Fortsättning från föregående inlägg.

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel och hör inte hemma på barn och offentliganställda. SFI-lärare i hijab sänder signaler till nyanlända att sharia gäller i Sverige. Barn och offentliganställda ska inte bära shariauniform.

Inlägget handlar mycket om Eli Göndörs lobbyverksamhet för hijab, att Eli Göndör går islamisternas ärende och därför är ”ljusets fiende”. När jag använder uttrycket ”ljusets fiende” avser jag det docenten i litteraturvetenskap och kulturdebattören Johan Lundberg skriver om i Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro.

Jag kommer till Eli Göndörs oetiska förvanskning av forskning längre fram i inlägget. Det handlar om att han förvandlar statsvetaren John M. Owen IV:s inom-muslimska ideologiska konflikt ”muslimska sekularister kontra islamister” till ”sekulärt förtryck kontra de goda islamisterna”. Owen, liksom Magnus Norell, förordar att väst stöder muslimska sekularister som vill leva i en konstitutionell demokrati där religion och politik är åtskilda.

Jag kommer också längre fram till min hypotes om varför Eli Göndör så ivrigt sågade Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Eli Göndör och ”muslimer – troende eller ej”
Magnus Norell skriver om förhållandena i dagens Sverige, Eli Göndör för ett akademiskt resonemang i boken I Guds namn. Han skriver om hur Muslimska brödraskapet i mötet med de västerländska demokratierna, till skillnad från diktaturerna i Mellanöstern, måste forma en ny moralisk berättelse och ett nytt budskap (s. 121). Men han går inte in på ”budskapet” och ”berättelsen” i de konkreta texter som i åratal cirkulerat i Sverige skrivna av Muslimska brödraskapet, Att förstå Islam och Kvinnan i Islam.

”Budskapet” och ”berättelsen” i dessa skrivelser går att formulera med några få ord: Sharia står över svensk lag. Och också att det är lämpligt att sätta hijab på småflickor före pubertetsåldern.

Eli Göndör talar i boken I Guds namn om representativitet. Liksom Magnus Norell framhåller han att nuvarande självutnämnda ledare bara representerar sig själva. Men medan Magnus Norell betonar en klar åtskillnad mellan religion och politik och framhåller att den sekulära rättsstaten, där religionen är en privatsak, är den enda garanten för allas fri- och rättigheter föreslår Eli Göndör att politiker och myndigheter formar nya allianser med ”muslimer – troende eller ej” (s. 211).

Varför då? Varför allianser över huvud taget? Och varför just med representanter för en engudsreligion? Med invandringen har det kommit hur många religioner som helst till Sverige med och utan profeter, gudar och gudinnor. Ska politikerna forma allianser med representanter för alla religioner i Sverige? Allianser med representanter för alla olika tolkningar av de mängder med religioner som finns i dagens Sverige?

Ed Husain, före detta Hizb ut-Tahrirs rekryterare, som tillsammans med Maajid Nawaz grundade Quilliam Foundation som arbetar mot extremism, säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009: ”Politikerna måste förstå att muslimer i väst inte är här för att leka representationslekar. De får representeras i parlamentet som alla andra” (ca 43 minuter in i programmet). Han säger om islamism att det är en dödlig, tvärsäker kombination av religion och politik för en bättre värld.

Göndörs formulering ”muslimer – troende eller ej” klargör problemet med kollektivordet ”muslimer”. Det är islamisternas favoritord. Med hjälp av kollektivordet kan de framställa sig som representanter för alla som kommer från länder där islam är den dominerande religionen, oberoende av hur religiösa individerna är, och, framför allt, som en förtryckt stor minoritet.

Muslim betyder enligt Nationalencyklopedin ’en som underkastar sig (Gud)’.

För inte så länge sedan hette det muhammedaner om folk som tror på Muhammed. K.V. Zetterstéen, som 1917 gav ut översättningen av Koranen som betraktas som den mest tillförlitliga svenska översättningen, skriver i en not till Kommentarer: ”Av samma arabiska verb, som ligger till grund för formen islām, kommer även participet muslim, ”(Gud) undergiven”, ”bekännare av islam” (2007, s. 478). Själv använder han inte ordet muslim i sina Kommentarer. Han skriver muhammedaner, den muhammedanska bönen, muhammedanismen. Zetterstéen behandlar Koranen på samma sätt som forskare sedan länge behandlat Bibeln. Han skriver om Koranen som en text författad av en jordisk man vid namn Muhammed på Arabiska halvön, inte av ett osynligt övernaturligt väsen svävande ute i universum.

Varför oreligiösa människor över huvud taget ska dras in i en inom-islamisk ideologisk kamp är obegripligt när det går alldeles utmärkt att använda begrepp som islamtroende, islambekännare om personer som är religiösa och låta de oreligiösa vara i fred.

Forskare har tappat huvudet fullständigt och behandlar kollektivordet ”muslimer” som om det rörde sig om att definiera en hundras. Simon Sorgenfrei skriver i Islam i Sverige: ”Den svenska religionshistorikern Åke Sander har i sin forskning pekat på hur man kan göra skillnad mellan vad han kallar etniska, kulturella, religiösa och politiska muslimer. Med etniska muslimer menas alla dem – oavsett om de är troende eller praktiserande – som är födda i en muslimsk majoritetskultur, eller har föräldrar födda i en sådan och som bär ett namn med koppling till muslimsk tradition. Kategorin säger alltså inget om personers kulturella eller religiösa kompetens, tro, deltagande i muslimska traditioner eller individuella attityder gentemot islam. En etnisk muslim kan alltså själv identifiera sig som muslim, vara ateist eller till och med identifiera sig med någon annan religion” (s. 27).

Ska på liknande sätt de självutnämnda ateisterna Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennett kategoriseras som etniska kristna och inte som britt, brittisk–amerikan, amerikan, amerikan?

Ska egyptiska kopter i Sverige definieras som etniska muslimer?

Sorgenfrei avslutar Sanders utförliga artbestämning: ”Vem som är muslim beror alltså på hur ordet definieras, och vem som definierar det”(ibid.).

Om ett ord behöver definieras är det fel på ordet.

Timbro använder kollektivordet ”muslimer” utan att definiera ordet. Den 5 april 2017 var Eli Göndör moderator när Timbros rapport Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt av debattören och Centerns riksdagskandidat 2018 Alen Musaefendic presenterades. Inbjuden att tala var islamisten och separatisten Salahuddin Barakat. Han presenteras som teolog och rättslärd. Men det är inte svensk rättstradition Barakat representerar utan sharia. Barakat anser att han ska representera ”muslimer” i rättsfrågor och dömer ut professor emeritus Reinhold Fahlbeck som inkompetent, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg och som går att läsa här.

Alltså Timbros programansvarige för integrationsfrågor bjuder in en motståndare till integration i ett panelsamtal om hur de borgerliga partierna ska bli bättre på att nå ”Sveriges största minoritet”, som om den ultrareaktionära Barakat är talesperson för denna ”minoritet”.

Barakat om någon är just självutnämnd och representerar bara sig själv och sin församling i Malmö. Timbros inbjudan av Barakat strider mot vad Eli Göndör skriver i boken I Guds namn om att ta avstånd från de självutnämnda representanterna.

Men Barakat och Göndör har samma uppfattning om beslöjning, vilket framkommer av Eli Göndörs Förord till Musaefendics rapport: ”Ogenomtänkta utspel om slöjor riskerar att bekräfta fördomar. Slöjor, moskéer och fredagsböner är normala inslag i varje civiliserat pluralistiskt samhälle.”

Ogenomtänkta utspel? Ogenomtänkta? Utspel?

Här är Salahuddin Barakats uppfattning om beslöjning. Notera hur han kallar dem som är kritiska till beslöjning för ”Satan och hans medhjälpare”. Kom också ihåg att Barakat är ultrareaktionär, han tar inte kvinnor i hand, han förordar könsegregering, enligt detta inlägg på Islamakademin, som numera är raderat men går att läsa här: ”Islam lär ut att interaktionen mellan de två könen bör vara minimal.” Han skriver att moskéerna bör ”bidra till att muslimer och icke-muslimer förstår och får erfara nyttorna av att segregera mellan könen”. Salahuddin Barakat är ”ljusets fiende”. Och bjuds in till Timbro för att fiska röster.

Eli Göndör arbetar intensivt på att bli hijabs främsta försvarare i Sverige och placerar sig inte bara i samma grupp som Salahuddin Barakat utan också i samma grupp av ”ljusets fiender” som islamisten och terroristförsvararen Fatima Doubakil och den självdefinierade kommunisten America Vera-Zavala, vilket jag strax återkommer till.

Min hypotes: Eli Göndörs sågning av Magnus Norell är en privat hämndaktion
Som framkommit av ovanstående är Eli Göndör och Magnus Norell varandras motpoler, religion som privatsak kontra religion i det offentliga,
islamism kontra religiöst meningsskapande,
islams urkunder är problemet med militanta islamister och jihadister kontra islams lära är inte problemet, utövarna av religionen skapar problemen.

Olika infallsvinklingar inom samma ämnesområde är legio inom forskarvärlden. Men forskare har inte för vana att döma ut sina motståndare utifrån enstaka felaktiga referenser i en text som inte presenteras som en forskningsrapport. Forskare debatterar vanligtvis sakfrågan de är oense om, inte källförteckningar.

Att de är varandras motpoler räcker därför inte för att förklara Eli Göndörs utfall mot Magnus Norell och MSB-studien. Jag har en annan tänkbar förklaring.

När jag inför det här blogginlägget ur bokhyllan plockade fram Magnus Norells bok från 2009, Islamismens seger. Från Libanon till Irak, och bläddrade i den hittade jag den här lappen som jag hade glömt. Inte heller det för mig då obekanta namnet la jag på minnet. På lappen står ”Errata. Not till kapitlet Hizb’allahs religiösa och ideologiska bakgrund (s. 87): Detta kapitel är skrivet med utgångspunkt i en ännu opublicerad studie av doktorand Eli Göndör vid Lunds universitet. De första styckena i kapitlet är med smärre förändringar hans egen text, och övrigt ligger mycket nära.”

Det rör sig inte om ett helt kapitel, det är ett avsnitt på 3,5 sidor inom ett längre kapitel, vilket är nog så illa. Att en doktorand, som hittar utdrag ur sin opublicerade studie i en tryckt bok utan hänvisning till den egna studien, går i taket hör till vanligheten. En doktorands ilska är inget att förvånas över. Det är mödosamt att forska och man vill själv ha äran av sin forskning. I det här fallet följde en lapp med hänvisning till korrekt författare med boken när den såldes, så felet hade uppdagats och korrigerats. Ärendet borde därmed vara avslutat.

Frågan är om det är det.

Eli Göndörs påhopp på Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt, ”härvan” som Göndör kallar den, ska ställas i relation till Göndörs recension av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och frågan vem som är ”rätt” person att för MSB skriva om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som är statligt finansierat. Även MSB:s forskning är statligt finansierad. Det är Eli Göndörs skyldighet att följa Regeringsformens kapitel 1 Statsskickets grunder paragraf 9 om att iaktta saklighet och opartiskhet. Är min hypotes om en privat hämndaktion riktig är Eli Göndörs påhopp på Magnus Norell i en så viktig fråga som en kunskapsöversikt beställd av MSB om det demokratifientliga, kvinnofientliga, extremt judefientliga och offentligt finansierade Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige allvarligt. Muslimska brödraskapet är alla militanta islamisters urcell.

Ännu allvarligare är det att Göndör drar in Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i sin privata vendetta om att de ”är rädda för MSB:s rapport”.

Som jag nämnt är det en hypotes. Bara Eli Göndör kan svara på om den är falsk eller sann. Men både Segerstedtinstitutet och MSB borde göra en oberoende utredning av Eli Göndörs utmanövrering av Magnus Norell. För det handlar om att religionsvetaren Eli Göndör med sina påhopp manövrerade ut den internationellt erkända terrorismforskaren Magnus Norell samtidigt som det i Sverige enligt Säpo vimlar av militanta islamister.

Doktorander går i taket när de hittar sin opublicerade studie i en tryckt bok. Forskare går vanligtvis i taket när deras forskning förvanskas till oigenkännlighet och används i helt andra syften än de avsedda.

Eli Göndör förvanskar statsvetaren John M. Owens inom-muslimska ideologiska konflikt ”sekularism kontra islamism” till ”sekulärt förtryck kontra goda islamister”
Den 21 februari 2019 publicerade Eli Göndör på Timbros nättidning Smedjan artikeln ”Debatten om huvudduk missar sekulära regimers förbrytelser” där han försvarar hijab. Jag nämner kortfattat Göndörs artikel i det här blogginlägget och det här.

Det är en märklig artikel. Den kan enklast klassificeras som en politisk pamflett riktad mot socialistiska diktaturer i Mellanöstern. I stället för den gängse terminologin har Göndör valt sekulärt förtryck. Han skriver:

På senare år har det blivit vanligt att dela bilder i sociala medier som föreställer kvinnor i korta kjolar från Iran och Afghanistan eller vid arabiska universitet under 1960- och 1970-talen. Spridningen av bilderna följs ofta av kommentarer som hävdar att ökat religiöst inflytande fört länderna bakåt i utvecklingen. Det är en i stora delar felaktig bild. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta en produkt av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten.

Göndör ger ingen hänvisning till var han hämtat informationen. Nästan exakt samma text skriver Göndör i boken Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser (2017, s. 66). Där hänvisar han till John M. Owen IV och boken Confronting political Islam. Six lessons from the West’s past (2015, s. 45).

I boken I Guds namn, som publicerades 2018, skriver Göndör ”Den sekulära demokratin som skiljer mellan politik och religion har aldrig förekommit i Mellanöstern. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta ett resultat av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten” (s. 69). Även här hänvisar Göndör till Owen (2015, s. 45).

Statsvetaren Owen skriver inte om kvinnors klädsel och sekulära regimers förbrytelser. Owen har med sin bok ett helt annat ärende än Göndörs försvar av hijab. Likt Magnus Norell talar Owen om den inom-muslimska ideologiska kamp som pågår. Owen koncentrerar sig på konflikten mellan muslimska sekulära, som attraheras av den konstitutionella demokratin och vill att deras länder ska var konstitutionella demokratier, och islamisterna som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade. Även om förra århundradets sekulära diktaturer hör till det förgångna är sekularismen fortfarande det islamisterna främst kämpar mot, menar Owen. Han betonar vikten av att se politisk islam som en kamp mot sekularism, att kampen står mellan islamister och muslimska sekularister.

Owen riktar sig med sin bok till amerikanska policymakare och uppmanar dem att inte underskatta politisk islam (islamism). Han menar att den inom-muslimska ideologiska kamp som i dag utkämpas kan likställas med de religiösa och ideologiska striderna i Europa som utkämpades under flera århundraden. Och också har utkämpats och fortfarande utkämpas inom USA. Hans slutsats är att USA bör ge sitt stöd till muslimska sekularister som vill leva i en konstitutionell demokrati och att stödet bland annat bör ske genom att USA visar upp att de är ett gott föredöme, det han kallar ”soft power”. Det innebär att USA måste vara ett land som vet vad det vill, som tror på den egna konstitutionella demokratin, som trots alla motsättningar som finns inom landet hanterar dem på ett civiliserat sätt.

Det här är vad Magnus Norell samma år också skriver om: den inom-muslimska kampen, att de Europeiska länderna måste försvara de rättigheter vi sedan upplysningen kämpat oss till i stället för den tafatthet och undfallenhet inför politisk islam länderna hittills (2015) visat.

Den sida (45) som Göndör om kvinnors klädsel hänvisar till i Owens bok är en slutsummering av ett resonemang om hur forskare har övervärderat tron på sekularismen och framhållit att religionen kommer att fasas ut i takt med att det moderna samhället växer fram, att islamismen kommer att dö ut. Men att det inte alls visat sig stämma. Sekulära regimer i islamiska länder trodde att de religiösa institutionerna skulle kollapsa av sig själva som i Turkiet, Iran, Pakistan, Egypten, Syren, Irak, men det skedde inte.

På sidan 45 skriver Owen att många länder i Mellanöstern har försökt införa sekularism men att det på åtskilliga ställen inte har fungerat. Han skriver att islamism är en reaktion mot den sekularism som europeiska och muslimska sekularister för länge sedan införde i länderna men att i stället för att tränga undan traditionell islam gjorde sekularismen att tolkningen av islam förvandlades till en mäktig och mångskiftande modern ideologi. I hela den islamiska världen, skriver Owen, vinner islamistiska partier terräng, såväl extrema som moderata, alla med det bestämda målet att försvaga eller undanröja sekulära regimer.

Ironin är mest slående, framhåller han, i de länder där regimerna drev sekularismen som hårdast. Islamister styr Iran, de har stort inflytande i Pakistan. Till och med Turkiet styrs av ett parti med islamistiska rötter. I Egyptens första demokratiska val vann islamister [Muslimska brödraskapet], att det krävdes ett militärt maktövertagande för att återställa ett sekulärt styre. Owen skriver att det vi ser som politisk islams rörelseenergi kanske i själva verket är dess dödsryckningar. Det kanske också är så att sekularismen en dag kommer att återta sin förlorade ställning. Sekulära regimer i Mellanöstern, skriver Owen, har varit auktoritära och det han kallar liberal-democratic sekularism kanske fortfarande har en framtid för sig. Men den dagen ser för närvarande ut att vara avlägsen. Nu (2015) är inte rätta tiden att underskatta islamismen, betonar han.

Av Owens CV framkommer det att han är en aktivt religiös man. Under ”other interests” länkar han till den här och den här religiösa organisationen han är aktiv i.

Det Owen skriver i Confronting political Islam har ingenting att göra med det Eli Göndör i tre verk skriver om frihet i kläder och livsstil.

Owen säger samma sak som Magnus Norell.

Eli Göndör förvanskar Owens forskning i syfte att ge vetenskaplig legitimitet åt den egna tesen om sekulärt förtryck av beslöjade kvinnor. Det är allvarligt. Det strider mot god forskningsetik.

Eli Göndörs förvanskning av Owen ska ställas i relation till hans utfall mot referenserna i Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt och Göndörs och Christer Mattssons ”vi är rädda för MSB:s rapport”.

Eli Göndör är missionär
MSB och Segerstedtinstitutet ska kunna lita på de forskare de engagerar. Eli Göndör uppträder inte som vetenskapsman. Han uppträder som missionär. Han är en produkt av de svenska universitetens islamutbildning där det är viktigare att försvara islam än att lyfta fram farorna med islamismen. Det visar hans recension av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och hur han i artikeln i Smedjan bagatelliserar Muslimska brödraskapet och utmålar aktivisterna som offer.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. Muslimska brödraskapet har förstört hela världen. Muslimska brödraskapet har gett islams trosfränder dåligt rykte. Muslimska brödraskapet har de senaste nio decennierna förstört för islams trosfränder i hela världen genom sina anspråk på att representera den ”sanna” tolkningen av islam, som är en totalitär tolkning. Muslimska brödraskapet är en otroligt välorganiserad global rörelse. Muslimska brödraskapets aktivister är intelligenta, smarta, otroligt smarta. Muslimska brödraskapet insåg värdet av att slå sig ihop med det oljerika Saudiarabien och tillsammans med dem gå i täten för kampen mot sekularismen. Över hela världen. Saudiarabien har nu stämplat dem som terrorister. Nu går de i täten i kampen mot sekularismen tillsammans med Qatar.

Göndör uppvisar i artikeln de svenska islamologernas sedvanliga apologetiska inställning till Brödraskapet när han skriver att Muslimska brödraskapets ledning i Egypten fängslades och hängdes, utan att han anger årtal eller anger minsta antydan om att Brödraskapets militanta aktiviteter, bombattacker, mord och mordförsök på toppolitiker låg bakom nedslagen mot dem och att rörelsen förbjöds i omgångar. Han skriver: ”Huvudduken var inte det enda religiösa uttryck som de nya regimerna slog ned på. I Egypten fängslades och hängdes Muslimska brödraskapets ledning medan de kristna kopterna förpassades till samhällets marginaler och Kairos soptipp. [. . .] Diktaturernas arméer utrustades inte sällan med Sovjetunionens modernaste vapen.”

Edward Said (f. 1935), palestinier, växte upp i en välbärgad kristen enklav i Kairo. Fadern var stormrik egenföretagare. Said skriver inte att de olika regimerna utsatte honom och familjen för förföljelse av deras kristna tro i Kairo. Exilen var självvald av fadern som avskydde Palestina och älskade USA:

Och detta häpnadsväckande om Muslimska brödraskapet som från allra första början haft en hemlig väpnad gren: ”Efterkrigstidens diktaturer ledde till stagnation och ekonomisk misär. Exempelvis Muslimska brödraskapet i Egypten och sufier i Syrien tilläts därför engagera sig i välfärd bland fattiga och socialt utsatta. Religiösa grupper blev genom sitt engagemang mot fattigdom och social utsatthet, den arabisksunnitiska rösten mot korruption, orättvisor och sekulärt förtryck. Därmed förtydligades en konfliktlinje mellan sekulärt förtryck å ena sidan och å andra sidan religion eller islamiska religiösa uttryck som det etablerade motståndet mot orättvisor och modellen för hur ett fritt och rättvist samhälle skulle utformas.”

Notera ”islamiska religiösa uttryck”, inte islamistiska uttryck. Muslimska brödraskapet är en islamistisk rörelse.

Detta skriver Göndör 2019, sex år efter det att Muslimska brödraskapet försökte omvandla Egypten till en teokrati styrd i enlighet med Brödraskapets tolkning av sharia.

Owens konflikt ”muslimska sekularister kontra islamister” blir i Göndörs förvrängda tappning ”sekulärt förtryck kontra de goda islamisterna som står modell för ett fritt och rättvist samhälle”.

Det är allvarligt. Eli Göndör förskönar Muslimska brödraskapet.

Även om Muslimska brödraskapet förbjöds både sent 1940-tal, släpptes in i värmen av Nasser efter det att kungen störtats 1952, förbjöds på nytt några år senare av Nasser på grund av den väpnade grenens våldsamma aktiviteter så förbjöds aldrig kvinnor i Egypten under Nassers tid att vara beslöjade. Familjerätten var fortfarande islamisk. Tvärtom, Brödraskapet ville förmå Nasser att tvinga alla kvinnor att vara beslöjade, enligt Nasser, men det är publikens reaktion som är det underbara i det här klippet. I den här artikeln uttalar Nasser sig om hur Brödraskapet utnyttjade religionen för att ställa sig in hos folket och den vägen skaffa sig makt.

Jag vill inte på något vis underskatta Muslimska brödraskapets sociala verksamhet i länder med extrema sociala klyftor. Men villkoret för behövande att få ta del av Brödraskapets sjukvård och andra tjänster är att de omfattar Brödraskapets totalitära ideologi och det innebär att kvinnor beslöjar sig och underkastar sig Brödraskapets kvinnoförtryckande ”islams normativa lära”. Det är bara att se hur det gick för kvinnorna i Gaza efter det att Hamas kom i maktställning.

Göndör nämner Turkiet, Iran och fyra diktaturer (Syrien, Irak, Egypten, Somalia) som representanter för sekulärt förtryck. I Iran varade förbudet 1936 mot religiösa huvudbonader i sex år. Knappast några från den tidens Iran kan ha flytt till Sverige från sekulärt förtryck.

Under Syriens diktator Hafez al-Assad (far till dagens diktator) försökte syriska Muslimska brödraskapet i slutet av 1970-talet störta Assad, med blodbad som följd. Båda sidor begick brott mot mänskligheten. Medlemmar i syriska Brödraskapet bor i dag i Sverige och samarbetar med Brödraskapets svenska gren. De är inga demokrater.

Somalias Siyad Barre hade både socialism och islams lära som grund för sitt styre. Somalisvenska Abdirizak Waberi kan knappast kallas för flykting från sekulärt förtryck i Somalia. Han påstår att islam bara har en tolkning. Han påstår att en obeslöjad kvinna inte kan kalla sig muslim. Han påstår att han (Islamiska förbundet i Sverige) representerar 400 000 till 500 000 ”muslimer” i Sverige. Han påstår en massa saker i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna. Hans ”religiösa meningsskapande” kan man läsa om här.

Eli Göndör tar i sitt resonemang om sekulärt förtryck sin utgångspunkt i det panarabiska socialistiska Baathpartiet och låter en enskild man (Michel Aflak d. 1989) representera partiets uppkomst. Men en koll på internet visar att partiets ursprung och utveckling är mer komplicerat än så. Och vad den mannen och Baathpartiet har med hijab och dagens Sverige att göra är svårt att förstå.

Göndörs perspektiv är Baathpartiets panarabiska socialistiska diktaturer under 1960- och 1970-talen och deras ”sekulära förtryck”. John M. Owen IV och Magnus Norell värnar om reformatorer i den islamiska världen som kämpar för en konstitutionell demokrati. Dessa reformatorer finns. De lever ett farligt liv.

Det fanns en progressiv islamisk reformrörelse i Egypten innan Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928. Den kända reformatorn Muhammad Abduh (d. 1905) sa att den enda sanna relationen i islam är den mellan individen och Allah. Störta prästerskapet, var hans uppmaning.

Ali Abd al-Raziq (d. 1966) var Abduhs lärjunge, han var shariadomare och en höjdare inom lärosätet al-Azhar. År 1925 gav han ut en bok som byggde på omfattande studier av islams urkunder och som förklarade att det inte fanns något stöd i urkunderna för att islam och politik hör ihop. Detta var året efter det att Atatürk hade avskaffat kalifatet. Egyptens kung ville bli ny kalif. Raziq fick sparken som domare och åkte ut från al-Azhar. Hans familj var anhängare av ett politiskt parti som ville införa en konstitutionell demokrati i Egypten. Jag skriver om honom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Profeten Muhammed upphöjd till världens diktator av islamisterna
Det som hände var att islamisterna upphöjde profeten Muhammed till världens diktator, höjd över alla nationsgränser och över all nationell lagstiftning. Och höjd över all kritik. Det är profeten Muhammed dagens folk ska lyda. Det är profeten Muhammed och hans efterföljare på 600-talet i Arabien dagens folk ska sträva att efterlikna. Det är bara det att det saknas tillförlitlig kunskap om den historiska Muhammed och islams första århundraden. Den islamiska traditionen om Muhammed och islams tidiga historia är berättelser baserade på muntliga utsagor som traderats muntligt generation efter generation innan de skrevs ner. Dagens islamister betonar Muhammeds roll som krigare och politisk ledare. Och judehatare. Hela världen är i dag fylld av hatpredikanter som i moskéer, på internet, i TV, i radio spyr galla över judar, homosexuella, ”otrogna” och hetsar pöbeln att döda sekularister. Och fördömer kvinnor som inte är beslöjade, som inte håller sig inomhus.

Vi lever i hatpredikanternas århundrade. Det är motståndarna till dessa hatpredikanter, alltså reformatorer, både Owen och Magnus Norell menar att väst ska ge sitt stöd. Men det är inte islamisternas globala kamp mot sekularismen och den konstitutionella demokratin som upprör Eli Göndör. Utan ”sekulärt förtryck”. Och det allra främsta tecknet för detta förtryck är, enligt Göndör, att kvinnor inte tillåts vara beslöjade i det offentliga.

Eli Göndör osynliggör kvinnors kamp för jämställdhet
Inte en enda gång hänvisar Göndör till kvinnorättsaktivister i Mellanöstern utan bygger hela framställningen i artikeln på en handfull manliga sena 1900-tals diktatorer.

Kvinnor var inlåsta i särskilda rum i en stor del av Mellanöstern och Asien. Det rådde stenhård könssegregering, det Salahuddin Barakat vill införa i Sverige.

Med de europeiska kolonialmakterna kom en helt annan kvinnosyn och helt andra klädmoden. Kvinnor ur den bemedlade klassen tog intryck av kvinnorättsaktivister i Europa, som också tillhörde den bemedlade klassen. Det var de som hade tid, ork och pengar att föra kvinnors kamp för jämställdhet.

Ett viktigt årtal i egyptiska kvinnors kamp för kvinnors rättigheter är 1923 då den egyptiska överklasskvinnan och kvinnorättsaktivisten Huda Shaarawi (1879–1947) tog av sig ansiktsslöjan offentligt. Hon hade tillsammans med två andra delegater varit på en internationell kvinnokonferens i Rom och när hon klev av tåget på järnvägsstationen i Kairo tog hon och ytterligare en av deltagarna av sig sina ansiktsslöjor inför mängden beslöjade kvinnor som kommit för att möta dem. Samma år grundade Huda Shaarawi the Egyptian Feminist Union.

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna avskydde allt det den djupt religiösa Huda Shaarawi kämpade för, bortsett från att båda var nationalister och kämpade för ett fritt Egypten, som var under brittiskt styre.

Den norska professorn i socialantropologi, som skrivit boken En fråga om heder (2003) som handlar om mordet på Fadime Sahindal och rättegångarna, och som i omgångar gjort fältstudier i Egypten, sa under ett seminarium på ABF i Stockholm 13 december 2010 följande: ”Fram till 80-talet var det inga kvinnor i Kairo som täckte håret. Nu går nästan ingen kvinna ut utan att täcka håret. De kvinnor som inte täcker håret blir trakasserade.” Unni Wikan talade inte om ”religiöst meningsskapande” utan om makt och indoktrinering. Hon var bekymrad över det som händer i Norden med unga flickor som blir indoktrinerade och hon menade (2010) att Norges inställning till invandrarna bidrog till indoktrineringen.

Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea, med dubbelt medborgarskap (Jemen och Schweiz), verksam i Zürich, säger att det var först i slutet av 1970-talet som man började predika att hijab var obligatoriskt. Hon beskriver här det ”religiösa meningsskapandet” hon deltog i när hon var 16 år och bosatt i Nordjemen. Mycket nyttig läsning för att förstå Svenska hijabis och SUM:s och Ibn Rushds dawa-verksamhet förklädd till ”folkbildning”. Det Elham Manea beskriver är en grundkurs i hur Muslimska brödraskapet hjärntvättar unga människor. Och naturligtvis är hijab obligatorisk. Detta skedde 1982 och några postkoloniala utfall mot ”vita”, mot kolonialism och det kapitalistiska väst förekom inte. I stället sågs religionen i Nordjemen, kallad saudisk satellitstat, som en barriär mot det kommunistiska Sydjemen, skriver hon.

I den här intervjun, ”With the hijab Islamists are marking their territory”, berättar Elham Manea för Helene Aecherli 3 augusti 2018 om hur egyptiska Muslimska brödraskapet gick till väga när de gjorde hijab till obligatorisk klädsel för kvinnor. I början av 1970-talet, säger hon, besökte en höjdare inom Brödraskapet den medicinska fakulteten på Kairos universitet och såg bara några enstaka kvinnor som var beslöjade. Brödraskapet ingick en överenskommelse med textilföretag om att producera plagget till mycket lågt pris. Sedan spred de häften och broschyrer som beskrev vad som skulle hända kvinnorna om de inte beslöjade sig. De kommer att brinna i helvetet eftersom deras kroppar är genomsyrade av synd. Fem år senare var en tredjedel av studentskorna beslöjade, säger hon.

Riktigt så enkelt gick det inte till. Fanatiska islamister på universiteten kunde gå handgripligt till väga, studentskorna utsattes för enorm social press, uteslöts ur gemenskapen med mera. Den sociala pressen spred sig sedan långt utanför universiteten i mängder med länder.

Journalisten Geraldine Brooks skriver i boken Allahs döttrar. De muslimska kvinnornas dolda värld (översättning Eva Mazetti-Nissen, 1994) att det var först i och med Egyptens nederlag i sexdagarskriget mot Israel som hijab blev ett tydligt tecken på det hon kallar den islamiska renässansen. ”För att förklara förödmjukelsen pekade muslimska filosofer på sekularismen hos Gamal Abdel Nassers regering och uppmanade egyptierna att återgå till de islamiska regler de övergett. Långsamt började beslöjade kvinnor att öka. Men det verkliga uppsvinget kom med Irans teokratiska revolution, då det blev en såväl politisk som religiös handling att bära hidjab” (2002, s. 28).

Hon skriver också: ”I källaren till Stora Profetens Moské i Beirut startade Hizbollah fabriksmässig tillverkning av islamiska modekläder, för att tjäna pengar på den över hela världen allt större efterfrågan på hidjab. ’Mitt islam är inte en massa krigare, det är en kultur- och idérevolution’, sa fabrikschefen entusiastiskt. Denna var en liten rund dam som presenterade sig som Hajjia Zahra. Hon bläddrade i en tysk modekatalog och visade mig hur senaste nytt i fickor, blixtlås och ärmar kunde överföras på de långa, figurdöljande plagg som fabriken framställde i hundratal. Runt omkring oss låg tygpackar i travar upp till taket” (s. 27).

År 1987 blev Geraldine Brooks Wall Street Journals korrespondent i Mellanöstern, stationerad i Kairo. Hennes medarbetare var en ung välutbildad egyptisk kvinna, mycket sofistikerad i klädsel, håruppsättningar och uppträdande, mycket mer än Brooks själv, enligt henne. Ungefär ett år senare kommer medarbetaren en dag klädd i hijab och löst sittande kläder. Hon hade gått med i en av Muslimska brödraskapets kvinnliga studiegrupper och lärt sig att ”islam är lösningen”. Brooks beskriver klädseln som ”muslimsk fundamentalists uniform.” Hon fortsätter: ”Det skulle ha varit omöjligt att leva ett år i Mellanöstern utan att märka yttringarna av religiöst uppvaknande. På hela den arabiska halvön och i Nordafrika täckte fler och fler kvinnor över sitt hår medan allt fler män lade sig till med skägg och styrde kosan mot moskén” (s. 12). Brooks nämner Huda Shaarawi och att medarbetarens mamma aldrig hade varit beslöjad. Medarbetarens skäl att byta klädsel: ”Varför imitera allt som var västerländskt? Varför inte prova något av det som var vårt eget” (s. 13).

Med andra ord var mängder av kvinnor barhuvade av fri vilja innan den religiösa väckelsen satte in. Inte på grund av tvång och förtryck utan på grund av kvinnorättsaktivisters arbete för ökad jämställdhet.

Vidare skriver Brooks: ”Västvärldens allt högre brottslighet och allt fler ensamstående föräldrar och försummade åldringar var för [medarbetaren] beviset på att vår sekulariserade livsstil var ett misslyckande. Grundorsaken, som hon såg det, var den västliga feminismen insisterade på en jämlikhet mellan könen som, enligt hennes mening, bortsåg från kvinnors egentliga natur. ’Islam säger inte att kvinnor är underlägsna männen, bara att de är olika’, sa hon och försökte förklara förbudet mot kvinnliga domare i islamiska domstolar. ’Kvinnor är mer emotionella än män därför att Gud har skapat dem till att ta hand om barn. I en domstol skulle en kvinna kunna visa barmhärtighet där logiken kräver stränghet” (s. 14, 15).

Islam säger ingenting. Människor säger. En direkt upprepning av medarbetarens tal om kvinnors ”natur” framför Muslimska brödraskapsaktivisten Ahmed Al-Mofty i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna.

Medarbetarens ”religiösa meningsskapande” var riktat mot det sekulariserade väst. Det är inte missionärer som sätter ”religiöst meningsskapande” före upplysningstidens progressiva idéer Sverige behöver.

I det här blogginlägget skriver jag om en artikel av två kvinnor uppväxta i konservativa familjer i två olika länder (Indien, Egypten) som aldrig krävde att de skulle täcka håret. Det var först på 1980-talet, säger de, efter den islamiska revolutionen i Iran och Saudiarabiens världsomspännande missionsverksamhet i syfte att sprida den ultrareaktionära tolkningen wahhabismen, som kvinnor beordrades att dölja håret för män och pojkar och trakasserades och överöstes med glåpord och nedsättande kommentarer om de inte var beslöjade eller beslöjade på fel sätt, till exempel ihop med tajta jeans.

I den ovan nämnda intervjun ”With the hijab Islamists are marking their territory” säger statsvetaren Elham Manea mycket intressanta saker om Muslimska brödraskapet i Sverige och hur hon när hon var i Sverige fick höra att de krävde att vara med överallt där islam och kvinnors rättigheter diskuterades. Att Brödraskapet är med överallt så snart islam är på tapeten är uppenbart för alla som är insatta i Brödraskapets organisationer och aktivister. Men SVT och SR presenterar dem alltid som ”muslimer”, inte som islamister. Exempelvis ”det muslimska studieförbundet Ibn Rushd”, inte Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, eller det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd. Aktivisterna är otroligt skickliga på att synas i medierna så snart något gäller islam. Ibn Rushd är överallt där islam diskuteras, precis överallt, i vartenda forum, i radio, i TV så fort något har med islam att göra. De är överallt.

Elham Manea talar om faran med islamisterna som inte använder sig av våld. Hon säger att ”de fredliga” islamisternas politiska tolkning av islam, att islam bara har en tolkning, den man indoktrineras in i via islamisternas skrifter, har fått en så stor spridning att den inte bara blivit huvudfåran inom islam utan att också väst tror att den är huvudfåran, alltså Muslimska brödraskapets, den asiatiska tvillingorganisationen Jamaat-e-Islamis och andra islamistgruppers skrifter, dawa-verksamhet, studiegrupper, lobbyverksamhet, skolundervisning med mera. Det förklarar varför den yngre generationen är betydligt mer reaktionär är föräldragenerationen, säger hon. Och att steget till våld inte är långt.

Nålsöga. Hon säger också att koncentrationen på terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab bara är som ett foto taget genom ett nålsöga eftersom det döljer ”den fredliga” islamismens jättelika globala spridning, inte minst via skolundervisningen i länder världen över. Islamisternas mål är makt, global makt, säger hon. Att undanröja sekulära regimer med andra ord.

Statsvetaren Elham Manea, statsvetaren John M. Owen IV och terrorismforskaren Magnus Norell säger samma sak.

Elham Manea talar om Muslimska brödraskapets spridning i Sverige och säger att de använde sig av Socialdemokraterna som en trojansk häst, att Socialdemokraterna var tvungna att göra sig av med medlemmar av Brödraskapet, men att partiet fortfarande inte vet hur de ska hantera dem.

Jämför detta med brevet som Nätverket för ett sekulärt Sverige via Maj Martinsson Wiberg skickade till partisekreterare Carin Jämtin inför valet 2014 och ställde frågor om Muslimska brödraskapet och hur Jämtin i sitt svarsbrev inte en enda gång nämner Brödraskapet.

Elham Manea säger att överallt där islamisterna dyker upp så är det alltid kvinnorna de siktar in sig på. De vill ha kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och uppträdande. Vilket vi har sett i Sverige.

Och Eli Göndör ger dem draghjälp med sin lobbyverksamhet för hijab. Han är ett slående bevis på det Elham Manea säger om att islamisternas tolkning av islam har blivit den gängse tolkningen. Beslöjningen är inte islamisk. Eli Göndör har svalt med hull och hår islamisternas påstående att hijab är islamisk.

Eli Göndör på samma sida som Svenska hijabis, alltså ”ljusets fiender”, och på samma sida som kommunisten America Vera-Zavala, också ”ljusets fiende”
Göndör använder i artikeln i Smedjan ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” genomgående det neutrala ordet huvudduk. Islamisterna vet att plagget är politiskt, en uniformspersedel, och kallar det därför följdriktigt för hijab.

Den 6 mars 2016 anordnade gruppen Svenska hijabis på Mångkulturellt Centrum i Fittja en konferens kallad Hijab som politiskt motstånd som skulle mynna ut i en föreställning regisserad av America Vera-Zavala, som var initiativtagare till konferensen. Jag skriver om konferensen i mitt allra första blogginlägg.

Den andra moderatorn var islamisten Fatima Doubakil, en av initiativtagarna till det så kallade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013.

En av föreläsarna var hudfärgsrasisten, hederskulturförnekaren och neo-marxisten professor Paulina de los Reyes (från Chile). Övriga föreläsare var bland annat islamisten Maimuna Abdullahi, som tillsammans med Fatima Doubakil stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson för förtal. Även islamisten Zaynab Ouahabi, verksamhetsutvecklare på Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, deltog. Det var hon och Fatima Doubakil som Alice Bah Kuhnke lät sig fotograferas tillsammans med inför dialogmötet 2 februari 2015 om islamofobi, mötet Magnus Norell kallar för en intellektuell härdsmälta.

Hijabkonferensen sa sig vilja diskutera hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt. Konferensen ville öka medvetenheten om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism.

Beslöjningen är Muslimska brödraskapets främsta profilfråga. Graden av kvinnors beslöjning är ett mått på ett lands islamisering. Konferensen var bara ännu ett tillfälle att sprida Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam. Muslimska brödraskapet är en högerextremistisk rörelse. På konferensen samarbetade aktivisterna med extremvänstern.

Hijab som ”antikolonialt vapen” i Sverige à la befrielsekriget i Algeriet 1954–1962
Konferensen gav upphov till en debatt i Göteborgs-Posten. Den egyptiska Femen-aktivisten Aliaa Elmahdy, som dödshotades i Egypten under den arabiska våren och som fått asyl i Sverige, demonstrerade på eventet och skrev artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk” i Göteborgs-Posten 8 mars. Hon kallar konferensens presentation av hijab som feministisk och antirasistisk för propaganda. Hon vänder sig mot att rasism skulle vara något som gäller specifikt för kvinnor. Hon beskriver hur hijab används i islamiska länder i syfte att förtrycka kvinnor. ”När jag pratar om hijab”, skriver hon, ”pratar jag inte om ett tygstycke, utan om en komplett uppsättning regler för hur kvinnor bör bete sig, dölja sig och dra sig tillbaka. En beslöjad kvinna skulle till exempel inte tillåtas ha rörelsefrihet eller sexuell frihet.” Hon beskriver hur inte bara släkten kontrollerar kvinnan utan kvinnan betraktas till och med som allmän egendom. Klarar inte familjen av att kontrollera kvinnan träder främlingar in.

Hon skriver att de flesta människor anpassar sig till sociala normer, men de som inte gör det kan råka riktigt illa ut. Hon har träffat mängder med kvinnor som tvingats bära hijab, ”som ville ta av den men som fruktade inlåsning, misshandel och/eller social utstötning. Min bästa vän var fängslad och torterad i ett mentalsjukhus efter att hon tog av hijaben hon tvingades bära sedan barndomen, och ansågs endast frisk nog att släppas ut när hon åter bar hijaben mot sin vilja.”

Det tog inte Muslimska brödraskapet i Egypten många decennier efter Nassers död 1970 att förvandla hijab till socialt tvång och norm. I Huda Shaarawis land. Normen och det sociala tvånget att bära hijab har slagit rot i vissa bostadskvarter i Sverige. Trots vår jämställdhetslagstiftning.

Aliaa Elmahdy skriver vidare: ”Jag känner också en kvinna som var inlåst i sitt föräldrahem och hoppade från andra våningen för att undkomma hotet att mördas av sin familj efter att hon tagit av sig slöjan.” Hon skriver om kvinnor som fått håret avklippt och böcker sönderrivna för att de vägrat beslöja sig, blivit misshandlade och inlåsta.

Journalisten och författaren Lars Åberg som tillsammans med Eduardo Grutzky skrivit boken Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013) besökte hijabkonferensen och skrev i Göteborgs-Posten 8 mars artikeln ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”. Han skriver att Aliaa Elmahdy ”möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet”. Han skriver att deras ”val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka samhället”.

Åberg skriver att kvinnornas politiska motstånd riktar sig mot den sekulära demokratin, vilket ju är helt korrekt. Han fortsätter: ”Sorgligt nog har den västerländska vänsterns stöd till reformkrafterna inom islam i stort sett uteblivit. Exemplen på motsatsen – samarbete med de ultrakonservativa – är desto fler och har med tiden blivit mer markerade. Denna uppslutning bakom motståndet mot den sekulära staten och upplysningens idéer vittnar om en remarkabel värderingsmässig vilsenhet.”

Ska man kalla Eli Göndörs lobbyverksamhet för hijab i offentligheten som ”värderingsmässig vilsenhet” eller är hans ställningstagande för islamisterna i den inom-muslimska ideologiska konflikten Timbros uttalade policy? Som i så fall går emot Johan Lundbergs Ljusets fiender.

Hudfärgsrasisten, hederskulturförnekaren och neo-marxisten Edda Manga (från Colombia), verksam på Mångkulturellt Centrum, svarade Lars Åberg med artikeln ”Samma gamla slitna pamflett om slöjan”. Hon inleder med att Lars Åberg drivit frågan om hijab i G-P av och till i ett decennium.

All heder åt Lars Åberg.

Men enligt Edda Manga missar han poängen att konferensen var ”något så unikt som en tillställning där hijabis själva fick dryfta sin analys av de maktförhållanden under vilka de lever och sätta agendan för vilka politiska problem de uppfattar som viktiga”. Lars Åberg citerade i sin artikel vad hijabis sa: ”’Vi måste formulera en antikapitalistisk politik’, sa Maimuna Abdullahi i Botkyrka. ’Vi underkastar oss inte någon annan än Gud, därför är islam det starkaste motståndet’, sa Aftab Soltani.”

Hon borde ha varit ärlig och sagt islamism är det starkaste motståndet.

Edda Manga har fått miljoner av Vetenskapsrådet och ingår i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, hennes forskningsledare är Mattias Gardell. Här är den intellektuella nivån på hennes kritik av Lars Åberg, den bör jämföras med vad statsvetaren Elham Manea säger i den ovan refererade intervjun och vad egyptiska Aliaa Elmahdy skriver. Edda Manga: ”Åberg slår fast att hijab är ett plagg som markerar underordning i ett patriarkalt regelverk, upprepar sin åsikt om att dess användning är oförenlig med offentlig tjänst, påstår vidare att ingen kan välja hijab fritt, fortsätter med att förlöjliga ’kvinnor med hijab’ som anser att de är ’handlande subjekt som väljer sin uniformering’, kopplar ihop denna ståndpunkt till ’68-vänstern’ och kommer slutligen fram till slutsatsen: hijabs politiska motstånd riktas mot den sekulära demokratin.”

Det här är precis vad statsvetaren John M. Owen IV också säger: islamisternas främsta kamp är mot den sekulära demokratin.

Edda Manga fortsätter: ”Låt oss för en gångs skull hoppa över att försöka bemöta denna samling troper om hijabs betydelse – som Åberg för övrigt delar med allehanda islamofober, ultranationalister och sekularistiska antimultikulturalister – då han verkar immun mot såväl empiri som sakliga argument.”

Unni Wikan, Geraldine Brooks, Elham Manea, Aliaa Elmahdy är bara några som står för empirin och sakliga argument.

Edda Manga skriver att Aftab Soltani sa att ”I vår postkoloniala samtid finns arvet från den koloniala dominansen i viljan att av-slöja kvinnor.”

Just ordet av-slöja är en referens till algeriska befrielsekriget mot Frankrike, som jag återkommer till.

Drygt tio år tidigare skrev Soleyman Ghasemiani, ordförande i organisationen Barnen Först, artikeln ”Vi måste också analysera de beslöjade kvinnornas röster” i Göteborgs-Posten 23 oktober 2003, ett svar på en artikel (10/3) av Edda Manga: ”Hon drar till med Frantz Fanon, som undsatt den skeppsbrutna värderelativismen genom att förklara slöjan som ett ’antikolonialt vapen’”.

Nästa inlägg har som rubrik ”Av-slöjarna har inte förstått någonting”, författad av Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Zaynab Ouahabi, Aftab Soltani. De inleder: ”I förra veckan uppmärksammades internationella kvinnodagen. Inte helt oväntat uppmärksammades slöjbärande muslimska kvinnor bland annat genom en organiserad av-slöjningskampanj där slöjan utmålas som ett hot mot den västerländska sekulära demokratin.”

Hijab är ett reellt hot mot den sekulära demokratin. Det kan inte nog upprepas. Hijab är muslimska brödraskapets främsta symbol precis som hakkorset var nazisternas symbol. Antalet hijabbärande barn och kvinnor är ett mått på graden av ett lands islamisering precis som utbredningen av hakkorset var ett mått på ett lands nazifiering. Hijab signalerar ett lika glödande judehat som hakkorset.

De fyra högerextrema artikelförfattarna demonstrerar att de gått på kurs i neo-marxistisk postkolonial teoribildning och använder en samling fasta fraser som inte förekom när Elham Manea i Jemen 1982 indoktrinerades i Muslimska brödraskapets ”islam har bara en tolkning” och att en kvinna utan hijab kommer att brinna i helvetet. Här är några fasta fraser: ”Framställningen av muslimska hijab-bärande kvinnor har varit central i den Europeiska befrielselogiken”, ”Historiskt har slöjan använts av kolonialmakterna som den yttersta markeringen av europeisk överlägsenhet och de muslimska samhällenas tecken på eftersläpning och underlägsenhet”, ”den koloniala skildringen av svenska muslimska hijabisar är vardag”, ”Rasistiska av-slöjningskampanjer”, ”vit västerländsk överhöghet”. Samt detta: ”Dessa tankegods om muslimers underlägsenhet är därtill en del av den epistemologi av ignorans som visat sig vara en framgångsrik strategi i att hindra arbetet och diskussionen om hur rasismen påverkar resursfördelningen mellan vita och icke-vita människor i Sverige.” Och ”vi svenska muslimska kvinnor kommer att fortsätta utmana vita privilegier och kräva ekonomisk, social och politisk rättvisa”.

De använder det sedvanliga ”muslimska” när de i själva verket bara talar för islamister.

Lars Åberg svarar 14 mars med artikeln ”Ett svek mot dem som vill reformera islam”. Han skriver: ”För dem som vill reformera och modernisera islam är det ett svek att vänstern i väst enbart tycks förmögen att prata om könsorättvisor på sin egen hemmaplan.” Vidare: ”Hos den marginaliserade del av vänstern, som lever som om världen fortfarande ser ut som i början av 1970-talet, har hijabaktivisterna funnit en bundsförvant i sin aversion mot USA – den store Satan – och andra västländer.”

Hijabaktivisterna har också funnit en bundsförvant i Eli Göndör.

Lars Åberg skriver att Algeriet nämndes flera gånger som exempel på den koloniala kampen. ”Frantz Fanon är fortfarande hjälten.” Åberg skriver också om hur Paulina de los Reyes gav uttryck för ”sin harm över att iranska delegater vid FN:s kvinnokonferens i Köpenhamn 1980 fick frågor om sina slöjor när de kommit dit för att berätta om hur den då unga islamiska revolutionen hade syftat till större rättvisa i Iran”.

Den franska filosofen Michel Foucault (d. 1984), postkolonialisternas guru vid sidan av Frantz Fanon (d. 1961) och Edward Said (d. 2003), berömde iranska revolutionen.

Amerikanska akademiker och franska om förbudet mot beslöjning i skolan
Elham Manea säger att hon har gett upp hoppet om hjälp från västerländska feminister. Hon anser att västerländska feministers iver att ”beskydda” slöjbärande kvinnor och utmåla dem som offer är rasistiskt. Hon har skrivit en kritisk artikel och nämner bland annat den amerikanska teoretikern Judith Butlers syn på beslöjningen, ”Judith Butler’s veil” i Tablet Magazine16 oktober 2018. Judith Butler hävdar att det är rena skämtet att fundamentalistiska tolkningar av islam skulle ha något med hijab att göra.

En annan amerikansk teoretiker, genushistorikern Joan Wallach Scott, vill, liksom Butler, skydda beslöjade kvinnor. I den här intervjun med den franska filosofen Élisabeth Badinter i den amerikanska tidskriften The New Yorker förstår man att de amerikanska akademikerna och Badinter i princip ligger i krig med varandra. Badinter, som var för förbud mot religiösa symboler i franska skolan, säger att förbudet 2004 i teorin bara var en förlängning av en hundra år gammal nationell skollag som från början var avsedd att skapa ett neutralt rum fritt från religiösa symboler där barn skulle slippa utsättas för sina protestantiska och katolska föräldrars strider.

Gilles Kepel, världsledande fransk islamforskare, som deltog i utredningen om förbudet säger att det främsta skälet till förbudet mot iögonfallande religiösa symboler i skolan var att franska Muslimska brödraskapet hade gjort hijab till sin profilfråga och bedrev intensiva beslöjningskampanjer bland ungdomar.

Wallach Scott nämner inte Muslimska brödraskapet i boken Slöjans politik (2007), en fullkomligt sanslös bok som översattes till svenska (av Sarah Clyne Sundberg) och publicerades (2010) av samma förlag som ger ut postkolonialisternas hudfärgsrasistiska böcker med ett postkolonialistiskt efterord av Per-Erik Nilsson, då doktorand vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet, numera docent CEMFOR där både Edda Manga och Paulina de los Reyes också är verksamma. Wallach Scott hävdar att förbudet är rasistiskt, att franska staten är rasistisk. Ordet slöja blir i hennes framställning problematiskt eftersom det kan betyda både niqab och hijab. Ibland använder hon huvudduk omväxlande med slöja. Hon har ett avsnitt om Algeriets befrielsekrig. När det gäller avsnittet om det algeriska befrielsekriget handlar ”slöjan” om heltäckande kläder, inklusive ansiktet. Algeriet var strikt könssegregerat. Det var purdah som gällde. Det kan jämföras med 1950-talets amerikanska ungdomskultur som snabbt spred sig till Europa via film, som Prinsessa på vift med Audrey Hepburn, och musik, som Bill Haleys (We’re gonna) Rock around the clock, Elvis Presley.

Wallach Scott skriver: ”Det nationalistiska motståndet mot det franska styret i Algeriet mynnade år 1954 ut i ett regelrätt krig. I den blodiga, sju år långa kamp som följde blev kvinnor föremål för båda sidors uppmärksamhet. Slöjan kom att få enorm politisk betydelse.” Sedan följer detta påstående: ”Faktum är att det var vid den här tiden som slöjan för första gången kom att förknippas med farliga militanta tendenser. Det var inte händelserna den 11 september 2001 och rädslan för islamistisk terrorism som politiserade bärandet av slöjan; det skedde redan under det algeriska självständighetskriget” (s. 57).

Det skedde redan 1928 i Egypten då Muslimska brödraskapet bildades.

Frågan om niqab var inte problemfri för det nationalistiska och socialistiska revolutionsgardet, skriver hon. De såg sig som moderniseringens förkämpar. ”För dem var slöjan ett tecken på en efterblivenhet som en dag måste övervinnas – dock på algeriska, inte franska, villkor. Dessutom blev slöjan ett användbart verktyg i kriget mot fransmännen, eftersom den gjorde det lättare för aktivister av bägge könen att smuggla vapen och bomber” (s. 59).

Därefter följer en beskrivning som i Sverige återkommer i flera islamisters försvar av beslöjningen och bevis på kolonialisternas förtryck. När motståndsrörelsen växte, skriver Wallach Scott, inrättade fransmännen på olika platser i landet det som översätts med ”centrum för kvinnlig solidaritet” ledda av franska officersfruar i syfte att utbilda de algeriska kvinnorna och få dem att stödja fransmännen. Den 16 maj 1958 anordnade de franska kvinnorna ett massmöte till stöd för Frankrike ”där de lyfte sina muslimska systrars slöjor. De klädde så att säga av vidskeplighetens skyddande hölje och blottade kvinnorna så att de exponerades för ’ljuset’. Enligt rapporter skanderade kvinnorna glatt: ’Låt oss bli som franska kvinnor!’” Hon refererar till den här låsta artikeln ”The battle of the veil in Algeria” i New York Times 13 juli 1958.

Wallach Scott skriver att befrielserörelsen FLN vid tiden hävdade att kvinnorna i själva verket var fattiga bybor, utblottade kvinnor och kanske även prostituerade och tjänstefolk, ett uttalande senare historiker stött. ”De hade pressats att delta i ett PR-jippo för att visa världen att fransmännen inte var kolonisatörer utan befriare och att infödingarna stödde l’Algérie française” (s. 59).

Islamisten Amanj Aziz skriver på Nyansmuslim 30 november 2015 i inlägget ”Svenska kopplingar till den globala islamofobi-industrin”, ett inlägg som nu är borttaget: ”Under koloniseringen av Algeriet brukade den franska kolonialmakten arrangera offentliga tillställningar där man visade upp ’emanciperade muslimskor’ som tagit av sig slöjan. Till dessa tillställningar tvångsbussade man algerier från byarna för att uppvisa att muslimer minsann kunde civiliseras. Likt då har kolonialmakterna än idag en besatthet att framhäva och önska icke-vita som underkastar sig vit hegemoni.”

Man kan ju jämföra med kvinnorättsaktivisten Huda Shaarawi som 1923 efter en kvinnokongress i Rom på Kairos centralstation av egen fri vilja tog av sig den heltäckande beslöjningen.

Wallach Scott refererar till Frantz Fanons A dying colonialism och det Fanon, FLN-anhängare, skriver om att de ”’koloniserade möter kolonisatörernas offensiv mot slöjan med en slöjans kult’. Efter massmötet den 16 maj, förklarade Fanon, var det synnerligen viktigt att behålla slöjan. ’I början var slöjan en motståndets mekanism, men dess sociala värde för gruppen förblev mycket starkt. Slöjan bars för att traditionen krävde en sträng åtskillnad mellan könen, men också för att ockupanterna bestämt ville avslöja Algeriet” (s. 60).

Jämför hijabaktivisternas artikel om av-slöjarna.

Fanon säger att den algeriska kvinnan var tvungen att avlägsna bilden av den franska ockupanten ur sitt medvetande. ”I denna strävan blev slöjan mindre ett tecken på religiös eller kulturell tillhörighet än ett subversivt verktyg. Slöjan var ett instrument för att förvandla förnedringen av de koloniala undersåtarna till en stolt och oberoende nationell och personlig identitet” (ibid.).

Hijab som politiskt motstånd. Sverige som kolonialmakt? Hijabisterna som koloniala undersåtar? Förnedrade av Sverige?

Även Eli Göndör hänvisar till algeriska befrielsekriget i sitt försvar för hijab
Eli Göndör skriver i artikeln ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” om att flera länder i det han benämner den så kallade moderniseringsprocessen förbjöd religiös klädsel: ”I ett försök att visa upp Iran som upplyst och västorienterat utfärdade Reza Shah, som regerade under mellankrigstiden, en order som förbjöd kvinnor att bära huvudduk. Ryktet om förbudet ledde till demonstrationer där kvinnor, såväl religiösa om icke-religiösa, satte på sig huvudduk. I Syrien åkte Baath-partiets patruller runt i Damaskus och slet av kvinnor deras huvuddukar [det var förenat med dödsstraff att tillhöra det förbjudna Muslimska brödraskapet, det rådde inbördeskrig]. Liknande demonstrationer som i Iran förekom även i Syrien på 1960-talet. Och precis som kvinnor i dag demonstrerar utan huvudduk som protest mot tvång, har algeriska kvinnor klätt sig i huvudduk för att demonstrera mot den franska kolonialmakten och ta ställning för algerisk identitet och kultur.”

Och vilken kolonialmakt demonstrerar Svenska hijabis mot? Vilken diktatur? Och vilken nationell identitet och kultur kämpar de för?

Eli Göndör skriver om den relativt nyblivna praktiserande muslimen Farah Alhajeh som vägrade skaka hand med en man under en rekryteringsprocess och miste chansen till jobb men fick rätt i Arbetsdomstolen. Göndör gör stor poäng av att hon sminkar sig och bär hijab och använder sociala medier och att hon inte skulle accepteras av konservativa islamister, men inget om hur hennes ”religiösa meningsskapande” gick till. Han skriver bara: ”I dag finns det många i Sverige som likt Alhajeh har format sig en egen identitet utifrån sin egen tolkning av islam och huvudduken.” Varifrån fick hon ”tolkningen” att vägra skaka hand med en man? Från Muslimska brödraskapets dawa? Abdirizak Waberi säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna att Vi tar inte kvinnor i hand. Har hon gått på kurs hos Yasri Khan och deltagit i SMFR:s dawa-verksamhet?

Under våren 2019 visade Kunskapskanalen programmet ”Från Marocko till Timbuktu” med Alice Morrison som beskrivs som ”äventyrare och expert på arabiska kulturer”. Hon träffar mängder med män på sin långa färd, många gånger till fots, över Marockos Atlasberg, genom öknen ner till Mali, män som med ett leende tar henne i hand.

Till skillnad från Eli Göndör tog författaren och debattören Katerina Janouch och debattören Rebecca Weidmo Uvell reda på lite bakgrundsinformation om Alhajeh. Dock inget om hur hennes ”religiösa meningsskapande” gick till.

Eli Göndör nämner etnologen Pia Karlsson Mingantis doktorsavhandling Muslima. Islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007, 2014). En mycket värdefull bok om hur Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande” bland unga kvinnor går till, via dawa, och gör ungdomarna mer reaktionära än föräldrarna som har en ”kulturell” islamtolkning inte den ”sanna” tolkningen. Men det är inte det ”religiösa meningsskapandet” Göndör koncentrerar sig på. Han skriver: ”Det finns hyllmetrar av litteratur som har avhandlat ämnet, som mer eller mindre över hela linjen nått samma slutsats. Pia Karlsson Miganti [sic], etnolog och lektor vid Stockholms universitet, summerar det väl i boken Muslima (Carlsson, 2014). Där påpekar hon att huvudduken både kan vara ett uttryck för förtryck eller en patriarkal ordning, och ett utryck för frihet och självständighet.”

De unga kvinnorna i studien är varken fria eller självständiga enligt svensk jämställdhetslagstiftning. Det är uppenbart att när Karlsson Minganti gjorde sin studie så hade postkolonialisterna och Brödraskapets aktivister ännu inte slagit sig samman i sitt gemensamma hat mot ”kolonialmakten” Sverige och den vita huden.

Etnolog Pia Karlsson Mingantis viktiga avhandling om Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande” bland unga kvinnor i Sverige
Just för att Eli Göndör lyfter fram Karlsson Mingantis avhandling som stöd för sin lobbyverksamhet för hijab gör jag här ett längre referat av min tolkning av innehållet i avhandlingen. Referatet ska också ses som en bakgrundsteckning inför min redogörelse för Eli Göndörs och Hamid Zafars artikel, se nedan, där de ställer sig kritiska till förbud mot beslöjning i skolan trots att ett förbud är det snabbaste sättet att försvaga islamisternas dawa–verksamhet i Sverige.

Pia Karlsson Minganti gjorde sitt fältarbete mellan 1998 och 2002 bland nio unga kvinnor inom det hon kallar den islamiska väckelserörelsen i Sverige, i första hand föreningar kopplade till SUM, som ju är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund. De unga kvinnorna, kallade tjejer i avhandlingen, var i fältarbetets inledning mellan 18 och 25 år. Föräldrarna var flyktingar och tjejerna kom som barn (fyra till elva år gamla) till Sverige från länder där islam var den dominerande religionen (s. 12). Tjejerna var aktiva medlemmar i olika lokalavdelningar som sorterade under SUM.

Karlsson Minganti kommenterar den globala islamiska väckelserörelsen [Muslimska brödraskapets dawa] som hon säger har svept över världen ”sedan åtminstone 1970-talet” och ger en bakgrund. ”En grundläggande tanke inom väckelsen är att muslimers eventuella problem beror på att de avvikit från islams raka väg och att de nu bör stärka sin muslimska identitet och söka svar i de heliga källorna, framför allt Koranen och Sunna (profeten Muhammeds normerande exempel). Det vill säga: islamisera sig själva, sina liv och i förlängningen hela samhället. Ett nyckel-begrepp i sammanhanget är dawa, kallelse eller inbjudan till islam” (s. 26, 27).

Dawa, kampen mot sekularismen, är Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande”.

”Sann” islam fri från kulturella inslag. De intervjuade definierade sig alla som praktiserande muslimer, ”med fokus på islamisk ’sanning’” (s. 137). Karlsson Minganti beskriver det som en islamisk identitet överordnad kultur, etnicitet och nationalitet (s. 138, 141). Tjejerna fick lära sig den ”rätta” islam fri från uppblandning av kulturella traditioner och det ”korrekta” sättet att utöva islam (s. 63). Detta ”korrekta” sätt att utöva islam gav de unga kvinnorna auktoritet att ifrågasätta familjens traditioner. ”De vände sig emot sina föräldrar genom att peka på diskrepanser i deras ideal och praktiker, och genom att hävda kunskaper i ’sann’ islam till skillnad mot föräldrarnas ’kulturella’ föreställningar” (s. 71).

Indoktrineringen förklarar varför yngre generationer är mer reaktionära än äldre.

Karlsson Minganti beskriver också den negativa inställningen till Sverige och svenska kvinnor, alltså motsättning, avståndstagande, inte integrering.

Könssegregering. Kurserna var könssegregerade. Karlsson Minganti framhåller svårigheterna att utbyta erfarenheter med varandra när de unga kvinnorna och männen förväntas avhålla sig från kontakter med det motsatta könet. Hon betonar riskerna med att upprätthålla en ordning som skiljer könen åt. Skälet till att Karlsson Minganti ser könssegregeringen som problematisk är att ”kvinnor med begränsande villkor för tillträde och deltagande i centrala forum, ytterst antas representeras (beskyddas) av män (förmyndare). Någon annan än kvinnan själv ska således på ett fullgott sätt kunna artikulera och argumentera för hennes erfarenheter och intressen” (s. 130).

Alla de unga kvinnorna som ingick i studien levde, skriver Karlsson Minganti, ”i familjesituationer där de förväntades fråga sina manliga anförvanter om lov att röra sig utanför hemmet, och ha acceptabla motiv för detta. För alla tjejerna gällde också att dessa män förväntades agera eskort när familjens kvinnor rörde sig i offentliga miljöer” (s. 186, 187). Karlsson Mingantis kommentar: ”Tjejerna var även fortsättningsvis tvungna att förhandla arbete, utbildning och dawa med respektive manliga anförvanter” (s. 201).

Pia Karlsson Minganti skildrar hur de unga kvinnorna i ungdomsföreningarna förväntades vara aktiva och visa ett samhällsengagemang men aldrig ge avkall på ”ett normerande ideal om blyg, ’privat’ kvinnlighet” (s. 133).

Opinionsbildning. Karlsson Minganti skriver att bland de unga var motivationen till islamisk aktivism stark och siktade in sig på opinionsbildning. Alla ungdomsorganisationerna hade särskilda mediekommittéer. Alla de intervjuade deltog i offentliga debatter och var aktiva som informatörer och föredragshållare och samarbeten med andra organisationer, flera var ledamöter i ungdomsföreningars styrelser och kommittéer. Ungdomarna agerade som ”kontrollinstans” och använde sig av en manual för mediestrategier [utformad av Muslimska brödraskapets amerikanska gren CAIR] (s. 148, 149). Karlsson Minganti skriver att alla de olika aktiviteterna gick ”under paraplybegreppet dawa, ett upplysningsarbete som de enskilda muslimerna riktar mot sig själva, andra muslimer och icke-muslimer. Inom väckelserörelsen har dawa kommit att tillmätas allt större betydelse och uppfattas rentav som religiös plikt” (s. 150).

Beslöjningen ett krav. Tjejerna förväntades vara beslöjade och uppträda sedesamt, även killarna förväntades bära löst sittande kläder och både killarna och tjejerna undvek att hamna i situationer utan en tredje person närvarande. ”De eftersträvade skilda rum för killar och tjejer, eller en ’kill- och tjejsida’ inom ett och samma rum” (s. 148).

I kvinnornas uppgift att vara ”bärare av islam” ingick att vara beslöjade, framhåller Karlsson Minganti och beskriver hijab enligt följande: ”en kombination av kvinnlig dräkt- och uppförandekod, som innefattar odlande av skam men också värdighet och ambassadörskap för islam”. Hon säger också att det inom den islamiska väckelserörelsen är krav på att kvinnorna ska täcka sig, men att det råder oenighet om hur mycket (s. 229).

Det är viktigt att de unga kvinnorna beslöjar sig av rätt skäl, intentionen ska vara medveten, skriver Karlsson Minganti. Det räcker inte med att ”bära sjal som en kulturell sedvänja eller etnisk markör”. De ska beslöja sig för att ”nöja Gud”, ”för Guds skull” (s. 234, 235). De unga kvinnorna var noga med att framhålla att beslöjningen var ett fritt val, ett personligt beslut, från deras sida och att det inte rörde sig om social kontroll och tvång. Karlsson Minganti lyfter fram motstridiga budskap från de intervjuade. En av dem säger att hon var kritisk mot ”gubbar som tvingar småtjejer att ha sjal” samtidigt var hon för att församlingens små flickor ska vara beslöjade enligt ”det ska börjas i tid”. Hon hade också bidragit till att få igenom att flickorna i den scoutkår församlingen och ungdomsföreningen hade startat skulle vara beslöjade till scoutuniformen. ”Det blir bara krångel med att bestämma vilken tjej som är i puberteten eller inte. Lika bra att alla har sjal. Man går ju faktiskt med i en förening. Om man inte vill gå med så behöver man inte. Och scouter har faktiskt uniform.” Karlsson Minganti kommenterar: ”Idealet om ’det egna valet’ tycktes med ens avlägset” (s. 241, 242).

Att välja att vara beslöjad var enligt de intervjuade ett steg utan återvändo, att ta på sig hijab och sedan ta av sig plagget betraktades som ett steg bort från islam. De hade vuxit upp under en tid då det, med Karlsson Mingantis ord, inte fanns en ”islamisk infrastruktur, med muslimska daghem och friskolor, och hijab ’ordentligt’ på sedan barnsben”, till skillnad från en yngre generation som vuxit upp med denna infrastruktur och där ett medvetet val att bära plagget inte fanns med i bilden. Karlsson Minganti beskriver hur de intervjuade bemötte en artonårig kvinna ur denna generation som fattat det medvetna beslutet att ta av sig hijab som hon, för att hennes föräldrar ville det, burit sedan hon var nio år och faran dessa unga kvinnor löper att bli utfrusna ur sin gemenskap (s. 246, 247).

Uteslutning ur gemenskapen. I det avslutande kapitlet diskuterar Pia Karlsson Minganti just risken för de unga kvinnorna i studien att uteslutas ur gemenskapen om de inte höll sig strikt till normerna. Hon skriver att de intervjuade ”befann sig i en paradoxal situation där deras ’kall’ när som helst kunde ställas emot andra plikter: heder, hushållsarbete, lydnad”. ”Ytterst begränsades somliga tjejers förhandlingar och taktiker av hotet om våldsamma straff, och samtligas av hotet om förskjutning ur gemenskaper. Även om det kan finnas anledning att beskriva hederskulturella sammanhang som marginella företeelser, sett i relation till muslimer i största allmänhet”, skriver Karlsson Minganti, ”vill jag hävda motsatsen ifråga om dessa tjejers situation. För dem var hedersetiken det ’normala’, och det avvikande deras till synes alldagliga rörelser och aktiviteter (i skolan, på kaféet, bland kollegorna). Och deras vittnesmål om förtryck möttes ofta av tystnad även inom deras nära islamiska gemenskaper (moskéer, ungdomsföreningar, kompisgrupper).”

Kvinnornas begränsade rörelse- och handlingsfrihet. Pia Karlsson Minganti gör en pessimistisk tolkning av de unga kvinnornas rörelse- och handlingsfrihet och skriver ”att den präglades av ett godtyckligt gungfly – att deras aktörskap var en ständig förhandlingsfråga, ytterst beroende av enskilda mäns vilja eller ovilja” (s. 275).

När det gäller identitetspolitiken och minoritetsgruppers mobilisering ”i syfte att bevara en egen identitet och tillvarata egna intressen” betonar Karlsson Minganti att det är viktigt att ta reda på ”vem som har inflytande över hur gruppen, dess gränser och intressen definieras”. Hon kommenterar att i hennes studie hade de unga kvinnorna ”relativt mindre chans än män i sina kretsar att få genomslag för sina erfarenheter och perspektiv. Deras intressen som individer och ’kvinnor’ tenderade att komma till korta i jämförelse med deras intressen som minoritetsmedlemmar – som ’muslimer’” (s. 278).

Pia Karlsson Minganti framhåller att minoritetsrättigheter bör vara föremål för debatt, att inte ta för givet att minoritetskulturer är statiska och därför bör lämnas i fred. Tvärtom riskerar man med en sådan inställning att ”osynliggöra och reproducera minoriteters interna hierarkier och maktordningar, såsom manliga eliter med tolkningsföreträde och anspråk på ’autenticitet’” (s. 279).

Frågan är då varför Eli Göndör/Timbro inte valt att skärskåda beslöjningen i stället för att bedriva lobbyverksamhet för den.

Frågan är också varför Eli Göndör/Timbro inte lägger energi på att beskriva helvetets betydelse i det ”religiösa meningsskapandet”. Salahuddin Barakat tycks ju vara väl bekant med ”Satan och hans medhjälpare.”

Helvetet. Karlsson Minganti skriver att helvetet ständigt är närvarande hos de unga kvinnorna i studien och att deras ”kosmologi utgör en viktig aspekt för analysen av deras förhandlingar: en konstant risk att ta hänsyn till i livsval och vardagliga praktiker”. Karlsson Minganti hörde en föreläsare säga: ”I dödens närhet pulserar livet starkare. Där gör människor bättre prioriteringar” (s. 55).

Eli Göndörs och Hamid Zafars artikel på Timbros nättidning om förbud mot beslöjning i skolan
Den 5 juni 2019 publicerade Eli Göndör och Hamid Zafar på Timbros nättidning Smedjan en artikel om hijab på skolbarn, ”Slöjförbud kan få oönskade konsekvenser”. De presenterar sig som att de är med i Moderaternas integrationskommissions externa expert- och referensgrupp.

Med Eli Göndör som ”expert” kan man vara övertygad om att Västeråsmoderaterna och Moderaterna i Eskilstuna och Nyköping inte får stöd av moderpartiet för förbud i skolan mot beslöjning av småflickor.

Hamid Zafar är före detta rektor på en skola på Hisingen, ön där jag växte upp. Han har alltså arbetat med barn. Men han ser inte barnets perspektiv.

Artikeln är skriven med anledning av att politiker i Staffanstorp röstat för att förbjuda huvudduk på flickor i förskolan och upp till sjätte klass som ett led i arbetet mot hedersförtryck. Artikeln har en stark polemisk karaktär riktad mot Staffanstorps politiker.

Den här Timbroartikeln är lika märklig som Göndörs Timbroartikel om sekulärt förtryck. De två männen skriver inte ett ord om vad hijab signalerar. Först och främst att en flicka från och med nioårsåldern kan giftas bort, eftersom profeten Muhammed, enligt den islamiska traditionen, fullbordade ett äktenskap med en nioårig flicka han förlovade sig med när hon var sex år. Äktenskapet kan ingås över huvudet på flickan av vuxna i moskén utan flickans närvaro. Vi vet att flickor varje år försvinner från skolan och tvångsgifts.

Våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt. Av barn!

Det borde räcka för att införa obligatoriskt civiläktenskap i Sverige där den religiösa ceremonin bara är ett komplement av icke-juridisk art.

Flickan kan riskera att dödas om hon vägrar bära hijab eftersom avfällingar förtjänar döden. Flickan får bara gifta sig med en islamtroende man. Flickan har inget egenvärde. Hijab signalerar att homosexuella ska dö, att judar ska dö. Att sharia står över svensk lag. Hur går det ihop med den svenska läroplanen?

Göndör och Zafar låser in småflickor i en ultrareaktionär tolkning av islam. De förordar barnslaveri! Hijab är en slavmarkör!

De tar som avskräckande exempel upp att ”Frankrikes bestämda sekulära hållning” lett till att katolska privatskolor har grundats! ”Majoriteten av dem [privatskolorna] är katolska men antalet muslimska skolor växer.”

Sedan följer det Eli Göndör skriver om i de två böckerna Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser (2017) samt I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) och i den ovan nämnda artikeln om sekulärt förtryck: ett teoretiskt resonemang hämtat från den franska sociologen Alain Touraine om förflyttning mellan olika kulturella miljöer, resonemang Göndör har läst sig till. Göndör och Zafar exemplifierar med en sexårig flicka vars föräldrar ”förflyttat sig från en miljö med en annan moraluppfattning än den de mötte när de kom till Staffanstorp”. Ett långt teoretiskt resonemang där enbart ordet moraluppfattningar används, inte olika rättssystem, inte svensk lag.

De skriver kategoriskt att flickan är lojal mot föräldrarna som tvingar henne att bära hijab, men inte mot skolan som vill förbjuda hijab. Hela deras teoretiska resonemang faller om de hade exemplifierat med en flicka redan hemmastadd i sin miljö och fadern en dag bestämmer att dottern ska bära hijab. Och dottern gråtande låser in sig i badrummet.

Läraren och samhällsdebattören Hanna Gadban beskriver den 19 februari 2013 i artikeln på Newsmill, ”Befria barn från påtvingad slöja!”, som går att läsa här, ett samtal hon hört på tunnelbanan mellan två beslöjade kvinnor som talade på det utländska språk Gadban också behärskar. Hon citerar den ena kvinnan: ”’Ja, han bestämde att även vår yngsta dotter ska beslöjas, jag försökte förgäves övertala honom att vänta några år, utan resultat, du vet hur han är, alltid envis.’ [. . .] Mamman lät allt sorgsnare, med darrande röst och gråten i halsen beskrev hon hur dottern låst in sig i badrummet och gråtit i många timmar när hon fått höra pappans beslut. Sedan dess har flickan börjat tappa hår, sa mamman. Hon har blivit tystlåten, glömmer ofta sina läxor och vill inte träffa sina kamrater efter skoltiden. ’Det går över’, tröstade väninnan, ’det är bara en tidsfråga och sedan vänjer hon sig, oroa dig inte.’”

Det ska räcka med denna enda flickas förtvivlan för att förbjuda hijab i den skattefinansierade skolan. Det ska räcka med denna enda flickas förtvivlan för att landets politiker ska inse att föräldrar som tvingar döttrarna att bära plagget ska kunna fällas i domstol, att det ska vara förbjudet att tvinga döttrar att bära plagget och att föräldrar riskerar ett kännbart straff.

Eli Göndör och Hamid Zafar kunde i stället för Frankrike ha exemplifierat med hur det gick i Kosovo som förbjöd hijab i skolan, enligt den här artikeln från 14 april 2010, ”Kosovo says no to the headscarf in public schools”. Kosovos argument är samma som Frankrikes. De har kunskap om faran med islamister. Kosovo har en sekulär författning.

Eli Göndörs och Hamid Zafars resonemang är alldeles för snävt. Starka krafter försöker påverka den kommunala skolan att särbehandla barn till islamiska föräldrar. Se bara vad som hände i Jönköping och läs det här.

Statsvetaren Elham Maneas nålsöga
Sveriges politiker saknar krismedvetande. Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget.

Jag nämnde tidigare hur Elham Manea beskriver regimers totala koncentration på islamistiska terrorister som att de ser på världen genom ett nålsöga och missar hela spektrat av islamister som inte använder sig av våld och som har spridit sin reaktionära tolkning av islam med sådan framgång att till och med väst tror att islamisternas reaktionära tolkning är den gängse tolkningen.

Jag tycker att nålsögat är en bra bild för att beskriva dagens svenska politiker. De håller blicken stadigt fäst vid nålsögat och ser bara SD och missar allt som pågår runtomkring.

Den invasiva arten ArA+MB.
Jag har i åtskilliga inlägg beskrivit hur det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) och högerextrema Muslimska brödraskapet (MB) verkar i symbios med varandra. Jag kallar ArA+MB för en invasiv art som Sverige måste avlägsna varenda rot och vartenda skott på, en lika invasiv art som arten parkslide med rotskott som tar sig in under huset och välter det, se det här SVT-klippet.

Den invasiva arten ArA+MB är i full färd med att kväva den brokiga floran av islamtolkningar i Sverige och etablera sig som ”den rena”, ”den sanna”, ”den autentiska” islam. Med flickor och kvinnor i hijab.

Det snabbaste sättet att bli av med denna invasiva art är att med omedelbar verkan dra in all offentlig finansiering av ArA:s och MB:s olika verksamheter som CEMFOR, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, SMFR, med mera och avlägsna alla utlöpare, som ArA-aktivisternas universitetstjänster (Adrián Groglopo, Irene Molina, Diana Mulinari, Paulina de los Reyes) och all undervisning i postkolonial teoribildning, lägga ner Myndigheten för stöd till trossamfund, deklarera att inte en skattekrona ska gå till religiös verksamhet och gräva upp alla invasiva rötter som slingrat sig in i de politiska partierna.

Socialdemokraterna är Muslimska brödraskapet. Den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritet har tagit över partiet. Miljöpartiet är Muslimska brödraskapet. MP gjorde aldrig upp med islamisterna inom partiet efter skandalerna med Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Vänsterpartiet är Muslimska brödraskapet. Jonas Sjöstedt har inte fattat att ArA-aktivisterna och Brödraskapet har tagit över partiet. Han borde ha ett samtal med Anders Neergaard om ArA. Och med Momodou Jallow om hans kontakter med Othman Tawalbeh och Ibn Rushd. Centerpartiets Annie Lööf lever i en helt annan dimension. I Almedalen talade hon om att hon inte vill att kvinnor i hijab ska kallas för påskkäringar. Så kan man också förtränga barnslaveriet i Sverige.

KD och SD är båda religiösa partier och har inte deklarerat att inte en enda skattekrona ska gå till religiösa aktiviteter och har därför också tillåtit den invasiva arten att slingra sig in och slå rot i partierna.

Nyamko Sabuni hann knappt utnämnas till ledare för Liberalerna förrän hon betonade att hon var afrosvensk. Afrosvensk är ett parasitord! Det är ett direkt plagiat av afroamerikan som betecknar en slavättling vars förfäder i hundratals år i USA behandlats på ett fruktansvärt omänskligt sätt. Nyamko Sabunis förfäder har inte varit slavar i Sverige i hundratals år. Man ser på henne var hon har sina rötter. Vill hon markera sitt ursprung kan hon använda kongosvensk så som man säger somalisvensk. Det måste bli ett slut på gruppidentitetspolitiken och de underförstådda hänvisningarna till att dagens Sverige är en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid, vilket är just vad den invasiva arten ArA+MB håller på med.

Genom att ta in Eli Göndör i Moderaternas integrationskommission har partiet markerat sitt stöd till islamisterna. Det finns motbilder. För att ta del av det religiösa meningsskapandet inom islam i en del av kurdiska Irak rekommenderar jag Ulf Kristersson att läsa romanen Dödstvätterskan av Sara Omar, danska med kurdiskt ursprung. För att ta del av somaliers religiösa meningsskapande i Europa rekommenderar jag Ayaan Hirsi Alis Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld.

Timbro ger dels ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som han hoppades skulle medföra förändringar i Sverige, samtidigt som Eli Göndör motarbetar honom och väljer att bedriva lobbyverksamhet för islamisterna. Göndör gick ut hårt mot Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige och lät påskina att han hade större kunskaper samtidigt tonar han både i recensionen av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och i artikeln i Smedjan om sekulärt förtryck ner faran med Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och förskönar deras verksamhet i Egypten.

Dessutom förvanskar han statsvetaren John M. Owen IV:s uppmaning till USA:s policymakare att inte underskatta islamismen, att det råder en ideologisk inom-muslimsk konflikt mellan muslimska sekularister och islamister, och får det till att Owen ger honom stöd för hans lobbyverksamhet för hijab. När Owen i själva verket stöder Magnus Norell. Vilket även statsvetaren Elham Manea gör. Islamisternas kamp handlar om att undergräva sekularismen antingen med fredliga eller militanta metoder. Islamism mot sekularism. Underskatta inte islamisterna och deras globala dawa-verksamhet, numera finansierad av Qatar som har globala maktambitioner.

Timbro bör bekänna färg. Demokrati eller teokrati?

MSB och Segerstedtinstitutet bör utreda vad det är för slags kamp Eli Göndör faktiskt bedriver och på vad sätt hans lobbyverksamhet gynnar Sverige.

20 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Fortsättning från föregående inlägg.

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Religionsvetaren Eli Göndörs sågning av den internationellt erkände terrorismforskaren Magnus Norell
Muslimska brödraskapets olika organisationer tog, som framkommit, alla tillfällen i akt att kritisera Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige. Vilket är förståeligt eftersom hela deras offentliga finansiering riskerade att frysa inne och aktivisternas främsta inkomstkälla försvinna.

Men varför Eli Göndör gav sig in i klagokören är inte självskrivet. Han nöjde sig inte med att kritisera kunskapsöversikten i en kanal, utan i tre olika kanaler. Han var med och undertecknade kritiken på Religionsvetenskapliga kommentarer, men strök sedan sitt namn, inte på grund av kritiken, som han håller med om, utan på grund av hänvisning i texten till en bloggare han tar avstånd från.

Han ställde sig alltså på samma sida som Mattias Gardell, Muslimska brödraskapets torped och härförare i Sverige som av Johan Lundberg placerats i gruppen ”ljusets fiender”.

Göndör kritiserade också kunskapsöversikten tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i debattartikeln ”Vi är rädda för MSB:s rapport” och skrev dessutom ett offentligt inlägg på Facebook.

I det här tidigare blogginlägget kommenterar jag Göndörs kritik under rubriken ”Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet”. Där kommenterar jag även hans doktorsavhandling. Även i detta inlägg om helvetesläran kommenterar jag hans doktorsavhandling.

Här kommenterar jag bara kortfattat ett citat i artikeln skriven tillsammans med Mattsson samt Göndörs inlägg på Facebook och lägger fram en hypotes om bakgrunden till Göndörs sågning av Norell. Om min hypotes är sann eller falsk kan bara Göndör avgöra.

Tillsammans med Mattsson skriver Göndör: ”Rapportens brister består inte av att det framförs kritiska, eller om man så vill kontroversiella, ståndpunkter. Utan för att rapporten innehåller icke-acceptabla akademiska brister så som att en del referenser är felaktiga och att källor inte överensstämmer med de referenser som nämns i texten. Alla har dock rätt att skriva en undermålig text, det gäller även doktorer och docenter. Därför handlar inte vår kritik om texten.”

Hela texten avfärdas som undermålig på grund av några smärre brister i akribin. Ett bekvämt sätt att slippa diskutera just innehållet. Alla som skriver facklitteratur vet hur lätt det är att missa namn i källförteckningen, skriva fel namn i texten eller stava namn fel. Hjärnan blir trött emellanåt. Efterlysning av en erratalista hade räckt.

Med tanke på den energi Göndör la ner på att sänka Magnus Norell förväntar man sig att han själv är extremt noga när det gäller källor för att så att säga markera för Norell hur ett vetenskapligt verk bör se ut, även om nu Norells text enbart handlade om en kunskapsöversikt inom ett sorgligt eftersatt område och inte gjorde anspråk på att vara en vetenskaplig rapport. Och för tydlighetens skull: Norells text är späckad med noter helt enligt vedertagna vetenskapliga normer. Och för ännu mer tydlighets skull: Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis text om Muslimska brödraskapet i Sverige bröt ny mark. Eli Göndör och hans islamologkolleger ägnade inte Muslimska brödraskapets destruktiva effekt på den svenska demokratin och ”ett Sverige som håller ihop” någon uppmärksamhet. Innan MSB gav Magnus Norell uppdraget. Norells text publicerades i februari 2017.

Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam publicerades 2018. Jag gjorde som jag brukar göra när jag läser fackböcker. Jag kollade noter i intressanta avsnitt för att se vem Göndör refererade till och eftersom han bara nämner författarens namn och årtal i notapparaten fortsatte jag till källförteckningen för att se titeln på de refererade författarnas verk.

I kapitel 6 om Muslimska brödraskapet står not 91 på sidan 97. I notapparaten står namnet Commins, årtal 1994. Men vad personen skrivit står inte i källförteckningen.

Göndör skriver en hel del om vad statsvetaren Khalil al-Anani har att säga om Muslimska brödraskapet (s. 102–106). Ananis namn står i noterna 99, 100, 102, 103, 104, 118 med årtalet 2016. Men jag hittar inte Ananis namn i källförteckningen och får inte veta vad Ananis bok som Göndör använder sig av heter.

Likadant är det med sociologen Nülifer Göle (s. 119, 120). Göle står nämnd i not 119, årtal 2015, men finns inte i källförteckningen.

Ska jag därför döma ut hela Göndörs bok I Guds namn som undermålig med icke-acceptabla akademiska brister? Koncentrera mig på akribin och strunta i innehållet? Till skillnad från Norells text är Göndörs bok utgiven på ett förlag. Redaktörens namn står till och med utsatt. Ändå saknas i källförteckningen flera verk Göndör använder sig av i sin framställning. Jag vet inte om fler källor saknas eftersom jag inte kollade alla.

Däremot finns de tre jag nämner ovan i källförteckningen i Eli Göndörs bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser utgiven på Timbro förlag 2017, alltså ett år tidigare. Där heter Göle Nilüfer i förnamn, inte Nülifer. Commins heter David.

Dessutom har Göndör i boken I Guds namn inte satt ut översättarens namn på utländska böcker utgivna av svenska förlag, inte ens när han citerar ur den svenska utgåvan som exempelvis när han på sidan 196 citerar Jean-Paul Sartres Förord till Franz Fanons bok Jordens fördömda utgiven på Leopard Förlag eller översättaren till Edward Saids bok Orientalism utgiven av Ordfront.

I boken I Guds namn, utgiven på ett annat förlag, finns mängder med identiska textsjok från Religionskollision som gavs ut på Timbro året innan. Jag återkommer till Göndörs I Guds namn, publicerad efter Norells/MSB:s kunskapsöversikt, och efter Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) som handlar mycket om Muslimska brödraskapet, och fortsätter här med Göndörs utbrott på Facebook.

Göndörs inlägg har som rubrik ”’MSB/Norell härvan.’ Vad är problemet och varför?” daterat 17 juni 2017. Göndör inleder med att han erbjöd flera tidningar ett förslag till en text han tänkte bygga ut, att alla tackade nej och eftersom Säpo gått ut med att det finns flera tusen radikala extremister i Sverige bestämde han sig för att publicera texten på Facebook. Han skriver: ”Frågan är om Muslimska Brödraskapet (MB) verkligen är problemet? och om det är ett problem hur ser problemet ut? Är det ett säkerhetsproblem eller något annat. Och om det finns ett säkerhetsproblem är det MB eller något annat?”

Om Muslimska brödraskapet är ett problem, skriver Göndör. Muslimska brödraskapet är ett problem i vartenda ett av de sjuttiotalet länder de installerat sig i, oberoende av om landet är en arabisk diktatur eller en västerländsk demokrati eller om de utövar våld eller håller sig inom den västerländska demokratins ramar. De är ett destabiliserande element med sitt påverkansarbete att islam bara har en tolkning, deras. De har en teokratisk agenda i strid med den västerländska demokratin. De bedriver intensiv missionsverksamhet, dawa, i syfte att islamisera ett land och införa sharia. Och de backas upp av oljemiljarder, särskilt från Qatar och Kuwait numera.

Göndör skiljer på integrationsproblem och säkerhetsproblem. En tolkning av hans text är att rör det sig om Muslimska brödraskapet som ett integrationsproblem så borde MSB ha gett honom uppdraget att skriva kunskapsöversikten, inte terrorismforskaren Norell.

Göndör nämner en fransk studie om representativitet som visar att majoriteten av invånare i Frankrike som definierar sig som islamtroende inte vill representeras av Muslimska brödraskapets självutnämnda talespersoner. Göndör skriver: ”Om vi således för över studien med största försiktighet på Sverige och samtidigt lyssnar på experter om MB som Lorenzo Vidino och Shadi Hamid framträder en bild som tydliggör att MSB kanske har riktat siktet åt fel håll om det är säkerhetsproblemet de är ute efter.”

Alltså: Magnus Norell är inte expert på Muslimska brödraskapet, enligt Göndör, bara två utländska män.

Lorenzo Vidino intervjuades i Aktuellt 3 mars 2017 i samband med islamologernas kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt. Vidino säger att Brödraskapet finns i Sverige, att han inte anser att svenska grenen bör ses som en terroristorganisation och därmed ett direkt säkerhetshot, att de snarare är ett integrationsproblem med tanke på den demokratifientliga ideologi de sprider. Muslimska brödraskapets aktivister påstår att de representerar alla ”muslimer” i Sverige och blockerar därmed andra aktörer.

Göndör ägnar utrymme åt representation och integrationsproblem och medger att det saknas forskning, att han är för forskning om Brödraskapet i Sverige. ”Men det ska göras rätt och av människor som kan ämnet.”

Och det kan inte Magnus Norell? Aje Carlbom? Pierre Durrani?

Att det är sig själv Göndör avser framkommer av denna passus i kommentarsfältet där han kallar Norells/MSB:s kunskapsöversikt för förstudie. ”Vad en förstudie är vet jag. Även en förstudie måste följa vissa grundläggande principer. På 2 timmar hade jag kunnat rensa upp den så den kunde ha passerat utan avgörande motstånd.”

Frågan är då varför Göndör inte la ner tid på att se till att akribin i hans egen bok I Guds namn följer vissa grundläggande akademiska principer, exempelvis att författare han bygger sin framställning på står i källförteckningen så att läsaren kan kontrollera om Göndörs framställning stämmer.

Eli Göndör menar uppenbarligen att hans kunskaper om Muslimska brödraskapet och politisk islam (islamism) överstiger Magnus Norells. Vilket är helt uppåt väggarna. Det räcker med att jämföra Göndörs två böcker med Norells olika artiklar i ämnet och Norells bok Kalifatets återkomst.

Eli Göndör och Magnus Norell är varandras motpoler. Göndör vill skydda islam från kritik, Norell vill skydda den sekulära rättsstaten
Eli Göndör vill skydda islam från kritik. Han använder exempelvis uttrycket ”den pågående attacken mot islam” i boken I Guds namn (s. 215). En märklig inställning med tanke på att han har en doktorsgrad och att islams lära består av en samling texter skrivna av människor och att Bibeln sedan länge av forskare, inte minst filologer, behandlats som vilken text som helst skriven av människor. Och med tanke på att Sverige är Ingemar Hedenius-land. Hedenius behandlade texterna om den kristna läran som texter skrivna av människor och inte av ett utomjordiskt väsen man måste vörda och betrakta som heligt. Vi kan tacka Hedenius för att merparten av landets befolkning, enligt internationella undersökningar, vänt organiserade religioner, deras läror och prästerskap ryggen och är bland de mest toleranta i världen.

Att intolerans och religioner hänger ihop skriver statsvetaren professor Bo Rothstein i artikeln ”Religiösa friskolor saknar laglig och etisk grund” i Göteborgs-Posten 7 juni 2019. ”På samhällsnivå uppvisar länder där människor i hög omfattning praktiserar religion en betydligt högre grad av korruption. I dessa länder uppger också betydligt fler människor att de inte anser att ’andra människor i allmänhet går att lita på’, vilket bör tolkas som att de anser att den allmänna moraliska halten i deras samhällen är mycket låg.” Rothstein skriver också att regioner inom samma land skiljer sig markant i fråga om social tillit beroende på om en religion har ett starkt inflytande (svag social tillit) eller ett marginellt inflytande (stark social tillit). ”En omfattande studie som jämför barn som växt upp i religiösa familjer med dem som växt upp i sekulära familjer visar att de förra har större sannolikhet att som vuxna komma att omfatta normer som auktoritetstro, intolerans, nationalism, militarism och hämndlystnad.”

Varför nationalism skulle vara så negativt har jag svårt att förstå.

Göndör skriver i I Guds namn att han har ägnat en stor del av sitt liv åt religiöst meningsskapande (s. 11, 12). Hans definition av religiöst meningsskapande lyder: ”ett samlingsbegrepp för processer som innebär att människor med hjälp av religiösa uttryck [hijab och handskakningsvägran bland annat, se del 3] och idéer formulerar en berättelse som ger dem mening med tillvaron” (s. 10).

Berättelse är ett ofta förekommande ord i boken.

Det finns inget att invända mot Göndörs kommentar att ”religion formas av utövare i olika sammanhang. [. . .] Få skulle i dag hävda att religion är något slags fristående väsen som tränger sig in i människors sinnen och påverkar dem eller förvrider vad som annars skulle ha varit deras sunda förnuft” (s. 17).

Men de tre engudsreligionerna, liksom hinduismen exempelvis, har ju sin bas i texter. Utövarna formar ju sin religion utifrån tolkning av texterna och de olika sociala och politiska sammanhang utövarna befinner sig i.

Göndör menar att utövaren av en religion ska ställas till svars för sina handlingar, inte religionen. ”Det är utövarna som fyller religiösa begrepp och idéer med det politiska och sociala sammanhang de lever i för att den vägen legitimera mord och förtryck av andra”, skriver Göndör (s. 17.). Problemet är utövaren, inte ”religiösa begrepp och idéer”.

Islams urkunder har därför ingen del i våldet som sker i islams namn?

Magnus Norell har en helt annan utgångspunkt i Kalifatets återkomst. Boken handlar om islamism (politisk islam). Islam har med IS, al-Shabaab, al-Qaida, Boko Haram, talibanerna och liknande terroristgrupper att göra, framhåller Norell. Han talar om vikten av en ”inom-muslimsk uppgörelse”, att uttolkarna av islam inte har frigjort sig från sammankopplingen religion och politik på samma sätt som uttolkare av kristendomen och judendomen. Han skriver: ”Kriget mot islamism är omöjligt att vinna utan ett inom-muslimskt ’krig’ mot den ideologiska grogrund som islamismen bygger på. Och här finns en viktig förklaring till det kaos som nu råder i Irak och Syrien, nämligen det faktum att islamismen (eller politisk islam om man så vill) – både i sunni- och shiavarianter – åtnjuter ett betydligt större stöd hos många araber i Mellanöstern än vad vi i Väst möjligen vill se” (s. 62).

Vidare:

IS är islamiskt och det är detta faktum som måste erkännas och bemötas. Detta faktum att IS är en konsekvens av islamisk historia och det sätt på vilket islams religiösa uttolkare har hanterat dess tankegods, var också en annan välkänd arabisk politiker inne på. I ett uppmärksammat tal vid Al-Azharuniversitetet i Kairo i början på januari 2015, sade Egyptens president Al-Sisi att IS, och islamism överhuvudtaget, inte enbart var en extremistisk tolkning av islam, utan att dess idéer om jihad och religiöst styre finns förankrade i islams grundteser såsom islams ortodoxa huvudfåra har tolkat den. Han sade vidare att det krävdes en ”religiös revolution” för att bekämpa och förändra detta destruktiva tankegods, och att det borde vara de religiösa auktoriteterna som gick i täten för den revolutionen. Att Sisi höll talet inför just dessa religiösa auktoriteter i ett av sunni-islams huvudsäten var signifikant och ett sätt för den mycket religiösa presidenten att verkligen hamra hem budskapet att detta är ett problem och en utmaning den muslimska världen inte kommer undan. Han tryckte på att det är det sätt på vilket dessa och andra religiösa företrädare för islam genom tiderna har definierat och lärt ut om islam som lett fram till de destruktiva krafter vi nu ser runt om i muslimska länder. Och han uppmanade åhörarna att omtolka och ifrågasätta sitt eget lärande och undersöka grundtexterna för att hitta religiösa verktyg för att bekämpa islamismen (s. 95, 96).

Norell skriver att Sisis tal väckte stor uppmärksamhet i regionen men att det knappt rönte någon uppmärksamhet i Sverige och andra europeiska länder.

Norell skriver också att islamism inte är någon egen typ av muslimsk tro. ”Det är en politisk ideologi”, skriver han, ”baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet” (s. 111). Liksom inom alla andra politiska ideologier finns det många olika schatteringar av islamism. Gemensamt är dock den totalitära synen, att individen är underordnad staten och saknar de demokratiska staternas individuella fri- och rättigheter. Gemensamt är också västfientligheten och ”ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna i allmänhet” (ibid.). Väst får skulden för islamiska länders tillbakagång.

Norell skriver en hel del om Muslimska brödraskapet. Bland annat: ”Muslimska brödraskapets roll historiskt när det gäller framväxten av militanta islamistiska rörelser är oomtvistlig”(s. 118). Vidare: ”Det är alltså under modern tid, med början på 1920-talet, som Muslimska brödraskapet lade grunden till den moderna islamismen och blev en sorts inkubator till dagens islamistiska rörelser. Detta skedde genom att definiera sharia som det ultimata målet för islam, understryka vikten av jihad som verktyg för att nå det politiska målet, ge religiös sanktion för politiska mord och terrorism, upphöjandet av det muslimska samhället (Umma) ovanför nationalstaten (något som i sin tur lade grunden för konflikter med de rådande arabiska staterna) samt en intim koppling mellan det religiösa och politiska ledarskapet” (s. 120).

Norell lyfter fram att Brödraskapets metod i väst inte bygger på våld och ett snabbt maktövertagande utan på långsiktighet och att de använder sig av demokratiska kanaler för att driva igenom sitt program.

Magnus Norell betonar vikten av att separera religion och politik. Det finns inte en enda stat där religion och politik är sammankopplade som respekterar individuella fri- och rättigheter, tankefrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, framhåller han. Bara den sekulära rättsstaten där religion och politik är åtskilda kan garantera dessa rättigheter.

Norell kritiserar att Sverige, liksom många andra länder, ser invandrargrupper som kollektiva enheter, vilket gynnar islamister eftersom de är bäst på att organisera sig och presentera sig som rätt organisation att tillvarata den muslimska gruppens intressen (s. 163). Norell lyfter fram hur särskilt ideologin om mångkulturalism, där grupprättigheter betonades på bekostnad av helhetstänkande, stärkte islamisterna när invandringen från länder där islam är den dominerande religionen ökade. Han skriver: ”De som fört (och för) fram krav på särlagstiftning är ofta just företrädare för den islamism som anser att muslimer bör eftersträva att bygga upp egna offentliga institutioner – med skarpa gränser mot omvärlden – i det land där de hamnat. Det passar bra in i den multikulturalism som blivit tongivande för hur Väst ska hantera invandrade muslimer” (s. 165).

Och ideologin om mångkulturalism, säger Norell, var som klippt och skuren för islamister och att Muslimska brödraskapet gick i täten. ”Eftersom det nu plötsligt fanns att nytt kollektiv (muslimer) fanns det ett behov av ’muslimska företrädare’. Såsom varande bland de bäst organiserade grupperna var det en smal sak för islamister att övertyga regeringar och myndigheter i europeiska länder om att just de var bäst lämpade att representera muslimer. Och eftersom den ideologiska och religiösa bas dessa grupper företrädde blev den enda som riktigt fick utrymme, blev islamism identisk med islam. Det politiska samgåendet med vänsterpartier (från traditionella socialdemokrater till olika miljöpartier) gjorde insteget till politikens finrum enkelt” (s. 165, 166.).

Vidare skriver Norell i en not: ”Redan från början använde sig dock Muslimska brödraskapet av en infiltrationsteknik där man närmade sig olika politiska partier, oavsett ideologisk hemhörighet. Avgörande var det inflytande man kunde få. I Sverige illustreras det av att Muslimska brödraskapets svenska del – Islamiska förbundet i Sverige IFIS – hade två ledare, Abdirisak Waberi och Omar Mustafa som tillhörde Moderaterna respektive Socialdemokraterna”(not s.166).

Och Mehmet Kaplan, Yasri Khan och Mohamed Temsamani i Miljöpartiet kan tilläggas.

Resultatet av ideologin om mångkulturalism (gruppidentitetspolitiken) där hudfärg och religion betonas på bekostnad av individuella meriter, och brännmärkningen av kritiker som ”rasister”, ”islamofober”, sammanfattar Norell så här: ”500 år av europeisk kamp mot religiöst bigotteri, kvävande stam- och skråtänkande och strid för individens rätt och möjligheter att förverkliga sig själv oavsett bakgrund, hudfärg och eventuell religiös identitet, blev delvis undanskuffat och en återgång till kollektiv identitetsbindning baserat på just dessa faktorer blev ’mainstream’” (s. 178).

Norell kommenterar att hädelse har kommit tillbaka (hädelseparagrafen avskaffades 1949), även om det nu kallas hets mot folkgrupp och också krav på att yttrandefriheten bör inskränkas, vilket framfördes efter terrorattentatet 7 januari 2015 mot den franska tidskriften Charlie Hebdos redaktionsmedlemmar. Bland annat nämner Norell att professor Irene Molina [som anser att det är rimligt att kalla utlandsättade som värnar om den svenska demokratin för ”husneger” och som är forskningsledare på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet] i ett samtal med journalisten Sakine Madon i Almedalen sommaren 2015 sa att ”yttrandefriheten kan inte handla om att få kränka människor” och också att censur inte är att ”sudda bort” (s. 185). Norell refererar till en artikel av Sakine Madon i Expressen 2 juli 2015.

Norell nämner också att imamen Salahuddin Barakat i en artikel i Sydsvenskan 17 januari 2015 sa att ”Alla medier har självcensur, även i Sverige, men i USA redigeras stötande innehåll bort. En demokrati bör alltid ha gränser för yttrandefriheten” (s. 179). Sverige bör följa USA, menar Barakat.

Handskakningsvägraren Salahuddin Barakat är ultrareaktionär. Jag har i åtskilliga blogginlägg gett prov på hans reaktionära tolkning av islam som han frikostigt delade med sig av på Islamakademins hemsida år 2013, inlägg som nu är borttagna.

Norell kritiserar att Europa har ”låtit islamism och reaktionär islam föra islams talan” och att politikerna har internaliserat islamisternas tolkning av islam, vilket ökar motsättningarna och försvårar integrationen. Han skriver: ”Det behövs inte mycket numera för att bli kallad islamofob och rasist, och det tenderar att tysta ner och omöjliggöra seriös debatt. Det finns naturligtvis mängder av exempel, men för att bara nämna några få: I det officiella Sverige talas det om ’våldsbejakande extremism’, aldrig, eller nästan aldrig om militant islamism eller jihadism. Därav exempel som det ovan citerade uttalandet av Salahuddin Barakat i Malmö där den religiösa dimensionen helt viftas undan och offren (i detta fall från attackerna i Paris) indirekt skuldbeläggs eftersom de ’missbrukat yttrandefriheten’” (s. 187, 188).

Eli Göndör och islamisterna Salahuddin Barakat och Yasri Khan
Salahuddin Barakat ingår i Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisas (SMFR:s) religiösa råd. SMFR skriver att ”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv). Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.

Och för detta ”bistånd” att införa sharia i Sverige fick SMFR 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

År 2015 författade SMFR skrivelsen Konkreta förslag för att förebygga en våldsbejakande världsbild bland människor som identifierar sig som muslimer eller åberopar islam. SMFR kräver att regeringen inte ska koppla islam till IS terrorism: ” Det är därför viktigt att tydliggöra att terrorism inte har någon religion, särskilt från statliga företrädare”, skriver SMFR. ”Detta är viktigt att upprepa i samtliga sammanhang. Genom att hamna i fällan att göra Islam till problemet så bidrar man till att spela subversiva grupper i händerna och ger dessa officiellt tolkningsföreträde och erkännande som legitima representanter för Islam. Detta är viktigt för att dels motverka islamofobiska krafter, men även för att inte erbjuda ISIL mer legitimitet som seriös uttolkare och källa till islamisk kunskap. Att regeringen är tydlig i sin kommunikation om att Islam inte är problemet” (s. 11).

Yasri Khan och SMFR, som är en avknoppning av Muslimska brödraskapet, är en stor del av problemet i Sverige. SMFR är en islamistisk rörelse som bedriver statligt finansierad missionsverksamhet, dawa, i Sverige i nära samarbete med halvofficiella organisationer i Malaysia, vilket jag beskrivit i flera blogginlägg och skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo. Just kopplingen till al-Azhar i Kairo är viktig för Yasri Khan, vilket framkommer här och här och här.

Yasri Khan beundrar även Turkiets president Erdogan och Necmettin Erbakan, grundaren av islamistpartiet Millî Görüş, och gjorde tillsammans med Omar Mustafa och Mohamed Amin Kharraki studiebesök i Istanbul för att lära känna allt om dessa förebilders partier.

Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).

På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).

Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.

Eli Göndör ställer sig på samma sida som islamisten Yasri Khan när han vill skydda islams lära från kritik och i stället lägga tonvikten på utövare av en religion under devisen islam begår inte handlingar, individer gör det.

Magnus Norell om den ”intellektuella härdsmältan”
Magnus Norell skriver om den alternativrapport till FN:s CERD som Nätverket svenska muslimer i samarbete (bland andra Yasri Khans förening och andra offentligt finansierade organisationer) skickade till FN februari 2013, sammanställd av Kitimbwa Sabuni tillsammans med Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Omar Mustafa och Ahmed Siraj. De utmålar ”muslimer” som offer för statens förtryck i likhet med statens förtryck av romer förr i tiden. Norell skriver: ”Det mest besvärande är inte att de individer som säger sig representera islam här gör det på sätt som i den citerade rapporten; de följer ju endast sin ideologiska och maktpolitiska agenda. Den verkliga skandalen är att de har tillåtits att skapa sig en plattform varifrån de kan styra en så stor del av debatten om islam i Sverige” (min kursiv, s. 207).

En plattform finansierad med statliga medel.

Norell skriver att de inbjudna till Alice Bah Kuhnkes dialogsamtal om ”islamofobi” den 2 februari 2015 ”är en sannskyldig ’vem är vem’ bland Sveriges islamister, med något undantag. Muslimska brödraskapet fanns naturligtvis med och organisationer och individer aktiva i salafistiska grupper (som bl.a. stött IS-krigare) väl företrädda liksom de som skrev under på den alternativa MR-rapporten redovisad ovan, där Sverige utpekas som en apartheidstat” (s. 209).

Bland deltagarna fanns islamisterna Osman Adem, Salahuddin Barakat, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Abdulkader Habib, Yasri Khan, Rashid Musa, Omar Mustafa, Mohamed Temsamani, Mustafa Tümtürk. Från DO deltog Ammar Makboul som samarbetat med islamisterna, vilket jag skrivit blogginlägg om.

De tillhör det Johan Lundberg kallar ”ljusets fiender”. Lundberg skriver en hel del om Fatima Doubakil och hennes försvar av terrorister.

Utan att bli stämd för förtal.

Två år efter Lundbergs bok Ljusets fiender lät Alice Bah Kuhnke sig fotograferas tillsammans med Fatima Doubakil, som tillsammans med Maimuna Abdullahi (Ibn Rushd, ArA) har stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. De två uppskattade inte att bli kallade extremister. Deras juridiska ombud Silas (Sigrid) Aliki Quezada är samma person som drev Rashid Musas och SUM:s överklagan av MUCF:s avslag på deras ansökan om organisationsbidrag, som jag skrivit om i detta blogginlägg och i detta.

Magnus Norell kallar Alice Bah Kuhnkes och inrikesminister Anders Ygemans möte på Kulturdepartementet för en ”intellektuell härdsmälta” (ibid.). Norell betonar att budskapet de sände ut var att det officiella Sverige tagit ställning i en intern muslimsk teologisk diskussion. ”Dessutom har man tagit ställning för de mest inskränkta, fobifyllda och antisemitiska delarna av islam. För alla de muslimer som flytt undan just sådana krafter är naturligtvis detta ett hånfullt slag i ansiktet, utdelat med svenska regeringens goda minne” (ibid.).

Magnus Norell framhåller vikten av att ta strid för de grundläggande demokratiska värderingar Sverige vilar på. Han talar om islamisternas självsäkerhet och klart definierade mål och europeiska politikers inte bara undfallenhet och eftergivenhet utan också osäkerhet inför vad väst står för. ”Det finns”, skriver han, ”en genuin ideologisk avgrund mellan det liberala, demokratiska Väst där yttrandefriheten utgör ett grundläggande skydd för demokratin, och de islamiska länder där gränserna för samma yttrandefrihet (åtminstone gällande islam), är betydligt snävare och även innefattar resten av mänskligheten, oavsett var man befinner sig” (s. 183).

Och Magnus Norell var fel man att skriva den kunskapsöversikt MSB beställde om Muslimska brödraskapet i Sverige? Tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet?

Den borde i stället ha skrivits av ”människor som kan ämnet”, om man ska tro Eli Göndör, som prisar Simon Sorgenfreis ”goda omdöme” att låta ”den anklagade” Omar Mustafa, än en gång, den här gången i en bok finansierad av en myndighet, förneka den nära kopplingen till Muslimska brödraskapet.

Fortsättning följer.

15 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget är långt. En hel uppsats. Därför har jag delat upp det i tre delar.

Jag diskuterar Eli Göndörs recension i tidskriften Respons, Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro, Göndörs sågning av Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017), Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015), Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) samt Göndörs påverkansarbete för hijab på skolflickor via Timbros nättidning Smedjan utifrån det han kallar ”religiöst meningsskapande”. Jag diskuterar också ”religiöst meningsskapande” enligt Muslimska brödraskapets metod utifrån den jemenitisk-schweiziska statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Maneas forskning och egna erfarenhet som 16-åring i Jemen.

Min slutsats är att Eli Göndör placerar sig i samma grupp som Johan Lundberg kallar för ”ljusets fiender”.

I tidningen Respons nr 2, maj 2019, recenserar Eli Göndör docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018).

Jag har i tidigare inlägg kritiserat Simon Sorgenfreis bok, som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som Alice Bah Kuhnke (MP) då hon var kulturminister förvandlade till Muslimska brödraskapets skattefinansierade PR-byrå.

Sorgenfrei har ett avsnitt om Muslimska brödraskapet i Sverige – med ett frågetecken, ”Muslimska brödraskapet i Sverige?” (s. 132). Avsnittet inleds med debatten som följde på Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 då han samtidigt var ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Mustafa efterträdde Abdirizak Waberi (M) som avgick då han valdes till riksdagsledamot 2010.

Demokrati är för Muslimska brödraskapet enbart ett verktyg i det långsiktiga arbetet att bygga upp ett världsomfattande kalifat, alltså en teokrati, en gudsstat. Att Omar Mustafa och Abdirizak Waberi valde olika partier har inget att göra med lojalitet mot de olika partiernas ideologi. Som terrorismforskaren Magnus Norell skriver i artikeln ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa” i samband med debatten om Omar Mustafas inval 2013: ”Några av rörelsens strategier [under uppbyggnaden i Europa] var att ingå i olika utbildningsinstitutioner, sociala nätverk, så kallade dialogcentra och, med stor framgång, i etablerade politiska partier. Vilka politiska partier var mindre viktigt. Det centrala var att skaffa sig inflytande och påverka partier inifrån och därmed skaffa fördelar åt det muslimska kollektivet.” Norell skriver: ”Förhoppningsvis kan relationer mellan islamistisk ideologi och etablerade demokratiska partier i och med den pågående debatten bli föremål för en mer ingående diskussion.”

Den diskussionen saknas fortfarande sex år senare.

Norell förtydligar: ”Det som förenar de olika islamister som, runt om i Europa, gått in i ideologiskt disparata partier är principer baserade på en bokstavstrogen läsning av Koranen samt en övertygelse att politik och all annan verksamhet i samhället är intimt förknippad med den religiösa tradition man följer. Man delar inte alls den idé från upplysningstiden om en separation mellan religion och politik, som utgör en fundamental grundsten i våra politiska system, oavsett parti.”

Eli Göndörs recension har som rubrik ”Nyanserat och sakligt om islam i Sverige”. Göndör presenteras: ”Eli Göndör är fil. dr religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, verksam vid Timbro och Göteborgs universitet.”

Enligt Timbros presentation är Eli Göndör senior fellow, programansvarig integration.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som jag skrivit om i bland annat det här blogginlägget. I början av 2019 meddelade Segerstedtinstitutet att Eli Göndör kommer att medverka i ett forskningsprojekt om islamisk politisk aktivism och religiöst meningsskapande finansierat under 4 år av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), den myndighet Göndör tidigare kritiserat.

Eli Göndör ingår även i Moderaternas integrationskommission.

Eli Göndör är med andra ord en man med inflytande. Men det är inte studier och prat om ”religiöst meningsskapande” Sverige behöver om landet inte ska falla sönder i mängder med miniteokratier ledda av självutnämnda religiösa auktoriteter (islamister som lär ut att sharia, Allahs lag, står över svensk lag) med bas i moskéer, koranskolor, islamiska friskolor.

Sverige behöver ett ovillkorligt försvar av den konstitutionella demokratin med de självklara rättigheterna yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och lika rättigheter för alla, en klar och tydlig åtskillnad mellan religion och politik, en deklaration att Sverige är en sekulär stat, att religion är en privatsak, vilket är huvudpoängen i Magnus Norells skriverier om politisk islam (islamism).

Alltså perspektivet ska inte vara den [inflyttade] religiösa individens eller gruppens ”meningsskapande” i Sverige om strävan är ett Sverige som håller ihop. Perspektivet ska vara den svenska lagstiftningen, i synnerhet jämställdhetslagstiftningen, det som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här artikeln och som jag kommenterar i blogginlägget om Sorgenfreis bok och universitetens kurslitteratur i islam.

Den 20 mars 2019 var Eli Göndör moderator när femte upplagan med ett nyskrivet Efterord av kulturdebattören och docenten i litteraturvetenskap Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten presenterades på Timbro.

Eli Göndör ger sitt stöd till just det Lundberg kallar ”ljusets fiender” när han i recensionen av Sorgenfreis bok skriver att ”nyanseringar och saklighet [går] som en röd tråd genom hela boken”.

Det är uppenbart att Sorgenfrei antingen saknar kunskap om Muslimska brödraskapet eller medvetet har valt att förtiga att flera personer som nämns i boken tillhör brödraskapets aktivister, som är separatister och motståndare till integration. Det borde Eli Göndör, Timbros programansvarige för integration, ha påtalat i sin recension. Men först några ord om Johan Lundbergs viktiga bok, utgiven av Timbro.

Johan Lundbergs Ljusets fiender
Den första upplagan av Johan Lundbergs bok kom 2013. I Efterordet till femte upplagan 2019 skriver Lundberg:

Så här i efterhand, sex år efter Ljusets fiender, skulle jag vilja påstå att boken blev både en succé och ett fiasko; och att det senare var en förutsättning för det förra. Den blev nämligen en succé i den bemärkelsen att upplaga efter upplaga har sålt slut. [. . .] Boken har, att döma av den ständigt förnyade uppmärksamheten, behållit sin aktualitet. Sett ur ett större perspektiv kan det dock betraktas som ett misslyckande att boken inte bara gav en korrekt lägesbeskrivning (i den bemärkelsen att ingen kritik har riktats mot vare sig de faktauppgifter som presenterats eller de slutsatser som dragits) utan dessutom förblev aktuell. Min intention var emellertid en annan, nämligen att en rad sakförhållanden som pekades ut 2013 skulle ha blivit föremål för en mer omfattande diskussion som i sin tur skulle utmynna i att åtgärder vidtogs för att råda bot på de problem som jag hade fäst uppmärksamheten på (s. 407).

Om Lundbergs Ljusets fiender hade fått den uppmärksamhet boken förtjänade hade exempelvis Purdahbloggen kanske inte behövts. Kanske inte heller min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Och sannolikt inte heller MSB:s satsning på forskning om islamisters påverkansarbete i Sverige. Den forskningen borde ha skett inom universiteten. Men universitetens islamologer har konsekvent avfärdat forskning om politisk islam (islamism) som islamofobi vilket jag beskrivit i åtskilliga blogginlägg. Professor emeritus Jan Hjärpe styrde islamutbildningen bort från ideologi och källkritik av urkunder till den enskilda individens upplevelse av sin religion, det Göndör i sina texter kallar ”religiöst meningsskapande”.

Tesen Johan Lundberg driver är att nazism, fascism, kommunism och det han kallar ”neofundamentalistisk islamism” är syskonideologier. Lundberg lyfter fram hatet mot väst och den konstitutionella demokratin. Han skriver att det han kallar ”den revolutionära vänstern” gått från att ha allierats med kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska befrielserörelser till att stödja politisk islam. Lundberg jämför med det som under kalla kriget mellan USA och Sovjet efter andra världskriget kallades tredje ståndpunkten då intellektuella i Sverige vägrade ta ställning för USA, västvärlden och den konstitutionella demokratin där makten inte är samlad hos en enda person eller en grupp personer.

Lundberg skriver: ”Vad jag vill visa är hur denna ståndpunkt utgör en konstant i svensk idédebatt från 1950-talet till idag, men hur den samtidigt har revitaliserats genom kontakten med postmodernismen, och därigenom omstrukturerats i och med att begreppet kultur ersatte begreppet klass” (s. 18).

Lundberg räknar upp ståndpunkter intellektuella som definierar sig som vänster intagit, bland annat: ”Etablerade svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare sympatiserar med – och samarbetar aktivt med – organisationer och politiska partier som säger sig vilja införa proletariatets diktatur och sätter rasismstämpel på människor som kritiserar religiösa extremistpartier som påstår sig vilja återinföra kalifatet och underkasta hela samhället islamisk lag” (s. 19, 20).

Två akademiker Lundberg särskilt lyfter fram som ljusets fiender är religionsprofessor Mattias Gardell och professorn i kulturgeografi Irene Molina, båda verksamma vid Uppsala universitet. Lundberg skriver om Mattias Gardells verksamhet som redaktör för Anarkistisk tidskrift och om Gardells västfientlighet. Lundberg kritiserar både Gardells bruk av begreppet islamofobi och Gardells ovilja att erkänna islamisters antisemitism och att Gardell kallar dem som påtalar detta för rasister, islamofober (s. 184–195). Lundberg kommenterar att Vetenskapsrådet finansierat Gardells bok Islamofobi (2010) och skriver: ”Men i vilken utsträckning handlar det om forskning? Och i vilken utsträckning rör det sig om ren ideologiproduktion?” (s. 191).

Ändå är det just Gardells definition av islamofobi och Gardells bok Islamofobi som Simon Sorgenfrei (s. 206, not 7) lyfter fram i boken som Eli Göndör hävdar är nyanserad och saklig. För övrigt har Sorgenfrei ett långt citat av Eli Göndör på samma sida.

Eli Göndörs recension av Simon Sorgenfreis Islam i Sverige och Muslimska brödraskapets aktivist Mustafa Kharraki (far till Mohammed Amin Kharraki)
Eli Göndörs positiva recension av islamologkollegan Sorgenfrei ska ställas i relation till hans sågning av terrorismforskaren Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet författad på uppdrag av MSB tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, en sågning jag återkommer till.

Eli Göndör prisar Sorgenfrei för hans neutrala framställning men anser att han ibland går lite väl långt, exempelvis när Sorgenfrei, enligt Göndör, anstränger sig att beskydda formuleringar i stadgarna Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) skrev när föreningen bildades 1982. Göndör skriver: ”Citatet ur stadgan ’bemöta och återgälda all polemik mot islam, liksom förvrängningar eller förvanskningar av den muslimska kulturen eller levnadssättet’ gör uppenbarligen Sorgenfrei tillräckligt nervös för att genast rycka ut och beskydda avsändaren”. Sorgenfrei menar att formuleringen kan framstå som konfrontativ men beror nog snarare på osäker språkkänsla.

Göndör kommenterar: ”Varför skulle den inte vara konfrontativ med utgångspunkt i den uttryckliga ambitionen att faktiskt bemöta sådant som kan uppfattas som falska anklagelser mot islam [min kursiv] och mot muslimer? Kan det inte tvärtom vara så att god språkkänsla är orsaken till en tydlig formulering om hur organisationen faktiskt har för avsikter att positionera sig i det svenska samtalet om islam och muslimer?”

Sverige är Ingemar Hedenius-land. Vem hävdade att Hedenius (d. 1982), professor i filosofi, kom med falska anklagelser mot den kristna läran? Vad är falska anklagelser mot islam?

Det finns ingen sann islam, ingen rätt islam, ingen autentiskt islam. Det finns bara tolkningar. Det vet Eli Göndör mycket väl.

Göndör har dock rätt på en punkt. Det är klart att männen bakom texten, bland andra svenska grenen av Muslimska brödraskapets innersta kärna, Mahmoud Aldebe, Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Chakib Benmakhlouf, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi vet hur de ska positionera sig. Men Göndör nämner inte att Muslimska brödraskapets svenska gren var inblandad när FIFS bildades. I stället skriver han: ”Författaren är också med all rätt [min kursiv] försiktig i sitt resonemang kring svenska organisationers eventuella [min kursiv] kopplingar till Muslimska brödraskapet.”

Jag lägger här inte ner utrymme på att polemisera mot Göndör utan hänvisar till mina tidigare blogginlägg och min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Vidare skriver Göndör: ”Sorgenfrei har dessutom haft det goda omdömet [min kursiv] att i exempelvis avsnittet om Muslimska brödraskapet i Sverige fråga Omar Mustafa om  hur han ser på de anklagelser som riktats både mot honom och mot organisationer han företräder.” Som studieförbundet Ibn Rushd till exempel.

Göndör skriver inget om att frågor borde ställas till Mustafa Kharraki hur han ser på anklagelserna.

Sorgenfrei har ett avsnitt han kallar ”Vad säger de anklagade själva?” Men det är bara Omar Mustafa som får komma till tals i egenskap av ”anklagad”.

Omar Mustafa är beställaren bakom boken. Alice Bah Kuhnke var hans knähund.

Som jag nämner i min recension av Sorgenfreis bok så låtsas han inte om att Mustafa Kharraki, som han intervjuat utan att tala om varför han valt att intervjua just honom får mycket utrymme som den ”neutrala” muslimen (s. 112, 113, 114, 212, 213), tillhör Brödraskapets innersta kärna och cirkulerar i ledningarna i precis alla föreningar som Omar Mustafa också cirkulerar i, liksom Helena Hummasten, tidigare Benaouda. Alla tre har i flera decennier kunnat leva gott på skattebetalarnas pengar medan de ägnat sig åt att bygga upp Brödraskapets verksamhet i Sverige, som aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Ahmed Ghanem och Chakib Benmakhlouf var till exempel med och startade Stiftelsen Växjö muslimer i juli 2004 i syfte att bygga en moské. Samma stiftelse som nu fått tillstånd för böneutrop och som avser att finansiera moskébygget med utländska medel. En moské Växjös aningslösa stadsarkitekt välkomnar 2019. ”En så här stor moské kommer att synas och det vore spännande”, säger han.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolinis, Hitlers och Stalins organisationer. Det bör stadsarkitekten känna till. Stadsarkitekten bör innan han ger klartecken för moskébygget lusläsa stiftelsens Ändamål och jämföra med vad Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) skriver om de femtio stegen på vägen mot en islamisk stat och den rytm i sju steg nerifrån och upp Banna insisterade på – först individen, sedan familjen, sedan folket. Först ska individen i tanke, tro, moral, känslor, aktiviteter och initiativ vara muslim. ”Det är vårt program för individerna.” Därefter kommer familjen. ”Och här tänker vi på kvinnor likaväl som på män.” Och därefter ska ett muslimskt folk formas på samma vis [genom dawa, det vill säga hjärntvätt] ”och det är därför vi vill att vårt budskap ska nå in i alla hem, vår röst höras överallt, och vårt sätt att tänka genomsyra varenda region, varenda by, varenda stad, huvudstad och metropol” och i slutändan hela världen (Caroline Fourest, Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan översättning från franskan Ioana Wieder och John Atherton 2008, s. 18).

Stadsarkitekten, liksom Växjös politiker, bör notera hur stiftelsen poängterar att vård och uppfostran av muslimska barn ska främjas, att den muslimska kvinnan ska aktiveras i sin roll som bärare av [Muslimska brödraskapets] kultur och uppfostran, att barn och ungdomar ska undervisas i de islamiska vetenskaperna (alltså att Koranen är ett vetenskapligt verk som rymmer all världens kunskap, exempelvis att Jesus inte korsfästes sura 4:157, att människan skapades av lera sura 23:12, att judar är föraktade apor sura 2:65, Zetterstéen 2:61, grisars och apors avkomma 5:60, Zetterstéen 5:65).

Stadsarkitekten och politikerna bör notera att stiftelsen säger sig företräda alla ”muslimer” i Växjö. Stiftelsen företräder enbart Muslimska brödraskapet.

Stadsarkitekten och politikerna bör också ha utomordentligt klart för sig att Muslimska brödraskapet står för ett glödande judehat, inte bara kritik av Israels regim utan hat mot varje enskild judisk person i hela världen.

Samma gäng ligger bakom stora moskén i Göteborg, som finansierades av Saudiarabien. Samma gäng ingår i Abdirizak Waberis (M) friskoleverksamhet i Göteborg och Borås. Samma gäng har kopplingar till Al-Azharskolan i Stockholm som är grundande medlem i Muslimska brödraskapets intresseorganisation Sveriges islamiska skolor (SIS). När Abdirizak Waberi 2008 var SIS ordförande var Al-Azharskolans Bashir Aman Ali kassör. Chakib Benmakhlouf var representant för SIS 2004. År 2015 bytte SIS namn till Framstegsskolan, där Islamiska skolan i Växjö ingår. Det är samma gäng överallt.

Den som är intresserad av Brödraskapets svenska gren och kopplingen till den egyptiska grenen rekommenderar jag att läsa doktoranden Sameh Egyptsons bok Holy white lies.

Sameh Egyptson skriver i Kyrkans tidning 5 april 2017 efter Kalla Faktas program om hur Al-Azharskolan i skolbussen delar upp skolbarnen efter kön artikeln ”Fundamentalistisk tolkning hör inte hemma i skolsystemet”. I artikeln nämner han just Mustafa Kharraki. Egyptson skriver:

Jag måste bekänna att jag var kritisk mot religiösa skolor under många år. Redan 2002 tog jag som religionsforskare initiativet till en konferens vid svenska institutet i Alexandria i Egypten. Jag ville sprida en saklig bild av hur en bred och allsidigt icke-konfessionell religionsundervisning fungerade i Sverige. Samtidigt ville jag ge ansvariga för svensk religionsundervisning en inblick i hur en konfessionell undervisning i egyptiska skolor fungerade i sekteristiska perspektiv.

Under konferensen gjorde vi ett studiebesök på Al-Azhars högkvarter i Kairo, det främsta muslimska teologiska lärosätet. Till min förvåning tog en av deltagarna från Sverige, Mustafa Kharraki, verksam inom ledningen i Islamiska Förbundet, upp frågan med Den stora imamen vid Al-Azhar huruvida de kunde ge stipendier till lärare på islamiska skolor i Sverige, så att de kunde ta efter de arabiska perspektiven och undervisningsmetoderna.

Jag blev förtvivlad eftersom jag vid min egen skolgång i Egypten hade sett hur muslimska barn fick förvrängda kunskaper om andra trosuppfattningar och blev indoktrinerade i en förnedrande syn på kvinnor och de otrogna.

Egyptson skriver vidare att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation som tidigare hette Broderskapsrörelsen genom sina kommunala och politiska kontakter hjälpte de islamiska friskolorna. ”Läromässigt bekänner sig de som driver skolorna till islamiska fundamentalistiska principer och de modiga muslimska lärda i Egypten som försökt sig på omtolkningar och textkritik har på grundval av yttranden från Al-Azhar, den institution som de svenska skolorna knutit lärokontakter med, blivit dömda till långa fängelsestraff för påstådd ’hädelse’.”

Reportern Evin Rubar gjorde 2003 och 2004 ett par dokumentärer ”I skolans våld” för SVT om missförhållandena på ett tiotal islamiska och arabiska friskolor.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, född i Egypten, verksam i Tyskland, skriver att bland andra en professor från al-Azhar utfärdade en dödsdom mot honom när han under ett samtal i Kairo juni 2013 diskuterade religiös fascism i Egypten. Någon ansåg att han borde ges tillfälle att ångra sig och återvända till islam, att han bara skulle dödas om han inte ångrade sig. Professorn från al-Azhar hävdade att dödsdomen skulle verkställas omedelbart, möjligheten för Hamed Abdel-Samad att ångra sina ord var förverkad eftersom han hade kränkt inte bara islam utan även profeten Muhammed. Ingen behövde officiellt tillstånd att döda honom, enligt professorn (Islamic fascism 2016, s. 10).

Den norska journalisten Hege Storhaug beskriver i boken Landsplågan islam (2015) översättning Camilla Grepe al-Azhars läroplan. Den som inte ber sina böner kan dödas, avfällingar från islam kan dödas, medlemmar tillhörande ahmadiyya kan dödas, det är tillåtet att kapa av händer och fötter och riva ut ögonen. Hege Storhaug citerar den egyptiska mannen Kareem Amer som fått asyl i Norge efter att ha växt upp i en salafistfamilj som ville att han skulle bli självmordsbombare. Kareem Amer fängslades för att ha kritiserat islam och al-Azhar där han studerat. Kareem Amer skriver i en artikel: ”En snabb titt på Al-Azhars utbildningsmaterial och Al-Azhar-utbildade imamers tal i moskéerna visar att Al-Azhar och IS bara är två fula sidor av samma mynt. . . . Al-Azhar har samma religiösa referenser som IS; båda följer sunni-doktriner och de religiösa texterna från Koranen och sunna som IS alltid använder för att rättfärdiga sina brott. Samma texter lärs ut av Al-Azhars elever, både i gymnasieskolor och på Al-Azhar-universitetet, där jag studerade” (2016, s. 222, 223).

I Norells/MSB:s kunskapsöversikt framförs tveksamheter inför Muslimska brödraskapets rätt att driva friskolor.

Givet att MB:s aktivister sysslar med det som brukar kallas för ”doublespeak”⁸² i Europa – hålla en låg ideologisk profil i förhållande till det sekulära majoritetssamhället och vara mer ”outspoken” om de ideologiska käpphästarna i relation till muslimer – så är det möjligt att uttrycka en viss tveksamhet inför rörelsens självklara ”rätt” att etablera ett eget skolsystem och andra välfärdsinstitutioner. Sannolikheten är stor för att muslimer som dras in i det här ”muslimska civilsamhället” socialiseras i en anda som strider betänkligt mot värderingar i majoritetssamhället. Skolan är en av de viktigaste institutionerna i europeiska MB:s plan att bygga upp en religiös enklav. Det är givetvis en logisk konsekvens av FIOE:s målsättning att bevara/skydda muslimer från kulturell assimilation. Det är i unga år människor är som mest formativa och etablerar ett grundläggande habitus som det är svårt att förändra i vuxen ålder.

Det är därför ingen slump att MB har byggt upp friskolekoncernen Framstegsskolan där den tidigare ordföranden för FIOE, Chakib Benmakhlouf, är den som driver arbetet.⁸³ Genom att bygga upp ett eget skolsystem räknar MB:s aktivister med att skaffa sig kontroll över muslimska barn och ungdomars känslor och idéer kring islamisk tro i allmänhet, rättigheter och skyldigheter enligt sharia, kvinnors och mäns olika roller. Risken är med andra ord stor för att ett skolsystem av den här typen frambringar medborgare som har en starkt avvikande värdegrund i jämställdhetsfrågor i förhållande till övriga samhället. Till detta kan också adderas att det finns en risk för att det i dessa skolmiljöer sprids antisemitiska idéer. I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning⁸⁴ (s. 30).

Jag vill tillägga att samma farhågor gäller studieförbundet Ibn Rushd och Kista folkhögskola.

Eli Göndör håller i sin recension visserligen med om Sorgenfreis forskningsetiska resonemang att det är problematiskt att utgå från att organisationer eller företrädare för organisationer ljuger om sina avsikter, det Norell kallar doublespeak och Sameh Egyptson kallar heliga vita lögner. Göndör skriver: ”Och så är det ju naturligtvis. Men när det gäller just Muslimska brödraskapet är det egentligen tvärtom. Den som blir medlem i rörelsen svär nämligen en trohetsed eller ett lojalitetslöfte, en så kallad bay’ah, som innehåller ett löfte om att varken yppa något för någon om eden eller om att organisationen existerar.” Göndör förklarar det med de repressiva regimerna i Mellanöstern och säger att i Europa och Sverige skulle nog alla tjäna på mer öppenhet.

Samtidigt hävdar han ju att det är bra av Sorgenfrei att inte koppla svenska organisationer till Brödraskapet. Alltså att vi ska fortsätta att acceptera Brödraskapets vita lögner och verksamhet i Sverige. Och alla hundratals miljoner skattekronor som finansierar deras verksamhet, inte minst studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, Islamic Relief och alla islamiska friskolor i Brödraskapets regi.

Göndör skriver att Sorgenfreis bok är utgiven av SST, ”vars uppdrag det råder delade meningar om. Varför människors religionsutövning ska finansieras av medborgares skatter har inget självklart svar. Men just i detta fall anser jag att myndigheten har tagit ett viktigt initiativ.”

Initiativet togs av Muslimska brödraskapets aktivister som Alice Bah Kuhnke bjöd in till olika sakråd såsom sakråd om islamofobi. Aktivisterna, Omar Mustafa och Mohamed Temsamani bland andra, benämnda ”företrädare för muslimska organisationer”, beklagade sig över att de fått det svårare att verka bland annat som ett resultat av Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige (s. 4).

Det är ett sundhetstecken att Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt gjort det svårare för Muslimska brödraskapets aktivister.

Mohamed Temsamani (MP), som förekommer i de flesta av Brödraskapets föreningar och som är gift med Chakib Benmakhloufs dotter, var även inbjuden till sakrådet om Nationell plan mot rasism. Också Mattias Gardell var inbjuden Även i minnesanteckningarna från det sakrådet framfördes kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt samtidigt som ”rasism inom myndighetsvärlden lyftes fram” (s. 2). Grupper som sa sig vara utsatta för rasism poängterade vikten av att de själva borde få producera kunskap om sig och sin verksamhet (s. 3).

Sorgenfreis bok är ett resultat av den önskan. Sorgenfrei borde ha förklarat varför han valde att intervjua just Mustafa Kharraki och låta honom representera den ”neutrala” muslimen och inte låtsas om den nära personkopplingen till Omar Mustafa.

Mustafa Kharraki får beklaga sig: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm [Muslimska brödraskapets högsäte], tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna Sverige och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213).

Mustafa Kharrakis son heter Muhammed Amin Kharraki. Han var i många år SUM:s förbundsordförande, sedan blev han Islamiska förbundets talesperson. Det var han som årsskiftet 2014/2015 drog i gång en demonstration på Mynttorget i Stockholm där Alice Bah Kuhnke (MP), nybliven minister, uppmanade åhörarna: ”Fram med korset, på med den snyggaste niqaben, låt skägget växa, spänn fast kippan” (Svenska Dagbladet 2 januari 2015).

Det kan knappast vara en förlust för Sverige om Mustafa Kharraki gör slag i saken och flyttar tillbaka till Marocko och tar sonen med sig.

Eli Göndör skriver att Sorgenfreis bok ”är utmärkt på så många olika sätt och passar varje människa i Sverige som har något som helst intresse för frågan”. Han avslutar med ”Förhoppningsvis når den många läsare.”

Detta skriver han i en tidning som recenserar böcker författade av akademiker och där recensenterna oftast också är akademiker och där han låter påskina att han själv är inläst på Muslimska brödraskapet och därför lämpad att kommentera Sorgenfreis ”goda omdöme” att inte gå in på Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag skriver i min recension av Sorgenfreis bok att den har många förtjänster men att den inte passar som kurslitteratur på universitetet, eftersom en stor del av det blogginlägget handlar om kurslitteraturen i ämnet islam.

Simon Sorgenfrei behärskar inte ämnet Muslimska brödraskapet. Gjorde han det skulle han veta vem Mustafa Kharraki är, liksom att imam Hussein Halawa och Europeiska fatwarådet (s. 256, 257) ingår i Brödraskapets krets samt att det är klarlagt sedan länge att Hitlerbeundraren Yusuf-al-Qaradawi är Brödraskapets andliga ledare och dessutom sedan starten 1997 Europeiska fatwarådets ordförande (s. 140). Magnus Norell behärskar däremot ämnet. Men det vill Eli Göndör av någon anledning inte kännas vid.

Bara det faktum att Brödraskapets aktivister bedrev ett intensivt påverkansarbete i syfte att få bort kunskapsöversikten från MSB:s hemsida, alla klagomål till politikerna och att de till och med involverade SVT vittnar om att kunskapsöversikten träffade mitt i prick. Aktivisterna vet att Magnus Norell med sina kunskaper om Muslimska brödraskapets verksamhet i Mellanöstern och Europa utgör ett reellt hot mot Brödraskapets inflytande och offentliga finansiering i Sverige, ett hot som blev ännu mer påtagligt när MSB kom in i bilden. Ett hot Eli Göndör gör allt han kan för att eliminera i recensionen av Simon Sorgenfreis bok.

Fortsättning följer.

14 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Du står och ljuger i Almedalen och drar in din mormor, sjuksköterskan i bondesamhället, i dina lögner om Vänsterpartiets kamp mot invandrade hederskulturer.

Din mormor föddes 1909, enligt dig var hon sjuksköterska. Hon blev gravid och, också enligt dig, tvingades gifta sig. För släktens ryktes skull. I svart klänning. Hon skämdes så för sin svarta klänning att hon inte ville ha bröllopsfotot framme.

Och detta försöker du likställa med invandrade hederskulturer.

Du talar om att flickor i dag inte får ha killkompisar, måste vara oskulder, inte får röra sig fritt i samhället, inte får vara utomhus på egen hand.

Blev din mormor havande av den helige ande? Utan närkontakt med en man?

Synen på ogifta kvinnor i bondesamhället varierade både geografiskt och socialt. En sjuksköterska tillhörde inte samhällets botten. Sannolikt inte heller hennes släktingar. Så sent som på 1960-talet, innan p-pillret och den fria aborten, var det mängder med unga kvinnor i hela västvärlden som av familjen tvingades föda i hemlighet och adoptera bort barnet. Men dessa unga mödrars familjer tillhörde inte samhällets fattigaste. De tillhörde borgerskapet.

Du försöker göra dagens hederskulturer till en klassfråga. Till en fråga om ”högerns” nedskärningar av den generella välfärden. Bara segregationen upphör så upphör hedersförtrycket.

Du gör samma misstag som mängder med debattörer. Alla utlandsättade i Sverige är inte fattiga. Hederskulturer har inget med familjens ekonomiska ställning i Sverige att göra. Släkten kan vara spridd över precis hela världen. Och ha koll på flickorna i Sverige. Skvallret, det dödande skvallret, sprids med ett knapptryck. Av grannen. Av spioner. Av moralpoliser.

Professor Anders Neergaard satt i Vänsterpartiets programkommission. Han bor tillsammans med hederskulturförnekaren professor Diana Mulinari. Dessa två, tillsammans med hederskulturförnekarna professor Irene Molina och professor Paulina de los Reyes tillhör det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. De ingår i kretsen kring den nu utsparkade professor Masoud Kamali och har i två decennier stämplat alla som arbetat mot hederskulturer som rasister.

Vänsterpartiet är ett akademikerparti.

Jonas Sjöstedt. Gör upp med hederskulturförnekarna inom ditt eget parti innan du börjar skylla på ”högern”.

Gör upp med partiets förföljelse av Amineh Kakabaveh!

2 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Jag efterlyser att Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott skrotas och ersätts med en handfast handbok om medborgarkunskap riktad till hela Sveriges befintliga och kommande befolkning.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om det nära samarbetet mellan Muslimska brödraskapets aktivister och de sydamerikanska aktivisterna inom det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirastiska akademin (ArA), hur de har anammat separatisten Malcolm X:s hudfärgsrasism och framställer Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid och hur de utnämnt Sverige och den ”vita” huden till fienden. Aktivisterna finns samlade inom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0.

Aktivisterna skrev ett brev till regeringen 10 juni 2015 och erbjöd sina tjänster, vilket regeringen nappade på, trots att aktivisterna är separatister och motståndare till integration, trots att de använder invektiv som ”husneger” och ”Onkel Tom” om utlandsättade som värnar om den svenska demokratin.

De utnyttjar den svenska yttrandefriheten och föreningsfriheten i sin kamp att inifrån montera ner den svenska demokratin. Aktivisterna kan motarbeta demokratin utan risk eftersom de inte, i likhet med Che Guevara, använder våld och därför uppenbarligen inte ligger inom Säpos uppdrag.

Säpo har den senaste tiden satt män som predikar våld i förvar i väntan på utvisning.

Det vore önskvärt med en myndighet som har muskler nog att sätta individer som på ett utstuderat sätt inifrån monterar ner den svenska demokratin i förvar i väntan på utvisning.

I den nationella planens Förord står det: ”Planen är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället och skapa förutsättningar för ett solidariskt och sammanhållet Sverige.”

ArA:s aktivister och Muslimska brödraskapets aktivister har skapat den polarisering som existerar i dagens svenska samhälle.

På s. 5 i nationella planen förklaras vilka begrepp som används: ”I planen används genomgående begreppen rasism, liknande former av fientlighet, afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi, rasism mot samer, homofobi, bifobi, transfobi och hatbrott.”

Vidare står det: ”Genom historien har rasismen ofta haft en mer biologisk utgångspunkt än vad den har i dag. Den högerextrema s.k. vitmakt-miljön har dock fortfarande ett rasbiologiskt synsätt.”

ArA-lobbyisterna har också ett rasbiologiskt synsätt. De är hudfärgsrasister. ”Vita” har blivit ett skällsord i Sverige. ArA-lobbyisterna har lanserat ”ras” i syfte att skapa sig en maktposition och påstår att ”kultur” i folks medvetande har ersatt ”ras”. Deras verksamhet är ett frontalangrepp mot den svenska nationalstaten, mot det de kallar ”vithetens hegemoniska tolkningsföreträde”, mot det de kallar ”den kompakta muren av kolonialt tänkande inom svensk forskning”.

Regeringen skriver vidare: ”Ett viktigt perspektiv är att det finns strukturell rasism. Regeringen använder strukturell rasism i betydelsen att rasistiska handlingar inte alltid baseras på en individs politiska övertygelse utan kan ske omedvetet. Det innebär att rasism, i olika former, finns som en del av samhällets strukturer” (s. 5).

ArA-lobbyisterna hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck, att det är rasism att forska om kulturskillnader.

ArA har lanserat begreppet strukturell rasism. Det är ArA:s varumärke och raison d’être. Det är inte vetenskapligt belagt. Det är ett neo-marxistiskt påstående. Redan år 2010 skrev statsvetaren professor Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att det teoretiska perspektivet strukturell rasism sedan länge var avfärdat av internationellt ledande samhällsvetare och förklarade varför.

Även det ovetenskapliga begreppet intersektionalitet finns med i planen. Följande passus i den nationella planen kunde varit tagen direkt ur ArA-lobbyisten professor Irene Molinas beskrivning av intersektionalitetsforskning på Nationella sekretariatet för genusforsknings tidigare hemsida: ”I genomförandet av jämställdhetspolitiken behöver andra maktordningar än de som är baserade på kön beaktas, t.ex. klass, etnicitet, sexuell läggning och könsidentitet. Sexism och rasism samspelar och överlappar varandra i stor utsträckning. Därför är det viktigt att arbeta integrerat och sammanhållet utifrån dessa och andra maktordningar” (s. 10).

Irene Molina hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck.

Om regeringen verkligen har för avsikt att motverka polarisering i samhället borde klanvälden lyftas fram. Klanvälden och klanväldens rättssystem är det främsta hotet mot nationalstaten. Men klanvälde som maktordning finns inte med i den nationella planen mot rasism, eftersom ArA:s aktivister konsekvent förtigit klaners existens i Sverige. Klaner faller inte inom ramen för deras anklagelse att nationalstaten Sverige är roten till allt ont. Ändå är det just kartläggning av klanvälden i demokratifientliga bostadsområden som borde ligga högst på listan över åtgärder för att minska polariseringen i samhället. Regeringen följer slaviskt ArA-lobbyisterna och låtsas inte om den amerikanska juridikprofessorn Mark S. Weiners viktiga bok Klanvälde. Från stamsamhälle till rättsstat.

Det är dags att klä av ArA-aktivisterna och skrota Nationell plan mot rasism och ersätta den med en handbok om medborgarkunskap där det klart framgår att svensk lag gäller i Sverige.

28 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Det tre tipsen är: En handbok om medborgarkunskap riktad till hela befolkningen, 6 juni som Barnens Dag och skrotandet av Nationell plan mot rasism. Nationella planen mot rasism bör ersättas av handboken om medborgarkunskap.

Jag har i ett tidigare inlägg publicerar detta avsnitt ur min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Jag publicerar det på nytt eftersom politikerna måste tänka om och sluta se den svenskättade befolkningen som hotet mot integrationen och i stället vända blicken mot åtgärder som skapar tillhörighet.

Gör 6 juni till Barnens Dag i den sociala samhörighetens namn!
Partiledare! Det är dags att upphöra med den idealiserade bilden av invandring som något entydigt gott och börja tala om kulturavstånden som råder mellan livegna klanmedlemmar och den svenska individualiserade jämlikhetsmodellen, mellan religiösa fundamentalister som använder Bibeln eller Koranen som lagbok och den svenska sekulära rättsstaten. Ända sedan Sverige blev ett invandrarland har rotsvenskarna fått skulden för integrationsproblemen. Ni har gett det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademins postkolonialister tolkningsföreträdet och låtit dem måla upp Sverige som ett rasistiskt land. Ni har låtit Muslimska brödraskapets aktivister måla upp Sverige som ”islamofobiskt”. Samtidigt visar Pew Research Center att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen. Sverige kan bli ännu bättre om alla offentliga bidrag till postkoloniala studier och shariapolitiska extremhögerns organisationer fryser inne och pengarna satsas på barnen.

Det kan inte nog upprepas: Vi bör följa den forna shariaextremisten Maajid Nawaz uppmaning att vi måste börja på gräsrotsnivå, med individen, och tidigt lära ut värdet av individuella mänskliga fri- och rättigheter.

Det är dags att ni politiker satsar stort på att krympa kulturavstånden och skapar en svensk blågul paraplyidentitet. Nationalism är inte den farsot somliga vill göra den till. För att än en gång citera de separatistiska postkolonialisternas guru Frantz Fanon och hans uppmaning till de afrikanska länderna som nyligen blivit självständiga och höll på att falla sönder i klanstrider, att nationalism som inte är chauvinism är något fint: ”En nation som fötts genom folkets gemensamma insatser, som förkroppsligar folkets verkliga strävanden och som formar staten efter folkviljan, måste med nödvändighet skapa ett utomordentligt gynnsamt kulturklimat”.¹

Nationalism kan vara glädjen över att svenska idrottare vinner internationella mästerskap i de blågula färgerna, att en svensk vinner Eurovision Song Contest. Nationalism kan vara en känsla av trygghet, att höra till, att vara en del av ett helt. Att vara uppskattad. Att vara välkommen. Barn som kommer hit från krigshärdar har rätt att få känna sig välkomna, trygga, mottagna med stora famnen. Liksom barn födda i Sverige. Barn som växer upp här ska tidigt lära sig att här i Sverige gäller lagen lika för alla. Och då måste ni politiker verkligen se till att lagen gäller lika för alla barn.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i boken Är svensken människa att välfärdssystem ”måste förstås tredimensionellt, som ett triangeldrama mellan stat, individ och familj”.² De skriver att Alva Myrdals reformprogram under mellankrigstiden gick ut på att socialisera barnen, inte fabrikerna. Sveriges nya reformprogram bör inriktas på att demokratisera barnen. Förslagsvis skulle varje skoldag kunna inledas med följande ramsa:

Jag är Sveriges minsta enhet.
Jag är Sveriges framtid.
Tillsammans bygger vi Sverige
och ärar den svenska flaggan,
symbolen för fred.

Små barn skulle kunna stå upp och högtidligt hålla varandra i handen när de läser ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. Äldre barn kan förslagsvis lägga höger hand över hjärtat när de rabblar ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. I takt med att barnen blir äldre bör de gradvis få lära sig vad ramsan Jag är Sveriges minsta enhet innebär enligt svensk familjerätt, liksom att de också gradvis lär sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

Midsommar är folkets nationalhelg. Det var lönlöst att genom ett direktiv uppifrån göra Svenska flaggans dag till nationaldag. Däremot bör 6 juni kunna bli en framgång som Barnens Dag, Samhörighetens dag, då hela Sverige hyllar barnen. Alla barn, oberoende av om de är nyanlända eller har släktled hundratals år tillbaka i Sverige, bör ha en alldeles egen dag då hela Sverige talar om hur viktiga de är för Sveriges framtid.

Då Sveriges statsminister, liksom lokalpolitiker, håller tal till barnen.

Då gator och torg och butiker visar bilder på barn. Då man för barn i segregerade områden ordnar träffar med barn från andra områden.

Då man ordnar lekar. Kanske ordnar barnparader i städer och byar.

Kanske gör Sveriges musiker och låtskrivare sånger barnen kan sjunga på Barnens Dag.

En dag då alla barn som vill får äta Barnens bakelse. Smaken skiljer sig i olika landsändar. Sockerbagare skulle kunna få i uppdrag att komponera Barnens bakelse. Barn skulle kunna få provsmaka olika varianter och välja ut den som passar bäst i den egna landsdelen.

Det finns ingen ände på vad man kan göra för att hylla barnen på Barnens Dag och skapa nya svenska paraplytraditioner.

Stifta en lag om att 6 juni ska bli Barnens Dag och avsätt medel som gör Barnens Dag till en riktig högtidsdag för Sveriges alla barn.

¹ Fanon, Frantz, Jordens fördömda (1961), Inledning Erik Tängerstad, översättning Per-Olov Zennström, Leopard förlag 2007, s. 203

² Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s. 256

28 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

 

Det finns tre åtgärder landets politiker borde kunna enas om över partigränserna i syfte att skapa tillhörighet och minska segregationen: introducera ett allmänt kunskapslyft om medborgarkunskap, förvandla 6 juni till Barnens Dag, skrota Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.

Alla tre tipsen finns i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Här följer en bearbetning av det jag skriver om medborgarkunskap, en handbok där ”allas lika värde” borde ersättas med ”alla är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”. Betoningen i ett kunskapslyft om medborgarkunskap bör ligga på rättigheter och skyldigheter.

Jag inleder med två artiklar av två utlandsättade män som båda ger en bild av varför landet är i skriande behov av ett allmänt kunskapslyft om vad det innebär att vara medborgare i den sekulära rättsstaten Sverige.

Den första artikeln är författad av Zulmay Afzali, flykting från Afghanistan. I gästkrönikan ”Använd integrerade invandrare i integrationen”, Dagens samhälle 22 november 2017, skriver han att det är sju år sedan han kom till Sverige, att demokrati är ett abstrakt begrepp för många asylinvandrare, att om talet om integration ska ha någon mening bör man tydligt och klart lära ut vad som gäller i Sverige. Han skriver: ”Det bör också ställas krav, exempelvis på att anpassa sig till den värdegrund som alla svenskar så gärna talar om, men inte verkar tycka ska gälla för asylinvandrade från andra kulturer. Tvekar man att ställa sådana krav banar man väg för stora kulturkrockar. Jag träffar en hel del asylinvandrare som kom för 15, 20 år sedan och nu är svenska medborgare. När jag försöker prata om demokrati och åsiktsfrihet med dem ler de och säger: ’Men Zulmay, vi tror inte på sådana västerländska tankar’.”

Den andra artikeln är skriven av Hashim Salad Elmi, ordförande svensk-somalisk stödorganisation, ”Extremister styr livet för somalier i Sverige”, Aftonbladet 7 oktober 2015. Han skriver att han kom till Sverige i skarven 1980- 1990-talet och att livet för somalier i Sverige drastiskt förändrats sedan extremister tagit över hela stadsdelar.

”De religiösa företrädarna fungerar som en stat i staten, det är hit människor går med sina problem och det är här problemen åtgärdas. Uppstår det ett problem mellan två familjer är det fundamentalisterna som sköter samtalen, inte polisen. Svenska myndigheter lämnas utanför. Om en kvinna vill skilja sig är det den lokala imamen som utreder och sedan fattar beslutet. Det är också vanligt att imamen sedan utser en ny man till den nyskilda kvinnan, en man ’godkänd’ av församlingen. Om någon kommer i konflikt med fundamentalisterna, eller vänder sig mot deras tolkningar, smutskastas personen eller anklagas för att ha lierat sig med ’svenskarna’. Släktingar får höra att han eller hon inte är en riktig muslim eller har alkoholproblem, kvinnor utmålas som ’horor’.”

Vidare: ”Fundamentalisterna fungerar som moralpoliser ute på gatorna, om någon blivit sedd med fel kläder eller vid fel tidpunkt får föräldrarna reda på det och uppmanas att hålla efter sina ungdomar bättre. Tjejer blir tillsagda om de inte är rätt klädda. Ett annat problem är att fundamentalisternas ord väger tungt hos myndigheter som socialtjänsten och Försäkringskassan. Det finns exempel när myndigheter har ändrat sina beslut efter att ha blivit kontaktade av den lokala imamen.”

Värner Rydéns handbok Medborgarkunskap som publicerades i olika utgåvor mellan 1923 och 1959
För hundra år sedan var landets politiker medvetna om att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare. Sverige var ett fattigt jordbrukarland som mängder med invånare i decennier valt att lämna för att söka lyckan i andra länder, inte minst USA. Sverige höll på att industrialiseras och demokratiseras. Bara en liten del av befolkningen hade högre utbildning. De flesta hade 6–7-årig folkskola. Politikerna insåg att det pågående demokratiska arbetet krävde upplysta medborgare. För att kunna delta i det demokratiska arbetet behövde befolkningen utbildning i hur landet styrs och vilka rättigheter och skyldigheter det innebär att vara medborgare. Kort sagt den kunskap som krävs av medborgarna för att landet ska vara en fungerande demokrati, som ju bygger på folkstyre.

Jag efterlyser en ny uppdaterad bok liknande Medborgarkunskap (1923) skriven av Värner Rydén (d.1930). Han var socialdemokratisk ecklesiastikminister 1917–1919 i ministären Edén (liberal-socialistisk koalitionsregering). Rydéns bok ersatte Martin Luthers Lilla katekes (1529) i skolundervisningen och kom i nya utgåvor ända fram till 1959.

Exemplaret jag köpt på antikvariat är tryckt 1932 och fullt av understrykningar och markeringar som visar att boken var en läxbok. I boken finns ett roligt avsnitt om det svenska folklynnet, även om det inte var avsett att vara roligt. Det finns matnyttiga avsnitt om kommunalt självstyre, om landstingen, om staten – regering, riksdag, statsförvaltningen, rättsväsendet, försvaret och om frihet och medborgaranda.

Värner Rydén definierar medborgaranda så här:

Ett samhälles välgång beror i hög grad på medborgarandan hos folket. En viktig förutsättning för att vara en god medborgare är att vara en fri och självständig personlighet. Samhället behöver sådana. Icke minst i våra dagar, då gammalt och nytt brytas mot vartannat som nästan aldrig förr, är det viktigt att den enskilde medborgaren med omsorg prövar tidens frågor och bildar sig en på ärligt sanningssökande grundad övertygelse. Därvid gäller det att hava för ögonen, att samhällsfrågorna bli rättvist lösta. Fullkomligt kan ett mänskligt samhälle aldrig bli, men det är varje god medborgares plikt att arbeta för borttagandet av samhällsorättvisor, som kunna avlägsnas (Rydéns kursiv, 1932, s. 157).

Insikten om att en fungerande demokrati kräver kunniga, engagerade och självständigt tänkande medborgare tycks ha gått förlorad i samma ögonblick som skolans medborgarkunskap bytte namn till samhällskunskap.

Den destruktiva gruppidentitetspolitiken
För hundra år sedan talade man om personlighet, inte om identitet. För hundra år sedan värnade politikerna om Sverige. Dagens gruppidentitetspolitik värnar om invandrade särintressen. Gruppidentitetspolitiken är motsatsen till en politik som inser att demokrati, alltså folkstyre, kräver kunniga och engagerade medborgare och medborgaranda. För hundra år sedan utgick politikerna från hur man bygger och stärker en demokrati. Dagens gruppidentitetspolitik går ut på att rasera det som byggts upp.

Besluten om invandring har skett över huvudet på befolkningen. Inga informationskampanjer har bedrivits riktade till rotsvenskarna, ingen medborgarkunskap har bedrivits varken riktad till rotsvenskarna eller de invandrade om vad som ska gälla i det nya brokiga Sverige.

Jämför hur politikerna skött informationen om invandringen med den massiva informationskampanjen inför högertrafikomläggningen 1967.

Enligt svensk lag är individen samhällets minsta enhet, inte familjen, inte klanen, i synnerhet inte klanen utomlands. Hela Sverige, inklusive landets politiker, förvaltningen, undervisningssystemet inklusive universiteten, landets rotsvenskar och utlandsättade medborgare är i stort behov av gemensam kunskap om vad det innebär att vara en fri och självständig samhällsmedborgare i Sverige.

Det var huvudlöst av Sveriges politiker när beslut fattades att ta emot mängder med invandrare från fjärran länder att skriva propositionen 1975:26 om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle där alla kulturer är jämbördiga, där invandrarna ges möjlighet att välja om de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller utveckla sin ursprungsidentitet och dessutom via invandrarorganisationer få offentliga bidrag för att kunna odla sin särart, etablera parallellsamhällen och ge religiösa ledare makt i stället för att ha en fullt utarbetad plan för hur invandrare med helt andra referensramar än den svenska individmodellen så smärtfritt som möjligt både för invandrarna och den befintliga befolkningen skulle kunna integreras i det svenska samhället. Då hade vi kanske sluppit bostadssegregeringen, ”särskilt utsatta områden”, utbredd gängkriminalitet kopplad till vissa bostadsområden, föraktet för polisen, föraktet för assimilering, föraktet för svenska kvinnor (horor), polariseringen och invektiven som haglar över oss som anser att det är skillnad på patriarkaliska klanvälden och den svenska individkulturen och som sätter solidariteten med de livegna individerna i klaner baserade på hedersnormer före hänsynen till en invandrargrupp. Och framför allt, vi kanske hade kunnat förhindra de klanfascistiska likvideringarna av unga människor.

Nu har vi i stället hamnat i det läget att den svenska individmodellen monteras ner. Ett viktigt styrmedel i nedmonteringen av den svenska individmodellen är identitetspolitiken där grupptillhörigheten betraktas som viktigare än individens självständighet, mångfacetterade personlighet och fria vilja.

Lars Trägårdh, professor i historia, om vikten av medborgaranda och ett övergripande ”vi”
Professor Lars Trägårdh borde vara självskriven som medförfattare av en ny handbok om medborgarkunskap. Han vet vad Värner Rydéns Medborgarkunskap innebar för medborgarandan i Sverige och devisen ”tillsammans bygger vi Sverige” (SOU 2015:65, s. 396, 397).

I artikeln ”’En ny form av samhällstjänst’”, Sydsvenskan 4 november 2013, framhåller Lars Trägårdh att känslan av att tillhöra en nation inte uppstår av sig själv, att det behövs handfasta institutioner som skapar möten och kontaktytor. Han talar om den allmänna skolplikten och värnplikten som de två viktigaste institutionerna för att integrera unga med skiftande ekonomisk och kulturell bakgrund. Han skriver: ”De segregerande effekterna av det fria skolvalet betonas ofta, men lika viktigt är förlusten av den nationaliserande och därför integrerande effekt som den gamla folkskolan hade. Aningslösheten är ännu mer påtaglig när det gäller värnplikten. Många tycks ha glömt dess historiska roll som ett instrument för såväl demokratisering som integration, och då speciellt av just de grupper som idag skapar sådan oro: de unga männen, inte minst de som tillhör arbetarklassen eller har invandrarbakgrund.”

Jag vill tillägga att Arbetarnas bildningsförbund, ABF, spelade en viktig roll i det demokratiska bygget. ABF skapades för att bilda arbetarklassen och ge kroppsarbetare en möjlighet att delta i det demokratiska arbetet. I dag ägnar sig ABF åt att rasera demokratin. ABF bedriver inte, i varje fall inte i Stockholm, studiecirklar om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. I stället satsar ABF på västfientliga postkoloniala ”teorier” om de förtryckta invandrarna och de ”vita” förtryckarna. Det är motsatsen till integration och ett Sverige som håller ihop.

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap
Professor Joakim Nergelius borde vara självskriven som medförfattare av en handbok om medborgarkunskap.

Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket
Inga-Britt Ahlenius borde vara självskriven som medförfattare av en handbok om medborgarkunskap och vad medborgarna har rätt att förvänta sig av ämbetsmän i staten.

Sakråd om vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap
Jag efterlyser att de sakråd regeringen Löfven bjudit in föreningar och myndigheter till under mandatperioden 2014–2018, där Sverigefientliga personer/föreningar bjudits in, ersätts av sakråd bestående av människor som värnar om den svenska demokratin och allas likhet inför lagen och kan bidra med synpunkter på innehållet i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om religionsfrihet, om rätten att byta religion eller inte tro på övernaturliga väsen och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om judefientlighet och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om homofientlighet och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd där män med invandrarbakgrund och erfarenhet av både utländsk och svensk kultur ger sin syn på vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap, exempelvis Zulmay Afzali, Bassam Al-Baghdady, Ardeshir Bibakabadi, Sameh Egyptson, Soleyman Ghasemiani, Anosh Ghasri, Eduardo Grutzky, Omar Makram, Mustafa Panshiri, Devin Rexvid, Hashim Salad Elmi, Hamid Zafar.

Jag efterlyser ett sakråd där kvinnor med invandrarbakgrund och erfarenhet av både utländsk och svensk kultur ger sin syn på vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap. Det finns många kompetenta kvinnor. Här nämner jag endast tre: Haideh Daragahi, Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad.

20 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Till IOGT-NTOs kongress 2019, som avhålls i Örnsköldsvik sista veckan i juni, har jag inlämnat två motioner. Så här lyder den ena, nr 40:

Motion om islamistisk extremism i nykterhetsrörelsen
Demokrati och solidaritet är centrala grundsatser i IOGT-NTOs ideologi. Rörelsen har också ett stolt antinazistiskt förflutet, och vi tar klar ställning mot sverigedemokraterna. Men hållningen mot islamistisk totalitarism och fördomsfullhet är inte lika tydlig.

Med islamism menar jag här den politiska och fundamentalistiska form av islam som förordar att denna religion ska styra samhällsutvecklingen. Då förkastas ofta demokratin – som i Iran och Saudiarabien – ty man vill att Guds vilja och inte människors ska vara avgörande. Sharialagar som befäster kvinno- och hbtq-förakt bejakas, i enlighet med ålderdomliga texter.

Vakthållningen mot islamismen har försvagats genom kulturrelativismen, som låter förstå att man inte får kritisera ”främmande” kulturer och religioner, eftersom det anses rasistiskt – eller i islams fall islamofobiskt – eller att man bara får göra det “med silkesvantar”. Denna inställning drabbar framför allt muslimer som har en frihetlig islamtolkning, och den befäster missförhållanden i islam. Inte minst förekommer den bland vissa antirasister.

Även i IOGT-NTOs antirasistiska nätverk har kulturrelativism visat sig. När jag för ett par år sedan i IOGT-NTOs antirasistiska nätverk påtalade att antirasismen ibland används som en täckmantel för extremism blev mina synpunkter avfärdade med delvis extremistiska argument, och jag blev snabbt utesluten ur nätverket. Mina vedersakare fick vara kvar.

IOGT-NTO-rörelsen har också släppt fram personer som gjort ur demokratisk synpunkt diskutabla uttalanden, och/eller haft kopplingar till demokratiskt diskutabla organisationer, till ledande poster, vilket förstås är ett sätt att legitimera deras åsikter.

En ganska känd profil i Ungdomens Nykterhetsförbund, som även har varit språkrör i Grön Ungdom i Stockholm, är Semanur Taskin. Hon har gjort positiva uttalanden om den starkt auktoritäre president Erdogan i Turkiet. Om bruket att bära hijab har hon sagt att “hijaben är en modig och rebellisk symbol, som jag … associerar med frigörelse och inte förtryck.” Genom att uttala sig så tonar hon ned det förtryck som drabbar miljoner kvinnor som tvingas bära hijab, och förföljs och trakasseras om de inte gör det – främst i islamistiska stater, men även i vissa islamistiska miljöer i länder som Sverige. Det är knappast förenligt med nykterhetsrörelsens jämställdhetsengagemang. Taskin sitter eller har suttit i styrelsen för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, SMFR, som har grundats av Mehmet Kaplan. Dess generalsekreterare är eller har varit Yasri Kahn, känd för att vägra ta kvinnor i hand. På SMFRs möten brukar man tillämpa könssegregering. I samband med att Mehmet Kaplan – som varit ordförande i IOGT-NTO Stockholm – tvingades avgå ur regeringen efter samröre med islamister och turkiska fascister, så skrev Taskin på sociala medier: ”Här och nu börjar hashtaggen #islamistjavisst. Om Mehmet är islamist, då är jag #islamistjavisst alla dagar i veckan.” Taskin fick kritik både av gröna partikamrater och andra, och hon valde till sist att avgå frivilligt som språkrör för Grön Ungdom i Stockholm. Men i UNFs styrelse fick hon sitta kvar.

2018 deltog UNF i Muslimska Familjedagarna, som arrangerats i flera år och dragit flera tusen deltagare. Det gjorde man trots att UNF inte är en islamisk organisation, utan ska vara religiöst obunden. Dessutom har Familjedagarna gång på gång bjudit in talare som förespråkat sharialagar och jihad. 2018 framträdde bl a Noureddine Khademi, kallad ”Imam Jihad”, en ökänd islamist från Tunisien, som har uppmanat till jihad i Syrien. Nykterhetsrörelsens anseende skadas när en av dess ledande organisationer ställer upp i ett sådant sammanhang.

Bland arrangörerna fanns islamiska organisationer som gjort sig kända för kopplingar till det demokratiskt tvivelaktiga Muslimska Brödraskapet. En av dessa var Sveriges Unga Muslimer, som Mehmet Kaplan har haft ledande befattningar i. Enligt Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor har SUM haft ”flera överlappningar till den våldbejakande islamistiska miljön och andra antidemokratiska islamistiska miljöer”. SUM har också spritt homofobi, samt flera gånger gett en plattform åt hatpredikanter.

Jag föreslår att kongressen fastslår:

att nykterhetsrörelsens organisationer inte ska delta i konfessionella arrangemang, som Muslimska Familjedagarna, ge förtroendeposter åt personer som uttryckt islamistiska sympatier, eller på andra sätt främja islamisk extremism

Lars Torstensson

Förbundsstyrelsens yttrade sig så här över motionen:
Motion 40 innehåller långa stycken med grova generaliseringar och personangrepp. Den skulle inte gå att lägga fram i oredigerat skick utan att riskera att överträda gränserna för förtal. Tonen i motionen är konspirerande och innehåller grova kränkningar mot stora grupper av medlemmar. IOGT-NTO:s förbundsstyrelse har därför beslutat att inte lägga fram motionen till kongressen.

Förbundsstyrelsen föreslår kongressen besluta

att notera förbundsstyrelsens beslut om att inte lägga fram motion nr 40 Islamistisk extremism i nykterhetsrörelsen till kongressen.

http://kongress.iogtntororelsen.se/wp-content/uploads/2019/05/H%C3%A4fte-4-Motioner-ny.pdf

Med anledning av förbundsstyrelsens yttrande och förslag till beslut tillsände jag förbundsstyrelsen följande kommentar:

Islamistisk extremism och censur i nykterhetsrörelsen
I yttrandena över årets kongressmotioner läser jag att ni i förbundsstyrelsen har tagit det unika beslutet att inte lägga fram min motion nr 40, Islamisk extremism i nykterhetsrörelsen, för kongressen. Ni har därför tagit bort motionstexten ur kongresshandlingarna. Detta motiverar ni med att min motion innehåller ”grova generaliseringar” – som ni inte kan precisera – och ”grova personangrepp”. Men för att kunna kritisera islamistiska eller andra olämpliga uttalanden av profiler i nykterhetsrörelsen måste man givetvis tala om hur dessa uttalanden ser ut, och vilka som har gjort dem. Annars blir man inte trodd. Ni går ju också själva till grova personangrepp mot mig, så ni kastar sten i glashus. Och det är inte rimligt att kräva att förtroendevalda, som agerar betänkligt, ska stå över saklig kritik. Det är en inställning som är utmärkande för sekter, och den strider mot vanlig föreningspraxis.

Vidare hävdar ni – utan några som helst belägg – att motionen innehåller ”grova kränkningar mot stora grupper av medlemmar”. Men de enda som har anledning att ta illa vid sig av det jag skriver är de som är islamistiska extremister, eller sympatiserar med sådana. Menar ni att de utgör ”stora grupper av medlemmar”? Är det inte i så fall ett bekymmer för rörelsen, mot bakgrund av att islamismen strider mot IOGT-NTOs värdegrund?

Dessutom är ni själva mycket ojusta när ni framför långtgående beskyllningar mot mig, samtidigt som ni berövar medlemmarna möjligheten att själva bedöma min motion, och beskyllningarna mot den, i motionshäftet.

Därutöver påstår ni – återigen utan belägg eller konkreta exempel – att motionen är ”konspiratorisk” och riskerar att ”överträda gränserna för förtal”. Men alla mina beskyllningar är sakligt grundade och belagda. Hur kan det vara förtal att fullt korrekt redogöra för vad personer och organisationer faktiskt har sagt och gjort? Om mina utsagor hade varit konspiratoriska, och haft förtalskaraktär, skulle det ha varit en enkel sak för er att visa detta, och bemöta mig med sakargument. Men det kan ni inte göra. Därför lägger ni i stället locket på.

Det är ett både fegt och avslöjande agerande. Det talar för att min kritik träffar rätt; jag har helt enkelt trampat på en öm tå. Er censur är också ett angrepp på yttrandefriheten i förbundet, och därmed även på interndemokratin.

Vidare är det rent beklämmande att ni inte vill ställa er bakom motionens yrkande om att inte främja islamisk extremism!

Ert agerande visar att dagens IOGT-NTO inte klarar att leva upp till sina demokratiska proklamationer, och inte heller till sina jämlikhetsideal. Ni besudlar och undergräver IOGT-NTOs viktiga nykterhetsarbete genom att förbinda det med förtal, censur och islamism.

Om ni verkligen tror på det ni säger så uppmanar jag er att stämma mig för förtal, så blir det ordentligt utrett vem det är som förtalar vem!

I en artikel i Accent nr 7 2018 efterlyser Erik Winnfors-Wannberg ”en bra organisationskultur”. Men det är hyckleri att göra detta och samtidigt omfamna proislamism, diskriminera en motionär, censurera motionstext och undanhålla kongressdelegater och medlemmar information. Sådana åtgärder försämrar kulturen.

I artikelrubriken säger Winnfors-Wannberg: ”Varaktig förändring krävs.” Det kan jag hålla med om. Och ni i förbundsstyrelsen borde sopa rent framför er egen dörr!

Hyckleriet upprepas i avsnittet om IOGT-NTOs organisation på hemsidan, där man försäkrar: ”Det finns alla möjligheter att påverka IOGT-NTO åt det håll du vill.” Läsaren önskas ”Varmt välkommen att delta i styrningen och utvecklingen av IOGT-NTO”. Men möjligheterna att motverka den islamiska extremismen i förbundet blir givetvis starkt beskurna när förbundsledningens censur lägger hinder i vägen.

Lars Torstensson

Min andra motion var nr 39, om IOGT-NTOs syn på religiöst förtryck.
Den kan man ta del av via länken ovan.

Av motionen, och förbundsstyrelsens yttrande, framgår att IOGT-NTO, när religiöst förtryck föreligger – exempelvis i form av teokrati, kvinnoförakt, homofobi och intolerans mot oliktänkande – väljer att inte rikta kritik mot de religiösa föreställningar och påbud som ligger till grund för förtrycket, och/eller legitimerar detta. Det är ett demokratifientligt, homofobiskt och kvinnoföraktande ställningstagande, som gör IOGT-NTO medansvarigt för det religiösa förtrycket.

Samtidigt skriver förbundsstyrelsen att ”vi genom våra grundsatser är tydliga i våra värderingar om solidaritet och demokrati”. Tanken är tydligen att om man bara har bra grundsatser på papperet så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut.

Naturligtvis är detta ännu ett exempel på hyckleri och dubbla budskap i nykterhetsrörelsen. Grundsatser som man inte klarar att efterleva i praktiken är inte mycket värda.

Ungdomens Nykterhetsförbunds behandling av Isabelle Eriksson
Läs också om hur illa det tidigare frontnamnet Isabelle Eriksson blev behandlad i Ungdomens Nykterhetsförbund, när hon ifrågasatte förbundets samröre med extremister:

https://ledarsidorna.se/2018/06/iogt-nto-en-del-av-ibn-rushd-sfaren/

Lars Torstensson

 

 

Här är det senaste svaret från Skolverket. Jag ställde frågor om politiska HIJAB, Skolverket skriver om det opolitiska slöja:

Hej!

Tack för din fråga.

Vi på Skolverket har tittat på den här frågan 2012, och vi kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten och diskrimineringslagen att införa generella förbud mot slöja i skolan.

I grunden handlar detta inte om Skolverkets förhållningssätt i frågan utan vilka lagar riksdagen beslutat om. Dessa lagar har vi att förhålla oss till. Vårt uppdrag är att informerar om vad lagarna säger. Vi har skrivit samma en juridisk vägledning kring heltäckande slöja, där det framgår hur regelverket ser ut och vad vi och skolorna har att förhålla sig till.

Källa:

Skolverkets juridiska vägledning kring heltäckande slöja: https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/heltackande-sloja-i-skolan

Om du har fler frågor är du välkommen att kontakta oss på Skolverkets upplysningstjänst på 08-527 332 00.

Med vänlig hälsning
Skolverkets upplysningstjänst
Maria Olausson

Eftersom det är nationaldag i dag publicerar jag ett avsnitt ur min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Gör 6 juni till Barnens Dag i den sociala samhörighetens namn!
Riksdagsledamöter: Det är dags att upphöra med den idealiserade bilden av invandring som något entydigt gott och börja tala om kulturavstånden som råder mellan livegna klanmedlemmar och den svenska individualiserade jämlikhetsmodellen, mellan religiösa fundamentalister som använder Bibeln eller Koranen som lagbok och den svenska sekulära rättsstaten. Ända sedan Sverige blev ett invandrarland har rotsvenskarna fått skulden för integrationsproblemen. Ni har gett det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademins postkolonialister tolkningsföreträdet och låtit dem måla upp Sverige som ett rasistiskt land. Ni har låtit Muslimska brödraskapets aktivister måla upp Sverige som ”islamofobiskt”. Samtidigt visar Pew Research Center att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen. Sverige kan bli ännu bättre om alla offentliga bidrag till postkoloniala studier och shariapolitiska extremhögerns organisationer fryser inne och pengarna satsas på barnen.

Det kan inte nog upprepas: Vi bör följa den forna shariaextremisten Maajid Nawaz uppmaning att vi måste börja på gräsrotsnivå, med individen, och tidigt lära ut värdet av individuella mänskliga fri- och rättigheter.

Det är dags att ni politiker satsar stort på att krympa kulturavstånden och skapar en svensk blågul paraplyidentitet. Nationalism är inte den farsot somliga vill göra den till. För att än en gång citera de separatistiska postkolonialisternas guru Frantz Fanon och hans uppmaning till de afrikanska länderna som nyligen blivit självständiga och höll på att falla sönder i klanstrider, att nationalism som inte är chauvinism är något fint: ”En nation som fötts genom folkets gemensamma insatser, som förkroppsligar folkets verkliga strävanden och som formar staten efter folkviljan, måste med nödvändighet skapa ett utomordentligt gynnsamt kulturklimat”.¹

Nationalism kan vara glädjen över att svenska idrottare vinner internationella mästerskap i de blågula färgerna, att en svensk vinner Eurovision Song Contest. Nationalism kan vara en känsla av trygghet, att höra till, att vara en del av ett helt. Att vara uppskattad. Att vara välkommen. Barn som kommer hit från krigshärdar har rätt att få känna sig välkomna, trygga, mottagna med stora famnen. Liksom barn födda i Sverige. Barn som växer upp här ska tidigt lära sig att här i Sverige gäller lagen lika för alla. Och då måste ni politiker verkligen se till att lagen gäller lika för alla barn.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i boken Är svensken människa att välfärdssystem ”måste förstås tredimensionellt, som ett triangeldrama mellan stat, individ och familj”.² De skriver att Alva Myrdals reformprogram under mellankrigstiden gick ut på att socialisera barnen, inte fabrikerna. Sveriges nya reformprogram bör inriktas på att demokratisera barnen. Förslagsvis skulle varje skoldag kunna inledas med följande ramsa:

Jag är Sveriges minsta enhet.
Jag är Sveriges framtid.
Tillsammans bygger vi Sverige
och ärar den svenska flaggan,
symbolen för fred.

Små barn skulle kunna stå upp och högtidligt hålla varandra i handen när de läser ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. Äldre barn kan förslagsvis lägga höger hand över hjärtat när de rabblar ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. I takt med att barnen blir äldre bör de gradvis få lära sig vad ramsan Jag är Sveriges minsta enhet innebär enligt svensk familjerätt, liksom att de också gradvis lär sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

Midsommar är folkets nationalhelg. Det var lönlöst att genom ett direktiv uppifrån göra Svenska flaggans dag till nationaldag. Däremot bör 6 juni kunna bli en framgång som Barnens Dag, Samhörighetens dag, då hela Sverige hyllar barnen. Alla barn, oberoende av om de är nyanlända eller har släktled hundratals år tillbaka i Sverige, bör ha en alldeles egen dag då hela Sverige talar om hur viktiga de är för Sveriges framtid.

Då Sveriges statsminister, liksom lokalpolitiker, håller tal till barnen.

Då gator och torg och butiker visar bilder på barn. Då man för barn i segregerade områden ordnar träffar med barn från andra områden.

Då man ordnar lekar. Kanske ordnar barnparader i städer och byar.

Kanske gör Sveriges musiker och låtskrivare sånger barnen kan sjunga på Barnens Dag.

En dag då alla barn som vill får äta Barnens bakelse. Smaken skiljer sig i olika landsändar. Sockerbagare skulle kunna få i uppdrag att komponera Barnens bakelse. Barn skulle kunna få provsmaka olika varianter och välja ut den som passar bäst i den egna landsdelen.

Det finns ingen ände på vad man kan göra för att hylla barnen på Barnens Dag och skapa nya svenska paraplytraditioner.

Stifta en lag om att 6 juni ska bli Barnens Dag och avsätt medel som gör Barnens Dag till en riktig högtidsdag för Sveriges alla barn.

¹ Fanon, Frantz, Jordens fördömda (1961), Inledning Erik Tängerstad, översättning Per-Olov Zennström, Leopard förlag 2007, s. 203

² Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s. 256

6 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Jag fick svar på mitt förra inlägg av Maria Olausson, Skolverkets upplysningstjänst.

Svaret kan enklast karaktäriseras som Goddag yxskaft.

Vi som värnar om alla barns lika värdighet och rättigheter blir ständigt blåsta av politiker och myndigheter.

När jag gick i skolan var lärarens uppmaning då det gällde uppsatsskrivning: Håll dig till ämnet. Skolminister Anna Ekström (S) bör omgående se till att Skolverkets personal går en fortbildningskurs om just att hålla sig till ämnet.

Jag ställde två frågor till Skolverkets generaldirektör: om det neo-marxistiska begreppet intersektionalitet och om hijab i skolan.

Jag fick ett standardsvar som ser ut att ha formulerats med anledning av kritiken mot att Skolverket i en skrivelse ute på remiss tog avstånd från begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck”.

I slutet lägger Maria Olausson till att intersektionalitet inte kommer att finnas med i den slutgiltiga skrivelsen och om jag har fler frågor kan jag kontakta Skolverkets upplysningstjänst.

Jag begär att Skolverkets generaldirektör, alternativt Skolverkets jurister, kommenterar det jag skrev i mitt brev om hijab i skolan!

Så här lyder Maria Olaussons svar:

Hej!
Tack för din fråga till vår generaldirektör Peter Fredriksson, om skrivelser om sexualitet och relation i läroplanen.

Skolverkets generaldirektör kommer inom kort att besluta om och lämna över det slutgiltiga förslaget till regeringen. Kritiken utgår från ett tidigare utkast som varit ute på remiss och inte det slutgiltiga förslaget. Du kan läsa vårt pressmeddelande avseende kritiken och läroplanens roll, jag länkar till det nedan.

I regeringsuppdraget nämns tre specifika områden som särskilt ska beaktas: hedersrelaterat våld och förtryck, samtycke och pornografi. Skolverket har övervägt att använda de specifika begreppen i förslagen till nya skrivningar i läroplanernas inledande delar, men valt att inte föreslå formuleringar där dessa begrepp ingår. Skolverket gör bedömningen att alltför specifika begrepp i läroplanerna generellt riskerar att snäva in kunskapsområden och därmed utesluta andra viktiga och relevanta aspekter, som också bör behandlas. Beslutet att inte använda de uttryckliga begreppen i läroplanstexterna innebär inte att Skolverket avråder skolpersonal från att använda begreppen i utbildning och undervisning. Det innebär inte heller att myndigheten anser att sakfrågorna inte bör behandlas i utbildningarna.

I konsekvensutredningen som gick på remiss hänvisar vi till en regeringsredovisning från 2015 som handlar om ett motiv för att övergå från begreppet ”sex och samlevnad” till ett annat begrepp. I den nu aktuella konsekvensutredningen använder vi inte begreppet intersektionalitet.

Källa:
Skolverket ser allvarligt på hedersvåld – bemöter kritik: https://www.skolverket.se/om-oss/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden/2019-06-01-skolverket-ser-allvarligt-pa-hedersvald—bemoter-kritik

Om du har fler frågor är du välkommen att kontakta oss på Skolverkets upplysningstjänst på 08-527 332 00.
Med vänlig hälsning
Skolverkets upplysningstjänst
Maria Olausson