Fortsättning från föregående inlägg. Inlägget är jättelångt. I slutet skriver jag en kort kommentar om var och en av partiledarna. Här finns också ett avsnitt om Lars Vilks och salafisterna i Örebro 2007. Salafisterna i Örebro är upphovet till kalabaliken kring rondellhunden och dödshoten mot Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson. Här finns också mycket om hijab, väldigt mycket. Och några ord om agendasättande journalister.
Eddie Råbock (Mohamed Omar) om wahhabism och salafism
I den här artikeln, ”Sovmorgonen är över”, 9 november 2015 på Det goda samhället ger poeten och kulturskribenten Eddie Råbock
sin definition av wahhabism och salafism: ”Salafism och wahhabism betecknar i stort sett samma sak. ’Salafism’ används av anhängarna själva, det är en konfessionell självbeteckning, medan ’wahhabism’, efter rörelsens grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab, används av utanförstående och kritiker för att markera att rörelsens lära är en tolkning av islam och inte liktydig med islam i sig. Wahhabiterna kallar sig själva salafiter som ett sätt att göra anspråk på att de följer de tidiga muslimerna, ’salaf’ eller ’föregångarna’ och inte någon ny tolkning.”
”Stoppa wahhabismen”, uppmanar Eddie Råbock så tidigt som den 9 november 2008, i den här SvD-artikeln, ”Islamistisk sekt hjärntvättar barn”, och förklarar att al-Qaida har sina rötter i wahhabismen. På den tiden bekände Eddie Råbock sig till islam (shia) och skriver att ”wahhabismens mål är att kapa islam helt och hållet”, att det sker över hela världen med hjälp av Saudiarabien och att det sker även i Sverige. ”Många muslimer, inklusive jag själv, är djupt oroade av denna utveckling. Wahhabiter infiltrerar föreningar och skaffar sig positioner som de använder för att hjärntvätta våra barn och ungdomar. Muslimer har ofta inte tillräckligt med kunskap och självförtroende för att stå emot wahhabiternas propaganda. Man är även rädd för dem på grund av deras hårdföra metoder och tuffa retorik.”
Han skriver vidare: ”Om vi inte gör något idag kommer vi att ångra oss i morgon.” Och avslutar med: ”Om inte wahhabismen stävjas kan det absurda inträffa att de får mer makt här att genomdriva sin extrema agenda än vad de har i den muslimska världen.”
Den 31 maj 2012 skriver han på Newsmill artikeln ”Om Syrien faller ökar terrorhotet mot Sverige” där han på nytt kritiserar wahhabismen och påminner om att den är vanlig i moskéer i Sverige, att wahhabister bedriver en stark missionsverksamhet (dawa), att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab ”var en wahhabitisk fanatiker som hatade sufier, shiamuslimer och andra ’kättare’”.
Abdulwahab ska enligt rapporteringen kring bombdådet ha haft kopplingar till den islamistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir när han bodde i Storbritannien.
Den 20 augusti 2014 skriver Råbock på SVT Opinion artikeln ”Islamiska staten är islamofober” om den ”salafitiska strömningen inom sunniislam, som utmärks av rabiat intolerans mot andra muslimer, särskilt shiamuslimer”. Vidare: ”Salafismen, som även kallas wahhabism, är uppdelad i två huvudgrupper. Den första, som är statsreligion i Saudiarabien, är kvietistisk och ger ideologiskt stöd åt det saudiska kungahuset. Den andra gruppen är militant och har som mål att störta inte bara den saudiska monarkin utan alla regeringar i alla muslimska länder och ersätta dem med ett världsomspännande kalifat, det vill säga en religiös diktatur.”
”Den frälsta gruppen” kallar salafisterna sig, enligt Eddie Råbock, och ser sig som ”den enda grupp som känner till och praktiserar ’riktig islam’”. Även i den här artikeln nämner han Taimour Abdulwahab och frågar ”vem som gjort mest för att svartmåla islams profet, Taimour eller Lars Vilks”.
Eddie Råbock ger en bild av sig själv: ”Mellan 2009 och 2011 kallade jag mig islamist och trodde på en politisk modell grundad på islam. Jag var aldrig salafit, tvärtom var jag en uttalad motståndare till salafismen både då och nu.” År 2014 skriver han: ”Idag är jag sekularist bland annat eftersom jag tror att det bara är en sekulär stat som kan ge alla muslimer, och icke-muslimer, lika rättigheter.”
Han avslutar med: ”De många ungdomar som rest härifrån till Mellanöstern för att ansluta sig till IS har inte kommit från ingenstans utan formats i en salafitisk miljö där det är vanligt att man talar nedsättande om, och till och med hetsar mot, traditionella sunnimuslimer och shiamuslimer. Det är dessa attityder man behöver göra upp med.”
Det är de attityderna Anas Khalifa, under den tid Eddie Råbock varnat för dem, har spridit bland barn och ungdomar i Sverige och nu säger att han vill göra upp med. Khalifa säger också att det finns en salafist i varje moské i Sverige. Här är Eddie Råbocks kommentar 25 augusti 2021 om Anas Khalifas avhopp: ”Salafism är normal islam i Sverige”, säger han och beskriver hur omöjligt det var att debattera med salafister och varför det var så omöjligt.
Ex-salafisten Anas Khalifa
Anas Khalifa kom sex år gammal tillsammans med föräldrar och syskon till Sverige 1989. Från sena tonåren och 20 år framåt var han inflytelserik salafistpredikant med nära band till två av de islamister, Abdel Nasser El Nadi (Abu Talal) verksam i Göteborg och Gävleimamen Abo Raad, som 2019 togs i förvar i väntan på utvisning för att de enligt Säpo utgjorde en akut fara för rikets säkerhet men som fått bo kvar. Abu Talal lyckades lämna Sverige på egen hand. Anas Khalifa försökte år 2019 med fru och barn bosätta sig i Turkiet men släpptes inte in och är portad från landet på livstid. Nedanstående bild är från Anders Holmbergs intervju i SVT 30 minuter den 22 september 2021.
År 2015 gav läraren och samhällsdebattören Hanna Gadban ut boken Min Jihad. Jakten på liberal islam där hon skriver om den systemhotande dawa-rörelsen och bland andra Anas Khalifas medverkan (s. 131, 132, 133, 157, 186, 194). Dawa = kalla till islam. Hanna Gadban redogör för hur lättvindigt skattemedel betalas ut bara individer/grupper påstår att de vill motarbeta ”islamofobi”, trots att de i själva verket mycket målmedvetet motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Personerna hon lyfter fram i boken är lika högaktuella i dag som när boken publicerades.
Den 23 januari 2017 ger journalisten Magnus Sandelin, ordförande i stiftelsen Docu.nu, i inlägget på sin blogg ”Föreläsare vill att icke-muslimer ska krossas” en beskrivning av Anas Khalifas verksamhet som salafistpredikant och aktiv inom dawa-rörelsen som lockar unga människor till den extrema och våldsbejakande salafist-jihadistiska tolkningen av islam.
År 2018 publicerar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Mellan salafism och salafistisk jihadism: påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, författad av Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren, Magnus Normark, Försvarshögskolan. Ett avsnitt handlar om Anas Khalifa (s. 121–123). Man skriver att han ofta talar om helvetet, är väldigt fokuserad på Satan, säger att hijab är obligatorisk för kvinnor att bära och att högsta uppoffringen är att ge sitt liv för islam, en skönmålning av martyrskap i islams namn även Hanna Gadban tar upp i sin bok.
Den 29 juli 2021 publicerade stiftelsen Docu.nu Sofie Löwenmarks intervju med Anas Khalifa där han berättar att han lämnat salafismen bakom sig. I det här blogginlägget har jag ett långt avsnitt om intervjun.
Det som slår mig när jag nu på nytt läser Sofie Löwenmarks intervju och grävt fram gamla tidningsurklipp är föräldrarna. Vad är föräldrarnas roll i Anas Khalifas systemhotande verksamhet i det nya hemlandet? Anas Khalifa berättar att mamman hade ett kassettband med en föreläsning av den egyptiska salafistiska helvetespredikanten Muhammad Hussein Yacoub, att det är detta kassettband som blir vägen in till den systemhotande salafismen för den unge Anas Khalifa, att föräldrarna ordnar så att han får träffa Yacoub, att föräldrarna runt år 2000 tar med den 16-årige Anas till Egypten i det enda syftet att han ska få träffa Yacoub, att Anas efter att ha träffat Yacoub och blivit erbjuden att få bo i dennes moské till föräldrarna säger att han inte vill, men att mamman uppmanar honom att inte försitta chansen:
”Du får lära dig din religion, det blir en uppfostran för din själ och du får gemenskap.” Men jag sa ändå nej. Men mamma blev så ledsen. Hon tyckte att jag var otacksam. Hon sa att folk drömmer om att få fem minuter med imamen och att jag nu skulle kunna få flera dagar. Jag gjorde det av kärlek till mamma och hon sa till mig att jag får gå därifrån när jag vill.
Anas Khalifa tillbringade 29 dagar som elev hos Yacoub. Enligt Wikipedia har Yacoub i sin tur studerat för bland andra den mäktiga Abd al-Aziz ibn Baz (d. 1999) som var Saudiarabiens stormufti och en tid chef för islamiska universitetet i Medina. Ibn Baz är känd som hårdför extremist med enormt inflytande i Saudiarabien, och via sina lärjungar över resten av världen, inklusive Sverige. Abo Raad ska enligt Wikipedia ha studerat för honom när han vistades i Saudiarabien. Islamiska universitetet i Medina undervisar män från hela världen i den stränga wahhabitiska tolkningen av islam som de sedan sprider över just hela världen, inte minst via internet och online-kurser och fungerar som det man kallar soft power för Saudiarabien.
Anas Khalifa berättar att Yacoub satt i husarrest och inte fick ha elever i moskén som inte var godkända av den egyptiska säkerhetstjänsten och att han och de andra eleverna därför fick sova i moskéns källare. Enligt Anas Khalifas berättelse bor han med andra ord i Yacoubs moské utan tillstånd av egyptiska säkerhetstjänsten. Och detta accepterar föräldrarna.
Hosni Mubarak var Egyptens president. Hans säkerhetstjänst var omvittnat brutal. Enligt flera källor på internet, bland annat den här, ska Mubarak ha uppmuntrat salafistpredikanterna eftersom de var motståndare till demokrati och därmed legitimerade hans auktoritära styre. Mubarak ska också ha utnyttjat salafister som motvikt till Muslimska brödraskapet.
Det står inget om föräldrarna i Sofie Löwenmarks intervju, inte varför de kom till Sverige 1989 med sina barn, inte om de yrkesarbetade och vad de i så fall arbetade med, men att familjen varje år åkte till Egypten och att föräldrarna för att hedra sitt nya hemland gav barnen ett svenskt mellannamn, att Anas Khalifa fick Mats som mellannamn. Anas Khalifa säger också att familjen bodde i Växjö, att han inte ville bo kvar i Växjö efter studierna hos Yacoub för att inte bli påmind om sitt gamla liv, att ”Vi flyttade först en period till Stockholm”, och ”Så flyttade vi till Göteborg sommaren 2001 som jag ville”.
Runt år 2000 träffar han Yacoub, bor 29 dagar hos honom, återvänder till Växjö, ”vi” flyttar till Stockholm, han går i gymnasiet i Stockholm, sommaren 2001 flyttar ”vi” till Göteborg där han också går i gymnasiet. Allt inom ett år?
Var finns föräldrarna i dessa byten av bostadsort? I en intervju i TV4, ”Han blev radikaliserad: ’Har jag blod på mina händer?’”, den 11 september 2021 säger Anas Khalifa att fadern är före detta polis och modern lärarinna. I en intervju i DN 28 februari 2010, se nedan, berättar den två år yngre systern Alaa Annika Alia Khalifa med anledning av uppståndelsen kring hennes val att bära niqab att fadern arbetade som polis i Egypten.
I Sofie Löwenmarks intervju säger Anas: ”Jag var också jobbig mot min familj under den här perioden. Framför allt mot mina systrar. Jag var väldigt sträng när det gällde salafismen. Jag var noga med rätt hijab, niqab och bönerna i moskén.”
Var finns föräldrarna? En pappa som arbetat som polis låter sonen bestämma systrarnas klädsel? I den ovan nämnda MSB-rapporten om salafism står det:
Anas Khalifa har också predikningar om hijab och kvinnors klädsel. Enligt honom finns det åtta villkor eller krav för muslimska kvinnors klädsel. Hela kroppen ska täckas från topp till tå. Niqab är undantaget. 2) klädseln inte utgör någon utsmyckning eller sminkar sig i ansiktet; 3) det ska inte vara genomskinlig; 4) ska vara vid och inte tight; 5) ska inte vara parfymerad; 6) den ska inte likna männens kläder; 7) ska inte likna icke-muslimska kläder; och 8) klädseln ska inte vara uppmärksammande.671 Tillika spreds regler att ”helt tillåtet för en kvinna att använda smink för att göra sig vacker inför sin man, eller för en ogift, så länge hon har på sig korrekt hidjâb (d.v.s. niqâb – så att ingen förutom den som är hennes mahram kan se henne)”672 (s. 122).
År 2009 och 2010 blev det stora rubriker när Alaa Annika Alia Khalifa (f. 1985) kom i niqab till Åsö vuxengymnasium i Tensta där hon påbörjade en utbildning till barnskötare. Rektorn uppmanade henne att inte bära niqab, Alia gjorde en anmälan till DO. Hon skriver i den här debattartikeln 20 september 2009 i Expressen, ”Förbjud mig inte att vara mig själv” att hon sedan föregående år valt att bära niqab ”efter noggranna studier av islam. Niqab är en del av islam och inte en kulturell sedvänja som många i okunskap hävdar. Inom de fyra islamiska rättsskolorna anser en del att niqaben är obligatorisk, medan andra menar att det enbart är en stark rekommendation”.
Alltså olika tolkningar av Allahs självutnämnda jordiska ombud, se föregående blogginlägg om att haditerna, som biografin om profeten Muhammed, tolkningar av Koranen och de olika rättsskolorna bygger på, är politiska inlägg i de politiska striderna under islams första århundraden. Haditerna är förfalskningar och ger en bild av de politiska striderna århundradena efter Muhammeds död och säger inget om profetens liv och leverne.
Alia Khalifa beskriver islam som ett rättssystem när hon baserar sitt argument på islamiska rättsskolor.
Den 29 januari 2010 uttalar sig Alia Khalifa i DN, ”Reinfeldt stärker folks fördomar”. Vid den här tidpunkten debatterades Frankrikes föreslagna lag om förbud mot burka och niqab och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska efter en radiodebatt ha sagt att han inte utesluter en lagstiftning mot klädesplagg som döljer ansiktet. DN ställde frågan till honom två gånger och andra gången svarade Reinfeldt att det inte var aktuellt med en svensk lagstiftning. Alia Khalifa säger att hon burit niqab i två år. Det står att DO kommer att avgöra Alia Khalifas ärende i mars. Söndagen den 28 februari 2010 intervjuas Alia Khalifa i DN. På nätet är rubriken ”För mig känns det rätt att täcka ansiktet”, i papperstidningens avdelning Fokus är rubriken ”Den heltäckande slöjan rullar in i svensk debatt”. I artikeln står det att Alias mamma började bära niqab i Sverige efter en pilgrimsresa till Mecka.
Det var alltså inte sonen Anas som påverkade mamman? Bar mamman niqab redan när hon ordnade så att Anas fick träffa Yacoub? Alia Khalifa berättar i artikeln att pappan arbetade som polis i Egypten ”där en statstjänsteman i början på 90-talet inte öppet fick visa sin religiositet”. Därför flydde han med familjen till Sverige? På vilka grunder fick familjen uppehållstillstånd? På grund av religionsförföljelse av egyptiska staten?
Om modern står det: ”Alias mamma växte upp i det sekulariserade Egypten och gick i katolsk flickskola. Det ansågs lite fint. I Kairo tog Alias mamma en akademisk examen i arabiska språk, men när hon ville arbeta som hemspråkslärarinna ansågs hon inte tillräckligt kvalificerad.” Alias storasyster tycker hon utsätter sig för en alltför stor risk genom att bära plagget. ”Alias bror, däremot, har provocerat med sina föreläsningar om radikal islam för ungdomar och barn i Göteborgs förorter och i Rosengård i Malmö.”
Provocerat?
På frågan om arbetsgivare säger nej till niqab svarar Alia Khalifa: ”Inom islam är det inte något tvång för en kvinna att bidra till försörjningen”. Så bekvämt.
Mängder med artiklar skrevs om Alia Khalifas niqab utan att någon diskuterade systemhotande tolkningar av islam. Alliansregeringen var splittrad i niqabfrågan. Folkpartiets ledare Jan Björklund var för ett förbud. DN skriver i en ledartext ”Se bakom slöjan” 5 augusti 2010 att Jan Björklund hade rätt i sak men hade för bråttom och att hans utspel ”framstår som röstfiske i grumliga vatten”. Det var riksdagsval om en månad. ”Fiske i grumliga vatten” var i åratal en stående kommentar så fort någon försökte lyfta problem relaterade till invandringen.
Ingen gjorde distinktionen islam som andlig upplevelse och islam som totalitär politisk ideologi. Inte heller DO Katri Linna diskuterar systemhotande tolkningar av islam när hon på DN Debatt 1 december 2010, alltså inte mars, förklarar ”Förbudet mot niqab strider mot diskrimineringslagen”.
Det här är ett glasklart exempel på hur systemhotande extremister utnyttjar DO för att flytta fram sina positioner och varför det är så viktigt att lyfta ut religion ur diskrimineringslagen.
Katri Linna fick hård kritik för att hon dröjde med beslutet, bland annat av JO. Arbetsgivare och rektorer väntade på vägledning. Juristen Jesus Alcala kritiserade i två artiklar på Expressen Kultur Katri Linnas resonemang kring beslutet och turerna bakom att beslutet publicerades på DN Debatt innan parterna i målet blev informerade, i den här artikeln 18 februari 2011, ”Dolt under det svarta töcknet” och den här, ”DO:s dunkel” 25 februari 2011.
Av Anas Khalifas berättelse att döma är föräldrarna, i synnerhet mamman, inkörsporten till hans två decennier långa systemhotande verksamhet som kompromisslös salafistpredikant, övervakad av Säpo. I intervjun avslöjar han att han den här tiden var Saudiarabiens förlängda arm i Sverige, liksom även Qatars.
Var finns föräldrarna?
Anas Khalifa syns i det här Uppdrag granskning från april 2006 om bland annat integrationsambitiösa somalier som ville ordna fest med musik men hindrades av salafister som anser att musik är förbjudet. Det utmärkande för salafister är att de lägger sig i hur andra lever sina liv och prackar på andra sin totalitära tolkning av islam, det som i Koranen sägs om att ”påbjuda det rätta och förbjuda det orätta”. Det strider mot religionsfriheten att lägga sig i andras religiösa tro. ”Salafister är alltid väldigt mobbande”, säger Anas Khalifa till Sofie Löwenmark.
Likt Salahuddin Barakat talar Anas Khalifa om islamiska ”friheter” och ”rättigheter” som om de grundlagsskyddade individuella fri- och rättigheterna inte existerar. ”Jag har hindrat människor från friheter som de faktiskt har enligt islam och det här är viktigt att poängtera. Jag har hindrat människor till och med från deras islamiska rättigheter, att få arbeta, studera, leva normalt och gå på café”.
Islamiska rättigheter? I Sverige?
Enligt information på internet om salafisterna i Egypten började de som kallas salafistschejker efter Mubaraks fall öppet manifestera sin extremism och lägga sig i politiken. Yacoub var sedan länge en flitig TV-predikant med en egen Youtube-kanal som gjorde att han via den och sina kassettband kunde sprida sitt budskap över hela världen. Efter den arabiska våren stöttade han Muslimska brödraskapet och var stark anhängare av att Egypten skulle bli en religiös diktatur styrd av sharia.
Sommaren 2021 inkallades han som vittne av ett par unga män som arresterats för terrorverksamhet och som hävdade att de var hans lärjungar. Fallet kallas the ISIS Imbaba case där 12 personer stod anklagade för en serie terrorattentat. I den här engelskspråkiga texten kan man läsa Yacoubs svar på frågorna under rättegången och också vad han under åren faktiskt har sagt på sina kassettband och i sina TV-program som visar vilken skrämmande hatpredikant han är. Han beskrivs som en av Egyptens mest inflytelserika och extrema salafistschejker.
Det står att predikanter som Yacoub (f. 1956) började dyka upp under 1980-talet under Mubarak, som understödde salafiströrelsen i syfte att skapa en rival eller kanske till och med ett alternativ till Muslimska brödraskapet, att predikanterna snabbt mångfaldigades, var och en med en allt radikalare hållning till religionen, att Yacoub var den mest framträdande och mest hårdföra, att han predikade att islam i princip står över allt, att han i sina predikningar skrek om helvetet, om det hemska livet efter detta med mera, om islams trosfränder inte följde hans fatwas att sång var förbjudet, att bli kär var förbjudet, att raka sig var förbjudet, att allt som har med banker att göra var förbjudet, att han fördömde stater som gjorde åtskillnad mellan politik och religion, att han ofta besökte Saudiarabien, att han inhämtat sin kunskap om islam av Muhammad Abd al-Wahhabs lärjungar, att han blev ett slags ”islams Gudfader” i regionen.
Artikeln inleds med att Yacoub trädde in i rättssalen som vittne och skulle lämna den antingen som terrorist eller som sina beundrares förrädare. Han valde det senare.
De anklagade hade inte dolt var de fått sina idéer ifrån, Yacoub plus schejk Muhammad Hassan, en tredje hade schappat till Qatar. Kanske trodde de anklagade, skriver tidningen, att de två schejkerna skulle störta in i rättssalen och med hjälp av Koranen och sunna bevisa att deras terrorattacker var ”order från Gud” att omskapa universum och införa den gudomliga lagen på jorden. Muhammad Hassan dök inte upp av medicinska skäl. Yacoub påstod att han var anhängare av den hanbalitiska rättsskolan (se föregående blogginlägg), att han inte hade en aning om vad salafism var för något, att de anklagade inte var hans lärjungar, att han inte visste vilka de var, att han inte visste vad sharia var, trots att han predikat att sharia står över grundlagen.
Och det är denna man som predikat om helvetet och synder, sharias överlägsenhet över den sekulära rättsstaten, ett liv styrt in i minsta detalj av sharia som Anas mamma ville att han som tonåring bosatt i Sverige skulle vara elev till. Att Yacoubs undervisning skulle vara ”uppfostran för Anas själ”?
I Sofie Löwenmarks intervju berättar Anas Khalifa att han blev ledsen när hans ”gamla lärare” arresterades och under rättegången tog avstånd från salafismen samtidigt som han säger att Yacoub bluffar om att han inte vet något om salafism. Sedan kommer en märklig kommentar: ”Han satt i sitt skägg och den ljusa dräkten. Det ska vara något fint. Något respektabelt. Som en präst. Någon man ska kunna känna sig lugn och trygg hos även om du inte är religiös. Men nu när man ser någon som honom, då blir man ju istället mörkrädd. Dessa tokstollar, galningar och terrorister. Det ska inte vara så och det gör mig ledsen.”
Känna sig lugn och trygg hos en helvetespredikant? Beskriver Anas Khalifa sig själv som tokstolle, galning och terrorist i 20 år?
I Anders Holmbergs intervju 30 minuter säger han att föräldrarna inte var salafister, att Yacoubs kassettband råkade finnas i hemmet. Även i TV4 säger han till Jenny Strömstedt att föräldrarna inte var särskilt religiösa, det var fredagsbön ibland med mera. En dag lyssnade han på ett kassettband där en mycket karismatisk röst frågade varför han inte bad till Gud. Han ville träffa mannen som bodde i Egypten och mamman sa ”Visst, varför inte” och så åkte ”vi” till Egypten. Kanske tänkte hon lite naivt att det är bättre att han blir religiös än kriminell, säger Anas Khalifa lite skämtsamt.
Han säger också att han predikade jihad, applåderade terrordåd. Nu ser han det som en religiös islamisk plikt att göra avbön och ta avstånd från sitt tidigare predikande eftersom många har skadats. Han vill erbjuda sina tjänster, erbjuda sina kunskaper, sin kompetens, sitt inifrånperspektiv för att förändra och göra världen tryggare i stället för otrygg.
Jenny Strömstedt frågar: ”Vad är nyckeln för att det inte ska komma nya unga män som du?”
Jag tror att man måste använda religion på ett annorlunda sätt, svarar Anas Khalifa. Jag tycker att religion kan vara en samhällsresurs eller samhällsproblem. Han vill involvera imamer och islam i avradikaliseringsprojekten.
Men hur ska det gå till om nu salafismen är den normala tolkningen av islam i Sverige enligt Eddie Råbock och att det inte går att debattera med dem.
Anas Khalifa är noga med att betona att han när han på sociala medier gick ut offentligt med sitt avståndstagande från salafismen bad om ursäkt för den skada han orsakat andra. Räcker det med att be om ursäkt för att man har bidragit till att omvandla stora delar av Sverige till oigenkännlighet via kvinnors kläder? Och sedan agera som om ingenting hade hänt? Ungefär som kungens svar år 2010 på journalisternas frågor i samband med den omtalade biografin om hans privatliv: ”Vi vänder blad och går vidare.” Och journalisterna krökte rygg.
Sverige är för alltid förändrat. Det finns en salafist i varje moské. Sekt som hjärntvättar barn, som vill kapa islam helt och hållet. Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran kommer att vara lika inblandade i nästa års valrörelse som landets politiker. Länderna skaffar sig med välfyllda plånböcker inflytande i moskéer, skolor, kulturföreningar, men det låtsas politikerna och journalisterna inte om.
Hijab – det synliga tecknet på hur långt ett land har islamiserats – ska likställas med nazisternas hakkors
I samma reportage i DN om Alia Khalifas niqab säger Bejzat Becirov (d. 2018) från Makedonien, grundare av Islamic Center som driver Malmö moské byggd 1983: ”Själv kommer jag från en tradition där kvinnorna inte bar slöja alls, men jag har vant mig. Det finns en miljard muslimer, alla gör som de vill, och inget står i de heliga skrifterna om hur kläderna ska se ut.”
Salahuddin Barakats, Anas Khalifas, Kitimbwa Sabunis och alla andra mäns predikningar att hijab är ett islamiskt plagg är bluff. Hijab har inget med tron på Allah att göra. Miljoner och åter miljoner djupt religiösa kvinnor inom islam kände sig inte manade att demonstrera sin tro via kläderna fram till dess att Muslimska brödraskapet, finansierade av Saudiarabien, började predika att hijab är obligatorisk och mängder med islamistaktivister av alla schatteringar världen över på 1970-talet såg sig manade att trakassera obeslöjade kvinnor. Det finns inte ett enda belägg för att kvinnorna i profeten Muhammeds krets bar hijab eller något av de plagg som i dag marknadsförs som islamiska, eftersom det inte finns ett enda arkeologiskt fynd från 600-talets Mekka och Medina som visar vilka slags kläder kvinnorna i Muhammeds närhet bar, eller vilka kläder han själv bar.
Alla imamer och religiösa aktivister som påstår att kvinnorna på Muhammeds tid bar hijab ljuger.
Hijab, så som plagget ser ut i dag, är ett politiskt plagg från 1900-talets senare decennier och handlar om det islamistiska mottot att islam och politik är oupplösligt förenade med det långsiktiga målet att förvandla hela världen till ett kalifat. Uppmaningen att kvinnors klädsel ska skilja ut islams kvinnor från icke-islams kvinnor är det synliga måttet på hur långt islamiseringen har avancerat.
Därför bör beslöjning förbjudas i skolor och andra offentligt finansierade verksamheter.
Anas Khalifa berömmer sin fru och säger att han fått mycket hjälp av henne i sitt beslut att ta avstånd från den extrema tolkning av islam han tidigare predikat. Inte hjälp av föräldrarna? På bilder av Anas Khalifa efter det att han vänt salafismen ryggen poserar han tillsammans med sin fru. Hon bär hijab på alla bilder. Bär modern fortfarande niqab?
Att en kvinna iklädd hijab skulle vara ett stort stöd i en salafists avradikaliseringsprojekt skorrar falskt, enormt falskt. Det ska likställas med att en kvinna poserar med nazisternas armbindel på bild tillsammans med en man som prisar henne för att ha stöttat honom i hans val att ta avstånd från nazismen.
Som jag skrivit i åtskilliga blogginlägg är hijab Muslimska brödraskapets uniformspersedel, att andra islamistiska grupper också har gjort bärandet av hijab till kvinnans plikt, att saudiunderstödda ”global modest Islamic fashion” är en mångmiljardindustri. Anas Khalifa har själv predikat att hijab är obligatorisk klädsel, att kvinnors klädsel inte ska likna icke-islamiska kläder, inte väcka uppmärksamhet. Om det är något plagg som i decennier har väckt uppmärksamhet så är det hijab, inte minst på småflickor. Det är inte en enkel sjal Anas Khalifas fru bär, utan just hijab, vilket det här fotot han lagt ut på Twitter visar.
En sjal kan vilken kvinna som helst bära, Englands drottning Elisabeth till exempel,
men inte hijab. Klädseln ska inte utgöra någon utsmyckning, predikade Anas Khalifa, ändå bär hans fru hijab som en modegrej. Och den skiljer ut henne från icke-muslimer. Den är en separatistisk markör, vilket är exakt det Anas Khalifa har predikat i 20 år.
Man ska vara medveten om det förtryck av flickor och kvinnor Anas Khalifa har predikat i två decennier, och fientligheten mot demokrati och allt det Sveriges lagar står för. Man får en inblick i de totalitärt styrda salafistenklaverna i Sverige i Anas Khalifas ord i Sofie Löwenmarks intervju: ”Eller det här med kvinnofrågor. Hur stora salafister utnyttjar kvinnor och bollar runt dem. Skiljer sig, ringer en kompis, du kan få henne nu, gifter sig hur som helst.”
Och hur påverkar detta barnen?
När inrikesminister Mikael Damberg (S) besökte Tensta 20 augusti 2021 efter dödsskjutningar och talade inför mödrarna såg det ut så här enligt SVT:
Det röda bandet är en markering mot dödsskjutningarna. Kvinnornas beslöjning signalerar att sharia står över svensk lag. Ändå var det inte sharia Mikael Damberg var där för att tala om, utan svensk lag. Det är som om han skulle ha talat inför en samling åhörare insvepta i nazisternas hakkorsflagga. Beslöjningen signalerar ett maktskifte från en sekulär rättsstat till en stat underställd sharia. Och maktskiftet initierades av Muslimska brödraskapet som i dag är terrorstämplade i Saudiarabien, det land som via sina oljeinkomster gav rörelsen makt att sprida politisk islam över världen. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse influerad av Mussolinis fascism och Hitlers nazism, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg.
Det är Mussolini och Hitler politikerna ska associera kvinnornas klädsel till, en klädsel Muslimska brödraskapets aktivister och Anas Khalifa och hans salafistimamer mycket aktivt har förespråkat.
Här är ett annat SVT-reportage från 18 augusti 2021 om mödrar som samlats mot dödsskjutningarna. Kvinnorna kräver att politikerna ska satsa på skolor, jobb och boende.
Satsar politikerna på skolor, jobb och boende i dessa kvinnors ursprungsländer? Eller måste de klara dessa saker på egen hand i ursprungsländerna? Kvinnorna visar med sin klädsel att deras barn lever i två diametralt olika världar med två diametralt olika normer, en svensk normvärld i skolan och en svenskfientlig normvärld i hemmet där religionen står över allt, till och med över lagar stiftade av människan. Så varför ska deras barn respektera svensk lag? Kvinnorna visar med sin klädsel att deras barns hjärnor dagligen utsätts för chockvågor av kulturkrockar, i synnerhet respekten för flickor/kvinnor och svensk lag. Och mödrarna tycks inte se det som ett problem.
Bollas kvinnorna på bilderna ovan runt hur som helst av männen? Vilken makt har salafister och andra islamister i kvinnornas bostadsområden? Vilken makt utövar kvinnorna själva över andra kvinnor i bostadsområdet? Säger de till obeslöjade kvinnor att de inte är ”riktiga” muslimer om de inte är beslöjade och bär långa klänningar? Säger de till obeslöjade kvinnor att de kommer att brinna i helvetet? Agerar de som kvinnorna i stadsdelen Hjällbo i Göteborg gjorde år 2005 enligt artikeln i Göteborgs-Posten, ”Friheten krymper för muslimer i förorterna” där man kan läsa om den extrema sociala kontrollen:
En somalisk kvinna berättar om hur hon kom inflyttande klädd i jeans och t-shirt. Andra somaliska kvinnor kontaktade henne och sa: ”Det här är Hjällbo”. Kvinnorna köpte henne en hijab och lång klänning.
– Jag hade aldrig haft sådana kläder på mig i Somalia. Men jag tog på mig dem.
Och det här:
– När vi kom till Hammarkullen gick min fru varma sommardagar ut i shorts och linne. Nu gör hon inte det. Och hon cyklade. Nu kan ingen kvinna cykla i Hammarkullen!
Det här är över femton år sedan. Vilken social kontroll utövar kvinnorna på de två bilderna över varandra? Deras klädsel ser ju identisk ut. De representerar en monokultur.
Även den här mannen,
Mohamed Hagi Farah, före detta medborgarvärd, flitig gäst i TV och medier, demonstrerar år efter år efter år
att han via klädseln tar avstånd från Sverige, att han inte har några planer på att smälta in. Han kommer från Somalia och uppträder som något slags byäldste i Järva och drar sig inte för att ställa krav på politikerna.
Somaliska riksförbundet har under året anordnat föräldrautbildning i Järva meddelar tidningen Mitt I Stockholm i artikeln ”Föräldrarna och kriminaliteten”. Notera kvinnornas klädsel. Enligt tidningen arbetar kvinnan i mitten
med barnrättsfrågor samtidigt som hon med klädseln signalerar att sharia står över svensk lag och att nioåriga flickor är giftasvuxna! I texten säger en pappa: ”Vi behöver inse att det är här i Sverige som våra barn växer upp och vi själva kommer att begravas. Det är här vi måste satsa vårt engagemang, mer än i det gamla hemlandet.” Så varför ser kvinnornas kläder ut som de gör? Så såg de inte ut i Somalia innan Muslimska brödraskapet började skicka dit sina imamer utbildade vid islamiska universitetet i Medina och etableringen av ”global modest Islamic fashion”. Den här kvinnan
är enligt tidningen förskolechef i Rinkeby! Männen i reportaget är klädda enligt västerländsk sed. Varför denna skillnad?
En annan pappa i reportaget säger att skälet till att så många barn och ungdomar hamnar i missbruk och kriminalitet beror på trångboddheten. ”Det blir konflikter hemma om man är tio personer i en fyra, det är därför killarna hänger ute på gatan och papporna sitter på kafé.”
Varför anordnar inte Somaliska riksförbundet utbildning i barnbegränsning?
Varför anordnar inte Somaliska riksförbundet studiecirklar om normkritik och analyser av maktstrukturerna i de somaliska bostadsområdena i Sverige? Om imamernas makt och vilken islamtolkning de står för? Om kvinnor och barn lever under samma järnhårda övervakning som Kinas befolkning? Mobilen kan vara ett djävulskt övervakningsinstrument. Analyser av klädernas betydelse för segregationen?
Människors klädsel är kulturellt kodad. För hundra år sedan var beslöjningen av kvinnor i Mellanöstern och Indien en statusmarkör, purdah, och hade inget med religionerna judendom, kristendom, islam, hinduism med mera att göra. Ju högre status familjen hade desto viktigare var det att inte en enda mans blick utanför familjen fick vila på kvinnan/flickan och desto viktigare att stänga in dem och om de behövde gå ut packa in dem i heltäckande kläder. För hundra år sedan slängde kvinnorna i de högre stånden av sig inpackningen, influerade av de västerländska kvinnornas kamp för samma rättigheter som männen.
Så kommer Muslimska brödraskapet och predikanter utbildade i Saudiarabiens reaktionära wahhabism och predikar att hijab enligt islam är en obligatorisk plikt och når ut över hela världen, inklusive Somalia, och förvandlar delar av Sverige till oigenkännlighet.
Hur många svenska bostadskvarter har Anas Khalifa med sina predikningar förvandlat till oigenkännlighet?
Anas Khalifa svarar på frågor
Att Anas Khalifas frus hijab uppenbarligen är ett känsligt kapitel demonstrerar han i sitt sätt att svara på frågor om hennes klädsel. Han finns överallt i sociala medier och uppmanar folk att ställa frågor till honom, men tydligen inte om vad som helst. På TikTok för drygt en vecka sedan får han frågan från Jonny Larsson: ”Är din kvinna tvungen att bära slöja eller är det hennes val?” Det är två frågor. Anas Khalifa bevärdigar inte frågan med ett svar utan ser bister ut och spelar musik, sedan säger han nej och upp kommer ett textat Nej. Vilken av de två frågorna avser han? I klippet som han valt att visa har han valt att demonstrativt uppträda som en dryg översittartyp för att markera att han inte gillar frågan.
Den 9 oktober undrar signaturen Centralbyråkraten på Anas Khalifas Twitter: ”Var ställer jag en fråga? Jag skulle vilja höra mer om din frus avradikaliseringsprocess och hennes resa bort från extremismen.” Anas Khalifa svarar: ”Man kan ställa frågor till mig på min Instagram, där har jag frågestunder ibland. Heter ortensheikh där.”
Varför svarade han inte direkt på Twitter? Direkt under det inlägget svarar han på en fråga om han numera är en liberal muslim.
Den 3 oktober la han på Twitter ut ett klipp från TikTok där han får frågan ”Varför bor du i mitt land.” Det är en rak fråga, och angelägen med tanke på hur Anas Khalifa med sina predikningar har bidragit till att svenska bostadskvarter har förvandlats till oigenkännlighet med allt vad det innebär för småflickor som av föräldrar tvingas att vara beslöjade. Han svarar med att flamsa och nojsa, och vara riktigt, riktigt oförskämd:
Okej, jag ska vara helt ärlig: barnbidrag, studiebidrag, underhållsstöd, socialbidrag
. . .
Alltså lyssna. Det roliga är att du som skriver det här förutom att du är ett troll så har jag förmodligen bott i ditt land längre än vad du har existerat. Förmodligen är du någon liten pojke eller flicka som har tittat på alldeles för många skumma hemsidor på nätet och hittat ett konto där något passar ihop med den här skumma världsbilden och så har du bestämt dig för att sprida det här. Lägg av med det. Lägg ner. Snälla. Det är bättre att du accepterar verkligheten och i stället försöker göra det bättre. Vad säger du om det i stället?
Låt oss ta hand om Sverige.
Vad avslöjar det svaret om Anas Khalifa? Han har i 20 år predikat mot demokrati, mot integration, mot det svenska samhället, mot jämställdhet. Han har blåst svenska staten på skatteintäkter och suttit två år i fängelse för sina bedrägerier. Han var inkörsporten till att unga män anslöt sig till terroriströrelser utomlands, dödades, kanske dödade andra. Han predikade om jihad för barn och unga, att det viktigaste är att offra sitt liv för islam, att bli martyrer för Allahs skull.
Ett rakt svar på den raka frågan kunde lyda: Därför att mina föräldrar på 1980-talet flyttade hit från Egypten. Ett rakt svar kunde också förklara varför föräldrarna valde att flytta till Sverige. Anas Khalifa kunde också säga att han försökte bosätta sig i Turkiet men är portad från landet för all framtid. Därför bor han i Sverige. Är han portad även från Egypten?
Om han nu tror att ett barn har ställt frågan är det ännu viktigare att bemöta frågan på ett seriöst sätt.
I ett annat klipp han lagt upp på TikTok med frågan ”Har du någonsin haft en flickvän?” flamsar han tillsammans med frun iklädd hijab. Den 12 oktober efter det att Björn Söder (SD) twittrat om att busschauffören spelade arabisk musik väljer Anas Khalifa att lägga ut ett klipp där han apar sig.
I TV-intervjuer framställer han sig som seriös person på jakt efter arbete där hans kunskaper om den salafistiska miljön i Sverige är efterfrågade. Vilka vänder han sig till med sina klipp i sociala medier?
Lögnen om helvetet och paradiset
Den ovan nämnda intervjun med systern Alia Khalifa i DN om hennes val att bära niqab inleds med: ”’De negativa reaktionerna från samhället är väl något som jag får ta för att komma till paradiset. Det är väl en prövning.’ Alia säger att hon tror på paradiset och vill komma dit.”
Både Salahuddin Barakat och Anas Khalifa hävdar att islam är vägen ut ur radikalisering. Båda erbjuder sina tjänster, vilket inte förvånar. Båda två använder islam som inkomstkälla. Salahuddin Barakat tolkar islam lika Sverigefientligt som Anas Khalifa gjorde i 20 år. Han hävdade i ett inlägg på Islamakademin att en professor som påstod att det inte står i Koranen att kvinnor ska bära hijab var ute och cyklade, att han i ett senare inlägg skulle visa vilka suror det står i. Han återkom aldrig eftersom det inte står i Koranen. Och som jag nämnt, det finns inte en enda tillförlitlig källa om profeten Muhammed och islams tidiga historia.
Salahuddin Barakat har i åratal med sina utfall demonstrerat sin intolerans. Anas Khalifa var hatpredikan i 20 år. Båda har demonstrerat att religioner göder intolerans.
Sverige betraktas som ett av världens mest toleranta länder. Det kan vi sannolikt tacka professorn i praktiskt filosofi Ingemar Hedenius (1908–1982) och hans kritik av den organiserade kristendomen för. Liksom hans kritik av helvetesläran, vilket jag skriver om i det här blogginlägget. Han kallade teologi för humbug. Humbug är ett lämpligt ord på alla de texter ”lärda” män seklerna igenom har författat om islam.
Tron är viktig för många människor. Tron kan vara livsviktig för människor som tvingats fly från sina länder eller lever under svåra förhållanden. Det är viktigt att respektera den trygghet tron kan ge människor. Islam som en andlig upplevelse och tron på ett liv efter detta är en sak. Regler, lagar och förbud i islams namn författade av människor som påstår sig vara Guds jordiska ombud är något helt annat. Liksom dessa självutnämnda jordiska ombuds krav på blind lydnad och hot om helvetet och löften om paradiset.
Helvetet och paradiset är de två vistelseorter som pressar människor till lydnad och som lockar unga människor till att bli martyrer i islams namn. Anas Khalifa lovade till och med att den som är beredd att bli martyr är särskilt gynnad: ”De som krigar för Allah får 100 nivåer själva i paradiset”, predikade han för barn och unga.
Därför borde den mest effektiva förebyggande metoden att motverka att unga människor söker sig till terrorgrupper vara massupplysning om att helvetet och paradiset inte existerar. Det borde vara obligatorisk undervisning i skolan redan i de allra första klasserna och under hela skolgången.
Värt att notera är att Anas Khalifa predikade om martyrdöden men inte genom handling visade att han själv var beredd att uppfylla det han predikade.
Anas Khalifa som ståuppkomiker?
Jag skrev i det föregående inlägget att vad Salahuddin Barakat tror på är en guldgruva för satiriker. De klipp jag sett på sociala medier där Anas Khalifa uppträder gör att man kan tro att han är en satir i sig själv. Han skulle sannolikt kamma hem mängder med skrattsalvor som ståuppkomiker där han gestaltar sig själv som handelsresande i humbug. Han kunde till exempel börja med kommentaren i Anders Holmbergs intervju om IS-kvinnorna som nyligen kommit tillbaka till Sverige om att de är mammor, att han är pappa, att han själv har barn: ”Man brukar säga att kvinnor är vår heder. Man ska ta hand om dem, hjälpa och stötta dem.” Och sedan berätta hur han hjälpte och stöttade sin fru och sina barn genom att begå bokföringsbrott och dömas till tre års fängelse och fem års näringsförbud (dom 5 augusti 2013).
Anas Khalifas föräldrar
Anas Khalifa beskriver på sin blogg 27 januari 2013 vilka ”lärda”, det vill säga Allahs självutnämnda jordiska ombud, han studerat för. Han skriver att han studerade ”hemma hos de lärda i Egypten” och att han bodde hos dem i cirka två år. Hur finansierade han vistelsen i Egypten? Varför väljer han att för Jenny Strömstedt beskriva pappan som före detta polis? Vad har pappan försörjt sig på under de drygt trettio år han bott i Sverige? Var han polis i Sverige också, samtidigt som sonen Anas reste land och rike runt och höll föreläsningar mot demokrati och att sharia står över svensk lag? Enligt DN-intervjun med systern Alia flydde fadern från Egypten på grund av att han som polis inte öppet fick demonstrera sin religiösa tro. Efter cirka tio år i Sverige tar fadern med tonårssonen till en av Egyptens mest hårdföra salafistiska schejker och låter sonen bo hos schejken. Till Sofie Löwenmark säger Anas att Yacoub föreslog att han skulle gifta sig med en 14-årig flicka som mot sin mors önskan ville bära burka och att pappan svarade ”tja, varför inte?”. Anas är 16 år. Systern Alia berättar för DN att modern valt att bära niqab. Anas berättar för Jenny Strömstedt att modern är lärarinna. I vilket ämne? Undervisar modern iklädd niqab?
För att förstå Anas Khalifas väg in i salafismen är det nödvändigt att göra en djupdykning i föräldrarnas agerande. Varför valde de att bosätta sig i just Sverige? På vilka grunder fick de uppehållstillstånd?
Anas Khalifas omvändelse
Han berättar för Sofie Löwenmark att valåret 2018 var ett pressat år för honom med krav på att han skulle predika att det var haram att rösta. Han pressades av stiftelsen Doku.nu. Han pressades från alla håll. Han beslutade sig för att bosätta sig i Turkiet med familjen och de reser dit. Hur försörjde han familjen? Placerade han barnen i turkiska skolor? Efter en tid sätts familjen i förvar av säkerhetspolisen och deporteras till Sverige. Där möts de av Säpo. Anas Khalifa börjar ställa kritiska frågor om sin salafistiska tolkning av islam och läsa det han kallar filosofer. Han läser, lyssnar på andra avhoppare, ger knappt några föreläsningar. Hur försörjer han familjen? Han har Säpos blickar på sig. På våren 2019 tas hans välgörare Abu Raad och Abo Talal i förvar i väntan på utvisning och under sommaren kommer beslut att de ska utvisas. Med sina nyvunna insikter om salafismen och andra tolkningar av islam bestämmer sig Anas Khalifa i augusti för att på nytt bosätta sig i Turkiet som han och familjen bara året innan deporterades från. Familjen släpps inte in i Turkiet och tvingas återvända till Sverige. Han har barn, barn som ska gå i skolan.
Och nu ställer Anas Khalifa sina kunskaper om salafismen i Sverige till politikers och myndigheters förfogande. Han är den visa och kloka mannen som kommit till insikt. Samtidigt som han spelar pajas på sociala medier.
Eddie Råbock har i långt över ett decennium försökt få beslutsfattare att inse faran med wahhabismens utbredning i Sverige. Ingen har lyssnat. Nu tillkännager till och med regeringen (9 september 2021), det vill säga ministern Märta Stenevi (MP), att man gett Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) uppdraget att öka kunskapen om ”utsattheten för islamofobi”, att det ingår i regeringens arbete mot rasism. Det är sinnesrubbat. Att ”islamofobi” ska ingå i nationella planen mot rasism är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister, effektuerat av förra demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP), vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet i Sverige. Att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar ska kallas just det, att öka säkerheten för moskéer och islamiska församlingar. Ordet ”islamofobi” ska kastas på sophögen. Kunskap om systemhotande tolkningar av islam är inte fobi.
Islam är inte självgående
Två artiklar publicerade på Det goda samhället 12 oktober 2021 låter påskina att islam är självgående, att islam har fötter, armar, ben och hjärna. Det är fullkomligt intelligensbefriat. Judendomen är inte självgående, kristendomen är inte självgående. Bibeln är lika lite som Koranen kompatibel med det västerländska styrelseskicket.
Anders Leion: skriver i inlägget Tikkanen vs Vilks om skillnaden mellan den finländska illustratören och författaren Henrik Tikkanen och Lars Vilks: ”Lars Vilks var hans raka motsats. Han gick med öppna ögon mot samtidens farligaste och grymmaste makt: Islam. Men denna politiska ideologi, förklädd till religion, var egentligen inte hans egentliga måltavla.”
Islam är ingen makt, lika lite som judendomen och kristendomen är en makt. Qatar är en makt. Saudiarabien är en makt. Islam är ingen politisk ideologi förklädd till religion. Människor utnyttjar islam i politiskt syfte.
Lars Hässler: skriver i inlägget Fransmannen som kan rädda Europa – och Sverige om fransmannen Éric Zemmour: ”Han hävdar kategoriskt att islam inte är kompatibelt med västerländskt styrelseskick eller kultur och att islam vägrar acceptera religions- och yttrandefrihet.”
Islam vägrar? Har Lars Hässler någonsin hört uttrycket ”kristendomen vägrar”? Det här blogginlägget handlar om Anas Khalifas möte med den egyptiska salafistpredikanten Yacoub och omvändelse tjugo år senare. Har islam förändrats under de tjugo åren? Eller har Anas Khalifas tolkning av islam förändrats?
Anders Leion och Lars Hässler uttrycker sig på exakt samma sätt som Muslimska brödraskapet när de låter påskina att islam är självgående. Som jag nämner i föregående blogginlägg skriver Mostafa Malaekah i texten Vad du inte vet om islam, som finns att läsa på Stockholms moskés hemsida: ”islam vägrar”, ”islam betonar”, ”islam inbjuder”. Stockholms moské är Muslimska brödraskapets huvudsäte i Sverige. Muslimska brödraskapet ”vägrar”, Muslimska brödraskapet ”betonar”.
Nerikes Allehanda, Lars Vilks rondellhund och salafisterna i Örebro 2007
Efter konceptkonstnären Lars Vilks död i en bilolycka 3 oktober 2021 har en bisarr debatt uppstått på kultursidorna om Vilks motiv att teckna rondellhunden och dödshoten, som om dödshoten mot honom och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson uppstod i ett vakuum. Om Lars Vilks rondellhund någonsin hamnar på ett museum måste efterverkningarna för att bli begripliga omges av bilder på de fyra män och de två demonstrationerna i Örebro som är upphovet till dödshoten: Mehdi Zeaiter och Ghassan El Daoi från Libanesiska kulturcentret i Örebro ledde den första demonstrationen fredagen den 24 augusti 2007 med cirka 60 personer. Demonstrationen veckan efter fredagen den 31 augusti leddes av Jamal Lamhamdi och Abdul Rahman från Islamiska kulturcentret med ”hundratals muslimer”. Detta är rondellhundens historia i ett nötskal.
Libanesiska kulturcentret: Fredagen den 24 augusti 2007 demonstrerade cirka 60 shariaaktivister utanför Nerikes Allehanda och krävde en ursäkt av chefredaktören Ulf Johansson. De skanderade ”Ni har inte respekt”. Mehdi Zeaiter lämnade en skrivelse till Ulf Johansson. Den 24 augusti 2007 publiceras en intervju med Mehdi Zeaiter i Dagens Nyheter. Han var besviken efter mötet med Ulf Johansson. ”Han [Johansson] ville inte be om ursäkt. Det är oacceptabelt. Jag är inte nöjd.” Zeaiter får frågan: ”Vad skulle få dig att bli nöjd?” och svarar: ”Att han lägger ner det här med karikatyrerna, ber om ursäkt och inte sårar våra känslor.” Ghassan El Daoi säger till Svenska Dagbladet 1 september 2007 att han vill att tidningen ska be om ursäkt och att lagen om yttrandefrihet är fel när det gäller religiösa symboler. Han vill ha ”ett skydd mot att kränka de religiösas känslor”.
Islamiska kulturcentret som driver Örebro moské: Fredagen den 31 augusti, demonstrerade shariaaktivister från Islamiska kulturcentret i Örebro utanför Nerikes Allehanda. Islamiska kulturcentrets ordförande Jamal Lamhamdi hade ett möte med chefredaktör Ulf Johansson. I Dagens Nyheter 31 augusti 2007 står det att föreningen kräver ett förbud mot kränkningar av profeten Muhammed. Expressen citerar 31 augusti 2007: ”Vi är väldigt, väldigt djupt sårade. Vi kräver det allra minsta, att Nerikes Allehanda ska be om ursäkt”, säger Abdul Rahman från kulturcentret. Vidare står det: ”Vi lever i det här samhället och kräver samma respekt som vi visar alla andra medborgare i det här landet, förklarar Abdul Rahman.” Exakt vilka ”vi” är och hur många dessa ”vi” är framkommer inte.
Örebro moskés styrelse försökte ta över stora moskén i Eskilstuna och har inflytande över Gävle moské. Diktaturen Qatar missionerar via välgörenhetsorganisationen Sheik Eid Mohammad Al-Thani Charity Organisation aktivt i Sverige. Enligt två artiklar i Gefle Dagblad 5 december 2015 som inte går att nå online bildade organisationen i slutet av 2007 stiftelsen Al-Rahideen Moskén i Gästrikland och köpte en metodistkyrka i Gävle för 5 150 000 kronor i syfte att omvandla den till en moské. Den qatariska organisationen utser Al-Rahideen-stiftelsens styrelse och valde imam Abo Raad som ledamot. Tidningen skriver att den qatariska välgörenhetsorganisationen av USA beskrivs som världens mest inflytelserika salafistiska hjälporganisation. Tidningen skriver också att det finns bilder på personer som i Gävle moskés lokaler skriver prov på wahhabismens grundare, ett prov talespersonen för Gävle moské förnekar.
Den qatariska välgörenhetsorganisationen figurerade 2015 i ett bråk mellan stora moskén i Eskilstuna och Örebro moské, vars VD är Jamal Lamhamdi. Enligt två artiklar december 2015 på Sveriges Radio P4 Örebro här och här anklagar Eskilstunas imam Leif Abd al Haqq Kielan Örebro moské för att sedan 2012 vilja ta över moskén i Eskilstuna. Fyra styrelsemedlemmar i Örebro moské, representanter för välgörenhetsorganisationen Sheik Eid Charity, betalade år 2012 flera miljoner kronor till ägaren av fastigheten som inrymmer stora moskén i Eskilstuna och försökte ta över moskéns styrelse och sparkade två styrelsemedlemmar, en av dem var Kielan, ett förfarande Länsstyrelsen som har hand om stiftelser av formella skäl inte godkände. Kielan talar om hot och trakasserier sedan dess.
Jamal Lamhamdi svär sig fri och säger att han bara överlämnade pengarna till fastighetsägaren i Eskilstuna, att det är Islamiska kulturcentret som sköter aktiviteterna i Örebro moské och att kulturcentret sedan länge inget har att göra med den qatariska organisationen. Han medger dock att den qatariska organisationen har majoritet i Örebro moskés styrelse. Sveriges Radio P4 Örebro skriver att de fyra personer som representerar den qatariska välgörenhetsorganisationen tidigare har plöjt ner 8 miljoner kronor i Örebro moské och att samma personer sitter i stiftelsen för Gävle moské. Man skriver också att Sheik Eid Charity bara under år 2013 skänkte motsvarande 700 miljoner kronor till moskébyggen, koranskolor och fattigdomsbekämpning världen över.
I samband med Lars Vilks dödsfall intervjuades Ulf Johansson av SVT Örebro. Han säger att det fanns krafter i Örebro som ville driva det ganska långt. Här är en bild av några av demonstranterna 2007.
Ronie Berggren skriver på sin blogg Konservativa samtidsanalyser 4 februari 2019 inlägget ”Örebro moské 2007 – en tidig rapport om en svensk salafistmiljö”. Han besökte moskén 2007 och skriver om hur omöjligt det varit att för politiker försöka lyfta frågan om våldsbejakande tolkningar av islam i Sverige.
Det pågår maktkamper inom de olika moskéerna i Sverige eftersom moskéerna får pengar av SST. Nu bråkas det på nytt i Eskilstuna moské. Redan 2005 skrev dåvarande frilansjournalisten Salam Karam i Expressen om hur Muslimska brödraskapet försökte ta över moskéerna i Sverige och att rörelsen är kopplad till Hamas. Eddie Råbock skriver om hur wahhabisterna vill skaffa sig ensamrätt på tolkningen av islam. MSB ger ut publikation efter publikation om olika tolkningar av islam. Det enda regeringen lyckas åstadkomma är det ena projektet efter det andra om ”kampen mot islamofobi”. Miljontals skattekronor kastade i sjön.
Denna patetiska samling politiker vi förväntas rösta på
Magdalena Andersson (S): Magdalena Andersson kan bli vår nästa statsminister efter det att hon valts till partiets nya ledare. När dåvarande handelsminister Ann Linde (S)
och delegater 2017 for på ett officiellt besök till Iran beslöjade fick de mycket kritik. Magdalena Andersson var då finansminister och tyckte att det var en kul grej att stötta Ann Linde genom att lägga ut en bild på sig,
forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) iklädda hatt inför ett statsbesök. Även Magdalena Andersson fick hård kritik och bad om ursäkt för att hon satte likhetstecken mellan en damhatt och beslöjning. Hennes agerande var upprörande, för att uttrycka det milt. Hon demonstrerade total likgiltighet inför beslöjade flickors och kvinnors kringskurna liv i Sverige. För hon kan ju knappast som ledamot av regeringen och den som håller i penningpåsen ha varit okunnig om vad beslöjningen innebär och de satsningar regeringen långt om länge gjort mot hedersförtryck. Avser Magdalena Andersson att följa i Stefan Löfvens fotspår och säga att hon aldrig kommer att kritisera islam? Det vill säga låtsas att islam bara har en tolkning och inte skilja på islam som andlig upplevelse och islam som systemhotande totalitär politisk ideologi? Kommer hon att följa i Stefan Löfvens fotspår och ge sitt helhjärtade stöd till Muslimska brödraskapets svenska gren och fortsätta att ösa miljontals skattekronor över dem via studieförbundet Ibn Rushd och Sida? Vilket hon gjort hela tiden som finansminister. Det är en enorm belastning.
Ulf Kristersson (M): Ulf Kristersson står till förfogande som statsministerkandidat. Han ingick i Fredrik Reinfeldts regering 2010–2014. Det är en belastning. En ännu större belastning är att Muslimska brödraskapets toppnamn Abdirizak Waberi samtidigt var riksdagsledamot för Moderaterna. Varken Kristersson eller partiet har gjort upp med Muslimska brödraskapets inflytande i partiet. Ytterligare en belastning är Ulf Kristerssons okunniga uttalande om islam efter det att Richard Jomshof (SD) i SVT uttalat sig om islamism och sagt att islam är en avskyvärd religion: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ’avskyvärd’ är helt enkelt avskyvärt” och tillägger: – Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen.”
Nu är det så att islams trosfränder som bejakar vårt fria och öppna samhälle riskerar dödshot från sina trosfränder om de öppet tillstår detta. Därför är det viktigt att politiker vinnlägger sig om att betona vilken tolkning av islam de talar om och har kunskap om det brokiga islamlandskapet i Sverige. Vad jag vet har Ulf Kristersson inte redogjort för sina kunskaper om vilka inriktningar som styr landets olika moskéer och vilka länder som finansiellt stöttar dem och hur det inverkar på den svenska demokratin och vad han har för planer som eventuell statsminister. Är det rimligt att Anas Khalifa i 20 år har kunnat föreläsa för barn och unga om att det viktigaste de kan göra är att dö för Allah, och sedan vända blad? Inga konsekvenser alls.
Jimmie Åkesson (SD): Att islam har varit partiets fiende nummer ett är knappast en överdrift. Under alla år av kritik mot islam har islam framställts som självgående utan inblandning av människor som tolkar islam olika. Jimmie Åkesson har aldrig ansträngt sig att nyansera den grovt tillyxade bilden och till medlemmarna förmedla nyanseringen. SD har visserligen gjort många försök att stoppa utbetalningar till studieförbundet Ibn Rushd, men eftersom partiet är pariastämplat går de andra politikerna ständigt samman och röstar ner SD. Partiet uppmärksammade också tidigt hedersförtryck, men även här ligger pariastämpeln dem i fatet. Och den pariastämpeln har Jimmie Åkesson ett ansvar för.
Nooshi Dadgostar (V): V är ett parti för akademiker. Till skillnad från SD har V i åratal förnekat hedersförtryck och hedersmord, vänt verkligheten ryggen och förlitat sig på neo-marxistiska skrivbordsteorier, trots att partiet kallar sig feministiskt. Teorier om att det är ”kulturrasism” att lyfta fram kulturen bakom hedersmord har varit viktigare än den slavliknande verklighet många flickor och kvinnor i Sverige lever i. Det är en skam.
Annie Lööf (C): Annie Lööf är ett kapitel för sig. År efter år efter år har hon riktat blicken mot Nordiska motståndsrörelsen och liknande grupper och demonstrativt blundat för systemhotande tolkningar av islam och hur dessa tolkningar påverkar flickor och kvinnor som lever i totalitärt styrda enklaver i Sverige. Hon är likgiltigheten personifierad.
Ebba Busch (KD): Ebba Busch leder ett religiöst parti. Många anser att religioner, i synnerhet kristendomen, är nödvändiga för att ge folk en etisk grund att stå på. Hon polisanmäls för att i sociala medier har gjort sig skyldig till grovt förtal. Hon väljer att skriva på ett strafföreläggande och erkänna ett brott som hon sedan anser sig inte ha begått för att slippa en rättegång. Hon vill prioritera att leda KD. Hon sitter i riksdagen, den församling som stiftar lagar, och har en så nonchalant inställning till lagen. KD har gjort sjukvården till sin profilfråga. Vet Ebba Busch vad individuellt utkrävbara rättigheter är för något? Jag skriver om det här och om att jag inte fick något svar av KD när jag frågade om partiets syn på en patienträttighetslag.
Märta Stenevi/Per Bolund (MP): Partiet har varit en skänk från ovan för Muslimska brödraskapets svenska gren, tack vare förra språkröret Gustav Fridolins nära band till Mehmet Kaplan (född i Turkiet). Genom regeringssamarbetet med Socialdemokraterna såg Gustav Fridolin till att Sverige 2014 fick ett statsråd som i åratal verkat i de flesta av Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer. Kaplan tvingades avgå 2016 som bostadsminister efter samröre med en person från en turkisk högerextremistiskt rörelse. Samtidigt vägrade Yasri Khan, som försvarade Kaplan, att ta en kvinnlig journalist på TV4 i hand. Han var kandidat till en plats i partistyrelsen, uppståndelsen fick honom att lämna alla uppdrag i partiet. Även Mohamed Temsamani, med kopplingar till Muslimska brödraskapets innersta kärna, försvarade Kaplan och påstod att Kaplan utsatts för ”islamofobi”. Också Temsamani har lämnat partiet, men partiledningen har inte gjort upp med det inflytande Muslimska brödraskapet utövat på partiet och därmed Sverige.
Muslimska brödraskapets inflytande har förutom Kaplan gått via Alice Bah Kuhnke som 2014 utnämndes till demokratiminister. Hon hade i många år samarbetat med aktivister i Muslimska brödraskapet och bjöd in dem till regeringens sakråd, bland annat om ”islamofobi”. Jag har skrivit åtskilliga blogginlägg om aktivisternas nära samverkan med de fanatiska revolutionärerna i det akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA). Muslimska brödraskapet och ArA ligger bakom nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Planen är Alice Bah Kuhnkes verk. Två Sverigefientliga grupper ligger bakom planen. Planen är en förolämpning mot svenskarna. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. ArA-aktivisterna har utnämnt invandrarna i grupp till de förtryckta (”rasifierade”) och svenskarna i grupp till förtryckarna. ArA-aktivisterna är statsanställda på universiteten, åtskilliga är professorer. Och de har utsett sig själva till de förtryckta. Miljoner och åter miljoner skattekronor har lagts ut på att ”bevisa” att svenskarna är förtryckare. Och på ”islamofobi”. För Märta Stenevis nya projekt om ”islamofobi” se ovan. Hennes senaste projekt är 1,7 miljoner skattekronor till utbildning om det svenska slaveriet. ”Afrofobi” och svenskarnas promilleandel i den transatlantiska slavhandeln är Afrosvenskarnas riksorganisations hjärtefråga. Riksorganisationen, ledd av Kitimbwa Sabuni, är en systemhotande organisation. Kitimbwa Sabuni är nära förknippad med Muslimska brödraskapet och är en av Sveriges grövsta rasister. Förutom Kitimbwa Sabuni driver Vänsterpartiets riksdagsledamot Momodou Malcolm Jallow frågan om Sveriges skuld i den transatlantiska slavhandeln och ”afrofobi”. Som framkommit ovan bildar afrikaner i Sverige egna monokulturer med egna normer och via klädseln markerar avstånd till Sverige. Märta Stenevi är jämställdhetsminister. Pengarna borde gå till utredningar om vilka det är som styr i de afrikanska totalitära enklaverna i Sverige och moskéernas del i segregationen. Moskéerna fungerar som domstolar. Imamer som domare. Har Märta Stenevi hört talas om haltande äktenskap och det slaveri sådana skilsmässor innebär för kvinnor? Har Märta Stenevi kunskap om det förtryck av barn hijab på skolflickor innebär? Om inlåsning? Om tvångsgifte?
Regeringen bör omgående skrota planen mot rasism och upprätta en ny plan om invandrares hat mot svenskarna och Sverige, om hur invandrare aktivt verkar för segregation, om hackordningen mellan invandrargrupper etc. Med andra ord en plan som utgår från att invandrare är fullt kapabla att skapa sina egna revir.
Nyamko Sabuni (L): Tack vare Nyamko Sabunis insatser som integrations- och jämställdhetsminister under regeringen Reinfeldt har hedersförtryck hamnat på den politiska dagordningen. Den insatsen kan ingen ta ifrån henne. Men. Nyamko Sabuni tillhör en klan. Hon har ett företag tillsammans med lillebror Kitimbwa Sabuni. Han är inbördeskrigare och nära lierad med Muslimska brödraskapet och ArA och ägnar sig åt systemhotande verksamhet. Han har gjort sin hudfärg och islam till en affärsverksamhet finansierad med skattemedel. I det här blogginlägget skriver jag om de två kvarnstenar Nyamko Sabuni släpar runt halsen, lillebror och svägerskan Fatima Doubakil.
Jag skriver: ”Det är för mig obegripligt att Liberalernas medlemmar under partiledarkampanjen inte avkrävde Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni svar på var den röda linjen går mot Muslimska brödraskapets svenska gren samt Nyamko Sabunis inställning till broderns demokratifientliga verksamhet och den obscena finansieringen med skattemedel av både hans verksamhet och Muslimska brödraskapets. Varenda väljare i Sverige borde ha fått information. Fortfarande är det uppenbarligen en icke-fråga för partiet. Det är ett bottenlöst förakt för det demokratiska statsskicket.”
Det är beklagligt att Nyamko Sabuni inte har förstått att klanlojalitet och demokratiskt styre kolliderar när en klanmedlem så uppenbart motarbetar det demokratiska styret och att det därför är nödvändigt att välja.
Agendasättande journalister
Agendasättande journalister har med sin vana att brännmärka kritiker av integrationspolitiken och systemhotande tolkningar av islam som ”rasist!” ”islamofob!” ”främlingsfientlig!” bidragit till att Sverige förvandlats till ett fallfärdigt ruckel. I samband med att jag grävde i gamla tidningsurklipp från den tiden jag prenumererade på en papperstidning blev jag påmind om Dagens Nyheters oreserverade försvar för hijab. Jag minns hur irriterad jag blev varje gång Annika Ström Melin och Ingrid Hedström med en besserwissers auktoritet försvarade hijab utan att någonsin problematisera plagget. Särskilt när de mästrade utländska politiker utan hänsyn till ländernas grundlagar och vilka systemhotande krafter som verkade i länderna. I samband med att Frankrike och Belgien var på gång att införa förbud mot burka kallade Annika Ström Melin det 23 april 2010 för ”en skam för Europa”. Ingrid Hedström skrev 6 juli 2010 ”Det går ett spöke genom Europa”.
Tidningens litteraturkritiker Jonas Thente skrev följande 30 augusti 2010 om det han kallar ”cykelställsfrågor”: ”Den dag nalkas då demokratin Sverige skall välja styre och ideologi för de kommande fyra åren. Men mindre än någonsin diskuterar vi de grundläggande frågorna om vadan och varthän.
Både väljare och valbara diskuterar hellre cykelställsfrågor. Vi diskuterar hellre slöjor än hur vi på bästa och mest anständiga sätt skall hantera integrationsfrågorna och invandringspolitiken.
Slöjor. Vi diskuterar slöjor.
Kan man tänka sig någon mer irrelevant del av det större sammanhanget?”
Flickor övervakas av hela klanen, låses in, misshandlas, säljs, tvingas in i tvångsäktenskap som Eduardo Grutzky liknar vid ”permanenta våldtäktsinstitutioner”.
Mängder med småflickor får sina framtidsdrömmar krossade och tvingas in i livslångt slaveri. Det är irrelevant? Monokulturer där kvinnor tvingar inflyttade kvinnor att bära hijab och lång klänning är irrelevant? Hijab är det yttre tecknet på totalitärt styrda enklaver.
Jag har i flera blogginlägg skrivit om SVT:s agendasättande VD Hanna Stjärne och hur hon vikit ner sig för Muslimska brödraskapets aktivister.
En av de viktigaste valfrågorna nästa år borde vara systemhotande tolkningar av islam och Saudiarabiens, Qatars, Turkiets och Irans påverkan. Internet svämmar över av salafistpredikanter som likt Anas Khalifa vänder sig till unga människor. Men det får man ingen kunskap om av SVT. SVT förmedlar heller ingen kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet utomlands och i Sverige, om maktkamperna inom landets moskéer, om SST:s bidrag till maktkamperna. Inga debatter över huvud taget om hur skattemedel skapar och cementerar segregationen. En nyinspelning av Vi på Saltkråkan är betydligt viktigare för Hanna Stjärne.
20 oktober 2021
Mona Lagerström fil dr
