OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Som jag nämnt tidigare pläderade upplysningsfilosoferna för förnuftet mot uppenbarelsereligioners dogmer. Baron d’Holbach var naturalist och materialist, inget förutom naturen existerar enligt honom. Natur och existens är samma sak, allt som existerar är natur. Människor är inte undantagna. I Système de la nature som kom ut 1770, kallad den vetenskapliga materialismens och ateismens bibel, förkastade han helt den dittills allenarådande teologiska världsbilden att Gud skapade världen och människan. Han inleder första kapitlet i Système de la nature med att människan följer exakt samma naturlagar som all annan natur, hon kan inte frigöra sig från naturlagarna, hon kan inte ens tänka utanför naturlagarna, det är fåfängligt att tro att medvetandet kan sträcka sig bortom den synliga världens gränser eftersom alla förnimmelser, sinnesintryck och idéer är ett resultat av de inre organens reaktion på intryck från kroppens yttre organ. Människorna tror felaktigt att de är begåvade med en exceptionell ställning i världen, att de skulle stå över naturen, att de är odödliga eller att de är undantagna från det som gäller naturens alla andra kroppar.

Redan 1748 gav den franska läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709–1751) ut skriften Maskinen människan där han hävdar samma sak, varken människan eller djuren har en själ. Idéhistorikern Rolf Lindborg gav år 1984 ut en översättning av La Mettries text tillsammans med en inledande kommentar (se bild nedan) där han i en not skriver att La Mettries skrift bara omnämns en gång i d’Holbachs bok ”i en undanskymd och (förmodligen) av Diderot skriven fotnot” (s. 74, not 3). Lindborg menar att d’Holbachs ”torra systematiserande ligger [. . .] långt från La Mettries gnistrande lilla infall” (s. 84).

La Mettries text är en polemik mot filosofer som hävdar att människan har en själ. Det finns filosofer som inte är läkare, säger han, och så finns det läkare som är filosofer och som kan maskineriet, det vill säga människokroppen. Likt d’Holbach hade han studerat vid universitetet i Leiden och likt d’Holbach tillhörde han också Berlins Vetenskapsakademi. Enligt La Mettrie är den mänskliga kroppen dödlig, den kan inte återuppstå, när kroppen dör då dör också ”själen”. ”Själen” är enligt honom ett tomt ord, bara den del av människans organisation som tänker, tänkandet är inget annat än förnimmelseförmåga, det finns inga medfödda idéer. Erfarenheten och iakttagelsen bör vara människans enda vägvisare. Den läkare är bäst ”som är mest hemma i människokroppens fysik och mekanik, som förkastar ’själen’ och alla de bekymmer denna chimär ger de dumma och okunniga och som allvarligt intresserar sig bara för den rena naturalismen” (s. 158).

La Mettrie säger att han inte vill kasta tvivel på existensen av ett Högsta Väsen men eftersom en sådan existens ”ej bevisar nödvändigheten av en kult hellre än alla andra” handlar det bara om en teoretisk sanning och har därför ingen praktiskt betydelse (s. 139).

Teologerna, inklusive svenska teologer som Nils Wallerius, ursprungligen fysiker och bror till den tidigare nämnda kemisten och mineralogen Johann Gottschalk Wallerius vars verk om mineraler d’Holbach översatt, gick till motattack. Brödernas far var prost. Rolf Lindborg redogör för en disputation vid Uppsala universitet 1756 då respondenten försvarade en avhandling i teologi, Försvar för religionen mot Herr de La Mettrie, del ett (s. 17). Nils Wallerius var respondentens lärare. Wallerius menade att ”all religions grund är människosjälens odödlighet, eftersom eljest dygdens lön och lastens straff skulle ryckas upp med roten” (s. 19). Om det inte finns en straffande och belönande Gud, fruktan för helvetet och hoppet om himlen återstår bara anarki och samhällets upplösning. Wallerius var även filosof och ansåg att ”filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin” (s. 18).

La Mettrie var bosatt i Leiden när han skrev Maskinen människan men boken var för stark till och med för de toleranta nederländarna. Han tvingades lämna landet och välkomnades i Berlin av Preussens Fredrik den store, som i samband med La Mettries död skrev ett lovtal över honom, också det översatt av Lindborg.

Enligt d’Holbach, som publicerade sin bok cirka tjugo år efter La Mettries död, är uppfattningen att människan skulle vara odödlig bara en illusion, att illusionen hållits vid liv av lögner och religiösa fördomar från det att de första religiösa systemen skapades för tusentals år sedan ända fram till samtidens filosofer. Fåfänga, menar d’Holbach, ligger bakom människors tro att de står över naturen i stället för att ifrågasätta illusionen om odödlighet. Även om människor ställs inför materialistiska och naturalistiska fakta vägrar de flesta enligt d’Holbach att inse att människan inte är en metafysiskt privilegierad art. Den ”prästerliga stoltheten” gör att präster är fulla av lögner och bedrar de okunniga människorna.

Till skillnad från Wallerius anser d’Holbach inte att filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin. Filosofens uppgift är sökandet efter sanning och att göra människan fri från religionens slaveri och förtryckande politiska system.

År 1949 publicerade filosofiprofessorn Ingemar Hedenius Tro och vetande där han bland annat gjorde upp med biskoparnas och de teologiska professorernas svammel om själen, vilket orsakade en debatt som gav eko i flera decennier och som nu har vänts i dess motsats när till och med kommunisterna har kapat banden till sina materialistiska rötter och unisont utnämnt sig till islams, och därmed själens, försvarare, se del 2.

Glädjande nog finns åtminstone en materialist i Sverige som går i La Mettries, baron d’Holbachs och Ingemar Hedenius fotspår, biologen Farshid Jalalvand. Den 2 januari 2023 skriver han en artikel i Sydsvenskan, ”Därför är det farligt att tro på själen” som ett svar på en artikel av en som han kallar ”andlig” kulturskribent som menar att fienden till dagens samhällsutveckling, där konst och kultur hamnat i bakvattnet, är den som inte tror att människan har en själ.

En mycket läsvärd artikel. Jalalvand skriver:

Jag är en naturalist, det vill säga att jag är övertygad om att verkligheten består av materia och energi. Jag anser varje människa vara en säck med celler som uppstått ur andra säckar av celler, i en oavbruten kedja ända tillbaka till den första cellen som uppstod på jorden. Det finns inget övernaturligt med homo sapiens – vi är en naturligt utvecklad art bland många andra.

Även om kunskapen om det komplexa medvetandet fortfarande har luckor är vetenskapen enhällig, det finns ingen själ, säger Jalalvand.

Innan vi hade vetenskaplig kunskap förklarade människan upplevelsen av medvetandet med existensen av en osynlig själ. Men om själar existerade borde vi ha funnit dem vid det här laget: någon partikel, någon våglängd, någon puls.

”Någonstans måste man medge att en fantasi är en fantasi.” Tron på en osynlig själ och övernaturliga väsen och skeenden kan få ödesdigra konsekvenser, säger Jalalvand:

När man godtagit tro utan rationalitet kan man ge sig på både kvinnors reproduktiva hälsa och klädsel på grund av heliga uppmaningar skrivna i antika böcker. Irrationalitet har ingen bortre gräns – speciellt när den gör anspråk på upphöjdhet.

Över 250 år efter La Mettrie och baron d’Holbach har vi här i Sverige en myndighet, Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som har en enda uppgift, att vara tjänsteflicka åt teologin, och som årligen med 80 miljoner kronor göder illusionen om själen, och därmed illusionen om evigt liv, domedagen, paradiset och HELVETET, dygdens lön och lastens straff.

Jag repeterar: dygdens lön och lastens straff. Det är detsamma som att religionen behövs för att markera alla människors olika värde, att en övernaturlig makt kommer att sända människor till evig pina i HELVETET om de inte uppfört sig enligt vad den övernaturliga maktens jordiska ombud anser är ett rättfärdigt leverne på jorden.

Vi har en myndighet som årligen betalar ut 80 miljoner kronor för att motarbeta den så normerande sentensen ”alla människors lika värde”.

En myndighet som också motarbetar kritik av islam och frossar i ”islamofobi”, exempelvis här där de ger ordet till Salahuddin Barakat, vars demokratifientlighet jag skrivit om i mängder med inlägg, bland annat det här riktat till justitieminister Gunnar Strömmer, där man kan läsa Barakats egna ord, scrolla ner till rubriken ”Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat”.

När anordnar SST ett webbinarium där de bidragsberättigade samfunden ger sin beskrivning av själen, själens odödlighet och nödvändigheten av dygdens lön och syndens straff? Så vi vet vad de 80 miljoner skattekronorna går till.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin.

Torsdag 10 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

 

 

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Det mest utmärkande för de franska upplysningsfilosoferna var att förnuftet skulle ersätta tron på uppenbarelsereligioner, att det var viktigare att koncentrera sig på förhållandena här och nu i stället för på ett lyckorike, eller helvete, efter döden. Organiserade religioner med alla dogmer, mirakel, mysticism, profetior, vidskepelser, skrämselpropaganda är skapade av människan och inte resultatet av en gudoms uppenbarelse, hävdade de. Det är inte samma sak som att alla upplysningsfilosofer var ateister. Några anammade idén att en opersonlig kraft har skapat universum och naturlagarna och sedan dragit sig tillbaka, deism, till skillnad från tron på en personlig gudom som styr och ställer, via prästerskapet, och då framför allt katolska kyrkan i Frankrike. Voltaire exempelvis var inte ateist, hans berömda ”Krossa den skändliga!” avsåg katolska kyrkan.

Nyligen visades Monty Pythons film Life of Brian från 1979 på SVT. En samling människor i Jerusalem under Roms ockupation ser Brian som sin Mästare och jagar honom och vill ha honom som ledare. Brian står i ett fönster och ropar till den uppjagade folkmassan: ”Ni behöver inte följa mig. Ni behöver inte följa någon. Tänk själva! Ni är alla individer! Ni är olika allihop. Ni måste själva finna en väg! Låt ingen bestämma över er!”

Det är kärnan i upplysningsfilosofernas religionskritik.

Den österrikiska konvertiten Muhammad Asad/ Leopold Weiss formulerar en rakt motsatt uppmaning i Islam at the crossroads (1934),

vilket jag nämner i Del 2. Den bok alla som vill veta vad islamism är bör läsa, jag ger ett långt referat av boken i det här inlägget 24 maj 2023. Muhammad Asad blev förälskad i islams urkunder och sharia. Han citerar vad Allah säger i sura 51:56: ”Jag har skapat djinnerna och människosläktet blott för att de skola dyrka mig” (K.V. Zetterstéens översättning).

Längre ifrån Brians uppmaning kan man inte komma.

Som framgått av de tidigare inläggen i den här serien influerade Asad dessa inflytelserika självutnämnda jordiska ombud: Ayatollah Ruhollah Khomeini (Iran), Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Paul-Henri Thiry, baron d’Holbach baserade sin religionskritik på omfattande naturvetenskapliga kunskaper. Han var den fränaste och mest produktiva ateisten bland upplysningsfilosoferna i Frankrike och bemödade sig om att täppa igen alla spår som kunde leda till honom i de religionskritiska verk han skrev och finansierade tryckningen av. Han gjorde heller inget väsen av sig offentligt, därför är mycket litet känt om hans tidiga liv och om honom som person, det mesta man känner till får man vetskap om genom andra. Han föddes i en katolsk familj i Pfalz, Tyskland, modern, född d’Holbach, var syster till den stenrike börsmäklaren François-Adam d’Holbach, faderns namn var Jakob Thiry som dog när sonen var ung. Paul-Henri flyttade till morbrodern i Paris, som var ungkarl och utan barn, och som adopterade honom 1730. Morbrodern hade redan adopterat Suzanne, dotter till en annan syster, som han lät få utbildning i ett kloster. Suzannes två döttrar kom senare att efter varandra gifta sig med Paul-Henri.

År 1744 skrivs han in vid det protestantiska universitetet i Leiden, som ansågs vara det mest ansedda lärosätet i Europa. Han studerade bland annat kemi och blev också bekant med deismen och Englands fritänkare eftersom samtidigt som han var i Leiden tjugofem engelsmän studerade där, av vilka några blir livslånga vänner. År 1748 bosätter han sig i Paris, 25 år gammal, i en magnifik våning. År 1749 blir han bekant med den tio år äldre Denis Diderot (1723–1784), som tillsammans med matematikern Jean le Rond d’Alembert, (1717–1783) var redaktör för Encyklopedin som kom ut mellan 1751 och 1772. Baron d’Holbach kom att skriva runt 400 artiklar i Encyklopedin om kemi, fysik, mineralogi, metallurgi, geologi och fysisk geografi, vulkaner, berg, glaciärer, jordbävningar plus några om religion och politik, alla utan hans namn utsatt.

Jacques Attali skriver i biografin om Denis Diderot (se bild nedan), i Jim Jakobssons översättning, att det av Företalet till Volym II av Encyklopedin var lätt att känna igen d’Holbach: ”Framför allt är vi stort tack skyldiga en person som har tyska som modersmål och är mycket bevandrad i ämnena mineralogi, metallurgi och fysik; på dessa olika områden har han givit oss en enastående mängd artiklar som man kan finna ett stort antal av redan i denna andra volym. [. . .] men han har krävt att hans namn ska förbli okänt, vilket hindrar oss från att offentliggöra namnet på denne medborgarfilosof som odlar vetenskaperna intresselöst, utan ärelystnad eller uppståndelse” (s. 133). Attali skriver att d’Holbach på Diderots och d’Alemberts enträgna begäran gick med på att presenteras i band III:s Företal. ”Monsieur le baron d’Holbach [. . .] ägnar sig åt att göra Frankrike bekant med de bästa tyska författare som skrivit om kemi” (s. 146). Man visar den markering som följer på hans osignerade artiklar.

Baron d’Holbach översatte också vetenskapliga böcker från kända tyska forskare utan att sätta ut sitt namn, men eftersom böckerna vände sig till vetenskapsmän var det ingen hemlighet bland dessa lärda vem som var översättaren. Bland annat översatte han 1753 från tyska den svenska kemisten Johann Gottschalk Wallerius bok Mineralogia, eller mineralriket indelt och beskrifvet (1747). Baronen ska ha brevväxlat med Wallerius i samband med översättningen till franska. Det fanns i Frankrike inte någon allmänt vedertagen gemensam benämning på de olika mineralerna, vilka d’Holbach noggrant preciserade och klassificerade, hans översättning ska ha utgjort ett oumbärligt verktyg för franska kemister och naturforskare. Viktigt är också att han översatte böcker om jordens historia som inte utgick från Bibeln utan från empiriska studier. Han var medlem i Berlins Vetenskapsakademi, Mannheims Vetenskapsakademi och Ryska Vetenskapsakademin.

Som jag nämner i Del 1 höll baronen överdådiga middagar i Paris varje söndag och torsdag för ett tjugotal upplysta män från början av 1750-talet till 1780-talet. Somrarna tillbringade han och familjen på svärmoderns slott Grandval, där middagarna också var överdådiga och dit även kvinnor välkomnades. Mycket av det man vet om baronen och hans middagar i Paris och på slottet Grandval kommer från den mycket nära vännen Denis Diderots många brev 1759–1774 till Sophie Volland (se bild nedan, översättning Olof Nordberg). Diderot var en flitig gäst på Grandval där han ibland bodde och arbetade längre perioder. Han och baronen tycks ha varit två helt olika personligheter. Diderot var till skillnad från baronen en fridens man. Han skriver till Sophie Volland hur han står i tacksamhetsskuld till baronens svärmor och hustru för deras gästfrihet och tar på sig att agera fredsstiftare när baronen är på dåligt humör och också hur han agerar som hjälpande hand med baronens skrifter. Även under baronens middagar i Paris ska Diderot ha fungerat som åskledare när baronen slänger ur sig någon provocerande kommentar som skapar en spänd stämning, vilket han ofta lär ha gjort.

Diderot ger en beskrivning av d’Holbach i ett brev till Sophie Volland 10 maj 1759 där han skriver om en utflykt en grupp gjort och där d’Holbach benämns ”vår baron” för att skilja honom från en annan baron Diderot just nämnt. Baronen är vid tillfället 36 år: ”Alla åt middag med god aptit. Vår baron, vår alltså, blev makalöst tokig. Han är originell både i tonfall och tankar. Föreställ er en glad satyr, skarp, oanständig och kraftfull, mitt i en samling kyska, mjuka och grannlaga varelser. Så var han bland oss andra” (s. 14). Efter middagen strövar man omkring i en park: ”Vi pratade om konst, filosofi, poesi och kärlek, om det stora och det fåfängliga i våra förehavanden, om känslan och skenet av odödlighet, om människor, gudar och konungar, om tid och rum, om liv och död, det var en konsert där baronens dissonanser alltid lät höra sig” (s. 15).

Paul-Henri gifter sig år 1750 med Suzannes ena dotter. Morbrodern dör 1753, Paul-Henri ärver hans titel och hälften av förmögenheten, den andra halvan ärvs av börsmäklarens adoptivdotter Suzanne. År 1754 dör till baronens förtvivlan hustrun, bara tjugofem år gammal, middagarna upphör, han reser otröstlig runt i Frankrike, först 1756 återupptas middagarna. Han gifter sig med Suzannes andra dotter. Det sägs att skälet till baronens filosofiska system och hans kompromisslösa ateism främst var att han sett sin första hustru dö under fruktansvärt svåra plågor och skräcken för helvetets eviga pina. Efter det blev baronen en svuren ateist.

Men, viktigt att notera, baronens svidande religionskritik var grundad på hans omfattande naturvetenskapliga kunskaper. Han menade att religioner uppstod på grund av människors okunskap om naturfenomen, att människan är vidskeplig därför att hon är rädd och hon är rädd enbart för att hon är okunnig. På grund av att människan inte förstår sig på naturkrafterna tror hon att hon kontrolleras av osynliga makter som hon inbillar sig är antingen vredgade på henne eller välvilligt inställda till henne. Baronen menar att all världens religioner är baserade på en gud som blir vredgad och som kan blidkas. Och att prästerskapet har utnyttjat det.

Den stora skrällen kom 1770 då d’Holbach gav ut det som kallas hans mästerverk, Système de la nature, ou Des lois du monde physique et du monde moral (1770, Naturens system eller Den fysiska och moraliska världens lagar), som med sin materialistiska beskrivning av naturen, inklusive människan som omöjligt kan ha en själ och uppstå från de döda, i ett slag vände upp och ner på den dittills nästan allenarådande teologiska världsbilden (Gud har skapat universum och människan, Gud är allsmäktig, Gud ser dig överallt, Gud dömer dig på domedagen antingen till helvetet eller himlen) och den deistiska (Gud skapade världen och drog sig sedan undan). Max Pearson Cushing säger att boken kan kallas den vetenskapliga materialismens och dogmatiska ateismens bibel (s. 35). Två år senare gav d’Holbach ut en förkortad version, Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (Good sense without God på engelska, Sunt förnuft utan Gud).

De senaste dagarna har visat att sunt förnuft saknas helt av ministrarna Jakob Forssmed och Tobias Billström, liksom av SVT. Den här bilden på minister Forssmed bugande

för ett övernaturligt väsens självutnämnda jordiska ombud säger allt om politikernas slaveri under prästerskapet. Och den här bilden på Faraj Semmo,

VD Göteborgs moské som är Muslimska brödraskapet, vilket Sameh Egyptson redogör för i sin doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige, säger allt om SVT:s smörande för Muslimska brödraskapet. Av alla inbjudna till mötet väljer SVT att intervjua en representant för samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets svenska gren. Och inte nog med det. Faraj Semmo uttalar Muslimska brödraskapets slogan ”Vi är en del av lösningen”, vilket SVT omvandlar till ”Det är en del av lösningen”. Vi förvandlas till det! ”Vi är en del av lösningen” är exakt samma slogan Abdirizak Waberi

körde med inför inbjudna dignitärer när han var vice ordförande för Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet: ”If there are some problems and issues then we should be part of the solution” (2018, s. 345). Jag skriver också att Muslimska brödraskapets motto är ”Islam är lösningen” och att chefsideologen Sayyid Qutb i Milstolpar (1964) är mycket tydlig med att brobyggande inte handlar om att båda sidor beblandar sig med varandra utan enbart att icke-muslimer ska komma över till islam.

Det är skrämmande slappt av SVT att efter Sameh Egyptsons avhandling inte ha gjort upp en lista på Muslimska brödraskapets alla organisationer i Sverige och sett till att varenda anställd på SVT kan namnen och ser till att ingen kopplad till Brödraskapet ges utrymme i public service.

Det är lika skrämmande slappt av SST att inte utifrån Sameh Egyptsons avhandling ha gjort upp en lista på Muslimska brödraskapets alla svenska organisationer och gett listan till minister Forssmed och hans stab.

Aldrig någonsin har baron d’Holbach varit nödvändigare än nu. Bilda studiecirklar! Läs på, proppa er fulla med argument mot osynliga makters självutnämnda jordiska ombud och politikers slaveri under dessa självutnämnda jordiska ombud! Och framför allt proppa er fulla med argument varför SST med omedelbar verkan bör läggas ner!

Söndag 6 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Baron d’Holbach lät år 1761 i hemlighet i Nancy publicera Le Christianisme dévoilé (Kristendomen avslöjad) under den år 1759 avlidne Nicolas-Antoine Boulangers namn och med London som tryckort. Jaques Attali nämner i sin biografi om baronens nära vän Denis Diderot (se bild nedan) att ingen gissade att baronen skrev religionskritiska verk. Attali skriver, i Jim Jakobssons översättning, att 1761 publicerades ”d’Holbachs förfärande antikristna pamflett, Le Christianisme dévoilé i Holland eller London, signerad av en viss Nicolas Boulanger, väg- och broingenjör, beundrad av Diderot och medarbetare i Encyklopedin – och lägligt nog bortgången när texten publiceras. Boken väcker skandal i Paris [. . .] Polisen utfärdar en belöning till den som kan bidra till att identifiera författaren. Ryktet utpekar Voltaire, [Étienne Noël] Damilaville eller Diderot som verkets upphovsman [. . .]. Ingen tänker på d’Holbach, som därför inte besväras; något som för övrigt förargar honom lite grann. Voltaire fördömer verkets ateism men räknar det ändå till de ’goda böckerna’” (s. 261).

Bokhandlaren/förläggaren Marc-Michel Rey (schweizare bosatt i Amsterdam) gav ut alla d’Holbachs religionskritiska böcker, vars kostnader d’Holbach stod för, baronen krävde inte heller betalt för sålda böcker. Manuskripten förmedlades under stort hemlighetsmakeri till Amsterdam, de tryckta böckerna smugglades sedan till Frankrike. Marc-Michel Rey är av avgörande betydelse för att upplysningsfilosofernas, i synnerhet d’Holbachs, religionskritiska böcker över huvud taget nådde tryckpressarna. Man ska komma ihåg att alla involverade riskerade inte bara fängelse utan till och med dödsstraff.

Le Christianisme dévoilé gavs ut på nytt 1766 och 1767. Diderot skriver i brev 8 oktober 1768 till Sophie Volland (se bild nedan) om hur farligt det var att över huvud taget komma i beröring med förbjudna böcker. En lärlingspojke studerade kemi som inkvarterad elev, han betalade per kvartal, läraren begärde betalning för andra kvartalet trots att eleven redan betalat, eleven vägrade betala på nytt. I Olof Nordbergs översättning:

”Saken drogs inför magistraten. Läraren får gå ed på saken, och han svär. Han har inte mer än hunnit begå sin mened förrän eleven lägger fram sitt kvitto och läraren står där bötfälld och vanärad. Han var en skurk och han förtjänade det, men eleven var åtminstone en tanklös människa, och detta kostade honom mer än livet.”

Eleven hade av någon anledning av en kolportör tagit emot två exemplar av Le Christianisme dévoilé, ett exemplar hade han sålt till läraren, som lämnar det till polisen.

”Kolportören, hans hustru och eleven arresterades alla tre, och de har nu fått schavottera, piskats och brännmärkts, eleven har dömts till nio år vid galärerna, kolportören till fem år och hans hustru till fattighuset för hela sitt liv. [. . .] inser ni konsekvenserna av denna dom? En kolportör lämnar mig en förbjuden bok. Om jag köper mer än ett exemplar av den döms jag för medhjälp till illegal handel och utsätts för en fruktansvärd förföljelse” (s. 348).

Inte att förvåna därför att d’Holbachs ”ateismens bibel”, Système de la nature publicerad två år senare, hade som författare den sedan tio år avlidna franska akademiledamoten Jean-Baptiste de Mirabaud. Båda böckerna brändes offentligt av Paris bödel tillsammans med La contagion sacrée (Den heliga smittan) och ett verk av Voltaire.

När Jean-Jacques Rousseau 1762 publicerade Emile eller Om uppfostran med ett avsnitt om en prästs trosbekännelse som stred mot kyrkan förklarade det mäktiga Parisparlamentet att det var dags att inte bara bränna böcker utan också böckernas författare.

Franska revolutionen 1789 satte stopp för det och banade väg för de individuella fri- och rättigheterna, inklusive religionsfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Exakt 200 år senare, den 14 februari 1989, förkunnade Irans högsta ledare Ayatolla Khomeini en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie

eftersom hans roman Satansverserna ansågs vara hädisk.

En ny världsordning inträdde.

I augusti 2022 utsattes Rushdie för en knivattack av en religiös fanatiker, 23 år efter dödsdomen.

Och vi får inte glömma det helvete på jorden konceptkonstnären Lars Vilks

tvingades leva under ända fram till sin död 2021 efter det att han 2007 ritat profeten Muhammed som rondellhund.

Ayatollah Ruhollah Khomeinis efterföljare är bland andra Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Ända sedan Khomeinis dödsdom mot Rushdie angrips västs yttrandefrihet av allt starkare hotelser från den islamiska världens inte bara prästerskap utan även politiska makthavare som vill utplåna de individuella fri- och rättigheter vi i väst kan tacka de djärva upplysningsfilosofernas religionskritik för och driva väst tillbaka till före 1700-talets upplysning.

Den islamiska samarbetsorganisationen OIC och Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna
I dagarna har vi fått en upprepning av den islamiska samarbetsorganisationen OIC:s ansträngningar sedan den danska Muhammedkrisen 2005 att kräva att väst inför blasfemilagar. Under 2006 försökte OIC ta hjälp av FN för att förbjuda hädelse i hela världen. Demonstrationerna i Mellanöstern januari och februari 2006 till följd av Muhammedteckningarna som publicerades i Jyllands-Posten i september 2005 var inga spontana demonstrationer av ”muslimen i gemen”. Det gick flera månader mellan publiceringen och de våldsamma, iscensatta, demonstrationerna mot danska beskickningar.

Sverige är en bricka i de 57 islamiska ländernas samarbetsorgan med säte i Jidda i Saudiarabien, och detta samarbetsorgans ansträngningar att via FNs Råd för mänskliga rättigheter införa hädelselagar i hela världen, och då i synnerhet förbud mot att tala nedsättande om islam och ”negativ stereotypisering” av islam. Ett led i OIC:s globalisering av hädelseförbudet är att förmå väst att föra in religion under lagar som ”hets mot folkgrupp” och ”hatbrott”.

Det finns inte bara FN:s allmänna deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna från 1948 och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna signerad 1950 (gäller som lag i Sverige sedan 1 januari 1995). Det finns också en tredje: Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter på islamisk grund (The Cairo Declaration on Human Rights in Islam) från 1990. Islam betyder i deklarationen sharialagar. Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter på islamisk grund stadgar att alla mänskliga rättigheter är underordnade det odefinierade sharia och antogs på den nittonde islamiska konferensen i Kairo av medlemsstaternas utrikesministrar 5 augusti 1990. Då hette organet The Organization of Islamic Conference (OIC). År 2008 bytte det namn till Organisation of Islamic Cooperation (OIC). Islamiska samarbetsorganisationens 57 medlemsstater är enligt hemsidan ”the collective voice of the Muslim world”. Denna ”kollektiva röst” sitter på världens oljereserver och kan med fog definieras som en synnerligen kapitalstark röst.

Kairodeklarationen antogs året efter det att ayatolla Khomeini 14 februari 1989 uttalade dödsdomen mot författaren Salman Rushdie. Dödsdomen mot Salman Rushdie handlade om maktkampen mellan Saudiarabien och Iran och deras allierade världen över. Kollektivet ”muslimer” blev en världsomspännande politisk maktfaktor, vilket inte minst Danmark och Lars Vilks fick känna av. Och nu Sverige.

År 2011 gav Paul Marshall och Nina Shea från Center for Religious Freedom, Hudson Institute, ut rapporten Silenced. How apostasy & blasphemy codes are choking freedom worldwide.

De kommenterar att sharia inte definieras i Kairodeklarationen, att det inte finns någon entydig tolkning av sharia, att de 57 medlemsländerna i OIC tolkar sharialagarna olika och att somliga av medlemsländerna till och med har ett sekulärt rättsväsende. I rapporten ger de mängder med exempel på hur länder med sharialagstiftning godtyckligt använder hädelse och anklagelser om avfall från islam i syfte att förfölja religiösa minoriteter och tysta (fängsla, tortera, avrätta) obekväma kritiker av landets politik, och hur OIC till en början inom FN fick gehör för att Kairodeklarationen skulle accepteras, alltså en deklaration om mänskliga rättigheter baserad på en religion, en deklaration som går stick i stäv med den allmänna deklarationen om individuella fri- och rättigheter (s. 209). Marshall och Shea beskriver hur OIC med varierande framgång sedan 1999 använt sig av FN i syfte att förbjuda all kritik världen över av islam och därmed kritik av medlemsländernas egna regimer och hur OIC har förskjutit västvärldens innebörd av religionsfrihet från att gälla individens rätt att utöva sin religion till att gälla respekt för religionen, och då i synnerhet islam. Först år 2011 gav OIC upp försöket att omdefiniera religionsfrihet eftersom de insåg att västländerna inte skulle ge vika (s. 211).

Via OIC och med hjälp av Pakistans dåvarande premiärminister Imran Khan beslutade FN att införa 15 mars som International day to combat islamophobia. Pakistans utrikesminister håller 15 mars 2022 ett lovtal över Imran Khan och FN:s beslut. Bland annat skriver han att Imran Khan i sitt jungfrutal 2019 var den första muslimska ledaren att inför FN ta upp islamofobi, utrikesministern säger också:

It is pertinent to mention here that the 47th session of the OIC Council of Foreign Ministers, held in Niamey, Niger, in November 2020, unanimously adopted a resolution initiated by Pakistan for the designation of 15 March as the International Day to Combat Islamophobia. Over the past year, Pakistan, together with other Islamic countries, pursued an extensive diplomatic process with UN Member States.

När ayatolla Khomeini utfärdade fatwan 14 februari 1989 och sa att det är islamtroendes plikt i hela världen att avrätta den brittiska medborgaren Salman Rushdie och alla inblandade i utgivningen av boken för att Rushdie hädade islam innebar det, skriver Paul Marshall och Nina Shea, startskottet för en ny världsomspännande rörelse inställd på att inskränka yttrandefriheten och religionsfriheten via exporten och tillämpningen av islamiska hädelselagar, lagar som redan förtryckte religiösa minoriteter och oliktänkande i länder där islam var den dominerande religionen. Detta skedde i en tid då reaktionära tolkningar av islam fått ett uppsving, skriver de, vilka backades upp av politiska och religiösa ledare i både Iran och Saudiarabien, de benhårda konkurrenterna om makten över den islamiska världen. Marshall och Shea betonar faran med att politik och religion flätas samman, eftersom en fri religiös debatt är förutsättningen för en fri politisk debatt och att många medlemsländer i OIC använder sig av inskränkningar i yttrandefriheten av politiska skäl för att förhindra att deras styre i islams namn ifrågasätts (s. 3, 4, 9).

Paul Marshalls och Nina Sheas huvudsyfte med rapporten är att varna för hur lagar i väst som ”hets mot folkgrupp” och ”hatbrott” utnyttjas av OIC i syfte att i väst inskränka yttrande- och religionsfriheten. Marshall och Shea betonar att de pågående kraven från OIC:s medlemsländer att förmå väst att inskränka vad de anser är oacceptabelt att säga om islam är oförenliga med de individuella fri- och rättigheterna i en demokrati. Svårigheten, skriver de, är att exakt veta vad OIC:s medlemsländer försöker begränsa i väst. Det finns ingen tydlig definition av hädelse eller religiöst hate speech. Inte ens i OIC:s medlemsländer finns någon praxis angående hädelsebrott utan bedömningen utgår från prejudikat som vanligtvis inte är skriftliga och ofta baserade på lokala myndigheters subjektiva och ibland egennyttiga tolkningar (s. 5).

Utrikesminister Tobias Billströms undfallande brev till OIC och användning av begreppet ”islamofobi”
Ända sedan begreppet islamofobi, som fastnat som en kardborre hos alla som vill strypa kritik av islam, användes av den brittiska tankesmedjan the Runnymede Trust 1996 har begreppet utsatts för kritik, vilket alltså utrikesminister Tobias Billström anser sig stå höjd över och anklagar religionskritiker för att vara psykiskt störda, vilket i sin tur innebär att regeringen förklarar att religionskritik ska betraktas som en psykisk störning! Mer än två och ett halvt sekel efter baron d’Holbachs religionskritik.

Så här skriver Billström till OIC:s medlemsländer:

”I wish to assure all of you that Islamophobic acts in any form are condemned by the Swedish government.”

”In no way does the Swedish Government support Islamophobic opinions, whether expressed during demonstrations or elsewhere.”

Vem, vilka rådgjorde Billström med innan han skrev brevet? SST? UD? TV- och radioprofilen iransvenske Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, tidigare rådgivare åt Erik Ullenhag (L), varm anhängare av begreppet ”islamofobi”, rabiat motståndare till upplysningen? I hans bok Vems islam? från 2008 är han starkt kritisk till Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten och Lars Vilks rondellhund. Han talar om yttrandefrihetens gränser och anser att väst behöver genomgå en mentalitetsförändring. Av de cirka 800 000 invånarna i Sverige med rötter i islamdominerade länder har SVT, SR och TV4 i två decennier valt denna enda man att uttala sig om islam. Jag skriver om honom i bland annat i det här inlägget 12 februari 2017, scrolla neråt till rubriken ”Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi”.

Svärmen bananflugor
Baron d’Holbach hade inga höga tankar om att få genomslag för sina religionskritiska böcker hos den breda massan som han menade föredrog myter och mysterier framför kalla fakta om naturen och naturlagarna, och som för den delen huvudsakligen var analfabeter och helt i händerna på prästerskapet. I Le bon sens (1772, Sunt förnuft) skriver han att bekämpa religion och dess hjärnspöken med förnuft är som att slåss mot en svärm bananflugor med ett svärd, så snart man slagit till är hela svärmen bananflugor tillbaka.

I Sverige utmanade professorn i filosofi Ingemar Hedenius (1908–1982) i debattartiklar och boken Tro och vetande (1949) landets biskopar och teologer och begärde att de förklarade exakt vad absurditeterna i den kristna läran, som själen, uppståndelsen ifrån de döda, ett evigt liv, himmel och helvete innebar. Det var ett rejält svärdshugg som gav upphov till en enorm debatt. En stor del av folket slutade lyda prästerskapet och insåg värdet av att tänka självständigt och inte vara slavar under ett övernaturligt väsens jordiska ombud och deras dogmer och därmed blev ett av världens mest toleranta folk.

Biskoparna var ofta professorer som tack för sin gärning utnämnts till biskopar. Enligt Hedenius kan teologi inte klassas som vetenskap utan är rena kvacksalveriet, vilket baron d’Holbach också skriver.

Hedenius svärdshugg är för länge sedan igentäppt av svärmen bananflugor som kretsar som ett kolsvart moln över Sverige, sänker landet i mörker och drar Sverige tillbaka till före upplysningen. Tack vare landets olika regeringar.

Tobias Billström skryter i brevet till OIC att Sverige till och med ger ”governmental grants to all religious communities and their work”.

Via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) som årligen delar ut 80 miljoner skattekronor till landets prästerskap. En myndighet som med omedelbar verkan bör läggas ner, en myndighet som olika regeringar slussat skattemiljoner till i syfte att ”bekämpa islamofobi” och som således för sin överlevnads skull helt har anammat begreppet ”islamofobi”, en myndighet som med sin verksamhet bidrar till att bananflugsvärmen blir tätare och tätare.

De 80 årliga miljonerna skulle göra större nytta hos Doku.nu som i senaste inlägget, ”Svenska moskéer vill ha ett totalt kränkningsförbud” skriver om hur de kontaktat 31 moskéer och ställt frågor, varav 30 svarat att de vill ha ett förbud inte bara mot koranbränningar utan allt som ”förolämpar” islam, åsikter som framfördes 2007 i samband med Lars Vilks rondellhund. Doku ställer de viktiga frågorna, till skillnad från David Thurfjell och Erika Willander, finansierade av SST, och Ahmed Abdirahman som jag skriver om i del 1.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin nu när Sveriges regering inför OIC klassar religionskritik som psykisk störning.

Och skryter med att skattemedel finansierar prästerskapet i Sverige.

Invånare i Sverige: Bilda studiecirklar! Läs d’Holbach! Boken Le bon sens, på engelska Good sense (Sunt förnuft), är utmärkt att börja med. Läs vad han skriver om religiös intolerans. Kräv att SST, bananflugsvärmmöjliggöraren, läggs ner med omedelbar verkan.

Torsdag 3 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval

 

 

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Med tanke på det starka stödet för islamism, även kallat politisk islam, alltså att islam och politik är oupplösligt förenade, inom grupper i Sverige som definierar sig som vänster anknyter jag, innan jag ger en bakgrundsteckning av baron d’Holbach, till det jag nämnde i föregående inlägg att det inte finns några översättningar till svenska av hans många religionskritiska verk. Däremot översattes han redan på 1700-talet till ryska. I antologin om d’Holbach (se bild nedan, red. Laura Nicolì) skriver Iryna Mykhailova om d’Holbach i Ryssland och Sovjetunionen i artikeln ”D’Holbach’s legacy in the Russian Empire and the Soviet Union”.

Baronen var en känd och respekterad naturvetare. Utan att han visste om det valdes han in i ryska Vetenskapsakademin 1780, först två år senare fick han kännedom om invalet. Även hans religionskritiska böcker hittade vägen till Ryssland, och i synnerhet till Sovjetunionen. Överklassen behärskade franska och kunde föra in böcker utan att censuren alltid märkte det. Mykhailova ger flera exempel på hur delar av d’Holbachs verk översattes och publicerades i olika tidskrifter under senare delen av 1700-talet och 1800-talet trots att censuren hårdnade alltmer. Censuren slog inte bara ner på religionskritik. I Ryssland härskade envälde liksom i Frankrike, och d’Holbach nöjde sig inte med att kritisera teologer och prästerskapet, utan despoti över huvud taget.

Oktoberrevolutionen 1917 banade väg för all slags ateistisk litteratur. Lenin insåg värdet av 1700-talets religionskritiska verk i sin antireligiösa propaganda, åtskilliga av d’Holbachs religionskritiska verk översattes de kommande åren, bland annat Théologie portative (1768, Teologi i fickformat) som består av ett Förord och korta stycken från A till Z (Aaron till Zèle), ofta skämtsamma. Aron var äldre bror till Mose. I Gamla testamentets Andra Mosebok beskrivs hur Aron och hans söner av Herren utnämns till dennes präster. Vers 28 beskriver ingående prästdräkten. Både prästdräkten och Arons inblandning i den av folket skapade tjurkalven av guld (vers 32) och hur Aron skonas medan den vredgade Herren straffar folket som gjorde guldkalven då Mose var uppe på berget och tog emot de två tavlorna med de tio budorden av Herren, driver d’Holbach med. Enligt Bibeln mördades 3 000 män (32:28). Aron får representera allt prästerskap. Zèle definierar d’Holbach som helig feber (fièvre sacrée) och beskriver vad den leder till när den angriper hjärnan.

I Sovjetunionen illustrerades Théologie portative 1930 med satiriska teckningar av den kända konstnären Dmitry Moor (Dmitry Stakhievich Orlov), skaparen av mänger med antikapitalistiska och prosovjetiska propagandaposters. På internet finns otaliga bilder på hans propagandaposters. Enligt engelskspråkiga Wikipedia illustrerade han också den antireligiösa tidskriften Bezbozhnik (”Godless”), vars bilder man kan ta del av här. Tidskriften gavs ut två gånger i månaden mellan 1925 och 1941. Bakom tidningen stod The League of Militant Atheists vars slogan var ”Struggle against religion is struggle for socialism”.

Just Théologie portative ansågs mycket användbar av de sovjetiska makthavarna eftersom språket var relativt enkelt och kunde förstås av en bred allmänhet och boken inte behövde läsas från pärm till pärm i ett svep. Enbart år 1959 publicerades i Moskva 200 000 exemplar. Mykhailova skriver att baron d’Holbach kallas ”en pre-Marxist materialist”.

Här är omslaget till en engelskspråkig upplaga av Théologie portative

Det är svårt att föreställa sig en liknande bild på islams prästerskap lutade över en bok som driver med religion.

Drygt hundra år efter oktoberrevolutionen och mottot ”Kampen mot religion är kampen för socialism” stöder skribenter på Sveriges kommunisttidningar Aftonbladet, Dagens ETC och Expo helhjärtat det oupplösliga bandet islam och politik, inte minst västfientliga Muslimska brödraskapet, vilket jag kommenterar i det här inlägget om Aftonbladets recension (professor Mattias Gardell) av Sameh Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapet och i det här inlägget om Dagen ETC:s många ”recensioner” av avhandlingen (Bilan Osman, Martin Aagård, Anna Ardin och Henrik Arnstad).

Som jag diskuterar i det här blogginlägget 24 mars 2023 får man en utmärkt inblick i vad islamism står för i den österrikiske konvertiten Muhammad Asads/Leopold Weiss extremt västfientliga och kommunistfientliga lilla bok Islam at the crossroads (1934)

som han skrev när han var trettiofyra år och tillägnade ”den muslimska ungdomen”. Islam vid vägskälet innebär: välja väst eller islam, alltså inte ett val mellan två religioner utan ett val mellan två världsåskådningar: religion och politik ska hållas åtskilda, som i väst och kommunistiska Sovjetunionen, eller islam och politik är ett.

Det är en lättillgänglig bok alla som inte vill att Sverige islamiseras och alla som försvarar islamism bör läsa, alla, precis alla. Inte minst biskop Åke Bonnier

bör läsa den lilla boken grundligt för att veta vad imam Othman Tawalbeh,

som Svenska kyrkan anställde, anser om den kristna läran och sprida till ägarfamiljen Bonnier och uppmana dem att i sin tur sprida innehållet i Asads bok till varenda chefredaktör inom Bonnierkoncernen så att chefredaktörerna vet vad en islamist står för och hur islamism förhåller sig till den liberala demokratin.

Asad har influerat imamen och VD:n i Stockholms stora moské som tidigare ärkebiskop Antje Jackelén skrev en debattartikel tillsammans med och samarbetade med, Muslimska brödraskapets Mahmoud Khalfi, som nu med hjälp av medierna arbetar intensivt på att få till stånd en ”dialog” med regeringen. Han representerar inte ens en bråkdel av landets alla invånare med ursprung i islamiska länder.

Biskop Åke Bonnier, för att du ska förstå vad Muhammad Asads bok handlar om, en totalitär politisk ideologi som ska konkurrera ut den västerländska liberala demokratin, Stalins gudlösa kommunism, Mussolinis fascism och Hitlers nazism, omger jag Khalfis bild

med Mussolini och Hitler, som båda inspirerat Muslimska brödraskapet. Khalfi lät i många år på moskéns hemsida västfientliga texter ligga ute som kunde ha skrivits av Asad och som jag har kritiserat på den här bloggen. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse som samarbetade med Hitler under andra världskriget.

Så biskop Bonnier, gör en samhällsinsats, informera Bonnierfamiljen och ägarkoncernens alla chefredaktörer vad islamism är och vad Mahmoud Khalfi står för.

Som nämnts i föregående inlägg har Asad influerat dessa inflytelserika herrar: Ayatollah Ruhollah Khomeini (Iran), Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Ska Sverige böja sig för ett övernaturligt väsens jordiska ombud, eller utgår all makt från folket? Helig feber eller sunt förnuft?

Söndag 30 juli 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval:

 

 

Hotet om helvetet finns i Nya testamentet och i Koranen. Böckernas beskrivning av vilka som hamnar i helvetet visar hur ohållbar frasen ”alla människors lika värde” är samtidigt som miljoner skattekronor, inte minst via SST, går till att göda tron på alla människors olika värde.

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Läs gärna den här serien om den tyskfödde naturvetaren Paul-Henri Thiry, baron d’Holbachs (uttalas ålbacks) religionskritik som en kritik riktad inte bara mot kristendomens prästerskap, som exempelvis biskop Åke Bonnier,

som vill inskränka yttrandefriheten när det gäller religioner, utan också mot islams teologer/prästerskap som exempelvis de här fyra västfientliga prästerna: Ayatollah Ruhollah Khomeini (Iran), Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak),

och islams prästerskap verksamma i Sverige och deras försök att radera upplysningens framgångar och inskränka yttrandefriheten när det gäller religioner, till exempel ordförande Haider Ibrahim, Islamiska shiasamfunden i Sverige, kopplad till Imam Ali Center som styrs av västfientliga Irans prästerskap, västfientliga Muslimska brödraskapets Mahmoud Khalfi, Stockholms stora moské, som alla journalister springer till, inte minst DN:s journalister, den av politikerna så omhuldade lika västfientliga Salahuddin Barakat, Islamakademin, Malmö, och lilla Ahmadiyyas flitiga missionär Kashif Virk.

Plus naturligtvis resten av islams västfientliga prästerskap som spottas ut i en aldrig sinande ström från lärosätet al-Azhar i Kairo och islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien, och sprids över hela världen. Och förstås alla jordiska ombud som påstår att flickors och kvinnors beslöjning är ett gudomligt påbud, att beslöjningen är en plikt ”utifrån kärlek till Gud och lydnad inför Guds påbud” som västfientliga Muslimska brödraskapets aktivist Mostafa Malaekah uttrycker det.

När jag gick i folkskolan på 1950-talet då skoldagen inleddes med fröken vid orgeln och psalmsång, och kristendomsundervisningen gick ut på att allt som stod i Bibeln var historisk sanning, fick vi lära oss att de kristna missionärerna som omvände hedningarna Afrika och Asien var hjältar.

Nu är det Sverige som utsätts för islams västfientliga missionärer från hela världen, uppbackade av fabulösa oljeintäkter. Det kryllar av missionärer i Sverige som vill förändra landets lagstiftning i grunden. Med politikernas goda minne.

Mina kommande inlägg om baron d’Holbach riktar sig också till somalisvenska entreprenören Ahmed Abdirahman, som först och främst är marknadsförare, av sig själv och sin verksamhet. Han skriver debattartiklar och slipper den vägen betala för annonser. Han behandlar invandrare som tomma burkar Sveriges politiker med hjälp av skattemedel ska fylla med innehåll, när det absolut viktigaste är att upplysa svenskarna om innehållet i invandrarnas egna värderingar. Han är VD och grundare av stiftelsen The global village som anordnar Järvaveckan och släpper enkätstudier om kollektivet ”muslimer”. Inför nästa års Järvavecka efterlyser jag en enkätstudie om hur många som tror på helvetet, de intervjuades beskrivning av helvetets fasor, vilka helvetet är avsett för, när det avgörs att man hamnar i helvetet och hur man kommer dit. Vad undervisar de vuxna sina barn om helvetet. Hur många koranskolor finns det i Järvaområdet. Vad undervisar koranskolorna barn om helvetet. Det är en kunskap hela Sveriges befolkning, inklusive politikerna, är i skriande behov av.

I den SST-finansierade enkätundersökningen Rapport 2023 från Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet, Postmuslimer. Om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige, författad av David Thurfjell och Erika Willander, kan man läsa att 70 procent bland muslimerna tror på helvetet, alltså människors olika värde (s. 24, 25). Dock finns ingen beskrivning av helvetet och vilka det är avsett för. Enkätundersökningen besvarades av 23 procent. Förhoppningsvis kan Ahmed Abdirahman försöka få en högre svarsprocent.

Ahmed Abdirahman: Du kan ju börja med din egen beskrivning av fasorna i islams helveteslära och vilka som avses hamna där. I det här blogginlägget 3 juli 2017, ”Helvetesläran enligt Bibeln, Koranen och Ingemar Hedenius”, ger jag en kort överblick.

Jag efterlyser också en enkätundersökning om varför somaliska flickor/kvinnor sticker ut när det gäller beslöjning, alltså en undersökning av just det somaliska prästerskapets teologi och påverkan, och på vad sätt deras verksamhet är integrationsfrämjande, eftersom inkludering ligger Ahmed Abdirahman varmt om hjärtat.

I samband med fastemånaden ramadan skrev Ahmed Abdirahman 8 april 2023 en artikel på DN Debatt, ”Ett år efter påskupploppen har vi inte lärt oss något”, där han kör det tröttsamma tjatet om rädslan för islam, att okunskap föder rädsla, att det behövs en större allmänbildning om islam, exakt samma tjat som den nyutnämnda kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) 2014 ägnade sig åt, och sedan avsatte skattemedel till att bekämpa ”islamofobi” i stället för en omfattande upplysningskampanj om alla människors olika värde och helvetets fasor enligt Koranen, och inte minst, en uppräkning av alla tolkningar av islam som finns i Sverige.

Ahmed Abdirahman vill att ”imamer och föreningsföreträdare som behärskar både teologin och det svenska språket” ska bli mer delaktiga så att den icke-islamiska befolkningen får ”möta islam”.

Ahmed Abdirahman: Vi är många som har kunskap, inte bara om islam utom om alla de tre engudsreligionerna judendomen, kristendomen och islam. Och inte bara om dessa tre religioner utan också om den vassa kritik som riktats mot uppenbarelsereligioner ända sedan den franska upplysningstiden. Det kanske är du själv som behöver öka dina kunskaper om den västerländska demokratins utveckling för att förstå det bristande intresset i Sverige för islam och organiserade religioner i största allmänhet. Det du försöker med din artikel i DN om att ”släppa in religion i värmen” och den skrämmande intervjun med dig i TV 4 Efter Fem 13 april 2023 där du kräver att regeringen ska hjälpa dig i dina religiösa marknadsföringsplaner är att radera upplysningen och släpa Sverige bakåt till före 1700-talets upplysning. Vilket också är alla islammissionärernas mål.

Och din fullkomligt absurda begäran att det svenska samhället ska satsa mer på religionskunskap och ”att utbilda svenska imamer som kan säkerställa att de har kunskap om svenska värderingar, lagar och regler”. Det är som att begära att alla kristendomens präster: Svenska kyrkans präster, romersk-katolska präster, grekisk-ortodoxa präster, serbisk-ortodoxa präster, Jehova vittnens präster, Plymouthrörelsens präster, Livets ords präster, Pingströrelsens präster, Frälsningsarméns präster, mormonernas präster, Maranatarörelsens präster med mera med mera ska genomgå exakt samma utbildning.

Det finns inte en islam. Det finns hundratusentals tolkningar. Människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket som människors ansikten. År 2008, alltså för femton år sedan, tillsattes en statlig utredning om en svensk imamutbildning. Det blev nej. Ahmed Abdirahman, läs den.

Bilda studiecirklar!
Kära läsare. Alla ni som inte vill ”släppa in religion i värmen” gör en samhällsinsats. Bilda studiecirklar över hela Sverige och diskutera naturvetaren och upplysningsfilosofen baron d’Holbachs över 250 år gamla religionskritiska texter och vad han har att säga om teologerna och prästerskapet och deras intolerans mot oliktänkande så att vi får i gång en landsomfattande genomgripande och förnuftsbaserad diskussion om helvetet, värdet av en grundlagsskyddad sekulär stat där religionen stadfästs som en privat angelägenhet finansierad av den enskilda, att obligatoriskt civiläktenskap införs och att SST läggs ner. Skattemedel ska inte göda tron på helvetet och absolut inte göda prästerskap av vilken sort det vara månde, vilket är exakt vad SST gör.

Jämför gärna vad baron d’Holbach skriver med den österrikiske konvertiten journalisten Muhammad Asads/ Leopold Weiss snart hundra år lilla skrift Islam at the crossroads (1934)

som jag skriver om i det här blogginlägget 24 maj 2023.

OBS! Muhammad Asad har influerat de svarta turbanerna ovan.

Asads bok, tillägnad ”den muslimska ungdomen”, är extremt västfientlig och en utmärkt beskrivning av islamism, att religion och politik är ett. Både han och d’Holbach är lika kritiska till den kristna läran, men Asad är polemisk och syftar till att visa islams överlägsenhet. Asad kritiserar västs materialism, d’Holbach, som den naturvetare han är, är kompromisslös materialist och avfärdar domedagen och livet efter detta. Asad kopplar ihop materialism med tron på domedagen och menar att detta livet är en förberedelse för livet efter detta, därför ska den islamtroende i detalj följa Koranen och i detalj imitera profeten Muhammeds liv och leverne. Där d’Holbach säger Använd ditt förnuft. Tänk själv, säger Asad: Sudda ut ditt förnuft. Lyd blint.

Baron d’Holbach gav ut alla sina religionskritiska böcker under antaget namn på grund av den stenhårda censuren för att skydda både sig själv och sin familj från fängelse, tortyr, galärerna, till och med döden. I dag ges de flesta av hans böcker ut under hans eget namn på franska och engelska. Men inte ett enda av alla hans religionskritiska verk finns på svenska. Han är den främsta föregångaren till ateismens ”fyra ryttare”, Christopher Hitchens (1949–2011), Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och en hängiven förespråkare för tolerans. Kättare brändes fortfarande på bål under hans tid.

Studenten Wilhelm Lind skrev 2006 en uppsats i idé- och bildningshistoria som med fördel kan läsas som en introduktion, ”Baron d’Holbach – hans antireligiösa filosofi och John Tolands inflytande på denna”. Irländaren John Toland (1670–1722) var ett av de stora namnen bland Englands fritänkare.

Den stormrika baron d’Holbach höll i tre decennier i Paris middagar varje torsdag och söndag från början av 1750-talet till 1780-talet för runt tjugotalet män (!), där tidens intelligentia både fransk och utländsk på genomresa kunde tala öppet och fritt utan rädsla att bli angivna av spioner för sitt fritänkande. Ingen okänd släpptes in. Jag har därför valt just torsdagar och söndagar att en tid framöver publicera korta inlägg om baron d’Holbachs religionskritik och då framför allt hans kritik av teologers och prästerskapets anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud. Baronens kritik är inget för svaga nerver.

Torsdag 27 juli 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval: (Nicolas-Antoine Boulanger dog två år innan d’Holbach första gången (1761) gav ut boken Kristendomen avslöjad under hans namn, nästa bok (Den heliga smittan. Vidskepelsens naturhistoria) gav han ut under den engelska (döda) politikern John Trenchards namn, nästa (Brev till Eugenia eller Ett skydd mot religiösa fördomar) gavs ut anonymt, i nästa bok (Teologi i fickformat, korta skämtsamma texter från A till Z, mycket populär i Sovjetunionen) står att den är av ”M. l’Abbé Bernier, Licencié en Théologie”, den femte (Sunt förnuft utan Gud) gavs ut 1772 under namnet Jean Meslier (d. 1729), en präst vars ”Testamente”, en svidande vidräkning med kyrkan och gudstron, gavs ut efter prästens död. Det är Meslier som myntat uttrycket ”må alla adelsmän hängas upp och strypas med prästernas tarmar!”)

Cushings bok kom 1914, Laura Nicolìs antologi 2022. Cushing har många långa citat på franska, somliga av artiklarna i Nicolìs antologi är på engelska, andra på franska.

Man hittar bortglömda papper när man storstädar och försöker få ordning på pappers- och bokhögarna. Jag hittade ett mycket intressant papper från 2020 om ”Adam”.

Dagens Nyheters journalist Niklas Orrenius skrev en artikel före, 5 februari, och en efter, 10 februari, Sameh Egyptsons disputation 10 februari 2023, Lunds universitet, om en avhandling om Muslimska brödraskapet, vars svenska högsäte är stora moskén på Södermalm i Stockholm, invigd år 2000. Den första moskén som invigdes 1976 i Sverige var Nasirmoskén i Göteborg. Moskén tillhör Ahmadiyyarörelsen som Muslimska brödraskapet inte erkänner som muslimer.

I DN-artikeln 5 februari får ”Adam”, det vill säga Yasir Al-Sayed Issa,

komma till tals och beklaga sig över att han nämns i Egyptsons avhandling. Bilden är från 2012–2013 då han flitigt förekom i medierna, under eget namn. Sedan dess har fler arabländer än Syrien terrorklassat Muslimska brödraskapet. Yasir tillhör en känd syrisk MB-familj. MB är sedan länge förbjudna i Syrien. Det lär till och med vara dödsstraff för medlemskap i MB. Här är bild på fadern Tarif Al-Sayed Issa, tagen av MB, och en äldre broder Fidaaldin Al-Sayed Issa tillsammans med vid fototillfället MB:s chefsideolog Yusuf al-Qaradawi.

Fadern dog i en bilbomb, vilket man kan läsa om i Expressen 3 mars 2018. Yasirs bror, som Egyptson i avhandlingen misstog som Yasir, heter Mustafa Al-Sayed Issa,

Han var tidigare ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) och är nu ordförande för Muslimska brödraskapets Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS). Jag skriver om familjen i det här inlägget 16 februari 2023.

Tror någon på allvar att säkerhetstjänster i länder som terrorklassat MB inte har koll på familjen Issa, vilket land de än bosatt sig i?

I Orrenius artikel 5 februari beklagar sig ”Adam” över att ingen etikprövning skett av Egyptsons avhandling: ”Det vore katastrofalt om disputationen sker innan en etikprövning görs. Det är oansvarigt och oetiskt att hänga ut oss, utan att vi fått komma till tals, säger Adam. Han är rädd att han, vid resor i Mellanöstern, kan gripas av diktaturers säkerhetstjänst och att avhandlingens ord om honom kan användas emot honom i förhör. – Därför hoppas jag att Egyptsons avhandling underkänns. Det är en fråga om liv och död, bokstavligen. Adam planerar att åka till disputationen i Lund på fredag. Han vill ställa frågor till Sameh Egyptson om felaktigheter han har hittat. Jag är förvånad att avhandlingen har släppts fram till disputation. Det är inte värdigt en institution som Lunds universitet, säger Adam.”

Efter disputationen får ”Adam” sista ordet i Orrenius artikel ”Oenig nämnd godkände avhandling om islamism trots hård kritik”. ”Adam” ställer frågor till Egyptson under disputationen. ”Hur ser du på ditt etiska ansvar? Adam, en 34-årig man som egentligen heter något annat, hade tagit ledigt från jobbet och kört sju timmar från Stockholm till Lunds universitet för att ställa frågor. Den viktigaste: Varför pekar ett svenskt lärosäte ut honom som antidemokrat?” Avhandlingen godkänns. ”Den utpekade islamisten Adam körde besviken mot Stockholm, med huvudet fullt av frågor som han inte hann ställa.”

Det är just den bristande etiken många kritiker av Egyptsons avhandling har siktat in sig på. Yasir Al-Sayed Issa har valsat runt i praktiskt taget vartenda medium under antaget namn och beklagat sig.

Yasir Al-Sayed Issas fru Shaima Muhammad sitter i Islamic Reliefs styrelse, som är ett MB-organ.

Och med den allestädes närvarande Mostafa Kharraki

som revisor, en av grundarna av MB:s svenska gren.

Min viktigaste fråga till Niklas Orrenius är: Varför nämnde du inte i dina två artiklar att Yasir Al-Sayed Issa 27 augusti 2020 på Facebook pekar ut Magnus Ranstorp, Aje Carlbom, Magnus Sandelin och Magnus Norell som antidemokrater? Är de ansvariga ifall ett terrorattentat sker mot stora moskén i Stockholm? ”Jag tänker nämna dem vid namn så de blir ihågkomna om den dagen skulle inträffa”, skriver Issa.

Vem är största hotet mot den svenska demokratin? Sameh Egyptson? Magnus Ranstorp, Aje Carlbom, Magnus Sandelin, Magnus Norell? Yasir Al-Sayed Issa, som fått journalister och islamforskare att dansa efter sin pipa? DN:s agendasättande journalister? Niklas Orrenius i det här fallet.

17 juni 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! Det sägs att invandrare i Sverige från islamdominerade länder uppgår till ungefär 800 000. Den här serien inlägg handlar enbart om den grupp på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren som numera teologie doktor Sameh Egyptson namnger i avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige och som fakultetsopponenten statsvetaren Kahled Salih i Kvartal skriver ”har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.”

Sameh Egyptson kallar aktivisternas metod att mjölka det offentliga på bidrag för ”organiserat hyckleri”.

Viktigt att notera är också att det är tack vare Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg som Egyptsons omfattande källmaterial, publicerat i tre böcker, med hjälp av en statsvetenskaplig analysmetod kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är teologie doktor, men det är en statsvetenskaplig avhandling han skrivit om islam som politisk ideologi. Kritikerna har behandlat avhandlingen som om den skulle handla om islam som religion, eftersom Egyptson disputerade på den teologiska fakulteten, Lunds universitet, där han var inskriven som doktorand.

Johan Ehrenberg är ansvarig utgivare, Dagens ETC, Andreas Gustavsson är tidningens chefredaktör, en tidning som de definierar som vänster. Antingen är de fullt medvetna om att de visar sina läsare ett utstuderat förakt, att de betraktar läsarna som en okunnig fårskock man kan pracka på vilka osanningar som helst. Eller också är de omedvetna om att separatisten, islamisten libanonsvensken Omar Mustafa

i detalj styr tidningens PR-verksamhet för Muslimska brödraskapet via Anna Ardin, somalisvenskan Bilan Osman och Henrik Arnstad. Jag väljer att betrakta Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson som två intelligenta män, som utomordentligt medvetet har gett Omar Mustafa fria händer att via Dagens ETC prisa honom och Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, särskilt studieförbundet Ibn Rushd som han i många år var förbundsrektor för, och misstänkliggöra Muslimska brödraskapets kritiker, och då särskilt Sameh Egyptson.

Dagens ETC följer det mönster jag i tidigare inlägg har skrivit om, att vänstern har lierat sig med shariapolitiska extremhögern, som jag också benämner islamofascister, islamonazister, eftersom Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) hade både Mussolini och Hitler som föredöme. Han brevväxlade med dem, han fick hjälp av Hitler att träna sina män i krigföring, han lät översätta Hitlers Mein kampf, rörelsen är extremt judefientlig. Därför var det inte alls förvånande att Muslimska brödraskapets svenska gren till sina Muslimska familjedagar bjöd in talare, det vill säga bröder och systrar inom det transnationella nätverket, med en känd judefientlig retorik. Numera är all information om Muslimska familjedagarna raderad från internet.

Jag inleder med Omar Mustafa och fortsätter med Anna Ardin, Bilan Osman och avslutar med fascismexperten Henrik Arnstad.

Islamisten, separatisten, antidemokraten, shariapolitiska extremhögerns Omar Mustafa (f. 1985)
Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är svenska Muslimska brödraskapets huvudorgan. Högsätet är stora moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. Omar Mustafa har ända sedan ungdomen cirkulerat i ledande ställningar inom Muslimska brödraskapets olika föreningar: Muslimska scouterna, Sveriges unga muslimer (SUM), IFiS, studieförbundet Ibn Rushd, biståndsorganisationen Islamic Relief.

År 2009, då Omar Mustafa var 24 år gammal och SUM:s generalsekreterare, for SUM:s styrelse på studieresa till Turkiet tillsammans med thailandsvensken Yasri Khan, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR). I SUM:s styrelse och med på resan var marockosvensken Mohammed Amin Kharraki,

son till marockosvensken Mostafa Kharraki,

en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren.

Yasri Khan publicerade på Facebook bilder från studieresan och beskrev syftet med den:
”Från: Yasri Khan foton från min resa för att få kunskap, nätverk och erfarenheter. Tillsammans med SUMs styrelse och med mina trosfränder – Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki i Istanbul. Lär oss om AKP, Erbacan och Turkiet. Jobbat tillsammans i SUM från 2008–2011.”

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan är AKP:s grundare (2001) och partiledare. År 2009 var han Turkiets premiärminister. Det islamistiska AKP kallas Muslimska brödraskapets systerparti. Bilderna är alla hämtade från Conny C. Lindströms Twitterkonto.

Notera könssepareringen på bilderna, kvinnorna för sig och männen för sig. Texten till höger från 2018 riktar sig till journalisten Magnus Sandelin som skrivit en rapport om SUM, beställd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som gjorde att MUCF slutade ge SUM bidrag och krävde tillbaka utbetalade bidrag med hänvisning till att SUM inte levde upp till demokratins kriterier. SUM är numera nedlagt. Yasri Khans SMFR får fortfarande bidrag, trots att de är lika västfientliga och shariapolitiska som någonsin SUM. SMFR bildades av bland andra turksvensken Mehmet Kaplan (MP) 2008 som då tillhörde Muslimska brödraskapets inre kärna. Yasri Khan, som numera är SMFR:s generalsekreterare, har i långt över ett decennium kunnat finansiera sin separatistiska, antidemokratiska, shariapolitiska verksamhet med skattemedel, inte minst från MUCF.

Mehmet Kaplan, som utsågs till bostadsminister 2014 i regeringen Löfven, tvingades avgå som minister 2016 på grund av samröre med de turkiska islamistiska och våldsaktivistiska Grå vargarna, också samröre med turkiska islamistiska Millî Görüş ansågs allvarligt.

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag om Omar Mustafas studieresa till Istanbul och Necmettin Erbakan (1926–2011). Turkiet hade en sekulär författning, som försvarades av Turkiets starka militär. År 1969 grundade Erbakan den islamistiska, västfientliga, demokratifientliga, shariapolitiska extremhögerrörelsen Millî Görüş, som i Tyskland samarbetar med Muslimska brödraskapet, inte bara politiskt utan också genom att ledarna för de olika rörelserna gifter in sig i varandras familjer. Erbakan bildade flera shariapolitiska partier och när de förbjöds bildade han nya. Hans parti Refah Partisi (Välfärdspartiet), grundat 1983, vann stort i parlamentsvalet 1995. Erbakan blev premiärminister samma år och försökte införa sharialagar. Två år senare, 1997, tvingade militären honom att avgå. Partiet upplöstes av den turkiska författningsdomstolen, eftersom det stred mot den sekulära författningen. Refah Partisi tog då ärendet till Europadomstolen, som år 2003 gav den turkiska författningsdomstolen rätt med hänvisning till att införandet av sharia och ett teokratiskt styre inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle.

I min bok har jag ett helt kapitel om Europadomstolens syn på Refah Partisi och sharia. Ett pluralistiskt rättsväsende kopplat till individens religiösa tillhörighet stridet mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, eftersom det innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en religiös rörelse. Det i sin tur innebär att staten fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna och att individen tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört. Sameh Egyptson skriver i sin avhandling att Millî Görüş är Turkiets motsvarighet till Muslimska brödraskapet och att Necmettin Erbakan var Erdogans mentor och benämner AKP som Millî Görüş dotterparti. Att president Erdogan har fört Turkiet bort från dess sekulära författning och mot en alltmer auktoritär och islamistisk riktning där yttrandefriheten är kraftigt beskuren är ingen nyhet.

Därför går det inte att sätta likhetstecken mellan Erbakan, AKP och den västerländska liberala demokratin, som skyddas av Europakonventionen, som är lag i Sverige, och påstå att Erbakan stod för demokrati, vilket Omar Mustafa gör.

IFiS ordförande Abdirizak Waberi valdes 2010 in i riksdagen för Moderaterna och Omar Mustafa blev IFiS ordförande. Året efter bytte Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Broderskapsrörelsen namn till Tro och Solidaritet med Omar Mostafa som en av medlemmarna. Den allt annat än demokratiska Necmettin Erbakan dog 2011, Omar Mustafa hyllade honom i ett öppet brev publicerat på IFiS hemsida. Notera ”den islamiska värdegrunden”.

Även IFiS tidigare ordförande Abdirizak Waberi hyllade offentligt Erbakan som ”father of modern islam in Turkey”.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) reagerade på Omar Mustafas hyllning av Erbakan och skriver i ett inlägg 2013:

I ett av Mustafa undertecknat pressmeddelande från Islamiska förbundet den 28/2 2011 hette det bland annat att Erbakan var ”en stor förebild” och en ”inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen”.
Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit en långt driven antisemitisk propaganda är väl känt. Så sent som 8/11 2010 förklarade han i en uppmärksammad intervju i Die Welt att EU var en del av ”den sionistiska världsordningen” och talade om ”det kapitalistiska, sionistiska ekonomiska systemet som inför skatter och skapar skulder för att genom ränta förse sionisterna med pengar”.
Världen styrdes, enligt Erbakan, sedan länge av en judisk världskonspiration:

I samband med att Omar Mustafa 2013 valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse som suppleant och efter en vecka tvingades avgå intervjuades han av Expo, som bland annat tog upp hyllningen till Erbakan.

Mustafa säger att han inte kände till Erbakans antisemitism utan att det är hans arbete för islam som han värdesatt.
– Det han är mest känd för är hans arbete kring islam och demokrati. Under hans tid fanns det många teologer som ansåg att demokrati inte var förenligt med islam. Han lyckades bryta den här barriären och visa att demokrati var förenligt med islam. Det är det jag hyllade.

Omar Mustafa ombeds inte definiera vad han menar med demokrati och förklara vad Erbakans insats för demokratin bestod av.

Omar Mustafas nära koppling till Socialdemokraterna gör inte Muslimska brödraskapet till en socialdemokratisk rörelse. Abdirizak Waberi valde Moderaterna. Mahmoud Aldebe, en av medgrundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren och i många år dess språkrör, valde Centerpartiet och ville, likt Waberi, kandidera till riksdagen valet 2010 men hoppade av efter saftig kritik inifrån partiet. Mehmet Kaplan och Yasri Khan valde Miljöpartiet.

En utomordentligt viktig person inom Muslimska brödraskapets svenska gren, men som lyckats undgå offentligheten är vänsterpartisten Mostafa Malaekah i Göteborg, som jag nämner i praktiskt taget vartenda blogginlägg sedan starten 2016, eftersom flickors och kvinnors rättigheter är mitt specialintresse. Han har i små häften på svenska sammanställt vad höjdare inom internationella Brödraskapet har skrivit, texter med betoning på sharia, som ju strider mot Europakonventionen.

Varken Anna Ardin, Bilan Osman eller Henrik Arnstad lyfter fram de könsdiskriminerande och shariaförespråkande texter på svenska som Muslimska brödraskapet har publicerat och som finns spridda över hela Sverige och som i åratal gick att ladda ner från de olika föreningarnas hemsidor. På IFiS hemsida kan man under huvudrubriken Frågor och svar, underrubrik Några av kvinnans rättigheter i islam, läsa följande: ”– Islam gav kvinnor fullständigt ekonomiskt oberoende före och efter giftermålet. De har ingen skyldighet att dela familjens utgifter; mannen bär det fulla ansvaret, oavsett hur rik hans fru må vara.” Samt: ”– I islam är både män och kvinnor berättigade till en specificerad andel av sina avlidna föräldrars eller nära släktingars kvarlåtenskap (K 4:7), medan tills för inte länge sedan hela arvet gick till äldste sonen i vissa västländer.” Samt: ” Båda könen har rätt till jämlikhet inför lagen och inför domstolar. Rättvisa är könlös (K 5:38, 24:2, 5:45). Kvinnor har egen rättskapacitet i ekonomiska och andra frågor. Däremot fick inte kvinnor i Europa rätt till självständigt ägande förrän under senare delen av 1800-talet och på 1900-talet.”

Enligt Koranen ärver kvinnan hälften av mannen. ”En manlig arvtagare bekomme lika mycket som två kvinnor.”

De flesta texterna under Frågor och svar är saxade ur vänsterpartisten Mostafa Malaekahs häften.

Landets politiker har visat en skrämmande likgiltighet för Muslimska brödraskapets juridiska anspråk. Koranen är vår lag är deras motto, och Malaekah skriver som om svensk lag inte gäller lika för alla i Sverige.

Under rubriken ”Muslimska kvinnans klädsel, hijab”, också det saxat från Malaekah, står det: ”Muslimska kvinnor ska täcka hela kroppen utom ansiktet och händerna när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk, utifrån kärlek till Gud och lydnad inför Guds påbud.”

Hijab är inget påbud från någon gudom. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel, tecknet på hur långt islamiseringen av ett land har fortskridit. Hijab markerar separatism.

Hur rimmar plikt med vår grundlagsskyddade religionsfrihet?

För femtielfte gången lägger jag ut vad Västeråsmoskén säger om Kvinnors klädesnorm enligt Koranen. Två diametralt motsatta tolkningar av islam, en andlig och en politisk.

Och politikerna vägrar ta en debatt om vad politisk tolkning av islam innebär för det demokratiska styrelseskicket och den sociala sammanhållningen.

ETC:s skribenter Anna Ardin, Bilan Osman och Henrik Arnstad fokuserar på det diffusa kollektivet ”muslimer”. Sameh Egyptsons avhandling, och tre tidigare böcker, handlar om cirka 13 nyckelpersoner inom Muslimska brödraskapets svenska gren, där Omar Mustafa ingår.

Omar Mustafa blev ett känt namn i samband med att han 2013 valdes in i Socialdemokraternas styrelse och tvingades avgå efter en vecka eftersom han inte, likt Abdirizak Waberi, var beredd att lämna ordförandeskapet i IFiS när han aktivt gick in i politiken. All kritik som riktades mot IFiS och den kvinnosyn, människosyn och politik som texterna på IFiS hemsida gav uttryck åt har förvandlats till kritik av Omar Mostafa som person, med Omar Mustafas benägna bistånd. Mängder med texter från Muslimska brödraskapets internationella, extremt västfientliga ideologer raderades snabbt från hemsidan.

Omar Mustafa representerade IFiS när han var ordförande, han representerade Ibn Rushd när han var förbundsrektor. En av Ibn Rushds grundare är Mostafa Kharraki på bilden ovan, medgrundare till Muslimska brödraskapets svenska gren. Omar Mustafa representerade Muslimska brödraskapets svenska gren. Och enligt Muslimska brödraskapet gäller separatism: ”Beträffande kultur har profeten Muhammad uttryckligen och med kraft förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil.” Därför har Muslimska brödraskapet uppfunnit uttrycket ”det muslimska civilsamhället”, eller ”det muslimska gettot”, symboliserat av hijab, lett av de 13 talespersonerna Sameh Egyptson listar i sin avhandling. Ett annat ord för de 13 är bidragsentreprenörer. Otroligt skickliga sådana.

Bistådda av ETC.

Högerextremism
Jag citerar här hur Stieg Larsson (1954–2004), en av stiftelsen Expos grundare, definierar högerextremism: ”Den gemensamma nämnaren för alla dessa partier är ett ifrågasättande av det demokratiska samhället.” Det är en exakt beskrivning av Muslimska brödraskapets ideologi. Väst är fienden. Målet är ett islamiskt block som utmanar den västerländska hegemonin.

Man kan inte som enskild individ bestämma att nu ska jag gå med i Muslimska brödraskapet. Presumtiva medlemmar handplockas av ”rovdjursbröder” som kollar in elever på gymnasier och universitet, ibland till och med grundskolor, och under ständig övervakning som kan ta flera år, trappstegsvis prövar de utvalda, utan att dessa ens vet att de utsätts för den ena prövningen efter den andra för att se om de kommer att kunna hålla måttet som medlem. Det är en rigorös träning, ren hjärntvätt, som är sig lik över hela jorden, Mellanöstern som väst. Man ska komma ihåg att grundaren Hassan al-Banna var skollärare. Man vet värdet av ungdomsträffar, av gymnastik, lek och idrott. Man vet värdet av internationella ungdomsträffar, där ungdomar från hela världen strålar samman. En av de högsta ledarna, Mahdi Akef (2004–2010),

var utbildad idrottslärare. Han var tolv år när han involverades i Muslimska brödraskapet 1940 och ledde i många år de internationella ungdomsträffarna.

Omar Mustafa är handplockad. Han är soldat. En lydig soldat. En extremt väldrillad soldat. Han har svurit en ed att vara lojal mot Muslimska brödraskapet. Hans lojalitet ligger inte hos Sverige utan hos Muslimska brödraskapet. Det bör man ha i åtanke när hans namn dyker upp och respektera att varje gång han ställs inför situationer där hans lojalitet gentemot det svenska demokratiska styrelseskicket ifrågasätts liknar det en soldats lojalitetskonflikt när den ställs inför valet att försvara eller förråda sitt land. Därför är det meningslöst att intervjua Omar Mustafa. Han är obrottsligt lojal mot Muslimska brödraskapet.

Jag har i den här serien inlägg visat bilder på några av Brödraskapets högsta höns i Sverige. I det här inlägget visar jag bild på Mostafa Kharraki. Tidigare har jag visat bild på marockosvensken Chakib Benmakhlouf och kallat honom gudfadern. Han står överst på Sameh Egyptsons lista över den inre cirkeln, tvåa står jordaniensvensken Mahmoud Aldebe, som efter inre konflikter lämnade 2010. Trea är Kharraki. Ett annat viktigt namn är tunisiensvensken Khemais Bassoumi, alla kopplade till den islamiska friskolekoncernen Framstegsskolan som de är medgrundare till. År 1991 gav Skatteverket dem ett organisationsnummer. Omar Mustafa kom till Sverige som barn, som nämnts är han född 1985. Enligt Sameh Egyptsons engelska bok Holy white lies gick han i flera år i Chakib Benmakhloufs skola i Stockholm. I Egyptsons bok Bosättningen och i avhandlingen står det att Omar Mustafa 2001, då han var 16 år, valdes in som vice ordförande i den nybildade föreningen Sveriges muslimska scouter. Chakib Benmakhlouf valdes in som föreningsrådgivare. Benmakhlouf var i många år ordförande för Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE. Från scouterna gick Omar Mustafa vidare till SUM, han satt i den europeiska paraplyorganisationen FEMYSO:s styrelse, var förbundsrektor för Ibn Rushd och satt i Islamic Reliefs styrelse. År 2011 var han med och ombildade Socialdemokraternas kristna sidorörelse Broderskaparna till multireligiösa Tro och Solidaritet och samma år var han med och bildade den socialdemokratiska föreningen Hjärta, tillsammans med bland andra Anna Ardin. Han var också med och bildade den från Socialdemokraterna skilda nuvarande föreningen Hjärta, även det tillsammans med Anna Ardin. Sedan 2020 är han enhetschef på Tillväxtverket och sitter inte i Hjärtas styrelse 2023.

Det är knappast en tillfällighet att det var just till Istanbul Omar Mustafas, Mohammed Amin Kharrakis och Yasri Khans studieresa gick 2009, med besök hos AKP, nätverkande och studier av Necmettin Erbakans verksamhet. Likt Kharraki junior är Yasri Khan son till en aktivist, fadern var (är?) medlem i en islamisk separatistgrupp i Thailand.

Begreppet fascism har vattnats ur och används som skällsord om allt möjligt, bland annat anklagas Sverige för att vara fascistiskt. Därför är det ordet problematiskt ända sedan Stalin under mellankrigstiden uppmanade kommunisterna i Europa att kalla socialdemokrater för socialfascister, tills han upptäckte att Mussolinis fascister och Hitlers nazister var värre fiender än Europas socialdemokratiska partier. Muslimska brödraskapet är en fascistisk rörelse helt i Mussolinis anda även om våld inte ingår i den svenska grenen. För att se vad deras hoppfulla planer för Sverige är så är det bara att hålla ögonen på Recep Tayyip Erdogan och hur han de senaste tjugo åren har förändrat Turkiet.

Doktorand Anna Ardin, Marie Cederschiölds högskola
Omar Mustafa är obrottsligt lojal mot Muslimska brödraskapet. Anna Ardin är obrottsligt lojal mot Omar Mustafa. Han är den specialutbildade sol-och-våraren, ”rovdjursbrodern” som spanar in lämpliga jakttroféer. Hon är den perfekta trofén, hans eko, hans budbärare. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om Anna Ardins försvar av Omar Mustafa och anklagelser att Sameh Egyptson sprider konspirationsteorier, bland annat 6 mars 2021 här, 26 juni 2021 här, 8 december 2021 här, 24 april 2022 här, 22 september 2022 här, 2 oktober 2022 här och 12 januari 2023 här.

I det här blogginlägget koncentrerar jag mig på vad hon skriver om Sameh Egyptsons avhandling. Hon var i många år ledamot i Socialdemokraternas sidoorganisation Tro och Solidaritets förbundsledning och är projektledare i Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Numera är hon också doktorand på Marie Cederschiölds högskola. I januari 2021 intervjuas hon i Vi där det står att hon just påbörjat en doktorsavhandling om civilsamhällets demokratiska utrymme. Det innebär att hon när Sameh Egyptson disputerade 10 februari hade bedrivit doktorandstudier i två år, vilket borde speglas i hennes recension av avhandlingen i ETC och hennes kommentarer på Twitter om den.

Hon och Sameh Egyptson befinner sig i två konfrontativa läger, för och emot MB, för och emot demokrati, och också för och emot Recep Tayyip Erdogans utveckling av Turkiet.

Konfrontationen mellan de två lägren har intensifierats efter det att Muslimska brödraskapet terrorklassats av bland andra Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (United Arab Emirates, UAE). Stora moskén på Södermalm i Stockholm, som invigdes år 2000, finansierades med hjälp av pengar från UAE:s första president schejk Zayed. Efter en uppmärksammad rättegång 2013 i UAE om finansieringen av MB:s verksamhet, som ledde till nätverk i Europa, terrorklassade UAE år 2014 mängder med organisationer som de ansåg var kopplade till MB, bland annat Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som Omar Mustafa då var ordförande för. Ännu fler texter raderades från IFiS hemsida, se nedan om raderade texter.

Det privata forskningsuniversitetet Georgetown University i USA, från början ett katolskt universitet som breddat religionsforskningen och finansierats av bland andra Saudiarabien, UAE och Qatar, har en gren kallad Bridge Initiative som försvarar Muslimska brödraskapet och klassar MB-kritiker som konspirationsteoretiker och kopplar gärna kritikerna till UAE. Qatar stöder MB. Bridge Initiative har kopplingar till Turkiet via den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA, som sedan ett antal år ger ut European Islamophobia Report (EIR) och där en av redaktörerna sedan starten, Farid Hafez, ingår i Bridge-teamet som senior researcher. Anna Ardin var medförfattare till EIR 2021. Anna Ardin har anslutit sig till Bridge Initiatives världsbild om konspirationsteorier finansierade av UAE. I flera av mina blogginlägg om Anna Ardin framkommer det att hon anklagar Sameh Egyptson för att gå UAE:s ärenden. Officiellt kallar Bridge sin verksamhet för kampen mot ”islamofobi”, de har det de kallar fact sheets om både Sameh Egyptson och Magnus Ranstorp.

Jag inleder med Anna Ardins uttalande i DN 5 februari då avhandlingen fanns att läsa online. Jag citerar ur mitt föregående inlägg där hon intervjuas av journalisten Niklas Orrenius:

Hon presenterar sig apropå att Egyptson skriver att hon är en viktig aktör i att hjälpa Brödraskapet att få fäste i Socialdemokraterna, vilket jag [Mona Lagerström] kan intyga är sant: ”Det är bisarrt att läsa. Jag är evangelist i en kristen kyrka, jag arbetar för religionsfrihet, inte för islam”. ”Hon kallar Sameh Egyptsons avhandling för ’ett stort falsarium’ och liknar hans forskning vid ’en ny typ av rasbiologi’ – Rasbiologerna ägnade sig också åt falsk vetenskap som lade grunden för samhällets förföljelse av minoriteter. I det här fallet används Samehs felaktiga texter för att hetsa mot muslimer.”

Jag vill påminna om att statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg var Egyptsons biträdande handledare och att han spelat en avgörande roll för omvandlingen av Egyptsons tre tidigare böcker till en doktorsavhandling i statsvetenskap. Hon klassar alltså Mats Lindberg som rasbiolog och påstår att han ägnar sig åt falsk vetenskap.

Jag vill också påminna om att hon bedrivit doktorandstudier i två år när hon säger detta.

Efter Egyptsons disputation var hon flitig med kommentarer på sitt Twitterkonto:

8 februari
Vidino jobbar åt vår myndighet för psykologiskt försvar, borde granskas. UAE är en av världens främsta nationer på psykologisk krigföring. Är vi skyddade?

Lorenzo Vidino klassas som den islamforskare som har mest kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa. Även han har ”belönats” med a factsheet hos Bridge Initiative.

10 februari
Nämen vad förvånade att det blev 2-1 i betygsnämnden för att godkänna, då nu är konspirationsteorier blir forskning, kul samtid.
Sharia å kalifatet kanske!? Fine. Men vad är då sharia och kalifatet? Att alla ska bli slavar? Som i UAE kanske? Varför bekostar UAE då ”akademiker” som Sameh Egyptson? Nu får rasisterna fan förklara.
Vad är muslimska brödraskapet som så många påstår att jag försvarar? På riktigt, vad är det? En idéströmning? En armé? En konspiration? Vad?
Det stora problemet med den här typen av konspirationsteorier är att folk på allvar tror att akademiker, antirasister & politiskt aktiva demokrater är våldshotet. Det gör att man missar verkliga hot. Sånt här förstör tilliten till institutionerna.
Säpo var på Egyptsons disputation. Följde efter den enda muslimen som yttrat sig kritiskt. Skottsäkra västar. Avspärrningar. Enda hotbilden i förväg var ifrågasättanden av metod och källhantering.
Egyptsons disputation avbröts trots att publiken inte fått gråta klart. Jättetydligt att åtminstone en, kanske två i betygsnämnden har en personlig relation & intresse att godkänna, gick in och försvarade när Sameh inte kunde svara. Oerhört pinsam tillställning. För alla.

11 februari
Här finns en genomgång av översättningsfelen i Sameh Egyptsons avhandling som godkändes vid Lunds universitet igår. Det är ganska allvarliga fel. Det verkar inte finnas så stort intresse för fakta, varför tog tex inte opponenten eller media upp detta, trots att översättningarna fanns tillgängliga? Det är extremt många grova fel helt enkelt, som Sameh inte behövt stå till svars för alls. Så ska det inte gå till i akademin.
[Länkar till den anonyma Tankesmedjan Fenix publicering av Yasir Issas anmälan till Lunds universitet om bland annat felöversättning, Ardin verkar inte ha förstått att Egyptson före disputationen lämnade in en erratalista]
Jättemånga som säger att jag är en ond lakej för shariadiktatur. Men ingen som försvarar manipulationerna av översättningarna. Det visar det islamofoba nätverkets strategi att aldrig ta i sakfrågan utan istället karaktärsmörda kritiker. I sak har de nämligen fel.

12 februari
Har ni märkt att Sameh Egyptson höjt tonen iom sitt gröna kort från akademin på sina konspirationsteorier? Förut sa han att jag var stödtrupp till brödraskapet, nu säger han att jag är medlem! Ju mer du kritiserar honom, desto mer islamist blir du.
I SvD förklarar Egyptson rakt ut varför han (frånsåg) [får så] mycket stöd från Ranstorp, Carlbom & andra forskare: ”Jag tror jag har gjort mitt arbete för att fylla hålet och ge bevis till alla forskare som vill ha det.”
De behövde någon som offrade sig för att skapa falska källor för att kunna bygga vidare ”seriös” forskning på. Han är en nyttig idiot i kampen för att etablera konspirationsteorin om Eurabia som fakta.

13 februari
jag har börjat stötta Tankesmedjan Fenix på @Patreon, de har varit ett enormt stöd i försvaret för universitetet som institution i samband med haveriet i Lund i fredags, ska bli spännande att se var de tar vägen vidare.
Jag har tidigare kallat Sameh Egyptson ”Sveriges sämsta forskare”. Det var ju fel, han var inte forskare då.

15 februari
Vet inte vad ni tycker, men jag tänker att det ändå är rätt bra att Ranstorp bekänner färg och desperat försvarar den här fanatiska anti-muslimska Gulf-sanktionerade linjen. Det blir liksom tydligare vad det egentligen handlar om och vilka som tillhör nätverket som driver det.
Miljoner på spel för folkrörelser som ordnar själavård och studiecirklar, absolut, men hur många MILJARDER står på spel för Ranstorp och Egyptsons kompisar i Gulfen? Du vet att Saudi & Emiraterna stöttar dem?

19 februari
Varför frågar ingen journalist någon av Sameh Egyptson och hans stödnätverk av rasister och Socialdemokrater om det faktum att det han sprider sammanfaller helt med en konspirationsteori?
[länkar till artikel 2017 av Farid Hafez The global Muslim brotherhood conspiracy theory, på bridge.georgetown,edu]
Kommentar
MB tog makt i Egypten, varför skulle det vara vattentäta skott till Europa? IS nådde ju hit.
Ardin
De mördades och fängslades efter att de vunnit valet, förenade arabemiraten betalade militären för att göra en kupp. Varför är inte islamofoberna rädda för Saudiarabien och UAE? Det är det stora mysteriet.
Kommentar
Håller med om att Saudiarabien och Förenade Arabemiraten verkar gå under radarn.
Ardin
De ligger bakom Egyptsons narrativ, det är det som är det sjuka. Det är de som vill försvara Sverige mot de ”ultrakonservativa” som är själva bärarna av deras budskap. Folk är så förtjusta i glossiga konspirationsteorier att de missar det uppenbara.

Rubriken i Ardins recension i ETC 22 februari av Egyptsons avhandling lyder ”’Bevisen” i Egyptsons avhandling borde få alla varningsklockor att ringa”.

Anna Ardins kommentarer i DN och på Twitter om Egyptsons avhandling och hennes recension i ETC borde få alla varningsklockor att ringa hos rektorn för Marie Cederschiölds högskola Roger Klinth och Ardins handledare, professor Magnus Karlsson. Enligt högskolan undervisar Magnus Karlsson ”framför allt inom vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och vetenskaplig framställning”. Efter två år som doktorand borde Anna Ardin ha deltagit i hans undervisning. Hon inleder sin sågning av Egyptsons avhandling med två ögonblicksbilder av Mehmet Kaplan och Omar Mustafa, det vill säga hennes känslor väger tyngre än alla källor som kopplar de två männen till Muslimska brödraskapets svenska gren. Hon berättar om hur Kaplan sitter på ”den mjuka heltäckningsmattan” i stora moskén i Stockholm och försvarar feminism. Faktum är att han bedrev intensiva kampanjer för hijab och burkini. Han var urfräck och bjöd in Muslimska brödraskapets transnationella höjdare till Sveriges riksdag i april 2008, vilket man kan läsa om här på IFiS hemsida. Det ska likställas med att en riksdagsledamot på 1930-talet till Sveriges riksdag bjöd in höjdare i tyska nazistpartiet till riksdagen. Jag skriver om mötet i bland annat det här inlägget 1 januari 2023.

Nästa stycke handlar om hur Omar Mustafa hindrar en person från att bränna Israels flagga. ”Han sa att flaggan är i det närmaste helig för många judar, och att det inte är judar vi protesterar mot.” Faktum är att Muslimska brödraskapet är en glödande judefientlig rörelse. Det var ingen tillfällighet att IFiS bjöd in Salah Sultan till Sverige,

känd för sin judefientliga retorik. Ardin skriver hur orättvist det var mot Omar Mustafa 2013 när han valts in i Socialdemokraternas partistyrelse och anklagades för en föråldrad kvinnosyn. ”Och jag känner ju Omar. Jag vet att han delar alla mina viktigaste frihetliga, feministiska, antirasistiska åsikter, och att hans politiska mål är social rättvisa.” Social rättvisa anspelar på boken Social justice in Islam (1949) som är Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutbs (1906–1966) bok där han målar upp social rättvisa utifrån Koranen, vilket jag skriver om i del 1 och del 2 i den här serien inlägg. Sedan fortsätter hon om hur Omar Mustafa tog föräldraledigt så att hans fru kunde plugga. ”Ett mer feministiskt familjeupplägg än de flesta män i Sverige hade gått med på.” Hon skriver att Mehmet Kaplan nämns över 80 gånger i Egyptsons bok och Omar Mustafa minst 180 gånger. Däremot nämner hon inte vad som snabbt raderades från IFiS hemsida under debatten 2013, bland annat de här namnen och texter som översatts till svenska. Överst står Salah Sultan, och bland annat texten ”Hadithen om stenen som hälsade på profeten”, vilket han berättar om på bilden:

Sheikh Al Mawdoudi (1903–1979), som han stavas här, grundade den indisk/pakistanska rörelsen Jamaat-e-Islami 1941, Muslimska brödraskapets systerparti som har bidragit till att Pakistan är det kaos det är i dag. Han var extremt västfientlig, ideologiserade islam och influerade Sayyid Qutb. Han hade dessutom en viktig roll i uppbyggnaden av islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien, som producerar salafister på löpande band som sedan sprids över hela världen och predikar på Youtube. Dessutom är hans kvinnosyn det vidrigaste som finns. Det är han som är talibanernas läromästare. Dr Yousef Al-Qaradawi (1926–2022) var Muslimska brödraskapets chefsideolog. Imam Hassan Albanna (1906–1949), grundade Muslimska brödraskapet. Här finns hans ”Tjugo Grunder” som Egyptson går närmare in på i sin avhandling.

Det är sådana här källor man förväntar sig att en doktorand hänvisar till, inte vad hon ”vet” om personen som var ordförande för föreningen som hade dessa texter på sin hemsida. Omar Mustafa känner väl till innehållet i texterna på dåvarande hemsidan, plus en mängd andra texter som utgör grunden för Brödraskapets ideologi, annars skulle han aldrig ha fått efterträda Abdirizak Waberi som IFiS ordförande.

Ardin kallar Egyptson för konspirationsteoretiker och hans avhandling för konspirationsteorier. Hon skriver: ”Säpo har redan använt teorin, från Egyptsons debattböcker, som grund för att stänga två muslimska friskolor med fläckfritt förflutet” (min kursiv). En ny lag om ägar- och ledningsprövning gav Skolinspektionen rätt att granska friskolornas huvudmän. Och de två friskolornas huvudmän är bland de tretton som Egyptson kallar Muslimska brödraskapets ”inre cirkel”. Jag skriver om Skolinspektionen och Säpo i det här blogginlägget 26 maj 2022 som handlar om Bilan Osmans ”analys” i ETC av beslutet.

Just för att Anna Ardin ”vet” vad Omar Mustafa står för har hon ända sedan han ”petades från S, vägrat acceptera att man ljuger om muslimer”. Hon hoppar från en enskild individ till det diffusa kollektivet ”muslimer”.

Hon kallar statsvetaren och forskaren på Försvarshögskolan Magnus Ranstorp för ”en reaktionär vit man”, hon kopplar honom till ”de vita kränkta männen”. Hon kallar globala Muslimska brödraskapet med verksamhet i ett 70-tal länder för ”en massakrerad och fängslad rörelse”. ”’Informationspåverkan’ är ett modeord. Ändå talar våra säkerhetstjänster hellre om en massakrerad och fängslad egyptisk rörelse än om att konspirationsteorin om den har uppfunnits och sprids av Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för att krossa alla oppositionella muslimska folkrörelser som motsätter sig ländernas maktambitioner. Internationellt har många kritiska artiklar skrivits om dessa attacker på demokratiska organisationer. Men i Sverige har Säpo och högermedierna svalt lögnen med hull och hår. Att Lunds universitet lät Egyptson bryta mot varenda regel och rutin i boken var förutsättningen som möjliggjorde att den nu stämplas som forskning.”

Som motvikt till Anna Ardins anklagelser om konspirationsteorier och att Egyptson skulle vara konspirationsteoretiker kan jag meddela att Tyskland tar alla totalitära politiska rörelser på allvar. Och att en professor, verksam vid förvaltningshögskolan Hochschule des Bundes für öffentliche Verwaltung i Brühl, mycket kunnig när det gäller islamism och Muslimska brödraskapet, läste Sameh Egyptson när hans bok kom på engelska och talar med sina studenter på högskolan om Egyptsons viktiga forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige. Det finns ingen samlad bok om Muslimska brödraskapet i Tyskland jämfört med Egyptsons om Sverige.

Anna Ardins ovetenskapliga sågning av Sameh Egyptsons doktorsavhandling och anklagelser att han går UAE:s ärende är ett fall för tillsynsmyndigheten Universitetskanslersämbetet (UKÄ) som bevakar universitetens och högskolornas kvalitet. UKÄ bör, med hänvisning till undervisningsminister Mats Perssons (L) uppdrag till UKÄ att utreda cancel-kulturen inom akademin, göra en särskild granskning av doktorand Anna Ardin och Marie Cederschiöld högskolas antagningsrutiner samt doktorandutbildningens kvalitet. Anna Ardin hade i åratal bedrivit antidemokratisk verksamhet innan hon antogs som doktorand. I del 4 skriver jag om Mattias Irvings trakasserier mot Lunds universitet och ansträngningarna att stoppa disputationen. Anna Ardin och Mattias Irving arbetar i par.

Under datumet 10 februari ovan skriver Ardin om Säpo och avspärrningen i samband med disputationen: ”Enda hotbilden i förväg var ifrågasättanden av metod och källhantering.” Hon vet alltså vad ”hotbilden” bestod av och varför det blev ett så stort säkerhetspådrag. Hon vet eftersom hon var inblandad. Det var hon och Mattias Irving som låg bakom ”hotbilden”, allt i syfte att försöka stoppa disputationen. Förutom direkta trakasserier riktade till universitetet ligger paret också bakom den anonyma Tankesmedjan Fenix. Under 11 februari ovan länkar hon till Fenix. Den 13 februari skriver hon: ”jag har börjat stötta Tankesmedjan Fenix på @Patreon, de har varit ett enormt stöd i försvaret för universitetet som institution i samband med haveriet i Lund i fredags, ska bli spännande att se var de tar vägen vidare.”

Jag har svårt att tro att Ardins handledare Magnus Karlsson lärt ut att anonyma tankesmedjor är lämpliga källor för en doktorand att använda sig av. Tankesmedjan Fenix har haft ett enda syfte: att svartmåla Sameh Egyptson som person och att misstänkliggöra hans avhandling och få disputationen inställd och avhandlingen slängd i papperskorgen. Anna Ardin ligger bakom den anonyma tankesmedjan tillsammans med Mattias Irving. Det är skälet till att kvaliteten på Marie Cederschiölds högskolas doktorandutbildning bör utredas. Ett annat skäl är högskolans tillitsforskning. Anna Ardin saboterar den med sitt allt annat än tillitsskapande agerande.

Sameh Egyptsons handledare, statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg, har publicerat en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift nr 2, 2023 om ståhejet efter disputationen, ”Varför är debatten om Sameh Egyptsons avhandling så upphetsad?” Den artikeln bör Anna Ardins rektor Roger Klinth läsa, liksom hennes handledare Magnus Karlsson.

Att förvänta sig av Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson att de ska läsa den är nog för mycket begärt. Att Anna Ardin skriver som hon gör är en sak för UKÄ. Varför Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson väljer att publicera hennes subjektiva och hårdvinklade texter är något helt annat. Samma sak gäller Bilan Osmans artikelserie om studieförbundet Ibn Rushd. Även hon recenserar Sameh Egyptsons avhandling. Hon är först med att recensera avhandlingen 13 februari, därefter kommer ETC:s kulturchef Martin AAgårds sågning 16 februari, Anna Ardins 22 februari och Henrik Arnstads 8 maj.

Fyra recensioner av profilerade vänsterpersoner om en avhandling om skattefinansierade shariapolitiska extremhögern, alla lika negativa. Det är uppenbart att Ehrenberg och Gustavsson inte har någon tilltro till läsarnas förmåga att fatta innebörden i en artikel, utan budskapet måste hamras in upprepade gånger: Vi inom vänstern stöder shariapolitiska extremhögern. Det är det här som gör Omar Mustafa så synlig bakom publiceringarna.

Den intellektuella nivån på kulturchef Martin AAgårds recension är obefintlig: ”Slaskiga blaskor är bättre på etik än forskarna”. Han nämner bara Sameh Egyptson, inte biträdande handledaren statsvetaren Mats Lindberg. Frågan är om Martin AAgård ens skulle begripa Mats Lindbergs artikel i Statsvetenskaplig tidskrift om han läste den, särskilt Appendix 2 om skillnaden mellan ett religionsvetenskapligt (en ”värld” av religion) och ett statsvetenskapligt (en ”värld” av politik) paradigm. Aagård inleder nämligen sin artikel med ”I fredags baxades islamologens Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling i religionsvetenskap [min kursiv] med nöd och näppe igenom på Lunds universitet.” Därefter hänvisar han till islamolog Torsten Jansons kritik. Han kallar Muslimska brödraskapet för ”trosrörelsen”. Mer behöver därför inte sägas om AAgårds sågning.

Bilan Osman, journalist ETC
Bilan Osman har gjort sig känd som identitetspolitisk aktivist och att Sverige är helt fel land för henne att bo i, inte minst på grund av majoritetsbefolkningens hudfärg. Hon var med om det så kallade hijabuppropet 2013 i syfte att normalisera bärandet av hijab. För läsare av denna blogg är det ingen hemlighet att jag kallar hijab för Muslimska brödraskapets uniformspersedel och att jag anser att beslöjning i all skattefinansierad verksamhet ska förbjudas. Staten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor.

Bilan Osman var enligt egen uppgift på Twitter 17 december 2020 anställd på Expo i sju år. Man förväntar sig därför att hon känner igen en högerextrem rörelses politiska ideologi och att hon känner till vilka rörelser i Sverige vars trådar kan kopplas i rakt nedstigande led till Mussolini och Hitler. Det framgår dock inte av hennes texter i ETC om Sameh Egyptsons avhandling och hennes serie om studieförbundet Ibn Rushd förra sommaren, där Omar Mustafa, turkiska shariapolitiska Necmettin Erbakans adept, avbildas i storformat och får breda ut sig om ”drevet” mot honom och Ibn Rushd som han var rektor för.

Bilan Osmans sågning av Egyptsons avhandling har rubriken: ”Egyptsons avhandling är ett haveri”. Hon har ingen forskarbakgrund. Hon hänvisar till den anonyma Tankesmedjan Fenix. ”Han är en av få offentliga figurer som de senaste åren fascinerat mig. Inte minst för att centret han driver [i Kairo] också visar sig vara ett centrum för egyptisk säkerhetstjänst, något tankesmedjan Fenix var först med att avslöja.” Martin AAgård påstår att slaskiga blaskor är bättre på etik än forskarna. Bilan Osman bevisar motsatsen. Hon framställer sig som expert på Muslimska brödraskapet och påstår att Egyptson, som vuxit upp i Egypten ”bär på [den egyptiska] regimens lika förenklade tolkning av Muslimska brödraskapet. Den är lika onyanserad som auktoritär.” Hon avslutar med: ”Egyptsons avhandling hade syftet att ’klarlägga att Islamiska förbundet är det globala Muslimska brödraskapets nationella organisation’. Jag väntar ännu på det klarläggandet. Till dess tänker jag se på avhandlingen för vad den är, en underrättelserapport.”

Det handlar inte bara om vad det står i avhandlingen. Det handlar också om förmågan att ta till sig vad det står. Har hon hört talas om biträdande handledaren statsvetaren professor Mats Lindberg? Är hans uppfattning om Muslimska brödraskapet identisk med egyptiska regimens?

Förra sommaren publicerade ETC en serie ”avslöjande artiklar” om Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, som Bilan Osman kallade för ”viskningsleken”. Svagheten med hennes serie är att den bygger på intervjuer och inte på källforskning. Artikelserien går under beteckningen ”Så stämplades Ibn Rushd som islamister.” Artikelserien publicerades innan Sameh Egyptsons doktorsavhandling fanns tillgänglig, men han hade redan publicerat materialet i tidigare böcker. Jag citerar ur avhandlingen, namnens markering är min:

Konstituerande mötet för Studieförbundet Ibn Rushd finns hos Skatteverket.⁷¹⁶ Mötet hölls den 21 augusti 2001. Bland deltagarna var Mostafa Kharraki som ordförande och Mahmoud Khalfi som sekreterare. Styrelseledamöter valdes enligt följande: Abdelhafid Mebrouk, Chakib Benmakhlouf (ordförande i IFiS), Mahmoud Kalim, Mahmoud Aldebe (grundare i IFiS, ordförande i SMF), Ahmed Ghanem (ordförande i IFiS), Abdul Kader Habib (grundare i New Moon Kulturorganisation, Yasin Ahmed (grundare i Sveriges muslimska scouter). Det konstituerande mötets deltagare är alla från den inre personkretsen som vi stött på tidigare, bland annat den ständigt återkommande kretsen av grundare för IFiS 1995. (s. 325)

Anna Ardin intervjuar 2010 en av grundarna, Abdulkader Habib, i Socialdemokraternas religiösa tidning Broderskaps bilaga Islam & politik. Han grundade även Kista folkhögskola. Det står att han är ordförande i Broderskaps nätverk för troende Socialdemokrater. Han talar i termer av ”vi progressiva muslimer” Han vill ”visa att troende grupper betyder mycket för att bygga upp en sekulär stat. – Det är bara att jämföra med hur mycket frikyrkorörelsen betydde som folkrörelse för att bygga upp det moderna Sverige. Vi troende kan fortfarande bidra på samma positiva sätt.” Men nu var det inte för att studera en sekulär stat den yngre generationen i nätverket åkte till Istanbul för att studera, utan Recep Tayyip Erdogans parti AKP och Necmettin Erbakan. Budskapet Abdulkader Habib håller inne med är: ”Beträffande kultur har profeten Muhammad uttryckligen och med kraft förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil.” Chefsideologen Yusuf al-Qaradawi beordrade samma sak. Skapa muslimska getton med egna institutioner som följer sharia, att assimileras är som att blanda en droppe i havet, ni försvinner.

Bilan Osmans första artikel 10 juni 2022 har rubriken ”Turerna kring Ibn Rushd – Sveriges längsta visklek?” Hon inleder med att Amnesty kritiserar att Ibn Rushd i Göteborg fick avslag på sin begäran om bidrag, som om Amnesty skulle vara garanten för att Ibn Rushd lever upp till demokratins kriterier. Det är många år sedan Amnesty tappade sin trovärdighet. På den tiden jag var medlem, det vill säga under 1970-talet, handlade det om samvetsfångar världen över. Bilan Osman skriver att hon följt debatten om Ibn Rushd ”på håll”, att hon länge ”känt” att något inte stämmer med ”berättelsen”. Hon redogör för en intervju hon gjorde 2018 med Omar Mustafa angående MSB:s rapporter om Muslimska brödraskapet. Jag har redan skrivit att Omar Mustafa är en drillad soldat, en specialtränad sol-och-vårare, att det är meningslöst att intervjua honom. Han kan inte särskiljas från det gamla gardet, de allestädes närvarande Chakib Benmakhlouf, Mostafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Mahmoud Khalfi. Omar Mustafa representerar exakt det som står i skriften Att förstå Islam som Mahmoud Aldebe saxade ur i brevet till riksdagspartierna 2006 om särlagstiftning. Bilan Osman markerar att hon inte vet att Sveriges muslimska råd (SMR) är bildat av IFiS, alltså av Muslimska brödraskapet. Hon använder ordet konspirationsteori. Hon avslutar: ”Är det så att Ibn Rushd är Sveriges längsta visklek?”

I artikeln 11 juni har hon ett långt avsnitt om statsvetaren professor emeritus Erik Amnås rapport om Ibn Rushd han skrev på uppdrag av Folkbildningsrådet 2019. En rapport jag kritiserat sönder i det här inlägget 25 september 2019, och det här 9 oktober 2019, och det här 20 oktober 2019 och det här inlägget 1 november 2019.

Bilan Osman intervjuar socialantropolog Aje Carlbom som till skillnad från henne har läst de skrifter Muslimska brödraskapet publicerat på svenska och följt Ibn Rushd. Han säger många kloka saker: ”Jag tycker att det är rimligt att ställa frågan: Kommer nyanlända muslimer gynnas och integreras genom att studera arabiska och islam? Är det inte annat som behövs?” Det är lite svårt att avgöra när Osman ställer frågor och när Carlbom svarar. Men han säger: ”Min kritik handlar om: Varför ska svenska skattebetalare betala miljoner om året för att nyanlända ska lära sig arabiska och islam? På vilket sätt är det en integrationsfrämjande verksamhet?” ”Vad har Ibn Rushd för värderingar egentligen? Jag vet inte. En av målsättningarna är att stärka en svensk muslimsk identitet, men vad innebär det egentligen? Eftersom de är så förtegna så börjar ju folk att fantisera i stället.”

Osman säger: ”Du är ju en av de som sammankopplat Ibn Rushd till Muslimska brödraskapet. Det finns inga tydliga belägg för att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet.” Carlbom svarar att alla förnekar kopplingen och att det vore bättre om Ibn Rushd gick ut öppet och förklarade vilken relation de har till Brödraskapet ideologiskt och socialt än att hålla på och förneka.

I slutet av denna andra artikel förklarar Osman att hon har svårt att försöka reda ut kopplingarna till Muslimska brödraskapet. ”En delförklaring är att min egen kunskap om rörelsen är relativt låg. Jag behöver veta mer om vad Muslimska brödraskapet är.”

Efter andra artikeln?

I artikeln 12 juni intervjuar hon universitetslektor Emin Poljarevic, teologiska institutionen, Uppsala universitet, och här spårar hela intervjuserien ur. Jag kritiserar hans påståenden att Muslimska brödraskapet inte bedriver verksamhet i Sverige i det här blogginlägget 22 juni 2022. Det märkliga är att varken Bilan Osman eller Johan Ehrenberg eller Andreas Gustavsson kontrollerade om Emin Poljarevic hade publicerat någon forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige och Europa innan Osman ringde just honom för information. Hon intervjuar många, bland annat Mattias Gardell. Hans termer kristdemokratisk, konservativ och socialdemokratisk falang kommenterar jag i del 2 i den här serien. Hon nämner den europeiska paraplyorganisationen FIOE, som bytt namn till Council of European Muslims (CEM) och frågar Magnus Ranstorp, ”terrorforskare vid Försvarshögskolan och skarpt kritisk till Ibn Rushd, om han någonsin intervjuat FIOE. Finns det inte en poäng i att intervjua organisationerna som används som bevis för att svenska organisationer är kopplade till ett hemligt brödraskapsnätverk?” ”Nej, det har jag inte”, svarar Ranstorp. Osman bestämmer sig för att göra det Ranstorp inte gjort, och här ser man gapet mellan den seriösa forskaren och den ivriga journalisten. Osman ringer upp ordföranden som valdes 2018, ”dessförinnan var han aktiv i en tysk muslimsk organisation”, men hon nämner inte vilken så att läsaren kan göra en sökning. Hon kunde ha ringt upp Chakib Benmakhlouf som var ordförande i många år, eller besökt somalisvensken Abdirizak Waberi i fängelset, han var vice ordförande i många år. Båda två involverade i de islamiska friskolor som Skolinspektionen valt att lägga ner på grund av huvudmännens bristande lämplighet. Bilan Osman skulle ha fått exakt samma svar av dem som av den nuvarande ordföranden. Han lägger verkligen ut texten. Tack vare Osmans ”intervju” får Muslimska brödraskapet massvis med PR i ETC.

Att Osman, med sin identitetspolitiska aktivism gärna vill försvara ”muslimer” är förståeligt. Men varför gör ETC propaganda för shariapolitiska extremhögern?

Artikeln avslutas med en mycket negativ snutt om Sameh Egyptson. Hon säger att han har skrivit ett antal debattartiklar, men nämner inte att han publicerat tre böcker om Muslimska brödraskapets svenska gren. Och så kommer huvudargumentet som riktas mot honom: han felöversätter. Ett brev i det här fallet. Hon kan inte arabiska utan tar hjälp. Åtta ”av varandra helt oberoende personer som drar samma slutsats: Brevet är inte enbart felöversatt, men Sameh Egyptsons översättning ändrar innehållet, till den grad att andemeningen i brevet förändras”. Sameh Egyptson svarar i mejl: ”En bokstavlig översättning av citatet blir missvisande.”

Jag har arbetat som professionell översättare av både skönlitteratur och facklitteratur och en bokstavlig översättning kan ibland bli helt obegriplig. Det obegripliga med ETC är att de publicerar Osmans anklagelser utan att samtidigt publicera den arabiska texten, Egyptsons översättning och de ”åtta av varandra helt oberoende personernas” översättning så att läsaren får en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Hon fortsätter: ”Det är inte första gången Sameh Egyptson kritiseras för felöversättningar. Fredric Bursi [Brusi], doktorand i religionshistoria har lyft det tidigare. Även Ibn Rushd har vid flera tillfällen i debattartiklar framfört att Sameh Egyptsons felöversättningar bidragit till mytspridningen som omgärdar studieförbundet.” I det här blogginlägget 10 februari 2019 kritiserar jag Brusis kritik.

Artikeln 13 juni intervjuas Magnus Ranstorp. Han talar om personkopplingarna, om vilka föreningar som är registrerade på Kapellgränd 10. ”Vad vi har tittat på som vi vet med säkerhet är personkopplingarna. Det handlar inte om de som arbetar på Ibn Rushd, utan de som leder verksamheten i flera år och har ledande positioner i MB-kopplade organisationer. Det är viktigt att se detaljerna, alla rapporter, på ämnet för att få en sammanhängande slutsats.” ”Det är bara att kika på hur många organisationer som skapats och vad de har för relationer till varandra, det är samma företrädare som hoppar runt på posterna.” Bilan Osman frågar Magnus Ranstorp om Ibn Rushd är islamister enligt honom. ”Magnus Ranstorp funderar en lång stund. Han väger orden. Till slut svarar han: – Ledarskapet är i alla fall det.” Han förtydligar också att han inte menar Alve Högman eller Zana Mohammad, ”det är bara att se på persongalleriet. Det är en snäv, liten krets som samarbetar med varandra.” Bilan Osman ringer upp Alve Högman, hon vill veta vilka inom ledarskapet Magnus Ranstorp syftar på som har kopplingar till Muslimska brödraskapet. ”– Jag vet faktiskt inte alls vad han syftar på. Jag sitter i ledningen för Ibn Rushd, ingen här har någonsin uttryckt sympatier för Muslimska brödraskapet under de åren jag varit rektor.”

Artikeln 14 juni ägnas helt åt Omar Mustafa och artikeln 15 juni åt Zana Mohammad, Ibn Rushds förbundsordförande. ”Zana Mohammad är ordförande för Ibn Rushd. Enligt honom blev debatten om Omar Mustafa, tillsammans med MSB-rapporterna, startskottet för en hätsk debatt om Ibn Rushd”, inleder Osman artikeln med, och fortsätter: ”Han har en lång bakgrund i det muslimska civilsamhället”, alltså det Qaradawi kallar gettot. Han är en lika drillad soldat som Omar Mustafa, en specialtränad sol-och-vårare.

Att vakna upp och inse att man har blivit utsatt för en sol-och-vårare kan försätta individen i ett kristillstånd, det kan personer intyga som utsatts för romansbedrägerier och kanske blivit av med flera hundra tusen kronor, kanske miljoner, kanske till och med sin bostadsrätt eller sitt hus för att de tagit lån på lån i tron att de skickade pengarna till en person som brydde sig om dem, som var i akut behov av pengar i en nödsituation, som inom kort skulle betala tillbaka, men som i själva verket hade manipulerat dem. Man fylls av alla möjliga känslor. Man skäms, man är besviken, på sig själv, på bedragaren, man är ledsen, man känner sig grundlurad, man är förbannad. Just nu befinner sig Sverige i ett tillstånd där en liten grupp har insett manipulationerna och vet vilka manipulatörerna är, och en stor grupp, inklusive forskare, politiker, myndigheter, journalister, som fortfarande lever i förnekelse, litar blint på sol-och-vårarna och slår ifrån sig allt tal om manipulation och skuldbelägger de klarsynta, kallar dem rasister, islamofober, konspirationsteoretiker. Jag vet bara en enda person som skulle kunna bryta förtrollningen. Journalisten Henrik Arnstad.

Fascismexperten Henrik Arnstad
Henrik Arnstad slog igenom på bred front när han på DN-Debatt 15 november 2012 skrev att ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”. Henrik Arnstads namn är ett varumärke, ett mycket starkt varumärke, han är avskydd av somliga, beundrad av andra. Trots historieforskarnas protester att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti fastnade epitetet som sänt från skyarna. Socialdemokraterna kallade SD på DN-Debatt 6 december 2014 för nyfascister, statsminister Stefan Löfven (S) hänvisade i en intervju i SVT Agenda 2016 till Arnstad och hans bok Älskade fascism (2013) när han skulle förklara varför han kallade Sverigedemokraterna för fascister. Inte bara Socialdemokraterna utan även andra partier och en stor del av journalistkåren lyssnade på Arnstad och pestförklarade SD. Redan tidigare hade den som ifrågasatte den oreglerade invandringens konsekvenser, avsaknaden av en genomtänkt integrationsplan och avsaknaden av krav på kunskaper i svenska för att få svenskt medborgarskap pestförklarats. För att inte tala om kritiker av demokratifientliga tolkningar av islam, som av någon märklig anledning har blivit en höger-vänster-fråga.

En enda mans debattartikel i DN fick den svenska politiken och journalistiken att gå i baklås, polariseringen cementerades. Effekterna ser vi än i dag, över ett decennium senare. Henrik Arnstad väcker starka känslor i båda lägren i den polariserade debatten om politisk islam i Sverige. Därför är han den enda jag ser som kan bryta förtrollningen, eller låsningen.

Att erkänna att man har levt i en förtrollning kräver mod. Alla har inte det modet. Många vill över huvud taget inte erkänna att de lever i en förtrollning, att de är manipulerade. Somliga har ett psyke som inte går att rubba. Kanske tillhör Henrik Arnstad den gruppen.

Den 8 maj publicerar ETC Henrik Arnstads artikel ”Varför frågar ingen vad islamism egentligen betyder?”. Ingressen lyder: ”Ett begrepp som saknar definition har präglat debatten om invandring och islam i tio års tid. Debatten är förvirrad och när det nyligen användes i en doktorsavhandling i Lund blev resultatet ett haveri. Men ordet ’islamism’ fyller en viktig funktion för extremhögern, skriver Henrik Arnstad.”

Det tar tid att skriva en artikel. Jag undrar varför Arnstad lägger ner så mycket tid på att skriva exakt samma saker som ETC:s övriga skribenter redan publicerat i stället för att komma med en egen originell vinkel. Han lyfter fram de två teologernas kritik i Expressen, Elena Namlis och Carl-Henric Grenholms kritik. Arnstad intervjuar sin forna universitetslärare i historia Hossein Sheiban som menar att Egyptson överskattat Brödraskapets styrka. ”Enligt Sheiban sprider Sameh Egyptson konspirationsteorier.”

Gör Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Linberg det också?

Sheiban lägger ut texten om konspirationsteorier och kommer till och med in på Anders Behring Breivik. Arnstad menar att efter disputationen ”har de vetenskapliga protesterna – som hävdar att avhandlingen aldrig borde ha godkänts – fallit platt till marken” och som bevis lyfter han fram positiva artiklar och avslutar med följande: ”Budskapet till svenskar som är muslimer går fram: håll käften – annars avfärdar vi dig som islamist. Fast det spelar egentligen ingen roll om du håller käften. För är inte även det ett tecken på en hemlig islamistisk konspiration?”

Jag frågar mig: Varför sänker Arnstad sig till Martin AAgårds, Anna Ardins och Bilan Osmans nivå? Han är den enda av dem som kan tillgodogöra sig Mats Lindbergs artikel i Statsvetenskaplig tidskrift om den upphetsade debatten efter Egyptsons avhandling. Med sina studier för Hossein Sheiban i delkursen ”De muslimska ländernas moderna historia: Kultur, religion och samhällsliv” kan han tillgodogöra sig den österrikiske konvertiten Muhammad Asads/Leopold Weiss lilla bok Islam at the crossroads (1934), tillägnad ”den muslimska ungdomen”, som del 1 i den här serien handlar om. Där får han förstahandsinformation om vad islamism/politisk islam innebär som totalitär ideologi och västfientlighet och kan bilda sig en egen uppfattning om vad Asads totalitära ideologi och västfientlighet innebär för Sveriges del. Muhammad Asad influerade ju Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapets chefsideolog. Jag frågar mig om Arnstads forna lärare Hossein Sheiban när han talar om konspirationsteorier har kunskap om författarna till de texter som gick att ladda ner från Islamiska förbundets hemsida. Om han har kunskap om vänsterpartisten Mostafa Malaekahs små häften om sharia, om arvsrätt och kvinnans plikt att bara visa ansikte och händer när hon vistas utomhus, häften som finns spridda över hela Sverige. Jag frågar mig om han har glömt Mahmoud Aldebes brev till riksdagspartierna inför valet 2006 och kravet på särlagstiftning. Jag frågar mig om han har läst Muslimska brödraskapets manual för ett shariastyrt getto Att förstå Islam. Han talar nämligen hela tiden om Muslimska brödraskapet utomlands, inte om gruppen i Sverige. Känner han till namnen som Sameh Egyptson kallar ”den inre cirkeln”? Känner han till Omar Mustafas studiebesök i Istanbul 2009 för att knyta kontakter med Recep Tayyip Erdogans parti AKP och Mustafas positiva uppfattning om Necmettin Erbakan?

Jag frågar mig varför Henrik Arnstad, som gjort sig besväret att skriva boken Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, lutar sig mot Hossein Sheiban i stället för att dra nytta av sina kunskaper om totalitära ideologier och själv avgöra huruvida IFiS ideologi är totalitär eller inte. Han kan ju börja med Islam at the crossroads. Och sedan fråga sig: Är Recep Tayyip Erdogans utveckling av Turkiet ett föredöme för Sverige?

Muslimska brödraskapet är den verkligt fascistiska rörelsen i Sverige enligt Mussolinis mönster, om man skalar bort våldet, skattefinansierad dessutom. Och med en vidrig kvinnosyn. Ända sedan terrorattacken 11 september 2001 har fokus legat på granskning av våldsbenägna grupperingar i Sverige. Men undermineringen av demokratin inifrån av olika västfientliga grupperingar som följer de demokratiska spelreglerna är betydligt allvarligare än enstaka våldshandlingar. Muslimska brödraskapet är inte den enda rörelse som bedriver intensiv missionsverksamhet riktad mot invandrare från islamdominerade länder eller presumtiva konvertiter i syfte att få dem att underkasta sig ”sann” islam, vilket innebär att ha profeten Muhammeds liv och leverne och Koranen som rättesnöre. Jag har tidigare nämnt hur den indiska opolitiska rörelsen Tablighi Jamaat startade som en liten missionerande rörelse på en liten ort i Indien och nu är spridd över hela världen. Det kryllar av missionärer i Sverige. Ju fler som anammar ”sann” islam, politisk eller opolitisk, desto mer krymper den sekulära rättsstaten och flickors och kvinnors och sexuella minoriteters fri- och rättigheter och desto mer ökar kraven på anpassning till ”sann” islam, exempelvis blasfemilagar, särskilda helgdagar. Erdogans Turkiet är ett varnande exempel.

Det märkliga är att politikerna ända sedan mitten av 1970-talet, då mångkulturalismen som statlig ideologi infördes, helt tappade bort vikten av att för hela befolkningen ständigt prisa att Sverige är en demokrati och vad demokrati innebär. Vi har ju blivit kompletta idioter när det gäller att framhäva demokratins företräden framför totalitära ideologier.

Som avslutning på den här serien om kritiken av Sameh Egyptsons avhandling har jag en önskan. Jag skulle önska att Myndigheten för psykologiskt försvar ordnade ett seminarium och bjöd in författaren Henrik Arnstad, dr Sameh Egyptson, professor emeritus Mats Lindberg, dr Magnus Norell, biträdande professor Aje Carlbom, tidigare MB-medlemmen Pierre Durrani, docent Magnus Ranstorp och dr Peder Hyllengren där de lugnt och sansat talar om politisk islam i Sverige och konsekvenserna för Sveriges del, med särskild betoning på flickors, kvinnors och sexuella minoriteters individuella fri- och rättigheter.

Henrik Arnstad är den enda som kan bryta upp låsningen och förpassa det märkliga höger-vänster-perspektivet till glömskan och betona den västerländska demokratins företräden framför totalitära ideologier. Alla lyssnar på honom.

12 juni 2023

Mona Lagerström fil dr

Jag upprepar här min uppmaning från 6 juni 2019, som också finns i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Riksdagsledamöter: Det är dags att upphöra med den idealiserade bilden av invandring som något entydigt gott och börja tala om kulturavstånden som råder mellan livegna klanmedlemmar och den svenska individualiserade jämlikhetsmodellen, mellan religiösa fundamentalister som använder Bibeln eller Koranen som lagbok och den svenska sekulära rättsstaten. Ända sedan Sverige blev ett invandrarland har rotsvenskarna fått skulden för integrationsproblemen. Ni har gett det marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademins postkolonialister tolkningsföreträdet och låtit dem måla upp Sverige som ett rasistiskt land. Ni har låtit Muslimska brödraskapets aktivister måla upp Sverige som ”islamofobiskt”. Samtidigt visar Pew Research Center att Sverige är ett av de mest toleranta länderna i världen. Sverige kan bli ännu bättre om alla offentliga bidrag till postkoloniala studier och shariapolitiska extremhögerns organisationer fryser inne och pengarna satsas på barnen.

Det kan inte nog upprepas: Vi bör följa den forna shariaextremisten (Hizb ut-Tahrirs ledare i Storbritannien) Maajid Nawaz uppmaning att vi måste börja på gräsrotsnivå, med individen, och tidigt lära ut värdet av individuella mänskliga fri- och rättigheter.

Det är dags att ni politiker satsar stort på att krympa kulturavstånden och skapar en svensk blågul paraplyidentitet. Nationalism är inte den farsot somliga vill göra den till. För att än en gång citera de separatistiska postkolonialisternas guru Frantz Fanon född i Martinique (d. 1961) och hans uppmaning till de afrikanska länderna som nyligen blivit självständiga och höll på att falla sönder i klanstrider, att nationalism som inte är chauvinism är något fint: ”En nation som fötts genom folkets gemensamma insatser, som förkroppsligar folkets verkliga strävanden och som formar staten efter folkviljan, måste med nödvändighet skapa ett utomordentligt gynnsamt kulturklimat”.¹

Nationalism kan vara glädjen över att svenska idrottare vinner internationella mästerskap i de blågula färgerna, att en svensk vinner Eurovision Song Contest. Nationalism kan vara en känsla av trygghet, att höra till, att vara en del av ett helt. Att vara uppskattad. Att vara välkommen. Barn som kommer hit från krigshärdar har rätt att få känna sig välkomna, trygga, mottagna med stora famnen. Liksom barn födda i Sverige. Barn som växer upp här ska tidigt lära sig att här i Sverige gäller lagen lika för alla. Och då måste ni politiker verkligen se till att lagen gäller lika för alla barn.

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i boken Är svensken människa att välfärdssystem ”måste förstås tredimensionellt, som ett triangeldrama mellan stat, individ och familj”.² De skriver att Alva Myrdals reformprogram under mellankrigstiden gick ut på att socialisera barnen, inte fabrikerna.

Sveriges nya reformprogram bör inriktas på att demokratisera barnen. Förslagsvis skulle varje skoldag kunna inledas med följande ramsa:

Jag är Sveriges minsta enhet.
Jag är Sveriges framtid.
Tillsammans bygger vi Sverige
och ärar den svenska flaggan,
symbolen för fred.

Små barn skulle kunna stå upp och högtidligt hålla varandra i handen när de läser ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. Äldre barn kan förslagsvis lägga höger hand över hjärtat när de rabblar ramsan, självklart vända mot svenska flaggan. I takt med att barnen blir äldre bör de gradvis få lära sig vad ramsan Jag är Sveriges minsta enhet innebär enligt svensk familjerätt, liksom att de också gradvis lär sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

Midsommar är folkets nationalhelg. Det var lönlöst att genom ett direktiv uppifrån göra Svenska flaggans dag till nationaldag. Däremot bör 6 juni kunna bli en framgång som Barnens Dag, Samhörighetens dag, då hela Sverige hyllar barnen. Alla barn, oberoende av om de är nyanlända eller har släktled hundratals år tillbaka i Sverige, bör ha en alldeles egen dag då hela Sverige talar om hur viktiga de är för Sveriges framtid.

Då Sveriges statsminister, liksom lokalpolitiker, håller tal till barnen.

Då gator och torg och butiker visar bilder på barn. Då man för barn i segregerade områden ordnar träffar med barn från andra områden.

Då man ordnar lekar. Kanske ordnar barnparader i städer och byar.

Kanske gör Sveriges musiker och låtskrivare sånger barnen kan sjunga på Barnens Dag.

En dag då alla barn som vill får äta Barnens bakelse. Smaken skiljer sig i olika landsändar. Sockerbagare skulle kunna få i uppdrag att komponera Barnens bakelse. Barn skulle kunna få provsmaka olika varianter och välja ut den som passar bäst i den egna landsdelen.

Det finns ingen ände på vad man kan göra för att hylla barnen på Barnens Dag och skapa nya svenska paraplytraditioner.

Stifta en lag om att 6 juni ska bli Barnens Dag och avsätt medel som gör Barnens Dag till en riktig högtidsdag för Sveriges alla barn.

6 juni 2023

Mona Lagerström fil dr

¹ Fanon, Frantz, Jordens fördömda (1961), Inledning Erik Tängerstad, översättning Per-Olov Zennström, Leopard förlag 2007, s. 203

² Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s. 256

 

 

OBS! Det sägs att islams trosfränder i Sverige uppgår till ungefär 800 000. Den här serien inlägg handlar enbart om den grupp på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren som numera teologie doktor Sameh Egyptson namnger i avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige och som fakultetsopponenten statsvetaren Kahled Salih i Kvartal skriver ”har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.”

Sameh Egyptson kallar aktivisternas metod att mjölka det offentliga på bidrag för ”organiserat hyckleri”.

Viktigt att notera är också att det är tack vare Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg som Egyptsons omfattande källmaterial, publicerat i tre böcker, med hjälp av en statsvetenskaplig analysmetod kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är teologie doktor, men det är en statsvetenskaplig avhandling han skrivit om islam som politisk ideologi. Kritikerna har behandlat avhandlingen som om den skulle handla om islam som religion, eftersom Egyptson disputerade på den teologiska fakulteten, Lunds universitet, där han var inskriven som doktorand.

Den 10 februari står jag längst fram i den långa kön utanför aulan i väntan på att bli insläppt. Disputationen skulle ha hållits i en mindre lokal på Lunds universitet, men på grund av det stora intresset har disputationen flyttats till en aula. Plötsligt dyker Expressens kulturchef Victor Malm upp och släpps tillsammans med de andra journalisterna in först, och jag tänker: Vad sjutton gör han här? Har han plötsligt blivit intresserad av politisk islam? Vet han ens vad Muslimska brödraskapet är? Vet han att de representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen och nazismen? Jag har inget minne av att han någonsin skrivit en artikel i ämnet, eller att politisk islam och Muslimska brödraskapet skulle ha diskuterats på Expressens kultursida. Vi är en utomordentligt liten grupp som är engagerade. Victor Malms namn har aldrig dykt upp. Den svenska journalistkåren är totalt likgiltig för islamiseringens konsekvenser för demokratin, den sociala sammanhållningen, för flickors, kvinnors och sexuella minoriteter avsaknad av fri- och rättigheter i islamstyrda enklaver, med ett och annat lysande undantag, som Lars Åberg och Sofie Löwenmark.

Sofie Löwenmark är förresten fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Malm noterade att hon stod i kön. Frågan är om han någonsin har läst en enda av hennes artiklar.

Victor Malm är född 1990. År 2019 disputerade han på Lunds universitet på en litteraturvetenskaplig avhandling om två svenska poeters lyrik. Den 1 juni 2022 tillträdde han som Expressens kulturchef. Han har marscherat snabbt inom kulturvärlden. Avsikten med att nämna Malms ålder är att socialantropolog Aje Carlbom, biträdande professor Malmö universitet, som för övrigt Sameh Egyptson stöder sin forskning på, innan Malm ens hunnit bli tonåring lyft fram Muslimska brödraskapets texter de presenterat på svenska och försökt få politikerna att förstå faran med islamismen och enklaviseringen. Carlboms avhandling kom för tjugo år sedan (2003), innan publiceringen deltog han i seminarier och konferenser.

Dagen efter Sameh Egyptsons disputation publicerar Victor Malm en recension av disputationen, ”Egyptson är godkänd – men striden fortsätter”, och Malm är, dagen efter disputationen, eller kanske till och med disputationskvällen, i alla fall när han skriver recensionen, övertygad om att striden kommer att handla om metodfel i Egyptsons avhandling. Malm skriver: ”avhandlingen ’Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige’ hann inte mer än spikas innan häftig kritik väcktes.”

Avhandlingen spikades 19 januari med DN närvarande och med den följande braskande rubriken i DN: ”Storbråk väntas kring avhandling om Muslimska brödraskapet i Sverige.”

Malm redogör inte för vilka som stod bakom den ”häftiga kritiken”. Den väcktes inte av spikningen, den går flera år tillbaka, ett helt decennium till och med, och orkestreras av Muslimska brödraskapets aktivister med hjälp av hantlangare. Jag vet inte vad Malm väntade sig av disputationen, själv väntade jag mig inget ovanligt, eftersom jag visste vem/vilka som låg bakom ”den häftiga kritiken”. Ett namn saknas bland de kritiker journalisten Niklas Orrenius låter komma till tals i DN:

Den här mannen, Mattias Irving,

en rent djävulsk mobbare, ligger bakom hela säkerhetspådraget, de inställda föreläsningarna och den nedstängda undervisningen på humanistcentrat som Lunds universitet ansåg sig nödgade att fatta beslut om. Lunds universitet borde skicka räkningen för Sameh Egyptsons disputation till Mattias Irving så kan han vidarebefordra den till libanonsvenska Omar Mustafa

med en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren, som i sin tur kan skicka den vidare uppåt exempelvis till de här två medgrundarna av svenska grenen marockosvenska Chakib Benmakhlouf och marockosvenska Mostafa Kharraki, som jag skriver om i föregående inlägg, del 3.

Mattias Irving presenterar sig som journalist på sitt Twitterkonto där han sedan en kort tid tillbaka tagit bort sitt namn och kallar sig Resolut Mjukis. Han har en bakgrund som politisk sekreterare i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, han är ordförande för Föreningen Hjärta, där Omar Mustafa sitter i styrelsen. Omar Mustafa var med och startade den ursprungliga föreningen Hjärta 2011, då den var kopplad till Socialdemokraterna. Mattias Irving deltog i det konstituerande mötet och tog plats i valberedningen, vilket man kan läsa om här. Jag återkommer till Mattias Irving och hans trakasserier av Sameh Egyptson och Lunds universitet, som gick ut på att få Egyptson utsparkad från Lunds universitet långt, långt innan det var dags för disputation. Vilket man kan tycka att Victor Malm borde inhämtat kunskap om, research kallas det. Att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) anses ha kopplingar till Muslimska brödraskapet är ingen nyhet som plötsligt dök upp i samband med Egyptsons spikning av avhandlingen.

En kort rekapitulation:
Sameh Egyptson har varit en nagel i ögat på Muslimska brödraskapets svenska aktivister ända sedan han 5 oktober 2013 skrev debattartikeln i Göteborgs-Posten, ”Låt islamisterna bilda ett eget parti inför valet 2014” och i samma tidning 29 januari 2014 skrev debattartikeln ”Tro och solidaritet måste lägga alla kort på bordet”, och klargöra hur man ser på sin koppling till det islamistiska Muslimska brödraskapet. Egyptson fortsatte att år efter år skriva debattartiklar i olika tidningar.

Hösten 2016 gav Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) statsvetaren Magnus Norell, flitigt anlitad i medierna som expert på terrorism, uppgiften att göra en förstudie om Muslimska brödraskapet i Sverige eftersom MSB saknade kunskap om rörelsen. Norell kontaktade socialantropolog Aje Carlbom och den tidigare medlemmen i Muslimska brödraskapets svenska gren Pierre Durrani. Tre mycket kunniga författare. Det var ett utomordentligt viktigt drag av MSB att ge Magnus Norell uppdraget, eftersom han stod fri från de svenska universitetens religionsvetenskapliga institutioner och dessutom hade kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Mellanöstern. I det föregående inlägget redogör jag för islamologernas ovilja att befatta sig med politisk islam. Kunskapsöversikten publicerades i januari 2017, islamologerna gick till samlad attack. Muslimska brödraskapet visade musklerna och fick SVT över på sin sida. Hundratals sköna skattemiljoner stod på spel, aktivisterna ansatte MSB så hårt att MSB fattade beslut om att fortsatt forskning om Muslimska brödraskapet måste vara kopplad till universitetet. Magnus Norell åkte ut. Aje Carlbom, verksam vid Malmö universitet, skrev två ytterligare rapporter för MSB om svenska föreningar associerade med Muslimska brödraskapet.

År 2018 gav Sameh Egyptson ut Holy White Lies. Muslim Brotherhood in the West ”Case – Sweden”. Boken gavs samtidigt ut på arabiska, som är Egyptsons modersmål. År 2020 kom en första del ut på svenska: Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige. År 2021 gav han ut en andra del: Bosättningen. Muslimska brödraskapets organisation och vision i Sverige.

Malm skriver:

Avhandlingen utgår från antagandet att Muslimska brödraskapet har etablerat sig i Sverige. Syftet är att klarlägga om Islamiska förbundet i Sverige, som exempelvis driver Stockholms moské på Södermalm, är Brödraskapets nationella organisation eller gren i Sverige. Sådana hypoteser kan ha sina problem. Särskilt eftersom Egyptsons svar är ett enkelt ja. Hur han når fram till svaret – den vetenskapliga metoden – är det som ska granskas under disputationen, inte svaret som sådant.

Därför att svaret är känt sedan många år, inte minst tack vare internationell forskning. Svårigheten har varit att bevisa kopplingarna mellan IFiS och det transnationella MB. Och det gör Egyptson med en statsvetenskaplig metod han fått hjälp med av statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg, Örebro universitet, Egyptsons biträdande handledare. Litteraturvetaren Victor Malm betvivlar statsvetarprofessorn emeritus Mats Lindbergs omdöme och kunskap om det vetenskapliga hantverket gällande en global rörelse som representerar en totalitär politisk ideologi med politiska mål?

Mats Lindberg nämns inte i Orrenius braskande artikel, bara huvudhandledaren Mika Vähäkangas, professor i missionsvetenskap och ekumenik. Malm skriver att Egyptson ”ska disputera i kyrko- och missionsstudier”. Som jag skriver i det här inlägget 16 februari: ”Han hade för avsikt att skriva om religionsdialog mellan kristna och muslimer i Egypten 1999–2004, men blev efter en resa till Egypten medveten om att de religiösa ledarna han diskuterade med inte alls var intresserade av dialog utan om att befästa sin egen maktställning. Han la avhandlingsprojektet på hyllan och gav i stället ut tre böcker om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.” ”Han får kontakt med professor Lindberg som blir hans biträdande handledare och ger honom de statsvetenskapliga redskap han behöver för att sammanställa sitt omfattande källmaterial till en doktorsavhandling. Professor Lindberg har lagt ner ett enormt arbete på att hjälpa Sameh Egyptson att föra denna avhandling i hamn, i demokratins namn.”

Antidemokratiska Muslimska brödraskapet har fortfarande inte hämtat sig från Norell/Carlbom/Durrani-rapporten, eftersom några bidragsgivande myndigheter utgår från den och har lyckats sätta stopp exempelvis för bidrag till Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM), som därför är nedlagt. Medgrundaren Mostafa Kharrakis son Mohammed Amin Kharraki

var i många år SUM:s ordförande. I det här blogginlägget 28 maj 2022 skriver jag om ”De två tupparna Mohammed Amin Kharraki och Mattias Irving” och hur de gör sitt bästa att hacka sönder Sameh Egyptson. I inlägget framgår det att Irving är en mobbare av rang och hur han försöker få Egyptson sparkad från Lunds universitet och att Kharraki uppskattar Irvings sågning.

Under hösten 2022 dök den anonyma Tankesmedjan Fenix upp på internet med den påhittade Hassan Larsson som chef och med ett Twitterkonto i hans namn. Fenix påstår sig försvara demokratin som de menar hotas av auktoritära krafter. Fenix vill sprida kunskap om dessa auktoritära krafter och den ”auktoritära kraft” de siktar in sig på är Sameh Egyptson. Det går inte att se Fenix annat än som en front för Muslimska brödraskapet och Mattias Irving som skribent i par med doktorand Anna Ardin, som han har ett Instagramkonto tillsammans med under namnet troochpolitik. Anna Ardin var med när Föreningen Hjärta konstituerades 2011, hon är en lika passionerad försvarare av Muslimska brödraskapets antidemokratiska aktivister som Egyptson och Mats Lindberg är försvarare av demokratin. Irving och Ardin, tillsammans med universitetslektor Emin Poljarevic, som jag skriver om i nästa inlägg, gav förra hösten ut European Islamophobia Report 2021 för den turkiska regimtrogna tankesmedjan SETA:s räkning, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 22 september 2022, där de kartlägger ”islamofober” i Sverige för president Recep Tayyip Erdogans räkning.

Jag har skrivit flera blogginlägg om Fenix karaktärsmord på Sameh Egyptson, bland annat det här 7 januari 2023, ”Mattias Irving: Polisanmäl mig för förtal om du inte ligger bakom den anonyma Tankesmedjan Fenix”.

Fenix inlägg den 24 oktober 2022 visar att MSB-rapporten 2017 fortfarande svider rejält eftersom man börjar med Mikael Tofveson, ansvarig för beställningen av rapporten, och begär att han förklarar varför man spred konspirationsteorier och lutade sig mot ”högerextrema och islamofoba källor”, alltså Norell/Carlbom/Durrani. Det som avslöjar Irving är intervjun med den ovan nämnda Mohammed Amin Kharraki, skolledare på Framstegsskolan i Rågsved som skolinspektionen beslutat att stänga och som därför ”drabbats” av de tre MSB-rapporterna. Så här ser Kharraki junior ut i dag.

Artikeln avslutas med att Fenix har identifierat flera hittills ”oavslöjade” fel i rapporterna ”som skulle innebära att flera muslimska organisationer i Sverige idag kan få upprättelse. Vi arbetar på en ny serie personporträtt på de ledande spridarna av islamofobi i Sverige. Mer om dessa avslöjanden kommer under hösten.” Under hösten följer flera inlägg som är rena personangreppen på Sameh Egyptson och har ett enda syfte. Att stoppa disputationen.

Mattias Irving och Anna Ardin får hjälp av Yasir Al-Sayed Issa, som går under namnet ”Adam”

i Niklas Orrenius artikel och som Orrenius mycket väl vet tillhör den kända syriska MB-släkten Issa som stod på syriska säkerhetstjänstens lista för över tio år sedan, vilket TT/DN rapporterade om 23 mars 2011, ”Syriska aktivister hotas i Sverige”. I Orrenius artikel om att Issa namnges i Egyptson avhandling står det: ”Han är rädd att han, vid resor i Mellanöstern, kan gripas av diktaturers säkerhetstjänst och att avhandlingens ord om honom kan användas i förhör. Därför hoppas jag att Egyptsons avhandling underkänns. Det är en fråga om liv och död, bokstavligen.” Yasir Issa har specialiserat sig på att få journalister att dansa efter hans pipa. Han har i samband med Egyptsons avhandling valsat runt i praktiskt taget alla stora nyhetsmedier under olika påhittade namn. Han fann mängder med fel i avhandlingen och skickade en lång lista till Lunds universitet, som Fenix publicerade. Han är själv på plats för att ställa Egyptson mot väggen. Mattias Irving håller sig borta.

Det är en jagad man som sätter sig inför cirka 200 personer i aulan i väntan på vad opponenten ska säga om hans avhandling.

Victor Malm är besviken. Han skriver att civilklädda poliser spanar över aulan. ”Metodfrågor står kanske inte högst på agendan. Ordningsmakten och medierna är nog heller inte vana vid den småputtriga och mysiga, men helt dekorumenliga ton som opponenten Khalid Salih, doktor i statsvetenskap, inleder med. Han talar heller inte om metodproblemen. Debatten – och den kommer, var så säkra – lär dock lägga fokus där.”

Återigen: Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa. Och debattens fokus ska ligga på metodfrågor? På statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg och hans statsvetenskapliga metod? Victor Malm har mer fokus på personen Sameh Egyptson än på den statsvetenskapliga metoden.

Malm tycker att opponenten främst riktar kritik mot ”lättare problem”, ”jag har varit på disputationer om lyrik med långt hårdare frågor”, skriver han.

Det har jag också. Jag är liksom Victor Malm, fil dr i litteraturvetenskap. En liten textsnutt om mitt arbete med avhandlingen finns i Expressen 15 augusti 1988 med åtföljande bild under samlingsrubriken ”Forskare 88”. Jag har varit på disputationer i humaniora som är rena krigstillståndet där opponenten ser chansen att framhäva sig själv och sin förträfflighet och mosar den stackars respondenten. Jag har, till skillnad från Malm, dessutom en samhällsvetenskaplig examen. Det första ämne jag läste på universitetet för över femtio år sedan var statskunskap.

Sameh Egyptsons disputation var inte vilken disputation som helst. Muslimska brödraskapet var ute efter blod. I ett decennium hade de försökt krossa honom. De ville se en underkänd avhandling och få Egyptson löjligförklarad, borta ur räkningen för all framtid så att de utan problem kan fortsätta att casha in hundratals miljoner skattekronor via sina islamiska friskolor, studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief. På den andra extremen finns muslimhatarna som också kunde tänkas utnyttja Egyptsons avhandling för sina politiska syften.

Opponenten Khalid Salih tvingades gå balansgång, som en opponent på en litteraturvetenskaplig avhandling aldrig tvingas göra.

Malm fortsätter: ”Och etiken i att peka ut hjälpredor till politiskt ambitiösa islamister? Den biten nämns inte.” Som sagt, det gällde att gå balansgång. Och att islamisterna i Brödraskapets tappning ska likställas med kommunister, fascister och nazister och att alla namngivna individer är offentliga personer. Vad gäller formell etikprövning fanns inte den lagen när Egyptson påbörjade sitt forskningsprojekt säger handledare Mika Vähäkangas i Orrenius artikel.

Malm nämner universitetslektor Torsten Jansons enormt kritiska omdöme. ”Det är hårt. Och det är en markering. När han är klar undrar jag varför opponenten inte berörde något av detta.” Kanske för att opponenten var statsvetare och att Jansons kritik inte hade någon som helst bäring på en statsvetenskaplig avhandling. Jag kan meddela Victor Malm att Torsten Jansons kritik, utifrån ett missionsvetenskapligt perspektiv, hade varit lika malplacerad på en litteraturvetenskaplig disputation som på Egyptsons. Det är utomordentligt olyckligt att Egyptson påbörjade sin forskning på en religionsvetenskaplig institution och att avhandlingen lades fram där. Faktum kvarstår. Själva avhandlingen är statsvetenskaplig. Metoden är statsvetenskaplig.

Malm summerar: ”Tidningarnas utsända är nog ganska besvikna, hittills har inget inträffat som motiverar det stora medieuppbådet, säkerheten eller den fullsatta salen. Det är en lång, snäll men ordinär fredagsdisputation i februari.”

Just vad jag hade väntat mig. Trots Niklas Orrenius konfliktosande artikel. Där Mattias Irving saknades.

Victor Malm piggnar till när det efter pausen, då det gått tre timmar, blir kritik från publiken. ”På svaren märks en allt tröttare Egyptson. Mycket förblir grumligt. Även när den som ställer frågor efter att ha rest sju timmar för att få möjligheten.” Det är Yasir Al-Sayed Issa som Malm refererar till. Issa vars familj syriska säkerhetstjänsten hade under bevakning för drygt ett decennium sedan. ”Han är utpekad i avhandlingen. Han menar att han är det på felaktiga grunder. Han undrar om Egyptson har funderat på vilka konsekvenser det kan få att peka ut honom som antidemokrat i en skrift som nu kan adlas till god vetenskap av Lunds universitet.” Man kan fråga sig vilka konsekvenser det kan få att pappan stred mot Syriens president och att brorsan lägger ut ett foto på sig och Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi på Facebook. Bilden på pappan är tagen av Muslimska brödraskapet.

Fyra timmar tog disputationen. Malm: ”Jämförd med pådragets skala och förhandsskriverierna har affären varit barmhärtig, till och med snäll. Jag är matt och varken mer eller mindre övertygad om avhandlingens kvaliteter än jag var när jag kom.”

Som om man skulle kunna få en uppfattning om en avhandlings kvaliteter av en disputation! Som han själv skriver: ”Normalt är disputationer mest ett skådespel. Avhandlingar som riskerar att bli underkända släpps inte fram.” Två handledare släppte fram Egyptson.

Malm avslutar: ”Kontroversen har bara börjat. Men jag är ganska säker på att den kommande striden inte kommer att handla om Egyptsons grundpåstående – att Muslimska brödraskapet, genom Islamiska förbundet i Sverige, har infiltrerat det svenska samhället – utan metodologin, etiken, det vetenskapliga utanverket.” Och Malm ser verkligen till att det blir så, åtminstone på Expressen Kultur.

Victor Malm bygger sitt varumärke på Sameh Egyptsons bekostnad
Malm utnyttjar sin chefsställning till att bygga sitt varumärke och markera för läsaren att hans recension av Egyptsons disputation får stöd, och inte av vem som helst utan av Torsten Janson som underkände Egyptson. Det är uppenbart av Jansons artikel att Expressen låg på honom att publicera sitt negativa omdöme. Han inleder med en massa krumbuktanden.

Jag har ombetts förmedla de synpunkter jag presenterade som ledamot av betygsnämnden vid Sameh Egyptsons disputation vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap (CTR), Lunds universitet, den 10 februari 2023. Det är inte brukligt att göra så. En disputation är och skall vara en offentlig och transparent process – men inte bedrivas via medierna. Det är heller inte syftet här. Disputationen är genomförd och avslutad enligt gängse praxis och regelverk.

Ändå fortsätter han sin process via medierna 14 februari, bara några dagar efter disputationen. Därefter kommer en sågning 27 februari av Elena Namli och Carl-Henric Grenholm, professorer i teologisk etik, Uppsala universitet, ”Egyptsons avhandling är ett haveri för universitetet”. Salig professor Ingemar Hedenius (1908–1982), en gång verksam vid samma universitet, avfärdade teologi som humbug. De kallar Egyptsons avhandling en ”avhandling i missionsvetenskap”. De är kritiska till att han betonar Brödraskapet som politisk rörelse och bortser från att det är en statsvetenskaplig avhandling. De nämner etikprövningslagen och struntar i att den inte var tillämplig på Egyptsons avhandling. Jag vill än en gång betona att Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa. Namli och Grenholm skriver ett brinnande försvar för representanterna för denna antidemokratiska ideologi.

Och Expressen publicerar det. Allt i syfte att bygga Victor Malms varumärke och rättfärdiga hans recension av disputationen. Nästa professor att bygga Victor Malms varumärke är professor Simon Sorgenfrei 9 mars, ”Vilken islam vill den svenska staten stötta”, som jag i del 3 utförligt behandlar. Han lyfter fram FIFS utan att nämna att det är en MB-associerad organisation. Jag skriver att han på uppdrag av Muslimska brödraskapet, via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), skrev boken Islam i Sverige – de första 1300 åren och att han lyfter fram Mostafa Kharraki ovan, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, far till Mohammed Amin Kharraki, som en vanlig muslim vem som helst.

Ägarfamiljen Bonnier har ett gigantiskt trovärdighetsproblem
Expressens kulturchef beger sig till en disputation i tron att han av disputationen ska få klarhet i om en avhandlings vetenskapliga eller icke-vetenskapliga kvalifikationer. Lika omdömeslös är Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf. I en ledare 12 februari, ”Egyptson borde inte ha släppts fram”, kallar hon hans avhandling för ”politiskt brännhet” och nämner bara huvudhandledaren. Hon skriver om vikten av att en avhandling när den läggs fram håller måttet, ”Och det är handledarens, i detta fall teologen Mika Vähäkangas, uppgift att lotsa doktoranden dit”. Och biträdande handledaren statsvetaren Mats Lindberg? Var kommer han in i Berglöfs insinuanta ledare?

Både Expressen och Sydsvenskan ingår i Bonniersfären, liksom Dagens Nyheter. Niklas Orrenius lyckades med råge skapa uppmärksamhet kring Egyptsons avhandling och disputation, vilket var mycket fint gjort, annars hade avhandlingen gått obemärkt förbi. Men Orrenius kunde inte fullfölja reportaget med en kunnig artikel efter disputationen, eftersom han saknar kunskap om politisk islam i Sverige, trots alla år han verkat som journalist och skrivit om islams trosfränder. Ägarfamiljen Bonnier har uppenbarligen inte, efter Brödraskapets fyra decennier i landet, och den massiva invandringen från islamstyrda länder, ansett att någon enda av deras journalister kanske i grunden borde sätta sig in i vad politisk islam innebär, det finns hur mycket internationell forskning som helst.

Orrenius byggde upp ”kontroversen” genom att låta några som omnämns i avhandlingen komma till tals, och det är självklart att de vill ge igen. Bland andra låter han doktorand Anna Ardin, tidigare mångårig ledamot i Socialdemokraternas Tro och Solidaritets förbundsstyrelse, säga sitt hjärtas mening. Hon presenterar sig apropå att Egyptson skriver att hon är en viktig aktör i att hjälpa Brödraskapet att få fäste i Socialdemokraterna, vilket jag kan intyga är sant: ”Det är bisarrt att läsa. Jag är evangelist i en kristen kyrka, jag arbetar för religionsfrihet, inte för islam”. ”Hon kallar Sameh Egyptsons avhandling för ’ett stort falsarium’ och liknar hans forskning vid ’en ny typ av rasbiologi’ – Rasbiologerna ägnade sig också åt falsk vetenskap som lade grunden för samhällets förföljelse av minoriteter. I det här fallet används Samehs felaktiga texter för att hetsa mot muslimer.”

Och Anna Ardin har i många år hetsat mot Sameh Egyptson och anklagat honom för att sprida konspirationsteorier, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg liksom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Inte undra på att Victor Malm vädrade blod. Och blev besviken. Orrenius byggde verkligen upp förväntningar, som föll platt till marken. Därför att ”kontroversen” bara berör Muslimska brödraskapets aktivister och hantlangare, cirka 13 ledande män och deras entourage. Och för att Orrenius inte förstod det. Hans artikel efter disputationen är direkt pinsam, ”Oenig nämnd godkände avhandling om islamism trots hård kritik”. Artikeln handlar i princip om ”Adam”, som inte fick svar på sina frågor, trots att han åkt bil i sju timmar för att ställa dem. Orrenius skriver: ”Flera i publiken var tydligt skeptiska till Egyptsons forskning. ’En skandalavhandling’, sa idéhistorikern Anders Önnerfors, verksam vid Linnéuniversitetet och expert på konspirationsteorier. – Jag är förvånad att Lunds universitet släpper fram den på det här sättet. Det borde ha gjorts en etikprövning. Och sättet som Sameh Egyptson talar om Muslimska brödraskapet liknar konspirationsteoretiska resonemang”. Sista meningen: ”Den utpekade islamisten Adam körde besviken mot Stockholm, med huvudet fullt av frågor som han inte hann ställa.”

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg: Han hade kunnat hålla på till midnatt. Mika Vähäkangas satte stopp efter fyra timmars disputation.

Ägarfamiljen Bonnier: Har ni förstått att den fjärde totalitära politiska ideologin sedan flera decennier sprids i Sverige, med er hjälp? Eftersom era tidningar tiger om den. Ni har låtit era tidningar ta parti för islam, utan åtskillnad, och för religioner, när total neutralitet i förhållande till religioner är det säkraste sättet att skapa ett humant samhälle, vilket min favoritateist, den tyskfödda naturaliserade franska upplysningsmannen Baron d’Holbach (1723–1789) pläderar för i den på engelska och under pseudonym år 1768 utgivna boken The sacred contagion. The natural history of superstition (Den heliga smittan. Vidskepelsens naturhistoria).

Det var lika livsfarligt att i Frankrike kritisera kristendomen på den tiden som det är i dag att kritisera islam. Författarna eller den som sålde eller till och med gav bort en olaglig bok kunde dömas till fängelse, galärerna eller till och med till döden. Författarna gav ut sina religionskritiska böcker under pseudonym och oftast utanför Frankrike. Böcker som inte fann nåd brändes av bödeln. Parisparlamentet deklarerade apropå Jean-Jacques Rousseaus (1712–1778) bok Emile eller Om uppfostran (1762) att det var dags att sluta bränna böcker och bränna författarna till böckerna i stället.

Låt mig klart deklarera att jag aldrig skulle komma på tanken att bränna en bok. Jag skulle hellre se att man över hela Sverige, på alla språk som finns i Sverige i dag, ordnade maratonuppläsningar av vad det faktiskt står i Bibeln och Koranen.

I samband med provokatören Rasmus Paludans koranbränningar sände biskop Åke Bonnier ut ett pressmeddelande 11 maj 2022, ”Kränkningar av heliga skrifter kan aldrig bygga ett gott samhälle”. Han citerar författaren Heinrich Heine som ”sa redan på 1800-talet att ’där man bränner böcker bränner man till slut även människor’”. Man brände människor i Frankrike när upplysningsmännen Baron d’Holbach, Rousseau, Voltaire och Denis Diderot levde och som vi i dag kan tacka vår yttrandefrihet för. Åke Bonnier talat om ett ”gott tillsammansskap”, om att verka för ”det goda tillsammansskap vi behöver i vårt multisamhälle”.

Och det kan man bara skapa genom pressens totala neutralitet, totala likgiltighet inför de religioner som existerar i samhället.

Det biskop Åke Bonnier kallar ”heliga skrifter” kränker människan å det grövsta och skapar splittring mellan de rättrogna och de som inte anses vara rättrogna. Skrifterna är fulla av mord, dråp, blod. Det borde biskopen känna till. Ingen kan med bästa vilja i världen säga att skrifter som varnar för helvetet värnar om alla människors lika värde, vilket ägarfamiljen Bonnier säger sig göra.

Ägarfamiljen Bonnier skriver: ”Bonniers verksamheter kommer aldrig att driva agendor som förminskar den enskilde individen eller utesluter grupper ur samhällsgemenskapen. Demokrati, allas lika värde och människors grundläggande fri- och rättigheter är orubbliga fundament.”

Det är hyckleri. ”Allas lika värde” går inte att kombinera med partitagande för religioner, i synnerhet inte religioner som hotar folk med helvetet. Det är just hotet ”du kommer att brinna i helvetet” som riktas mot flickor/kvinnor som vägrar vara beslöjade. För ett antal år sedan sände SVT ett reportage från en moské i samband med fastemånaden ramadan. En man svarade att han fastade för att han var livrädd att komma till helvetet. Den fruktan är oerhörd stark hos många inflyttade från islamdominerade länder. Ägarfamiljen Bonniers tidningar har inte lyft ett finger för att skingra den fruktan. Biskop Åke Bonnier borde veta att helvetespräster inte är särskilt vanliga i dag inom Svenska kyrkan. Att det är just därför Sverige rankas som ett av världens mest toleranta länder.

Bonnierpressen har avlägsnat sig långt från den tiden då statsvetaren professor Herbert Tingsten (1896–1973) var chefredaktör och Ingemar Hedenius var skribent i DN, båda fast förankrade i försvaret av demokratin och fördömandet av de totalitära ideologier som ödelagt Europa.

Niklas Orrenius artiklar före och efter Sameh Egyptsons disputation, Victor Malms varumärkesbyggande och Moa Berglöfs ledare visar det gungfly Bonnierpressen befinner sig på.

Journalistklubben: När håller ni ett stormöte om journalisten Mattias Irvings intensiva kamp att krossa budbäraren i stället för att granska makten, och journalistskråets decennielånga likgiltighet för islamismens utbredning i Sverige med enklavisering som följd?
Mattias Irvings kamp att krossa Sameh Egyptson fortsatte lika intensivt efter disputationen som före. Han kräver att hans namn ska avlägsnas från avhandlingen som ligger ute online. Här är hans Brev till prodekanen på Lunds universitet 22 februari 2023 där han citerar Egyptson: ”När Omar Mustafa senare under 2013 tvingades lämna socialdemokratin, se nedan, fick naturligtvis relationen mellan partiet och föreningen Hjärta en knäck. Mustafa fortsatte dock inom Hjärta tillsammans med [Rashid] Musa, Irving och Ardin.” Irving ljuger i sin kommentar: ”Jag var över huvud taget inte aktiv i Hjärta 2013. Mitt första styrelseuppdrag i föreningen Hjärta var 2018, då jag valdes till kassör.” Som länken i början av det här inlägget visar deltog han i grundandet av Hjärta 2011, tillsammans med Omar Mustafa och Anna Ardin.

Mattias Irving och den nuvarande Föreningen Hjärta (Mattias Irving, Anna Ardin, Omar Mustafa) skapade en guide de skickade till 70 personer och uppmuntrade alla som omnämndes i Egyptsons avhandling att kräva att deras namn avlägsnades. Sedan blir de förbannade på Egyptsons reaktion.

Journalister: Varför gör ni inte ett gräv och dyker ner i Mattias Irvings konton på sociala medier? Han är mycket transparent på Twitter med sin hetsjakt på Egyptson och vilket fruktansvärt offer han är.

Än en gång: Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen.

Victor Malm: Håll dig till lyrik i framtiden.

Nästa inlägg handlar om Johan Ehrenberg och Andreas Gustavsson, Dagens ETC

1 juni 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! Det sägs att islams trosfränder i Sverige uppgår till ungefär 800 000. Den här serien inlägg handlar enbart om den grupp på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren som numera teologie doktor Sameh Egyptson namnger i avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige och som fakultetsopponenten statsvetaren Kahled Salih i Kvartal skriver ”har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.”

Sameh Egyptson kallar aktivisternas metod att mjölka det offentliga på bidrag för ”organiserat hyckleri”.

Viktigt att notera är också att det är tack vare Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg som Egyptsons omfattande källmaterial, publicerat i tre böcker, med hjälp av en statsvetenskaplig analysmetod kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är teologie doktor, men det är en statsvetenskaplig avhandling han skrivit om islam som politisk ideologi. Kritikerna har behandlat avhandlingen som om den skulle handla om islam som religion, eftersom Egyptson disputerade på den teologiska fakulteten, Lunds universitet, där han var inskriven som doktorand.

År 1982 inrättades islamologi som universitetsämne och två år senare utnämndes Jan Hjärpe till Sveriges första professor i islamologi vid Lunds universitet. Eftersom Hjärpe har satt sin prägel på universitetens islamutbildningar och islamforskning inleder jag med hans egen beskrivning av sin syn på ämnet, hämtad ur hans text ”Perspektiv på islamologin: essentialism eller religionsantropologi?” i Islamologi. Studiet av en religion (red. Jonas Otterbeck & Leif Stenberg, 2012). Essentialism innebär att man ser religioner som statiska med en en gång för alla given essens, ”som slutna, koherenta, determinerande system” (s. 274). Religionsantropologi innebär ”forskning kring religiösa upplevelser, riters och observansers funktioner hos människor, och deras roll i sociala och politiska skeenden” (s. 277). Det är det senare Hjärpe drillat sina islamologer i.

Notera att fokuseringen ligger på människors agerande. Hur det omgivande samhället påverkas ingår inte, exempelvis vad händer när en sekulär rättsstat utmanas av västfientliga individer som anser att ett diffust kollektiv kallat ”muslimer” ska lyda under islamisk rättslära, som exempelvis libanonsvensken Salahuddin Barakat,

Islamakademin i Malmö, som jag skriver om i bland annat det här blogginlägget 8 mars i år, scrolla neråt till hans text ”Resultatet av akademisk och journalistisk ohederlighet” från 11 november 2013. Texten är en ilsken protest mot att en juridikprofessor emeritus kunnig i Europadomstolens praxis när det gäller domar om kvinnors beslöjning på arbetsplatser och att ta någon från det motsatta könet i hand. Barakat anser att det är häpnadsväckande att professorn uttalar sig om ett ämne som ligger ”utanför hans egen kompetensområde – i detta fall islamisk rättslära”. ”Det är komiskt när en lekman försöker definiera islam och kriterierna för när något ska klassas som religion.”

Mats Persson: Jämför Jan Hjärpes kommentar nedan att folk inte lyssnar på normativa religiösa ledare med de enorma summor Malmö stad och Allmänna arvsfonden öst över Salahuddin Barakat sedan han 2013 upprättade sin Islamakademi. Jämför med Muslimska brödraskapets normativa texter på svenska som jag länkar till i exempelvis det första inlägget i den här serien, ligger i slutet, och all lobbyverksamhet som florerar på internet för Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab/shariadok

som den islamtroende kvinnans plikt att bära och som jag länkar till i det ovan nämnda inlägget 8 mars riktat till justitieminister Gunnar Strömmer. Jämför med det intensiva normativa missionsarbete för islams räkning som bedrivs i Sverige på marknivå, exempelvis Muslimska brödraskapets islamiska friskolor och studieförbundet Ibn Rushd, och via internet, på alla språk som finns representerade i Sverige. Framför allt jämför med alla islamstyrda enklaver, det jag kallar shariatowns, som växt fram i Sverige sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor. Förklara för oss: Vad är meningen med universitetens islamutbildningar och islamforskning? Att skapa missionärer? Är det statsfinansierade universitets uppgift att utbilda missionärer? Som exempelvis professor Mattias Gardell som jag skriver om i det föregående inlägget och som stämplar all kritik av Muslimska brödraskapet som ”islamofobi”? Som exempelvis professorerna Jonas Otterbeck och Simon Sorgenfrei som i sina kommentarer till Sameh Egyptsons avhandling vänder blicken bort från avhandlingen och Muslimska brödraskapet ”för att vidga perspektivet” och universitetslektor Torsten Janson, som satt i betygsnämnden och underkände avhandlingen och som flagrant satte sig över det faktum att Egyptsons avhandling handlar om normativ politisk islam och att den biträdande handledaren som lotsat avhandlingen till disputation är statsvetare.

Professor emeritus Jan Hjärpe om universitetsämnet islamologi
Jan Hjärpe skriver om de teologiska fakulteternas tidigare verksamhet och ger samtidigt en beskrivning av sin egen verksamhet som apologet, det vill säga försvarare av islam, trots att han påstår att det han ägnar sig åt är vetenskap. Han förklarar vad apologetik innebar, ”försvar för kristendomen och då särskilt i dess lutherska form. [. . .] Ändamålet för studiet av icke-kristna religionsformer var därmed givet: att stärka den kristna och lutherska identitet som utgjorde medborgarmarkör i det dåvarande svenska riket. Detta rike var ju mångetniskt, med flera språk, men med en gemensam konfession som statens grund. Det hörde till universitetens och särskilt de teologiska fakulteternas uppgift i riket att försvara dess konfession. Kungen var på en gång rikets och kyrkans överhuvud. Teologin hade funktionen att formulera statsideologin” (s. 265).

Han skriver att de teologiska fakulteterna för hundra år sedan inte var religionsvetenskapliga eftersom deras uppgift var att ”producera och förmedla ideologi som var relevant för samhället”, det vill säga förmedla medborgarnormer utifrån kyrkans lära (s. 267). Så sent som på 1950- och 1960-talet såg de teologiska fakulteterna det fortfarande som sin uppgift att vara ideologiproducenter, skriver Hjärpe, men nu inte för samhället i sin helhet utan för kyrkor och samfund, eftersom den offentliga sektorn blivit sekulär och folkviljan blivit maktens legitimitet. Efter det som Hjärpe beskriver som ”den s.k. Hedenius-striden om värdet av tro respektive vetande på 1950-talet” ägnade man sig åt strikt källkritiska studier och koncentrerade sig på historien (s. 271).

Hjärpe skriver att han började studera teologi år 1962 och ”oreflekterat” gick in i den då dominerande inriktningen som han kallar ”en flykt till historien” men att han blev mer och mer tveksam till den, i synnerhet under 1970-talet med de politiska skeendena i islamiska länder och invandringen till Sverige och att han då ämnet islamologi inrättades 1982 och han blev professor 1984 pläderade för att forskningen skulle betona samtiden och inriktas på människors religiösa upplevelser och riter (ibid.). Han menar att religioner hela tiden är föränderliga och att den faktiska religionsutövningen och trosföreställningarna skiljer sig från etablerade institutioners och religiösa ledares förkunnelse. Han säger att det är en föreställning att religiösa människor följer religiösa ledares utsagor och hävdar i stället att religiösa ledare ”uttalar sig just för att människor inte gör som de säger”. Hjärpe fortsätter: ”Själva mediautvecklingen har inneburit en minskad roll för de religiösa ledarna och för deras auktoritet” (s. 273). Hjärpe säger också: ”Människor varken gör eller tror det som religiösa ledare eller specialister säger att de borde” (s. 274).

Om detta vore sant skulle varken Muslimska brödraskapet, Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir, wahhabismen, al-Shabaab, IS och så vidare och så vidare existera. Det skulle vara folktomt på Petersplatsen i Rom när påven talar till allmänheten. Än märkligare blir Hjärpes påstående när man ser hur ”muslimska företrädare” i de senaste decennierna bearbetat svenska politiker så till den grad att regeringar bjuder in dem till dialogmöten i egenskap av just ”företrädare” och därmed representativa för ”muslimerna” i Sverige.

Hjärpe skriver att syftet med hans religionsstudier så som de var upplagda på 1960-talet var att utbilda studenterna till förkunnare, religiösa rådgivare, präster, predikanter, en modell vanlig vid teologiska fakulteter och Divinity Schools i den protestantiska världen (s. 275), och att likartad strukturering finns inom konfessionella islamiska utbildningar (s. 276).

Den här modellen är inte relevant för sekulära religionsstudier, säger Hjärpe, eftersom den betraktar religionen som något objektivt vid sidan av människorna, något som bestämmer vad människor gör. I stället förespråkar han det han kallar en förskjutning från ”det som verbaliseras som norm (teologi) till det vi kan kalla just religionsantropologi. Det innebär då också en viss förskjutning från idéhistoria och studiet av etablerade institutioner, till forskning kring religiösa upplevelser, riters och observansers funktioner hos människor, och deras roll i sociala och politiska skeenden” (s. 277).

Det Jan Hjärpe säger är att de religionshistoriska institutionerna ska ägna sig åt idyllforskning och exempelvis strunta i den makt imamer i moskéer tilldelats när det gäller kvinnor som vill ha en islamisk skilsmässa och drabbas av det som kallas ”haltande äktenskap” och det helvete på jorden det innebär för mängder med kvinnor i Sverige, strunta i därför att denna makt bygger på normativa läror och normativa läror tillhör en förgången tid enligt Hjärpe. Hjärpe skriver att ”religiösa ledare och talesmän och -kvinnor värjer sig mot detta antropologiskt färgade synsätt. Det innebär ju att man avvisar religiösa ledares, teologers och kultfunktionärers anspråk på att vara representativa” (ibid.).

Med andra ord: vi behöver inte kunskap om islam som totalitär politisk ideologi, vilka olika inriktningar det finns i Sverige, hur rekryteringen till grupper går till, vad slutmålet är, eftersom ju ingen bryr sig om vad ledare säger.

Det här förklarar varför Sverige har en så extremt dålig beredskap när det gäller att förebygga att ungdomar dras in i vålds- och martyrförhärligande extremistgrupper. Islamologerna har inte försett oss med redskap. Här i Sverige ägnar man sig åt det Hjärpe kallar sekulär forskning samtidigt som han också säger att islamiska konfessionella utbildningar syftar till att utbilda förkunnare, rådgivare och predikanter. Två motstridiga parallella infallsvinklar till islam löper sida vid sida i Sverige men vi ska strunta i förkunnarna, predikanterna och rekryterarna och vad de lär ut och bara koncentrera oss på folks privata upplevelser.

Missionärerna utbildade av Hjärpe har snedvridit hela diskussionen om islam i Sverige. När han på 1980-talet bestämde att ämnet islamologi skulle vända ryggen åt islam som totalitär politisk ideologi föreslog han inte att den tolkningsdelen av islam skulle flyttas över till statsvetenskapen.

Politik är en sak. Andlig upplevelse av en gudom något helt annat.

Vi behöver omgående en ny diskussion om tro och vetenskap likt Hedenius-striden. Jan Hjärpe beskriver hur han såg till att vetande kapades bort från ämnet islamologi och att man enbart skulle koncentrera sig på den religiösa upplevelsen, alltså fromhetslivet. Det borde inte vara universitetens uppgift att göda religiösa sanningsanspråk. Islamologerna har svikit. Resultatet ser vi dagligen. Sverige ligger långt efter våra grannländer när det gäller en öppen diskussion om följderna av demokratifientliga politiska tolkningar av islam, som exempelvis Muslimska brödraskapets tolkning, och om det är rimligt att demokratifientliga islamtolkningar finansieras med offentliga medel.

Professor Jonas Otterbeck
En månad efter Sameh Egyptsons disputation skriver Jonas Otterbeck, numera verksam vid Aga Kahn University, London, tillsammans med Magdalena Nordin, docent i religionssociologi, Göteborgs universitet, 11 mars en lång debattartikel i DN, ”Yrvakenhet präglar synen på religion och migration”. Inledningsvis nämner de Sameh Egyptsons disputation, men det är inte avhandlingen och Muslimska brödraskapet de skriver om utan de ”vill lyfta frågan om svensk religionspolitik i allmänhet”.

Så var Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige undanskuffad. Jonas Otterbeck är mästare på att avleda uppmärksamheten från Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, trots att han är mycket väl medveten om rörelsens existens och vilka personer som aktivt bidrog till att presentera rörelsens skrifter för en svensk publik, men han har inte slagit larm.

År 2000 kom hans avhandling Islam på svenska: tidskriften Salaam och islams globalisering, vilket jag skriver om i det här inlägget 7 april 2017, scrolla ner till rubriken ”Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska (2000). Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav den finska konvertiten Helena Benaouda, numera Hummasten, är en av dem. Enligt Otterbeck var hon ”engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR) (not s. 15).” IIF har spelat en nyckelroll i spridningen av Muslimska brödraskapets texter i Sverige. Två personer har varit avgörande, en av Muslimska brödraskapets grundare jordaniensvensken Mahmoud Aldebe och just Helena Benaouda.

Som tidigare nämnts är marockosvensken Chakib Benmakhlouf och marockosvensken Mostafa Kharraki

medgrundare till Muslimska brödraskapets svenska gren. Enligt Otterbeck ägnade sig IIF åt att ”sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123).

Muslimska brödraskapet har fått kommentera utredning om grundskolans kursplan! MB är remissinstans!

Otterbeck skriver att IIF och Salaam har en gemensam historia, att mycket av det skriftliga materialet som säljs är på engelska och kommer från The Islamic Foundation i Storbritannien och är översättningar till engelska av standardnamnen inom politisk islam. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om Islamic Foundations extremt västfientliga verksamhet och skriver att institutet grundades av indiern/pakistaniern Abu al-Ala Mawdudis (1906–1979) lärjungar i syfte att översätta hans böcker till engelska och sprida dem över hela världen. Mawdudi grundade 1941 Jamaat-e-Islami, som betraktas som Muslimska brödraskapets systerorganisation. Här är ett citat ur min text i blogginlägget 7 april 2017 om Otterbeck:

Otterbeck skriver att en liten krets konverterade kvinnor tillsammans med Mahmoud Aldebe, SMR:s ordförande, står för majoriteten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet (s. 179), att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 180), att några av Muslimska brödraskapets viktigaste ideologer citeras oftast. Otterbeck nämner även andra namn. ”Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).

Och som andlig fader till Sayyid Qutbs västfientliga ”diskurs” kan man med fog betrakta Mawdudi och den österrikiske konvertiten Muhammad Asad (Leopold Weiss) som jag skriver om i de två föregående inläggen i den här serien del 1 och del 2. Forskaren Yvonne Y. Haddad skriver i artikeln ”Sayyid Qutb: Ideologue of Islamist revival” i Voices of resurgent Islam (red. John L. Esposito 1983) att Qutb ”was influenced by the writings of Muhammad Assad (Leopold Weiss) and Abu al-Ala Mawdudi, writings which became available in Egypt in 1951. His early Islamic writings are filled with references to their work. His later works continue where they left off, and in fact are the radical conclusion of ideas expressed by them” (s. 70).

År 2011 deltog Jonas Otterbeck i en referensgrupp om islamofobi i skriften Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete för Forum för levande historia. Studien var beställd av integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Jag nämner denna referensgrupp i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige och skriver att Jonas Otterbeck mycket väl vet att de flesta i referensgruppen tillhör Muslimska brödraskapets organisationer: ”Han ger dem legitimitet i stället för att slå larm till ministern och förklara Brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet och judefientliga ideologi” (s. 57).

I det här blogginlägget 19 augusti 2018 skriver jag om Erik Ullenhags groteska riksdagsmotioner där han likställer islamofobi med antisemitism.

Här är referensgruppen om islamofobi som Otterbeck medverkade i. Notera att första namnet är son till Chakib Benmakhlouf ovan, sonen är numera generalsekreterare för Muslimska brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief, med efternamnet borttaget.

Mohammed Ibrahim Benmaklouf, vice ordförande, Sveriges unga muslimer Yasri Khan, ordförande, Svenska muslimer för fred och rättvisa Elvir Gigovic, verksamhetschef, studieförbundet Ibn Rushd Mälardistriktet Anna Ardin, projektledare One Sweden, Kista folkhögskola Radia Quahabi, ordförande, Muslimska kvinnoföreningen Fatima Doubakil, ordförande, Muslimska mänskliga rättighetskommittén Omar Mustafa, ordförande, Islamiska förbundet Bejzat Becirov, ordförande, Islamic Center Malmö Jonas Otterbeck, docent religionsvetenskap, Lunds universitet Pieter Bevelander, prof. IMER, Malmö högskola (s. 4).

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i januari 2017 publicerade kunskapsöversikten Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani gjorde SR P1 Människor och tro ett inslag 23 mars 2017, ”Diskussionen om Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige fortsätter”, där Jonas Otterbeck avfärdar kunskapsöversikten och framhäver sig själv och sin egen avhandling. Han vill inte kalla Muslimska brödraskapet för extremister och han förringar socialantropolog Aje Carlboms forskning. Jag skriver om Otterbecks avfärdande av kunskapsöversikten och Aje Carlbom i samma blogginlägg som ovan 7 april 2017. Scrolla ner till rubriken ”Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien”. Till skillnad från Otterbeck tar Aje Carlbom sitt samhällsansvar. Han har år efter år efter år slagit larm. Han ser barnen i parallellsamhällena som vuxit fram, han ser kvinnorna, han ser de sexuella minoriteterna, han ser det hot parallellsamhällena utgör för den sociala sammanhållningen och de individuella fri- och rättigheterna.

Två män med hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren intervjuas i SR, Mahmoud Khalfi och Omar Mustafa. Här är en bild på Khalfi tillsammans med Benmakhlouf april 2008

när internationella höjdare inbjöds av Mehmet Kaplan till riksdagen.

Jonas Otterbeck avfärdar Muslimska brödraskapets skattefinansierade verksamhet i Sverige, som representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige. Otterbeck hade möjlighet att kommentera Sameh Egyptsons avhandling och föra en konstruktiv diskussion om Brödraskapet, men valde i DN att bara nämna avhandlingen inledningsvis och sedan skriva om helt andra saker.

Otterbeck är skribent i Magasinet Konkret och visade med sin artikel 17 maj 2023 vad som är viktigt för en professor i islamologi: ”Ställ de jobbiga frågorna till Åkesson!” Inledningsvis nämner han Jimmie Åkessons årsinkomst, som är en droppe i havet jämfört med de hundratals miljoner kronor Muslimska brödraskapets svenska gren tillskansat sig, enbart Islamic Relief har fått över en miljard kronor av Sida skriver Sameh Egyptson i den här artikeln i Svenska Dagbladet 25 maj 2023. Otterbecks artikel är en kommentar till en (låst) intervju med Jimmie Åkesson i Göteborgs-Posten 3 maj om vem som kan kalla sig svensk. Omni ger ett kort referat och skriver bland annat: ”Enligt Åkesson brukar bokstavstrogna muslimer ha värderingar ’som vi inte förknippar med det moderna samhället’, bland annat vad gäller jämställdhet, barnuppfostran och synen på djur.”

Otterbeck för ett resonemang om bokstavstroende och ratar allt Jimmie Åkesson säger i intervjun. ”Han implicerar att bokstavstro är kopplad till värderingar som inte går ihop med ’det moderna samhället’ och innehåller regler som detaljstyr folks liv. Han ser vidare problem med att sätta en muslimsk identitet över en svensk. Synen på jämlikhet, barnuppfostran och djur får exemplifiera. Man kan undra om SD är svenskar i sin jämlikhetssyn, om frireligiösa som uppfostrar sina barn till att inte ha sex före äktenskapet är svenska och om veganer är svenska.” Otterbeck kommenterar: ”Muslimer känner sig rätteligen utpekade och undrar över sin framtid i Sverige.”

Vem bör känna sig utpekad av den extremt västfientliga Salahuddin Barakats krav att sharia ska införas i Sverige och att landets ”muslimer” ska rätta sig efter den islamiska rättsläran, som han utger sig för att vara expert på? Han har i många år samarbetet med Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige. Han fick till exempel hjälp av studieförbundet Ibn Rushd att bilda sin förening Amanah som ägnar sig åt den groteska kombinationen ”islamofobi” och antisemitism. Och Amanah har ett samarbetsavtal med Ibn Rushd, se det här blogginlägget där jag skriver om Amanah.

Otterbeck riktar sig till landets journalister och hur de bör behandla Åkesson. ”Tag ert ansvar! Ställ de jobbiga frågorna!”

Landets journalister: Ställ de jobbiga frågorna till Jonas Otterbeck.

Professor Simon Sorgenfrei
Likt Jonas Otterbeck vänder Simon Sorgenfrei blicken bort från Muslimska brödraskapets svenska gren i artikeln i Expressen 9 mars ”Vilken islam vill den svenska staten stötta?”

Ska staten över huvud taget stötta religioner? Armlängds avstånd till religioner bör vara lika självklart som armlängds avstånd till kulturen.

Intressant att notera: Expressen illustrerar Sorgenfreis artikel med en bild på Stiftelsen Växjö muslimers moské, som ingår i Muslimska brödraskapet, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 5 augusti 2018 och namnger några av grundarna bland andra Mostafa Kharraki, mannen på bilden ovan. Jag återkommer till Kharraki, en av svenska Muslimska brödraskapets grundare.

I ingressen står det: ”Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap, höjer blicken från Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling och tar diskussionen vidare.”

Tar diskussionen vidare? Representanter för den fjärde totalitära politiska ideologin i Sverige, som i decennier målmedvetet ägnat sig åt att förändra Sverige inifrån i syfte att islamisera landet och på sikt skapa en teokrati styrd av deras tolkning av sharia och som lurat till sig hundratals miljoner skattemedel, behöver inte diskuteras?

Sorgenfrei skriver att fram till 1990-talet fick europeiska muslimer ”tillgodose sina religiösa behov med stöd från sina hemländer eller deras ambassader. Men från 1990 togs initiativ till nationella muslimska råd i flera europeiska länder”, utan att avslöja vilka som tog initiativ, ledande individer i olika islamiska föreningar eller myndighetspersoner?

Muslimska brödraskapet (MB) tog initiativ till Sveriges muslimska råd (SMR), MB har varit otroligt aktiva i europeiska länder att utmåla sig som ”muslimernas” talespersoner, inklusive Sverige.

Sorgenfrei fortsätter: ”Med hjälp av de muslimska råden ville europiska politiker stävja det inflytande muslimska nationer kunde ha över sina emigranter och inte minst från islamistiska strömningar.”

I Sverige har islamistiska MB dikterat villkoren för politikerna.

Sorgenfrei skriver vidare att Sverige skilt ut sig och kopplar sin beskrivning i boken De kommer att vara annorlunda svenskar (2022) om hur minoritetssamfund från 1971 fick statliga bidrag till förändringar i den svenska integrations- och religionspolitiken. ”Redan fyra år senare grundades Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS) som ett nationellt muslimskt råd. I Sverige etablerades alltså en officiell stat-islam-relation långt tidigare än i flera andra europeiska länder, och av andra anledningar.”

Nu ingår FIFS i Muslimska brödraskapets svenska gren och heter Förenade islamiska föreningar i Sverige. Och har samma adress som Muslimska brödraskapets huvudsäte, stora moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. På FIFS hemsida finns ingen historik, ”kommer inom kort”, står det. Hur och när övertaget och namnbytet skedde vore intressant att få utrett. Det får man ingen klarhet i varken i Sameh Egyptsons avhandling eller i Sorgenfreis ovan nämnda bok 2022, inte heller i den bok Sorgenfrei skrev på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapet, jag kommer till det strax. Först lite om FIFS. Sorgenfrei avslutar boken 2022 med att FIFS grundades 1974. I en not skriver han att de äldsta stadgarna som finns arkiverade i SST:s arkiv för Förenade islamiska församlingar i Sverige är från 12 november 1982 (not 766, s. 310). Han skriver också att det var representanter för islamiska föreningar som bjöd in representanter för olika myndigheter för att höra sig för om bidrag.

Även i boken 2018 refererar han till stadgar 1982. Sorgenfrei skriver att det blev motsättningar inom FIFS och att de splittrades i början av 1980-talet med påföljd att nya föreningar bildades. Sorgenfrei nämner också Mostafa (som han stavar Mustafa) Kharraki, att han kom till Sverige från Marocko på 1970-talet och att han tidigt ”blev verksam i FIFS, vilket han i någon mån varit sedan dess”, alltså under tiden man bytte namn från församlingar till föreningar (s. 112).

Sorgenfrei intervjuar och presenterar en av svenska Muslimska brödraskapets grundare och nyckelperson i organisationens inre kärna som om Kharraki är vilken vanlig muslim som helst.

Sameh Egyptson har gått igenom uppgifter om styrelsemedlemmar från FIFS hemsida några årtal och noterar flera namn som återkommer i MB:s andra organisationer och skriver att man lugnt kan ”dra slutsatsen att FIFS ingår i Islamiska förbundets (IFiS) organisatoriska nätverk, ja, närmast är att betrakta som en sorts sidoorganisation”. Han skriver också: ”Redan från 1985 finns protokoll på SST:s arkiv där den nämnde Mostafa Kharraki väljs som representant för FIFS hos SST”, dessutom finns i avhandlingen en tabell med FIFS styrelsemedlemmars namn och vilka uppdrag de haft i andra islamiska organisationer, Kharrakis namn står överst (s. 287).

När jag läste Sorgenfreis bok 2018 häpnade jag över att han intervjuat Kharraki utan att redogöra för läsaren vem Kharraki är och skrev ett långt kritiskt avsnitt om boken i det här blogginlägget 2 mars 2019 där jag kritiserar islamutbildningens kurslitteratur, scrolla ner till rubriken ”Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), Simon Sorgenfrei”. Jag skriver också att boken är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapet. Efter sakråd med kulturministern framförde de uppfattningen att de ville att islam skulle skrivas ur deras perspektiv, vilket kulturministern gick med på:

Alice Bah Kuhnke hade ett sakråd om islamofobi där personer som ingår i Muslimska brödraskapets olika föreningar bjudits in, exempelvis Omar Mustafa (Ibn Rushd, Islamic Relief), Mohamed Temsamani (FIFS, Ibn Rushd, SMR, Islamic Relief, talesperson för Södermalmsmoskén), Aya Zemzem Mohammed (SMFR, Ibn Rushd). I det här blogginlägget länkar jag till ett avsnitt i min bok om Alice Bah Kuhnkes sakråd om islamofobi.
Kulturdepartementet gav SST i uppdrag att ta fram en digital kunskapsplattform om islamofobi. SST gav uppdraget till Ibn Rushd som anlitade hederskulturförnekare som ”experter”. Se detta blogginlägg. Valet av ”experter” kritiserades från flera håll. Här är Åke Göranssons och Max Stockmans arroganta svar. Här är min kommentar till deras svar. De två ämbetsmännen är politiska aktivister. Deras nära samarbete med Ibn Rushd och Mattias Gardell beskrivs här och här av Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Och här är mejlkonversationen Johan Westerholm begärde ut.

I blogginlägget skriver jag även:

Här är ett annat citat: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm, tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna landet och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213). Det står inget om att Mustafas son Mohammed Amin Kharraki i många år var SUM:s ordförande och ständigt i SVT fick representera landets ”unga muslimer”.

Det är också Mostafa Kharraki som får berätta om Södermalmsmoskéns tillkomst utan att Mahmoud Aldebe nämns i sammanhanget. Eller Chakib Benmakhlouf. Eller Ahmed Ghanem. Inget om att det var Kharraki, Aldebe och Ghanem som skrev under rapporten om samarbete med Socialdemokraterna, Rapport 4/99.

I det blogginlägget redogör jag också för hur Simon Sorgenfrei, då doktorand, tillsammans med professor Göran Larsson mästrade Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för katolska Caritas Frivilligcentraler i stadsdelarna Hjällbo/Bergsjön i Göteborg, tillika nämndeman (V) Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg. Hon skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten 18 juni 2012, ”Islamismen får allt större fäste i Hjällbo”, där hon beskrev hur wahhabismen spred sig i området. Och fick en rejäl örfil av Larsson och Sorgenfrei.

Det är alltså inte första gången Simon Sorgenfrei gör sitt bästa att strypa debatten om demokratifientliga tolkningar av islam.

Det är inte svårt att läsa Sorgenfreis artikel i Expressen ”om att ta diskussionen vidare” som ett försvarstal för SST och offentliga bidrag till religiösa organisationer när han kommenterar att det strax före valet 2022 föreslogs ytterligare skärpning av kriterierna för att få bidrag. ”Men att staten alls delar ut dessa bidrag har ifrågasatts. Varför ska organisationer som inte låter kvinnor vara ledare eller som har en negativ syn på homosexualitet få statliga bidrag? Efter några rapporter och efter Sameh Egyptsons omdebatterade avhandling om relationen mellan svenska organisationer och Muslimska brödraskapet har frågan blivit högaktuell. Kritiska röster höjs mot att organisationer med kopplingar till global islamism ska kunna få statliga medel eller för att stödet till trossamfund helt ska dras tillbaka.”

Det här är inte riktigt klokt. Egyptsons avhandling handlar om den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa.

Sorgenfrei skriver också angående att bidrag villkoras: ”Hur ska vi göra med idrotts- och kulturföreningar? Och hur med stöd till politiska partier med kopplingar till nazism eller kommunism? Små förändringar kan få stora konsekvenser.”

Sorgenfrei agerar som missionär, precis som Otterbeck.

Det bästa vore om SST läggs ner med omedelbar verkan och att alla offentliga bidrag till Ibn Rushd, Islamic Relief och MB:s islamiska friskolor också dras in med omedelbar verkan.

Sorgenfreis artikel visar konsekvenserna av Jan Härpes inriktning på universitetens islamutbildning. Det gör även Torsten Jansons underkännande av Sameh Egyptsons avhandling.

Torsten Janson
Torsten Janson publicerade sitt underkännande av Sameh Egyptsons avhandling i Expressen 14 februari 2023, ”Därför ville jag underkänna Egyptsons avhandling”. Jag kommenterar Torsten Jansons underkännande i det här blogginlägget 16 februari. Det finns egentligen inte mycket att tillägga. Torsten Janson agerar på samma sätt som Mattias Gardell, han kritiserar biträdande handledarens omdöme, statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg. Jag saxar ur några artiklar publicerade efter disputationen. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö Sydsvenskan 17 februari, ”Sameh Egyptson har rätt. Därför skapar hans kartläggning ett ramaskri”, kommenterar Jansons krav listade under rubriken Vetenskapsmetodologiska grunder och skriver: ”Jag har inga skäl att ifrågasätta Torsten Janssons motiv. Jag kan bara konstatera att jag har läst många avhandlingar som hade varit chanslösa om de minimikriterier han stipulerar verkligen vore standard.”

Både biträdande handledare Mats Lindberg i Expressen 3 mars ”Alla islamister är inte extremister” och socialantropolog Aje Carlbom i Göteborgs-Posten 28 februari, ”Politiker bör läsa Egyptsons avhandling”, betonar att Egyptsons slutsats att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) har kopplingar till Muslimska brödraskapet, och att det rör sig om en politisk rörelse, inte är något nytt, att det är känt sedan länge och att det finns en omfattande internationell forskning om Muslimska brödraskapet som politisk rörelse.

Sameh Egyptsons insats är att han med sin avhandling i detalj visat kopplingen på tre olika nivåer och att aktivisterna engagerade i Islamiska förbundets olika föreningar inte längre kan ljuga om kopplingen, som exempelvis Zana Muhammad, studieförbundet Ibn Rushds förbundsordförande.

Aje Carlbom skriver till och med att Egyptson slår ”in en dörr som stått öppen ett tag” och hänvisar till den internationella forskningen och framhåller att en del forskare i Sverige, förutom MB-aktivisterna, ”förnekar att det finns svenska organisationer som är kopplade till MB”. Han lyfter fram att han själv argumenterat för att det finns kopplingar. Nu är Aje Carlbom socialantropolog, han har som nämnts en blick för samhällsförändringar och vad islamisternas tolkningar fått för konsekvenser för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i Sverige.

Därför är det direkt skrattretande när Janson, som tillsammans med de andra islamforskarna har huvudet upp bland molnen, menar att Egyptsons avhandling inte relaterar till det akademiska samtalet inom religionsvetenskapen, alltså det block som förnekar MB-kopplingarna och som gör att Egyptsons avhandling är banbrytande. Egyptson kan ju knappast relatera till en diskussion som inte finns.

Torsten Janson lägger sedan ut texten om missionsvetenskap och missionsvetenskaplig litteratur, som inte alls är relevant för Egyptsons avhandling om en global politisk rörelse, men däremot anknyter till det Jan Hjärpe ville med islamutbildningen.

Utbildningsminister Mats Persson: Islamforskarnas agerande är under all kritik. Ända sedan Jonas Otterbecks avhandling presenterades år 2000 borde en livlig forskning ha sjösatts om demokratifientliga tolkningar av islam i Sverige och vilken påverkan de har på samhället. Forskningen ska vara fri, men ett minimikrav borde vara att forskare respekterar det demokratiska styrelseskicket och inte motarbetar det.

Nästa inlägg handlar om Victor Malms recension av Sameh Egyptsons disputation.

29 maj 2023

Mona Lagerström fil dr