Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni skriver en debattartikel i DN 2 juli 2020, Integrationsskulden: halv miljon utrikes födda riskerar fattigdom, där hon utmålar invandrare som offer. I decennier har invandrarna utmålats som offer. De är tröttsamt. Det är kontraproduktivt. Det är missvisande.

Sabuni skriver om den höga arbetslösheten i ”utanförskapsområden” och att Liberalerna vill vända på det. ”En ny underklass växer fram och vi ser nu, i vissa områden i Sverige, en återgång till ett Fattigsverige.”

Vidare: ”När en politik nu formuleras för att resa oss ur coronakrisen måste vi samtidigt utforma en politik som reser oss ur den integrationskris som rådde före pandemin. Integrationskrisen har byggts upp under lång tid genom att nyanlända invandrare gjorts bidragsberoende och maktlösa, ofta i utsatta och otrygga områden. Denna skuld efter politisk underlåtelse måste nu betalas av.”

”Gjorts bidragsberoende?”

Det är inte synd om utlänningar som fått uppehållstillstånd i välfärdsstaten Sverige. Det är inte synd om familjer som skaffar sju, åtta, nio barn eftersom det är mer lönsamt än att lära sig svenska och skaffa ett arbete. Vad är det för fel med att utbilda invandrare om familjeplanering? Det är en utmärkt utbildning för att undvika trångboddhet och för att öka möjligheterna till egen försörjning och att barnen går ut skolan med goda betyg.

Nyamko Sabuni:
Invandrare är inte maktlösa. Det är din bror och svägerska levande bevis på, liksom Muslimska brödraskapets aktivister och ArA-aktivisterna. Tvärtom är det otroligt lukrativt att vara invandrare och utmåla Sverige som rasistiskt och islamofobiskt.

Du skriver: ”Vår misslyckade integrationspolitik, där vi öppnat dörren till Sverige som land, men inte till vårt samhälle, kommer att bli förödande.”

Din och övriga politikers ovilja att diskutera inbördeskriget mot den svenska demokratin och identifiera inbördeskrigarna är förödande för Sverige.

Att strypa alla offentliga medel till Muslimska brödraskapets aktivister (bland andra Ibn Rushd, vilket inkluderar din bror Kitimbwa Sabuni och svägerska Fatima Doubakil) och ArA-aktivisterna (Nationella sekretariatet för genusvetenskap, Göteborgs universitet och CEMFOR, Uppsala universitet) är en lämplig start.

Kräv att regeringen gör det. Här får du lite underlag inför presentationen av dina krav på regeringen att strypa alla offentliga medel till inbördeskrigarna/separatisterna som förkastar vår demokrati.

För snart två decennier sedan publicerade socialantropolog Aje Carlbom sin doktorsavhandling The imagined versus the Other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003) där han tog död på den redan då florerande myten att det är det fientliga majoritetssamhällets fel att invandrartäta stadsdelar växer fram. Eller för att använda dina ord: att svenskarna inte öppnat dörren till samhället.

Det är invandrarna själva som stängt dörren och skapat enklaver visar Aje Carlbom och redogör för intervjuer han gjort. För sin doktorsavhandling bosatte han sig med sin familj i den invandrartäta stadsdelen Rosengård i Malmö.

År 2005 skrev han i Axess nr 7 2005 artikeln ”Enklaven utmanar nationalstaten” om att det finns en aktiv vilja bland en del invandrare att inte integreras utan att de i stället upprättar parallellsamhällen. ”Islamisterna är det tydligaste exemplet.”

Din bror Kitimbwa Sabuni och svägerska Fatima Doubakil är islamister.

Den 2 maj år 2006 medverkade Aje Carlbom i journalisten Magnus Wennerholms reportage i Uppdrag granskning om islam och integration del 2. Här är reportaget som handlar om Socialdemokraternas samarbete med Sveriges muslimska råd. Islamisten Mahmoud Aldebe, som krävt särlagstiftning för ”muslimer”, får stort utrymme.

I januari år 2009 presenterade Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, Försvarshögskolan, den så kallade Rosengårdsrapporten, Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö.

Den 6 december 2009 medverkade Aje Carlbom i journalisten Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna där han än gång talar om islamister.

I januari 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige.

Den 16 juni 2020 skrev Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, ”Statsstödd folkbildning för islamism” del 1 och den 17 juni del 2 i nättidskriften Kvartal.

Och här, Nyamko Sabuni, får du ett litet axplock av din brors och svägerska antidemokratiska och separatistiska verksamhet.

Här 5 mars 2013 sitter din bror Kitimbwa Sabuni tillsammans med Muslimska brödraskapets Helena Benaouda och Elvir Gigovic

när de presenterar rapporten till FN om det rasistiska och islamofobiska Sverige, skriven i Ibn Rushds regi. Muslimska brödraskapet är ett monster med förgreningar i hela världen. Det är totalitärt styre de propagerar för.

Här ger litteraturdocenten och kulturdebattören Johan Lundberg i artikeln ”Med antirasismen som täckmantel” sin uppfattning om alternativrapporten till FN.

Här kräver din bror 6 mars 2013 att SVT ska skapa särregler för ”muslimer” och tillåta att ”muslimska” nyhetsankare får bära Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab i strid med den strikta policyn att nyhetsankare ska vara neutralt klädda.

Och här, Nyamko Sabuni, deklarerade din fullblodsrasist till bror 2 maj 2012 i DN, i samband med konstnären Makode Lindes tårta som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) satte tårtspaden i, att ”vita” inte har rätt att uttala sig om svarta. Din bror demonstrerar att han är separatist, det vill säga motståndare till integration, när han kallar svarta som värnar om demokratins principer för ”inbäddade informanter”, ”Onkel Tom”.

Han skriver: ”Den gängse svenska diskussionen om rasism är ganska tömd på maktanalys men det finns ändå en implicit förståelse att det spelar roll vem som talar om en rasialiserad grupp. Det innebär att vita aktörer inte kan göra eller säga vad som helst i relation till icke-vita och i det läget kommer fenomenet inbäddade informanter att spela en viktig roll för att upprätthålla den rådande ordningen.”

”Den rådande ordningen” är detsamma som den svenska demokratin.

Själv tar han sig rätten att vräka ur sig vad som helst om majoritetsbefolkningen. Han tar sig också rätten att vara talesperson för landets invandrade befolkning och tala om för dem vilka åsikter som är godkända och inte godkända.

Och i den här artikeln 20 april 2016 försvarar han Muslimska brödraskapsaktivisten Mehmet Kaplan när Kaplan tvingades avgå på grund av sitt samröre med turkiska fascistiska Grå vargarna. Och visar än en gång att han är fullblodsrasist när han kommenterar journalisternas hudfärg.

Och här 20 december 2016 i artikeln ”Koloniala orsaker till överdödligheten i förorten” i Feministiskt perspektiv visar din bror än en gång att han är fixerad vid hudfärg och gör likadant som du när han skyller problemen i ”utanförskapsområden” på majoritetsbefolkningen.

Här samsas din bror, svägerska och ArA-aktivisterna i ett generalangrepp på demokratin i samtalsserien ledd av Adrián Groglopo, som var sekreterare i den integrationspolitiska gruppen som du städade upp efter när du utnämndes till integrationsminister 2006.

Nyamko Sabuni: Börja i rätt ände. Vad ArA-aktivisterna ställt till med vet du redan. Nu har de fått ett eget centrum, CEMFOR. Kräv att regeringen lägger ner det.

Kräv också att regeringen ger statsvetaren Anders Westholm upprättelse och att regeringen tillsätter en ny integrationspolitisk utredning som kartlägger de totalitära maktstrukturerna i vissa invandrartäta områden, se det här blogginlägget. Det var ArA-aktivisterna som sprängde hans utredning och deklarerade att det är rasism och stigmatiserande att kartlägga invandrares makt och inflytande i det svenska samhället i förhållande till majoritetsbefolkningens. Det är ArA-aktivisterna som bär skulden till att det ser ut i Sverige som det gör i dag.

Journalisten Johanna Bäckström Lerneby ger ett utsnitt ur verkligheten i den invandrartäta stadsdelen Angered i Göteborg i den mycket läsvärda boken, Familjen. Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare (2020). Hennes bok är en utmärkt illustration till varför det är så viktigt med en kartläggning av makt och inflytande i invandrartäta områden. En klan har satt skräck i ett helt område. Klanledaren, som kom till Sverige på 1980-talet, är dessutom imam, vilket gett honom ännu mer makt över invånarna.

Nyamko Sabuni. Sätt dig in i vad Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren skriver om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Kräv att regeringen omgående drar in de offentlige medlen till Ibn Rushd och omvandlar Folkbildningsrådet till en myndighet i stället för som nu en ideell organisation.

Lägg av med pratet om integrationsskuld. Det håller inte att utmåla invandrare som maktlösa offer. Mer och mer skrivs internationellt om Muslimska brödraskapets globala nätverk. Nyligen har den internationellt erkända islamistforskaren Lorenzo Vidino kommit ut med boken The closed circle. Joining and leaving the Muslim Brotherhood in the West (2020). Där intervjuas både Pierre Durrani och Pernilla Ouis om MB i Sverige. Pernilla Ouis medverkar i Evin Rubars SVT-reportage Slaget om muslimerna i Sverige.

Nyamko Sabuni. Det går inte längre att låtsas att MB inte finns i Sverige och vad de står för och vilket inflytande de har, trots att det rör sig om en så liten grupp. Din bror och svägerska är djupt involverade i denna separatistiska, fascistiska och glödande antisemitiska rörelse som fått hundratals miljoner svenska skattekronor för sitt hycklande prat om ”folkbildning” och “integration”, pengar som borde använts till den generella välfärden och inte till dessa snyltare.

Så börja i rätt ände när du talar om integrationshaveriet.

2 juli 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Kitimbwa Sabuni är en av Sveriges grövsta rasister. Han ska likställas med vit makt-anhängare. Han har tagit Afrikas klanstrider till Sverige och bedriver hetsjakt mot Sveriges majoritetsbefolkning. Vi har fel hudfärg.

Kulturnyheterna legitimerar 18 juni 2020 Kitimbwa Sabunis krav på att skriva om den svenska historien. Han har Sveriges promilledel i den atlantiska slavhandeln på hjärnan. Och får lägga ut texten för femtielfte gången. Han får aldrig några frågor om svarta afrikaners interna slavhandel med svarta afrikaner. Inte heller om arabernas omfattande svarta och vita slavhandel.

Han är ömsom talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Denna ”kommitté” består av honom själv, hans hustru Fatima Doubakil, som stämt socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson för förtal, Maimuna Abdullahi, som också stämt Ann-Sofie Hermansson för förtal, samt Rashid Musa, ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM), som Kammarrätten slagit fast brustit i respekten för demokratins idéer. Därför var det rätt av MUCF att återkräva över en miljon kronor SUM fått i bidrag.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Kitimbwa Sabunis antidemokratiska verksamhet. Han har byggt hela sin, offentligt finansierade, karriär på sin hudfärg och på islam. Jag skriver om honom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Docenten och kulturskribenten Johan Lundberg skriver om Kitimbwa Sabuni i sin bok Ljusets fiender. Västvärlden självkritik och den svenska idédebatten (2013, ny upplaga 2019).

Kitimbwa Sabuni är inte den enda utlänning som fått uppehållstillstånd i Sverige som kräver att den svenska historien skrivs om. Hederskulturförnekaren ekonomiprofessor Paulina de los Reyes är en annan. Hon och den ökände Masoud Kamali sprängde den integrationspolitiska utredningen som leddes av statsvetaren Anders Westholm och fick av Mona Sahlin en egen utredning som sedan underkändes av Jens Orback. I utredningens kapitel författat av Reyes, ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”, skriver hon att det var exkluderande av Sverker Sörlin att i samband med tsunamikatastrofen i en artikel i DN hänvisa till alla som stupade i slaget vid Poltava och också att Henrik Berggren i samma tidning åberopar ”det svenska kollektiva minnet” då han blickar tillbaka på Sveriges historia (SOU 2005:41, kap. 10, s. 237). I stället för ”det svenska kollektiva minnet” förordar hon ett intersektionellt perspektiv och skriver: ”Med utgångspunkt i historiskt konstruerade nationella gränser problematiserar ett intersektionellt perspektiv nationalstatens inre motsättningar och utestängningsmekanismer” (s. 238). Vi ska med andra ord göra oss av med vår svenska historia eftersom den ingår i ”utestängningsmekanismerna”.

Paulina de los Reyes är lika fullblodsrasistisk som Kitimbwa Sabuni. Se mina blogginlägg ”Utrota vitskallarna” del 1 och del 2.

Kulturnyheterna: När gör ni ett inslag om den arabiska svarta och vita slavhandeln? Om de svarta afrikanernas slavhandel inom Afrika?

När gör ni ett reportage om Kitimbwa Sabunis rasistiska hetsjakt på landets majoritetsbefolkning?

När gör ni ett reportage om personer som gör karriär på sin hudfärg?

18 juni 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken går att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Detta glädjande besked från MUCF kan vi tacka Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige, beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, samt Magnus Sandelins rapport om SUM beställd av MUCF.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om SUM och rättsprocessen mot MUCF, bland annat det här 12 april 2018 om förvaltningsrättens totala avsaknad av kunskap om Muslimska brödraskapet där jag skriver ”MUCF har nu med hjälp av frilansjournalisten Magnus Sandelin gjort en kartläggning av SUM, Organisationen Sveriges Unga Muslimer – ideologi och koppling till antidemokratiska miljöer, som ligger till grund för MUCF:s nya beslut att avslå SUM:s begäran.”

Här skriver jag 6 februari 2019 om skandaldomen.

I det här blogginlägget skriver jag 9 oktober 2019 om professor Erik Amnås rapport till Folkbildningsrådet om Ibn Rushd. Jag citerar hans nedlåtande syn på Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport.

De anklagelser som riktats mot Ibn Rushds koppling till Muslimska brödraskapet har fått näring av Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige (2017) som gavs ut av MSB. Författarna hävdar att Ibn Rushds ledning är ”helt styrd av MB” (Muslimska brödraskapet). Vidare hävdar de att Sverige unga muslimer (SUM) ska vara grundad på initiativ från MB samt att även den organisationen är ”helt styrda av MB”. Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) förklaras i rapporten som ”MBs organisatoriska front”, och Islamic Relief är enligt författarna ”en central organisation för att ge MB trovärdighet”. Dessa påståenden ges inga empiriska vetenskapliga belägg. Inte heller redovisas någon omfattande förklaring till vad författaren grundar dessa antaganden på. Rapporten har mött stor kritik från ett flertal islam- och religionsforskare i Sverige för att vara konspiratorisk och ovetenskaplig. (s. 35, 36).

Samma kommentar står på s. 118. ”I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår [min kursiv] huvudförfattaren Norell [ensam?] att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ’ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB’. Andra föreningar som anklagas [min kursiv] vara ’helt styrda av MB’ eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana.”

Det fanns inga ”forskare inom fältet”, eftersom det ju betraktades som islamofobi att forska om islamistisk verksamhet i Sverige, vilket också står i kunskapsöversikten. Erik Amnå är otroligt slarvig.

Amnå fortsätter sin kritik av kunskapsöversikten.

Till skillnad från de andra studieförbunden har myndigheterna som vi träffat haft ett mer ambivalent förhållningssätt till Ibn Rush. Idag saknar de en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. (s. 165)

Det handlar alltså om att de svenska organisationernas stadgar inte redovisades. Amnå har läst Aje Carlboms rapport ett år senare, ändå klänger han sig fast vid MSB:s första rapport, som ju är den första redovisningen av islamism och islamistiska aktivister i Sverige och MB:s demokratifientliga ideologi. Inte konstigt att den väckte uppmärksamhet bland landets myndigheter, och bland MB-aktivisterna. Aktivisterna blev ju helt avklädda. Amnå skriver:

När myndigheten [MSB] publicerade den första rapporten om Muslimska brödraskapet fick den på kort tid ett stort genomslag i såväl medier som bidragsgivande myndigheter på olika nivåer. Den pekade bland annat ut Ibn Rushd samt några av dess medlemsföreningar som direkt eller indirekt organisatoriskt kopplade till Muslimska brödraskapet. Det var slutsatser byggda på bristande eller obefintliga källor, och rapporten kritiserades av en rad sakkunniga inom området. Det hindrade dock inte rapporten från att frekvent användas som referens, inte bara av kritiker mot Ibn Rushd, utan även av andra myndigheter. Vid vår intervju med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar företrädarna att de kände sig tryggare i sitt beslut gällande avslaget av Sveriges Unga Muslimers bidrag när MSB hade dragit liknande slutsatser.
Rapporten kan även tänkas ha haft en större inverkan än så. Vid en sökning av Ibn Rushd på internet hittar man snabbt kritik mot studieförbundet med referenser till rapporten. Ibn Rushd har själva nämnt att de haft svårigheter att inleda samarbeten med några kommuner, där rapporten tycks ha bidragit till en obefogad [min kursiv] negativ bild av studieförbundet. Att kommunala och statliga tjänstemän förlitar sig på uppgifter publicerade av MSB ses ju som självklart. Det är märkligt att myndigheten än idag inte tagit avstånd från rapporten och att den fortfarande finns tillgänglig på deras hemsida. Det blir även problematiskt när MSB skriver på sin hemsida att rapporten inte ska ses som vetenskapligt skriven utan att den snarare ska ge en kunskapsöversikt. Det blir svårt att se nyttan av just en kunskapsöversikt som har bristfälliga eller obefintliga källor [stadgarna!] och som dessutom svartmålar svenska organisationer utan belägg. Trots detta har myndighetens rapport gett en dominoeffekt. Den har påverkat andra myndigheter och gett kritiker en ”tung” källa i deras kritik mot studieförbundet. Kritik har framförts i debatten inom offentliga forum och i sociala medier, som i sin tur har påverkat kommuners förhållningssätt till Ibn Rushd. Att de följande två rapporterna steg för steg tonade ned kritiken med allt försiktigare slutsatser (genom en tydligare utformad forskningsprägel) har däremot inte avspeglats lika mycket i opinionsbildningen. Av alla relevanta myndigheter har MUCF intagit den mest kritiska rollen, särskilt men inte bara mot SUM. Man drog in statsbidraget och senare har man också överklagat den dom i Förvaltningsrätten som upphävde myndighetens beslut. (s. 179, 180)

Detta är grovt. Erik Amnå är professor i statskunskap men är totalt ointresserad av Ibn Rushds politiska verksamhet.

Slut på citat.

TACK Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani och Magnus Sandelin för att ni värnar om demokratins idéer. Utan era insatser hade MUCF inte kunnat driva sin sak i rätten.

16 juni 2020

Mona Lagerström fil dr

 

Riksdagsledamot Annika Strandhäll har utnämnts till Jämställdhetspolitisk talesperson för Socialdemokraterna. I en intervju i Aftonbladet 20 april 2020 säger hon att hon ska ta fram förslag på jämställdhetsområdet inför partikongressen nästa år och valrörelsen 2022. Hon ska också försöka ge S en tydligare feministisk röst.

Om det är någon aktiv socialdemokrat som har gett Socialdemokraterna en tydlig feministisk röst så är det Göteborgs tidigare kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson.

Annika Strandhäll ligger hästlängder efter henne. Det visar hon i sin programförklaring.

Det är med stigande förundran jag läser hennes svammel i debattartikeln ”Se upp för de som vill störta ’genusideologin’” i Expressen 22 april.

Var finns Sverige?

Ann-Sofie Hermansson höll sig till Sverige. Hon stod med båda fötterna på jorden och utgick från den svenska verkligheten.

Merparten av Strandhälls debattartikel handlar om utlandet. Hon kritiserar Polen, Ungern, USA. Hon lyfter fram Ebolakrisen i Västafrika 2014–2016. Hon refererar till statistik i Frankrike om hur coronapandemin har ökat våld i hemmet med 30 procent. Hon skriver om övriga Europa, om Nordamerika. Hon skriver att polisrapporter från Kina visar att våld i hemmet tredubblades under coronakrisen.

Sedan skriver hon om semestertider i Sverige! ”Tendenser vi känner igen från vår egen hemmaplan där vi ser hur trycket på kvinnojourer ökar under exempelvis semestrar.”

Varför redovisar hon ingen statistik om ökningen under coronapandemin i Sverige? Finns det någon statistik?

Hon skriver om aborter, att det saknas mellan 60 och 200 miljoner kvinnor i världen till följd av att flickfoster aborterats, eller flickor dödats efter födseln. Hon skriver att av världens fattigaste är runt 70 procent kvinnor. Hon skriver om miljontals osäkra aborter, om kvinnor som dör till följd av ingreppen. Det är världen över, världen över, världen över.

Men inget om det hedersrelaterade våldet och förtrycket och barnäktenskapen i Sverige.

Det som Ann-Sofie Hermansson skaffade sig kunskap om och ville motarbeta. Det som hon säger till Jörgen Huitfeldt i Kvartal att Socialdemokraterna inte ville att hon skulle tala om.

– Jag blev tillsagd under hela valrörelsen: ”Tona ner det där. Prata inte om det där.”
Kvartals Jörgen Huitfeldt frågar av vem hon fick höra det budskapet.
– Av mitt parti, svarar Ann-Sofie Hermansson. Av min distriktsstyrelse.

Annika Strandhäll slår sig för bröstet och framhåller hur duktiga vi är i Sverige. Hur duktiga vi i Sverige är på att sopa problemen under mattan.

Vi vet, det är ju trots allt 2020, att samhällen som Sverige där kvinnor och män är mer jämställda är mer framgångsrika. De är mer hälsosamma, ekonomin går bättre och de har en högre utbildningsnivå. Skälet är ju inte att kvinnor är bättre men att vi tillför olika erfarenheter och kunskaper. Man använder hela talangpoolen så att säga. Det har tjänat Sverige väl.
Vi behöver fortsätta visa skeptiker och motståndare till jämställdhet att det inte är något mystiskt eller konstigt. Det handlar om att undanröja hinder för kvinnor så att de kan uppnå samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män.

Och hur använder vi hela den kvinnliga analfabetiska talangpoolen i Sverige? Den kvinnliga talangpoolen som inte har lärt sig svenska? Den kvinnliga talangpoolen som lever under hedersförtryck?

Vilka motståndare avser Annika Strandhäll när hon skriver att Socialdemokraterna kommer att sätta nya höga mål ”trots kriser och motstånd. Oavsett om det motståndet kommer från religiösa och konservativa högerkrafter i Sverige eller utifrån”? Avser hon Muslimska brödraskapet, som ju tillhör extremhögern? Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, som också tillhör denna extremhöger? De två aktivisterna som stämt Ann-Sofie Hermansson för förtal?

23 april 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

Enligt den islamiska myten om profeten Muhammed fullbordade han ett äktenskap med en nioårig flicka. Reaktionära uttolkare av islam anser därför att nioåriga flickor är giftasvuxna. När till exempel ayatolla Khomeini kom till makten i Iran 1979 ändrade han lagen så att den lägsta tillåtna åldern för flickor att ingå äktenskap sänktes från sexton till nio år. Khomeini införde också en lag på att alla kvinnor skulle vara beslöjade. Under sin mångåriga exil samarbetade han nära med Muslimska brödraskapet och översatte till persiska en bok av en av Muslimska brödraskapets främsta ideologer, Sayyid Qutb (d. 1966), mannen till vänster på bilden, här tillsammans med ledaren för iranska fedayeen Nawab Safavi. Samarbetet mellan Muslimska brödraskapet (sunni) och i islamister i Iran (shia) går tillbaka till 1940-talet.

Radiohjälpen är Public Service insamlingsorganisation. I Radiohjälpens film om insamling för coronavirusets riskgrupper i Sverige deltar flera kända namn. Och en ung kvinna i hijab! Separatistiska Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Andemeningen i reklamfilmen är solidaritet. Nyckelordet är tillsammans.

Men Muslimska brödraskapet är separatister. Deras tolkning av islam är politisk. Den är lika västfientlig som ayatollornas Iran, som de ju har påverkat. Muslimska brödraskapets totalitära tolkning av islam ska genomsyra den enskilda individens dagliga liv in i minsta detalj. De strävar efter en totalitär stat, en teokrati.

Många invånare i Sverige har flytt från islamiskt förtryck. Och nu är det meningen att de ska acceptera förtryckarens uniformspersedel som en gest av solidaritet? Som ett gemensamt ”vi”. ”Vi” står alla enade i kampen mot coronaviruset?

I politikernas pressrum är numera tre svenska flaggor utplacerade. Politikerna bär en svensk flagga i kavajslaget i stället för den sedvanliga partinålen. För inte så länge sedan var svenska flaggan tabu, eftersom nynazister viftade med den. Svenska flaggan ansågs stå för främlingsfientlighet. Nu står den för enighet.

Hijab är Muslimska brödraskapets flagga. Hijab står inte för enighet utan för polarisering. Hijab är islamisternas mått på hur islamiserat ett land är. Hijab är ett modernt plagg. Det har bara några decennier på nacken. Muslimska brödraskapets drottning i Sverige, den finländska konvertiten Helena Benaouda Hummasten,

har introducerat Muslimska brödraskapets västfientliga skrifter i Sverige, eftersom Muslimska brödraskapets arabiska toppskikt som grundade den svenska grenen, inte behärskade svenska språket.

Den praktiska sjalen däremot, som bärs av Storbritanniens drottning Elisabeth,

har hundratals år på nacken.

Hijab ser inte ut som en sjal. Hijab är inte en slöja. Hijab är hijab och står för en totalitär tolkning av islam.

Tack vare Muslimska brödraskapets aktivister, Saudiarabiens petrodollar, Islamic finans och internet har det blivit ”sanning” i hela världen att islamtroende kvinnor ska vara beslöjade och dölja håret och sina kroppsformer.

När det är en tolkningsfråga.

I Muslimska brödraskapets skrift Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, står det att det är kvinnans plikt att bära hijab (där stavas det hejab). När somaliern Abdirizak Waberi

var ordförande för Muslimska brödraskapets organisation Islamiska förbundet i Sverige intervjuades han av SVT:s Evin Rubar i reportaget Slaget om muslimerna 6 december 2009. Där får han frågan, ca 27 minuter in i programmet, vad han skulle svara en kvinna som säger att hon är muslim men väljer att inte vara beslöjad. ”Är det rätt eller fel enligt islam? Då säger du att det är fel”, säger Evin Rubar. ”Självklart”, svarar Waberi. ”Det är som att säga Jag är muslim. Men jag tror inte på Muhammed. Är det okej? Jag säger nej.”

Waberi påstår 2009 att hans organisation representerar 400 000 till 500 000 ”muslimer”. Waberi representerar enbart Muslimska brödraskapets tolkning av islam, både i Evin Rubars reportage och i artikeln i tidskriften Ottar juni 2006, ”Med koranen i klassrummet”.

Det är inte SVT:s uppgift att vara Abdirizak Waberis språkrör.

Kvinnor i Somalia bar inte hijab innan Muslimska brödraskapet fick fäste där och imamer utbildade vid universitetet i Medina i Saudiarabien, där lärarna var MB-aktivister som flytt från Egypten, svämmade in i Afrika. Det har den kända kvinnorättsaktivisten somaliska Ayaan Hirsi Ali skrivit om.

Det är SVT:s uppgift att värna om det demokratiska styret. Det är skandalöst att SVT:s reportrar, som Anna Hedenmo i Agenda 29 mars 2020 till exempel, inte i presentationen av hijabisten Jihan Mohamed,

redogör för tittarna vilken islamtolkning denna somaliska läkare står för. Hijab är ett uttryck för en tolkning av islam, precis om katolicismen och lutherismen är tolkningar av kristendomen. SVT ska inte agera som Abdirizak Waberis språkrör!

Jihan Mohamed är medlem i svensk-somaliska läkarföreningen. Den bild på ledamöter som finns på Facebook visar tre hijabister. De står för en reaktionär och svenskfientlig tolkning av islam.

Och den tolkningen ska SVT redogöra för när de intervjuar läkare från den föreningen och inte agera som om det är en självklarhet att kvinnliga islambekännare är beslöjade.

Den 6 april i Rapport upprepar SVT samma skandalösa agerande när de intervjuar somaliern Fartun Nuur bosatt i Tjärna Ängar i Borlänge utan att redogöra för vilken islamtolkning hon omfattar.

Hon berättar för SVT att trångboddheten gör coronakrisen svårare. Hon säger att hon bor tillsammans med sina fem systrar och föräldrar. Det är ingen som har tvingat hennes föräldrar att skaffa sex barn. Varför intervjuas just hon? Var det hon som kontaktade SVT eller SVT som kontaktade henne?

Fartun Nuur är aktivist och angelägen om att visa upp sig. Hon är ordförande i svensk-somaliska föreningen Tayo som påstås vara en religiöst och politiskt obunden förening. Med en hijabist som ordförande?

Varför låter SVT hijabister företräda landets alla utlandsättade? Varför finns en hijabist med i Radiohjälpens reklamfilm? När det är enighet och solidaritet, inte polarisering och svenskfientlighet, som Radiohjälpens film om insamling för coronavirusets riskgrupper syftar till?

7 april 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Det skrämmande meddelandet för ett par dagar sedan att 6 av de 15 dödsfallen i Stockholmstrakten på grund av coronaviruset  var somalier har triggat i gång polariseringen och offerretoriken.

Två grupper ligger bakom den över två decennier långa polariseringen och offerretoriken: ArA- aktivisterna inom universitetet, som påstår att ”det är synd om invandrarna”, ”invandrarna är utsatta för strukturell diskriminering”, och Muslimska brödraskapet, som påstår att ”det är synd om muslimerna”, ”muslimerna är utsatta för islamofobi”. Hundratals miljoner skattekronor underhåller år efter år denna offerretorik, som fick sitt akademiska genombrott när Mona Sahlin (S) sparkade statsvetaren Anders Westholms integrationspolitiska utredning, som byggde på kartläggning av verkligheten, och 2004 gav uppdraget till marxisterna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, som byggde sin ”utredning” på neo-marxistiska teorier importerade från USA. Jag återkommer till detta strax.

Först några ord om somalierna Rashid Musas och Bilan Osmans reaktion på uttalanden om coronadödsfallen.

Rashid Musa representerar båda de polariserande grupperna och var snabb med att kommentera kommentarerna om dödsfallen. Han är tidigare ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) och aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Han vältrar sig ständigt i självömkan över att han som kvotflykting välkomnades av Sverige. Han har med hull och hår svalt ArA:s polariserande retorik och slänger sig med de sedvanliga fraserna i artikeln ”Pandemin är ett större problem för utsatta grupper”, fraser som ”den koloniala föreställningen”, ”rashierarkier”, ”vit medelklass”.

Hijabisten Bilan Osman, föreläsare på Expo, var också snabb med att i Expressen kommentera kommentarerna i artikeln ”Svensk-somalierna som dog i corona har namn”. Även hon har med hull och hår svalt ArA-aktivisternas retorik, se exempelvis den här artikeln med rubriken ”Med koloniala ögon” där hon kritiserar Per Brinkemos bok Mellan klan och stat. Somalier i Sverige.

Rashid Musa och Bilan Osman är upprörda över att somalier utmålas som analfabeter.

Huruvida somalier bosatta i Sverige är analfabeter eller högutbildade, eller bådadera, hade vi haft kunskap om ifall Anders Westholm hade fått fortsätta den påbörjade integrationspolitiska maktutredningen som beslutades om år 2000. Nu fick han inte det. Därför saknar vi kunskap om invandrargruppers inställning till information från landets myndigheter. När det är kunskap som behövs, i synnerhet kunskap om klaner och klaners normer och rättssystem. Kunskap som just journalisten Per Brinkemo i åratal efterlyst.

Låt mig klargöra: Jag anser verkligen att det är skrämmande att en så hög andel döda var somalier. Men somalier bosatta i Sverige är inga offer. Somalier är inte en ”utsatt grupp”. Somalier har samma rätt till den generella välfärden som alla andra bosatta i Sverige.

Somalier har välkomnats till Sverige, från krigsområden. Somalia är en stat i upplösning på grund av klankonflikter. Därför finns det så många somalier i Sverige. Somalia är ett klansamhälle. Klansamhällens normer skiljer sig från den svenska tilliten till landets myndigheter. Somalier har tagit med sig klansamhället till Sverige.

Den som enligt min mening har gett den bästa förklaringen till varför upplysningen om coronaviruset kanske inte nått alla i Sverige är mediehuset Alkompis chefredaktör Mahmoud Agha. Han säger till TV4 Nyheterna 24 mars 2020: ”Många invandrare saknar förtroende för både myndigheter och medier.”

Detta bristande förtroende är ett resultat av den obefintliga integrationspolitiken. Och den obefintliga integrationspolitiken är i sin tur ett resultat av att Masoud Kamali och Paulina de los Reyes sprängde Anders Westholms integrationspolitiska maktutredning för att den var baserad på kartläggning av verkligheten och inte på neo-marxistiska teorier. Jag beskriver förloppet i mina båda blogginlägg ”Utrota vitskallarna!” här och här.

Dåvarande integrationsministern Ulrica Messing (S) beställde våren 2000 en utredning om hur fördelningen av makt och inflytande ser ut ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Utredningen skulle beskriva och analysera skillnader mellan invandrare och infödda i fråga om makt och inflytande i det svenska samhället. Anders Westholm utsågs till utredningsledare. Ulrika Messing ersattes dessvärre av Mona Sahlin.

Masoud Kamali och Paulina de los Reyes ingick i en expertgrupp kopplad till utredningen. De hoppade av utredningen därför att de ansåg att det var rasism och stigmatiserande att forska om kulturella skillnader och skrev en braskande artikel på DN Debatt 6 april 2003, ”’Vi hoppar av Sahlins utredning.’ Två forskare går i protest mot synen på skillnader mellan svenskar och invandrare”. De utmålade Anders Westholm som skurken.

Anders Westholm svarar 15 april 2003, ”’Tystnad hjälper inte mot diskriminering’”. Han skriver: ”Hur fördelar sig makt och inflytande mellan invandrare och infödda? Och varför ser fördelningen ut som den gör? Det är, något förenklat, de två stora och viktiga frågor som Integrationspolitiska maktutredningen har att besvara.”

Och som inte blev besvarade. Men som bör besvaras.

Här är ett exempel från 2015 på vilka som har makt och inflytande över somalier i Sverige skrivet av Hashim Salad Elmi. Det är ett totalitärt styre han beskriver.

Enligt ArA-aktivisterna är det rasism att forska om detta totalitära styre i Sverige.

Alla dessa förlorade år på grund av att Masoud Kamali och Paulina de los Reyes desavouerade Anders Westholm kan jämföras med alla förlorade år efter det att Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos publicerade Rosengårdsrapporten 2009. De två desavouerades också av Masoud Kamali, samt även av professor Mattias Gardell, och fick löpa gatlopp.

Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg beskriver Masoud Kamalis och Paulina de los Reyes sprängning av maktutredningen i en artikel i tidskriften Axess nr 4 maj 2004, ”Fri forskning i kollision med regeringens ideologiproduktion”. Där kritiserar hon att Masoud Kamali och Paulina de los Reyes i DN-artikeln kritiserar Anders Westholm när deras kritik borde ha riktats mot regeringen:

De riktade allvarlig kritik mot den särskilda utredaren, statsvetaren Anders Westholm. Inledningsvis vänder sig de los Reyes och Masoud Kamali mot att Westholm inte är IMER-specialist (det vill säga forskare med inriktning på internationell migration och etniska relationer). Men man kan knappast hålla den särskilda utredaren ansvarig för valet av utredare, utan sådan kritik bör i så fall riktas mot regeringen. På samma sätt är den efterföljande kritiken mot utredarens arbetssätt och utredningens perspektiv, fokus och prestationer i hög grad en kritik som bör träffa regeringen. Utredningens perspektiv och fokus styrs ju i stor utsträckning av de fjortonsidiga direktiv som regeringen har fattat beslut om och som är vägledande för utredningens arbete.

Stefan Löfven:
Utse med omedelbar verkan en ny integrationspolitisk maktutredning som bygger på verkligheten och inte på importerade neo-marxistiska teorier. Det gäller liv!

Matilda Ernkrans:
ArA-aktivisterna är också genusvetare och har varit en förödande bromskloss när det gäller forskning om hedersrelaterat förtryck. Det bör du ha i åtanke när du bjuder in genusvetare till samtal inför den kommande forskningspropositionen, enligt detta SVT-inslag som handlar om hat och hot mot genusvetare. Att genusvetare utsätts för hot är självklart allvarligt. Men ”hatet” mot dem bör du väga mot det glödande hat ArA:s marxistiska invandrare, professorerna och genusvetarna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari från Sydamerika, i över två decennier har förgiftat Sverige med. De är de vänsterextremas motsvarighet till Vit makt-aktivister. Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari hatar din ”vita” hud. De hatar Sverige. De hatar den ”västerländska kunskapstraditionen”.

Läs lektorn vid Göteborgs universitet Adrián Gloglopos skildring av ”interventionerna” ArA-aktivisterna ägnat sig åt i syfte att rensa akademin från den västerländska kunskapstraditionen och ”vita” forskare. Adrián Groglopo var sekreterare i Masoud Kamalis och Paulina de los Reyes integrationspolitiska ”utredning”, vilket han stolt beskriver. Alltså den ”utredning” om ”strukturell diskriminering” som din partikollega Jens Orback underkände.

Genusvetarna utsätts, helt riktigt, för kritik. De gör nu sina ”interventioner” för att trygga sin inkomst.

Matilda Ernkrans: Var medveten om att du utnyttjas av ett hänsynslöst kotteri fanatiker som värnar om sin inkomst. Ett kotteri som utfärdat ett påbud att det är rasism att forska om kulturskillnader.

Innan du träffar dem, tillsätt en utredning som granskar det vetenskapliga i deras publicerade verk som är späckade med svårgenomträngliga marxistiska teser. Fråga dig på vad sätt deras marxistiska teser har hindrat det viktiga arbetet mot hedersförtryck och barnäktenskap. Fråga dig hur deras arroganta förnekelse av hederskulturer har kunnat pågå i över två decennier. Tänk på alla de unga flickors krossade framtidsdrömmar dessa marxister har på sitt samvete. Tänk på alla barnäktenskap dessa ”feminister” har på sitt samvete. Våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt. Av barn!

Tillsätt en utredning om hur det gick till när dessa glödande Sverigehatare fick bilda Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, teologiska institutionen. Det jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0. Som är en skam för Sverige.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om ArA-aktivisterna Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga. Jag skriver om dem i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Jag kallar det de ägnar sig åt för papegojforskning. De plagierar teser skrivna av utländska ”auktoriteter” och påstår att teserna är giltiga för Sverige.

Det är dessa aktivister som bär huvudansvaret för att myndigheternas information om coronaviruset inte når alla invånare i Sverige.

Matilda Ernkrans: Befria universiteten från dessa Sverigehatare. Det gäller liv!

26 mars 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Lovisa Fhager Havdelin påstår beskäftigt i en debattartikel i Aftonbladet 21 mars 2020 att ”Rasism mot vita finns inte i Sverige”. Det enda hon bevisar med den artikeln är hur lätt det är för fanatiska marxister att hjärntvätta folk. Det finns inte ett enda originellt ord i hennes artikel. Allt är en upprepning av ArA:s floskler.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Flera av de tongivande namnen som Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Edda Manga är flyktingar från Sydamerika. De välkomnades med öppna famnen av Sverige.

Jag uppmanar alla som skänker bidrag till Teskedsorden att titta på den finländska serien Invisible heroes som går att se på SVT Play. Serien utspelar sig under militärkuppen i Chile 1973 och visar vad detta kotteri marxister fick en fristad från. Serien ger också en bra bild av hur fanatiska en del marxister som sökte skydd på svenska och finska ambassaderna var.

ArA har tagit på sig rollen att vara alla invandrares språkrör med uppdrag att agera som kolonialmakt och sätta den inhemska svenska befolkningen på plats. Se exempelvis mina blogginlägg ”Utrota vitskallarna!”.

På 70-talet var marxisternas fiende ”borgarbrackan”. Nu har de utnämnt ”den vita huden” till fiende.

ArA har mutat in en nisch, ”strukturell rasism”, som de påstår är vetenskap, när det bara handlar om att sprida anglosaxiska neo-marxistiska teser. De gör allt de kan för att utmåla Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid.

De här citatet kunde vara hämtat direkt ur ArA:s alster: ”Rasism handlar om strukturer, makt och privilegier i samhället som gör att personer konsekvent, medvetet eller omedvetet, gynnas eller missgynnas på grund av sin hudfärg eller etnicitet.”

Därefter redogör Fhager Havdelin för var hon har hämtat påståendet. ”Rapporter, vittnesmål och forskning visar hur afrosvenskar och andra etniska minoriteter diskrimineras i Sverige.”

”Forskningen” är ArA-aktivisternas. ”Rapporter” är författade av ArA-aktivisten Maimuna Abdullahi, tillika aktivist inom Muslimska brödraskapet, samt av Afrosvenskarnas riksförbund, där Kitimbwa Sabuni huserar. Han är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister.

Det här citatet är sanslöst:

Kunskapen i de här frågorna är besvärande låg och ignoransen hög. Förutom att det krävs insatser för en generellt högre kunskapsnivå om diskriminering, strukturell rasism och representation krävs det att vi kallar saker för vad de faktiskt är. Som vit behöver du förstå hur din vithet är en del i en vithetsnorm som ger privilegier och överläge.

Kunskap behöver spridas om att ArA:s påståenden om ”strukturell rasism” bara är påståenden och inte baserade på empiri. Kunskap behöver också spridas om ArA:s samarbete med islamofascistiska och islamonazistiska Muslimska brödraskapets svenska gren, som ArA-aktivisten Maimuna Abdullahi ingår i. Aktivisten som tillsammans med Fatima Doubakil stämt Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson för förtal.

Lars Leijonborg, Liberalernas tidigare ordförande, sitter i Teskedsordens styrelse. Han gör sig till annonspelare för ett kotteri fanatiska hederskulturförnekande marxister.

Jag uppmanar alla som värnar om det demokratiska styrelseskicket att med omedelbar verkan dra in alla bidrag till Teskedsorden. Uppmaningen gäller inte minst Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Allmänna arvsfonden.

ArA-aktivisterna och Muslimska brödraskapets aktivister är inbördeskrigare. Fatta det!

22 mars 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Jag tillhör riskgruppen 70+. Uppmaningen att stanna inomhus påverkar inte min vardag nämnvärt, eftersom jag i stort sett tillbringar dagarna med att sitta vid datorn, läsa böcker och gympa framför TV:n till VHS-band jag köpte på 1990-talet då Jane Fonda, Cher och den inte lika kända Kathy Smith spelade in det ena aerobics-bandet efter det andra. Jag har upptäckt att banden numera finns på Youtube. Ni som har en dator och lite plats på golvet framför datorn kommer strax att få några tips på mina favoriter. Tipsen gäller inte bara kvinnor. Även män finns med i flera av banden, några dansar till och med cancan.

Jag har några kroniska sjukdomar, att träna är ett måste för att kunna leva så normalt som möjligt. Jag gör allt för att slippa bli opererad i Sverige. Därför inleder jag med en liten repetition av min efterlysning av patientperspektiv och patienträttighetslag. Den som vill hoppa över inledningen kan scrolla ner till rubriken ”Aerobics framför datorn”.

Skådespelaren Stefan Sauk har upptäckt att patientperspektivet saknas i den svenska sjukvården. Han är förbannad. Han skriver debattartiklar. Han uttalar sig i TV. Det uppskattar jag. Svenska ortopeder försöker näpsa honom. Han ger sig inte utan går i svaromål. Det uppskattar jag också. Men inget händer. Politikerna reagerar inte. Medierna behandlar hans fall som ett enskilt fall, inte som ett gigantiskt strukturfel i uppbyggnaden av hela det svenska sjukvårdssystemet. Patienten har ingenstans att vända sig! Patienten har inga utkrävbara rättigheter! Det går inte att utkräva ansvar! Patienten står ensam!

Vi behöver en nationell Patientombudsman som är oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantörerna, det vill säga det som tidigare hette landstingen och numera regionerna. Och en patienträttighetslag.

Jag är sjukvårdsskadad sedan gynekologisk operation i februari 1997 på Södersjukhuset i Stockholm, som jag skrivit om i flera blogginlägg, och gör allt jag kan för att slippa hamna på sjukhus igen. Jag tränar alltså, trots att det sliter och drar i buken där den gynekologiska kirurgen snörpte ihop vävnaderna, en symetod som anses vara enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det är bara i Sverige. Eller kanske bara i Stockholm.

Jag opererades nämligen 1961 i USA via så kallat bikinisnitt för att ta bort ena äggstocken och fick då bara ett litet hudärr strax ovanför pubishåret. Efter operationen i Stockholm då livmodern togs bort fick jag två ärr, ett hudärr i det gamla snittet och ett fruktansvärt smärtfyllt vanprydande ärr flera centimeter ovanför hudärret tvärs över hela buken från insnörpta Vicrylstygn sydda under huden. Plus förkortade ljumskar. Ingen lyssnade på min konkreta beskrivning. Jag fick höra att smärtorna berodde på min reumatiska sjukdom, inte på operationen. Teckning av op.ärr finns i blogginlägget ”Socialstyrelsens svågerpolitik” i den blå rutan till höger.

Miljoner och miljoner kvinnor i USA och Sydamerika opererar bort livmodern via bikinisnitt. Bikinisnitt används även vid kejsarsnitt. Jag har aldrig hört talas om att alla dessa miljontals kvinnor får smärtsamma vanprydande ärr horisontellt mitt på magen och förkortade ljumskar. Jag har aldrig lyckats få reda på vilken gynekolog i Stockholm det är som uppfann den invalidiserande svenska symetoden som anses vara vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag är luttrad när det gäller sjukvårdens, rättsväsendets och patientförsäkringen LÖF:s arroganta behandling av sjukvårdsskadade patienter. I flera blogginlägg har jag skrivit om föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten. Jag har efterlyst en patienträttighetslag, jag har skrivit att det nuvarande klagomålssystemet är en katastrof för patienten. Jag har skrivit att det som kallas patientsäkerhet inte handlar om patienten utan om vårdpersonalens arbetsförhållanden, alltså en arbetsmiljöfråga. Jag har skrivit att patientperspektivet saknas inom den svenska sjukvården, att Sverige till skillnad från våra nordiska grannländer, inte har en patienträttighetslag.

Jag tror att det enda som skulle kunna rucka på politikernas och mediernas likgiltighet är vass satir. Riktigt vass satir. Men landets komiker tycks vara nöjda med att Sverige är ett så efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter.

Här kommer ett tips. Svenska politiker och Regeringskansliet vet inte ens skillnaden mellan den nuvarande patientlagen och en patienträttighetslag.

För att förtydliga: Patientlagen handlar om vårdgivarens skyldigheter och utgår från vårdgivarens perspektiv, det som kallas skyldighetslagstiftning, vilket den svenska sjukvården är baserad på.

En patienträttighetslag är en rättighetslagstiftning som utgår från patientens perspektiv och ger patienten möjlighet att utkräva sin lagstadgade rätt i domstol. Det är för dyrt, förklarade Ansvarskommittén, ledd av Mats Svegfors (SOU 2013:2, s. 52).

Men det tycks inte vara för dyrt i våra nordiska grannländer.

Jag skrev ett mejl till sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) och ställde följande frågor och bifogade denna länk till mitt blogginlägg om juridiskt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag:

Hej
Jag heter Mona Lagerström. Jag har skrivit ett blogginlägg om klagomålssystemets katastrofala utveckling. Mina frågor är:
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att förbättra klagomålssystemet för patienter och anhöriga?
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att förstärka patientperspektivet och inrätta en patienträttighetslag?
Som framgår av mitt inlägg har patientsäkerhetsforskare helt och hållet eliminerat patientperspektivet och patienters rättigheter.

Regeringskansliet svarade med en länk till den patientlag jag kritiserar i blogginlägget och det klagomålssystem jag också kritiserar! Svaret är goddag yxskaft.

Hej Mona
Tack för ditt brev.
När det gäller åtgärder för att förbättra klagomålssystemet kan jag berätta att regeringen ganska nyligen genom en klagomålsreform försökt att förbättra klagomålssystemet. För mer information hänvisar jag till regeringens proposition med nr 2016/17:122.
När det gäller din fråga om patientperspektiv och patienträttighetslag kan jag berätta att det finns en patientlag som ska främja patientens rättigheter. Du kan läsa mer om detta via länken nedan.
https://patientsakerhet.socialstyrelsen.se/om-patientsakerhet/centrala-lagar-och-foreskrifter/patientlagen
Med vänlig hälsning

Byråkraten förutsätter alltså att jag inte vet vad jag ber om svar på. Det är en gigantisk skillnad mellan den svenska patientlagen och en patienträttighetslag. Det vet våra grannländer, men inte det svenska Regeringskansliet. Jag har skrivit ett nytt mejl och frågat om Lena Hallengren vet skillnaden. Detta var före corona och jag lär väl inte få ett svar inom den närmaste framtiden.

Jag fick ett liknande goddag yxskaft-svar av Kristdemokraterna, som går ut stort med att de värnar speciellt om patienterna.

Politikerna vet vad en vårdkö är. Där slutar i princip kunskapen.

Varför jag tränar så plikttroget
Det här berättar jag för att visa att man kan ha både en reumatisk sjukdom och en balanssjukdom och ändå göra aerobics-pass fast man är över 70. År 1971 drabbades jag av shigelladysenteri i Göteborg och hamnade på Östra sjukhusets infektionsklinik. Vi var flera som blev sjuka samtidigt, men smittkällan hittades inte. Jag hade oturen att ha blodtypen HLA-B27, som 90 procent av Bechterewpatienterna tycks ha. Medan jag låg på sjukhuset svullnade knäna, armbågarna, knogarna, några fingrar och några tår. Läkarna stod rådvilla. Till slut hittade avdelningssköterskan i en bok ett avsnitt om att shigelladysenteri kunde ge upphov till svullna leder. Jag låg på infektionskliniken i sex veckor. Det var andra tider då. Och jag var ung, inte ens fyllda trettio.

Först andra halvan av 1980-talet fick jag av en reumatolog diagnosen Bechterew, som numera även kallas ankyloserande spondylit, pelvospondylit. Jag remitterades till en sjukgymnast specialiserad på Bechterew och fick ett specialprogram hur jag skulle stretcha. Musklerna krymper när man har Bechterew. Det är en smärtsam reumatisk sjukdom. Den bästa medicinen är träning och stretching, långkalsonger och knävärmare. Med träning menar jag även långa promenader. Men utevistelse ska ju 70-plussare helst inte ägna sig åt just nu.

Det andra skälet till att jag tränar så plikttroget är att balanssjukdomen Ménière debuterade andra halvan av 1980-talet. Det är en vedervärdig sjukdom. Man är sjösjuk på torra land. Ögonen går i otakt (nystagmus), allt snurrar, hela världen vänds upp och ner. Benen viker sig, man ramlar ihop på golvet som en hög skelettben och hud utan muskler, måste krypa till toaletten, ligga blundande och kräkas och kräkas. I timmar.

Engagerade yrsel- och balansläkare har skapat en fantastisk klinik på Karolinska sjukhuset i Solna. Där har jag fått hjälp. Läkarna har slagit ut det sjuka balansorganet i ena örat, som jag numera tappat hörseln i. Det gäller att hålla hjärnan alert så att den uppfattar omvärldsformationen som om jag hade två friska balansorgan. Därför tränar jag. Helst borde jag också vistas utomhus varje dag så att hjärnan tränas i att uppfatta alla rörelser från trafik och fotgängare. Anfallen har inte försvunnit, men jag faller inte ihop som en hög på golvet, eller utomhus, när ett anfall sätter in. Och jag vet hur viktig träningen är för balansen. Det märker jag ju.

Aerobics framför datorn
Jag är inne på min fjärde VHS-bandspelare sedan 1980-talet. Den jag har nu hittade jag på Tradera för två år sedan efter det att den tredje säckat ihop. Det som fick mig att upptäcka att mina favoritprogram finns på Youtube var när jag blev smått stressad av att mitt favoritband, Kathy Smiths Fatburning Workout, började bli utslitet och jag googlade för att se om man kunde köpa ett nytt, som jag lyckades för cirka tio år sedan, men inte hittade något till försäljning den här gången, dock hela passet på Youtube. Plus mängder med andra aerobics-program. Alltså en ganska ny upptäckt, vilket innebär att det inte är någon katastrof om den fjärde bandspelaren också skulle säcka ihop.

Aerobics-banden lägger ofta tonvikten vid kroppsvikt och utseende. Jag ser dem som medicin. Jag gör inte alla rörelser. Exempelvis snurrar jag inte runt i cirklar utan håller mig kvar i utgångsläget. Mitt favoritband är som nämnts Kathy Smiths Fatburning Workout. Men det kanske inte är så lämpligt att börja med om man är ovan vid gympapass. Så jag inleder med Jane Fonda Walking Cardio Workout nivå 1. Det är ett 20-minuters promenadpass kan man säga, med lite armviftande och några benlyft. Man behöver inte ens ha träningskläder på sig. Det ser ut som om hon befinner sig i ett vardagsrum, alltså inte på ett gym. Hon avslutar med stretching och säger att man bör stretcha en muskel i 30 sekunder minst.

Här är en fortsättning Walking Cardio Workout nivå 2. Det står att videofilmerna är gratis fram till 30 april 2020. De kom ut 2010, när Jane Fonda var 73 år.

Här är ett lite mer ansträngande program på cirka 60 minuter, också med Jane Fonda, kallat Lean Routine från 1990. Det kör jag ofta. Hälften av gruppen håller ett lite lägre tempo (gruppen till höger, lilla kvinnan i svart baddräkt) och hälften ett lite snabbare (Fonda och kvinnan i avklippta jeans).

Fonda har också delat upp passet så att den som bara vill köra 20 minuter vet när det är dags att lägga av och den som vill köra 40 minuter vet när den ska hoppa in. Tips för den som är intresserad av udda detaljer: kolla in Jane Fondas guldhalsband.

Mitt favoritprogram Fat Burning Workout av Kathy Smith är från 1988. Det ser man om inte annat på gympakläderna.

Det första bandet som jag köpte i Stockholm på 90-talet höll i över femton år. Till slut var det i princip bara ljudet kvar och mängder med det jag tror kallas pixlar. Vid den tiden hade DVD trängt ut videobandspelare men jag hade tur och hittade på amazon.com ett band som gick att spela i Sverige. Videobandspelarnas standard skilde sig i USA och Europa. Att bandet är ämnat för Sverige ser man på omslaget där Kathy Smith är klädd i blått och gult, vilket hon inte är på originalbandet. Efter tio år börjar det bandet nu också bli utslitet.

Skälet till att jag är så förtjust i detta pass är att Kathy Smith metodiskt går igenom hela kroppen. När jag köpte bandet på 90-talet sades det att det var det bästa programmet för ryggen. Det är utmärkt för den som sitter framför datorn dagarna i ända.

Nästa program som jag också ofta kör är Cher Fitness A New Attitude från 1991, men bara det som gäller Rumpa och lår (Hips Buns & Thighs) ca 53 minuter in i programmet. Passet är ca 25 minuter långt.

Det är suveränt för att stärka benmusklerna. Det inleds med några stretchövningar för ryggmusklerna. I programmet finns också ett step up aerobics-pass som var så inne en period, men det är alldeles för ansträngande för mina knän så det kör jag inte.

För den som vill ha lite tuffare program och hoppa upp och ner rekommenderar jag Jane Fondas Complete Workout från 1989, ca 20 minuter in i programmet.

De tre främre kvinnorna är samma som i Lean Routine. Kvinnan till höger i rött kör det lägre tempot utan hopp och Jane Fonda och den blonda kvinnan till vänster kör det snabbare tempot. Passet är ca 30 minuter långt. Där ingår bland annat en skotsk  jig. Förr i tiden klarade jag den rätt bra men numera följer jag oftast den rödklädda kvinnans grupp när det är dags för jig.

Ett ännu tuffare pass är Jane Fondas Challenge, där hon och två män hoppar omkring. Det är här de dansar lite cancan.

Hoppandet börjar ca 15 minuter in i programmet och håller på ca 20 minuter. Innan hoppandet börjar gör Jane Fonda flera övningar där hon viftar ordentligt med huvudet, vilket jag försöker låta bli, annars bra övningar för benen och särskilt armarna innan de två männen dyker upp.

Kathy Smith har också hon ett tuffare program i Ultimate Video Workout. Ca 10 minuter in i programmet börjar hoppandet och håller på knappt 20 minuter. De första 10 minuterna är uppvärmning med en del viftande på huvudet som jag undviker.

För den som vill köra hela programmen, som innebär en hel del övningar liggande på golvet, föreslår jag att man kollar igenom alla rörelser innan man sätter i gång. Det är svårt att ligga på golvet och samtidigt försöka hänga med på datorn.

Att lära sig aerobics-pass och koordinera armar och ben är som att lära sig cykla. Rörelserna präglas in i hjärnan och kommer efter ett tag av sig självt, om man är uthållig. Jag har en väninna som när hon var på besök i Stockholm någon gång på 90-talet försökte följa något av passen, jag minns inte vilket, men hon blev så frustrerad av att inte få ihop arm- och benrörelserna att hon gav upp efter några minuter.

Jag gör mina aerobics-pass på en tjock gummimatta, Airex, som jag köpte för omkring 20 år sedan. Den var enormt dyr men den håller än.

För den som tänker hoppa och bor i lägenhet rekommenderar jag ett samtal med grannen i våningen under om aerobics-planerna. God grannsämja är viktigt.

Och, som sagt, det finns många andra aerobics-pass på Youtube. Det är bara att försöka hitta ett eller flera som passar det egna lynnet.

Man kan skaffa sig en riktigt bra kondition trots karantän.

Lycka till!

21 mars 2020

Mona Lagerström fil dr, drabbad av en undvikbar sjukvårdsskada

Vilken politiker skulle komma på tanken att påstå att kritiker av exempelvis Knutbysekten ”bedriver klappjakt på svenskar med kristen tro”, ”hetsar mot troende kristna”? Det är exakt den metoden Teysir Subhi använder i sin debattartikel i Göteborgs-Posten 13 mars 2020 ”Sverigedemokraterna misstänkliggör muslimer i Göteborg”. I stället för att hålla sig till sakfrågan, moskéns kvinnosyn och sekten som driver moskén, positionerar hon sig i förhållande till SD, trots att SD:s debattartikel 10 mars ”Förbjud moskéer som sprider kvinnoförtryckande budskap” är en kommentar till forskaren Magnus Ranstorps debattartikel 24 februari 2020 ”Göteborgs moské legitimerar åsikten att en hustru inte kan neka sin man sex”. Teysir Subhi nämner över huvud taget inte Magnus Ranstorps artikel. Det är SD hon positionerar sig mot.

Det är viktigare vem som framför kritik än vad kritiken gäller.

På Feministiskt initiativs hemsida står det att hon är ”en klockren intersektionell debattör”.

Begreppet intersektionell är ett marxistiskt nyord. Arbetarklassen har inte visat sig vara intresserad av en revolution. Marxisterna har därför hittat på en mängd nya grupper de anser är förtryckta och som de utsett sig till talespersoner för. Kollektivet ”muslimer” är en av grupperna. Teysir Subhi påstår att ”muslimer” är en utsatt grupp.

Kollektiviseringen av alla utlandsättade med rötter i länder där islam är den dominerande religionen har missbrukats så ofta, inte minst av Muslimska brödraskapets aktivister, att metoden är genomskådad och passé sedan länge.

Denna passus visar att SD är Teysir Subhis måltavla, samtidigt som hon förtiger Muslimska brödraskapets islamofascistiska och islamonazistiska ideologi: ”Lika lite som vi vill förbjuda SD för deras frekventa länkande till rasistiska och nynazistiska sidor på nätet, så kan vi inte förbjuda moskéer.”

Liksom denna: ”Att ens föreslå att förbjuda Göteborgs största moské måste sättas in i sitt större sammanhang – SD:s klappjakt på svenskar med muslimsk tro. När andra partier närmar sig deras gamla frågor så måste de hitta ännu mer extrema och löjeväckande förslag för att visa sig tuffa inför sin väljarbas. I dagarna har kommunen tvingats hantera olagliga SD-förslag som att inte anställa personer som inte handhälsar och att avbryta allt stöd till Sveriges största muslimska studieförbund.”

Här skriver Teysir Subhi i klartext att hon stöttar Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd! Att det är ett ”olagligt förslag”, att det är ”löjeväckande” att neka skattemedel till deras demokratifientliga verksamhet.

Ibn Rushd är ett islamistisk studieförbund. Det innebär att de är ett politiskt studieförbund, att deras tolkning av islam är att islam ska styra landets och individens liv in i minsta detalj.

Det är missvisande att skriva att de är ”Sveriges största muslimska studieförbund”.

Ibn Rushd har år efter år, trots massiv kritik, bjudit in talare med en utpräglad demokratifientlig retorik, inte minst judefientlig retorik.

SD skriver i sin motion: ”Göteborgs kommun betalade 2019 ut minst 1.361.583 kr till Ibn Rushd. Dessa utbetalningar skedde centralt via social resursnämnd till Ibn Rushd enligt gällande schabloner. Har mer skattepengar gått till Ibn Rushd från Göteborgs stad? I så fall, hur mycket och från vilken nämnd?”

Det är en i allra högsta grad väsentlig fråga som alla politiker i Göteborgs kommunfullmäktige borde ställa sig. Och alla Göteborgs invånare som via skatten försörjer denna demokratifientliga sekt!

Det är en horribel summa. Dessutom får Ibn Rushd 27 miljoner kronor av Folkbildningsrådet.

SD skriver vidare i sin motion att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet och hänvisar till rapporter skrivna av forskarna Magnus Ranstorp och Aje Carlbom som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställt och publicerat. Aje Carlbom har en bild i rapporten publicerad 2018 på sidan 28 som visar att Göteborgs moské, liksom Ibn Rushd, ingår i europeiska Muslimska brödraskapets nätverk.

SD:s motion visar att SD har satt sig in i vad Ibn Rushd representerar. Det är inget fel på innehållet i motionen.

Felet är uppenbarligen att det är SD som författat motionen.

Motionen borde läsas av alla Göteborgs invånare, oberoende av partipolitisk hemvist, som värnar om det demokratiska styrelseskicket och som vill veta hur deras skattepengar används.

Jag har skrivit en hel bok om Muslimska brödraskapet och mängder med blogginlägg om deras ideologi och koppling till Göteborgs moské och Ibn Rushd. Aktivisterna har i decennier motarbetat det demokratiska styrelseskicket, med hjälp av skattemedel!

Ahmed Ghanem, moskéns VD, tillhör den inre kärnan i Muslimska brödraskapets svenska gren. Han har varit med från början och byggt upp nätverket i Sverige och Europa. Att moskén länkar till den reaktionära skriften ”The Muslim Guide” är, som också Magnus Ranstorp påpekar, inget olycksfall i arbetet. Muslimska brödraskapet har en vidrig kvinnosyn.

Teysir Subhi är en oärlig politiker. Hon döljer sitt stöd för det globala monstret Muslimska brödraskapet genom att gömma sig bakom SD.

14 mars 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken går att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

I det här blogginlägget diskuterar jag Anna Ekströms debattartikel i Expressen 1 mars 2020 ”Så satsar regeringen mot den vidriga antisemitismen” samt SVT:s rent ut sagt oförskämda program 2 mars 2020 Sverige möts ”Slöjdebatten” med hijabisten Naouel Aissaoui, lärare i arabiska och engelska på Prästamosseskolan i Skurup, som inte med ett enda ord kan förklara varför hon bär hijab annat än att hon har lust till det, och lokalpolitikern Loubna Stensåker Göransson (M), ordförande i Skurups skol- och utbildningsberedning, som var med om att införa förbud mot beslöjning av barn och som klart och tydligt förklarar varför. En självcentrerad, okunnig lärare driven av känslor ställs mot en politiker som argumenterar utifrån kunskap och att hon värnar om skolflickors lagstadgade fri- och rättigheter.

Programmets ansvarige utgivare Sofia Dahlström bör förklara varför hon utsätter tittarna för en sådan meningslös kombination och varför hon valde att presentera de två debattörerna som hon gjorde, den ena vinklat, den andra rättframt. Sofia Dahlström är ämbetsman i staten och har ett ansvar för hur skattemedlen används.

Anna Ekströms debattartikel
Hijabisten Maimuna Abdullahi, som stämt Anna Ekströms kollega Ann-Sofie Hermansson för förtal, är verksam både inom det akademiska neo-marxistiska, hederskulturförnekande och hudfärgsrasistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) och islamonazistiska Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd.

Har förtalsrättegången äntligen fått regeringen att öppna ögonen för vad som pågår i Sverige?

Yttrandefriheten är en av demokratins hörnpelare. Yttrandefriheten är grundlagsskyddad. Men invandrare som flytt diktaturer och fått asyl i Sverige är väldigt pigga på att begränsa vår yttrandefrihet, ArA-aktivisterna bland andra. Flera av dem kommer från diktaturer i Sydamerika som ordföranden Adrián Groglopo exempelvis, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga. De tre senare verksamma vid CEMFOR. Och som sagt, väldigt pigga på åsiktsdiktatur.

Adrián Groglopo är lektor vid Göteborgs universitet. Han var sekreterare i Masoud Kamalis och Paulina de los Reyes integrationspolitiska utredning som Jens Orback underkände 2006. Han skrev under uppropet mot att SD:s Richard Jomshof bjudits in till Göteborgs universitet. Även Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga finns med i uppropet. Groglopo står helhjärtat bakom Maimuna Abdullahis förtalsstämning, se här, där även Diana Mulinari och Edda Manga, som kallar sig rasismforskare, och Mattias Gardell finns med, och här. Här intervjuar han Maimuna Abdullahi, en intervjuserie finansierad av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Mattias Gardell skrev en egen debattartikel till stöd för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil.

ArA-aktivisterna ilsknade till när Segerstedtinstitutet bildades och skrev ett brev till regeringen 10 juni 2015 att de var experterna på rasism, inte Segerstedtinstitutets akademiker, och att bildandet av Segerstedtinstitutet demonstrerade att regeringen saknade kunskap om vad rasism är. Som tack fick de upprätta Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som presenterades 23 november 2016 av inrikesminister Anders Ygeman (S) och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), där ”islamofobi” ingår.

Som tack fick ArA-aktivisterna också miljoner av Vetenskapsrådet för forskning om rasism och CEMFOR, som inrättades 1 januari 2017, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 2016. Här skriver jag om CEMFOR, som jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, och undrar vilka politiker Mattias Gardell åt lunch med.

ArA påstod att rasism och ”islamofobi” låg bakom MUCF:s beslut att inte bevilja Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) bidrag. I styrelsen som skrivit under pressmeddelandet sitter Maimuna Abdullahi. Andra (ö)kända namn som undertecknat båda skrivelserna, förutom Groglopo, är Irene Molina, som anser att ordet ”husneger” är lämpligt att använda mot utlandsättade motståndare, och Edda Manga, som alltså kallar sig rasismforskare.

Men det är Segerstedtinstitutet Anna Ekström nu vänder sig till. Och jag frågar mig varför.

Är det ett trendbrott eller bara en tillfällighet? Har CEMFOR för mycket att göra och Segerstedtinstitutet för lite att göra?

Hur ska man tolka att Anna Ekström i debattartikeln skriver utbildningsinsatser om ”antisemitism, antiziganism och andra former av rasism” och utesluter ”islamofobi” som ju regeringen annars alltid låter medfölja som pendang så fort antisemitism kommer på tal?

I det här blogginlägget 2018 kritiserar jag Erik Ullenhags (L) groteska motioner 2003/2004 där han likställer antisemitism och ”islamofobi”.

I nationella planen mot rasism likställs ”islamofobi” med antisemitism, vilket är ren lögn. Så här står det: ”I planen används genomgående begreppen rasism, liknande former av fientlighet, afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi” med mera.

”Islamofobi” är inte rasism. Det är inte rasism att kritisera demokratifientliga tolkningar av islam som strider mot svensk lagstiftning. Muslimska brödraskapets aktivister, som är islamister, har gång på gång bjudit in talare med en grov antisemitisk retorik. Islamism och nazism går hand i hand.

Segerstedtinstitutets professor Göran Larsson har, likt MattiaIs Gardell, gjort akademisk karriär på begreppet ”islamofobi”, trots att det inte är ett vetenskapligt begrepp. Han vill inte heller låtsas om att det finns islamistnazister i Sverige, vilket ju är nödvändigt om Segerstedtinstitutet ska skaffa fram forskning om undervisning som motverkar antisemitism. Jag vet inte om Göran Larsson fortfarande är knuten till institutet.

Jag tolkar det som ett gott tecken att Anna Ekström inte nämner ”islamofobi”, men jag kan ha fel. Ett påbud bör utgå från regeringen att ”islamofobi” hädanefter inte ska användas inom förvaltningen, inte heller inom universitetet. Begreppet är inte vetenskapligt. Det används som en hädelseparagraf och har kraftigt inskränkt yttrandefriheten.

I det här blogginlägget från 2016 kritiserade jag Segerstedtinstitutet och Göran Larssons ovilja att identifiera islamister när institutet presenterade sin första rapport. Det är ju ingen nyhet att islamism och nazism går hand i hand. Så här skriver jag:

Göran Larsson hävdar att vi inte ska skilja på ”normala” islambekännare och islamister i skriften Muslimerna kommer! Tankar om islamofobi (2006). Det är samma sak som att säga att vi inte ska skilja på ”normala” svenskar och nynazister.
I skriften använder Göran Larsson konsekvent kollektivordet ”muslimer” samtidigt som han betonar att det rör sig om en heterogen skara människor som inte ska behandlas som en ”variationsfri grå massa” (s. 18), vilket gör hela framställningen svår att följa. Han säger sig vilja reda ut när kritik av islam kan betraktas som islamofobi och när kritik inte är det.
Med hans terminologi: ”Problematiken löses inte heller genom att man gör en åtskillnad mellan ’normala’ muslimer och islamister, vilket ofta förespråkas av islamofobibegreppets kritiker. Vad är det för kriterier som ligger till grund för att beteckna en individ som ’normal’ respektive ’islamist’”, frågar han, och menar att islamist kan ha så många olika innebörder därför är det inte ett lämpligt ord (s. 18).
En universitetslärare anser att kunskap är onödigt! Vi ska inte låtsas om att islamister finns i Sverige och vad de olika grupperingarna står för! Och det är denna man som knyts till Segerstedtinstitutet.

Även i detta blogginlägg, också det från 2016, kritiserar jag att Göran Larsson samarbetar med den turkiska regimtrogna tankesmedjan SETA om ”islamofobi” i Sverige. Under de tio år som gått mellan Göran Larssons två skrivelser om ”islamofobi” har han fortfarande inte klurat ut hur man ska definiera ”islamofobi”. Han och de två medförfattarna professor Åke Sander samt Aroma Abrashi skriver i rapporten att de inte vet hur de ska definiera begreppet, ändå skriver de en rapport om förekomsten av det i Sverige. Ungdomsstyrelsen har bytt namn till MUCF. Amanj Aziz var Maimuna Abdullahis och Fatima Doubakils stöttepelare under förtalsrättegången.

I maj 2016 publicerade den turkiska konservativa regeringstrogna tankesmedjan SETA rapporten European Islamophobia Report 2015, som syftar till att stärka Turkiets makt över tolkningen av islam i Europa, en rapport presenterad för EU-parlamentet där beslöjningen får stort utrymme.
Den ena av rapportens två redaktörer är professor Enes Bayrakli som uttalar sig i SR P1 den 14 september 2016 i en intervju gjord av Johan-Mathias Sommarström och där Bayrakli presenteras som tillhörande regeringstrogna SETA ”som ger den officiella turkiska versionen” av Turkiets besvikelse över EU:s svaga stöd efter kuppförsöket. Enes Bayrakli var tidigare verksam inom Yunus Emre Foundation, etablerad genom ett dekret av Recep Tayyip Erdogan 2007 och som lyder under turkiska UD. Bayrakli var deputy director vid Yunus Emre Turkish Cultural Center i London 2011–2013 och var också med och etablerade Yunus Emre Cultural Centers i Rumäniens två städer Constanta och Bukarest 2012.

I rapporten kräver Turkiet bland annat att ”islamofobi” ska betraktas som ett brott, att de europeiska regeringarna måste se till att islams trosfränder kan utöva sin religion i skolan och på arbetsplatser, att det inte ska vara en fråga upp till varje enskild inrättning att besluta om, Turkiet kräver att politiker och lagstiftare garanterar kvinnors rätt att vara beslöjade på arbetsplatser. Turkiet dikterar alltså vilka lagar europeiska länder ska stifta för att stärka Turkiets politiska tolkning av islam i Europa.
De två religionsprofessorerna vid Göteborgs universitet Göran Larsson och Åke Sander samt Aroma Abrashi medverkar i rapporten med det synnerligen ovetenskapliga kapitlet ”Islamophobia in Sweden National Report 2015”. Det krävs inga akademiska meriter för att sammanställa det de tre rapportförfattarna listar som ”islamofobi” i Sverige. De tre samarbetar i rapporten med den ökända Amanj Aziz och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd (Mustafa Tümtürk), som båda arbetar för att återupprätta kalifatet!
Förutom Amanj Aziz och Ibn Rushd accepterade en representant för stiftelsen Expo att medverka i rapporten. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter.

Amanj Aziz bjöd, då han var representant för organisationen Troende unga framtida förebilder, TUFF, till en könsuppdelad konferens i Göteborg i april 2011 in den ökända hatpredikanten Bilal Philips som bland annat sagt att homosexuella bör straffas med döden. TUFF hade fått drygt en halv miljon kronor av Ungdomsstyrelsen för att motverka islamofobi och öka kunskapen om islam, med hjälp av könssegregering! Ledarskribenten Per Gudmundson uppmärksammade konferensen och det slutade med att TUFF tvingades betala tillbaka en stor summa till Ungdomsstyrelsen.
I boken Min Jihad. Jakten på liberal islam (2015) kartlägger debattören Hanna Gadban islamister i Sverige knutna till dawaorganisationen, alltså väckelseorganisationen, iERA, Islamic Education and Research Academy, grundad 2009 i Storbritannien av islamister med en uttalad västfientlig, kvinnofientlig, judefientlig och homofientlig retorik. En av organisationens ursprungliga rådgivare var den av Amanj Aziz inbjudna Bilal Philips. Enligt Hanna Gadban säger sig iERA vilja motverka islamofobi genom att sprida kunskap om islam (2015, s. 35), mantrat för att inkassera miljoner kronor från svenska myndigheter. Amanj Aziz ansvarade för introduktionen av iERA i Sverige 2012 (s. 57). Han höll den första dawakursen på svenska i Bellevuemoskén i Göteborg i november 2012 (s. 51). Gadban skriver också att iERA:s mål är att via dawakurser utbilda missionärer som kallar till islam med målet att ”’islam ska inträda i varje hushåll i Sverige’” (s. 43).
Vidare skriver hon att det finns klara beröringspunkter mellan iERA:s dawarörelse och den våldsbejakande extremismen (s. 53) och ger i boken flera exempel.
– – –
Hanna Gadban skriver i Min Jihad att iERA:s mål är att återupprätta kalifatet och att det är mot den bakgrunden man ska se Amanj Aziz engagemang mot islamofobi (s. 93). Det är också mot den bakgrunden, alltså återupprättandet av kalifatet, man måste se Muslimska brödraskapets engagemang mot islamofobi och för kvinnors beslöjning.
De tre rapportförfattarna Göran Larsson, Åke Sander, Aroma Abrashi skriver att de skickade en förfrågan om medverkan i rapporten via e-post till 20 olika organisationer och aktiva personer inom civilsamhället. Bara 3 accepterade, 2 avstod, 15 svarade inte. Rapportförfattarna kontaktade med andra ord representanter för politisk islam i Sverige. Detta gör de efter det att Hanna Gadban publicerat sin bok om politisk islam i Sverige och kritik av begreppet islamofobi och miljonrullningen till det hon kallar ”islamofobiprojekt”, en bok där hon flera gånger namnger Amanj Aziz och hans koppling till iERA, och efter det att Magnus Norell publicerat sin bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser där han beskriver Muslimska brödraskapet och också kritiserar begreppet islamofobi och alla statsbidrag till islamistiska grupperingar.
Hanna Gadban visar i boken Min Jihad att Göran Larsson sedan tidigare kände till vad Amanj Aziz och Ibn Rushd står för. Hon skriver att Amanj Aziz under 2014 medverkade i ett projekt kallat ”Göteborg mot islamofobi” finansierat med 591 000 kronor från Ungdomsstyrelsen. Projektet organiserades av Göteborgs rättighetscenter, Ibn Rushd och den somaliska organisationen Puntland Community Organisation. Hanna Gadban nämner en debatt i Göteborg 6 september 2014 anordnad inom ramen för projektet där bland andra Göran Larsson deltog tillsammans med kända namn inom ”islamofobiindustrin” som Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Edda Manga och där en representant från Ibn Rushd, Maimuna Abdullahi, var moderator. Hanna Gadbans kommentar: ”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas” (s. 56).

Samtidigt som Göran Larsson samarbetar med en tankesmedja som står president Recep Tayyip Erdogan nära skriver han tillsammans med en doktorand en rapport till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, publicerad i november 2015, Globala konflikter med lokala konsekvenser. Översikt om utresandeproblematiken, där han än en gång sprider desinformation om islamism och framställer islamism som något ofarligt. Göran Larsson är knuten till Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, vars uppdrag enligt hemsidan är att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer. Göran Larson mörklägger att islamism är en västfientlig ideologi som kan leda till våld.
Göran Larsson har föreslagits till prodekan, Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, perioden 2017–2022, statsvetaren professor Marie Demker, kompromisslös försvarare av Omar Mustafa med den höga graden inom Muslimska brödraskapet, är vald till dekan för samma period, se tidigare blogginlägg. I kravprofilen listades bland annat hög integritet. Göteborgs universitet har ett trovärdighetsproblem.
Det är allvarligt att ett skattefinansierat svenskt universitet samarbetar med den turkiska regimen i syfte att förmå europeiska regeringar att stifta lagar som förbjuder enskilda arbetsgivare att själva bestämma vilka klädregler som ska gälla.

Två år efter Göran Larssons samarbete med turkiska regimtrogna SETA är det Mattias Gardells tur att samarbeta med Turkiet och skriva om ”islamofobin” i Sverige. Han avstod medverkan vid presentationen i Turkiet då det avslöjades att extremt judefientliga män också skulle medverka.

Anna Ekström listar fyra uppdrag i bekämpandet av antisemitism och andra former av rasism. De första punkten är uppdrag till Forum för levande historia. Anna Ekström bör kanske ha ett samtal med chefen Ingrid Lomfors och hennes artikel i Göteborgs-Posten 24/2 2020 där hon sätter likhetstecken mellan antisemitism och ”islamofobi” och därmed banaliserar Förintelsen, som hon ska bedriva upplysning om. Hon skriver: ”Vi måste också bekämpa islamofobi samtidigt som vi bekämpar antisemitism.”

Hon går det extremt judefientliga Muslimska brödraskapets ärende. Det är de som har slagit mynt av begreppet ”islamofobi”.

Anna Ekströms fyra uppdrag har en slagsida åt Förintelsen. Kunskapen måste breddas och inbegripa den tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll. I det här blogginlägget kallar jag Muslimska brödraskapets aktivister för islamonazister. Anna Ekström skriver att Forum för levande historia ska rikta sina insatser mot bland annat folkbildningen, liksom samhällsorienteringen för nyanlända. Då är det direkt olämpligt att låta islamonazistiska Ibn Rushd stå för ”folkbildning” av nyanlända, något de är mycket angelägna om. Muslimska brödraskapet lär ut att Sions vises protokoll är ett autentiskt historiskt verk.

Jag skriver i blogginlägget att Will Eisners seriealbum The Plot. The secret story of The protocols of the elders of Zion bör vara en viktig del i skolornas utbildning mot antisemitism. Seriealbumet har funnits i femton år men är fortfarande inte översatt! Jag skriver om albumet i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Seriealbumet förklarar på ett bildspråk alla barn behärskar varför Sions vises protokoll är ett falsarium, vilka som ligger bakom det, hur falsariet har dödförklarats och uppstått på nytt och på nytt och på nytt. Men politikerna klarar inte av att se bortom Förintelsen. Kanske kommer Segerstedtinstitutet att klara det.

Religionsvetaren Eli Göndör är knuten till Segerstedtinstitutet. Jag har i åtskilliga blogginlägg kritiserat Eli Göndör för hans virriga kritik av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durranis rapport Muslimska brödraskapet i Sverige och hans reaktionära försvar av hijab på småflickor. Men i senaste numret av tidskriften Respons (nr 1 mars 2020) skriver han en mycket viktig artikel som är värd allt beröm, ”Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper”. Där skriver han bland annat att det inte räcker med att enbart tala om Förintelsen, även konspirationsteorier som Sions vises protokoll måste lyftas fram. Han skriver: ”Det finns en rad olika anledningar till att den seglivade myten om judisk makt lever kvar, men en starkt bidragande faktor är skriften Sions vises protokoll.” Han avslutar med följande: ”En bakväg att fly till är att lägga hela energin på Förintelsen med Auschwitz som illustration för antisemitismens yttersta konsekvens. Men just det räcker inte. Antisemitism är grundbulten i nazismen och islamism. Problemet finns här och nu. Och utan att peka ut det, definiera det och angripa det på ett passande sätt kommer det bara att växa.” För en gångs skull håller jag med honom.

Lika viktigt som kunskap och undervisning om Sions vises protokoll är kunskap och undervisning om vad hijab står för, bland annat död åt judar. Men Anna Ekström är likgiltig. Hon vill inte se kopplingen. När hon omgående borde se till att landets alla rektorer och lärare får ett kunskapslyft om innebörden av hijab. Att kvinnor bosatta i länder där olika tolkningar av islam är den dominerande religionen i över tusen år har täckt håret är inte detsamma som hijab. Även kvinnor bosatta i länder dominerade av olika tolkningar av kristendomen har i två tusen år täckt håret. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel och signalerar judefientlighet, bland annat. Det är obegripligt att Anna Ekström i satsningen på 10 miljoner kronor för att motverka antisemitism inte bakar in kunskap om hijab.

Det är inte bara landets rektorer och lärare som behöver ett kunskapslyft. Även SVT är i skriande behov av ett kunskapslyft om hijab.

SVT Sverige möts 2 mars 2020, ”Slöjförbudet”
Enbart den nedlåtande presentationen är en skandal och står i paritet med presentationen av en debatt mellan troende kristna, som båda invandrat till Sverige, om huruvida präster ska tillåtas få gifta sig eller ej. Har en sådan torftig presentation av två kristna debattörer någonsin ägt rum i SVT? Så här säger speakern: ”Nauoel och Loubna är båda troende muslimer och har invandrat till Sverige. Men synen på slöja skiljer dem åt.”

Som om det inte skulle finnas lika många trosinriktningar av islam som av kristendomen. Muslimska brödraskapet, Hizb ut-Tahrir, wahhabismen till exempel, bara för att nämna tre islamistiska.

Här är ännu en skandal som ansvarige utgivaren Sofia Dahlström bör förklara. När hijabisten Naouel Aissaoui presenteras ligger betoningen på förhållandena i Tunisien.

När Loubna Stensåker Göransson presenteras ligger betoningen på henne. Hon kom hit för att arbeta som au pair, sägs det.

Naouel säger: ”När jag växte upp i Tunisien var det förbjudet med slöja.” Speakern säger: ”Under uppväxten i Tunisien på 80- och 90-talen styrde diktatorn Ben Ali. Där rådde slöjförbud i offentliga byggnader.” Tittaren får intrycket att hon flydde från ”sekulärt förtryck”, för att använda Eli Göndörs vokabulär, till världens mest sekulära land. I själva verket kom hon till Sverige för att hon träffat en man som bodde i Sverige säger hon i den här artikeln. Även i den artikeln säger hon att beslöjning var förbjudet i Tunisien. Hon säger att det var en nyck att beslöja sig, och att hon inte respekterar landets lagar:

Min familj var inte religiös. Vi bad inte, gick inte till moskén. Tunisien var en diktatur då och man fick inte ha slöja. Om man bar slöja skulle man registreras hos polisen. En dag, när jag skulle skriva en examen på universitet tog jag på mig en slöja. Jag vet inte varför. Jag bara ville det. En vakt stoppade mig och kontrollerade om jag var registrerad, vilket jag inte var. Han sade till mig att antingen tar jag av mig slöjan eller så får jag inte göra provet. Jag drog ner slöjan från huvudet så att den bara låg runt halsen och fick gå in. Men känslan över att någon annan hade makten att bestämma var hemsk. Det handlar inte om religion, det handlar om rätten att få bestämma själv. Det är lika mycket fel att bestämma att man ska ta av sig slöjan som att bestämma att man ska ha den på sig.

Tunisien är ett av arabvärldens mest liberala länder där kvinnor och män fick lika medborgerliga rättigheter efter självständigheten och där president Habib Bourguiba i ett tal 1965 krävde ett slut på sedvänjan att visa upp blodiga lakan efter bröllopsnatten, att mödomshinnan var en myt, vilket journalisten och dramatikern Eva Moberg rapporterade om. Bourguiba var också han diktator. Men han värnade om kvinnors rättigheter och var medveten om vad beslöjningen representerade. På den tiden skulle kvinnor hålla sig hemma. Om de måste gå ut skulle de vara heltäckta. Han gjorde slut på det.

Naouel Aissaoui gör sig i artikeln till expert på vad islam är: ”Fördomarna om islam är så många. Folk tänker att det är som i Saudiarabien. Man måste börja lära sig att skilja på vad islam är och vad muslimer gör. Saudiarabiens regim är inte islam. Hedersförtryck och könsstympning är inte islam. Förtryck av kvinnor är inte islam.”

Så Muslimska brödraskapet är inte islam? I deras skrifter står det att det är kvinnans plikt att dölja allt utom ansikte och händer.

I deras skrifter står det också att de inte respekterar lagar stiftade av människan. Naouel Aissaoui låter som ett eko av dem när hon i SVT-inslaget säger: ”Jag känner mig trygg och stark i min tro som säger att det finns en Gud som är större än Skurups kommun och det här beslutet.”

Därmed inte sagt att hon är MB-aktivist. Men hon är en av de mest högljudda motståndarna mot förbudet mot hijab på småflickor i skolan och tillsammans med Malmös unga muslimer, som är islamofascistiska Muslimska brödraskapets ungdomsförbund, demonstrerade hon mot förbudet och kallar det rasism och främlingsfientligt.

I SVT-debatten låter hon som en bortskämd känslomänniska som inte kan ge ett enda sakskäl som förklarar att hijab är ett uttryck för islam. Det är jag, jag, jag. Medan lokalpolitikern talar om flickors rättigheter.

Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Hijab tillkom på 1900-talet och fick sin spridning världen över tack vare samarbetet från 1960-talet mellan Muslimska brödraskapet och Saudiarabens kungahus, de som enligt Naouel Aissaoui inte representerar islam. Hon är så obalanserad att hon i SVT-intervjun uppmanar lokalpolitikern Loubna Stensåker Göransson att flytta från Sverige om det inte passar.

Ansvarige utgivaren Sofia Dahlström borde ha avkrävt Naouel Aissaoui innan avtal slöts om TV-sändning att hon visar exakt vilka källor hon stöder sig på när hon hävdar att hijab är en del av islam.

Skurups småflickor har all anledning att vara tacksamma över att ha en lokalpolitiker som Loubna Stensåker Göransson som står upp för deras grundlagsskyddade rättigheter.

Det är på tiden att minister Anna Ekström också gör det. Hijab är inget oskyldigt plagg. Det signalerar död åt judarna, död åt homosexuella, död åt avfällingar från islam, förutom att det är ett kvinnoförnedrande plagg som annonserar att mannen äger bärarens sexualitet.

Anna Ekström: Avsätt några miljoner till en sammanställning av vad hijab representerar riktad till landets alla rektorer och lärare. Det finns en forskare på Umeå universitet som är utmärkt lämpad att hålla i en sådan sammanställning, fil dr Devin Rexvid.

4 mars 2020

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus