Alla inlägg av Mona Lagerström

Historikern David Lindén uttrycker i Bulletin 25 januari sin förtjusning över Gudrun Schyman och skriver att hon är ”ofarlig”. Bara den som anser att hedersförtryck i Sverige är en bagatell kan kalla Schyman ofarlig

I den här artikeln ”Mera Gudrun, gudbevars!” fäller David Lindén följande tre omdömen om Gudrun Schyman:

”Hon är retoriskt fulländad och en fulländat harmlös populist.”
”Något av folkhemmets egen Silvio Berlusconi utan några skadliga konsekvenser.”
”Hon rör om i grytan och är samtidigt helt ofarlig.”

Verkligen?

Några dagar efter det att Fadime Sahindal mördades av sin far skrev Gudrun Schyman, då Vänsterpartiets ledare, 26 januari 2002 denna debattartikel i Dagens Nyheter, ”Gudrun Schyman utvecklar sitt omdebatterade kongresstal: ’Fadime offer för mäns förtryck’”. Artikeln kunde ha varit skriven innan Fadime mördades. Artikeln handlar inte om hedersförtryck utan om bristen på jämställdhet i Sverige, de låga kvinnolönerna, om maktrelationer mellan könen, om att kvinnor systematiskt är underordnade män. Begreppet könsmaktordning nämns fyra gånger. Ett begrepp jag aldrig lyckats få reda på varifrån det kommer.

Utan att ha kunskap om klankulturer och hedersförtryck, skriver Schyman kategoriskt: ”Fadime Sahindal, som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen. Hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen.”

Och den ordningen kan bara upprätthållas med hjälp av patriarkatets hängivna kvinnliga stöttepelare, dit det feministiska fiaskot Schyman räknas.

Gudrun Schyman fick 30 januari svar på tal av historikern Yvonne Hirdman:”Yvonne Hirdman kritiserar Schymans kålsuparteori: ’Hon sviker det Fadime stod för’”.

Om Sveriges politiker hade lyssnat på Yvonne Hirdman och landets övriga kvinno- och genushistoriker,

hade arbetet mot hedersförtryck sannolikt kommit betydligt längre. Men marxist-leninisten Paulina de los Reyes gick i taket redan 1997 och påstod att det var kulturrasism att forska om kulturella olikheter. Hon och några andra av testuggarna i det marxist-leninistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) svarade Yvonne Hirdman 15 mars 2002 i Aftonbladet, ”Våldet mot kvinnor är problemet”. Dessa testuggare skaffade sig kontroll över Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, och därmed kontroll över politikerna.

Schyman lämnade Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ 2005. Med tanke på att David Lindén inte är ensam om att uppskatta Gudrun Schyman och med tanke på den enorma uppmärksamhet hon ständigt fick av landets journalister hade hon med Feministiskt initiativ kunnat göra skillnad för landets hedersutsatta barn, kvinnor och sexuella minoriteter. I partiets ledning fanns kvinnor med erfarenhet av hedersförtryck i Sverige, men Gudrun Schyman valde testuggarnas marxist-leninistiska teser och vände verkligheten ryggen.

Så här skrev Feministiskt initiativ om hedersförtryck i partiprogrammet tio år efter starten: ”Det är heller inte väsensskilt från annat förtryck där maktordningarna kön, sexualitet, släktskap och ålder samspelar och är centrala.” Vidare: ”Social exkludering och rasifiering är en del av problemet, men möjliga att motverka med rätt politik.” Hedersförtryck är med andra ord Sveriges fel. Vidare: ”Varken kultur eller könsförtryck räcker som enskilda förklaringar. Våld måste förstås i sitt sammanhang, i relation till makt kopplad till ekonomiska resurser och social position, rasifiering med mera.” Vidare: ”Vi ifrågasätter den svenskhet som baseras på ett vitt västerländskt kristet arv.” Man skriver om ”påstådda kulturella skillnader”.

Maria Hagberg med många års erfarenhet av arbete mot hedersförtryck både i Sverige och utomlands ingick i Feministiskt initiativs partistyrelse och förordade att partiet skulle arbeta mot hedersförtryck, men fick bakslag. I Expressen 25 januari 2018 skriver hon: ”Fi rasiststämplade min kamp mot hedersbrott”.

Schyman har marknadsfört sig som Feministen som talar å förtryckta kvinnors räkning, men sätter en gräns för sin aktivism. Att hennes aktivism inte gäller de mest utsatta flickorna/kvinnorna i Sverige demonstrerade hon i samband med att Uppdrag granskning 30 januari 2013 återvände till moskéerna man besökte i reportaget 16 maj om imamernas råd. UG hade bett Gudrun Schyman uttala sig, men hon avböjde. I stället uttalade sig en ung kvinna från Fi i Göteborg, Julia Bahner. Dagen efter programmet skrev Schyman och Bahner en artikel på SVT Opinion ”Uppdrag granskning gör kvinnoförtryck till fråga om islam”. UG pekar ensidigt ut en enskild religion, hävdar de.

Schyman och Bahner fick kritik av många som arbetar mot hedersförtryck, bland annat av Sara Mohammad och Virpi Hellmark från GAPF som skrev en artikel på Newsmill 2 februari 2013: ”Schymans försvar av islamister är ett hån mot alla kvinnors och mäns värdighet.” De skriver: ”Hur kan ett parti som framställer sig som ’feministiskt’ ställa sig på politisk islams sida mot utsatta invandrarkvinnor?” Vidare: ”Varför vill partiet inte sätta sig in i invandrarkvinnors problem?”

Även Leila Qaraee, ordförande för Kvinnors nätverk, kritiserade Schyman och Bahner 6 februari 2013 i artikeln på Newsmill ”Jag förväntar mig att Feministiskt initiativ också ser oss”.

I det föregående blogginlägget skriver jag om Gillo Pontecorvos spelfilm Slaget om Alger från 1966. Italienaren Pontecorvo tillhörde vänstern, ett tag var han medlem i kommunistpartiet. Jag avslutar inlägget med att kvinnan i filmen som jublar över Algeriets självständighet är barhuvad. Det är ingen tillfällighet.

Det slående med 1960-talets vänster och dagens vänster, dit Gudrun Schyman räknar sig, är att 60-talsvänstern inte lierade sig med någon religion. Tvärtom. På den tiden betraktades religion inom vänstern som opium för folket. I dag har vänstern krokat arm med islamisterna, vilket jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. Och vilket Gudrun Schymans agerande och makt över Feministiskt initiativs partiprogram är ett bevis på.

Ofarlig?

26 januari 2022

Mona Lagerström fil dr

Hanna Stjärne, SVT:s VD. Du förnekar dig verkligen inte i dina ansträngningar att normalisera Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab då du låter Carina Bergfeldt på Fadimedagen intervjua Camilla Hamid, representant för en extrem och demokratifientlig tolkning av islam, i stället för att sända Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal med åtföljande partiledardebatt

Enligt Text tv intervjuar Carina Bergfeldt i kväll kokboksförfattaren Camilla Hamid, som via klädseln signalerar att hon är anhängare av en extrem tolkning av islam. Vilken tolkning hon representerar borde Text tv upplysa tittarna om.

Camilla Hamid utnämndes 2020 till Årets alumn av Södertörns högskola. Bild visar henne insvept i hijab. I motiveringen skriver juryn bland annat ”utan att göra avkall på sin integritet och bakgrund”. Skulle de skriva så om en kvinna insvept i en hakkorsflagga?

Camilla Hamid och hennes man arbetar båda på Cordoba International School. Enligt uppgifter på internet sponsras skolan av Saudiarabien. Skolan har varit föremål för Skolinspektionens granskning. Så här gör skolan reklam för sig:

Skolflickor ska inte via kläderna göra reklam för föräldrarnas politiska eller religiösa åsikter. Flickan i hijab gör reklam för en demokratifientlig tolkning av islam.

Hijab är ett politiskt plagg, inte ett religiöst plagg. Islam är en 1400 år gammal religion. Hijab har bara några decennier på nacken.

Jag har i åtskilliga blogginlägg riktade till Hanna Stjärne visat hur SVT är vidöppen för Muslimska brödraskapets påverkansoperationer. Jag har också i åtskilliga blogginlägg skrivit om Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab och att hijab ska likställas med nazisternas hakkors. Jag upprepar här vad jag skrev i föregående inlägg om vad hijab representerar:

Hijab signalerar sharia står över svensk lag.
Hijab signalerar att en man kontrollerar bärarens könsorgan.
Hijab signalerar heder och att männens heder ligger i kvinnans oskuld.
Hijab signalerar att judar är apors och svins avkomma (står i Koranen).

I det här blogginlägget för två månader sedan efterlyste jag Marianne Spanners dokumentär från 1998 om Fadime Sahindal med åtföljande partiledardebatt och skriver om hederskulturförnekarna.

I Nisti Stêrks i övrigt förnämliga reportage Arvet efter Fadime – om hedersproblematiken i Sverige finns två helt malplacerade personer, Mona Sahlin och Kurdo Baksi. Jag skriver i inlägget för två månader sedan om hur Kurdo Baksi frenetiskt utmålade dem som menade att kultur ligger bakom hedersmorden som kulturrasister, bland annat samlade han ihop några hederskulturförnekare i den här antologin

som han gav ut på sitt förlag tillsammans med Expo och vars slutsats blev att debatten om hedersmord var rasistisk, eftersom det är rasism att säga att hedersmord och kultur hör ihop. I antologin medverkar just två av de hederskulturförnekare som Mona Sahlin gav tio miljoner kronor till för att utreda integrationen och som levererade en samling marxistiska teser. Mona Sahlin bär ett tungt ansvar för den havererade integrationspolitiken.

I den här artikeln i Dagens Nyheter 20 september 2009 drömmer Kurdo Baksi om att kvinnliga poliser i Sverige år 2030 är beslöjade!

Två forskare som i många år forskat om hederskultur i Sverige är Astrid Schlytter och Devin Rexvid, men det är inte de som dränkts i forskningsanslag utan hederskulturförnekarna. Trots att de inte fick några forskningsanslag skrev de ändå denna viktiga bok om pojkars roll i hederskulturer.

Devin Rexvid intervjuades nyligen i nättidningen Bulletin, ”Hederskultur: ’Det politiskt korrekta är att säga att det inte finns någon koppling till religion’”. Devin Rexvid säger: ”Forskning visar att det finns koppling till de abrahamitiska religionerna. Alla tre glorifierar kvinnans oskuld”, det vill säga judendom, kristendom, islam.

Det land de ovan nämnda testuggande hederskulturförnekarna lutar sig mot när det gäller kvinnors beslöjning är Algeriet, och då närmare bestämt Algeriets självständighetskrig. I det här blogginlägget 20 juli 2019 skriver jag om Algeriet och kvinnors beslöjning. Scrolla en bra bit ner till rubriken ”Hijab som ”antikolonialt vapen” i Sverige à la befrielsekriget i Algeriet 1954–1962”. Där skriver jag bland annat:

Islamisten Amanj Aziz skriver på Nyansmuslim 30 november 2015 i inlägget ”Svenska kopplingar till den globala islamofobi-industrin”, ett inlägg som nu är borttaget: ”Under koloniseringen av Algeriet brukade den franska kolonialmakten arrangera offentliga tillställningar där man visade upp ’emanciperade muslimskor’ som tagit av sig slöjan. Till dessa tillställningar tvångsbussade man algerier från byarna för att uppvisa att muslimer minsann kunde civiliseras. Likt då har kolonialmakterna än idag en besatthet att framhäva och önska icke-vita som underkastar sig vit hegemoni.”

Som av en händelse visar nu SVT play Gillo Pontecorvos prisbelönta film från 1966 Slaget om Alger. Notera att inte en enda hijab syns i filmen. Däremot mängder med vita skynken och en liten vit tyglapp över kvinnors ansikten. Hijab var inte designad när Pontecorvo gjorde sin film. Notera också att de kvinnliga rebellerna som kämpar för ett Algeriet fritt från Frankrike inte är beslöjade, varken på de här affischerna

eller den här bilden från filmen som jag hämtat på internet.

Jag kan inte göra något klipp ur filmen, men spola fram till de allra sista bilderna då en folkmassa väller in över gatorna 1962 och en arabisk kvinna jublar.

Kvinnan är barhuvad! Barhuvad! Barhuvad!

21 januari 2022

Mona Lagerström fil dr

Hanna Stjärne, SVT:s VD: Bar alla hijabklädda kvinnorna i Tom Alandhs dokumentär 12/1 om Ronneby hijab i Syrien också? Syrien har sedan 1963 styrts av det sekulära Bathpartiet. Uppvaktas barhuvade kvinnor från islamdominerade länder när de kommer till Ronneby av en grupp kvinnor med hijab och långkjol i famnen och orden ”Det här är Ronneby, det här är klädkoden”? För det var uppenbart att det finns en klädkod i Ronneby och den klädkoden borde ha problematiserats, men inte en mulla syntes till i programmet som kunde gett sin syn på vad de heliga skrifterna säger om hijab

OBS: Det här inlägget är ingen kritik av Tom Alandhs dokumentär i SVT 12 januari ”När världen kom till Ronneby”. Hijab är muslimska brödraskapets uniformspersedel.  Inlägget är en kritik av SVT:s flagranta uppbackning av Muslimska brödraskapets svenska gren, som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om och efterlyst en problematisering av islam. SVT framhärdar i att påskina att det bara finns en tolkning av islam, extremisternas totalitära tolkning.

Det är som om SVT skulle framställa Jehovas vittne eller Knutbysekten som representanter för världens alla kristna.

Hijab, eller som jag kallar det, shariadoket, är alltså Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Plagget är politiskt och signalerar hur långt ett land har islamiserats och ska likställas med nazisternas hakkors. Islamiseringen har gått långt i Ronneby av alla shariadok att döma.

Mahmoud Aldebe,

mannen i svenska Muslimska brödraskapets innersta kärna fram till 2010, som inför valet 2006 skrev brev till alla riksdagspartier och krävde särlagstiftning, är projektledare för Brödraskapets politiska skrivelse Att förstå Islam, där det står att den muslimska kvinnans klädsel består av hijab som ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer och den får inte dra uppmärksamheten till sig!

Nog skilde de hijabklädda kvinnorna och tjejerna i Ronneby ut sig från de traditionella svenska kvinnornas klädsel alltid.

Aldebe jämför hijab med nunnornas klädsel. ”När vi respekterar deras sätt att klä sig, varför bemöts då muslimska kvinnor som bär hijab av en viss elakhet i det svenska samhället, särskilt när de söker jobb inom sjukvården eller på fabriker?” (2002, s. 46)

Sverige är inget katolskt land. Nunnor söker inte jobb på fabriker i Sverige. Nunnor går inte i grundskolan eller på gymnasiet i Sverige.

Muslimska brödraskapet står för en totalitär politisk tolkning av islam där deras tolkning ska genomsyra individens och samhällets liv in i minsta detalj. Slutmålet är en teokrati.

Hijab signalerar sharia står över svensk lag.

Hijab signalerar att en man kontrollerar bärarens könsorgan.

Hijab signalerar heder och att männens heder ligger i kvinnans oskuld.

Hijab signalerar att judar är apors och svins avkomma (står i Koranen).

I ett stort uppslaget söndagsreportage i DN 28 februari 2010 med anledning av att salafisten Alia Khalifa (syster till ex-salafistpredikanten Anas Khalifa) kom till skolan i niqab intervjuas i en sidoartikel, ”Pekgul vill ha rödgrönt slöjförbud”, bland andra Nalin Pekgul, då S-kvinnornas ordförande, och Bejzat Becirov (d. 2018) från Makedonien, grundare av Islamic Center som driver Malmö moské, byggd 1983 med hjälp av pengar från Libyens dåvarande ledare Muammar Khadaffi. Becirov säger: ”Själv kommer jag från en tradition där kvinnorna inte bar slöja alls, men jag har vant mig. Det finns en miljard muslimer, alla gör som de vill, och inget står i de heliga skrifterna om hur kläderna ska se ut.”

Observera: Det står inget i de heliga skrifterna. I Koranen står det att kvinnor ska täcka barmen. Det finns mullor som påstår att profeten Muhammeds hustrur var beslöjade. Hur den historiska Muhammed levde är höljt i dunkel. Ogenomträngligt dunkel. Mullor påstår att haditerna ger en beskrivning av Muhammeds liv och leverne, vilket inte stämmer. Haditerna handlar om de politiska striderna i islams tidiga historia och är förfalskningar, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Utöver den politiska skriften Att förstå Islam ligger Muslimska brödraskapet även bakom det politiska häftet Kvinnan i Islam, sammanställt av Mostafa Malaekah, som jag skrivit otaliga blogginlägg om alltsedan mitt allra första blogginlägg och också skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Malaekahs häfte är en sammanställning av skrifter av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, Jamal Badawi, som till och med inför FN:s Kvinnokonferens i Peking 1995 lät trycka en specialutgåva där han framställde hijab som obligatorisk klädsel för islams kvinnor.

Mostafa Malaekahs lilla politiska häfte finns spridd över hela Sverige där han hävdar att det är den islamiska kvinnans plikt att vara beslöjad. Mostafa Malaekah är inte bara aktiv inom politiska Muslimska brödraskapet, som mycket målmedvetet verkar för att underminera den svenska demokratin, han är även aktiv i Vänsterpartiet i Göteborg och utsedd till Vänsterpartiets nämndeman i Göteborg, vilket jag skrivit om i flera blogginlägg, här och här.

Göran Lundahl, chef för Göteborgs tingsrätt, tycker 25 november 2021 att det är i sin ordning att en representant för en totalitär rörelse, som är terroriststämplad i flera arabländer och bedriver intensivt påverkansarbete över hela världen att deras tolkning av sharia står över lagar stiftade av människan, sitter som nämndeman i stadens tingsrätt. Göran Lundahl påstår att det är ”religiösa texter” Mostafa Malaekah har producerat och att det inte finns något stöd för att Mostafa Malaekah själv skulle förespråka de uppfattningar han producerar skrifter om.

Man tar sig för pannan. Det är samma sak som att säga att en vänsterpartist som publicerar texter å vänsterpartiets vägnar inte själv förespråkar det som står i texterna.

Eller för att ta ett annat exempel: Det är samma sak som att en aktiv medlem i att nazistparti som publicerar texter där hakkorset glorifieras inte själv delar uppfattningen han skriver om.

Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om att Muslimska brödraskapets grundare var influerad av Mussolinis fascism och Hitlers nazism och att Muslimska brödraskapet är glödande antisemiter och att svenska grenen åtskilliga gånger har bjudit in talare med en antisemitisk retorik.

Det är uppenbart att Göran Lundahl inte känner till att Muslimska brödraskapet handplockar sina medlemmar och drillar dem i åratal, att det inte bara är för vem som helst att knacka på och säga jag vill bli medlem. Att Mostafa Malaekah därför inte är vem som helst. Han är drillad att ljuga. Se här vad Mahmoud Aldebe säger om Muslimska brödraskapets dubbla budskap:

Göran Lundahl utsågs till chef för Göteborgs tingsrätt så sent som 14 juni 2021 och deltog således inte i den uppmärksammande förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson. De två kvinnorna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi kopplade till Muslimska brödraskapet stämde Hermansson för att hon kallat dem extremister.

För att återgå till Tom Alandhs dokumentär om Ronneby. De flesta kvinnorna och tjejerna i shariadok tycks ha kommit från Syrien. Den 21 februari 2019 skrev Eli Göndör i Timbros nättidning Smedjan inlägget ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” där han syftar bland annat på Syriens Baathparti. Muslimska brödraskapet hade en stark ställning i Syrien och gjorde ett misslyckat uppror, regimen förbjöd hijab. I det här blogginlägget kritiserar jag Göndörs inlägg tillsammans med ett annat inlägg där han förespråkar beslöjning av småflickor, scrolla ner till ”sekulärt förtryck kontra goda islamister”. Jag länkar till det här blogginlägget från 2 mars 2019, där jag kritiserar universitetens hårdvinklade och förljugna islamundervisning, och det här blogginlägget 10 mars 2019 som riktar sig till dåvarande skolminister Anna Ekström med en uppmaning att befria skolflickor från universitetens normalisering av shariadoket på småflickor.

När politikerna i Skurup och Staffanstorp beslutade om förbud mot beslöjning i skolorna överklagades besluten med hänvisning till religionsfriheten, trots att hijab är ett politiskt plagg som inte blev en ”islamisk plikt” förrän på 1970-talet då Muslimska brödraskapet med hjälp av Saudiarabiens petrodollar kunde sprida sin totalitära och extremt kvinnofientliga tolkning av islam över hela världen, en tolkning mängder med andra extremistgrupper gjorde till sin. Förvaltningsrätten i Malmö upphävde förbudet. Kammarrätten i Göteborg beslutade i juni 2021 även de att beslöjningsförbud var olagligt. Tidigare hade Skolverket påstått att förbudet var olagligt, vilket Leif V Erixell, som studerat Europadomstolens domar, kritiserar i inlägget ”Skolverket har fel i sitt nej till slöjförbud”, Det goda samhället 5 mars 2020.

Nästa tisdag, 18 januari, sänder SVT inför 20-årsdagen av hedersmordet på Fadime Sahindal programmet ”Arvet efter Fadime – om hedersproblematiken i Sverige.

Hanna Stjärne: När sänder SVT ett program om shariadoket: ”Arvet efter fyra decennier av skattefinansierade Muslimska brödraskapets härjningar i Sverige och utbredningen och normaliseringen av deras politiska uniformspersedel”?

Ansvaret för Muslimska brödraskapets framgångar i Sverige vilar tungt på SVT, som inte har tagit demokratikriteriet på allvar och upplyst allmänheten om totalitära politiska tolkningar av islam i Sverige och att det finns lika många tolkningar av islam som det finns tolkningar av kristendomen.

SVT borde ha krävt av Tom Alandh att han i sitt program redovisade vilken tolkning av islam de hijabbärande kvinnorna och tjejerna var anslutna till och inte framställa det som om det är en självklarhet att kvinnor och skolflickor inom islam är beslöjade.

I det här blogginlägget listar jag personerna inom Muslimska brödraskapets svenska gren, med porträtt.

Hanna Stjärne: När sänder SVT ett program om detta skattefinansierade fascistiska gäng? Det är skandal att Sveriges domstolar inte har kunskap om demokratifientliga politiska tolkningar av islam. Ansvaret vilar tungt på SVT.

Här är länken till innehållet i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. I kapitel 11a skriver jag om bristen på kunskap om Muhammed och islams tidiga historia och att haditerna är inlägg i den politiska striden om tolkningen av islam.

13 januari 2022

Mona Lagerström fil dr

 

Hanna Stjärne, SVT:s VD – årets medieprofil

Svenska skattebetalare finansierar SVT med 5 miljarder kronor per år. SVT:s VD Hanna Stjärne har en fantasilön. I flera blogginlägg i våras, se här de1 1 den 28 mars, del 2 den 1 april, del 3 den 9 april och de1 4 den 20 april, skrev jag om hur SVT har varit vidöppen för demokratifientliga Muslimska brödraskapets påverkansoperationer och ställde mängder med frågor till Hanna Stjärne om SVT:s demokratiuppdrag och hennes ansvar.

Hanna Stjärnes svar i Morgonstudion 22 april 2021, som hon visste skulle bli förstasidesnyhet överallt och överskugga all kritik av hennes slappa inställning till konsekvenserna av Muslimska brödraskapets påverkansoperationer och min efterlysning av utländska dokumentärer i SVT om Muslimska brödraskapet: SVT ska göra en nyinspelning av Vi på Saltkråkan.

Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren sändes första gången 1964. ”Än är det inte klart när serien har premiär, hur lång den ska bli, vem som ska regissera eller vilka skådespelare som ska gestalta de nya skärgårdsborna.”

Så varför så bråttom med att offentliggöra nyheten just 22 april? Två dagar efter mitt inlägg del 4 där jag redogör för konsekvenserna av SVT:s beslut att låta Muslimska brödraskapets svenska gren utnyttja SVT som propagandakanal?

Del 5 publicerades den 26 maj med rubriken: ”Sammanfattning i 30 punkter av mina frågor till SVT:s VD Hanna Stjärne angående Bulletins ledarskribent Per Gudmundsons efterlysning av ett vuxet samtal om islam. Jag ser fram emot att läsa ditt svar på Text-TV, Hanna Stjärne.”

Hanna Stjärne har förstås inte svarat. Hon svarade inte heller i Anders Holmbergs intervju med henne i 30 minuter 15 december 2021. Han fick dra ur henne svar på sina frågor.

Frågan var: ”Är det ett problem att väjare på högerkanten har lägre förtroende för SVT än rödgröna väljare?”

Inte oväntat ställde Anders Holmberg inte en enda fråga till Hanna Stjärne om ett vuxet samtal om islam. Islam nämndes över huvud taget inte i programmet.

Varför är program om olika tolkningar av islam tabu inom SVT?

Muslimska brödraskapets svenska gren står för en islamistisk tolkning av islam, vilket innebär att islam och politik är oupplösligt förenade och att deras tolkning ska genomsyra individens och samhällets liv in i minsta detalj. Ett totalitärt samhälle med andra ord. Muslimska brödraskapet är en global politisk rörelse starkt influerad av Benito Mussolinis fascism och Adolf Hitlers nazism. Den svenska grenen har åtskilliga gånger bjudit in talare med en vidrig antisemitisk retorik, helt i Hitlers anda och till och med med referenser till Hitler.

Jag har i åtskilliga blogginlägg lyft fram att hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel, att rörelsen sprider ut att det är en plikt för kvinnor att bära hijab, en plikt åtskilliga andra företrädare för olika tolkningar av islam lagt sig till med, trots att det inte står ett ord i Koranen om att kvinnor ska täcka håret. Det står att kvinnor ska täcka barmen.

Jag har också lyft fram att hijab ska likställas med hakkorset, att hijab signalerar hur långt ett samhälle har islamiserats, att hijab är ett politiskt plagg.

SVT är frikostig med inslag på hijabbärande skolflickor och kvinnor. SVT visar tolerans mot intoleranta tolkningar av islam, i stället för att redogöra för de olika totalitära politiska tolkningar av islam som har invandrat till Sverige och som hijab representerar.

Muslimska brödraskapet är terroriststämplad i flera arabiska länder. Tidigare finansierades rörelsen av Saudiarabien. Nu är Qatar en tjänstvillig finansiär. Åtskilliga dokumentärer har gjorts om rörelsen på arabiska, franska, engelska. Jag har kunnat se dem eftersom Conny C. Lindström och Magnus Ranstorp, två män som värnar om den svenska demokratin och medvetna om det hot Muslimska brödraskapet utgör, har lagt upp dem på sina Twitterkonton.

Den svenska grenen, som bland annat består av studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief, finansieras år efter år efter år med skattemedel.

Detta visar Anna Stjärne med sitt agerande är ett ämne SVT ska tiga ihjäl.

Som framgår av Anders Holmbergs intervju är Hanna Stjärne mångordig när det gäller förtroende för SVT. Men vad kan hon egentligen om dagens svenska samhälle när hon anser att en nyinspelning av Vi på Saltkråkan är så otroligt mycket viktigare än rejäla satsningar på en genomlysning av Sveriges totala omvandling de senaste decennierna och Muslimska brödraskapets påverkansoperationer på SVT?

I Anders Holmbergs intervju diskuteras alltså undersökningar om förtroendet för SVT. Men finns det några undersökningar om förtroendet för Hanna Stjärne?

29 december 2021

Mona Lagerström fil dr

Richard Jomshof (SD) skriver en skrämmande okunnig debattartikel i Göteborgs-Posten om att ”vi vet” väldigt mycket om profeten Muhammed och räknar upp allt ”vi vet”. Vi vet ingenting om Muhammed. Att TRO på Muhammed är en sak. KUNSKAP om Muhammeds liv och leverne är något helt annat

Richard Jomshofs debattartikel 10 december 2021, ”Vi behöver mindre invandring och islam – inte mer”, är ett svar på Amanda Svedbergs artikel 24 november 2021, ”SD är ett hot mot demokratin – inte islam”. Richard Jomshof är partisekreterare och ansvarig för SD:s skolpolitik. Amanda Svedberg studerar statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Båda artiklarna är lika okunniga. Det finns ingen absolut sanning om en religion. Religion är tolkning.

Jag börjar med Amanda Svedberg. Hennes artikel är ett svar på en intervju (bakom betalvägg) med Richard Jomshof, där han säger att islam är en dålig religion. Amanda Svedberg anklagar Richard Jomshof för att sakna kunskap om religion och islam och påstår att han uttalar sig islamofobiskt och kulturrasistiskt när han säger att islam är ett hot mot demokratin. Enligt henne står islam för ”fred och frid”. Det är hennes tolkning.

Då Jomshof inte delar hennes tolkning påstår hon att han har en psykisk störning, är rasist och saknar utbildning inom ämnet demokrati.

Anklagelse om islamofobi och kulturrasism så snart islam kommer på tal gör det omöjligt att föra det ledarskribenten Per Gudmundson efterlyser: ett vuxet samtal om islam.

Journalister vill ha konflikter. Så länge journalister låter tvärsäkra artiklar som Amanda Svedbergs och Richard Jomshofs passera utan att påpeka för författarna att religion är tolkning får vi aldrig något vuxet samtal om islam.

Varken Svedberg eller Jomshof skiljer på islam som andlig upplevelse och islam som totalitär politisk ideologi, det vill säga islamism. Amanda Svedberg som studerar statsvetenskap bör veta vad en totalitär politisk ideologi är. Hela hennes artikel andas tolkning av islam som andlig upplevelse.

Hela Richard Jomshofs artikel andas tolkning av islam som en totalitär politisk ideologi, islamism med andra ord.

Han kritiserar Amanda Svedbergs tolkning att islam står för ”fred och frid”. Som ”bevis” anger han att det är bara ”att ta en titt på den muslimska världen för att se att ett sådant påstående inte håller”. Jomshofs ”bevis” håller sannerligen inte. Islam styr inte några länder. Människor styr länder. Enligt Wikipedia är Jomshof utbildad lärare i historia. Förfärliga religionskrig har härjat i det kristna Europa. Påven och katolska kyrkan hade en enorm makt över inte bara den enkla människan utan också över kungarna.

Många av ledarna i den islamdominerade världen får sin politiska legitimitet av det islamiska prästerskapet som i sin tur får sin religiösa legitimitet av de politiska ledarna. De är alltså beroende av varandra. Ledarna håller sina befolkningar i schack med hjälp av hädelselagar, hot om helvetet, piskrapp, tortyr, dödsstraff. Maktspråk med andra ord. Vilket även förekom i Europa. Tänk bara på inkvisitionen, kättare som brändes på bål med mera med mera.

Det var först när kyrka och stat gick skilda vägar som demokratier började växa fram i Europa, vilket inte skedde förrän efter franska revolutionen. Att påstå att det är kristendomen som är grunden för demokratin är rent nonsens.

”Sverige är ett av världens bästa länder, byggt på kristen värdegrund”, skriver Jomshof. Så kan man skriva som man utan kunskap om det helvete prästerna i Sverige utsatte kvinnorna för. Som sagt, Jomshof är utbildad historielärare.

Han skriver att han värnar vår demokrati och vill ”skydda den från krafter som vill rasera det som tagit svenska folket generationer att bygga upp”. Jag tror honom. Jag tror att Richard Jomshof är alldeles uppriktig när han talar om hotet mot vår demokrati. Men han kunde läsa på lite bättre. Han skriver: ”Jag har dessutom läst en lång rad böcker om islam. Vad gäller Koranen läste jag den för första gången på 90-talet under min studietid i Lund och jag håller på att läsa den en andra gång.”

Hur många gånger har Richard Jomshof läst Bibeln från pärm till pärm? Jag menar hela Bibeln, alltså både Gamla och Nya testamentet. Bibeln och Koranen är vidriga böcker. Kvinnor har inget att hämta i de böckerna. Observera: Det står inget i Koranen om att kvinnor ska täcka håret. Det står att de ska täcka barmen.

Allt ”vi vet” om profeten Muhammed har Richard Jomshof hämtat från Tor Andræs bok Muhammed – Hans liv och hans tro, som kom ut första gången 1930 och som bygger på den islamiska traditionen om Muhammed, inte på källkritiska studier. Som historielärare bör Richard Jomshof veta värdet av källkritik. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett kapitel (11a), ”Vad källkritiska historiker säger om islams tidiga historia”. Ett avsnitt heter ”Biografier om Muhammed byggda på den islamiska traditionen” där jag nämner Tor Andræs bok.

Jag delar Richard Jomshofs oro för nedmonteringen av vår demokrati. Men islam står inte för nedmonteringen. Islams prästerskap, som rabblar en massa lagar hit och dit om halal och haram och kräver förbud att håna Muhammed och Koranen står för nedmonteringen. Islamister, som tolkar islam som en politisk totalitär ideologi där islam och politik är oupplösligt förenade, står för nedmonteringen. Islamister som driver friskolor står för nedmonteringen. Islamister har Muhammeds liv och leverne som förebild, alltså påhittade historier. Islamister betraktar Koranen som lagbok stående över svensk lag. De ska absolut inte få driva skattefinansierade skolor, som Römosseskolan i Göteborg.

Uppmaning till Richard Jomshof: Uppdatera dina kunskaper om islams tidiga historia eller håll tyst. Du kommer att förstöra hela valrörelsen med ditt tjat om islam.

Uppmaning till landets journalister: Acceptera inte tvärsäkra påståenden om vad islam är. Det finns hundratusentals tolkningar av islam. Det finns djupt islamtroende människor som sörplar vin och knaprar fläsk och struntar i hur andra tolkar islam. Det finns islamtroende som tar sig rätten att pådyvla andra sin tolkning. Det finns alla sorter.

Islamisterna är hotet mot vår demokrati. I Sverige är de skattefinansierade. Svenska skattebetalare finansierar med andra ord nedmonteringen av vår demokrati. Det är islamisterna valrörelsen bör handla om. Och alla islambekännare som tar sig rätten att pådyvla andra sin tolkning.

Här är länk till innehållet i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige som är Volym 1 av 3. Litteraturförteckningen finns i Volym 3, som ännu inte är publicerad. Den som vill ta del av litteraturförteckningen (ca 30 sidor) är välkommen att höra av sig till mig. Klicka på Kontakt ovan.

11 december 2021

Mona Lagerström fil dr

Anna Ardin, styrelseledamot i Socialdemokraternas sidoorganisation Tro och Solidaritet, sprider än en gång fake news när hon påstår att hon värnar om muslimers rättigheter. Hon värnar om islamisters rättigheter, närmare bestämt Muslimska brödraskapets islamister, ännu närmare bestämt: Omar Mustafa

Islamism är en politisk tolkning av islam som innebär att islam och politik är oupplösligt förenade. Islamism är den fjärde totalitära ideologin i Europa efter kommunismen, Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna var influerad av både Mussolini och Hitler och var i kontakt med dessa ledare. I brevet till ungdomen, där han tar avstånd från parlamentarismen, hänvisar han till både Mussolini och Hitlers Tredje riket. På sidan 11 skriver han om den islamiska stat som är rörelsens mål:

    1. We do not confess any governmental system that does not observe the precepts of Islam.
      2. We do not recognize any governmental system that does not derive its rules and principles from Islam.
      3. We do not support these political parties.
      4. We do not recognize these traditional systems whose laws had been forced upon us by “intellectuals”and the enemies of Islam.
      5. We will strive for the revival of the Islamic way of life in its entirety.
      6. And we will act in order to establish the Islamic government on the basis of this system.

Låt det sjunka in.

Låt det också stå fullkomligt klart: Anna Ardin och Mattias Irving

från Tro och Solidaritet har i åratal gjort allt de kunnat för att få folk att tro att Omar Mustafa

är en vanlig islamtroende man. Omar Mustafa, som 2013 valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse och tvingades gå efter en vecka,  har en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren, det har jag skrivit mängder med blogginlägg om. Anna Ardin försvarade honom med näbbar och klor och gastade om islamofobi.

Det är Omar Mustafa Anna Ardin värnar om när hon i artikeln i Dagens ETC 8 december 2021, ”Att stå upp för muslimers rättigheter gör dig omedelbart till måltavla” för femtielfte gången smutskastar lundaforskaren och islamologen Sameh Egyptson,

som i morgon ska hålla en föreläsning i riksdagshuset för riksdagsledamöter om sina böcker Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige och Bosättningen. Muslimska brödraskapets organisation och vision i Sverige, som nyligen delats ut till var och en av riksdagsledamöterna.

Anna Ardin är doktorand på Ersta Sköndal Bräcke högskola. Alla seriösa forskare vet att de måste börja tänka i nya banor när nya fakta kommer i dagen. Anna Ardin är inte intresserad av fakta. Hon är bara intresserad av att ha rätt. Hur fel hon än har. Hon är en mobbare av gigantiska mått, vilket jag skrivit om i det här och det här blogginlägget. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag om hennes rabiata utfall mot MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige och ansträngningar att få rapporten borttagen från MSB:s hemsida.

I artikeln i ETC påstår Anna Ardin att Sameh Egyptson ”sprider rädsla för Muslimska brödraskapet”. Sameh Egyptson sprider kunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren och hur den finansieras med skattemedel. Hela hennes artikel handlar om Förenade Arabemiraten och hon påstår att Sameh Egyptson ”till punkt och pricka” sprider Förenade Arabemiratens ”narrativ” om Muslimska brödraskapet. Och den helt virriga kommentaren att han inte fått forskningsmedel för att skriva sina två böcker. ”Så var kommer egentligen pengarna ifrån?”

Och det här: ”Men tänk om det som marknadsförs som skydd mot demokratin i själva verket är raka motsatsen?”

Qatar finansierar numera Muslimska brödraskapet, sedan Saudiarabien terrorstämplade rörelsen. I artikelns inledning skriver Anna Ardin att hon kallas ”agent för Qatar”.

Hon avslutar med en kommentar om Sameh Egyptsons föreläsning i morgon: ”En gulfregims skrämselpropaganda sprids nu i den svenska demokratins hjärta, och vi som vågar ifrågasätta hängs ut som agenter för en gulfregim. Fascinerande va?”

Anna Ardin skämmer inte bara ut Socialdemokraterna. Hon skämmer också ut Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Statsminister Magdalena Andersson fick en dålig start på sin regering med ministrar som valsar runt i medierna, inklusive en minister som i sin ungdom heilade. Anna Ardin är ett betydligt större hot mot den svenska demokratin än de ifrågasatta ministrarna.

Magdalena Andersson gör klokt i att gå och lyssna på Sameh Egyptsons föredrag i morgon.

8 december 2021

Mona Lagerström fil dr

 

Hanna Stjärne: Om två månader är det 20 år sedan Fadime Sahindal sköts i huvudet av sin far i Uppsala. Kampen mot hedersförtryck går med snigelfart. SVT har en enastående möjlighet att upplysa politiker, myndigheter och landets befolkning. Visa Marianne Spanners dokumentär från Striptease 6 maj 1998, följd av en partiledardebatt

Hanna Stjärne: Jag har i tidigare blogginlägg, som du har ignorerat, bland annat efterlyst att SVT visar Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal, liksom jag i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) efterlyser att dokumentären visas på SVT varje år den 21 januari följd av en partiledardebatt. I Marianne Spanners dokumentär berättar Fadime Sahindal

Foto Eva Tedesjö
vad det innebär att leva i en familj styrd av hedersnormer. Hon kommer från turkiska Kurdistan, föräldrarna bor i Uppsala. En stor del av släkten bor fortfarande i Turkiet. Hela släkten lägger sig i hennes leverne. Hon har vägrat gifta sig med en kusin familjen valt ut. Hon har själv valt en pojkvän i Sverige. Dessutom har hon valt att studera långt borta från familjen. Familjen har förskjutit henne på grund av hennes val. Hon tillåts leva så länge hon håller sig borta från Uppsala. Hon längtar efter sin mamma. Hon far till Uppsala och sin syster. Modern kommer dit. Pappan dyker upp och skjuter henne i huvudet.

Den 4 februari 1998, fyra år före mordet, publicerar Aftonbladet kvinna artikeln ”Min familj ska döda mig”. I artikeln kallas Fadime för Rana. Artikeln inleds med följande ord:

Männen i hennes egen familj hotar att strimla henne. Mamman och systrarna kallar henne jävla hora. Allt för att hon studerar och har träffat en svensk kille.
– Jag är förskjuten av hela släkten. Det är som en mardröm, säger Rana, 23.

Hon ”vägrar åka ner till Turkiet för att bli bortgift, som något slags boskap”. Familjen har bott i Sverige omkring femton år, men enligt kulturens regler måste hon dö. ”Att misshandla mig är inte tillräckligt. De tycker att mitt blod ska rinna, för det handlar om hedern för hela släkten. Min mamma är till exempel utsatt för världens press nu. Hela omgivningen tror att hon inte uppfostrat mig rätt. Det är en stor skam för alla att jag gjort så här. Jag vet att det kliar i händerna på min bror att få tag i mig – det skulle höja hans status i släkten att döda mig. Allt är som en mardröm.”

Hennes räddning är en högskoleplats på en annan ort. Två poliser följer henne hem när hon ska hämta några saker: ”Då var mamma där, och jag hade hoppats att hon skulle säga något vänligt. Men hon hade rent hat i blicken.”

Fadime Sahindal polisanmäler pappan och brodern, som är 17 år, för olaga hot. Marianne Spanner intervjuar henne inför rättegången och följer med till rättegången, som blir dramatisk. Åklagaren säger till brodern att hot enligt svensk rätt är ett brott. Han svarar: ”Då lyder jag under två rätter.” Under pausen skriker han till Fadime att han ska döda henne. Efter rättegången grips han av polisen för hotet.

Speakerrösten säger: ”I den värld som Fadime beskriver finns ingen öppning. Det svenska samhällets värderingar har ingen chans mot landsbygdskulturens normer. Man hämtar sin man från hemlandet. Hon har just slutat skolan och han kommer direkt från byn.” Fadime berättar hur viktigt det är för en kurdisk man att gifta sig med en som är bosatt i Sverige och få uppehållstillstånd. ”De gör vad som helst för att få hit en son. Precis vad som helst.” Flickorna vet att så snart de har fyllt sexton år och slutat 9:an börjar föräldrarna prata om att åka till Turkiet på semester, ”fast baktanken är att gifta bort dottern”.

Fadime förklarar hur viktigt det är för döttrarna att vara oskuld, att när hennes systrar gifte sig fick de visa upp lakanen efter bröllopsnatten för mamman och svärmodern. ”I vår kultur måste man bevisa det och går inte det så utesluts man.” Hon får frågan: ”Kan man inte komma överens med sin man om man inte blöder?” Hon svarar: ”Det är inte bara mellan mannen och tjejen, utan mellan honom och släkten. Det gäller hela släkten, både hans släkt och tjejens släkt.”

Mödomshinnan finns inte. Det märkliga i reportaget är därför en professor i gynekologi som berättar hur han syr ihop mödomshinnan på unga kvinnor som är livrädda inför bröllopsnatten. Bara det inslaget är värt en partiledardebatt. Nyligen meddelade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (vilde) och justitieminister Morgan Johansson (S) i en debattartikel att oskuldskontroller, oskuldsintyg och operationer ska vara olagliga och straffbara.

Efter mordet på Fadime skrev Marianne Spanner 23 januari 2002 en debattartikel i Aftonbladet, ”Våldet passar inte vår mall”. Fadimes släkt var stor, kanske 300 bosatta i Sverige, ännu fler i turkiska Kurdistan, enligt Spanner. Hon skriver att när hon först träffade Fadime inför reportaget 1998 trodde hon att hon visste mycket om hur Fadime och hennes medsystrar hade det. Men hon misstog sig. Det var mycket hon inte visste, exempelvis: ”Inte att en hel släkts anseende kan stå och falla med en ung kvinnas heder. Inte att en ung svensk kvinna är ett värdepapper för en hel familj. Inte att hennes öde är att gifta sig med en kusin för att han ska få ett bättre liv i det förlovade landet.” Vidare:

Den debatt jag hade sett handlade om att alla vi kvinnor sitter i samma båt. Våldet mot kvinnor är ett strukturellt förtryck som beror på att vi kvinnor är underordnade och männen överordnade. Det visste Fadime också men hon uttryckte sig inte så. Hon talade om sin kultur. Att allt hon gjorde påverkade hennes syskon, hennes kusiner, hennes morbröder, hennes släktingar i Sverige och i Turkiet. Hur hennes heder också var en angelägenhet för systrar, mostrar och för alla mammor i hennes omgivning. Hur skvallret fortplantade sig och att det överallt fanns angivare som rapporterade om hur hon skötte sig. Hon talade om det som var specifikt för henne och de flickor hon kände som levde i en hederskultur. Fadime beskrev en verklighet som det krävdes kunskap för att förstå. Det krävdes lite ansträngning. Hon tyckte inte att hennes liv liknade det liv som hennes svenska väninnor levde. I själva verket levde de i två skilda världar.

Och den här isande fortsättningen:

Fadime ville beskriva det speciella våld mot kvinnor som skapas av en idévärld byggd på heder. Vad hon inte visste var att hon bröt mot den förhärskande ideologin när det gäller kvinnovåld. Den som säger att det finns inga särskilda problem för vissa grupper. Den som gör att alla svåra frågor kan besvaras med att vi alla är utsatta för ett strukturellt förtryck. Det som gör att vi får en debatt om ordet hedersmord i stället för en diskussion om hur hederskulturen dödar ungar kvinnor i vår närhet.
Fadime ville påverka politiskt men det var som om allt hon sa hamnade inom citationstecken när det väl nådde den offentliga debatten. Minsta fotbollslag har sin kultur. Det finns raggarkultur, bandykultur och förortskultur. Men när Fadime talade i termer av kultur blev det farligt.

Fadimes beskrivning passade inte in. ”Den skulle rättas till. Den skulle beskrivas i andra termer. Hennes beskrivning av hur kvinnorna tog männens parti gentemot sina döttrar blev en ohanterlig kunskap.” Marianne Spanner skriver om hur välmenande möten ordnades runt om i förorterna och att de alla slutade på samma sätt: ”Sedan reser sig en lokal politiker och säger: Vi sitter alla i samma båt. Det är ingen skillnad på det förtryck du beskriver och det vi alla upplever. Så dör debatten.”

Marianne Spanner skriver om hur kusingiften ”är en garant för att kvinnornas isolering fortsätter”, om hur mannen som valts ut att gifta sig med en kvinna i Sverige ”tar med sig bykulturens sedvänjor till henne i Sverige och dörrarna slås igen för hennes önskan om ett eget liv. Har vi förstått det?”

Testuggarna
Några som vägrar acceptera denna sanning är nedanstående fanatiska revolutionärer

från katolska Sydamerika som ingår i nätverket Antirasistiska akademin (ArA), ett hederskulturförnekande neo-marxistiskt-rasbiologiskt nätverk som borde kallas Demokratins dödgrävare, som jag skrivit mängder med blogginlägg om, liksom jag också skriver om dem i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Edda Manga är verksam på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. De andra tre är professorer verksamma inom universitetet och dessutom knutna till Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

För dessa sydamerikanskor är skrivbordsteser författade av i huvudsak anglosaxiska marxistiska teoretiker viktigare än verkligheten. I över två decennier har de målmedvetet spridit det som går under beteckningen postkolonial teoribildning, trots att de inte kommer från forna svenska kolonier och kan motivera sin verksamhet med aforismen ”We are here because you were there”, myntad av Ambalavaner Sivanandan från Sri Lanka, verksam i London. Det är inte vetenskap de fyra kvinnorna håller på med utan neo-marxistisk ideologiproduktion, Sverigefientlig agitation, rasbiologi. Den vita huden är fienden. I min bok om Muslimska brödraskapet kallar jag deras verksamhet för papegojforskning.

Ett annat ord man kan använda om dem är testuggare. NE:s ordbok definierar testuggare så här: ”person som osjälvständigt stöder sig på auktoriteter. Till exempel genom att ständigt citera ur deras skrifter och dylikt”. Som exempel ger de: ”testuggarna i den maoistiska gruppen”. Historiskt sedan 1965.

Testuggarna i den maoistiska gruppen hade ständigt Maos lilla röda till hands.

Maos lilla röda står i min bokhylla. Jag tillhörde aldrig dessa testuggare. Jag har aldrig tillhört något politiskt parti eller politisk gruppering, jag föredrar att hålla mig till sakfrågor. Men eftersom jag studerade, bland annat statskunskap, vid Göteborgs universitet andra halvan av 1960-talet då kulturrevolutionen i Kina härjade kände jag mig nödgad att köpa ett exemplar för att från källan orientera mig om ordförande Maos visdomsord. Maos lilla röda är översatt av Nils G. Holmberg och Marika Holmberg. Nils Holmberg var kommunisternas starka man i Göteborg. År 1967 medverkade han till bildandet av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som tre år senare splittrades av en mer Stalinvänlig utbrytargrupp ledd av Frank Baude som la till revolutionärer i namnet och blev KFML(r), till vardags kallade R:are. Senare kallade de sig KPML(r).

En sak vänsteraktivister av alla kategorier dock var rörande överens om var: Religion är opium för folket.

Maos lilla röda heter officiellt Citat ur ordförande Mao-Tse-tungs verk och inleds med ett Förord till andra kinesiska upplagan daterat 16 december 1966, författat av försvarsminister Lin Piao (numera stavat Lin Biao), militärutbildad och aktiv i kulturrevolutionen. Han inleder Förordet med: ”Kamrat Mao Tse-tung är den störste marxist-leninisten i vår era.” Maos lilla röda kom till för att Kinas alla 600 miljoner arbetare, bönder och soldater skulle lära sig Maos tänkande. ”När väl Mao Tse-tungs tänkande omfattas av de breda massorna, blir det en outtömlig styrkekälla och en andlig atombomb av outtömlig kraft.” Det är i Maos lilla röda det står ”En revolution är inte som en middagsbjudning”. Vad Maos lilla röda översatt till svenska var tänkt att leda till vet jag inte. Mitt exemplar är fjärde upplagan tryckt 1968.

Hur som helst. Det jag vill komma fram till är att några personer i min närmaste omgivning på den tiden tillhörde KFML. En av dem hade dragit in andra. Jag läste böcker om Maos Kina och försökte föra en dialog om politiska ideologier med den här personen och fick det bortviftande svaret: ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg.” Jag köpte fler böcker och visade personen överallt där jag hade strukit under och försökte igen och igen och fick ständigt samma svar: ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg.” Det var naturligtvis jag som betraktades som den inskränkta, den oupplysta.

Nils Holmberg hade kunnat säga vad som helst till den här personen, allt hade okritiskt slunkit ner, eftersom orden kom från Nils Holmberg. Jag har ofta tänkt på den här personen och liknande personer som jag för över femtio år sedan i Göteborg försökte föra en dialog med om totalitära politiska ideologier när jag i nutid läst om terrorister i islams namn och kommentarer om hur mycket de egentligen kan om islam.

Och jag tänker på den personen och liknande personer från den tiden när jag läser de ovanstående sydamerikanska testuggarnas alster. De är benhårda försvarare av den förhärskande ideologin om våld mot kvinnor Marianne Spanner nämner ovan. Här är ett smakprov på deras testuggande i deras famösa artikel i Aftonbladet 15 mars 2002 efter mordet på Fadime Sahindal, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, där de blundar för mödrarnas roll i upprätthållandet av hederskulturen och koncentrerar sig på svenska kvinnors lägre löner och menar att betoningen av kultur är kulturrasism. De skriver: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld. Detta godtyckliga kulturreduktionistiska ställningstagande följer ett kolonialistiskt mönster. Att tro att det finns olika kulturer, en för den inhemska befolkningen och andra för de invandrade befolkningarna är att förneka att invandringen ändrar den kulturella verkligheten i ett samhälle.”

Ändringen i Sverige har gått från en befolkning som talade samma språk och respekterade landets lagar till ett mångkulturalistiskt inferno bestående av mängder med totalitärt styrda monokulturer med egna normer, egna språk, igenbommade dörrar och misstro inte bara de olika monokulturerna sinsemellan utan också mellan dem och majoritetssamhället. Och parallella rättssystem. Och vänsteraktivisters blinda försvar av religionen islam, utan att spalta upp religionen i islam som en andlig upplevelse och tolkningen att islam är en totalitär politisk ideologi som ska genomsyra individens och samhällets liv in i minsta detalj. Mao utbytt mot Allah, Maos lilla röda utbytt mot Koranen.

Hederskulturförnekarna Kurdo Baksi, Stieg Larsson och Expo
På samma uppslag i Aftonbladet som Marianne Spanners artikel 23 januari 2002, skriver debattören Kurdo Baksi

artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”, en artikel Justitiedepartementet grundligt borde analysera. Kurdo Baksi beskriver ett parallellt rättssystem. Fadime Sahindal hade sökt ”asyl” hos hans familj, skriver han. Det står att Fadime var god vän med Kurdo Baksi och att hon sagt till honom att hon ville bli advokat. Fadime utbildade sig till socionom. Baksi skriver: ”Efter påtryckningar ifrån flera kända familjer och institutioner försonades Fadimes familj med Fadime”.

Påtryckningar? Kända familjer avstyr ett mord? Kända av vilka? Av polisen? Han skriver vidare:

Fadimes far hade avgett framträdande kurdiska familjer i Sverige ett löfte att inte röra vid Fadime. Ett löfte i det kurdiska samhället betyder mycket. Nu har Fadimes far brutit löftet. Det är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Det betyder dessutom att familjen nu förlorar all respekt. De har visat det högsta tecknet på opålitlighet. En kurdisk familj som bryter ett löfte berövas möjligheten att vara en del av den kurdiska gemenskapen, och en familj som mördar sina döttrar kan aldrig få sympati från befolkningen i Sverige.

Kollektiv bestraffning? Baksi skriver att hedersmord i Kurdistan är ovanliga, att då hedersmord förekommer gärningsmännen ”nästan alltid [kan] relateras till låg utbildningsnivå och klass”.

Klass? Till skillnad från ”framträdande familjer”? Är Kurdo Baksis familj framträdande? Är det någon som känner till hans far?

Baksi kan bara tänka sig två skäl till att fadern mördat Fadime: Att hon har tackat nej till tvångsäktenskap. Tacka nej? Till tvångsäktenskap? Att det har spritts elaka rykten om henne. Kurdo Baksi är rädd att liknande mord kan upprepa sig om Sverige inte ”genomför en klok integrationspolitik”. Och hur genomför man en klok integrationspolitik om mordhot förväntas lösas av ”framträdande kurdiska familjer i Sverige”? Vilket slags integrationspolitik krävs för att få slut på ryktesspridning?

Det främsta syftet med Kurdo Baksis artikel är att ärerädda kurderna. ”Nu hoppas jag att vi kurder inte stämplas som potentiella kvinnomördare”, skriver han. Han var överallt i massmedierna dagarna efter mordet på Fadime, liksom i samband med rättegången om mordet på Pela Atroshi, som också var kurd. Han hade en bred plattform på den tiden: DN, Expo, samtalsledare på ABF i Stockholm. Hedersmord har inte med kurdisk kultur att göra var hans budskap. Han var så uppfylld av detta budskap att han samlade ihop en grupp hederskulturförnekare, bland andra Expos grundare Stieg Larsson, sociologen professor Masoud Kamali och den ovan porträtterade Diana Mulinari, även hon sociolog, och tillsammans med Expo i början av år 2004 gav ut antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism

där slutsatsen inte oväntat är att det var rasism att påstå att kultur låg bakom mordet på Fadime. Fram till nyligen kunde man på Expos hemsida läsa antologins inledning daterad 22 januari 2004. Man skriver: ”I några avseenden är det slående att skribenterna i dag kommer till mycket snarlika slutsatser. De konstaterar med närmast gemensam stämma att debatten präglades av kulturrasistiska och etnocentriska föreställningar om ’vi’ och ’dom’ – föreställningen att det finns en närmast andlig skillnad mellan jämställda nordbor och kulturellt opålitliga invandrare från Mellanöstern.”

Texten avslutas med: ”Det enda som i dag återstår av debatten för två år sedan är en nyvunnen förvissning i det allmänna medvetandet om att kurder är kulturellt opålitliga och potentiella hedersmördare. Och möjligen en förvissning om att debatten till varje pris måste fortsätta.”

Och debatten måste naturligtvis till varje pris fortsätta så att Stieg Larssons, Masoud Kamalis och Diana Mulinaris ”rätta” perspektiv blir allenarådande.

Stieg Larsson kopplar den som andas ett ord om kultur till Front National i Frankrike, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna och buntar ihop dem under beteckningen högerextremister. Han har även med ”islamofobi” i sin artikel. Han jämför mordet på en svensk kvinna som mördades av mannen hon ville göra slut med och mordet på Fadime. Anhängarna av den förhärskande ideologin som Marianne Spanner beskriver ovan kallar Stieg Larsson för traditionalister: ”Vad ’traditionalisterna’ dock hävdade var att våld mot kvinnor inte är ett kulturspecifikt särdrag utan en del av ett manligt globalt tankemönster. Motståndarna sökte alltså den gemensamma nämnaren mellan Melissa Nordell och Fadime Sahindal. De hävdade en genusforskningen vedertagen slutsats – att kvinnor mördas därför att en patriarkal värdegrund dominerar världen” (s. 116).

Masoud Kamali sågar Marianne Spanners dokumentär och menar att ”den kurdiska kulturen” ställs mot ”den svenska kulturen”, hans citattecken. ”Det blir”, skriver han, ”till två varandra motsatta poler som utgör medialt sprängstoff. Fadime har blivit svensk och svenskheten blir reducerad till att välja sin kärlekspartner utan familjens tillstånd.” Vidare:

Programmet som innehåller en intervju med Fadime och visar verkligheten från hennes vinkel följd av uppgjorda telefonsamtal med fadern där han hotar Fadime igen framför kameran kryddade med en del romantiska scener mellan Fadime och pojkvännen, sänds på bästa sändningstid. Programmet framställer Fadime som ”en av oss”, den ”konverterade” som avslöjar ”de andras primitiva kultur” och höjer ”vår fria kultur” till gudomliga höjder (s. 24, 25).

Han vill att konflikter som Fadime Sahindals av offentliga myndigheter ska behandlas som en ”normal generationskonflikt”. Han slutsats: ”Att mord och våld mot kvinnor förekommer är ingenting nytt men att gruppera dessa mord efter förövarens och offrets etnicitet och ’kulturella bakgrund’ är ett förödande misstag som förstärker utanförskapet, diskrimineringen och underminerar demokratin” (s. 33).

Det ska tilläggas att Masoud Kamalis universitet för några år sedan valde att köpa ut honom.

Beskrivningen av Diana Mulinari låter så här: ”Hon forskar och undervisar i feministisk, ’raskritisk’ och postkolonial teori och arbetar med frågor rörande globalisering, migration och rasism”. Reaktionen på mordet på Fadime kallar hon moralpanik och menar att debatten inte handlade om omsorgen om utsatta unga kvinnor utan ”om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmännen”. Hon skriver om ”kolonialt kulturarv” och menar att svenskarnas ”banala nationalism” gränsar till rasism när ”den svenska jämställdheten glorifieras”. Hon skriver om ”falsk självbild”, om ”rasistiska diskurser”, om att ”förstå Sveriges roll i det koloniala och imperialistiska projektet” och mängder med liknande testuggande.

Kurdo Baksi, Stieg Larsson och Expo ska bli ihågkomna för denna vidriga antologi. Stieg Larsson dog oväntat i november 2004. Hans romansvit Millenium blev en världsframgång. År 2011 gav Expos VD Daniel Poohl ut En annan sida av Stieg Larsson: artiklar och andra texter där Larssons artikel om mordet på Fadime ingår. Det ska Daniel Poohl bli ihågkommen för.

Fler testuggare
Här är två av de sydamerikanska hederskulturförnekarnas ”systrar”,

Rossana Dinamarca (född i Chile), tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och partiets feministiska talesperson, som dinerar tillsammans med Rashid Musa, aktiv i Muslimska brödraskapets svenska gren och representant för islam som totalitär politisk ideologi, och dramatikern och kulturskribenten America Vera Zavala (född i Rumänien, mamma från Peru, pappa från Chile) tillsammans med Amanj Aziz som likt Rashid Musa är representant för islam som totalitär politisk ideologi, inför Dramatens uppsättning av Muslim Ban. Rashid Musa var först påtänkt för den roll Amanj Aziz spelar, alltså som representant för ”den muslimska mannen” som berättar om ”islamofobi”. Båda männen ingår i det jag i min bok kallar shariapolitiska extremhögern. Bilderna visar två kvinnor från extremvänstern tillsammans med två män från extremhögern. Rashid Musa och Amanj Aziz följer i Mussolinis och Hitlers fotspår. Det finns väl ingen som skulle komma på idén att kalla Mussolini och Hitler för vänstermän? Mer om det strax. Först en hel del om de två ”systrarna”, särskilt America Vera Zavala.

När Rossana Dinamarca var riksdagsledamot och partiets feministiska talesperson publicerade hon i Feministiskt Perspektiv 9 juni 2016 artikeln ”Så hedrar vi Pela Atroshi”. Artikeln skrevs med anledning av att det 24 juni skulle vara sjutton år sedan Pela Atroshi mördades. Även om Rossana Dinamarca inte förnekar hedersförtryck är artikeln genomsyrad av den förhärskande ideologin om våld mot kvinnor. ”Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället”, skriver hon, och fortsätter: ”Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.”

Hon betonar tesen att vi sitter alla i samma båt: ”Hedersvåldet är en del av det strukturella könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.” Sedan avfyrar hon följande salva:

Pela Atroshi och Fadime Sahindal har blivit symboler för den här formen av kvinnoförtryck. På senare år har deras död dock utnyttjats av krafter som extrema ateister, högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal motiverades med deras kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.

Extrema ateister? Islamofober? Rossana Dinamarca är född på 1970-talet och har ingen erfarenhet av tiden då Maos lilla röda var bibeln och religion inom vänstern betraktades som opium för folket.

Även America Vera Zavala är född på 1970-talet och saknar erfarenheter från den här tiden i den svenska vänsterns historia. När jag läser hennes bok Svartskalle. En svensk historia (2020) snurrar hela tiden i huvudet den över femtio år gamla frasen ”Jag litar obetingat på Nisse Holmberg”. De personer America Vera Zavala obetingat litar på är de ovan nämnda postkolonialisterna. Och jag menar obetingat. Hennes bok är skrämmande läsning. Det är jag, jag, jag. Hon är världens centrum. Sverige är helt utsuddat. Om de äldre svenskar som med förtvivlan ser hur landet har förändrats ger hon rådet att gå i terapi, eftersom det handlar om ”högst privata problem” (s. 85).

Inte bara Sverige är utsuddat, hon har suddat ut alla som är drabbade av hedersförtryck. Hon suddar också ut en hel yrkeskår. Hon citerar ur flera utländska böcker utgivna på svenska utan att en enda gång nämna översättaren. Inte ens i litteraturförteckningen nämns verkens översättare.

Det är jag, jag, jag. Jag är svensk. Sverige är mitt land, rasismen har förstört mitt land, skriver hon. Sverige uppträder inte så som hon kräver att landet ska uppträda. Boken är ett exempel på det professor Pernilla Ouis skriver om i artikeln 7 november 2008 i Sydsvenska Dagbladet, ”Halal? Det går att hälsa på en hund men inte på Hamilton. Vilken islam står ’Halal-tv’ för?” Pernilla Ouis har förstahandserfarenhet av den islamistiska miljön i Sverige. Hon skriver: ”Konflikten mellan Carl Hamilton och de muslimska tjejerna i ’Halal-tv’ kring deras vägran att skaka hand med honom avspeglar två låsta positioner, som i grunden handlar om en skuldbörda. Vems är felet i kulturkonfrontationer, majoritetens eller minoritetens?” America Vera Zavala ger i sin bok konsekvent Sverige skulden. Hon gör det Pernilla Ouis skriver om Halal-kvinnorna: ”Programledarna hamrar ständigt in sin muslimska särart gentemot det svenska samhället, samtidigt som denna särart inte får erkännas av omgivningen för då känner de sig diskriminerade.” America Vera Zavala hamrar ständigt in att hon är svensk, samtidigt som läsaren inte ett ögonblick tillåts glömma bort att hon är invandrare, det hon kallar ”rasifierad”. Pernilla Ouis efterlyser att kvinnorna i programmet tar konsekvensen av sin säraratsideologi. Det är en uppmaning även America Vera Zavala borde ta till sig och inse följderna av sitt idisslande om att vara ”rasifierad”.

America Vera Zavala om hedersförtryck, uppsättningarna Hijabis och Muslim Ban
Sverige är ett av världens mest toleranta länder, men hon beskriver Sverige som en kopia av USA under rasåtskillnadstiden där hon är den ”svarta” invånaren omgiven av hatiska ”vita”. Sverige är genomsyrat av rasism enligt henne. Vartenda ögonkast, vartenda tonfall, vartenda minspel, precis allt tolkar hon som rasism. Jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg om hennes testuggande, men jag håller mig här till hennes inställning till hedersförtryck och islam. Hon skriver om att hon 2007 ingår i en grupp unga människor som går på teatern tillsammans och pratar om uppsättningarna de ser. ”En dag ser vi pjäsen Elektra Show som är regisserad av Michael Cocke. Den handlar om hederskultur men invandrarkaraktärerna är stereotyper, både dramatiker och författare lider helt uppenbart av white saviour complex. De vill rädda ’de andra’ till den civiliserade kulturen” (s. 140). Gruppen är negativ till uppsättningen. Vera Zavala bestämmer sig för att skriva en kritisk artikel. I boken framställer hon beslutet att skriva en artikel som något meriterande.

Innan jag går vidare vill jag påminna om kvinnorättsaktivisters kamp i Indien, Pakistan, Mellanöstern och alla andra platser där hedersförtryck och hedersmord florerar. Googlar man på honour killing kommer över 18 miljoner träffar upp. Hedersförtryck och hedersmord är alltså inget fenomen som uppstått i Sverige, en självklarhet, men inte för America Vera Zavala.

Jag skriver om henne i min bok om Muslimska brödraskapet att hon tillhör papegojvänstern, att hon tillsammans med Muslimska brödraskapets och ArA:s aktivister bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på, att hon ska behandlas på samma sätt som nynazistiska ledare behandlas. Jag kommenterar hennes kritik 22 november 2007 i teatertidningen nummer.nu av pjäsen Elektra Show. I artikeln skriver hon: ”Stereotyperna är så enkla att pjäsen hade kunnat vara en parodi på vissa människors fördomar. Det är det inte – tvärtom. Föreställningen tar med oss på jakt efter ursprunget till det som kallas för hederskultur. Kurdiska byar där män med dåliga tänder uppmanar de som ska flytta att se efter familjens heder.” Och så det här:

Inlåsningen och begränsningen av unga kvinnors liv är inte en kultur importerad utan en kultur uppfunnen i Sverige. Sociala problem i kombination med politiska trender skapar speciella kulturer som finns i Skärholmen men inte i Kairo. Ska vi söka ursprunget till hederskultur ska vi söka det här och inte i en kurdisk by. För det är här som kulturer uppfinns, skapas grannar emellan, etniciteter emellan, familjer emellan. Inte där borta.

Det är en hårresande kritik. ”Så talar papegojvänstern”, skriver jag i min bok, och fortsätter: ”Mycket riktigt hänvisar Vera-Zavala till Paulina de los Reyes i en senare artikel 17 december, ”’Vera-Zavala svarar Cocke’”. Michael Cockes inlägg utgår från de drabbades perspektiv, alltså från verkligheten i Sverige. Men det duger inte för Vera Zavala som utgår från sitt politiska perspektiv. Hon skriver: ”Över till ’verkligheten som jag har anklagats för att vägra se. Det finns flera politiska linjer, organisationer och forskare kring frågor om både hedersvåld och integration. Det finns alltså inte ett sätt att se utan flera. Bland det bästa är Paulina de los Reyes Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Elektra Show tar ställning för den politiska linje som jag anser överbetonar kultur och därmed missar individen.”

I min bok skriver jag: ”Hon avslutar med en hänvisning till Gayatri Spivak, som känns igen från Paulina de los Reyes:” Här är Vera Zavalas ord: ”När Michael Cocke går till storms, så kan jag bland alla personpåhopp, anklagelser om okunnighet och svek skönja berättelsen om den ’vita mannen som räddar mörka kvinnor från mörka män’”.

Det är hårresande.

Paulina de los Reyes skriver i texten Vera Zavala hänvisar till ovan om hur den brittiska kolonialmakten förbjöd änkebränning i Indien, alltså att änkor förväntades ställa sig på det bål den avlidna mannens kropp brändes, och att förbudet enligt Reyes var ett sätt att markera den ”den vita rasens” överlägsenhet, att det kan likställas med politikernas vilja att motarbeta hedersförtryck i Sverige. Reyes skriver: ”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien (1995). Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet” (s. 33, 34).

Här kan man verkligen tala om testuggande både vad gäller Paulina de los Reyes och America Vera Zavala. Gayatri Chakravorty Spivak är Paulina de los Reyes ”Nisse Holmberg”. Paulina de los Reyes är i sin tur America Vera Zavalas ”Nisse Holmberg”.

Gayatri Chakravorty Spivak är född i Indien 1942 och tillhörde Indiens allra högsta sociala kast, brahminer. En benhård marxistisk familj. Inte ens 20 är gammal for hon i början av 1960-talet till USA för att läsa vid universitetet. Den marxistiska aristokraten försvann som en droppe i det amerikanska befolkningshavet. För att göra sin röst hörd betonade hon sitt ursprung. Hon betraktas som en av grundarna av den postkoloniala idébildningen, vilket gick hem i USA, som likt Indien befriade sig från den brittiska kolonialmakten. Hudfärg är centralt i hennes begreppsbildning, vilket också gick hem i USA. Roten till allt ont i världen är de ”vita” europeiska kolonialmakterna.

America Vera Zavala citerar i sin bok på sidan 78 postkolonialisternas definition att ”vithet” inte handlar om hudfärg utan om makt. Faktum är att bruket av ”vithet” har varit postkolonialisternas metod att skaffa sig makt inom universitetsvärlden. De har använt hudfärg för att staka ut en egen nisch i den akademiska världen. Postkolonialisterna i Sverige är hänsynslösa maktspelare. Förlorarna är alla som lever i hederskulturer.

Paulina de los Reyes drar fram den brittiska kolonialmaktens förbud mot änkebränning 1829 för att misstänkliggöra svenska politikers och myndigheters arbete mot hedersförtryck efter mordet på Fadime Sahindal. America Vera Zavala gör likadant för att diskvalificera Michael Cockes engagemang mot hedersförtryck.

I sin bok berättar America Vera Zavala att hon 2019 har skrivit en artikel på DN Kultur ”där jag menar att frågan om hederskultur används i islamofoba ärenden. Journalisten Elsa Westerstad har skrivit en text där hon argumenterar tvärtemot, att vänstern inte tar hederskultur på allvar” och att de två ska debattera ämnet på Expressen Kultur. ”Jag gillar att debattera och denna fråga kan jag verkligen. Elsa blir helt ställd när jag går till attack. Hon förväntar sig ett sansat samtal – trots att hon i sin text jämfört Vänsterpartiets ledare med en gris. En av de saker jag säger är: ’När vita kvinnor som du gråter krokodiltårar över invandrarkvinnor, då ska man se upp.’” Vidare skriver hon:

Några veckor senare på Angereds bokmässa kommer jag möta många unga människor som vill tacka, hylla, high-fiva. De har sett inslaget och tycker att jag är grym. Jag har tagit fajten mot fördomarna som deras mammor och systrar dagligen får leva med. De vet lika väl som jag hur den vita journalisten på tv använder invandrarkvinnor i ett politiskt spel som utspelar sig högt över huvuden på dem i förorten. Förnedringen av våra mammor knyter oss samman. Jag vinner den ronden (s. 248).

Det hon refererar till är att i samband med Vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh skriver Elsa Westerstad 3 september 2019 en artikel på SvD Kultur: ”’Hur kan man vara så korkad’”, Sjöstedt?”. Artikeln är bakom betalvägg. Jag har inte läst den, mer än denna inledning: ”Att sparka på Amineh Kakabaveh är att sparka på flickorna som fått sina liv förstörda av hederskulturen. Hur kan Vänsterpartiet kalla sig feministiskt?”

America Vera Zavala skriver samma dag en artikel på DN Kultur: ”Kampen mot hedersförtryck har blivit ett redskap för islamofober.” Även den är bakom betalvägg: Det man kan läsa är: ”Arne Ruth och Stina Oscarsson försvarade i måndagens DN den sparkade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, som de ansåg vara ett offer för vägran att stå upp mot hedersvåld. America Vera Zavala ser ett vidare sammanhang.”

Här kan man lyssna på Expressen-Kultur-debatten ”Velar vänstern om hedersvåldet?” och Vera Zavalas utspel om ”vita kvinnors krokodiltårar”.

America Vera Zavala är debattglad. Hon bjuds in överallt, hon är med i SVT, SR, Bokmässor, Expressen-TV. Det jag inte förstår är varför redaktioner anser att hennes testuggande är något som är värt att spridas. Hon skriver att hon är intellektuell (s. 204). Men hon har inget rörligt intellekt. Hon är en testuggare. En papegoja. Rasist! Islamofob! Vit! Högerpopulist! Hon svingar papegojvänsterns lilla röda med samma frenesi som 60- och 70-talsvänstern svingade Maos lilla röda för att sänka motståndare till testuggandet.

Det är med sorg jag tänker på vad hon, om hon hade utgått från de drabbades perspektiv, med den plattform hon har och sin rappa tunga, hade kunnat åstadkomma för att synliggöra och öka kunskapen om hedersförtryck i Sverige.

Det är också med sorg jag noterar att hon är shariapolitiska extremhögerns perfekta redskap, en som inte tänker själv, inte ifrågasätter, inte skaffar sig kunskap utan nöjer sig med att vara ett eko, en papegoja. I boken skriver hon om sin uppsättning Hijabis som inleddes med en konferens på Mångkulturellt Centrum. ”Jag noterar genast en journalist som ofta skriver kritiskt om islam och muslimer. Han står ut som den vite mannen i gruppen” (s. 148). Det är journalisten och författaren Lars Åberg hon anspelar på. Han har skrivit otaliga artiklar om islamister och om hedersförtryck, bland annat boken Heder och samvete. En bok om hederskulturer i Sverige (2013) tillsammans med Eduardo Grutzky. Lars Åberg är ingen testuggare. Han skriver konsekvent ur de drabbades perspektiv. Han värnar också om den sekulära staten.

Vidare skriver hon om konferensen: ”Precis när konferensen ska starta och vi öppnar dörrarna för att släppa in folk ställer sig en tjej vid dörren och tar av sig tröjan. Plötsligt står jag och tittar in i ett par bara bröst. Det är organisationen Femen som gör en bröstaktion. Det förändrar stämningen totalt.”

Hon är besviken på de ansvariga på Mångkulturellt Centrum som säger att alla som är på Mångkulturellt Centrum är lika viktiga, både de inne i lokalen och de utanför. America Vera Zavala förstår inte inställningen. Det är vi som hyrt lokalen, det är vi som betalat för lunchbuffén. ”Hur kan de som gör en aktion mot oss vara lika viktiga?” (s. 148, 149).

Hon fortsätter: ”Dagen efter konferensen publicerar journalisten som var på plats en debattartikel i Göteborgs-Posten. Han heter Lars Åberg och anklagar oss för att vara emot den västerländska sekulära demokratin” (s. 149). Det är allt hon skriver om den efterföljande debatten. Hon osynliggör att Femenaktivisten var en flykting från Egypten som dödshotats och fått asyl i Sverige. Hon heter Aliaa Elmahdy och skrev artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk” i Göteborgs-Posten 8 mars. Hon använder ordet propaganda om konferensens presentation av hijab som feministisk och antirasistisk. ”När jag pratar om hijab”, skriver hon, ”pratar jag inte om ett tygstycke, utan om en komplett uppsättning regler för hur kvinnor bör bete sig, dölja sig och dra sig tillbaka. En beslöjad kvinna skulle till exempel inte tillåtas ha rörelsefrihet eller sexuell frihet.” Hon skriver om hur kvinnor som inte vill bära hijab låses in, misshandlas, utesluts från familjen, till och med spärras in på mentalsjukhus och inte anses frisk förrän hon är beredd att bära hijab igen. I det här långa blogginlägget 20 juli 2019 skriver jag om hijabkonferensen och debatten i Göteborgs-Posten.

Vera Zavalas beskrivning av uppsättningen Muslim Ban och valet av Amanj Aziz som representant för ”den manliga muslimen” och den hårda debatt som valet av honom gav upphov till är ett enda långt försvarstal och nedvärdering av kritikerna och kritikernas kunskap om just Amanj Aziz demokratifientliga verksamhet. Det är hårresande läsning. Lika hårresande är hennes beskrivning av Mehmet Kaplan och Omar Mustafa, två viktiga män inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Om Kaplan skriver hon: ”Men jag kommer att minnas hur folk viskade till mig efter mitt första möte med Mehmet, och hur man till slut lyckas få honom avsatt som minister långt senare genom att stämpla den minst extremistiska person jag vet som extremist. Då har demoniseringen av muslimer varit stark i hela Europa i många år (s. 141, 142). Mehmet Kaplan är islamist och ingår i ett globalt nätverk som målmedvetet och metodiskt verkar för att underminera demokratin i alla länder de är verksamma i. Bland annat med hjälp av testuggare som America Vera Zavala.

Om Mohamed Omar skriver hon att det var uppenbart att han, när han blev islamist och rabblade den totalitära ideologins teser, var psykiskt sjuk. ”Det som finns kvar i mitt minne är att det för mig, som inte alls känner denna man, är så uppenbart att något har gått fel psykiskt” (s. 142). Hon fäller inte det omdömet om islamisterna Amanj Aziz eller Rashid Musa.

Hon kallar sig feminist och skriver att hon från början hade tänkt sig Rashid Musa i uppsättningen Muslim Ban. ”Efter Bryssel lägger jag fram förslaget att låta en muslimsk man föreläsa utifrån en egen upplevelse av en värld besatt av den muslimska ondskan. Min ursprungliga idé är att mannen ska vara Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, men efter några samtal inser vi båda att han inte är redo att ställa sig på scen” (s. 156). Hon har inte tagit reda på vad Sveriges unga muslimer (SUM) har för kvinnosyn, bara för att nämna en liten del av den islamistiska förpackningen. Det hade räckt att hon tog sig tid och kollade Evin Rubars Dokument inifrån för att få en inblick i SUM:s kvinnosyn. SUM är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund. SUM blev under Rashid Musas ordförandeskap av med sitt offentliga bidrag efter ett domstolsutslag med motiveringen att föreningen inte levde upp till de demokratiska principerna. Bland annat den mycket kunniga journalisten Magnus Sandelin gjorde en grundlig utredning av SUM. America Vera Zavala avfärdar honom som ”Den notoriske muslimjägaren som kallar sig själv journalist” (s. 159).

Evin Rubars SVT-dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009 och Mostafa Malaekahs häfte Kvinnan i Islam
Evin Rubar nämner inte beteckningen Muslimska brödraskapet i reportaget. Hon kallar gruppen knuten till stora moskén på Södermalm i Stockholm för islamister. Islamism är en totalitär politisk tolkning av islam som innebär att islam och politik är oupplösligt förenade. Hon intervjuar tre män knutna till Muslimska brödraskapet, vars högkvarter är just stora moskén i Stockholm: Abdirizak Waberi, som då var Islamiska förbundets ordförande, och som nu figurerar i medierna för att ha förskingrat pengar från Römosseskolan i Göteborg och använt dem till att bland annat skapa ett islamistiskt parti i Somalia och resor till sexklubbar i Thailand, Mohammed Amin Kharraki, SUM:s ordförande, och Ahmed Al-Mofty, ordförande Islamiska informationsföreningen. Det pratas i reportaget mycket om dessa mäns kvinnosyn, som de påstår är islams kvinnosyn. Evin Rubar visar två skrifter författade av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige, boken Att förstå Islam, sammanställd av Mahmoud Aldebe och häftet Kvinnan i Islam, en komprimerad sammanställning av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika Jamal Badawis texter författad av Mostafa Malaekah, ett kvinnoapartheidhäfte jag skrivit spaltmetrar om, liksom att Vänsterpartiet i Göteborg utsåg Malaekah till nämndeman. I Evin Rubars dokumentär visas bilder av Malaekahs häfte samt att det går att ladda ner från SUM:s hemsida. En röst läser texten högt.

Fortsättningen lyder: ”Detta gör det mer till en symbolisk åtgärd än en straffande. Det kan, i vissa fall, tjäna till att göra hustrun mer uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” I häftet påstås också att det är kvinnans plikt enligt islam att vara beslöjad och att små flickor tidigt bör träna sig i att följa islams plikter.

Trots inslaget i Evin Rubars reportage gick Malaekahs text fortfarande att ladda ner från SUM:s hemsida när Rashid Musa var ordförande. Han valdes 2014. I min artikel i tidskriften Bright nr 4 2015, ”Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige” (som finns under den blå knappen) skriver jag att journalisten Niklas Orrenius tio år tidigare i Sydsvenska Dagbladet 23 april 2005 skrev ett kåseri om den första utgåvan av häftet, ”Montergrannar bråkar om slöjförbud”. Jag tar även upp hans kåseri i min bok om Muslimska brödraskapet. Där skriver jag:

På en bokmässa har SUM och det socialistiska nätverket Pusheh sina montrar bredvid varandra. I ingressen står det: ”– De hatar muslimer säger en sorgsen skäggig muslim och nickar mot grannmontern. – De förtrycker kvinnor, kontrar den exiliranska socialistiska kvinnan i grannmontern och nickar mot den skäggige.” Orrenius skriver: ”I Sveriges unga muslimers monter står Mostafa Malaekah. Han är en sammanbiten gråsprängd man i 45-årsåldern. Sveriges unga muslimer har yngre representanter men de är inte där just då, förklarar han. Mostafa Malaekah är väldigt intresserad av kvinnofrågor. På mässan delar han ut ett litet häfte som han har skrivit: ”Kvinnan i islam”. Där kan man bland annat läsa att ”mannen är ansvarig för försörjning, beskydd och generellt ledarskap av familjen” och att det enligt Koranen är okej för mannen i ett äktenskap att ”ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet” om hon beter sig ”upproriskt”. Artikeln är skriven som ett kåseri om bråket mellan Malaekah och de marxistiska kvinnorna, som anser att den svenska regeringen är för flat och som vill införa förbud mot beslöjning av flickor under sexton år (s. 233).

Ett kåseri!

Vad jag vet har Niklas Orrenius, som numera är knuten till Dagens Nyheter, inte följt upp spridningen av häftet och Mostafa Malaekahs betydelse för otaliga kvinnors slavliknande situation i Sverige.

Hanna Stjärne: Rashid Musa och SUM känner du till. Jag har i flera blogginlägg efterlyst ett vuxet samtal om islam och kritiserat att SVT efter skolattacken i Trollhättan lät Rashid Musa och Kitimbwa Sabuni

diktera vilket språk SVT får lov att använda. Du har ignorerat de inläggen. Liksom du har ignorerat att jag efterlyser utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapet för att upplysa svenska politiker om vad det är för ett brödraskap.

SVT och alla program om Hitler och nazismen men inga om Muslimska brödskapet
SVT och Kunskapskanalen är enormt generösa med program om Hitler och nazismen, vilket jag tackar och tar emot, eftersom jag skriver på en bok om Muslimska Brödraskapets nära förbindelse med Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Men jag kan inte undvika att slås av tanken att SVT är så generös för att göra svenskarna uppmärksamma på vad som väntar om Sverigedemokraterna får makten. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg är SVT:s journalister fixerade vid SD.

SD är för många i Sverige ”den inre fienden”. Men den farligaste ”inre fienden” är Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige eftersom de finansieras med skattemedel, vilket band andra religionsvetaren Sameh Egyptson dokumenterat i sina böcker Erövringen. Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige och den nyligen utkomna Bosättningen. Muslimska brödraskapets organisation och vision i Sverige som går att läsa om här.

Alla människors lika rätt
Rossana Dinamarca skriver fullkomligt korrekt att religion inte var inblandad i morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal. Det hindrar inte att mängder med flickor och kvinnor i islamiska miljöer i Sverige lever under hedersförtryck, förklätt till religiösa normer. Och att det därför är av största vikt att SVT visar utländska dokumentärer om Muslimska brödraskapet och de salafistpredikanter Amanj Aziz introducerade i Sverige.

Magdalena Anderssons tacktal när hon valdes till Socialdemokraternas partiledare, där hon bland annat har bytt ut Stefan Löfvens ”alla människors lika värde” till ”alla människors lika rätt”, gick spårlöst förbi. Hon sa: ”Genom mer än 130 år har vi socialdemokrater kämpat för ett starkare och mer jämlikt Sverige. För en världsordning präglad av solidaritet, samarbete och alla människors lika rätt [min kursiv].”

Det var alla människors lika rätt Fadime Sahindal vädjade om, att den rätten borde gälla även henne och hennes medsystrar.

Hanna Stjärne: Bekänn färg! Tillhör du och cheferna på SVT testuggarna? Kommer du att visa Marianne Spanners dokumentär 21 januari, följd av en partiledardebatt om alla människors lika rätt i Sverige? Fadime Sahindals ord om hur det är att leva i en hederskultur är ett nödvändigt korrektiv till testuggarna som i över två decennier har bromsat arbetet mot hedersförtryck. Testuggarna finns inom politiken och överallt i förvaltningen.

21 november 2021

Mona Lagerström fil dr

Det Sofie Löwenmark skriver på Doku.nu om en nämndeman från Vänsterpartiet i Göteborg har jag skrivit om i åratal på min blogg

Sofie Löwenmark skriver på Doku.nu 12 november 2021 artikeln Nämndeman legitimerar våld mot oresonliga fruar. I princip allt hon skriver, utom citaten hämtade från domstolen, har jag skrivit om ända sedan min blogg publicerades. Jag nämner Mostafa Malaekah redan i det första blogginlägget 29 februari 2016. Liksom i det här blogginlägget 14 oktober 2020 och det här från 24 februari 2021. I de två senare inläggen länkar jag till utnämningen av Mostafa Malaekah till nämndeman för Vänsterpartiet. Jag skriver också om Mostafa Malaekah i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Det ligger långt över tio års arbete bakom min blogg och min bok om Muslimska brödraskapet.

12 november 2021

Mona Lagerström fil dr

Denna patetiska samling politiker vi förväntas rösta på

Den här texten ligger i slutet av föregående inlägg om ex-salafisten Anas Khalifa. Jag tycker att texten förtjänar ett eget inlägg.

Magdalena Andersson (S): Magdalena Andersson kan bli vår nästa statsminister efter det att hon valts till partiets nya ledare. När dåvarande handelsminister Ann Linde (S)

och delegater 2017 for på ett officiellt besök till Iran beslöjade fick de mycket kritik. Finansminister Magdalena Andersson tyckte att det var en kul grej att stötta Ann Linde genom att lägga ut en bild på sig,

forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) iklädda hatt inför ett statsbesök. Även Magdalena Andersson fick hård kritik och bad om ursäkt för att hon satte likhetstecken mellan en damhatt och beslöjning. Hennes agerande var upprörande, för att uttrycka det milt. Hon demonstrerade total likgiltighet inför beslöjade flickors och kvinnors kringskurna liv i Sverige. För hon kan ju knappast som ledamot av regeringen och den som håller i penningpåsen ha varit okunnig om vad beslöjningen innebär och de satsningar regeringen långt om länge gjort mot hedersförtryck. Avser Magdalena Andersson att följa i Stefan Löfvens fotspår och säga att hon aldrig kommer att kritisera islam? Det vill säga låtsas att islam bara har en tolkning och inte skilja på islam som andlig upplevelse och islam som systemhotande totalitär politisk ideologi? Kommer hon att följa i Stefan Löfvens fotspår och ge sitt helhjärtade stöd till Muslimska brödraskapets svenska gren och fortsätta att ösa miljontals skattekronor över dem via studieförbundet Ibn Rushd och Sida? Vilket hon gjort hela tiden som finansminister. Det är en enorm belastning.

Ulf Kristersson (M): Ulf Kristersson står till förfogande som statsministerkandidat. Han ingick i Fredrik Reinfeldts regering 2010–2014. Det är en belastning. En ännu större belastning är att Muslimska brödraskapets toppnamn Abdirizak Waberi samtidigt var riksdagsledamot för Moderaterna. Varken Kristersson eller partiet har gjort upp med Muslimska brödraskapets inflytande i partiet. Ytterligare en belastning är Ulf Kristerssons okunniga uttalande om islam efter det att Richard Jomshof (SD) i SVT uttalat sig om islamism och sagt att islam är en avskyvärd religion: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ’avskyvärd’ är helt enkelt avskyvärt” och tillägger: – Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen.”

Nu är det så att islams trosfränder som bejakar vårt fria och öppna samhälle riskerar dödshot från sina trosfränder om de öppet tillstår detta. Därför är det viktigt att politiker vinnlägger sig om att betona vilken tolkning av islam de talar om och har kunskap om det brokiga islamlandskapet i Sverige. Vad jag vet har Ulf Kristersson inte redogjort för sina kunskaper om vilka inriktningar som styr landets olika moskéer och vilka länder som finansiellt stöttar dem och hur det inverkar på den svenska demokratin och vad han har för planer som eventuell statsminister. Är det rimligt att Anas Khalifa i 20 år har kunnat föreläsa för barn och unga om att det viktigaste de kan göra är att dö för Allah, och sedan vända blad? Inga konsekvenser alls.

Jimmie Åkesson (SD): Att islam har varit partiets fiende nummer ett är knappast en överdrift. Under alla år av kritik mot islam har islam framställts som självgående utan inblandning av människor som tolkar islam olika. Jimmie Åkesson har aldrig ansträngt sig att nyansera den grovt tillyxade bilden och till medlemmarna förmedla nyanseringen. SD har visserligen gjort många försök att stoppa utbetalningar till studieförbundet Ibn Rushd, men eftersom partiet är pariastämplat går de andra politikerna ständigt samman och röstar ner SD. Partiet uppmärksammade också tidigt hedersförtryck, men även här ligger pariastämpeln dem i fatet. Och den pariastämpeln har Jimmie Åkesson ett ansvar för.

Nooshi Dadgostar (V): V är ett parti för akademiker. Till skillnad från SD har V i åratal förnekat hedersförtryck och hedersmord, vänt verkligheten ryggen och förlitat sig på neo-marxistiska skrivbordsteorier, trots att partiet kallar sig feministiskt. Teorier om att det är ”kulturrasism” att lyfta fram kulturen bakom hedersmord har varit viktigare än den slavliknande verklighet många flickor och kvinnor i Sverige lever i. Det är en skam.

Annie Lööf (C): Annie Lööf är ett kapitel för sig. År efter år efter år har hon riktat blicken mot Nordiska motståndsrörelsen och liknande grupper och demonstrativt blundat för systemhotande tolkningar av islam och hur dessa tolkningar påverkar flickor och kvinnor som lever i totalitärt styrda enklaver i Sverige. Hon är likgiltigheten personifierad.

Ebba Busch (KD): Ebba Busch leder ett religiöst parti. Många anser att religioner, i synnerhet kristendomen, är nödvändiga för att ge folk en etisk grund att stå på. Hon polisanmäls för att i sociala medier har gjort sig skyldig till grovt förtal. Hon väljer att skriva på ett strafföreläggande och erkänna ett brott som hon sedan anser sig inte ha begått för att slippa en rättegång. Hon vill prioritera att leda KD. Hon sitter i riksdagen, den församling som stiftar lagar, och har en så nonchalant inställning till lagen. KD har gjort sjukvården till sin profilfråga. Vet Ebba Busch vad individuellt utkrävbara rättigheter är för något? Jag skriver om det här och om att jag inte fick något svar av KD när jag frågade om partiets syn på en patienträttighetslag.

Märta Stenevi/Per Bolund (MP): Partiet har varit en skänk från ovan för Muslimska brödraskapets svenska gren, tack vare förra språkröret Gustav Fridolins nära band till Mehmet Kaplan (född i Turkiet). Genom regeringssamarbetet med Socialdemokraterna såg Gustav Fridolin till att Sverige 2014 fick ett statsråd som i åratal verkat i de flesta av Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer. Kaplan tvingades avgå 2016 som bostadsminister efter samröre med en person från en turkisk högerextremistiskt rörelse. Samtidigt vägrade Yasri Khan, som försvarade Kaplan, att ta en kvinnlig journalist på TV4 i hand. Han var kandidat till en plats i partistyrelsen, uppståndelsen fick honom att lämna alla uppdrag i partiet. Även Mohamed Temsamani, med kopplingar till Muslimska brödraskapets innersta kärna, försvarade Kaplan och påstod att Kaplan utsatts för ”islamofobi”. Också Temsamani har lämnat partiet, men partiledningen har inte gjort upp med det inflytande Muslimska brödraskapet utövat på partiet och därmed Sverige.

Muslimska brödraskapets inflytande har förutom Kaplan gått via Alice Bah Kuhnke som 2014 utnämndes till demokratiminister. Hon hade i många år samarbetat med aktivister i Muslimska brödraskapet och bjöd in dem till regeringens sakråd, bland annat om ”islamofobi”. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om aktivisternas nära samverkan med de fanatiska revolutionärerna i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Muslimska brödraskapet och ArA ligger bakom nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Planen är Alice Bah Kuhnkes verk. Två Sverigefientliga grupper ligger bakom planen. Planen är en förolämpning mot svenskarna. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. ArA-aktivisterna har utnämnt invandrarna i grupp till de förtryckta (”rasifierade”) och svenskarna i grupp till förtryckarna. ArA-aktivisterna är statsanställda på universiteten, åtskilliga är professorer. Och de har utsett sig själva till de förtryckta. Miljoner och åter miljoner skattekronor har lagts ut på att ”bevisa” att svenskarna är förtryckare. Och på ”islamofobi”.

Nu tillkännager till och med regeringen (9 september 2021), det vill säga ministern Märta Stenevi, att man gett Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) uppdraget att öka kunskapen om ”utsattheten för islamofobi”, att det ingår i regeringens arbete mot rasism. Det är sinnesrubbat. Att ”islamofobi” ska ingå i nationella planen mot rasism är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister, effektuerat av Alice Bah Kuhnke, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar ska kallas just det, att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar. Ordet ”islamofobi” ska kastas på sophögen. Kunskap om systemhotande tolkningar av islam är inte fobi.

Märta Stenevis senaste projekt är 1,7 miljoner skattekronor till utbildning om det svenska slaveriet. ”Afrofobi” och svenskarnas promilleandel i den transatlantiska slavhandeln är Afrosvenskarnas riksorganisations hjärtefråga. Riksorganisationen, ledd av Kitimbwa Sabuni, är en systemhotande organisation. Kitimbwa Sabuni är nära förknippad med Muslimska brödraskapet och en av Sveriges grövsta rasister. Förutom Kitimbwa Sabuni driver Vänsterpartiets riksdagsledamot Momodou Malcolm Jallow frågan om Sveriges skuld i den transatlantiska slavhandeln och ”afrofobi”. Som framkommit ovan bildar afrikaner i Sverige egna monokulturer med egna normer och via klädseln markerar avstånd till Sverige. Märta Stenevi är jämställdhetsminister. Pengarna borde gå till utredningar om vilka det är som styr i de afrikanska totalitära enklaverna i Sverige och moskéernas del i segregationen. Moskéerna fungerar som domstolar. Imamer som domare. Har Märta Stenevi hört talas om haltande äktenskap och det slaveri sådana skilsmässor innebär för kvinnor? Har Märta Stenevi kunskap om det förtryck av barn hijab på skolflickor innebär? Om inlåsning? Om tvångsgifte?

Regeringen bör omgående skrota planen mot rasism och upprätta en ny plan om invandrarnas hat mot svenskarna och Sverige, om hur invandrare aktivt verkar för segregation, om hackordningen mellan invandrargrupper etc. Med andra ord en plan som utgår från att invandrare är fullt kapabla att skapa sina egna revir.

Nyamko Sabuni (L): Tack vare Nyamko Sabunis insatser som integrations- och jämställdhetsminister under regeringen Reinfeldt har hedersförtryck hamnat på den politiska dagordningen. Den insatsen kan ingen ta ifrån henne. Men. Nyamko Sabuni tillhör en klan. Hon har ett företag tillsammans med lillebror Kitimbwa Sabuni. Han är inbördeskrigare och nära lierad med Muslimska brödraskapet och ArA och ägnar sig åt systemhotande verksamhet. Han har gjort sin hudfärg och islam till en affärsverksamhet finansierad med skattemedel. I det här blogginlägget skriver jag om de två kvarnstenar Nyamko Sabuni släpar runt halsen, lillebror och svägerskan Fatima Doubakil.

Jag skriver: ”Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information. Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.”

Det är beklagligt att Nyamko Sabuni inte har förstått att klanlojalitet och demokratiskt styre kolliderar när en klanmedlem så uppenbart motarbetar det demokratiska styret och att det därför är nödvändigt att välja.

1 november 2021

Mona Lagerström fil dr