Hanna Stjärne: Jag har i tidigare blogginlägg, som du har ignorerat, bland annat efterlyst att SVT visar Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal, liksom jag i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) efterlyser att dokumentären visas på SVT varje år den 21 januari följd av en partiledardebatt. I Marianne Spanners dokumentär berättar Fadime Sahindal

Foto Eva Tedesjö
vad det innebär att leva i en familj styrd av hedersnormer. Hon kommer från turkiska Kurdistan, föräldrarna bor i Uppsala. En stor del av släkten bor fortfarande i Turkiet. Hela släkten lägger sig i hennes leverne. Hon har vägrat gifta sig med en kusin familjen valt ut. Hon har själv valt en pojkvän i Sverige. Dessutom har hon valt att studera långt borta från familjen. Familjen har förskjutit henne på grund av hennes val. Hon tillåts leva så länge hon håller sig borta från Uppsala. Hon längtar efter sin mamma. Hon far till Uppsala och sin syster. Modern kommer dit. Pappan dyker upp och skjuter henne i huvudet.

Den 4 februari 1998, fyra år före mordet, publicerar Aftonbladet kvinna artikeln ”Min familj ska döda mig”. I artikeln kallas Fadime för Rana. Artikeln inleds med följande ord:

Männen i hennes egen familj hotar att strimla henne. Mamman och systrarna kallar henne jävla hora. Allt för att hon studerar och har träffat en svensk kille.
– Jag är förskjuten av hela släkten. Det är som en mardröm, säger Rana, 23.

Hon ”vägrar åka ner till Turkiet för att bli bortgift, som något slags boskap”. Familjen har bott i Sverige omkring femton år, men enligt kulturens regler måste hon dö. ”Att misshandla mig är inte tillräckligt. De tycker att mitt blod ska rinna, för det handlar om hedern för hela släkten. Min mamma är till exempel utsatt för världens press nu. Hela omgivningen tror att hon inte uppfostrat mig rätt. Det är en stor skam för alla att jag gjort så här. Jag vet att det kliar i händerna på min bror att få tag i mig – det skulle höja hans status i släkten att döda mig. Allt är som en mardröm.”

Hennes räddning är en högskoleplats på en annan ort. Två poliser följer henne hem när hon ska hämta några saker: ”Då var mamma där, och jag hade hoppats att hon skulle säga något vänligt. Men hon hade rent hat i blicken.”

Fadime Sahindal polisanmäler pappan och brodern, som är 17 år, för olaga hot. Marianne Spanner intervjuar henne inför rättegången och följer med till rättegången, som blir dramatisk. Åklagaren säger till brodern att hot enligt svensk rätt är ett brott. Han svarar: ”Då lyder jag under två rätter.” Under pausen skriker han till Fadime att han ska döda henne. Efter rättegången grips han av polisen för hotet.

Speakerrösten säger: ”I den värld som Fadime beskriver finns ingen öppning. Det svenska samhällets värderingar har ingen chans mot landsbygdskulturens normer. Man hämtar sin man från hemlandet. Hon har just slutat skolan och han kommer direkt från byn.” Fadime berättar hur viktigt det är för en kurdisk man att gifta sig med en som är bosatt i Sverige och få uppehållstillstånd. ”De gör vad som helst för att få hit en son. Precis vad som helst.” Flickorna vet att så snart de har fyllt sexton år och slutat 9:an börjar föräldrarna prata om att åka till Turkiet på semester, ”fast baktanken är att gifta bort dottern”.

Fadime förklarar hur viktigt det är för döttrarna att vara oskuld, att när hennes systrar gifte sig fick de visa upp lakanen efter bröllopsnatten för mamman och svärmodern. ”I vår kultur måste man bevisa det och går inte det så utesluts man.” Hon får frågan: ”Kan man inte komma överens med sin man om man inte blöder?” Hon svarar: ”Det är inte bara mellan mannen och tjejen, utan mellan honom och släkten. Det gäller hela släkten, både hans släkt och tjejens släkt.”

Mödomshinnan finns inte. Det märkliga i reportaget är därför en professor i gynekologi som berättar hur han syr ihop mödomshinnan på unga kvinnor som är livrädda inför bröllopsnatten. Bara det inslaget är värt en partiledardebatt. Nyligen meddelade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (vilde) och justitieminister Morgan Johansson (S) i en debattartikel att oskuldskontroller, oskuldsintyg och operationer ska vara olagliga och straffbara.

Efter mordet på Fadime skrev Marianne Spanner 23 januari 2002 en debattartikel i Aftonbladet, ”Våldet passar inte vår mall”. Fadimes släkt var stor, kanske 300 bosatta i Sverige, ännu fler i turkiska Kurdistan, enligt Spanner. Hon skriver att när hon först träffade Fadime inför reportaget 1998 trodde hon att hon visste mycket om hur Fadime och hennes medsystrar hade det. Men hon misstog sig. Det var mycket hon inte visste, exempelvis: ”Inte att en hel släkts anseende kan stå och falla med en ung kvinnas heder. Inte att en ung svensk kvinna är ett värdepapper för en hel familj. Inte att hennes öde är att gifta sig med en kusin för att han ska få ett bättre liv i det förlovade landet.” Vidare:

Den debatt jag hade sett handlade om att alla vi kvinnor sitter i samma båt. Våldet mot kvinnor är ett strukturellt förtryck som beror på att vi kvinnor är underordnade och männen överordnade. Det visste Fadime också men hon uttryckte sig inte så. Hon talade om sin kultur. Att allt hon gjorde påverkade hennes syskon, hennes kusiner, hennes morbröder, hennes släktingar i Sverige och i Turkiet. Hur hennes heder också var en angelägenhet för systrar, mostrar och för alla mammor i hennes omgivning. Hur skvallret fortplantade sig och att det överallt fanns angivare som rapporterade om hur hon skötte sig. Hon talade om det som var specifikt för henne och de flickor hon kände som levde i en hederskultur. Fadime beskrev en verklighet som det krävdes kunskap för att förstå. Det krävdes lite ansträngning. Hon tyckte inte att hennes liv liknade det liv som hennes svenska väninnor levde. I själva verket levde de i två skilda världar.

Och den här isande fortsättningen:

Fadime ville beskriva det speciella våld mot kvinnor som skapas av en idévärld byggd på heder. Vad hon inte visste var att hon bröt mot den förhärskande ideologin när det gäller kvinnovåld. Den som säger att det finns inga särskilda problem för vissa grupper. Den som gör att alla svåra frågor kan besvaras med att vi alla är utsatta för ett strukturellt förtryck. Det som gör att vi får en debatt om ordet hedersmord i stället för en diskussion om hur hederskulturen dödar ungar kvinnor i vår närhet.
Fadime ville påverka politiskt men det var som om allt hon sa hamnade inom citationstecken när det väl nådde den offentliga debatten. Minsta fotbollslag har sin kultur. Det finns raggarkultur, bandykultur och förortskultur. Men när Fadime talade i termer av kultur blev det farligt.

Fadimes beskrivning passade inte in. ”Den skulle rättas till. Den skulle beskrivas i andra termer. Hennes beskrivning av hur kvinnorna tog männens parti gentemot sina döttrar blev en ohanterlig kunskap.” Marianne Spanner skriver om hur välmenande möten ordnades runt om i förorterna och att de alla slutade på samma sätt: ”Sedan reser sig en lokal politiker och säger: Vi sitter alla i samma båt. Det är ingen skillnad på det förtryck du beskriver och det vi alla upplever. Så dör debatten.”

Marianne Spanner skriver om hur kusingiften ”är en garant för att kvinnornas isolering fortsätter”, om hur mannen som valts ut att gifta sig med en kvinna i Sverige ”tar med sig bykulturens sedvänjor till henne i Sverige och dörrarna slås igen för hennes önskan om ett eget liv. Har vi förstått det?”

Testuggarna
Några som vägrar acceptera denna sanning är nedanstående fanatiska revolutionärer

från katolska Sydamerika som ingår i nätverket Antirasistiska akademin (ArA), ett hederskulturförnekande neo-marxistiskt-rasbiologiskt nätverk som borde kallas Demokratins dödgrävare, som jag skrivit mängder med blogginlägg om, liksom jag också skriver om dem i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Edda Manga är verksam på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. De andra tre är professorer verksamma inom universitetet och dessutom knutna till Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

För dessa sydamerikanskor är skrivbordsteser författade av i huvudsak anglosaxiska marxistiska teoretiker viktigare än verkligheten. I över två decennier har de målmedvetet spridit det som går under beteckningen postkolonial teoribildning, trots att de inte kommer från forna svenska kolonier och kan motivera sin verksamhet med aforismen ”We are here because you were there”, myntad av Ambalavaner Sivanandan från Sri Lanka, verksam i London. Det är inte vetenskap de fyra kvinnorna håller på med utan neo-marxistisk ideologiproduktion, Sverigefientlig agitation, rasbiologi. Den vita huden är fienden. I min bok om Muslimska brödraskapet kallar jag deras verksamhet för papegojforskning.

Ett annat ord man kan använda om dem är testuggare. NE:s ordbok definierar testuggare så här: ”person som osjälvständigt stöder sig på auktoriteter. Till exempel genom att ständigt citera ur deras skrifter och dylikt”. Som exempel ger de: ”testuggarna i den maoistiska gruppen”. Historiskt sedan 1965.

Testuggarna i den maoistiska gruppen hade ständigt Maos lilla röda till hands.

Maos lilla röda står i min bokhylla. Jag tillhörde aldrig dessa testuggare. Jag har aldrig tillhört något politiskt parti eller politisk gruppering, jag föredrar att hålla mig till sakfrågor. Men eftersom jag studerade, bland annat statskunskap, vid Göteborgs universitet andra halvan av 1960-talet då kulturrevolutionen i Kina härjade kände jag mig nödgad att köpa ett exemplar för att från källan orientera mig om ordförande Maos visdomsord. Maos lilla röda är översatt av Nils G. Holmberg och Marika Holmberg. Nils Holmberg var kommunisternas starka man i Göteborg. År 1967 medverkade han till bildandet av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som tre år senare splittrades av en mer Stalinvänlig utbrytargrupp ledd av Frank Baude som la till revolutionärer i namnet och blev KFML(r), till vardags kallade R:are. Senare kallade de sig KPML(r).

En sak vänsteraktivister av alla kategorier dock var rörande överens om var: Religion är opium för folket.

Maos lilla röda heter officiellt Citat ur ordförande Mao-Tse-tungs verk och inleds med ett Förord till andra kinesiska upplagan daterat 16 december 1966, författat av försvarsminister Lin Piao (numera stavat Lin Biao), militärutbildad och aktiv i kulturrevolutionen. Han inleder Förordet med: ”Kamrat Mao Tse-tung är den störste marxist-leninisten i vår era.” Maos lilla röda kom till för att Kinas alla 600 miljoner arbetare, bönder och soldater skulle lära sig Maos tänkande. ”När väl Mao Tse-tungs tänkande omfattas av de breda massorna, blir det en outtömlig styrkekälla och en andlig atombomb av outtömlig kraft.” Det är i Maos lilla röda det står ”En revolution är inte som en middagsbjudning”. Vad Maos lilla röda översatt till svenska var tänkt att leda till vet jag inte. Mitt exemplar är fjärde upplagan tryckt 1968.

Hur som helst. Det jag vill komma fram till är att några personer i min närmaste omgivning på den tiden tillhörde KFML. En av dem hade dragit in andra. Jag läste böcker om Maos Kina och försökte föra en dialog om politiska ideologier med den här personen och fick det bortviftande svaret: ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg.” Jag köpte fler böcker och visade personen överallt där jag hade strukit under och försökte igen och igen och fick ständigt samma svar: ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg.” Det var naturligtvis jag som betraktades som den inskränkta, den oupplysta.

Nils Holmberg hade kunnat säga vad som helst till den här personen, allt hade okritiskt slunkit ner, eftersom orden kom från Nils Holmberg. Jag har ofta tänkt på den här personen och liknande personer som jag för över femtio år sedan i Göteborg försökte föra en dialog med om totalitära politiska ideologier när jag i nutid läst om terrorister i islams namn och kommentarer om hur mycket de egentligen kan om islam.

Och jag tänker på den personen och liknande personer från den tiden när jag läser de ovanstående sydamerikanska testuggarnas alster. De är benhårda försvarare av den förhärskande ideologin om våld mot kvinnor Marianne Spanner nämner ovan. Här är ett smakprov på deras testuggande i deras famösa artikel i Aftonbladet 15 mars 2002 efter mordet på Fadime Sahindal, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, där de blundar för mödrarnas roll i upprätthållandet av hederskulturen och koncentrerar sig på svenska kvinnors lägre löner och menar att betoningen av kultur är kulturrasism. De skriver: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld. Detta godtyckliga kulturreduktionistiska ställningstagande följer ett kolonialistiskt mönster. Att tro att det finns olika kulturer, en för den inhemska befolkningen och andra för de invandrade befolkningarna är att förneka att invandringen ändrar den kulturella verkligheten i ett samhälle.”

Ändringen i Sverige har gått från en befolkning som talade samma språk och respekterade landets lagar till ett mångkulturalistiskt inferno bestående av mängder med totalitärt styrda monokulturer med egna normer, egna språk, igenbommade dörrar och misstro inte bara de olika monokulturerna sinsemellan utan också mellan dem och majoritetssamhället. Och parallella rättssystem. Och vänsteraktivisters blinda försvar av religionen islam, utan att spalta upp religionen i islam som en andlig upplevelse och tolkningen att islam är en totalitär politisk ideologi som ska genomsyra individens och samhällets liv in i minsta detalj. Mao utbytt mot Allah, Maos lilla röda utbytt mot Koranen.

Hederskulturförnekarna Kurdo Baksi, Stieg Larsson och Expo
På samma uppslag i Aftonbladet som Marianne Spanners artikel 23 januari 2002, skriver debattören Kurdo Baksi

artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”, en artikel Justitiedepartementet grundligt borde analysera. Kurdo Baksi beskriver ett parallellt rättssystem. Fadime Sahindal hade sökt ”asyl” hos hans familj, skriver han. Det står att Fadime var god vän med Kurdo Baksi och att hon sagt till honom att hon ville bli advokat. Fadime utbildade sig till socionom. Baksi skriver: ”Efter påtryckningar ifrån flera kända familjer och institutioner försonades Fadimes familj med Fadime”.

Påtryckningar? Kända familjer avstyr ett mord? Kända av vilka? Av polisen? Han skriver vidare:

Fadimes far hade avgett framträdande kurdiska familjer i Sverige ett löfte att inte röra vid Fadime. Ett löfte i det kurdiska samhället betyder mycket. Nu har Fadimes far brutit löftet. Det är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Det betyder dessutom att familjen nu förlorar all respekt. De har visat det högsta tecknet på opålitlighet. En kurdisk familj som bryter ett löfte berövas möjligheten att vara en del av den kurdiska gemenskapen, och en familj som mördar sina döttrar kan aldrig få sympati från befolkningen i Sverige.

Kollektiv bestraffning? Baksi skriver att hedersmord i Kurdistan är ovanliga, att då hedersmord förekommer gärningsmännen ”nästan alltid [kan] relateras till låg utbildningsnivå och klass”.

Klass? Till skillnad från ”framträdande familjer”? Är Kurdo Baksis familj framträdande? Är det någon som känner till hans far?

Baksi kan bara tänka sig två skäl till att fadern mördat Fadime: Att hon har tackat nej till tvångsäktenskap. Tacka nej? Till tvångsäktenskap? Att det har spritts elaka rykten om henne. Kurdo Baksi är rädd att liknande mord kan upprepa sig om Sverige inte ”genomför en klok integrationspolitik”. Och hur genomför man en klok integrationspolitik om mordhot förväntas lösas av ”framträdande kurdiska familjer i Sverige”? Vilket slags integrationspolitik krävs för att få slut på ryktesspridning?

Det främsta syftet med Kurdo Baksis artikel är att ärerädda kurderna. ”Nu hoppas jag att vi kurder inte stämplas som potentiella kvinnomördare”, skriver han. Han var överallt i massmedierna dagarna efter mordet på Fadime, liksom i samband med rättegången om mordet på Pela Atroshi, som också var kurd. Han hade en bred plattform på den tiden: DN, Expo, samtalsledare på ABF i Stockholm. Hedersmord har inte med kurdisk kultur att göra var hans budskap. Han var så uppfylld av detta budskap att han samlade ihop en grupp hederskulturförnekare, bland andra Expos grundare Stieg Larsson, sociologen professor Masoud Kamali och den ovan porträtterade Diana Mulinari, även hon sociolog, och tillsammans med Expo i början av år 2004 gav ut antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism

där slutsatsen inte oväntat är att det var rasism att påstå att kultur låg bakom mordet på Fadime. Fram till nyligen kunde man på Expos hemsida läsa antologins inledning daterad 22 januari 2004. Man skriver: ”I några avseenden är det slående att skribenterna i dag kommer till mycket snarlika slutsatser. De konstaterar med närmast gemensam stämma att debatten präglades av kulturrasistiska och etnocentriska föreställningar om ’vi’ och ’dom’ – föreställningen att det finns en närmast andlig skillnad mellan jämställda nordbor och kulturellt opålitliga invandrare från Mellanöstern.”

Texten avslutas med: ”Det enda som i dag återstår av debatten för två år sedan är en nyvunnen förvissning i det allmänna medvetandet om att kurder är kulturellt opålitliga och potentiella hedersmördare. Och möjligen en förvissning om att debatten till varje pris måste fortsätta.”

Och debatten måste naturligtvis till varje pris fortsätta så att Stieg Larssons, Masoud Kamalis och Diana Mulinaris ”rätta” perspektiv blir allenarådande.

Stieg Larsson kopplar den som andas ett ord om kultur till Front National i Frankrike, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna och buntar ihop dem under beteckningen högerextremister. Han har även med ”islamofobi” i sin artikel. Han jämför mordet på en svensk kvinna som mördades av mannen hon ville göra slut med och mordet på Fadime. Anhängarna av den förhärskande ideologin som Marianne Spanner beskriver ovan kallar Stieg Larsson för traditionalister: ”Vad ’traditionalisterna’ dock hävdade var att våld mot kvinnor inte är ett kulturspecifikt särdrag utan en del av ett manligt globalt tankemönster. Motståndarna sökte alltså den gemensamma nämnaren mellan Melissa Nordell och Fadime Sahindal. De hävdade en genusforskningen vedertagen slutsats – att kvinnor mördas därför att en patriarkal värdegrund dominerar världen” (s. 116).

Masoud Kamali sågar Marianne Spanners dokumentär och menar att ”den kurdiska kulturen” ställs mot ”den svenska kulturen”, hans citattecken. ”Det blir”, skriver han, ”till två varandra motsatta poler som utgör medialt sprängstoff. Fadime har blivit svensk och svenskheten blir reducerad till att välja sin kärlekspartner utan familjens tillstånd.” Vidare:

Programmet som innehåller en intervju med Fadime och visar verkligheten från hennes vinkel följd av uppgjorda telefonsamtal med fadern där han hotar Fadime igen framför kameran kryddade med en del romantiska scener mellan Fadime och pojkvännen, sänds på bästa sändningstid. Programmet framställer Fadime som ”en av oss”, den ”konverterade” som avslöjar ”de andras primitiva kultur” och höjer ”vår fria kultur” till gudomliga höjder (s. 24, 25).

Han vill att konflikter som Fadime Sahindals av offentliga myndigheter ska behandlas som en ”normal generationskonflikt”. Han slutsats: ”Att mord och våld mot kvinnor förekommer är ingenting nytt men att gruppera dessa mord efter förövarens och offrets etnicitet och ’kulturella bakgrund’ är ett förödande misstag som förstärker utanförskapet, diskrimineringen och underminerar demokratin” (s. 33).

Det ska tilläggas att Masoud Kamalis universitet för några år sedan valde att köpa ut honom.

Beskrivningen av Diana Mulinari låter så här: ”Hon forskar och undervisar i feministisk, ’raskritisk’ och postkolonial teori och arbetar med frågor rörande globalisering, migration och rasism”. Reaktionen på mordet på Fadime kallar hon moralpanik och menar att debatten inte handlade om omsorgen om utsatta unga kvinnor utan ”om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmännen”. Hon skriver om ”kolonialt kulturarv” och menar att svenskarnas ”banala nationalism” gränsar till rasism när ”den svenska jämställdheten glorifieras”. Hon skriver om ”falsk självbild”, om ”rasistiska diskurser”, om att ”förstå Sveriges roll i det koloniala och imperialistiska projektet” och mängder med liknande testuggande.

Kurdo Baksi, Stieg Larsson och Expo ska bli ihågkomna för denna vidriga antologi. Stieg Larsson dog oväntat i november 2004. Hans romansvit Millenium blev en världsframgång. År 2011 gav Expos VD Daniel Poohl ut En annan sida av Stieg Larsson: artiklar och andra texter där Larssons artikel om mordet på Fadime ingår. Det ska Daniel Poohl bli ihågkommen för.

Fler testuggare
Här är två av de sydamerikanska hederskulturförnekarnas ”systrar”,

Rossana Dinamarca (född i Chile), tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och partiets feministiska talesperson, som dinerar tillsammans med Rashid Musa, aktiv i Muslimska brödraskapets svenska gren och representant för islam som totalitär politisk ideologi, och dramatikern och kulturskribenten America Vera Zavala (född i Rumänien, mamma från Peru, pappa från Chile) tillsammans med Amanj Aziz som likt Rashid Musa är representant för islam som totalitär politisk ideologi, inför Dramatens uppsättning av Muslim Ban. Rashid Musa var först påtänkt för den roll Amanj Aziz spelar, alltså som representant för ”den muslimska mannen” som berättar om ”islamofobi”. Båda männen ingår i det jag i min bok kallar shariapolitiska extremhögern. Bilderna visar två kvinnor från extremvänstern tillsammans med två män från extremhögern. Rashid Musa och Amanj Aziz följer i Mussolinis och Hitlers fotspår. Det finns väl ingen som skulle komma på idén att kalla Mussolini och Hitler för vänstermän? Mer om det strax. Först en hel del om de två ”systrarna”, särskilt America Vera Zavala.

När Rossana Dinamarca var riksdagsledamot och partiets feministiska talesperson publicerade hon i Feministiskt Perspektiv 9 juni 2016 artikeln ”Så hedrar vi Pela Atroshi”. Artikeln skrevs med anledning av att det 24 juni skulle vara sjutton år sedan Pela Atroshi mördades. Även om Rossana Dinamarca inte förnekar hedersförtryck är artikeln genomsyrad av den förhärskande ideologin om våld mot kvinnor. ”Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället”, skriver hon, och fortsätter: ”Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.”

Hon betonar tesen att vi sitter alla i samma båt: ”Hedersvåldet är en del av det strukturella könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.” Sedan avfyrar hon följande salva:

Pela Atroshi och Fadime Sahindal har blivit symboler för den här formen av kvinnoförtryck. På senare år har deras död dock utnyttjats av krafter som extrema ateister, högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal motiverades med deras kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.

Extrema ateister? Islamofober? Rossana Dinamarca är född på 1970-talet och har ingen erfarenhet av tiden då Maos lilla röda var bibeln och religion inom vänstern betraktades som opium för folket.

Även America Vera Zavala är född på 1970-talet och saknar erfarenheter från den här tiden i den svenska vänsterns historia. När jag läser hennes bok Svartskalle. En svensk historia (2020) snurrar hela tiden i huvudet den över femtio år gamla frasen ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg”. De personer America Vera Zavala obetingat litar på är de ovan nämnda postkolonialisterna. Och jag menar obetingat. Hennes bok är skrämmande läsning. Det är jag, jag, jag. Hon är världens centrum. Sverige är helt utsuddat. Om de äldre svenskar som med förtvivlan ser hur landet har förändrats ger hon rådet att gå i terapi, eftersom det handlar om ”högst privata problem” (s. 85).

Inte bara Sverige är utsuddat, hon har suddat ut alla som är drabbade av hedersförtryck. Hon suddar också ut en hel yrkeskår. Hon citerar ur flera utländska böcker utgivna på svenska utan att en enda gång nämna översättaren. Inte ens i litteraturförteckningen nämns verkens översättare.

Det är jag, jag, jag. Jag är svensk. Sverige är mitt land, rasismen har förstört mitt land, skriver hon. Sverige uppträder inte så som hon kräver att landet ska uppträda. Boken är ett exempel på det professor Pernilla Ouis skriver om i artikeln 7 november 2008 i Sydsvenska Dagbladet, ”Halal? Det går att hälsa på en hund men inte på Hamilton. Vilken islam står ’Halal-tv’ för?” Pernilla Ouis har förstahandserfarenhet av den islamistiska miljön i Sverige. Hon skriver: ”Konflikten mellan Carl Hamilton och de muslimska tjejerna i ’Halal-tv’ kring deras vägran att skaka hand med honom avspeglar två låsta positioner, som i grunden handlar om en skuldbörda. Vems är felet i kulturkonfrontationer, majoritetens eller minoritetens?” America Vera Zavala ger i sin bok konsekvent Sverige skulden. Hon gör det Pernilla Ouis skriver om Halal-kvinnorna: ”Programledarna hamrar ständigt in sin muslimska särart gentemot det svenska samhället, samtidigt som denna särart inte får erkännas av omgivningen för då känner de sig diskriminerade.” America Vera Zavala hamrar ständigt in att hon är svensk, samtidigt som läsaren inte ett ögonblick tillåts glömma bort att hon är invandrare, det hon kallar ”rasifierad”. Pernilla Ouis efterlyser att kvinnorna i programmet tar konsekvensen av sin säraratsideologi. Det är en uppmaning även America Vera Zavala borde ta till sig och inse följderna av sitt idisslande om att vara ”rasifierad”.

America Vera Zavala om hedersförtryck, uppsättningarna Hijabis och Muslim Ban
Sverige är ett av världens mest toleranta länder, men hon beskriver Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadstiden där hon är den ”svarta” invånaren omgiven av hatiska ”vita”. Sverige är genomsyrat av rasism enligt henne. Vartenda ögonkast, vartenda tonfall, vartenda minspel, precis allt tolkar hon som rasism. Jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg om hennes testuggande, men jag håller mig här till hennes inställning till hedersförtryck och islam. Hon skriver om att hon 2007 ingår i en grupp unga människor som går på teatern tillsammans och pratar om uppsättningarna de ser. ”En dag ser vi pjäsen Elektra Show som är regisserad av Michael Cocke. Den handlar om hederskultur men invandrarkaraktärerna är stereotyper, både dramatiker och författare lider helt uppenbart av white saviour complex. De vill rädda ’de andra’ till den civiliserade kulturen” (s. 140). Gruppen är negativ till uppsättningen. Vera Zavala bestämmer sig för att skriva en kritisk artikel. I boken framställer hon beslutet att skriva en artikel som något meriterande.

Innan jag går vidare vill jag påminna om kvinnorättsaktivisters kamp i Indien, Pakistan, Mellanöstern och alla andra platser där hedersförtryck och hedersmord florerar. Googlar man på honour killing kommer över 18 miljoner träffar upp. Hedersförtryck och hedersmord är alltså inget fenomen som uppstått i Sverige, en självklarhet, men inte för America Vera Zavala.

Jag skriver om henne i min bok om Muslimska brödraskapet att hon tillhör papegojvänstern, att hon tillsammans med Muslimska brödraskapets och ArA:s aktivister bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på, att hon ska behandlas på samma sätt som nynazistiska ledare behandlas. Jag kommenterar hennes kritik 22 november 2007 i teatertidningen nummer.nu av pjäsen Elektra Show. I artikeln skriver hon: ”Stereotyperna är så enkla att pjäsen hade kunnat vara en parodi på vissa människors fördomar. Det är det inte – tvärtom. Föreställningen tar med oss på jakt efter ursprunget till det som kallas för hederskultur. Kurdiska byar där män med dåliga tänder uppmanar de som ska flytta att se efter familjens heder.” Och så det här:

Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.

Det är en hårresande kritik. ”Så talar papegojvänstern”, skriver jag i min bok, och fortsätter: ”Mycket riktigt hänvisar Vera-Zavala till Paulina de los Reyes i en senare artikel 17 december, ”’Vera-Zavala svarar Cocke’”. Michael Cockes inlägg utgår från de drabbades perspektiv, alltså från verkligheten i Sverige. Men det duger inte för Vera Zavala som utgår från sitt politiska perspektiv. Hon skriver: ”Över till ’verkligheten som jag har anklagats för att vägra se. Det finns flera politiska linjer, organisationer och forskare kring frågor om både hedersvåld och integration. Det finns alltså inte ett sätt att se utan flera. Bland det bästa är Paulina de los Reyes Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Elektra Show tar ställning för den politiska linje som jag anser överbetonar kultur och därmed missar individen.”

I min bok skriver jag: ”Hon avslutar med en hänvisning till Gayatri Spivak, som känns igen från Paulina de los Reyes:” Här är Vera Zavalas ord: ”När Michael Cocke går till storms, så kan jag bland alla personpåhopp, anklagelser om okunnighet och svek skönja berättelsen om den ’vita mannen som räddar mörka kvinnor från mörka män’”.

Det är hårresande.

Paulina de los Reyes skriver i texten Vera Zavala hänvisar till ovan om hur den brittiska kolonialmakten förbjöd änkebränning i Indien, alltså att änkor förväntades ställa sig på det bål den avlidna mannens kropp brändes, och att förbudet enligt Reyes var ett sätt att markera den ”den vita rasens” överlägsenhet, att det kan likställas med politikernas vilja att motarbeta hedersförtryck i Sverige. Reyes skriver: ”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet” (s. 33, 34).

Här kan man verkligen tala om testuggande både vad gäller Paulina de los Reyes och America Vera Zavala. Gayatri Chakravorty Spivak är Paulina de los Reyes ”Nisse Holmberg”. Paulina de los Reyes är i sin tur America Vera Zavalas ”Nisse Holmberg”.

Gayatri Chakravorty Spivak är född i Indien 1942 och tillhörde Indiens allra högsta sociala kast, brahminer. En benhård marxistisk familj. Inte ens 20 är gammal for hon i början av 1960-talet till USA för att läsa vid universitetet. Den marxistiska aristokraten försvann som en droppe i det amerikanska befolkningshavet. För att göra sin röst hörd betonade hon sitt ursprung. Hon betraktas som en av grundarna av den postkoloniala idébildningen, vilket gick hem i USA, som likt Indien befriade sig från den brittiska kolonialmakten. Hudfärg är centralt i hennes begreppsbildning, vilket också gick hem i USA. Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna.

America Vera Zavala citerar i sin bok på sidan 78 postkolonialisternas definition att ”vithet” inte handlar om hudfärg utan om makt. Faktum är att bruket av ”vithet” har varit postkolonialisternas metod att skaffa sig makt inom universitetsvärlden. De har använt hudfärg för att staka ut en egen nisch i den akademiska världen. Postkolonialisterna i Sverige är hänsynslösa maktspelare. Förlorarna är alla som lever i hederskulturer.

Paulina de los Reyes drar fram den brittiska kolonialmaktens förbud mot änkebränning 1829 för att misstänkliggöra svenska politikers och myndigheters arbete mot hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal. America Vera Zavala gör likadant för att diskvalificera Michael Cockes engagemang mot hedersförtryck.

I sin bok berättar America Vera Zavala att hon 2019 har skrivit en artikel på DN Kultur ”där jag menar att frågan om hederskultur används i islamofoba ärenden. Journalisten Elsa Westerstad har skrivit en text där hon argumenterar tvärtemot, att vänstern inte tar hederskultur på allvar” och att de två ska debattera ämnet på Expressen Kultur. ”Jag gillar att debattera och denna fråga kan jag verkligen. Elsa blir helt ställd när jag går till attack. Hon förväntar sig ett sansat samtal – trots att hon i sin text jämfört Vänsterpartiets ledare med en gris. En av de saker jag säger är: ’När vita kvinnor som du gråter krokodiltårar över invandrarkvinnor, då ska man se upp.’” Vidare skriver hon:

Några veckor senare på Angereds bokmässa kommer jag möta många unga människor som vill tacka, hylla, high-fiva. De har sett inslaget och tycker att jag är grym. Jag har tagit fajten mot fördomarna som deras mammor och systrar dagligen får leva med. De vet lika väl som jag hur den vita journalisten på tv använder invandrarkvinnor i ett politiskt spel som utspelar sig högt över huvuden på dem i förorten. Förnedringen av våra mammor knyter oss samman. Jag vinner den ronden (s. 248).

Det hon refererar till är att i samband med Vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh skriver Elsa Westerstad 3 september 2019 en artikel på SvD Kultur: ”’Hur kan man vara så korkad’”, Sjöstedt?”. Artikeln är bakom betalvägg. Jag har inte läst den, mer än denna inledning: ”Att sparka på Amineh Kakabaveh är att sparka på flickorna som fått sina liv förstörda av hederskulturen. Hur kan Vänsterpartiet kalla sig feministiskt?”

America Vera Zavala skriver samma dag en artikel på DN Kultur: ”Kampen mot hedersförtryck har blivit ett redskap för islamofober.” Även den är bakom betalvägg: Det man kan läsa är: ”Arne Ruth och Stina Oscarsson försvarade i måndagens DN den sparkade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, som de ansåg vara ett offer för vägran att stå upp mot hedersvåld. America Vera Zavala ser ett vidare sammanhang.”

Här kan man lyssna på Expressen-Kultur-debatten ”Velar vänstern om hedersvåldet?” och Vera Zavalas utspel om ”vita kvinnors krokodiltårar”.

America Vera Zavala är debattglad. Hon bjuds in överallt, hon är med i SVT, SR, Bokmässor, Expressen-TV. Det jag inte förstår är varför redaktioner anser att hennes testuggande är något som är värt att spridas. Hon skriver att hon är intellektuell (s. 204). Men hon har inget rörligt intellekt. Hon är en testuggare. En papegoja. Rasist! Islamofob! Vit! Högerpopulist! Hon svingar papegojvänsterns lilla röda med samma frenesi som 60- och 70-talsvänstern svingade Maos lilla röda för att sänka motståndare till testuggandet.

Det är med sorg jag tänker på vad hon, om hon hade utgått från de drabbades perspektiv, med den plattform hon har och sin rappa tunga, hade kunnat åstadkomma för att synliggöra och öka kunskapen om hedersförtryck i Sverige.

Det är också med sorg jag noterar att hon är shariapolitiska extremhögerns perfekta redskap, en som inte tänker själv, inte ifrågasätter, inte skaffar sig kunskap utan nöjer sig med att vara ett eko, en papegoja. I boken skriver hon om sin uppsättning Hijabis som inleddes med en konferens på Mångkulturellt Centrum. ”Jag noterar genast en journalist som ofta skriver kritiskt om islam och muslimer. Han står ut som den vite mannen i gruppen” (s. 148). Det är journalisten och författaren Lars Åberg hon anspelar på. Han har skrivit otaliga artiklar om islamister och om hedersförtryck, bland annat boken Heder och samvete. En bok om hederskulturer i Sverige (2013) tillsammans med Eduardo Grutzky. Lars Åberg är ingen testuggare. Han skriver konsekvent ur de drabbades perspektiv. Han värnar också om den sekulära staten.

Vidare skriver hon om konferensen: ”Precis när konferensen ska starta och vi öppnar dörrarna för att släppa in folk ställer sig en tjej vid dörren och tar av sig tröjan. Plötsligt står jag och tittar in i ett par bara bröst. Det är organisationen Femen som gör en bröstaktion. Det förändrar stämningen totalt.”

Hon är besviken på de ansvariga på Mångkulturellt Centrum som säger att alla som är på Mångkulturellt Centrum är lika viktiga, både de inne i lokalen och de utanför. America Vera Zavala förstår inte inställningen. Det är vi som hyrt lokalen, det är vi som betalat för lunchbuffén. ”Hur kan de som gör en aktion mot oss vara lika viktiga?” (s. 148, 149).

Hon fortsätter: ”Dagen efter konferensen publicerar journalisten som var på plats en debattartikel i Göteborgs-Posten. Han heter Lars Åberg och anklagar oss för att vara emot den västerländska sekulära demokratin” (s. 149). Det är allt hon skriver om den efterföljande debatten. Hon osynliggör att Femenaktivisten var en flykting från Egypten som dödshotats och fått asyl i Sverige. Hon heter Aliaa Elmahdy och skrev artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk” i Göteborgs-Posten 8 mars. Hon använder ordet propaganda om konferensens presentation av hijab som feministisk och antirasistisk. ”När jag pratar om hijab”, skriver hon, ”pratar jag inte om ett tygstycke, utan om en komplett uppsättning regler för hur kvinnor bör bete sig, dölja sig och dra sig tillbaka. En beslöjad kvinna skulle till exempel inte tillåtas ha rörelsefrihet eller sexuell frihet.” Hon skriver om hur kvinnor som inte vill bära hijab låses in, misshandlas, utesluts från familjen, till och med spärras in på mentalsjukhus och inte anses frisk förrän hon är beredd att bära hijab igen. I det här långa blogginlägget 20 juli 2019 skriver jag om hijabkonferensen och debatten i Göteborgs-Posten.

Vera Zavalas beskrivning av uppsättningen Muslim Ban och valet av Amanj Aziz som representant för ”den manliga muslimen” och den hårda debatt som valet av honom gav upphov till är ett enda långt försvarstal och nedvärdering av kritikerna och kritikernas kunskap om just Amanj Aziz demokratifientliga verksamhet. Det är hårresande läsning. Lika hårresande är hennes beskrivning av Mehmet Kaplan och Omar Mustafa, två viktiga män inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Om Kaplan skriver hon: ”Men jag kommer att minnas hur folk viskade till mig efter mitt första möte med Mehmet, och hur man till slut lyckas få honom avsatt som minister långt senare genom att stämpla den minst extremistiska person jag vet som extremist. Då har demoniseringen av muslimer varit stark i hela Europa i många år (s. 141, 142). Mehmet Kaplan är islamist och ingår i ett globalt nätverk som målmedvetet och metodiskt verkar för att underminera demokratin i alla länder de är verksamma i. Bland annat med hjälp av testuggare som America Vera Zavala.

Om Mohamed Omar skriver hon att det var uppenbart att han, när han blev islamist och rabblade den totalitära ideologins teser, var psykiskt sjuk. ”Det som finns kvar i mitt minne är att det för mig, som inte alls känner denna man, är så uppenbart att något har gått fel psykiskt” (s. 142). Hon fäller inte det omdömet om islamisterna Amanj Aziz eller Rashid Musa.

Hon kallar sig feminist och skriver att hon från början hade tänkt sig Rashid Musa i uppsättningen Muslim Ban. ”Efter Bryssel lägger jag fram förslaget att låta en muslimsk man föreläsa utifrån en egen upplevelse av en värld besatt av den muslimska ondskan. Min ursprungliga idé är att mannen ska vara Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, men efter några samtal inser vi båda att han inte är redo att ställa sig på scen” (s. 156). Hon har inte tagit reda på vad Sveriges unga muslimer (SUM) har för kvinnosyn, bara för att nämna en liten del av den islamistiska förpackningen. Det hade räckt att hon tog sig tid och kollade Evin Rubars Dokument inifrån för att få en inblick i SUM:s kvinnosyn. SUM är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund. SUM blev under Rashid Musas ordförandeskap av med sitt offentliga bidrag efter ett domstolsutslag med motiveringen att föreningen inte levde upp till de demokratiska principerna. Bland annat den mycket kunniga journalisten Magnus Sandelin gjorde en grundlig utredning av SUM. America Vera Zavala avfärdar honom som ”Den notoriske muslimjägaren som kallar sig själv journalist” (s. 159).

Evin Rubars SVT-dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009 och Mostafa Malaekahs häfte Kvinnan i Islam
Evin Rubar nämner inte beteckningen Muslimska brödraskapet i reportaget. Hon kallar gruppen knuten till stora moskén på Södermalm i Stockholm för islamister. Islamism är en totalitär politisk tolkning av islam som innebär att islam och politik är oupplösligt förenade. Hon intervjuar tre män knutna till Muslimska brödraskapet, vars högkvarter är just stora moskén i Stockholm: Abdirizak Waberi, som då var Islamiska förbundets ordförande, och som nu figurerar i medierna för att ha förskingrat pengar från Römosseskolan i Göteborg och använt dem till att bland annat skapa ett islamistiskt parti i Somalia och resor till sexklubbar i Thailand, Mohammed Amin Kharraki, SUM:s ordförande, och Ahmed Al-Mofty, ordförande Islamiska informationsföreningen. Det pratas i reportaget mycket om dessa mäns kvinnosyn, som de påstår är islams kvinnosyn. Evin Rubar visar två skrifter författade av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige, boken Att förstå Islam, sammanställd av Mahmoud Aldebe och häftet Kvinnan i Islam, en komprimerad sammanställning av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika Jamal Badawis texter författad av Mostafa Malaekah, ett kvinnoapartheidhäfte jag skrivit spaltmetrar om, liksom att Vänsterpartiet i Göteborg utsåg Malaekah till nämndeman. I Evin Rubars dokumentär visas bilder av Malaekahs häfte samt att det går att ladda ner från SUM:s hemsida. En röst läser texten högt.

Fortsättningen lyder: ”Detta gör det mer till en symbolisk åtgärd än en straffande. Det kan, i vissa fall, tjäna till att göra hustrun mer uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” I häftet påstås också att det är kvinnans plikt enligt islam att vara beslöjad och att små flickor tidigt bör träna sig i att följa islams plikter.

Trots inslaget i Evin Rubars reportage gick Malaekahs text fortfarande att ladda ner från SUM:s hemsida när Rashid Musa var ordförande. Han valdes 2014. I min artikel i tidskriften Bright nr 4 2015, ”Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige” (som finns under den blå knappen) skriver jag att journalisten Niklas Orrenius tio år tidigare i Sydsvenska Dagbladet 23 april 2005 skrev ett kåseri om den första utgåvan av häftet, ”Montergrannar bråkar om slöjförbud”. Jag tar även upp hans kåseri i min bok om Muslimska brödraskapet. Där skriver jag:

På en bokmässa har SUM och det socialistiska nätverket Pusheh sina montrar bredvid varandra. I ingressen står det: ”– De hatar muslimer säger en sorgsen skäggig muslim och nickar mot grannmontern. – De förtrycker kvinnor, kontrar den exiliranska socialistiska kvinnan i grannmontern och nickar mot den skäggige.” Orrenius skriver: ”I Sveriges unga muslimers monter står Mostafa Malaekah. Han är en sammanbiten gråsprängd man i 45-årsåldern. Sveriges unga muslimer har yngre representanter men de är inte där just då, förklarar han. Mostafa Malaekah är väldigt intresserad av kvinnofrågor. På mässan delar han ut ett litet häfte som han har skrivit: ”Kvinnan i islam”. Där kan man bland annat läsa att ”mannen är ansvarig för försörjning, beskydd och generellt ledarskap av familjen” och att det enligt Koranen är okej för mannen i ett äktenskap att ”ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet” om hon beter sig ”upproriskt”. Artikeln är skriven som ett kåseri om bråket mellan Malaekah och de marxistiska kvinnorna, som anser att den svenska regeringen är för flat och som vill införa förbud mot beslöjning av flickor under sexton år (s. 233).

Ett kåseri!

Vad jag vet har Niklas Orrenius, som numera är knuten till Dagens Nyheter, inte följt upp spridningen av häftet och Mostafa Malaekahs betydelse för otaliga kvinnors slavliknande situation i Sverige.

Hanna Stjärne: Rashid Musa och SUM känner du till. Jag har i flera blogginlägg efterlyst ett vuxet samtal om islam och kritiserat att SVT efter skolattacken i Trollhättan lät Rashid Musa och Kitimbwa Sabuni

diktera vilket språk SVT får lov att använda. Du har ignorerat de inläggen. Liksom du har ignorerat att jag efterlyser utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapet för att upplysa svenska politiker om vad det är för ett brödraskap.

SVT och alla program om Hitler och nazismen men inga om Muslimska brödskapet
SVT och Kunskapskanalen är enormt generösa med program om Hitler och nazismen, vilket jag tackar och tar emot, eftersom jag skriver på en bok om Muslimska Brödraskapets nära förbindelse med Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Men jag kan inte undvika att slås av tanken att SVT är så generös för att göra svenskarna uppmärksamma på vad som väntar om Sverigedemokraterna får makten. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg är SVT:s journalister fixerade vid SD.

SD är för många i Sverige ”den inre fienden”. Men den farligaste ”inre fienden” är Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige eftersom de finansieras med skattemedel, vilket band andra religionsvetaren Sameh Egyptson dokumenterat i sina böcker Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige och den nyligen utkomna Bosättningen. Muslimska brödraskapets organisation och vision i Sverige som går att läsa om här.

Alla människors lika rätt
Rossana Dinamarca skriver fullkomligt korrekt att religion inte var inblandad i morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal. Det hindrar inte att mängder med flickor och kvinnor i islamiska miljöer i Sverige lever under hedersförtryck, förklätt till religiösa normer. Och att det därför är av största vikt att SVT visar utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapet och de salafistpredikanter Amanj Aziz introducerade i Sverige.

Magdalena Anderssons tacktal när hon valdes till Socialdemokraternas partiledare, där hon bland annat har bytt ut Stefan Löfvens ”alla människors lika värde” till ”alla människors lika rätt”, gick spårlöst förbi. Hon sa: ”Genom mer än 130 år har vi socialdemokrater kämpat för ett starkare och mer jämlikt Sverige. För en världsordning präglad av solidaritet, samarbete och alla människors lika rätt [min kursiv].”

Det var alla människors lika rätt Fadime Sahindal vädjade om, att den rätten borde gälla även henne och hennes medsystrar.

Hanna Stjärne: Bekänn färg! Tillhör du och cheferna på SVT testuggarna? Kommer du att visa Marianne Spanners dokumentär 21 januari, följd av en partiledardebatt om alla människors lika rätt i Sverige? Fadime Sahindals ord om hur det är att leva i en hederskultur är ett nödvändigt korrektiv till testuggarna som i över två decennier har bromsat arbetet mot hedersförtryck. Testuggarna finns inom politiken och överallt i förvaltningen.

21 november 2021

Mona Lagerström fil dr

Sofie Löwenmark skriver på Doku.nu 12 november 2021 artikeln Nämndeman legitimerar våld mot oresonliga fruar. I princip allt hon skriver, utom citaten hämtade från domstolen, har jag skrivit om ända sedan min blogg publicerades. Jag nämner Mostafa Malaekah redan i det första blogginlägget 29 februari 2016. Liksom i det här blogginlägget 14 oktober 2020 och det här från 24 februari 2021. I de två senare inläggen länkar jag till utnämningen av Mostafa Malaekah till nämndeman för Vänsterpartiet. Jag skriver också om Mostafa Malaekah i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Det ligger långt över tio års arbete bakom min blogg och min bok om Muslimska brödraskapet.

12 november 2021

Mona Lagerström fil dr

Den här texten ligger i slutet av föregående inlägg om ex-salafisten Anas Khalifa. Jag tycker att texten förtjänar ett eget inlägg.

Magdalena Andersson (S): Magdalena Andersson kan bli vår nästa statsminister efter det att hon valts till partiets nya ledare. När dåvarande handelsminister Ann Linde (S)

och delegater 2017 for på ett officiellt besök till Iran beslöjade fick de mycket kritik. Finansminister Magdalena Andersson tyckte att det var en kul grej att stötta Ann Linde genom att lägga ut en bild på sig,

forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) iklädda hatt inför ett statsbesök. Även Magdalena Andersson fick hård kritik och bad om ursäkt för att hon satte likhetstecken mellan en damhatt och beslöjning. Hennes agerande var upprörande, för att uttrycka det milt. Hon demonstrerade total likgiltighet inför beslöjade flickors och kvinnors kringskurna liv i Sverige. För hon kan ju knappast som ledamot av regeringen och den som håller i penningpåsen ha varit okunnig om vad beslöjningen innebär och de satsningar regeringen långt om länge gjort mot hedersförtryck. Avser Magdalena Andersson att följa i Stefan Löfvens fotspår och säga att hon aldrig kommer att kritisera islam? Det vill säga låtsas att islam bara har en tolkning och inte skilja på islam som andlig upplevelse och islam som systemhotande totalitär politisk ideologi? Kommer hon att följa i Stefan Löfvens fotspår och ge sitt helhjärtade stöd till Muslimska brödraskapets svenska gren och fortsätta att ösa miljontals skattekronor över dem via studieförbundet Ibn Rushd och Sida? Vilket hon gjort hela tiden som finansminister. Det är en enorm belastning.

Ulf Kristersson (M): Ulf Kristersson står till förfogande som statsministerkandidat. Han ingick i Fredrik Reinfeldts regering 2010–2014. Det är en belastning. En ännu större belastning är att Muslimska brödraskapets toppnamn Abdirizak Waberi samtidigt var riksdagsledamot för Moderaterna. Varken Kristersson eller partiet har gjort upp med Muslimska brödraskapets inflytande i partiet. Ytterligare en belastning är Ulf Kristerssons okunniga uttalande om islam efter det att Richard Jomshof (SD) i SVT uttalat sig om islamism och sagt att islam är en avskyvärd religion: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ’avskyvärd’ är helt enkelt avskyvärt” och tillägger: – Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen.”

Nu är det så att islams trosfränder som bejakar vårt fria och öppna samhälle riskerar dödshot från sina trosfränder om de öppet tillstår detta. Därför är det viktigt att politiker vinnlägger sig om att betona vilken tolkning av islam de talar om och har kunskap om det brokiga islamlandskapet i Sverige. Vad jag vet har Ulf Kristersson inte redogjort för sina kunskaper om vilka inriktningar som styr landets olika moskéer och vilka länder som finansiellt stöttar dem och hur det inverkar på den svenska demokratin och vad han har för planer som eventuell statsminister. Är det rimligt att Anas Khalifa i 20 år har kunnat föreläsa för barn och unga om att det viktigaste de kan göra är att dö för Allah, och sedan vända blad? Inga konsekvenser alls.

Jimmie Åkesson (SD): Att islam har varit partiets fiende nummer ett är knappast en överdrift. Under alla år av kritik mot islam har islam framställts som självgående utan inblandning av människor som tolkar islam olika. Jimmie Åkesson har aldrig ansträngt sig att nyansera den grovt tillyxade bilden och till medlemmarna förmedla nyanseringen. SD har visserligen gjort många försök att stoppa utbetalningar till studieförbundet Ibn Rushd, men eftersom partiet är pariastämplat går de andra politikerna ständigt samman och röstar ner SD. Partiet uppmärksammade också tidigt hedersförtryck, men även här ligger pariastämpeln dem i fatet. Och den pariastämpeln har Jimmie Åkesson ett ansvar för.

Nooshi Dadgostar (V): V är ett parti för akademiker. Till skillnad från SD har V i åratal förnekat hedersförtryck och hedersmord, vänt verkligheten ryggen och förlitat sig på neo-marxistiska skrivbordsteorier, trots att partiet kallar sig feministiskt. Teorier om att det är ”kulturrasism” att lyfta fram kulturen bakom hedersmord har varit viktigare än den slavliknande verklighet många flickor och kvinnor i Sverige lever i. Det är en skam.

Annie Lööf (C): Annie Lööf är ett kapitel för sig. År efter år efter år har hon riktat blicken mot Nordiska motståndsrörelsen och liknande grupper och demonstrativt blundat för systemhotande tolkningar av islam och hur dessa tolkningar påverkar flickor och kvinnor som lever i totalitärt styrda enklaver i Sverige. Hon är likgiltigheten personifierad.

Ebba Busch (KD): Ebba Busch leder ett religiöst parti. Många anser att religioner, i synnerhet kristendomen, är nödvändiga för att ge folk en etisk grund att stå på. Hon polisanmäls för att i sociala medier har gjort sig skyldig till grovt förtal. Hon väljer att skriva på ett strafföreläggande och erkänna ett brott som hon sedan anser sig inte ha begått för att slippa en rättegång. Hon vill prioritera att leda KD. Hon sitter i riksdagen, den församling som stiftar lagar, och har en så nonchalant inställning till lagen. KD har gjort sjukvården till sin profilfråga. Vet Ebba Busch vad individuellt utkrävbara rättigheter är för något? Jag skriver om det här och om att jag inte fick något svar av KD när jag frågade om partiets syn på en patienträttighetslag.

Märta Stenevi/Per Bolund (MP): Partiet har varit en skänk från ovan för Muslimska brödraskapets svenska gren, tack vare förra språkröret Gustav Fridolins nära band till Mehmet Kaplan (född i Turkiet). Genom regeringssamarbetet med Socialdemokraterna såg Gustav Fridolin till att Sverige 2014 fick ett statsråd som i åratal verkat i de flesta av Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer. Kaplan tvingades avgå 2016 som bostadsminister efter samröre med en person från en turkisk högerextremistiskt rörelse. Samtidigt vägrade Yasri Khan, som försvarade Kaplan, att ta en kvinnlig journalist på TV4 i hand. Han var kandidat till en plats i partistyrelsen, uppståndelsen fick honom att lämna alla uppdrag i partiet. Även Mohamed Temsamani, med kopplingar till Muslimska brödraskapets innersta kärna, försvarade Kaplan och påstod att Kaplan utsatts för ”islamofobi”. Också Temsamani har lämnat partiet, men partiledningen har inte gjort upp med det inflytande Muslimska brödraskapet utövat på partiet och därmed Sverige.

Muslimska brödraskapets inflytande har förutom Kaplan gått via Alice Bah Kuhnke som 2014 utnämndes till demokratiminister. Hon hade i många år samarbetat med aktivister i Muslimska brödraskapet och bjöd in dem till regeringens sakråd, bland annat om ”islamofobi”. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om aktivisternas nära samverkan med de fanatiska revolutionärerna i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Muslimska brödraskapet och ArA ligger bakom nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Planen är Alice Bah Kuhnkes verk. Två Sverigefientliga grupper ligger bakom planen. Planen är en förolämpning mot svenskarna. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. ArA-aktivisterna har utnämnt invandrarna i grupp till de förtryckta (”rasifierade”) och svenskarna i grupp till förtryckarna. ArA-aktivisterna är statsanställda på universiteten, åtskilliga är professorer. Och de har utsett sig själva till de förtryckta. Miljoner och åter miljoner skattekronor har lagts ut på att ”bevisa” att svenskarna är förtryckare. Och på ”islamofobi”.

Nu tillkännager till och med regeringen (9 september 2021), det vill säga ministern Märta Stenevi, att man gett Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) uppdraget att öka kunskapen om ”utsattheten för islamofobi”, att det ingår i regeringens arbete mot rasism. Det är sinnesrubbat. Att ”islamofobi” ska ingå i nationella planen mot rasism är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister, effektuerat av Alice Bah Kuhnke, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar ska kallas just det, att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar. Ordet ”islamofobi” ska kastas på sophögen. Kunskap om systemhotande tolkningar av islam är inte fobi.

Märta Stenevis senaste projekt är 1,7 miljoner skattekronor till utbildning om det svenska slaveriet. ”Afrofobi” och svenskarnas promilleandel i den transatlantiska slavhandeln är Afrosvenskarnas riksorganisations hjärtefråga. Riksorganisationen, ledd av Kitimbwa Sabuni, är en systemhotande organisation. Kitimbwa Sabuni är nära förknippad med Muslimska brödraskapet och en av Sveriges grövsta rasister. Förutom Kitimbwa Sabuni driver Vänsterpartiets riksdagsledamot Momodou Malcolm Jallow frågan om Sveriges skuld i den transatlantiska slavhandeln och ”afrofobi”. Som framkommit ovan bildar afrikaner i Sverige egna monokulturer med egna normer och via klädseln markerar avstånd till Sverige. Märta Stenevi är jämställdhetsminister. Pengarna borde gå till utredningar om vilka det är som styr i de afrikanska totalitära enklaverna i Sverige och moskéernas del i segregationen. Moskéerna fungerar som domstolar. Imamer som domare. Har Märta Stenevi hört talas om haltande äktenskap och det slaveri sådana skilsmässor innebär för kvinnor? Har Märta Stenevi kunskap om det förtryck av barn hijab på skolflickor innebär? Om inlåsning? Om tvångsgifte?

Regeringen bör omgående skrota planen mot rasism och upprätta en ny plan om invandrarnas hat mot svenskarna och Sverige, om hur invandrare aktivt verkar för segregation, om hackordningen mellan invandrargrupper etc. Med andra ord en plan som utgår från att invandrare är fullt kapabla att skapa sina egna revir.

Nyamko Sabuni (L): Tack vare Nyamko Sabunis insatser som integrations- och jämställdhetsminister under regeringen Reinfeldt har hedersförtryck hamnat på den politiska dagordningen. Den insatsen kan ingen ta ifrån henne. Men. Nyamko Sabuni tillhör en klan. Hon har ett företag tillsammans med lillebror Kitimbwa Sabuni. Han är inbördeskrigare och nära lierad med Muslimska brödraskapet och ArA och ägnar sig åt systemhotande verksamhet. Han har gjort sin hudfärg och islam till en affärsverksamhet finansierad med skattemedel. I det här blogginlägget skriver jag om de två kvarnstenar Nyamko Sabuni släpar runt halsen, lillebror och svägerskan Fatima Doubakil.

Jag skriver: ”Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information. Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.”

Det är beklagligt att Nyamko Sabuni inte har förstått att klanlojalitet och demokratiskt styre kolliderar när en klanmedlem så uppenbart motarbetar det demokratiska styret och att det därför är nödvändigt att välja.

1 november 2021

Mona Lagerström fil dr

Fortsättning från föregående inlägg. Inlägget är jättelångt. I slutet skriver jag en kort kommentar om var och en av partiledarna. Här finns också ett avsnitt om Lars Vilks och salafisterna i Örebro 2007. Salafisterna i Örebro är upphovet till kalabaliken kring rondellhunden och dödshoten mot Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson. Här finns också mycket om hijab, väldigt mycket. Och några ord om agendasättande journalister.

Eddie Råbock (Mohamed Omar) om wahhabism och salafism
I den här artikeln, ”Sovmorgonen är över”, 9 november 2015 på Det goda samhället ger poeten och kulturskribenten Eddie Råbock

sin definition av wahhabism och salafism: ”Salafism och wahhabism betecknar i stort sett samma sak. ’Salafism’ används av anhängarna själva, det är en konfessionell självbeteckning, medan ’wahhabism’, efter rörelsens grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab, används av utanförstående och kritiker för att markera att rörelsens lära är en tolkning av islam och inte liktydig med islam i sig. Wahhabiterna kallar sig själva salafiter som ett sätt att göra anspråk på att de följer de tidiga muslimerna, ’salaf’ eller ’föregångarna’ och inte någon ny tolkning.”

”Stoppa wahhabismen”, uppmanar Eddie Råbock så tidigt som den 9 november 2008, i den här SvD-artikeln, ”Islamistisk sekt hjärntvättar barn”, och förklarar att al-Qaida har sina rötter i wahhabismen. På den tiden bekände Eddie Råbock sig till islam (shia) och skriver att ”wahhabismens mål är att kapa islam helt och hållet”, att det sker över hela världen med hjälp av Saudiarabien och att det sker även i Sverige. ”Många muslimer, inklusive jag själv, är djupt oroade av denna utveckling. Wahhabiter infiltrerar föreningar och skaffar sig positioner som de använder för att hjärntvätta våra barn och ungdomar. Muslimer har ofta inte tillräckligt med kunskap och självförtroende för att stå emot wahhabiternas propaganda. Man är även rädd för dem på grund av deras hårdföra metoder och tuffa retorik.”

Han skriver vidare: ”Om vi inte gör något idag kommer vi att ångra oss i morgon.” Och avslutar med: ”Om inte wahhabismen stävjas kan det absurda inträffa att de får mer makt här att genomdriva sin extrema agenda än vad de har i den muslimska världen.”

Den 31 maj 2012 skriver han på Newsmill artikeln ”Om Syrien faller ökar terrorhotet mot Sverige” där han på nytt kritiserar wahhabismen och påminner om att den är vanlig i moskéer i Sverige, att wahhabister bedriver en stark missionsverksamhet (dawa), att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab ”var en wahhabitisk fanatiker som hatade sufier, shiamuslimer och andra ’kättare’”.

Abdulwahab ska enligt rapporteringen kring bombdådet ha haft kopplingar till den islamistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir när han bodde i Storbritannien.

Den 20 augusti 2014 skriver Råbock på SVT Opinion artikeln ”Islamiska staten är islamofober” om den ”salafitiska strömningen inom sunniislam, som utmärks av rabiat intolerans mot andra muslimer, särskilt shiamuslimer”. Vidare: ”Salafismen, som även kallas wahhabism, är uppdelad i två huvudgrupper. Den första, som är statsreligion i Saudiarabien, är kvietistisk och ger ideologiskt stöd åt det saudiska kungahuset. Den andra gruppen är militant och har som mål att störta inte bara den saudiska monarkin utan alla regeringar i alla muslimska länder och ersätta dem med ett världsomspännande kalifat, det vill säga en religiös diktatur.”

”Den frälsta gruppen” kallar salafisterna sig, enligt Eddie Råbock, och ser sig som ”den enda grupp som känner till och praktiserar ’riktig islam’”. Även i den här artikeln nämner han Taimour Abdulwahab och frågar ”vem som gjort mest för att svartmåla islams profet, Taimour eller Lars Vilks”.

Eddie Råbock ger en bild av sig själv: ”Mellan 2009 och 2011 kallade jag mig islamist och trodde på en politisk modell grundad på islam. Jag var aldrig salafit, tvärtom var jag en uttalad motståndare till salafismen både då och nu.” År 2014 skriver han: ”Idag är jag sekularist bland annat eftersom jag tror att det bara är en sekulär stat som kan ge alla muslimer, och icke-muslimer, lika rättigheter.”

Han avslutar med: ”De många ungdomar som rest härifrån till Mellanöstern för att ansluta sig till IS har inte kommit från ingenstans utan formats i en salafitisk miljö där det är vanligt att man talar nedsättande om, och till och med hetsar mot, traditionella sunnimuslimer och shiamuslimer. Det är dessa attityder man behöver göra upp med.”

Det är de attityderna Anas Khalifa, under den tid Eddie Råbock varnat för dem, har spridit bland barn och ungdomar i Sverige och nu säger att han vill göra upp med. Khalifa säger också att det finns en salafist i varje moské i Sverige. Här är Eddie Råbocks kommentar 25 augusti 2021 om Anas Khalifas avhopp: ”Salafism är normal islam i Sverige”, säger han och beskriver hur omöjligt det var att debattera med salafister och varför det var så omöjligt.

Ex-salafisten Anas Khalifa
Anas Khalifa kom sex år gammal tillsammans med föräldrar och syskon till Sverige 1989. Från sena tonåren och 20 år framåt var han inflytelserik salafistpredikant med nära band till två av de islamister, Abdel Nasser El Nadi (Abu Talal) verksam i Göteborg och Gävleimamen Abo Raad, som 2019 togs i förvar i väntan på utvisning för att de enligt Säpo utgjorde en akut fara för rikets säkerhet men som fått bo kvar. Abu Talal lyckades lämna Sverige på egen hand. Anas Khalifa försökte år 2019 med fru och barn bosätta sig i Turkiet men släpptes inte in och är portad från landet på livstid. Nedanstående bild är från Anders Holmbergs intervju i SVT 30 minuter den 22 september 2021.

År 2015 gav läraren och samhällsdebattören Hanna Gadban ut boken Min Jihad. Jakten på liberal islam där hon skriver om den systemhotande dawa-rörelsen och bland andra Anas Khalifas medverkan (s. 131, 132, 133, 157, 186, 194). Dawa = kalla till islam. Hanna Gadban redogör för hur lättvindigt skattemedel betalas ut bara individer/grupper påstår att de vill motarbeta ”islamofobi”, trots att de i själva verket mycket målmedvetet motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Personerna hon lyfter fram i boken är lika högaktuella i dag som när boken publicerades.

Den 23 januari 2017 ger journalisten Magnus Sandelin, ordförande i stiftelsen Docu.nu, i inlägget på sin blogg ”Föreläsare vill att icke-muslimer ska krossas” en beskrivning av Anas Khalifas verksamhet som salafistpredikant och aktiv inom dawa-rörelsen som lockar unga människor till den extrema och våldsbejakande salafist-jihadistiska tolkningen av islam.

År 2018 publicerar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Mellan salafism och salafistisk jihadism: påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, författad av Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren, Magnus Normark, Försvarshögskolan. Ett avsnitt handlar om Anas Khalifa (s. 121–123). Man skriver att han ofta talar om helvetet, är väldigt fokuserad på Satan, säger att hijab är obligatorisk för kvinnor att bära och att högsta uppoffringen är att ge sitt liv för islam, en skönmålning av martyrskap i islams namn även Hanna Gadban tar upp i sin bok.

Den 29 juli 2021 publicerade stiftelsen Docu.nu Sofie Löwenmarks intervju med Anas Khalifa där han berättar att han lämnat salafismen bakom sig. I det här blogginlägget har jag ett långt avsnitt om intervjun.

Det som slår mig när jag nu på nytt läser Sofie Löwenmarks intervju och grävt fram gamla tidningsurklipp är föräldrarna. Vad är föräldrarnas roll i Anas Khalifas systemhotande verksamhet i det nya hemlandet? Anas Khalifa berättar att mamman hade ett kassettband med en föreläsning av den egyptiska salafistiska helvetespredikanten Muhammad Hussein Yacoub, att det är detta kassettband som blir vägen in till den systemhotande salafismen för den unge Anas Khalifa, att föräldrarna ordnar så att han får träffa Yacoub, att föräldrarna runt år 2000 tar med den 16-årige Anas till Egypten i det enda syftet att han ska få träffa Yacoub, att Anas efter att ha träffat Yacoub och blivit erbjuden att få bo i dennes moské till föräldrarna säger att han inte vill, men att mamman uppmanar honom att inte försitta chansen:

”Du får lära dig din religion, det blir en uppfostran för din själ och du får gemenskap.” Men jag sa ändå nej. Men mamma blev så ledsen. Hon tyckte att jag var otacksam. Hon sa att folk drömmer om att få fem minuter med imamen och att jag nu skulle kunna få flera dagar. Jag gjorde det av kärlek till mamma och hon sa till mig att jag får gå därifrån när jag vill.

Anas Khalifa tillbringade 29 dagar som elev hos Yacoub. Enligt Wikipedia har Yacoub i sin tur studerat för bland andra den mäktiga Abd al-Aziz ibn Baz (d. 1999) som var Saudiarabiens stormufti och en tid chef för islamiska universitetet i Medina. Ibn Baz är känd som hårdför extremist med enormt inflytande i Saudiarabien, och via sina lärjungar över resten av världen, inklusive Sverige. Abo Raad ska enligt Wikipedia ha studerat för honom när han vistades i Saudiarabien. Islamiska universitetet i Medina undervisar män från hela världen i den stränga wahhabitiska tolkningen av islam som de sedan sprider över just hela världen, inte minst via internet och online-kurser och fungerar som det man kallar soft power för Saudiarabien.

Anas Khalifa berättar att Yacoub satt i husarrest och inte fick ha elever i moskén som inte var godkända av den egyptiska säkerhetstjänsten och att han och de andra eleverna därför fick sova i moskéns källare. Enligt Anas Khalifas berättelse bor han med andra ord i Yacoubs moské utan tillstånd av egyptiska säkerhetstjänsten. Och detta accepterar föräldrarna.

Hosni Mubarak var Egyptens president. Hans säkerhetstjänst var omvittnat brutal. Enligt flera källor på internet, bland annat den här, ska Mubarak ha uppmuntrat salafistpredikanterna eftersom de var motståndare till demokrati och därmed legitimerade hans auktoritära styre. Mubarak ska också ha utnyttjat salafister som motvikt till Muslimska brödraskapet.

Det står inget om föräldrarna i Sofie Löwenmarks intervju, inte varför de kom till Sverige 1989 med sina barn, inte om de yrkesarbetade och vad de i så fall arbetade med, men att familjen varje år åkte till Egypten och att föräldrarna för att hedra sitt nya hemland gav barnen ett svenskt mellannamn, att Anas Khalifa fick Mats som mellannamn. Anas Khalifa säger också att familjen bodde i Växjö, att han inte ville bo kvar i Växjö efter studierna hos Yacoub för att inte bli påmind om sitt gamla liv, att ”Vi flyttade först en period till Stockholm”, och ”Så flyttade vi till Göteborg sommaren 2001 som jag ville”.

Runt år 2000 träffar han Yacoub, bor 29 dagar hos honom, återvänder till Växjö, ”vi” flyttar till Stockholm, han går i gymnasiet i Stockholm, sommaren 2001 flyttar ”vi” till Göteborg där han också går i gymnasiet. Allt inom ett år?

Var finns föräldrarna i dessa byten av bostadsort? I en intervju i TV4, ”Han blev radikaliserad: ’Har jag blod på mina händer?’”, den 11 september 2021 säger Anas Khalifa att fadern är före detta polis och modern lärarinna. I en intervju i DN 28 februari 2010, se nedan, berättar den två år yngre systern Alaa Annika Alia Khalifa med anledning av uppståndelsen kring hennes val att bära niqab att fadern arbetade som polis i Egypten.

I Sofie Löwenmarks intervju säger Anas: ”Jag var också jobbig mot min familj under den här perioden. Framför allt mot mina systrar. Jag var väldigt sträng när det gällde salafismen. Jag var noga med rätt hijab, niqab och bönerna i moskén.”

Var finns föräldrarna? En pappa som arbetat som polis låter sonen bestämma systrarnas klädsel? I den ovan nämnda MSB-rapporten om salafism står det:

Anas Khalifa har också predikningar om hijab och kvinnors klädsel. Enligt honom finns det åtta villkor eller krav för muslimska kvinnors klädsel. Hela kroppen ska täckas från topp till tå. Niqab är undantaget. 2) klädseln inte utgör någon utsmyckning eller sminkar sig i ansiktet; 3) det ska inte vara genomskinlig; 4) ska vara vid och inte tight; 5) ska inte vara parfymerad; 6) den ska inte likna männens kläder; 7) ska inte likna icke-muslimska kläder; och 8) klädseln ska inte vara uppmärksammande.⁶⁷¹ Tillika spreds regler att ”helt tillåtet för en kvinna att använda smink för att göra sig vacker inför sin man, eller för en ogift, så länge hon har på sig korrekt hidjâb (d.v.s. niqâb – så att ingen förutom den som är hennes mahram kan se henne)”⁶⁷² (s. 122).

År 2009 och 2010 blev det stora rubriker när Alaa Annika Alia Khalifa (f. 1985) kom i niqab till Åsö vuxengymnasium i Tensta där hon påbörjade en utbildning till barnskötare. Rektorn uppmanade henne att inte bära niqab, Alia gjorde en anmälan till DO. Hon skriver i den här debattartikeln 20 september 2009 i Expressen, ”Förbjud mig inte att vara mig själv” att hon sedan föregående år valt att bära niqab ”efter noggranna studier av islam. Niqab är en del av islam och inte en kulturell sedvänja som många i okunskap hävdar. Inom de fyra islamiska rättsskolorna anser en del att niqaben är obligatorisk, medan andra menar att det enbart är en stark rekommendation”.

Alltså olika tolkningar av Allahs självutnämnda jordiska ombud, se föregående blogginlägg om att haditerna, som biografin om profeten Muhammed, tolkningar av Koranen och de olika rättsskolorna bygger på, är politiska inlägg i de politiska striderna under islams första århundraden. Haditerna är förfalskningar och ger en bild av de politiska striderna århundradena efter Muhammeds död och säger inget om profetens liv och leverne.

Alia Khalifa beskriver islam som ett rättssystem när hon baserar sitt argument på islamiska rättsskolor.

Den 29 januari 2010 uttalar sig Alia Khalifa i DN, ”Reinfeldt stärker folks fördomar”. Vid den här tidpunkten debatterades Frankrikes föreslagna lag om förbud mot burka och niqab och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska efter en radiodebatt ha sagt att han inte utesluter en lagstiftning mot klädesplagg som döljer ansiktet. DN ställde frågan till honom två gånger och andra gången svarade Reinfeldt att det inte var aktuellt med en svensk lagstiftning. Alia Khalifa säger att hon burit niqab i två år. Det står att DO kommer att avgöra Alia Khalifas ärende i mars. Söndagen den 28 februari 2010 intervjuas Alia Khalifa i DN. På nätet är rubriken ”För mig känns det rätt att täcka ansiktet”, i papperstidningens avdelning Fokus är rubriken ”Den heltäckande slöjan rullar in i svensk debatt”. I artikeln står det att Alias mamma började bära niqab i Sverige efter en pilgrimsresa till Mecka.

Det var alltså inte sonen Anas som påverkade mamman? Bar mamman niqab redan när hon ordnade så att Anas fick träffa Yacoub? Alia Khalifa berättar i artikeln att pappan arbetade som polis i Egypten ”där en statstjänsteman i början på 90-talet inte öppet fick visa sin religiositet”. Därför flydde han med familjen till Sverige? På vilka grunder fick familjen uppehållstillstånd? På grund av religionsförföljelse av egyptiska staten?

Om modern står det: ”Alias mamma växte upp i det sekulariserade Egypten och gick i katolsk flickskola. Det ansågs lite fint. I Kairo tog Alias mamma en akademisk examen i arabiska språk, men när hon ville arbeta som hemspråkslärarinna ansågs hon inte tillräckligt kvalificerad.” Alias storasyster tycker hon utsätter sig för en alltför stor risk genom att bära plagget. ”Alias bror, däremot, har provocerat med sina föreläsningar om radikal islam för ungdomar och barn i Göteborgs förorter och i Rosengård i Malmö.”

Provocerat?

På frågan om arbetsgivare säger nej till niqab svarar Alia Khalifa: ”Inom islam är det inte något tvång för en kvinna att bidra till försörjningen”. Så bekvämt.

Mängder med artiklar skrevs om Alia Khalifas niqab utan att någon diskuterade systemhotande tolkningar av islam. Alliansregeringen var splittrad i niqabfrågan. Folkpartiets ledare Jan Björklund var för ett förbud. DN skriver i en ledartext ”Se bakom slöjan” 5 augusti 2010 att Jan Björklund hade rätt i sak men hade för bråttom och att hans utspel ”framstår som röstfiske i grumliga vatten”. Det var riksdagsval om en månad. ”Fiske i grumliga vatten” var i åratal en stående kommentar så fort någon försökte lyfta problem relaterade till invandringen.

Ingen gjorde distinktionen islam som andlig upplevelse och islam som totalitär politisk ideologi. Inte heller DO Katri Linna diskuterar systemhotande tolkningar av islam när hon på DN Debatt 1 december 2010, alltså inte mars, förklarar ”Förbudet mot niqab strider mot diskrimineringslagen”.

Det här är ett glasklart exempel på hur systemhotande extremister utnyttjar DO för att flytta fram sina positioner och varför det är så viktigt att lyfta ut religion ur diskrimineringslagen.

Katri Linna fick hård kritik för att hon dröjde med beslutet, bland annat av JO. Arbetsgivare och rektorer väntade på vägledning. Juristen Jesus Alcala kritiserade i två artiklar på Expressen Kultur Katri Linnas resonemang kring beslutet och turerna bakom att beslutet publicerades på DN Debatt innan parterna i målet blev informerade, i den här artikeln 18 februari 2011, ”Dolt under det svarta töcknet” och den här, ”DO:s dunkel” 25 februari 2011.

Av Anas Khalifas berättelse att döma är föräldrarna, i synnerhet mamman, inkörsporten till hans två decennier långa systemhotande verksamhet som kompromisslös salafistpredikant, övervakad av Säpo. I intervjun avslöjar han att han den här tiden var Saudiarabiens förlängda arm i Sverige, liksom även Qatars.

Var finns föräldrarna?

Anas Khalifa syns i det här Uppdrag granskning från april 2006 om bland annat integrationsambitiösa somalier som ville ordna fest med musik men hindrades av salafister som anser att musik är förbjudet. Det utmärkande för salafister är att de lägger sig i hur andra lever sina liv och prackar på andra sin totalitära tolkning av islam, det som i Koranen sägs om att ”påbjuda det rätta och förbjuda det orätta”. Det strider mot religionsfriheten att lägga sig i andras religiösa tro. ”Salafister är alltid väldigt mobbande”, säger Anas Khalifa till Sofie Löwenmark.

Likt Salahuddin Barakat talar Anas Khalifa om islamiska ”friheter” och ”rättigheter” som om de grundlagsskyddade individuella fri- och rättigheterna inte existerar. ”Jag har hindrat människor från friheter som de faktiskt har enligt islam och det här är viktigt att poängtera. Jag har hindrat människor till och med från deras islamiska rättigheter, att få arbeta, studera, leva normalt och gå på café”.

Islamiska rättigheter? I Sverige?

Enligt information på internet om salafisterna i Egypten började de som kallas salafistschejker efter Mubaraks fall öppet manifestera sin extremism och lägga sig i politiken. Yacoub var sedan länge en flitig TV-predikant med en egen Youtube-kanal som gjorde att han via den och sina kassettband kunde sprida sitt budskap över hela världen. Efter den arabiska våren stöttade han Muslimska brödraskapet och var stark anhängare av att Egypten skulle bli en religiös diktatur styrd av sharia.

Sommaren 2021 inkallades han som vittne av ett par unga män som arresterats för terrorverksamhet och som hävdade att de var hans lärjungar. Fallet kallas the ISIS Imbaba case där 12 personer stod anklagade för en serie terrorattentat. I den här engelskspråkiga texten kan man läsa Yacoubs svar på frågorna under rättegången och också vad han under åren faktiskt har sagt på sina kassettband och i sina TV-program som visar vilken skrämmande hatpredikant han är. Han beskrivs som en av Egyptens mest inflytelserika och extrema salafistschejker.

Det står att predikanter som Yacoub (f. 1956) började dyka upp under 1980-talet under Mubarak, som understödde salafiströrelsen i syfte att skapa en rival eller kanske till och med ett alternativ till Muslimska brödraskapet, att predikanterna snabbt mångfaldigades, var och en med en allt radikalare hållning till religionen, att Yacoub var den mest framträdande och mest hårdföra, att han predikade att islam i princip står över allt, att han i sina predikningar skrek om helvetet, om det hemska livet efter detta med mera, om islams trosfränder inte följde hans fatwas att sång var förbjudet, att bli kär var förbjudet, att raka sig var förbjudet, att allt som har med banker att göra var förbjudet, att han fördömde stater som gjorde åtskillnad mellan politik och religion, att han ofta besökte Saudiarabien, att han inhämtat sin kunskap om islam av Muhammad Abd al-Wahhabs lärjungar, att han blev ett slags ”islams Gudfader” i regionen.

Artikeln inleds med att Yacoub trädde in i rättssalen som vittne och skulle lämna den antingen som terrorist eller som sina beundrares förrädare. Han valde det senare.

De anklagade hade inte dolt var de fått sina idéer ifrån, Yacoub plus schejk Muhammad Hassan, en tredje hade schappat till Qatar. Kanske trodde de anklagade, skriver tidningen, att de två schejkerna skulle störta in i rättssalen och med hjälp av Koranen och sunna bevisa att deras terrorattacker var ”order från Gud” att omskapa universum och införa den gudomliga lagen på jorden. Muhammad Hassan dök inte upp av medicinska skäl. Yacoub påstod att han var anhängare av den hanbalitiska rättsskolan (se föregående blogginlägg), att han inte hade en aning om vad salafism var för något, att de anklagade inte var hans lärjungar, att han inte visste vilka de var, att han inte visste vad sharia var, trots att han predikat att sharia står över grundlagen.

Och det är denna man som predikat om helvetet och synder, sharias överlägsenhet över den sekulära rättsstaten, ett liv styrt in i minsta detalj av sharia som Anas mamma ville att han som tonåring bosatt i Sverige skulle vara elev till. Att Yacoubs undervisning skulle vara ”uppfostran för Anas själ”?

I Sofie Löwenmarks intervju berättar Anas Khalifa att han blev ledsen när hans ”gamla lärare” arresterades och under rättegången tog avstånd från salafismen samtidigt som han säger att Yacoub bluffar om att han inte vet något om salafism. Sedan kommer en märklig kommentar: ”Han satt i sitt skägg och den ljusa dräkten. Det ska vara något fint. Något respektabelt. Som en präst. Någon man ska kunna känna sig lugn och trygg hos även om du inte är religiös. Men nu när man ser någon som honom, då blir man ju istället mörkrädd. Dessa tokstollar, galningar och terrorister. Det ska inte vara så och det gör mig ledsen.”

Känna sig lugn och trygg hos en helvetespredikant? Beskriver Anas Khalifa sig själv som tokstolle, galning och terrorist i 20 år?

I Anders Holmbergs intervju 30 minuter säger han att föräldrarna inte var salafister, att Yacoubs kassettband råkade finnas i hemmet. Även i TV4 säger han till Jenny Strömstedt att föräldrarna inte var särskilt religiösa, det var fredagsbön ibland med mera. En dag lyssnade han på ett kassettband där en mycket karismatisk röst frågade varför han inte bad till Gud. Han ville träffa mannen som bodde i Egypten och mamman sa ”Visst, varför inte” och så åkte ”vi” till Egypten. Kanske tänkte hon lite naivt att det är bättre att han blir religiös än kriminell, säger Anas Khalifa lite skämtsamt.

Han säger också att han predikade jihad, applåderade terrordåd. Nu ser han det som en religiös islamisk plikt att göra avbön och ta avstånd från sitt tidigare predikande eftersom många har skadats. Han vill erbjuda sina tjänster, erbjuda sina kunskaper, sin kompetens, sitt inifrånperspektiv för att förändra och göra världen tryggare i stället för otrygg.

Jenny Strömstedt frågar: ”Vad är nyckeln för att det inte ska komma nya unga män som du?”

Jag tror att man måste använda religion på ett annorlunda sätt, svarar Anas Khalifa. Jag tycker att religion kan vara en samhällsresurs eller samhällsproblem. Han vill involvera imamer och islam i avradikaliseringsprojekten.

Men hur ska det gå till om nu salafismen är den normala tolkningen av islam i Sverige enligt Eddie Råbock och att det inte går att debattera med dem.

Anas Khalifa är noga med att betona att han när han på sociala medier gick ut offentligt med sitt avståndstagande från salafismen bad om ursäkt för den skada han orsakat andra. Räcker det med att be om ursäkt för att man har bidragit till att omvandla stora delar av Sverige till oigenkännlighet via kvinnors kläder? Och sedan agera som om ingenting hade hänt? Ungefär som kungens svar år 2010 på journalisternas frågor i samband med den omtalade biografin om hans privatliv: ”Vi vänder blad och går vidare.” Och journalisterna krökte rygg.

Sverige är för alltid förändrat. Det finns en salafist i varje moské. Sekt som hjärntvättar barn, som vill kapa islam helt och hållet. Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran kommer att vara lika inblandade i nästa års valrörelse som landets politiker. Länderna skaffar sig med välfyllda plånböcker inflytande i moskéer, skolor, kulturföreningar, men det låtsas politikerna och journalisterna inte om.

Hijab – det synliga tecknet på hur långt ett land har islamiserats – ska likställas med nazisternas hakkors
I samma reportage i DN om Alia Khalifas niqab säger Bejzat Becirov (d. 2018) från Makedonien, grundare av Islamic Center som driver Malmö moské byggd 1983: ”Själv kommer jag från en tradition där kvinnorna inte bar slöja alls, men jag har vant mig. Det finns en miljard muslimer, alla gör som de vill, och inget står i de heliga skrifterna om hur kläderna ska se ut.”

Salahuddin Barakats, Anas Khalifas, Kitimbwa Sabunis och alla andra mäns predikningar att hijab är ett islamiskt plagg är bluff. Hijab har inget med tron på Allah att göra. Miljoner och åter miljoner djupt religiösa kvinnor inom islam kände sig inte manade att demonstrera sin tro via kläderna fram till dess att Muslimska brödraskapet, finansierade av Saudiarabien, började predika att hijab är obligatorisk och mängder med islamistaktivister av alla schatteringar världen över på 1970-talet såg sig manade att trakassera obeslöjade kvinnor. Det finns inte ett enda belägg för att kvinnorna i profeten Muhammeds krets bar hijab eller något av de plagg som i dag marknadsförs som islamiska, eftersom det inte finns ett enda arkeologiskt fynd från 600-talets Mekka och Medina som visar vilka slags kläder kvinnorna i Muhammeds närhet bar, eller vilka kläder han själv bar.

Alla imamer och religiösa aktivister som påstår att kvinnorna på Muhammeds tid bar hijab ljuger.

Hijab, så som plagget ser ut i dag, är ett politiskt plagg från 1900-talets senare decennier och handlar om det islamistiska mottot att islam och politik är oupplösligt förenade med det långsiktiga målet att förvandla hela världen till ett kalifat. Uppmaningen att kvinnors klädsel ska skilja ut islams kvinnor från icke-islams kvinnor är det synliga måttet på hur långt islamiseringen har avancerat.

Därför bör beslöjning förbjudas i skolor och andra offentligt finansierade verksamheter.

Anas Khalifa berömmer sin fru och säger att han fått mycket hjälp av henne i sitt beslut att ta avstånd från den extrema tolkning av islam han tidigare predikat. Inte hjälp av föräldrarna? På bilder av Anas Khalifa efter det att han vänt salafismen ryggen poserar han tillsammans med sin fru. Hon bär hijab på alla bilder. Bär modern fortfarande niqab?

Att en kvinna iklädd hijab skulle vara ett stort stöd i en salafists avradikaliseringsprojekt skorrar falskt, enormt falskt. Det ska likställas med att en kvinna poserar med nazisternas armbindel på bild tillsammans med en man som prisar henne för att ha stöttat honom i hans val att ta avstånd från nazismen.

Som jag skrivit i åtskilliga blogginlägg är hijab Muslimska brödraskapets uniformspersedel, att andra islamistiska grupper också har gjort bärandet av hijab till kvinnans plikt, att saudiunderstödda ”global modest Islamic fashion” är en mångmiljardindustri. Anas Khalifa har själv predikat att hijab är obligatorisk klädsel, att kvinnors klädsel inte ska likna icke-islamiska kläder, inte väcka uppmärksamhet. Om det är något plagg som i decennier har väckt uppmärksamhet så är det hijab, inte minst på småflickor. Det är inte en enkel sjal Anas Khalifas fru bär, utan just hijab, vilket det här fotot han lagt ut på Twitter visar.

En sjal kan vilken kvinna som helst bära, Englands drottning Elisabeth till exempel,

men inte hijab. Klädseln ska inte utgöra någon utsmyckning, predikade Anas Khalifa, ändå bär hans fru hijab som en modegrej. Och den skiljer ut henne från icke-muslimer. Den är en separatistisk markör, vilket är exakt det Anas Khalifa har predikat i 20 år.

Man ska vara medveten om det förtryck av flickor och kvinnor Anas Khalifa har predikat i två decennier, och fientligheten mot demokrati och allt det Sveriges lagar står för. Man får en inblick i de totalitärt styrda salafistenklaverna i Sverige i Anas Khalifas ord i Sofie Löwenmarks intervju: ”Eller det här med kvinnofrågor. Hur stora salafister utnyttjar kvinnor och bollar runt dem. Skiljer sig, ringer en kompis, du kan få henne nu, gifter sig hur som helst.”

Och hur påverkar detta barnen?

När inrikesminister Mikael Damberg (S) besökte Tensta 20 augusti 2021 efter dödsskjutningar och talade inför mödrarna såg det ut så här enligt SVT:

Det röda bandet är en markering mot dödsskjutningarna. Kvinnornas beslöjning signalerar att sharia står över svensk lag. Ändå var det inte sharia Mikael Damberg var där för att tala om, utan svensk lag. Det är som om han skulle ha talat inför en samling åhörare insvepta i nazisternas hakkorsflagga. Beslöjningen signalerar ett maktskifte från en sekulär rättsstat till en stat underställd sharia. Och maktskiftet initierades av Muslimska brödraskapet som i dag är terrorstämplade i Saudiarabien, det land som via sina oljeinkomster gav rörelsen makt att sprida politisk islam över världen. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse influerad av Mussolinis fascism och Hitlers nazism, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg.

Det är Mussolini och Hitler politikerna ska associera kvinnornas klädsel till, en klädsel Muslimska brödraskapets aktivister och Anas Khalifa och hans salafistimamer mycket aktivt har förespråkat.

Här är ett annat SVT-reportage från 18 augusti 2021 om mödrar som samlats mot dödsskjutningarna. Kvinnorna kräver att politikerna ska satsa på skolor, jobb och boende.

Satsar politikerna på skolor, jobb och boende i dessa kvinnors ursprungsländer? Eller måste de klara dessa saker på egen hand i ursprungsländerna? Kvinnorna visar med sin klädsel att deras barn lever i två diametralt olika världar med två diametralt olika normer, en svensk normvärld i skolan och en svenskfientlig normvärld i hemmet där religionen står över allt, till och med över lagar stiftade av människan. Så varför ska deras barn respektera svensk lag? Kvinnorna visar med sin klädsel att deras barns hjärnor dagligen utsätts för chockvågor av kulturkrockar, i synnerhet respekten för flickor/kvinnor och svensk lag. Och mödrarna tycks inte se det som ett problem.

Bollas kvinnorna på bilderna ovan runt hur som helst av männen? Vilken makt har salafister och andra islamister i kvinnornas bostadsområden? Vilken makt utövar kvinnorna själva över andra kvinnor i bostadsområdet? Säger de till obeslöjade kvinnor att de inte är ”riktiga” muslimer om de inte är beslöjade och bär långa klänningar? Säger de till obeslöjade kvinnor att de kommer att brinna i helvetet? Agerar de som kvinnorna i stadsdelen Hjällbo i Göteborg gjorde år 2005 enligt artikeln i Göteborgs-Posten, ”Friheten krymper för muslimer i förorterna” där man kan läsa om den extrema sociala kontrollen:

En somalisk kvinna berättar om hur hon kom inflyttande klädd i jeans och t-shirt. Andra somaliska kvinnor kontaktade henne och sa: ”Det här är Hjällbo”. Kvinnorna köpte henne en hijab och lång klänning.
– Jag hade aldrig haft sådana kläder på mig i Somalia. Men jag tog på mig dem.

Och det här:

– När vi kom till Hammarkullen gick min fru varma sommardagar ut i shorts och linne. Nu gör hon inte det. Och hon cyklade. Nu kan ingen kvinna cykla i Hammarkullen!

Det här är över femton år sedan. Vilken social kontroll utövar kvinnorna på de två bilderna över varandra? Deras klädsel ser ju identisk ut. De representerar en monokultur.

Även den här mannen,

Mohamed Hagi Farah, före detta medborgarvärd, flitig gäst i TV och medier, demonstrerar år efter år efter år

att han via klädseln tar avstånd från Sverige, att han inte har några planer på att smälta in. Han kommer från Somalia och uppträder som något slags byäldste i Järva och drar sig inte för att ställa krav på politikerna.

Somaliska riksförbundet har under året anordnat föräldrautbildning i Järva meddelar tidningen Mitt I Stockholm i artikeln ”Föräldrarna och kriminaliteten”. Notera kvinnornas klädsel. Enligt tidningen arbetar kvinnan i mitten

med barnrättsfrågor samtidigt som hon med klädseln signalerar att sharia står över svensk lag och att nioåriga flickor är giftasvuxna! I texten säger en pappa: ”Vi behöver inse att det är här i Sverige som våra barn växer upp och vi själva kommer att begravas. Det är här vi måste satsa vårt engagemang, mer än i det gamla hemlandet.” Så varför ser kvinnornas kläder ut som de gör? Så såg de inte ut i Somalia innan Muslimska brödraskapet började skicka dit sina imamer utbildade vid islamiska universitetet i Medina och etableringen av ”global modest Islamic fashion”. Den här kvinnan

är enligt tidningen förskolechef i Rinkeby! Männen i reportaget är klädda enligt västerländsk sed. Varför denna skillnad?

En annan pappa i reportaget säger att skälet till att så många barn och ungdomar hamnar i missbruk och kriminalitet beror på trångboddheten. ”Det blir konflikter hemma om man är tio personer i en fyra, det är därför killarna hänger ute på gatan och papporna sitter på kafé.”

Varför anordnar inte Somaliska riksförbundet utbildning i barnbegränsning?

Varför anordnar inte Somaliska riksförbundet studiecirklar om normkritik och analyser av maktstrukturerna i de somaliska bostadsområdena i Sverige? Om imamernas makt och vilken islamtolkning de står för? Om kvinnor och barn lever under samma järnhårda övervakning som Kinas befolkning? Mobilen kan vara ett djävulskt övervakningsinstrument. Analyser av klädernas betydelse för segregationen?

Människors klädsel är kulturellt kodad. För hundra år sedan var beslöjningen av kvinnor i Mellanöstern och Indien en statusmarkör, purdah, och hade inget med religionerna judendom, kristendom, islam, hinduism med mera att göra. Ju högre status familjen hade desto viktigare var det att inte en enda mans blick utanför familjen fick vila på kvinnan/flickan och desto viktigare att stänga in dem och om de behövde gå ut packa in dem i heltäckande kläder. För hundra år sedan slängde kvinnorna i de högre stånden av sig inpackningen, influerade av de västerländska kvinnornas kamp för samma rättigheter som männen.

Så kommer Muslimska brödraskapet och predikanter utbildade i Saudiarabiens reaktionära wahhabism och predikar att hijab enligt islam är en obligatorisk plikt och når ut över hela världen, inklusive Somalia, och förvandlar delar av Sverige till oigenkännlighet.

Hur många svenska bostadskvarter har Anas Khalifa med sina predikningar förvandlat till oigenkännlighet?

Anas Khalifa svarar på frågor
Att Anas Khalifas frus hijab uppenbarligen är ett känsligt kapitel demonstrerar han i sitt sätt att svara på frågor om hennes klädsel. Han finns överallt i sociala medier och uppmanar folk att ställa frågor till honom, men tydligen inte om vad som helst. På TikTok för drygt en vecka sedan får han frågan från Jonny Larsson: ”Är din kvinna tvungen att bära slöja eller är det hennes val?” Det är två frågor. Anas Khalifa bevärdigar inte frågan med ett svar utan ser bister ut och spelar musik, sedan säger han nej och upp kommer ett textat Nej. Vilken av de två frågorna avser han? I klippet som han valt att visa har han valt att demonstrativt uppträda som en dryg översittartyp för att markera att han inte gillar frågan.

Den 9 oktober undrar signaturen Centralbyråkraten på Anas Khalifas Twitter: ”Var ställer jag en fråga? Jag skulle vilja höra mer om din frus avradikaliseringsprocess och hennes resa bort från extremismen.” Anas Khalifa svarar: ”Man kan ställa frågor till mig på min Instagram, där har jag frågestunder ibland. Heter ortensheikh där.”

Varför svarade han inte direkt på Twitter? Direkt under det inlägget svarar han på en fråga om han numera är en liberal muslim.

Den 3 oktober la han på Twitter ut ett klipp från TikTok där han får frågan ”Varför bor du i mitt land.” Det är en rak fråga, och angelägen med tanke på hur Anas Khalifa med sina predikningar har bidragit till att svenska bostadskvarter har förvandlats till oigenkännlighet med allt vad det innebär för småflickor som av föräldrar tvingas att vara beslöjade. Han svarar med att flamsa och nojsa, och vara riktigt, riktigt oförskämd:

Okej, jag ska vara helt ärlig: barnbidrag, studiebidrag, underhållsstöd, socialbidrag
. . .
Alltså lyssna. Det roliga är att du som skriver det här förutom att du är ett troll så har jag förmodligen bott i ditt land längre än vad du har existerat. Förmodligen är du någon liten pojke eller flicka som har tittat på alldeles för många skumma hemsidor på nätet och hittat ett konto där något passar ihop med den här skumma världsbilden och så har du bestämt dig för att sprida det här. Lägg av med det. Lägg ner. Snälla. Det är bättre att du accepterar verkligheten och i stället försöker göra det bättre. Vad säger du om det i stället?
Låt oss ta hand om Sverige.

Vad avslöjar det svaret om Anas Khalifa? Han har i 20 år predikat mot demokrati, mot integration, mot det svenska samhället, mot jämställdhet. Han har blåst svenska staten på skatteintäkter och suttit två år i fängelse för sina bedrägerier. Han var inkörsporten till att unga män anslöt sig till terroriströrelser utomlands, dödades, kanske dödade andra. Han predikade om jihad för barn och unga, att det viktigaste är att offra sitt liv för islam, att bli martyrer för Allahs skull.

Ett rakt svar på den raka frågan kunde lyda: Därför att mina föräldrar på 1980-talet flyttade hit från Egypten. Ett rakt svar kunde också förklara varför föräldrarna valde att flytta till Sverige. Anas Khalifa kunde också säga att han försökte bosätta sig i Turkiet men är portad från landet för all framtid. Därför bor han i Sverige. Är han portad även från Egypten?

Om han nu tror att ett barn har ställt frågan är det ännu viktigare att bemöta frågan på ett seriöst sätt.

I ett annat klipp han lagt upp på TikTok med frågan ”Har du någonsin haft en flickvän?” flamsar han tillsammans med frun iklädd hijab. Den 12 oktober efter det att Björn Söder (SD) twittrat om att busschauffören spelade arabisk musik väljer Anas Khalifa att lägga ut ett klipp där han apar sig.

I TV-intervjuer framställer han sig som seriös person på jakt efter arbete där hans kunskaper om den salafistiska miljön i Sverige är efterfrågade. Vilka vänder han sig till med sina klipp i sociala medier?

Lögnen om helvetet och paradiset
Den ovan nämnda intervjun med systern Alia Khalifa i DN om hennes val att bära niqab inleds med: ”’De negativa reaktionerna från samhället är väl något som jag får ta för att komma till paradiset. Det är väl en prövning.’ Alia säger att hon tror på paradiset och vill komma dit.”

Både Salahuddin Barakat och Anas Khalifa hävdar att islam är vägen ut ur radikalisering. Båda erbjuder sina tjänster, vilket inte förvånar. Båda två använder islam som inkomstkälla. Salahuddin Barakat tolkar islam lika Sverigefientligt som Anas Khalifa gjorde i 20 år. Han hävdade i ett inlägg på Islamakademin att en professor som påstod att det inte står i Koranen att kvinnor ska bära hijab var ute och cyklade, att han i ett senare inlägg skulle visa vilka suror det står i. Han återkom aldrig eftersom det inte står i Koranen. Och som jag nämnt, det finns inte en enda tillförlitlig källa om profeten Muhammed och islams tidiga historia.

Salahuddin Barakat har i åratal med sina utfall demonstrerat sin intolerans. Anas Khalifa var hatpredikan i 20 år. Båda har demonstrerat att religioner göder intolerans.

Sverige betraktas som ett av världens mest toleranta länder. Det kan vi sannolikt tacka professorn i praktiskt filosofi Ingemar Hedenius (1908–1982) och hans kritik av den organiserade kristendomen för. Liksom hans kritik av helvetesläran, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Han kallade teologi för humbug. Humbug är ett lämpligt ord på alla de texter ”lärda” män seklerna igenom har författat om islam.

Tron är viktig för många människor. Tron kan vara livsviktig för människor som tvingats fly från sina länder eller lever under svåra förhållanden. Det är viktigt att respektera den trygghet tron kan ge människor. Islam som en andlig upplevelse och tron på ett liv efter detta är en sak. Regler, lagar och förbud i islams namn författade av människor som påstår sig vara Guds jordiska ombud är något helt annat. Liksom dessa självutnämnda jordiska ombuds krav på blind lydnad och hot om helvetet och löften om paradiset.

Helvetet och paradiset är de två vistelseorter som pressar människor till lydnad och som lockar unga människor till att bli martyrer i islams namn. Anas Khalifa lovade till och med att den som är beredd att bli martyr är särskilt gynnad: ”De som krigar för Allah får 100 nivåer själva i paradiset”, predikade han för barn och unga.

Därför borde den mest effektiva förebyggande metoden att motverka att unga människor söker sig till terrorgrupper vara massupplysning om att helvetet och paradiset inte existerar. Det borde vara obligatorisk undervisning i skolan redan i de allra första klasserna och under hela skolgången.

Värt att notera är att Anas Khalifa predikade om martyrdöden men inte genom handling visade att han själv var beredd att uppfylla det han predikade.

Anas Khalifa som ståuppkomiker?
Jag skrev i det föregående inlägget att vad Salahuddin Barakat tror på är en guldgruva för satiriker. De klipp jag sett på sociala medier där Anas Khalifa uppträder gör att man kan tro att han är en satir i sig själv. Han skulle sannolikt kamma hem mängder med skrattsalvor som ståuppkomiker där han gestaltar sig själv som handelsresande i humbug. Han kunde till exempel börja med kommentaren i Anders Holmbergs intervju om IS-kvinnorna som nyligen kommit tillbaka till Sverige om att de är mammor, att han är pappa, att han själv har barn: ”Man brukar säga att kvinnor är vår heder. Man ska ta hand om dem, hjälpa och stötta dem.” Och sedan berätta hur han hjälpte och stöttade sin fru och sina barn genom att begå bokföringsbrott och dömas till tre års fängelse och fem års näringsförbud (dom 5 augusti 2013).

Anas Khalifas föräldrar
Anas Khalifa beskriver på sin blogg 27 januari 2013 vilka ”lärda”, det vill säga Allahs självutnämnda jordiska ombud, han studerat för. Han skriver att han studerade ”hemma hos de lärda i Egypten” och att han bodde hos dem i cirka två år. Hur finansierade han vistelsen i Egypten? Varför väljer han att för Jenny Strömstedt beskriva pappan som före detta polis? Vad har pappan försörjt sig på under de drygt trettio år han bott i Sverige? Var han polis i Sverige också, samtidigt som sonen Anas reste land och rike runt och höll föreläsningar mot demokrati och att sharia står över svensk lag? Enligt DN-intervjun med systern Alia flydde fadern från Egypten på grund av att han som polis inte öppet fick demonstrera sin religiösa tro. Efter cirka tio år i Sverige tar fadern med tonårssonen till en av Egyptens mest hårdföra salafistiska schejker och låter sonen bo hos schejken. Till Sofie Löwenmark säger Anas att Yacoub föreslog att han skulle gifta sig med en 14-årig flicka som mot sin mors önskan ville bära burka och att pappan svarade ”tja, varför inte?”. Anas är 16 år. Systern Alia berättar för DN att modern valt att bära niqab. Anas berättar för Jenny Strömstedt att modern är lärarinna. I vilket ämne? Undervisar modern iklädd niqab?

För att förstå Anas Khalifas väg in i salafismen är det nödvändigt att göra en djupdykning i föräldrarnas agerande. Varför valde de att bosätta sig i just Sverige? På vilka grunder fick de uppehållstillstånd?

Anas Khalifas omvändelse
Han berättar för Sofie Löwenmark att valåret 2018 var ett pressat år för honom med krav på att han skulle predika att det var haram att rösta. Han pressades av stiftelsen Doku.nu. Han pressades från alla håll. Han beslutade sig för att bosätta sig i Turkiet med familjen och de reser dit. Hur försörjde han familjen? Placerade han barnen i turkiska skolor? Efter en tid sätts familjen i förvar av säkerhetspolisen och deporteras till Sverige. Där möts de av Säpo. Anas Khalifa börjar ställa kritiska frågor om sin salafistiska tolkning av islam och läsa det han kallar filosofer. Han läser, lyssnar på andra avhoppare, ger knappt några föreläsningar. Hur försörjer han familjen? Han har Säpos blickar på sig. På våren 2019 tas hans välgörare Abu Raad och Abo Talal i förvar i väntan på utvisning och under sommaren kommer beslut att de ska utvisas. Med sina nyvunna insikter om salafismen och andra tolkningar av islam bestämmer sig Anas Khalifa i augusti för att på nytt bosätta sig i Turkiet som han och familjen bara året innan deporterades från. Familjen släpps inte in i Turkiet och tvingas återvända till Sverige. Han har barn, barn som ska gå i skolan.

Och nu ställer Anas Khalifa sina kunskaper om salafismen i Sverige till politikers och myndigheters förfogande. Han är den visa och kloka mannen som kommit till insikt. Samtidigt som han spelar pajas på sociala medier.

Eddie Råbock har i långt över ett decennium försökt få beslutsfattare att inse faran med wahhabismens utbredning i Sverige. Ingen har lyssnat. Nu tillkännager till och med regeringen (9 september 2021), det vill säga ministern Märta Stenevi (MP), att man gett Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) uppdraget att öka kunskapen om ”utsattheten för islamofobi”, att det ingår i regeringens arbete mot rasism. Det är sinnesrubbat. Att ”islamofobi” ska ingå i nationella planen mot rasism är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister, effektuerat av förra demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP), vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar ska kallas just det, att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar. Ordet ”islamofobi” ska kastas på sophögen. Kunskap om systemhotande tolkningar av islam är inte fobi.

Islam är inte självgående
Två artiklar publicerade på Det goda samhället 12 oktober 2021 låter påskina att islam är självgående, att islam har fötter, armar, ben och hjärna. Det är fullkomligt intelligensbefriat. Judendomen är inte självgående, kristendomen är inte självgående. Bibeln är lika lite som Koranen kompatibel med det västerländska styrelseskicket.

Anders Leion: skriver i inlägget Tikkanen vs Vilks om skillnaden mellan den finländska illustratören och författaren Henrik Tikkanen och Lars Vilks: ”Lars Vilks var hans raka motsats. Han gick med öppna ögon mot samtidens farligaste och grymmaste makt: Islam. Men denna politiska ideologi, förklädd till religion, var egentligen inte hans egentliga måltavla.”

Islam är ingen makt, lika lite som judendomen och kristendomen är en makt. Qatar är en makt. Saudiarabien är en makt. Islam är ingen politisk ideologi förklädd till religion. Människor utnyttjar islam i politiskt syfte.

Lars Hässler: skriver i inlägget Fransmannen som kan rädda Europa – och Sverige om fransmannen Éric Zemmour: ”Han hävdar kategoriskt att islam inte är kompatibelt med västerländskt styrelseskick eller kultur och att islam vägrar acceptera religions- och yttrandefrihet.”

Islam vägrar? Har Lars Hässler någonsin hört uttrycket ”kristendomen vägrar”? Det här blogginlägget handlar om Anas Khalifas möte med den egyptiska salafistpredikanten Yacoub och omvändelse tjugo år senare. Har islam förändrats under de tjugo åren? Eller har Anas Khalifas tolkning av islam förändrats?

Anders Leion och Lars Hässler uttrycker sig på exakt samma sätt som Muslimska brödraskapet när de låter påskina att islam är självgående. Som jag nämner i föregående blogginlägg skriver Mostafa Malaekah i texten Vad du inte vet om islam, som finns att läsa på Stockholms moskés hemsida: ”islam vägrar”, ”islam betonar”, ”islam inbjuder”. Stockholms moské är Muslimska brödraskapets huvudsäte i Sverige. Muslimska brödraskapet ”vägrar”, Muslimska brödraskapet ”betonar”.

Nerikes Allehanda, Lars Vilks rondellhund och salafisterna i Örebro 2007
Efter konceptkonstnären Lars Vilks död i en bilolycka 3 oktober 2021 har en bisarr debatt uppstått på kultursidorna om Vilks motiv att teckna rondellhunden och dödshoten, som om dödshoten mot honom och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson uppstod i ett vakuum. Om Lars Vilks rondellhund någonsin hamnar på ett museum måste efterverkningarna för att bli begripliga omges av bilder på de fyra män och de två demonstrationerna i Örebro som är upphovet till dödshoten: Mehdi Zeaiter och Ghassan El Daoi från Libanesiska kulturcentret i Örebro ledde den första demonstrationen fredagen den 24 augusti 2007 med cirka 60 personer. Demonstrationen veckan efter fredagen den 31 augusti leddes av Jamal Lamhamdi och Abdul Rahman från Islamiska kulturcentret med ”hundratals muslimer”. Detta är rondellhundens historia i ett nötskal.

Libanesiska kulturcentret: Fredagen den 24 augusti 2007 demonstrerade cirka 60 shariaaktivister utanför Nerikes Allehanda och krävde en ursäkt av chefredaktören Ulf Johansson. De skanderade ”Ni har inte respekt”. Mehdi Zeaiter lämnade en skrivelse till Ulf Johansson. Den 24 augusti 2007 publiceras en intervju med Mehdi Zeaiter i Dagens Nyheter. Han var besviken efter mötet med Ulf Johansson. ”Han [Johansson] ville inte be om ursäkt. Det är oacceptabelt. Jag är inte nöjd.” Zeaiter får frågan: ”Vad skulle få dig att bli nöjd?” och svarar: ”Att han lägger ner det här med karikatyrerna, ber om ursäkt och inte sårar våra känslor.” Ghassan El Daoi säger till Svenska Dagbladet 1 september 2007 att han vill att tidningen ska be om ursäkt och att lagen om yttrandefrihet är fel när det gäller religiösa symboler. Han vill ha ”ett skydd mot att kränka de religiösas känslor”.

Islamiska kulturcentret som driver Örebro moské: Fredagen den 31 augusti, demonstrerade shariaaktivister från Islamiska kulturcentret i Örebro utanför Nerikes Allehanda. Islamiska kulturcentrets ordförande Jamal Lamhamdi hade ett möte med chefredaktör Ulf Johansson. I Dagens Nyheter 31 augusti 2007 står det att föreningen kräver ett förbud mot kränkningar av profeten Muhammed. Expressen citerar 31 augusti 2007: ”Vi är väldigt, väldigt djupt sårade. Vi kräver det allra minsta, att Nerikes Allehanda ska be om ursäkt”, säger Abdul Rahman från kulturcentret. Vidare står det: ”Vi lever i det här samhället och kräver samma respekt som vi visar alla andra medborgare i det här landet, förklarar Abdul Rahman.” Exakt vilka ”vi” är och hur många dessa ”vi” är framkommer inte.

Örebro moskés styrelse försökte ta över stora moskén i Eskilstuna och har inflytande över Gävle moské. Diktaturen Qatar missionerar via välgörenhetsorganisationen Sheik Eid Mohammad Al-Thani Charity Organisation aktivt i Sverige. Enligt två artiklar i Gefle Dagblad 5 december 2015 som inte går att nå online bildade organisationen i slutet av 2007 stiftelsen Al-Rahideen Moskén i Gästrikland och köpte en metodistkyrka i Gävle för 5 150 000 kronor i syfte att omvandla den till en moské. Den qatariska organisationen utser Al-Rahideen-stiftelsens styrelse och valde imam Abo Raad som ledamot. Tidningen skriver att den qatariska välgörenhetsorganisationen av USA beskrivs som världens mest inflytelserika salafistiska hjälporganisation. Tidningen skriver också att det finns bilder på personer som i Gävle moskés lokaler skriver prov på wahhabismens grundare, ett prov talespersonen för Gävle moské förnekar.

Den qatariska välgörenhetsorganisationen figurerade 2015 i ett bråk mellan stora moskén i Eskilstuna och Örebro moské, vars VD är Jamal Lamhamdi. Enligt två artiklar december 2015 på Sveriges Radio P4 Örebro här och här anklagar Eskilstunas imam Leif Abd al Haqq Kielan Örebro moské för att sedan 2012 vilja ta över moskén i Eskilstuna. Fyra styrelsemedlemmar i Örebro moské, representanter för välgörenhetsorganisationen Sheik Eid Charity, betalade år 2012 flera miljoner kronor till ägaren av fastigheten som inrymmer stora moskén i Eskilstuna och försökte ta över moskéns styrelse och sparkade två styrelsemedlemmar, en av dem var Kielan, ett förfarande Länsstyrelsen som har hand om stiftelser av formella skäl inte godkände. Kielan talar om hot och trakasserier sedan dess.

Jamal Lamhamdi svär sig fri och säger att han bara överlämnade pengarna till fastighetsägaren i Eskilstuna, att det är Islamiska kulturcentret som sköter aktiviteterna i Örebro moské och att kulturcentret sedan länge inget har att göra med den qatariska organisationen. Han medger dock att den qatariska organisationen har majoritet i Örebro moskés styrelse. Sveriges Radio P4 Örebro skriver att de fyra personer som representerar den qatariska välgörenhetsorganisationen tidigare har plöjt ner 8 miljoner kronor i Örebro moské och att samma personer sitter i stiftelsen för Gävle moské. Man skriver också att Sheik Eid Charity bara under år 2013 skänkte motsvarande 700 miljoner kronor till moskébyggen, koranskolor och fattigdomsbekämpning världen över.

I samband med Lars Vilks dödsfall intervjuades Ulf Johansson av SVT Örebro. Han säger att det fanns krafter i Örebro som ville driva det ganska långt. Här är en bild av några av demonstranterna 2007.

Ronie Berggren skriver på sin blogg Konservativa samtidsanalyser 4 februari 2019 inlägget ”Örebro moské 2007 – en tidig rapport om en svensk salafistmiljö”. Han besökte moskén 2007 och skriver om hur omöjligt det varit att för politiker försöka lyfta frågan om våldsbejakande tolkningar av islam i Sverige.

Det pågår maktkamper inom de olika moskéerna i Sverige eftersom moskéerna får pengar av SST. Nu bråkas det på nytt i Eskilstuna moské. Redan 2005 skrev dåvarande frilansjournalisten Salam Karam i Expressen om hur Muslimska brödraskapet försökte ta över moskéerna i Sverige och att rörelsen är kopplad till Hamas. Eddie Råbock skriver om hur wahhabisterna vill skaffa sig ensamrätt på tolkningen av islam. MSB ger ut publikation efter publikation om olika tolkningar av islam. Det enda regeringen lyckas åstadkomma är det ena projektet efter det andra om ”kampen mot islamofobi”. Miljontals skattekronor kastade i sjön.

Denna patetiska samling politiker vi förväntas rösta på
Magdalena Andersson (S): Magdalena Andersson kan bli vår nästa statsminister efter det att hon valts till partiets nya ledare. När dåvarande handelsminister Ann Linde (S)

och delegater 2017 for på ett officiellt besök till Iran beslöjade fick de mycket kritik. Magdalena Andersson var då finansminister och tyckte att det var en kul grej att stötta Ann Linde genom att lägga ut en bild på sig,

forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) iklädda hatt inför ett statsbesök. Även Magdalena Andersson fick hård kritik och bad om ursäkt för att hon satte likhetstecken mellan en damhatt och beslöjning. Hennes agerande var upprörande, för att uttrycka det milt. Hon demonstrerade total likgiltighet inför beslöjade flickors och kvinnors kringskurna liv i Sverige. För hon kan ju knappast som ledamot av regeringen och den som håller i penningpåsen ha varit okunnig om vad beslöjningen innebär och de satsningar regeringen långt om länge gjort mot hedersförtryck. Avser Magdalena Andersson att följa i Stefan Löfvens fotspår och säga att hon aldrig kommer att kritisera islam? Det vill säga låtsas att islam bara har en tolkning och inte skilja på islam som andlig upplevelse och islam som systemhotande totalitär politisk ideologi? Kommer hon att följa i Stefan Löfvens fotspår och ge sitt helhjärtade stöd till Muslimska brödraskapets svenska gren och fortsätta att ösa miljontals skattekronor över dem via studieförbundet Ibn Rushd och Sida? Vilket hon gjort hela tiden som finansminister. Det är en enorm belastning.

Ulf Kristersson (M): Ulf Kristersson står till förfogande som statsministerkandidat. Han ingick i Fredrik Reinfeldts regering 2010–2014. Det är en belastning. En ännu större belastning är att Muslimska brödraskapets toppnamn Abdirizak Waberi samtidigt var riksdagsledamot för Moderaterna. Varken Kristersson eller partiet har gjort upp med Muslimska brödraskapets inflytande i partiet. Ytterligare en belastning är Ulf Kristerssons okunniga uttalande om islam efter det att Richard Jomshof (SD) i SVT uttalat sig om islamism och sagt att islam är en avskyvärd religion: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ’avskyvärd’ är helt enkelt avskyvärt” och tillägger: – Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen.”

Nu är det så att islams trosfränder som bejakar vårt fria och öppna samhälle riskerar dödshot från sina trosfränder om de öppet tillstår detta. Därför är det viktigt att politiker vinnlägger sig om att betona vilken tolkning av islam de talar om och har kunskap om det brokiga islamlandskapet i Sverige. Vad jag vet har Ulf Kristersson inte redogjort för sina kunskaper om vilka inriktningar som styr landets olika moskéer och vilka länder som finansiellt stöttar dem och hur det inverkar på den svenska demokratin och vad han har för planer som eventuell statsminister. Är det rimligt att Anas Khalifa i 20 år har kunnat föreläsa för barn och unga om att det viktigaste de kan göra är att dö för Allah, och sedan vända blad? Inga konsekvenser alls.

Jimmie Åkesson (SD): Att islam har varit partiets fiende nummer ett är knappast en överdrift. Under alla år av kritik mot islam har islam framställts som självgående utan inblandning av människor som tolkar islam olika. Jimmie Åkesson har aldrig ansträngt sig att nyansera den grovt tillyxade bilden och till medlemmarna förmedla nyanseringen. SD har visserligen gjort många försök att stoppa utbetalningar till studieförbundet Ibn Rushd, men eftersom partiet är pariastämplat går de andra politikerna ständigt samman och röstar ner SD. Partiet uppmärksammade också tidigt hedersförtryck, men även här ligger pariastämpeln dem i fatet. Och den pariastämpeln har Jimmie Åkesson ett ansvar för.

Nooshi Dadgostar (V): V är ett parti för akademiker. Till skillnad från SD har V i åratal förnekat hedersförtryck och hedersmord, vänt verkligheten ryggen och förlitat sig på neo-marxistiska skrivbordsteorier, trots att partiet kallar sig feministiskt. Teorier om att det är ”kulturrasism” att lyfta fram kulturen bakom hedersmord har varit viktigare än den slavliknande verklighet många flickor och kvinnor i Sverige lever i. Det är en skam.

Annie Lööf (C): Annie Lööf är ett kapitel för sig. År efter år efter år har hon riktat blicken mot Nordiska motståndsrörelsen och liknande grupper och demonstrativt blundat för systemhotande tolkningar av islam och hur dessa tolkningar påverkar flickor och kvinnor som lever i totalitärt styrda enklaver i Sverige. Hon är likgiltigheten personifierad.

Ebba Busch (KD): Ebba Busch leder ett religiöst parti. Många anser att religioner, i synnerhet kristendomen, är nödvändiga för att ge folk en etisk grund att stå på. Hon polisanmäls för att i sociala medier har gjort sig skyldig till grovt förtal. Hon väljer att skriva på ett strafföreläggande och erkänna ett brott som hon sedan anser sig inte ha begått för att slippa en rättegång. Hon vill prioritera att leda KD. Hon sitter i riksdagen, den församling som stiftar lagar, och har en så nonchalant inställning till lagen. KD har gjort sjukvården till sin profilfråga. Vet Ebba Busch vad individuellt utkrävbara rättigheter är för något? Jag skriver om det här och om att jag inte fick något svar av KD när jag frågade om partiets syn på en patienträttighetslag.

Märta Stenevi/Per Bolund (MP): Partiet har varit en skänk från ovan för Muslimska brödraskapets svenska gren, tack vare förra språkröret Gustav Fridolins nära band till Mehmet Kaplan (född i Turkiet). Genom regeringssamarbetet med Socialdemokraterna såg Gustav Fridolin till att Sverige 2014 fick ett statsråd som i åratal verkat i de flesta av Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer. Kaplan tvingades avgå 2016 som bostadsminister efter samröre med en person från en turkisk högerextremistiskt rörelse. Samtidigt vägrade Yasri Khan, som försvarade Kaplan, att ta en kvinnlig journalist på TV4 i hand. Han var kandidat till en plats i partistyrelsen, uppståndelsen fick honom att lämna alla uppdrag i partiet. Även Mohamed Temsamani, med kopplingar till Muslimska brödraskapets innersta kärna, försvarade Kaplan och påstod att Kaplan utsatts för ”islamofobi”. Också Temsamani har lämnat partiet, men partiledningen har inte gjort upp med det inflytande Muslimska brödraskapet utövat på partiet och därmed Sverige.

Muslimska brödraskapets inflytande har förutom Kaplan gått via Alice Bah Kuhnke som 2014 utnämndes till demokratiminister. Hon hade i många år samarbetat med aktivister i Muslimska brödraskapet och bjöd in dem till regeringens sakråd, bland annat om ”islamofobi”. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om aktivisternas nära samverkan med de fanatiska revolutionärerna i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Muslimska brödraskapet och ArA ligger bakom nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Planen är Alice Bah Kuhnkes verk. Två Sverigefientliga grupper ligger bakom planen. Planen är en förolämpning mot svenskarna. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. ArA-aktivisterna har utnämnt invandrarna i grupp till de förtryckta (”rasifierade”) och svenskarna i grupp till förtryckarna. ArA-aktivisterna är statsanställda på universiteten, åtskilliga är professorer. Och de har utsett sig själva till de förtryckta. Miljoner och åter miljoner skattekronor har lagts ut på att ”bevisa” att svenskarna är förtryckare. Och på ”islamofobi”. För Märta Stenevis nya projekt om ”islamofobi” se ovan. Hennes senaste projekt är 1,7 miljoner skattekronor till utbildning om det svenska slaveriet. ”Afrofobi” och svenskarnas promilleandel i den transatlantiska slavhandeln är Afrosvenskarnas riksorganisations hjärtefråga. Riksorganisationen, ledd av Kitimbwa Sabuni, är en systemhotande organisation. Kitimbwa Sabuni är nära förknippad med Muslimska brödraskapet och är en av Sveriges grövsta rasister. Förutom Kitimbwa Sabuni driver Vänsterpartiets riksdagsledamot Momodou Malcolm Jallow frågan om Sveriges skuld i den transatlantiska slavhandeln och ”afrofobi”. Som framkommit ovan bildar afrikaner i Sverige egna monokulturer med egna normer och via klädseln markerar avstånd till Sverige. Märta Stenevi är jämställdhetsminister. Pengarna borde gå till utredningar om vilka det är som styr i de afrikanska totalitära enklaverna i Sverige och moskéernas del i segregationen. Moskéerna fungerar som domstolar. Imamer som domare. Har Märta Stenevi hört talas om haltande äktenskap och det slaveri sådana skilsmässor innebär för kvinnor? Har Märta Stenevi kunskap om det förtryck av barn hijab på skolflickor innebär? Om inlåsning? Om tvångsgifte?

Regeringen bör omgående skrota planen mot rasism och upprätta en ny plan om invandrares hat mot svenskarna och Sverige, om hur invandrare aktivt verkar för segregation, om hackordningen mellan invandrargrupper etc. Med andra ord en plan som utgår från att invandrare är fullt kapabla att skapa sina egna revir.

Nyamko Sabuni (L): Tack vare Nyamko Sabunis insatser som integrations- och jämställdhetsminister under regeringen Reinfeldt har hedersförtryck hamnat på den politiska dagordningen. Den insatsen kan ingen ta ifrån henne. Men. Nyamko Sabuni tillhör en klan. Hon har ett företag tillsammans med lillebror Kitimbwa Sabuni. Han är inbördeskrigare och nära lierad med Muslimska brödraskapet och ArA och ägnar sig åt systemhotande verksamhet. Han har gjort sin hudfärg och islam till en affärsverksamhet finansierad med skattemedel. I det här blogginlägget skriver jag om de två kvarnstenar Nyamko Sabuni släpar runt halsen, lillebror och svägerskan Fatima Doubakil.

Jag skriver: ”Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information. Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.”

Det är beklagligt att Nyamko Sabuni inte har förstått att klanlojalitet och demokratiskt styre kolliderar när en klanmedlem så uppenbart motarbetar det demokratiska styret och att det därför är nödvändigt att välja.

Agendasättande journalister
Agendasättande journalister har med sin vana att brännmärka kritiker av integrationspolitiken och systemhotande tolkningar av islam som ”rasist!” ”islamofob!” ”främlingsfientlig!” bidragit till att Sverige förvandlats till ett fallfärdigt ruckel. I samband med att jag grävde i gamla tidningsurklipp från den tiden jag prenumererade på en papperstidning blev jag påmind om Dagens Nyheters oreserverade försvar för hijab. Jag minns hur irriterad jag blev varje gång Annika Ström Melin och Ingrid Hedström med en besserwissers auktoritet försvarade hijab utan att någonsin problematisera plagget. Särskilt när de mästrade utländska politiker utan hänsyn till ländernas grundlagar och vilka systemhotande krafter som verkade i länderna. I samband med att Frankrike och Belgien var på gång att införa förbud mot burka kallade Annika Ström Melin det 23 april 2010 för ”en skam för Europa”. Ingrid Hedström skrev 6 juli 2010 ”Det går ett spöke genom Europa”.

Tidningens litteraturkritiker Jonas Thente skrev följande 30 augusti 2010 om det han kallar ”cykelställsfrågor”: ”Den dag nalkas då demokratin Sverige skall välja styre och ideologi för de kommande fyra åren. Men mindre än någonsin diskuterar vi de grundläggande frågorna om vadan och varthän.
Både väljare och valbara diskuterar hellre cykelställsfrågor. Vi diskuterar hellre slöjor än hur vi på bästa och mest anständiga sätt skall hantera integrationsfrågorna och invandringspolitiken.
Slöjor. Vi diskuterar slöjor.
Kan man tänka sig någon mer irrelevant del av det större sammanhanget?”

Flickor övervakas av hela klanen, låses in, misshandlas, säljs, tvingas in i tvångsäktenskap som Eduardo Grutzky liknar vid ”permanenta våldtäktsinstitutioner”.

Mängder med småflickor får sina framtidsdrömmar krossade och tvingas in i livslångt slaveri. Det är irrelevant? Monokulturer där kvinnor tvingar inflyttade kvinnor att bära hijab och lång klänning är irrelevant? Hijab är det yttre tecknet på totalitärt styrda enklaver.

Jag har i flera blogginlägg skrivit om SVT:s agendasättande VD Hanna Stjärne och hur hon vikit ner sig för Muslimska brödraskapets aktivister.

En av de viktigaste valfrågorna nästa år borde vara systemhotande tolkningar av islam och Saudiarabiens, Qatars, Turkiets och Irans påverkan. Internet svämmar över av salafistpredikanter som likt Anas Khalifa vänder sig till unga människor. Men det får man ingen kunskap om av SVT. SVT förmedlar heller ingen kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet utomlands och i Sverige, om maktkamperna inom landets moskéer, om SST:s bidrag till maktkamperna. Inga debatter över huvud taget om hur skattemedel skapar och cementerar segregationen. En nyinspelning av Vi på Saltkråkan är betydligt viktigare för Hanna Stjärne.

20 oktober 2021

Mona Lagerström fil dr

Att ha vuxit upp i Sverige är ingen garanti för att imamer respekterar svensk lag och svenska normer. Salahuddin Barakat kom till Sverige som sjuåring tillsammans med sin familj, vilket bör ha varit runt 1988. Anas Khalifa kom tillsammans med sina föräldrar och syskon 1989. Två män som gått i skola i Sverige, valt att omfamna var sin extrem och demokratifientlig tolkning av islam som livets ledsagare inte bara för sig själva utan som plikt för andra, i Mellanöstern studerat islams urkunder och ”lärda” mäns tolkningar av dessa urkunder och sedan i Sverige predikat vad som i Koranen kallas ”att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta”, oberoende av svensk lag.

Anas Khalifa har vänt den bokstavstrogna salafismen ryggen men är noga med att betona att han inte har lämnat islam.

Jag är litteraturvetare, bland annat, och förtrogen med texttolkning. Ger du en text till tio personer är sannolikheten stor att du får tio olika tolkningar av texten. Jag läser texttolkningar med samma förtjusning som andra läser deckare. Religion är tolkning. Det finns hur många tolkningar av islam som helst. Det finns ingen ”äkta” islam, ingen ”sann” islam, ingen ”autentiskt” islam, det finns bara tolkningar. Det finns inga tillförlitliga källor om islams tidiga historia, varken om profeten Muhammed (570–632), Koranen eller islamisk rätt.

Därför är det lika viktigt att politiker håller armslängds avstånd till religioner som det är till kulturen. Man kan säga att religioner och kultur är samma andas barn, frukten av människors livliga fantasi. Det som skiljer religioner och kultur är religiösa auktoriteters maktanspråk och krav på blind lydnad.

”Islamofobi”
När jag håller på och skriver detta inlägg nås jag av nyheten att konceptkonstnären Lars Vilks har omkommit i en bilolycka. Jag måste säga att jag är minst sagt förvånad över alla journalisters och politikers plötsliga uppslutning bakom Lars Vilks och hans rondellhund. Så lät det inte år 2007 och åren som följde.

Det i särklass mest förnämliga sättet att hedra Lars Vilks minne är att med omedelbar verkan revidera Brottsförebyggande rådets ”hatbrott” och stryka ”islamofobiska”, ”kristofobiska” och ”andra antireligiösa” hatbrott. Religionskritik är kritik av texter och texternas innehåll.

Att ”islamofobi” klassats som hatbrott är det demokratifientliga Muslimska brödraskapets verk. Under hösten 2007 anordnade ABF i Stockholm en serie seminarier under rubriken ”Folkbildning mot rasism”. Den 9 oktober hölls seminariet ”Islamofobin – den mest utbredda intoleransen?”. Samtalsledare var Kurdo Baksi. Mehmet Kaplan (MP), nära kopplad till Muslimska brödraskapets svenska gren, berättade att han satt i Justitieutskottet och att han drivit igenom att ”islamofobi” skulle klassas som hatbrott. Den andra personen som la ut texten om ”islamofobi” var idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi, se ABF:s informationsblad här. Sedan krävde andra religiösa grupper lagstadgad frihet från kritik.

”Islamofobi” bör även med omedelbar verkan strykas från den nationella planen mot rasism. Kritik av texter och texters innehåll är inte rasism.

Religion bör också med omedelbar verkan strykas från diskrimineringslagen. Religion är inte något medfött på samma sätt som blindhet och dövhet. Demokratifientliga islamister utnyttjar DO som verktyg att flytta fram sina positioner.

Här är det på sin plats att nämna att Kurdo Baksi på SVT Opinion 26 september 2011 skriver att Lars Vilks ”var lycklig” över uppmärksamheten med anledning av mordplaner mot honom i samband med en konstbiennal på Röda Stens Konsthall i Göteborg. Baksi kallar Lars Vilks för ”en seriefigur i underhållningsbranschen” och påstår att Lars Vilks ”inte har ett eget riktigt liv”, därför provocerar han och att Lars Vilks och Säpo med jämna mellanrum ”regisserar” händelser. Baksis inlägg är ett svar på Lars Vilks debattinlägg 22 september 2011, ”Mordplanen mot mig firas av Helle Klein och Kurdo Baksi”, där Vilks kommenterar Kurdo Baksis Twitter: ”Lars Vilks och SÄPO-gubbar är nu Sveriges lyckligaste gubbar! SÄPO behöver mera pengar och Lars Vilks mer pr!”. Baksi skriver att han är ”väldigt stolt” över sin Twitter. Han avslutar sitt inlägg med följande ord: ”För övrigt anser jag att Lars Vilks får säga och teckna vad han vill, bara man vet om han är konstnär, islamhatare eller seriefigur!”

Om alla som mår illa av det jubel som utbrutit i sociala medier över nyheten om Lars Vilks död går samman i jättedemonstrationer över hela landet och kräver att politikerna raderar ”islamofobi” från lagar och alla offentliga handlingar och stryper alla offentliga medel till ”kampen mot islamofobi” kanske vi äntligen kan få till stånd det Bulletins ledarskribent Per Gudmundson efterlyser: ett vuxet samtal om islam.

Partiet Nyans är på språng och har enligt sitt partiprogram ambitionen att likställa ”islamofobi” med antisemitism. Därför är det synnerligen angeläget med ett vuxet samtal om islam under valkampanjen nästa år. ”Islamofobi” ska ALDRIG” likställas med antisemitism, som ABF i Stockholm 2017 till exempel gör i den här studiegruppen och som Erik Ullenhag (FP/L) gjorde när han var riksdagsledamot, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget.

Koranen
Mitt intresse är flickors och kvinnors rättigheter, som ligger illa till i alla religioner. Därför har jag ett källkritiskt perspektiv på islam, vilket framkommer i mina blogginlägg och min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1. Alla religioner är skapade av människor. Bibeln är skriven av människor. Koranen är skriven av människor. En hel del av det som står i Bibeln återfinns i Koranen. Koranen är inte skriven på arabiska utan på en blandning av flera språk. Det fanns ingen klassisk arabiska på Arabiska halvön på 600-talet när islam uppstod, bara arabiska dialekter. Majoriteten av befolkningen var analfabeter. Koranen reciterades av kringresande koranrecitatörer. Exakt när Koranen sammanställdes och nedtecknades är höljt i dunkel, men det skedde för hand. Skrivare kopierade texten sedan för hand i århundraden. Inte förrän på 1800-talet började Koranen tryckas i större upplagor. Det som kallas den klassiska standardversionen gavs ut i Egypten 1924.

Saudiarabien har låtit översätta en egen version av Koranen till engelska med arabisk text och tillägg inom klammer, exempelvis att kvinnor ska vara heltäckta när de vistas utomhus och negativa omdömen om judar, en Koran Saudiarabien delar ut till pilgrimer som besöker de heliga städerna Mekka och Medina och årligen sprider i miljontals exemplar över hela världen. Wahhabismen, även kallad salafismen, en strikt bokstavstrogen tolkning av islam, har sitt ursprung i Saudiarabien och uppstod på 1700-talet. Det är med andra ord en tolkning från 1700-talet som Anas Khalifa i två decennier spred i Sverige.

Saudiarabien (sunni) och Iran (shia) strider om världsherraväldet över vilken tolkning av islam som ska vara allenarådande.

Haditerna
Alla korantolkare sedan islams begynnelse är män, således är alla tolkningar författade av människohand. Haditerna, muntligt traderade korta utsagor som härleds till profeten Muhammed (d. 632), är också av mänsklig hand och håller inte för en modern vetenskaplig granskning. Haditerna, även kallade traditioner, samlades in av män som färdades kors och tvärs, exempelvis på åsnor, över det alltmer omfattande islamiska riket i jakt på utsagor som kunde härledas till profeten Muhammed eller hans följeslagare. De haditer som betecknades som ”autentiska” sammanställdes fyra eller fem generationer efter Muhammeds död. Det var hur sannolik berättarkedjan var, inte haditens innebörd, som avgjorde om den skulle betraktas som ”autentisk” eller inte. Kunde en hadit härledas direkt till Muhammed stärktes ”autenticiteten”.

Under de närmaste århundradena efter Muhammeds död var det strid på kniven om vilken tolkning av islam som var den ”rätta”. Från 661 till 750 styrdes det islamiska väldet från Damaskus av den strikt sekulära umayyaddynastin, som använde religionen enbart för att legitimera sitt styre och hyste förakt för de religiösa grupperna. Umayyadregenten Abd al-Malik lät i slutet av 600-talet uppföra den berömda Klippmoskén i Jerusalem, en maktdemonstration och demonstration att Jerusalem tillhör det islamiska väldet. Umayyaderna låg i strid med Alis parti, de som kom att kallas shiiter. Umayyaderna störtades av abbasiderna som förlade huvudsätet till Bagdad och som var ett strikt religiöst styre. Haditerna är politiska inlägg i dessa strider. Haditer författades och ströks hej vilt beroende på vilken sida de stärkte eller var emot, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet. Ju fler generationer som följt sedan Muhammed dog desto fler haditer producerades som påstods vara ur profetens mun.

På den tiden, alltså för över tusen år sedan, ironiserade fritänkare hejdlöst över alla haditer ur profetens mun som i detalj dikterade hur individen skulle uppträda i de mest intima situationer, till och med hur individen skulle uträtta sina behov.

Den ungerska islamologen Ignaz Goldziher (1850–1921) gav redan 1890 i Muhammedanische Studien del 2 (på engelska Muslim Studies 2) haditerna dödsstöten. Enligt Goldziher är haditerna resultatet av islams religiösa, sociala och historiska utveckling under de två första århundradena, alltså fram till och med 800-talet, och säger inget om hur Muhammed och hans följeslagare faktiskt levde och verkade. Andra källkritiska forskare är Joseph Schacht, John Wansbrough, Michael Cook och Patricia Crone. I min bok om Muslimska brödraskapet har jag ett helt kapitel om Patricia Crones forskning om islams tidiga historia.

Haditerna ligger till grund för tolkningen av Koranen, de ligger till grund för biografin om Muhammed (sira), de ligger till grund för islamisk rätt (sharia). Ett bygge som vilar på kvicksand.

Eftersom det inte finns en enda tillförlitlig källa om Muhammeds liv och leverne finns det ingen anledning att kalla honom pedofil och annat i den stilen. Det finns heller ingen anledning att tala förklenande om islam som ”fredens religion” när terrorattacker sker i islams namn. Det finns ingen anledning att tala om islam som ett hot, lika lite som det finns anledning att tala om judendomen och kristendomen som ett hot.

Däremot finns det all anledning att rikta blicken på personer som talar i islams namn, granska vad dessa personer säger och med kraft markera att Sverige är en sekulär rättsstat. I Sverige stiftar riksdagen lagar. I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet. I Sverige har vi ingen blasfemilag. I Sverige är det lagligt att häda vilken religion och vilken profet som helst.

Muslimska brödraskapet låtsas att islam har fötter, ben, armar och hjärna, se exempelvis den här texten av Mostafa Malaekah från Stockholms moské, ”Vad du inte vet om islam”, där det står ”islam vägrar”, ”islam betonar”, ”inbjuder islam, ”islam tar bort mellanhänder”, islam hit och islam dit. Stockholms moské är Muslimska brödraskapets högborg i Sverige. Allt som står i den texten är Muslimska brödraskapets tolkning av islam. Tolkningen är demokratifientlig. Den är inte kompatibel med svensk lag. Det är människorna kopplade till Stockholms moské som ska stå till svars för texten. De får tro precis vad de vill. Men de ska stå för att det är deras tolkning. Och förklara varför de valt en tolkning som så uppenbart strider mot svensk lag. De ska förklara varför de låtsas att islam har fötter, ben, armar och hjärna.

Sunna
Sunna betyder normer och levnadsregler. Ignaz Goldziher skriver att det är viktigt att skilja på sunna och haditer: hadit betyder en muntlig utsaga härledd från profeten Muhammed, medan sunna, så som begreppet används inom den islamiska gemenskapen (1890), refererar till en religiös eller juridisk fråga oberoende av eventuella haditer om frågan. ”För Muhammeds fromma efterföljare och i de äldsta gemenskaperna betydde sunna allt som kunde visa att det hade varit profetens och hans tidiga följeslagares seder och bruk. Den muslimska gemenskapen förväntades vörda och lyda den nya sunna på samma sätt som de förislamiska araberna vördade sina förfäders sunna” (s. 26).

Det finns inga samtida utomislamiska källor om Muhammeds verksamhet i Mekka eller Medina, alltså seder och bruk under hans tid, men två utomislamiska källor som vittnar om att det fanns en man som predikade om en engudsreligion som inte var kristendomen eller judendomen: en grekisk text om arabernas invasion av Syrien författad mellan 632 och 634 om en falsk profet som kom med svärdet samt ett armeniskt dokument författat kort efter 661 som nämner Muhammed vid namn och beskriver i stora drag hans monoteistiska predikande. Det är allt.

Rättsskolor
De fyra rättsskolorna inom sunniislam är komponerade av män som utnämnt sig till Allahs jordiska ombud. Här är ett exempel på hur jordiska män under seklens lopp har omformat en rättsskola så att den på en väsentlig punkt blir det rakt motsatta mot ursprunget. Källa: Michael Cook, Commanding right and forbidding wrong in Islamic thought (2000).

Den minsta och strängaste rättsskolan är den hanbalitiska, uppkallad efter Ahmad ibn Hanbal (780–855) som samlade in haditer. Han var verksam i Bagdad då striden stod mellan de bokstavstrogna, antropomorfisterna, som satte Koranens ord främst, och eftersom det står i Koranen att Allah hade kroppsliga drag går det inte att ifrågasätta, och mutaziliterna, som förespråkade en förnuftsbaserad tolkning av islam. Ibn Hanbal tillhörde den bokstavstrogna skolan. Hans juridiska utlåtanden (responsa) sammanställdes av Abu Bakr al-Khallal (ca 848–923) från en mängd olika källor. Hanbal var emot musik och alkohol. Han förespråkade inte våld. Hanbaliterna höll sig till sina egna kvarter i Bagdad. De uppsökte inte andra delar av staden och la sig inte i hur andra utövade tron på islam. De gjorde inga räder mot bordeller, de la sig inte i den politiska och militära elitens nöjesliv. Staten är frånvarande i Hanbals responsa. Han höll sig borta från regenter, han sökte inte aktivt konfrontation, han deltog inte heller i olika uppror som förekom under hans tid. Hans doktrin var i grunden opolitisk. Islam och politik är med andra ord på 800-talet strikt åtskilda i den hanbalitiska dogmen.

Över 400 år senare var Ibn Taymiyya (d. 1328) verksam i Damaskus. Han var anhängare av den stränga hanbalitiska skolan och anhängare av att islam och politik hör ihop.

Över 900 år efter Ibn Hanbals död tar en annan anhängare av den hanbalitiska rättsskolan, Muhammad ibn Abd al-Wahhab (d. 1792), på Arabiska halvön med alla sina beduinstammar och olika religiösa seder, ytterligare ett steg i sammanflätningen politik och islam när han slår sig ihop med huset Saud och de tillsammans genom blodiga strider rensar Arabiska halvön från allt vad Wahhab ansåg var avgudadyrkan (shirk) och konkurrerande stammar och gör den hanbalitiska rättsskolan allenarådande, liksom huset Saud. Kungariket Saudiarabien uppstod 1932.

Wahhabs tolkning av islam är att haditernas innehåll är viktigare än berättarkedjan Man kan kalla honom haditfanatiker. Han har gett upphov till den saudiska statsreligionen wahhabismen, som har profeten Muhammeds och de tre första generationernas liv och leverne som rättesnöre. Salafister är ett annat ord för wahhabister. Salaf betyder förfäder.

Även Muslimska brödraskapets aktivister kan betecknas som salafister, men till skillnad från wahhabisterna är det profeten Muhammed och enbart den första generationen islamtroende som är förebilden, idealiserad av Brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) i Milstolpar. Muslimska brödraskapet säger sig representera den sanna, den autentiska islam, fri från alla kulturella ”avarter” som uppstått efter Muhammeds och den första generationens död.

Brödraskapet avfärdar lagar stiftade av människan. Det gör de fullständigt klart i skrifterna de låtit översätta till svenska. I exempelvis Kvinnan i Islam, en text samanställd av den flitiga Mostafa Malaekah av Jamal Badawis texter, toppnamn inom Brödraskapet i Nordamerika, står det:

Sunnah (ibland omnämnd som hadith) avser Profeten Muhammads ord, handlingar och bekräftelse i frågor som rör betydelsen och utövandet av islam. För muslimer är hadith en form av uppenbarelse given till Profeten Muhammad, men inte ordagrant, som är fallet med Koranen. Koranen och Sunnah, om de förstås rätt och förutsättningslöst [min kursiv], är i grunden de tillförlitliga källorna för vilken ståndpunkt eller åsikt som helst som tillskrivs islam.

Brödraskapets motto är: ”Koranen är vår lag.” De lutar sig således inte mot någon islamisk rättsskola i tolkningen av sharia utan mot Brödraskapets ledare Hassan al-Bannas (d. 1949) totalitära politiska tolkning, tidigare chefsideologen Sayyid Qutb och nuvarande chefsideologen Yusuf al-Qaradawi (f. 1926).

Alla invånare i Sverige har rätt att tro på vad de vill, men religionsfriheten gäller enbart individens rätt att tro, inte respekt för vad folk tror på. Vad folk tror på är med vår grundlagsstadgade yttrandefrihet vidöppet för hån, löje, sarkasm, satir. Om det är något som förstört livet för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter så är det innehållet i Bibeln och Koranen.

Påståendena om helvetet och paradiset har förvandlat livet på jorden till ett helvete för människor i sekel efter sekel, se mitt inlägg om helvetesläran här. Den franska filosofen Jean-Paul Sartre har gett den bästa definitionen någonsin av helvetet med det berömda uttrycket: ”Helvetet, det är andra människor.”

Religionsfriheten
Först 1951 blev det i Sverige tillåtet att utträda ur Svenska kyrkan utan att bli medlem i en annan trosförsamling. Innan dess föddes man in i statskyrkan. Religionsfriheten är grundlagsskyddad. I Regeringsformen 2 kapitel 1 §, Grundläggande fri och rättigheter står det under punkt 6: ”religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.”

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är lag i Sverige sedan 1 januari 1995. Där står i Artikel 9:1 och 2 följande: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter” [min kursiv].

Juridikprofessor Reinhold Fahlbeck beskriver i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 februari 2010, ”Vägrat handslag faller inte under religionsfrihet”, vad som skyddas av Artikel 9 och vad som faller utanför. Han redogör för vad som avses med frihet till och frihet från. Frihet från religion avser ”friheten att inte ha en religion och att inte behöva utsättas för oönskad religiös påverkan, till exempel andras religiösa manifestationer”. Han skriver också om Europakonventionen och dess praxis att praxis innebär att en uppdelning görs på tre led och att gränsdragningen mellan de tre leden görs objektivt, ”den enskildes subjektiva åsikt är inte utslagsgivande”.

Man kan sammanfatta ”oönskad religiös påverkan” med orden: Sköt dig själv och skit i andra. Det är exakt det Muslimska brödraskapets aktivister, Salahuddin Barkat och fram till nyligen Anas Khalifa inte respekterar. Muslimsk brödraskapets huvudfiende är den sekulära rättsstaten, det långsiktiga målet är att omvandla inte bara Sverige utan hela världen till en teokrati styrd av deras tolkning av islam. Salahuddin Barakat och Anas Khalifa har varit tjänstvilliga stödtrupper.

Parallella rättssystem strider mot Europakonventionen
Nyligen blev det stor uppståndelse när journalisten Jenny Strindlöv i en artikel i Expressen/Kvällsposten avslöjade hur en romsk man som våldtagit en 13-årig flicka friades i en romsk rättegång i Malmö stads lokaler. Malmö stad beslutade om en utredning som nu är klar. Det ska tilläggas att mannen polisanmäldes och dömdes för våldtäkt. Jenny Strindlöv citerar på Twitter 21 september en passus i utredningen: ”Sammanfattningsvis finns enligt svensk rätt inget hinder mot privata – eller – parallella domstolar.”

Europadomstolen säger i en dom år 2003 om bland annat lagverket sharia att parallella rättssystem strider mot Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet, kapitlet går att läsa här.

Domen gäller Artikel 11: ”Frihet att delta i sammankomster och föreningsfrihet”. Ett turkiskt parti lett av Necmettin Erbakan (1926–2011), grundare av den islamistiska rörelsen Millî Görüş, vann turkiska riksdagsvalet 1995 och ingick i en koalitionsregering där han blev premiärminister. Militären avsatte honom 1997 och upplöste partiet. Turkiet hade då en sekulär författning. Efter turer i den turkiska konstitutionsdomstolen där statsadvokaten anklagade partiet för att vilja införa sharia och ett teokratiskt styre drog partiet ärendet till Europadomstolen, som beslutade att upplösningen av partiet hade stöd i lagen och förklarar också varför ett pluralistiskt rättssystem eller parallella domstolar strider mot Europakonventionen.

Ett pluralistiskt rättssystem innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse, att staten därmed fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna och att individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört. Europadomstolen skriver att lagverket sharia är statiskt och oföränderligt och att principen om pluralism inom politiken och den ständiga utvecklingen av allmänhetens rättigheter inte har någon plats i sharia. Det går inte att hävda att man respekterar demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som man stöder en regim baserad på sharia som klart skiljer sig från Europakonventionen, särskilt vad gäller straffrätt, kvinnors juridiska status och intrånget både i privatlivet och det offentliga livet.

Shariajuristen Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö

Salahuddin Barakat respekterar inte den grundläggande basen för religionsfrihet: Sköt dig själv och skit i andra. Han är anhängare av den hanafitiska rättsskolan, uppkallad efter Abu Hanifa (699–767), ivrig haditsamlare. Barakat baserar hela sin skattefinansierade religiösa verksamhet på att försvara lagverket sharias plats i Sverige. Han går till storms mot den sekulära rättsstaten och allas likhet inför lagen som innebär att staten är garant för de individuella fri- och rättigheterna, att rättigheterna är just individuella. Enligt Salahuddin Barakat ska landets ”muslimer” bedömas utifrån islamisk rätt. Han uppträder som om han är något slags överhuvud över ett minikalifat.

Det Europadomstolen skriver om sharia som ett statiskt och oföränderligt lagverk är just det Salahuddin Barakat lyfter fram som bevis på sharias överlägsenhet över svensk lagstiftning, som ju har varierat under århundradena. Hans inställning kan man läsa om i det här inlägget, ”Den islamiska kvinnosynen”, där han skriver om avsaknaden av en ”objektiv måttstock” och det ”godtyckliga förhållningssättet till normer och värderingar” i Sverige jämfört med islams ”objektiva måttstock”.

Han tillbringade 4 år i Jemen och studerade ”islamiska vetenskaperna”. Han har studerat islam i Pakistan, Mauritanien, Turkiet och Levanten och anser sig vara rätt person att döma i frågor som rör ”muslimer”. Hur finansierade han studierna utomlands?

År 2013 grundande han Islamakademin i Malmö och bedrev intensiv PR för sig själv och syntes plötsligt överallt. I samband med att Islamakademin bildades skrev han flera inlägg på Islamakademins hemsida där han marknadsförde sig själv, inlägg som strider mot svensk lag, i synnerhet jämställdhet, och nu är raderade, bland annat det ovan nämnda om den islamiska kvinnosynen.

I november 2014 skrev han på SVT Opinion ett inlägg om en konflikt i Uppsala moské där han gör sig till tolk för ”islamiska principer”. Han har gjort sig ett namn som expert på att motverka radikalisering och extremism hos ungdomar och höll i Stockholm en föreläsning om IS den 7 november 2015, en föreläsning Eddie Råbock (tidigare Mohammed Omar) såg på Youtube och kommenterar i inlägget på Det goda samhället, ”Sharia istället för förnuft”. Eddie Råbock bekände sig tidigare till islam, numera definierar han sig som ateist. Han har stor kunskap om imamer och predikningar i svenska moskéer.

Han inleder inlägget: ”Bekämpa ISIS! Rubriken ingav visst hopp. En muslimsk teolog skulle argumentera mot Islamiska staten (IS). Äntligen skulle man få höra om en islam som var förenlig med vetenskap, sekularism och demokrati! Så blev det dock inte. Istället förstärkte föreläsningen bilden av muslimska teologer som rigida, dogmatiska och oförmögna till rationellt tänkande.”

Salahuddin Barakats främsta invändning mot IS tycks ha varit att IS bekänner sig till den hanbalitiska rättsskolan och därmed är ”’antropomorfister’, det vill säga de som allt för mycket liknar Gud vid människan. Det som gjorde honom mest upprörd med salafiterna var alltså inte deras intolerans, kvinnoförtryck och stöd för barbariska straff, utan att de skulle ha påstått att Gud har händer och fötter!”

Eddie Råbock avslutar med följande ord:

Om Salahuddin Barakat är vårt enda alternativ till Islamiska staten är vi illa ute. Det muslimer behöver är inte mer sharia, utan mindre. Det behövs en helt ny och öppen mentalitet som tillåter att man talar fritt och förnuftigt om sin religion. Så länge sharia är högsta norm och det är tabu att yttra en icke-konventionell åsikt om Koranen och berättelserna om Muhammed kommer blodet att fortsätta flyta och islamvärlden kommer att fortsätta ligga efter väst inom vetenskap, teknik, litteratur, konst, ja, det mesta egentligen.

Detta var sex år sedan. Under dessa sex år har Salahuddin Barakat beviljats miljontals skattekronor. Han marknadsför sig som brobyggare. Tidigare medverkade han i stiftelsen Open Skåne och under ett möte med regionpolischefen, Open Skånes generalsekreterare och Salahuddin Barakat ska regionpolischefen enligt ett Facebook-inlägg, som jag numera inte kommer åt, ha sagt att det är viktigt att alla följer svensk lag. Barakat ska ha svarat: ”Det tycker inte jag. Jag tycker att Skåne ska införa sharialagar.” I ett Facebook-inlägg med foto utvecklar han svaret han inte kunde ge då:

Det hade tagit alldeles för lång tid att gå igenom alla lagar och värderingar som motstrider islam men i grund och botten vilar islam på en syn om att Guds rätt och den moral som är given av Gud står över all annan. Rent praktiskt så inskränker svensk rätt på muslimers frihet i en rad olika sammanhang, det kan vara inom sådant som beskattning, månggifte, arvsrätt eller halal-slakt.

Salahuddin Barakat samarbetar med Muslimska brödraskapets svenska gren. Båda påstår att de är talespersoner för kollektivet ”muslimer”.

I SR P1 Lördagsintervjun 7 februari 2015 presenteras han som teolog och rättslärd och att han har ”auktoriserad rätt att göra tolkningar av sharialagen”, utan att programledaren förklarar vem som har auktoriserat honom. Även ungdomsföreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa, bildad av bland andra Mehmet Kaplan (MP), skriver att Barakat till följd av sina religiösa studier har ” formell auktorisering (ijazah) i att lära ut och besvara frågor”. Barakat är ledamot i ungdomsföreningens Religiösa råd. Yasri Khan har ända från början haft ledande poster inom föreningen som finansieras av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

När Kaplan, som då var bostadsminister 2016, tvingades lämna regeringen efter samröre med turkiska högerextrema grupper och Yasri Khan, som kandiderade till en post inom MP, vägrat ta TV4:s kvinnliga reporter i hand, skrev Barakat ett rasande inlägg på SvD Debatt: ”Förödande signal till unga troende muslimer”. Han skriver bland annat: ”Enligt islam, såsom många muslimer förstår sin religion, går gränsen för kontakten mellan främmande parter av motsatt kön vid fysisk beröring.” Just om ”nyttorna” av könsseparering skriver han i det här raderade inlägget ”Kvinnans deltagande i moskén”, där han bygger hela sitt resonemang på haditer och hänvisar till än den ena haditen efter den andra ur profeten Muhammeds mun och påstår sig veta hur det gick till på profetens tid. Själv tar han inte kvinnor i hand. I SvD-artikeln talar han om ”islamofoba krafter” och ”islamofobi”.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om Salahuddin Barakat och har ett helt kapitel om honom och Yasri Khan i min bok om Muslimska brödraskapet. Barakat påstår att kollektivet ”muslimer” är utsatt för ”strukturell rasism” och grasserande ”islamofobi”.

Han tar sig inte bara ton om ”islamofobin” i Sverige. I ett rasande Facebook-inlägg 7 oktober 2020 tog han heder och ära av Frankrikes president Emanuel Macron, ett inlägg han efter massiva protester raderade. Bland annat kallar han Frankrike för en ”extremsekulär och alltmer islamofob skurkstat”. President Macron kallar han ”en skurkaktig fjant med hybris”. Barakats raseri tändes av Macrons handfasta kamp mot islamistisk radikalisering i Frankrike, bland annat kommenterade Macron att många imamer utbildats i länder med lagar och värderingar som strider mot den franska sekulära rättsstaten, en kritik man kan rikta även mot Salahuddin Barakat. Trots Barakats utfall beviljade Allmänna arvsfonden honom 12,5 miljoner kronor för ”brobyggande”, vilket jag skriver om i det här blogginlägget.

Salahuddin Barakat har varit otroligt bra på att marknadsföra sig själv.

Men är han bra för Sverige?

Mitt svar är nej.

Men Barakats insisterande på att haditerna och hans islamiska rättsskola har en plats i Sverige, hans raderade inlägg på Islamakademin, kort sagt vad han tror på, är en guldgruva för satiriker.

Fortsättning följer om Anas Khalifa.

6 oktober 2021

Mona Lagerström fil dr

 

I väntan på hovrättens dom 30 september publicerar 32 ”forskare” en lögnaktig debattartikel i Göteborgs-Posten till försvar för de samhällsomstörtande aktivisterna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som stämt Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. Debattartikeln, som demonstrerar undertecknarnas nonchalanta attityd till demokratin, har rubriken: ”Får inte muslimer arbeta med mänskliga rättigheter i Sverige?”. Jag återkommer till artikeln och förklarar varför den är en flagrant lögn och ett tecken på universitetens totala förfall från vetenskapligt forum till ideologiproduktion, västfientlig ideologiproduktion.

Just nu visar SVT en dokumentärserie i tre delar om Usama bin Ladin med anledning av 20-årsdagen av terrorattacken mot World Trade Center i New York. Det är välkommet. I programmet nämns att Abdullah Azzam och Ayman al-Zawahiri influerade Usama bin Ladin. I del 2, ”Hata USA”, ser man bin Ladin och Zawahiri sida vid sida, ca 31 minuter in i programmet. Både Azzam och Zawahiri gick tidigt med i Muslimska brödraskapet.

Muslimska brödraskapet, grundat 1928 i Egypten, har förstört hela världen, precis hela världen, inklusive Sverige på ett sätt som varken Lenin, Stalin, Mussolini eller Hitler lyckades med.

Jag skriver om Zawahiri i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter.

Jag skriver också om aktivisterna Fatima Doubakil

och Maimuna Abdullahi

och deras koppling till Muslimska brödraskapets svenska gren. Liksom jag också skriver om de demokratifientliga ArA-aktivisterna och deras symbiotiska relation till Muslimska brödraskapets svenska gren.

Muslimska brödraskapet är upphovet till varenda terrorattack i islams namn. De har med sin totalitära politiska tolkning gett religionen islam ett dåligt rykte i hela världen. De har influerat talibanerna som nu på nytt har intagit Afghanistan.

Religion är tolkning. Det finns ingen ”sann” islam, ingen ”autentisk” islam. Det finns ingen sann ”muslimsk identitet”. Det finns bara tolkningar. Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning av islam, influerad av Mussolini och Hitler, går på tvärs mot det demokratiska styrelseskicket.

Hanna Stjärne: Ta hjälp av terrorforskarna Magnus Norell och Magnus Ranstorp och journalisten Magnus Sandelin och gräv fram varenda internationell dokumentär som gjorts om Muslimska brödraskapet och visa dem i SVT inför valet nästa år. Det är skandalöst att SVT inte har sänt ett enda av alla dokumentärer som gjorts. SVT bär ansvaret för att politiker och tjänstemän i Sverige gladeligen år efter år efter år beviljar svenska Muslimska brödraskapets olika föreningar och skolor miljoner skattekronor.

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har mjölkat både Göteborg och staten på skattekronor för insatser mot ”rasism” och ”islamofobi”.

Gör också en dokumentär om hederskulturförnekande ArA och symbiosen med Muslimska brödraskapets svenska gren och den skada dessa hederskulturförnekare har åsamkat alla som lever i hederskulturer i Sverige.

Debattartikelns 32 ”forskare” som skrivit under till försvar för Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inleds med Adrián Groglopo,

lektor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, samma institution som Maimuna Abdullahi numera är doktorand på. Adrián Groglopo är ArA:s ordförande. Maimuna Abdullahi har suttit i ArA:s styrelse. Hon har också varit verksam inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd i Göteborg.

Andra ökända ArA-namn är Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om dessa hårdföra revolutionärer från Sydamerika, som bättre hör hemma på Kuba än i Sverige. Diana Mulinari hävdar till exempel att det är rent löjeväckande att höra svenskar tala om mänskliga rättigheter eftersom svenskar är européer och därmed förknippade med de europeiska kolonialmakterna. Bara ”förtryckta”, dit de räknar sig själva, kan tala om mänskliga rättigheter.

Bland undertecknarna finns Anders Neergaard, ArA:s första ordförande, sammanboende med Diana Mulinari, välkänd inom Vänsterpartiet, verksam vid REMESO, Linköpings universitet där också hederskulturförnekaren Stefan Jonsson är verksam. Stefan Jonsson är även skribent i Dagens Nyheter där han torgfört lögnen om ”strukturell rasism” och prisat den ökända undertecknaren Masoud Kamali och de ovanstående ArA-aktivisterna och kallar dem ”landets främsta experter” på diskriminering.

”Strukturell rasism” i Sverige är lögn. Om det existerat strukturell rasism i Sverige hade ingen av de ovanstående ArA-aktivisterna varken kunnat studera på eller varit anställda på ett offentligt finansierat universitet i Sverige. De skulle inte ha fått publicerat debattartikeln de skrivit till försvar för Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.

Det som gör debattartikeln till en flagrant lögn är undertecknarnas missbruk av kollektivordet ”muslimer”.

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är salafister.

Muslimska brödraskapet tillhör tolkningstraditionen salafister, de som har profeten Muhammeds och hans följeslagares liv och leverne på Arabiska halvön på 600-talet som ledstjärna och som förkastar lagar stiftade av människan. Att de förkastar lagar stiftade av människan skriver jag om i min bok och också i åtskilliga blogginlägg.

Nu har Sverige begåvats med en salafistisk avhoppare, Anas Khalifa, som predikat salafism i två decennier. I dag 22 september 2021 sänds i SVT Anders Holmbergs intervju med Anas Khalifa i programmet 30 minuter. Så här säger Anas Khalifa om salafister:

I debattartikeln nämns inte ordet salafist, man skriver konsekvent kollektivordet ”muslimer” om Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. Exempelvis: ”Kan muslimer, och i synnerhet muslimska kvinnor, engagera sig i frågor som rör mänskliga- och civila rättigheter?”

Om tingsrättens dom skriver de: ”Hermansson betraktades alltså som privatperson i fråga om rättsligt ansvar, medan Abdullahi och Doubakil betraktades som offentliga personer i fråga om rättsligt skydd. Den märkliga rockaden visar hur starkt villkorad rättssäkerheten är för muslimer.”

Vidare: ”Kommer Sverige att kunna vara ett land där muslimer, i synnerhet kvinnor, har rätt att delta i det offentliga samtalet på egna villkor – till exempel med rätt att arbeta för civila och mänskliga rättigheter utan att bli demoniserade och förtalade?”

Alla undertecknarna av debattartikeln anger att de hör hemma inom universitetsvärlden där forskare vanligtvis är noggranna med ordvalet. De här ”forskarna” är också noggranna med ordvalet, de har noggrant valt kollektivordet ”muslimer” för att dölja sanningen om Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis demokratifientliga verksamhet. Det är en förolämpning mot alla seriösa forskare inom universitetsvärlden och alla islamtroende i Sverige som inte vill förknippas med salafister och Muslimska brödraskapet.

Hanna Stjärne: Gör skäl för din hutlösa lön. Visa att SVT värnar om demokratin och gör inför 20-årsdagen av hedersmordet på Fadime Sahindal 21 januari 2022 en dokumentär om de hederskulturförnekande ArA-aktivisternas demokratifientliga verksamhet och hur de i över två decennier har varit en bromskloss för det viktiga arbetet mot hedersförtryck i Sverige. Jag uppmanade dig i mina blogginlägg riktade till dig som försvarare av demokratin att på Fadimedagen 21 januari nästa år sända Marianne Spanners dokumentär i Striptease 6 maj 1998 om Fadime där Fadime berättar om hur det är att vara flicka i en klan genomsyrad av hedersnormer. Och att en partiledardebatt om hedersförtryck och hedersvåld följer på programmet.

Mina blogginlägg om hur SVT varit ett redskap för Muslimska brödraskapets propaganda besvarade du med att sitta i Morgonstudion och berätta om SVT:s planer på en nyinspelning av Vi på Saltkråkan.

SVT:s totala ointresse för demokratifientliga tolkningar av islam och hederskulturutsatta flickor och kvinnor har varit förutsättningen för Muslimska brödraskapets och ArA:s starka ställning i Sverige. De är skattefinansierade. De verkar för att mala ner demokratin inifrån.

22 september 2021

Mona Lagerström fil dr

Jag läser med bestörtning Kristina Hedbergs rapportering i DN från förtalsrättegången mot Ann-Sofi Hermansson, ”Hatet var det verkliga skälet till att jag lämnade politiken”, säger Nalin Pekgul som ställt upp som vittne i Hovrätten för västra Sverige.

De antidemokratiska aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil har stämt Ann-Sofie Hermansson för förtal. Tingsrätten gick inte på deras linje varpå de överklagade till hovrätten. Nalin Pekgul säger att Fatima Doubakil har lett en hatkampanj mot henne och berättar om Fatima Doubakils agerande under de möten Nalin Pekgul arrangerade i Tensta Träff där man diskuterade ”euro-islam” 2009 och 2010. ”Hatet fick mig att frukta för mitt liv”.

Kristina Hedberg skriver: ”Enligt henne var mötena besökta av såväl salafister som icke-troende muslimer och diskussionerna var hetsiga, men respektfyllda. Tills Fatima Doubakil och ’hennes gäng’ gjorde entré.

– De hånskrattade och störde. Det kom mellan 70 och 100 personer som inte verkade intresserade av att delta i samtalen, utan bara ville förstöra mötena. En somalisk kvinna bad att de skulle lämna, men då skrek Fatima Doubakil ’Idiot’ till henne, säger Nalin Pekgul.”

Själv hotades Nalin Pekgul av ”tre män i gänget”. Hoten och hatet trappades upp tiden som följde ”till en nivå där hon upplevde sig avhumaniserad och utsatt för livsfara”.

Fatima Doubakil medger att hon var på Tensta Träff men inte att hon störde eller kallade någon idiot.

Jag lägger mig inte i vem som kallade en person för idiot men jag anser att det är viktigt att delge vad popartisten Kadafi Hussein i en artikel på Newsmill 1 april 2010 med rubriken ”Sluta fjäska för sekten Unga Muslimer” hade att säga om Fatima Doubakils ”gäng”. Han var närvarande under mötena som ägde rum för drygt tio år sedan. För att få det avklarat, Kadafi Hussein säger att SUM:s ordförande Mohammed Kharraki

kallade en kvinna för idiot när hon ville att de skulle lämna lokalen i stället för att förstöra för de andra och att Mohammed Kharraki när kvinnan ville tala med honom efter mötet om hans uppträdande skrek ”att han inte ville prata med henne för att hon var på ’deras sida’. Alla muslimer runt omkring var chockade över hans beteende. Goda muslimer behandlar inte människor som är äldre än dem själva på det sättet”.

Mohammed Kharraki har en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Han är son till Mostafa Kharraki,

en av grundarna av Brödraskapets svenska gren som också har en hög grad.

Det viktiga med Kadafi Husseins artikel är att han stöder Nalin Pekguls vittnesmål om ”gänget” som störde mötena, det vill säga SUM och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han skriver om hatpredikanter SUM har bjudit in, se pdf här.

Som ung svensk muslim blir jag arg att jag ska företrädas av en homofobisk, antisemitisk sekt. Det som gör mig ännu mer ledsen är att de får miljoner i bidrag av staten. Med sina pengar försöker de stoppa all ärlig debatt om muslimer och Europa. Under hösten dök Kharraki upp på våra seminarier om ”Islam och Europa” i Tensta Träff och tillsammans med kompisarna från muslimska mänskliga rättighetskommittén gjorde de allt för att förstöra möten.
[. . .]
På seminarierna fick jag klart för mig hur odemokratiska och fördomsfulla de är. Så fort en vuxen invandrare bröt på svenska skrattade de högt och hånade personen.
[. . .]
Nu har Sveriges Unga muslimer tillsammans med muslimska mänskliga rättighetskommittén börjat med egna möte i Tensta Träff. Den 23 februari hade de öppet möte där de hade bjudit in de som stod utanför Folkets Hus och förhindrade ungdomar att komma in i festlokalen. I lokalen satt män och kvinnor på var sin sida och man fick inte sitta som blandat. Som vanligt styrde miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan allt men han satt längst bak i lokalen. Jag undrar om Miljöpartiet står för att kvinnor och män inte får sitta bredvid varandra?

Även Kadafi Hussein fick betala dyrt för sin frispråkighet, läs den här artikeln i SVT.

Förra riksdagsledamoten Carina Hägg (S) deltog på mötena i Tensta Träff, vilket hon skriver om i artikeln på Newsmill 27 maj 2013, ”Flatheten har skyddat extremisterna”, som ligger i samma pdf som Kadafi Husseins artikel. Hon skriver: ”Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, som ansåg att Munir Awad numera terroristdömd i Danmark, var oskyldigt förföljd av Säkerhetspolisen, var tillsammans med Sveriges Unga Muslimer delaktiga i att förstöra mötena om Islam och Europa som anordnades i Tensta. Jag var själv på flera av dessa möten och skrämdes av deras hånfulla bemötande av muslimer som inte delade deras åsikter.”

Sveriges unga muslimer får inte längre bidrag från staten. Men det tog lång tid innan pengarna drogs in. Det är på tiden att bidragen till Muslimska brödraskapets alla föreningar i Sverige dras in, exempelvis studieförbundet Ibn Rushd, biståndsorganisationen Islamic Relief, Römosseskolan i Göteborg med flera.

De två aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil har starka kopplingar till Muslimska brödraskapets svenska gren. De är ett lika stort hot mot den svenska demokratin som talibanerna i Afghanistan är ett hot mot det landets demokrati. De delar samma totalitära politiska tolkning av islam, starkt influerad av Benito Mussolinis fascism och Adolf Hitlers nazism, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg.

9 september 2021

Mona Lagerström fil dr

Jag har ett helt kapitel om verklig antisemitism och påhittad ”islamofobi” i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018). Amanah har nyligen beviljats 12,5 miljoner kronor av Allmänna arvsfonden för att motverka antisemitism och ”islamofobi”. Du är föreningen Amanahs ordförande och medgrundare, du hade assistans i grundarprocessen av Andreas Hasslert, Ibn Rushd, bildat av Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Amanahs syfte är att motverka antisemitism och ”islamofobi”, skriver ni.

Den växande antisemitismen i Sverige är importerad. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. Det grasserar ingen ”islamofobi” här.

Du är psykolog. Du vet vad fobi är, ”intensiv, irrationell rädsla”, enligt NE. ”Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet.”

”Islamofobi” sjukdomsförklarar kritiker av totalitära politiska tolkningar av islam. Att kritisera Muslimska brödraskapets svenska gren handlar inte om överdriven rädsla som kan ”behandlas” med kunskap om islam. Kritiken av Muslimska brödraskapets svenska gren är just baserad på kunskap om den faktiska fara Muslimska brödraskapets svenska gren utgör för demokratin i vårt land.

Ibn Rushd står för en totalitär politisk tolkning av islam och är en av alla föreningar IFiS bildat för att skaffa sig makt, inflytande och pengar, pengar, pengar, inte minst med hjälp av ”islamofobi” som de gjort till ett veritabelt ”Sesam öppna dig”. Redan 2003/2004 gav Allmänna arvsfonden Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) 400 000 kronor för att motverka ”islamofobi”. Sedan har MB fortsatt och fortsatt och fortsatt att via sina olika föreningar söka statliga och kommunala bidrag för att motverka ”islamofobi”. Och nu Allmänna arvsfonden igen.

Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig islamistisk rörelse, enligt dem är islam och politik oupplösligt förenade. Koranen är vår lag, är deras motto. Alltså inte Sveriges lag. Deras slutmål är en total, världsomspännande seger över demokratin. Viktiga namn i MB:s svenska gren som du, i egenskap av ordförande för Judiska centralrådet i Sverige 1999–2015, via Trossamfundsrådet har samarbetat med som man kan se här och här är Mahmoud Aldebe, en av den svenska grenens grundare, och Helena Benaouda Hummasten, som cirkulerat på ledande platser i varenda förening, inklusive som Ibn Rushds förbundsordförande samtidigt som hon hårdnackat ljuger om att det inte finns några kopplingar till Muslimska brödraskapet, se bland annat denna artikel 24 december 2016.

Ett namn i andra generationen MB-aktivister är Omar Mustafa, nu i Amanahs styrelse. Han har en hög grad inom MB:s svenska gren, har cirkulerat på ledande platser i varenda förening, inklusive som Ibn Rushds förbundsrektor, och blånekar lika intensivt som Helena Benaouda Hummasten om kopplingen till MB. Kopplingen är glasklar. Inte heller Salahuddin Barakat, aktiv i Amanah, är demokrat, vilket jag återkommer till i slutet av inlägget.

Ja, Lena Posner Körösi: Var sätter du gränsen? Du talar i egenskap av demokratiambassadör om demokrati i Kunskapskanalen 12 oktober 2020. Du säger också: ”Vi behöver se till att värna vår demokrati och att stå emot utmaningarna och identifiera dem.”

Ibn Rushd är ett allvarligt hot mot den svenska demokratin. Omar Mustafa och Helena Benaouda Hummasten avfärdar all kritik av kopplingen till Muslimska brödraskapet som ”islamofobiska konspirationsteorier”. Gör du det också? Uppenbarligen har du inte identifierat den utmaning Ibn Rushd innebär.

Allmänna arvsfonden har beviljat Amanah 12,5 miljoner kronor för att motverka antisemitism och ”islamofobi”. Det är detsamma som att bevilja Ibn Rushd 12,5 miljoner utöver de miljoner Folkbildningsrådet och landets kommuner varje år beviljar studieförbundet. Amanahs projekt kallas ”unikt och angeläget”.

Du säger: ”Det är med stor glädje Amanah mottagit beskedet att Allmänna Arvsfonden beviljat medel för en omfattande satsning på kunskap, vilket ökar möjligheterna att motverka antisemitism och islamofobi inom och mellan våra grupper samt i majoritetssamhället. Detta arbete är ett viktigt led för att både värna och stärka den svenska demokratin.”

Med Omar Mustafa i styrelsen och samarbetsavtal med Ibn Rushd?

Enligt Arvsfonden gjorde man en ”grundlig utredning med anledning av ett uppmärksammat inlägg på Facebook 2020 där en företrädare för den sökande organisationen publicerade ett inlägg som kunde tolkas som antidemokratiskt.”

”Kunde tolkas”? Inlägget, ett grovt angrepp på Frankrikes president Emanuel Macron, skrevs av antidemokraten Salahuddin Barakat och var helt i linje med hans retorik 21 april 2016 som självutnämnd talesperson för ”muslimerna” i Sverige. I artikeln betonar han separering mellan könen, vilket är en hjärtefråga för honom.

Vidare skriver man: ”En viktig faktor var att utredningen visade att såväl kommunen som civilsamhället och samarbetspartners tydligt uttalat ett fortsatt och starkt förtroende för föreningen, säger Håkan Ceder”, Arvsfondsdelegationens ordförande.

Ett skolexempel på hur byråkrater undergräver demokratin genom att hänvisa till andra bidragsgivare i stället för att själva kontrollera de bidragssökande. Det är exakt samma förfarande som dåvarande DO Agneta Broberg 11 oktober 2016 gav som skäl till att hon bjudit in Muslimska brödraskapets aktivister: att de organisationer DO valt att samarbeta med bland annat är baserat på att de är statsbidragsberättigade hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Myndigheten för stöd till trossamfund (SST).

Den här trion, forskarna Peder Hyllengren, Magnus Ranstorp och Aje Carlbom,

har i åtskilliga debattartiklar kritiserat Folkbildningsrådets bidrag till Ibn Rushd. I den här debattartikeln för några dagar sedan om Abdirizak Waberi och Römosseskolan skriver de om den lilla skaran individer som cirkulerar i ledande ställningar i Muslimska brödraskapets olika föreningar. Omar Mustafa efterträdde Abdirizak Waberi som ordförande för IFiS när Waberi valdes in i riksdagen 2010 för Moderaterna. Bland annat skriver forskarna: ”Waberi är bara en av spelarna i ett större islamistiskt nätverk av verksamheter där IFiS spelar en avgörande roll och där samma personer styr och ställer i olika styrelser. Flera namn återkommer i styrelserna inte bara för skolverksamheter men även i Ibn Rushd-drivna verksamheter som Granhedsgården AB, Eventeq AB (bakom Muslimska familjedagarna) samt Islamic Reliefs styrelse. Här roteras det friskt mellan styrelseuppdragen.”

Ledarna inom Islamic Relief i Storbritannien tvingades år 2020 avgå efter att ha spridit antisemitisk propaganda.

Inför valet 2006 skickade Mahmoud Aldebe brev till alla riksdagspartier och krävde särlagstiftning ”Det glömda minoriteten”. Brevet väckte stor uppståndelse. Hans kolleger inom MB tog offentligt avstånd från brevet, men religionsvetaren Sameh Egyptson visar i sin bok Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige (2020) med hjälp av protokoll från årsmöte att de ställde upp på innehållet. Det är de kraven Aldebe publicerade som är MB:s verkliga avsikt med Sverige. Och de har inget med demokrati att göra. De är en katastrof för flickor och kvinnor. Flickors och kvinnors rättigheter är det jag värnar särskilt om, alla flickor och kvinnor i Sverige.

Åter till Andreas Hasslert. I den här odaterade artikeln på Ibn Rushds hemsida står det ”Ibn Rushds projektledare Andreas Hasslert var privat delaktig i processen med att bilda Amanah. Studieförbundet har därefter bidragit till organisationens verksamhet på olika sätt. Nu har även ett officiellt samarbetsavtal [min kursiv] mellan Ibn Rushd och Amanah skrivits under.”

Enligt den här odaterade texten författad av generalsekreterare Aldo Iskra arbetar stiftelsen Open Skåne med att motverka antisemitism och ”islamofobi”, så vad Amanah avser att tillföra är svårt att förstå, utom att vara ytterligare en kassako för Ibn Rushd.

I den här texten skriver Andreas Hasslert i maj 2016 att han medverkar i stiftelsen Open Skåne och att han samtidigt var med om att arbeta upp Ibn Rushd.

Salahuddin Barakat har varit en av Open Skånes samarbetspartners, men intervjun gjord med honom 2016 är raderad och han finns inte längre med i styrelsen. Kanske på grund av hans hätska utfall mot Frankrikes president som han gjorde då han fortfarande tillhörde Open Skåne enligt den här artikeln.

Amanahs styrelse med fotografier där Omar Mustafa fanns med togs omedelbart bort från internet efter det att lokalpolitikern Nima Gholam Ali Pour (SD), tidigare socialdemokrat, på Twitter kommenterade att Amanah i våras beviljats 900 000 kronor av Malmö stad. Som jag redan nämnt har Omar Mustafa en hög grad inom MB:s svenska gren. Sameh Egyptson skriver i boken Erövringen att Omar Mustafa (f. 1985) när Nyamko Sabuni (FP/L) 2006 utnämndes till integrationsminister skickade ett brev till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i egenskap av SUM:s generalsekreterare. Han är 21 år:

Jag vill härmed lämna in ett protestbrev till statsministern angående utnämning av den öppet islamofobiska Nyamko Sabuni till integrationsminister. Detta var ett högst oväntat drag av dig Fredrik, du som har bott så nära invandrare och borde ha större förståelse för deras frågor. Sparka henne och du blir muslimernas hjälte (= kan leda till att du vinner nästa val också)” (s. 205).

Muslimska brödraskapet är en sekt och representerar inte på långa vägar landets alla islamiska trosfränder. Sameh Egyptson skriver också att Omar Mustafa gick i Muslimska brödraskapets Islamiska skolan, som leddes av Chakib Benmakhlouf, en av grundarna av den svenska grenen och i flera år ordförande för MB:s europeiska paraplyorganisation FIOE, där Waberi blev vice ordförande. Som jag skrivit i åtskilliga blogginlägg så handplockas blivande rekryter och tränas under hård övervakning innan de erbjuds att avlägga trohetseden. Det är uppenbart att Chakib Benmakhlouf tidigt spanade in Omar Mustafa och sedan tränat upp honom, bland annat till att ljuga om kopplingen till Muslimska brödraskapet och konsten att ljuga sig till skattemedel.

Muslimska brödraskapet utlyste en protest mot att Nyamko Sabuni utnämnts till integrationsminister och lyckades samla runt 80 000 protester,

varav Mahmoud Aldebe med Sveriges förenade muslimer bidrog med 70 000. År 2015, det första året då SST spaltar upp de olika islamiska organisationer som betjänas, hade Aldebes förbund 34 855 medlemmar.

Även Abdulkader Habib, en av Ibn Rushds grundare, finns med, dock utan att ange antal medlemmar.

Lena Posner Körösi: Du vet vad Förintelsen är. Notera hur Abdulkader Habib, då representant för SUM, utnyttjar Förintelsen i sitt projekt att utbilda muslimska ungdomar till att bli ”certifierade informatörer”. I Arvsfondens utvärdering Islam och muslimer i Sverige av beviljade anslag 1994 till 2006, författad av religionsprofessor Mattias Gardell (2010), står det om Abdulkader Habibs projekt 2003/2004 han fick 400 000 kronor för: ”Habib ansåg att islamofobi och främlingsfientlighet närs av okunskap, varför han såg utbildning och kunskap som sätt att lösa problemet. En förebild för det folkbildningsarbete man ville bedriva var den verksamhet som bedrivits för att motverka antisemitism och bland annat involverat skolkampanjer där överlevare från Förintelsen mött skolungdomar” (s. 75).

Överlevare från Förintelsen med erfarenhet blir i Abdulkader Habibs version att utbilda ungdomar, och Arvsfonden beviljar pengar till det. 30 muslimska ungdomar ”certifierades” som ”informatörer”.

Vad Sverige behöver är informatörer som informerar om hur vida överlägset det demokratiska styrelseskicket med grundlagsstadgade fri-och rättigheter är jämfört med styren baserade på rigida religiösa lagar.

Det finns nog ingen kvinna i det moderna Sverige som gjort mer för att förtrycka flickor och kvinnor med religiösa lagar än den finländska konvertiten Helena Benaouda. Muslimska brödraskapet har en vidrig kvinnosyn, läs deras kritik mot FN:s kvinnokommission 2013 när MB:s Muhammad Mursi var Egyptens president. Beslöjade Benaouda är en genuin demokratins dödgrävare. Att hon nått en hög position inom den svenska grenen beror på att de arabiska männen inte kunde svenska. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om att hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel, en lika viktig markör som Hitlers hakkors. Hitler var noga med att hans parti skulle synas. Muslimska brödraskapets grundare var influerad av Mussolini och Hitler. Hijab ska likställas med Mussolinis svartskjortor och Hitlers brunskjortor. Hijab är ett politiskt, inte religiöst plagg. Alla andra reaktionära uttolkare av islam har sedan 1970-talet anammat hijab som en viktig mätare på ett lands islamisering och påstår att det är en plikt för kvinnor att dölja håret. Som framgår av nedanstående bild på den algeriska soldaten i första världskrigets Armée d’Afrique som stred för fransmännen i norra Frankrike var Helena Benaouda Hummastens huvudbonad inte ett islamiskt kvinnoplagg för hundra år sedan. Bilden är ett snitt ur H.P. Willmotts Första världskriget, Albert Bonniers Förlag 2004, s. 71.

Så här ser soldaten från ökenlandet Algeriet ut i helfigur:

Det är soldatens huvudbonad mängder med småflickor i Sverige, som inte är ett ökenland, numera är draperade i. Helena Benaouda Hummasten följer i den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I:s (d. 1076) fotspår. Han kodifierade i Medelassyrisk lag uppdelningen via klädseln i ”ärbara” och ”icke-ärbara” kvinnor, den första kända lagen om kvinnors beslöjning. ”Ärbara döttrar/hustrur måste vara beslöjade utomhus. ”Ärbara” var flickor/kvinnor när en man kontrollerade deras sexualitet. Därför var det ett brott mot mannen att antasta en beslöjad kvinna. Det var också ett brott att beslöja sig om man exempelvis var sexsäljare. Straffet var hårt, exempelvis avskurna öron. ”Ärbara” kvinnor som visades sig utomhus obeslöjade straffades inte, däremot löpte de risk att antastas. En mångtusenårig sedvänja som invandrat till Sverige och drabbar obeslöjade ”svennehoror”. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa kvinnohistorikern Gerda Lerners bok The Creation of Patriarchy (1986).

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) 2017 publicerade den första översikten över Muslimska brödraskapet i Sverige författad av terrorismforskaren Magnus Norell tillsammans med socialantropolog Aje Carlbom och religionsvetaren Pierre Durrani

gick Helena Benaouda Hummasten i spinn och demonstrerade sina talanger som lögnmaskin, exempelvis i det här odaterade inlägget på Ibn Rushds hemsida kallat ”När en myndighet sprider lögner om muslimska organisationer”. Det är hon som spridit lögner sedan 1980-talet. Hon talar konsekvent om ”muslimska” organisationer. Hon företräder en islamistisk organisation, det vill säga en politisk organisation.

Som nämnts är det glasklart att Ibn Rushd är en del av Muslimska brödraskapet. Jag upprepar Magnus Ranstorps ord som jag citerade i föregående inlägg om vad han skriver på Twitter 26 Februari 2021:

”När Reinfeldt sitter i Stockholmsmoskén 2007 & träffar IFiS om hantering av krisen kring Vilks och Nerikes Allehanda koordinerar IFiS samtidigt sin respons med Muslimska brödraskapets högsta ledarskap baserad i Qatar, Yousef al-Qaradawi, och ’International Support Organisation’”, som Ibn Rushd ingår i. Helena Benaouda Hummasten syns tydligt på bilden. Qaradawi beundrar Hitler.

Lena Posner Körösi: Jag uppmanar dig som den demokratiambassadör du är att läsa hela föregående inlägg. Ni var tre demokratiambassadörer som Alice Bah Kuhnke (MP) utnämnde, du, Rosaline Marbinah och Emma Frans. Enligt den här texten är Rosaline Marbinah ledamot i Arvsfondsdelegationen sedan 2019.

Omar Mustafa, ledamot i Amanahs styrelse, före detta Ibn Rushds förbundsrektor, hamnade i hetluften 2013 när han valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och tvingades gå efter en vecka eftersom han inte kunde vara IFiS ordförande och samtidigt sitta i partistyrelsen. Han valde Muslimska brödraskapet. Han var omstridd därför att IFiS hade bjudit in talare med en judefientlig retorik.

Här kommenterar du i Världen idag 12 april 2013 invalet av Omar Mustafa. Du betraktade invalet som ett hårt slag: ”Vi vet vilka han bjudit in och vilka värderingar de har. Han säger att han inte har de här värderingarna som de står för, men han har varit ansvarig och bjudit in de här personerna. Det enda sättet att övertyga mig och den judiska gruppen i Sverige är att lova att aldrig bjuda in de här personerna igen, och att föra samtal med alla grupper, också judar och homosexuella. Omar Mustafa måste visa i handling var han står.”

I Aftonbladet 25 april 2013 bemöter Mohammed Amin Kharraki, tidigare i många år SUM:s ordförande, nu i egenskap av IFiS talesperson, kritiken mot Omar Mustafa med artikeln: ”Vi har inget att dölja kring vår värdegrund”. Artikeln är MB:s lögnmaskin på högvarv. Mohammed Amin Kharraki har en hög grad inom svenska MB, han är

son till Mostafa Kharraki, en av grundarna av den svenska grenen, som också har en hög grad inom svenska MB.

Här är Mahmod Aldebes svar 1 maj 2013 på Mohammed Kharrakis artikel, också en av grundarna av svenska MB:

Omar Mustafa fortsatte att bjuda in talare med en judefientlig retorik, se bland annat den här kritiken 2017 från Svenska kommittén mot antisemitism om hans inbjudan av Zaghloul El-Naggar i december 2016.

Nu är Omar Mustafa ledamot i Amanahs styrelse för att motverka antisemitism? Eller petades han samtidigt som uppgifterna om styrelsen försvann från internet?

I det ovan nämnda programmet i Kunskapskanalen talar du stolt om intresset för att skriva under Deklaration för en stark demokrati, men du kan uppenbarligen inte identifiera demokratins dödgrävare som skriver under, exempelvis här Mohamed Temsamani,

ordförande i Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), gift med Chakib Benmakhloufs dotter, en av männen som cirkulerar i styrelserna i Muslimska brödraskapets olika föreningar. När Mehmet Kaplan tvingades avgå som bostadsminister påstod Temsamani att det berodde på ”islamofobi”. Mehmet Kaplan syns till höger på bilden ovan när Reinfeldt besökte stora moskén på Södermalm i Stockholm, som är Muslimska brödraskapets huvudsäte.

Avslutningsvis: Här är några ord om Salahuddin Barakats antidemokratiska världsåskådning så som han beskrev den på Islamakademins hemsida hösten 2013 när han marknadsförde sig själv. Han beskriver sig som demokratins dödgrävare. Han kom till Sverige från Libanon som barn, gick i skolan här och gjorde lumpen här. Sedan for han till Jemen, tillbringade fyra år där, for till Pakistan, Mauretanien och Turkiet och lärde sig att sharia står över lagar stiftade av människan och att islams trosfränder därför missgynnas av sekulära lagar, vilket han är rätt person att korrigera.

Hans grova utfall mot Frankrikes president 2020 ligger helt i linje med de inlägg på Islamakademin han har tagit bort. I det här obalanserade inlägget läser han lusen av juridikprofessor Reinhold Fahlberg som han menar inte förstår islamisk rättslära och därför inte har rätt att uttala sig om kvinnors beslöjning och handskakning. Barakat inser inte att Fahlberg beskriver Europadomstolens praxis, en praxis man kan läsa om i den här understreckaren 24 februari 2010 av Fahlbeck, ”Vägrat handslag faller inte under religionsfrihet”.

Också i det här inlägget om ”Den islamiska kvinnosynen” demonstrerar Barakat att hans världsåskådning är baserad på sharia, liksom det här ”Kvinnans deltagande i moskén” där han talar om ”otillåten interaktion mellan de motsatta könen” och ”uppmuntrande av minimal interaktion mellan könen”, samt ”nyttorna av att segregera mellan könen”. Han förklarar: ”Detta reglerande, som sker bland annat genom morallära, klädkod och regler för uppträdande, är till för att motverka promiskuitet, immoraliskt uppträdande och annat ont som onekligen leder till familjens och i förlängningen samhällets sammanbrott.”

I det här inlägget ”Storheten i slöjan” talar han om ”Satan och hans medhjälpare”.

Demokrati existerar inte i Salahuddin Barakats världsbild. Hans mission är att sprida kunskap om ”islams rättslära” så att invånarna inordnar sig under ”islams regler” och inser att den västerländska demokratin är förkastlig.

Så, Lena Posner Körösi: Var drar du gränsen? Vad är det för kunskap du med hjälp av Amanah ämnar förmedla till mig, Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani, Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren, Sameh Egyptson, som av Omar Mustafa och Helena Benaouda Hummasten klassas som spridare av ”islamofobiska konspirationsteorier”?

16 augusti 2021

Mona Lagerström fil dr

Det här inlägget, som är långt och vänder sig till Liberalerna, inleds med sjukvård, övergår till Muslimska brödraskapet, Erik Ullenhag, syskonen Nyamko Sabuni och Kitimbwa Sabuni och deras aktiebolag, salafister och islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien, och avslutas med sjukvård. Andra politiska partier är naturligtvis välkomna att läsa, liksom DN:s ledarredaktion. Ledarskribent Barbro Hedvall skriver just nu ledare om den svenska ojämlika sjukvården.

Ju snabbare alla lokala sjukvårdspolitiker försvinner och vi får en centralt styrd sjukvård med en sjukvårdsminister det går att utkräva ansvar av samt en oberoende nationell Patientombudsman, desto bättre för patienterna. Med oberoende avser jag en Patientombudsman som är fristående från sjukvårdsleverantörerna (regionerna, tidigare landstingen). Dagens patientnämnder lyder under sjukvårdsleverantörerna och är förbjudna att driva patienters ärenden, det är därför de kallas opartiska. De är inte till för patienternas skull.

Sveriges politiker har ryckt undan alla skyddsnät för patienterna och organiserat sjukvården så att det inte går att utkräva ansvar. Sjukvårdsministern skyller på regionerna, regionpolitikerna skyller på ministern/staten. Patienterna hamnar i kläm. Pandemin har visat de allvarliga bristerna i det omoderna och ojämlika svenska sjukvårdssystemet.

Upprinnelsen till skriket om ”rasism” är några artiklar i Dagens Nyheter. Bara en sensationslysten journalist kan komma på idén att ringa runt till vårdcentraler och tandläkarmottagningar i Sverige och fråga om patienter kan välja svenska läkare, när just dessa vårdgivares läkare finns listade på nätet ett par knappklick bort.

”Undersökningen” är bara ännu en av alla ansträngningar att ”bevisa” att svenskarna är ”rasister”, trots att Sverige enligt empiri är ett av världens mest toleranta länder. Mer om rasisttemat strax. Och en hel del om landets somalier. De är ju ganska många vid det här laget. Och åtskilliga är religiösa, fanatiskt religiösa, styrda av västfientliga hatpredikanter från det islamiska universitetet i Medina, predikanter kallade salafister som lär ut att profeten Muhammeds och hans följeslagares liv och leverne på Arabiska halvön på 600-talet är föredömet för islambekännare, trots att det inte finns några som helst samtida källor om hur Muhammed och hans följeslagare levde och vilka kläder de bar. Predikanterna säger sig vilja hjälpa islams trosfränder bosatta i väst att ”stärka deras muslimska identitet”, vilket är detsamma som en uppmaning att ta avstånd från allt vad västerländsk demokrati innebär.

Somalier har skapat en egen läkarförening i Sverige där alla som inte kan bevisa att de är somalier är utestängda. Är det rasism? Vilka tankar döljer sig bakom en läkarförening som enbart tillåter somaliska läkare och blivande läkare och har som syfte att i Sverige ”främja den somaliska befolkningens utveckling”? Avses somalier i Sverige? Somalier i hela världen? Läkarföreningens kvinnliga läkare bär hijab, vilket jag återkommer till.

Vad Sveriges patienter behöver
Vad Sveriges patienter behöver är journalister som ringer runt till landets alla sjukvårdspolitiker, inklusive partiledarna, och ber dem beskriva skillnaden mellan den nuvarande patientlagen (införd av Göran Hägglund KD, trädde i kraft 1 januari 2015) och en patienträttighetslag och förklara varför Sverige inte har en patienträttighetslag när de övriga nordiska länderna sedan decennier har en, liksom andra länder i Europa.

För att förtydliga: Patientlagen handlar om vårdgivarens skyldigheter och utgår från vårdgivarens perspektiv, det som kallas skyldighetslagstiftning, vilket den svenska sjukvården är baserad på.

En patienträttighetslag är en rättighetslagstiftning som utgår från patientens perspektiv och ger patienten möjlighet att utkräva sin lagstadgade rätt i domstol. Det är för dyrt, förklarade Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors (SOU 2007:10, s. 144).

Be särskilt statsminister Stefan Löfven (S) beskriva skillnaden mellan patientlag och patienträttighetslag. Redan för två år sedan, 3 september 2019, efterlyste jag i det här blogginlägget, inför hans Regeringsförklaring, en patienträttighetslag. Jag kallar patientlagen för en kuliss och Sverige för en bedagad operettmonarki.

Det Sveriges patienter också behöver är journalister som ringer runt till sjukvårdspolitikerna, inklusive partiledarna, och ber dem förklara varför Sverige inte har ett rättssäkert klagomålssystem, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 18 december 2019. Om politikerna hävdar att det är rättssäkert, begär att de förklarar på vad sätt det är rättssäkert. Det finns inga sanktioner mot vårdgivare som vägrar bemöta patientens klagomål och till och med ljuger för patientnämnden, som Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström och verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 14 november 2019. Skälet till mitt klagomål finns i det här blogginlägget 4 augusti 2019 som är en kopia av mitt brev till sjukhuschefen.

Det Sveriges patienter framför allt behöver är journalister som ringer runt till landets sjukvårdspolitiker, inklusive partiledarna, och frågar hur många av dem som från pärm till pärm har läst statsvetaren Lars Karlssons

doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003), Göteborgs universitet.

Fråga politikerna om de över huvud taget vet vad individuellt utkrävbara rättigheter är.

Redan för två decennier sedan efterlyste professorn i historia, Lars Trägårdh,

en rättighetsrevolution i Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. Demokratiutredningens skrift nr 20 (SOU 1998:103), publicerad 1999. Jag noterar att Erik Amnå var Demokratiutredningens huvudsekreterare. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om professor Erik Amnås skandalöst vinklade rapport om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd där han ger dem klartecken för fortsatta skattemiljoner.

Lars Trägårdh pläderar i skriften för ”juridiskt förankrade, individuella rättigheter som kan mobiliseras direkt via rättsväsendet” (s. 7). Han skriver vidare att ”[s]venska individer saknar ofta formellt och nästan alltid i praktiken tillgång till juridiskt utkrävbara rättigheter” och efterlyser en rättighetsrevolution i Sverige (s. 11). Sverige har som nämnts på sjukvårdens område en skyldighetslagstiftning, inte en rättighetslagstiftning. Lars Trägårdh ger exempel från USA hur rättighetslagstiftningen där har utvecklats och vad det inneburit för svaga grupper att kunna kräva skadestånd och att domstolar kan utdöma kännbara straff för den som bryter mot en rättighetslag.

När Alliansen innehade regeringsmakten skrev han debattartikeln på Newsmill 15 mars 2012, ”Individuella rättigheter nästa steg för välfärdsstaten”. Han skriver att i den S-märkta folkhemspolitiken ”var det tydligt uttalat från första början att individens rättigheter fick stå tillbaka för samhällets – folkets – gemensamma väl. I ett systemperspektiv som betonade sunda statsfinanser, å ena sidan, och alla medborgares tillgång till kollektiva nyttigheter, å den andra, blev juridiskt bindande och utkrävbara rättigheter mest till bekymmer”.

Vidare: ”I praktiken har det inneburit att det svenska välfärdsystemet kännetecknas av att det bygger på en lagstiftning som ålägger kommuner och landsting en allmänt formulerad skyldighet att erbjuda till exempel sjukvård och omsorg. Visserligen talas det ofta om ’sociala rättigheter’ men dessa ’rättigheters’ konkreta innehåll bestäms på politisk och administrativ nivå, fjärran från medborgarna själva.” Någon skillnad ur medborgarperspektiv blev det inte efter det att Alliansen tillträdde, konstaterar han.

Om landets politiker de senaste två decennierna hade läst Lars Karlssons avhandling och tagit till sig både vad han och Lars Trägårdh skriver hade svensk sjukvårdspolitik sett helt annorlunda ut i dag och varit organiserad utifrån ett patientperspektiv med tydliga riktlinjer för ansvarsutkrävande.

Jag återkommer till Lars Karlssons bok och citerar ur mina tidigare blogginlägg men vill redan här uppmana läsaren att se den här lilla snutten om hur det brittiska klagomålssystemet kan se ut i dag när en läkare har blivit anmäld, hämtad ur den brittiska dramaserien Saknad aldrig glömd, som visades i SVT 2019 och som på nytt visas på SVT-play (start ca 4 minuter in). I Storbritannien har man ett klagomålssystem som heter Medical Practitioners Tribunal Service (mpts). I den fiktiva filmsnutten ställs läkaren inför både den som har anmält honom och utfrågare och måste muntligt förklara sitt agerande.

Varenda patient och anhörig i Sverige som har anmält läkare bör titta på det avsnittet och inse hur horribelt det svenska skriftliga klagomålssystemet är, att det över huvud taget inte går att ens nämna ordet rättssäkerhet.

Oppositionsråd Talla Alkurdi menar att regionen måste leverera vård efter kompetens, inte hudfärg. Men hur ska patienterna få kunskap om läkares kompetens? Den finns inte listad på nätet. För drygt tjugo år sedan, 7 oktober 2000, intervjuades bråckkirurgen Ulf Gunnarsson i Dagens Nyheter, ”Riskfyllt opereras av fel kirurg”. Han säger att en sämre kirurg misslyckas tio gånger så ofta som en duktig. ”Skillnaden mellan olika kirurger är oerhört mycket större än skillnaden mellan olika sjukhus”. Jag vet vad det innebär att opereras av en oskicklig gynekologisk kirurg i Sverige och få en hopsnörpt buk, i åratal vandra runt i sjukvården och behandlas som sveda-värk-bränn-kärring, tvingas leva med stramande buksmärtor livet ut, få en havererad ekonomi och slutligen bli fattigpensionär. Alla läkarna var svenska.

Ulf Gunnarsson spådde i artikeln att Sveriges patienter om tio år, alltså för drygt tio år sedan, på internet skulle kunna se vilka kliniker eller kirurger som är skickligast. Alla landets journalister borde slänga sig på telefonen och ringa Talla Alkurdi och be henne förklara hur patienterna ska få kunskap om läkares kompetens.

Stockholms hälso- och sjukvårdsregionråd Anna Starbrink (L) och hennes röda linje
Eftersom Anna Starbrink innehar makten över patienterna i region Stockholm uppehåller jag mig vid henne. Hon reagerade starkt på DN:s utspel:

Jag frågar: Anna Starbrink, har du läst Lars Karlssons avhandling från pärm till pärm? Vet du vad individuellt utkrävbara rättigheter är? Vet du skillnaden mellan den nuvarande patientlagen och en patienträttighetslag? Förklara varför du inte har verkat för införandet av en patienträttighetslag. Förklara varför det är mer angeläget för dig att markera en röd linje mot Sverigedemokraterna än att verka för en patienträttighetslag och ett rättssäkert klagomålssystem. Patienterna är inte i behov av politiker som markerar röda linjer mot oppositionspartier. Patienterna är i behov av politiker som sätter patienternas bästa före sin egen positionering.

I det här blogginlägget kommenterar jag din insats i avsnittet i Agenda 28 mars 2021 då det blev officiellt att Liberalerna inte längre avser att isolera Sverigedemokraterna och du markerade att du tillhör falangen som vill fortsätta isolera SD, att för dig ligger gränsen vid att Liberalerna inte ska göra sig beroende av SD efter valet 2022, att det inte går att mötas på halva vägen när det gäller kultur och sjukvården, att din röda linje ligger vid tolkhjälp till patienter som inte kan svenska, oberoende av hur länge de bott i Sverige, medan SD vill att skattefinansierad tolkhjälp ska vara tidsbegränsad. Du säger:

”där jag tycker att det är självklart att om man inte behärskar svenska men drabbas av covid-19 ska få tolkhjälp men där de tycker att man ska få betala det själv, om man har råd. Det är som en lyx på något sätt. Jag förstår inte hur vi ska kunna mötas där. De röda linjerna som vi talar om måste vara glasklara”.

Det finns människor som har bott här 35–40 år utan att lära sig svenska. Den skattefinansierade tolkhjälpen kostar miljarder och är en kraftig signal till landets utlandsättade att de inte behöver lära sig svenska. Att kunna svenska är ett måste för den som vill arbeta, delta i samhällsarbetet och bidra till att demokratin bevaras, stärks och utvecklas. Att inte lära sig svenska är detsamma som att vända det svenska samhället ryggen. Och det vill du premiera.

Du och finansregionråd Irene Svenonius (M) avslog 29 april 2020 en motion från SD om utredning av tidsbegränsad kostnadsfri tolk inom hälso- och sjukvården i Stockholm.

Samhällskostnaden för gratis tolkhjälp livet ut är inte en bagatell för fattigpensionärer. Det är inte en bagatell för alla patienter som har blivit utförsäkrade av Försäkringskassan. Det är inte en bagatell för alla som lever på marginalerna.

Anna Starbrink: Du är frikostig med skattemedlen och uppenbarligen fullkomligt oberörd av vilka negativa effekter livslång gratis tolkhjälp har på integrationen, på den sociala sammanhållningen, på uppkomsten och cementeringen av parallellsamhällen. Den 6 juli 2021 skrev du en debattartikel i Altinget tillsammans med riksdagsledamot Barbro Westerholm, ”Rätten till tolk – en liberal röd linje”. Rätten till tolk i vården ska stärkas, skriver ni. Precis som om den inte är urstark redan. Ni skriver: ”tillgången till eller avsaknaden av tolkstöd i vården ska inte vara ett sätt att piska fram bättre svenskkunskaper”.

Det är en riktigt sliskig artikel, en positionering i relation till SD, helt inriktad på att väcka känslor, inte tala till förnuftet, i synnerhet inte det ekonomiska förnuftet om hur skattemedel ska användas. Ni har till och med lagt in att dementa multisjuka inte ska straffas för att de kanske glömt svenskan de lärt sig som vuxna.

Svenska dementa multisjuka patienter har också de behov av att träffa läkare som talar deras språk och kan deras kultur. Men det har nu blivit rasism.

Ni vill stärka rätten att göra sig förstådd i vården, ”men vissa politiska krafter vill gå åt motsatt håll och inskränka rätten till tolk, genom att låta patienten lösa det på egen hand”. Så fungerar ju inte den generella välfärden. Om tolkhjälp är absolut nödvändig inom sjukvården efter det att en tidsgräns för gratis tolkhjälp har gått ut träder den generella välfärden in. Det borde inte vara några svårigheter att sätta en årsgräns för gratis tolkhjälp och vad som gäller i nödfall.

Ni förolämpar i artikeln väljarnas fattningsförmåga med ert känslosvall.

Ni avslutar: ”Rätten till tolk i vården är en viktig liberal principfråga. Vi vill att den bekräftas av landsmötet i höst. Men redan nu måste vi slå fast att inskränkningar av tolkning i hälso- och sjukvården vore en röd linje som inte får överskridas.”

Oberoende av hur många miljarder tolkhjälpen kostar och de negativa konsekvenserna för den sociala sammanhållningen.

Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och skattefinansieringen av Muslimska brödraskapets svenska gren
Anna Starbrink: Du och din falang ville ha Erik Ullenhag som partiledare i stället för Nyamko Sabuni. Jag kallar din falang för Liberalernas Muslimska brödraskapsfalang. Erik Ullenhag efterträdde Nyamko Sabuni som integrationsminister 2010. Erik Ullenhag var en katastrof som integrationsminister. Han öppnade famnen på vid gavel för Muslimska brödraskapets aktivister och gav dessa demokratins dödgrävare politisk legitimitet genom att bjuda in dem till dialogsamtal om ”islamofobi” och delta i en referensgrupp om antisemitism och ”islamofobi”, bland annat.

Han likställer antisemitism och ”islamofobi”! Den som använder begreppet ”islamofobi” sjukdomsförklarar kritiker av totalitära tolkningar av islam och markerar samtidigt att islam står över all kritik. Som riksdagsledamot skrev Erik Ullenhag två pinsamt okunniga motioner 2003/04:Kr281 och 2004/05:Kr261 där han sätter likhetstecken mellan antisemitism och ”islamofobi”, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget19 augusti 2018. Han talar om folkgruppen judar och redogör för de vetenskapliga fakta som existerar om två tusen år av judefientlighet. Men när han talar om ”islamofobi” använder han sig av svepande generaliseringar, blandar in religionen islam och eget tyckande.

Han spenderade miljoner och åter miljoner skattemedel på att bekämpa ”islamofobi” och lovade ytterligare 60 miljoner kronor inför valet 2014. Jag skriver i det tidigare blogginlägget: ”Efter självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs dåd mitt i julhandeln i december 2010 bjuder Erik Ullenhag in till dialogsamtal den 13 januari 2011 om att motverka diskriminering och islamofobi. Över hälften av de inbjudna tillhör Muslimska brödraskapets föreningar i Sverige, alltså fundamentalister: Helena Benaouda, Mahmoud Khalfi, Mostafa Kharraki, Othman Tawalbeh, Omar Mustafa, Abdirizak Waberi, Abdulkader Habib, Yasri Khan.”

Muslimska brödraskapets motto: Koranen är vår lag.

Anna Starbrink: Gör ett tankeexperiment och sätt likhetstecken mellan ”mödomshinnan” och ”islamofobi”. Den 20 januari 2021 tar du starkt avstånd från myten om mödomshinnan, oskuldskontroller och ”oskuldsoperationer”. Tänk dig nu att en minister spenderar miljoner och miljoner skattekronor på att hålla myten levande och till och med inför ett riksdagsval lovar att lägga ut 60 miljoner kronor för att hålla myten om mödomshinnan levande. Du inser att de som gagnas av dessa miljoner är alla som vill bevara invandrade hederskulturers förtryck och våld. Du inser att de som främst drabbas är unga kvinnor.

Exakt samma unga kvinnor har drabbats av alla miljoner som lagts ut på att bekämpa ”islamofobi”. De miljonerna har stärkt aktivisterna inom Muslimska brödraskapets svenska gren, alla salafister och alla andra individer som omhuldar kvinnofientliga, homofientliga, judefientliga och demokratifientliga tolkningar av islam, när dessa individer i stället borde utsättas för vass kritik, inte översköljas med skattemedel.

I samband med att kyrka och stat skildes åt år 2000 deklarerade Liberalerna, då Folkpartiet, att partiet inte skulle delta i kyrkovalen om jag minns rätt. Man skulle kunna tro att det var en markering att det ska råda en mur mellan religion och politik. Men Erik Ullenhag öppnade som sagt stora famnen för Muslimska brödraskapet och skrev debattartiklar tillsammans med antidemokratiska religiösa aktivister, exempelvis den här 14 maj 2011 ”Vi måste bekämpa hatet ihop”, undertecknad av Erik Ullenhag integrationsminister, Bejzat Becirov Islamic Center i Malmö, Helena Benaouda ordförande för Sveriges Muslimska Råd, Lena Posner-Körösi ordförande för Judiska Centralrådet, Ingrid Lomfors docent i historia, Lars Dencik professor i socialpsykologi, Mohammad Fazlhashemi professor i idéhistoria.

Erik Ullenhag knöt till sig Mohammad Fazlhashemi, idéhistorikern, Umeå universitet, som 2013 blev professor i islamisk teologi, Uppsala universitet, mannen som gjorde sig ett namn när han 2006 avsåg att anmäla till DO att en sjuårig flicka inte fick bära hijab i skolan eftersom det bröt mot skolans regler om huvudbonad inomhus. I en artikel i Aftonbladet 16 mars 2006 (citat ur Västerbottens-Kuriren) säger han om den grundlagsstadgade religionsfriheten: ”En privatskola kan inte avtala bort de rättigheterna. Deras regler väger lätt i förhållande till grundlagen.” En sjuårig flicka!

Hijab är inte ett religiöst plagg. Hijab är ett politiskt plagg och ser i princip likadant ut i hela världen sedan internets intåg och Muslimska brödraskapets och Saudiarabiens satsning på ”global modest fashion”.

Fazlhashemi är född 1961 i Teheran, kom till Sverige från Iran 1977, för att studera enligt Wikipedia. En annan formulering kan vara: för att slippa undan shahens militärtjänst. Han förde i flera år en intensiv lobbyverksamhet för kvinnors beslöjning, väl medveten om vad beslöjningen signalerar: att sharia står över svensk lag, att nioåriga flickor är giftasvuxna, att avfällingar från islam förtjänar döden, att homosexuella förtjänar döden, att judar är apors och svins avkomma (står i Koranen).

I varenda debattartikel Fazlhashemi skrev fanns beslöjning och ”islamofobi” med. Jag skriver om honom i ”Shariadoket och manligheten”. Han är Khomeini-anhängare. Han lovordar ayatolla Khomeini i boken Vems islam och skriver att väst behöver genomgå en mentalitetsförändring. Han får det att låta som om det värsta som hänt i islams historia är turkiska Kemal Atatürks (d. 1938) och persiska kung Reza Pahlavis (d. 1944) ”avislamiseringsprojekt” i sina respektive länder, vilket han skriver drabbade hans mormor som inte ville visa sig utomhus utan att hela kroppen var täckt. Att Fazlhashemis mormor vägrade visa sig utomhus utan att vara täckt har mer med kulturella koder än islam att göra. Khomeini sänkte flickors giftermålsålder till nio år när han tog makten 1979. Iran vill utplåna Israel. I Iran är homosexualitet förbjudet, homosexuella män hängs i lyftkranar, synliga vida omkring. Kvinnors beslöjning blev obligatorisk, kvinnor som vägrar beslöjning piskas, torteras, fängslas. Och det är väst som ska genomgå en mentalitetsförändring? Fazlhashemi är en bakåtsträvare av rang. Liksom den finländska konvertiten Helena Benaouda. Och med dessa två skrev Ullenhag i egenskap av minister en debattartikel. Flera judiska personer undertecknade artikeln.

Helena Benaouda har representerat Muslimska brödraskapet sedan senare delen av 1980-talet. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. Erik Ullenhag legitimerar Helena Benaouda. Hon har cirkulerat i ledningen i praktiskt taget varenda förening Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) har etablerat, inklusive studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief.

Alice Bah Kuhnke (MP) tog som minister över dessa demokratins dödgrävare som Erik Ullenhag legitimerat och fortsatte att stärka deras ställning och överskölja dem med skattemedel som bara fortsätter i Amanda Linds (MP) regi, hon påstår i detta svar på skriftlig fråga att ”islamofobi” är rasism! Svaret visar Amanda Linds likgiltiga inställning till demokratin där hon inte framför en enda egen uppfattning. Hon upprepar enbart det som står i nationella planen mot rasism, som är ett beställningsverk av bland andra Muslimska brödraskapets aktivister efter sakråd som Alice Bah Kuhnke stod för. Planen, som är ett hopkok av det neo-marxistiska västfientliga akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA), utgår från att enbart svenskar kan göra sig skyldiga till rasism. ArA och Muslimska brödraskapet agerar i symbios med varandra. Planen är en skandal, vilket jag skriver om i det här blogginlägget, och borde omgående skrotas, vilket jag har skrivit om i åtskilliga blogginlägg liksom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Den nationella planen mot rasism borde ersättas med massiv satsning på medborgarkunskap, vilket jag också skriver om i min bok.

Det är tack vare Erik Ullenhag som Muslimska brödraskapet fortfarande står på stabil grund i Sverige och Ibn Rushd och Islamic Relief år efter år kan hösta in miljoner och åter miljoner skattekronor trots svidande kritik från bland andra docent Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan.

Och du Anna Starbrink vill ha Erik Ullenhag som partiledare i stället för Nyamko Sabuni? Det är viktigare att dra en röd linje för samarbete med Sverigedemokraterna än att strypa alla skattemiljoner till Muslimska brödraskapets olika föreningar? Därför att Sverigedemokraterna vill strypa skattemedlen till dessa demokratins dödgrävare?

Stora moskén på Södermalm i Stockholm är svenska Muslimska brödraskapets huvudkontor. Din partikollega Fredrik Malm skrev redan 21 augusti 2003 en varnande artikel i DN, ”Massmordspredikan i svensk moské”, att Yousuf al-Qaradawi bjudits in till moskén och predikat där han försvarade självmordsbombare och prisar Hitler. Qaradawi (f. 1926) är Muslimska brödraskapets chefsideolog och har varit med sedan 1940-talet. Han är inblandad i precis alla Muslimska brödraskapets globala verksamheter. Magnus Ranstorp har offentliggjort att Fredrik Reinfeldt i samband med Lars Vilks rondellhund besökte moskén

för att få råd om hur han skulle hantera kritiken och att IFiS, som driver moskén, var i kontakt med Qaradawi. Ranstorp skriver på Twitter 26 februari 2021: ”När Reinfeldt sitter i Stockholmsmoskén 2007 & träffar IFiS om hantering av krisen kring Vilks och Nerikes Allehanda koordinerar IFiS samtidigt sin respons med Muslimska brödraskapets högsta ledarskap baserad i Qatar, Yousef al-Qaradawi, och ’International Support Organisation’”, som Ibn Rushd ingår i.

Dina två partikolleger Robert Hannah och Roger Haddad verkar för att stänga islamistiska friskolor, bland annat Römosseskolan i Göteborg, som i åratal drivits av Abdirizak Waberi (M) och kompanjoner inom Muslimska brödraskapet och som nu utreds av Ekobrottsmyndigheten. Waberi var riksdagsledamot 2010–2014 och tidigare IFiS ordförande. Han efterträddes som IFiS ordförande av Omar Mustafa, som senare gick vidare till Ibn Rushd som förbundsrektor. Helena Benaouda var förbundsordförande.

Men för Liberalerna verkar det inte angeläget att markera en röd linje mot Muslimska brödraskapet. Rörelsen är terroriststämplad i flera länder, bland annat Saudiarabien som i decennier finansierade deras globala missionsverksamhet (dawa). Nu backas de upp av Qatar. Liberalerna verkar inte vilja inse att Muslimska brödraskapet är demokratins dödgrävare, att de inte ska finansieras med skattemedel. Därför att inte bara Erik Ullenhag är en börda för partiet. Nyamko Sabuni (f. 1969) släpar på två kvarnstenar runt halsen: åtta år yngre lillebror Kitimbwa (Etembwa) Sabuni (f. 1977) och svägerskan Fatima Doubakil,

båda hängivna Muslimska brödraskapsaktivister och därmed demokratins dödgrävare. Det handlar inte om guilt by association. Det handlar om klankultur, klanen står över allt. En sådan klankultur hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Kitimbwa Sabuni är inbördeskrigare. Fatta det. Liberalerna samarbetade med regeringen när Nyamko Sabuni valdes till ordförande. Kitimbwa Sabuni har tagit Afrikas klanstrider till Sverige och utnämnt Sverige och svenskarna till fienden och har i åratal agerat inbördeskrigare. Fatta det. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Kitimbwa Sabuni.

Nyamko Sabuni och Kitimbwa Sabuni driver sedan 2013 ett bolag tillsammans, Nyamko Sabuni AB, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Det var det året Nyamko Sabuni lämnade regeringen Reinfeldt som jämställdhetsminister. Det var det året som Kitimbwa Sabuni var redaktör för Muslimska brödraskapets rapport till FN

där Sverige utmålas som apartheidstat, bland annat för att storasyster Nyamko Sabuni hade lyckats få upp hedersvåld på den politiska agendan, vilket inte uppskattades av Brödraskapet. Samhällsdebattören och litteraturvetaren Johan Lundberg ger i den här artikeln i Expressen 12 september 2013 en sammanfattning av Kitimbwa Sabunis och Fatima Doubakils skattefinansierade verksamhet.

Jag skriver i ”Shariadoket och manligheten” om Kitimbwa Sabunis lobbyverksamhet för att kvinnliga nyhetsankare i SVT ska få vara iklädda shariadoket.

Kitimbwa Sabuni påstår att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, en lika stor myt som mödomshinnan. Om Sverige varit genomsyrat av strukturell rasism hade Nyamko Sabuni aldrig utnämnts till minister 2006, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil hade aldrig fått en skattekrona för sin verksamhet på grund av deras hudfärg och etnicitet. De ska inte ha en skattekrona till sin verksamhet, inte på grund av deras hudfärg och etnicitet utan på grund av att de slagit mynt av sin hudfärg och etnicitet.

Kitimbwa Sabuni är en av Sveriges grövsta rasister. Han har fått asyl i Sverige. Han har gjort sin hudfärg och religionen islam till en lukrativ affärsverksamhet och utsett Sverige och svenskarnas hudfärg till fienden. Samtidigt som han sett till att finansiera sin demokratifientliga verksamhet via skattemedel.

Det är ingen bagatell att kandidera till partiledarposten för ett parti som samarbetar med regeringen och samtidigt driva ett bolag tillsammans med ett syskon som med hjälp av skattemedel i åratal verkat för att slita sönder den sociala sammanhållningen och agera som Hitlerepigon.

Det är just Hitlerepigon Kitimbwa Sabuni är. Hitler utsåg judarna till fienden och höll tal efter tal om den nya världsåskådning han företrädde som ska ersätta den rådande västerländska demokratin som han hatade. Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna var starkt influerad av Hitler och Mussolini. Kitimbwa Sabuni har valt att vara Muslimska brödraskapets hantlangare, han har valt att delta i ett inbördeskrig mot den västerländska demokratin, han har gjort rasism till en affärsidé.

Det har Fatima Doubakil också gjort. Hon använder sig av det som kallas lawfare för att tysta kritiker. Hon har polisanmält Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. Syftet är inte nödvändigtvis att vinna målet utan att markera att det blir konsekvenser för den som dristar sig till att kritisera henne.

Både Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil har använt sig av identitetspolitiken för att skapa sig en plattform. Hudfärg och religion. Och skattemedel.

Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information.

Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.

Nyamko Sabuni var riksdagsledamot 2002–2006, integrations- och jämställdhetsminister mellan 2006 och 2010 och jämställdhets- och biträdande utbildningsminister från 2010 fram till dess att hon avgick i januari 2013. I många år satt hon i Folkpartiets partistyrelse. Hon har spetskompetens i frågor som rör hedersförtryck. Det var hon som fick upp hedersförtryck på den politiska agendan. Hon hade en enorm politisk meritlista när hon valdes till Liberalernas partiledare i juni 2019. Ändå gick hon i brodern Kitimbwas fotspår och betonade sin hudfärg och etnicitet i tacktalet, vilket jag kommenterar i det här blogginlägget och det här, där jag skriver: ”Nyamko Sabuni hann knappt utnämnas till ledare för Liberalerna förrän hon betonade att hon var afrosvensk. Afrosvensk är ett parasitord! Det är ett direkt plagiat av afroamerikan som betecknar en slavättling vars förfäder i hundratals år i USA behandlats på ett fruktansvärt omänskligt sätt. Nyamko Sabunis förfäder har inte varit slavar i Sverige i hundratals år. Man ser på henne var hon har sina rötter. Vill hon markera sitt ursprung kan hon använda kongosvensk så som man säger somalisvensk.”

Hon vet i vilket land i Afrika hon har sitt ursprung. Det vet inte USA:s slavättlingar. För övrigt säger man numera African American i USA om slavättlingarna.

Islamiska universitetet i Medina och Sverige
Alltså, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil är inbördeskrigare och Nyamko Sabuni driver ett bolag tillsammans med brodern. Muslimska brödraskapet har kunnat sprida sin totalitära politiska tolkning av islam över hela världen tack vare Saudiarabiens stöd. Saudiarabien stöder också salafisterna. Muslimska brödraskapets aktivister är lika mycket salafister som grupperna som kallar sig salafister, det vill säga förfädersdyrkare: profeten Muhammeds och hans följeslagares liv och leverne ska vara förebilden. Sayyid Qutb (hängd 1966), Muslimska brödraskapets chefsideolog, glorifierar i Milstolpar den första generationen troende. Det finns ingen samtida kunskap om denna generation, allt är myter och legender och Sayyid Qutbs fantasi.

Enligt salafister ska de islamiska källorna tolkas bokstavligt, inga nyheter får förekomma, man ska leva exakt som Muhammed och hans följeslagare levde på 600-talet. Ändå använder sig salafisterna av internet för att sprida sin totalitära tolkning av islam.

Salafister kallades tidigare wahhabister efter tolkningstraditionens grundare Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703–1792), den religiösa mannen som slog sig ihop med en beduinledare från huset Saud som fick representera den politiska makten medan Wahhab representerade den religiösa. Och nog var han religiös alltid, och la sig handgripligen i hur araberna utövade sin tro. År 1961 etablerades islamiska universitetet i Medina, universitetet som sedan dess utbildat utländska missionärer som över hela världen sprider Saudiarabiens ultrareaktionära tolkning av islam. Saudiarabien hade inte någon utbildad elit i nationens begynnelse utan förlitade sig på Muslimska brödraskapets välutbildade medlemmar som flydde från Egypten när rörelsen i olika omgångar förbjöds. Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutbs yngre bror Muhammad Qutb (d. 2014) undervisade exempelvis vid universitetet. Usama bin Ladin gick på hans kurs. Muslimska brödraskapets medlemmar är handplockade. Att vara medlem och att vara hantlangare är inte nödvändigtvis samma sak. En person väljer inte själv att bli medlem i Muslimska brödraskapet. Blivande medlemmar spanas in tidigt i skolor och universitet av aktiva medlemmar och utsätts för en genomgripande och väl övervakad indoktrineringsprocess innan de får erbjudande om att svära trohetseden. Det kan ta flera år innan de ens får veta att de verkat för Muslimska brödraskapet, som har mängder med frontföretag i olika länder. Åtskilliga medlemmar har doktorsgrader.

De är betydligt skärptare och slugare än Sveriges politiker och tjänstemän.

Muslimska brödraskapets svenska gren har en otroligt stark ställning i Sverige, eftersom de tagit sig rätt in till den politiska maktens innersta krets oberoende av vilka som suttit i regeringsställning, eftersom de påstått sig representera landets alla islambekännare och eftersom inga politiska partier med kraft markerat en röd linje.

De representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. De är en liten sekt i förhållande till antalet invånare i Sverige med rötter i islamdominerade länder.

I fyra decennier har denna sekt utan hinder kunnat sprida sin demokratifientliga separatistiska tolkning av islam, där ett viktigt påbud är att islams trosfränder under inga omständigheter får anamma svenska seder och bruk. Fyra decennier. Andra västfientliga grupper med ursprung i islamiska universitetet i Medina har hakat på.

Indisk/pakistanska grundaren av Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami, Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979), bjöds in av Saudiarabiens kung att lägga upp universitetets kursutbud. Även Mawdudi är starkt influerad av Hitler och Mussolini. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om Mawdudis totalitära politiska tolkning av islam och vilken slags totalitära stat han drar upp riktlinjerna för. Det är tillåtet att konvertera till islam men förbjudet att lämna islam. Pakistan är på god väg att bli den staten, där Allah allena styr. Iran är det sedan 1979. Sayyid Qutb var starkt influerad av Mawdudi. Irans ayatolla Khomeini (d. 1989) var i sin tur starkt influerad av Qutb. Irans nuvarande högste ledare Ali Khamenei översatte 1966 en av Qutbs böcker om att Allah allena styr, vilket hänförde Khomeini. Mawdudi är afghanska talibanernas läromästare. Det säger mycket om Mawdudis kvinnosyn.

Och det säger mycket om den kvinnosyn sekten Muslimska brödraskapet och salafisterna predikar i Sverige.

Iran och Saudiarabien kämpar om världsherraväldet över islam. Den brittiske författaren Salman Rushdie utnyttjades som en bricka i det spelet när Khomeini 14 februari 1989 utfärdade en dödsdom mot honom för publiceringen av romanen Satansverserna.

Västfientliga Saudiarabien, Iran, Qatar och Turkiet strider om islams herravälde i Sverige. Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil är villiga brickor i den striden. Det är därför skattefinansieringen av deras demokratifientliga verksamhet är så allvarlig.

Anna Starbrink: Det pågår ett inbördeskrig i Sverige där västfientliga utländska makter är inblandade. De finansierar obehindrat moskéer och bedriver västfientlig missionsverksamhet, men du och landets politiker väljer att i stället utmåla Sverigedemokraterna som demokratins fiende. Den ena kommunen efter den andra godkänner moskébyggen utan att granska moskéernas ledare och finansiärer. Motsätter sig SD ett moskébygge godkänner de andra partierna bygget automatiskt utan kontroll, utan konsekvensanalys, utan tankeverksamhet över huvud taget.

Journalisten Sofie Löwenmarks

uppmärksammade intervju på doku.nu med numera ex-salafistföreläsaren Anas Khalifa (f. 1983) avslöjar att han i två decennier var Saudiarabiens förlängda arm i Sverige och även Qatars. Han säger: ”Tyvärr finns salafismen nu i nästan alla stora moskéer i någon form. Och så är det Muslimska brödraskapet och det är bara män.” Den amerikanska journalisten Robert Dreyfuss skriver i sin skrämmande bok Devil’s Game. How the United States Helped Unleash Fundamentalist Islam (2005) att en person ur egyptiska säkerhetstjänsten på 1970-talet förklarade för en CIA-person verksam i Kairo vikten av att inte underskatta den fara islamisterna utgjorde: ”Du och ditt folk måste förstå moskéns makt. Vi kommer att tappa kontrollen och folk kommer bara att tro på moskén” (s. 160).

Mohammad Fazlhashemi skriver lyriskt i Vems islam om det stora nätverket moskéer och frivilligorganisationer som med hjälp av den tidens spetskommunikation, ljudkassetter, bidrog till att störta shahen.

Anna Starbrink: Du och dina partikolleger kanske får ert livs överraskning på valnatten 2022. Partiet Nyans ligger i startgroparna för att inta kommuner och riksdagen. ”Islamofobi” är en av partiets paradfrågor. Valet 2022 kommer att bli en mätare på moskéernas makt i Sverige.

Anas Khalifa finns med i det här Uppdrag granskning från april 2006 om bland annat integrationsambitiösa somalier som ville ordna fest med musik men hindrades av salafister. Här finns en text som redogör för innehållet i programmet.

Sveriges politiker har konsekvent vänt integrationsambitiösa invandrare ryggen och låtit dem kämpa för sina demokratiska rättigheter på egen hand samtidigt som myndigheter som Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) år efter år beviljar bidrag till demokratifientliga föreningar och organisationer, för att inte tala om moskéer.

Det utmärkande för salafister är att de lägger sig i hur andra lever sina liv och prackar på andra sin totalitära tolkning av islam, inte minst hur kvinnor ska klä sig. Ett nutida exempel är den 26 år gamla somaliern Mustafe Ahmed, bosatt i Sverige runt tio år, svensk medborgare, ordförande i SSU i Hylte,

som på internet utsattes för kraftig kritik efter att ha spridit en film om att ”otrogna” ska brinna i helvetet, och till en kvinnlig lokalbo som kritiserat hans kvinnosyn svarar: ”Jag har rätt att säga så för att det står i Koranen som jag tror. Hitta något annat harpa” och skickar med en koranvers på arabiska och engelska att kvinnor som vistas utomhus bara får visa ögonen, helst bara ett öga.

SSU:s ordförande gör alltså gällande att Koranen står över svensk lag, att kvinnor i Sverige ska lyda ett övernaturligt väsen som lägger sig i kvinnors klädsel. Han fick lämna alla sina uppdrag inom SSU, men frågan är hur han över huvud taget kunde väljas till SSU:s ordförande i Hylte.

Hans citat är ur en version av Koranen kallad The Noble Quran författad i Saudiarabien av två män knutna till islamiska universitetet i Medina, vilket jag skriver om i slutet av det här blogginlägget. Jag skriver att den Koranen har mängder med tillägg inom parentes, bland annat om judar, och att den är ett saudiskt propagandaverk. Enligt Wikipedia är just den Koranen en av världens mest spridda Koraner, den delas ut gratis till alla pilgrimer, dessutom sprids miljoner och åter miljoner exemplar varje år över hela världen. Och uppenbarligen till Sverige.

Inse vilka negativa effekter det innebär för flickors och kvinnors rättigheter, för sexuella minoriteter och för den som vill lämna islam. Och för judar.

Anas Khalifa, född i Egypten, säger i Sofie Löwenmarks intervju att han studerat för den salafistiska egyptiern Muhammad Hussein Yacoub. Enligt Wikipedia har denne salafist i sin tur studerat för bland andra den mäktiga Abd al-Aziz ibn Baz (d. 1999) som en tid var chef för islamiska universitetet i Medina och känd som hårdför extremist med enormt inflytande i Saudiarabien, och via sina lärjungar över resten av världen, inklusive Sverige.

I det nämnda blogginlägget skriver jag också om den somaliska lärarassistenten Abshir Mohamed Abdi, 35 år, vän med Mustafe Ahmed, ledare för Somaliska kultur- och idrottsföreningen i Hyltebruk att hans döttrar bär hijab och visade foton han lagt ut på Facebook och förklarade vad hijab står för. Det blev ett himla liv om mitt blogginlägg då en moderat politiker i en diskussionsgrupp citerade ur mitt blogginlägg och Hallandsposten gjorde en hårdvinkling, till de båda manliga somaliernas fördel, och skrev att Abshir Abdi anklagas för att vilja döda sina barn, vilket ju inte alls var sant och vilket jag skrivit flera inlägg om. Abshir Abdi ska ha blivit ”chockad” över kritiken av hijab på hans döttrar och sprang till polisen och anmälde den moderata politikern. Samtidigt länkade han vid den tidpunkten på sin Facebooksida till ett tal av salafistpredikanten Tawfique Chowdhury och hade en bild på salafistpredikanten Zakir Naik med kommentaren ”intresse”, två västfientliga hatpredikanter som gick att spåra till islamiska universitetet i Medina. Zakir Naik rekommenderar dödsstraff för homosexuella. Han likställer musik med alkohol, således förbjudet. Hans TV-utsändningar är bannlysta i flera länder. Här är en bild på båda.

Saudiarabien styr i Hylte via Mustafe Ahmed och Abshir Mohamed Abdi.

Jag vet inte om Anas Khalifa varit i Hylte och föreläst. Enligt intervjun har han varit överallt i Sverige och föreläst. I intervjun nämner han föreningen Sveriges förenade muslimer (SFM) i Göteborg där han höll föreläsningar. Han säger: ”Synsättet i Göteborgsorganisationerna (TUFF/SFM) var extremt när det kom till moral och så. Väldigt konservativt men det talades inte så mycket om jihad och krig och sådana saker. Det var mer att nu ska du bli muslim i betydelsen av salafi-muslim.”

Samhällsdebattören och läraren Hanna Gadban

skriver om Anas Khalifa i sin viktiga bok Min Jihad. Jakten på liberal islam (2015) att han tillsammans med Amanj Aziz hade en central ställning i TUFF. Hanna Gadban går på djupet med de demokratifientliga dawa-organisationerna i Sverige. Boken är späckad med namn, en riktig guldgruva. Men det finns inget register. Namnen ligger gömda i boken. Ett register är nyckeln till en fackbok. Förlaget Fri Tanke borde lägga ut ett namnregister på sin hemsida. Eller ännu hellre, ge ut en pocketupplaga av boken med ett namnregister. Personerna Hanna Gadban skriver om dyker ständigt upp i olika sammanhang, därför är hennes bok ständigt aktuell, inte minst för alla tjänstemän som beviljar bidrag till demokratifientliga aktivister under förevändning att dessa påstår sig vilja motarbeta ”islamofobi”.

Amanj Aziz hade också en central ställning i SFM. Sofie Löwenmark gjorde för några år sedan en heroisk insats när hon granskade vilka föreningar MUCF gett bidrag till. Den 15 mars 2017 skriver hon på Timbros nättidnings Smedjan artikeln, ”SFM sprider våldsbejakande islamism för skattepengar”, och nämner att Maimuna Abdullahi tillsammans med Amanj Aziz och ytterligare en ledande person från SFM hade ett möte med MUCF 7 juli 2016 och att SFM tvingats betala tillbaka pengar de fått av MUCF. Sofie Löwenmark beskriver Maimuna Abdullahi: ”känd från Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), en organisation som är känd för att aktivt motarbeta förslag till skärpning av den svenska terrorlagstiftningen”.

Maimuna Abdullahi har en bakgrund som verksamhetsutvecklare för Ibn Rushd Västra regionen. Det är somaliern Maimuna Abdullahi

som tillsammans med Fatima Doubakil har polisanmält Ann-Sofie Hermansson för förtal för att ha kallats extremist.

Här är de fyra som brukar säga sig vara representanter för Muslimska mänskliga rättighetskommittén.

Rashid Musa var i många år ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM). För några år sedan drog MUCF in det årliga bidraget till SUM med hänvisning till att förbundet inte levde upp till demokratins principer. Journalisten Magnus Sandelin hade för MUCF:s räkning gjort en grundlig utredning av SUM. Förbundet har numera lagt ner sig verksamhet, vilket visar hur beroende av skattemedel det var.

Maimuna Abdullahi är numera doktorand vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete, samma institution som Hitlerepigonen och ArA:s ordförande Adrián Groglopo är verksam vid. Även Maimuna Abdullahi sitter i ArA:s styrelse. Hon har en fot överallt i extremistmiljöer. Bilderna ovan på Maimuna Abdullahi och Rashid Musa är från Muslimska familjedagarna som i många år anordnades av Muslimska brödraskapet. ArA är i lika hög grad som Muslimska brödraskapet demokratins dödgrävare, finansierade med skattemedel.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om ArA och Adrián Groglopo, bland annat att MUCF gett bidrag till ArA:s Sverigefientliga verksamhet. Sofie Löwenmark skrev den här artikeln 22 mars 2017, ”MUCF misslyckas med antirasismprojekt”, om bland annat ArA och citerar vad Adrián Groglopo hävt ur sig: ”Dess medlemmar har gjort ett antal obehagliga uttalanden; exempelvis hävdade sociologen Adrian Groglopo att Folkpartiet bedrev ”svensk raspolitik i sin fascistiska form” när det föreslog att man inte ska få välja bort ämnen i grundskolan, exempelvis sexualundervisning, av religiösa eller kulturella anledningar.”

Samt: ”MUCF har finansierat två projekt i Antirasistiska akademins regi med sammanlagt 728 000 kronor”. Projekt som jag skrivit flera inlägg om.

Islam har inget budskap
Anas Khalifa säger en del märkliga saker i intervjun, bland annat det här: ”Jag har hindrat människor från friheter som de faktiskt har enligt islam och det här är viktigt att poängtera. Jag har hindrat människor till och med från deras islamiska rättigheter, att få arbeta, studera, leva normalt och gå på café”.

”Islamiska rättigheter”?

Och det här: ”Kärnbudskapet i islam är kärlek och förståelse. Det är kärnbudskapet.” Det finns inget kärnbudskap i islam. Det finns inget islam som är. Allt handlar om människors tolkning av texter skrivna av människor. Den dag Anas Khalifa börjar tala i jagform i stället för om vad islams budskap är har han kommit långt: ”För mig är kärnbudskapet i islam kärlek och förståelse” är mer trovärdigt än ”Kärnbudskapet i islam är kärlek och förståelse”.

Den dagen han deklarerar att han själv aldrig har besökt paradiset och helvetet och därför inte har någon kunskap om dessa vistelseorter och därför inte kan säga hur man ska leva för att hamna i den ena eller den andra har han kommit ännu längre. Det är just avsaknaden av tro på paradiset och helvetet som gör Sveriges befolkning till ett av de mest toleranta i världen. Tro på Gud, ja, men inse att paradiset och helvetet är fantasier skapade av mänskliga hjärnor.

Anas Khalifa säger många bra saker också. ”Salafisterna kidnappar din hjärna för att tänka åt dig. Du får inte tänka själv. Du får inte ifrågasätta. Du ska bara vara tyst, lyssna och lyda. Allt är svartvitt.”

Anas Khalifa säger att han fick lära sig att mängder med böcker var förbjudna för salafister att läsa, böcker han nu läser. Här är ett lästips: upplysningsfilosofen Thomas Paines (1737–1809) bok The Age of Reason (Förnuftets tidsålder 1795). Alla statskyrkor, av vilken religion det vara månde, judiska kyrkan, kristna kyrkan, turkiska kyrkan [Osmanska väldet 1299−1923, det vill säga islam], är för honom ”inget annat än mänskliga påfund inrättade i syfte att skrämma och förslava människosläktet och tillskansa sig ett makt- och vinstmonopol”. Han är övertygad om att när man väl börjar diskutera de religiösa lärorna kommer mänsklig inblandning och prästerliga påfund att uppdagas ”och människan kommer att återvända till den rena, oblandade och äkta tron på en enda Gud och inget utöver det” (s. 22, 2007).

Det är bara att önska Anas Khalifa och framför allt hans döttrar lycka till inför framtiden. Det vore förnämligt om Mustafe Ahmed och Abshir Mohamed Abdi i Hylte lyssnade på ex-salafistföreläsaren Anas Khalifa och började tänka själva och inse hur mycket de har förstört för islams trosfränder i Hylte, inte minst vad de förstört för flickorna och kvinnorna. Abshir Abdi, som nämnts 35 år, gick själv omkring barhuvad i den tryckande julivärmen medan hans döttrars huvuden var insvepta i hijab, Muslimska brödraskapets uniformspersedel, ett plagg även salafister påstår är obligatoriskt för flickor/kvinnor att bära, eftersom kvinnorna under Muhammeds tid bar hijab, vilket som nämnts inte går att belägga. Det finns inte ett enda arkeologiskt fynd som visar hur kvinnor var klädda bland den av Sayyid Qutb så glorifierade första generationen islambekännare.

Hijab hör inte hemma inom sjukvården
Hijab är ett politiskt plagg och ska likställas med Mussolinis svartskjortor och Hitlers brunskjortor. Plagget är en mätare på hur långt islamiseringen av ett land har kommit.

Anna Starbrink: Här har du din röda linje inom den svenska sjukvården. Koranens sura 24:31 nämns ständigt som ”bevis” på att det är obligatoriskt för flickor/kvinnor att täcka håret. I den år 1924 standardiserade egyptiska utgåvan av Koranen handlar versen om att täcka barmen, inte håret. Hijab är ett politiskt plagg. Det skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg redan för snart två decennier sedan i DN 4 januari 2004, ”’Tvånget att bära slöja är en myt.’ Slöja bör förbjudas i svenska skolor och i offentliga yrken, kräver forskare”. Lisbeth Lindeborg går i artikeln igenom vad olika Koranforskare skriver om Koranen, inklusive vilka språk ursprungskoranen var skriven på och sammanfattar: ”Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.” Tabari dog 923. Filologen Luxenberg, tysk, är en pseudonym, det är farligt att forska om Koranens språk.

Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, skrev flera debattartiklar i svenska tidningar om politisk islam och kvinnors ställning, men hon hade två formidabla motståndare som förlöjligade henne och anklagade henne för att vara ”islamofob”: religionsprofessorn Mattias Gardell och journalisten Jan Guillou. Tyskland ligger långt före Sverige i kampen mot islamister.

Anna Starbrink: Du kan rätta till det, åtminstone inom ditt politiska område. Vad är svensk-somaliska läkarföreningen för förening? Är deras hjärnor kidnappade av salafistpredikanter eller är de Muslimska brödraskapets hantlangare? De kvinnliga läkarna bär hijab som markerar att läkarna representerar en världsåskådning där sharia står över svensk lag. Därför hör hijab inte hemma inom sjukvården. Föreningen är en separatistförening. Bara den som kan bevisa att hon/han är somalier får bli medlem.

Här är en annan hemsida:

Skattemedel finansierar föreningsmedlemmarnas läkarutbildning och anställningar i Sverige, men föreningen säger sig verka för att främja den somaliska befolkningens utveckling. Vad betyder det?

Du vill stärka patienternas ställning i vården och öka valfriheten enigt ditt cv ”Det arbetar jag för varje dag”, skriver du. Men vad har du rent konkret gjort för att stoppa oskuldskontroller på skattefinansierade kliniker i Stockholm sedan din deklaration 2015? Vilken information har du om oskuldskontroller? Hur tar du fram kunskap?

Du skriver i ditt cv att du värnar om ett starkt skyddsnät. Det är uppenbart att du inte har en aning om patienternas obefintliga skyddsnät. Därför är mitt tips att du på Liberalernas landsmöte i höst säger upp dig och deklarerar att Liberalerna bör verka för att de lokala sjukvårdspolitikerna försvinner och ersätts av en centralt styrd sjukvård med klart definierade patienträttigheter och ansvarsutkrävande.

Avsaknad av patientperspektiv och juridiskt utkrävbara rättigheter
Anna Starbrink: Här får du en sammanfattning av statsvetaren Lars Karlssons

avhandling 2003 Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård så att du förstår varför du som lokal sjukvårdspolitiker är överflödig, varför du är en belastning.

Sverige måste vara världens mest efterblivna land när det gäller patientperspektiv och patienträttigheter. Patientperspektiv och patienträttigheter existerar över huvud taget inte i Sverige. Jag har kontaktat alla åtta riksdagspartier om en patienträttighetslag. Och mötts av total likgiltighet. De flesta svarar inte ens. Ditt partis Lars Granath deklarerade 6 september 2019 frankt att mina frågor var för vinklade och innehöll för många värderingar därför vägrade han besvara dem.

Det finns ingen central instans som har det övergripande ansvaret för landets sjukvård. Regeringen kan komma med generella riktlinjer. Sedan gör regionerna (tidigare landstingen) som de vill. Det är därför vi har en så ojämlik sjukvård.

Lars Karlsson jämför Sverige med Storbritannien. Han skriver att i Storbritannien infördes i början av 1990-talet något som heter Patient’s Charter som listade de rättigheter medborgaren i rollen som patient hade gentemot den offentliga sjukvården. ”Poängen är att chartern innehöll rättigheter som var utformade som individuellt utkrävbara rättigheter. Med detta menas att rättigheterna riktade sig till den enskilde medborgaren och det fanns tydligt formulerat hur man skulle kunna överklaga rättigheterna och vem som var skyldig att uppfylla desamma. Med att rättigheter är individuellt utkrävbara avses alltså att det finns mekanismer varmed en enskild individ kan utkräva rättigheter. Exempel på mekanismer kan vara domstolar eller andra instanser som utfärdar någon form av sanktioner om den aktuella rättigheten inte uppfylls” (s. 18, 19).

De tidigare landstingen och den nuvarande kolossen Sveriges kommuner och regioner (SKR)
I Storbritannien skapades det nationella sjukvårdssystemet (NHS) vid ett givet tillfälle, 1946, och togs i bruk 1948, när landet var en fullt utvecklad demokrati (s. 103). I Sverige växte landstingens ansvar för sjukvården gradvis fram innan Sverige var en demokrati. Fram till 1862 var Sverige uppdelat juridiskt i socknar. Landstingen inrättades genom 1862 års kommunalreform då det stadgades att ett självständigt landsting skulle finnas i varje län vid sidan av länsstyrelsen och kommunerna. Några år senare när tvåkammarsystemet inrättades gavs landstingen uppgiften att utse ledamöter till första kammaren. (Tvåkammarsystemet upphörde 1970.) ”Att landstingen skulle ta hand om sjukvård var inte på något sätt någon självklarhet”, skriver Lars Karlsson (s. 93).

Landstingsförbundet, som var en intresseorganisation, bildades 1920, ”i syfte att ge landstingen en starkare röst och en enad front utåt” (s. 96). ”Landstingsförbundet är unikt (tillsammans med Kommunförbundet ska tilläggas)”, skriver Karlsson, ”att representera hela svenska folket.”

År 2007 slogs de två förbunden ihop och hette Sveriges kommuner och landsting (SKL). I november 1918 bytte det namn till Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Lars Karlsson skriver: ”När det gäller vad man kan kalla traditionella intresseorganisationer representerar dessa vanligtvis ett distinkt intresse, och som ska vägas mot andra motsvarande distinkta intressen. Löntagarnas intressen har traditionellt ställts mot näringslivets intressen i form av intresseorganisationerna LO och SAF. Men om en intresseorganisation representerar hela svenska folket kan det ju rimligtvis inte finnas något distinkt motsatt intresse” (s. 97).

I boken diskuterar Karlsson enbart Landstingsförbundet och skriver att medborgarens möjlighet att utkräva ansvar ter sig mycket indirekt och diffust (s. 98), vilket även gäller SKR.

Han skriver att sjukvårdens styrning sker i flera led. ”Först och främst fattar riksdagen sjukvårdspolitiska beslut, men detta är på ett generellt plan. Den konkreta utformningen av sjukvårdspolitiken sker i kontakterna mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Reformer som exempelvis sjukronorsreformen [infördes 1970], Dagmaröverenskommelsen [2012] och vårdgarantin implementeras genom överenskommelser och avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Dessa avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet är värda att lyfta fram, framför allt då de innebär att det sluts offentliga avtal med en privaträttslig organisation som Landstingsförbundet. Inte minst detta indikerar den status av offentlig myndighet som Landstingsförbundet i det närmaste har” (s. 99).

SKR är en intresseorganisation för lokalpolitiker och tjänstemän och syftar till att stärka det lokala självstyret!

Lars Karlsson sammanfattar: ”Slutsatsen vad gäller landstingens förhållande till demokratin är att ansvarsutkrävandet är otydligt och att detta förhållande har långa historiska rötter.” Vidare: ”Otydligheten framträder framför allt i landstingens bleka demokratiska karaktär och Landstingsförbundets starka politiska roll på sjukvårdsområdet” (s. 100).

Även Läkarförbundet har en stark roll. Men det finns ingen intresseorganisation som tillvaratar alla patienters intressen som motpart till SKR och Läkarförbundet. Wikipedia listar de patientorganisationer som finns i Sverige. Alla patienter har inte kroniska sjukdomar.

Fram till för några år sedan sprang landet journalister ständigt till Läkarförbundets ordförande så snart något gällde patienter.

Klagomålssystemet
Lars Karlsson räknar upp de instanser som kunde komma i fråga för patientens rättigheter, klagomål och ansvarsutkrävande då han skrev sin avhandling (2003). På nationell nivå: Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Socialstyrelsen, Patientförsäkringen, Justitieombudsmannen och på regional nivå landstingens patientnämnder.

Patientnämnderna. Före 1 september 1999 hette de förtroendenämnder. ”Patientnämnderna”, skriver Karlsson, ”är en relativt ny instans på sjukvårdsområdet. Det var i samband med att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fick sin nuvarande form, som fristående från Socialstyrelsen, som riksdagen 1980 efter en proposition från den dåvarande borgerliga regeringen beslutade om att försöksverksamhet skulle inledas med som de då hette förtroendenämnder” (s. 115). Nämnderna spelar en närmast obefintlig roll utifrån ett rättighetsperspektiv, skriver Karlsson. ”Först och främst är nämnderna ingen instans för hanterande av klagomål och utkrävande av några rättigheter. Däremot ska nämnderna hjälpa patienten till rätt instans” (ibid.).

Patientnämnderna är inte självständiga. ”Nämnderna ligger organisatoriskt direkt under landstingsfullmäktige”, skriver Lars Karlsson (s. 117). ”Genom en instans beroende av en annan uppkommer frågan om vem instansen egentligen företräder” (s. 118). Riksdagens revisorer kom 1994 fram till att patientnämnderna framför allt är sjukvårdshuvudmännens organ.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). År 1980 blev HSAN en fristående myndighet. Leif Karlsson skriver att HSAN:s institutionella historia kan spåras till det som hette ”Collegium Medicum som bildades 1663 som en yrkesorganisation för medicinskt verksamma. Organisationen hade tidigt flera statliga privilegier som att utöva kontroll över yrkesverksamma på sjukvårdsområdet” (s. 119). År 1813 omvandlades organisationen till en regelrätt offentlig administrativ enhet med namnet Sundhetskollegium som ansvarade för både civil och militär sjukvård och gradvis, skriver Karlsson, ”kom det nya organet att få kontroll över hela hälso- och sjukvården” (ibid.).

”År 1877”, skriver Karlsson vidare” ändrades namnet till Medicinalstyrelsen, men både generaldirektören och de främsta tjänstemännen var även fortsättningsvis medlemmar av den medicinska professionen. Medicinalstyrelsen blev den högsta offentliga hälso- och sjukvårdsauktoriteten med tillsynsbefogenheter över all sjukvård i landet” (ibid.).

Disciplinärenden. Medicinalstyrelsen prövade frågan om disciplinärt ansvar ”i viss sammansättning oavsett om de var anställda hos styrelsen, styrelsens underlydande organ, kommunala huvudmän, eller om de var fria yrkesutövare. I den så kallade Medicinalstyrelseutredningen som tillsattes 1942 föreslogs i ett betänkande att en särskild disciplinnämnd skulle inrättas. Förslaget godtogs och i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947 föreskrevs i instruktionen för styrelsen att ärendena rörande ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens inseende, skulle handläggas av en medicinalstyrelsens disciplinnämnd och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens” (ibid.). Höga tjänstemän från medicinalstyrelsen var ledamöter i disciplinnämnden och medicinalstyrelsens generaldirektör var ordförande.

Disciplinnämnden förändrades i och med att Socialstyrelsen bildades 1968. ”Majoriteten i den nya Medicinalväsendets ansvarsnämnd kom att rekryteras utanför Socialstyrelsen. Dessutom var inte längre generaldirektören ordförande i nämnden, utan istället utsågs en oberoende domare av regeringen. Nämnden var dock fortfarande en del av Socialstyrelsen” (s. 119, 120). Nämnden fick namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) när den år 1980 blev en självständig myndighet. Ingen i nämnden representerade ett explicit patientintresse, skriver Karlsson. Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO utsåg ledamöterna. Fyra ledamöter skulle representera allmänhetens intresse, vanligtvis var de riksdagsledamöter (s. 123).

HSAN är till för staten och är inte ett organ för patienternas klagomål
Lars Karlsson skriver:

Medborgaren framträder inte som ett individuellt rättssubjekt i särskilt hög utsträckning i förhållande till HSAN. Detta har flera orsaker, varav den viktigaste är att HSAN aldrig varit ämnad att vara ett instrument för klagomål eller rättighetsutkrävande. Som den korta historiska genomgången visat är ansvarsnämnden i första hand till för staten. Det är staten som genom HSAN tillser patienternas säkerhet och att sjukvårdspersonalen uppfyller sina skyldigheter. Ansvaret i namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd riktas uppåt och inte nedåt mot medborgaren.
Frågan om medborgarnas rättigheter i deras roller som patienter i förhållande till HSAN blir därmed inte helt enkel. Medborgarna vänder sig till nämnden med klagomål om undermålig vård. Nämndens uppgift är dock inte att tillgodose patienternas rättigheter i den meningen att man kan vända sig dit för att få tillgång till vård eller en viss behandling som man blivit nekad.
[. . .] Nämndens uppgift är helt och hållet inriktad på fall som gäller det disciplinära ansvaret hos sjukvårdspersonalen. Därmed är de enda tänkbara utfallen av HSAN:s handläggande bestraffningar av personal som på olika sätt agerat inkompetent eller negligerande. Någon motpart kan man då inte säga att medborgaren har i nämnden [. . .] (s. 120).

Samma sak gäller för JO. Alltså att JO inte är till för medborgarnas skull.

Lars Karlsson skriver att HSAN inte tar upp frågor som rör otrevligt bemötande, vilket många klagomål handlar om. HSAN tar bara upp sådant som rör medicinsk säkerhet. Karlsson skriver också att medborgaren inte hade en framträdande roll som individuell part före 1980, då HSAN blev en självständig myndighet. Fram till 1980 sköttes målen i nämnden ”som disciplinärenden normalt behandlas inom offentlig verksamhet, nämligen som en sak mellan arbetsgivaren/myndigheten och den anställde. När väl medborgaren lämnat in det skriftliga klagomålet till HSAN hade denna ingen rätt att delta i den fortsatta utredningen. Patienten var helt enkelt ingen part i målet, utan antogs istället spela rollen som påkallande statens uppmärksamhet på att en yrkesutövare inom vården begått ett fel” (s. 121).

Efter 1980 fick patienten rätt att ta del av aktmaterialet och, ”som det uttrycktes, förebringa egen utredning och bevisning. Dessutom kan numera [2003] båda parterna, inte bara yrkesutövaren inom vården, överklaga nämndens beslut i sak till kammarrätten” (ibid.)

Jag återkommer till hur klagomålssystemet successivt försämrats för patientens del, först några ord om patientlagen.

Kristdemokraternas patientlag
Efter mina tidigare blogginlägg skrev jag den 20 december 2020 ett mejl till sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) och frågade vilka åtgärder hon avsåg att vidta för att bland annat förstärka patientperspektivet och inrätta en patienträttighetslag. Regeringskansliets brevhandläggare Lena Bergström Wiegurd svarade med en länk till den patientlag jag kritiserar. ”När det gäller din fråga om patientperspektiv och patienträttighetslag kan jag berätta att det finns en patientlag som ska främja patientens rättigheter. Du kan läsa mer om detta via länken nedan.” Svaret är goddag yxskaft. Regeringskansliets brevhandläggare förutsätter alltså att jag inte vet vad jag ber om svar på. Jag skrev ett nytt mejl 2 mars 2020 och frågade om Lena Hallengren vet skillnaden mellan patientlag och patienträttighetslag, men har fortfarande inte fått något svar.

Jag fick ett liknande goddag yxskaft-svar 27 januari 2020 av Kristdemokraterna, från en som heter Alexandra, som fått i uppgift att besvara mitt mejl, trots att Kristdemokraterna går ut stort med att de värnar speciellt om patienterna. Politikerna vet vad en vårdkö är. Där slutar i princip kunskapen.

I mars 2011 tillsatte Göran Hägglund en utredning för att stärka patientens ställning (dir. 2011:25) och kallade den Patientmaktsutredningen. Delbetänkandet (SOU 2013:2) heter Patientlag, inte patienträttighetslag. Det var aldrig frågan om att ge patienterna en rättighetslagstiftning.

Vårdgarantier hit och dit är garantier, inte utkrävbara rättigheter. Sverige anses inte ha råd med en rättighetslagstiftning, vilket märkligt nog andra länder har, länder som till och med betraktas som mindre rika än Sverige.

I Ansvarskommitténs Delrapport 2 (SOU 2007:12) – Hälso- och sjukvården 23 mars 2007, står det på sidan 19: ”Sverige är numera det enda land i Norden som inte har infört en särskild lag om patientens ställning i vården.” I Ansvarskommitténs slutbetänkande, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, 27 februari 2007 (SOU 2007:10), står det att det blir för dyrt med en patienträttighetslag. Mats Svegfors var ordförande.

HSU 2000 övervägde att frångå dagens system med skyldighetslagstiftning till förmån för en rättighetsbaserad lagstiftning.  Detta skulle innebära att patienten har möjlighet att få sin sak prövad av domstol. Utredningen konstaterade att hälso- och sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. En överprövning av beslut på hälso- och sjukvårdens område kräver kompetens att bedöma såväl rättsliga som medicinska frågor. Domstolsprövningar av detta slag skulle därför kunna bli tidsödande och resurskrävande både för rättsväsendet och för hälso- och sjukvården. Ett annat problem som HSU 2000 identifierade var att det är svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten. På grund av dessa principiella svårigheter avvisades en rättighetslagstiftning (s. 144).

I Delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) står det under rubriken Ansvarskommittén:

Kommittén lämnade också förslag till en patientlag i vilken befintliga bestämmelser av betydelse för patienterna hade samlats. Liksom i befintlig lagstiftning angav lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehöll för patienterna utkrävbara rättigheter. [. . .] Ansvarskommitténs förslag har inte föranlett några lagändringar (s. 52).

Lars Karlsson skriver att Sverige genomsyras av normen att medborgaren ingår i ett kollektiv, det allmänna, i stället för att ses som rättighetsbärare med individuellt utkrävbara rättigheter gentemot välfärdsstaten. Att patienterna inte betraktas som individuella rättssubjekt innebär att patienternas rättssäkerhet av svenska politiker väger lättare än ”det allmänna bästa”.

I samband med Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019 lanserade Ebba Busch en förändring av patientlagen, men inte ur ett patienträttighetsperspektiv. Kristdemokraterna driver att landstingen (numera kallade regioner) ska läggas ner och staten ha det övergripande ansvaret för sjukvården. Eftersom detta kommer att ta tid vill partiet ändra patientlagen så att invånarna ska kunna söka vård i hela landet om det egna landstinget har långa köer. Än en gång: Politikerna vet vad en vårdkö är. Där slutar i princip kunskapen.

På Kristdemokraternas hemsida skriver de 6 juli 2019:

År 2015 infördes Patientlagen på initiativ från Kristdemokraterna. Den ger i teorin patienter rätt [min kursiv] att söka och få sjukvård i hela landet. Men i praktiken har regionerna bakvägen strypt kraften i Patientlagen genom avtal som hindrar vårdgivare att fritt ta sig an patienter. Därför krävs nu lagändringar där Patientlagen utvecklas, skärps och breddas så att patienterna åter [min kursiv] sätts i centrum. Avtal som motverkar Patientlagens syften och begränsar vårdgivarnas rätt att ta emot patienter från andra regioner måste förbjudas. På så sätt ges patienter den rättighet [min kursiv] som de redan borde ha haft. En sådan lagändring skulle kraftigt minska väntetiderna i vården och samtidigt bidra till höjd medicinsk kvalitet.

Den ”rättighet” Ebba Busch talar om går inte att utkräva i domstol.

Sveriges politiker är likgiltiga för det faktum att patientens ställning är en demokratifråga, att klagomålssystemet är en demokratifråga. Till skillnad från Storbritannien har det svenska klagomålssystemet successivt försämrats för patienternas del till att bli i princip obefintligt, så länge inte patienten har avlidit av en sjukvårdsskada, då träder IVO in.

Sjukvårdsdemokratins dödgrävare 1: Lobbyisterna som drog undan patienternas skyddsnät: Kjell Asplund och Synnöve Ödegård

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att fria läkare från allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet, mer om politikerna strax.

Som framkommit ovan anmälde man tidigare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund såg till att disciplinstraffet försvann och därmed läkarnas ansvar. Och patienternas rättssäkerhet, som redan var svag blev ännu svagare.

Patientsäkerhet och patienträttigheter – två motstridiga perspektiv?
Synnöve Ödegård, leg. sjuksköterska och doktor i folkhälsovetenskap, definierar patientsäkerhet så här: ”Begreppet patientsäkerhet kan, förenklat uttryckt, sägas handla om förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete på ett säkert sätt, det vill säga utan att oönskade konsekvenser uppstår” (s. 31, kapitlet ”Från straff till prevention – en tillbakablick” i antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet (2019).

Oönskade konsekvenser för vårdpersonalen?

Synnöve Ödegårds ordval ”från straff till prevention” talar sitt tydliga språk. Hennes vårdpersonalperspektiv demonstrerar varför inga patienter intervjuades i Göran Hägglunds utredning om patientsäkerhet, se nedan. Synnnöve Ödegårds personalperspektiv, eller snarare patientsäkerhetsperspektiv, och Lars Karlssons patienträttighetsperspektiv handlar om två helt olika saker. Lars Karlssons avhandling handlar om medborgarens avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter, vilket är en demokratifråga. Ödegård har ett konsekvent personalperspektiv i sin genomgång av klagomålsförfarandet, vilket är en fackföreningsfråga. Men båda två demonstrerar att klagomålsförfarandet inte handlar om att ge patienten/anhöriga upprättelse.

Ödegård inleder med fallet 1936 som ledde till det som kom att kallas lex Maria-anmälan. Fyra personer dog på Maria sjukhus i Stockholm efter att ha fått en spruta med kvicksilver i stället för lokalbedövning för lättare åkommor som skulle behandlas. Vätskorna förvarades i samma skåp av utrymmesskäl. Händelsen polisanmäldes, flera åtalades. Ingen straffades. Ödegårds kommentar: ”Många av de faktorer som bidrog till händelsen på Maria sjukhus för över 80 år sedan har relevans i dag även om läkemedel hanteras på ett annat sätt nu och förutsättningarna inte är desamma som då. Men händelsen på Maria sjukhus visar att det förutom mänskliga misstag förekom uppenbara organisatoriska brister [min kursiv] som kan ha bidragit till händelseutvecklingen” (s. 34).

Och det är organisatoriska brister patientsäkerhet handlar om.

Ödegård skriver vidare: ”När kravet på rapportering infördes 1937 skulle anmälan göras både till Medicinalstyrelsen och Polismyndigheten. Syftet var att hitta den skyldiga och fastställa bevis. Det började emellertid ifrågasättas redan i slutet på 1970-talet och lärandet av en händelse [min kursiv] bedömdes nu vara viktigt, och 1983 – 45 år efter lex Marias tillkomst – fick föreskriften ett uttalat preventivt syfte. Den dubbla anmälningsskyldigheten slopades och anmälan till polis krävdes inte längre” (s. 39).

Men fortfarande låg ansvaret för begångna misstag hos den enskilda individen, vilket framställs som en nackdel.

Socialstyrelsen överförde allvarliga ”försummelser” till HSAN, skriver Ödegård. ”Det innebar att myndigheten hade både en preventiv och en disciplinär roll. Med den nya inriktningen på tillsynen bedömdes en varning eller erinran av HSAN inte ha någon preventiv effekt” (s. 42). Ansvaret flyttades upp till vårdgivarnivå ”i stället för att endast läggas på den yrkesutövare som ’begått misstaget’” (s. 42, 43). Ödegård skriver att förändringen ledde till en ”våldsam debatt i media” och visar bild på två tidningsurklipp, ett från Expressen september 1991 med rubriken ”Socialstyrelsen rekommenderar: Släpp syndarna fria!” och ett odaterat och anonymt klipp ”Socialstyrelsen ’slutar jaga syndabockar’. Misstag i vården anmäls inte längre” (s. 43), av Socialstyrelsen väl att tillägga.

Uppenbarligen hade mediedebatten effekt på den tiden. Ödegård skriver: ”År 1994 ändrades bestämmelserna för när en lex Maria-anmälan skulle anmälas till HSAN. Anledningen var en ny tillsynslag som bland annat skärpte kraven på HSAN-anmälningar, troligen som en följd av den kritik som riktats mot det ’nya systemet’” (s. 43). Vidare: ”Det medförde att yrkesutövare fortfarande kom att anmälas till HSAN trots att uppenbara systembrister förelegat” (ibid.). Vidare: ”Hotet om att bli anmäld till HSAN var en betydande stressfaktor för många, vilket troligen också påverkade benägenheten att anmäla en händelse negativt” (s. 44).

Alltså en arbetsmiljöfråga.

Ödegård förespråkar ett system som utmärks av ”upplevd nytta, tillit till systemet och frihet från sanktioner” (ibid.). Förebilden är NASA:s rapporteringssystem.

Ödegård skriver positivt om patientsäkerhetslagen. ”Tjugo år efter det att Socialstyrelsen aktivt började arbeta med patientsäkerhetsfrågorna 1990–1991 fick Sverige år 2011 en patientsäkerhetslag (PSL) (2010:659). Införandet av PSL skulle innebära en tydlig övergång från ett individperspektiv till ett mer systeminriktat perspektiv. När PSL infördes togs disciplinpåföljderna bort och Socialstyrelsen fick en odelat preventiv roll” (s. 44, 45).

Ödegård ägnar inte en mening åt patienternas försämrade möjligheter att framföra klagomål. Allt handlar om vårdpersonalens anställningsförhållanden.

Ödegårds beskrivning av IVO som inrättades 2013 demonstrerar att myndigheten inte har ett patientperspektiv utan är till för staten. ”I IVO:s uppdrag ingår att myndigheten regelbundet ska återföra och sammanställa resultat och iakttagelser från sin tillsyn” (s. 45).

Sammanfattningsvis kan man säga att ju mer forskning och lagstiftning om patientsäkerhetsfrågor, desto längre in i mörkret hamnar patientperspektivet och patienters rättigheter.

Sjukvårdsdemokratins dödgrävare 2: Politikerna som drog undan patienternas skyddsnät

Sjukvårds- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S)
Ylva Johansson svalde okritiskt Kjell Asplunds mantra om att ”inte leta syndabockar”, liksom hennes efterträdare Göran Hägglund (KD), liksom senare Annika Strandhäll (S).

Här är Ylva Johanssons svar på interpellation 2005/06:179 6 § Anf. 11 om patientsäkerhet inom sjukvården:

Jag vill öka inrapporteringen. Socialstyrelsen och Kjell Asplund bedriver ett mycket bra arbete där de under en tid prioriterar dessa frågor och systematiskt arbetar med inrapporteringsrutiner bland sjukvårdshuvudmännen samt hur man återför kunskapen till verksamheten. Jag räknar med att det utvecklingsarbetet kommer att fortsätta att bedrivas, och det betyder väldigt mycket.
Själv kommer jag att träffa Socialstyrelsens ledning nästa vecka för att särskilt diskutera dessa frågor och de förslag till förändringar av lex Maria som Socialstyrelsen då kommer att överlämna till mig. Man vill alltså på ett tydligare sätt fokusera på systemfelen och mindre på syndabockar bland enskilda individer. Jag är mycket intresserad av att ta del av deras förslag.

Notera att en syndabock är oskyldig. En syndabock tar på sig skulden för den skyldige, eller åläggs att ta på sig skulden. Socialstyrelsens generaldirektör ger begreppet syndabock en helt ny innebörd. Och Ylva Johansson befriar hela läkarkåren från allt personligt ansvar.

Klagomålen flyttas till Socialstyrelsen 1 januari 2011 och utreds av tjänstemän
Det blev regeringsskifte 2006. Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag, dir. 2007:57. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 januari 2011. Patienterna ska hädanefter anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slipper allt personligt ansvar. Socialstyrelsens beslut gick inte att överklaga. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”. Läkarförbundet påstod att förslaget att läkare inte längre ska kunna få disciplinstraff handlar om ”ökad patientsäkerhet”.

Läkartidningen beskriver patienternas försämrade möjligheter att utkräva ansvar så här: ”Med den nya patientsäkerhetslagen går ett kritiserat och fruktat system med varningar och erinringar i graven.”

Louise Josborg skrev 2010 ett examensarbete i journalistik, Den osynlige patienten, om den nya lagen och har satt ett streck över uppsatstiteln för att markera att inte en enda patient har fått komma till tals i den 600 sidor tjocka utredningen Patientsäkerhet: Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 2008:117). Skälet till Göran Hägglunds utredning var att enligt Socialstyrelsen drabbades 105 000 personer varje år av vårdskador och att 3 000 personer dog till följd av en vårdskada. Louise Josborg intervjuade HSAN:s dåvarande generaldirektör Aud Sjökvist som var kritisk till det nya klagomålssystemet. Aud Sjökvist är kritisk till att utredningen helt missat patientperspektivet.

Det är visserligen svårt att nå patienterna. De som gör anmälningar till oss är de som orkar göra det och resten av dem som råkar ut för vårdmissar är helt anonyma. Men det betyder inte att man inte borde ha försökt nå dem, säger hon. I sitt remissvar på utredningen kallar HSAN därför beslutet att lägga utredningsansvaret på Socialstyrelsen ett ”tjänstemannabeslut”. Patienterna har, och har haft, en svag ställning i vården menar Aud Sjökvist. Deras ställning har försvagats ytterligare i och med den nya lagen. – Rent juridiskt finns det få möjligheter att få händelser i vården prövade, förutom när det gäller beslut om tvångsvård. Det gör patienternas ställning väldigt svag. Den enda möjligheten är att polisanmäla händelsen och försöka få en straffrättslig rättegång, berättar hon. HSAN:s arbetssätt har på många sätt liknat en rättegång, vilket i alla fall har bidragit något till patienternas ställning i vården. En del av problemet är att det inte finns någon patientorganisation som representerar alla patienter, och där det finns juridisk kunskap, menar Aud Sjökvist. – Det skulle ha varit en stor fördel. En sådan patientorganisation hade kunnat föra patienternas talan och samtidigt förstått de juridiska följderna av den här förändringen. Hon håller även med om att de lindriga disciplinåtgärderna hade ett värde för patienternas möjlighet till upprättelse, och därmed deras ställning. – Om en läkare till exempel får en varning är det en viktig markering om att någon har sett och uppmärksammat det som hänt. Att det behövdes en förändring av ansvarssystemet är Aud Sjökvist överens med regeringen om. HSAN:s arbetssätt har inte varit optimalt, menar hon. Men att lägga över ansvaret på Socialstyrelsen var inte den bästa lösningen. Hädanefter ska HSAN bara besluta om de allvarliga disciplinåtgärderna ”prövotid” och ”indragen legitimation”, efter att Socialstyrelsen utrett ärendena och konstaterat att vårdpersonalen i fråga innebär en allvarlig risk i vården. – Jag ifrågasätter faktiskt att de har kvar HSAN nu när 98 procent av verksamheten försvinner, säger Aud Sjökvist (s. 4).

Louise Josborg skriver vidare: ”Utredarna har gjort flera studieresor utomlands och träffat representanter för forskarvärlden, sjukvårdspolitiker och vårdpersonal. Men inga patienter eller patientorganisationer” (s. 19).

Klagomålen samlades på hög hos Socialstyrelsen. Så här skriver Miki Agerberg i Läkartidningen 3 augusti 2012: ”När Socialstyrelsen tog över ansvaret fick man också överta 2 300 oavslutade klagomålsärenden från HSAN, och nya klagomål strömmade in i en takt av drygt 500 i månaden. Under hela 2011 kom det in 6 700 klagomålsärenden till Socialstyrelsen – betydligt fler än de cirka 4 500 som kommit in till HSAN året före.”

Klagomålen flyttas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 1 juni 2013
Den 1 juni 2013 inrättades IVO som tog över klagomålen. Av någon anledning ingår flera olika områden i IVO:s uppdrag i stället för att en renodlad myndighet för patienters klagomål inrättades. Jag har erfarenhet av IVO eftersom mitt ärende låg hos Socialstyrelsen och tjänstemännen där som hanterade klagomålen helt enkelt flyttade över till IVO. Även IVO överhopades med klagomål och förfarandet ändrades på nytt, än en gång till nackdel för patienten. Bara de allvarliga ärendena som lett till dödsfall skulle vara kvar. Resten skulle patienterna ensamma ta hand om.

Klagomålen flyttas till vårdgivaren 1 januari 2018
Annika Strandhäll (S) var socialminister när de nya reglerna om att patienten först ska klaga hos vårdgivaren i stället för att vända sig till IVO infördes. Hon påstår i artikeln att ”ansvarsfördelningen mellan de som tar emot klagomål inom vården blivit tydligare”. Som om patienter i Sverige skulle kunna utkräva ansvar av vårdgivaren!

Som exempel på vad regeringen gör för att klara sjukvårdens utmaningar nämner hon ”ett nytt klagomålshanteringssystem i vården”.

Även på Läkarförbundets fullmäktigemöte 2017 nämner hon klagomålssystemet: ”Flera lagförslag på sjukvårdsområdet är också på gång. Bland annat den nationella läkemedelslistan, bättre samverkan för utskrivningsklara patienter och en ny ordning för klagomålshantering.”

Ylva Johansson, Göran Hägglund och Annika Strandhäll är totalt blinda för patientperspektivet och patienternas rättssäkerhet.

Som framkommit ovan har patienternas möjligheter till ansvarsutkrävande i Sverige gradvis försämrats sedan Lars Karlsson publicerade sin avhandling i stället för att som i Storbritannien stärkas. Patienten i Sverige ska klaga hos vårdgivaren, vilket är samma sak som att en misshandlad person i första hand ska vända sig till misshandlaren med sina klagomål och lämna rättsväsendet utanför.

Att patienten på egen hand ska klaga hos vårdgivaren innebar att Annika Strandhäll förvandlade patienten till kund utan att samtidigt ge patienten de juridiska rättigheter en kund som ingår avtal med en säljare har. Lars Karlsson beskriver New Public Management (NPM) som att systemet ”grovt sett innebär att förvaltningen organiseras enligt principer från det privata näringslivet” (s. 56). De individuellt utkrävbara rättigheter han i avhandlingen argumenterar för stärker ”medborgarens karaktär av individuellt rättssubjekt, och detta är något mer anspråksfullt än kundrollen” (s. 57).

Lars Trägårdh skriver i Bemäktiga individerna: ”Vad möjligheten att gå till domstol erbjuder är en direkt makt i en konkret situation, en möjlighet att ställa till svars just de individer och/eller den institution som begått ett misstag eller åsamkat skada” (s. 26). Han talar om individernas känsla av vanmakt när det gäller den svenska offentliga sektorn och att hans tes är ”att individer kan känna makt som konsument och arbetare på grund av att de befinner sig i en situation där ett juridiskt bindande kontrakt föreligger. Deras rättigheter är klart formulerade och direkt utkrävbara” tack vare gällande konsument- och arbetsmarknadslagstiftning (s. 29, 30).

Men sådana rättigheter finns inte för patienterna, patienterna har inga juridiskt utkrävbara rättigheter alls.

Det finns inga sanktioner mot den vårdgivare som vägrar bemöta patientens klagomål. Jag hade gärna sett att vi hade haft den rättighetslagstiftning Lars Trägårdh beskriver finns i USA med kännbara straff och stora skadestånd när jag lämnade in mitt klagomål till Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström. Då hade han aldrig kunnat agera som han gjorde.

Asylrätten är helig. Unga friska män som tagit sig ända till Sverige, slängt sina id-handlingar, ljugit om sin ålder, fått juridisk hjälp att söka asyl, att överklaga, fått avslag i alla instanser och sittstrejkat för att slippa utvisas får ”presenten” gymnasielagen som kostar miljarder.

Men en patienträttighetslag är för dyrt. Sjuka, traumatiserade patienter och anhöriga förväntas klara sig själva.

Och du Anna Starbrink: Du värnar om gratis tolkhjälp livet ut som kostar miljarder. Anser du också att en patienträttighetslag är för dyr? Har du över huvud taget tänkt på att aktivt verka för införandet av en patienträttighetslag?

Har du över huvud taget tänkt på att det finns betydligt viktigare politiska frågor än att markera en röd linje mot Sverigedemokraterna?

10 augusti 2021

Mona Lagerström fil dr