till heders och husfrudöme, till lås och nycklar (över livsmedlen, smycken, sänglinnet med mera).

Tidigare sågs äktenskapet främst som en garant för ättens fortlevnad. Den kyrkliga vigseln var bara en bekräftelse i efterhand och barn födda utom äktenskapet innebar ingen social nedvärdering av kvinnan eller av barnet.

1734 års familjerätt däremot gjorde äktenskapet till en viktig samhällelig institution. Föräktenskaplig samlevnad förbjöds och bestraffades – av kyrkan.

Enligt 1734 års lag hade mannen rätt att skilja sig om det visade sig att bruden inte var oskuld på bröllopsnatten. Kvinnan hade inte motsvarande rättighet. Fram till 1864 kunde alla som inte var gifta men ägnade sig åt köttets fröjder beläggas med bötesstraff. Såväl domstol (då kallades det skriftermål) som kyrka (då kallades det kyrkoplikt) utdömde straffet. Den så förnedrande kyrkoplikten, ett skamstraff, en stigmatisering som innebar uteslutning ur församlingen, krav på ånger inför församlingen, avskaffades visserligen officiellt genom en kunglig förordning 1855 men kyrkan fortsatte i vissa landsdelar ända in på 1900-talet att med stränghet döma den otuktiga, framför allt ogifta kvinnor som ju när de blev gravida inte kunde dölja vad de haft för sig och fick stå och skämmas inför församlingen. Skriftningen var egentligen en syndaförlåtelse men användes av många präster som ett straff. Först 1918 avskaffades skriftningen i lag.

Vid 1800-talets början hade kyrkan, det vill säga den lutherska läran om över-underordning som kom till uttryck i bland annat hustavlan ett utomordentligt stort inflytande över svenskens dagliga liv. Enligt kyrkans förkunnelse tillhörde mannen den offentliga sfären, kvinnan den husliga sfären. Hennes kallelse och i princip enda väg till frälsning var att vara maka-mor-husmor. Barnafödandet (inom äktenskapet) var kvinnans största livsuppgift.

Under hela 1800-talet gällde för kyrkan det kvinnoideal som uttrycktes i hustavlans bibelspråk, (kvinnan tige i församlingen), kyrkohandböcker, psalmböcker, bönböcker, katekesen, andaktsböcker, predikningar, bröllopstryck och gravskrifter och som år 1827 fick sitt mest uppmärksammade uttryck i Johan Olof Wallins Marie bebådelsepredikan.

År 1842 inrättades den obligatoriska folkskolan. Under hela 1800-talet hade endast pojkar rätt att gå i statligt understödda läroverk och gymnasier. Den under första hälften av 1800-talet enda statligt understödda undervisning flickor hade rätt till var folkskolan där bibelstudier och kristendomskunskap var de viktigaste ämnena vid sidan av räkning och rättskrivning. Skolan styrdes i allmänhet av kyrkan, och prästen i församlingen var ofta en självskriven ordförande i skolrådet. Folkskolan kan betraktas som en fattigskola. Den hade två kursalternativ, normalkursen som i princip skulle gälla, samt minimikursen med lägre kunskapskrav. Det senare alternativet var till för de allra fattigaste som måste arbeta och bidra till familjens försörjning och för de klenast begåvade. Minimikursen kunde också generellt tillämpas på flickorna.

Den som med ett leende på läpparna vill få en inblick i hur det gick till i folkskolan på landsbygden under 1800-talet rekommenderar jag läkaren August Bondesons (d. 1906) roman Skollärare John Chronschoughs memoarer, en pärla bland Sveriges romaner om en blivande folkskollärare med en släng av storhetsvansinne. När romanfiguren började på folkskollärarseminariet i Göteborg är det första en adjunkt säger till klassen: ”Innan vi börja vårt arbete, så vill jag föreslå er en sak. [. . .] Jo, det finns nu som alltid i början av ett läsår så många Anderssöner och Petterssöner, Johanssöner och Personssöner o.s.v. i denna klassen, att en ständigt skall vara rädd för att förväxla den ene med den andre. Därför skulle jag vilja tillråda er ’på son’ att ta nya namn, så att det åtminstone ej blir mer än en med samma namn i klassen” (1992, s. 97). Huvudpersonen heter John Persson, kommer från Halland, och byter namn.

Böcker som handlar om medelklassen i storstäderna brukar i litteraturhistorieverk kallas romaner. Böcker som handlar om invånarna på landsbygden kallas folklivsskildringar. Bondessons pärla handlar om ”vanliga” människor i Halland och om prästens upphöjda ställning i ett litet samhälle. Rekommenderas varmt, i synnerhet till den som inte tar präster på särskilt stort allvar.

Flickor från välsituerade hem kunde under 1800-talet gå i privata flickpensioner där skolgången varierade från fem till åtta årsklasser. Undervisningen var inriktad på en viss salongsbildning och kunde inte jämföras med den pojkar fick. De män, det var män som var beslutsfattare, som kritiserade den ytliga salongsbildningen och ville ha en utvidgad undervisning för flickor fick så småningom stöd av riksdagsmän som ansåg att kvinnan borde ha såväl praktiska kunskaper som en viss teoretisk bildning för att kunna sköta ett hem och den viktiga uppgiften som fostrarinna. I fråga om den teoretiska bildningen betraktades kvinnan som förmedlare av kunskap. Något egenvärde ansågs kunskapen inte ha för hennes del.

År 1861 inrättades den första statligt understödd flickskolan, som var en övningsskola för eleverna på Högre lärarinneseminariet.

Sekulär rättsstat den enda vägen till kvinnors likabehandling
Svenskättade kvinnor har kommit långt från den svenska kyrkans och lagstiftningens strukturella diskriminering. Det har skett tack vare att kyrkan inte längre påverkar lagstiftningen.

Men vi har numera en shariapolitisk extremhöger som missionerar, ibland påstridigt, för att sharia ska gälla en del av landets utlandsättade flickor och kvinnor. Att kritisera shariapolitiska tolkningar av islam är i det närmaste tabu. Men det är orimligt att tillåta att utlandsättade flickor och kvinnor ska leva som på biskop Wallins tid bara för att en extremhöger predikar det.

Det har blivit inne att tala om ”värdegrund”. Varenda myndighet och kommun tycks numera ha en ”värdegrund”.

Den svenska ”värdegrunden” är svensk lag, inget annat. Och enligt svensk lag ska likabehandling gälla.

Därför bör Moosa Assals och Abdul Waduds ”folkbildning” inte bekostas med offentliga medel. I det förra blogginlägget rekommenderade jag regeringen Löfven att läsa journalisten Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra där han intervjuar Abdul Wadud som mycket frikostigt delar med sig av vad han lärde sig på universitetet i Medina. Lärdomar som strider mot svensk lag. En bok som för övrigt varenda politiker i Sverige bör läsa. Men i synnerhet Stefan Löfven innan han tänker ta till storsläggan igen och inför EU-valet med darr på rösten hävda att Socialdemokraterna ska kämpa mot högerextremisterna.

Börja med högerextremisterna regeringen samarbetar med och öser skattemiljoner över.

Och vad gäller Alexandra Pascalidou bör alla som har för avsikt att anlita henne försäkra sig om att hon respekterar den svenska ”värdegrunden”, det vill säga svensk lag. Enligt hennes upprörda tweet om Moosa Assal framställer hon sig som en bakåtsträvare av gigantiska mått som hyllar att en del av landets utlandsättade flickor och kvinnor inte behöver lyda under likabehandlingsprincipen utan slaviskt ska följa biskop Johan Olof Wallins predikan om Qvinnans ädla och stilla kallelse. Det får håret att resa sig på mig.

Utan svenska kvinnors kamp ända sedan 1800-talet skulle Alexandra Pascalidou aldrig ha kunnat skaffa sig den plattform hon nu har. Svenska kvinnor har under spott och spe i över hundrafemtio år banat väg för Alexandra Pascalidou. Det har skett tack vare att svenskarna vänt ryggen åt den organiserade religion som statskyrkan stod för. I stället för att värdesätta detta och föra kampen vidare för utlandsättade kvinnor och den grundlagsskyddade likabehandlingen går Pascalidou shariapolitiska extremhögern och deras organiserade religion till mötes och blir upprörd över att mörkermannen hon delat ut pris till som ”årets folkbildare” kallas salafist.

Som sagt. Den som avser att anlita Alexandra Pascalidou bör förhöra sig grundligt om vad det är för ”värdegrund” Pascalidou bejakar.

3 april 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Alexandra Pascalidou – shariapolitiska extremhögerns nyttiga idiot

Skribenten och föreläsaren Alexandra Pascalidou är ett typexempel på det jag kallar papegojvänstern. Individer som saknar förmåga att tänka självständigt, förmåga att tänka kritiskt och som buntar ihop alla utlandsättade från länder där islam är den dominerande religionen, utnämner gruppen till de ”förtryckta” och sig själva som de ”förtrycktas” hängivna försvarare.

Ett bevis på att Pascalidou tillhör denna papegojvänster är hennes ovilja att sätta sig in i de tiotusentals olika tolkningar av islam som existerar, inte minst den påstridiga shariapolitiska extremhögerns olika grupperingar som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade.

Shariapolitiska extremhögern är ett gissel för just invånarna från länder där islam är den dominerande religionen och som själva vill välja sin tolkning av islam eller helt enkelt strunta i islam och trodde att Sverige var religionsfrihetens högborg.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning. För kritiskt tänkande och mot pseudovetenskap, etablerad 1982, utser varje år sedan 1987 Årets folkbildare och Årets förvillare. År 2018 utnämnde de Fråga Lund till Årets folkbildare.

Den 29 mars 2019 publicerar Stockholm direkt artikeln ”Årets folkbildare: ’Jag har funnit min roll’”, en intervju med shariaextremisten Moosa Assal, fritidsledare, utbildad på Universitetet i Medina, Saudiarabien, som fanatikern indiern/pakistaniern Mawdudi var med och grundade 1961 och som står för just en shariapolitisk tolkning av islam (läs sista stycket där även Muslimska brödraskapet nämns).

Det var på Förortsgalan 2019 Moosa Assal utnämndes, en gala som inte har något att göra med Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Alexandra Pascalidou var prisutdelare.

Den 31 mars skriver journalisten Sofie Löwenmark på Twitter: ”Helt sanslöst att salafisten Moosa Assal utsetts till årets folkbildare. Han är utexaminerad från islamska universitetet i Medina och har följaktligen Sauditrogen kvinnosyn. Bland annat.”

Löwenmark skriver också: ”Han är definitivt inte våldsbejakande och har gått ut och talat mot våld, kriminalitet och liknande. Men .. världsbilden och idealet är en saudistat.”

Vidare: ”Hans parhäst konvertiten Abdul Wadud är känd från UG där han rekommenderade en kvinna som uppgav att hon var misshandlad hemma, att gå hem och be sin make om förlåtelse.”

Journalisten Pontus Herin, som bosatte sig i Tensta och skrev boken I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2008), intervjuar den Sverigefientliga och demokratifientliga shariaextremisten Abdul Wadud, som likt Moosa Assal också studerat i Medina. Pontus Herins bok borde läsas av hela papegojvänstern, inklusive regeringen Löfven.

Alexandra Pascalidou svarar Löwenmark 1 april: ”En dag som denna borde ni tvivla på allt ni hör. Till och med när en muslimsk kille som nyss utsågs till årets folkbildare döms ut som salafist med saudisk kvinnosyn. Utan bevis och källhänvisningar. Jag ringde upp och frågade Moosa. Grunden i journalistik. Busenkelt. Gört!”

Orden ”en muslimsk kille”, ”döms ut som salafist” avslöjar att Pascalidou inte kan någonting om tolkningar av islam. Hon bör sätta sig in i vad Moosa Assals parhäst Abdul Wadud har att säga innan hon prisar Moosa Assal som årets folkbildare.

Att lovorda en shariaextremist är samma sak som att lovorda någon från Nordiska motståndsrörelsen. Den dagen papegojvänster inser det kanske vi kan få en saklig debatt om alla miljoner skattepengar som i åratal gått till att göda denna extremhöger för att ”det är synd om dem”, ”de är så förtryckta”.

2 april 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Stefan Löfven: Inrätta en myndighet som enbart har som uppdrag att arbeta med hederskulturer och klaners rättssystem och utnämn en generaldirektör med dokumenterad erfarenhet av området. Gör det nu!

Om Stefan Löfven menar allvar bakom Socialdemokraternas plötsliga intresse för det viktiga arbetet mot hedersförtryck så är inrättandet av en MYNDIGHET det enda sättet han kan bevisa det på. Inrättas ingen myndighet är hans tal bara tomt prat.

Läggs inte Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, ner med omedelbar verkan är hans tal också bara tomt prat.

Arbetet mot hedersförtryck och utbredningen av vissa klaners demokratifientliga rättssystem måste vara långsiktigt. Därför behövs en myndighet. Arbetet måste skötas av professionella personer med erfarenhet, inte av personer med åsikter de fått lära sig på universitetet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

Det måste bli ett slut en gång för alla på den groteska polariseringen i Sverige med fanatiska marxister på ena sidan som utgår från ideologiskt färgade skrivbordsformler och påstår att det är rasism att skilja på kulturer och kulturer och på den andra sidan alla engagerade och hängivna människor som i över två decennier försökt få politikerna att ta hedersförtrycket i Sverige på allvar.

I Sverige finns massiv kunskap om hedersförtryck. Den kunskapen bör samlas inom en och samma myndighet. För att undvika att ett inbördeskrig utbryter inom myndigheten mellan skrivbordsfanatiker och verklighetsförankrade bör den nya myndighetens rekryteringsansvariga sålla bort skrivbordsfanatikerna, även kallade kulturrelativister, och satsa på verklighetsförankrade.

Paulina de los Reyes
En enda person, en kvinna, Paulina de los Reyes, född i Chile, professor i ekonomisk historia, Stockholms universitet, har ett gigantiskt ansvar för uppkomsten av den groteska polariseringen som härskat i Sverige ända sedan tonårsflickan Sara Abed Ali den 15 december 1996 mördades av sin bror och kusin, det första hedersmordet i Sverige som fick genomslag i medierna.

Paulina de los Reyes är ett exempel på den ofantliga skada en enda fanatiker kan ställa till med. Hon har tillåtits att härska obehindrat i över två decennier vilket inneburit att mängder med tvångsgifta unga människor i Sverige fått se sina framtidsförhoppningar om ett självständigt liv och eget val av livspartner krossade.

När det brutala mordet på Sara Abed Ali blev känt stod både vanligt folk och politikerna handfallna. Sveriges kvinno- och genushistoriker (SKOGH) ville försöka förstå vad som låg bakom mordet genom att forska om kulturer. Paulina de los Reyes gick i taket och skrek rasism.

SKOGH publicerade i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997 en inbjudan till konferensen ”Genus och identitet” 21–22 november. De inledande orden anspelar på mordet på Sara Abed Ali: ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Vidare: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.”

Att konferensen skulle handla om kulturella skillnader fick Paulina de los Reyes att inleda ArA-aktivisternas frontalangrepp på den svenska jämställdheten (att kvinnor förväntas försörja sig själva, ”att lönearbete är normen”) och svenska kvinno- och genushistoriker (vit medelklass, därför överordnade). På konferensen föreläste hon om ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”. Föreläsningen publicerades i i Historisk tidskrift nr 3/1998 och finns även med i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002).

Paulina de los Reyes föreläsning blev en vattendelare inom kvinno- och genusforskningen i Sverige. Från vetenskap till Sverigefientlig ideologiproduktion och hudfärgsrasism. Från att synliggöra kvinnor till att osynliggöra flickor och kvinnor.

Hederskulturförnekande Paulina de los Reyes utsågs efter mordet på Fadime Sahindal att utreda hedersförtryck!

Om landets kvinno- och genushistoriker hade getts möjligheter att utföra den forskning de föreslog om förståelsen för kulturella skillnader hade vi förmodligen inte haft denna inflammerade polarisering för och emot slaveriet som pågått i två decennier. Inte någonstans i alla teoretiska skrifter som ArA-aktivisterna publicerat om hur rasistiskt det är att forska om hedersförtryck nämns klaner eller klaners rättssystem.

Tillsammans med Masoud Kamali sprängde Paulina de los Reyes den sittande integrationsutredningen och beskyllde den för att vara rasistisk. Mona Sahlin avpolletterade utredarna och utnämnde Kamali och de los Reyes till nya utredare. Jens Orback kastade deras ideologiskt färgade utredningar i papperskorgen. Men inom universitetet, inte minst inom Nationella sekretariatet för genusforskning, och inom Socialdemokraterna stärkte Paulina de los Reyes sin och de andra ArA-aktivisternas ställning, år efter år efter år.

Stefan Löfven: Inrätta en MYNDIGHET nu! Gör upp med hederskulturförnekarna i ditt parti. Köp ut ArA-aktivisterna från universitetet!

Jag skriver om ArA-aktivisterna och deras samarbete med Muslimska brödraskapets aktivister i min bok, om hur de förenas i hatet mot den vita huden, hatet mot Sverige.

24 mars 2019

Mona Lagerström fil dr författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018).

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Högerextremisten (islamisten) Leila Ali Elmi (MP) sprider desinformation om strukturell rasism i Sverige när hon vill införa jämlikhetsdata. Strukturell rasism i Sverige är inte vetenskap, det är ett påstående av ArA-aktivisterna

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets tolkning av islam.

Enbart genom att bära Muslimska brödraskapets uniformspersedel HIJAB demonstrerar riksdagsledamoten Leila Ali Elmi att hon sympatiserar med shariapolitiska extremhögern i Sverige. I detta blogginlägg skriver jag om att Ali Elmis hijab inte hör hemma i riksdagen och i detta blogginlägg skriver jag om hijab och islam.

Nätverket Antirasistiska akademin (ArA) verkar i symbios med Muslimska brödraskapet. Se detta och detta blogginlägg om att ArA:s ”strukturell rasism”, ”strukturell diskriminering” är hämtat från USA:s Black Power-rörelse (1960-talet).

I samma ögonblick som ArA:s fanatiska marxister från Sydamerika, Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga satte sin fot i Sverige utnämnde de den ”vita” svenskättade befolkningen till fienden (kolonialmakten) och de utlandsättade till de ”förtryckta” (de koloniserade) och bedriver sedan dess ett statligt finansierat inbördeskrig mot de ”vita”, se exempelvis här och här. Här är innehållsförteckningen i den sistnämnda boken.

Leila Ali Elmi säger i artikeln ”MP-ledamoten: Kartlägg människor efter deras ras” till Expressen att kampen mot ”strukturell rasism” är en hjärtefråga och att hon är positiv till att människor registreras efter deras ras, utan att hon definierar vad hon menar med ras.

Religionsprofessor Mattias Gardells PÅSTÅENDE att den biologiska benämningen ras förvandlats till ”rasism utan raser”
Mattias Gardell samarbetar med de hederskulturförnekande hudfärgsrasistiska sydamerikanskorna i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR). Irene Molina är vetenskaplig ledare för Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Mattias Gardell är vetenskaplig ledare för Edda Manga.

I boken Islamofobi (2010) skriver Mattias Gardell under rubriken ”Rasism utan raser”: ”Biologisk rasism har idag detroniserats som vetenskaplig sanning och legitim politisk utgångspunkt för hantering av skillnad” (s. 78). Men därefter påstår han att följande är vetenskaplig sanning: ”Skillnad kan därför inte uttryckas i termer av ’ras’ utan talas istället om i termer av ’kultur’, ’religion’ och ’värde’, vilket lagts till grund för uppdaterade administrativa system för utestängning och upptagning [den franska filosofen Michel Foucaults påstående] – en rasism utan raser, vilket forskare försökt fånga in med termer som ’nyrasism’, ’kulturrasism’, ’institutionell rasism’, ’strukturell rasism’, ’systemimmanent rasism’ och ’etnotism’ (ibid.).

Det är denna rappakalja, även kallad postkoloniala ”teorier”, CEMFOR vilar på. Sydamerikanskorna PÅSTÅR att Sveriges arbete mot hedersförtryck är ”kulturrasism”. De har i två decennier satt krokben för arbetet mot hedersförtryck, uppbackade av Mona Sahlin (S) och Margareta Winberg (S). Artikeln, ”Kulturen ingen ursäkt för mäns våld mot kvinnor”, som är låst på DN, gick tidigare att läsa i sin helhet på Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

Leila Ali Elmi säger till Expressen att politik måste baseras på fakta. Men det är inte fakta att som postkolonialisterna påstå att arbetet mot hedersförtryck är rasism. Ali Elmi bör förtydliga vad hon menar med rasism. Hon bör också förklara varför hon bär Muslimska brödraskapets uniformspersedel som ju signalerar att sharia står över svensk lag, att homosexuella ska dö, att avfällingar från islam ska dö.

Inför valet 2018 sammanställde Soheila Fors ”En lathund för att hitta islamister” (scrolla neråt). Det är uppenbart att Miljöpartiet inte brydde sig om att ställa de av Soheila Fors föreslagna frågorna till Leila Ali Elmi före valet. Inget hindrar dock partiledningen från att ställa frågorna nu. Eller också öppet deklarera att vi samarbetar gärna med Muslimska brödraskapets sympatisörer och samarbetar lika gärna med Den ökända hästen från Troja.

16 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Utbildningsminister Anna Ekström (S) och forskningsminister Matilda Ernkrans (S): Befria småflickorna från hijabfånglägret islamforskarna placerat dem i! Vad är syftet med universitetens kurser om islam? Att normalisera hijab på småflickor och kvinnor?

Se föregående blogginlägg om att kurslitteraturen i Islamologi behandlar hijab som en religiös praktik. I det blogginlägget visar jag att kvinnors beslöjning över huvud taget inte problematiseras utan slentrianmässigt behandlas som ett religiöst plagg.

En sjal är en sjal. Den kan användas både mot vädret och vid besök i en religiös lokal. Hijab är en POLITISK markör och signalerar för islamisterna graden av ett lands islamisering.

Islamforskarna uppträder som missionärer. De saboterar tilliten till universitetet. De är lojala mot en religion, inte mot den demokratiska staten.

Ministrar: Bjud in religionsprofessorerna Mohammad Fazlhashemi, Mattias Gardell, Göran Larsson, Susanne Olsson, docent Simon Sorgenfrei, filosofie doktor Eli Göndör, doktorand Frédéric Brusi och filosofie doktorn i statsvetenskap Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, och begär att religionsvetarna redovisar vetenskapliga belägg för att hijab är en religiös praktik så att vi äntligen får ett slut på den infekterade frågan om småflickors beslöjning och fackföreningar (Unionen) och kommuner (Gävle) som använder kvinnor i hijab för att markera hur ”toleranta” och ”inkluderande” de är.

Mötet på Utbildningsdepartementet bör sändas online så att medborgarna kan ta del av islamforskarnas förklaringar. Det är inte mer än rätt. Medborgarna betalar via skattsedeln islamforskarnas löner och finansierar deras verksamhet.

Efter Macchiariniskandalen har nu politikerna insett vikten av god forskningssed och föreslagit att en oberoende nämnd ska utreda forskningsfusk vid universitet och högskolor. Det är på tiden. Det första som bör utredas är vetenskapligheten i postkolonialisternas hudfärgsrasistiska texter och vad kurslitteraturen i islamologi lär studenterna om hijab.

Universitetetens postkolonialister och islamforskare har förstört hela Sverige och förvandlat universiteten till ideologifabriker.

De fanatiska marxistiska hudfärgsrasistiska hederskulturförnekande Sverigefientliga postkolonialisterna har i över två decennier saboterat arbetet mot hedersrelaterat förtryck (nätverket Antirasistiska akademin, ArA, som samarbetar med Muslimska brödraskapets aktivister, ett samarbete finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF). ArA samlas i Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitets Teologiska institution, det jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, som finansieras av Vetenskapsrådet.

I senaste numret av tidskriften Respons (nr 1 mars 2019) skriver professorn i statsvetenskap Sten Widmalm, Uppsala universitet, i debattartikeln ”På normstyrningens bakgård” om ”styrdokumentet ’Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019 som i detalj reglerar ’innehåll och utformning i utbildningar’. Där anges målsättningen ’att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv” (s. 16).

”Intersektionellt perspektiv” är inte vetenskap utan marxistisk ideologi importerad från USA och marknadsförd i Sverige av ArA:s aktivister. Ett kotteri fanatiska sydamerikaner har satt skräck i landets universitet, myndigheter och politiker och stämplar alla som andas ett ord om kulturella skillnader och kritik av islam som rasister. Köp ut Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga. De är lika ovetenskapliga och omdömeslösa som Sverigehatande Masoud Kamali som nyligen köpts ut. Det är för mig obegripligt hur hudfärgsrasism kan kallas antirasism. Universiteten ska ägna sig åt vetenskap, inte åt ideologiproduktion.

Sten Widmalm skriver om kollektiv skuldbeläggning som gör att debatten tystnar.

Här [Uppsala universitet] ges föreläsningar om härskartekniker och om vardagsrasism som absolut kan vara välmotiverade. Emellertid är det svårt att begripa vad som kan motivera att ledande forskare som ägnat sitt liv åt att blottlägga rasismens mekanismer ska genomgå obligatorisk kursutbildning, för vilken ett konsultföretag hyrs in för att undervisa om rasism. Återigen är det svårt för kritiska röster att göra sig hörda. Hur ska någon orka och ta mod till sig att kritisera dessa mycket kostsamma lektioner och gruppövningar mot rasism när det så lätt skulle kunna kategoriseras som ett uttryck för medveten rasism eller det som kallas ”unconscious bias” – de ojämlika värderingar som individen omedvetet kan besitta. Det är uppenbart att de som kommenderat sina kolleger att gå på kurs om rasism ansett det som helt nödvändigt och välmotiverat. Men eftersom det i detta fall inte finns någon individ bland de anställda som egentligen uppfattas som rasist ter sig den obligatoriska fortbildningskursen som en överreaktion på utmaningar som skulle kunna ha hanterats med mycket lägre kostnader och utan att skapa intrycket att det handlar om ett slags kollektivt skuldbeläggande och bestraffning (ibid.).

Heter månne konsultföretaget som undervisar om rasism Get educated och konsulterna Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil?

Den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt)
Diskussionen på Utbildningsdepartementet bör inledas med den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I och hans Medelassyrisk lag § 40, den första kända lagen som för tre tusen år sedan via klädseln delar in kvinnor i ”anständiga” respektive ”icke-anständiga”. Lertavlan grävdes fram av tyska Orientsällskapet i början av 1900-talet och finns att beskåda på Vorderasiatisches Museum i Berlin. När lagen kodifierades existerade varken judendomen, kristendomen eller islam. Lagen är världslig.

Se lertavlan här.

Bilderna på lertavlan finns i den här texten. Jag skriver om Tiglatpileser i bland annat det här blogginlägget om engångsärmar, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och DO.

Muslimska brödraskapet om kvinnors och småflickors beslöjning
Nästa diskussionsämne bör vara Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen” som ställs mot Hizb ut-Tahrirs Kvinnan i Islam och Muslimska brödraskapets text med samma namn, Kvinnan i Islam, en sammanställning gjord av Mostafa Malaekah av Muslimska brödraskapets Jamal Badawis texter. Malaekah skriver i 2007 års version:

Människor i Väst har under senare år blivit som besatta av den muslimska kvinnans kläder. Vad som är korrekt och anständigt (när det gäller klädsel och uppförande) för män och kvinnor baseras på uppenbarade källor, Koranen och autentisk Sunnah. De ses av troende män och kvinnor som gudomligt baserade befallningar och riktlinjer [min kursiv] med legitima mål och med gudomlig visdom bakom. De är varken restriktioner påtvingade av män eller av samhället (se K 24:30-31, 33:59, 33:32 och många uttalanden av Profeten Muhammad i det här ämnet). Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utom ansiktet och händerna (enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med på grund av: (1) släktskap21, (2) relation p g a giftermål, eller (3) amningsrelation. Detta är en plikt [min kursiv] för kvinnor från pubertetsåldern. Muslimska kvinnors klädsel är ett uttryck för religiös hängivenhet och kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Hans påbud. Det är en del av kvinnornas utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dem en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka sig och skydda sig. Inga undantag görs förutom en viss lättnad för äldre kvinnor (se K 24:60). Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör också det (s. 17, 18).

I en not står det: ”T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern” (s. 18). Detta kan förklara den alltmer vanliga synen i Sverige att småflickor är beslöjade. Noten finns inte med i versionen från 2003.

Abdirizak Waberi, tidigare Islamiska förbundets (IFiS) ordförande, riksdagsledamot (M) 2010–2014, numera vice ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009 på Rubars fråga om han anser att det är fel av en kvinna som inte vill bära huvudduk att kalla sig muslim: ”Självklart. Absolut. Det är som om du säger: ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Jag säger nej” (ca 27 minuter in i programmet).

Hizb ut-Tahrir om kvinnors beslöjning
Hizb ut-Tahrir, som, till skillnad från Muslimska brödraskapet, är öppna med att de anser att demokrati är hyckleri, har också en text kallad Kvinnan i Islam. Hizb ut-Tahrirs ledare var innan han grundade rörelsen medlem i Muslimska brödraskapet. Hizb skriver under rubriken ”Attacker mot Hijab”:

Som muslimer måste vi förstå att de ständiga attackerna mot hijab från väst inte handlar om frigörelse eller förtryck av kvinnor, utan de är snarare ideologiskt och kulturellt motiverade från väst, med följande mål:
1. Att svartmåla uppfattningen om hijab och att framställa den som omodern.
2. Att trakassera de som har valt att bära hijab som bakåtsträvande och radikala, och att de inte kan anpassas till det moderna fredliga samhället.
Resultaten av denna attack är att:
1. En del muslimska kvinnor tar avstånd från den rätta förståelsen av hijab som innebär att det är en islamisk skyldighet [min kursiv].
2. En del muslimska kvinnor tog kampen för hijab utifrån ett felaktigt perspektiv att man inte tar hijab som en islamisk skyldighet [min kursiv] utan som en demokratisk rättighet.

Västeråsmoskén om kvinnors beslöjning
Det står något helt annat i Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen”. Moskén skriver att hijab nämns sju gånger i Koranen. ”Ingen av dessa ’Hijab’ används i Koranen med referens till vad traditionella Muslimer idag kallar (Hijab) – en klädesnorm för Muslimska kvinnor”, skriver man. ”Gud visste att Muslimerna generationer efter Muhammads död skulle använda ordet ’Hijab’ för att hitta på en klädesnorm som Han aldrig auktoriserat. Gud använde ordet ’Hijab’ före dem, precis som han använde ordet ’Hadith’ före dem. Hijab i Koranen har ingenting att göra med de Muslimska kvinnornas klädesnorm” (s. 1 av 6).

I april 2009 laddade jag ner Västeråsmoskéns text. Texten har således i minst tio år kunnat laddas ner, vilket inte märks i kurslitteraturen i ämnet Islamologi på Stockholms universitet i antologier redigerade av Göran Larsson, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei. De följer Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir. Det gör Eli Göndör också.

Västeråsmoskén skriver vidare:

Medan många Muslimer kallar ”Hijab” en Islamisk klädesnorm, ignorerar de fullständigt det faktum att Hijab som klädesnorm inte har någonting med Islam eller Koranen att göra.

I själva verket är ”Hijab” bara en gammal Judisk tradition som infiltrerat böckerna som kallas Hadith, precis som så många andra påhitt som förorenat Islam genom de falska Hadith och Sunna. Den som studerar de Judiska traditionerna eller religiösa böcker, kommer att se att huvudbonaden för de Judiska kvinnorna är någonting som Rabbinerna och de religiösa ledarna uppmuntrar (s. 1 av 6).

Västeråsmoskén skriver om att seden att judiska kvinnor täcker huvudet är kulturellt betingad även om religiösa ledare uppmuntrar den. ”Täckning av håret var något som iakttogs av kvinnorna tillhörande den civilisation som kom före Judarna, och fördes därefter vidare till den Judiska kulturen”, skriver man (s. 2 av 6).

Civilisationen före judenheten var Mesopotamiens (dagens Iraks) kulturer Sumer, Assyrien, Babylonien. Den babyloniska kungen Nebukadnessar II (d. 562 fvt) förstörde Jerusalem och förde bort en del av befolkningen i Juda rike i det som kallas den babyloniska fångenskapen (587–537 fvt). I Babylonien fördes kunskapen om judarnas heliga texter vidare i religiösa läroanstalter, yeshivor. Det finns till och med en textsamling som heter den babyloniska Talmud.

När Nebukadnessar var i farten hade kvinnor sedan Tiglatpilesers dagar i Mesopotamien varit beslöjade. Det är inte konstigt att judiska ledare i Babylonien förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för judenhetens kvinnor, liksom tusen år efter den babyloniska fångenskapen islamiska uttolkare verksamma i Bagdad, Irak, förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för islams kvinnor (profeten Muhammed dog 632). I högkulturen Egypten var exempelvis kvinnor inte beslöjade av alla avbildningar att döma.

Västeråsmoskén skriver vidare om ordet khimar som betyder sjal att i Koranen står det att khimar ska användas för att täcka brösten (djupa urringningar var tydligen vanligt på Arabiska halvön):

I 24:31 ber Gud kvinnorna att de ska använda deras täckning (khimar) (vare sig det är en klänning, en rock, en sjal, en skjorta, en blus, en scarf…o.s.v) för att täcka sitt bröst, inte sina huvuden eller hår. Om Gud ville beordra kvinnorna att täcka sina huvuden eller sina hår, skulle ingenting kunnat hindra Honom från att göra det. Men faktum kvarstår att Han aldrig gjorde det. Gud väntar heller inte på en ”lärd” person att rätta till orden för Honom!

Det Arabiska ordet för BRÖST (GHAYB) står i denna vers (24:31), men de Arabiska orden för HUVUD (RAAS) och HÅR (Shaar) står INTE i denna vers. Budordet i denna vers är tydligt – TÄCK ERA BRÖST. Således blir påhittet av de ”lärda” och de flesta översättare tydligt när de påstår – täck era huvud och ert hår (s. 3 av 6).

Khimar betecknade i äldre arabisk poesi en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen, se det här blogginlägget. Googlar man khimar så visas kläder för kvinnor ännu mer täckande än hijab. Det är ett resultat av väckelserörelsen islamisk finans, initierad av en medlem i Muslimska brödraskapet under diktatorn Nassers tid, som upptäcktes och stängdes ner men återuppstod finansierad av en stenrik prins i Saudiarabien, och nu är global, samt globala islamisk finans hårdsatsning på kvinnors ”anständiga klädsel” som ett led i islamiseringen av världen, eftersom kvinnors kläder för islamister har blivit vad flaggan är för nationalstater.

Vidare skriver Västeråsmoskén:

Att acceptera order från någon annan än Gud innebär idoldyrkan. Detta är hur allvarlig frågan om Hijab/khimar är. Kvinnor som bär Hijab på grund av sin tradition eller för att de tycker om det av personliga skäl begår inget fel, så länge de vet att det INTE är en del av denna perfekta religion. De som bär det eftersom de tror att Gud beordrat det begår idoldyrkan, eftersom Gud aldrig beordrat det, det var de ”lärda” som gjorde det.

Dessa kvinnor har hittat för sig själva en annan gud vid sidan av Den som uppenbarade denna Koran komplett, perfekt och FULLT detaljerad, som säger till dem att de måste täcka sina huvuden för att vara Muslimer.

Idoldyrkan är den enda oförlåtliga synden, om bibehållen tills döden (4:48) (s. 4 av 6).

Muslimska brödraskapet och kravet att respektera de ”lärda”
I Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna som sändes i SVT 6 december 2009 nämns inte Muslimska brödraskapet. I programmet talas om ett nätverk islamister med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm som gör anspråk på att representera alla i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen, kallade ”muslimer”. Organisationerna som ingår i detta islamistiska nätverk är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges muslimska förbund (SMF), Sveriges muslimska råd (SMR), Sveriges unga muslimer (SUM). De tre män i detta nätverk som intervjuas är Abdirizak Waberi (IFiS), Ahmed Al-Mofty (SMR) och Mohammed Amin Kharraki (SUM).

En ”lärd” som förordar att kvinnor täcker håret är Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi, som hade en hög post inom islamisk finans när verksamheten under saudiskt inflytande expanderade. Han presenteras i dokumentären som ”andlig ledare för det som kallas moderat islamism”. Abdirizak Waberi säger att inom islam har vi ingen kyrka ”men vi har lärda som vi måste respektera. De är kunniga. Jag kan aldrig säga ’ni har fel’”, när Evin Rubar frågar om Qaradawis inställning att det ibland kan vara på sin plats att slå sin fru. Waberi säger: ”Jag respekterar Qaradawi. Han är en stor lärd person. Han är mycket kunnigare i islam än jag och andra i Islamiska förbundet” (ca 43 minuter in i programmet).

Ahmed Al-Mofty säger några minuter tidigare i programmet att vem som helst inte får tolka Koranen. Evin Rubar frågar: ”Skulle det vara en diskussion inom islam där vanliga människor säger att det där och det där i Koranen tar jag avstånd från?” Mofty svarar: ”Nej! Ingen människa kan. . . Och Koranen är bevarad [originalet finns i himlen] och Gud har bevarat Koranen och det går inte att ta bort en enda bokstav. Absolut inte.” Vidare: ”Den som tolkar måste kunna flytande arabiska, måste kunna hela Koranen, måste kunna hela Sunna eller Islams profettraditioner och profetens tal. Det är dessa människor som kan tolka, eller översätta eller förklara Koranen.”

Abdirizak Waberi säger att det bara finns en tolkning av islam. Både han och Mofty tar avstånd från att en man ska slå sin fru.

Även om Muslimska brödraskapet inte diskuteras i programmet talar man om dem offentligt i andra sammanhang. Den 14 mars 2013 skriver Ida Dzanovic på Newsmill artikeln ”IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) bör byta namn”. Artikeln finns inte längre på nätet men går att läsa här. I ingressen står det: ”Den 25 december 2012 samordnade IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) en konferens i Stockholm och 12 föreläsare har man radat upp på sin lista – alla araber/arabisktalande personer. Dr Mahmoud Ezzat, vice ordförande för Muslimska Brödraskapet i Egypten, och Dr Sheikh Abdullah Basfar, från Saudiarabien toppar listan. Är detta en adekvat bild som kan representera en variationsfull minoritetsgrupp i Sverige – Muslimer?”

Se talarlistan här.

Ida Dzanovic har ett budskap till IFiS. Under punkt 3 står det: ”Ett religiöst förbund ska synas utan inblandning av politik (Muslimska brödraskapet) och utan inblandning av den saudiska wahhabi-sekten”. Hon skriver vidare: ”Majoriteten av Sveriges muslimer stödjer inte Muslimska brödraskapet, wahhabismen eller en trångsynt tolkning av islam.” Vidare: ”Om IFiS inte ändrar sitt ledarskap och sin inriktning bör IFiS identifiera sig med rätt namn, nämligen som en politisk & religiös organisation.” Ida Dzanovic skriver också: ”Det är upp till oss, muslimer, att antingen fortsätta vara passiva åskådare medan en del av ledningen håller på att förvandla Sveriges näst största religion till en politisk sekt.”

Inga islamforskare gick i taket.

Omar Mustafa är när Ida Dzanovics artikel publcerades IFiS ordförande, han som i Simon Sorgenfreis bok 2018 Islam i Sverige – de första 1300 åren säger att det är befängt att han skulle få ”direktiv från fängelset i Egypten”, där egyptiska Muslimska brödraskapets ledare sitter fängslade (s. 146). Men Mahmoud Ezzat hamnade inte i fängelse utan utsågs till vikarierande ledare för Brödraskapet enligt den här artikeln från 2013. Här är en artikel från 2018 som tecknar en bakgrundsbild av Ezzat som håller sig gömd någonstans. Artikeln beskriver också hur Ezzat manövrerade ut reforminriktade medlemmar och hur han i sin tur utmanas av mer stridslystna medlemmar. Muslimska brödraskapet är numera kraftigt vingklippt i arabländer. Faktum kvarstår: Omar Mustafa bjöd in Ezzat till Stockholm när Mohammed Mursi var president och Muslimska brödraskapet styrde Egypten. I tidigare blogginlägg skriver jag om hur Muslimska brödraskapet satsar på Europa, hur det finns både ett globalt nätverk och den mer strukturerade Internationella organisationen. Här är länk till egyptiska Muslimska brödraskapets allt annat än demokratiska kvinnosyn under Mursi, en kvinnosyn de försökte pådyvla FN och som inte hör hemma i Europa.

En månad efter Ida Dzanovics artikel publicerar SvD den 15 april 2013 ledarskribenten Sanna Raymans ledare ”Att förolämpa alla och imponera på ingen” som handlar om Omar Mustafa i samband med det som kallas Omar Mustafa-affären då han valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men tvingades avgå efter en vecka. Rayman inleder med följande:

Det Islamiska förbundet (IFiS) är inte hemlighetsfullt. De driver skolor, förskolor och har en fyllig webbsida. I organisationens artikelarkiv (nu bortplockat) återfanns tidigare dokument med tolkningar av islam. Dokumenten, innehållande religiösa anvisningar, är besvärande ofta skrivna av centralfigurer inom Muslimska brödraskapet. Via en historisk sökning hittar man dokumenten ändå.

Här fanns tex ”Den muslimska familjestadgan” av Dr Yousef Al-Qaradawi, en av brödraskapets främsta intellektuella. (Innehåller de omdiskuterade styckena om olika legal status för kvinnor och män.) Här återfanns också brödraskapets grundare Hassan al-Banna samt den redan mycket omdiskuterade Salah Sultan. Urvalet påminner om valen av föreläsare och även här saknas diskussion eller alternativa lästips. Mångfald och debatt är syftet har det sagts, men varför syns då aldrig texter eller föreläsare som tänjer tanken och de religiösa tolkningarna i motsatt riktning? Varför inte en homosexuell och troende bland de homofoba, tex?

Sanna Rayman skriver att Omar Mustafa på Newsmill 31 mars 2011 avfärdade kritik mot val av föreläsare och kallade personer som arbetar mot hedersförtryck för islamofober utan att Socialdemokraterna då reagerade. I artikeln nämner hon också Abdirizak Waberi. Utan högljudda protester från landets islamforskare.

Men när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerar Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, och där Omar Mustafa och Abdirizak Waberi nämns vid namn, går islamforskarna i spinn och anklagar Norell på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer för ”konspiratoriskt språkbruk” och uttalar sig i SVT. Den främsta kritiken tycks vara att namngivna personer och representanter för namngivna organisationer förnekat samröre med Muslimska brödraskapet.

Doktorand Frédéric Brusi finns med bland undertecknarna. Brusi går även till storms mot Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case – Sweden”. Sameh Egyptson är inte tillräckligt ”teoretisk”. Jag kommenterar Brusis kritik i det här blogginlägget. Brusis högdragna kritik kan jämföras med egyptiern Mohamed Salmawys recension i Al-Ahram Weekly november 2018. Muslimska brödraskapet är terroriststämplade i Egypten. I landet finns en nittio år lång kunskap om Brödraskapets aktiviteter. I Sverige har de verkat i tre decennier, med islamforskarnas goda minne.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg om att beslöjningen är politisk och att Muslimska brödraskapet representerar en totalitär politisk ideologi
Lisbeth Lindeborg står fri från de svenska universiteten och dess islamforskare. Hon har i åtskilliga artiklar i svensk press kritiserat den svenska tystnaden kring politisk islam. Här är ett axplock av hennes artiklar som avslöjar de svenska islamforskarnas verklighetsfrämmande undervisning. ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” i DN 4 januari 2004, ”Det islamistiska judehatet har gamla anor” i SvD 8 september 2004, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’” i DN 13 augusti 2005, ”’Tolerans dödar muslimska kvinnor’” i SvD 7 mars 2007, ”’I Sverige skräms kritiker av islam till tystnad’” i DN 3 juni 2007, ”Hamas är arvtagare till Hitlers arabiska vänner” i Expressen 25 juni 2007 (en förkortad version av artikeln 2004 om det islamistiska judehatet).

Det vore förnämligt och dessutom utomordentligt upplysande för Sveriges medborgare att få höra Lisbeth Lindeborg diskutera beslöjningen och Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och förgreningar i Europa med svenska islamforskare under ett internetsänt möte på Utbildningsdepartementet.

I artikeln ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” skriver hon om standardversionen av Koranen, att den bygger på Tabaris Korankommentarer från 900-talet (Muhammed dog som nämnts 632), att Tabari huvudsakligen utgick från muntliga traditioner, att Tabari påpekade att cirka en fjärdedel av Koranen inte kunde uttolkas ”på grund av det diffusa uttryckssättet”. Lindeborg skriver: ”Följden av standardversionen som ofullständig har lämnat fältet fritt för ideologiska tolkningar.”

Därefter skriver hon om ursprungsversionen på syro-arameiska att en tysk filolog, under pseudonymen Christoph Luxenberg, gett sig i kast med att tolka de dunkla passagerna i Koranen. Det fanns ingen klassisk arabiska på Muhammeds tid, bara arabiska dialekter. Bildade människor läste och skrev på arameiska. Om den ”arabiska” som förekommer i Koranen skriver Lindeborg: ”Enligt Luxenberg och några forskare före honom var det ett språk som till 70 procent hade syro-arameiskt ursprung, 5 procent etiopiskt, 10 procent hebreiskt, 10 procent grekisk-latinskt och 5 procent persiskt.”

Ahmed Al-Moftys påstående att den som tolkar Koranen måste kunna arabiska flytande faller därmed. Det är Muslimska brödraskapets uppfattning Mofty ger uttryck för. Mofty säger till islams trosfränder: Tänk inte själva. Förlita er på de ”lärda”.

Lisbeth Lindeborg lyfter fram att det som översatts med 72 jungfrur i paradiset som väntar martyrer i själva verket betyder vindruvor. Hon skriver också: ”Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.”

Mohammad Fazlhashemi
Två år efter Lisbeth Lindeborgs artikel placerade Mohammad Fazlhashemi, då verksam vid Umeå universitet, småflickor i hijabfånglägret när han till DO anmälde att en sjuårig flicka inte fick vara beslöjad i Minervaskolan eftersom skolan hade en regel om inga huvudbonader inomhus. Som tack fick han en plats i DO:s råd. Jag skriver om Mohammad Fazlhashemis slöjkampanjer i det här blogginlägget och i inlägget till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick på Fazlhashemis linje i stället för att ta till sig vad Lisbeth Lindeborg skrev och placerade ett barn i hijabfånglägret. De frångick den lagstadgade likabehandlingsprincipen. En liten hijabklädd flickas hela liv är utstakat för henne. Läs exempelvis vad Abdirizak Waberi har att säga.

Mohammad Fazlhashemi bör förklara för ministrarna vilka källor han åberopar när han hävdar att småflickor ska vara beslöjade.

Mattias Gardell
Även Mattias Gardell bör förklara för ministrarna varför han försvarar en politisk beslöjning av flickor. I boken Islamofobi (2010) har han ett helt kapitel som heter ”Slöjor, slöjor, slöjor”. Hela kapitlet, liksom hela boken för övrigt, är ideologidrivet. Han ger bara en generell bakgrund: ”Aversionen mot slöjan sammanhänger med att den kommit att uppfattas som något specifikt muslimskt. Det är en historiskt sett relativt ny idé, vilket inte endast nunnornas klädsel vittnar om. Slöjans historia föregår islams uppkomst. Den användes av kvinnor i antikens Grekland, i romarriket, det persiska riket och det östromerska riket, vanligen som statusmarkör för gifta kvinnor i finare familjer. Slöja brukades genom den judiska historien och lever ännu kvar bland vissa ortodoxa grupper, där kvinnor också kan använda peruk. För kristna är kanske Jungfru Maria den mest uppmärksammade beslöjade kvinnan och i det kristna Europa levde bruket kvar på landsbygden långt in på 1900-talet. Så också i Sverige, vilket avspeglar sig i folkdräkternas hättor, dok och huvuddukar. Drottning Silvia visar sig ännu ofta i huvudduk och det passar sig att gifta sig i brudslöja och att bära sorgflor vid begravning” (s. 167).

Mattias Gardell placerar småflickor i hijabfånglägret när han mästrar Nyamko Sabuni (L) för att hon inför valet 2006 ville förbjuda att flickor under femton år beslöjades. ”Inte burka eller niqab”, skriver Gardell, ”utan vanlig slöja” (s. 176).

I boken Islamofobi ger Gardell sig även på Lisbeth Lindeborg. Han anklagar henne för att sprida konspirationsteorier om att Muslimska brödraskapet vill ta över hela världen. Han förlöjligar Lindeborg och koncentrerar sig på en enda av hennes artiklar, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’”, 13 augusti 2005 i DN, där Lindeborg skriver om Ibrahim El-Zayat, som Gardell genomgående kallar vid förnamn. Han skriver: ”En av doktrinens [Eurabiendoktrinens] fanbärare som nu och då bjuds tillfälle att utveckla sina teser i Axess Magasin, TV8 [inte dagens TV 8], Expressen och Dagens Nyheter [alla ”höger”], är Lisbeth Lindeborg som oförtröttligt varnar för Den stora konspirationen där Det muslimska brödraskapet som Hitlers arvtagare i det fördolda arbetar för att ’med alla medel ta över västvärlden och införa ett världskalifat’” (s. 209).

Det är inga konspirationsteorier Lindeborg skriver om. Zayat var Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, FIOE. Lindeborg räknar upp mängder med organisationer kopplade till Muslimska brödraskapet, inklusive Islamic Relief, som Zayat företräder. Hon skriver: ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse.”

Zayats samarbetar med den turkiska islamistiska rörelsen Millî Görüş. Lorenzo Vidino beskriver i The new Muslim Brotherhood in the West Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning, att de har cirka en kvarts miljon medlemmar och sympatisörer runt om i Europa, att de till skillnad från Muslimska brödraskapet i väst lyckats skapa en massrörelse, men att cirka 80–95 procent av de turkättade i Tyskland inte tillhör någon officiellt erkänd religiös organisation. Den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa, skriver Lorenzo Vidino. Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Han är för övrigt gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare och syster till Sabri Erbakan i många år Millî Görüş generalsekreterare och i några år ordförande (2010, s. 150–154).

Den egyptiska specialisten på International affairs Tarek Dahroug kallar i artikeln ”The Muslim Brotherhood in Europe” (augusti 2016) Zayat för ”Egyptian Brotherhood figure” och skriver att han leder tyska IGD som kontrollerar 60 islamiska centra i Tyskland, att Zayat är svåger till Millî Görüş ledare Sabri Erbakan. Dahroug skriver vidare att Millî Görüş har nära kontakt med Turkiets president Erbakan och att en ny organisation etablerats i Tyskland, the Central Council of Muslims in Germany (Zentralrat der Muslime in Deutchland, ZMD) och att den representerar en union mellan Millî Görüş och Muslimska brödraskapet.

Dahroug skriver också att Zayat dessutom är verksam i Storbritannien, att ledare inom Brödraskapet enbart i London kontrollerar 13 organisationer via tre egyptiska ledare där Zayat är en av dem, Essam Al-Haddad, grundaren av Islamic Relief en annan och den tredje Ibrahim Mounir, enligt Wikipedia Internationella organisationens Secretary General och Muslimska brödraskapets talesperson i väst. Också enligt Wikipedia är Muslimska brödraskapets kontor i London huvudkontor för egyptiska Brödraskapet utanför Egypten med Mounir som chef. Dahroug skriver att organisationerna har fört över pengar från länder utanför Storbritannien och investerat dem i kommersiella verksamheter, särskilt fastighetsföretag och textilfabriker och att Muslimska brödraskapets ledare äger åtskilliga företag baserade i brittiska Virgin Islands som finansierar gruppens verksamheter.

Tarek Dahroug skriver i en tidigare artikel även den kallad ”The Muslim Brotherhood in Europe” (mars 2016) att Brödraskapet med Europa som bas planerade att störta de arabiska regimer som var fientligt inställda till Brödraskapet genom att sedan början av 1960-talet skapa myriader organisationer i olika europeiska länder och utbildningar i Brödraskapets ideologi och samarbeta med europeiska regimer och politiska grupper för att få arabiska regimer på fall och den vägen skapa islamistiskt styrda arabländer. För att nå det målet måste de skapa anhängare bland invandrare och senare invandrarättlingar från länder där islam är den dominerande religionen genom att politisera religionen. Vilket inte har varit så lätt i Europa där religionen betraktas som en privatsak. Muslimska brödraskapets slogan ”islam är lösningen” har helt enkelt inte gått hem hos socioekonomiskt svaga grupper, inte heller Bannas, Sayyid Qutbs och Qaradawis rigida tolkning av islam har gått hem hos det stora flertalet.

Dahroug skriver att det inom Brödraskapet i Europa det senaste decenniet pågått en kamp på två nivåer vad gäller de institutionella strukturerna. Den ena kampen står mellan de rigida som flydde undan arabländers förföljelser, ett block som kontrollerar de ledande positionerna, och de nya generationerna födda och uppvuxna i Europa. Det gamla gardet vill bevara status quo vilket fått negativa konsekvenser för Brödraskapets förmåga att förmedla sitt budskap på ett sätt som speglar de nya europeiska generationernas verklighet. Den andra kampen handlar om en strid mellan reformister och konservativa. Reformisterna vill bryta med den traditionella Brödraskapskulturen som reducerat stödet för Brödraskapet hos islams trosfränder i Europa och etablera nya organisationsformer.

Dahroug menar att det senaste decenniet visat på Brödraskapets begränsningar i Europa, både vad gäller att mobilisera ungdomar och att främja projektet att islamisera ungdomar i Europa, vilket alltid varit Brödraskapets främsta mål med den europeiska verksamheten. Det är ett gap mellan Brödraskapets närvaro i de europeiska medierna och Brödraskapets faktiska inflytande på marken, skriver han, särskilt med tanke på att de utsätts för tuff konkurrens från andra islamistiska grupperingar.

Detta är något Sveriges riksdag bör ta till sig med tanke på de hundratals miljoner kronor som går till just Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige, hundratals miljoner som borde gå till välfärden.

Göran Larsson
Om Göran Larsson finns det mycket att säga. Jag skriver om hans samarbete med den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA och ”islamofobi” i det här blogginlägget. Göran Larsson har konsekvent spridit desinformation om politisk islam och varit minst lika flitig som Mattias Gardell när det gäller bruket av ordet islamofobi som han aldrig lyckats definiera. Jag vill gärna höra honom förklara för ministrarna varför han i antologin Politisk islam (2011) tog med en artikel kritisk till ett lagförslag om att danska domare ska vara neutralt klädda och inte demonstrera politisk eller religiös tillhörighet. I en bok om politisk islam bör beslöjningen behandlas som en politisk markör. I stället normaliseras beslöjningen som en religiös praktik.

Susanne Olsson
Samma kritik kan riktas till Susanne Olsson som var redaktör för Politisk islam tillsammans med Göran Larsson. Jag vill gärna höra Susanne Olsson förklara för ministrarna varför hon och Simon Sorgenfrei ger en så ytlig beskrivning av omslagsbilden till Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015) som visar en badvakt klädd i burkini. De normaliserar beslöjningen som en religiös praktik.

Simon Sorgenfrei
Jag har i föregående blogginlägg skrivit om Sorgenfreis bok Islam – de första 1300 åren (2018). Jag gör här bara några tillägg. En person som är frånvarande i boken men som ändå är högst närvarande är Helena Hummasten, tidigare Benaouda, tidigare Ibn Rushds styrelseordförande. Hon var i många år ledamot när SST hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Hon har både som ledamot av SST:s nämnd och som aktiv i Ibn Rushd i åratal samarbetat med SST:s generaldirektör, som beställt Sorgenfreis bok, och i över tre decennier samarbetat med Mustafa Kharraki, mannen som tillhör Muslimska brödraskapets innersta kärna och som intervjuas i Sorgenfreis bok och presenteras som vilken vanlig islamtroende som helst.

Sorgenfrei gör den hisnande jämförelsen mellan diskussionen om kvinnliga imamer och diskussionen om kvinnliga präster. Han skriver: ”Andra olikheter till trots finns också likheter mellan argumenten mot kvinnliga präster i Svenska kyrkan vilka pågick i närmare ett halvt århundrade innan de första kvinnorna prästvigdes 1960” (s. 244). Svenska kyrkan var då en statskyrka och prästerna var statligt anställda och tvungna att följa lagen. Det borde en docent i religionsvetenskap känna till.

Sorgenfrei använder genomgående den förskönande omskrivningen ”islamiska normer” när det borde stå sharia. Det handlar ju om lagar, arvslagar exempelvis.

Sorgenfrei bör förklara för ministrarna varför han bidar till normaliseringen av hijab på småflickor och vilka källor han stödjer sig på.

Eli Göndör
Eli Göndör bör förklara för ministrarna var han hämtat uppgiften att hijab är en religiös praktik och inte politisk. Han talar i artikeln om ”religiösa uttryck”. Han bör gärna också lägga ut texten om vad han menar med att människor flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Han skriver: ”Men det glöms ofta bort att människor också har flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Just sekulärt förtryck är en central del av många länders historia varifrån människor kommit till Sverige.”

Sverige hamnar i undersökningar på topp bland länder som är mest sekulära. Folk skulle fly till Sverige från sekulärt förtryck?

Göndör lyfter fram en ung kvinna som är beslöjad och som vägrar ta män i hand. Men han gör inte minsta ansträngning att förklara för läsaren vilken tolkningsgren kvinnan är anhängare av. Sympatiserar hon med Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami? Någon salafistisk gren?

Frédéric Brusi
Frédéric Brusi slutligen bör förklara för ministrarna varför han är lämplig att undervisa i islamologi och politik och religion och varför det är viktigare att recensera formen och inte en boks innehåll.

Anna Ekström och Matilda Ernkrans: Befria småflickorna från hijabfånglägret! Lägg en proposition som förbjuder beslöjning av flickor och som förbjuder iögonfallande religiösa och politiska symboler i alla offentligt finansierade skolor.

Hijab är POLITISK. Hijab är för islamister vad flaggan är för nationalstater. Det snabbaste sättet att underminera islamisternas framfart, få ett slut på rabiata ”lärdas” utläggningar om att den som inte är beslöjad hamnar i helvetet och få ett slut på slöjpolisernas attacker på obeslöjade flickor och kvinnor är att förbjuda iögonfallande religiösa och politiska symboler i skolan och i all offentlig verksamhet.

Det gick utmärkt att förbjuda hakkors.

10 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus